någon här?

första gången på månader jag gick in på min blogg och ser att det faktiskt är några få besökare här, vilka är ni haha? (: och vill ni att jag ska lägga upp nånting? 
har en pågående story men på en annan hemsida, så ifall det faktiskt finns nån här som vill läsa så kan ni väl säga till? 

crash m/m - del 68

Hej, som sagt var det typ en evighet sedan jag skrev men nu har jag skrivit ihop ett kapitel! Det här inte särskilt långt men det känns inte som att det är det som är huvudsaken utan att faktiskt få berättelsen vidare. Ni får ha överseende med att det var väldigt länge sedan jag skrev så att det därför kan vara lite smådåligt på sina ställen. Jag har inte heller orkat rätta igenom det här än då jag skrev till alldeles nyss och nu känner mig helt slut i huvudet haha. Vill ni vänta med att läsa den rättade versionen (kan säkert finnas några små slarvfel) så kom tillbaks senare på fredagkväll så borde det vara fixat! Och jag skulle uppskatta jättemycket om ni i alla fall kan lämna en kommentar om vad ni tyckte (och låt den innehålla något mer än 'bra/jättebra/fortsätt gärna' för sådant ger ärligt talat ingen riktig inspiration ;))

- Reach the sky



 Sid


Jag och Jens hade verkligen tagit vara på varenda sekund med varandra kändes det som. Men när torsdageftermiddagen kom blev vi tvungna att slita oss ifrån varandra då Hale ringt och undrat om vi kunde träffas nere på ett av cafèerna i stan. Snacka och peppa lite typ. Det kändes som en kul idèe, enda problemet var att han inte hade lyckats få tag på Martin än.
”Vi hinner ses en snabbis ikväll i alla fall ju”, flinade jag mot Jens då vi avslutat typ den hundrade kyssen i hallen.
”Absolut, kommer du förbi mig eller ska jag komma hit?”
Jag funderade lite och tog samtidigt upp mobilen då ett sms plingade till. ”Eh.. det blir närmare om jag kommer förbi dig direkt efter stan”, log jag och såg upp igen.
Vi följdes ut ifrån lägenheten och till busshållplatsen där vi knappt hann stå två minuter innan bussen svängde in.
”Men jävlar vad folk”, sa Jens förvånat och jag kunde inte annat än hålla med. Att hitta en sittplats var omöjligt och det var på gränsen till att vi ens skulle hitta en ledig stolpe att hålla i. Ett plus med att åka med överfyllda bussar är dock att man får träna upp sin balans rejält.
”Får du cellskräck av sådant här?” frågade plötsligt Jens och såg på mig där vi stod tryckta mot varandra i främre delen av bussen.
”Fråga inte”, flinade jag lite ansträngt.
På konserter hade jag av någon anledning inga problem med när det blev sjukligt trångt och man varken kunde ta sig framåt eller bakåt. Fast det berodde kanske på att det handlade om just musik; något som alltid fått mig att må bra oavsett vilken situation jag befunnit mig i. Och sedan hade dessutom dom flesta konserter jag gått på varit utomhus och med en enorm öppen himmel ovanför sig var det svårare att få klaustrofobi.
Jens hand letade på min och med sina fingrar sammanflätade med mina lyckades han få det att kännas lite bättre ändå.
När det var dags att kliva av för mig kramade jag om Jens hand lite hårdare innan jag gav honom ett leende. ”Vi ses sen.” Fastän det kommit ut i tidningarna att jag hade en mystisk pojkvän och att det inte var någonting jag skämdes över på något sätt så hade jag inte riktigt kommit till den punkten än då jag kände mig helt bekväm i att kyssas offentligt och grejer. Just nu ville jag dessutom hålla pressens fokus på vår skiva, på new york-spelningen, den nya turnèen.. Mitt privatliv, och därmed också Jens, kunde dom mer än gärna sluta snoka i.
Inte helt oväntat var redan Hale och Derek på cafèet när jag kom in genom dörren. Jag var ju inte känd för att komma i jättegod tid menar jag. Martin var däremot inte där.
”Kommer inte Martin?” frågade jag och drog av mig dunjackan innan jag sjönk ner i en av stolfåtöljerna vid det låga bordet.
”Alltså han svarar fortfarande inte när man ringer men jag trodde att han kanske hade sett sms:en. Jag har skickat typ fyra stycken”, sa Hale och la upp ena foten över det motsatta knäet.
”Då borde han väl dyka upp snart”, log jag och såg sedan på vad dom andra hade valt för fika. Jag hade alltid samma svåra problem med att välja; allt såg ju supergott ut!
”Vet du om att det finns kakbufèer?” flinade Derek som tydligen hade läst mina tankar.
”Vadå?”
”Jo men alltså man betalar typ, jag vet inte hur mycket, tio dollar?, och sedan får man äta hur mycket kakor man vill under den tiden man är där. Morsan har varit på det och det var tydligen helt enormt med kakor, typ berg! Säkert jättesnyggt upplagt och grejer om man bryr sig om det.”
Jag såg gapande på Derek. ”Seriöst? Varför fick inte jag följa med din mamma för?!”
Efter en hel del velande hade jag köpt en kopp varm choklad och någon sorts chokladmoussebakelse som bestod av tre olika lager. Men en halvtimme senare hade Martin fortfarande inte dykt upp, och mobilen var avstängd. Det kändes inte helt bra med tanke på att han mått lite sådär sist jag var hemma hos honom, då läkaren ringt och han inte velat svara och allting. Det var ändå imorgonbitti vi skulle åka och det skulle kännas betydligt bättre om han var här med oss.
”Jag drar hem till honom och kollar läget”, sa jag till sist när fikat var uppätet och vi snackat ytterligare en stund.
”Kanske bäst. Ska vi hänga med? Eller det kanske är bäst om bara du går dit föressten”, funderade Hale och drog handen genom det blonda håret.
”Jo jag tror det, men jag hör av mig när jag snackat med honom.” Jag reste mig upp med ett leende och drog på jackan igen. Ut i kylan igen då.

”Martin?” Jag plingade på igen. Det var inget tvivel om att han var hemma då musiken hördes långt ut i trapphuset. ”Martin!”
Dörren rycktes plötsligt upp och han såg förvånat på mig. ”Oj men tja, jag hörde inte att du plingade.”
”Nej jag märkte det”, flinade jag. ”Varför svarar du inte i mobilen? Hale har försökt nått dig sedan igår.”
”Åh.. jo den är avstängd så..”
Någonting skiftade förbi i hans ansikte. Smärta? Sorg? Något annat? Jag såg mig omkring i hallen där det låg högar med kläder, en resväska och gitarren.
”Vi träffades nere på stan för att snacka lite, det var därför vi ville att du också skulle komma dit ju.
Jag stängde långsamt dörren efter mig och såg på honom när han med snabba händer började flytta över kläder till väskan. ”Är det något som hänt Martin?”
”Va nej.”
”Ringde du upp läkaren..?”
Han stannade till mitt i en rörelse och vände blicken mot mig. ”Jag var dit..” Han bet tag i läppen och drog handen över nacken innan fortsättningen kom. ”Hon hade dött.”
”.. Va?”
”Morsan hade dött. Jag var dit.” Han ryckte på axlarna och flyttade över fler kläder.
Att döma av hur Martin reagerade, eller inte reagerade rättare sagt, hur han fortsatte packa och inte ens såg på mig längre så hade jag hört fel. Men av den enkla anledningen att jag faktiskt varken var onykter eller hade problem med hörseln så visste jag att jag hade hört rätt.
”Martin..?”
”Yes?”
Utan att bry mig om något så oviktigt som att ta av mig skorna gick jag fram till honom och slog armarna om honom. ”Shiet, jag vet inte.. jag är ledsen.”
Först stod han bara helt stelt men efter en stund kände jag hur han blev något tyngre i min famn och ett snabbt andetag vittnade om att han inte var fullt så oberörd som han först gett sken av. Jag frågade ingenting mer och Martin sa inte någonting. Det kändes bara bra att jag faktiskt fick krama honom. Han brukade ju inte vara så mycket för sådant när det kom till känsliga saker. Hur kunde han inte ens ha sagt något? Han borde inte ha åkt hem ensam efter något sådant! Hur mådde han egentligen? Nu hade ju han verkligen inte samma relation till sin mamma som jag hade till min men ändå.. det var hans morsa.
”Fan jag är ledsen Martin”, sa jag igen när jag slutligen släppte honom. Jag kände mig lite smått chockad. ”Klarar du dig om jag ringer Joe snabbt bara?”
”Va varför ska du göra det?” frågade han.
”Jag måste ju.. vi.. Jag förklarar vad som hänt bara så att han kan avboka, det är klart dom fattar sådant.”
Han såg ännu mer oförstående ut innan någonting mer irriterat skymtade förbi i hans blick. ”Vi ska inte ställa in någonting!”
”Martin.. det är klart vi gör det”, sa jag tyst. ”Du är kanske i chock fortfarande.. allt det här..” Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Men det var klart att vi inte kunde åka iväg imorgon när hans morsa dött igår. Oavsett vilken relation han haft med sin mamma så var det klart att han inte mådde bra.
”Vi ska spela. Lägg bara ner Sid”, sa han sammanbitet och försvann med snabba steg iväg mot badrummet innan han kom tillbaks med en plastpåse som såg ut att innehålla schampoo och tvålflaskor.
Jag såg tyst på medans han fortsatte packa och drog långsamt tungpiercingen fram och tillbaks mellan tänderna. Till sist öppnade jag försiktigt munnen igen. ”Är du säker..? Det kommer fler chanser, det är ändå viktigast att du mår bra..”
”Jaa jag är säker. Vi åker imorgon och vi kommer spela på lördag, jag vill det. Jag låter säkert som världens mest känslokalla människa men.. vad fan jag har inga bra minnen med henne! Jag var dit och sa.. hejdå och.. jag kan fan inte göra någonting mer. Är det tänkt att jag bara ska sitta här hemma och grina? Jag pallar inte det, jag kan inte ens. Snälla, låt det vara.”
Jag såg osäkert på honom men nickade till sist. ”Okej. Vi åker imorgon. Men om du ångrar dig.. lova att du säger till på en gång, för vem som helst skulle fatta.”
Martin nickade och mötte faktiskt min blick. ”Tack Sid.”

”Vill du.. prata?”
Vi satt i Martins soffa och inte helt förvånande hade jag hans gitarr i knäet. Det var svårt att låta bli att spela när det fanns en gitarr i samma rum som mig. Jag hade inte nämnt någonting om det den senaste timmen men det kändes liksom dumt. Vi kunde inte bara låtsas som att det inte hade hänt, och nu när Martin faktiskt försökt skärpa till sig på lite olika plan så ville jag inte att han skulle lida i tysthet.
”Om setlisten vi pratade om ja”, log han lätt och drog upp mobilen ur fickan. ”Visst bestämde vi oss för den där sista versionen nu då?”
Jag såg menande på honom med ena ögonbrynet höjt.
”Nej jag vill inte snacka om det. Jag.. vill få annat att tänka på och seriöst, jag kommer må mycket sämre om vi ska.. inte innan spelningen.”
Jag kunde väl på ett sätt förstå honom lite grann. Han ville lägga fokuset på konserten, det som vi sett fram emot, det som han verkligen ville göra. Hur bra det var att hålla en massa annat inom sig visste jag dock inte. Jag själv höll sällan saker inom mig, och å andra sidan hade jag inte varit med om så många kriser i mitt liv heller. Tack och lov.
”Har du packat klart?” undrade Martin efter att vi kollat setlisten och diskuterat lite om hur jävla absurt det kändes att vi faktiskt skulle uppträda på new heart for x-mas om bara två dagar.
”Konstigt nog ja”, flinade jag. ”Bara lite småsaker kvar. Fast jag lär kunna packa det inatt för jag kommer inte sova en sekund.”
”Varför? Vill inte toyboyen hålla dig sällskap?” flinade han.
”Men sluta”, skrattade jag och tänkte tillbaks på den där nervösa kvällen när jag berättat för killarna om Jens. ”Det skulle han säkert göra om jag bad honom, men det är på grund av er som jag inte kommer sova. Ingen kunde ju tydligen offra sig att åka bil med mig”, sa jag och gav honom en anklagande blick.
”Nej men seriöst, oroar du dig över flyget? Slappna av Sid, det är en resa på några timmar.”
”Tiden spelar ingen roll”, muttrade jag och drog fingrarna över strängarna igen. ”Ni kommer få supa ner mig i samma sekund som jag satt foten på det där planet.”


 Trey
”Vänta jag hjälper dig!”
Max skyndade fram och tog tag i min resväska i precis sista sekunden innan jag skulle ha tappat ner den i trappen.
”Tack”, flinade jag. ”Jag är ju töntigt klen.”
”Gulligt klen skulle jag säga”, retades Max och bar till synes väldigt enkelt ner båda våra väskor till porten.
Vi skulle möta dom andra vid busstorget på stan där Joe skulle hämta oss och köra till flygplatsen. Det hela kändes sjukt spännande; det spelade ingen roll att vi redan kände bandet eller att vi bara skulle flyga inom landet, det var ändå något som vi aldrig tidigare hade gjort.
”Åh vänta jag glömde min halsduk!” utbrast jag och såg stressat på Max. ”Hinner jag hämta den?”
”Jaa det är klart. Bussen går inte förrän om tio minuter ju”, sa han och såg tvärtom helt ostressad ut.
Med snabba steg sprang jag upp för stentrapporna, låste upp dörren igen och hann rota igenom båda lådorna i byrån innan jag mindes att jag hade hängt halsduken på en krok bakom min andra jacka. Jag fick städa när vi kom hem igen istället, för mig var tio minuter inte alls särskilt gott om tid. Medans jag gick ner för trapporna virade jag den svartvitrandiga halsduken så tätt det gick och enda upp över munnen. Det var jobbigt kallt ute och jag ville inte dra på mig någon förkylning.
”Okej nu har vi väskorna, Joe har biljetterna, du låste?”
Jag nickade snabbt.
”Trey.. slappna av”, flinade Max. ”Vi packade till och med efter din onödigt detaljerade packningslista – allt är lugnt.”
”Okej då. Fast Max..”
 ”Mm?” Han stannade till när jag gjorde det och jag tog det lilla steget mot honom för att sedan trycka mina kalla läppar mot hans som kändes mycket varmare.
”Vad var det där för..”, log han överraskat när jag dragit mig tillbaka igen.
”Jag bara.. det ska bli mysigt att åka iväg.”
”Det tycker jag med.” Han log mot mig innan han tog tag i min lediga hand.
Det var inte bara mörkret som gjorde det tydligt att morgonen fortfarande var väldigt tidig utan också frånvaron av bilar och människor. Åt vilket håll man än kollade så var det mörkt och tyst, inga spår av liv någonstans.
”Jag är lite imponerad över att du inte går omkring som en zombie faktiskt”, sa jag och såg retsamt upp på honom.
”Jag med faktiskt, men jag är knappt trött, jättekonstigt.”
”Väldigt.”

När vi klev av bussen på busstorget fick jag först alldeles ont i magen och trodde att vi tagit fel på tiden ändå men så fick jag syn på Sid och Derek en liten bit bort.
”Hallå!” Jag vinkade och började dra väskan åt deras håll.
Sid däremot såg mer ut som en zombie. Dock en ganska söt sådan med stickad mössa med flätor. Förutom den hade han på sig en ljusblå huvtröja under dunjackan och ett par svarta mjukisbyxor. Väldigt orockigt för att vara Sid men väldigt praktiskt för en flygtur. Mer än vad jag hade tänkt på som hade mina vanliga stuprörsjeans.
”Hej.. fan vad pigga ni ser ut då”, flinade Sid och tog ett sista bloss på sin cigg innan han släppte ner den på marken och gav oss båda en kram. Jag blev fortfarande alldeles glad över att det verkade vara bra mellan Max och Sid nu. Dom två var obeskrivligt viktiga för mig och självklart var det då viktigt att dom två kom överrens trots misstag ifrån min sida.
”Kul att se er”, log en betydligt piggare Derek och kramade oss han också.
”Martin och Hale då? Är dom på väg eller?” undrade Max och satte sig uppe på resväskan.
Egentligen hade vi kunnat få plats med bådas packning i en väska men då hade det blivit desto tyngre så vi hade bestämt oss för att ta varsin ändå.
”Ja dom borde vara här typ.. nu. Och jo.. ni vet att Martins mamma låg inlagd på.. psyket va?” sa Sid och såg allvarligare ut nu. Jag fick direkt känslan av att det inte var något bra som skulle komma. Kanske hade Martin fått något utbrott och varit nära att hamna där själv?
”Jag vet”, nickade Max.
”Hon dog iförrgår. Jag.. fick reda på det igår av Martin. Han hade inte sagt ett ord.”
”Va?” sa jag chockat.
Sid nickade. ”Typ så sa jag också. Alltså jag tyckte ju såklart vi skulle ställa in men Martin vägrar, han vill inte snacka om det.. Så jaa.. jag hoppas han fixar det här.”
Derek satte sig ner på huk för att kolla något i sin resväska och såg samtidigt upp på oss. ”Vet du om han berättat något för Joe?”
”Nej jag tror inte det. Jag berättade ju för igår för att Martin sa att jag kunde det, men jag tror inte han vill att Joe ska veta för att han kanske ställer in allt då.”

 Martin
Självklart vändes blickarna mot oss när vi kom gående mot dom andra, men jag såg också skillnaden på hur dom såg på mig och på Hale. Jag ville inte ha deras medlidsamma tystnad.
”Tja, kan ni rycka upp er lite eller?” Jag försökte le men det såg förmodligen en aning sammanbitet ut.
”Tjena, jag är ledsen..” Derek la armen om mig i en vanlig kram men även den kändes något stelare än vanligt. Det kom liknande kommentarer ifrån dom andra och jag försökte hålla tillbaks känslorna som försökte bryta sig loss inuti mig. Jag fixade det här. Jag hade haft min lilla kris efter att jag stängt lägenhetsdörren bakom mig den där hemska eftermiddagen, det var lugnt nu, det skulle egentligen inte bli något annorlunda än vad det varit dom senaste åren.     
”Tack.. att ni bryr er och allting”, sa jag och bet mig lite i läppen. Hur fan var det tänkt att man skulle reagera på sådant här? ”Jag vill inte prata om det bara.”
Jag kastade en snabb blick mot Max och hans panda och drog sedan min svarta lugg ur ögonen. ”Vart är ens Joe någonstans? Måste ju vara första gången han kommer efter mig”, flinade jag till.

Trey
”Där kommer han tror jag.” Jag pekade mot en silvrig minibuss av modell ’snyggare’. Mycket riktigt var det Joe som öppnade dörren, iklädd en svart ulljacka som nästan såg lika dyr ut som solbrillorna han bar. Och då brukade jag ändå inte lägga märke till vilka prisklasser kläder och prylar kunde tänkas höra till.
Max tog med min väska för att lägga in i bagageutrymmet och jag vände mig om mot Sid som hade stannat till bredvid mig.
”Är läget bra?” log jag roat, han såg ut som att han skulle kunna somna stående.
”Jafan”, flinade han men lät sedan axlarna sjunka ner. ”Jag vill verkligen, verkligen inte flyga.”
Jag slog handen för munnen då jag mindes. Hur kunde jag ens ha glömt det?
”Men det kommer gå bra! Jag lovar”, log jag och tog tag om hans arm. ”Vet du vilka platser vi har på planet? För om vi har nära varandra så kan jag sitta bredvid dig och vara jättelugn”, erbjöd jag mig med ett leende.
”Söt du är”, flinade Sid men suckade sedan igen. ”Jag har ju gjort det tidigare så jag borde väl överleva..”

Vi körde iväg till flygplatsen och efter en väldigt smidig incheckning stod vi än en gång och väntade; men den här gången vid gate G.
”Resande till Amsterdam kan nu gå till gate..”
Om det hade känts öde utomhus när jag och Max gick mot bussen så var det totala motsatsen inne på flygplatsen. Folk rörde sig stressat åt olika håll, föräldrar försökte hålla koll på sina antingen skrattande eller skrikande barn, flygvärdinnor klapprade förbi i sina klackskor, högtalarrösten ropade ut olika gater och avgångstider i sådan fart att jag blev alldeles snurrig i huvudet och någonstans ifrån hördes musik.
”Okej killar, här är era biljetter.” Joe drog mig tillbaks ur tankarna och jag plockade upp passet ur min vanliga axelremsväska jag hade hängande över axeln. Det var bara några minuter tills vi skulle få gå på. Enligt biljetterna skulle jag, Max och Sid sitta på samma rad och dom andra fyra på raden framför.
”Då är det dags för första skålen snart då!” sa Hale som verkade minst påverkad av den tidiga morgonen. ”Och så dubbel dos för dig då Sid”, tillade han flinande och drog ner den pösiga mössan han hade på huvudet en aning.
”Resande till New York med flight 748..” Det var vårat flyg. Jag drog upp axelremmen högre på axeln och slöt upp bredvid Max för att sedan gå framåt i kön där vi skulle visa upp passen och boardingkorten.
Stressen över att vi skulle ha glömt någonting eller inte hinna i tid hade börjat lägga sig och istället var det bara den där förväntningen kvar. Jag och Max hade aldrig bott på hotell tillsammans så det skulle bli jättemysigt, och att få gå på konsert, att se Sid och dom uppträda på en så stor show, att bara få åka iväg liksom. Och som Max sa när vi bestämde oss för att följa med; vi behövde nog det här efter allting.
”Vem vill sitta närmast fönstret?” frågade Max och vände sig mot mig och Sid när vi kommit fram till vår rad.
”Jag vet inte.. jo men jag vill kunna titta ut så om det är okej sitter jag gärna längst in.”
”Absolut, hoppa in Sid.” Max flyttade sig åt sidan så gott det gick i den trånga gången och lät Sid och mig sätta oss först.
Lagomt när vi fått på oss säkerhetsbältena vände sig Hale om ifrån sin stol och såg på oss med sitt vanliga något busiga leende ”Ska vi ta tequila eller jäger?”
”Jäger är svinäckligt ju”, flinade Sid. ”Tequila lätt.”
”Okej jag fixar, Joe du är med va?”
Det kändes verkligen som att det här skulle kunna sluta hur som helst. Med tanke på vad vi fått höra ifrån deras förra turnè så skulle en tredagarstur säkert kunna bli hälften så galen, och det skulle ändå vara galet.

Jag vände mig om när jag kände Max fingrar flätas ihop med mina och log mot honom.
”Vill du ha tuggummi?”
”Jag har”, sa han och demonstrerade det hela med en bubbla.
Med ett fniss lutade jag mig den korta biten fram till honom och snuddade vid hans läppar. ”Jag älskar dig”, sa jag tyst mot läpparna och kunde inte hjälpa pirret som spred sig i magen bara genom att säga det. Jag hade inte vant mig vid att höra Max säga det och lika lite över att säga det själv. Men jag tyckte om det. Väldigt mycket. Skärmarna sänktes ner ifrån taket och i samma stund som säkerhetsfilmen började visas så började också planet sakta rulla för att åka mot startbanan. Jag kramade om Max hand en gång till innan jag vände mig om mot Sid. Max var varken flygrädd eller hade cellskräck så det kändes inte som att jag var orättvis för att jag valde att ägna mig åt Sid nu. Han såg helt likblek ut i ansiktet.
”Du är inte höjdrädd va?” frågade jag mjukt.
Han skakade på huvudet. ”Nej.. jag vet bara att det snart är försent att gå av. Jag vet inte.. jag tror inte jag fixar det här. På riktigt.”
Det var jätteovant att se Sid på det här sättet, utan skratten och skämten eller något annat galet. Jag hade sett honom rädd några gånger, men då hade det berott på att jag själv varit sjuk eller skadad på något sätt, det här var en helt annan rädsla och jag ville så gärna kunna hjälpa honom.
”Det gör du visst det. Tänk vad värt det kommer vara det när vi landar, och imorgon när ni får stå på den där scenen”, log jag stort.
”Jag vet.. det kommer bli rätt häftigt.” Han log faktiskt ett av dom där Sid-leendena och kastade sedan en blick ut genom fönstret när flygplanet ökade farten något. ”När kommer den där spriten Hale?”
Hale vände sig flinande om igen. ”Jag har inte lyckats haffa någon flygvärdinna än, jag tror tyvärr inte vi får supa ner dig förrän vi kommit upp i luften. Pallar du det kompis?”
”Jag är väl tvungen”, sa han med ett skratt men jag såg ändå hur han gripit tag hårdare om armstöden.
”Klart för start. Besättning inta plats.”
Genast började planet öka farten och även lamporna hade släckts, som i och för sig inte gjorde så mycket nytta ändå längre då det börjat ljusna ute. Sid lutade sig bakåt i stolen och knep ihop ögonen.

Sid
Fastän jag känt den här paniken i både trånga utrymmen på marken och i flygplan tidigare så var den lika fruktansvärd varje gång. Det var ingenting jag vande mig vid. Tanken på att vi inom några sekunder skulle befinna oss tusentals meter uppåt i luften och att det inte skulle finnas någon möjlighet att ta sig ut gjorde mig illamående. Det spelade ingen roll att resan ’bara’ skulle ta runt två timmar. Två timmar var hundratjugo minuter. Det var tretusen sexhundra sekunder. Tretusen! Jag grep tag hårdare om armstöden och fortsatte hålla ögonen stängda. Jag ville inte se marken försvinna vilket skulle göra det ännu verkligare. Planet skakade till och av ren reflex sträckte jag ut handen och famlade efter Treys. När han inte drog undan den kramade jag den så hårt jag kunde och hoppades samtidigt att jag inte bröt några ben i den. Rädslan förde alltid med sig fysiska problem också och det tog inte lång tid förrän jag börjat andas snabbare; häftiga, korta andetag som inte alls hann komma ifrån magen utan bara befann sig uppe i halsen.
”Det går bra Sid, lugna dig..”
Jag ville lyssna på Treys röst och göra som han sa. Jag ville tro på att det skulle gå bra och att jag inte alls skulle dö men det gick inte. Hans ord gick in i mitt huvud men hjärnan ville inte ta åt sig av dom. Den fortsatte tala om för mig att syret långsamt började minska nu, att det om en halvtimme skulle ha minskat till hälften och därefter bara skulle minska allt snabbare. Den visade mig overkliga, men samtidigt så verkliga, bilder av hur sätet jag satt i blev allt trängre, att raden framför kom allt närmare, hur taket började sänkas. Min blick for hastigt iväg till den stora dörren längre fram i planet och dess handtag som såg helt orubbligt ut.
”Sid? Titta på mig.”
Istället för att vända mig om mot Trey såg jag ut genom fönstret och allt det blåa. Vi var för högt upp. Jag skulle inte kunna hoppa härifrån. Jag skulle inte ens kunna öppna dörren. Luften skulle ta slut. Jag fick inte plats här inn..
”Sid!” Plötsligt såg jag in i Treys blåa ögon och istället för att ta ett nytt snabbt andetag höll jag andan istället. ”Snälla lugna dig, jag lovar att det inte är någon fara. Kolla vi har till och med ganska bra benutrymme här! Jag är ju typ mini men dina långa ben får ju till och med plats, testa!”
Jag såg på honom och försökte få fram ett leende men alla paniktankar som fortfarande for runt i huvudet försvårade sådana försök. Jag sträckte ändå prövande ut benen som han sa och faktiskt så tog det inte stopp, dom försvann en bit under Hales stol framför men det tog inte stopp.
”Luften tar slut Trey..”, sa jag lågt fastän jag egentligen hörde hur absurt det lät.
”Det gör den absolut inte, den går runt och det kan vara rätt ofräscht, särskilt eftersom den där tjocka gubben där framme nyser rakt ut typ hela tiden, men den kan inte försvinna.”
Ett kort skratt kom faktiskt ut mellan mina läppar och jag försökte se gubben han pratade om. ”Men fräscht..”
”Inte så jätte”, flinade Trey och kramade om min hand som han uppenbarligen måste ha fortsatt hålla i fastän jag tryckt den så hårt.
”Andas typ med.. magen du vet? Sådant tränar ni väl på när ni sjunger? Djupt och så där”, fortsatte han leende. Sådant visste jag också men det brukade aldrig funka och jag hade inte väntat mig att jag skulle fixa att tänka så nu heller, men av någon anledning så började jag få ner andetagen till bröstkorgen åtminstone. Sätena framför hade inte kommit längre bak och faktiskt så fick jag plats i min stol.
”Går det bra..?” undrade Trey och såg försiktigt på mig.
Jag skrattade till igen, den här gången en aning chockat. ”Jag.. det går rätt bra.”
Det var först då Martin vände sig om och såg på oss. ”Ingen mer panikatt..”
”Men käften Martin!” utbrast Hale. ”Påminn honom inte! Du Sid, ska vi köra det där ritgrejset när man målar varannan kroppsdel och viker över? Det var aslänge sedan!”
Max skrattade till. ”Vadå det där man gjorde på lågstadiet?”
”Jaa men varför sluta där? Du ska se vilka mästerverk det brukar bli!” svarade Hale med ett eget skratt.
Jag kunde inte låta bli att flina åt det dom sa och jag kunde äntligen börja slappna av en aning. Trycket över bröstet fanns fortfarande kvar och det visste jag att det skulle göra tills jag fick kliva ur planet igen, men det kändes fruktansvärt skönt att den värsta paniken lagt sig. Den brukade jämt göra det men det tog alltid olika lång tid.
”Tack Trey.” Jag släppte långsamt hans hand med min egen alldeles svettiga och fick fram ett ärligt leende.
”Du behöver väl inte säga tack heller, jag bara..” Han ryckte på axlarna med ett litet leende och helst av allt ville jag bara krama om honom jättehårt. Sådant var dock lite svårt i ett flygplan med bälten och armstöd emellan och grejer.

 Hale
Jag tyckte att det tog en väldig tid innan flygvärdinnorna började gå genom gången med dom där vagnarna men till sist stannade i alla fall en vid våran rad.
”Sju, eller nej åtta, tequila ska vi ha här!” sa jag med ett leende. Jag brukade få höra att jag hade ett bländande leende men det är inte direkt någonting jag kan avgöra själv.
”Okej, skulle jag kunna få se ditt pass?”
”Självklart kan du få det, men jag skulle också kunna ge dig mitt nummer på en gång.”
Flygvärdinnan skrattade ljust till men var snabb med att återta en mer professionell min igen. ”Jag behöver se din ålder.”
”Jag har hört den förut”, log jag snett och räckte henne passet och kreditkortet. Jag hörde Joe andas ut i något slags skratt bredvid mig men kunde inte bry mig mindre. Bara för att han var dålig på att flirta liksom.
Hon blickade ner i den lilla boken och såg sedan upp på mig med ett leende igen. ”Åtta stycken sa du?”
”Nio om jag får bjuda dig på en. Men det kanske inte är tillåtet i tjänst?”
Ännu ett leende tog sig fram över hennes läppar och jag tyckte mig kunna ana en liten svag ton av rosa på hennes kinder. Hon var kanske fyra, fem år äldre än mig, ljusbrunt hår i en stram knut och ganska osminkad. Eller så var det precis tvärtom att hon egentligen var väldigt sminkad men med ett naturligt resultat som mål. Jag hade hört om någonting sådant. Lät drygt men det var snyggt i alla fall.
”Det är ju tyvärr inte det”, log hon och började plocka fram små flaskor och plastglas. ”Var det bra så?”
”Om du är nöjd så ja, då var det bra så. Eller föressten..”
”Ja?”
”Jag skulle vilja ha ditt namn bara.”
Den här gången skiftade definitivt hennes kinder i färg. ”Haylie. Här varsågod.” Hon gav tillbaks pass och kort och sedan tequilan.
”Du är fan hopplös”, sa Martin och skakade på huvudet med ett snett leende när jag langat vidare flaskor och glas. ”Har du glömt sjuksyrran där hemma?”
”Det som händer på tio tusen meters höjd stannar på tio tusen meters höjd.” Dessvärre skulle jag väl inte bli med i någon tio tusen metersklubb. För att bli det hade jag faktiskt behövt Camille med mig. Det med Haylie hade bara varit totalt oskyldigt flirtande just för att jag tyckte det var så kul. Jag tyckte det kändes bra med Camille och hade inga planer på att sumpa bort chansen med henne.

Max
”Tackar.” Jag tog emot den lilla plastmuggen som genast fick mig att tänka på hostmedicin och fyllde sedan på med den genomskinliga vätskan som dock var betydligt starkare än någon äcklig medicin.  
”Skål för oss! Det här kommer bli grymt.” Hale lutade sig över sätena och vi fick väl till någon halvt lyckad halvt misslyckad skål. ”Och för Joe som fixade det!”
”Det är helt tack vare er killar, ni har jobbat på jävligt bra.” Joe hade skjutit upp solbrillorna i håret och såg mer avslappnad ut nu än dom andra gångerna vi träffat honom. Första gången på den där konserten när vi fick komma in backstage med Martin hade jag ärligt talat tyckt att han verkade jävligt dryg bara, men jag hade ändrat uppfattning sedan dess och faktiskt förstått att han behövde vara rätt bestämd ibland för att det skulle funka. Alla var verkligen skitduktiga på det dom gjorde, men hade dom inte haft en manager som haft koll på dom hade det nog kunnat spåra ut lite för mycket, så pass att det istället blivit garagespelningar och inte turnèer till andra länder.
”Du kommer ju bli full på den där”, flinade jag mot Trey när han förde glaset mot läpparna.
”Jag blir inte full”, protesterade han men kunde inte hålla tillbaks ett fniss.
”På tre?”
Efter att jag räknat ner svepte vi tequilan båda två och Trey gav ifrån sig en sådan rysning att till och med jag kände den. Väldigt roande.
Sid där bredvid såg ut att må betydligt bättre än han hade gjort för en halvtimme sedan. Han skrattade åt något Derek sa och var sedan nära att skvimpa ut spriten, vilket fick honom att garva till igen. Det var liksom den Sid jag var van vid att se.
”Alltså det ser så mjukt ut!” log Trey stort och pekade mot fönstret där himlen uppenbarade sig utanför med alla dess bomullsslott.
”Verkligen, typ som världens största hoppborgar.”
Jag tyckte om hur det alltid var fint väder när man flög. Det spelade ingen roll om det var molnigt, regnade, var orkanstormar eller snöade; när man kom tillräckligt högt upp ovanför molnen så var himlen alltid blå och någonstans lyste solen och kastade sitt vitgula sken över allting. Det var någonting lite tröstande med det, att hur jävligt någonting än kändes så kunde man vara säker på att solen faktiskt lyste ovanför molnen. Shiet vad poetisk jag började bli. Det kanske hade behövts dubbel dos för mig med.
”Vad tänker du på?”
Jag vände tillbaks blicken mot Trey och flinade. ”Det tänker jag inte säga.”
”Vadå varför inte?” frågade han förvånat och jag tyckte mig se något oroligt skymta förbi hans blick också.
”Inget dramatiskt, men du skulle kalla mig romantisk eller något”, sa jag och himlade med ögonen.
”Men åh vad gulligt! Säg!” Log han stort och såg så ingående på mig med dom där ljusblå ögonen att jag skulle ha kunnat smälta där och då.
”Nej, det var bara om att solen alltid.. alltså nej det låter inte ens romantiskt”, skrattade jag och sträckte ut mina svarta stuprörsklädda ben så gott det gick.
”Men jag vill höra ändå, snälla.”
Jag såg roat på honom men lutade mig sedan över till hans sida, la två fingrar under hans haka och förde mina läppar till hans. Känslan som spred sig i min kropp skulle definitivt kunna liknas vid dom där fluffiga molnen utanför. Något trevande särade jag på läpparna för att låta tungan leta på Treys. Hans hand letade sig i sin tur upp till min nacke och skickade iväg rysningar längs hela ryggraden när han sakta smekte fingrarna längs den tunna huden.
Med ett fånigt högt andetag drog jag mig till sist ifrån honom och kände hur hjärtat dunkade hårt i bröstet. ”Jag måste.. gud..”, flinade jag generat till. Om vi skulle fortsätta skulle jag inte kunna sluta och det satt trots allt människor omkring oss. Hur mysigt och hett jag än tyckte det var att kyssas med Trey så kanske inte alla andra tyckte att det var lika mysigt att behöva titta på. Och det vet ni ju själva; är det några som hånglar för fullt så är det sjukt svårt att dra blicken ifrån dom fastän det är precis vad man skulle vilja göra. Inte för att jag brukar bry mig så mycket i vad andra tänker men.. Leendet lekte fortfarande på mina läppar när jag vände tillbaks blicken till Trey.
”Ehe..” Han såg en aning generad ut han med och hade börjat vrida händerna i knäet.
”Jag ska bara gå på toa”, sa jag och knäppte loss bältet innan jag krånglade mig ut ifrån sätet och vidare ut i den smala gången. När jag närmade mig dom två toaletterna längst bak tyckte jag mig känna igen ryggen på den långa killen som stod i kö, det var någonting med den något gängliga kroppen och det blonda håre..
”Oj var det du, jag undrade precis hur jag kunde känna igen någon här”, sa jag när jag insåg att det var Martin. Jag hade inte märkt att han gått iväg. I samma sekund som han vände sig om slog Sids hemska ord mig igen. ’Hon dog iförrgår..’ Automatiskt kollade jag efter någonting annorlunda med honom, att blicken skulle ha tappat lite av sin glans, att käken skulle se spändare ut, att någonting man kanske inte ens kunde beskriva skulle finnas eller saknas. Men jag såg inget särskilt tror jag. Hans ansiktsuttryck var inte världens gladaste men det hade det inte varit dom senaste gångerna vi hade träffats heller.
”Jag börjar tro att killen sugits fast i toan där inne. Man kan tydligen göra det om man sitter samtidigt som man spolar – vem fan som nu gör det.”
Jag kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt. ”Nej det låter ju lite småstört faktiskt.” Leendet rann av mina läppar igen när jag fortsatte. ”Hur är det.. med dig?” Visst hade jag sagt att jag var ledsen över vad som hänt vid busstorget, men det hade blivit så hastigt allting och det var klart att jag fortfarande brydde mig om Martin. Han hade gjort en del jävligt dumma saker och vi hade haft våra bråk, men jag hade inte helt släppt honom för det.
”Du behöver inte låtsas bry dig Max, jag är förvånad att du inte har pandaungen i släp bakom. Men han kanske är lite för blyg för att gå med i någon tio tusen meters-klubb?”
Min blick mörknade något fastän jag visste att jag inte borde bry mig i vad han sa. ”Det är ju verkligen inte din sak att lägga dig i men Trey skulle inte ha några problem med det.”
För det första så hade jag ingen lust alls att diskutera det här ämnet av respekt till Martin, jag hade stunder då jag fortfarande kände mig skyldig över att ha gjort slut med honom, och för det andra så var det som sagt ingenting han hade att göra med. Men så var det mitt beskyddande sätt mot Trey som gjorde att jag ändå var tvungen att påpeka att han inte alls skulle ha något emot det, jag hatade att han skulle försöka få Trey att framstå som pryd på något sätt, det var inte ens första gången. Uppenbarligen var Martin en av dom som hade blivit vittne till mitt och Treys kyssande.
”Okej om du säger det så”, blev hans svar innan han lutade sig mot väggen.
Jag kunde ha låtit bli att säga någonting mer och bara väntat tyst på att någon av toaletterna skulle bli lediga men snart öppnade jag ändå munnen igen.
”Och jag låtsades inte. Hur är det?”
Martin såg ut att vara på väg att svara med någon ny dryg kommentar men verkade ångra sig att döma av dom sekunderna det faktiskt tog innan det kom något svar. ”Bra antar jag. Eller.. alltså det var ju en lagom chock att komma in dit och tro att jag skulle få en ny utskällning och..”
”Vadå utskällning?”
Han drog handen genom håret som var mindre stylat än vanligt men fortfarande såg skitsnyggt ut och slog ner blicken en kort stund. Jag hade inte väntat mig att han skulle berätta något så nu när han faktiskt börjat göra det stod jag tyst och lyssnade, lät honom ta sin tid.
”Äh jag var och hälsade på henne för ett tag sedan och hon blev typ helt galen, skrek att allt var mitt fel, att det var på grund av mig hon var där och grejer..”
Oavsett om han sett ganska så oberörd ut avsiktligt eller omedvetet så kunde han inte dölja det nu. Jag såg hur ett av blodkärlen utanpå halsen spändes och han undvek att möta min blick en stund. Om han hade kunnat vara öppen om sådana här saker när vi varit tillsammans så hade jag så gärna velat kunna hjälpa honom, jag hade velat hålla om honom och lyssnat på det han berättat, även om det skulle ha gjort fruktansvärt ont. Men det hade knappt funnits några sådana stunder för oss; allt hade varit på ett så ytligt plan och sedan.. En bild av Treys sönderslagna ansikte fladdrade förbi på min näthinna och jag försökte desperat få bort den. Jag och Martin skulle inte ha passat ihop ändå, jag ville inte tänka mig in i att jag kanske skulle ha varit tillsammans med en kille i flera år som var kapabel till att slå på någon som för det första var oskyldig och för det andra redan låg ner.
”Okej”, sa jag tyst och väntade på att han skulle fortsätta. Passagerare rörde på sig, flygvärdinnor gick förbi kön till sitt eget utrymme, en annan rullade in varuvagnen. Det var allt annat än lugnt men på grund av den höga ljudvolymen omkring oss så kändes det ändå som att vi kunde hålla vårat samtal privat på något sätt. För att någon annan skulle höra skulle man behöva stå alldeles tätt intill oss.
”Så det var typ det jag hade väntat mig när läkaren terroserade mig med sina samtal, men sedan så.. han sa att dom inte hade kunnat rädda henne, att hon var död. Jag hade bara inte väntat mig det.”
”Det är klart”, sa jag lågt och la tveksamt handen på hans underarm. Stunderna då vi pratat om seriösa saker hade som sagt varit få men jag mindes otäckt bra när han hade berättat om sin morsa. Hur han hade fått alla dom runda ärren på armen. Vem som hade orsakat dom.
”Alla säger liksom att dom är ledsna och grejer och jag vet fan inte vad jag ska svara, jag.. är det meningen att jag ska tacka och säga att jag också är det? För ärligt; det är jag inte. Dom värsta åren i mitt liv är dom jag tvingades bo med henne, all annan skit.. det är hon som påverkat mig till det också.”
Jag gissade att han syftade på alkoholen och dom tyngre grejerna som han tagit till ibland. Och jag kunde inte helt säga emot; det var verkligen inget ovanligt att barn med missbrukande föräldrar fick liknande vanor själv. Och jag skulle aldrig kunna fatta hur en förälder kan göra sitt eget barn så fruktansvärt illa som att slå honom.
”Då ska jag inte säga det”, sa jag och blickade upp på honom.
”Tack.”
Vi såg en stund på varandra tills den vänstra dörren plötsligt öppnades och Martin kunde gå in.

Sid
Musiken som strömmade ur mina hörlurar var definitivt till hjälp för att kunna tänka på någonting annat och jag kände mig fortfarande lite chockat glad över att det funkade så pass bra. Vi hade gjort lite mer än halva vägen nu så om mindre än en timme skulle jag äntligen få komma ut. Den tanken skulle jag uppenbarligen inte ha tänkt då det började vrida sig i magen igen. Jag lutade huvudet mot den svala rutan och studerade alla vita moln nedanför oss samtidigt som jag koncentrerade mig på musiken.
Helt utan förvarning skakade planet till och det kändes som att vi föll flera meter nedåt i sådan fart att hjärtat hann åka upp i halsen, ner till magen och upp igen. En luftgrop intalade jag mig snabbt. Sådana var det ibland. Helt ofarligt. Det skakade till igen och den här gången hörde jag några som skrek till; vuxna människor. Nej jag ville inte vara med om sådant här.
”Hey, vad är..” Jag tystnade snabbt då alla lampor i planet plötsligt slocknade. Trots fönstren kom det knappt in något ljus och det var i det närmaste kolsvart. Av ljudet att döma började väskor ramla ner ifrån hyllorna, fler personer skrek, allting skakade bara mer och mer.
”Vad händer?!” Jag vände mig om mot Trey i mörkret och såg sedan stressat upp mot taket. Varför sa dom ingenting i högtalarna?!
”Jag vet inte.. gud..”, kom det ängsligt ifrån honom. Jag skulle precis till att öppna munnen igen då jag plötsligt kastades fram mot sätet framför och på en sekund svartnade allting.

Jag stönade till av smärta och lyfte handen mot huvudet. Vad.. hände? Jag hörde avlägsna skrik och något annat oväsen och öppnade långsamt ögonen. I samma stund som jag såg igen blev alla ljud tusen miljoner gånger starkare och det var inte längre några avlägsna skrik. Alla runt omkring mig skrek i ren panik. Planet skakade så kraftigt att jag var nära att falla framåt. Det hängde en gul syrgasmask framför mig i ett snöre men innan jag ens tänkt tanken att dra den över mitt ansikte vände jag mig om. Det kom inga skrik därifrån.
”TREY!” Mitt hjärta stannade i några sekunder då jag såg min svarthåriga kompis sittandes helt orörlig med huvudet hängande åt ena sidan. Det rann blod i hans ansikte och någonstans mitt i paniken trodde jag mig kunna se att det började ifrån tinningen. ”Trey!” skrek jag igen och slet i mitt bälte för att kunna luta mig mot honom. Med händer som darrade värre än asplöv drog jag tag i den gula masken som hängde framför honom och försökte få bandet runt hans huvud. ”Hjälp! Snälla hjälp någon!” Han var fortfarande lika orörlig med lika stängda ögon och lika hängande huvud. Min blick lyckades fånga Max på hans andra sida och jag kände hur mitt hjärta kramades ihop ännu mer. Han hade sin mask över ansiktet men satt lika orörlig som Trey. ”MAX!! VAKNA! TREY ÄR..åh gud.. HJÄLP!”
En dunk hördes och när jag såg ut mot gången såg jag en kvinna liggandes på golvet med uppspärrade tomma ögon. Jag fick inte in någon luft i lungorna längre.
”Sid! Är Trey död?!”
”Va?!” kved jag fram och såg skrämt på Hale som vänt sig om. Istället för en mask hade han på sig en gul flytväst.
”Nej! Han är inte död!” fortsatte jag hest och vände mig om mot honom igen, började skaka hans kropp så mycket jag kunde. ”TREY!! VAKNA!” Utan att jag först märkt det hade tårar börjat forsa ner för mina kinder och dom kommande ’Trey!’ lät mest som högljudda snyftningar och hulkningar. ”Hale hjälp mig då! Trey, Max..” Allting började bli suddigt i mitt synfält och det var som att händerna inte ville lyda mig längre. Jag kunde inte skaka på Trey, jag kunde inte dra tag i Hales arm för att få honom att vända sig om igen. Allt jag kunde göra var att titta på hur blodet färgade min bästa väns ansikte rödare och rödare.
Någon bakom mig grät ännu högre än vad jag själv gjorde men innan jag hunnit vända mig om hörde jag Martins röst. Martin lever. Hale lever. Trey…
”Jag älskar dig men jag kommer inte finnas snart.. Jag älskar dig.. Nej han är död. Alla är döda.”
Vad sa han för någonting?! Jag slet ännu mer i bältet och lyckades luta mig framåt för att sedan se hur Martin höll sin mobil tryckt mot örat samtidigt som han fortsatte säga samma sak om och om igen.
”Men hjälp mig!” Fick jag hysteriskt fram och fick äntligen händerna att samarbeta igen. Jag greppade tag om Treys hand som hängde slappt och kramade den stenhårt. ”Vakna! Du måste vakna! Tre-hey.. Snä-hälla..”
Nästa skakning gjorde att jag kastades mot fönstret och smärtan i huvudet var så fruktansvärd att det svartnade för ögonen på mig.

”Sid!”
Jag slog upp ögonen i panik och kände genast det krampaktiga greppet om mitt hjärta. Nej. Nej, nej nej. Det var Hales ögon som såg in i mina och jag vågade knappt andas.
”Trey är..?” Jag kunde inte få fram det.
”Jag är här, du måste ha haft en mardröm.” Jag kände en väldigt bekant hand ta tag i min och när jag vände mig om såg jag ännu mer chockat in i dom där blåa ögonen som var väldigt levande och väldigt mycket Treys.
”Du skrämde typ ihjäl mig när du skrek till!” sa Max bortanför honom och flinade först till men såg sedan mest orolig ut.
Mardröm..? Jag såg på Trey igen och började långsamt få tillbaks min normala andning. ”Vi har inte.. kraschat?”
”Nej det är klart vi inte har”, sa han snabbt och kramade hårt om min hand. ”Drömde du.. det?”
”Du skrek att Trey var död.” Det var Derek som vänt sig om i sitt säte nu och såg på mig.
Med en hastig rörelse drog jag med fingrarna under ögonen och kände något fuktigt mot dom.
”Fy fan gör aldrig så där mer! Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!” Trots säkerhetsbälte och armstöd lyckades jag slå armarna om Trey och drog honom så hårt mot mig att det borde ha gjort ont i hans tunna kropp. Men just då kunde jag inte bry mig mindre. Han levde.
”Sluta dröm sånt då”, pep Trey till vilket gjorde att jag snabbt lossade på greppet ändå. När allt det där fruktansvärt hemska visat sig vara en dröm så skulle det vara väldigt dumt om jag kvävde honom när jag vaknade.
”Du.. gråt inte.” Trey log, om än något skakigt tyckte jag, och kramade om min axel med handen. ”Det var bara en dröm.”
”En jävligt verklig.. Du var.. död, och Max var avsvimmad tror jag, Martin ringde någon och sa att alla var döda och.. jag vill verkligen gå av det här planet nu.” Jag försökte få fram ett leende men drömmen var fortfarande alldeles för färsk i mitt minne för att jag skulle kunna slappna av på riktigt.

”Känns det bättre grabben?” Joe la armen om mina axlar och log.
Jag nickade och drog ner mössan över huvudet. ”Ja nu är det ju tack och lov fast mark igen”, suckade jag tungt. ”Och du får fixa en båtbiljett hem till mig bara så du vet, jag åker aldrig ett jävla flygplan igen.” Nu hade jag två anledningar till det; klaustrofobi och äckliga mardrömmar.
”Tänk inte på hemresan nu. Nu ska vi till hotellet och sedan kör vi rep ikväll innan vi går ut och käkar en riktigt fin middag. Låter okej?”
”Låter jävligt okej!” flinade Hale och trängde sig in emellan oss. ”Vi är i new york baby!” 
   


crash m/m - del 67

 
här kommer då nästa kapitel, inget jättedramatiskt eller händelserikt ;) kommentera vad ni gillade/inte gillade så är ni jättesnälla (:

-

In all your doubts
Try to remember This song is for you
It’s nothing much ‘cus Words will never be enough for what you mean to me
I will catch you when you fall I’ll never let you off my mind
As long as I will breathe my heart will beat for no one else but you
Listen as I sing it from the deepest inner of my soul
From now on to eternity I’m always by your side

 
 
 Sid

”Bara sista minuten-grejerna kvar, tandborste, plattång och sådant där.” Jag drog igen dragkedjan till bagen med ett leende och sköt sedan in den under sägen med foten.
”Du kommer säkert glömma att du lagt den där nu”, flinade Jens.  ”Och så får du panik på fredagmorgon.”
Det var lite kul att Jens som inte hade en aning om vilket kaos det faktiskt varit med packningen under första turnèn nämnde just det där.
”Så skulle det mycket väl kunna bli”, flinade jag tillbaks och sjönk ner på sängen.
Tack och lov hade Jens slutat vid fyra idag, och inte mitt i natten eller något dumt, och var ledig imorgon så att vi kunde umgås så mycket det gick innan vi skulle åka i övermorgon. Det handlade som sagt bara om tre dagar men vi hade faktiskt inte varit ifrån varandra så länge sedan vi blivit tillsammans, och skulle det ha gått tre dagar och jag fått akut abstinens efter honom så hade det inte tagit mer än 20 minuter att ta sig hem till honom. Det skulle knappast funka om jag fick någon sådan abstinens på lördagmorgon och befann mig typ miljoner mil ifrån honom.
”Kan jag göra lite te bara? Jag blev jättesugen plötsligt”, sa Jens efter en stunds tystnad och lekande med mina fingrar.
”Självklart. Om jag ens har något..”
”Jag såg jordgubbste i skåpet”, log Jens oskyldigt. ”När jag letade efter makaronerna till lunchen.”
”Åh men så bra”, skrattade jag. ”Då kan det bli ditt te för jag dricker jättesällan ändå.”
Jens gav mig ett leende innan han snabbt var uppe ifrån sängen och gick ut ifrån mitt sovrum. Rex tog ett inte lika smidigt skutt ifrån sängen och följde viftande på svansen efter. Det gick knappt att komma ihåg hur rädd Jens hade varit men jag hann ändå lägga märke till den lilla, lilla ryckningen då han vred på huvudet och fick se vem som förföljde honom.
”Är det lugnt?” Jag gjorde en ansats att resa mig upp.
”Japp!” Det lät åtminstone som att han log då han sa det. Och som sagt, en liten ryckning var ingenting jämfört med den skrämda blicken och tillbakaryggandet. Jag som trott att sådant där egentligen bara gick att bota med typ terapi eller hypnos, eller i alla fall på mer professionellt än mitt ’han är inte farlig, du kan klappa försiktigt’ och hållit i honom tills Jens fått vara den första att hälsa.
Jag tog upp mobilen ur fickan och började kolla sådant där onödigt, twitter, facebook, mailen där det oftast bara kom skräppost ändå, men som man ändå inte kunde hålla sig ifrån. Jag hade sms:at Martin igårkväll för att höra ifall han åkt in till sjukhuset eller något men bara fått ett ytterst fåordigt svar. ’Ja.’ Jag kände honom så pass bra att jag visste att det inte var någon idèe att tjata och börja fråga en massa, huvudsaken var ändå att han hade åkt iväg. Om det hade gått jättedåligt, som sist ungefär, så skulle han ha sagt något mer, något som kunde hintat. Det var jag ganska säker på i alla fall. Och imorgon stod en sista repning på schemat så då skulle jag kunna snacka lite mer med honom. Det var ju något viktigt att alla var i form för den här konserten. Att vara ett förband är absolut inte något litet krav utan snarare tvärtom. Det är en chans att visa att man är så pass bra att man förtjänar att vara headline. Att ta det lite ’soft’ för att man ’bara’ är förband finns inte på kartan. Inte för mig och inte för dom andra killarna. Skulle vi vara ett sådant band skulle jag ha hoppat av för länge sedan.
”Jag tror någon är hungrig”, flinade Jens då han kom in i mitt sovrum igen med en kopp mellan händerna.
Någon är alltid hungrig”, flinade jag tillbaks och vände sedan blicken mot dörröppningen då Rex kom in och sedan tog ett jätteskutt upp i sängen igen. ”Nej men jag ger honom mat om ett tag så åker vi sedan?”
”Det blir bra”, log min pojkvän och tog en klunk. Det luktade faktiskt väldigt gott av det där teet ändå.
Eftersom vi både skulle repa imorgon och jag skulle till frisören så kändes det smartast att lämna Rex till mamma och pappa redan ikväll, så att det var fixat liksom. Var väl bara att hoppas att det inte skulle vara samma busschaufför som kvällen jag åkte hem till Trey. Jens hade funnit det väldigt roande då jag berättade om incidenten.
”Vill du smaka?” Han höll frågande fram koppen.
”Mm”, log jag men ignorerade den svartvita muggen och lutade mig istället fram till honom för att mjukt pussa hans läppar. ”Helt okej”, flinade jag mot dom.
”Inte mer än okej?” frågade Jens roat och sänkte muggen utan att förstora mellanrummet mellan oss.
”Måste nog smaka igen..” Långsamt mötte jag hans läppar en gång till, sög tag om underläppen och höll retsamt kvar den ett tag innan jag gick vidare till överläppen, mungipan, mitt på, nafsade i underläppen igen.. ”Får nog ta tillbaks det där med ’okej.’ Det är lätt det godaste teet jag någonsin smakat.” Ett roat leende spred ut sig över läpparna då jag drog mig undan en liten bit.
”Då tar jag det som en komplimang.. eftersom.. det var jag som kokade det.” Han log roat tillbaks och strök sedan sin lugg ur ögonen. Jag tyckte han var sexig när han hade dom svarta glasögonen, men jag älskade att kunna se hans ögon så tydligt när han istället använde linserna. Och så syntes piercingen i ögonbrynet bättre också.
Rex kröp fram i sängen och krånglade sedan in sig in under min ena arm så att han kunde ligga över hela knäet. Allt för att påminna om att bristen på uppmärksamhet inte var okej.
”Du är för stor för att vara knähund, när ska du förstå det?” flinade jag och kliade honom bakom örat. ”Det hade varit annat ifall du varit en.. chihuahua eller en sådan där liten vit pälsboll. Har du sett sådana?” Jag vände upp blicken mot Jens och flinade. ”Dom ser ut som små lamm typ.”
”Jag tror det. Jag brukar inte titta så länge på hundar..”, erkände han och la försiktigt handen mot Rex rygg. ”Men du ville ha en stor hund?” Han drog lite i en av trådarna på den svartvitlila palestinasjalen han bar runt halsen. Mellan sjaländarna skymtade bar hud då han hade på sig en djupare rundad urringad t-shirt i en gråblå nyans. Så snygg; och så kom han direkt ifrån jobbet.. Han måste definitivt ha bytt om.
Jag nickade. ”Jaa, det är klart att det hade varit smidigare med en liten som jag kunnat haft i knäet på bussen och sådant där, och det hade inte gått åt lika mycket mat.. men jag har alltid gillat större hundar bättre så det var egentligen aldrig ett alternativ.”
”Men du hade honom när du bodde hemma också va?”
Jag nickade. ”Jaa fast jag köpte honom själv, jag hade sparat i flera år och så fick jag lite bidrag ifrån mamma och pappa då. Men jag var typ..” Jag såg fundersamt ner på Rex. ”Men gud.. eh.. jo jag hade precis fyllt 17! Och sedan flyttade jag när jag var arton”, log jag.
”Okej, nu är det väl lite annorlunda med ett husdjur för det älskar man väl oavsett men det är typ alltid bra att verkligen spara till något själv för då blir det ännu viktigare på något sätt, eller hur?”
”Jaa lätt. Och jaa precis Rex skulle ju alltid ha varit jätteviktig för mig men det känns ännu bättre när han verkligen är min, att det var mina pengar, så det stämmer verkligen. Har du sparat så till något?”
”Inga superdyra saker men typ min första egna dator, jag la varenda liten krona i en glasburk som jag hade överst i bokhyllan”, flinade han och ställde ifrån sig koppen. ”Det tog jävligt lång tid men jag var hur stolt som helst när jag och pappa åkte till affären och jag lämnade fram den där burken.”
”Men vad sött!” skrattade jag.
”Lite pinsamt, men jaa mamma och pappa försökte lägga i lite sedlar i den där burken ibland men jag tog alltid ut dom igen. Jag ville få samla själv.”
Jag log svagt mot honom. ”Precis som att du ville skaffa ett eget jobb istället för att ta det du kunde få..?”
Han nickade. ”Precis.”
Jag tog tag i hans hand och flätade samman våra fingrar. ”Jag tycker om det med dig.”
Att han inte gett upp drömmar och mål, stora som små, för att någon annan erbjudit sig att betala och ’hjälpa.’
”Äh..” Han flinade och ryckte på axlarna. ”Vet du vad jag tycker om med dig..?”
”Nej..?”
”När du rodnar.”
”Sluta! Det där funkar inte”, skrattade jag. Så illa var det faktiskt inte; att jag började rodna för att någon sa ordet.
”Kommer du ihåg den där första gången du skulle följa med hem till mig och vi gick förbi pizzeri..”
”Men ja!” skrattade jag. ”Ska vi..”
”Haha!” Jens log så retsamt och nöjt att jag skulle ha brottat ner honom direkt om det inte varit så att Rex parkerat sig över mina ben.
”Sluta..”, flinade jag generat då jag till och med kände dom hettande kinderna nu. Fan. Hur dålig var jag inte?
”Det är charmigt.” Han flinade fortfarande när han lutade sig fram för att mjukt kyssa mig. ”Men jag var faktiskt också nervös den kvällen, jag var typ orolig att jag skulle börja svamla när jag skulle beställa pizzan och allting, börja stamma eller något.”
”Men!” Jag skrattade och kunde inte låta bli att tänka tillbaks på den där kvällen. På vår icke-dejt.
”.. det finns en jättebra pizzeria alldeles intill min lägenhet.”
”Åh vad farligt”, flinade jag och följde efter honom för att sedan kliva av bussen.
”.. Men nu har jag lite mer självdisciplin i alla fall. Första månaden efter jag flyttat in åt jag fan pizza fyra dagar i veckan..”
Han hade sagt något om att han tyckte att han borde ha fått en pizza uppkallad efter sig.
”Det syns inga spår efter den pizzamånaden i alla fall.”
Minnet av Jens bara överkropp i provrummet hade ju fortfarande varit fastetstat på min näthinna, och hur han först då hade fått reda på att jag faktiskt inte alls vetat om att jag var bi utan att det i princip var han som fått mig att inse det.
”Har du kollat in mig?” frågade han retsamt.
”Kanske”, svarade jag med samma retsamma ton.
Det hade känts så overkligt och bra på samma gång när vi gick längs den där mörka trottoaren på väg mot pizzerian. Jag kunde knappt vänta på att jag skulle få se hans lägenhet, få se hur han bodde. Och då hade jag fortfarande inte haft en aning om hur lyxigt det skulle vara. Hans ’Förvänta dig inte för mycket’ hade ju varit en rejäl underdrift.
”Jag kanske har råkat lägga märke till att du passar ganska så bra i linne också.”
Och där hade han fått mina kinder att hetta igen. Helt sjukt att en person kan få någon som knappt rodnat en enda gång i sitt liv att börja med en helt ny ovana.
”Åh herregud”, stönade jag till när jag hade kommit ännu lite längre i min genomgång av den där kvällen. ”Jag sa något om att jag var svag för bananer..”
”Va?! Det har jag glömt!” skrattade han högt.
”Alltså jag sa det helt oskyldigt! Att jag skulle ta den pizzan för att jag.. gillade banan. Och du typ började skratta lite tyst för dig själv och sa något om att misstolka, så att jag ville sjunka genom golvet och försvinna. Och ja jag rodnade”, sa jag och gav honom en anklagande blick.
Jens såg lika road ut nu när jag berättade så jag tog ett grepp om Rex framben för att flytta honom så att jag kunde resa mig upp. ”Nu åker vi”, sa jag och skakade flinande på huvudet. Mi hade aldrig någonsin fått mig att rodna på det här sättet, att bli generad men ändå vilja.. shiet, jag ville ju helst luta mig ner och kyssa honom på en gång. Jag tyckte om den lilla nervositeten som fortfarande gjorde sig påmind ibland. Samtidigt var jag fortfarande lika angelägen om att vilja ha en möjlighet att få sjunka genom golvet när någonting blev alltför genant. Jag hade varit helt ny för den känslan när jag träffade Jens och jag hade fortfarande inte helt vant mig.

En timme senare eller så, jag har ganska dålig tidsuppfattning för att vara ärlig, gick vi in på gården till mammas och pappas hus och jag släppte loss Rex som direkt rusade iväg över det snötäckta gräset.
Jag skulle precis till att säga något men tystnade då jag såg Jens bitande i läppen.
”Är du nervös..?” frågade jag förvånat.
Han vände sig snabbt mot mig och log. ”Nej!.. eller, lite kanske.”
Jag flinade och drog undan håret när blåsten tagit tag i det. ”Det behöver du väl inte vara, du har ju redan träffat dom.”
”Jo men sist var jag ju mest nervös för din skull, för att du skulle komma ut för dina föräldrar liksom.” Han tog ett djupt andetag och såg mot dörren som kom allt närmare. Vad söt han var.
”Du behöver inte vara ett dugg nervös, mamma tyckte du var snygg till och med och pappa godkände dig i samma stund som ni hälsade. Och dom där förhörsfrågorna..” Jag suckade lite åt minnet, en aning pinsamma hade dom varit även om jag varit sjukt lättad över att dom tagit hela bi-grejen så bra. ”.. hade varit mycket värre om han inte redan hade bestämt sig för att han gillade dig.”
Jens såg lite lugnare ut och rörde snabbt vid min hand. ”Och så gillade han bilen..”
Jag skrattade högt till och nickade. ”Just ja, du lovade väl att han skulle få testköra den någon gång.”
”Precis.” Han flinade mot mig innan han tog första steget uppför trappan och sedan ställde sig bredvid mig när jag tryckte ner handtaget.
”Hallå?!” ropade jag in i hallen.
Jag vände mig sedan om för att ropa in Rex och fick då precis syn på pappa som kom ut ifrån garaget.
”herregud han är verkligen som en äldre kopia av dig”, fnissade Jens till. ”Eller du som en yngre kopia då.”
”Men sluta”, flinade jag. Pappa fick något som såg ut som en glidtackling ifrån Rex och kanske fanns det någonting i det Jens sa, även om jag tyckte att kopia var att överdriva. Det långa svarta håret var som vanligt samlat i en hästsvans och dom svarta skinnbrallorna påminde väl om mina egna röda. Och så converse då. Sedan utan ytterkläder var det ju tatueringar på hans armar också, även om jag än så länge bara hade en, fast det skulle bli många fler.
”Hej killar!” ropade han glatt och såg upp när han klappat om Rex.
Jens vinkade tillbaks och strax därpå dök mamma upp i hallen.
”Hej Siddi, vad sent ni kommer!” Hon gav mig en så hård kram att jag inte ens kom mig för att klaga över att hon använde mitt smeknamn från när jag var jätteliten. Det lät liksom.. supertöntigt. ”Vadå sent? Klockan är typ sju?”
”Vi har ju väntat på er enda sedan vi kom hem från jobbet.” Hon log lite oskyldigt och vände sig sedan lika glad mot Jens. ”Hej Jens.” Precis som första gången dom träffades gav hon även honom en kram.
”Hej”, log han tillbaks och jag tyckte det såg ut som att den där nervositeten hade försvunnit lika snabbt som den dykt upp.
”Oj hej galning”, skrattade mamma då Rex kom inrusande. Han var uppe i varv på den nivån då han kunde springa tio varv runt sig själv och sedan hälsa en gång till på allihop.
”Vi kom tyvärr med bussen så det kan inte bli någon åktur med bilen”, sa Jens skämtsamt när även pappa kom in och sedan stängde dörren efter sig.
”Det var ju typiskt”, flinade han och greppade sedan hans hand. ”Kul att se dig igen.”
”Tja pappa.” Jag fick ännu en ’på gränsen till att kvävas’-kram och höll sedan fram påsen jag haft med mig. ”Den där maten ska räcka, jag la i lite extra också, och så är det koppel, boll, hundben, godis och.. matskålen.”
Mamma tog emot påsen och ställde den i trappen upp. ”Vad mysigt att få ha en hund här igen hela helgen. Du då Jens, du skulle inte med dom till New York? Eller kommer jag ihåg fel?”
”Nej det kommer hit lite släktingar jag inte träffat på länge så det funkade inte”, sa han och ryckte lite besviket på axlarna.
”Oj separationsångest för er då?”
”Men Criss.” Mamma gav pappa en menande blick och såg sedan ursäktande på oss. ”En helg går fort.”
Vi hade inte tänkt stanna kvar men efter tjat ifrån både mamma och pappa blev det visst så ändå. Inte för att det var särskilt jobbigt att sitta inne i vardagsrummet under en mysig ullfilt med ljus på bordet och ett stort fat med tacochips och salsa..

 Jens
Jag förstod inte riktigt själv vad jag hade varit nervös över. Det var lika mysigt och roligt som den där första gången jag hade träffat Sids föräldrar och ätit middag. Jag tyckte om att se honom med sina föräldrar. Hur hans mamma kunde säga någonting som fick honom att skratta på det där sättet jag älskade, eller tvärtom när han sa någonting och Brooke skrattade på det där befriande sättet. Det syntes liksom att dom alltid varit nära. Likadant som att jag gillade hur han och Criss kunde retas och jävlas med varandra, men ändå med glimten i ögat, ett tuffare sätt men med samma uppenbara kärlek. Det var så mycket mer avslappnat än det någon gång hade varit hos mig. Åtminstone efter att min riktiga pappa hade dött. Någonting kanske hade synts i min blick för plötsligt befann sig min hand i Sids under filten och han gav mig en lite frågande blick.
”Inget”, log jag tyst och kramade hans hand. Det var ingenting jag ville prata om nu.
”Hur lång tid får ni på scenen då?” undrade Criss. När han sträckte sig fram för att ta ett tacochips la jag märke till dom svartmålade naglarna. Han var så jävla cool. Faktiskt. Det fanns vissa 35-plussare som klädde sig på samma sätt och det bara blev patetiskt, alldeles uppenbart att dom bara ville verka yngre, på det där sättet att man själv skämdes och var tvungen att titta bort. Men så fanns det dom som det bara såg naturligt ut för, som man inte kunde tänka sig någon annan stil på. Sids pappa hörde definitivt till den senare kategorin. Brooke var också så olik min egen mamma. Ingen stram håruppsättning utan böljande mörkröda lockar, ingen matchande välstrykt dräkt utan ett par strumpbyxor, snäv svart kjol och en mörklila tröja med fladdriga ärmar.
”45 minuter var vad Joe hade fått höra i alla fall, så förhoppningsvis stämmer det. Mycket längre tid än vad vissa förband får”, svarade Sid och det glittrade till lite i hans ögon. Jag skulle så gärna vilja se honom på den där scenen, då det verkligen syntes hur lycklig han var. Fast det näst bästa var att veta hur lycklig och bra han skulle vara.
”Det är ju skitbra!” höll Criss med. ”Vad..”
”Han verkar rätt fäst vid dig.” Jag vände mig om åt vänster när jag hörde Brookes mjuka röst och såg sedan ner mot mitt knä där Rex hade lagt huvudet.
”Jaa det verkar så”, flinade jag. ”Jag var ju.. eller är egentligen fortfarande jätte hundrädd. Det har bara släppt lite med Rex.”
”Oj är du? Det är verkligen ingenting man märker”, sa Sids mamma förvånat. ”Han är ju världens snällaste men när man är rädd brukar ju sådant inte spela någon roll.”
Det var skönt att höra att någon faktiskt förstod. Tidigare hade det väldigt ofta varit ’men han/hon är ju jätteliten! Du kan inte vara rädd för honom!’ när det gällde någons kompis hund eller till och med främlingars hundar vid busshållplatsen. Eller som Brooke menade ’hon är jättesnäll! Klappa bara!’ Det spelade ingen roll att hundar var små eller snälla när man var livrädd för hundar överhuvudtaget. Kanske var det tid som var grejen, att jag hade fått tid på mig att lära känna Rex, att Sid aldrig låtit honom hoppa upp på mig för att hälsa och till och med stängt in honom i ett eget rum tills min puls hade gått ner något.
”Nej precis”, log jag därför. ”Fast nu när jag känner honom så.. han är ganska mysig.” Och din son också. Jag ryckte nästan till då jag plötsligt kände Sids hand i min igen under den gråa varma filten. Typ som att han skulle ha hört vad jag tänkte.
”Det är han”, log hon och kastade sedan en blick mot Sid och Criss som verkade vara inne i något musiksnack. ”Du ska inte försöka hålla den där hemma istället..?” Hon log skämtsamt och räckte sedan fram fatet med chips till mig.
”Jag hörde det där!” inflikade Sid snabbt med ett flin ”Försöker du få Jens att tro att jag ska göra något dumt eller?” frågade han och skakade på huvudet.
”Nej men jag tycker att han kan hålla dig hemma ändå, hur mycket kommer inte ni hinna hitta på under en helg? Jag blir inte glad om du kommer hem med någon riktig tatuering..” Brooke log men jag kände igen den där mamma-oroligheten i ögonen ändå.
”Vadå?” frågade jag nyfiket och kastade en blick mot Sid innan jag såg tillbaks på Brooke. ”Bandtatueringen?”
”Nej den är ett mästerverk mot vad som kunde ha blivit”, flinade Criss. ”Jag tyckte det var rätt kul ändå men Brooke höll på att svimma.”
”Det var lite kul..”, log Sid oskyldigt.
”Eftersom du fortfarande umgås med Sid kan han inte ha avskräckt dig med sina idèer så jaa..”, började hans mamma.
Jag skrattade till och skakade på huvudet. ”Nej och jag har hunnit sett en del så. Jag tycker om galet.”
”Men aw.” Sid vände sig flinande om mot mig. ”Det var den bästa komplimangen jag fått tror jag!” Han såg ut att vara på väg att ge mig en puss men hejdade sig. Det var ingenting jag tog illa upp av, jag hade inte direkt vågat pussa Sid i bilen när pappa var i den heller.
”Det var i alla fall när killarna kom hem ifrån den där turnèn, den har du hört om?, och jag skulle hämta han och Hale på stan. Och det första jag får se är att den där ungen har något svart i ansiktet, mer än det där sminket runt ögonen alltså. Då har han tatuerat in en tandborste! som går enda ifrån bredvid ögat och ner till munnen, och Hale har en tandkrämstub tatuerad liggande i pannan. Så jag började ju i ren panik fundera över vilken foundation som kan tänkas kunna täcka den där hemska tatueringen och om det inte funkar hur mycket det kan kosta att skicka iväg honom på en laserbehandling.”
Jag skrattade chockat till. ”Va?!”
”Alltså jag blev mobbad för den där tandborsten hela turnèn så sista dan var jag ju tvungen att göra något”, skrattade Sid.
”Det var alltså hennatatueringar dom hade gjort, men det såg så fruktansvärt verkligt ut. Verkligen fruktansvärt, som att någon som varit mer onykter än dom där två tillsammans skulle ha gjort den!”
Jag såg på Sid och i samma stund brast jag ut i skratt igen. Herregud, det var enkelt att föreställa sig både honom och Hale, och så Brooke i full panik.
”Hur länge skrubbade du honom?” sa Criss och skrattade till han också. ”Det var ju någon skit i den där hennan så att det blev som någon allergisk reaktion, han fick som små sår efter varenda linje av den där färgen. Brooke fick ju bort all svart färg, men då var det en röd tandborste istället.”
”Det var hemskt! Jag hade verkligen ångest varenda dag dom var borta och ångrade att jag hade släppt iväg honom överhuvudtaget, och så kommer han hem så där.” Hon gav Sid en blick men skrattade sedan hon också.
”Du är helt knäpp”, flinade jag mot Sid och den här gången var det jag som var nära att pussa honom, men även jag hejdade mig.
”Din min var ju helt klart värd dom där såren jag hade i månader”, sa Sid retsamt till Brooke och skrattade sedan till när han såg på mig. ”Tur att du gillar det då.”

Både Brooke och Criss var ute i köket och allt jag kunde känna för tillfället var Sids lår emot mitt. Det var som att det brändes.
”Du borde kanske köpa en extratandborste som du kan packa redan ikväll då”, föreslog jag flinande. Jag hade fått höra om deras äventyr den där första kvällen då Sid hade glömt tandborste och underkläder. Det var så.. Sid att jag knappt kunde bli förvånad.
”Kan vara en idèe”, flinade han tillbaks och kanske var det jag som inbillade mig eller så tryckte han sitt lår ännu lite mer mot mitt. Jag såg ner på filten och vände sedan upp blicken mot honom. I samma sekund mötte han min och sättet han drog tungpiercingen mellan tänderna på fick det att fladdra till i magen på mig.
”Inga planer på någon mer tatuering..?” fortsatte jag roat och tvekade en aning med handen innan jag lyfte på den och la ner den mot hans lår istället. Värmen spred sig till handflatan och jag försökte hålla tillbaks leendet det framkallade.
”Nja jag tror att dom bästa blir till när dom är.. impulsiva.” Han mötte min blick igen och kort därefter kände jag en egen hand mot låret. Den stannade dock inte där utan rörde sig osäkert uppåt och närmare mitten. Jag höjde förvånat ögonbrynen men flinade samtidigt mot honom. Var han lite galen eller vad? Jo det var han i och för sig. Helt okej.
”Håll dom ifrån ansiktet bara, för min skull?” skämtade jag och väntade spänt på om hans hand skulle fortsätta sin väg eller om han tänkte låta den ligga still där nedanför ljumsken.
”Så det skulle inte vara okej ifall jag tatuerade in ’Jens VIP’ och en pil mot läpparna?” frågade han retsamt och sedan befann sig handen farligt nära.
”Sid..”, sa jag lågt och andades ut i ett kort skratt.
Kanske hade jag gjort honom osäker för han bet tag i läppen och såg på mig. Nej.. jag ville ju inte få honom att tro att det inte var okej, att jag inte tyckte det var sjukt hett att han tagit initiativet till något.. sånt här. Jag blev bara.. nervös. Och.. well, kåt. Vad hade ni väntat er?
Jag rörde lite på min arm tills jag kunde stryka några fingertoppar över hans hand under filten. ”Just det kanske skulle vara okej”, flinade jag och hoppades att han förstod att jag menade att det här var väldigt okej.
Brookes och Criss röster hördes ute i köket i samtidigt som Sids hand nådde sitt mål och försiktigt strök över jeanstyget och den numer tydliga bulan.
”Vill ni ha någonting att dricka killar?” ropade Criss ifrån köket.
Det tog någon sekund för länge innan någon av oss reagerade.
”Nej det är lugnt!” ropade sedan Sid tillbaks och hade nu hunnit så långt som till att knäppa upp knappen på mina jeans.
Hans föräldrar var ute i köket. Jag visste att dom inte kunde höra vad vi gjorde. Och skulle någon mot förmodan komma in precis nu så låg det ändå en filt över. Det fanns ingenting som skulle se misstänkt ut. Ändå fick den där knappuppknäppningen mig att bita tag i läppen. Fast jag ville inte att han skulle sluta. Absolut inte.
”Är det bra..?” Sid lutade sig mot mig för att viska i mitt öra och avslutade med ett hest skratt som kittlade enda in i hörselgången.
”Vad känns det som?” frågade jag lågt och retsamt tillbaks.
Min blick fokuserade på den lilla fladdrande lågan till ett utav dom svarta blockljusen när Sids hand hade letat sig in under både jeans och bomullstyg och jag försökte komma ihåg att andas genom både näsa och mun.
”Ska vi ta och spela något spel?” Brooke kom in i vardagsrummet igen med några småkartonger i händerna. ”Vi har ju dom här; skissa och gissa, quiz, geni..” Hon såg frågande på oss med ett leende och Sids hand hade stannat till på en sekund.
”Öh.. okej”, sa Sid och verkade nästan lika tagen som jag. Allt jag försökte tänka på just då var att andas och inte utstöta något annat ljud. Herregud, om han bara hade slutat några sekunder tidigare eller senare. Det här var ren och skär plåga.
”Vilket?”
”Ta vilke.. eller det där quiz då”, svarade Sid och lät mer som sitt vanliga jag nu. Handen vilade mot det enda som pulserade på mig just då.
”Kommer du då Criss? Ta med en penna föressten!”
Hon satte sig tack och lov i andra änden av soffan den här gången istället för närmare mig och jag försökte le avslappnat.
”Ska vi köra i lag då? Så att vi kan spöa er”, flinade Criss då han kommit in i vardagsrummet och sjunkit ner i fåtöljen som han dragit närmare soffan och Brooke.
Jag var tvungen att säga något, annars skulle det väl faktiskt börja verka misstänksamt om jag bara satt där med ett ansträngt leende och sneglade mot filten. Shiet, det syntes väl inte? Blicken kollade snabbt av läget men nej det såg helt oskyldigt ut.
”Det är just sådana här frågor jag och Sid brukar sitta och plugga på under kvällarna”, flinade jag. ”Så det få-hår vi nog se.” Jag gav Sid en snabb blick som bet sig lite skyldigt i läppen. Han kunde ju inte röra handen nu!
Hans föräldrar verkade dock inte ha lagt någon större vikt vid mitt korta flämt mitt i ordet utan Brooke blandade korten och Criss skrev våra namn i det lilla blocket efter att han flinande sagt att det borde bli en jämn match då.
Jag ville ta tag i Sids hand och dra bort den, bara för att kunna andas normalt, men samtidigt så ville jag inget hellre än att han skulle röra mig. Bara lite, lite till. I nästa sekund insåg jag att jag inte kunde låta honom göra det för jag skulle omöjligt kunna hålla tillbaks reaktionen som det skulle framkalla. Ytterligare några sekunder senare ändrade jag mig till att jag inte skulle överleva om jag inte lät honom fortsätta. Lite schizo alltså.
”Okej.. vem är det som traditionellt håller det första talet på ett bröllop?”
Sids lät sin hand röra sig längs min längd igen, förvånansvärt lätt med tanke på kläder som var något ivägen,  och jag kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag hoppades han var medveten om att han fick sköta svaret på den här.
”Vet du..?” Han såg retsamt på mig och jag tvingade fram ett leende fastän jag helst ville flämta till. Jag skakade sedan på huvudet. Han var så jävla elak.
”Brudens.. far?”
”Rätt, det var röd kategori”, sa Brooke och gav Criss en blick som skötte poängställningen.
Det var Sids tur att läsa fråga men jag uppfattade inte ens vad den handlade om. Det hade kunnat vara om pingvinger och det hade kunnat vara om ryska valutor. Jag vred lite på mig under filten då hans hand fortsatte glida uppför och nerför. Det var så skönt och plågsamt på samma gång. Så.. åh.
”Vad betyder det när domaren säger faul i basket.. eh..”
”Men kom igen, ni får ju jätteenkla!” sa Criss och lutade sig framåt mot bordet. Jag hade ingen aning om vi låg jämnt eller inte.
”Faul.. alltså vi måste ta den här nu, är det frikast eller blandar jag ihop de..” Sid stannade till med handen och såg på mig.
”Fortsätt!”
Sid skrattade högt och en aning chockat till medans Brooke och Criss mest såg förvånade ut. åh herregud.
”Det betyder fortsätt spelet!” andades jag fram och greppade tag om Sids hand under filten och genom kalsongtyget. Det lilla trycket var allt som behövdes och jag pressade ihop läpparna medans jag andades ut genom näsan så tyst jag kunde. Åh.. å-åh.
Sids leende var så busigt och retsamt på samma gång att jag var helt säker att dom fattade allting nu. Och jag skulle skämmas ihjäl och aldrig mer kunna träffa dom. Hur perviga verkade vi inte som höll på med sådant här under filten när vi spelade spel?!
”Vad.. har ni bytt sidor på något sätt?” skrattade Criss till utan att jag förstod vad han menade.
”Vad?” frågade Sid, fortfarande med flinet på läpparna.
”Du brukar vara nästan lika mycket vinnarskalle som mig men du skrattar när ni precis svarade fel på en avgörande poäng? Och du Jens ser lite.. sammanbiten ut, jag kanske minns fel men sist ni var här var det du som skrattade åt Sids dåliga förlorar-humör?”
Den här gången kunde inte jag heller hålla tillbaks skrattet. Var det vad han trodde?! Herregud, om dom bara visste..
”Ja men typ, det var.. vår strategi men nu är vi visst avslöjade”, flinade jag och andades tungt ut igen, förhoppningsvis kunde det uppfattas som ett roat, lägre skratt istället.
”Jag trodde inte att du gav dom något att dricka?” Brooke såg roat på Criss och sedan mot oss.
herregud.. igen.

Sid
”Hejdå Rex, åh jaa jag kommer sakna dig också. Mmh.” Jag gosade in ansiktet i hans päls och kramade honom länge innan jag reste mig upp och drog upp dragkedjan till jackan. Tur att jag inte skulle resa iväg Helt ensam. Det var nog jobbigt att lämna både Jens och Rex, tänk ifall det varit Trey och hela bandet också. Det skulle jag aldrig fixa.
Efter att ha kramat både mamma och pappa också lämnade jag och Jens huset och började gå mot busshållplatsen i mörkret. Vi hann ungefär tio steg utanför gården innan vi började skratta nästan exakt samtidigt.
”Jag är helt kladdig på byxorna!” skrattade jag och såg på honom. ”fan tror du dom såg?”
Jens skrattade ännu mer och skakade på huvudet. ”Nej.. men gud förlåt! Jag tänkte inte på vart du skulle göra av det..” Den här gången var det Jens som såg generad ut och det gjorde bara det hela ännu roligare.
”Det gör inget, åh herregud. Jag fattar inte ens hur vi kunde hamna bara en poäng efter, jag lyssnade typ på hälften av frågorna.”
”Och du höll på att ta livet av mig!” Jens knuffade till mig med axeln men flinade fortfarande.
”Din flämtning! Och ’FORTSÄTT!!!!’”
”Så högt sa jag inte!” protesterade han snabbt och drog upp huvan på sin jacka, mest för att kunna gömma ansiktet såg det ut som.
”Typ! Fast jag hade nog också gjort det”, sa jag retsamt.
”Tror du verkligen inte att dom fattade? Allvarligt?” Leendet hade bytts ut till en lite mer seriös min och han såg ärligt talat bekymrad ut.
”Nej klart dom inte gjorde. Dom trodde kanske bara att vi höll på att bli lite knäppa av att vi ska behöva vara ifrån varandra”, flinade jag och körde ner händerna i jackfickorna då det var råkallt ute.
”Det var pinsamt i vilket fall..”, suckade Jens och hade snart letat sig ner med sin hand i min ficka. Det var mysigt.
”Och jävligt kul.”
Jag fattade inte ens att jag hade vågat. Och då menade jag inte bara efter att mina föräldrar hade kommit in i vardagsrummet igen. Jag hade ändå fler års erfarenhet av tjejer jämfört med dom få månaderna jag hade med killar(kille), och även om jag inte var nybörjare på att röra mig själv så var det inte helt samma sak att göra det på någon annan. Klart jag hade varit nervös över att ens lägga handen på Jens lår. Jag hade typ aldrig varit nervös med tjejer och jag visste inte om jag skulle ha varit nervös med andra killar eller om det bara handlade om Jens. Rätt måste jag ju ha gjort i vilket fall.
Vi skulle sova hemma hos Jens inatt och jag såg fram emot att åka till hans lägenhet, det var länge sedan vi varit där och jag tyckte verkligen om den. Det var mycket finare än hemma hos mig och utsikten var hur cool som helst i det där höga fönstret. Fast det jag såg allra mest fram emot var att få sova bredvid honom hela natten; känna hans värme, höra hans andeta.. alltså, jag låter så jävla fjollig. Trots rockstjärnedrömmen så har jag alltid sett mig själv som väldigt snäll, jag vill folk väl och jag ser hellre möjligheter än problem, men jag hade aldrig sett mig som den kärlekskranke på det här sättet. Jag var inte så med Mi. Vi hade det bra även om kärleken liksom tog slut, och jag kunde säga ’söta’ saker och sådant där, men som sagt; det var ingen annan än Jens som fått mig att rodna.
”Vänta..” Jag stannade till på trottoaren och rynkade pannan lite. ”Hörde du?”
”Nej..?”
Där kom det. Ett till ylande.
”Rex”, sa Jens innan jag hunnit fråga igen om han hört.
Jag bet mig i läppen och såg bort mot huset som man kunde skymta taket på därifrån vi stod. ”Är det.. eller nej det var inget.”
Jens flinade undrande mot mig. ”Vadå?”
Separationsångest verkade ha blivit ett tema för kvällen. ”Är det typ helt omöjligt att Rex också skulle kunna få följa med och sova över?..”
”Är du seriös?” Det var ingen misstrogen fråga utan mer road.
”Typ.. om mamma eller pappa skulle ha lust att hämta honom imorgon när jag ska iväg och repa..” Jag var inte så naiv att jag tyckte det var en bra idèe att låta Jens ta hand om Rex helt själv. Det om något skulle säkert kunna få hans hundfobi för Rex att komma tillbaks, och det tusen gånger värre. Och skulle Jens typ bli rädd och springa iväg till ett annat rum skulle Rex otvivelaktigt tro att han lekte med honom och springa efter, vilket är väldigt förståeligt att det skulle kunna göra en hundrädd människa väldigt rädd.
”Det är okej för mig. Om han kan sova på.. golvet? Jag vet inte om jag..”
”Det är väl klart!” sa jag snabbt. ”Jag vill inte att du ska vara rädd vet du väl..” Jag böjde mig ner och pussade honom mjukt på munnen. ”Och ja jag vet att jag är rätt töntig och att allt det här plötsligt blev väldigt onödigt.”

”Plinga!” utbrast Jens plötsligt och med reflex som en kobra hade jag sträckt ut armen och tryckt på knappen.
”Har du koll eller?” flinade jag roat. ”Du tänker inte på.. det där fortfarande va?”
”Ha ha”, flinade Jens tillbaks och reste sig upp efter mig. ”Nej det gör jag inte. Jag är bara.. vet inte, trött i huvudet?”
Jag log och nickade, lät det vara och hoppade av bussen vid Jens hållplats som vi varit nära att missa.
”Godkväll”, log dörrvakten, Philip hette han om jag mindes rätt, när vi kom upp på trottoaren framför det vita lägenhetshuset.
”Tja Philip, lugnt ikväll?”
Rätt ihågkommet alltså.
”Väldigt. Men inte så farligt kallt idag.”
Jag kämpade för att hålla tillbaks Rex som slet i kopplet som att Philip var den människa han ville hälsa på allra helst i hela världen. Lagomt när jag börjat överväga att knyta fast honom i palmen som stod en bit ifrån öppnade Philip gallret och Jens gick in i trappuppgången.
”Hej hej”, log jag så gott jag kunde på vägen förbi medans jag använde all min styrka för att hålla Rex koppel kort.
”Gud! Jag fattar inte vad det är med den där dörrvakten!” sa jag när vi gått uppför två av trapporna. ”Det var likadant förra gången jag kom hit, när jag blev så chockad över att du hade dörrvakt. Rex är helt galen i honom!”
Jens skrattade till och såg på mig över axeln. ”Du får säkert låta honom hälsa nästa gång.”
”På en fucking dörrvakt? Jag kanske aldrig mer blir insläppt här!”
Om det inte hade varit för att Jens själv oftast hade smala stuprör, kornblå idag, och färgglada halsdukar och grejer så hade jag tagit för givet att det var klädkod för att ens få bo i den här lägenheten. Jag menar; dom har spotlights utanför som lyser upp palmerna, snön som täckte trädkronorna såg ut att glittra. Vid min lägenhet fick man vara glad när gatlampan utanför funkade.
”Är det något fel..?” Jens hade plötsligt stannat till på översta trappsteget i tredje trappen och såg på mig.
”Va? Nej”, sa jag förvånat.
”Du såg så fundersam ut..”
”Åh jaha”, flinade jag. ”Jag tänkte bara på glittrande snö på palmer.”
”Oo..kej.”
Jag gav honom ett brett leende och lät Rex dra upp mig för dom sista trappstegen. Jag hade aldrig varit särskilt normal så det kändes inte som att jag behövde försöka förklara vad jag nyss sagt. Rex skällde glatt till när Jens satte nyckeln i låset och jag började nästan ångra att jag tagit med honom. Hur uppspelt kunde man bli av att någon låste upp en dörr?
”Tyst Rex!”
Vi gick in i hallen och jag kupade mina händer om munnen för att sedan blåsa på dom. Jag förstod inte alls vad vakten hade menat med att det inte var särskilt kallt ikväll. Jag förstod inte heller varför jag inte hade tagit vantar när vi gick hemifrån.

Vi hamnade i soffan framför teven men insåg ganska snabbt att det inte fanns någonting att titta på. Fast det gjorde inte direkt någonting.
”Är du trött?” frågade jag då Jens lutade huvudet mot min axel.
”Mm jag gick typ upp.. fem”, mumlade han och famlade sedan lite grann efter min hand innan han började följa varje finger med sin egen fingertopp.
Jag fnissade till när det kittlades. ”Då förstår jag att du är trött. Vill du gå och lägga dig på en gång?”
Han skakade på huvudet och fortsatte röra vid mina fingrar. ”Nej det behövs inte, väck mig om jag somnar bara.”
”Okej”, flinade jag och såg mot teven igen där en logga började snurra mot en grön bakgrund innan en fotbollsplan uppenbarade sig och dom typiska kommentatorsrösterna hälsade alla tittare välkomna till el clasico-matchen. Jag var inget slaviskt fotbollsfan men att el clasico betydde barca-real madrid visste jag mycket väl.
”Tycker du om sport?” frågade jag. Ibland kändes det som att jag hade känt Jens i flera år, men ibland kunde jag också inse att det var mycket jag inte visste om honom. Det kändes inte fel på något sätt utan snarare spännande. Det kändes som att jag lärde känna honom mer för varje dag liksom.
”Att.. utöva eller titta på?”
”Både och”, log jag.
”Jag tyckte om idrotten i skolan, men mest att springa och så där. Fast innebandy var kul också. Men jag har aldrig spelat något i ett riktigt lag eller så.”
”Jag gillade också innebandy, fast jag blev alltid så speedad på att vinna att jag jämt lyckades slå till någon rakt över fotlederna med klubban, alltså inte bara lite löst utan verkligen.. samuraj typ.”
Jens skrattade högt till och hans axlar rördes lite uppåt och nedåt mot den sidan av min kropp som han lutade sig mot. ”Det låter ju.. fint!”
”Jag fick bli målvakt till sist för dom trodde att jag skulle vara till mindre fara där.”
”Funkade det?”
”Jag hade ju ingen klubba att slåss med så jag antar det. Fast jag knuffades med händerna istället så..”
”Det låter som att era idrottslektioner var mer innehållsrika än våra”, sa han och skrattade tyst igen. ”Men jaa jag tycker om att titta på viss sport, eller typ bara fotboll, och bara när jag gillar lagen”, sa han och såg ner på våra händer. ”Ronaldo liksom, asbra och assnygg.” Han flinade svagt och sjönk ner ännu lite längre i soffan och mot min axel.
”Han spelar nu vet du?”
”Va?” Jens ryckte till och såg upp på mig. ”Ronaldo?”
”Jaa”, skrattade jag och nickade mot teven. ”Du är verkligen trött va? Det var liksom därför jag frågade om du gillade sport för att det precis började en fotbollsmatch.”
Jens såg lite ursäktande på mig. ”Förlåt jag är nog lite borta ja. Vill du ha något att äta föressten?”
”Det är lugn..” Jag tystnade då min mage kurrade till och skakade lite på huvudet. ”Eller ja tydligen. Men jag fixar det, har du mackor hemma?”
”Jaa jag köpte nytt matbröd igår så det finns.”
”Vill du också ha då?” frågade jag och rörde försiktigt vid hans hår. Det var så mjukt jämt, även då han använde hårspray. Fast idag hade han kanske inte gjort det då han varit och jobbat, det var inte riktigt lika spretigt som vanligt utan mjukare även till utseendet.
”Mm jag kan ta en, om du vill göra”, log han. ”Åh kolla vad fin han är!”
Jag vände blicken mot teven lagomt för att se en närbild på Cristiano Ronaldo. Jag hade faktiskt tyckt att han såg bra ut innan jag förstått att jag tydligen var bi. Det var klart han var snygg liksom. Kanske ännu snyggare nu när jag verkligen tillät mig att titta på det sättet?
”Jo han är snygg”, flinade jag. ”Fast hörde du vad han döpte sin son till?”
Jens skakade på huvudet. ”Nej jag såg bara någon bild på honom för länge sedan.”
”Cristiano.”
”Va?” Jens såg roat på mig. ”Döpte han ungen till samma namn som sig själv?”
”Yes, Cristiano Ronaldo Junior. Rätt kul ändå”, skrattade jag och reste mig upp. ”Kommer snart då.”

Jag hade nästan väntat mig att Jens skulle ha hunnit somna men han var otroligt nog vaken då jag kom tillbaks med mackorna. Den där spelaren med sjuan på ryggen hade med största säkerhet någonting med det att göra.
”Vad snäll du är.” Jag fick en mjuk puss i samma stund som jag satte mig ner bredvid honom i soffan. ”Det var ju egentligen meningen att jag skulle ha fixat sådant där när du är gäst..”
”Nej men sluta, det finns undantag för sådant när det är ens pojkvän som är gästen”, flinade jag och snuddade vid hans mjuka läppar igen.


Trey

”Kan du påminna mig varför vi gör det här? Och särskilt varför jag gör det?”
Jag fnissade till och tittade på Max i spegeln där han stod lite snett bakom mig. ”Du är jättesöt ju!”
”Jag vill inte vara söt”, suckade han. ”Räcker det här eller?”
”Nej du måste ha mellan ögonbrynen också.” Jag ställde ifrån mig skålen med den lila geggan och tog istället Max egen skål, med en väldigt gul gegga i, ur händerna på honom. ”Penseln.”
Han gav mig den och stönade till igen. ”All min manlighet försvann precis Trey, jag trodde att du var helbög men du kanske håller på att bli straight istället? Bi?”
”Men sluta”, skrattade jag och doppade penseln i det gula kladdet innan jag började applicera det mellan hans ögonbryn och ned över näsroten.
”Du försöker ju göra mig till en tjej!” Trots Max gnäll ryckte leendet i mungipan på honom. Han fick säga vad han ville; jag var säker på att han gillade det här lite grann i alla fall.
”Och jag kommer inte få några hudutslag av det här så att jag blir tvungen att gömma ansiktet när vi åker på fredag?”
”Nej hon sa att hon hade testat det här receptet flera gånger och att det är jättebra, man blir alldeles len!”

Max

Trey hade pratat med Cornelia på msn och jag borde väl ha förstått att det skulle leda till någonting knäppt. Den där färgglada tjejen var livsfarlig. Den här gången hade hon lurat i Trey något ’recept’ på ansiktsmasker. Och resultatet blev alltså att jag stod där i badrummet tillsammans med min pojkvän med någon gul citron och banan-sörja i ansiktet. Trey hade åtminstone lite fränare färg. Jag såg ut som att jag hade gulsot. Helt och hållet tvingad hade jag väl inte varit; jag hade tyckt det varit kul att blanda ihop dom och det lilla citronskalskriget hade varit underhållande. Det var när vi kom till den delen att det var dags att smeta ut kladdet i ansiktet som jag inte var lika angelägen om att vara med. Jag tyckte om att vara killig, jag gillade emorock-stilen, jag trivdes helt enkelt väldigt bra med vem jag var. Och i den stilen ingick inte något så tjejigt som ansiktsmasker. Så omacho det bara kunde bli.
Ett fniss slapp ut mellan mina egna läppar när Trey svepte penseln längs kindbenet och ner under hakan. ”Du kittlas.”
”Sorry”, flinade han och såg om möjligt ännu galnare ut. Galen på ett väldigt sött sätt. Hela ansiktet var lila, och så den där svarta luggen som hade klistrat fast lite vid pannan, en pensel i högsta hugg och så flinet på läpparna. Lägg till att det hade börjat bildas små rynkor i masken i takt med att den torkade
”Alltså min luktar skitäckligt”, skrattade jag och lutade mig sedan närmare honom. ”Få lukta på din.” Jag sniffade lite och såg sedan menande på honom. ”Jag fick både den fula och den som luktade äckligt.”
”Den luktar inte äckligt!” utbrast han och lutade sig närmare mig igen. ”Det luktar.. citron och Max!”
”Banan! Det luktar banan Trey. Eller vadå luktar jag som banan?”
Trey skrattade högt och skakade på huvudet. ”Nej klart du inte gör!.....BananMax.”
”Skitkul”, flinade jag och kände sedan försiktigt på min kind. ”Hur länge ska dom här vara kvar nu då?”
”Tjugo minuter.”
”Tjugo minuter?” upprepade jag. ”Herregud. Vi kommer aldrig få bort det här.”
”För att inte vilja vara tjejig så låter du väldigt lik en gnällig tjej.” Trey log retsamt mot mig och ställde sig sedan på tå för att trycka sina läppar mot mina. Just läpparna var ju tack och lov kladdfria men hans näsa var det inte och det hela blev en så konstig känsla. Fast fortfarande mysig. Gud vad jag älskade dom där läpparna.
”Vad sa du för något..?” frågade jag och mötte hans blick med en egen retsam.
”Att.. du låter som en gnällig tjej”, log han oskyldigt.
”Säker..?”
Han nickade långsamt men började sedan skaka på huvudet. ”Nej! Jag menade.. nej det sa jag inte!”
Jag tog ett litet steg mot honom fastän vi redan stod så nära varandra och Trey var snabb med att backa bak ett. ”Max nej.. jag sa att.. att du lät som en gnällig kille!” Det där skräckförtjusta syntes i hans ögon samtidigt som han backade bak ännu ett steg.
”En gnällig kille..?” Jag höjde på ett ögonbryn.
”Neej..” flinade han som att jag skulle ha sagt något jättekul men jätteabsurt. Trey var en bra skådis, helt klart. ”En sexig kille.. jättehet i den där gula..väldigt otjejiga ansiktsmasken..”
När han försökte backa den här gången slog hans rygg i handfatet och jag såg triumferande på honom. Han tjöt till i samma stund som jag satte högerfoten framför den vänstra och försökte sedan ta sig förbi mig ut ifrån badrummet.
”Nu du!” skrattade jag och doppade fingrarna i skålen med den lila ansiktsmasken innan jag lika snabbt drog dom genom Treys hår.
”Nej! Max!!”
”BananMax var det väl?” frågadde jag och rufsade om hans hår med dom kletiga fingrarna.
Han lyckades göra en fint åt sidan efter att ha ryckt åt sig min skål ifrån handfatet och rusade sedan ut i hallen. ”Okej vi slutar!” skrattade han och höll skålen framför sig som något slags skydd, eller vapen kanske. ”Okej..?”
”Vadå jag trodde inte att du hade något emot.. det här.” Jag tittade ner i skålen och såg sedan flinande upp på honom igen. ”Det är säkert väldigt nyttigt för håret också.”
Trey slösade ingen tid utan hade snart rusat vidare till köket. Givetvis med mig efter.

”Treeey!” Jag såg chockat ner på min hals och även innanför den vita slappa t-shirten. Massa klet.
”Ehe..” Trey bet tag i en utav sina piercingar och lyckades med att se otroligt oskyldig ut fastän han stod där med skålen i sina händer. Båda våra skålar var ganska så tomma vid det här laget men tyvärr var båda dess innehåll till mesta del på min kropp.
”Ger du upp..?” frågade han och såg sött upp på mig.
”Ja.. det känns som att jag vore mer dum om jag inte gjorde det”, flinade jag men kände att mungiporna inte riktigt följde med. ”gud det är alldeles stelt!” Jag försökte skratta men även det stretade emot jättemycket.
”Den spricker!” Trey såg på mig och när han skrattade rynkade sig masken både vid ögonen och munnen. Vilket så klart fick mig att skratta ännu mer.
”Sluta!” flinade han ”Jag kan inte..” Trey tog ett djupt andetag och försökte låta bli att flina och skratta. Vilket funkade i typ tio sekunder.
”Älskling..” Förhoppningsvis skulle han inte få för sig att kroppsmåla mig ännu mer, men det var helt klart en risk jag tog när jag lutade mig ner mot honom och placerade en puss på hans läppar. Man var liksom tvungen att sikta in sig ifall man inte ville smaka på den nu torra ansiktsmasken.
”Vi kan räkna till femton minuter så här va”, mumlade Trey mot mina läppar och just då gjorde det ingenting att han grep tag om min tröja vid ryggen med sina kladdiga händer.
”Låter som en otroligt bra idèe.” Jag lät min tunga smaka på hans men kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt efter att jag öppnat ögonen lite grann och fått syn på hans lila ansikte.
”Sluta! Jag kommer börja skratta igen.” Trey pressade ihop läpparna och höll fortfarande i min t-shirt med händerna. ”Sluta flina Max.”
”Jag flinar inte!” Okej det gjorde jag kanske. Ganska mycket. ”Kom.” Jag drog ner honom med mig på golvet och lutade sedan ryggen mot köksbänken. Trey sjönk ner bredvid mig och drog upp sina knän för att sedan låta armarna vila mot dom. ”Jag tycker faktiskt du är söt på riktigt”, sa han och såg på mig med ett mindre retsamt leende. ”Snyggsöt, om du tycker det låter bättre”, ändrade han sig till.
”Det kan jag väl gå med på då”, andades jag ut i ett lågt skratt. Jag kunde inte låta bli utan sträckte fram min egna hand och rörde vid den lila geggan i hans hår. Det var faktiskt inte bara han som lyckats kladda ner mig.
Trey såg upp på mig med ett leende som tydligt visade att han bara trodde att jag pillade med hans hår. Mysigt liksom. När jag började forma punkpiggar/horn förbyttes dock leendet mot en mer besvärad min. ”Max.. vad exakt gör du?”
”Trodde du på allvar att jag skulle ge upp eller?” flinade jag och snurrade ihop ännu en pigg. Det funkade ungefär likadant som hårgelè, lite rinnigare konsistens bara.
”Jag tyckte det var konstigt..” Treys pupiller rörde sig uppåt, som att han försökte se sitt eget hår på det sättet.
”Men du älskar mig lika mycket för det eller hur?” Jag släppte hans hår och såg retsamt ner på honom.
”Beror på. Älskar du mig fastän jag.. gör så här..?” Utan någon mer förvarning än så hade han stuckit fingrarna under mina revben närmast magen. Exakt det stället jag var som mest kittlig på. Fötterna var jag så gott som immuna om när det gällde kittlande, magen var inte heller så farlig; men just där revbenen nästan möttes från båda sidorna...
”Jag älskar dig inte!” flämtade jag då jag hämtat mig och Treys händer äntligen lämnat mig ifred. ”Kommer du ihåg..?”
”Klart jag gör, det är viktigt att veta ens bästa kompis, och ja pojkväns, svaga sidor”, flinade Trey och jag skakade smått på huvudet. Han hade hittat den svaga punkten redan under tiden vi bodde i studentkorridoren. Jag hade bara inte väntat mig att han skulle komma ihåg det så här pass lång tid efter.
Ibland kunde jag sakna det lite grann, men det hade ändå varit skönt att flyttat till lägenheten istället, och jag visste mycket väl att det var därför jag lyckats gå ut med högre betyg än F liksom.
Men hade vi inte valt samma gymnasieskola och delat samma studentrum så hade jag inte fått dom där konstiga känslorna som jag insett betydde att jag kände något mer för min bästa kompis. Fast jag var inte säker på om det hela skulle ha lett någonmerstans ifall vi bott kvar i studentkorridoren. Trey kände inget sådant då och jag hade inga planer på att säga någonting just för att det inte direkt plågade mig. Jag var ju bara lite halvkär, det fanns det säkert fler som blev. Tjejer som blev förtjusta i sin bästa killkompis, det hade man väl hört många gånger. Jag flinade till lite för mig själv när jag fick en äkta deja vu. Jag hade tänkt exakt dom där tankarna under ettan.

.. det hade man väl hört många gånger? Fast hur ofta hörde man att tjejen talat om vad hon kände? Nej inte särskilt ofta; just för att sådant gick över eller för att det inte var något problem. Eller för att det skulle bli ett problem om man berättade.
Min blick gled vidare till Trey som satt mitt emot mig vid det stora bordet i det ännu större biblioteket. Det var inte så att jag kände ett kraftigt begär av att få luta mig över det och hångla upp hono.. Skulle jag kunna hångla med Trey? Blicken gled vidare till hans läppar. Dom rörde väldigt svagt på sig, mumlade och mimade fram orden som han läste i boken. Kanske. Jo jag kanske skulle ha kunnat kyssa dom läpparna. Fast jag behövde inte.
”Vad tittar du på?” Trey såg plötsligt upp med ett svagt leende på läpparna jag alldeles nyss studerat.
”Tränar på att läsa på läpparna bara”, sa jag med en axelryckning och ett snett leende.
”Du borde träna på att läsa lite i din bok också.” Han såg menande ner på den bibeltjocka boken som låg framför mig. Den som jag hade läst två meningar i.
”Men om jag tycker att franska revolutionen är det tråkigaste som finns och faktiskt valde den här linjen för att få spela musik?”
”Du kanske kan skriva en låt om franska revolutionen istället då, Claudia kommer säkert bli väldigt charmad”, flinade min blonda kompis och syftade på min favoritlärare, just för att hon höll musiklektionerna.
”Tror du? Är jag charmig eller?” Jag sa det på ett skämtsamt sätt men jag var nyfiken på vad han skulle svara.
”Mm.”
”Verk..” Jag suckade tyst när jag såg att han redan var nedsjunken i boken igen, återigen rörde sig läpparna när han läste dom små raderna som jag själv egentligen behövde förstoringsglas till.
”Jag ska bara på toa.”
Jag nickade och såg efter Trey när han gick mot den tunga dörren, allt för att skjuta ännu lite mer på att börja läsa i boken. Inte särskilt långt efter att den hade stängts öppnades den igen och en lång, längre än mig, kille i svart skjorta kom in. Det lika svarta håret var rufsigt på ett sådant där organiserat sätt, med tester ifrån luggen som låg perfekt över ena ögat, några andra mjuka tester som spretade perfekt lagomt vid nacken. Han bodde inte på studenthemmet, det var jag säker på. Hans såg inte ens ut som någon bibliotekskille. Fast det hoppades jag i och för sig att jag inte heller gjorde. Ändå verkade han känna sig rätt hemma att döma av dom målmedvetna stegen fram till en utav dom höga bokhyllorna. En vit hand och ett finger följde bokryggarna och stannade till när han lika självsäkert hade hittat boken han sökte.
Plötsligt var hans blick vänd mot mig och jag slog lika hastigt ner den i boken. Hej franska revolutionen..
Med tanke på att Trey inte var tillbaks än så kunde det inte ha gått särskilt lång tid, men det kändes som en evighet innan jag vågade se upp igen. Jag visste inte vad det var med den där killen men han fick mig att känna något slags obehag. Fånigt egentligen, jag hade ju aldrig ens sett honom. Hade det varit någon farlig typ skulle jag definitivt ha hört om honom. Sådant spred sig alltid snabbt. Vart hade han ens tagit vägen?
”Ursäkta, är det här din bok..?”
Min bruna blick for upp och mötte blicken till killen jag alldeles nyss funderat över. Han pekade på Treys uppslagna bok.
”Eh nej. Nej det är.. han är.. toa.”
Varför hade han sådan jäkla stirrande blick för? Trodde han typ att jag ljög eller vadå? Inte konstigt heller att man började stamma när någon borrade blicken i en på det där sättet. Jag kanske bara hade missat ryktet; den där killen var definitivt farlig; eller åtminstone ett psyko. Och försökte han typ leka vampyr eller? Trots obehaget av hans blick lät jag snabbt mina ögon söka efter skarvar vid halsen som kunde bevisa att han sminkat ansiktet vitare. Det fanns ingen.
”Kan jag låna den lite snabbt tror du? Jag behöver bara slå upp en sak, det är det enda exemplaret av den här boken.”
”Visst.” Jag ryckte på axlarna och tvingade ner min blick i boken igen när killen satte sig på Treys stol, la ifrån sig sin egen bok och sedan började bläddra.
”Lyssnar du på dom där?”
Ännu en gång visste jag inte varför, men jag hade börjat irritera mig rejält på bokbläddrandet och att han aldrig verkade bli färdig. Jag tvingade fram ett leende när jag såg upp.
”Vad?”
Hans onaturligt bleka hand gjorde en gest mot min mobil som låg bredvid bibelboken. Visst jag hade inte jättelåg volym i örsnäckorna som var inkopplade i den men jag hade inte trott att han hört.
”Uppenbarligen.” Det påtvingade leendet nådde inte ögonen utan det var något mer utmanande i dom.
”Jag tycker att dom började suga när dom bytte sångare, mesigare på något sätt.”
”Jag tycker det är mesigt att bry sig mer om vad sångaren heter och ser ut än att lyssna på musiken.”
Det kändes som en liten vinst då det var den bleka killen som slog ner blicken den här gången. Han skrev snabbt ner någonting i ett block och reste sig sedan upp. ”Tack för lånet.”
”Det är inte min bok sa jag ju.”
”Åh, nej jag menade pennan.” Han gav mig ett leende som egentligen var allt annat än vad ett leende skulle vara och la min bläckpenna framför mig innan han lämnade bordet. När i helvete hade han tagit den..?
”Varförsatthanhärvadsahanvadsadu?”
Jag blinkade till då Trey stod framför mig på sin sida av bordet igen. Jag hade varit så upptagen med att titta på pennan att jag inte märkt att dörren öppnats igen.
”Vadå?”
”Men.. Dan!” väste Trey och satte sig ner på stolen innan han lutades sig fram över bordet. Blicken stirrig och exalterad på samma gång.
Dan..? Det tog en stund innan jag kopplade. Killen som gick på skolan men inte bodde på studenthemmet, killen som Trey sagt att han blev helt varm av att se, som han blev pirrig av, killen som var svarthårig och blek och som han bara sett några gånger. Dan.
”Han verkar vara en jävla idiot”, sa jag lika enkelt som att jag skulle ha svarat på hur mycket klockan var och log.
”Va?” Trey såg alldeles förtvivlad ut. ”Gjorde han?!”
Nu kände jag mig elak istället, och det fanns det ju egentligen inte alls någon anledning till. Han hade inte varit vidare trevlig.
”Nej jag vet inte.. jag pratade inte direkt med honom.”
”Jag såg ju att han sa något! Jag kom in precis när han reste sig upp. Varför satt han ens här? Visste han vem jag var?”
Den här gången kunde jag inte låta bli att le.
”Nej det gjorde han nog tyvärr inte. Han skulle bara leta på något i den där boken, och så sa han typ tack för lånet bara. Inget mer än det.”
Jag visste inte varför jag inte nämnde något mer, att han verkade vara ett utav dom där dryga fansen som fortfarande tjatade om att Ronnie skulle komma tillbaks, fyra år senare typ. Att han hade läskig blick och att han verkade allmänt dryg. Kanske ville jag inte göra Trey besviken, ta ifrån honom det där pirrandet i magen. Det var ju inte som att Jag skulle framkalla det pirret i hans mage. Bara tanken fick mig att dra på munnen; vad fan, det skulle till och med vara konstigt ifall min blick fick fjärilar att fladdra i hans mage.
”Åh. Men gud, du satt jättenära ju! Varför skulle jag gå iväg just exakt när han kom hit för?” Han suckade tungt och bläddrade några sidor i boken. Idioten hade inte ens vikt in ett hörn där Treys sida varit uppslagen.
”Han verkade rätt hemma här så han kommer säkert tillbaks”, flinade jag och räckte honom den ena hörsnäckan igen. Vi tillbringade ju, tyvärr, rätt mycket tid här. Inte för att jag ville utan för att Trey tyckte det var viktigare med mina betyg än vad jag själv gjorde. Jag fattade inte riktigt; han festade lika mycket som mig här och ändå pluggade han på eftermiddagarna, fixade varenda uppgift, uppsats och prov.  
”Timing här i alla fall!” log han så fort han tryckt in den i örat. Lite kul att vi hade exakt samma favoritlåt av bandet. Dessutom en sådan där låt som inte ligger på topp 5 på spotify och är Allas favoritlåt. ”Eller inte”, skrattade han till när sluttonen kom tre sekunder senare.
När jag sträckt fram handen till mobilen för att spela tillbaks var Treys redan där och våra fingrar krockade till. Det var alltså ingen mjuk snuddning, ingen fingertopp som råkade nudda vid den andres handrygg utan bara en vanlig handkrock. Ändå var det i min mage det fladdrade till. Skrattet som slapp ut mellan läpparna var dels för själva händelsen med händerna och dels för att reaktionen i min mage var så absurd. Vi hade kramats massvis med gånger och sådant fick det inte att pirra i magen eller något. Det hade inte gjort det tidigare i alla fall.
Sådant här gick över. Precis som tjejer som blev förtjusta i sin bästa killkompis. Bara för att man tillbringade så mycket tid tillsammans, för att man hade sjukt kul, för att man var så bekväm med den andre.

”Jag älskar dig visst”, flinade jag och vände blicken mot Treys bruna. ”Det har jag alltid gjort. På lite olika nivåer bara.”
”Är det den högsta nu? Typ älskar som att du är väldigt kär i mig?” Ett fniss slapp ut mellan hans läppar.
”Den högsta just nu, men imorgon lär det vara en ännu lite högre nivå.” Det var verkligen så. Jag trodde liksom inte att jag kunde älska honom mer än vad jag gjorde, men så kändes det Ännu mer plötsligt, på det sättet att det inte gick att beskriva med ord. ”Och jaa det är klart jag är väldigt kär. Jag liksom.. älskar dig som min absolut bästa kompis, jag fattar helt ärligt inte vart jag skulle befinna mig just nu om jag inte haft dig. Om jag liksom aldrig lärt känna dig, eller om vi aldrig mer hade setts efter mellanstadiet. Och jag älskar dig som världens bästa pojkvän, det skulle liksom aldrig kunna kännas likadant med någon annan, bara på sämre sätt. Så ja, jag älskar dig och är jävligt kär.” Shiet, det där råkade visst bli ett helt tal. Hade han typ hunnit somna eller? Jag sneglade mot honom.
”Du är så romantisk”, suckade han lyckligt.
”Det är jag inte.”
Han skrattade igen. ”Varför ska du ta det som något negativt? Jag tycker om romantiska killar.”
Jag himlade lite med ögonen och la handen på hans lår. ”Har du koll på tiden eller? Jag börjar känna mig som en dinosaurie.”

Sid
Jens hade faktiskt piggnat till lite så det var först när klockan började närma sig halv tolv som vi övervägde att gå och lägga oss. Vilket inte var det lättaste beslutet när man låg ihopslingrade i soffan med pirrande kroppar. Åtminstone antog jag och hoppades att Jens kropp pirrade lika mycket som min.
”När ska ni träffas imorgon?” frågade Jens mot mina läppar och drog sedan fingrarna genom mitt hår.
”Typ halv ett tror jag vi sa. Även om det skulle råka vara halv tolv så skulle jag ändå komma dit före Martin”, flinade jag. Jag fattade inte hur han alltid lyckades bli sen till allting med tanke på att han bodde närmast både replokalen och Joes kontor.
Jens skrattade lågt. ”Okej, och jag behöver inte åka förrän vid elva. Då behöver vi inte sova än..” Han flätade in fingrarna längre i håret och strök lätt läpparna över mina. Det hade inte spelat någon roll om vi så skulle ha behövt gå upp om två timmar; jag skulle inte kunna slita mig ifrån honom.
När han en stund senare, då våra läppar faktiskt inte var sammansmälta och vi hade chans att andas, såg in så djupt i mina ögon skrattade jag generat till. Jag var inte van med sådant här. När jag varit med tjejer, väldigt tillfälliga tjejer, så hade det liksom aldrig blivit tillfälle till att ligga stilla och titta in i varandras ögon. Och med Mi hade det inte känts lika nervöst då vi hade känt varandra ganska länge innan vi blev tillsammans. Visst kände jag Jens väldigt bra vid det här laget, men han var fortfarande ny liksom. Fast å andra sidan blev jag sällan nervös på ett jobbigt sätt, och det var inte som att Jens fina ögon fick mig att vilja resa mig upp för att jag blev så obekväm.
”Försöker du hitta mina mörka hemligheter?” flinade jag sedan.
”Har du många?”
”Oh ja. Förstår knappt hur du vågar ligga i samma soffa som mig. Jag är ju ändå Sid Crus liksom.”
Jag drog långsamt en fingertopp över hans läppar.
”Jag kanske gillar att leva farligt. Vem fan hånglar annars upp en ökänd gitarrist utan att ha någon aning om han diggar killar?”
Ett hest skratt fyllde upp mörkret och jag log vid minnet av kvällen då jag och Hale varit ut. Leendet blev mer till ett flin då jag även tänkte tillbaks på vår icke-dejt och hur jag lite halvsmidigt så där hade avslöjat att jag inte var så van med killar utanför Jens provrum och hur han sedan hade sett alldeles förvånat på mig och sagt att han varit helt säker på att jag..
”Föressten, såg jag gayig ut där på klubben? Eller ja jämt, när du var så säker på att jag gillade killar?”
Jens andades ut i ett lågt skratt. ”Nej inte på det sättet som schlagerbögar ser ut direkt.”
”Du hade aldrig mer fått vara min groupie om du sa det”, skämtade jag.
”Nej men alltså, jag fick väl bara den känslan när vi dansade och så där”, sa han med en axelryckning. ”Inte att du var bög kanske men åtminstone bi. Det var liksom som att vi.. jag vet inte, jag kände något i alla fall.”
Jag funderade lite över det han sagt och nickade sedan. ”Jag med tror jag, eller ja efter att vi hade kyssts. Jag hade ju ett kaos i huvudet om man säger så, men jag kände mig fortfarande sjukt glad.”
Jag mindes mycket väl dom längre blickarna jag hade kastat på honom under kvällen när vi senare satt vid bordet med hans tjejkompisar och Hale igen. Jag mindes dom retsamma leendena ifrån honom.
Mina fingrar letade sig fram över Jens mage under tröjan och han mötte leende min blick igen. Jag tyckte att jag kände en svag darrning under mina fingrar.
”Jag var också sjukt glad. Och det var inte för att jag hånglat med ’until my last heartbeats gitarrist’ utan för att jag.. alltså jag gillade ’Sid’.”
”Fast lite starstrucked var du.” Det var jättegulligt sagt och allting men jag var helt enkelt en person som tyckte om att skratta och skämta.
”Äh..” Jens flinade och tog sig upp på knä innan han istället gränslade mig.
”Vänta!” utbrast jag och fick en förvånad blick tillbaks. ”Strumpor”, sa jag som förklaring men fick inte Jens att se mindre förvånad ut för det när han satte sig bredvid igen. Jag drog mig lite uppåt i soffan sträckte mig sedan ner mot mina egna fötter för att dra av dom svartrödrandiga strumporna. ”Jag kan inte..  mysa med strumpor på”, sa jag och drog på munnen.
”Det hade väl jag kunnat fixa, jag hade bara tänkt börja uppifrån”, skrattade Jens till och såg sedan förvånat på mig igen. ”Och hur vig är du?”
”Vadå?” Jag såg leende upp på honom och reflekterade knappt över det faktum att jag inte drog upp benen något utan istället lät överkroppen göra jobbet.
”Jag kan inte ens nå mina tår ju!” skrattade Jens igen.
”Det är väl inget, jag kan..” Jag kastade ner strumporna på golvet men ångrade mig i samma stund när min blick föll ner till den vita, säkert svindyra, mattan under bordet. ”Rex! Hämta strumporna!” ropade jag glatt och hoppades på att han sett när jag kastade ner dom. ”Jag kan göra så här också.” Jag satte mig upp helt igen och greppade sedan tag om foten innan jag drog upp benet bakom nacken.
”Du kommer bryta nacken! Sid!” Jens försökte ta tag i min arm men jag släppte den enkelt och såg på honom med ett brett leende. ”Ska jag lägga upp andra också?”
”Nej! Herregud nej!” skrattade han nu. ”Sådant där ska man, okej väldigt få personer, kunna göra när man är liten!”
Jag såg roat på honom och tog sedan tag om foten igen för att dra tillbaks benet. Men det var trots allt ett tag sedan jag gjorde det, nej det är faktiskt ingen hobby jag brukar utöva ensam om kvällarna, och det gick inte lika smidigt att få ner benet igen. ”Aj jag har fastnat, seriöst.” Hur seriöst det lät vet jag dock inte då jag mest skrattade fram det. ”Jag kommer inte loss!”
”Allvarligt?! Men gud..” Jens flyttade över sig till min sida och tog sedan mjukt tag om min fotled, tydligt tvekande.
”Dra bara!” flinade jag.
”Jag har fobi för knäckande ben, på riktigt Sid.. Vi kommer bryta av ditt ben ju.”
”Jaa det kommer gå av om du inte..” Jag försökte dra det över huvudet igen. ”.. hjälper mig.”
Ännu en gång; det var tur att det här inte var vår första dejt, eller icke-dejt för den delen, för det finns ju ändå en gräns över hur mycket en person kan ta in på en och samma gång. Jens måste ju på något sätt gilla mina galnare sidor också eftersom han är med mig, men man kanske skulle bli mer skrämd än road om man fick se allt sådant dom två första gångerna man sågs. Bara en tanke.
”Nej vi ska inte testa på mig!” sa Jens så fort vi hade fått loss mitt ben och jag flinande vänt blicken mot honom.

Trey
”Babyhud”, log jag nöjt när jag strök några fingrar längs Max kind.
”Äh det är det inte, erkänn att det var ett dåligt recept bara och att man känner sig helt ofräsch?” Max skrattade kort till men kände sedan med fingrarna längs min kind också. Jag älskade dom där lätta beröringarna. Dom som inte var sexuella på något sätt men nästan mer intima.
”Fast du känns inte ofräsch”, ändrade han sig till och leendet med bara ena mungipan fick mig att smälta.
Vi låg i sängen, utan hundhår nu, och helst av allt ville jag ligga vaken hela natten bara för att få känna dom muskulösa armarna om min kropp, känna hans bröstkorg tryckt mot min och dom små vindpustarna när han andades.
”Hur gick det hos din mamma egentligen..? Du sa inte så mycket”, sa jag försiktigt.
Förutom sms:en om att kvällen hade gått förvånansvärt bra men att han saknade mig så hade han inte nämnt mycket mer, och av erfarenhet visste jag ju att det inte var någon idèe att fråga ut honom för mycket. Jag tyckte inte om att höra honom höja rösten mot mig och säga saker som plötsligt lät så mycket hårdare. Jag brydde mig ju bara om honom, men det var i och för sig något han alltid haft lite svårigheter med. Eller kanske inte just att jag brydde mig, men att jag frågade; att jag la mig i; att jag ville att han skulle dela med sig av det han tyckte var jobbigt. På det planet var vi väl väldigt olika. Jag hade löjligt lätt till tårar och även om jag inte alltid sa att något var fel, att jag var ledsen eller oroade mig över något, så syntes det ju. Max höll det inom sig på ett annat sätt, bara grejen att det kunde gå flera år mellan tillfällena då han grät. Sådana tårar som han faktiskt kunde behöva släppa ut. Det var inte som att problemen försvann för att det gått många år eller för att man höll det inom sig, eller på sin höjd blev jävligt arg ibland men sedan släppte det igen. Det var just den där bristen på tårarna ett bevis på; han grät inte för att hans pappa fått honom att tro att det betydde att man var svag.
Som sagt; ett bevis på att han inte alls bearbetat allt det där som han borde göra. Och jag ville hjälpa, även om jag kunde bete mig lite psykotiskt själv emellanåt.
Max tystnad gjorde mig nervös och mer säker på att det hade varit dumt att fråga. Det spelade ingen roll att saker verkade ha blivit något bättre med hans mamma nu; han ville inte prata om det. Borde jag skynda mig att säga att vi inte behövde prata om det? ’Eller det var inget’ typ? Innan hans röst höjdes.

”Har du.. tänkt på att det kanske inte var helt lätt för honom heller när du och Elena flyttade in till dom?” sa jag försiktigt. ”Han kanske inte visste ifall han skulle försöka vara någon slags låtsaspappa eller om han bara skulle vara Peter..”
”Han trodde precis som mamma att vi skulle bli en ny perfekt familj, helst att jag skulle kalla honom pappa också”, fnös han.

”Är du säker på det eller är det vad du tror?”
”Jag vill inte prata om det här Trey.” Hans röst genast hårdare. Kanske hårdare än han menat, but still; hård.
Och jag blev tyst.
”Okej”, sa jag lågt. ”Men om du vill så lyss..”
”Jag vet. Men jag vill inte. Jag är glad att mamma tog det så bra. Inget mer med det. Du behöver inte vara någon psykolog åt mig Trey.”

”Trey?”
Jag blinkade till vid Max röst och såg upp på honom. ”Va?” pep jag.
”Hörde du inte?”
Jag skakade på huvudet.
”Du verkade hamna i en annan värld”, log han lätt.
Kanske inte i en annan värld, men längre bak i tiden i alla fall.
”Vad sa du då..?”
”Är det något fel Trey?” sa han istället för att upprepa det som han måste ha sagt medans jag tänkte på den där händelsen i köpcentret. Hans mjuka fingrar rörde vid min kind igen.
”Nej det är inget, jag bara.. vad sa du?” Jag log mot honom och hoppades att det såg mindre oroligt ut den här gången.
”Jag sa att det gick bra. Dagen på stan gick ju bra som jag sa, det var.. kul faktiskt.”
”Det är ju jättebra”, log jag lättat. Jo jag hade ju redan hört det så lättnaden berodde mer på att han inte alls hade blivit arg på mig. ”Och igår? Du sa väl att du var där till typ två?”
Det måste ha betytt att Elena, och kanske Peter också, varit hemma. Annars skulle han väl inte ha stannat kvar där ensam heller.
”Jo, men det var rätt okej. Peter var väl typ dryg först men..”
”Men..?” sa jag och försökte att inte visa hoppfullheten alltför tydligt. Det skulle kunna ge motsatt effekt på Max, att han kanske skulle ta det som att jag förväntade mig att han skulle ha blivit bästis med Peter nu. Och det var verkligen ingenting jag väntade, eller krävde, mig.
”Han har väl rätt okej musiksmak ändå och.. han har varit på många fler konserter än jag hunnit med.”
Oj. Det var definitivt mer än vad jag hade väntat mig. Om han hade fått reda på allt det där måste det ha betytt att dom utbytt fler än två meningar och utan alltför många dryga kommentarer eller höjda ögonbryn ifrån Max. Jag visste att Peter hade ett musikintresse och hade faktiskt inte slutat hoppas på att det om något kanske skulle kunna föra dom samman mer än vad det hade gjort den perioden Max bott hemma och dom mestadels bara bråkat. Eller snarare; då Max mestadels bråkat.
”Fuskigt”, flinade jag, än en gång noga med att välja rätt ord så att det inte skulle bli fel.
”Eller hur, och vet du hur många vinylskivor han har eller? Jag borde åtminstone köpa skivor oftare för jag älskar ju att kunna hålla i ett riktigt album, att sätta i en riktig skiva i stereon, än att bara lyssna i datorn och mobilen. Så vi lyssnade på en massa gamla skivor och så där..”
”Det låter ju jättekul”, log jag större den här gången.
”Det var rätt kul. Fast han tror ju att han är någon mästerkock eller något, vem fan gör egen pasta liksom?”
Det var så typiskt Max att jag ändå inte kunde låta bli att flina åt det.
”Mamma skjutsade hem mig. Hon.. ville komma hit och hälsa på någon dag..”, fortsatte han plötsligt utan att jag ens hade frågat. Han hade sänkt ner blicken så att dom svarta ögonfransarna vilade mot kinderna.
”Det är väl.. jättebra? Maxi?”
Han såg fortfarande inte upp på mig men började röra fingrarna lite över min rygg. ”Jo, fast hon hittade ju knappt så jag vet inte hur.. seriöst det var.”
”Jag tror det var seriöst”, sa jag tyst. ”Hon ångrar ju hur allt blev, det är klart hon vill komma hit.”
”Mm.”
Jag strök långsamt undan hans lugg åt sidan. ”Men du tycker inte att det känns bra ändå?” Det var mer ett konstaterande än en fråga.
”Jag är bara..” Rösten bröts på ett sätt som fick det att göra ont enda in i hjärtat på mig. ”Jag är rädd att våga hoppas.”
”Men Maxi.. ” Jag kramade om honom hårdare och drog honom mot mig. Jag kanske var både kortare och tunnare än Max men jag kunde ändå ta honom i min famn. ”Du, det behöver du inte vara. Jag lovar.”
Jag hoppades verkligen att jag inte skulle behöva ta tillbaks det. Men Elena hade menat det hon sagt till Max, även om jag inte varit där och hört det själv, hon ångrade sig, hon ville att deras kontakt skulle bli bättre igen, så som den faktiskt hade varit den relativt korta perioden hon och Max bott själva i lägenheten utanför stan. Hon kunde inte svika honom på det sättet.
Max hade tryckt in ansiktet mot mitt bröst, något som annars mer brukade vara min grej, och jag strök honom försiktigt över håret, det rufsiga svarta och dom vitblonda slingorna. ”Det kommer bli bra”, viskade jag. Jag kände hans haka röra sig mot mitt bröst vilket vittnade om att han svalt hårt. Också så typiskt Max; alltid svälja ner allting. Antingen det eller bli jävligt arg. Det fanns inget mellanting på den där stubinen, inget gråtläge där han kunde släppa ut allting. Fast det här var ändå ett stort framsteg ; att han hade berättat för mig, avslöjat att han var rädd.
Max svarade inte och jag sa ingenting mer på en stund. Det behövdes liksom inte. Istället fortsatte jag stryka honom över håret och lyssna till hans andetag.

”Du vet det där jag sa förut.. om kattungen?”
”Den du skulle få när..” Det var lika smärtsamt att tänka tillbaks på som att det skulle ha varit igår. Martin. ’Jag gör slut för i helvete Max!’ Alla timmars liggande i Sids säng eller soffan, stirrandes. Max röst genom ytterdörren som jag vägrade öppna. ’Vi råkade kyssas’
”Jaa”, avbröt Max, förmodligen ännu mer ovillig till att tänka på allt det hemska. ”Men vi pratade ju om det, du undrade om vi skulle bli..”
”Kattföräldrar”, flinade jag när jag mindes. När vi pratat om det hade ändå allt varit så gott som bra; det fanns ingen anledning att tänka på det hemska som hänt innan dess.
”Precis.” Han hade fortfarande ansiktet mot mitt bröst men det lät som att han flinade. ”Jag var och hälsade på Mrs Maple igår, hon hade tydligen sagt till mamma att hon ville träffa mig, och hon hade kvar min kattunge, eller ja, han var ingen kattunge längre men..”
”Okej?” log jag. ”Var han söt än då?”
”Jättejättefin, han är svart med vita tassar. Marian sa att.. om vi fortfarande vill så får vi honom. Hon har behållit honom för det.”
”Åh?” Jag log och strök några hårslingor bakom örat på honom fastän jag visste att han snart skulle ha dragit tillbaks det med fingrarna. Töntigt fåfäng ibland. ”Då vill vi väl ha honom? Eller alltså; jag vill. Katter är mysiga och eftersom det inte kommer att komma in en hund här så..?”
”Du har redan haft en hund i min säng Trey.”
Jag flinade när jag hörde Max vanliga tonfall, inte det där tysta och smärtsamma.
”Jaja..”
”Hm.” Det var tydligen inte så ’jaja’ med det. Hehe. ”Men vill du det alltså? På riktigt?”
”Jaa jag gillar katter med, och du gillade honom väl väldigt mycket?”
Han nickade mot min bröstkorg och såg sedan faktiskt upp. ”Det är ju inte så mycket pass med en katt ändå.”
”Nej det är det inte. Vad heter han föressten?”
”Sockan”, flinade Max. ”Fränt va?”
”Gulligt skulle jag säga”, log jag stort.
”Och så är han gosig.”
Jag log och nickade. ”Då adopterar vi honom då.”
”’Adopterar’..” Max flinade mot mig och greppade sedan försiktigt min haka för att vända ner mitt ansikte mot sitt. Enda gången jag fick vara den som böjde mig ner för att kyssa honom var då jag råkat hamna lite högre upp än honom i sängen. Våra läppar vilade mot varandra en lång stund innan någon av oss särade på dom och kyssen som följde blev lika lugn och utdragen. Sådant som jag älskade lika mycket som en mjuk beröring mot kinden.

 

[låttext ifrån seremedy - always by your side]


crash m/m - del 66

blev förvånad själv över hur snabbt jag fick ihop det här kapitlet! hoppas det ska vara bra kvalitè på det ändå =D
i många stycken har jag bara skrivit på och gått på ren känsla, och när jag sedan läst igenom så har jag insett att det är lite tempusskiftningar (skriver ju huvudsakligen i dåtid men på vissa ställen är det i nutid, jag själv tycker att det passade in bra så jag lät det vara kvar och hoppas att det inte är något som ska störa er! :)

ni (ni få som verkar vara kvar alltså haha) var jätteduktiga att kommentera sist :D vill ju jättegärna veta vilka olika saker ni gillade osv!
och om det finns fler här utöver dom tre så; skärpning och kommentera när ni läst klart!

föressten, håller ni inte med om att trey genast blev mycket snyggare när jag bytte ut den gamla svartvita bilden till den i färg istället? :D
tur nog lär killen aldrig se sig själv här haha. killen som agerar Martin på bild däremot är svensk (a).



- These old memories never fades

 

Max

Det var en ovanlig känsla att vakna i mitt gamla rum hemma hos mamma och Peter. Trots att jag sovit i sängen så många år så kändes den nästan främmande, samtidigt så kändes supermanpåslakanet barnsligt bekant, väggarna som en gång i tiden varit så gott som täckta av affischer hade nu bara två stycken kvar uppsatta och det konstigaste var väl att inte ha Trey bredvid mig eller åtminstone veta att han bara låg ett rum bort. Nu hörde jag slammer ifrån nedervåningen och morsans och Peters röster, ett svagt ljud ifrån radion, med största säkerhet en helt annan kanal än vad jag själv skulle ha valt att lyssna på, och solen lyste in från andra hållet än vad jag var van med hemifrån lägenheten. Gårkvällen hade ändå blivit bra fastän jag haft mina tvivel. Peter hade gjort hemlagad tortellini, han ville säkert bara göra sig till för vem fan gör egen pasta om man inte är med i någon matlagningstävling?, och efter middagen hade vi spelat en massa kortspel som jag blivit mer tävlingsinriktad i än vad jag brukade. Visst hade det hänt att jag, morsan, Peter och Jenny spelat spel om kvällarna när jag bodde hemma också, då jag verkligen försökt låtsas som att det var helt okej med den ’nya lyckliga familjen’. Men gångerna var lätträknade och oftast hade jag lämnat dom innan andra spelomgången var slut.  Alltid så arg. Alltid den jobbiga pressen över bröstet. Alltid hållit inne med paniken över att jag inte fixade allt det nya, att jag inte kunde gå vidare som morsan verkade ha kunna gjort, att jag inte bara kunde vara den perfekta sonen och låtsasbrorsan i familjen som plötsligt bestod av fler än mig och morsan.
Dom känslorna hade jag åtminstone sluppit igår och när Peter undrat om jag ville se film med dom eller hellre ville gå och lägga mig, faktiskt gett mig det där valet och inte förväntade sig att jag självklart skulle vilja spendera exakt hela kvällen med dom. Lite förvånad hade jag blivit över mig själv som ryckt på axlarna med ett svagt leende och sagt att jag kunde vara med och titta, så länge det inte var någon fånig romantisk komedi. Sådana kunde jag offra mig att se med Trey, då kunde jag till och med medge att det kunde vara lite mysigt, men där gick gränsen.
Trey ja. Jag saknade honom töntigt mycket redan. Som att det var världens prövning att sova borta ifrån honom en enda natt. När jag varit kär i Martin, för jo det hade jag ju varit även om jag senare insett att det varit på en helt annan nivå än med Trey, så hade jag aldrig saknat honom på samma sätt när vi var ifrån varandra. Visst kunde det kännas ensamt i sängen och jag hade gärna haft möjligheten att dra hans ansikte alldeles nära mig och kyssa honom. Men det hade aldrig värkt i kroppen på samma sätt efter honom som det hade gjort efter Trey inatt.
Jag kom upp till sittande i sängen och satte sedan ner fötterna på golvet. Jag var inte helt säker på om det var frukost eller lunch dom höll på med där nere men med tanke på att klockan närmade sig halv tolv så var det förmodligen det senare.
”Godmorgon, var ett tag sedan man hade någon sjusovare här hemma”, flinade Peter då jag kom ner i köket. Han hade en handduk liggande över axeln och ett förkläde knutet runt midjan. Kanske satsade han faktiskt på att vara med i någon matlagningstävling? Eller så hade han bara kollat på för många sådana program och fått för sig att han var lika duktig, eller duktigare. Åtminstone så kunde jag inte minnas att han verkat så seriös med matlagandet när jag bodde hemma.
”Har du en kockmössa också eller?” Frågan kom ut helt utan roat tonfall och utan att vänta på svar gick jag fram till kylskåpet för att leta på juice eller något annat drickbart.
”Nej jag har inte skaffat någon sådan än, men det kommer nog”, sa Peter däremot med ett gladare tonläge och jag suckade lågt för mig själv. Varför försökte han vara så trevlig?
Som jag tidigare nämnde så hade ju kvällen faktiskt blivit bra och Peter hade inte varit jobbig, men det var som att.. någon del av mig ville ändå göra det klart för honom att jag inte helt och hållet ändrat uppfattning, att jag nu några år senare skulle ändra mig och börja kalla honom farsan eller något, ta till mig hela familjegrejen. Det var kanske barnsligt av mig, men den där struliga jävligt jobbiga tonårsMax fanns väl kvar där inom mig. Plus att mitt morgonhumör alltid gjorde sitt till.
”Vill du gå direkt på lunch? Annars finns det frallor där i påsen, och pålägg.” Peter vände blicken mot mig samtidigt som jag tog ner ett glas och fyllde med juice.
”Nej lunch blir bra.” Jag sneglade lite mot spisen för att försöka lista ut vad det var han lagade. Någon gryta verkade det som.
”Härligt. Din mamma är nere och hänger tvätten bara.”
Jag nickade och sjönk sedan ner vid köksbordet och drog handen genom det rufsiga håret.
”Hur går det med musiken då? Elena sa att du fått extrajobb i en musikaffär?”
”Mm.”
”Är det kul då? Jag kommer ihåg när jag var i din ålder, eller ja lite yngre; sexton, sjutton, då fanns det bara en enda musikaffär i stan och jag tillbringade varje ledig stund där”, sa han och skrattade lite. ”Det var en sådan speciell känsla där inne bara, att gå runt och bläddra bland alla vinylskivor och snacka med Josh, som ägaren hette, han hade alltid något tips på något nytt band han ville att man skulle höra. Så det var alltid till skivor som månadspengen sparades, och senare lönen när jag skaffat mig ett dåligt betalt extrajobb på tobaksaffären.”
”Har du kvar någon av dom där vinylskivorna?” Frågan kom ur mig innan jag hunnit stoppa den.
”Ja absolut, flera kartonger. Vill du kika? Jag har ju kvar grammofonen nere i källaren.”
”Alltså nej, jag bara.. äh.”
”Okej, om du ångrar dig så står dom uppe på vinden i vårat sovrum i alla fall.”
”Jaha”, svarade jag lagomt drygt igen och riktade uppmärksamheten mot linjerna i träbordet.
Källardörren slog igen och sekunderna senare kom mamma in i köket. ”Godmorgon, har du sovit gott?” log hon mot mig.
”Jodå”, log jag svagt tillbaka. ”Ska jag.. hjälpa till och duka eller något?”
”Nejdå jag fixar det.”
”Jag tänkte ta ett-bussen hem.”
Morsan kastade en blick på klockan och såg sedan tillbaks på mig. ”Åh just ja, jag träffade på mrs Maple imorse när jag hämtade posten och hon ville så väldigt gärna att du skulle komma in och fika när jag sa att du var här. Hon skulle iväg på några ärenden bara men är nog snart tillbaks.”
Jag lät axlarna sjunka ner en aning. Marian var trevlig och allting men jag hade verkligen lust att åka hem nu.
”Hon skulle bli jätteglad”, log morsan. ”Men du gör såklart som du själv vill!”
En snabbfika kunde jag väl kanske ta då. Jag förstod inte ens varför hon tyckte om mig. Jag hade som sagt varit jävlig jobbig när jag bodde hemma, och ja jag hade ju pallat hennes äpplen också.
”Ja men okej då.”
”Jag kan skjutsa hem dig sedan på vägen till jobbet, jag börjar två så vi åker runt halv? Blir det bra?”
Det kändes nästan som helg när jag var här hemma med både morsan och Peter mitt på dagen. Morsan började som sagt sent och Peter var ledig. Men ovant i vilket fall.

Efter lunchen hade jag gått upp till mitt rum igen och bytt om från min gamla t-shirt jag sovit i och som egentligen var alldeles för liten och dom urtvättade shortsen. I princip det enda jag hade kvar i min gamla garderob. Jag hade tänkt ta med den när jag och Trey flyttade till lägenheten men vi insåg ganska snabbt att den var alldeles för bred för att ens komma in genom dörröppningen så det hade helt enkelt blivit så att den fått stanna kvar i mitt pojkrum och sedan hade jag skaffat en mer passande till nya rummet. Mrs Maples ärenden verkade dock dröja och rastlösheten hade till sist lett mig till morsans och Peters sovrum, vidare till vinden och sedan till två stora kartonger.
Jag log brett och då jag hittade en gammal Def Leppard-LP och tog upp den för att läsa på baksidan och sedan försiktigt dra ut skivan. Jag hittade en massa band jag fortfarande lyssnade på där i och det kliade i fingrarna efter att faktiskt få spela dom. Vinylskivor var ju ashäftiga. Efter en viss tvekan plockade jag med mig en hög skivor och gick sedan tyst nedför trappan för att sedan fortsätta ner för nästa till källaren. Hade han inte sagt att grammofonspelaren var nere i källaren? Det kändes som ett omöjligt uppdrag att hitta den bland allt bråte som fanns där nere men precis då jag var på väg att vända om så fångade min blick den; i bortre hörnet intill en fåtölj med svartvitt tigeröverdrag. Herregud, hade den stått synlig när jag och morsan skulle flytta in så hade jag fan rymt.
Efter en del fipplande lyckades jag få sladden att nå eluttaget och kunde sedan sätta ner nålen mot skivan.

”Ångrade dig ändå va?”
Jag fick en mindre hjärtattack då jag plötsligt hörde Peters röst och sedan fick syn på honom då jag vände mig om i fåtöljen. Okej den var svinful men rätt skön att sitta i.
”Typ”, sa jag och kunde inte helt hålla tillbaks flinet.
”Lyssnar du på dom?” Peter nickade mot grammofonen och tog stegen fram till mig. Det var Def Leppardskivan som snurrade.
”Uppenbarligen”, sa jag med en axelryckning.
”Jag var på en konsert under Hysteria-turnèn, riktigt br..”
”Seriöst?!” Än en gång hann någonting ut innan jag riktigt tänkt igenom det.
Peter skrattade till. ”Jajamen, tror det var något slags rekord i hur många som svimmade, men jäklar vad bra det var..”
Tio minuter senare var vi inne i livliga diskussioner om allt ifrån Ramones och Queen till Guns ’n’ roses och Mötley crüe som fortsatte med pratande om gitarrspelande och textskrivande och allt däremellan. Det var först när morsan ropade uppifrån hallen att Mrs Maple hade kommit hem som vi tystnade och jag skrattade kort till. Det här hade varit.. rätt trevligt faktiskt.
”Eh jaa jag ska väl gå över så att jag kan åka hem sedan..”, sa jag och reste mig upp från fåtöljen och började plocka upp skivorna.
”Jag tar det där jag Max”, log Peter och även om han inte sa någonting så gick det liksom att se på honom hur glad han var över det här. ’Äntligen fick jag någon slags kontakt med den trulige Max’ typ.
”Okej.. ja hejdå då”, log jag snabbt och skyndade sedan uppför trappen. I hallen stack jag ner fötterna i conversen och drog sedan på jackan innan jag öppnade dörren.

”Hej Maximlian, vad kul att se dig!” Marian gav mig en kram efter att ha släppt in mig och visade mig sedan ut i köket. ”Du dricker kaffe va?”
”Yes”, log jag och såg mig lite omkring i köket; på dess gamla tavlor, den lågt hängande lampan över bordet och den gamla vedspisen, innan jag satte mig ner.
”Det är nog någon som vill träffa dig också”, log hon och vände sig om med kaffekannan i handen.
”Vadå..?” Jag kopplade inte riktigt.
Hon hällde upp kaffet i två koppar, ställde fram dom på bordet, och gick sedan in i det intilliggande lilla vardagsrummet. ”Där var du, kom här”, hörde jag henne mjukt säga och strax därpå kom hon ut i köket med en svart katt, med lite vitt på tassarna och magen, i famnen. Åh.
”Du behöll honom..?”
”Du kom aldrig förbi så vi visste inte ifall du ångrat dig, fast din mamma sa någonting om att du hade lite mycket.. Hon kunde ta honom så länge sa hon men han trivdes så bra här med sina två bröder så jag behöll honom här”, log Marian.
”Nej jag.. jag fick tillbaks min pojkvän istället”, sa jag och slog nästan lite blygt ner blicken i bordet. Jag hade varit så rädd för att vara ensam så att en katt skulle kännas som någon slags trygghet. Men när allt löst sig med Trey.. Jag hade haft annat i huvudet.
”Men vad roligt att höra!” utbrast hon och jag såg leende upp igen. Försiktigt sträckte jag fram handen och rörde vid hans rygg. Han var mycket större nu än sist jag hade sett honom som en liten kattunge. Men han var om möjligt ännu finare. Han jamade lågt till och sträckte på benen i Marians famn.
”Såja din lilla sprattelnisse”, skrattade hon och räckte mig honom. ”Han är precis lika kelig som när han var liten.”
Jag tog emot honom och strök honom mjukt över öronen och sedan ner under hakan. Jag hade saknat honom utan att jag ens vetat om det.
”Vad heter han?” frågade jag och såg snabbt upp. Jag hade inte döpt honom den där första gången jag träffade honom.
”Sockan blev det. Men han är fortfarande din om du vill och du får såklart döpa om honom.”
Jag skakade leende på läpparna. ”Han ser ut som en Sockan.” Mitt leende blev bredare då jag både kunde höra och känna hur han började spinna. Jag ville så väldigt gärna ta honom innanför jackan och med mig hem på en gång.
”Men vill inte du ha kvar honom när han ändå varit här ganska länge..? Jag kan inte bara..”
”Jag har ju två till, plus deras mamma, och han var ju din från början så jag skulle bara bli jätteglad om du ville ha honom. Och han med”, skrattade hon till och såg mot den svarta pälsbollen som fortsatte spinna på i mitt knä.
”Åh.. det var länge sedan jag pratade med Trey, min pojkvän, om det och vi åker bort redan i helgen, men jag ska höra med honom igen!” sa jag glatt. ”Isåfall skulle det passa bättre att ta hem honom nästa vecka.”
Det verkade nästan som att Sockan förstod vad vi pratade om för han sträckte på sig och började sedan försöka klättra uppför mitt bröst samtidigt som han gång på gång borrade in det mjuka ansiktet mot mig.
”Jaa du kanske får följa med mig sedan”, log jag och strök honom längs hela ryggen igen.
”Ni passar fortfarande lika bra ihop. Låt inte ditt kaffe bli kallt nu bara”, sa Marian vänligt och sköt fatet med bullar åt mig.

Jag blev kvar enda till halv två då det var dags att åka och det tog emot lite att lämna Sockan. Fast samtidigt var jag bara så tacksam över att Marian hade behållit honom och inte sålt honom till någon annan. Skulle det av någon anledning inte bli så att jag tog hem honom så kunde jag komma hit och hälsa på honom.
”Klar att åka?” log morsan och jag nickade.
När vi åkte ut ifrån gården blev det en lite tryckande tystnad i bilen och det blev inte bättre av att jag såg morsans diskreta, trodde hon väl själv i alla fall, blickar åt mitt håll. Jag fattar att du vill säga något så gör det bara.
”Mår du bra Max..?”
”Ja”, sa jag förvånat. ”Eller vadå.. vad menar du?” fortsatte jag lite misstänksamt. Hade hon fått för sig något nu?
”Nej jag undrade bara. Vi har inte.. det lät som att det var bra mellan dig och Trey fortfarande i alla fall..?”
Nej vi hade inte pratat om några djupa saker på det sättet. Inga mamma-son-samtal så att säga. Visst hade vi pratat mer om viktiga saker på sistone, vändningen som hade blivit efter att jag kommit hem och brutit ihop helt och hållet över Trey och när vi dagen efter verkligen pratat om allting; hur jag hade känt när vi flyttade hem till Peter, att morsan var ledsen att hon varit en sådan dålig mamma, när jag undrat om hon aldrig märkte hur farsan var mot mig.., vi hade pratat i telefon oftare efter det och jag hade för första gången på väldigt länge känt att jag kunde prata med henne. Fast som sagt, vi hade inte pratat om något sådant sedan vi träffades på stan igår. Kanske var hon rädd att göra fel, att jag skulle tycka att hon la sig i för mycket eller något. Egentligen kändes det bara bra att hon frågade, att hon visade att hon brydde sig.
”Jaa det är det”, log jag svagt. ”Det känns jättebra nu. Det var så mycket dåligt som hände ett tag..” Jag hade inte berättat för henne vad jag fått veta om Trey och Sid, jag hade nog bara sagt att vi bråkat. ”Men nu är det bra.”
Hon log mot mig och nickade. ”Vad skönt att höra. Det är mysigt att vara kär.”
”Morsan..”, flinade jag.
”Men det är det väl!” sa hon och log större hon med nu.
”Ja det är det väl. Fast jag är inte bara kär, jag äls..” Jag var inte van att prata om sådant här med någon annan än Trey. Särskilt inte med mamma. ”Jag älskar honom jättemycket ju”, avslutade jag till sist meningen ändå och vände sedan blicken mot rutan med ett lite fånigt leende på läpparna.
”Han har tur som har dig”, sa hon och rörde snabbt vid min axel innan hon växlade. ”Och du som har honom också.”
Jag nickade.
När vi kom fram till rondellen såg jag att hon tvekade lite och än en gång blev det tydligt för oss båda hur dålig kontakten varit. Hon hittade inte ens till vår lägenhet. Dom två gånger hon varit där hade varit alldeles för länge sedan.
”Det är höger”, sa jag och bet tag i läppen.
”Visst ja”, log hon men det syntes att det var en aning ansträngt. ”Ni kanske har fullt upp nu när ni snart ska åka? Men jag kommer gärna.. och hälsar på nästa vecka om det passar?”
Jag vände mig om mot henne med ett höjt ögonbryn. ”Vill du?”
”Det är klart! Jag vet att det var alldeles, alldeles för länge sedan. Jag kommer gärna förbi till dig och Trey.”
”Det blir bra.”
En stund senare svängde hon in vid trottoaren och kramen hon gav mig var både lång och hård. Någonting tjockt började sprida sig i halsen på mig och jag drog mig snabbt undan och öppnade dörren ”Det var kul, vi ses!”
”Max..!”
Utan att vänta på vad hon mer skulle säga stängde jag dörren efter mig och vinkade innan jag skyndade vidare mot ytterdörren. Efter att ha svalt hårt några gånger, ett antal blinkningar och ett djupt andetag började klumpen i halsen att minska och jag tog stegen uppför trapporna. Varför skulle jag reagera så här töntigt på en jävla kram för. Det hade blivit två helt okej dagar och morsan ville komma och hälsa på nästa vecka, det var inget mer med det.
Det var väldigt, väldigt mycket.

Sid
Nyckeln hade jag släppt ner i brevinkastet precis som Trey skrivit en lapp om och jag hoppades verkligen att han hade rätt när han trodde att Max skulle vara hemma innan han slutade på dagiset ikväll. Annars fick han helt enkelt komma hem till mig. Dom borde definitivt skaffa sig en extranyckel.
Rex hade dock inte låtit mig sova så himla länge efter att Trey hade lämnat lägenheten så klockan var inte mer än elva där jag gick längs den slaskiga trottoaren.
”Hey sluta dra nu!” Jag ryckte åt i kopplet och gav Rex en bestämd blick när han glatt vände på huvudet för att se på mig. ’Vadå vad har jag gjort?’ ungefär. Fingrarna kändes redan alldeles stela och som varenda vinter insåg jag att avklippta fingervantar inte var det ultimata för årstiden – och varje år gjorde jag ändå om samma misstag.
Som vanligt undvek jag hissen i trapphuset och tog istället dom tre trapporna upp innan jag tryckte in ringklockan.
”Tja!” log Martin och flyttade sig åt sidan. ”Tjena Rex.”
”Hej, shiet vad kallt det är. Alltså det ser typ rätt skönt ut men det är det inte.”
Jag kopplade loss Rex och sparkade sedan av mig skorna. Martin var klädd, ett par mörkgråa stuprör och en svartgrårutig kortärmad skjorta oknäppt över en svart t-shirt, absolut, men hans hår avslöjade precis hur nyvaken han var.
”Nej fy fan. Vad snabb du var föressten”, sa han och drog handen genom det toviga håret. ”Lät du honom dra dig på mage eller?” flinade han.
Jag skrattade och skakade på huvudet. ”Inte riktigt. Nej men jag var hos Trey så det var inte så långt.”
”Jasså. Hur var det med pandaungen då?”
”Det var b..” Dragkedjan krånglade lite innan jag fick ner den och jag såg sedan upp på Martin med något rynkad panna. ”Du bryr dig inte”, sa jag mer konstaterande än att fråga.
”Inte riktigt”, log han och ryckte på axlarna.
Jag suckade lågt och hängde upp jackan. ”Han och Max ska med till New York.”
”Jo jag hörde något om det från Hale. Aja vill du ha kaffe eller?”
Vi gick in i köket och jag kastade en blick på skrivhäftet som låg vid kortsidan av bordet. Vi hade bestämt tidigare idag att jag skulle komma förbi så att vi kunde kolla en text som inte kändes helt perfekt, det var bara några småändringar som behövdes göras men det var oftast dom som gjorde stor skillnad.
En bubblande signal började spela, japp bubblande; tänk typiskt Disney-ljud när någon scen utspelar sig under vatten och alla bubblor verkligen bubblar och det där ploppande ljudet när dom spricker, och jag upptäckte snart Martins mobil som låg på köksbänken. Han kastade en blick på den och tryckte sedan igång kaffekokaren.
”Ska du inte svara..?”
”Äh det är inget viktigt”, flinade han och lutade ryggen mot bänken. ”Har du packat klart?”
”Nej inte riktigt, men jag ligger i väldigt bra fas jämfört med senaste turnèn”, flinade jag. ”Kommer du ihåg när vi fick leta i typ timmar efter ett jävla nattöppet supermarket?”
”Jo svårt att glömma. Och inte särskilt hardcore att freaka ut så mycket över en tandborste, du hade väl kunnat borsta med fingret om det nu var så noga”, sa han roat.
”Det var inte bara tandborsten, jag hade ju fan inte ens kallingar! Vi skulle ju ut på den där första baren, ofta jag hade velat ta med en brud och inte ens kunnat byta underkläder morgonen efter?”
Den där turnèn hade bestått av ett enda kaos enda ifrån början. Jag hade panikpackat samma morgon som vi skulle åka, och när klockan är fem på morgonen är jag inte särskilt pigg, vilket hade resulterat i att jag glömt typ allting som var viktigt. Så efter den extremt långa bussresan då vi egentligen bara skulle kasta in väskorna på hotellet och sedan gå ner och göra stan så hade vi istället fått leta runt efter nattöppna ställen där jag kunde köpa allt jag var TVUNGEN ATT HA. Yes jag hade varit typ lika envis som Rex. När det helt ärligt gått timmar hade Chris och Hale börjat tröttna rejält och dragit iväg själva till en klubb. Martin hade köpt ett sexpack öl på någon skum bakgård där en man haft som något eget jävla system, med säkerligen 90% hembränt, och druckit sig minst sagt full så han hade mest skrattat efter ett tag. Och Derek hade till en början försökt vara den ansvarsfulle och faktiskt svarat när Joe ringt och undrat vart fan vi var. Sedan hade han insett att det faktiskt var vår första riktiga turnè och att det var meningen att vi skulle ha kul. Han hade stängt av mobilen med ett flin och sedan tagit emot den enda av Martins ölflaskor som var kvar.
”Och vadå, är du säker på att du minns?” tillade jag och skrattade.
”Jag kommer ihåg strippklubben vi gick förbi! Och att ölen var jäkligt god. Och din besatthet över tandborsten. Sedan är det lite luddigt där emellan”, erkände han och vände sig sedan om för att hälla upp kaffet.
Innan vi ens druckit upp började Martins mobil ringa igen och precis som förra gången kastade han en snabb blick mot skärmen utan att göra någon ansats att ta upp den. Såg inte hans käkar lite spända ut till och med?
”Säkert att du inte ska svara..?” frågade jag och tog en liten klunk ur koppen.
”Nej det ska jag inte.”
Jag gav honom en lite undrande blick och ville egentligen fråga mer.
”Okej men ska vi kolla det här eller..” Hans tonfall lät inte lika lättsamt längre och det såg ut som att han greppade pennan onödigt hårt. Jag hade ingen aning vem det var som försökte ringa honom men uppenbarligen var det någonting som gjorde honom besvärad. Nästan arg.
”Visst”, log jag och gick runt bordet för att sätta mig ner bredvid honom istället. ”Alltså början känns ju bra tycker jag”, sa jag och följde raderna med fingret.
”Mm. Det är väl här..” Han ögnade igenom texten och pekade sedan. ”Versen efter refrängen känns inte hundra. Jag vet inte vad det är som stör mig men.. något är det fan.”
Jag sjöng tyst igenom och nickade sedan. ”Vi kanske skulle kunna byta ut ’Down to the black cold hole they call home’ till ’Back to were they say I belong?’ Eller?”
Martin nickade. ”Det låter bra. Det passar bättre ihop med det här också.”
Jag tog pennan ur hans hand för att börja stryka över och skriva om men hann inte mer än sätta ner pennan förrän Martin ryckte den ur handen på mig igen. ”Det är meningen att vi alla ska kunna läsa texten”, sa han retsamt och strök över raden.
”Fan vad fånig du är, det är inget fel på..”
Mobilen ringde en tredje gång och den här gången kunde jag inte låta bli att fråga. ”Seriöst Martin, vem är det?”
Han grep tag hårdare om pennan igen och undvek noga att se på mig. ”Sjukhuset bara. Dom har fan terroriserat mig hela morgonen.”
”Din.. morsa?”
Han nickade. ”Jag fattar inte varför han inte bara ger upp, jag var dit när dom bad om det sist och jag.. jag fick skriket i ansiktet att jag var orsaken till att hon är som hon är, att hon är där på grund av mig. Vad fan skulle jag vilja utsätta mig för det igen för?!”
Jag borde ha förstått det tidigare. Var det någonting som gjorde honom besvärad så var det hans morsa. Och jag var den enda som faktiskt visste hur det hade gått sist när han var dit, när han fått samtalet om att dom inte trodde att hon hade lång tid kvar. Efter att han varit där hade varit första gången jag hört på Martins röst att han gråtit.
”Nej det är klart jag fattar att du inte vill göra det. Men du kanske borde.. svara och höra vad dom vill bara?” frågade jag försiktigt.
”Varför då? Jag bryr mig inte. Hon slutade vara min morsa efter att hon slagit mig första gången.”
Det gjorde ont att höra det han sa. Jag visste en del som han varit med om men det var nog inte ens hälften av det han upplevt. Jag hade så svårt att tänka mig in i det när jag själv vuxit upp med en mamma och pappa som älskade mig mest av allt och fortfarande gjorde. Han hade aldrig haft den tryggheten som jag alltid haft.
Jag nickade sakta igen och drog fingret längs koppens kant. ”Hon är ju sju..”
”Säg det inte Sid." Han andades ut i ett kort och glädjelöst skratt, ett skratt som var varnande och lätt skulle kunna leda till ett utbrott. "Jag vet inte vad jag.. säg inte att hon är sjuk för i helvete! Försvara henne inte”, sa han med hård röst och jag fick nästan som en framtidsvision där han häftigt reste sig från bordet och kastade stolen ifrån sig.
”Det är klart att det inte gör det okej, och nej jag försvarar henne inte..”, började jag lågt och såg snabbt på honom, beredd på att han skulle få något slags utbrott. ”Jag menar bara.. det kanske ändå kan kännas bra att.. du vet.. säga hejdå..?”

Martin
Jag svalde hårt och kramade om pennan så hårt att knogarna började vitna. Det var klart att jag fattade varför dom ringde. För att det verkligen handlade om kort tid nu. Att jag borde vara där med henne när det hände. Det jag inte fattade var hur dom kunde kräva något sådant av mig, hur dom ens trodde att jag skulle vilja någonting sådant. Ville hon det? Hon som skrikit att det var jag som förstört allt. Att jag fått henne inlåst. Att jag fått henne att hamna där hon var. Det kunde hända att vi delade samma blod men hon var inte min morsa . Inte en sådan morsa jag ville ha någon som helst kontakt med i alla fall. Jag hade haft blåmärken på armen efter hennes grepp om mig där på sjukhuset, psyket, och det hade känts som en evighet innan dom bleknade. Samtidigt så hade jag ju ärr som aldrig någonsin skulle blekna eller läka. Både dom som syntes, dom efter cigaretten på underarmen, och dom som inte syntes men alltid skulle kännas inne i bröstet. Jag ville inte få ännu fler minnen att bära med mig, det räckte alldeles väl med dom som redan fanns, dom som jag ibland lyckades gömma och inte besvärades så mycket av men som andra gånger kändes som världens tyngsta ryggsäck och som jag inte kunde ta av mig. Varför förstod dom inte någonting av det?
”Nej”, sa jag igen men lägre den här gången. Jag ville egentligen inte vara arg på Sid för att jag tyckte att han sa fel saker. Hur skulle han kunna tänka sig in i det här liksom som hade en ascool farsa och en mamma som var.. mammig. ”Vi skriver på det här nu eller hur?” Tonen var fortfarande sammanbiten men jag lyckades skriva ner dom nya orden och läste sedan igenom texten. ”Det här känns inte heller som att det flyter på helt perfekt”, sa jag och pekade.

En timme, och fem koppar kaffe, senare hade vi skrivit om dom delarna på låten som behövdes och efter det ultimata testet med Sids gitarrspelande och jag som sjöng texten så fick den ett klart mvg. Förhoppningsvis skulle killarna också tycka det.
”Nej fan jag måste pissa igen.” Sid reste sig flinande upp och försvann ut ifrån köket.
Kvar blev jag med mina tankar som började dra åt det jobbiga hållet igen. Det skulle vara så skönt att ha någon knapp att stänga av tankarna med, eller åtminstone kunna få rensa lite bland dom och stänga av ett visst tema. Jag såg fram emot helgen sjukt mycket och ville inte att andra tankar skulle ta för mycket plats och sänka mitt humör. Det kändes fan inte okej. Jag sköt häftigt ut stolen och greppade ciggpaketet på bänken innan jag lika snabbt gick ut på balkongen. Tänk inte ens tanken.
Den högra handen darrade då jag förde ciggen mot läpparna och jag tog ett djupare bloss än vad som borde vara möjligt. Jag ville bara att det skulle.. kännas.
”Martin?”
När jag hörde Sids röst bakom hängde jag halvt över räcket med armbågarna stödda mot det.
”Mmh? Kissade du bredvid eller vad?” flinade jag svagt och kunde se honom i ögonvrån trots det blonda håret som hängde ner som en rufsig gardin på båda sidor.
”Är du okej?”
Jag tog ett till bloss och blåste långsamt ut röken innan jag räckte paketet mot honom.
Sid tog emot det och lutade sig sedan mot räcket han med, såg ner på den snöblaskiga trottoaren.
”Jag känner bara för att.. alltså det är så jävla svårt ibland när allt jag vill är att..” Orden dog ut och jag suckade tungt innan jag tog ännu ett djupt bloss. Handen darrade fortfarande en aning. Kroppen var inte alltid så positiv till det jag bestämt mig för, den saknade det där som hade gjort huvudet alldeles luddigt och tankarna fokuserade på allt underbart.
”Menar du..”
”Ja jag vill ta något”, sa jag enkelt. ”Eller egentligen vill jag ju inte, bandet betyder mer än så och jag vill inte.. göra något som hon gjorde. Men ändå.. det var enkelt på ett sätt.”
Jag brukade inte avslöja så här mycket, särskilt inte då jag inte var full eller hög. Men det var som att jag inte orkade hålla inne med det idag. ”Och börja inte klaga nu för nej jag har inte tagit något”, tillade jag snabbt och kastade en blick på honom genom gardinen.
”Äh det fattar jag väl att du inte har. Men du fixar det här, det kommer bli bra.” Ett litet leende på hans läppar.
”Jag vill att det ska vara bra nu.” Jag ville bara vara Martin utan några problem.  ”fan vad emo jag låter”, skrattade jag lågt till. ”Beredd att kasta mig ut från balkongen och allting.” Jag rätade på mig och drog snedluggen ur ögonen.
”Lite töntigt sätt att ta livet av sig på faktiskt”, flinade Sid tillbaks men den där lilla glimten av oro fanns i hans ögon, som att han var lite rädd att jag skulle ta skämtet på fel sätt. Det gjorde jag inte, Sid var.. Sid, och det var bra. Jag hade väl en del svårigheter med att be om ursäkt men jag hoppades att han inte hade tagit alltför illa upp i köket när jag låtit så taskig. Fast Sid var å andra sidan inte killen som gick runt och grubblade över sådant. 
 
Max
Det var en oerhört frustrerande känsla när jag först tryckte ner handtaget och det var låst, men ändå trodde lite grann på att Trey kanske bara låst för att han var ensam hemma, och sedan sticka nyckeln i låset och komma in i en mörk lägenhet. Jag hade förträngt att det var idag han skulle jobba istället. Jag hade ju bara längtat så himla mycket efter honom. Och så var väl redan känslorna på helspänn efter nära-gråten-attacken alldeles nyss. Det var först när jag skulle skrapa bort lite av snön mot skomattan som jag upptäckte att Treys nyckelknippa låg där. Hur jag än tänkte så fick jag inte ihop varför han skulle ha lagt den där, eller rättare sagt kastat in dom i brevinkastet igen. Jag tog i vilket fall upp nyckelringen, en liten voododocka i garn; gul kropp och ett par röda små byxor, svarta glansiga pärlor till ögon och så stack han en lång knappnål i magen på sig själv. Vi hade hittat ett helt ställ med olika varianter av dom i en turistaffär förra sommaren och Trey hade tyckt så synd om honom att han var tvungen att köpa den. Jag log lite vid minnet och hängde in den i det svarta nyckelskåpet. Jag mindes faktiskt inte om han hade sagt vilken tid han skulle jobba, men bara för att jag längtade så stängde han säkert. Bara.. typ fem och en halv timme kvar tills han skulle vara hemma då..
Jag hade tänkt ta tag i disken som jag visste hade varit där innan jag åkte in till stan, men istället för att mötas av diskberget var istället där en skinande diskbänk. Det låg ingen post utspridd på bordet, när jag drog upp skafferidörren stod allt superorganiserat och såg inte den där fula gröna blomman lite mindre döende ut nu än den hade gjort sist? Ett roat lågt skratt slapp ut mellan mina läppar. Någon hade uppenbarligen haft väldigt tråkigt. Eller så hade denna någon hittat en ny hobby som innebar att städa.

Jag vet alltså inte hur jag fick tiden att gå men plötsligt hördes handtaget tryckas ner i hallen och mobilklockan visade att det hunnit bli kväll.
När jag kom ut i hallen sken Trey upp och släppte väskan på golvet med en låg duns innan han rusade mot mig.
”Älskling!” Han hoppade upp och slog benen om min midja och armarna om min hals. ”Jag har längtat efter dig hela dagen!” flinade han.
Jag tog ett lite stapplade steg bakåt och skrattade men hittade sedan balansen och greppade tag om hans lår för att hålla honom uppe.
”Hej snygging”, flinade jag och tryckte snabbt läpparna mot hans. ”Jag har längtat efter dig också! Helt sjukt mycket.”  
Trey snuddade vid mina läppar med sina och strök undan min lugg med ett leende. ”Jag saknade dig inatt också.”
”Verkligen?” log jag snett tillbaks och backade honom långsamt mot väggen tills han rygg vilade mot den och jag kunde trycka mina höfter mot honom. Det kändes säkrare på det sättet så att jag inte skulle riskera att tappa honom (och okej, det var lite mysigare också). Jag kunde inte hålla emot längre utan mötte den här gången hans läppar med mer kraft och lirkade in min tunga mellan dom. Jag ville känna mer av honom. Trey var inte sen att hänga på den djupare kyssen och snart var dom häftiga andetagen och ivriga händerna ett faktum.
”Mitt rum”, andades Trey fram och drog händerna genom mitt hår innan han hårt tryckte läpparna mot mina igen.
Jag nickade och började backa honom genom hallen igen vidare mot våra rum. Jag lyckades snubbla till på mattkanten utanför köket och skrattade hest till. ”herregud vad jag vill ha dig.”
”Snabba dig då”, flinade Trey bara för att sekunden senare börja rodna. Hur gullig var han inte?!
Lite elak var jag väl kanske som gav honom en retsam blick och sedan styrde in stegen i köket istället; jag visste ju att det bara skulle få honom att rodna ännu mer.
”Max vad gör du”, skrattade han nervöst till men tryckte sig ändå närmare mig, greppade tag hårdare med benen.
Jag släppte ner honom på köksbänken och lät kyssen bli hans svar. Andetagen hade ökat ytterligare, likaså pulsen, och det tog bara sekunder innan båda våra tröjor låg på golvet. Till sist bröt jag kontakten mellan våra läppar bara för att kunna backa ifrån honom en liten bit. Bara precis tillräckligt för att kunna komma åt gylfen på hans jeans. Trey lutade sig bakåt, stödd med armarna bakom sig, och slöt ögonen efter ett djupt andetag. ”Max jag..”
”Vill du inte..?” frågade jag retsamt och strök långsamt handen över det svarta jeanstyget.
”Jo.. jo väldigt gä-härna.”
Jag kunde inte låta bli att älska att han redan var så påverkad. Med tanke på att jag var rätt ivrig själv så blev det inte någon jätteutdragen proccedur utan snart var jeansen uppknäppta och dragkedjan nedragen, tätt därefter även underkläderna en aning. Lite retande lyckades jag ändå med och smekte honom långsamt längs insidan av låret tills han praktiskt taget kved till och försökte dra mig närmare med benen igen. Konstigt det där att man kan plåga någon så mycket när man själv vet hur fruktansvärt det är att bli behandlad på samma sätt. Fast å andra sidan är det lite av någon skräckblandad förtjusning, jag kan inte låta bli att älska när det går långsamt, trots att jag är på gränsen till att svimma.
Snart gick det däremot inte längre för någon utav oss och jag lutade mig nedåt och tog honom långsamt i munnen samtidigt som jag tagit stöd med händerna mot bänkkanten. Rysningen som gick genom min egen kropp var obeskrivlig och läpparna darrade till en aning. Vilket förmodligen inte gjorde någonting sämre för Trey.
”Max.. du måste..” Han kved lågt till igen och vred en aning på sig. ”.. du måste sluta. Jag..” Jag hade inte hunnit låta honom glida in och ut särskilt många gånger alls.
På ett sätt ville jag verkligen låta honom komma trots det han sa, jag ville ge honom det, men samtidigt så visste vi båda om att det skulle bli ännu bättre om vi drog ut på det. Gjorde ett försök till att lyckas förenas precis samtidigt. Det var underbart att känna den där vågen genom kroppen som var så vansinnigt skön, men något som var ännu mer underbart var att känna den samtidigt som den man älskade. Jag älskar dig Trey.
Efter att ha kysst honom med mina nu svullna läppar lyfte jag enkelt upp honom igen och fortsatte kyssa honom den korta biten till köksbordet. Sovrummet kändes alldeles för långt bort. När jag släppt ner honom till sittande på bordet sträckte jag snabbt ut armen och svepte ner duken på golvet.
”Vi kan inte.. Max..”, började Trey när jag mjukt tryckte ner honom på rygg mot bordsskivan. Jag undrade om mina ögon såg lika glansiga ut som dom kändes. Den röda färgen var tillbaks på Treys kinder och jag skrattade hest.
”Älskling.. menar du att du.. har något emot det här?” Jag höjde på ena ögonbrynet och gav honom en retsam blick.
Han skrattade lågt och strök snabbt luggen ur ögonen innan han såg upp på mig. ”Nej.."
"Så..?" Min blick var fortfarande retsam och jag lät den ena av händerna som tryckt ner honom långsamt smeka över hans bröstkorg och ner till magen, lätta, mjuka fingrar.
"Men..kom hit någon gång då.” Han skrattade nervöst till igen och kom upp till sittande igen bara för att lägga armarna om min nacke och dra ner mig över honom. 
Efter att vi desperat tryckt oss mot varandra en stund, låtit händerna utforska fritt och kysst läpparna ännu svullnare rätade jag på mig och så en aning andfått ner på honom. Han såg nästan bedjande upp på mig 'Kom tillbaka.' Leendet spred sig över mina läppar innan jag långsamt började dra ett enda finger ifrån bröstet och ner till midjan. Hans platta mage darrade till av beröringen och mitt leende blev genast mer snett och retsamt.
"Ma-hax."
Jag lät honom dra ner mig över sig igen, men inte utan att låta handen som nyss rört vid hans mage leta sig ner emellan oss. Han var så hård i min hand.

Trey
 

Hade Dan, mr vampire, fått för sig något sådant här då vi var tillsammans hade jag förmodligen sprungit därifrån. Jag var ju egentligen alldeles för.. blyg för att våga det här. Med Max övervann dock det nyfikna och spännande och funderingar på att springa därifrån var obefintliga. Trots att jag var lite blyg så tyckte jag om det. Mycket. Kanske var det också mycket som satt i huvudet, att jag alltid var så inställd på att jag är en aning blyg och pryd, och så vill dom tankarna inte riktigt försvinna fastän jag kanske inte alls är så himlans blyg längre, inte med Max i alla fall. Det är nog mer en nervös spänning mer än den där blygheten. Och en gnutta oro över att Max fortfarande känns så mycket mer erfaren än mig. Jag är ju lugnare av mig till sättet och inte lika.. modig/kaxig/vild.
Det var ett under att jag ens kunnat tänka alla dom där tankarna då jag hade Max liggande över mig och hans perfekta läppar tryckta mot mina, hans tunga lekande med min och händerna som rörde sig längs mina sidor. Snart var dock alla dom tankarna som bortblåsta och allt som tog upp mitt huvud var Max. Jag älskar dig så Max.
Jag lät mina kortklippta naglar dra över hans rygg och placerade sedan händerna på hans jeansrumpa och tryckte honom närmare mig. Gnyendet som lämnade hans läppar fick mig att le lite generat innan jag vågade mig på att nafsa tag i hans underläpp. När jag råkade släppa ur mig sådana där ljud tyckte jag bara att det lät patetiskt, men när Max gnydde till på det där sättet så lät det otroligt sexigt. På tal om det.. jag var inte säker på att jag skulle klara mycket längre till med att vänta på honom.
Efter att han kysst mig hetsigt på halsen la jag händerna mot hans axlar och försökte trycka honom ifrån mig. ”Max..”, mer väste än andades jag fram. Hans blanka ögon mötte mina och ett darrande andetag var allt jag fick fram. Tack och lov verkade han förstå vad jag menade, och kanske med en aning hjälp av mina händer som började försöka leta sig in mellan oss och ner till hans jeansknapp.
Jag hade aldrig varit så snabb ifrån dagiset som ikväll och ändå hade det känts som en evighet innan jag kom hem. Pinsamt med tanke på att det inte direkt var tre veckor sedan vi sågs, fast samtidigt; hans kyssar kändes ännu mer än vanligt och det var ingenting jag klagade på. Inte ens när jag fick som små andningsuppehåll ibland på grund av dom. Vi var i samma klass som brandmännen när det gällde dom resterande plaggen, fast mer tvärtom då vi tog av istället för på.
Det ilade till i magen på mig när han plötsligt greppade tag om mina lår och drog mig framåt en bit och jag kunde inte motstå impulsen att sära ytterligare lite på benen. Jag ville bara känna honom nu. Särskilt när jag för bara en stund sedan varit sekunder ifrån att komma i hans mun. Och i hans hand.
”Jag älskar dig.” Max röst lät sträv och den svarta blicken fick det att kittla i magen liknande på det där sättet som när man åker en läskig karusell; det är både underbart och läskigt.
Jag tog därför till enda knepet att bota genom att ta tag om hans nacke, dra honom ännu närmare, och hårt kyssa honom.
”Jag tror jag.. får åka bort oftare om du ska kyssa mig så här”, flinade han och såg på mig genom luggen som nu ramlat ner i ögonen.
”Vi kanske kan köra med.. två-timmarsperioder isåfall, inte mer”, skrattade jag men drog snart efter andan igen när Max trängde in det första fingret.
Det var en så uppfyllande känsla, bokstavligt talat, men jag ville ge tillbaks också. Det kändes inte rättvist att Max redan gjort mycket mer för mig. Inte för att han verkade vara i tillstånd för att klaga men ändå. Det handlade inte bara om rättvisa heller; Jag ville.
Mina fingrar slöt sig försiktigt om honom och jag hann precis skymta hur hans mage häftigt drogs in trots att han halvlåg över mig. Jag försökte tänka bort nervositeten över att göra något fel, han hade ju gillat det tidigare gånger, och började långsamt smeka uppför och nerför. Kände. Tyckte om. När Max stönande tryckte ansiktet mot min hals letade sig ett leende fram på mina läppar och kanske råkade jag krama om lite hårdare bara av glädjen att han hade verkat tycka om det.
"Ah-ha."
"Oj förlåt", fnissade jag och strök mjukt med några fingrar som för att lindra. Vilket bara gav upphov till ett till stön.
 
Max
Jag älskade dom små ryckningarna i hans ögonlock när han blundade. Jag älskade sättet dom perfekta läpparna särades på och ännu mer det låga plågade ljudet som kom ut mellan dom. Det plågade ljudet som jag ändå visste inte berodde på något som helst plågsamt, inte mer än på det sättet att han ville ha mig närmare – precis som jag ville ha honom.
Jag älskade känslan som uppstod av att jag långsamt, snabbt, i alla olika tempon, tryckte mina höfter mot honom. Hur han tog emot mig. Hur han följde med i rörelserna.
Jag älskade den bleka bröstkorgen som hävdes uppåt och nedåt. Hur fint halsbandets berlock, my chemical romance-plektrumet, vilade mot halsgropen. En puss placerades alldeles bredvid. En tungspets som försiktigt gjorde en linje längs nyckelbenets början.
Jag älskade hur hans röst sprack mitt i meningen då han bad mig komma in längre. Lika mycket som jag älskade det rödblossiga på hans kinder. 
 
Trey
När jag öppnat ögonen, trots att kroppen, huvudet, allt, var så upptaget med alla känslor, allt skönt, allt spännande, att hjärnan nästan inte orkade skicka ut signalen som skulle få mina ögonlock att fällas upp, när jag öppnat dom ville jag inte ta dom ifrån dom där blåa ögonen. Jag älskade hur dom glittrade, som ett blått hav, hur glansen påminde om det blöta vattnet.
Jag förundrades över hur den lilla droppen av fukt som låg på hans överläpp kunde ligga kvar. Varför den inte rann ner och in mellan dom mjuka läpparna. Som ändå kunde kännas så hårda, på ett så perfekt sätt.
Jag älskade hur den allra första korta smärtan hade övergått till något så obeskrivligt skönt. Hur så enkla rörelser som framåt och bakåt kunde ge mig den här känslan. Ändå ville jag ha mer.
Orden som bad honom om att höja nivån ett steg kom ut hesa, bröts mitt i, förklarade exakt vad jag kände.
Jag älskade hur hans händer kändes när dom höll om mina lår, så mjuka och försiktigt. Sedan när dom grep tag om bordskanten istället, så starka och fina. Dom fingrarna som passade perfekt sammanflätade med mina egna pianofingrar.
Greppar tag om dom, flätar samman fingrarna på precis det sättet. Låter honom trycka ner mina mot bordsskivan. Sammanflätade i ett klogrepp.
Jag älskar hur hans underläpp darrar till när den möter min. Hur tungan trevar sig fram för att sedan bli bestämdare igen. Jag tycker om när den är det.
När höfterna dras ifrån mig för en kort stund ser jag det glimmande smycket alldeles ovanför höftbenet.  Oundvikligt sexigt. Som höftbenen i sig. Vill ha dom tryckta mot mig.
Det jag älskar mest är att se att samma lycka som jag känner syns i dina ögon. 
 
Max
Jag undrar om han känner hur min hand darrar till när jag sluter den om honom. Hela min kropp skälver till. Några stötar till.
”Nära..?” viskade jag och stönade sedan lågt till.
Trey nickade och borrade in sina naglar i mina händer som fortfarande höll ner hans mot bordet. Våra andetag är lika snabba och ojämna och lyckas på något sätt dessutom komma i otakt. Ett väldigt andandes med andra ord.
Ett leende fladdrade förbi på hans läppar innan han bet tag i en utav ringarna. Jag förstod inte varför han så ofta höll inne med ljuden, det var inte som att jag själv var tystlåten.
”Kvä-häv inte dig själv”, flinade jag till och rörde mig mot honom igen. ”Det är.. sexigt att höra dig.”
Treys blick mötte min, med någonting retsamt i den nu. ”Du är sexig.”
Plötsligt ersattes våra ord av ett kvid ifrån Trey och ett häftigt andetag ifrån mig. Känslan var underbar men fick en alltid att känna sig så fullständigt kontrollös. Men att uppleva allt det exakt samtidigt som Trey.. det var den allra bästa känslan. 
 
Martin 
Stegen avslöjade mig inte – dom såg lika beslutsamma ut som att jag skulle ha varit på väg till replokalen. Inte heller ansiktsuttrycket avslöjade mig – käkarna var sammanbitna men inte mer än så.
Inga tveksamma steg. Inget bitande i läppen. Ingenting som kunde få någon att se det allt annat än beslutsamma inom mig. Det fruktansvärt rädda och ilskna. Ingen kunde gissa vart jag var på väg då jag klev på bussen. Dom knutna nävarna hade kunnat avslöja mig – men jag höll dom gömda i jackfickorna.
Jag visste inte vad som hade fått mig att bestämma mig. Eller med tanke på att jag fortfarande inte visste ifall jag skulle plinga eller inte så hade jag kanske inte bestämt mig helt, men åtminstone så pass att jag hade gått ut genom dörren och till busshållplatsen. Tagit bussen åt rätt håll. Eller fel kanske. Det skulle visa sig väldigt snart.
Luften kändes tyngre då jag lämnade bussen och gick mot den höga byggnaden. Det obeslutsamma inom mig började skrika mer för varje steg jag tog; ville få mig att vända därifrån och undvika att göra illa mig själv ännu en gång. Mobilen var avstängd men det kändes ändå som att den brände i fickan, påminde mig om den lugna professionella rösten ’Det finns inte så mycket vi kan göra i det här läget.. Men det kan vara så att hon inte har länge kvar.. och då är det kanske försent..’
Men jag hade varit in den gången. Och jag hade mått sämre än någonsin efteråt och svurit på att aldrig mer ha något att göra med henne. Inget som kunde förknippas med henne, allt dåligt som att dricka för mycket och att använda annat vitt pulver än sådant som ingår i bakning, och inte hennes fysiska jag.
Ändå stod dom stora bokstäverna ovanför mig nu. Tittade hånande ner på mig.
Champlain valleys clinic
Jag tog upp dom knutna nävarna ur fickorna och tryckte upp den tunga porten, kände illamåendet slå över mig redan vid det första steget på det alldeles för ljusa linoleumgolvet. Vänd dig om. Gå härifrån. Spring. Stanna!
Kanske skulle dom ta in mig också ifall dom visste vilka röster jag hörde i huvudet. Det både såg ut och kändes som att vägen till receptionen var evighetslång, men samtidigt visste jag inte hur jag skulle kunna få fram ett enda ord då jag skulle nå den. Allting protesterade ju bara emot att jag var här. Läpparna skulle inte vilja röra på sig för att säga dom två namnen ’Kirsten’ och ’Gray’.
Gör det inte. Vänd dig om.
Kanske var inte korridoren evighetslång utan att det bara var jag som rörde dom röda Dr. Martens-kängorna onaturligt långsamt.
Röklukt.
”Varför måste du röka sånna där? Jag tycker inte om dom. Det luktar äckligt.”
”Sluta vara så uppkäftig!”
”Aj släpp!”
Den fruktansvärda smärtan av glöden emot underarmen.
Utan att jag först insett det så hade jag till sist lyssnat på rösten i huvudet och stannat. Andetagen var lika onaturliga som dom långsamma stegen hade varit och det kändes som att det inte fanns tillräckligt med luft. Jag var tvungen att komma därifrån. Jag kunde inte göra det här.
Flaskkrossande. Flaskorna som gjorde mamma konstig och elak. Bort med dom.
”Vad gör du?!”
”Jag..”
”Vad i helvete gör du?!”
Smärtan från den öppna handflatan.

”Martin?”
Ögonen spärrades upp utan att jag kunde hjälpa det och plötsligt såg jag Dr Coleman framför mig.
”Martin.. hur är det med dig, har du..” Läkare måste ändå vara vana med alla sorters reaktioner så jag vet inte hur illa jag såg ut för att han skulle lägga handen på min axel och få en så bekymrad rynka i pannan.
Underläppen darrade fortfarande inte. Händerna var inte knutna. Det var bara ögonen som avslöjade mig nu, stora och skrämda, smärtfyllda och ångestfyllda. Med tanke på hans hand på axeln var kanske ansiktet blekare än vanligt ändå.
”Jag..” fick jag till sist fram och skakade av mig hans hand. ”Ni hade ringt.. jag.. Jag är här nu så kan du bara släppa in mig så jag kan få dra härifrån eller.” Orden som börjat väldigt hackigt kom till sist ut snabbt och snubblande istället. Rynkan i Dr Colemans panna blev om möjligt ännu djupare och något som liknade medlidande fanns i hans ögon. Men varför då? Dom fattade ju uppenbarligen inte. Dom tyckte inte synd om mig för vad jag hade upplevt, dom malde bara på om sitt ’Det är en sjukdom. Det gör det inte lättare men det är en förklaring..’
”Kom med mig här Martin så sätter vi oss.” Handen var än en gång tillbaks på min axel och han gjorde en gest längre ner i korridoren. Morsans rum låg åt höger så jag förstod inte varför han styrde in mig åt vänster. Sedan öppnade han en dörr till ett rum som inte var möblerat med mer än två djupröda fåtöljer och ett litet bord emellan. En lampa i taket som inte lyste lika starkt som dom ute i korridorerna.
Jag satte mig ner i den högra fåtöljen, fortfarande med den tomma blicken, men reste mig halvt upp igen så fort jag hade nuddat vid dynan. ”Varför kan jag inte bara gå in?! Jag vill inte vara här en sekund längre än jag behöver, ni har ringt hela jävla dagen och nu är jag här! Vad fan kan ni inte bara..”
”Martin.”
Jag andades häftigt in men sjönk ner i stolen och tystnade.
”Anledningen att vi ringde dig var för att.. Kirsten, din mamma, blev mycket sämre. Hennes kropp började ge upp ännu mer.”
”Det sa ni sist också och hon kunde ändå hålla i min arm väldigt jävla hårt..” Rösten lät äckligt plågad och jag höll envist ned blicken på mina skor.
”Jag är väldigt ledsen över vad som hände sist.”
”Whatever, kan jag bara få gå nu, jag skiter i det här.” Jag gjorde en ansats att resa mig upp igen.
”Hennes hjärta gav till sist upp.”
”Va?” Jag förstod inte. Samtidigt förstod jag precis.
”Jag är väldigt ledsen Martin men Kirsten somnade in för ungefär en timme sedan.”
Allt stannade för några sekunder till. Tankarna. Rösterna i huvudet. Smärtan i kroppen. Svårigheterna att andas.
”.. om du vill..”
-
”.. hade inte ont..”
Jag blinkade till och såg upp på Dr Coleman. Jag hade bara hört lösryckta ord ur det han sagt.
”Jag måste gå.” Jag reste mig häftigt upp från fåtöljen och snubblade nästan fram till dörren. Jag var tvungen att komma ut härifrån. Jag kunde inte andas här.
”Vänta Martin, snälla!”
Fastän hela min kropp än en gång skrek åt mig att ta mig därifrån så lät jag handen ligga kvar på handtaget istället för att trycka ner det.
”Om du vill och känner för det så får du gå in på rummet och säga hejdå. Det kan kännas väldigt bra..”
Jag skakade långsamt på huvudet och kände underarmen värka. Alla dom där runda ärren efter cigaretten.

I can’t take anymore
I don’t wanna breath, I don’t wanna die
I can’t feel; Im paralyzed
Im not taking this tonight
Give me back my life
I can’t breath, I can’t fight
I don’t wanna feel like Im alive
Im not taking this tonight

You took my pride
You took control
Give me back my life



Jag hann precis öppna toalocket innan fem koppar kaffe och en ost och skink-paj lämnade min mage. 
Okej.
En spolning, en munsköljning och tio djupa andetag senare öppnade jag toalettdörren och försökte hålla mitt lilla löfte om att inte ramla ihop mitt i korridoren.
Okej. Du fixar det här.

Han sa ingenting utan öppnade bara dörren åt mig. Dörren till det rummet som jag aldrig mer skulle besöka efter ikväll.
Okej. Kliv över tröskeln.
Tröskeln som i själva verket bara var ett tunn mörkgrå linje i linoleumgolvet. Det var där min blick var fäst när jag klev in i rummet. Stirrande på det ljusgråa golvet. Några steg till och jag hörde den låga rösten bakom.
”Vill du att jag följer med in Martin?”
Okej. Andas.
”Nej.”
Några steg till och dörren bakom mig stängdes.

Det stripiga håret hade dom såklart inte kunnat göra någonting åt och mitt huvud spelade ofrivilligt upp minnet för mig av senaste gången jag varit där och hon slitit i det. Sjukhusskjortan var ersatt med en mörkblå klänning som förmodligen var morsans men som jag inte mindes att jag sett henne i någon gång. Armarna var lika tunna som sist. Lika olik min morsa som jag tyckt då.
Men så uttryckslös. Så blek. Så ofarlig i just den stunden.
En stund stod jag bara där, försökte ta in vad jag såg och väntade på vad jag skulle känna. Mer än det desperata behovet efter luft.
Jag sjönk långsamt ner på stolen som stod intill sängen.
Hade någon suttit här när det hände? ’Hade inte ont..’ någonting sådant hade Dr Coleman sagt. Så förmodligen.
”Jag är här nu..” Jag skrattade lågt till för mig själv när jag hörde hur det lät, drog häftigt efter andan och släppte i nästa sekund ut något som kunde ha varit en kort snyftning men lika väl en misslyckad hostning.
”Jag.. svarade aldrig när dom ringde så jag.. jag visste inte att..” Jag tog ett djupt andetag igen och såg på hennes vilande huvud på kudden, på armarna som vilade längs sidorna, inga sladdar som var fästa någonstans nu, inga händer som krampaktigt grep tag i min arm och gjorde mig illa. ”Men jag hade nog inte kommit ändå.”
Det fanns absolut ingen mening med att jag skulle sitta där och ljuga. Hon hörde inte vad jag sa. Och hade hon hört det hade jag ändå sagt det.
Jag har varit här. Jag är här nu. Det är så mycket mer än vad jag egentligen skulle behöva göra. Jag vill ändå, på något sätt. Men på mitt eget sätt. Inte för att någon kräver det. Inte för att du kräver det. Du har inte den rätten. Hade.
”Jag saknade dig vet du.” Rösten som tidigare varit låg men samlad gick nu sönder lite grann, skiftade i tonläge mitt i meningen. Händerna grep tag om stolsarmarna och jag bet hårt ihop innan jag fortsatte. ”Varje dag. Jag hoppades att du skulle bli en morsa igen, sådan som andras morsor var. Jag hoppades så jävla mycket. Tills jag inte orkade längre.”
Luggen föll ner över ena ögat men jag kunde inte göra något åt det då händerna fortfarande höll tag om armstöden, desperata över att försöka hålla ihop resten utav mig. ”Jag vet hur det är att.. jag fastnade i det jag med vet du, jag tog till det för att glömma, för att jag tyckte om det, för att jag hatade det. Jag bytte anledning varje gång det behövdes. Men när jag höll på att förlora..”
Varför gjorde jag det här?
”När jag höll på att förlora det som betyder mest så slutade jag. Betydde jag aldrig mer än flaskorna då? Aldrig mer än pulvret?”
Jag slutade hoppas på att hon skulle bli min morsa. Ibland hade jag slutat med att vara arg också; men det var sällan. Oftast låg det där under och tryckte, en frustration som jag inte kunde göra mig av med. Som jag ibland tog till hjälpmedel för. Farsan stack så mycket tidigare så det har på något sätt aldrig känts lika hårt, jag var så liten.. Men när en förälder är borta ur bilden så blir den andra en sådan enorm trygghet. Eller snarare; den ska vara en enorm trygghet. Men jag hade ingen. Den som skulle skydda mig mot allt i världen, älska mig villkorslöst, trösta, skratta med och finnas där för mig blev precis motsatsen istället.
Det finns inga av hennes egenskaper jag vill ha men dom finns ju där. Jag vet det och ibland vill jag göra något åt det. Andra gånger gör jag saker impulsivt och förstår inte förrän långt efter att det är ännu något som påminner om henne. Att jag ibland är en precis lika hemsk person.
Men det är sådant jag trycker undan långt, långt och för det mesta inte tänker på. Jag vill leva mitt eget liv utan påminnelser om henne, utan att behöva tänka på allt som hände innan jag rymde från just den här kliniken. Ifrån det där rummet där den unga kvinnan lovade att hjälpa. ’Vi ska hjälpa dig Martin, du kommer få det bra.’. Fosterhem.
Jag ville ha tillbaks mitt liv. Vara Martin som inte brydde sig om att det varken fanns någon riktig morsa eller farsa. Han som klarade sig ändå. Och oftast gjorde han, jag, ju det. Oftast.
Jag reste mig ostadigt ifrån stolen och samlade mig några sekunder innan jag böjde mig ner och la armarna om dom tunna axlarna.
”Hejdå morsan.”
Hur sorgligt var inte det här? Sonen som kramar sin morsa och inte ens minns när senaste gången var. Att det var före femton års ålder var nog illa.
Men tyck inte synd om mig, det är inte det jag är ute efter. Jag berättar bara hur det är. Hur det varit. Sanningen.
Jag rätade på mig och strök försiktigt handen över hennes axel innan jag vände mig om och gick mot dörren.

Jag väntade på att tårarna skulle komma där inne i rummet. Att det skulle brista när jag gick genom korridoren. Trots allt hon gjort, trots allt hon inte gjort, så väntade jag mig att tårarna skulle komma.
Men jag var ju ’Martin som klarar sig’ så jag grät inte när jag gick mot den tunga dörren som ledde ut i kylan. Jag grät inte på bussen.
När lägenhetsdörren stängts bakom min rygg kom tårarna. 

Trey
”Vad har du gjort här?” frågade Max förvånat och synade mitt omplåstrade finger.
Vi låg i hans säng och det var precis så mysigt varmt som jag ville att det skulle vara.
”Jag skar mig när jag skulle skära gurka”, sa jag med en lite ledsen min och såg på fingret jag med.
”Men stackars”, sa han och strök sin fingertopp längs mitt finger men undvek att röra direkt vid plåstret.
”Jaa det gjorde jätteont men jag blev nog mest rädd för blodet.”
Max blåste på fingertoppen och mötte sedan min blick. ”Mm. Men inte mycket blod va?” log han försiktigt.
”Det såg ut som jättemycket men förmodligen inte. Jag är sån tönt när det gäller sånt.”
Max flinade till och skakade på huvudet. ”Det är inte töntigt.”
”Jag fick hjälp av..”
”Vad.. är det här.” Max ögon hade plötsligt blivit stora och han tittade ner på något på madrassen. Jag blev skrämd själv och visste inte ens vad jag väntade mig. En vidrig skalbagge? Söndergnagda hål ifrån råttor? Sedan såg jag vad han höll upp mellan fingrarna. ”Är det hundhår?” Utan att vänta på svar fortsatte han. ”Det här är hundhår Trey! Hur fan kan det vara hundhår i min säng?!”
Först såg jag alldeles oförstående på honom men insåg rätt snabbt att det inte skulle gå att spela. Det fanns ingen bra ’gissning’ till hur hundhår hade kunnat hamnat i hans säng medans han sovit borta.
”Eh.. Rex sov liksom här.”
Max såg fortfarande med stora ögon på mig och släppte ner det svarta hårstrået. ”Har Rex sovit här? I min säng?”
”Ja!” sa jag och kunde inte låta bli att flina. ”Förlåt men det blev så.” Inte nog med att jag flinat, hur kul är det egentligen för någon som inte ens tycker om hundar att upptäcka hundhår i sin egen säng och få veta att en stor hund faktiskt sovit i den?, så började jag skratta också.
”Vad fan?” sa Max och skrattade till han med. ”Seriöst Trey, har Rex sovit här? Varför i min säng isåfall?”
”Men.. Sid kom hit igårkväll för att jag inte ville vara ensam, vet du hur tråkigt jag hade utan dig eller?”
”Jag kan nog gissa faktiskt. Har du skurat golvet med tandborste också eller?”
”Käften”, flinade jag men tystnade sedan och såg alldeles förvånat på Max. Jag brukade inte svära. Det hade bara sluppit ut. Det fick Max att skratta igen och han såg väldigt roat på mig. ”Sid kom hit..?”
”Jaa, och så sa jag att han kunde sova över och då följde Rex så klart med. Och han fick ta min säng och jag tog din, och så ville Rex väldigt gärna sova med mig.”
”Rex ville väldigt gärna sova med dig?” Max höjde skeptiskt ena ögonbrynet. ”Det var inte så att du väldigt gärna ville sova med Rex?”
”Jo! Eller nej! Tekniskt sett så var det mest Rex fel eller vad man säger. Han la sig på golvet först och jag lät honom ligga där, och sedan hoppade han liksom bara upp. Skulle du kunna säga till en hund att gå ner som först lagt huvudet mot kudden och sett hur söt som helst ut och som sedan lagt sig över dina ben?”
”Ja.”
”Men sluta tönta!” skrattade jag. ”Vi kan byta till min säng om du vill, jag lovar att bädda rent imorgon.” Jag gav honom en puss på munnen som ursäkt, och för att jag redan saknade hans läppar.
”Nej vi kan sova här..” Han tog upp ett till hårstrå och såg väldigt ingående på det innan han blåste iväg det. ”.. men du får bädda rent imorgon ändå”, flinade han sedan och gav mig en puss tillbaks. 

crash m/m - del 65

Har inte skrivit på väldigt länge igen nu, dels för att lusten inte alltid finns där och som jag tidigare sa så känns bristen på kommentarer inte så peppande. Men nu har jag i alla fall lyckats skriva det här kapitlet på två dagar så jag hoppas att det duger! Och som vanligt; säg gärna vad ni tycker om kapitlet (dom enda dåliga kommentarerna är dom som uteblir ;))


- Miss you


Sid
”Jag tror nästan att jag stannar hemma så att jag kan vara med dig istället”, mumlade jag mot Jens hår. Trots den rätt skabbiga duschen och det totalt luktfria schampoot vi hade köpt i den lilla receptionen så luktade han underbart.
”Det gör du inte alls det.” Fastän mitt ansikte var begravet i det svarta håret så kunde jag se hans flin framför mig. Såklart ville jag till New York och få spela på scenen som jag tidigare bara sett andra band spela på, men lika självklart så tog det emot att jag skulle behöva lämna Jens, även om det bara var för en helg.
”Bäst att du sliter dig ifrån släkten en stund för att skypa med mig”, sa jag förebrående men kunde inte hålla tillbaks mitt eget flin särskilt länge.
”Får jag se live när ni trashar hotellrummet? För isåfall kan jag väl göra ett försök att slita mig.”
Jag lossade mina armar om Jens för att kunna se på honom, ännu en gång med ett flin på läpparna. ”Visste väl att du var nyfiken på att se fler av mina rockstjärnesidor."
”Oh ja, du kommer väl ihåg att jag är din groupie?” Jens log retsamt tillbaks mot mig innan han strök några fingrar över min kind. ”Kanske bäst vi gör oss klara så att vi kan åka?”
Vi hade tagit en rejäl sovmorgon men jag hade ändå en del kvar att fixa där hemma; packningen som var typ obefintlig fortfarande, kläderna att hämta hos Trey, ett till möte inplanerat med Joe imorgon, en tur till djuraffären för att skaffa en ny säck med hundmat innan den nuvarande tagit slut helt och sedan skulle jag hinna med att lämna Rex hos mamma och pappa dagen innan avfärden till New York ägde rum.

Trey.
Eftersom både jag och Max var lediga hade vi planerat att ta en lång sovmorgon. Det kändes liksom som en sådan dag då alla borde unna sig en sådan. Och hade vi bott i er mer ljudisolerad lägenhet så hade vi med största säkerhet sovit till runt halv ett eller något, särskilt med tanke på att vi varit uppe så länge inatt. Men eftersom vi inte bodde i en ljudisolerad lägenhet så hade vi väckts den otroligt sköna tiden kvart över sju. Antingen så var det vilt, på gränsen till våldsamt, sex som utspelade sig på våningen ovanför, en rejäl storstädning som innebar att man kastade allt man inte ville ha minst två gånger i golvet eller så hade lägenhetsägarna helt enkelt fått en ny hobby; väcka bögarna där under så jävla tidigt det bara går.
Efter att jag gått upp, det där med att somna om var ju inte min starka sida, tagit en dusch och fått i mig lite frukost så kändes det inte som hela världen, vi fick ju mer tid att umgås på ett socialare sätt än att sova liksom. Max däremot tjurade fortfarande då klockan närmat sig halv elva och hade inte jag varit där hemma och försökt lugna honom så hade han med största säkerhet stormat ut från lägenheten, flugit uppför trappan och slagit en kofot, som vi och i och för sig inte äger men ändå, i deras dörr bara för att sedan skadeglatt kunna skrika med en megafon genom hålet. Lite diskret visa vad han tyckte om att bli väckt bara. Hrm.
”Tar du det?” ropade Max när hemtelefonen ringde.
”Visst.” Jag var ungefär två steg ifrån telefonen ändå så. ”Hej det är Trey?”
Jag försökte att inte låta alltför förvånad då det var Max mammas röst jag hörde. Den senaste månaden hade hon ju ändå ringt fler gånger än hon gjort sedan vi flyttade ihop från första början, så det skulle kännas orättvist av mig att verka helt chockad. Hon försökte uppenbarligen ta igen tid med sin son och det var tydligt att hon ångrade hur allt varit tidigare. Det var mer än man kunde säga om min pappa.
”Max! Det är till dig!”
Kanske hade han redan hunnit in i duschen? Fast tydligen inte då han några sekunder senare öppnade dörren och kom ut iförd enbart shortsen han sovit i. Jag kunde omöjligt hindra det lilla nöjda leendet. Han skulle platsa i vilken kill-kalender som helst. Tanken fick mig att rynka lite på pannan; jag skulle inte vilja att en massa tjejer, och killar för den delen, kunde titta på en halvnaken Max hela mars. I sovrummet dessutom.
”Vad ser du så fundersam ut för?” flinade Max då han passerade mig, smekte snabbt handen över min rygg i farten. En tyst suck lämnade mina läppar då jag inte förstod hur en så liten beröring kunde kännas så mycket.
”Tja det är Max? Åh, hej..” Hans uttryck blev direkt lite mer vaksamt och jag kunde inte vända bort blicken. Jag ville verkligen att han skulle kunna slappna av och förstå att det faktiskt var på väg att bli bättre nu; att det redan var bättre. Han behövde sin mamma hur mycket han än förnekat det. ”Eh jo.. visst.” Han såg en aning fundersam ut innan han drog telefonen ifrån örat och såg på mig. ”Visst jobbade du imorgon?”
Jag nickade och såg frågande tillbaks på honom men han hade redan tagit upp telefonen igen. För att inte vara någon jobbig tjuvlyssnare, eller okej kanske inte direkt ’tjuv’ då jag uppenbarligen var ganska så synlig, lämnade jag Max ifred och gick istället in på mitt rum. Sids omsydda kläder låg prydligt ihopvikta på sängen och jag funderade på att åka dit med dom idag. Inte för att han krävde det, förmodligen skulle han själv dyka upp senare idag, utan för att jag inte hade något emot att göra det. Och okej; jag ville gärna träffa Rex också.
Det dröjde nästan en kvart innan Max kom in på rum igen och jag såg upp på honom med ett leende.
”Gick det bra?”
Han nickade. ”Hon undrade om jag ville ses på stan imorgon och vara lite smakråd”, flinade han. ”Egentligen tror jag bara hon vill träffa mig. Hon skulle bjuda på lunch också.”
”Åh men vad roligt!” utbrast jag. Det var ju jättebra.
”Eftersom du ändå ska jobba så passade det väl bra, det är så långtråkigt här hemma själv.”
Jag log och nickade. ”Det blir ju perfekt.. eller?” tillade jag då hans leende runnit av.
”Jo jag antar det. Det känns bara.. annorlunda.” Han lutade sig mot min dörröppning och såg sig lite omkring innan blicken var tillbaks på mig.
”Bra-annorlunda eller dåligt-annorlunda?”
”Bra.. tror jag. Jag vill väl bara inte att.. du vet, att det ska vara på grund av dåligt samvete. Att hon gör det för att må bättre själv.”
Jag skakade snabbt på huvudet. ”Så är det inte! Anledningen att hon frågade är ju för att hon vill umgås med dig. Bara att hon inte sa det rakt ut för att hon fortfarande.. mår dåligt över hur er kontakt varit tidigare?”
Han såg ut att fundera över det jag sagt och när ett svagt leende letat sig tillbaks på hans läppar tog jag det som att han accepterat det jag sagt som något trovärdigt.
”Tack”, kom det till sist innan han rätade på sig.
”Det är väl inget att tacka för, jag får ju bara lov att tänka rätt åt dig när du själv tänker fel”, flinade jag och hoppades att han inte skulle ta illa upp av skämtet. Det var klart att jag förstod att det här var nytt och faktiskt jobbigt för honom.
”Tur att du är så generös att du delar med dig lite av dina tankar”, flinade han tillbaks och nickade sedan bakåt. ”Jag tar och duschar nu.”

”Du behöver inte följa med om du inte vill”, sa jag till Max när jag tagit på mig skorna.
”Jo det är klart jag kan göra det. Det är inga hard feelings längre, jag lovar.”
Jag var tydligen inte så bra på att dölja min oro. Jag ville bara inte att Max skulle känna sig obekväm, fast å andra sidan hade han och Sid sett ut att vara väldigt sams på min födelsedag så det kunde inte bara ha varit någon slags teater. Sedan så var det kanske annat när han och Sid faktiskt tyckt om varandra innan det där misstaget. Jag hade ju hatat, även om jag inte gillade att använda det ordet, Martin långt innan Max och han kysst varandra den där hemska morgonen. Och jag hade väl dessutom mer skäl till det också med tanke på att Sid inte rört Max och Martin misshandlat mig. Dock så menade jag självklart inte att det varit fel av Max att varit jävligt arg på Sid efter vad som hänt; även om det egentligen varit helt och hållet mitt fel.
”Vad bra.” Jag log mot honom innan jag drog på jackan och greppade tygväskan med Sids kläder i.
”Har du kollat så att han är hemma då?” undrade Max när dörren slagit igen bakom oss och vi tagit sikte på busshållplatsen.
”Nej.. fast det borde han vara, så som det såg ut hemma hos honom så borde han verkligen ägna sin tid åt att packa”, flinade jag. ”På tal om det.. vi borde också packa.”
”Du menar att du inte gjort en jättedetaljerad packlista än?” frågade Max roat.
”Sluta flina, det är faktiskt praktiskt! Men nej det har jag inte gjort”, sa jag något trotsigt tillbaks. ”Och jättedetaljerad är överdrivet att säga.”
”Kläder: underkategori; överdelar, underdelar, underkläder. Hygien, elektronik, packa samma dag, övrigt: underkategori; ditresan, på plats, hemresan..”
”Okej det räcker!” avbröt jag honom och förtydligade det med en box på hans arm. Skrattet kunde jag inte hålla tillbaks särskilt länge. ”Kanske ganska detaljerad då, men då glömmer man inget.”
Max såg fortfarande irriterande road ut och verkade inte alls ha blivit skrämd av mina boxningskunskaper.
På bussen började jag pinsamt nog på en mental packlista till helgens New York-resa.

”Jag kanske hade fel då..”, sa jag efter att ha plingat en tredje gång på Sids dörr.
”Han kanske bara är ner till affären eller något”, föreslog Max och lutade sig mot den vita stenväggen.
”Mm..”, svarade jag samtidigt som jag bläddrade efter hans namn i mobilen. Efter två signaler svarade han på samma glada sätt som vanligt.
”Hej Trey!”
”Hej”, log jag glatt tillbaks, det var omöjligt att låta bli. ”Vart är du?”
”Eh.. jag vet inte riktigt, jag har inte sett någon gatskylt på ett tag och mobilen dog så vi har ingen gps. Men snart i stan tror jag.”
Jag skrattade förvånat till. ”Vilka ’vi’ och vad är ni ute på för någonting egentligen?”
”Jag och Jens. Vi har bott på motell! Åh det var jättemysigt och visst var det romantiskt?!”
”Jaa..”, började jag lite tvekande då det kändes som att det fattades lite detaljer i hans förklaring.
”Vi var på julmarknad igår och så skulle vi hem men Jens sa till mig att svänga och så hade han bokat ett rum åt oss! Helt utan att jag visste”, fortsatte han ivrigt.
Nu sken jag däremot upp i ett stort leende och pep förtjust till. ”Men gud vad romantiskt!”
”Jag vet! Men vadå varför undrar du?”
”Vi är liksom utanför din lägenhet nu”, flinade jag. ”Tänkte lämna kläderna.”
”Jaha men oj! Vad snällt. Vi är alldeles snart hemma tror jag, men annars kan du bara lämna dom utanför dörren. Om någon snor dom så kommer jag förhöra varenda granne.”
Jag skrattade till och såg på väskan i min hand. ”Vi kan vänta. Men då ses vi snart då!”
Jag berättade den gulliga historian för Max och han höll med om att det faktiskt varit väldigt romantiskt gjort. Han hävdade ju ofta att han inte var romantisk alls själv men jag höll inte med. Han gjorde massa gulliga saker som jag ansåg romantiska, även om han kanske inte alltid var medveten om det själv. Eller så ville han bara inte erkänna för att det inte var macho att vara romantisk. Vi sjönk ner på golvet med ryggarna lutade mot väggen och när fotsteg hördes i trappen väntade vi oss båda att det skulle vara Sid. Istället var det en äldre tant med gammelrosa stickad mössa. Om jag mindes rätt så var det grannen som bodde under och som brukade försöka bjuda in Sid på fika så fort hon fick chansen.
”Oj vad ni skrämdes”, sa hon och tog sig upp för sista trappsteget. ”Är ni vänner till Sid? Han är inte hemma just nu tror jag, kom inte hem på natten ens.”
Jag försökte hålla tillbaks det lilla fnisset men Max flinande gjorde det bara svårare. Hur sött var det inte att hon till och med hade koll på när Sid inte kom hem om nätterna?
”Jaa det är vi, han kommer hem snart”, sa jag och höll upp mobilen.
”Ååh så bra”, sa hon och tog ytterligare några steg mot trappen som ledde uppåt. Vidare snabbt gick det dock inte. ”Han är en väldigt fin pojke. Lite för mycket målad runt ögonen men det är väl sånt ni ungdomar tycker om nuförtiden..”
”Jajamen det gör vi”, flinade Max. ”Men väldigt ofarliga ändå.”
”Jaja det är bra det. Då får ni hälsa Sid. Hejdå med er.” Hon log igen och började sedan ta sig uppför nästa trapp. Kanske hade hon fler grannar hon gillade att fika med?
”Vad söt”, flinviskade jag åt Max.
”Hon skulle älska att ha Sid som barnbarn tror jag”, flinade Max tillbaks och sträckte ut benen framför sig. ”Tur att hon inte sett hans galna sidor, hon skulle väl få en hjärtattack.”
”Jaa gud ja!” skrattade jag och la sedan min hand över hans och flätade samman våra fingrar.

”Tja!” Sid log brett då han kom uppför trappan med Jens hack i häl. ”sorry att det tog tid, jag lyckades köra helt fel i rondellen efter att jag kört rätt på alla okända ställen. Lyckat liksom.”
”Han har absolut inget lokalsinne alls, riktigt skrämmande faktiskt”, flinade Jens och gav sedan Sid en retsam blick.
”Du då, du sa ju inte att jag skulle åka till höger.”
”För att jag var helt säker på att du visste det själv”, skrattade Jens och skakade på huvudet.
Sid muttrade något, dock med det vanliga leendet på läpparna, och fick efter en stund fram nyckeln och kunde låsa upp dörren.
”Vi träffade en av dina beundrare för en stund sedan”, sa Max då vi gått in.
”Verkligen? Det var ett tag som jag fick lite creepy brev och sedan hörde springande steg i trappan, men det var länge sedan..”
”Den här skulle inte ha kunnat springa särskilt snabbt”, flinade Max och flyttade sig åt sidan i hallen. ”Hon var kort, lite gammaldags och runt.. åttio, åttiofem?”
Sid skrattade högt till. ”Men vad fan. Tant Olsen? Medge att hon har sin charm!”
Både jag och Max nickade instämmande. ”Otroligt. Vi skulle hälsa. Har hon träffat på dig än?” frågade jag sedan vänd mot Jens.
”Nej faktiskt inte. Blir hon rädd om du har pojkvän?” frågade han Sid lite roat. Men det fanns väl något seriöst i frågan också för det var ju oftast så. Gamlingar var oftast ännu mer anti hela homosexuella killar och tjejer-grejen. När dom var unga var det väl fortfarande klassat som en sjukdom.
”Det tror jag allvarligt inte.” Sid drog ner dragkedjan på jackan och ryckte leende på axlarna. ”Hon tycker mina tatueringar är snygga, hur många gamlingar säger något sådant? Och hon har inte ens nämnt den äldre generationens älsklingskommentar ’har det fastnat ett fiskedrag i läppen, näsan, tungan på dig?’” flinade han.
”Men exakt!” utbrast jag. ”Och så tycker dom alltid att dom är asroliga!”
”Och ’har du klämt fingrarna?’ om nagellack”, inflikade Max.
”Otroligt vilken humor dom har”, sa Jens vänd mot Max samtidigt som jag räckte fram väskan till Sid.
”Åh du är bäst!” sken han upp och slog armarna om mig innan han ens kollat i väskan.
”Du får testa så att det verkligen är bra, annars kan jag göra om”, sa jag efter att han gett mig luft igen.
”Det är säkert asbra. Ni hade gärna fått komma in men vi måste typ dra snart igen, jag ska hämta Rex, han är hos Hale, och så ska vi lämna av bilen hos Jens föräldrar.”
”Annars kan vi ju faktiskt ställa den här på parkeringen..?” föreslog Jens. ”Okej att jag inte har körkort än men det är ju min bil, och så kan du skjutsa hem mig senare?”
Sid höjde på ögonbrynen. ”Du menar att vi skulle låta batmanbilen stå här där folk får sina bilrutor krossade typ en gång i veckan? Nog för att jag tjänar pengar men inte så mycket att jag kan köpa en ny.. sån där.”
Max såg roat från Jens till Sid. ”Batmanbil? Får man se eller?”
Jag himlade lätt med ögonen. Jag hade aldrig fattat grejen med bilar. Sid verkade ha sett vad jag gjort för han nickade snabbt. ”Eller hur! Jag kan typ Volvo och Ferrari. Jag lovar att den där bilen kan flyga.”
Jens skrattade och skakade på huvudet. ”Jag tycker också den är överdriven men du kan seriöst inte vara rädd för den fortfarande? Du kör jättebra.”

Sid.
Efter att Jens samlat ihop lite av sina kläder han haft kvar hos mig gick vi alla ner igen och Max såg imponerat på den livsfarliga bilen.
”Jäklar Jens. Känns lite som att du skulle ha kunnat vara med i sweet sixteen.”
Jens såg lite generad ut och Max verkade ångra vad han sagt då han snabbt fortsatte. ”Alltså jag menade inte så! Inte på något dåligt sätt.”
”Ingen fara”, flinade han. ”För mig hade det räckt med en liten bubbla bara men pappa tyckte inte likadant.”
Medans Max provsatt precis som pappa hade gjort när jag och Jens varit där på middag vände jag mig mot Trey. ”Jag provar kläderna direkt jag kommer hem igen. Är det okej om du får väskan när vi ses igen eller ska jag springa upp och hämta den?”
”Nej det är inget bråttom”, log han snabbt.
”Okej vad bra. Joe skulle sms:a flygtider och sånt där senare idag så jag skickar vidare det till er sedan”, sa jag med ett leende. ”Blir förmodligen rätt tidigt på fredag.”
”Kul!” Trey såg verkligen ut att mena det. Det var så kul att dom kunde hänga med, det kändes som att allt faktiskt skulle bli perfekt.
”Jag kan ju skjutsa hem er föressten”, kom jag på då Max klev ut från bilen igen. ”Och ja jag hittar utan gps”, flinade jag och såg retsamt på Jens över taket.
Sagt och gjort. Knappt fem minuter senare släppte vi av Max och Trey och fortsatte sedan hem mot Jens slottliknande hus. Sedan var det bara en bussresa tillbaks innan jag kunde hämta Rex. Faktiskt så hade jag hunnit sakna min kompis under den relativt korta tiden, och jag ville vara lite extra med honom nu innan jag skulle behöva lämna bort honom igen.

Trey.
Trenden från igår med att misslyckas med sovmornar verkade hålla i sig. Jag hade ställt larmet så där omänskligt tidigt, lämnat värmen i sängen och Max kropp och knappt hunnit till köket förrän mobilen ringde och skärmen talade om att det var ’dagis’ som ville något.
”Trey?”
”Godmorgon Trey! Förlåt men jag måste vara jobbig med dig”, sa Kajsa i luren. ”Du skulle ju vikariera för Margot idag men nu har det blivit lite strul med hennes planer så om det funkar för dig så skulle det vara jättebra ifall du kunde komma in imorgon istället, om du kan börja klockan tolv och sedan stänga.”
”Vadå, inte idag?” sa jag och kände att hjärnan inte riktigt hade vaknat än.
”Precis. Hon hade fått reda på det väldigt sent igårkväll och inte velat ringa och väcka oss andra.”
Jag suckade tungt inombords. Sent för henne hade förmodligen varit vid tio och då hade hon mer än gärna fått ringa mig så att jag sluppit gått upp helt i onödan så här tidigt. ”Så hon behöver vara ledig imorgon istället. Förlåt att du får veta med så här kort varsel”, sa hon ursäktande fastän det ju egentligen var Margots fel.
”Nej men det är lugnt. Jag kan komma in imorgon istället.”
”Säkert det? Det är sån tur att vi har dig Trey!”
Det hon sa fick mig att le och det kändes bra att få höra att jag var uppskattad, inte bara utav barnen utan att fröknarna faktiskt gillade mig trots att Margot oftast verkade ha något emot mig. Jag hade i och för sig inte tvivlat på att dom andra tyckte bra om mig, men det var alltid skönt att få höra ändå. Det behövdes för självförtroendet.
”Åh men det är kul att jag får jobba hos er. Då ses vi imorgon då?”
”Det gör vi! Hoppas du kan somna om nu.”
”Visst”, log jag och höll än en gång inne med en suck. Att somna om var bara att glömma.
Väl liggandes bredvid Max varma kropp igen kändes det inte så himla farligt ändå. Jag ägnade mer än gärna tid åt att titta på hur hans bröstkorg sakta hävdes uppåt och nedåt, att se det lilla leendet över hans läppar, att studera varenda detalj i hans ansikte och hur fridfull han såg ut. Tydligen måste jag ha gjort det väldigt länge för Max larm gick plötsligt igång och informerade om att klockan var elva.
”Hej”, sa han hest och log mot mig efter att jag stängt av hans larm. Sedan verkade någonting gå upp för honom och ögonen vidgades en aning. ”Är inte du på jobbet?! Herregud har du försovit dig? Klockan är elva vet du!”
Jag skrattade och la snabbt en fingertopp mot hans läppar. ”Nej jag har inte försovit mig. Kajsa ringde imorse och sa att jag inte behövde komma in idag. Jag ska jobba imorgon istället.”
Han såg medlidande på mig. ”Men fan vad segt. Har du sovit något mer?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej jag har bara..” Hur läskigt skulle det låta om jag sa att jag legat och tittat på honom när han sov i typ fyra timmar? Lite för läskigt, avgjorde jag och lät bli att avsluta meningen.
Max snuddade lätt vid mina läppar och log igen. ”Jag kan ringa och höra med morsan ifall du kan hänga med.”
”Nej, nej, du borde träffa din mamma själv”, sa jag snabbt. ”Ni behöver det.”
Han såg lite osäkert på mig. ”För mig gör det ingenting alls, och morsan tycker om dig.”
”Nej men jag menar det, ni borde träffas bara ni”, log jag.
”Okej om du är säker så. Är väl bäst att jag går upp då..”, gäspade han och sträckte på sig. ”Vem orkar äta lunch redan tolv?”
”Dom flesta”, flinade jag.

Max.
Jag vet inte varför jag såg mig så väldigt noggrant omkring där jag stod vid den stora fontänen, jag tror att den ska föreställa någon av dom grekiska havsgudarna fast det kan lika gärna vara något helt annat, det var ju inte som att jag skulle träffa någon jag aldrig hade sett. Det var inte någon nätkompis som jag bestämt möte med och var orolig att jag inte skulle känna igen henne ifrån den lilla visningsbilden på msn. Det var min egen morsa. Det var klart jag skulle känna igen henne, och hon skulle känna igen sin egen son. Det var inte år sedan vi sågs. Trots allt det där gled min blick fram och tillbaks över alla människor som befann sig på torget. Jag hade varit ärlig då jag sa att Trey gärna hade fått följa med, i själva verket hade jag känt mig bra mycket mer avslappnad nu ifall han hade stått vid min sida.
”Max.”
Jag vände mig snabbt om och fick se min mammas leende.
”Hej, jag tittade åt fel håll”, flinade jag.
Mamma såg ut att vara på väg att ge mig en kram men stannade sedan till med armarna en aning precis som att hon kom på sig själv med att göra någonting fel. Jag tog ytterligare ett halvt steg mot henne och undrade om jag kanske sett fel, kanske borde jag krama henne? Några obekväma sekunder passerade innan mamma skrattade till, var det något nervöst?, och sedan slog armarna om mig. ”Vad kul att se dig gubben.”
Jag la armarna om hennes rygg men fortfarande en aning reserverat och var sedan ganska snabb med att dra mig ur omfamningen igen. ”Hade inget särskilt planerat ändå så”, log jag lätt.
”Det passade ju jättebra med att jag hade en kompdag att ta ut idag då.”
Kompdag? Jag hade faktiskt inte reflekterat över varför hon hade tid att gå på stan idag när det var en vanlig vardag. ”Kompdag för att shoppa..?” frågade jag skeptiskt.
”Det har varit mycket på jobbet på sistone så det var behövligt med en dag ledigt, fast mest var det för att jag gärna ville göra någonting med dig och ni har säkert någonting planerat till helgen tänkte jag.” Hon log igen och såg än en gång ut att tveka mitt i en rörelse innan hon snabbt strök handen över min rygg. ”Vad fin du är också.”
Jag skrattade förvånat till och såg ner på mina slitna jeans och drog sedan handen över den svarta pösiga mössan jag hade över håret, fastän det så klart spretade fram en del hårtester.
”Det är du alltid förstår du väl”, skrattade hon till när hon måste ha sett min blick.
”Jo men det blir väl kul”, nickade jag sedan som svar till det hon sagt innan, att hon mest tagit ledigt för att hon ville göra någonting med mig. Det betydde mer än jag väntat mig att höra det.
”Är du hungrig så att du vill äta på en gång?” undrade hon då vi började gå över torget och emot en utav galleriorna.
”Njae.. jag gick typ nyss upp”, erkände jag.
”Men Max.. det verkar inte vara någonting du växer ifrån då.”
Nej det var väl inte det. Jag hade alltid haft ett häftigt morgonhumör och föredragit att sova till långt in på dagen. ”Då kollar vi i lite affärer först då och tar lunchen om ett tag?”
Jag nickade instämmande samtidigt som vi gick in genom dom automatiska dörrarna.

I den tredje affären hade den där konstiga nervositeten börjat släppa och jag fann det förvånansvärt roligt att ge förslag på kläder till morsan och passade även på att pröva lite egna kläder då många av mina t-shirtar var slitna till den gränsen att den urspungliga färgen var svår att avgöra. ’Var den här tröjan svart eller mörkgrå ifrån början? Kanske blå till och med?’
”.. Så då ska jag och Trey följa med dit i helgen.”
”Till New York?” frågade mamma och kikade ut ifrån provrummet iklädd en plommonlila kavaj. ”Max jag vet in..” Hon tystnade och även om jag inte var någon tankeläsare så var det inte alls svårt att förstå vad hon varit på väg att säga och varför hon hade avbrutit sig. Nej hon hade verkligen ingen rätt till att säga vad jag borde göra och inte göra, även om det berodde på vanlig mamma-oro. Hon hade inte varit som en vanlig mamma på väldigt länge. Något som hon blivit medveten om. Hon fick tillbaks leendet på läpparna och nickade. ”Vad roligt.”
Hur arg jag än varit på henne tidigare så kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om henne nu. ”Det är lugnt, vi ska inte bli rånade eller skjutna eller hamna i fängelse”, flinade jag. ”Vi ska inte ens bo på samma hotell som Martin och dom, vi ville ha något eget.”
Det såg ut att lugna morsan lite. ”Det låter som något ni kan må bra av. Men ni är väl försiktiga ändå? Det händer faktiskt väldigt mycket i den där stan.”
”Jaa”, flinade jag och insåg att även det här var någonting jag tyckte väldigt mycket om. En morsa som nästan tjatade lite, som oroade sig.. ”Den där var väl fin”, fortsatte jag sedan och nickade mot kavajen.
”Tycker du? Jag vet inte.. kanske är jag för gammal för en sådan här färg. Maria som jag jobbar med är femtioett och klär sig likadant som sin dotter och hon är nitton. Sådan tänker jag absolut inte bli.”
Jag drog lite i den egna t-shirten jag tagit på mig. Det kunde väl inte spela någon roll om jag provade vid tjejernas provrum, jag fattade inte ens varför det var olika faktiskt. ”Du är ju mycket yngre än så, och vadå, mörklila är inte någon jättecrazy färg”, sa jag en aning roat. Den var ganska så diskret till och med.
”Nej.. nej kanske inte.” Hon slätade till den lite med handen och nickade sedan. ”Nej men då tar jag nog den här. Det var tur att du ville följa med Max annars hade jag nog kommit hem tomhänt eller med ännu en randig baströja.”
När hon dragit igen draperiet och jag gått in i mitt provrum igen plingade mobilen till.
Går det bra? (:
Såklart visste jag att han brydde sig men det var gulligt att han till och med skickade ett sms för att fråga.
Förvånande nog; ja! Vi ska snart gå och käka tror jag. Har hittat en snygg tröja
Jag stannade till med fingrarna och flinade sedan till lite retsamt innan jag fortsatte.  som du kanske får äran att dra av mig senare ;)
Jag tryckte ner mobilen i jeansfickan igen och bytte sedan snabbt om.
”Nu börjar jag bli lite hungrig faktiskt”, sa jag med en axelryckning efter att vi hade betalat. Det var lite kul ändå att vi hade hittat kläder i samma affär då våra stilar skiljde sig ganska så stort.
”Då går vi och äter!” Morsan drog upp handväskan på axeln och rättade sedan till huvan på den svarta dunkappan. ”Vad är du sugen på för någonting?”
”Vet inte.. du kan välja.”
”Vi kanske kan gå till FoodCorner då? Där finns det ju mycket att välja på.”
FoodCorner var alltid fullpackat men det fanns en bra anledning också. En massa små matställen, indiskt, kebab, texmex, sushi, veg, grekiskt. Och så en gemensam yta där man satt och åt. Perfekt om man ville äta olika mat men ändå äta med varandra. FoodCorner blev det alltså.

Timmarna flöt på väldigt snabbt faktiskt och vi hade hunnit med lunchen, jag thai och morsan pasta, mer butikstittande, en fika och nu hade vi tagit oss till andra sidan stan där jag oftast handlade men som morsan knappt brukade passera.
”Jag går in här en sväng, vart går du?” Jag tittade på morsan och sedan uppför gatan. Det fanns väl något H&M där också.
”Jag kan följa med dig”, överraskade hon mig och fick en förvånad blick tillbaks innan jag flinande ryckte på axlarna. ”Okej.”
Det gick inte att förneka att hon såg en aning missplacerad ut bland smyckesmontrarna som till mesta del bestod av nitar och döskallar, dom långa väggarna av svarta vikta t-shirtar och hörnan med alla lolitakläder.
”Här kan vi snacka om crazy kläder”, flinade jag och höll upp en chocklila kavaj prydd med både säkerhetsnålar och kedjor.
”Oj”, skrattade mamma till och såg sedan ned på dom uppställda skorna längs väggen. Platåskor och kängor i alla dess former. ”Luktar det inte lite konstigt här?”
”Jo det är ägaren som röker på”, sa jag allvarligt och fick en chockad blick tillbaks. ”Nej jag skämtar! Eller jag vet inte, det kanske han gör”, flinade jag. ”Jag ska kolla på piercingarna där borta bara.”
Ett gothpar kom precis in genom dörren och morsan flyttade sig artigt åt sidan och började sedan kolla på väskorna. Även dom något mer extrema än hennes egen handväska.
Jag hittade en ny silvrig ring med kula till näsan och passade på att köpa en vanlig smal svart ring också. Det var kul att kunna variera sig.
”Jag betalar dom där åt dig.”
”Nej men det behöver du inte”, sa jag till morsan och drog upp plånboken ur jackfickan. Hon la försiktigt handen på min arm. ”Jo men jag vill det. Får jag dom där.”
Jag svalde, bet tag i läppen men öppnade sedan munnen. ”Om det här handlar om något dåligt samvete så..” Jo jag tog också åt mig en del av skulden att vår kontakt inte varit bra, för jag hade först varit ett pain in the ass när vi flyttade in hos Peter men sedan hållit mig väldigt mycket undan när jag väl flyttat. Fast det var klart att det största ansvaret låg på föräldern, och det visste morsan också. Men om hon trodde att hon kunde köpa mig saker och att allt skulle bli perfekt så.. Jag hade ju ändå redan förlåtit henne på sätt och vis och den här dagen hade absolut varit ett framsteg.
”Det gör det inte. Jag lovar Max, jag köper dom bara gärna åt dig.” Hon höll ut handen och gav mig ändå ett val. Efter att ännu en gång bitit tag i läppen la jag över askarna i hennes hand och log svagt. ”Tack.”

Trey.
Klockan hade närmat sig fem när min mobil ringde och jag var snabb med att trycka den mot örat efter att ha läst Max namn.
”Hej!”
”Hej, du.. är det bra eller?” ändrade han sig till.
”Ja det är klart”, log jag.
”Vad bra. Jo det blev rätt länge här på stan, och morsan vill att jag ska följa med hem och äta så..”
Han lät inte så himla pigg på idèen så jag var snabb med att uppmuntra honom.
”Åh men gör det! Har ni haft kul?”
”Jaa faktiskt. Men.. det känns taskigt om du ska få vara själv hela kvällen nu också.”
”Men sluta”, flinade jag och satte samtidigt i ploppen till diskhon. ”Jag har varit hemma själv förut vet du.” Det fick Max att skratta lågt.
”Okej då, men då ses vi senare ikväll?”
”Absolut”, log jag.
”Morsan hälsar också.”
Vi sa hejdå och jag kavlade upp ärmarna på tröjan för att kunna ta tag i disken. Jag fattade inte hur vi lyckades samla ihop så mycket disk när vi bara var två personer. Fast det gjorde mig inte så mycket att diska ändå, det gav sysselsättning för en stund och vattnet var varmt och skönt. Jag var verkligen jätteglad över att det verkade ha gått så bra för Max med hans mamma. Första timmen efter att han hade lämnat lägenheten hade jag varit lite orolig att dörren skulle slitas upp och att han skulle komma in upprörd över någonting. Men nu verkade allt alltså ha gått väldigt bra eftersom han till och med gick med på att följa med hem till Peter.
Halvmörkret utanför lägenheten hade övergått till kolsvart och det började bli lite långtråkigt faktiskt. Efter disken hade jag torkat bordet och alla bänkar, vattnat dom få blommor som fanns i lägenheten, tittat på lite youtubeklipp och kollat ikapp allt jag missat på bilddagboken på sistone. Med tanke på att jag inte ens loggat in på ett bra tag så hade jag inte väntat mig några kommentarer men det var flera stycken bilder som var markerade. Nyfiket klickade jag upp den första, en gammal bild på mig då jag fortfarande var blond.
Fearless: Shiet vad olikt efter att jag kollat på nyare bilder, men snyggt 8)
En till nyare egobild på mig: fan vad snygg du är o_o Från samma fearless.
Trots att det bara var ord på en skärm och jag inte kunde se mer än en svart lugg på kortet så kände jag hur kinderna hettade till lite. Jag såg verkligen inte mig själv som snygg. Jag passade på att logga in på msn också och startade sedan webcamen och vinklade skärmen tills jag syntes bra. Lite aktiv kunde jag väl försöka vara.
Efter fyra försök kände jag mig nöjd med ett kort och laddade snabbt upp det på min bilddagbok.
Här var man aktiv *host*
Pojkvännen är borta så jag har roat mig med att diska och städa, rätt duktigt om jag får säga det själv ;)
och så en egobild på det.
Jag fortsatte att kolla runt lite på andras bilder och blev förvånad då kommentarsikonen redan blinkade till. På den senaste bilden såklart.
Fearless: Undrade vart du tagit vägen faktiskt ;) Fortfarande lika söt i alla fall (a)
Vad var det här för kille egentligen? Nu kände jag mig ju tvungen att svara när han verkade vara online också. Jag var inte alls bra på att ta komplimanger.
hehe tack ;)
Det fick väl duga. Innan jag hunnit logga ut kom det ett svar på kommentaren.
Din pojkvän borde verkligen se till att vara hemma om han har någon som dig ;)
Jag ryckte pinsamt till när msn plingade till och en ny ruta blinkade. Jag klickade i alla fall upp den, tacksam över att kunna skjuta på svaret till den där skumma killen ett tag.

Lagomt när jag börjat bli uttråkad igen; inga fler msn-kontakter online, alla bildmappar rensade, bakgrundsbild bytt och så vidare så började min mobil ringa igen. Det var säkert Max som var på väg hem. Äntligen. Dessvärre var det inte alls så. Fast jag var så klart fortfarande jätteglad för hans skull. Det hade ändå blivit rätt sent, jag hade knappt märkt att klockan hunnit bli efter halv nio, och det hade helt enkelt blivit lättast för honom att sova kvar. Han lät inte överlycklig över den idèen heller men hade medgett att det varit rätt bra ändå. ’Peter har ju inte fått mig att lämna huset än så.’ Stackars Peter, han var verkligen inte alls så hemsk som Max ofta försökte få det att låta som. Tvärtom så hade jag bara tyckt bra om Peter dom få gånger jag träffat honom. Det var klart att jag helst hade velat haft Max liggande bredvid mig ikväll när jag skulle sova, men samtidigt var det kanske bra att vi fick längta lite efter varandra ibland. Eftersom jag helt glömt bort tiden så fick det bli en väldigt sen kvällsmat bestående av kyckling och pasta och därefter sjönk jag ner i soffan framför teven. Sid var kanske med Jens och inte alls lika sällskapssjuk som jag men jag gjorde ändå ett försök.
Hej :)
Men hej bästa vän! Vad gör du? =D
Tittar på teve bara och har tråkigt x) Du då? Är du upptagen?
Nej inte ett dugg, jag ligger också bara och tittar på teve, det blev så långtråkigt att jag nyss bytte ställning till att ligga upp och ner istället, fast det gjorde inte så mycket skillnad..
Jag skrattade högt till och knappade snabbt in ett svar. Haha! Det lät ju fullständigt normalt, vad tittar du på?
Jag vände blicken mot teven medans jag väntade på svar och såg på Criss Angel som höll på att förbereda sig för att gå rakt uppför en enormt hög hotellbyggnad i glas. Den skulle han gå uppför med endast en silvrig käpp, mer liknande någon slags trollkarsstav, och dessutom barfota. Inga sugproppsskor alltså.
Criss Angel, alltså det är helt sjukt! Jag kommer dö om han ramlar ner, han är typ.. en av mina största idoler!
Åh tittar du också? :D jag med!
Nemen :D Varför har du tråkigt föressten? Roar inte Max dig? ;)
Han är hos sin mamma och ska sova där. Det är jättebra för dom har nyss börjat få bättre kontakt igen men jaa det är ensamt här -.- Vart är Jens?
Han jobbar hela natten -.- Åh herregud nu ska han snart gå! Om jag blundar så får du säga om han klarar det!
Jag kunde verkligen se Sid framför mig sittandes med händerna för ansiktet och snegla mellan fingrarna.
Vi fortsatte sms:a genom hela avsnittet och som vanligt fick han mig att skratta ett antal gånger också. Kläderna var i alla fall superbra, och han hade till och med lyckats packa en del. Däremot hade han bränt sönder hela stekpannan när han glömde korven där i, för att han gick iväg och duschade mitt i allt. Till det fick jag den vettiga förklaringen ’Jag trodde att den kunde ligga där och småsteka lite själv medans jag gjorde annat. Men tydligen var 8an för hög värme.’ Och det insåg han först då det började lukta bränt enda in i badrummet.
Det var mysigt att sitta och sms:a men det skulle vara ännu bättre att ha honom här. Då skulle jag dessutom slippa sova ensam inatt..
Du har inte gått och blivit mörkrädd va? (a)
Nej inte vad jag vet :D
Vill du komma hit..? Jag vet att det är sent men..
Jag tvekade lite men skickade sedan iväg det. Det var värt en chansning.
Åh ja gärna :D Om jag sticker på en gång så hinner jag till dig innan nästa avsnitt börjar!
Yey :D :D Då ses vi snart!
Efter att jag skickat det började jag snabbt på ett nytt. Alltså du kan ju stanna här inatt menade jag, sova över :)
Wie :D Det är okej om Rex hänger med då?
Självklart 8D

20 minuter senare plingade det på dörren och Rex kom inrusande i hallen.
”Hej Rex!” log jag stort och sjönk ner på huk för att sedan bli överfallen med pussar.
Sid flinade och stängde dörren innan han sparkade av sig skorna och tog av jackan.
”Vad.. är det där en tandborste?” frågade jag förvånat då jag såg något misstänkt sticka upp från hans jeansficka.
”Eh jaa, jag hade bråttom så hann inte packa något mer”, flinade han. ”Fast kläder har jag ju redan på mig och så kanske jag kan.. låna en t-shirt att sova i bara?” frågade han med ett oskyldigt leende.
”Alltså herregud”, skrattade jag.
”Fast jag har faktiskt med mat till Rex!” Han drog upp en plastpåse med hundfoder ifrån jackfickan och kom sedan fram för att ge mig en kram. ”Har det börjat?”
”Fem minuter, så du tajmade väldigt bra”, sa jag efter att han lossat armarna om mig.
Strax därefter låg vi i varsin ände av soffan och tittade på nästa avsnitt av Mindfreak. Rex hade nöjt tagit plats i mitt knä med överkroppen och verkade aldrig bli trött på att vifta med svansen.
”Är du nervös för helgen?” frågade jag i reklamen och drog fingrarna genom håret.
”Njae..” Han skrattade till själv och drog handen över nacken. ”Jo det är klart som fan, det är ändå new heart for x-mas liksom.. men det ska bli jävligt kul.”
Jag log stort tillbaks. ”Ni kommer vara jättegrymma! Jag och Max har bokat hotell i alla fall, det kommer typ ligga en gata ifrån erat bara.”
”Åh perfekt!”
”Eller hur! Föressten, vill du ha sån här grönsaksdipp? Jag hittade flera påsar i skafferiet och vi har gurka och morot.”
”gud vad gott det lät!” stönade Sid till. ”Please.”
Jag reste mig flinande upp från soffan efter att ha lyft ner Rex tassar och gick sedan mot köket.
”Ska jag hjälpa till?” ropade Sid
”Nej det är lugnt!”
Rex var kanske inte till någon hjälp när det gällde dippblandandet men han höll mig sällskap i alla fall.

Sid.
Jag var fullt fokuserad på den otroligt snygga killen med tanke på att han var typ 40? Men blev snabbt fokuserad på helt annat håll när jag hörde ett skrik ifrån köket.
”Trey?!” Jag kom snabbt upp på fötter och kände redan hur det isade till i blodådrorna. Jag kunde aldrig i hela mitt liv tänka mig att Rex skulle ha gjort något men vad kunde annars få honom att skrika? Det kändes som en evighet innan jag kom in i köket och fick se Trey alldeles likblek i ansiktet med ena handen hårt knuten om den andra.
”Vad är det?!” frågade jag skrämt och såg mig omkring. Rex gnällde till och sänkte öronen bakåt.
”Den bara slant till över gurkan..”, sa han med darrande röst och såg mot bänken. Jag följde hans blick och såg den stora kökskniven som låg snett över skärbrädan. Sekunden senare upptäckte jag också bloddropparna bredvid. ”Jag vågar inte titta..”, pep han till och kramade om hårdare med handen.
Jag var inte blodkänslig på det sättet men jag visste inte om jag skulle palla att se att hans finger saknade fingertopp eller något. Okej jag kunde inte tänka så, det skulle knappast hjälpa Trey. Det var säkert inte så illa. Han hade bara blivit rädd.
”Få se”, sa jag mjukt och ställde mig alldeles framför honom.
Han drog häftigt efter andan och lossade sedan på ett finger i taget tills han till sist lyfte undan handen ifrån den skadade. Ögonen hade han knipit ihop.
”Det gör så ont..”
Jävlar. Okej det var ingen fingertopp som saknades men jag förstod att det gjorde ont. Det såg ut att ha blivit ett ganska djupt hack men det var svårt att se för allt blod. Men visst var det så att det alltid blödde mycket när man skar sig i fingrarna? Att det såg värre ut än det oftast var? Eller så hade jag blandat ihop det med något helt annat.
”Okej det ser inte så farligt ut Trey”, sa jag och tog försiktigt tag i hans hand. ”Kom här, vi måste få det att sluta blöda bara.”
Jag fick dra med Trey närmare den motsatta köksbänken och drog sedan av en stor bit hushållspapper. ”Okej nu trycker jag..”, förvarnade jag honom och pressade sedan papperet mot det blödande fingret. Han var fortfarande lika blek men öppnade långsamt ögonen.
”Ta det lugnt bara”, log jag och kramade om hans finger med papperet emellan. ”Var det när du skar gurkan sa du?” Det var nog bra att få honom att prata istället för att han bara skulle se på det blodiga papperet.
”Jaa.. jag hade ju precis sköljt den så den var alldeles hal..”, andades han fram. ”gud jag borde inte ens.. jag har ju skurit mig i år för i helvete, jag borde inte..” Han såg mot fingret igen och för en kort stund trodde jag att han skulle svimma.
”Trey! Titta på mig. Det är lugnt. Kom vi sätter dig här..” Jag backade bak honom mot en av köksstolarna och tryckte sedan ner honom med den lediga handen. ”Det är inte konstigt att du blev rädd.”
”Jag är van med blod Sid..”, sa han och pressade fram ett leende som såg allt annat än glatt ut.
Det gjorde mig sorgsen att ens tänka på det. Att han frivilligt skadat sig. Ärren på hans armar.
”Det är kanske annat om man skadar sig genom en olycka”, sa jag lågt och kramade om fingret lite hårdare så att blödningen verkligen skulle stoppas.
När jag började lossa på papperet vred han bort huvudet. ”Okej jag tror det har slutat blöda nu”, sa jag lättat. ”Vart har ni plåster någonstans?”
”Badrummet”, mumlade han.
”Okej håll här, kan du göra det?” Jag försökte fånga hans blick och när han till sist vände tillbaks huvudet nickade han och la papperet om fingret igen. Min tanke var mest att han skulle slippa se såret.
Jag hittade plåstren i toalettskåpet och sköljde även några bomullspads som jag tog med ut till köket. Efter en svag protest ifrån Trey fick jag tvätta bort blodet och satte sedan på plåstret. ”Så där! Nu ser det lika fint ut som vanligt!”
Trey såg på mig och tårar glittrade på hans ögonfransar. ”Tack Sid”, sa han tyst.
”Såklart”, sa jag och kramade om honom.
Rex gnällde till igen och hade snart lagt upp huvudet på Treys lår, såg upp på honom med öronen fortfarande bakåtstrukna.
”Jag mår bra..”, log Trey svagt och klappade Rex på huvudet.
Jag log mot dom och slängde sedan det blodiga papperet och bomullspadsen. ”Gå och lägg dig i soffan du så fixar jag klart det här”, sa jag och flyttade på gurkan för att sedan skölja rent skärbrädan.

”Men du.. du är ju fortfarande alldeles blek.” Jag log svagt när jag kom in i vardagsrummet och ställde ner dippen och grönsaksstavarna innan jag satte mig ner bredvid den halvliggande Trey.
”Är jag?” flinade han men såg mest utmattad ut.
Jag nickade och lyfte lite på hans ben för att kunna maka mig närmare innan jag släppte ner benen över mina knän. ”Tänk på något annat så gör det mindre ont”, log jag och klappade honom lätt på smalbenen. Därefter sträckte jag mig efter skålarna och tog en morotsstav innan jag räckte skålarna till honom.
”Behöver inte Rex gå ut något mer..?” frågade han tyst efter en liten stund.
”Nejdu den där har kissat nog för ikväll."
"Vadå?” Trey började flina och jag suckade uppgivet.
”Han kissade alldeles utanför lägenheten så då var ju det klart tänkte jag, och så sprang vi till busshållplatsen och gissa vad han gör när bussen kommer? Han lyfter på benet och kissar alldeles bredvid dörren! Du skulle ha sett busschaufförens min, hade han inte redan öppnat dörren så hade han definitivt åkt ifrån mig.”
”Men gud!” skrattade han.
Jag flinade till och nickade. ”Ja och han tänkte vägra låta Rex åka med så jag fick dra till med att han var dement och egentligen använder blöja, men att dom hade tagit slut precis idag och att det var därför jag skulle med bussen, för att kunna åka till en nattöppen butik som säljer hundblöjor, och att jag omöjligt kunde lämna honom hemma för att han då skulle kunna kasta sig ut genom fönstret av ren separationsångest eftersom jag är hans bästa vän.”
Trey såg på mig med stora ögon och såg ut att vänta på något.
”.. Sa du allt det där?”
”Eh ja”, log jag.
”Han trodde nog att det var du som behövde söka hjälp för något istället”, log Trey innan han började skratta igen.
”Sluta vara så taskig!” Jag grep tag om hans fötter och började kittla honom.
”Nej lägg av! Sid!” tjöt Trey till och slingrade sig som någon slags ål i soffan till Rex stora förtjusning.
Jag hade åtminstone fått honom att tänka på någonting annat.

Trey.
”Du får sova i min säng om det är okej? Så tar jag Max”, log jag efter att vi båda borstat tänderna och plockat bort efter dippen.
”Det blir jättebra, vill du ha Rex hos dig?”
”Åh ja gärna”, log jag snabbt. Fick jag inte sova med Max så var Rex ett väldigt bra alternativ. Även om det såklart skulle ha varit helt oskyldigt ifall jag och Sid sov i min säng båda två så skulle det ändå inte kännas rättvist mot Max. Vi gick in på mitt rum där jag letade fram en mjuk t-shirt som Sid fick låna att sova i om han ville. ”Vill du ha ett par shorts också?” undrade jag efter att snabbt ha dragit på mig en egen t-shirt. Jag vände mig fortfarande automatiskt om med ryggen när jag blev tvungen att visa mig i bar överkropp. Det satt så djupt.
”Nej det behöver jag inte, en tröja räcker bra”, log han och drog sedan undan mitt täcke.
”Oj jag kanske borde bädda rent innan föressten!”
Sid vände sig förvånat om mot mig. ”Va? Nej det behövs verkligen inte. Jag är inte rädd för dina baciller eller något”, flinade han men fick sedan något generat över ansiktet, vilket jag inte direkt var van med när det gällde Sid. ”Eller har ni.. jag menar..” Han vek undan täcket helt och såg ut att syna lakanet. När jag förstod vad han menade blev jag helt generad själv.
”Åh du menar.. Nej! Alltså.. vi var i Max sä.. eh.. alltså.. det kom inget bred..”, svamlade jag fram utan att ens avsluta meningen riktigt. herregud det här blev plötsligt fruktansvärt pinsamt. Sid såg ännu mer generad ut och blickade sedan snabbt upp på mig. ”Jag..” Sedan brast det och han började skratta istället. Vilket direkt smittade av sig på mig.
”Nej det är inga spermafläckar på lakanet!” skrattade jag och satte händerna över ansiktet. ”Men jag kan byta ändå om du vill, seriöst!” Jag tog ett djupt andetag för att försöka sluta skratta.
”Nej det är lugnt, på riktigt”, sa Sid och skrattade igen han också. ”Jag vet inte ens varför jag frågade.”
”Godnatt”, log jag när vi båda återhämtat oss någorlunda och sträckte sedan på mig för att ge honom en kram.
”Godnatt, och blir Rex för jobbig är det bara att ta in honom hit till mig”, flinade han. ”Om han gnäller eller låter i sömnen eller något.”
”Det är nog ingen fara”, log jag och klappade sedan lite mot låret. ”Kom då Rex!”
Han rullade snällt ihop sig på golvet nedanför Max säng men jag hann inte mer än släcka sänglampan och dra upp täcket förrän hans huvud dök upp bredvid mitt.
”Ja vi ska sova nu”, sa jag och klappade honom. ”Ligg.”
Han buffade till min hand lite grann och tog sedan några steg åt sidan innan han tog ett stort skutt upp i sängen.
”Men vill du sova med mig här i sängen?” frågade jag mjukt och kunde inte med att säga åt honom att hoppa ner. Max kanske inte skulle bli så jätteglad om han fick veta att en hund sovit i hans säng. Men han behövde ju faktiskt inte få veta något. Rex la sig över mina ben och la sedan ner huvudet med en djup suck. Hur mysigt var inte det här?..
Jag sträckte mig efter mobilen på sängbordet och öppnade ett nytt meddelande.
Godnatt, jag älskar dig <33
Kanske tittade dom på en film eller något, eller så hade han redan somnat. Jag fortsatte ändå titta på mobilen en stund till och precis när jag var på väg att lägga den åt sidan så kom svaret som fick leendet att sprida sig över mina läppar.
Godnatt, sov gott. Hade helst haft dig här bredvid mig.. i min säng med supermansängkläder ;) 
Åh det låter otroligt hett ;) Hade också velat ligga där bredvid dig.
Jag längtar efter dig <33
Hur kunde det till och med göra ont i hjärtat för att jag saknade honom så mycket? Det var ju ändå inte som att jag låg ledsen och ensam liksom. Jag hade haft sällskap och Sid sov här, Rex låg med mig i sängen, kvällen hade blivit väldigt kul om man bortsåg från den lilla olyckan.
Säg inte så där, jag saknar dig redan jättemycket haha!
Oops (a)
Jag borrade in mitt huvud i hans kudde för en liten stund och drog in ett djupt andetag. Det var bra att han inte bäddat rent sängen imorse eller något.
Jag känner din lukt i alla fall :’)
Har du tagit någon av mina tröjor eller? ;)
Nej men jag ligger i din säng <3
Och Rex. Hehe.
Minns jag fel om att du brukar hävda att din säng är den skönaste.. och att ditt rum är bättre för att det är varmare och för att du har varmare täcke och.. har jag glömt något? ;)
Äh.. ;) Lite kan jag väl offra mig.
Haha sötis. Men okej ska vi sova? Godnatt, jag älskar dig så mycket <33
Och jag dig <33 Godnatt.
Jag la snabbt ifrån mig mobilen innan det skulle bli så att vi låg hela natten igenom och skickade ’jag älskar’ dig fram och tillbaks. Det hade i och för sig varit rätt mysigt, men mitt finger dunkade fortfarande och jag ville helst sova bort det. Jag och Rex andades tungt ut exakt samtidigt och på något sätt lät det lika lyckligt.



crash m/m - del 64

Ni ville ha mer sid&jens, så här kommer ett kapitel där huvuddelen handlar om dom 8) hoppas ni tycker det är bra.
Och seriöst, alla som har tid att läsa kapitlet har också tid i 2 extra minuter att skriva åtminstone en mening om vad dom gillade/inte gillade med kapitlet.

- love the taste of your lips

Sid
På den, ovanligt nog bäddade, sängen låg uppskattningsvis hundra t-shirtar i diverse färger och tryck. Mitt på golvet låg ännu en hög med kläder, mestadels jeans och skinnbrallor, och två par ihoptrasslade hängslen. Självklart är två högar inte tillräckligt så därför låg det ytterligare en nedanför garderoben, som i princip var helt tom för tillfället, med linnen, långärmade tröjor, huvtröjor och en massa skit rent ut sagt. Liksom; hur jävla packad eller hjärndöd hade jag varit då jag köpt den där skotskrutiga minikilten (just det, minikilt. Du läste inte fel)? Det var inte ens kul om man såg på det ur ett skämtsamt perspektiv. Och vad gjorde en urtvättad Ronald Mcdonald-tröja i min garderob? Jag vägrade tro att jag hade köpt den, oavsett hur packad eller hjärndöd jag varit vid tillfället, och bestämde mig för att det helt enkelt var någon som lagt dit den. Martin kanske. Han kanske var hemligt Ronald Mcdonald-fan men då han hade börjat umgåtts flitigare med Max och inte ville riskera att den nyfunna knullkompisen skulle hitta en urtvättad barnslig mcdonaldströja i garderoben, i jakt på någon tröja att sova i då den egna råkat bli kletig av diverse kroppsvätskor, så hade han helt enkelt smugglat in den i min garderob istället. Då var ju problemet löst liksom.
Jag stannade till lite i mina egna tankar och försökte komma fram till hur fan min hjärna fungerade. Jag kom på en hel historia som involverade både Max, sperma och smugglande istället för att tänka på den smarta uppfinningen som hette papperskorg? Men kom igen, Martin hade ju humor; det hade kunnat vara på det sättet!
Tillbaks till klädhögarna. Min avsikt hade inte varit att stöka till i mitt sovrum som faktiskt hade varit ganska så välstädat för en timme sedan, utan jag hade tvärtom försökt vara duktig och organiserad för en gångs skull och helt enkelt börjat packa inför Chicago-vistelsen. Det var mindre än en vecka tills vi skulle (flyga, jag tänker det inom en parantes då jag fortfarande är YTTERST tveksam till att jag tänker sätta mig i ett plan. Någon måste väl ändå kunna offra sig för en bilresa på si så där 7 timmar..) dit för konserten.
Men packningen hade alltså inte gått så snabbt som jag hade hoppats då jag frustrerat insett att alla kläder var skitfula. Byxorna jag haft på mig senast igår och som jag då tyckt suttit jävligt snyggt fick nu en blick av avsmak. Undra om det skulle vara för mycket att be Trey sy upp en hel ny garderob åt mig till helgen. Gah!!
När min mobil började ringa vände jag med glädje ryggen mot dom fula kläderna och tryckte den mot örat utan att kolla vem det var. Vem som helst var faktiskt välkommen att ringa nu.
”Hallå det är Sid?”
”Hejsan.”
”Jens”, log jag stort, lika fånigt glad som att det skulle ha varit en vecka sedan vi sågs och inte igår. ”Vad gör du?”
”Jag kollade precis igenom tidningen och tror att jag vet något vi kan göra imorgon nu..”, sa han men lät ändå lite tveksam.
Jag hade frågat Jens förra veckan ifall han ville hänga med till Chicago för konserten och egentligen så hade jag nog redan planerat det i mitt huvud. Därför hade jag inte riktigt kunnat hålla tillbaks besvikelsen när han sagt att det inte gick.
”Jag ska inte tvinga dig att åka bil med mig, du får flyga med dom andra”, försökte jag flinande.
Jens skrattade och drog några lila hårslingor ur ögonen. ”Jag hade gärna åkt bil med dig men mina kusiner, med hela familjerna, kommer hit just den helgen. Dom bor i Alaska så det är inte särskilt ofta vi träffar dom..”
”Åh..”
”Förlåt.”
Jag log snabbt och skakade på huvudet. ”Nej men det är ju jätteroligt, jag hade gärna träffat dom jag också..”, sa jag och insåg att det var helt sant. Det hade varit roligt att träffa några ur Jens släkt. Några som förhoppningsvis inte var lika läskiga som hans styvfarsa. Det var helt enkelt dålig timing bara.
”Och jag hade jättegärna följt med er..”
Jens hade fattat tag i min hand och vi stod där en stund och bara såg på varandra med ungefär likadana leenden. Något sorgsna. Något glada.
Efter det hade vi bestämt att vi skulle hitta på någonting annat att göra innan helgen. Det behövde inte vara något jätteäventyr, men ett litet. Något annat än att bara ses hos varandra eller ta en fika på stan.
”Ska vi ner i en gruva? Flera kilometer under jorden där man inte har någon möjlighet att ta sig ut om man plötsligt skulle vilja?”
Jens skrattade förvånat till. ”Va?! Du har väl cellskräck..?”
”Jaa precis, men det lät typ på dig som att jag skulle hata det du hittat?” sa jag och skrattade själv till den här gången.
”Du är knäpp. Nej men jag tänkte mest att det kanske inte är din grej, det är lite småtöntigt.”
”Du gör mig väldigt nyfiken nu. Ska vi på pensionärsbingo?”
Jens skrattade igen. ”Sluta nu! Vad tror du om mig egentligen? SÅ töntig är jag inte. Det är en julmarknad i.. åh nu glömde jag bort vad det hette, men det ligger i närheten av Hales stuga tror jag.”
”Julmarknad?” upprepade jag.
”Jaa.. fast om du tycker det är jättetöntigt så kan vi göra någonting annat!”
”Nej jag vill jättegärna!” sa jag glatt och gjorde misstaget att snurra runt ett halvt varv och fick därmed syn på dom hånande klädhögarna igen. ”Sånt är asmysigt ju, fast det var typ.. senaste gången så bodde jag ju i alla fall fortfarande hemma så det var länge sedan.”
”Verkligen?” Jens lät både lättad och glad. ”Jag tycker också sånt är mysigt. Jag har aldrig varit på just den men den är väl säkert som en helt vanlig julmarknad så.. Då.. bestämmer vi det då?”
”Lätt! Vilken tid börjar den?”

”Kan du inte komma hit?” undrade jag en halvtimme senare. (Jag får väl medge att jag har mina tjejiga sidor. Det fattas väl bara att jag ska skaffa mig en sådan där gammal telefon med skruvad sladd så att jag kan sitta och vira den runt fingret medans jag pratar.)
”Jag..”
”.. ska och jobba jättetidigt imorgon”, suckade jag. Det visste jag redan mycket väl.
”Jag saknar dig med..”
Ett leende som skulle passa väldigt bra på den telefonsladdssnurrande tjejen spred sig över mina läppar och jag tillät det vara där en stund innan jag slätade ut det. Jag som verkligen hade varit kär i Mi också, det var svårt att förstå när jag kände så himla mycket mer när jag tänkte på Jens. Uppenbarligen fanns det olika stadier av ’kär’ och jag var utan tvekan på den högsta nivån när det gällde min pojkvän.
”Pojkvän..” Jag kunde inte hindra ett fniss.
”Va?” fick jag roat som svar.
”Jag tycker om hur det låter bara. Knäppt att jag aldrig tidigare ens tänkt på en kille på det sättet..”
”Och så kom jag.”
”Och så kom du.”
Förmodligen satt/stod vi med likadana leenden nu också.

”Tgha vi kin bil imo..kon?”
Det är inte lätt att prata i telefon när man borstar tänderna, och med tanke på att mobilen blir helt äcklig av vitt tandkrämsskum så borde ni undvika det. Om ni inte har världens bästa pojkvän alá Jens då. För då kan det vara värt det.
”Vad säger du?” skrattade Jens i mitt öra. ”Du kanske borde spotta först.”
”Eller svälja.” Jag drog handen över munnen och log retsamt.
”Åhå..”, sa Jens lika retsamt men fortsatte sedan.  ”Du är sjuk Sid.”
Jag flinade och kastade en blick på mig själv i spegeln, försökte se om det hunnit bli någon utväxt i i håret. ”Tar vi din bil imorgon sa jag.”
”Ja det kan vi göra, om du inte tycker det blir för mycket krångel att ta bussen hem till mamma och pappa då?”
”Nej självklart inte”, log jag men hoppades samtidigt att dom inte skulle vara hemma. Jag var hemsk men så var det faktiskt. Jag hade väl inte helt kommit över det där första mötet.
”Vänta lite, ska ta av byxorna bara.”
”Tack för informationen, jag ska föreställa mig precis hur det ser ut. Vilka byxor har du?”
”Men.. nu får du det att låta som en sådan där sexlinje”, skrattade Jens men gav mig ändå infon. ”Mörkblåa stuprör.”
Det skrapade till lite i luren när han förmodligen la ner sin mobil och jag återvände till sovrummet där Rex redan hade intagit plats i sängen.
”Jaa du är så söt så..”, sa jag mjukt och smekte handen över hans huvud.
”Va?”
Jens var tydligen tillbaks. ”Åh hej igen, jag pratade med Rex!”
”Haha jag tänkte väl.”
”Vadå du skulle inte gå igång om jag pratar bebisspråk med dig?” frågade jag retsamt och försökte dra av mina egna byxor med den lediga handen. Det skulle vara så mycket enklare att vara en baggyjeanskille.
”Du får testa så får vi se om det händer någonting där nere”, skrattade han varpå jag fnittrade till ännu mer.
Herregud vi höll nog på att bli övertrötta båda två.
”Ligger du i sängen nu?” undrade han när vi hade återhämtat oss något.
”Snart.. Jag försöker klä av mig.”
”Det går lättare om du lägger ifrån dig mobilen vet du.”
”Men jag vill höra din röst”, sa jag med överdriven cheesyröst.
”Jag kan skrika jättehögt så att du hör mig ändå?”
Det var först efter att jag fått av mig jeansen och var halvvägs med tröjan, samtidigt som Jens röst lät som ett avlägset oidentifierbart väsande ifrån mobilen på sängen, som jag mindes att det fanns någon smart funktion som hette högtalarläge.
”Jens vänta!” ropade jag tillbaks och kastade iväg tröjan över golvet innan jag snabbt klickadepå knappen.
”VAD SÄGER DU?!”
Till och med Rex ryckte till.
”Jag har högtalare nu din galning!” skrattade jag.
”Åh, ojdå”, sa Jens med normalt tonläge igen.
Väl nerbäddad i sängen med en varm hund intill fötterna och Jens röst rakt ut i mörkret utan att ens behöva hålla i telefonen fanns det inte mycket att klaga på. Nu behövde jag ju inte ens se klädhögarna på golvet liksom. Om jag ansträngde mig kunde jag dock urskilja klädmassan som jag hade föst ner ifrån sängen. Fast det var ju helt onödigt att anstränga sig för en sådan sak.
Det hade blivit allt längre mellan någon av oss sa någonting och jag tyckte mig till och med kunna höra att Jens andetag hade blivit tyngre.
”Då ses vi imorgon.. jag slutar vid tre så jag kan..” En gäspning kom innan fortsättningen. ”.. komma till dig efter det?”
”Det blir jättebra..”, mumlade jag och försökte öppna ögonen igen. Det hade varit praktiskt med ett par tandpetare som kunde agera stöd till ögonlocken. Fast å andra sidan lät det som att det skulle göra jävligt asont. Japp, till och med så ont att man måste använda sig utav både ’jävligt’ och ’as’ för att beskriva det.
”Jag somnar nog snart..”, sa Jens och satte därmed ord på det jag själv inte orkat säga.
”Mm.. jag älskar dig.” Shiet. Jag sa det. Det hade bara hänt en gång hittills att vi hade sagt det till varandra, och det var i bilen då jag nästan brutit ihop lite över att Jens pappa verkade hata mig så mycket.
Och om han skulle ha haft något emot det så skulle jag inte bry mig ett skit i det, det enda som betyder är att jag.. älskar dig, och jag vill vara med dig.”
”Jag.. älskar dig också.”
”Älskar dig med Sid.”
Jag vet inte riktigt vem av oss som somnade först, men i vilket fall så kändes det som att vi gjorde det tillsammans. Och det var mysigt.

Hade det inte varit för att Rex börjat knuffa på mig, inte för att han plötsligt blivit mer sällskapssjuk än vanligt utan för att jag var den där killen som gav honom mat, hade jag förmodligen sovit tills det att Jens plingat på dörren efter att han jobbat klart.
”Jag ska, jag ska”, stönade jag och kom till sist upp ifrån sängen. Jag ser mig själv som ganska smidig, men med ett väldigt stort undantag för mornar.
Några hustomtar, vättar eller vad dom nu kallades hade tyvärr inte städat mitt rum under natten så jag skulle i alla fall ha någonting att göra tills att jag och Jens skulle iväg. Jag kanske till och med skulle se på kläderna med nya ögon idag. Hah säkert.
Efter att ha gjort Rex nöjd med maten och själv ätit en macka och en tallrik yoghurt begav jag mig in i duschen. Det kan hända att jag drog ut lite extra på den också.
 Jag får så konstiga tankar där inne ibland. Typ som.. vad som skulle hända ifall golvet rasade i lägenheten ovanför, och om den människan också stod i duschen precis då. Vad skulle man göra om det helt plötsligt ramlade ner en naken kille/tjej/tant(!! Oh my god. – På ett icke bra sätt.) i ens dusch? Medans man själv stod där lika naken? Var man singel och hade en crush på grannen ovanpå så skulle det ju verkligen vara som en äkta gevalia-reklam för ’oväntat besök’. Jag försökte minnas vem som egentligen bodde rakt ovanför mig men var osäker på om det var den ensamstående mamman eller mannen i 55årsåldern. Jag ville nog helst undvika båda vad gällde duschande tillsammans.
Innan det faktiskt skulle råka inträffa klev jag ur duschkabinen och virade en ljusgrön handduk runt höfterna.

Trey.
”Tr.. vad gör du..?”
”Shh!”
”Är min pojkvän en fönstertittare utan att jag haft en aning om det?”
”Men tyst det är spännande!”
Max skrattade till bakom mig och några sekunder senare var hans haka lutad mot min axel. ”Vad tittar vi på?”
Jag slet bort blicken och sneglade flinande bak på honom. ”Ser du tjejen där borta?”
Nedanför på gården, mitt emot mot vår egen lägenhet stod en lång, slank brunhårig tjej utanför porten. Hon hade en blå sjal runt halsen som var alldeles för tunn för den här årstiden som fladdrade till lite grann då det blåste.
”Jaa.. vad är det med hon? Är hon nyinflyttad?”
”Nej.” Jag skakade på huvudet. ”Men hennes pojkvän bor tre trappor upp och..”
”Hur kan du veta det? Känner du någon av dom?”
”Nej men han ropade ut genom fönstret alldeles nyss, tredje våningen i fönstret med dom svarta gardinerna, ser du?”
Max skrattade förvånat till igen och nickade. ”Visst, jag ser.”
”Dom har säkert varit tillsammans väldigt länge och säkert börjat fundera på att flytta ihop, i hans lägenhet. Men så började dom bråka om någonting imorse, han kanske bara sa någonting fel eller så berättade han om något fruktansvärt misstag. Hon smällde upp porten och hade säkert rusat ner för trapporna, så där som man kan göra när man är ledsen och arg och hela tiden är nära att ramla, men man gör det ändå inte.”
”Hur vet du allt det här?” frågade Max förbryllat.
”Men.. kroppsspråk, man ser att dom ropar åt varandra.. vill du höra resten eller?” frågade jag snabbt.
”Absolut.” Han lät fortfarande en aning förvirrad.
”Jag tror ändå att han verkligen, verkligen ångrar det han gjorde eller sa, och nu försöker han få henne att stanna. Man kunde se enda härifrån hur ledsen hans blick var, han bara lutade sig ut genom fönstret utan tröja och allting och ropade åt henne. Och hon bara skrek tillbaks och var hela tiden på väg att springa därifrån.” Flera gånger hade hon tagit ett steg med dom svarta höga stövlarna men sedan hejdat sig och vänt upp blicken mot pojkvännen igen. ”Och hans sista chans är liksom om han kommer ut nu, om han stannar kvar inne i lägenheten och sedan försöker ringa henne så kommer hon inte att komma tillbaks.” Jag tystnade och svalde hårt. Var han på väg ner för trapporna just nu? Isåfall hade han bara sekunder på sig.
”Men.. Trey är du ledsen?” frågade Max mjukt.
Jag skakade snabbt på huvudet men nickade till sist långsamt. ”Dom är ju säkert menade för varandra! Tänk om dom aldrig mer hörs nu? Att dom bryter kontakten helt och så kommer han att möta henne på stan om två år när hon går och håller en annan kille i handen. Och sedan kommer hon säkert inse senare att hon fortfarande älskar honom, men då är allt redan försent..”
Max arm gled runt min midja. ”Trey, älskling..” Hans röst var ett mellanting av road och orolig. ”Du vet ju inte..”
”Han kom!” Orden ramlade ur munnen på mig i samma stund som porten slog upp och den blonde pojkvännen dök upp. Barfota på den kalla stentrappan, endast iförd ett par mörka jeans och med en bar överkropp som måste vara helt knottrig av den bitande kylan. Jag hade känt av den den korta stunden jag varit ut på balkongen. Jag hade inte kunnat sova och till sist krånglat mig ur Max mysiga grepp för att tassa ut från sovrummet.
”Vad säger han?” Max lutade sig något över min axel och närmare köksfönstret, tydligen mer intresserad nu.
Det som först bara varit lite spännande hade snabbt gått över till att kännas livsviktigt. Jag fick ju svälja gång på gång för att försöka få bort klumpen i halsen.
Pojkvännens läppar rörde sig snabbt, som att hans ord också ramlade ut, som att han visste att han inte hade lång tid på sig att hinna säga allting han ville innan hon skulle försvinna ifrån honom igen. Han tog ett steg ner ifrån trappen och sträckte ut handen mot henne. Flickvännen skakade på huvudet men till och med ifrån fönstret kunde jag se hur hennes axlar börjat skaka. Tårarna längs kinderna var enkla att föreställa sig. Jag ville skrika att hon skulle lyssna på honom, att det kanske verkligen fanns en vettig förklaring, att han ångrade sig, att det var ett missförstånd.
Hon gjorde ingen sådan där ansats att springa iväg den här gången utan hon lät honom ta dom ytterligare stegen fram till henne. Långsamt sträckte han ut armen och fick till sist tag i hennes hand.
”Åh nej”, pep jag till när hon slet åt sig den. ”Dom var säkert så himla lyckliga när dom somnade tillsammans..”
”Vänta..” Max kramade om mig med armen och jag vände motvilligt blicken mot fönstret igen. Jag ville inte se längre, jag ville inte vara ett vittne till att se ett kärlekspar gå skilda vägar. (Jag vet, jag är en sådan dramaqueen.. men det Är sorgligt!) Pojkvännen hade gjort ett nytt försök att ta tag i hennes hand och till sist lyckats att dra in henne mot sitt bröst, och helt plötsligt klamrade hon sig fast där, som att han var den enda tryggheten i hela världen, som att han var det enda att hålla i en fruktansvärd orkan, som att just den där blonda killen var den enda som kunde hålla henne kvar från att slukas ner i ett stort gapande hål. Därifrån fönstret kunde vi se hur han strök handen över hennes hår två gånger innan han tryckte hennes huvud mot sitt bröst, på ett sådant där förtvivlat men ändå lättat sätt.
”Åh..” Det enda ordet kom ut som en viskning mellan mina läppar och jag vågade inte tro än. Jag vet inte hur länge vi stod kvar där, men lika länge som paret stod med armarna om varandra. Kändes hennes händer varma mot hans kalla bara hud?
Lika länge som paret stod med armarna om varandra och sedan till sist möttes i en lång kyss. Kändes det som den allra första kyssen men ändå så mycket bättre? Som att det var den enda kyssen som plötsligt spelade roll?
”Jag tror dom kommer leva lyckliga i alla sina dagar”, viskade Max i mitt öra.
Jag snurrade runt mot honom och innan jag hann säga någonting själv strök han tummen över min kind. ”Älskling, du gråter ju till och med, du..”
Jag flinade till och såg på honom genom dom smågrumliga ögonen. ”Det.. gör jag ju inte”, sa jag och skrattade lågt åt mig själv. Han drog in mig i famnen och höll hårt om mig.
”Tror du det på riktigt?” frågade jag tyst och kramade om hans tröja vid bröstkorgen.
”Det är klart jag tror. Det syns.”
Jag andades lågt ut och drog in hans doft. ”Jag vill att du och jag också ska göra det.. jag kan inte ens.. jag kan inte tänka mig utan dig Max, det går inte.”
”Jag kan inte tänka mig utan dig heller, det vet du väl? Det är klart att du och jag ska leva alla våra lyckliga dagar också, jag älskar ju dig mest i världen..” Hans händer strök över min rygg och jag försökte trycka tillbaks dom fåniga tårarna. Jag betedde mig ju som en tjej med humörsvängningar. Det var ju inte så att jag vaknat med en oro över att Max skulle försvinna. Visst, det hade varit rätt mycket jobbigt som hänt på sistone, som nu senast när jag hade gjort det där dumma på toaletten, när Max hade upptäckt såren på mina armar.. Men vi hade pratat och efter det hade allt faktiskt känts bra igen. Dom senaste dagarna hade varit jättebra. Jag kände mig ju fortfarande helt nykär i honom, som att igår var första gången vi hade kyssts. Kanske berodde helt enkelt tårarna på att det hade varit så mycket jobbigt.
”Jag älskar dig med, så mycket som det bara går. Och lite till.”
”Sötis..”
Jag såg upp på Max och det där sneda leendet som jag också älskade och besvarade det med ett eget. ”Jag är i alla fall ingen fönstertittare som brukar stå och titta när andra har sex och sånt..”, förklarade jag tyst.
Max brast ut ett högt skratt och pussade mig snabbt på munnen. ”Nej men det var ju skönt att höra”, sa han och skrattade igen.

”Du Max, den där new heart for x-mas-konserten, vill du åka på den?”
”Åh jaa, det skulle vara askul!” log han stort tillbaks och stannade till med fingrarna över gitarrens strängar.
”Det skulle vara mysigt att åka iväg och bo på hotell och sånt där, det känns som att vi.. behöver göra något sådant tillsammans efter.. jaa du vet allting?”
Han nickade med ett leende. ”Verkligen. Det blir jättebra.”
Jag lutade mig över gitarren i hans knä för att mjukt kyssa honom och strök sedan hans lugg ur ögonen. Han var så fin. Det var som att jag aldrig riktig kunde vänja mig, jag hajade till varenda gång.
”Den var till helgen va? Har du pratat med Sid?”
”Jaa på lördag. Nej det har jag inte, jag kan göra det idag, dom kanske får några extrabiljetter ifrån Joe också”, tillade jag med ett flin och lutade mig mot väggen bakom sängen igen. ”Jag tror din mobil ringer föressten.”
Max såg förvånat upp men lyssnade en stund och reste sig sedan snabbt upp. Då hade jag inte hört vibrerandet i syne i alla fall.
”Absolut, jaa det går bra!”
Det lät som att det var jobbet och mycket riktigt fick jag det bekräftat när Max kom tillbaks.
”Det var Gavin, Samanthas dotter hade tydligen slagit i huvudet i någon rutchikana i skolan så hon var tvungen att åka iväg med henne till sjukhuset.. i alla fall så ville han att jag skulle komma in i några timmar medans hon är borta.”
”Men oj vad hemskt.” Jag satte mig lite mer upp. ”Åker du på en gång då?”
”Jaa, vi ses om ett tag igen.” Han böjde sig ner och gav mig en hastig puss innan han gick ut i hallen.
Jag hade ingen aning vad jag skulle pyssla med under dagen.


 Sid.

Jobbar du? (:
Nej jag är ledig, hur är läget? =)
Okej bra, jag ringer dig! :)
”Hej”, svarade Trey efter en signal.
”Tja, tänkte ifall du jobbade så är det kanske inte så smart att ringa på en gång. Vad var det hon hette den där sura?”
”Margot”, suckade Trey.
”Usch. Men hur är det annars?” log jag. Jag hade varit hemma hos Trey iförrgår och till min glädje fått se en av teckningarna han målat med färgerna han fick utav mig och Jens i födelsedagspresent. Självklart var teckningen hur fin som helst, eftersom det var Trey som målat, men för mig hade det lika gärna fått kunna vara några streck hit och dit så länge han ritade. Det gjorde mig glad.
”Det är bra, Max blev nyss inringd till skivbutiken så just nu försöker jag äta chokladcigaretter istället för att leta efter mina riktiga.”
”Ajdå, är det fortfarande jobbigt?”
”Mhm, jag tyckte att det gick bättre ett tag men.. det ändrar sig typ från dag till dag. Men hur är det med dig?”
”Åh vad jobbigt, men ge inte upp, det kommer ju bli lättare till sist”, log jag. ”Det är.. inte helt bra. Jag håller på att bli galen. Du har inte lust att komma hit och rädda mig?”
Trey skrattade. ”Vad har du gjort? Inte kastat ner någonting från fönstret som faktiskt har träffat någon den här gången va?”
”Ehe.”
”Sid..?” Trey lät plötsligt orolig, vilket fick mig att skratta högt.
”Herregud nej, jag har inte hunnit vara så mycket rockstjärna än idag. Jag har klädproblem.”
”Och du vill att jag ska hjälpa dig?”
”Om du vill..”, log jag brett.
”Gärna, sånt är kul ju.” Jag kastade en mördande blick mot kläderna och undrade vad som kunde vara kul med dom där. ”Kan jag komma på en gång?”
”Jaa gör det!” log jag.
När Trey plingade på en halvtimme senare hade jag fått på mig dom minst hemska jeansen och en svart t-shirt och drog snabbt upp dörren. ”Hej!” Jag slog armarna om honom och påmindes än en gång om hur mycket jag älskade min bästa kompis. Tänk om vi verkligen skulle ha förstört någonting den där gången vi låg med varandra.
”Hej”, flinade Trey. ”Vad gott du luktar.”
”Duschade nyss”, log jag snett. ”Och du är kall.”
”Det är svinkallt ute.” Han drog av sig den röda stickade mössan och skorna innan han vände blicken mot mig igen. ”Jag träffade den där tan..” Han hann inte avsluta meningen förrän Rex kom rusande ut i hallen. Han måste ha sovit hårt som inte hört Trey förrän nu.

Trey.
”Men hej gubben!” log jag stort och tog av mig jackan innan jag sjönk ner på huk. ”Åh får jag så många pussar.. mm.. vad mysigt.” Jag skrattade och vred undan ansiktet, såg sedan upp på Sid. ”Vad var det med kläderna?”
Han suckade tungt och började gå mot sovrummet. ”Katastrofen är här inne.”
Med ett flin såg jag mig omkring efter att ha gått över tröskeln. ”Ojdå.”
”Jag menar det. Jag skulle packa till Chicago men jag har fan inga kläder alls!”
”Inte?” Jag såg menande på högarna och skrattade. ”Föressten, på tal om Chicago. Jag och Max tänkte gå på showen..”
”Åh hänger ni med?” log han brett. ”Fan vad nice! Då bor ni med oss va? Joe fixar det! Blir säkert något fränt hotell.”
”Jag tror att jag och Max bor själva.. det känns som att vi behöver det..”, sa jag nästan lite ursäktande. Han såg ju så glad ut.
”Åh okej.. det har du nog rätt i”, sa han och såg faktiskt besviken ut, men bara för att i nästa sekund skina upp igen. ”Shiet vad kul! Att ni följer med! Joe fixar konsert och flygbiljetter åt er i alla fall, så det behöver ni inte köpa.”
Man kunde inte göra annat än att älska Sid.
”Det blir skitkul. Men okej, kläder alltså.. du har ju jättemycket snyggt”, sa jag och böjde mig ner för att fiska upp dom röda skinnbyxorna som han, om jag mindes rätt, hade haft på sig första gången vi sågs.
”Kassler.”
”Va?”
”Jag ser ut som en kassler i dom där.”
Jag såg häpet på honom innan jag skrattade. ”Hur skulle det gå till med dom där smala långa benen?” Han var ju nästan lika lång som Max!
Sid fortsatte att rata vartenda plagg jag höll upp och jag försökte verkligen hålla mig för skratt när han verkade så förtvivlad. Han hade absolut inte tid att gå ut och shoppa och han var tvungen att packa klart idag och han skulle hinna till frisören och..
”Vill du sy om något? Vad som helst, bara det blir bättre”, sa han till sist och sjönk ihop i en av klädhögarna.
”Visst det kan jag göra.” Det var oftast mycket enklare än att sy något helt nytt. Man behövde inte mäta upp en massa mått och göra upp mönster och grejer. Även om jag tyckte att sånt också var väldigt kul. ”Välj ut något så kikar vi på det?”
”Du är världens bästa!” Sid satte sig snabbt bredvid högen istället och började ta fram olika linnen.
”Du gillade väl den där tröjan jag gjorde om förut, med revorna?” undrade jag och höll upp ett mörkblått linne med ett vitt ankare på.
Det gjorde han och jag fick väldigt gärna göra något liknande igen. Säkerhetsnålar fick gärna förekomma också. Han hade en väldig massa idèer faktiskt, och tillsammans med mina egna så började vi komma fram till något som lät väldigt bra, och genomförbart.
”Har du någon krita eller så? Vi kan rita upp och nåla här så syr jag det hemma sen? Om du inte har symaskin..?” Jag tvivlade faktiskt på det, men man visste ju aldrig.
”Nope någon sådan har jag inte använt sedan 6an”, flinade han. ”Men tack, tack, tack, du vet att du är min bästa kompis va?”
Jag såg roat på honom och la sedan ut ett av linnena på golvet. ”Jag kan ha hört någonting om det. Vill du ha det klart idag..?”
”Nej, nej ta den tid du behöver! Bara det är klart till lördag så är jag nöjd. Just ja, kritor var det..”, sa han och flög upp på fötterna för att i nästa stund börja rota runt i skrivbordslådor och bokhyllan.
”Det går bra med blyerts också annars..”, sa jag lite oroligt när jag såg hur han balanserade en kartong högst upp i hyllan. Vilken sekund som helst skulle den kunna tippa över kanten och välta över honom.
”Jag tror att jag ska ha sådana där tavelkritor här, jag hade en period då jag ville klottra men inte riktigt vågade använda sprayfärg, så jag tänkte att jag skulle börja med kritor.”
Varför förvånade ingenting Sid sa mig längre?

”Vill du ha lite djupare urringning här på sidorna? Jag kan runda av det lite här”, sa jag och pekade innan jag drog upp mina tröjärmar. Här inne var det åtminstone inte kallt.
”Åh jaa kör på d.. vad har du gjort?”
Jag såg förvånat upp på honom med kritan i handen. ”Va?”
”Din arm.. dom där är nya.”
Fan. Varför skulle alla märka? Hade både Max och Sid koll på någon himla räkning över mina ärr eller? ”Det är inget”, mumlade jag och började rita på tyget. ”Djupare än så här?”
”Trey.” Sids vanliga glada röst var ersatt med oro nu. När jag såg upp fick jag ett menande ögonkast tillbaks.
Det var klart att jag kände att jag liksom kunde prata om allt med Sid, och det var ändå han som hade hjälpt mig från början med ätstörningen (herregud det är så jobbigt att ens tänka ordet) men det var ju ingen katastrof nu, jag behövde inte oroa honom något mer genom att berätta något som ändå inte var något problem. Det hade varit en gång och jag mådde bra igen nu.
”Jag mådde dåligt en kväll bara. Det är ingen fara.”
Sids fingrar rörde plötsligt vid min arm, försiktigt över dom smala såren som börjat bli ärr nu. ”Säkert?”
”Jaa, jag har inte börjat igen. Jag ångrade det direkt efteråt”, sa jag och såg på hans fingrar istället för in i hans ögon. Hans fingrar kändes mjuka mot den tunna huden.
”Okej.. du vet väl att du kan prata med mig om det är något?”
”Men det är klart jag vet”, log jag och såg upp på honom. Jag drog försiktigt åt mig armen och la sedan båda om honom i en kram. Det var svårt att tänka att jag faktiskt inte alltid hade haft Sid, det kändes som jag hade känt honom i hela mitt liv.
Vi fortsatte med kläderna ett bra tag, med bara en snabb kaffepaus, och under massa musik som grannarna med största säkerhet skulle ha klagat på om klockan varit mer. Till sist reste sig ändå Sid upp gick mot dörröppningen.
”Du stannar och äter lunch va?”
”Gärna”, log jag och gav honom en snabb blick innan jag satte fast ännu en nål i en tröja. Jag hoppades att jag skulle kunna få hem mig kläderna utan att dom lossnade bara. Det skulle inte vara kul att behöva börja om igen.

”Jag har aldrig bjudit på något mer avancerat är korv och makaroner när du har varit här tror jag..”, sa Sid och rynkade pannan.
Jag skrattade lågt och såg upp på honom över bordet. ”Äh, jag gillar mat i den stilen.”
”Fast jag tror att jag försökte med lite annan mat när du.. bodde här du vet.. fast då kom du ju inte ut i köket.”
Vi såg på varandra en kort stund innan Sid fortsatte i ett gladare tonläge. ”Så jag har faktiskt gjort svårare mat!”
”Jag gör inte särskilt avancerad mat heller, det är Max som får stå för den delen”, sa jag med ett leende och stoppade en tugga i munnen.
”Jens är också duktig med mat, han kan göra egen sushi till och med.. jag trodde sådant var omöjligt, att det bara gick att köpa!”
”Hur tror du att dom gör på restaurangerna då? Att dom har någon magisk maskin som fixar ihop sushin..?” frågade jag och flinade sedan roat när Sid ärligt talat såg chockad ut. ”Det trodde du väl inte?”
Sid skrattade till. ”Nej! Såklart inte.. eller, nej inte en magisk maskin kanske men..”
”Vet du att man kan göra egen korv också?” frågade jag och såg förvånat på honom medans jag höll fram gaffeln med en korvbit på.
”Sluta!” skrattade han. ”Jag och Jens ska på julmarknad senare idag.”
”Åh ska ni? När då?” frågade jag glatt.
”Jag vet inte riktigt, han kommer hit efter jobbet. Han slutar vid tre. Men visst låter det mysigt och typ.. jätteromantiskt?” Han sken upp på det där sättet igen.
”Jaa!” Jag kände mig lika glad själv över det, han hade den smittsamma effekten på en. ”Jag älskar sådana där kanderade äpplen.”
”Vad är det? Eller vänta, är det dom där läskiga glansiga äpplena på pinnar?”
”Jaa dom!” log jag stort.
”Herregud, dom ser precis ut som det giftiga äpplet i snövit. Jag har aldrig vågat testa”, flinade han. ”Fast det skulle i och för sig vara en väldigt stor kick om jag överlever, kanske ska testa idag!”

En timme senare hade jag fått med mig kläderna i en svart RockStore-kasse och öppnade ytterdörren. ”Jag ringer dig när jag är klar med kläderna så kan vi ses.”
”Perfekt. Tack igen Trey för att du hjälper mig.”
”Men självklart, det är bara roligt. Hälsa Jens.
”Hälsa Max också.” Han gav mig en stor kram och stängde sedan dörren efter mig när jag gått ut i trapphuset.

Sid.
När klockan var runt halv tre kom ett sms ifrån Jens som frågade ifall vi kunde ses direkt på stan istället. Vilket vi såklart borde ha tänkt på redan från början, det var ju onödigt att han skulle ta sig hem till mig först bara för att sedan åka åt samma håll som han kom ifrån. Ute i hallen drog jag på mig den lila mössan och rotade sedan fram ett par svarta skinnhandskar ifrån byrån. Väldigt fiffigt med den där luckan som man både kan sitta på och sedan gömma en massa grejer inuti. Ingen behöver ju se kaoset liksom; att det ligger mycket mer än bara vantar och mössor där i. Gräver man riktigt djupt kan man nog hitta både ipodlurar, ficklampor och hårspraysflaskor där i. Rex hade fått en extra tidig kvällsmat då jag inte visste när vi skulle komma hem igen och kanske var det därför han inte gnällde alltför mycket när han inte fick följa med mig ut. Fast dom där slokande öronen fick som alltid mitt hjärta att smärta lite.
Ute hade snön börjat falla igen och dom få löven som envist suttit kvar på träden igår hade nu fallit av och gjort det vita täcket sällskap. Jag tyckte vintern var helt okej men jag tyckte ändå det var lite sorgligt varje år när allting liksom sakta dog. Gräset som först gick till en ljusare grön nyans, sedan till en gulaktig för att till sist bli täckt av snön. Blommorna som skrynklades ihop och tappade sina blad. All färg försvinner och plötsligt går allting i en gråskala; svart, vitt, grått. Jag hade gärna haft kvar lite av den där färgen under vintern. Vintern under första året på gymnasiet hade dock blivit ganska komisk. Hale hade bott i Florida tidigare men flyttade hit alldeles innan vi skulle bli att börja i samma klass. Hans ögon hade varit precis lika stora som småbarnens när den första snön föll det året. Det var ju något han bara hade sett på teve dittills. Väldigt komiskt som sagt.
Jag måste ha gått rätt fort ändå för när jag kommit fram till busstorget på stan så var det fortfarande en kvart kvar innan Jens buss skulle komma. Jag underhöll mig med att röka så länge.
När bussen så svängde in vid hållplatsen och Jens hoppade av längst bak var jag snabbt framme och slog armarna om honom.
”Hej!” Hans läppar snuddade snabbt vid min kind innan dom där gröna ögonen leende såg in i mina. ”Hur är det?”
”Bra”, log jag och släppte honom. ”Har du också sovit över tillsammans med gamlingarna?” flinade jag när jag såg den stora bagen han hade över axeln.
”Åh.” Jens flinade tillbaks och kastade en blick på väskan innan vi började gå bort ifrån bussarna. ”Nej jag hade..eh.. lyckats samla på mig en massa kläder i mitt skåp bara, så tänkte att det var dags att ta hem dom nu.”
”Smart”, nickade jag med ett roat leende.
”Vill du åka och hämta bilen på en gång eller ska vi hitta på något på stan först?”
Jag vejde snabbt åt sidan när en kostymnisse var på väg att slå axeln rakt i mig. Det var som att det automatiskt blev helt okej att meja ner folk i sin väg när man var stressad.   
”Nej men vi kan gå på stan ett tag, det är mysigare med julmarknad när det blivit lite mörkare”, log jag.
”Kan vi ta en snabbsväng förbi subway? Jag hade min lunchrast redan vid elva så jag är jättehungrig igen ju”, suckade Jens.
”Om jag får din cookie”, log jag oskyldigt.

Det där med att försöka vara lite normal inför min första pojkvän hade jag ju sabbat ganska så snabbt, så det var väl ingen idèe att försöka börja nu heller. Förhoppningsvis tyckte han att det var.. charmigt att jag tiggt till mig att få köpa åtta extra kakor från tjejen i kassan. Jag hade ju åtminstone inte dragit till med ’Vet du inte vem jag är?’ utan hon hade frågat helt själv efter en stund. Och då gick det plötsligt lite enklare.
”Var den god?” frågade jag efter att ha svalt sista tuggan av tredje kakan.
”Mm faktiskt, måste ju variera mig lite och inte ta kycklingsuben Varje gång”, sa han och himlade lätt med ögonen. ”Var.. kakorna goda?” fortsatte han roat.
”Skojar du, dom här är dom absolut bästa kakorna i världen. Jag kan till och med.. vänta.” Jag tog upp nästa kaka och gapade sedan så stort jag kunde. Jag vickade lite fram och tillbaks på kakan och lyckades till sist få in hela på höjden i munnen.
”Men gud du kan ju kvävas!” skrattade Jens
Det är inte det enklaste att flina med en kaka som tar upp hela munnen, däremot gjorde det rätt ont i käken. ”Ah, agh..” Jag försökte få loss den med fingrarna och hoppades samtidigt att jag faktiskt inte skulle kvävas. Det hade ju blivit ett mindre lyckat partytrick. Till sist gick den i alla fall itu i två delar.
”Hade du gjort det där på vår första dejt vet jag inte om jag hade ringt igen..”, flinade Jens och skakade på huvudet.
”Men du skulle åtminstone ha kommit ihåg mig”, log jag glatt.
”Definitivt, som ’Galningen’.”
Tänk om han hade kysst Hale den där kvällen istället. Det hade ju verkligen inte varit otänkbart med tanke på att Hale varit mer uppe på dansgolvet och dessutom varit säker på sin läggning, allätare som han själv kallade det. Och han tyckte att Jens var snygg.
”Fast jag gillar att du är lite galen.”
Jag blinkade till och såg upp på honom. Kanske hade jag drivit iväg för långt i mina tankar med tanke på Jens lugnande blick. Som att han trodde att jag kanske hade tagit illa upp för det där han sagt om hur han skulle ha kommit ihåg mig. Herregud, galning var ju mitt andra namn, och jag var ju inte den som inte kunde ta ett skämt.  ”Och när du rodnar”, tillade han.
Jag stönade lågt till. ”Det gjorde jag väl inte nu heller?”
”Nej inte nu, men jag har väldigt fina minnesbilder i huvudet av när du gjort det.”
”Sluta!” skrattade jag. ”Annars kanske jag trycker in en sån här kaka i din mun istället.”

”Vi ska svänga höger om 200 meter”, instruerade Jens med hjälp av gps:en i mobilen.
”Okej..”, sa jag och lutade mig lite framåt. Jag var inte något jättestort fan av att köra när det var mörkt faktiskt. Och här var det typ bara skog. Jag fattar verkligen inte det där med gatlampor heller. Inne i stan där det ändå finns en massa ljus ifrån alla reklamskyltar och biltrafiken som alltid är lika tät oavsett tid på dygnet, där har dom en massa gatlampor. Men här ute i skogen på små, hala vägar där det är väldigt få bilar och dessutom risk för djur som kan hoppa ut rakt framför en, där skiter dom fullständigt att sätta ut en endaste lampa. Hur schysst är det liksom. Därför var det lite krypkörningsvarning nu fastän jag i vanliga fall älskade att gasa på.
”Vägen måste vara alldeles här nu.” Jens och såg ut på sin sida. ”Här!”
”Åh där framme är det marschaller”, sa jag och slog av hellyset. ”Skönt att vi slapp köra vilse”, tillade jag med ett flin. Och tur att jag inte kvaddat bilen och fått förklara det för hans styvfarsa..
Efter att ha parkerat på sidan av vägen klev vi ur bilen och började gå mot marknaden.
”Åh det luktar brända mandlar! Sådana måste jag köpa, visst är det gott?” frågade Jens.
”Jag älskar hur dom luktar men jag tycker inte om att äta dom faktiskt, men jag kan köpa en påse åt dig”, log jag stort och fattade tag i hans tumvantsklädda hand med min egen handskbeklädda innan jag istället flinade. ”Så kan jag lukta lite.”

Det var ingen jättestor marknad utan en mer gammaldags mysig med en massa små stånd med lika små gångar emellan, den där typiska jullukten som uppstod av glögg, brända mandlar, brinnande marschaller och apelsiner med nejlikor. Det var först när jag var på en julmarknad igen som jag insåg att jag hade saknat det dom senaste åren. Sedan höjdes ju mysfaktorn betydligt av vem jag var där tillsammans med.
”Snövitsäpplen!” sa jag och tog tag i Jens arm för att få honom att stanna.
”Va?” sa han förvånat och såg sedan åt hållet jag pekade. ”Kanderade äpplen?”
”Jaa”, skrattade jag. ”Håll med om att dom ser ut som giftäpplen? Har du smakat?”
Jens skrattade och såg på mig med den där blicken han hade gjort inne på subway när jag tryckt in kakan i munnen. ”Jaa jag har ätit det några gånger. Dom är goda. Lite söta bara.”
”Åh jag måste nästan testa..”, sa jag fundersamt innan jag drog upp en sedel ur fickan. Nackdelen med tighta fickor är att man inte riktigt får i en plånbok utan måste ha lösa pengar. Som sagt; ibland skulle det vara skönt att vara en baggyjeanskille.
Den kraftiga mannen i äppelståndet räckte mig en pinne med ett alldeles knallrött glansigt äpple och jag vände mig triumferande om emot Jens.
”Kan du ta ett kort på mig? Det här måste jag ju verkligen föreviga, om jag överlever liksom”, flinade jag och drog fram min mobil och räckte honom.
Jens skrattade igen och tog sedan ett kort på mig när jag otroligt sexigt tog ett slick på äpplet.
Efter första tuggan kunde jag konstatera att det var väldigt gott, och väldigt konstigt. Konsistensen var ju typ som en.. grillad tomat eller någonting. Jag kände åtminstone inga kvävningssymptom. I ståndet bredvid sålde dom brända mandlar så vi passade på att köpa en påse på en gång.
”Mysigt det här var”, log jag en stund senare när vi hade kollat i nästan vartenda stånd med alltifrån polkagrisar till stickade grytvantar.
”Tycker jag med”, log Jens och kramade om min hand lite.
Jag stannade till och lutade mig sedan fram den lilla biten för att kyssa Jens. Det var ju alldeles för länge sedan nu. Han tryckte sina kalla läppar mot mina och jag höll kvar hans underläpp mellan mina en stund innan jag till sist drog mig ifrån med ett leende. ”Tillsammans med dig smakar dom där mandlarna helt okej”, log jag snett.
”Verkligen?” Han log roat tillbaks och pussade mig sedan snabbt en gång till.
”Ni vill väl köpa lite lotter pojkar?”
Vi vände oss samtidigt om och insåg väl egentligen först då att vi stod alldeles bredvid ett stånd där en tant stod och vevade på en lottotrombon.
”Eh.. jaa det kanske vi vill då”, flinade Jens och fick fram några mynt ur fickan som han la i hennes hand. ”Hur många räcker det där till?”
”Sju stycken”, svarade hon med ett leende och öppnade luckan. ”Vinstnumren står här nedanför”, fortsatte hon och pekade över kanten på kartongen som satt uppsatt.
Jens gav mig fyra stycken av lotterna och när jag öppnat dom började jag leta i listan efter numren. Jag brukade alltid lyckas ta nitlotterna så jag kanske skulle ha mer tur nu när Jens valt.
”Trettiotvå, det har jag!” sa jag lyckligt och vände mig sedan snabbt om mot min pojkvän. ”Vann du också?”
”Jag har sista kvar.. hundra..två.. nej bara nitlotter.”
Jag hade alltid i hemlighet tyckt att det var lite gulligt när pojkvännen i filmer vann på ett tivoli, alltid högvinsten såklart, och gav gosedjuret till flickvännen. Så det gjorde det väldigt enkelt att ge vinsten till Jens nu.
”En riktig högvinst nu hoppas jag!” Jag sträckte flinande fram lotten till tanten och pekade sedan på Jens. ”Den är till honom.”
”Men”, skrattade Jens och strök snabbt med handen över min rygg. ”Det behövs inte ju..”
”Grattis, och vilken gullig vän du är.”
”Pojkvän”, sa jag stolt.
”Då får du välja en färg här.” Tanten la fram fem virkade mössor med öronlappar i olika färger och jag försökte hålla det stora leendet till just ett leende och inte börja skratta. Jens verkade försöka med samma sak.
”Åh, vad fina”, skrattade han till. ”Vad svårt.. eh.. jag tar nog den här då, passar bra till min lugg”, sa han och tog upp den lavendellila mössan.
”Ta på den på en gång, det måste ju vara jättekallt utan”, flinade jag mot honom. Tanten såg alldeles glad ut hon också så Jens hade väl inte så mycket att välja på än att dra på den över håret.
”Snyggt?”
”Oh ja!” skrattade jag. ”Eller hur? Passade honom perfekt”, sa jag vänd mot tanten.
”Väldigt söt blev du. Du påminner väldigt mycket om mitt barnbarn, Greg heter han.”
”Jens heter jag..”
Det var en väldigt pratglad tant och vi blev kvar en bra stund, jag bad henne till och med ta ett kort på mig och Jens tillsammans. Imponerande att kortet inte ens blev suddigt med tanke på att hon aldrig hade använt en mobil tidigare.
När vi började känna oss klara gick vi tillbaks till bilen och avvarade några fler kyssminuter innan vi lyckades öppna dörrarna. Jag uppskattade sex med Jens väldigt mycket, men det var nästan ännu mysigare med kyssar. På något sätt blev det mer intimt, trots tjocka jackor och händer som höll sig utanpå kläderna.
”Följer du med hem till mig va?” undrade jag när vi hade kört ett tag.
”Gärna”, log han tillbaks och kollade sedan ner på mobilen igen. ”Jag kommer ju sakna dig när du är borta..”
”Och jag dig”, suckade jag. Min mage kurrade högt till och vi skrattade till samtidigt. ”Ska vi beställa någon mat?”
”Eh.. jaa.. det kan vi väl göra.” Han lät en aning osäker tyckte jag.
Han höll i alla fall med mig om att thai blev bra. Det fanns säkert tio stycken thairestauranger på stan, utan att överdriva, men det var en som slog alla andra. Sinnesjukt gott och så fick man alltid jättemycket mat också.
”Jag kan ringa och beställa nu på en gång föressten, så slipper vi vänta. Det brukar ju jämt vara sådan kö där”, sa jag och började försöka hala upp mobilen.
”Nej men.. det gör väl inget, vi kan vänta där”, log Jens snabbt.
Jag gav honom en förvånad blick. ”Varför då? Jag har numret i mobilen, det går snabbt. Vad vill du ha?”
Han såg nästan besvärad ut. Jag fattade ingenting.
”Jag vet inte.. jag måste tänka en stund”, sa han till sist. ”Jag behöver nog se menyn först, så det är nog bäst att vi åker dit först ändå.”
”Alltså om..”
”Du ska svänga vänster om 200 meter”, avbröt han och blev sedan väldigt intresserad av att zappa runt mellan radiokanalerna. Jag förstod fortfarande ingenting men valde att släppa det. Han kanske bara inte var hungrig men inte ville säga det.
Helt plötsligt ryckte bilen till och jag greppade skrämt ratten hårdare. Bilen skumpade till en gång till och stannade sedan helt.
”Vad hände?!” sa jag förvånat. ”Gud jag körde väl inte på något djur?”
”Nej.. det tror jag inte!” Jens tittade snabbt ut genom fönstret och vände sig sedan bakåt. ”Det kommer inga bilar va?” Han öppnade dörren och gick ut i mörkret och fick snart sällskap av mig.
”Inget djur”, sa jag då jag låg på mage och kikade under bilen. ”Jag testar att starta igen bara då..” Det här var ju jättekonstigt. För bensinmätaren var nästan full i alla fall.
Motorn brummade till flera gånger men la sedan av varje gång. Jag tyckte det var kul att köra bil men jag kunde ju inte direkt några bilmärken, den här hette ju knappast batman-bil även om det var precis så den såg ut, och verkligen ingenting om motorer och grejer.
”Vi kanske får ringa en bärgare..”, sa jag och vände mig om mot Jens.
”Nej men testa igen!” sa han och verkade helt nervös. Fast det förstås, det var ju som sagt en batmanbil, som hans styvfarsa köpt åt honom.
”Det är ju inte ditt fel”, log jag. ”Jag tar helt på mig det här, även om jag inte vet vad jag gjorde för fel..”
”Åh nej men det är ingen fara!” flinade Jens. ”Jag menade inte så. Jag tänkte bara.. det tar ju säkert lång tid för en bärgare att komma ut enda hit, så.. testa igen?” log han.
Jag gjorde som han sa och vred om nyckeln en hundrade gång och tryckte ner koppling och gas. Precis som tidigare brummade den till. Och la sedan av. ”Det kanske blev för kallt för den att stå eller någonting”, föreslog jag. ”Men jag ringer bärgaren nu, vi kommer ju att frysa ihjäl annars.”
”Jag har filt..”
”Jens”, flinade jag. ”Jag lovar att bärgaren inte är farlig. Och jag kan betala.” Pengar var liksom inte något stort problem, särskilt inte när vi nyss hade släppt singeln som sålde bättre än alla tidigare.
”Men..” började Jens men tystnade sedan då jag tog upp mobilen och slog numret till nummerupplysningen.
”Men fan.. ingen täckning”, stönade jag. ”Har du på din?”
Han såg fortfarande så besvärad ut.. Det var klart att det här inte var kul, men det var ju ingen katastrof. I värsta fall så fick vi väl gå tillbaks till marknaden och fråga om någon kunde hjälpa oss där. Vi var inte ute i vildmarken där vi skulle dö liksom.
”Kan du inte testa en sista gång..?” bad han.
”Okej”, skrattade jag och drog luggen ur ögonen. Han gjorde mig väldigt förvirrad minst sagt.
Till min stora förvåning så fortsatte motorn brumma den här gången, på ett bättre sätt dessutom.
”Funkar det?” utbrast Jens och log stort.
”Jaa jag tror det!” Jag gasade på lite till och läget verkade stabilt. ”Shiet, vad sjukt”, flinade jag och började köra igen.
”Verkligen! Men vad bra”, sa han lättat och kollade sedan ner på mobilen. ”Vi ska rakt fram i en kilometer.”
När jag väl började känna igen mig igen sa Jens plötsligt till mig att svänga åt höger. Jag var 99% säker på att vi skulle rakt en bra bit till och sedan vänster. Det var ju ditåt stan låg. Så mycket visste jag.
”Nej rakt är det väl?”
”Nej men kör in där.”
Jag såg förvånat på honom men gjorde som han sa och svängde över för att sedan ta in på den mindre vägen. Det här kändes skumt. Jens däremot hade plötsligt ett leende på läpparna.
Jag fortsatte köra under tystnad och efter en stund uppenbarade sig en byggnad längre fram. Det såg ut som stuga ungefär, fast några storlekar större, ungefär i samma storlek som ett burger king. Och på husfasaden lyste en neonskylt med bokstäverna Motel.
”Vad.. är det här?” frågade jag förundrat.
”En.. liten överraskning”, sa han och log nästan generat.
”Ska vi..?”
”Jag har bokat ett rum..”, flinade han till och jag kunde nästan slå vad om att han rodnade.  ”Väskan jag hade med? Jag.. packade lite snabbt. Du hade kvar lite kläder hemma hos mig så.”
Ett leende började sprida sig över mina läppar och när vi väl var framme vid parkeringen stängde jag snabbt av bilen och vred mig om helt mot honom. ”Men Jens!” log jag lyckligt. Åh.. Det här var det gulligaste jag varit med om på.. nej inte på jättelänge; det var det gulligaste någonsin! Nu gick det ju upp för mig varför han varit så emot att beställa mat. Och bärgningsb..
”Herregud du måste ha hatat mig när jag tjatade om bärgaren!” skrattade jag till.
”Och den där maten! Var du tvungen att vilja ringa före och allting?” skrattade Jens också. ”Jag blev jättenervös ju! Fattade du någonting?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej inte ett dugg, jag tyckte bara det var konstigt. Men åh..”, suckade jag sedan igen och lutade mig över till honom för att kunna trycka läpparna mot hans. ”Vad gullig du är!”
”Äh.. jag tyckte bara att vi kunde göra något mer mysigt när vi inte kommer ses på några dagar.. jag vet inte riktigt vad det är för slags motel, men det var det enda som låg i närheten..”
”Det blir jättebra! Det här är ju hur romantiskt som helst. Men..” Jag tystnade och kände hur axlarna sjönk ner lite. ”Jag kan inte lämna Rex hela natten..”
”Fixat”, sa Jens med ett lite busigt leende.
”Va.. hur då?”
”Hale hade extranyckel hem till dig så jag frågade honom och.. jaa han skulle ta hem Rex till sig tills imorgon.”
Nu smälte jag ju ännu mer. Rex var ju som min egen son. Bästa vän. Eller vad man nu ville kalla det. Sedan jag köpte honom hade det alltid varit vi två. Att någon mer tänkte så mycket på honom..
”Du är verkligen bäst”, sa jag och skakade lätt på huvudet. ”Kan vi gå in och kolla?” fortsatte jag sedan ivrigt.
”Självklart!” skrattade Jens och öppnade sin dörr för att sedan ta ut bagen ifrån baksätet.

Receptionen var lika mysig som utsidan, så tvärtemot hur motell brukar vara, och förmodligen var mitt leende det största den korta mannen bakom disken hade fått på hela veckan. Och förmodligen stod jag också för veckans största förvirring. Men alla blev väl glada utav ett leende?
”Hej, vi hade bokat rum”, log Jens och tog upp sitt svarta kreditkort. Mössan hade han tyvärr tagit av innan vi gick in.
”Vilket namn?” log mannen vänligt tillbaks och öppnade något som såg ut som en kalender.
”Willingrose.”
Efter en liten stund hade vi fått rumsnyckel och jag fick skärpa till mig för att inte springa i förväg.
Jens öppnade dörren och kikade in för att sedan vända sig om och se lite besvärat på mig. Jag slank däremot enkelt förbi honom och in på rummet.
”Jag tänkte inte riktigt på att du måste ha bott på en massa lyxiga hotell under turnèn och sådant där.. Nu känns ju det här jättesunkigt”
Jag vände mig förvånat om mot honom. ”Skojar du? Det här är ju hur mysigt som helst! Tycker inte du?”
Jens flinade till lika förvånat som mig men nickade sedan. ”Jo.. det är det.”
”Dåså”, log jag stort och gjorde sedan ett bakåtdyk för att landa på sängen.
Den enda erfarenheten jag hade av motel var i princip ifrån filmer, därför gjorde det mig extra glad att dubbelsängen var precis lika bred och hög som på film. Det var dock rätt skönt att sängkläderna och väggarna inte var riktigt så där porrigt röda utan gick i brunt, svart och grått. Lite stugkänsla, men intimare på något sätt.
”Asskön säng”, konstaterade jag och reste halvt på mig så att jag låg stödd på armbågarna.
”Hoppvänlig också?” flinade Jens och släppte ner bagen på golvet innan han tog ett språng och hoppade ner i sängen på knä. Han studsade till några gånger innan han istället kastade sig ner över mig vilket snart fick oss båda att skratta. Sängen gnisslade till lite fint också, men det förstärkte bara mina filmminnen så jag var lika glad för det.
”Det här gjorde du väldigt bra.” Jag pussade honom på kinden innan jag lutade huvudet mot kudden igen och bara log.
”Vad bra att du tycker det..” Jens log det där lite generade leendet igen innan han lutade huvudet lätt mot min axel.

”Det här kan ha varit den godaste nudelsalladen jag ätit”, sa jag och sög in den sista biten så att den sprätte till på min näsa i äkta Lady och lufsen-style. Minus det söta plinget. Filmeffekter..
”Jaa alltså jag är väldigt imponerad med tanke på att den typ var gratis”, skrattade Jens och fiskade upp en kycklingbit med plastgaffeln ifrån kartongen. Motelet hade en enkel servering där man kunde köpa samma mat som på en vanlig Diner ungefär, lite färre val bara. Så därifrån hade vi köpt oss mat och en varsin öl för att sedan slagit oss ner mitt emot varandra på sängen.
Jag satte ner armbågen mot ett utav mina korslagda bens knä och lutade mig sedan mot fotändan där min ölburk låg.
”Vi skulle haft med din gitarr bara så hade du kunnat spela något fint”, flinade Jens mot mig och tog en klunk ur sin egen burk. ”Lite uppvärmning inför er spelning.”
”Jaa det hade varit något, fast jag blir typ nervös om jag ska spela för bara dig ju..”, sa jag och himlade med ögonen.
”Äh varför skulle du bli det? Du kan väl typ spela i sömnen?”
Flinande ryckte jag på axlarna. ”Jo det skulle jag väl nästan kunna, men det blir så annorlunda när man ser ansiktet så tydligt på just den personen man spelar för, det är tryggare ifrån en scen. Fast det har varit dig jag spelat för dom senaste gångerna när vi har uppträtt..”
”Har det?” Jens sken upp.
”Såklart. Jag gillar tanken att spela inför en enskild person, som jag tycker väldigt mycket om. Typ att.. i ett hav av folk så är det ändå en person som urskiljer sig från mängden, och det är han jag spelar för.” Jag skrattade till innan Jens ens hunnit svara. ”herregud jag låter som att jag skulle ha huvudrollen i en romantisk komedi va?”
”Sluta det var jättegulligt sagt.”
”Du skrattar ju!” sa jag med ännu ett eget skratt.
”Det är för att du gör det ju! Det var gulligt!” Jens tog ett djupt andetag men började skratta på en gång igen.
”Säkert!” Jag greppade tag om en av kuddarna och kastade den på honom innan jag snabbt for upp från sängen och tog skydd på sidan utav den, där jag kunde ducka om det behövdes. Efter att ha ställt ner sin ölburk på golvet tog Jens genast upp hämnden och gjorde ett misslyckat, men tappert, försök att kasta den andra kudden på mig.
”Miss.” Jag kikade upp över kanten med ett flin och kastade snabbt tillbaks kudden på honom innan jag högt tjöt då min egen hårt ihopknölade mössa kom flygande.
Kuddkriget fortsatte utspela sig i hela, inte så stora i och för sig, rummet och skyddsställen tog plats både under sängen, täcket, bakom gardinen och hukande i rummets alla hörn.
”Fred!” ropade Jens med händerna i skydd över huvudet.
”Säkert?” flinade jag brett där jag stod i sängen med två kuddar, en mössa och hela täcket.
”Jaa! Du är kuddmästaren eller vad du vill kallas!”
”Kuddmästaren låter helt okej”, skrattade jag och släppte ner kuddarna i sängen. Jag drog ihop håret till en hästsvans och kände mig alldeles svettig. Jens såg lite rödrosig ut han också när han vågade sig tillbaks till sängen och skrattande skakade på huvudet.
”herregud, vill du ha en till öl?”
Jag nickade med ett flin och hoppade ner ifrån sängen. ”Jag kan gå och köpa.”

När jag hade kommit tillbaks hade Jens bytt om ifrån sina vanliga kläder till ett par gråa shorts och en lila t-shirt och bäddat iordning sängen lite grann efter kuddkriget. Det fanns ingen platt-teve på rummet som dom flesta hotellrummen hade nuförtiden men däremot en gammal tjockteve som satt uppsatt på väggen mitt emot sängen. Efter den svettiga leken tyckte vi båda att lite tevetittande lät lockande.
”Shiet vad det blåser nu”, sa jag efter att ha dragit på mig en utav Jens t-shirtar han tagit med åt mig att sova i om jag ville. Det fanns ett träd utanför vårat fönster och dess grenar slog gång på gång emot rutan och vinden ven till på det där sättet som gjorde att det kändes som att hela väggarna skakade till lite. Vilket dom kanske gjorde också med tanke på att dom såg rätt tunna ut. 
”Jaa verkligen, skönt att du slipper köra nu åtminstone.”
Jag drog på mig mina egna svarta shorts och gick sedan fram till teven. Några moderniteter som fjärrkontroll fanns inte men efter lite knapptryckande hade jag fått fram en kanal som verkade visa någon film, svartvit. Därefter gjorde jag Jens sällskap i sängen under täcket.
”Ska jag släcka?” undrade Jens och reste sig upp ifrån sängen.
”Du, jag tror att det här är en skräckfilm..”, sa jag i samma stund som Jens tryckte på strömbrytaren och mörkret sänkte sig över rummet.
”En svartvit skräckis? Det låter ju lovande”, flinade Jens och la kudden tillrätta bakom ryggen. ”Jag tycker det är sjukt mycket läskigare än dom nya skräckfilmerna. Typ i 3D och sånt där.”
”Men eller hur, skräckfilmer ska inte vara så himla avancerade.”
Ju längre filmen gått desto närmare hade vi flyttat oss varandra. Och skrikstatistiken emellan oss låg nog rätt lika. Möjligtvis hade jag skrikit till någon mer gång än Jens, men han vägde upp det genom att skrika högre än mig. Skulle man gå vidare på högst hopp så låg nog Jens i rätt mycket lä där.
”gud jag blir lika rädd varje gång det där händer!” skrattade Jens nervöst till när tevebilden flimrade till för ungefär hundrade gången. Den gjorde det varje gång det blåste till lite extra mycket utanför. Det var nog inte någon vidare antenn med andra ord. Lika skrämd som Jens blev utav flimrandet så ryckte jag till av trädgrenen som slog i fönstret.
”Men uhh.. nu kommer det hända något snart..” Jag drog upp täcket över näsan och kisade mot teven, beredd på att kunna knipa ihop dom.
Trots att man mycket väl hörde på musiken när något närmade sig så kom det som en otäck jävla överraskning varje gång.
”Ah!” Jens grep tag i min arm med båda händerna och gav ifrån sig ett ytterst plågsamt ljud. ”Siiid.”
Lagomt när hjärtat lugnat ner sig så slog grenen till emot fönstret och den här gången skrek både jag och Jens till samtidigt som jag instinktivt höjde händerna till ansiktet som något slags skydd. ”Det lät exakt som att någon knackade!!” kved jag fram.
”Ska vi stänga av?” frågade Jens snabbt med mina armar runt sig.
”Jaa”, viskade jag och sneglade sedan mot teven. ”Du får göra det.”
”Varför jag?”
Jag svalde hårt och försökte stänga ute det läskiga ljudet som gjorde det väldigt tydligt att det snart var dags igen.
”Okej..” Jag tog ett djupt andetag innan jag släppte honom och försiktigt klev ur sängen. Med en spurt i klass med Usain Bolt var jag framme vid teven och tryckte på power-knappen så att teven tack och lov slocknade. Nackdelen var att det blev kolsvart.
”Sid?”
Trots min snabba andhämtning och egen rädsla så kunde jag inte stå emot tillfället att skrämma Jens lite extra. Med tysta steg tog jag mig fram till kanten av sängen tills jag kände madrassen emot knäna. Resultatet blev dock lite annorlunda än vad jag hade tänkt mig.
Jag slängde mig ner i sängen vilket i sin tur fick en fjäder att släppa och vi skrek till lika högt båda två innan vi började skratta.
”Åh herregud.” Jag visste inte om jag skulle fortsätta skratta eller börja gråta. Jag vågade inte ens resa mig upp för att tända lampan.
”Visst låste du dörren?” undrade Jens och gav ifrån sig ett sådant där ljud som är ett mellanting av skratt och gråt. Ungefär så som jag kände mig alltså.
”Jaa.. men vi har inte dragit ner persiennen..” Det kändes som något väldigt viktigt just nu. Tänk om vi plötsligt skulle se någon stå och titta in? Då skulle vi ju svimma båda två.
”Åh.. okej jag gör det.”
”Nej..”, kved jag och slingrade armarna runt honom innan jag började flina. ”Vad ska jag göra om du inte kommer tillbaka?”
”Om du inte är snäll tvingar jag dig att följa med”, skämtade Jens men med ett något darrigare tonfall än vanligt.
Jag kunde urskilja hans konturer vid fönstret och när han sedan drog i snöret hördes ett väldigt oroväckande ljud.
”Hela persiennen gick sönder!” sa Jens först chockat men började sedan skratta samtidigt som mig. ”Herregud vad är det här för jävla ställe?”
Ännu värre blev det när han kom tillbaks till sängen och en till fjäder, eller om det var samma, släppte med ett lika högt metalliskt ljud som förra gången.
”Sängen kommer säkert braka!” skrattade jag och la händerna mot magen som började göra ont efter allt skrattande och skrikande.
”Och du saknar fortfarande inte dom där lyxhotellen?” frågade Jens roat men stönade sedan till. ”Förlåt.”
Jag andades ut i ett hest skratt och lät mina armar leta sig runt hans kropp igen.
”Inte ett dugg. Det här är.. charmigt.”
”Verkligen?”
”Ja men seriöst! Okej, förutom att allt håller på att skrämma livet ur mig då. Men jag gillar det här mycket mer än dom där överdrivet stora sviterna med hårda soffor och batteridrivna draperier. Det här är mysigare.”
Jag tyckte det var jäkligt kul med rockstjärnelivet, och när vi var på turnè eller någon spelning längre bort så var det klart att jag tyckte det var häftigt med dom stora hotellrummen som vi kunde stöka till i hur mycket vi ville bara för att det hörde till. Men när det handlade om att övernatta någonstans med Jens för att bara göra något romantiskt, kul och mysigt så föredrog jag verkligen det här. Det hade varit världens gulligaste överraskning.

Jag mindes tydligt vad jag hade tänkt igårkväll; att det var mysigt att ligga nerbäddad i sängen i totalt mörker och med Jens röst intill örat utan att ens behöva hålla i mobilen. Det hade varit mysigt, men det gick inte att komma ifrån att det här var ett snäpp högre på mysfaktorn. Jag trevade mig fram i mörkret med läpparna och fann snart Jens.
”Hej..”, viskade han och jag kunde bokstavligt talat känna leendet.
Medans han förflyttade sin hand till min nacke särade jag på läpparna och släppte försiktigt in hans tunga. När Jens lät kyssen djupna flyttade jag upp min egen hand för att dra fingrarna genom det där håret som var något perfekt mellanting av strävt och mjukt och tryckte mig sedan lite närmare. Den tidigare rädslan var som bortblåst och jag var osäker på om jag ens skulle reagera ifall någon faktiskt krossade rutan på riktigt. Det var både läskigt och fruktansvärt härligt att kunna förlora sig så pass i kyssar, att koppla bort precis allting annat och bara känna den andra personens läppar, kroppsvärme, minsta lilla rörelse. Andas var man ju dock tvungen att göra så efter en stund tvingade jag mig själv att dra ifrån hans läppar bara för att kunna ta ett lite djupare andetag. Jag tyckte mig kunna se hans leende i mörkret och jag andades ut med ett lågt skratt, kände snart värmen ifrån hans egna andetag slå emot mina, förmodligen redan ganska svullna, läppar. Efter dom där nödvändiga andetagen nafsade Jens tag i min underläpp och drog mitt ansikte närmare med hjälp av handen i nacken.

”Ska vi sova..?” viskade Jens.
”Mm det kan vi göra. Sov gott.”
Han krånglade in sin arm under min nacke och flyttade sig sedan lite närmare under täcket. ”Du med. Godnatt.”
Bara den lilla grejen att han lät mitt huvud vila mot sin arm på det där sättet fick ett leende att sprida sig över mina läppar och det höll sig kvar där även när jag somnat.

 


crash m/m - del 63 (minikapitel)

(jag har snart skrivit klart nästa kapitel, men så hittade jag en snutt som blivit kvar ifrån det förra, en sådan snutt som inte fick plats och som skulle få bli början till nästa kapitel. Men det passade inte riktigt in, så därför fick det här bli ett eget litet minikapitel. Fortsättning ifrån det förra då Max och Trey nyss kommit in ifrån sitt lilla snökrig efter mathandlingen (remember?)  Och ja det är helt igenom ett myskapitel ;) Så se det som en liten adventspresent haha!)


”Nu hade det varit mysigt med badkar”, sa jag lite huttrande och böjde mig ner för att ta av strumporna.
”Jaa verkligen”, nickade Max som redan hade fått av sig tröja och jeans.
Min blick gled snabbt över honom och jag förvånades över att det fortfarande kunde kittla till lika mycket i magen. Jag borde ju ha vant mig. Jag knäppte upp jeansen men kunde inte riktigt vänta dom få minuterna det skulle ta innan jag klätt av mig helt och gått in i duschen för att få kyssa Max, så jag tog stegen fram till honom och sträckte mig upp på tå för att placera läpparna mot hans.
”Jag som trodde du hade snabbt in i duschen..”, mumlade Max med ett leende och besvarade min kyss. Jag svarade inte utan tryckte mig lite närmare honom för att på så sätt få hans rygg emot duschväggen. Försiktigt lät jag handen glida uppför hans lår och drog samtidigt in Maxdoften från hans hals.
”Jag vet inte riktigt om den överlevde kylan..”
Jag skrattade lågt till och tryckte mig närmare honom. ”Det tror jag nog att den gjorde.”
”Du gör det?” frågade han roat innan han tog tag om nederkanten på min tröja för att få den över mitt huvud. Hur mysigt det här än var så skulle det faktiskt vara ännu mysigare under varmt vatten som kunde tina upp mina frusna tår så efter att min tröja var av drog jag mig lite ifrån honom. Jeansen och underkläderna åkte snabbt av innan jag gled förbi Max och in i duschen. Det dröjde dock inte länge förrän jag fick sällskap. 
”Blir du något varmare..?” Max såg på mig med den där särskilda.. Max-blicken som jag nog alltid innerst inne hade tyckt varit sexig, även när jag inte ens hade känt något sånt här för honom. En sådan blick som nog inte var medvetet sexig men som blev det ändå. ”Vad..?” frågade han med ett snett lite förvånat leende. Ännu sexigare.
”Nej jag är inte ett dugg varm, kom hit.” Jag kunde inte hejda mig själv utan greppade tag i hans hand och drog honom hårt intill mig. Jag var tvungen att känna honom nära. Så nära det bara gick.
”Oj, oj”, sa han retsamt men hade snart fångat upp mina läppar samtidigt som vattnet rann ner över oss. Varma droppar rann längs min nacke, nedför ryggen och vidare över svanken. Jag ville känna hans händer där. Precis vid svanken. Ännu en gång greppade jag hans händer, som nu smekte min nacke och hals, och förde dom bestämt runt till min rygg och nedåt. Det var ju sådant här jag egentligen inte vågade, att ta initiativ och sådant, men det var som att jag fått något extra litet mod just nu. Och det tog jag tacksamt emot. Max var inte motvillig till att hänga på utan hade snart lagt händerna över min rumpa, smekte sakta uppåt mot svanken och sedan nedåt igen. Jag drog ned honom ytterligare mot mig och andades tungt ut mot hans hals.
Hans lår trycktes mot min höft och gav även min hårdhet den beröringen den ville ha. Det var nästan För skönt. Och att då tänka tanken på att.. det var definitivt för mycket, ändå så ville jag ju dit. Jag ville känna honom närmare. Hela honom.
”Trey..”, viskade Max genom skvalandet och kysste min hals. ”Du är så.. sexig.”
Att höra honom säga det fick mig att lågt gny till och mina händer sökte sig upp längs hans rygg och sedan in mellan oss till bröstkorgen. Mina fingrar ville komma åt överallt samtidigt. Jag hade inte tålamodet att vänta, ta en kroppsdel långsamt i taget.
Händerna fortsatte ner över den platta magen och dom perfekt lagomt framträdande magrutorna. Inte en massa hår utan bara alldeles slät, len mage. Mina läppar darrade lätt till i samma stund som mina blöta fingrar nådde hans höftben. Dom som också stod ut alldeles lagomt perfekt. Så fina. Det var först där jag stannade till lite längre, trots allt något nervös för att fortsätta längre ner fastän det inte var första gången.
Mina andetag var lika darriga som läpparna och när Max ena finger gled in i mig blev det ett kort andeuppehåll ifrån min sida.
”Mhm..”
Det behövdes ingen fråga om jag var okej, om det kändes bra, ifall jag ville ta det lugnare. Det här var perfekt. När fingret gled in för andra gången tog jag emot det där nyvunna modet igen och slöt min hand om Max. Tanken på att den kändes så där på grund av mig var nästan överväldigande. Att jag, bara jag; Trey, kunde få honom så. Bara genom att vara jag.
Den här gången var det Max tur att andas ut lite hackigt och hans höfter trycktes något närmare mig, gav ännu en friktion mot min hårdhet.
Mina händer hjälptes åt, smekte och kände försiktigt, skiftade i tempo och testade sig fram. Vattnet fortsatte rinna nedför mitt ansikte och ned emellan oss, som vårat alldeles egna vattenfall. Heta droppar som delades upp mellan oss. Som vårat eget spöregn men så mycket bättre. Ett sådant man inte ville ha ett paraply till. Jag blickade upp mot honom, såg den svarta luggen ligga som en gardin över hans ögon, dom längsta hårtesterna som snuddade vid underläppen. En vattendroppe som glänste på hans ring i näsvingen. Fler vattendroppar som rann ner över läpparna, in emellan dom. In dit jag lät min tunga söka sig. Varmt, blött och mysigt. Så perfekt.
”Trey..” Hans röst var så hes. Som när han alldeles nyss hade vaknat. Eller som när han tyckte att något var väldigt, väldigt skönt.
”Kom.. in i mig..”, andades jag in i hans mun och bet sedan löst tag i min egen piercade underläpp.
Som om det var en dans vi redan hade lärt oss tillsammans, övat på till den grad att allt satt perfekt, tills att inga fötter trampade på varandra och inga kroppsdelar slog i varandra på ett orytmiskt sätt, lät han händerna glida upp till mina höfter, som en egen snurrversion skiftade vi platser och position.
Kaklet kändes inte kallt och obehagligt mot min mage, det kändes som en vägg av vattenfallet. Varmt och svalt på samma gång.
I samma stund som jag svankade gled Max in i mig. Så enkelt. Ett lågt gnyende lämnade mina läppar och studsade mot kaklet innan jag i nästa stund vred bak huvudet för att få känna hans läppar mot mina. Det var som att våra andetag pratade sitt eget språk. Hackiga, hesa, långa, korta. Vi förstod precis varandra utan att behöva uttala några ord.
Max ena hand sökte sig runt min midja, in emellan väggen och magen och smekte långsamt över den våta huden. Samtidigt som han långsamt rörde sig inåt och utåt. Handen fortsatte nedåt en bit, tills att den kunde sluta sig om mig. Precis som jag hade slutit min om honom tidigare. En het utandning mot min nacke. Tempot som ökade en aning mot mina höfter. Jag svankade lite till.
”Max..” Jag flämtade till, hade inte riktigt någon kontroll längre trots den tidigare känslan av den inövade dansen. Dansen som satt så bra men som ändå var så spännande.
Det behövdes fortfarande inga frågor om det kändes bra, om allt var okej, om något skulle göras på ett annat sätt. Det var precis som det skulle. Alla rätt.
Mina läppar särades i samma stund som mina ögon slöts och en våg av en känsla som inte går att beskriva sköljde genom hela kroppen. Letade sin väg igenom alla ådror och kroppsdelar.
Ett hest stön, liknande mitt eget, kom ifrån Max och efter att ha tryckt sig intill mig blev han plötsligt still. Allt var så stilla. Förutom bröstkorgarna. Min egen som snabbt hävdes fram och tillbaks emot väggen av vattenfallet. Max bröstkorg som hävdes snabbt fram och tillbaka mot min rygg. Ännu en gång i takt med varandra, så rytmiskt.
Blöta läppar snuddade mjukt vid min axel, letade sig upp till nacken och vidare till halsen. Varm utandning igen. Långsamt vred jag mig bakåt tills det att jag stod helt vänd emot den där bröstkorgen som nyss tryckts mot min rygg. Mina egna blöta läppar stötte samman med hans och ögonen slöts igen. Jag lät mina armar leta sig runt hals midja och länkade samman händerna där bakom, ville inte låta kroppen försvinna en endaste millimeter ifrån mig. Vilket det nog inte hade behövts några sammanlänkade händer för. Max armar letade sig likt mina runt min rygg och drog mig ännu tätare intill. Pressade samman våra kroppar tills det att dom också talade sitt eget språk.
Du och jag. Vi. För alltid.


crash m/m - del 62

har inte haft någon större lust att lägga upp nånting här, och har inte heller känt mig så sugen på att skriva på crash. så därför blir det här något kortare kapitel än vanligt då jag inte har skrivit något mer än det som redan fanns klart.
kommer ju inte heller bli mer sugen på att avsluta den här storyn om inga säger vad dom tycker, så gör mig glad och posta en kommentar nedanför (som vanligt vill jag gärna att den innehåller något annat än 'bra' (: )

- En enda gång bara...

 

 

 Trey
”Vi syns ikväll då, om du inte somnat”, log han när vi var utanför skivbutiken.
”Jag är vaken”, sa jag självsäkert och sträckte mig upp för att pussa honom på munnen.
Han höll kvar sina läppar länge mot mina innan han drog sig lite ifrån för att göra en ansats att gå in genom dörren.
”Vänta.” Jag tog mjukt tag om hans arm och drog honom intill mig igen för en sista puss. Och en till.
”Hejdå då..”, sa Max igen men lutade sig sedan ner och gav mig ännu en puss. ”På riktigt den här gången.” Han skrattade till och snuddade vid mina läppar en gång till.  
”Mm, hejdå.” Jag stal en snabb puss till och försökte sedan själv göra en ansats till att vända om.
Mitt i steget mot dörren vände han sig om för typ.. hundrade gången?, och vi pussades skrattandes två, tre, fyra gånger till.
”Du kommer försent!” skrattade jag.
Den här gången lyckades vi faktiskt slita oss och Max vinkade med ett flin innan han drog upp dörren och gick in.
Det hade varit ett bra förslag av Max att vi skulle ta en promenad tillsammans istället för jag hade inte alls haft någon lust att gå hela vägen hem ensam nu, när det både var mörkt och kallt och det inte fanns någon hand som kunde värma min. Jag hade tur med att bussen nästan kom på en gång efter att jag hade kommit till busshållplatsen och sedan var det bara den lilla biten ifrån vår hållplats och till lägenheten som jag behövde gå. Väl innanför dörren tog jag av mig ytterkläderna men behöll den stickade tjocka halsduken på, den korta biten hade hunnit göra mig riktigt frusen ändå.

Jag kanske kunde hoppa över middagen, bara ikväll, undrade jag tyst för mig själv. Det var tråkigt att laga och äta själv, och det var knappast så att jag skulle börja svälta mig själv igen. Jag bestämde mig för att det var okej och gick sedan in på mitt rum för att starta datorn.
Innan jag ens hade hunnit logga in på min msn avbröts jag av sms-signalen på min mobil.
Puss.
Ett flin spred sig över mina läppar när jag såg Max enda ord. Ett enda ord och ändå lyckades det värma hela mig lite grann.
Puss på dig med, jobbar inte du?

Jag är ’på toa’. Ville bara ge en sista puss hehe..

Haha men, då får du en till snabb sista puss: Puss. Är det mycket folk?

Mysigt. Nja, inte just nu. Kommer väl säkert om en kvart då Gavin går hem, bara för att göra det lite stressigt för mig ;)

Det går nog bra! :)
 

:) Är väl bäst jag går ut igen nu, vi ses ikväll då! Älskar dig.

Jag bet lite på tumnageln utan att tänka på det och fortsatte le även efter att mobilskärmen hade slocknat och Max sms därmed inte längre syntes. Jag kanske borde göra något snabbt att äta ändå, för hans skull.
Med en låg suck la jag ifrån mig datorn och reste mig upp ifrån den obäddade sängen och gick ut i köket. Drog det inte på golvet till och med? Hela lägenheten kändes jättekall.
’Något snabbt att äta’ blev just snabbmakaroner och medans dom kokade där i kastrullen höll jag händerna ovanför för att värma dom. När dom sex minuterna hade gått slog jag bort vattnet och hällde upp pastan på tallriken med den strimlade skinkan jag hade tagit fram ur kylen. Inte alltför rolig mat men jag kände mig ju inte ens hungrig. Tänk så höll det på att vända igen? Från att jag varit så glad över att jag äntligen börjat känna mig hungrig igen, att jag inte längre tänkte lika noga på vad jag åt, att jag till och med ätit tårta utan att en enda gång tänka på grädden. Tänk så hade det bara varit något tillfälligt och att det nu skulle bli lika jobbigt igen; illamåendet, skuldkänslorna efter att ha ätit något, inbillandet att maten svällde i munnen..
Plötsligt gick det inte lika lätt att svälja tuggorna och jag la till sist ifrån mig gaffeln och kände en isande kyla sprida sig i kroppen på mig. Jag kunde inte gå igenom det här en gång till. Det gick bara inte. Blicken föll ner till tallriken och högen av dom klibbiga makaronerna. Jag svalde hårt och knöt nävarna innan jag släppte ut fingrarna igen. Nej. Jag tänkte för mycket, jag tog ut saker i förväg och började redan inbilla mig grejer. Det var klart att det inte var på väg att bli värre igen. Beslutsamt tog jag upp gaffeln igen och spetsade så många makaroner som det gick och sedan två skinkbitar innan jag snabbt stoppade den i munnen. Nästan frenetiskt tuggade jag och svalde sedan lika snabbt. En tugga till. Jag knep ihop ögonen och försökte ignorera kväljningskänslan, lyckades svälja och skyfflade sedan snabbt in nästa tugga. Se, det här var inga problem, jag var hur frisk som helst, det smakade jättegott. Jag hostade högt till och la sedan handen över munnen. Jag inbillade mig. Fler makaroner spetsades och stoppades snabbt in i munnen. Fler och fler tuggor, allt snabbare.
Jag stannade upp och kunde sedan inte hindra hulkandet. Så fort jag kunde sköt jag ut köksstolen och sprang sedan iväg till badrummet. Jag hann precis lyfta på toalettlocket innan all mat kom ut.
Jag flämtade till och såg ner på mitt maginnehåll bara för att sedan spy en gång till. Jag såg på händerna som var gripna om toaringen och undrade varför dom darrade – tills jag insåg att det var hela jag som darrade. Det kändes som en bergsbestigning bara att sträcka på mig och dra i spolknappen och jag sjönk sedan ihop över toan och flämtade till igen, både av utmattning och rädsla.

En halvtimme senare hade jag förflyttat mig ifrån toaletten till duschen med förhoppningen att en lång varm dusch skulle få mig att må bättre. Istället hade det blivit motsatsen. Tårarna hade runnit ikapp med vattnet och jag hade känt mig som världens största misslyckande. Vad skulle jag säga till Max? Och till Sid? Skulle jag behöva sluta på dagiset igen nu? Alla tankar snurrade runt och jag visste inte längre vad som var inbillningar och vad som var verklighet. Hade jag inte mått lite illa tidigare i veckan också? Jag kanske inte ens hade ätit frukost igår? Hade jag utan att tänka på det börjat fuska med maten igen, skrapat ner den i komposten när Max inte såg? Nej herregud, jag var inget psyko som inte hade koll på vad jag gjorde! Jag mådde ju bra. Jag.. hade mått bra när jag och Max åt lunch. Visst..? Tankarna gick som sagt runt väldigt snabbt.
Benen ville inte riktigt bära mig och jag sjönk ner på golvet i duschkabinen med ryggen lutad mot den frostade rutan och höll duschslangen tryckt mot bröstkorgen. Trots det skållheta vattnen hackade jag tänder.
Jag hade världens finaste pojkvän, vi hade en fin lägenhet, jag hade flera bra kompisar och en bästa vän i Sid, jag hade ett extrajobb där jag för det mesta trivdes bra. Vad var det för fel på mig som inte kunde bete mig normalt?! Varför var jag så misslyckad när jag hade allting jag kunde be om?
En ny kväljning hotade och jag slöt hårt ögonen. Jag fixade inte det här. Allt höll på att bli förstört. Vad skulle jag ta mig till? Jag ville inte..
Panikångesten började gripa tag i mig allt hårdare, den som jag varit alltför bekant med under flera år, och jag kom snabbt upp på benen. Andningen var snabb och oregelbunden och det fanns ingen chans att jag skulle kunna lugna ner mig utan hjälp.
Med fumliga händer öppnade jag badrumsskåpet och råkade riva ut både en och två flaskor som hamnade i handfatet. Andetagen blev allt häftigare och jag kände hur det snurrade till i huvudet. Måste.. ha..
”Vad fan..!” kved jag fram och drog frustrerat ut fler flaskor och burkar som var i vägen. Till sist hittade jag det jag sökte. Påsen med engångsrakhyvlarna. Trots dom darriga fingrarna fick jag fram en och sjönk sedan ner på golvet med hesa andetag. Jag tryckte den hårt intill armen och såg på den med grumliga tårfyllda ögon. En gång bara. Jag visste att det skulle hjälpa. En enda gång.
Max..
En snyftning tog sig fram men jag hade fortfarande inte rört rakhyveln, höll den bara tryckt mot den tunna huden. En gång bara.
Jag visste inte riktigt hur det gått till men mina andetag var inte längre riktigt lika ytliga. Efter några ansträngande minuter lyckades jag andas en aning djupare och tårarna som börjat torka längs kinderna fick inte sällskap av några nya. Jag kände mig bara så trött..

När jag öppnade ögonen insåg jag att det här var andra gången på två dagar som jag vaknade inne i badrummet. Den här gången var det dock ingen Max där. Jag upptäckte rakhyveln i min hand och genast var alla minnen tillbaks. Vad i helvete hade jag hållit på med? Blicken gick långsamt till duschen, till toan och sedan tillbaks till rakhyveln. En skrämd tanke slog mig och jag såg blixtsnabbt på armen. Två nya smala sår prydde min redan ärrade arm. Jag andades ändå lättat ut och slöt ögonen några sekunder. Det hade kunnat vara så himla mycket värre. Tänk så hade Max kommit hem och hittat mig på toalettgolvet med alldeles blodig arm. Han hade redan varit med om att ha hittat mig så i sängen. Det räckte.
Jag huttrade till och insåg egentligen inte förrän då att jag inte hade ett endaste plagg på kroppen. Jag satte mig upp på golvet och sträckte sedan upp armen mot en av krokarna och fick ner en handduk som jag snabbt svepte omkring mig. Jag kunde inte säga att jag kände mig överlycklig, men jag mådde mycket bättre nu än vad jag hade gjort.. för ett tag sedan. Jag hade verkligen fått en panikångestattack. Jag som hade trott att jag inte skulle behöva vara med om det igen, att jag hade slutat med sådant.. Det var otäckt hur det kunde få mig att tänka, hur den kunde skjuta undan alla normala och logiska tankar och istället bara elda på den farliga glöden som jag själv hade lyckats tända. Hur den hade kunnat få mig att nästan börja hetsäta i ren panik, bara över någonting så simpelt som att jag inte hade varit så hungrig.
Just då var jag bara så tacksam över att Max inte hade varit hemma. Efter att ha torkat mig och lagt kläderna i tvättkorgen gick jag in på mitt rum och tog på nya underkläder. En blick på stereoklockan informerade mig om att det fortfarande var två timmar kvar tills Max skulle komma hem. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna hålla mig vaken så länge till. Och gud vad jag frös. Ett par strumpor åkte snabbt på och sedan ett par hellånga pyjamasbyxor istället för shorts som jag brukade sova i. Åh, tröjan jag fick i födelsedagspresent från mamma och pappa, den hade jag ju inte ens prövat än! Jag plockade upp den ifrån datorstolen och drog den sedan över huvudet. Den var precis lika mjuk och skön på som den hade känts utanpå. Armarna var lite för långa, precis som jag ville ha dom. Det kändes.. varmare nu, men jag frös fortfarande.

Max

Jag låste personaldörren till skivbutiken och såg mig sedan lite omkring i gränden. Värsta tänkbara scenariot skulle ju vara om det dök upp ett gäng killar, eller åtminstone två, i svarta luvor och en pistol riktad mot mig. Jag ville tro att jag skulle vara så pass smart att jag bara öppnade dörren åt dom och lät dom ta precis vad dom ville och inte börja tjaffsa emot på mitt vanliga Max-vis, men det skulle vara sjukt läskigt ändå. Nu verkade det dock inte vara någon fara så jag skyndade mig ut på den mer upplysta gatan istället och började bege mig mot bussen.
Stegen uppför trapporna gick väldigt lätt och jag drog upp dörren med ett leende.
”Hallå?”
Inget svar. Jag tog av mig skor och jacka och gick sedan in i det nedsläckta vardagsrummet för att kolla ifall han kanske hade somnat i soffan men det var tomt.
”Tre..” Jag stannade till på tröskeln till hans sovrum och höjde förvånat på ögonbrynen. Ovanför det långt uppdragna täcket stack en röd grovstickad mössa upp. Vad..?
Jag klev in i rummet och gick tyst fram till sängen för att kolla så att han verkligen sov och sedan fångade någonting annat min blick. Hans laptop stod på golvet med en liten blå blinkande lampa som signalerade att det trådlösa internetet var igång. Jag sjönk ner på huk och rörde sedan på touchpadens mus för att kunna stänga av datorn. En hemsida dök upp på skärmen och jag höjde flinande på ögonbrynen igen när jag såg rubriken till artikeln.
Så sover du gott i natt – utan att frysa
* Det finns en mängd olika elektriska värmedynor på marknaden, de värmer gott när man är frusen. Att ha en värmedyna under ryggen eller nacken kan även vara bra mot ömmande muskler och leder.
* En annan klassisk värmekälla att ha i sängen är varmvattenflaskor. Lägg dem i sängen en stund innan du ska gå och lägga dig – så är det redan varmt och mysigt när du ska krypa ner.
* Se till att värma handleder och fotleder - där ligger blodkärlen ytligt vilket påverkar kroppstemperaturen mycket.

* Drick något varmt och lugnande före sänggång. Se till att det inte innehåller för mycket socker eller koffein. Örtté eller varmt vatten med lite honung är bra.

* Mycket värme försvinner genom huvudet. En liten mössa kan göra mycket för den som fryser vid sängående.

’En liten mössa.’ Vad fan var det här för något? Jag skrattade lite lågt och stängde sedan av datorn innan jag reste mig upp. Det var först då jag såg att det stod en kopp med en sked i på det lilla sängbordet, i sällskap av tre små coca-cola flaskor fyllda med vatten. Vad söt han var! Han hade verkligen gått in för att följa dom där punkterna. Jag borde väl egentligen gå in till mitt rum och lägga mig, för att inte riskera att väcka honom, men samtidigt längtade jag ju väldigt mycket efter att få känna Treys närhet. Vi hade ju varit ifrån varandra så länge, hrm. Dessutom! Ingenting värmde bättre än en annan människas kropp. Jag gjorde honom helt enkelt en stor tjänst genom att krypa ner bredvid. Skulle bara borsta tänderna först.

Så fort jag tänt lampan såg jag rakhyveln som låg på golvet på badrumsmattan. Hade den legat på handfatet hade jag bara antagit att han glömt att kasta den efter att ha rakat sig, fastän jag började tvivla på att Trey ens kunde odla skägg om han så hade velat, men att den låg på golvet gjorde mig direkt mer misstänksam. Han kunde egentligen inte klandra mig för det. Lite oroligt bet jag mig i läppen men borstade ändå tänderna och gjorde mig klar innan jag gick tillbaks till sovrummet.
Efter att ha dragit ner täcket en bit var jag nära att skratta igen, galningen sov i den stickade tröjan han hade fått i present. Hade han fått någon släng av feber eller? Leendet försvann dock snart och jag drog väldigt försiktigt upp den vänstra ärmen på honom. Det var alldeles för mörkt för att kunna se och jag sträckte ut armen för att kunna tända sänglampan. Trey verkade inte märka någonting utan fortsatte att andas tungt med slutna ögon. Mina ögon synade snabbt alla ärr, vissa mer rosaröda än andra men inga verkade nya. Eller.. jo ett, nej två röda sår fanns det, mycket kortare än dom andra. Jag suckade tungt och drog ner ärmen igen, väldigt nära att gripa tag hårdare i den och fråga vad fan han höll på med. Jag lyckades ändå lägga mig ner och vände sedan ryggen mot honom. Han hade lovat.  

Trey
När jag vaknade kände jag direkt att någon låg bredvid mig och jag öppnade ögonen för att kunna se på Max. Till min besvikelse låg han med ryggen emot, något han aldrig brukade göra, och jag sträckte försiktigt fram handen för att smeka fingrarna över hans rygg. Han måste ha vänt sig i sömnen, för han kunde väl inte ha blivit besviken för att jag hade somnat heller? Jag hade ju varit så trött. Jag sträckte lite förvånat upp handen mot huvudet när jag kände att jag hade någonting på mig men kom sedan ihåg innan jag ens hunnit röra vid mössan.
Max rörde sig under min hand och vände sig efter en stund om och såg på mig.
”Hej”, log jag svagt. ”Förlåt att jag somnade igår, jag var jättejättetrött.”
”Okej”, sa han och höjde sedan blicken lite. ”Snygg mössa.”
Jag flinade till och kände på den. ”Det var kallt.”
Trots hans kommentar så fanns det inte riktigt något roat i hans blick och jag fick inget leende vilket gjorde mig lite fundersam. ”Gick det bra att stänga själv igår?”
Han nickade. ”Japp.”
Han gjorde mig nervös. Jag bet tag i en av piercingarna och såg sedan mot honom igen, väntade på att han skulle säga någonting mer. Det kom inget, förutom en blick som nästan var.. irriterad? Det fick mig att svälja hårt. Han kunde omöjligt veta om att jag hade spytt igår.
”Hade du det bra igårkväll själv då?” undrade han efter en lång tystnad.
”Jaa”, log jag snabbt. ”Jag.. tittade på teve bara, la mig tidigt..”
Varför ljög jag? Varför berättade jag det inte bara? Jag hade ju inte gjort något fel, jag hade inte gjort det med flit, jag hade inget att skämmas över. Eftersom jag var oskyldig borde jag bara ha berättat. Att jag börjat inbilla mig saker, fått en panikångestattack och helt enkelt råkat spy upp maten, men att det hade känts bättre senare. Det var ju Max, jag borde berätta allt för honom. Men nu ljög jag honom rakt i ansiktet – undanhöll information i alla fall.
”Inget annat?”
Jag såg på honom och skrattade sedan till, inte helt äkta. ”Nej inget annat, vad är det med dig?”
”Inget, sorry”, log han svagt och la sig sedan ner på rygg.

Jag som alldeles nyss hade hävdat för mig själv att jag var oskyldig hade plötsligt blivit att känt mig väldigt skyldig och hasplat ur mig att jag var jättehungrig och skulle gå upp och äta frukost, ’men han kunde ligga kvar, det gjorde absolut ingenting’.
Det stod en tallrik med fil framför mig, en liten smörgås med ost på och en kaffekopp. Max fåordiga meningar och konstiga blickar hade säkert bara berott på hans morgonhumör, det var ju inte alltid det bästa, och klockan var inte särskilt mycket än. Det var nog bara därför. Om han bara somnade om och sov en liten stund till så skulle han vara på bättre humör när han kom upp. Jag kände mig lite lugnare efter att ha konstaterat det och tog sedan en sked med fil.
Kaffet hade varit alldeles för varmt och bränt mig på tungan, så först långt efter att jag hade ätit upp frukosten så kunde jag ta en klunk. Det var då Max kom in i köket också, med håret åt alla håll men ovanligt pigga ögon. Han hade nog behövt den där extra timmen precis som jag trott.
”Det finns kaffe kvar, jag kunde dricka det först nu så det är inte kallt i alla fall.”
”Okej vad bra.” Han hällde upp en kopp men stod kvar vid bänken medans han tog en klunk, tittade sedan upp på mig igen. ”Du skulle väl berätta för mig om det var något Trey?”
Inte igen. Vad höll han på med? Han kunde ju inte veta! Och nu kunde jag omöjligt säga någonting, det skulle bli jättekonstigt. ’Ja just ja, jag glömde säga det där i sängen, och jag råkade ljuga lite också, men jo jag mådde faktiskt väldigt dåligt igårkväll, fick lite ångest och spydde upp middagen som jag skulle äta för din skull, glömde säga det, oops.’  Nu fick jag helt enkelt vara tyst om det. Jag lyfte kaffekoppen igen för att ta en klunk och kände först då hur det sved till över armen när tröjan skavde mot huden. fan, jag hade inte ens kollat hur det såg ut. Men det hade inte varit särskilt farligt jämfört med tidigare gånger, inte särskilt djupt.
”Jaa självklart”, sa jag efter att ha ställt ner koppen. ”Varför.. frågar du så mycket? Kom och sätt dig istället.”
Jag såg blixtsnabbt upp när jag hörde ljudet av porslin som slogs i en aning för hårt mot bänkskivan och insåg att det var Max som ställt ner koppen. Med snabba steg var han framme vid mig och slet tag i min arm som jag alldeles nyss lagt ner mot bordet.
”Vad gör du?!” frågade jag chockat.
”Vad fan är det här då?!” Utan att jag hann dra åt mig armen hade Max slitit upp ärmen till armbågen och vände omilt på den så att undersidan av armen syntes. Jag såg förfärat ner på den ljusa huden som hade två väldigt tydliga röda sår, inte alls lika fina som igårkväll. Några små torkade droppar av blod som redan bildat sårskorpor.
”Max..”, började jag.
”Nej Trey, jag vill inte höra någon jävla ursäkt. Du lovade mig att du hade slutat! Du har sagt det flera gånger, och jag har trott dig!”
”Men..”, sa jag och försökte dra åt mig armen men han höll stenhårt om den.
”Tror du inte att jag känner igen nya sår? Tror du inte att jag kan dom där ärren utantill? Men det värsta är att du inte ens kunde berätta det! Du sitter och ljuger rakt till mig.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag slog istället tyst ner blicken och svalde hårt igen. Hur hade han kunnat.. hur hade han vetat?
”Hur.. visste du?” viskade jag, som att det var det viktigaste.
”Hah, är du verkligen seriös?” Han såg på mig som att han trodde att han hört fel. ”Om du ska börja smyga med det igen så måste du göra det mer diskret, att lämna rakhyvlar på golvet gör det ganska uppenbart. Ett tips bara.”
Varför skulle han låta så där för? Det var ju inte meningen! Jag hade knappast planerat att min kväll skulle ha blivit så där! Okej jag var jävligt dum som inte hade sagt någonting till honom men han behövde inte håna mig! Trodde han på riktigt att jag ville ’smyga’ med det? Att jag ville bli fast i det där beroendet av att skada mig själv igen? Han visste ju inte ens varför jag hade gjort det!
Jag slet åt mig armen och reste mig upp ifrån bordet. ”Måste du vara så taskig?” Det lät mer som pipande än någonting bestämt.
”Är det jag som är taskig? Du lovar mig saker som du inte håller och kan inte ens berätta om det för mig så att jag kan hjälpa dig? Jag tycker inte att det är jag som är taskig.” Han sa varje ord så tydligt.
”Du kunde inte hjälpa mig efter att det redan hade hänt fattar du väl!” Jag såg på honom med ett ansiktsuttryck som pendlade mellan ilska och ren förtvivlan. ”Och det är inte som att jag har börjat igen.”
Jag nästan spottade fram ordet ’börjat’.
”Hur ska jag veta det? Du berättar ju uppenbarligen inte!”
Jag såg sårat på honom. ”Du får väl lita på mig.”
Jag ville inte behöva höra dörren slå igen efter Max så jag tog till flykten själv. Med en mössa nedragen över det ofixade håret och fötterna i conversen.

Det var svinkallt ute. Så klart. Den stickade tröjan hjälpte inte särskilt mycket och jag försökte fundera ut vart jag kunde ta vägen. Jag tänkte inte gå in till Max i alla fall.
Tja det är Sid, jag vet inte varför jag inte svarar..”
Jag tryckte bort samtalet och bläddrade snabbt fram Cornelias nummer istället. Det gav bättre lycka.
”Hej favoritkusin!”
”Hej..”, sa jag, inte riktigt lika glatt. ”Kan jag komma förbi dig?”
”Vad har hänt?” frågade hon direkt.
”Inget, jag ville bara.. ses du vet.”
Det var tyst en stund innan jag hörde hennes röst igen. ”Berätta vad som har hänt först isåfall. Trey?”
”Men.. jag och Max.. bråkade lite bara..” Armen sved till igen och jag drog ner den vänstra ärmen över fingrarna. ”Kan jag komma förbi eller?”
”Nej..”
Va? Sa hon nej nu helt plötsligt? Jag började känna mig upprörd och grep tag hårdare om mobilen.
”Du sa ju att jag kunde komma om jag berättade först!” Så hade jag uppfattat det i alla fall.
”Inte om det handlar om dig och Max, gå och prata med honom istället.”
”Det tänker jag inte göra, vill du göra det värre för mig eller vad handlar det om? Men visst jag ringer till.. någon annan.”
Det var bara det att det inte fanns så många andra som jag kände mig bekväm att gå till när jag mådde så här. Och jag skulle inte kunna bete mig som att ingenting hade hänt heller.
”Trey..”, sa Cornelia och lät mer ångerfull nu. ”Jag vet bara att.. ingenting löser sig om du kommer hit och Max sitter kvar i sitt rum, varför dra ut på det..? Har ni bråkat så är det bästa att ni pratar om det. Vill du prata om vad det handlade om?”
Jag tog ett hackigt andetag och försökte pressa tillbaks tårarna. Jag visste ju att hon hade rätt, och det kändes bara ännu jobbigare.
”Nej..”, suckade jag uppgivet till slut. Jag visste inte ens om man skulle kalla det bråk. Jag var egentligen mer arg på mig själv än Max, även om hans anklagelser också hade gjort ont. Var han tvungen att ta för givet att jag hade börjat göra det här till en rutin igen? Det var inte alls så. Jag hade mått dåligt och gjort ett misstag. Det var allt.


Max
Jag kollade ut genom fönstret ungefär var tioende minut, men Trey syntes inte till. Varför hade han behövt sticka ut för? Vad trodde han egentligen; att jag skulle rycka på axlarna och inte bry mig att han hade skadat sig själv igen?
Fast jag hade kunnat valt ett bättre ordval. ’Ett tips bara.’
Men han hade ljugit för mig. Flera gånger samma morgon. Hade han trott att han skulle kunna dölja det för mig enda tills det hade läkt och bleknat lika mycket som dom andra ärren? Hade han tänkt att sova i långärmat varenda natt? Undvikt all form av aktivitet där man var naken?
Jag tyckte inte om att erkänna det men jag var för stolt för att kunna ringa hans mobil just nu. Jag ville inte behöva be om ursäkt. Jag hade kanske som sagt valt fel ord, men det var egentligen han som hade fått mig till det genom att undanhålla allt.
Bara han inte gjorde någonting dumt nu..
Vad hade hänt igårkväll egentligen?
Hur pass dåligt hade han mått om han tagit till rakblad igen?
Varför hade han inte ringt mig?..

När dörren äntligen öppnades var allt med stolthet hit och dit som bortblåst och jag nästan sprang ut i hallen.
”fan Trey, var du tvungen att dra så där?! Jag trodde att något hänt!”
”Så länge var jag väl inte borta..”, viskade Trey och såg ner på sina skor innan han långsamt höjde blicken igen. ”Jag har inte börjat igen.” Han såg så ömtålig ut.
”Jag tror dig”, sa jag och gick fram för att dra in honom i en kram, vare sig han ville eller inte. ”gud vad kall du är.”
”Jag tog ingen jacka”, mumlade han mot mitt bröst. Utan att lägga armarna om mig.
”Förlåt.”
”Förlåt.”
Han skrattade lågt till när vi hade pratat i mun på varandra men blev sedan mer allvarlig. ”Jag skulle inte ha ljugit..”
”Nej men jag hade inte behövt bete mig som ett as heller, jag blir bara rädd, förstår du? Och du hade ju.. du lovade..”
Trey drog sig ur min famn och tog av sig skorna, undvek att säga någonting på en ganska lång stund. ”Det handlade inte om dig Max, jag vet att jag lovade och jag är ledsen att jag bröt det, men du vet inte hur jag mådde. Det var knappast så att jag tänkte att ’nu kommer Max bli sur över det här för att jag lovat.’ Jag visste inte vad jag skulle göra, och min kropp reagerade på det sättet som den gjort i flera år för att försöka härda ut och överleva.” Han såg upp på mig. ”Jag är inte så jävla glad över det själv, det krävdes hur mycket som helst för att jag skulle kunna sluta, jag har faktiskt lovat mig själv också och inte bara dig.”
Jag bet mig i läppen och insåg att jag hade.. låtit ganska självisk. Det var klart att han mådde dåligt av det här själv, det handlade inte bara om mig. ”Var det.. har du gjort det fler gånger?”
”Men nej! Tror du mig fortfarande inte?” utbrast han.
”Jo!” skyndade jag mig att säga. ”Det är klart jag gör.. jag bara.. undrade.”
Han suckade djupt, om än lite darrigt. ”Du vet när jag gjorde det senaste gången, och igår var.. första gången sedan dess.”
Jag drog lite i en hårslinga och bet osäkert tag i läppen. Jag ville inte att det skulle bli bråk mellan oss igen. Varför gick ingenting någon gång enkelt? Det kändes som att när vi hade haft det bra en liten stund så var det tvungen att komma någonting dåligt efter det. ”Okej”, sa jag till sist och visste inte om jag skulle våga fråga mer. Tydligen behövdes det inte heller.
”Men jag är ledsen på riktigt att jag inte berättade. Det gick liksom automatiskt, jag ville väl inte.. jag ville bara inte berätta, och sedan kändes det som att jag inte kunde berätta längre, för att jag redan hade ljugit”, mumlade han.
”Varför..”, började jag men tystnade sedan igen och försökte istället tolka hans ansiktsuttryck.


Trey
Jag kunde inte hålla kvar hans blick utan såg snabbt ner. Skulle jag skynda mig att hitta på en ny lögn? Säga att jag bara hade blivit att må jättedåligt, tänkt dumma tankar och.. Jag skämdes så mycket, och jag hade blivit så rädd..
”Jag.. jag spydde upp maten.”
Jag fortsatte hålla kvar blicken på fötterna och väntade mig att han skulle börja skrika. Att han skulle fråga om jag var helt dum i huvudet, om jag inte hade lärt mig någonting alls av förra gången, att jag borde tas in på psyk, att jag behövde prata med någon. Jag föreberedde mig på att jag skulle få försvara mig och säga att det inte alls var så, att det bara hade varit en engångsgrej, att jag hade inbillat mig och sedan fått en panikångestattack. Jag förberedde mig på att behöva vända om och fly ut igen. Samtidigt förstod jag ju att han säkert skulle bli rädd också, att han lika lite som jag ville behöva gå igenom allting en gång till, att han var rädd för att se mig så sjuk igen, att han skulle klandra sig själv över att han inte hade märkt några tecken, när det hände en andra gång till och med!
Men det var ju inte så. Jag hade inte ’börjat’ med det här igen heller. Igårkväll hade bara blivit väldigt fel.
Inget av dom skriken jag förväntat mig kom.
”Gjorde du?” Hans ord kom ut i en viskning och jag vågade se upp igen.
”Det är inte så som du tror Max, jag lovar”, skyndade jag mig att säga. ”Snälla bli inte arg.”
Det såg ut som att mina ord hade gjort illa honom och jag insåg i samma stund att han kände sig väldigt träffad, att han hade blivit arg när han sett mina sår.
”Vad hände?” Hans blåa ögon såg in i mina och det var omöjligt att missa rädslan som fanns i dom.
”Jag vet inte.. eller..” Jag ville helst inte prata om det alls. Jag ville bara glömma. Jag kunde ju inte vara normal, jag hade lyckats bli frisk och jag hade varit glad över det, och sedan hade jag plötsligt börjat inbilla mig att jag var sjuk igen? Det var inte logiskt.
”Du behöver inte..”, började Max men såg sedan ut att ångra sig. ”Jag vill veta..”
”Jag var inte hungrig så jag hade tänkt låta bli att äta kvällsmat, inte för att jag tyckte att jag var tjock eller någonting!, men sedan bestämde jag mig för att göra mat ändå.. jag tänkte på att du hade velat det.. Sedan.. jag började inbilla mig..”
Jag berättade så gott jag kunde, försökte förklara dom ologiska tankarna, paniken, hur kväljningarna hade kommit, hur hemsk jag hade känt mig när jag såg ner i toaletten, att jag brutit ihop i duschen.. att jag knappt mindes den där rakhyveln utan mer när jag vaknade upp på mattan och faktiskt kände mig bättre igen. Max hade inte nickat och sedan gått därifrån, blivit upprörd eller sagt något i stil med att det inte var okej. Istället hade han bara gått fram till mig igen och kramat mig, hårdare än när jag kom in genom dörren. Han hade inte sagt något och det hade inte behövts. Just då sa hans kram så himla mycket och befriade mig samtidigt ifrån en massa tunga stenar som jag hade haft i magen sedan jag vaknade.

Efter att vi hade ätit lunch, jag hade inte kunnat undgå Max övervakande blick fastän han själv försökte dölja den, hade vi tillbringat större delen av eftermiddagen på olika håll i lägenheten. Kanske hade vi behövt det båda två. Lika mycket hade vi nog saknat varandra för när jag lite tveksamt frågade Max ifall vi skulle gå iväg och veckohandla så hade han skinit upp lika mycket som att jag skulle ha frågat om vi skulle gå ut och köra snöbollskrig.
”Vi kan väl bestämma i affären vad vi ska ha?” föreslog Max och såg upp på mig från sin upp och ner ställning där han låg i soffan med benen dinglande över armstödet.
”Nej det är så man inte kan göra, då köper man massa impulsgrejer och så blir det typ dubbelt så dyrt än om man hade planerat, och sedan kommer vi glömma saker och behöva handla en gång till.”
Max höjde på ögonbrynen och såg på mig.
”Jag skolkade inte från hemkunskapen som vissa andra”, kontrade jag och fick ett flin tillbaks.
”Okej, okej vi gör på ditt sätt. Vart är vi?”
”Vad ska vi äta lördagkväll?”
”Beställa pizza?”
”Det är slöseri när du är duktig på att laga mat.”
Han flinade igen. ”Okej sant. Dessutom kan ju ingen köpemat mäta sig med smakupplevelsen från min egenlagade mat.”
Jag skrattade och skakade på huvudet. ”Det är faktiskt så! Du är jätteduktig”, sa jag ärligt.
”Det var länge sedan vi åt typ skaldjur, ska vi ta lite sånt?”
”Åh jaa, det gör vi”, sa jag med ett leende och skrev ner det på handlarlistan. ”Söndag kvar..”
”Pannkaka?”
Vi fick till sist ihop måltider till veckans alla dagar och gick vidare på andra grejer som behövdes.
”Visst behövdes det tvättmedel?”
”Kanske.. kan jag få en puss?”
”Men nej, vi måste göra klart först”, sa jag och försökte hålla tillbaks flinet. Jag hade egentligen tröttnat för länge sedan på det här vara-vuxen-göra-handlarlista-grejen och var väldigt mycket mer sugen på att pussa på min pojkvän. Men nu var vi faktiskt tvungna att få ihop det sista till listan.
”Mjölken var nästan slut i alla fall, typ frukt då? Vad vill du ha?”
”Que?”
”Vad?” flinade jag.
”Förstår inte vad du säger. Non capisco, no se.. eh.. vad heter det på franska?”
Jag skrattade till och lutade mig ner över honom. ”Du är väldigt dryg, vet du det?”
”Non capisco”, flinade han brett tillbaks.
Jag skakade lätt på huvudet och böjde mig sedan ner mot hans uppochnervända läppar. Samtidigt som jag kysste honom drog jag ett smalt streck med den svarta bläckpennan jag skrivit med.
”Ritar du på mig?!” utbrast han med ett skratt och pussade mig snabbt innan han kände på sin kind.
”Nejdå”, sa jag och rätade lite på mig för att sedan börja göra en sexig mustasch på honom. ”Jag har inte udden framme känner du väl.”
Jag la ifrån mig pennan och försökte att inte fnissa alltför mycket åt mitt verk innan jag sjönk ner mot honom och kysste honom igen.
”Jag får nackspärr, vänta”, skrattade han. ”Och gud vilken avtändande replik..”
”Vem har sagt att jag var tänd på dig innan?” log jag brett.

När han var rättvänd, men fortfarande liggande, i soffan sjönk jag ner ovanpå honom och slöt mina läppar om hans underläpp igen. Varför hade vi inte gjort det här från början istället för den där dumma listan? Just ja, den dumma listan som hade varit min idèe.
Han placerade sina händer över min rumpa men fick snart låta dom glida utmed höfterna istället när jag satte mig upp gränsle över honom.
”Ska vi gå?.. eller?”
”Har du några andra förslag?”
”Kanske det..” Jag drog långsamt några fingrar från hans hals, ner över bröstet och till magen. Därefter tog jag stöd med händerna mot hans axlar och lutade mig neråt för att kunna placera några retsamma kyssar över hans hals.
”Jag väljer det här förslaget”, mumlade han och trevade med handen i mitt hår tills han flätade in fingrarna i det.
”Jasså?.. jag har ju inte ens nämnt det än.” Jag fortsatte kyssa mig uppför hans hals, till nacken och sedan alldeles under örat. Jag kunde riktigt känna hur Max skälvde under mig och det var en otroligt tillfredsställande känsla.
Han sträckte en aning på halsen, förmodligen för att jag skulle komma åt bättre, och just därför drog jag undan läpparna för att istället leta mig fram med handen till hans mage.
En lite darrig utandning hördes ifrån honom och jag lät långsamt några fingrar börja leta sig in under tyget på hans tröja.
”Nej vi borde verkligen gå nu”, sa jag och drog ut handen för att sedan kliva av honom, allt samtidigt som jag försökte hålla tillbaks det väldigt retsamma leendet. Jag kanske skulle passa som sadist.
”Trey”, stönade han till och såg upp på mig. Synen av mustaschen gjorde att jag inte kunde hålla tillbaks skrattet. ”Skyll dig själv när du drygade dig så mycket tidigare.”
”Vad?!” skrattade han och lutade bak huvudet samtidigt som han drog fingrarna genom håret. ”Jag förstod ju bara inte!”
Jag såg flinande ner på honom innan jag tog upp handlarlistan. ”Kom nu.”
”Så jag ska gå runt och vara småkåt nu enda tills vi kommer hem igen? Är det var du planerar?”
”Japp”, log jag brett.
”Du är ond.”

Medans jag letade efter min mössa hann Max få på sig både skor och jacka och stod redan i dörröppningen när jag kom ut i hallen igen.
”Ma..”
”Skynda dig så hinner vi med prickbussen”, sa han och gick ut i trapphuset utan att ha hört mig.
”Vän-tha”, sa jag och började skrattade till mitt i ordet.
”Den är ju alltid lite sen på vintern så vi hinner! Har du lappen nu då?”
Jag knöt skorna och gick sedan ut över tröskeln. ”Jaa men du har liksom..”
Max hade redan börjat gått nerför trapporna och verkade inte alls vara särskilt noga med att få veta att han hade en målad mustasch. Aja, jag hade försökt berätta. Haha.
Jag skyndade mig ut efter honom genom porten och huttrade samtidigt till. Kunde det inte vara Några plusgrader åtminstone? ”Jag har faktiskt inte lika långa ben som dig.”
Max stannade till och vände sig om mot mig med ett leende. ”Älskling..” Han tog mjukt tag om min hand och jag började skratta igen. Herregud, en leende Max med mustasch.
”Vad nu då?” frågade han förvånat men flinade lite roat.
”Ingenting”, log jag och skakade på huvudet. ”Bäst vi skyndar oss nu då.” 

Det var när vi satt på bussen och Max fick syn på sig själv i en av dom stora runda speglarna som finns längst bak i bussar som jag blev avslöjad.
”OH MY GOD! Trey!” skrek Max till och började högt skratta. ”Men gud, du ritade ju inte sa du!”
”Ehe.”
”Det här kommer ju inte gå bort!” Han slickade snabbt på pekfingret och började sedan gnugga allt han kunde ovanför läppen.
”Men det är sexigt!” sa jag och kunde inte hålla mig längre utan började skratta lika mycket jag.
”Mm, jävligt sexigt va?” flinade han. ”Varför sa du inget?!”
”Jag försökte faktiskt!”
”Säkert. Hur ser det ut?”
”Jo! Två gånger, men du hade ju så bråttom..”, sa jag oskyldigt. ”Ganska illa, nu är du ju bara grå. Var mycket snyggare med mustaschen”, suckade jag och försökte än en gång hålla tillbaks flinet.
Max sträckte på sig för att se i spegeln igen men vände lika snabbt tillbaks till mig. ”Har du en penna på dig?”
”Ehm.. ja. Vadådå? Ska du måla på den igen?” frågade jag förvånat.
Han nickade och såg faktiskt allvarlig ut. ”Jaa det såg faktiskt mer normalt ut än det här.. kluddet i alla fall.”
Jag flinade och nickade. ”Faktiskt.” Jag öppnade min långa axelremsväska och fick sedan upp en svart tuschpenna.
”Tack.”
Döm min förvåning när jag roat väntade på att han skulle börja rita och hur han sedan istället snabbt sträckte sig fram mot mig och drog med pennan rakt över Min kind istället. Ibland var jag bara så himla korkad. Fast så var jag ju egentligen blond också..
”Max!” tjöt jag till och försökte dra tag i hans arm. ”Sluta!”
”Aldrig!” skrattade han och drog åt sig sin arm och försökte istället hålla ner min samtidigt som han kämpade med att få dit fler streck i mitt ansikte.

När vi gick in i matbutiken hade vi lika gärna kunnat komma direkt ifrån mitt dagis och varit femton år yngre. Men jag kunde ju inte förneka att vi hade haft kul.
”Tänk om vi inte hade känt varandra, och så hade du sett mig för första gången här i affären med den här mustaschen i ansiktet, då skulle vi nog aldrig ha blivit tillsammans va?” flinade Max och började skjuta vagnen framför sig.
”Jag kanske hade tyckt att det varit charmigt på något töntigt sätt och råkat krocka med din kundvagn ändå”, flinade jag tillbaks.
”Hah kanske det!”
Vi gick iväg åt olika håll för att hämta grejer och jag fastnade lite längre än nödvändigt vid tvättmedelsavdelningen. Det fanns ju så många olika goda lukter att välja på. Till sist kunde jag i alla fall bestämma mig för en som hette sunkissed och gick iväg för att leta på Max och vagnen.

Max
Jag ställde mig på tå för att nå den översta hyllan med flingpaket och kände helt plötsligt en lätt hand mot rumpan. Chockat vände jag mig om men fick se att det inte var något okänt pervo utan Trey.
”Hur.. känns det?” frågade han och höjde snabbt på ögonbrynen två gånger innan han inte kunde låta bli att flina.
Jag skrattade och la ner flingorna i vagnen. ”Det är bäst att du inte påminner mig för då kanske jag måste dra in dig på en av dom där offentliga toaletterna ändå.”
”Det kommer aldrig hända. Så du får vara lite mer kreativ, och fräschare.”
”Jasså..”, sa jag och gav honom en retsam blick. Det skulle jag ju ärligt talat inte ha någonting alls emot.
”Alltså..”, började Trey medans kinderna ändrade färg till en rosaröd nyans.
”Jag ska inte sätta på dig här mot hyllan, du kan vara lugn”, flinade jag.
Det fick bara Trey att rodna ännu mer. Ändå var det ju inget nytt att jag var mer grov i munnen än vad han var.
”Kan du hämta frukt?” mumlade han och vände blicken mot listan. ”Jagkanhämta mjölkochfil.”
”Visst”, sa jag fortfarande en aning road.
Trey började gå förbi mig i jakt på den där mjölken men stannade plötsligt till, vände sig om och gav mig en snabb puss innan han fortsatte längs gången. Han var så söt. Jag älskade att han var lite blyg, det var charmigt.
Det var tydligt att fler än vi hade bestämt sig för att handla just i eftermiddag då jag i princip fick stå i kö, i alla fall armbåga mig fram, till en del av frukten. Jag såg mig omkring och tog sedan sikte på apelsinpyramiden en bit bort. Den var väl förmodligen mest till prydnad då det fanns apelsiner längre bort intill mandarinerna och grapen, men som sagt; då skulle jag behöva armbåga mig fram och sedan snabbt få plocka i dom första bästa, och då skulle jag med säkerhet få med mig dom fulaste. Herregud, det kändes ju som ett helt uppdrag bara att hämta frukt. Var säkert därför Trey hade bett mig fixa.
Till den uppbyggda pyramiden såg dom i alla fall ut att ha valt dom finaste så jag började försiktigt plocka i några av dom översta orangea frukterna.
Oj.
En apelsin rullade nerför hela pyramiden och landade intill mina fötter.
Och där kom en till.
Nej, nej, nej. Jag sträckte snabbt upp handen för att stoppa nästa apelsin, vilket bara ledde till att den bredvid rörde på sig istället.
fuck.
Ett dovt dån hördes och jag kunde bara stå och se på medans hela den fina apelsinpyramiden började rasa. Apelsiner föll i allt snabbare takt och stannade inte längre intill mina fötter utan rullade iväg på golvet åt alla tänkbara håll.
Jag backade bak ett litet steg och försökte desperat att inte titta mig omkring. Jag ville helst inte se en enda en av dom stirrande blickarna som jag förstod var riktade mot mig.
Men så fick jag plötsligt syn på Trey ändå. Trey som först såg alldeles förskräckt ut men som sedan bröt ut i ett fnissande som han inte ens kunde dölja med händerna för munnen.
”Sluta!” väste jag fram när han fnissande kom fram till mig.
”Herregud vad har du gjort?!”
”Men jag tog apelsiner fattar du väl”, sa jag och höll förklarande upp påsen. ”Gud vad pinsamt.. Sluta skratta!”
”Kom”, skrattade Trey och greppade tag i min hand innan han började halvspringa. Det här var bara så sjukt. Jag började själv skratta när jag lät mig dras med. ”Vagnen!”
Efter en snabbrusning till vagnen flydde vi in längs dom olika varugångarna och sjönk sedan skrattande ihop båda två över vagnkanten.
”Jag är säkert med på någon övervakningskamera!” skrattade jag.
”Åh herregud”, pep Trey fram mellan skratten.
När vi hade hämtat oss en aning bestämde vi oss för att snabbt gå till kassan och betala innan jag, som Trey sa, skulle förstöra någonting mer.

Trey
”Har du någon mer körlektion inplanerad? För armen är väl helt bra?” frågade jag när vi var på väg ifrån busshållplatsen och hem igen.
”Jo det är den men.. nej jag har inte bokat något”, sa Max och ryckte på axlarna, såg nästan lite undvikande ut.
”Du har väl inte ångrat dig om att vilja ta körkort?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, jag vet bara inte.. jag kan ju alltid ta det senare.”
”Är det något fel Max?” sa jag försiktigt och tog ett bättre grepp om en av påsarna jag höll i. Innan han hunnit säga något började jag koppla. ”Du, det kommer ju inte hända något igen! Är det det du är rädd för?”
Sättet han suckade till på avslöjade att jag hade träffat rätt.
”Det var ju inte ens ditt fel, det var en idiot som inte borde ha något körkort. Du kanske hetsade upp dig lite för mycket ibland, men det var ju inte det som var orsaken till att du gjorde illa dig.”
”Nej jag vet men. Jag har inte bara någon riktig lust längre.”
”Ingen lust eller rädd?”
”Vad spelar det för roll?” frågade han lite mer defensivt.
”För att om du inte har någon lust så är det okej att du väntar, men om du är rädd borde du gå och boka en lektion redan imorgon.”
”Jag har ingen lust..?” Han suckade igen. ”Måste du vara så psykologisk..”
Jag log lite oskyldigt mot honom.
”Rädslan kom typ längre efteråt, dom första dagarna hade jag ju bara så jävla ont så att jag mest tänkte på det..”
Jag nickade. Jag hade blivit väldigt rädd när det hände, och då hade jag inte ens varit den som hade kört. ”Det är inte särskilt konstigt. Men det kommer bara bli värre om du väntar, det är typ som dom säger med folk som rider. Ramlar man av ska man upp och sätta sig på en gång igen.”
”Jämför du min bilkörning med hästar?” Han gav mig ett höjt ögonbryn och jag skrattade till.
”Förlåt! Vad är det för fel på hästar?”
”Det är fjolligt.”
”Det är det väl inte, det finns jättemanliga killar som rider!”
Ett flin spred sig över hans ansikte och jag kände förtvivlat hur mitt kalla ansikte istället började hetta till igen. ”Jag menade som i att rida på hästar!”
 ”Är du säker?”, sa han och flinade fortfarande lika stort.
”Du är så dum”, suckade jag och svängde in på gården.
”Jag sa ju inte ens något! Jag tolkade det inte alls på det sättet som du själv började göra.”
”Nehej du började bara.. typ.. flina allt du kunde?” Jag tog båda påsarna i ena handen och knuffade sedan hårt till honom med axeln. 
Max skrattade bara igen men var snabb med att ge igen. Eftersom jag är betydligt lättare än honom snubblade jag rakt in i en snödriva och lyckades dessutom tappa ena påsen.
”Oj förlåt!” utbrast Max. ”Gick det bra?”
”Nej..”, stönade jag och höll mig mot benet. ”Jag tror..”
Max ögon blev större och han släppte snabbt ner påsarna på marken innan han sjönk ner på huk framför mig. ”Gjorde du illa benet?”
”Mm..” Min låtsasplågade min sprack upp till ett busigt leende och jag greppade tag om Max arm innan jag hastigt drog ner honom i snödrivan.
”Din jävla unge!” sa han chockat.
”Vad säger du?!” sa jag häpet innan jag tog en näve med snö och började knöla in den under hans jacka vid nacken. Skrattet kunde jag inte hålla tillbaks längre.
Max flämtande dröjde inte många sekunder och självklart var han genast ute efter hämnd. Mitt bland allt skojbråk med snöfyllda nävar och brottning möttes våra läppar och dom fäktande armarna placerades istället runt vinterjacksklädda kroppar.
Medans vi varit inne på affären hade det mörknat så pass att det nu bara var stjärnorna som lyste och jag tyckte mig se dom reflekteras i Max ögon. Mjukt kysste jag honom igen och slöt sedan ögonen.



crash m/m - del 61

Kul att det i alla fall var ett par stycken som var duktiga att säga vad ni tyckte sist, era kommentarer gör jättestor skillnad!
Så jag säger precis som förra gången: alla kan skriva åtminstone några rader om vad ni gillade/inte gillade. Någonting specifikt är mycket roligare/hjälpsammare än bara ett 'jättebra' :)
(ber om ursäkt ifall slutet känns lite avklippt, men det fick lov att bli så för att nästa kapitel ska funka. (Egentligen blev det här kapitlet runt 36 wordsidor och jag tyckte det kändes bättre att låta dom sista sidorna höra till nästa kapitel istället då =))  
Hoppas ni har det bra i höstkylan!


- Maybe I`m just not good enough for you
And maybe I just don`t wanna be like you

And maybe I just don`t wanna know
How low you`re ready to go
I`m not gonna change
You can`t make me




 Trey

”Hur mycket är klockan?”
”Två minuter i två..”, sa Max och kunde inte hålla tillbaks flinet.
”Sluta Max! Det var lika mycket ditt fel att vi kom iväg sent.”
”Okej”, flinade han utan att protestera men hans leende avslöjade exakt hur road han var över det här.
Jag hade för första gången ever, typ, somnat om på morgonen. Max hade kommit in och sagt till mig vid elva att det nog var bäst att jag gick upp om jag ville hinna duscha och om vi sedan skulle göra någon mat också. ’Man vill ju hinna smälta lite innan tårtan.’ Mumlande hade jag svarat att jag bara skulle sova en liten stund till. En liten stund som hade blivit till några timmar så att jag sedan hade fått rusa in och ut ur duschen, plattat det sista av håret medans jag skyfflade in mat i munnen och sedan sprungit lite till i jakt på tandborsten, bara för att inse att jag hade den bakom örat. Och nu hade vi alltså precis gått av bussen och var på väg hem till mamma och pappa. Max borde faktiskt ha väckt mig lite bestämdare, typ dragit upp mig ur sängen eller hällt vatten i mitt ansikte. Att jag förmodligen hade blivit skitsur över det var en annan sak.
”Du kunde ju faktiskt ringa och säga att vi blir lite sena, jag tror inte att det hade varit någon katastrof?”
”Men jag hatar att göra så, att hålla på och byta tider och grejer när man faktiskt har bestämt en tid. Även om det bara är mamma och pappa.”
Max flinade igen och tog tag i min hand för att sedan börja svänga med armarna emellan oss. ”Okej.”
Han kunde vara så irriterande ibland!
Snart syntes det mörkblåa huset med vita knutar och min blick sökte sig som vanligt till det fönster som hade varit mitt, nog för att det fortfarande var mitt men ändå. Jag ville bara att det här skulle gå bra nu. Inget tjaffs om att pappa inte skulle få några barnbarn och så vidare. Dessutom hade mamma berättat för honom om mig och Max, det borde ha gjort att han lugnat ner sig lite vid det här laget, och jag behövde inte släppa någon bomb.

Jag plingade på en gång och öppnade sedan dörren.
”Åh hej!” Mamma var snabbt ute i hallen och gav mig en stor kram innan hon kramade om Max lika glatt också. Hon hade åtminstone alltid gillat honom. ”Är det väldigt kallt ute? Ni har jätteröda kinder båda två.”
”Askallt.”
”Inte så farligt.”
Jag skrattade till när jag och Max hade svarat samtidigt och tog sedan av mig mössan.
Strax dök också pappa upp i hallen och gav mig en snabb kram. Max blev utan.
”Grattis i efterskott grabben.”
”Tack”, flinade jag och fick sedan ett paket i handen som mamma räckte fram.
”Kan jag få klä av mig först bara?” frågade jag lite roat.

Mamma hade redan dukat, med det blåvita favoritporslinet, och kaffet var klart om några minuter bara informerade hon.
”Du river som småbarnen”, skrattade Max när jag började dra, eller jaa.. mer slita, upp papperet.
”Jaa men det är ju töntigt att sitta och pilla med tejpen!” försvarade jag mig.
”Det är ju så svårt att köpa presenter till dig nu för tiden, så är det något du inte vill ha så får du byta”, log mamma.
Jag lyfte på locket till den vita kartongen och höll sedan upp en tjock stickad tröja som gick i färgerna rött och svart.
”Du har ju alltid frusit så vi tyckte det där kunde vara passande”, sa pappa ifrån köksbänken och drog lite på munnen.
”Det passar jättebra!” flinade jag och kände lite på den. ”Tack, den var jättefin.”
”Du får testa så att den passar, jag har kvittot kvar. Och här har du en liten sak till.”
Förvånat tog jag emot kuvertet och hittade ett presentkort där i till en av mina favoritaffärer.
”Hur visste ni..?”
”Mamma frågade.. Max. Om ni fortfarande hänger lika mycket med varandra så borde han väl veta..” Pappas leende var borta och jag bet mig lite i läppen. Varför skulle han få det att låta så negativt? ’Hänger med varandra’ lät plötsligt så.. dåligt.
”Vi bor ihop, så ja vi hänger fortfarande väldigt mycket ihop”, sa jag lite trotsigt tillbaks.
”Okej vill ni ha tårta?” frågade mamma snabbt.
Perfekt. Allt var precis som vanligt igen alltså.
Tårtan, som såg lika god ut som den var fin, kom fram på bordet och kaffet hälldes upp i kopparna. Det blev lite vanligt småprat, ’Vad har ni gjort på sistone då?’ ’Vintern har då verkligen kommit igång, ni var väl inte ute i ovädret igår?’ ’Går det bra på dagiset?’
”Har du fått tag i något jobb då?” undrade mamma efter att mer eller mindre tvingat oss att ta en till tårtbit, ’en liten bit till kan ni nog få ner!’.
”Jo jag har faktiskt fått börja jobba extra på en musikaffär i stan, det är jätteroligt”, log han. ”Jag har bara jobbat några gånger än men.”
”Ett extrajobb?” undrade pappa.
Max nickade och log igen. ”Jaa dom ringer in mig när det behövs liksom.”
”Jasså, det kan det inte bli mycket pengar på”, sa han och skrattade till lite grann. Det lät inte skämtsamt alls. ”Hur får ni ihop till hyran? Eller jag vet ju att Trey jobbar ganska mycket.”
Jag bet mig i läppen och sneglade mot Max medans jag grep tag lite hårdare om skeden. Varför kunde han inte bara låta Max vara ifred en enda gång?
”Jaa alltså.. jag får ju.. pappa betalar fortfarande.. typ så här underhåll..”
Det isade till lite i mig när jag hörde vad Max sa. Jag visste att han hatade att prata om sin pappa, hur jobbigt han tyckte att det var varje gång brevet ifrån banken ramlade ner på dörrmattan, hur mycket han ville kunna be sin farsa att sluta låtsas som att han brydde sig, att han inte ville ha hans jävla pengar. Det blev tyst en liten stund innan jag snabbt harklade mig.
”Sluta nu pappa, Max vill inte.. prata om det där.”
”Det är lugnt”, skyndade sig Max att säga men hans stela leende avslöjade motsatsen.
Vi åt en stund under tystnad och jag undvek ögonkontakt med alla vid bordet. Kanske vore det bäst om vi bara reste oss upp och sa att det nog var lika bra att vi åkte hem igen. Mamma verkade dock försöka rädda upp det hela.
”Mormor ringde igår, hon sa att hon hade skickat sms till dig på födelsedagen?” frågade hon med ett gladare tonfall än pappa hade använt.
Jag log och nickade. ”Jaa, det gjorde hon. Och hälsade från hela släkten.”
”Dom skulle bli jättejätteglada om du åkte och hälsade på någon gång, det kanske skulle kunna vara någonting för er?”
”Jaa varmt är det ju i alla fall”, inflikade pappa och verkade på något bättre humör igen, kanske hade mamma gett honom någon blick som jag inte hade sett.
”Det skulle vara skitkul faktiskt.” Max log stort och kastade en blick på mig. ”Det var hur många år som helst sedan jag reste. Utomlands liksom.”
”Få se, vad har du för halsband?” Mamma hade fått syn på halsbandet jag hade fått ifrån Max och lutade sig nyfiket fram för att röra vid berlockerna.
”Present från mig”, sa Max lite generat.
”Åh, det är era bokstäver”, sa mamma och såg nästan lika glad ut som jag själv hade gjort när jag fick det. ”Vad gulligt av dig Max!”
Jag sneglade mot pappa. ”Jag och Max är ju tillsammans, mamma berättade det?”
Pappa nickade och det lite sammanbitna uttrycket var tillbaks. ”Jo jag hörde det.”
”.. och..?” kunde jag inte låta bli att säga och vek inte undan med blicken den här gången.
”Trey.. jag är ledsen men jag tycker att ni slösar bort era liv.”
Och så reste han sig upp. Jag bara stirrade efter honom när han gick ut ifrån köket. Den här gången höll inte mamma tyst och stack huvudet i sanden heller.
”Gustav! Vad håller du på med?”
Mina känslor pendlade snabbare än mina hjärtslag och jag visste inte om jag skulle börja gråta eller skrika. Hatade han mig verkligen? Var valet av pojkvän eller flickvän det enda som betydde något för honom?! Isåfall borde han fan ha skaffat en hund eller katt istället för unge. Då var det säkerligen större garanti att få någon som var straight. Och skulle det visa sig att hanhunden hellre juckade på andra hanhundar än tikar så hade han väl bara kunnat lämna tillbaks den till kenneln och fråga efter en ny.
Det gör ont.
Jag tänkte inte ta det här en gång till. Häftigt sköt jag ut stolen ifrån bordet och reste mig upp. Jag kände mammas och Max blickar i ryggen när jag gick ut ifrån köket.

På övervåningen hittade jag pappa, vid bokhyllan där han såg ut att leta efter någonting.
”Vad fan håller du på med?!” svor jag till. ”Vadå slösar bort våra liv?!”
”Trey”, började pappa men jag lät honom inte fortsätta.
”Jag älskar Max och vill vara med honom, mer än bara kompis, och han älskar mig lika mycket, slösar vi då bort våra liv? Det är alltså bättre om jag letar på en tjej som jag aldrig kommer att tycka om att kyssa? Hon kommer säkert bli jättelycklig av att ha en pojkvän som bara ser på henne som en kompis och inte ett dugg mer! Och sen ska alltså Max också leta på en tjej, eller helst bara försvinna ur mitt liv så att du slipper höra om honom? Och då kommer allt vara perfekt. Är det så du menar?!”  Jag tror aldrig att jag har sagt så mycket till pappa på en och samma gång. Han såg en aning chockad ut.

Max
Först satt vi alldeles tysta och hörde Treys ilskna röst. Det gjorde ont i mig och instinkten av att försvara honom fick mig nästan att resa mig upp från bordet för att springa upp till övervåningen och ställa mig framför honom. Ändå så satt jag kvar.
”Jag går upp”, sa Treys mamma hastigt och gjorde en ansats att resa sig upp.
”Vänta”, förvånade jag mig genom att säga fastän jag nyss tänkt göra samma sak. ”Jag tror att.. Trey behöver få göra det här..”
Hur många gånger hade han inte sagt till mig att det var bra att gråta ut ibland? Hur många gånger hade han inte försökt få mig att prata om allt jag tyckte var jobbigt med mamma och Peter för att det enligt honom var viktigt att prata om? Att det skulle hjälpa. Det här var nog en sådan grej för Trey. Jag kunde inte komma ihåg att jag någonsin hört honom berätta att han hade sagt emot sin farsa.
Hon sjönk ihop lite på stolen igen och nickade sedan. ”Jag vet..”
Jag log försiktigt mot henne.
”Jag är ledsen Max, hur han betedde sig mot dig också.”
Jag skakade på huvudet. ”Det gör inget, jag är va..n.” Jag hade inte tänkt säga det där. ”Jag menar att jag är van vid att få höra taskiga saker ifrån min egen pappa.. även om det var många år sedan.”
Jag visste inte hur mycket Treys mamma visste om det, men hon hade ju vetat att jag och mamma flyttade ifrån pappa ganska tidigt och att jag inte hade någon direkt kontakt med honom, och innan dess hade jag ibland dykt hemma hos Trey sent om kvällarna för att jag inte kunde vara hemma. Hon visste kanske mer än jag först trott.
”Jag är ledsen för det också.” Hon tittade ömt på mig och sträckte sin hand över bordet för att lägga den över min.
”Har du.. jag vet att jag inte ska lägga mig i sådant här men, har du snackat med Gustav? Trey tar verkligen åt sig.” Jag ville fortfarande försvara honom även om jag inte befann mig på samma våning som honom.
”Många gånger”, suckade hon. ”Men det är tyvärr inte förrän på sistone. Innan.. när Trey fortfarande bodde hemma lät jag det nog vara alltför många gånger.. Jag trodde alltid att Gustav skulle komma över det..”
’Om man blundar finns inte problemen’ fladdrade förbi i mitt huvud. Precis som mamma hade gjort i början. Men hon hade ändå tagit tag i det till sist och skiljt sig från honom. Kanske hade det varit det bästa i den här familjen också. Trey hade åtminstone sluppit en massa som skadat honom.
Gustavs höga röst hördes men överröstades snart av Treys igen. ’Be honom dra åt helvete.’ Jag ryckte nästan till av min tanke, men jag ångrade den ändå inte. Som jag hade sagt till hans mamma så var det lugnt för min del, jag skakade av mig det Gustav sa, men jag visste att Trey inte hade lika lätt för det, och när han hade sagt att vi slösade bort våra liv hade det faktiskt varit att gå över gränsen. Jag förstod inte hur han ens kunde tycka det, han såg väl att Trey mådde bra? Innan han kom med någon av sina taskiga kommentarer hade han åtminstone gjort det. Ännu mindre förstod jag hur han kunde säga det högt.
”Det verkar inte så”, sa jag till sist.
”Jag är glad att han har dig Max, han är värd någon bra.” Hon såg plötsligt mycket äldre ut än hon var, trött och ledsen.
”Du är en bra mamma”, log jag försiktigt och kände mig plötsligt skyldig till det där ledsna i hennes ansikte. Det var väl egentligen inte min sak att lägga mig i om hon sagt till Treys pappa eller inte. ”Jag har alltid gillat dig”, la jag till med ett flin.
Det fick henne att skratta till lite lågt. ”Vad snäll du är Max. Jag och Trey har alltid haft väldigt bra kontakt men jag ångrar mig att jag inte.. sa ifrån tidigare, till hans pappa menar jag.”
Det hela lät så bekant, när mamma hade bett mig om ursäkt för att hon inte hade sagt till pappa, att hon hade låtit honom fortsätta trycka ner mig, att hon inte hade märkt hur allvarligt det var. Fast likheterna slutade där, Trey hade som sagt alltid haft bra kontakt med sin mamma, det hade inte jag. Det var bara under den där korta perioden vi bodde själva, när pappa var ute ur bilden och Peter och Jenny ännu inte hade kommit in.


Trey
”Jag menar inte..”
”Det gör du väl visst det! Det var samma sak förra gången vi var här och då var jag och Max inte ens tillsammans. Du har fan hatat mig sedan jag kom ut för er!” Rösten bröts i slutet av meningen och jag bet hårt ihop. "Fattar du hur nervös jag var? Och då hade jag ändå varit säker på att ni skulle ta det bra!"
”Det fattar du väl att jag inte hatar dig! Du är ju min son. Jag vill bara att du ska få ett lyckligt liv.”
Jag skrattade glädjelöst till. ”Hör du vad fan du säger? Du vill att jag ska få ett lyckligt liv? Men det får inte vara tillsammans med en kille alltså?”
”Det mest normala är att en kille är ihop med en tjej, det är inget jag har hittat på Trey, hur skulle det annars bli med befolkningen tror du? Ibland tror jag bara att du har gjort något förhastat val, vad är det egentligen för dumheter att helt plötsligt bara bestämma dig för att du inte kan vara med en tjej?”
Var han verkligen på riktigt? Han sa så dumma saker att jag knappt visste hur jag skulle svara på det.
”Det var ingenting jag bara bestämde! Tror du att det är så enkelt? Att jag bara vaknade en morgon och bestämde mig? Jag har alltid känt så pappa! Jag är bög, hur svårt är det att förstå? Det spelar ingen roll hur äcklig och sjuk du tycker att jag är, det kommer inte att ändras!”
Jag hade redan börjat bli hes men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Det var så mycket jag tryckt undan i alla år som jag inte fått säga. Nu när jag hade börjat kunde jag inte sluta. ”Fattar du hur det känns för mig? Att min pappa blir äcklad av mig?! En av dom två som ska bry sig mest om mig i hela världen! Och du väljer bort mig bara för att jag inte passar in i din mall?”
”Det där är skitsnack! Jag har aldrig valt bort dig. Nej jag kommer nog aldrig att kunna tycka bra om ditt.. val men det är för att jag bryr mig.”
Pappa drog handen genom håret och såg för en gångs skull nervös och nästan orolig ut. Han hade väl inte väntat sig det här.
”Du är ju helt dum i huvudet! Hör du själv vad du säger?! Jag hatar dig!” Det lät barnsligt i mina öron, sådant där som man skrikit när man var liten och inte fick som man ville och sedan smällde igen dörren. Fast då hade jag aldrig menat det, inte längre än i några minuter i alla fall, men nu..
”Eller är det bara Max det är fel på? Hade det varit mer okej om jag hade haft en annan pojkvän? Eller just ja, det är Max som har förstört mig från början. Han smittade mig så att jag blev bög, eller hur?” frågade jag sarkastiskt.
”Jag tror att han har haft dåligt inflytande på dig, ja. Fast jag hade inte tyckt om att du haft någon annan pojkvän heller. Jag är ledsen Trey men det är så långt ifrån den jag är, jag älskar din mamma och.. jag kan inte förstå hur du tänker.”
”Och det gör det automatiskt till någonting fel?”
”Vill du inte kunna bli pappa?” kontrade han istället. Hur feg var han?
”Inte om jag skulle bli en likadan pappa som du.” Jag sa det så lugnt, så enkelt, som att meningen hade legat där under ytan och bara väntat. Jag insåg hur sant det var också. När Max den där gången för länge sedan hade sagt att vi faktiskt skulle kunna adoptera ett litet barn någon gång mycket längre fram om vi ville så hade jag nog innerst inne blivit lite rädd. Hur mycket roll spelade egentligen arv och gener? Jag kanske hade anlag för att bli som pappa..
För att han inte skulle hinna se tårarna i mina ögon vände jag mig snabbt om och småsprang nerför trappstegen till nedervåningen.

Jag stannade till på tröskeln till köket där jag möttes av Max och mammas blickar. Halsen var så tjock att jag först inte kunde få fram ett ord.
”Är du okej?” frågade Max oroligt.
Jag visste inte om jag skulle nicka eller skaka på huvudet så det blev så att jag bara stod kvar där, utan att svara på något sätt.
”Ska vi gå ut en sväng?” sa mamma plötsligt och såg från mig till Max. ”Det var så länge sedan jag träffade er, ni behöver inte åka hem än för att pappa..” Hennes röst dog ut men var snart tillbaks. ”Vad säger ni?” Ett litet hoppfullt leende.
”Det kan vi väl?” sa Max försiktigt och såg på mig.
”Okej.” Jag blinkade till lite och nickade sedan. ”Okej det kan vi väl.”

Vi hade gått till parken som låg en liten bit bort bara och mamma envisades med att hon skulle visa några buskar som var hur fina som helst på vintern, några ovanliga vinterblommor tydligen. När vi väl kom fram till dom där himla buskarna hade varken jag eller Max blivit särskilt imponerade men det hade i alla fall fått oss alla tre att skratta. Vi hade sett några svanar som simmade runt i den lilla floden som inte hade hunnit frysa helt till is än och så hade Max råkat träffa mamma i bakhuvudet med en snöboll som han egentligen skulle kasta på ett träd. Hans förfärade min hade varit oslagbar, likaså minen när mamma hade kastat tillbaks en snöboll och det hela hade brutit ut i ett snöbollskrig. Mamma var faktiskt väldigt bra ändå, även om hon var gift med en mindre bra person.
”Jag tycker att du ser smalare ut än i vanliga fall..”, sa mamma då vi skulle säga hejdå och hon precis skulle krama mig.
Jag ryckte nästan till av det hon sa och var rädd att hon skulle kunna se rakt igenom mig, förstå allting som hade hänt tidigare. Max var en bit bort så han hade inte hört vad mamma sa. ”Äter du som du ska?”
Jag nickade. ”Jaa det gör jag. Jag..” Jag mådde bra nu, det var ingen idèe att oroa mamma i efterhand. ”Jag var lite sjuk för ett tag sedan bara, någon långvarig influensa typ och.. det tog lite på krafterna, det är nog bara spår efter det som du ser. Jag hade svårt att äta just då.”
’Influensa’ var ju också ett sätt att beskriva det på..
”Men fy då, det sa du ingenting om”, sa hon och såg oroligt på mig. Även om pappa var dum i huvudet och jag och mamma inte hördes jättemycket så visste jag att hon verkligen brydde sig. Det hade hon alltid gjort. ”Säkert att du mår helt bra?” hon strök mig över kinden med en kall hand och jag nickade igen.
”Jag mår bra nu.” jag hoppades att det tjocka i min röst inte hördes alltför tydligt. På ett sätt ville jag berätta, få ut oroliga tankar om att jag ibland var rädd att det skulle hända igen, att jag fortfarande drog mig lite för att titta på mig själv i spegeln utan kläder, att allt som hade hänt skrämde mig så otroligt. Och på ett annat sätt ville jag inte nämna ett ord om det – som att problemet aldrig funnits.
Vi hade inte pratat någonting om det som hänt under fikat och senare på övervåningen. Mamma hade börjat ta upp det efter att vi hade borstat bort snön ifrån snöbollskriget men det var jag som hade avbrutit henne och sagt att jag inte ville prata om det, att jag hellre ville att vi bara skulle prata om roliga saker, vanliga saker, sådant som jag hade hoppats på när vi åkte hemifrån. Det räckte med att mamma hade velat prata om det, att jag visste att hon var arg på pappa och att hon ville säga att jag inte skulle lyssna på ett enda ord av det han sa. Vi behövde inte prata om det idag, det räckte att jag visste.
När vi kom tillbaks till huset följde jag med in och hämtade mina presenter och sedan kramade mamma oss båda igen.
”Det var så kul att ni kom hit idag, och grattis igen gubben”, log hon mot mig. ”Just ja, jag har..” Hon försvann ut i köket och kom strax tillbaks med flera stycken matlådor. Max skrattade till.
”Precis vad jag längtat efter! Jag tycker det är jättekul att laga mat men ibland känner man för att vara lite bekväm.” Jag kunde inte låta bli att le när jag såg hans lite busiga leende.
”Vilken tur då!” flinade mamma tillbaks. ”Föressten, att jag inte tänka på det tidigare; jag skjutsar hem er.”
”Men vi har buss..”, började jag men det viftades snabbt bort av mamma.
”Men den där bussen tar väl en evighet? Det är klart jag kan köra er.”
Det var väl i och för sig dumt att tacka nej till så vi gick ut till bilen alla tre.


Det var först senare på kvällen när vi låg i soffan och verkligen inte gjorde någonting som Max tog upp det som jag hade hoppats att han skulle låta bli.
”Du.. det med din pappa..”
”Max..”
”Nej men seriöst, det var fan inte okej det han sa. Jag tycker att det var bra av dig att.. du vet, skrika lite åt honom. Hade han några bra svar?”
Jag lät blicken glida vidare till den avstängda teven och suckade lågt. ”Nej inte direkt.”
Max var tyst en stund men jag kunde känna hur han såg på mig. Blicken nästan brände.
”Förlåt, det kanske var fel sak att säga. Du vet att jag är jätteledsen över hur er.. relation har blivit.”
”Den har alltid varit så, sedan jag kom ut i alla fall. Det är inget nytt, men allvarligt jag vill inte prata om det.”
”Du har alltid sagt till mig att man ska prata..”, sa han lite lägre.
Den här gången svarade jag inte alls utan höll bara envist blicken på teven. Jag hade pratat, varenda gång. Kunde inte jag få slippa en enda gång? Som Max alltid hade fått göra?
”Trey..” Utan att jag hade hört ett ljud ifrån honom så hade han på något sätt tagit sig fram till mig i soffan. ”Kan du inte.. prata med mig bara?”
”Jag har inget jag vill säga, det är säkert. Du vet redan att jag blir jätteledsen att han inte kan acceptera mig, och att.. jag är jätterädd att du också blir det..”
Han skakade snabbt på huvudet. ”Tänk inte på det! Jag tar inte åt mig, jag lovar. Jag blir jävligt irriterad, men det är för att han gör dig illa. Jag tar inte åt mig.”
Det kändes åtminstone skönt att höra, även om han sagt det flera gånger tidigare. Han visste som sagt hur min pappa var. ”Men idag blev jag på något sätt inte lika ledsen.. jag blev mer arg. Och det kändes skönt.”
Max log väldigt svagt. ”Det är skönt att skrika ibland, eller hur?” Jag nickade och han fortsatte. ”Jag skulle vilja få skrika på min pappa också, det är ju inte så att han kan känna om jag river sönder hans jävla brev.”
Försiktigt strök jag honom över kinden. ”Vi har båda två värdelösa pappor.”
Vi återgick till att vara tysta och jag tog det som att Max nöjde sig med dom svaren han hade fått. Skönt.

”Du..”, sa jag och reste mig upp på ena armbågen i Max säng. Jag var inte ett dugg trött trots att det varit min idèe att vi skulle gå och lägga oss. ”Jag kanske inte sa det iförrgår, men du var väldigt sexig i den där hatten..”
”Tycker du?” Max höjde på ena ögonbrynet och såg lite roat på mig.
”Väldigt. Det var lite.. hett med Mad Max.”
”Försöker du säga mig något..?” Hans ögon såg väldigt intensivt in i mina och det framkallade det där pirret i min mage.
”Har du den här inne..?” frågade jag och försökte hålla tillbaks det generade leendet.
”Där”, sa han och nickade mot sin bokhylla i andra sidan rummet. Mycket riktigt hängde officershatten över ena hörnet.
”Det är ju faktiskt lite slöseri att dom där.. handbojorna legat i min låda så länge, eller hur?”
”Det håller jag definitivt med om.”
Ett leende hade börjat leka på Max läppar nu och han reste en aning på sig för att sedan smidigt kliva ur sängen. ”Du ligger kvar här då?”
”Lovar”, flinade jag förväntansfullt.
”Vill du.. köra härifrån eller ska vi ta det från dörren?” frågade han efter att ha tagit ner mössan och letat på mina handbojor.
Jag kunde inte hjälpa mina rodnande kinder när Max helt rakt ut frågade hur jag ville göra det här rollspelet. fan, jag hade ju aldrig gjort något sådant här. Det hade kanske varit en dum idèe av mig att ens nämna något som hade kunnat tolkas som det här. Jag hade aldrig frågat ifall han hade gjort någonting sådant här med tidigare tjejer och killar, Martin kanske till och med, men det kändes som att han hade mer erfarenhet av det här än vad jag hade. Precis som med allt när det gällde sex.
”Eh..”, började jag, inte alls lika självsäker och retsam längre.
”Då bestämmer jag då”, log Max som verkade märka att jag börjat bli osäker. ”Jag tycker vi kör fullt ut, fast du får öppna snabbt så att jag inte behöver stå alltför länge ute i trapphuset”, flinade han.
Det fick mig att skratta till och jag nickade. ”Okej, jag lovar.”
”Och du får inte ta åt dig av något dumt jag säger, allt hör till leken okej?”
Jag förstod varför han sa det, han måste ju tycka det var konstigt att jag ville göra något sådant här, att jag ens sagt att jag hade gillat honom som ’the bad cop’, så känslig som jag var liksom. Men jag skulle inte ta åt mig, jag fattade ju att det var på skämt förstås.
”Vi kanske kan ta det ifrån din dörr annars?..” föreslog jag försiktigt. ”Eller kan man göra så?” Så där nu hade jag i alla fall avslöjat mig helt och hållet att jag aldrig någonsin gjort något sådant här med Dan. Fast det hade han väl aldrig kunnat tro heller.
”Ja men smart, det kan vi göra!” sa han och började gå ut ifrån sitt rum. Innan han klev över tröskeln gav han mig ett busigt leende. ”Ta på dig ett par jeans.” Det kändes bra att jag hade föreslagit något som han gärna ville göra, för det visste jag att han ville, att han tyckte om när det var lite.. tuffare ibland, även om han flera gånger försäkrat mig om att han älskade när vi tog det lugnt också, att det var mer speciellt med mig än det hade varit med någon annan.

Det knackade på dörren och jag reste mig snabbt upp ifrån sängen och tvekade bara en liten stund innan jag öppnade den. Det ilade till i magen när Max stod där utanför i den där officershatten igen och med endast ett par svarta fotbollsshorts till, vilka som vanligt satt precis så där lågt att man skymtade höftbenen. Piercingen blänkte lite och jag kom av mig för en stund innan jag snabbt öppnade munnen.
”Vad.. vill du?” gud, jag visste inte om jag skulle kunna göra det här.
”Det vet du nog mycket väl, det är väl du som är Trey?”
Jag nickade och svarade lågt. ”Det är jag.”
”Så bra, då kan vi göra det här så smidigt som möjligt, du följer med mig till stationen bara.”
”Men jag har inte gjort något”, sa jag och backade bak ett steg. Jag lät löjlig, precis som att jag var sju år och skulle spela teater i skolan på roliga timmen. Han skulle säkert börja skratta snart.
”På det sättet..” Han såg ingående på mig och drog något sammanbitet på munnen. ”Jag tar det som att du vill ta det den hårda vägen istället.”
Det kittlade till i mig igen och innan jag hunnit svara något hade Max tagit klivet in på sitt rum och lika snabbt tryckte han upp mig mot väggen, inte särskilt försiktigt. Jag hade inte varit beredd på det utan flämtade ofrivilligt till. Ett nöjt leende skymtade förbi på Max läppar och jag anade att han trodde att jag gjort det med flit och verkligen levde mig in i min roll. ”Du har inte ändrat dig..? det bästa du kan göra är att bara följa med utan tjaffs.” Han spände blicken i mig.
”Jag följer inte med någonstans”, sa jag med ett lite trotsigare tonfall.
Plötsligt trycktes jag in ännu lite hårdare mot väggen. ”Du kommer ångra dig Trey”, sa han på ett läskigt nästan hotfullt sätt.
”Det tror jag inte.” Jag såg tillbaks på honom utan att vika undan med blicken.

Han knyckte till med huvudet mot sängen. ”Lägg dig.”
”Va? Nej varför skulle jag göra det!” Lite gällare röst.
”Hörde du inte vad jag sa? Lägg dig för i helvete.”
Långsamt backade jag några steg mot sängen, hela tiden med blicken vaksamt på honom. Det dröjde inte länge förrän han mjukt knuffade till mig och jag ramlade med en duns ner i den obäddade sängen. Mörkblåa sängkläder. Dom luktade mest Max.
”Du verkar vara en jobbig jävel så det är nog lika bra jag tar till dom här..” Han lossade på handbojorna som han hade hakat fast i linningen på shortsen och slet sedan tag i min högra arm. Det kändes, men han gjorde mig inte illa.
”Sluta”, klagade jag och försökte dra åt mig armen men han var så klart starkare än mig och lyckades oförskämt enkelt med att knäppa fast handbojen om min handled. Lika enkelt fick han tag i den vänstra och snart var båda mina armar höjda bakom mitt huvud och fastsatta i sänggaveln. ”Släpp mig!” Jag sparkade till med båda benen och kände mig mer inne i rollen nu. ”Vad håller du på med?!”
”Tror du inte att jag fattar varför du stretar emot? Varför du vägrade det enkla sättet?”
”Jag vet inte vad du pratar om”, sa jag och såg trotsigt upp på honom igen medans jag ryckte med händerna.
Han fnös till och skakade lätt på huvudet. ”Det vet du mycket väl. Jag vet precis vad du vill att jag ska göra med dig. Och jag vet att du vill att jag ska ta det lugnt, eller hur?” Han la huvudet på sned.
”Släpp mig”, sa jag dovt.
Han skrattade lågt till ”Jag tänker inte ta det lugnt”, log han med ett leende som var betydligt mer kaxigt än snällt.
Kunde han inte bara kyssa mig lite snabbt? Det här började redan bli frustrerande.
Han böjde sig ner mot mig och spände än en gång dom blåa ögonen i mig innan han petade på nederkanten av min, egentligen Max, t-shirt. Snart började han dra upp den och synade min mage och bröstkorg onödigt mycket. Nästan så pass att det blev jobbigt på riktigt.
”Du vill att jag ska ta på dig va?” frågade han lugnt.
”Aldrig i livet. Om du ens.. petar..”
”Så vadå?” skrattade han hånfullt till. ”Vad ska du göra då?” Hans blick gled vidare till mina fängslade händer.

Jag flämtade till när han rörde vid knappen på mina jeans. Nu förstod jag varför han hade bett mig att ta på ett par jeans istället för shortsen jag haft på mig. Det här skulle bli plågsamt.
”Din lilla slampa, du sa att du inte ville att jag skulle ta på dig.”
”Det vill jag inte”, sa jag och knep ihop läpparna. Inga fler ljud från och med nu. Hade det här inte varit en lek så hade jag blivit väldigt ledsen om Max kallat mig så där, även om han försökt göra det i ett sexigt syfte, men nu när det var på lek, när han skulle vara den elake så kändes det bara.. spännande.
”Jasså?” Retsamt drog han med fingertoppen längs linningen där han satt gränslad över mina ben. Jag vred otåligt på mig och försökte, men bara lite halvt, att få av honom ifrån mig. ”Lägg av, jag vill inte. Du är ju helt sjuk!”
”Vad fan säger du?” Max blick blev ilsknare och han lutade sig ner mot mig tills han hade ansiktet alldeles ovanför mitt. ”Ett ord till och.. det är en varning du borde ta på allvar.”
Jag svalde hårt och kände hur jag ofrivilligt särade på läpparna en aning. Han kom ännu närmare och var millimeter ifrån mina läppar då han plötsligt drog sig undan igen.
”Så Trey”. Mitt namn lät alltid så mycket finare i hans mun och nu lät det.. sexigt. ”Ska du tala om för mig exakt vad du vill att jag ska göra med dig? Jag vet ju så klart redan, men jag vill höra dig säga det.” Hans röst blev sammanbiten i slutet av meningen och han hade samtidigt, utan att ens kolla neråt, börjat dra ner min gylf. Det snurrade till lite i mitt huvud och jag hade svårt att koncentrera mig. Det hade han tydligen inte överseende med.
”Svara mig för i helvete! Säg vad du vill att jag ska göra!”
”Kyss mig”, nästan viskade jag, såg på honom med skrämda ögon.
Ett till taskigt skratt slapp ut från hans läppar och han lät båda händerna smeka sin väg uppför min mage och bröstkorg tills att han låg halvt över mig och var tillbaks vid mina läppar.
”Du har ett fruktansvärt dåligt pokerface, du låg ju för fan med öppen mun. Men du vet.. det är inte du som bestämmer nu, utan jag.”
När han närmade sig mina läppar fick jag ta till all självbehärskning jag hade för att kunna leva mig in i rollen och snabbt vrida undan ansiktet istället för att bara kyssa honom.
”Naw, försöker du spela svår nu?”
Hur kunde han själv behärska sig på det här sättet? Var han inte ens Lite nära att strunta i allt det här och bara hångla upp mig? Jag fick mitt svar ganska snabbt då han enkelt tog sig neråt igen och sedan började dra av mina jeans. Inte långsamt och retsamt utan nästan slitande.
”Men lägg av! Du kan inte.. göra så här!” Jag vred allt jag kunde på benen och ryckte med händerna. ”Det är inte okej!”
Max såg upp på mig med fortfarande ilsken blick. ”Håll käften. Jag gör precis..” Ett kort skratt slapp ut mellan hans läppar och den här gången var det inte det taskiga skrattet utan ett helt vanligt Max-skratt. Han fann sig dock väldigt snabbt och blev allvarlig igen. ”Jag gör precis vad jag vill.”
Jag försökte att hålla tillbaks mitt egna leende, det kändes faktiskt lite skönt att även Max kunde  tappa masken. Jag drog lågt efter andan när även mina underkläder hade dragits av och jag kände mig plötsligt väldigt blottad där jag låg i bara den uppdragna t-shirten med Max framför mig.
”Säg vad du vill”, sa han dovt än en gång.
”Att du ska släppa loss mig och lämna mig ifred, du är helt störd!”
”Lämna dig ifred?” upprepade han och såg sedan ner på mig med ett snett kaxigt leende. ”Ser inte ut så i mina ögon.”
Jag bet mig hårt i läppen för att inte sucka frustrerat. Utan att jag egentligen hade märkt det hade jag också höjt höfterna en aning, för att komma närmare honom. Till min stora lättnad la han sig halvt ovanpå mig igen och just nu nöjde jag mig med att bara känna hans shortsklädda höfter mot mina. Allt var bättre än inget. Om man nu ens kunde säga så.
Hans läppar kom närmare mig igen och jag väntade mig att han bara nästan skulle snudda vid dom igen och sedan dra sig undan. Istället tryckte han dom hårt mot mina och greppade samtidigt tag i mitt hår med ena handen. Jag kunde inte hålla tillbaks ett häftigt andetag och kysste honom tillbaks så gott jag kunde. 
Han drog plötsligt tag hårdare i mitt hår så att mitt bakhuvud trycktes ner mot kudden och hans svarta blick borrade sig in i mina ögon.
"Släpp.. du gör illa mig.."  
Ett leende spred sig på hans läppar och han drog tag ännu lite hårdare innan han sänkte sig ner och nafsade tag i min underläpp, inte alls särskilt försiktigt och retsamt.

När läpparna slöts om min bröstvårta kunde jag inte hålla tillbaks ett gnyende. Det där var någonting som jag absolut inte var van vid och det kändes så otroligt mycket. Skönt men.. konstigt.
”Du njuter av det här, eller hur? Fy fan.. ’jag vill inte, sluta’”, härmade han gnälligt. ”Vad fan gnyr du då för?!” Han nafsade tag hårdare om min bröstvårta vilket resulterade i en flämtning från mig.
”Aj!”
Leendet spred sig över Max läppar igen och hans lår tryckte sig mot den mest bultande delen av mig. ”Bra, då vet jag hur jag kan straffa dig för att du ljuger.” Ett till nafsande innan han lät tungan svepa en bit över min hud.
Jag själv hade slutit ögonen vid den här punkten och försökte ignorera frustationen över att inte kunna röra vid honom. Jag ville kunna dra fingrarna genom hans svarta hårsprayssträva hår, följa musklerna som spelade under ryggens hud med mina händer, mjukt greppa tag om hans armar och dra upp honom mer mot mig, lägga händerna om hans kinder och trycka mina läppar mot hans.. Nu fick jag bara vänta och hoppas, och känna av den där skräckblandade förtjusningen över att jag inte visste vad han skulle hitta på.
”Ställ dig upp. På knä.”
”Huh?” Jag såg förvånat på honom.
”Du är inte bara en slampa, du är en jävligt trög sådan också, ställ dig upp!” fräste han till.
Han greppade tag om mina knän, drog upp dom en bit och placerade sedan händerna på mina höfter istället. På något sätt lyckades han vända mig om, men inte helt utan att det slets i mina handleder som såklart satt fast på samma ställe fortfarande.
”Du gör mig illa, sluta!” Jag försökte se på honom över axeln men det misslyckades totalt då min lugg ramlat ner i ansiktet och skymde ögonen och därmed synen.
Kände honom gjorde jag däremot, alldeles bakom mig. Hans läppar letade upp min nacke och jag stönade lågt till när han kombinerade dom retsamma kyssarna med att smeka min mage.
”Snälla..”, viskade jag motvilligt.
”Snälla vadå? Ska du tjata om att jag ska låta dig vara igen nu?”
Jag knep ihop läpparna.
”Va? Är det så?”
”Nej”, kved jag till sist fram. ”Ta på mig.” Jag stönade till inombords åt att jag inte kunnat hålla käften istället. Samtidigt insåg jag att jag knappt behövde spela längre, nu kom ju till och med tankarna automatiskt.
Han försvann ifrån mig och när jag försökte snegla över axeln igen, genom den svarta gardinen för mina ögon, kunde jag se att han hade ställt sig på knä för att kunna dra ner sina egna shorts. Herregud vad jag ville känna honom nu. Han kunde väl ändå inte dra ut mer på det nu? Jag var ju.. så hård att jag höll på att explodera. Tanken fick mig att rodna och jag särade automatiskt lite på knäna.
”Vill du ha mig?” var nästa ord som kom ifrån honom och jag kunde se det där överlägsna kaxiga leendet framför mig.
”Aldrig i livet”, fick jag fram mellan sammanbitna läppar.
”Inte?” Han greppade tag om mina höfter och jag kunde inte hindra gnyendet.
”Nej.. ta bort händerna.. idiot..”
Han skrattade. ”Möjligtvis schizo också. Men man kallar inte mig idiot, förstår du det?” Trots det lugna tonfallet var han väldigt oförsiktig då han lät ett finger och sedan ett till snabbt leta sig in i mig.

Jag märkte att han stannade till mitt i en rörelse med höfterna och det fick mig att stöna till. Jag ville inte ha något jävla uppehåll! Sedan började jag misstänka varför han hade stannat till.. Långsamt vände jag på huvudet mot honom och den här gången såg han inte lika kaxig ut. Maxi.. det syntes tydligt att han oroade sig, att han undrade om jag verkligen var okej, men ändå så ville han väl inte säga något som skulle förstöra själva spänningen i det här.
”Det känns inte ens, kan du inte bättre?” frågade jag och fnös till.
Precis som jag hade hoppats så fattade han det där och det sneda leendet var tillbaks på läpparna innan han lite hårdare stötte in i mig.
När jag nästan var där tryckte jag ner ansiktet i kudden för att han inte skulle höra det låga stönet. Trots att handbojorna var luddiga började det svida lite om handlederna, särskilt i den här positionen när jag lutade mig så mycket neråt det gick och armarna fortfarande drogs uppåt. Men det spelade inte så stor roll, det fanns annat som var betydligt mycket skönare som överskuggade dom svidande handlederna väldigt mycket.  

Jag var imponerad över hur bra Max hade kunnat hålla minen hela tiden, men till sist hade inte han heller kunnat hålla tillbaks flämtningarna.
Jag pressade mig intill honom så gott det gick utan att kunna hjälpa till med händerna och placerade några mjuka pussar på hans bröstkorg.
”Max..”, viskade jag försiktigt. Med tanke på att allt det här var nytt för mig visste jag faktiskt inte om rollspelet räknades som slut nu, därav den försiktiga frågan.
”Mm..?” Jag kände hans andetag mot mitt hår. Min Max. ”Just ja, gud förlåt”, skrattade han till och rätade snabbt på sig. Väldigt snart hade han befriat mina händer ifrån handbojorna och han såg ner på mig. Jag såg lite osäkert tillbaks och undrade om han hade tyckt att jag kanske varit jättedålig..
”Är du okej?” frågade han och började le svagt. ”Jag.. gjorde inte illa dig?”
Det osäkra i mitt ansikte försvann och jag log istället tillbaks mot honom. ”Inte ett dugg. Det var.. jättehäftigt. Och skönt.” Mina kinder hettade till efter det sista och jag slog ner blicken samtidigt som jag passade på att dra upp täcket lite mer över min kropp. Jag masserade sedan mina handleder lite.
”Jag tyckte det var skitkul”, flinade Max stort. ”Jag visste faktiskt inte att du var så bra skådespelare!”
”Men”, skrattade jag förvånat till. ”Jag kände mig jättetöntig i början, och du lät mycket trovärdigare än mig. Jag blev ju nästan rädd..” Ett lite retsamt leende letade sig fram på mina läppar innan Max mjukt kysste dom.
”Och jag trodde nästan ett tag att du inte ville på riktigt, så jo du lät rätt trovärdig själv.”
Flinande höjde jag handen och strök undan hans svettiga lugg under hatten som han fortfarande hade på sig. Jag tog sakta av den och drog honom sedan intill mig.
”Gillade du det på riktigt? Även om du var den lite mer undergivna?.. Alltså jaa, gillade du att rollspela?”
Han var så gullig när han för ovanlighetsskull svamlade lite grann.
”Klart jag gjorde, du höll på att göra mig galen ju, på ett roligt sätt. Det var.. kul att testa. Jag har inte gjort det tidigare.”
”Jag gissade på det.”
”Varför då?” frågade jag plötsligt lite mer defensivt. ”Verkar jag så himla.. oerfaren eller?”
”Nej! Nej så menade jag ju inte..”, började Max. ”Jag bara.. Jag vet inte, jag trodde bara inte att du hade gjort det. Du har ju bara varit med vampyren och.. fast ni kanske gjorde sånt..?”
Jag suckade tungt. Varför hade jag ens gått i någon försvarsställning? Det var ju sant, jag hade inte gjort något sådant och det var klart att Max visste att jag var mindre erfaren än honom. Det var ingen hemlighet. ”Förlåt, jag vet inte varför jag sa så där..”
”Du ville väl inte göra det här bara för min skull?” undrade Max och det oroliga var tillbaks i hans röst.
”Nej så klart inte”, muttrade jag. ”Men det är ju typ som att du får lära mig allt! Hur kul kan det vara för dig?”
Han skrattade mjukt till men slutade snabbt när han såg min blick. ”Trey, lägg av. Jag tyckte du skötte dig väldigt bra utan vägledning. Och jag lär väl inte dig saker heller, du visste hur man hade sex innan vi gjorde något”, sa han och kunde inte hålla tillbaks ett flin igen.
”Skitkul, du vet vad jag menar.”
”Nej faktiskt inte, sluta barnsla dig”, kontrade han roat.
Jag vände demonstrativt på huvudet och drog lite i luggen. Snart kunde jag känna Max trevande läppar mot halsen, sedan mot axeln och upp mot kinden. Jag försökte att verka oberörd men när han började blåsa alldeles vid mitt öra kunde jag inte låta bli att vända mig om mot honom med ett leende som inte ville låta sig gömmas.
”Sluta..”
”’Sluta’”, härmade han och nafsade tag i min örsnibb.
”Allvarligt Max, det är inte kul. Jag är inte på humör längre. Jag känner mig bara mycket dåligare än dig.”
”Sämre.”
”Men vad fan!” Jag reste mig snabbt lite halvt så att jag kunde boxa till honom på armen. ”Du är så jäkla kaxig.” Jag satte mig helt upp för att sedan kunna lägga över ena benet över hans täcke-täckta höfter och gränsla honom. Fastän jag mycket väl visste att han skulle kunna knuffa bort mig hur enkelt som helst gjorde jag ett försök till att trycka ner hans axlar med händerna. ”Jättetöntig är du. Typ språkpolis nu också helt plötsligt.”
Han såg roat upp på mig under luggen. ”Jag trodde du gick igång på mig som polis.”
”Jag spelade! Fattade du inte att det var på lek eller?” frågade jag med ett höjt ögonbryn.
”Aouch.”
Jag log nöjt och fortsatte se ner på honom från armlängds avstånd.
Utan att förvarna mig minsta lilla grep han plötsligt tag om mina underarmar och fick mig väldigt enkelt att falla ner på hans överkropp där han låste fast mig med armarna.
”Det är bäst att du ligger här ett tag och surar av dig”, flinade han.
”Släpp..”, gnällde jag utan att mena det särskilt mycket, istället drog jag i smyg in ett djupt andetag av hans obeskrivliga doft. Efter ungefär sju sekunder, vem fan säger ungefär sju sekunder? Fem säger man ju isåfall eller exakt sju minuter, fint att jag skulle börja bli en språkpolis mot mig själv nu också när Max alldeles nyss tagit på sig det yrket, i vilket fall; efter några sekunder slappnade jag av och njöt bara av att känna hans trygga armar om mig.


 Martin
Jag var tvungen att erkänna att det var ett bra tag sedan jag behövt ställa alarm för att gå upp på morgonen, och jag hade hunnit bli väldigt bortskämd med det. Idag stod det dock en del saker på schemat, vissa saker som var viktiga och vissa saker som var ’viktiga’. Det ’viktiga’ var en intervju som Joe hade tackat ja till. När det handlade om rockmagasin som ville intervjua oss så tyckte jag det var skitkul, och det var någonting som gav oss som band något tillbaks, vi fick bra publication och allt sådant där. Idag var det ingen sådan tidning, det var inte en av dom värsta skvallertidningarna som bytte ut vartenda ord man sa och kom på en egen historia, men det var inte långt därifrån. Joe hävdade dock att det var en bra tidning, att vi behövde synas mer i media nu när konserten i New York närmade sig. Efter det skulle vi ha ett möte med Joe och en del andra på kontoret för att snacka om viktiga saker, som faktiskt var roliga, och så var det någon fotografering om jag inte mindes fel. Fullt upp alltså. Det var bara det här med tidiga mornar som jag verkligen hatade. Borde inte vi som artister få välja tid för den där intervjun? Hade det varit en vanlig radiointervju hade jag kunnat gått upp fem minuter innan jag skulle åka; en lite hes morgonröst var bara sexigt. När det var en intervju i en tidning betydde det att det skulle tas kort till artikeln och jag hade ingen större lust att visa upp ett osminkat face och stripigt hår för alla potentiella läsare. Det var liksom sådant som var okej ifall någon paparazzi hade lyckats fånga en på bild när man ofixad stack över gatan för att fixa en kaffe på morgonen, inte att frivilligt ställa upp på det. Det om något blev patetiskt.
Så här stod jag alltså, kvart i sju(!!) på morgonen, framför spegeln endast iklädd ett par svarta batmankallingar och med alldeles för många virvlar i håret. Jag fick väl vara tacksam att jag inte hade oturen att håret kunde bli smålockigt i fuktigt väder som Sid hade.
Just vid sådana här tillfällen skulle det vara skönt med en pojk eller flickvän som kunde fixa en kaffe till mig så att jag slapp göra den där rusningen över gatan bara för att kaffekokaren var trasig och jag inte orkat köpa en ny. Ilandsproblem? Nej jag var fan allvarlig, det här var skitdrygt.
Såg man min spegelbild skulle man tro att den svartblonda killen hade haft en natt med riktigt vilt sex, sedan festat lite och så en vända till med sex. Tyvärr var inte så fallet utan mitt hår hade bara levt ett eget liv under dygnets mörkaste timmar. Mitt hår såg ut som att det hade knullat kudden.
Jag tvättade snabbt ansiktet innan jag påbörjade jobbet med att borsta igenom håret.
Knak.
Vad. i. helvete.
Jag såg misstroget på borsten, eller jaa halva delen av den, i min hand. Sådant här hände i filmer, typ i ’en prinsessas dagbok’, det var under en väldigt ensam och tråkig kväll som jag såg den, inte i verkligheten. Fast tydligen. Den andra delen av borsten satt i alla fall fast i mitt hår. Jag gick tillbaks till sovrummet och tog upp min mobil för att sedan ta ett snabbt kort på mig själv.
Jag tror det här kommer bli en asbra dag. Något att berätta för skvallerkärringen på tidningen va? ;)
Jag skickade iväg mms:et till Hale och bet sedan hårt ihop innan jag försökte slita borsten ur håret.

Trots missödet med borsten var jag fyrtio minuter senare ganska så klar. Efter att jag hade fått ur alla tovorna ur håret med en annan, hel, borste så hade det gått ovanligt snabbt att fixa, vilket berodde på att jag hade klippt mig igår. Nu var jag tillbaks till min vanliga frisyr igen då jag kunde spraya upp den kortare sidan till en slags tuppkam medans andra sidan låg vanligt neråt, om än något tuperat, och så den självklara långa luggen. (eftersom jag är dålig på att beskriva frisyrer så får ni en bild på Martins frisyr precis här! =D http://i48.tinypic.com/1037r6w.jpg ctrl-klicka för att inte försvinna härifrån.)
Ögonen såg piggare ut med lite sotad kajal och jag hade mer på mig än batmankallingar.
För att vara exakt; ett par vita stuprörsjeans, ett svart slappt linne med en svartvit dödskalle på och två breda svarta läderarmband. Rätt snygg om jag fick säga det själv – och det får jag självklart.
Då var det bara kaffen kvar då.
Med snabba steg sprang jag nedför trapporna, erkänn att det är ganska imponerande med tanke på vilken tid av dygnet det var, och över gatan till starbuckset som jag mer eller mindre varit stammis på sedan jag flyttade hit.
”Tja, det vanliga?” frågade Hampus leende i kassan.
”Jajamen”, flinade jag och la fram mynten på disken.
”Ska du iväg på något?” frågade han medans han fyllde min pappersmugg.
”Vad får dig att tro det?” frågade jag roat.
”Med tanke på att klockan är före halv 12 och du faktiskt har ögonen helt öppna.” Hampus flinade tillbaks och ställde muggen framför mig.
”Uppmärksamt. Intervju och möten”, sa jag som förklaring och höjde sedan muggen. ”Thanks, vi ses.”
Det här var just typiskt. När man väl var fixad och snygg så var det minsann inte någon smygande papparazzi som tog kort på en när man rusade över gatan. Det hade ju varit perfekt till ett sådant där fånigt uppslag ’Kändisarna är som vi! Dom köper kaffe på starbucks!’
Fast det var klart, dom får mer pengar för en bild på en kaffeköpande kändis som dessutom är ofixad och ser ut som en jävla sömngångare.
fan, jag började kunna det här, om det skulle skita sig med bandet kunde jag nog direkt gå över till vilken skvallertidning som helst. Jag skulle göra ett skitbra jobb.

Halv nio möttes vi upp utanför ett av hotellen Hilton i stan där intervjun skulle äga rum. Tack och lov att vi slapp infinna oss i skvallertidningens, ursäkta ordvalet; det var ju ingen skvallertidning enligt Joe, egna kontor.
”Oj, du ser bra ut i håret med tanke på katastrofen”, flinade Hale efter det vanliga handslaget som följdes av en enarmskram.
”Det kändes som jag var med i en film”, flinade jag tillbaks.
Det tog bara några minuter innan Joe hälsade på en brunhårig ganska ung kvinna och sedan presenterade oss för varandra. Mary hette hon, och det var ’såå roligt att få träffa oss på riktigt’. Jag kunde inte direkt säga detsamma, inte ens det ganska söta utseendet kunde få mig till det. Fast det kanske skulle gå att driva lite med henne, ingen idèe att svara seriöst när dom med största sannolikhet ändå skulle korrigera texten till oigenkännlighet.
Vi slog oss ner vid en soff och-fåtöljgrupp och Joe var schysst nog att fixa kaffe till oss alla. Tre kaffekoppar på en morgon var ungefär det vanliga för mig så det passade bra.
”Så, ska vi sätta igång?” log Mary och såg på oss. ”Ni ska alltså snart iväg till New York för att spela på en slags julkonsert? Är ni förväntansfulla?”
”Nej gud nej”, sa jag och himlade med ögonen. ”Det känns som ett jävla straff att behöva åka dit.”
Sid gav mig ett flin över bordet och hängde snabbt på. ”Jaa men verkligen, vem fan vill stå på den scenen?”
Mary skrattade till lite och flackade till med blicken emellan oss.
”Är du ny på det här jobbet?” frågade jag. ”Du verkar lite nervös.”
Frågan verkade göra henne ställd men hon öppnade snart munnen. ”Jag har inte gjort så många jobb på fältet än så att säga. Men det är spännande. Så..”, började hon igen och verkade strunta i den första frågan. ”Du har tagit över som sångare för ett tag sedan, Martin, känner du mycket press med tanke på att Chris var så populär?”
”What?! Var det bara Chris som var populär? Shiet, nu fick jag lite dåligt självförtroende här..” Sid såg bekymrat ner i golvet.
Precis då kom Joe tillbaks och det gick inte att undgå Marys lättade ansiktsuttryck.
”Hur går det här?” undrade Joe och såg lite frågande på Mary som vad jag kunde se inte hade skrivit en enda rad i sitt block än.
”Jaa..”, började hon och skrattade till lite igen innan hon tog emot kaffekoppen med ett snabbt tack. ”Jag tror att killarna här kanske fortfarande är lite morgontrötta?” Hon log hastigt mot oss i ett försök till skämtande. Egentligen ville hon nog bara säga rakt ut till honom att vi irriterade henne fruktansvärt mycket och att hon faktiskt ville ha ett enda seriöst svar. Det gick liksom nästan att se hur det virvlade runt bakom pannbenet på henne.
”Seriöst?” Joe såg lite trött på mig. Varför skulle jag få ut för allt? ”Skärp er nu.” Han vände sig om till Mary igen med en mer ursäktande ton. ”Det kan ha med klockan att göra ja.”
 ”Hur känns det att ha tagit över som sångare Martin?” försökte hon igen.
”Det känns skitkul, det är klart att det fortfarande är en aning nervöst, jag är van att ha platsen några steg bakåt”, svarade jag seriöst den här gången. ”Så det är en del press ja, men som jag sa; det är kul.”
Det blev lite mer oskyldiga frågor om konserten i New York, den nya singeln, förhoppningar inför framtiden och så vidare. Sedan började hon som vilken erfaren journalist som helst med dom mer snokande frågorna.
”Ni har ju massvis med tjejfans som skulle göra vad som helst för en dejt med er, skulle ni kunna dejta ett fan?”
Hale skrattade högt till. ”Det har hänt många gånger.”
Hon skrev något i blocket men stannade sedan tvärt till när Hale fortsatte. ”Sex menar jag alltså. Så mycket pratande blir det inte.”
Joe höll tyst den här gången, det här var ju liksom vår image; sådant var okej att säga, fast han tyckte förmodligen synd om Mary ändå som nu hade fått en svag röd nyans på kinderna. Varför skickade dom ut en så pass ny tjej till ett sådant här band för? Hon borde ha fått intervjua typ Justin Bieber istället. Någon oskyldig liten flickfavorit.
”Inget seriöst alltså?” fortsatte hon ändå.
Sid flackade till med blicken och undvek att öppna munnen. Fegis.
”Den tystnaden talade om ganska mycket.” Ett litet skratt slapp ut mellan hennes persikofärgade läppar och plötsligt verkade hon mer självsäker. ”Enligt uppgifter har du synts med en särskild kille ganska mycket på den senaste tiden Sid”, sa hon och vände sig om mot honom. ”Är det en pojkvän?”
Sid var tyst alldeles för länge för att ett ’nej’ skulle låta trovärdigt. Å andra sidan ville han kanske inte förneka det heller. Jag visste inte hur känslig Jens var, men han kanske skulle kunna ta illa upp om han läste ett ’Nej jag har ingen pojkvän, det är bara en kompis’ i tidningen.
”Yes”, svarade han kort och tog upp sin kaffekopp.
”Hur träffades ni?”
”Det har jag ingen lust att gå in på.”
Hon gav sig inte. Såklart. Nu hade hon ju fått tag i något intressant som andra tidningar bara hade kunnat spekulera i. ”Vad heter han? Tycker han det är jobbigt med dina påträngande fans? Vad är det bästa med honom?”
”Jag har inga fler kommentarer, det hör till mitt privatliv och det tänker jag inte flasha ut”, sa han utan att låta sig rubbas av hennes våg av frågor.
”Har du alltid tyckt om killar? Hur känns det då med era kvinnliga fans? ”
”Vi älskar våra tjejfans”, flikade Hale in med ett flin. ”Sids läggning kommer förbli ett mysterium, vi gillar att vara lite mystiska.”
Sid kastade en snabb tacksam blick mot Hale och flinade sedan lite han med.
Hon verkade gå över på lite säkrare område igen och valde att fråga om den stora turnèn som hade varit startskottet på vår karriär.
”Vad var det galnaste som hände under dom veckorna?”
”Jaa..”, började jag lite fundersamt. ”Det måste väl ha varit när vi tände eld på den där kinesen?” Jag såg hennes förskräckta blick och fortsatte ivrigt. ”Jo men det var på ett av hotellen, en liten, liten kines”, sa jag och visade med handen en liten bit ovanför golvet ”som hela tiden ville prata med oss, han slutade aldrig, skulle ta en massa kort och hålla på. Så till sist rullade vi in honom i en matta, en sådan här tjock matta som brukar ligga i hotellkorridorer du vet? Sedan drog vi med honom upp till taket, tände eld på skiten och rullade honom över kanten.”
Hon såg helt chockat på mig och pennan hade inte rört sig en enda gång. ”Nu.. skämtar du?”
Jag skakade på huvudet men började sen skratta. ”Klart som fan att vi gjorde det! Han var sjukt irriterande.”
Hon såg på mig med ett väldigt osäkert leende och vände sig sedan om mot Derek, förmodligen den killen som hon tyckte verkade mest seriös av oss.
”Han slutade faktiskt aldrig prata. Något var tvunget att göras”, svarade han helt allvarligt.
”Okej”, sa hon till sist och skrev ner några rader i sitt block. Jag kunde slå vad om att hon väntade på att ett kamera-team skulle dyka upp och skrika ut att hon hade blivit lurad och var med i ett ’dolda kameran’-program.
”Något mer sjukt som hände var ju när jag körde in den där gaffeln i näsan på frukosten, bara för att det skulle vara kul att testa, och så råkade jag komma åt något jävla blodkärl så att det verkligen Sprutade blod. Det var folk som började spy i matsalen! Så jävla äckligt", berättade Sid.
Jag kunde inte hålla mig efter det. Det värsta var att det Hade kunnat hända! Det skulle inte ha förvånat mig ett enda dugg om Sid hade gjort något liknande.
”Men killar, nu räcker det”, avbröt Joe till sist även om ett litet leende ryckte i hans mungipa också. ”Vi kanske kan ta en paus på fem minuter bara?”
Mary nickade och såg lagomt omtumlad ut. ”Absolut, självklart, en rast blir jättebra.”
Jag och Sid gick ut för att röka medans Hale och Derek satt kvar inne med den stackars journalisten.
”fy fan”, skrattade jag och tände ciggen. ”Du är en sjuk jävel.”
”Du då! Stackars kines!” skrattade Sid och tog ett bloss på sin egen cigarett. ”Och stackars tjej, hon kommer aldrig mer vilja intervjua någon efter det här.”
”Absolut inte”, flinade jag brett. ”Vi kan ju alltid fortsätta tills det inte finns några jäkla skvallertidningar kvar.”
Min mobil började ringa och jag halade snabbt upp den ur jeansfickan. Dolt samtal. Var det dom igen?..
”Martin?”
”Hej Martin, doktor Cl..”
Jag tryckte snabbt av och körde ner mobilen i fickan igen. Det där var sista gången, från och med nu skulle jag sluta svara helt och hållet på dom dolda telefonnumren.
”Vad var det där?” undrade Sid.
”Inget. Någon idiot som ringer fel hela tiden bara”, sa jag och försökte le.
Dom hade ringt flera gånger ifrån sjukhuset den här veckan, verkade aldrig vilja ge sig. Jag vägrade att lyssna, jag ville inte höra vad dom hade att säga om morsan, att jag borde komma dit och hälsa på igen, att hon ville det eller whatever. Dom hade säkert någon ursäkt till varför hon hade betett sig som hon gjort sist. Jag ville inte höra.
”Kanske bäst vi går in igen då?” Sid släppte ner ciggen på marken och trampade på den. ”Just fan, det glömde jag säga. Snygg du var i håret, gamla Martin igen”, flinade han.
”Tackar”, log jag snett tillbaks.

Resten av intervjun svarade jag ändå någorlunda seriöst, av den enda anledningen att jag hade tappat humöret efter det där samtalet. Det sög verkligen.
”Tack så mycket”, sa Mary och lyfte pennan ifrån blocket med ett leende, uppenbart lättad över att vi hade skärpt till oss något efter den korta rasten. ”Jag skulle vilja ta lite kort om det är okej?”
”Det ställer vi mer än gärna upp på”, svarade Hale med ett av sina charmiga leenden.
Det var först då jag la märke till kameraväskan som stod nedanför på golvet bredvid henne. Jag var van vid att journalisterna alltid hade med sig en fotograf som skötte själva fotandet, men hon kanske hade någon utbildning i det också. Kanske skulle hon satsa helhjärtat på den biten istället nu efter den här intervjun. ”Jag tänkte att vi kan gå runt här bakom hotellet? Det blir en fin kontrast mot marmorväggen.”
Vi reste oss upp men innan vi hunnit någon längre bit stannade Mary till. ”Just ja, skulle jag kunna få ställa några frågor till dig först Martin? Vi tänkte ha en extra liten artikel om ’den nya sångaren’”, sa hon med ett leende.
Jag kände egentligen inte för någon mer fråga alls men nickade ändå. ”Visst.”
”Då går vi ut så länge, bakom hotellet sa du?” undrade Joe och rättade till kragen på sin skinnjacka.
”Jaa precis, jättebra”, log Mary och gjorde sedan en gest mot bordet igen. ”Ska vi sätta oss?”
Hon började ganska oskyldigt igen. Några frågor om vad jag hade gått för linje i skolan, vilka idoler jag själv hade och vad jag skulle ha gjort om jag inte hade sysslat med musik.
”Vi pratade om det här om kärlek tidigare, du var tillsammans med en Max tidigare va?”
Var hon tvungen att ställa det som en fråga? Det var ju högst troligt att det bara var en gissning ifrån hennes håll att jag hade varit tillsammans med en kille och att han hade hetat just Max. Som att hon inte hade läst det i flera andra tidningar redan.
”Stämmer”, suckade jag.
”Vad var det som gjorde att det tog slut mellan er?”
”Inga kommentarer”, suckade jag igen.
”Har ni någon kontakt med varandra nu?”
”Men hörde du inte vad jag sa? Inga kommentarer. Jag tänker inte prata om honom. Vi var tillsammans – ja. Vi gjorde slut – ja. End of story.”
Trots snokandet så avslöjade den lite nervösa blicken att hon fortfarande var ny på det här, och hon lämnade skönt nog ämnet. Det började bli uttråkande att behöva upprepa sig gång på gång.
”Så.. Martin. Det har skrivits om dig tidigare att du har.. har haft?, ett drogmissbruk.” Hon sa alla ord väldigt försiktigt och blicken såg inte helt stadig ut. ”Skulle du vilja berätta om hur det börj..”
”Det här måste Joe ha pratat med dig om”, avbröt jag tvärt. Det var ett av dom kraven som jag numera ställde för att jag skulle ställa upp på intervjuer. Inga frågor om droger. Jag hade inte ens förbjudit samtalsämnet ’Max.’
”Jag tänkte att du kanske skulle vilja berätta för att folk ska få en klarare bild.. det spekuleras ju alltid en massa, det kan vara skönt att få säga sanni..”
”Jag tänker inte säga ett jävla ord om det. Du kan bli av med hela rättigheten till den här intervjun om du..”, började jag utan att egentligen veta om det var sant. Men något måste väl hända om man inte lyssnade till dom kraven som bandet ställt?
Istället för att svara mig började hon skriva i sitt block, något som gjorde mig fruktansvärt irriterad. Jag hade som sagt tappat humöret rejält efter det där samtalet. ”Helt ärligt kan jag säga att du är en av dom sämsta journalisterna jag träffat, du är inte redo för det här jobbet”, sa jag utan att tveka och fortsatte sedan med en något upprörd ton. ”Vad skriver du? Du kan inte hitta på saker som jag inte ens har sagt.” Vilket dom självklart kunde och jämt gjorde.
”Det gör jag inte”, sa hon lugnt. ”Men jag får skriva vad jag uppfattar för någonting, jag har jobbat på ett hem för personer med olika missbruk och jag tycker att det här påminner om abstinens. Kanske har du inte lyckats komma ur det här än?”
Jag visste att det här var en av deras strategier. Att försöka göra mig upprörd och på så sätt få mig att kasta ur mig något svar, antingen ett erkännande eller en förnekelse. Ändå så kunde jag inte hålla mig lugn. Det blixtrade till framför ögonen och jag reste mig häftigt ifrån fåtöljen, svepte medvetet ner två av kaffekopparna ifrån bordet så att dom slog i golvet med höga kras innan jag såg på henne med ursinnig blick. Själv såg hon helt chockad ut.
”Jag gör inte det här!”
Utan att vänta på något som helst svar stormade jag ut ifrån hotellobbyn och såg mig om efter dom andra. Ville dom vara med på någon jävla fotografering så fine, men jag tänkte aldrig mer träffa den där människan. Hon var fullständigt sjuk i huvudet.

”Martin!”
Jag vände mig om och fick syn på Joe och dom andra en bit bort. ”Vart är hon, Mary?”
”Jag vet inte, jag dr..”
”Vad har hänt?” Det hade förvånat mig mer om han Inte hade sett att något var fel.
”Pratade inte du med henne om kraven? Vad hon inte fick ställa för frågor?”
”Jo det är klart”, svarade Joe. ”Inga pengarfrågor och ingenting som rör knarkmissbruket.”
”Det sket hon fullständigt i”, sa jag sammanbitet. ”Jag ställer inte upp på någon jävla fotografering i alla fall.”
”Nej men det skiter vi väl i isåfall”, sa Hale som hade hört vad vi pratat om. ”Så kan hon ju fan inte göra, eller hur Joe?”
”Njae, det var väl inte vad vi hade kommit överrens om direkt. Ni väljer såklart själva, vi kan låta henne ta några bilder, och så får hon själv känna sig dum, eller så låter vi dom välja några som redan finns.”
”Jag drar i alla fall”, sa jag igen. ”Hon är helt störd ju, hon kan ju inte sitt jobb överhuvudtaget!”
”Jaa men då följer vi med”, sa Derek. ”Blir ju helfel om vi tar kort utan dig.”
Blickarna vändes mot Joe, ja förutom min då eftersom jag redan börjat gå nerför den lilla kullen bakom hotellet som ledde till någon slags park.
”Jag ska gå och prata med Mary, vi kan ses vid kontoret vid halv två? Så får ni lite ledig tid tills det, gå och käka eller något, okej?”
Jag hörde dom andra svara och sedan var dom snart ikapp mig.
”Vad fan sa hon?” undrade Sid.
”Nej men.. hon undrade väldigt snällt om jag ville lätta på mitt hjärta för henne och berätta hur allt med drogerna började ’det kan ju vara skönt att få berätta sanningen’” citerade jag och fnös till. ”Och jag sa flera gånger att jag inte tänkte prata om det där, och vet ni vad hon sa? Att hon minsann hade jobbat med missbrukare eller vad fan det var, och att hon såg på mig att jag hade abstinens!”
”Va?” flämtade Hale till. ”På riktigt?”
”Japp.” Jag hade utan att tänka på det knutit nävarna och letade nästan efter något lämpligt träd att sparka på. Jag pallade inte sådant här, det var nog med allt som hade hänt ändå. Jag ville fokusera på det bra nu, och så var det båda läkare och idiotiska journalister som skulle sabba för mig.
”Skit i henne”, suckade Derek. ”Hon har säkert psykiska problem själv.”
Det fick mig ändå att dra lite på munnen. ”Förmodligen.”
Vi hade tagit oss ner i parken och väl där stannade vi till.
”Jaha, nu då?” undrade jag och drog handen genom håret.
”Eh, klockan är i alla fall snart elva, vi kan ta en tidig lunch? Eller frukost kanske, jag fick inte i mig någon imorse”, sa Hale.
”Thaibuffen?” föreslog Sid och vi andra nickade för att sedan börja gå igen, ut från parken.
”Bäst vi skippar kinarestauranger, för deras eget bästa liksom”, fortsatte Sid och skrattade.


Trey
När jag kom in på Max rum såg han ovanligt spänd ut där han satt i sängen med datorn i knäet och jag knackade lite försiktigt i dörrkarmen.
”Stör jag?”
Max såg snabbt upp och skakade på huvudet, men något leende letade sig inte fram. ”Nejdå.”
Jag tog några tveksamma steg in i hans rum och satte mig sedan en bit bredvid i sängen. ”Vad gör du?”
Han suckade och stängde igen laptopen. ”Jag vet inte.. eller, jag tittade på ett avsnitt av spårlöst bara.”
”Åh herregud jag blir hur blödig som helst av det programmet! Först gråter jag för att allt är så sorgligt och för att det är så jobbigt för den som letar, och sen gråter jag glädjetårar för att det är så lyckligt när dom till sist hittar sin familj..”, började jag babbla på tills jag insåg att Max varken höll med eller flinade åt mig.
”Jag vet inte om jag ska försöka.. alltså, kolla upp pappa.”
”Va?”
Hans blick var riktad ner mot den stängda datorn och han ryckte på axlarna. ”Det är säkert en dum idèe men jag vet ju inte ett dugg om honom längre. Jag vet inte vart han bor, jag vet inte om han jobbar med något nytt, om han har.. en ny familj.”
”Vill du veta då?” frågade jag försiktigt. Det här var något nytt. Max som helst undvek att prata om sin pappa överhuvudtaget, Max som blev så väldigt sluten i sig själv varje gång Brevet ramlade ner på hallmattan, Max som tyckte det varit, och egentligen fortfarande tyckte att det var, nog jobbigt med Peter som ändå var väldigt schysst.
”Jag vet inte. Det beror ju på. Får jag veta att han sitter helt ensam i någon sunkig lägenhet så skulle det kännas bra, det var han som drog och behandlade oss som skit, han är inte värd mer”, sa han sammanbitet. ”Men det är ju ändå inte särskilt troligt med tanke på att han fortfarande betalar, och om han har ett bra jobb där han tjänar asbra, om han bor i någon lyxig lägenhet, om han fortfarande är tillsammans med den där subban ifrån sitt jobb och fortfarande inte ägnar mig en enda tanke, betalningen till mig sker väl på automatik säkert, så.. då vill jag kanske inte veta.”
Jag sa ingenting då det såg ut som att Max skulle fortsätta, och mycket riktigt kom det mer.
”Det känns bara så sjukt.. okej om man skiljer sig från sin fru och väljer att inte ha någon kontakt, sådant händer ju faktiskt ibland. Men man skiljer sig väl inte från sin son? Jag vet ju att jag var ett misstag, att han inte ville att jag skulle bli till, att han ville att mamma skulle ta bort mig, men borde man inte någon gång komma över det och acceptera att man faktiskt har ett barn?”
Plötsligt var den fjortonåriga Max tillbaks, han som knackat på hemma hos mig och inte ens vågat fråga om han fick komma in. Han som hade suttit på datorstolen i mitt rum och för första gången på riktigt börjat berätta om hur han hade det hemma. Något som jag inte hade vetat om tidigare eftersom vår kontakt hade brutits efter att han flyttade. Den Max som försökt låtsas som att det inte var någon stor grej men som det synts så himla tydligt på hur ledsen han var, hur mycket han verkligen behövde få berätta om det där för någon. Även om vi inte hade setts på så många år så hade jag vetat att min bästa kompis fanns där inne ändå; bara lite längre och äldre, med lite annan hårfärg och mörkare röst och en piercing i näsan som inte hade funnits där tidigare.

~”Han sa att jag var etmis..”, sa han tyst.
”Va?” frågade jag då jag inte uppfattat det sista.
”Han sa att jag var ett misstag.”
Jag blev alldeles tyst ett tag.
”Vadå?..”
”Jaa att det inte var meningen att jag skulle bli till”, sa han och flinade till lite.
Men det såg inte ett dugg äkta ut.
”men gud, han är ju helt knäpp! Han menade det säkert inte!”
”Jag bryr mig inte”, sa han.
Det såg dock inte riktigt ut så. Skulle jag gå fram och krama honom? Nej det skulle bli jätte konstigt.

~En halvtimme senare snurrade han fortfarande runt lite i min datastol och såg ut att tänka på en hel del, vilket var helt förståeligt. Han såg.. ledsen ut. Jag var inte van att se honom så, enda sen vi träffades första gången hade Max varit den coolare av oss, han som aldrig grät och han som alltid visste vad han skulle säga. Men nu var det som att den fasaden rasat lite grann, i alla fall just nu.

~Han var fin. Jag visste inte riktigt om det var konstigt att tycka så, men han var det.

~”Du har inte gjort något”, sa jag och såg allvarligt på honom. ”Du får inte tro det Max, det är ju han som är..”

..Dum i huvudet. Jag vågade dock inte säga det. Det var ju trots allt hans pappa.
”Sjuk i huvudet”, avslutade Max istället och suckade. ”Jag vet, men det måste väl finnas någon jäkla anledning ändå. Eftersom han verkar hata mig.”

”Max”, viskade jag och flyttade mig snabbt närmare för att lägga armen om hans rygg.
Han skakade snabbt på huvudet, ännu en gång som den där fjortonåriga Max som först ville ge sken av att det inte var någon fara.
”Älskade, fina, bästa..”, viskade jag igen.
Jag kunde känna hur han tog ett skälvande andetag.
”Du behöver ju inte kolla idag. Vi kan fundera lite på det? Eller det är så klart du som bestämmer, men jag kan hjälpa dig att fundera om du vill. Kanske.. han kanske faktiskt ångrar sig men skäms för mycket för att själv ta kontakt? Det kan vara så.”
Max snörvlade snabbt till en enda gång. Något som man skulle kunna göra just för att man var lite snorig – eller för att försöka intala sig själv att man inte var på väg att börja göra någonting som man fått höra gång på gång var sådant som bara fruktansvärt svaga människor gjorde.
”Jag vet att det är taskigt att ens säga så här men.. din pappa behandlar dig ju hemskt för att han inte gillar att du är bög, men min pappa visste inte ens.. jag visste inte ens själv att jag skulle bli att tycka om killar också.. han hatade mig ändå. Det.. hade känts typ.. lättare om jag hade vetat att det bara berodde på det, att han hatar mig för att jag är bi. Men det var liksom.. det är hela mig som han hatar.” Hans axlar skakade till sist till och en snyftning tog sig igenom hans hårt uppbyggda mur.
”Max.” Jag la den andra armen om honom också och kramade honom hårt. ”Han hatar di..”
”Sluta Trey.” Han axlar skakade till igen. ”Du vet vad han sa! Jag berättade det för dig samma dag som det hände!”
Jag tystnade och bet mig i läppen. Jo jag visste, och ja jag visste att jag egentligen inte kunde säga emot. Min pappa hade aldrig sagt något sådant rakt ut som Max pappa hade gjort, och fastän pappa var en idiot och det kändes som att han hatade mig också så visste jag att han aldrig hade ångrat mig, att han aldrig någonsin skulle säga att jag var ett misstag.
Max grät inte på det där häftiga sättet som jag oftast gjorde, med högljudda snyftningar och flämtande andetag. Istället kände jag tårarna när dom droppade ner på mina händer som jag långsamt smekte över hans rygg.

Jag visste inte hur länge vi satt där, men när det verkade som att Max tårar hade slutat rinna släppte jag honom försiktigt och tog sedan datorn ur hans knä.
”Vi funderar på det, okej?”
Han nickade långsamt. ”Okej.”
Det var ingen bra idèe att göra det här idag. Om han ens ville göra det.
”Jag är så jävla patetisk.” Han nästan viskade fram orden, väldigt dömande mot sig själv.
”Sluta”, sa jag bestämt på en gång. ”Låt honom inte trycka ner dig mer.”
Två snabba pip kom ifrån Max jeansficka och han tog upp mobilen och läste tyst ett sms.
”Gavin undrar om jag kan komma in och jobba..”, sa han och strök två fingrar under ena ögat.
”Orkar du..?” frågade jag lågt.
”Jaa.. det är lika bra så att jag får tänka på något annat”, sa han och fick fram ett litet, litet leende.
Jag nickade medhållande. ”Nu på en gång?”
”Om en timme ungefär, halv fyra, till stängning.”
Jag strök honom lite över handen och log. ”Det blir väl bra. Jag kan göra dig sällskap dit om du vill, så kan jag gå hem sedan. Jag tränar ju ingenting så det skulle vara skönt med en promenad i alla fall”, sa jag och drog lite på munnen. Gym hade ju inte ens varit min grej innan jag blivit sjuk och jag kände absolut inte för att gå dit nu efteråt. Det skulle bara framkalla alldeles för många jobbiga minnen.
”Okej, det blir jättebra.” Nu fick han fram ett lite mer tydligare leende.


Max tyckte att vi kunde ta promenaden tillsammans till stan istället och att jag sedan kunde ta bussen hem. ’Så slipper du gå ensam när det börjar bli mörkt.’ Han var så.. överbeskyddande ibland. Men samtidigt var det väldigt sött.
”Lovar du också att ta bussen hem sedan då och inte gå själv?” flinade jag när vi började närma oss stan.
”Tror du att jag är så motionsvillig?” flinade han. ”Isåfall vill jag ju ha någon att kasta snöbollar på samtidigt”, fortsatte han retsamt.
”Försök inte med någonting.”
Han skrattade och kramade om min hand som hade varit sammanflätad med hans sedan vi gick hemifrån. ”Jag vill helst undvika att komma in alldeles snöig så okej då.”
Han hade en svart pösig mössa över håret som i och för sig hade blivit lite vitare nu av dom fallande snöflingorna.

___________
Jag har lagt ner åtskilliga timmar på att skriva detta, så jag är säker på att ni kan avvara 5 minuter på att skriva någonting här nedanför till mig :D

crash m/m - del 60

Wie, del 60! =D
Det firar vi med att alla berättar Vad dom tyckte om/eller inte tyckte om med kapitlet =D
Nej men seriously, skärpning på er ;) jag lägger upp det här för er skull så lämna någon rad (det behöver inte vara långt även om jag givetsvis tycker det är roligare med utförligare svar än 'bra'.) om vad ni tyckte =)

Här är en liten spotifyplaylista med den musiken som nämns i kapitlet (och även sådana låtar som jag tänker mig att dom hör (:)
crash 60 (ctrl-klicka för att inte försvinna ifrån bloggen)

nu får ni läsa! 8D

 

-
 Strobelights, chase the sunrise
ready, set, explode
dance, wake up the sleepers

 

 Trey

Haglet som slog mot fönsterrutorna liknande mer ljudet av att någon skulle stå och kasta nävar med småspik på det och jag bara väntade på att det skulle bli en spricka. Det skulle ju vara ytterst kul att behöva ta hem en glasmästare när vi nyligen hade haft en reparatör som fixat ugnen. Nog för att det hade gått på försäkringen och inte kostat oss någonting men ändå. Jag tyckte det kändes konstigt när okända människor rörde sig i vår lägenhet och kunde inspektera precis vad och hur mycket dom ville, dra egna slutsatser om vilka sorters människor vi var, tyst kritisera färgvalet på någon vägg eller skaka på huvudet åt det stöket som kunde finnas. Skulle jag berätta det för Max skulle han med största säkerhet säga att en ugnsreparatör inte ens reflekterade över färgen på väggen eller om en av mina t-shirtar låg slängd över armstödet på soffan. Förmodligen hade han också rätt, men som känt så kunde jag ibland tänka och oroa mig alldeles för mycket.
Jag övervägde att kliva upp ur sängen för att fixa en frukost till den sovande Max men insåg väldigt snart att sängen var alldeles för varm och skön för det. En annan dag. Ett litet leende spred sig över mina piercade läppar när nyss nämnda pojkvän gnydde till i sömnen och vred på sig. Det avslappnade uttrycket i ansiktet gjorde mig ganska säker på att det inte var någon mardröm han befann sig i.
Mina fingrar ville väldigt gärna sträcka sig fram för att röra vid den där släta huden, slät med undantag för den lilla antydan till skäggstubb, söka sig vidare till läpparna som var svagt särade och sedan upp igen mot det svarta håret och dom vitblonda slingorna som man med lite fantasi kunde tro att ett av mina dagisbarn hade ritat dit med tavelkrita. Jag försökte ändå ignorera fingrarnas bedjande då jag visste att han skulle vakna av beröringen. Klockan var faktiskt inte särskilt mycket och det var onödigt att väcka honom.
Min blick sökte sig vidare upp till taket medans jag tänkte tillbaks på gårkvällen. Allt hade blivit så perfekt, förutom den lilla episoden av ’Trey freakar ut’. Med tanke på att jag egentligen inte alls tyckte om överraskningar så var det ett väldigt bra betyg på presenten. På mitt skrivbord stod resten av presenterna jag fått ifrån gamla klasskompisar. Det var en salig blandning av duschtvålar, godis, accessoarer som nitskärp och halsduk, och presentkort. Jag skulle försöka komma ihåg att skicka några extra tack-sms. Som att mina tankar kunde kommunicera med föremål så pep min mobil plötsligt till och jag kunde inte hålla tillbaks ett förvånat fniss. Undra om det funkade att tänka på samtal också, ifall det skulle börja ringa då. Jag sträckte ned armen för att plocka upp mobilen som låg nedanför på golvet och rös till lite av den plötsliga kylan utanför täcket.
Hej gubben, är allt bra? Jag ringde igårkväll men kom inte fram.
Från mamma. Just ja, dom hade ju skrivit i sms:et tidigare under dagen att vi skulle höras senare. Det hade jag helt glömt av efter att jag hade kommit hem och mötts av den stora överraskningen. Hoppas att dom inte hade blivit alltför oroliga och trott att jag supit omkull mig totalt på någon krog. Fast å andra sidan var inte det särskilt troligt när det gällde mig.
Hej, batteriet på min mobil dog så det var därför. Sorry att jag inte hörde av mig, glömde helt bort. Jag hade en jättejättebra födelsedag, får berätta mer sen! Vi kommer ju imorgon.
Efter att jag hade skickat sms:et insåg jag att jag nog hade glömt att berätta den lilla punkten för Max. Det kanske var bra ändå, han hade ju inte låtit jätteexalterad till att följa med hem när jag hade tagit upp det tidigare; att jag faktiskt ville presentera honom som min pojkvän. Jag ville ändå tro att pappa skärpt till sig nu, att det inte skulle bli lika stelt som sist när han klagat över att dom aldrig skulle få några barnbarn på grund av mig. Som att det var det enda viktiga. Inte att hans egen son mådde bra och skulle vara tillsammans med någon som fick det att kännas väldigt bra inuti honom? Jag kunde inte riktigt tänka tanken på att vara tillsammans med en tjej. Jag hade umgåtts med ganska många tjejer i skolan och det hade varit jättekul, jag hade trivts, men jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att kyssa någon av dom. Det skulle vara som att kyssa sin bästa komp.. vänta, det hade jag gjort. Ett till fniss lämnade mina läppar och jag lät blicken leta sig tillbaks till Max. Hade jag inte vetat bättre, att all alkohol jag hade druckit igår var ett glas champagne på min överraskningsfest, så hade jag trott att jag var lite småfull nu.  
”Vad ligger du och skrattar åt?” Max slog upp ögonen och såg gulligt förvirrad ut.
”Åh förlåt, det var inte meningen att väcka dig.”
”Mhm, det gör inget”, sa han med sin morgonhesa röst och kisade lite mot mig. ”Får jag veta vad det roliga var eller?”
”Det var inte så roligt”, medgav jag. ”Jag bara tänkte på.. att jag kysst min bästa kompis. Många gånger.”
”Sid?” Han såg plötsligt oroligare ut och jag skrattade lågt till.
”Nej knäppis, dig så klart.”
Han höjde lite på ögonbrynen och jag flinade igen. ”Sa ju att det inte var särskilt kul.”
Max skakade roat på huvudet och la upp armen om min nacke för att sedan dra mig intill sig så att han nådde mina läppar.
”Du..”, mumlade jag mot dom. ”Jag glömde nog säga det men jag har sagt till mamma att vi kommer hem dit och fikar på imorgon. Blir det bra?”
”Jaha det har du inte sagt, men visst. Det låter trevligt”, log han och gäspade sedan stort. ”Jag vet inte varför men jag känner mig fan bakis. Och det är verkligen omöjligt.”
”Men jag med!” skrattade jag förvånat till. ”Eller jaa inte bakis men typ.. lite full. Du hör ju, jag ligger och skrattar för mig själv liksom. Jag skulle nästan kunna tro att någon lagt i något skumt i våra glas, om vi hade haft några alltså.” Efter att vi hade åkt hemifrån hade jag inte druckit någonting. Och när vi hade kommit hem var det jag själv som hade öppnat den nya vinflaskan. Helt omöjligt alltså.
”Skumt”, höll Max med om.
”Jag tror att alla hade väldigt kul igår i alla fall?”
”Jaa absolut, det var kul att så många ifrån klassen kunde komma också tycker jag. Jag vet att man typ ska vänta tjugo år på att fixa ihop någon klassfest, men jag tycker det skulle vara kul att göra det snart ändå. Eller hur?”
Jag nickade. Det skulle faktiskt vara kul. Även om jag träffade på en del av dom ibland så var det många som jag inte hade en aning om vad dom gjorde för någonting nu, vart dom bodde eller vilka som fortfarande var tillsammans, om ens några var det. Visst skulle det vara ganska lätt att bara bli medlem på facebook och kolla upp, men jag höll av någon okänd princip fast vid att jag inte tänkte registrera mig där. Det skulle bara bli ett jobbigt beroende och så var det just en sådan.. snokarsida. Jag höll mig till bilddagboken, eller dayviews som det nu kallades.
”Nu har det slutat, men det haglade hur mycket som helst för ett tag sedan. Jag längtar redan efter sommaren..”, suckade jag och la mig närmare Max för att kunna sno åt mig lite av hans värme.
”Men på sommaren kan man inte tända en massa mysiga ljus och sitta under filtar och dricka varm choklad”, log Max stort, som att det skulle göra vintern mer acceptabel.
”Man kan tända ljus på sommarkvällarna också, och man kan behöva filt under dom kvällarna också, och så kan man dricka gott vin.”
Max himlade med ögonen. ”Så du tycker inte alls att det låter mysigt att sitta framför en brasa och samtidigt höra regnet, eller haglet, utanför?”
”Vi har ingen kamin Maxi.”
”Det hör inte till saken.”
Jag skrattade och krånglade in ena armen runt hans midja och la den andra runt hans rygg. ”Okej, det låter mysigt. Nöjd?” sa jag med ett höjt ögonbryn och fick tillbaks en suck. Dock kunde han inte riktigt hålla tillbaks den lilla ryckningen i ena mungipan.

Kvart över tolv, anledningen till att jag höll koll på den exakta tiden var för att det var då jag skulle skölja ur min hårfärg, plingade det på dörren.
”Åh, öppnar du?” ropade jag åt Max medans jag tog med mig handduken in till badrummet. Jag visste inte riktigt vad som kunde hända om man hade i hårfärgen längre än vad som stod, men jag kände inte för att experimentera heller.

Max
”Tja”, log jag när jag fick syn på Sid och Jens utanför dörren. ”Kom in.”
Av deras kläder och hår att döma så var det fortfarande ruskväder ute. Sids hår droppade och Jens lugg såg ut att ha fönats rakt uppåt och sedan sprayats med megastrong-spray.
”Shiet, det är fan storm på riktigt”, flinade Sid och krängde av sig den svarta dunjackan.
”Faktiskt. Vi såg en liten tant som var ute med sin hund och jag gjorde mig beredd att fånga henne om hon skulle fångas av en virvelvind och dras upp i luften”, skrattade Jens. ”Hon var verkligen så himla liten också, stackarn.”
Jag flinade åt bilden jag fick upp i huvudet. ”Men stackars tant. Trey färgar håret och håller på och sköljer ur det nu”, sa jag med en nick mot badrummet. Huvudanledningen till att dom hade kommit var väl för att lämna hans present som dom hade glömt bort igår.
Dom följde med in i köket och jag satte igång kaffekokaren.
”Gick ni ut någonting mer igår?” frågade jag och vände mig om.
Sid skakade på huvudet. ”Nej vi struntade i det vi också, kändes inte lika kul utan födelsedagsbarnet”, sa han med ett leende och fortsatte sedan lite försiktigare. ”Det är lugnt mellan er? Det blev väl lite..” Han behövde inte avsluta meningen för att jag skulle förstå vad han syftade på.
”Jo men det är jättebra, vi snackade på vägen hem igår så”, försäkrade jag med ett leende. Kvällen hade slutat jättebra. Min blick gled vidare till bänken mitt emot och ett litet snett leende tog sig fram på läpparna. Kvällen hade varit väldigt bra.
”Jag kommer snart!” hördes Trey ropa ifrån badrummet.
”Du behöver inte stressa!” ropade Jens tillbaks. ”Jag måste föressten färga min lugg igen också, den börjar ju typ..” Han drog lite i luggen för att försöka kunna se på den själv. ”.. bli ljuslila.”
”Det är väl fint”, flinade jag. ”Nej men jag vet hur det är när man har fler färger i håret, mina slingor blir ju typ gråaktiga efter några veckor bara, och det syns ju så tydligt mot det svarta då.”
”Jaa men verkligen! Och så syns utväxten så himla tydligt också. Skitdrygt.”
”Därför borde ni ha helt enfärgat som mig bara”, log Sid men flinade sedan. ”Fast jag är ju lite tråkigare.”
Kaffet hade droppat klart och jag ställde fram fyra svartvitprickiga kaffekoppar på bordet. Lagomt tills att jag hade hällt upp så kom Trey in i köket, i blött rufsigt hår.
”Hej”, flinade han. ”Otrevlig jag verkar.”
”Du har inte ångrat det svarta sedan jag gjorde det då?” log Sid snett.
”Vadå, har du haft någon annan hårfärg?” undrade Jens.
”Han är naturligt blond”, flinade jag. ”Jättesöt.”
”Va?!” Jens såg förvånat på Trey. ”Det hade jag aldrig kunnat gissa, du passar ju så bra i svart. Men shiet, kan jag få se något kort?”
”Nej fy”, flinade Trey och tog upp sin kopp för att ta en klunk.
”Du kan få se i min mobil”, sa jag och drog fram den ur jeansfickan samtidigt som jag ignorerade Treys mördarblick. Jag förstod inte varför han höll på så där, för det första så var han jättesöt när han var blond och för det andra så blev han jämt bra på kort fastän han jämt hävdade motsatsen. ’Jag gjorde en konstig min’ ’men kolla jag halvblundar typ!’ ’piercingen är sne’ och så vidare.. Själv såg jag aldrig dom där felen han påpekade.
Sid lutade sig över Jens axel när jag räckte över mobilen.
”Men åh! Vad söt”, utbrast Jens med ett stort leende innan han såg upp på Trey. ”Du passar jättebra i båda ju.”
Det tyckte jag med. Men så var det Trey också, han skulle vara fin även om han färgade håret grönt.
”Du då, är du naturligt svarthårig?” Jens räckte tillbaks min mobil.
”Jaa typ, det var väldigt mörkt brunt när jag var liten men sedan har det blivit svart.”
”Jag har mörkbrunt naturligt men jag har färgat det i hur många olika färger som helst, jag fattar inte att någon inte sa till mig för det var verkligen katastrof åtta av tio gånger”, skrattade Jens. ”Det värsta måste ha varit när jag bestämt skulle ha rött hår men när det typ blev orangeaktigt, och så gick jag runt nästan hela sexan, jag skäms verkligen!”
Vi andra visade vårt medlidande på ett väldigt snällt sätt genom att skratta. Vi hade tydligen kommit in på hår-tema och det visade sig att det fanns en hel del roliga gamla hårminnen som vi hade varit med om. Värst var nog ändå att höra att Sid hade permanentat håret en gång för att han ville likna Joey Tempest i Europe efter att final countdown hade nått Usa.

”Det finns ju tårta kvar föressten!” kom Trey på och reste sig upp. ”Ni vill ha va?”
”Jatack”, log Jens. ”Den var jättegod.”
Sid och jag flinade brett mot varandra. Någon gång skulle man väl få vara lite stolt över sig själv.
Trey dukade fram tallrikar och skedar och ställde sedan fram tårtan på mitten av bordet.
”Men gud, nu har vi ju glömt det igen!” skrattade plötsligt Sid efter att ha lagt på sin tårtbit. ”La du påsen i hallen?” frågade han Jens varpå han nickade. ”Du ska få din present”, flinade Sid mot Trey innan han försvann ut i hallen.

Trey
”Tack”, log jag glatt och tog emot paketet som var inslaget i ett ljusblått papper.
Efter att ha rivit upp papperet hittade jag ett skissblock där i tillsammans med en ask akvarellpennor. ”Men oj tack! Sånt här är jättedyrt”, sa jag och såg förvånat på dom. Jag förstod inte varför folk skulle köpa så mycket presenter till mig.
”Äh sluta”, flinade Sid. ”Du.. ritar väl igen?” frågade han och bet tag i läppen.
Jag förstod vad han tänkte på. När det hade varit som värst mellan mig och Max hade jag ju slutat rita helt, inte ens petat på blocket där jag hade mina klädskisser, inte ens kladdat lite på kul. Men så hade jag långsamt kommit igång igen. Det hade inte blivit så himla mycket på sistone men det hade mer berott på att jag inte haft tid.
”Jaa det gör jag”, log jag. ”Det var länge sedan nu, men det är mycket roligare när man har ett nytt block! Jag älskar akvarell också, jag har typ bara målat med blyerts på sistone så det här var jättebra!”
”Få se.” Max log och sträckte sig efter asken med pennor. ”Vad roligt. Det var faktiskt ett tag sedan du ritade nu, eller sedan jag fick se något i alla fall.”
”Jaa nu blev jag sugen!” svarade jag med ett stort leende innan jag vände mig om mot Sid och Jens igen. ”Tack så jättemycket.”

”Vad gör ni ikväll då?” undrade Sid.
”Jaa.. inget speciellt va?” frågade Max vänd mot mig.
”Nej, vi ska hem till mamma och pappa imorgon, men idag har vi inte bestämt något.”
”Du tyckte ju att vi skulle gå ut och fira idag egentligen, när vi lunchade och du fortfarande inte visste något om igår?” flinade Sid och verkade roas väldigt mycket av minnet. Nu förstod jag ju varför dom hade gett varandra dom där blickarna när jag tvekande hade frågat om dom verkligen ville efter att jag inte direkt hade fått någon respons på min fråga. Och så hade dom där tre suttit där och vetat precis vad som skulle hända när jag kom hem från jobbet. ’Jag jobbar så vi gör nog inget speciellt, men vi kanske kan gå ut på lördag?’ Åh.
”Skitkul”, flinade jag. ”Men jaa, det tyckte jag?” sa jag lite frågande.
”Vi kanske kan gå ut ändå? Det skulle vara kul.”
Jag gav Max en blick som gav mig ett leende tillbaks. ”Jaa men det kan vi väl, det var ett tag sedan vi var ut, och sist slutade det inte ens särskilt bra, så vi kan satsa på en bra kväll.”
”Perfekt.” Sid log stort. ”Ni kan väl komma hem till mig runt åtta eller något? Så kan vi gå ut efter det någon gång.”
Jag nickade. ”Absolut, det låter jättebra.”
Det lät på honom som att det bara skulle vara vi fyra och jag hoppades faktiskt på det. Jag hade ingenting emot Hale och Derek, jag tyckte jättebra om dom och dom var roliga att festa med också, men efter igår hade jag ingen lust att umgås med Martin. Det fick gärna gå ett tag. Han hade väl egentligen inte gjort något fel och jag hade varit mer besviken på Max men ändå, stämningen blev alltid lite spändare när jag och Martin befann oss i samma rum. Det hade förstås varit ett undantag igåreftermiddag hemma hos oss vilket var ett framsteg, men nu kunde vi vila lite grann ifrån varandra igen.
”Vart ska vi gå då?” undrade Max. ”Jag gillar inte lucky thirteen längre, det var kul där förut men nu känns det som att det bara är en massa pundare och fjortisas där.”
”Du älskade det stället förut!” flinade jag retsamt mot Max innan jag såg på Sid och Jens. ”Och det var just dom där fjortisarna han raggade på.”
”Säkert”, flinade Max fastän det mycket väl stämde. Visst hade han haft ett par tjejer som såg bra ut och några hunkiga killar, men för det mesta hade jag tyckt att han hade oerhört dålig smak under den där playerperioden. Tur att han hittade mig. He he.
”Vad hette hon, den där blonda med halvdreads och septumpiercing? Hon var typ den enda som jag tyckte var okej av dina tjejer men du dumpade henne lika snabbt som alla andra. Hanna Baylie!”
”Hanna Baylie?” frågade Sid med höjda ögonbryn. ”Var du med henne?”
”Jaa..”, sa Max lite osäkert. ”Ett tag.” Under dom där två första åren på gymnasiet hade han knappast haft något emot att prata högt om hur han var men han var inte riktigt lika villig till att ta upp det nu. Men det kunde han gott ha, han fick skylla sig själv.
”Jag känner henne!” skrattade Sid. ”Eller det var ett bra tag sedan vi sågs nu, men vi var bra kompisar när jag gick i gymnasiet, jag kände redan hennes storebrorsa och så träffades vi på den vägen.”
”Är det sant?” flinade jag.
”Jaa, och jag måste ju ha hört om dig inser jag nu! Hon var så jävla sur en gång, för hon hade blivit dumpad av, och nu citerar jag ’den där kaxiga jäveln, fatta att jag har slösat bort veckor på den där idiotmax!’ Det var alltså du?” Sid såg roat på Max och jag skrattade högt till.
”Men herregud! Vad hemskt!”
”Sa hon verkligen Max?” frågade han en aning plågat.
”Japp, helt säker.”
”Vad gjorde du egentligen?” Jens såg lite chockat på Max men skrattade sedan till han också.
”Så hemsk var jag inte! Hon var jätteschysst och.. alltså jag hade väldigt lätt för att tröttna bara.. jag kanske inte var världens bästa på att göra slut, men jag var inte ’göra slut på sms’-typen”, försvarade han sig.
”Hur gjorde du då?” Det här visste faktiskt inte ens jag. Ändå så hade jag inga problem om att prata om Max ex på det här sättet. Det var ju länge sedan och det hade som sagt aldrig varit särskilt seriöst med någon för honom, Martin var den första..
”Men.. jag kanske råkade nämna att jag ville testa på något nytt.. kanske drog någon metafor om att man behöver byta ut schampoot ibland så att håret inte vänjer sig alltför mycket vid det.” Han såg väldigt skyldig ut efter att han hade avslutat meningen. Det var i alla fall tydligt att han skämdes över sitt tidigare beteende och det var väl positivt. Det lät verkligen illa men jag blev inte alltför chockad.
Sid flämtade till med ett flin. ”Jag som tycker det är lite illa att jag hade nya groupisar varje kväll när vi var på den där första turnèn.”
”Och den där är du tillsammans med?” flinade Jens men fortsatte sedan snabbt med ett leende. ”Jag skämtar.” Förmodligen kände han inte att han kunde driva alltför mycket då han inte hade känt oss lika länge.
”Mm jag är ju det”, sa jag och såg retsamt på Max som fortfarande såg lagomt plågad ut. Jag sträckte ut armen under bordet och la handen mot hans lår. Han var inte sådan nu, och trots den där perioden så hade han alltid innerst inne varit oerhört snäll. Och mot mig hade han ju alltid varit snäll, aldrig viftat bort mig på samma sätt som han hade kunnat göra med andra.
”Kom igen, dom flesta gillar faktiskt bad boys.” Max vanliga sneda leende var tillbaks igen, förmodligen som försök till att dölja att han tyckte att det här var skitdrygt att prata om. 
”Absolut”, flinade Sid och kastade sedan en blick mot mig och skakade diskret på huvudet.
”Ta mer tårta”, sa Max och bytte smidigt samtalsämne. ”Blir ju fin lunch det här.”

Efter att Sid och Jens hade gått hem hade jag blåst håret torrt och stylat till det så att det såg ut som mitt vanliga hår igen. Nu helsvart igen utan den där matta nyansen som påminde om att det var dags att färga om det.
”Kom hit snygging”, flinade Max ifrån sin dörröppning och böjde på pekfingret i en komsi-komsi-gest.
Jag skrattade till och la ifrån mig sprayflaskan. ”Nu vet jag inte vad jag ska ha på mig ikväll bara”, sa jag och gick över till honom.
”Då är vi två om det problemet”, suckade han men böjde sig sedan ner och kysste mig mjukt. ”Föressten”, sa han sedan. ”Vi har nog inte någon dricka hemma och eftersom du har fixat håret nu så kan jag offra mig själv att sticka ner till systemet.”
Jag kunde inte dölja min lättnad över att slippa gå ut i det där hemska vädret. ”Säkert? Annars kan jag följa med.”
”Tappert försök”, flinade Max tillbaks som knappast hade missat lättnaden. ”Vad vill du ha för något? Tjejdricka?”
”Det finns många killar som dricker cider!”
”Verkligen?”
”Bara för att du är så otroligt macho och cool och dricker öl. Wow!” flinade jag mot honom. ”Tufft.”
Jag tyckte det var helt okej att shotta tequila och sådant där, men till skillnad från många andra män och killar var jag inte ett dugg förtjust i vare sig jägermeister eller whiskey. Dooleys tyckte jag om, men det var ju för att det smakade godis.
”Snart tvingar jag med dig ut i snön ändå”, flinade Max tillbaks.
Trots vårat låtsastjaffs kysstes vi snart igen och efter ytterligare en stund befann sig Max upptryckt mot sin dörr medans kyssarna blev allt häftigare. På grund av min obefintliga styrka kunde Max enkelt vända på oss så att jag var den som hade ryggen tryckt mot den vita dörren. Jag höjde armarna och drog händerna genom hans hår och försökte samtidigt hålla tillbaks det låga stönet som ville ta sig ut från mina läppar. Det blev inte lättare när Max nafsade tag i min underläpp och retsamt bet tag om en av dom mörkt silvriga ringarna. Våra blickar möttes och jag drog honom närmare mig.
”Jag måste gå nu så att dom inte hinner stänga”, mumlade han och drog lätt med fingrarna över min nacke.
”Bara en liten stund till”, viskade jag och kysste honom igen med mina ömmande läppar.
En liten stund till blev snabbt till en halvtimme och det var nästan exakt fyrtio minuter kvar tills systemet skulle stänga. Och då skulle han hinna med en buss också.
”Du gör så här så att jag ska få lite extra träning va?” flinade Max medans han drog på sig skorna. ”Undra hur många gånger man sprungit till bussen i sitt liv?”
”Många”, flinade jag tillbaks. Under högstadiet hade det varit extremt. Jag hade snoozat alldeles för många gånger varenda morgon och fått ätit frukosten springade på väg mot busshållplatsen. Fler än en gång hade jag missat bussen med två sekunder också och med släpande morgontrötta steg fått gått hem igen och frågat mamma efter skjuts. Efter högstadiet hade jag dock vuxit ifrån den där morgontröttheten och hade istället börjat vakna före alarmet.
”Är tillbaks om ett tag!” Max log snabbt mot mig innan han smällde igen dörren efter sig.

Medans Max var nere på stan började jag kolla igenom garderoben efter någon lämplig outfit till kvällen. Trots att jag börjat våga använda t-shirtar utan långa armar mer på sistone så kände jag ändå inte för det ikväll. Det var jobbigt med blickar ifrån folk som såg ut att döma mig som ett deprimerat emobarn på bara en sekund. Dom kunde ju inte veta hur gamla eller nya dom där ärren var. En långärmad fick det i alla fall bli då. Ibland skulle det vara skönt med någon slags walk-in-closet så att man kunde få en översikt över alla kläder på en gång istället för att bara se kanterna av dom ihopvikta tröjorna.
Till sist föll valet på en vit lite urringad t-shirt med en grå tight cardigan med breda svarta sömmar över.
Mobilen plingade till med det välbekanta ljudet och jag förvånades lite över hur populär jag hade varit under dom senaste dygnen. Men det var ju trevligt.
Hur blev födelsedagen? :) / Elia
Jag hade inte väntat mig sms ifrån fluffkillen men det var en glad överraskning. Det hade väl varit svårt att undgå igår hur besviken jag hade verkat. Det kändes skönt att jag kunde få göra Max lite rättvisa genom att svara på sms:et.
Den blev hur bra som helst, Max hade inte alls glömt mig utan ordnat en överraskningsfest här hemma med efterföljande avenged sevenfold-konsert! :D / Trey
Jag la kvällens kläder på sängen och satte sedan igång stereon och lät musiken strömma ur högtalarna och därmed överrösta den kraftiga vinden utanför som stackars Max säkert befann sig i just nu.

Max
Jag tyckte inte om ordet fåfäng men det var väl det jag var, därav kändes det inte ett dugg roligt att kliva in genom dom automatiska dubbeldörrarna med håret åt alla håll och med kinder som måste vara helt röda utav den piskande vinden. Snygg var det sista jag kände mig. Att alla andra förmodligen såg likadana ut var ingenting jag reflekterade över just då. Med snabba stela fingrar drog jag dom blöta hårtesterna ur ansiktet och huttrade till. Jo jag tyckte om vintern, men då menade jag dom dagarna som snön fall lätt i snöflingor, inte i små stenhårda bollar i sällskap med iskalla vindar som slet i en som en vante.
Jag greppade en grön kundkorg och tog sikte på ciderhyllorna för att inhandla några flaskor till Trey. Det var fler än jag som befann sig på systemet så här sista halvtimmen innan dom skulle stänga och det var nästan så att man behövde använda armbågarna i vissa utav gångarna.
Smultron, guava, passionsfrukt och ananas fick bli bra. Jag tyckte att fruktiga somriga smaker passade Trey.
”Men jag vill gå heeem!”
Barnrösten en bit bort fick mig att vända huvudet ditåt och jag såg en liten flicka dra i sin pappas arm. Han såg ut att vara runt 30 bara.
”Snart, pappa ska bara leta på en flaska till så ska vi åka hem se..”
”Nu pappa! Hem!” rösten steg ytterligare några oktaver och pappan såg sig lite stressat omkring innan han sjönk ner på huk. ”Om du är duktig och låter bli att skrika så åker vi och köper godis när vi är klara här!" Han gav henne ett brett leende.
”Jag vill ha godis nu!" Rösten hade stigit ytterligare och fick nu sällskap av tårar också.
Jag drog lite på munnen men tyckte samtidigt synd om den stressade pappan, allt han sa blev tydligen fel, stackarn. Fler hade börjat vända sig om i butiken, vissa med mindre roade miner och mer irriterade blickar. Han fick plötsligt syn på mig och log lite utmattat.
"Dom borde fixa någon slags barnhörna här inne", sa jag med ett litet flin och fick tillbaks ett skratt.
"Jaa det känns som att det skulle vara en bra idèe just nu."
"Pappa! Vem är det?!" Tjejen verkade ha glömt godiset för en liten stund och riktade istället blicken mot mig.
"Han är också här och handlar, precis som vi. Ska vi skynda oss före så att vi kan köpa godis?"
Den lilla flickan såg nästan skrämt på mig och grep sedan tag om sin pappas hand och nickade tyst.
"Vilken effekt jag har på barn märker jag", skrattade jag till och tillade sedan ett 'trevlig helg' innan jag gick vidare. 

Jag la ner ett par ölburkar i korgen och begav mig sedan mot dom enda två öppna kassorna med tillhörande långa köer. Nåväl, det var åtminstone varmt här inne.
”Legitimation tack.”
Ögonen som mötte mina var ovanligt gröna och tillhörde en kille som inte såg helt dum ut, något år äldre än mig kanske.
”Absolut”, sa jag och lyckades sedan på något sätt tappa det innan jag ens hade hunnit fram med handen hela vägen. Jag skrattade till lite och plockade snabbt upp det. Fingrarna hade inte tinat upp än, ingenting annat än det.
Dom gröna ögonen såg på det lilla plastkortet och såg sedan in i mina väldigt ingående. Jag svalde till fastän jag knappast hade något att oroa mig för. I själva verket hade jag inte ägt ett enda fejklegg.
”Det är några år gammalt”, hörde jag mig själv säga och fick genast lust att bita mig i tungan. Varför betedde jag mig helt nervöst för? Okej han såg väldigt bra ut, till och med i den där gröna kortärmade skjortan, som han i och för sig hade fått att se lite mindre töntig ut genom att ha knäppt upp dom två översta knapparna så att huden skymtade, men det var ju ingen Andy Six direkt. Nu log han något roat och visade ett par vita tänder.
”Det syns fortfarande att det är du”, sa han och räckte tillbaks legitimationen. ”19 och 86 cent blir det då.”
”Vilken tur”, log jag snett tillbaks och skulle sedan så klart fumla lite med pengarna också innan jag fick fram en tjugodollarssedel och räckte honom. Herregud jag ville bara gå härifrån nu.
”Trevlig helg.” Ännu ett lite roat leende ifrån killen som jag hade glömt att kolla den lilla namnskylten på.
”Du me, eh, tack detsamma.”
Jag plockade snabbt i flaskorna i den lila påsen och vände mig sedan om för att gå därifrån. Och så tog det hastigt stopp. Jag upptäckte att det var ett av snörena nedtill på jackan som hade kilat sig fast vid den lilla kanten nedanför rullbandet där man kunde ställa påsen och ryckte snabbt loss det innan jag äntligen kunde gå därifrån.
Smidigt Max, jävligt smidigt.

Det var motvind hela vägen ifrån busshållplatsen och det var en kamp att ens kunna dra upp portdörren. Jag hejade på en granne i trappan trots att jag knappt lyckats fått tillbaks andan.
”Om inte det här vädret har slutat ikväll så får vi ta taxi till Sid”, sa jag i samma stund som jag klev in genom dörren.
”Oj var det så illa nu?” Trey kom ut i hallen och stelnade till. ”herregud! Är det orkan?”
”Är det så illa?” Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans min. ”Men typ.”
”Du är helt pissblöt ju, stackars. Vi kunde ha struntat i det där och tiggt något av Sid istället”, sa Trey medlidande när jag tog av mig den genomblöta jackan och klev ur skorna.
”Äh det är lugnt, jag är glad att jag inte hade fixat håret så noga innan bara”, flinade jag.
Den gråa långärmade tröjan jag bar hade blivit mörkgrå på flera ställen och påminde om känslan av klädsimmet på mellanstadiet. Tur att jag inte hade tänkt ha på mig den ikväll. ”Jag tror jag tar en dusch på en gång.” En skälvning gick genom min kropp och följdes utav en mer plågsam rysning då jag tänkte på killen i kassan som jag hade skämt ut mig totalt inför.
”Gör det”, log Trey och tog påsen ur min hand. ”Du hann innan dom stängde i alla fall då.”
”Jaa annars hade det känts jävligt surt att komma hem så här blöt”, flinade jag. ”Och så lyckades jag skämma ut mig inför en snygging i kassan också.”
”Gjorde du?” flinade Trey.
”Mm. Jag kan berätta när jag kommer ut.” Just nu ville jag bara få kliva in under dom varma vattenstrålarna och stå där precis lika länge som jag alltid gjorde.

 Sid
”Så där då, bara sovrummet kvar då”, sa jag efter att ha torkat den sista golvytan i vardagsrummet med skurborsten. ”Du behöver verkligen inte hjälpa till med det här Jens.”
”Jo men det är klart, ska jag bara sitta och observera dig annars eller?” flinade Jens mot mig och torkade av byrån i hallen med dammtrasan. Om jag skulle vara ärlig så var det inte jätteofta det blev ordentligt städat här hemma. Jag dammsugade givetvis varje vecka och jag var noga med att hålla fräscht i köket. Men det här med att skura golven och dammtorka alla bokhyllor och liknande hände inte så ofta som det borde.
Jag gav honom ett tacksamt leende och gick sedan in i mitt sovrum och började torka golvet där, hade jag fortfarande varit singel så hade det utan tvekan blivit som en liten slalombana att ta sig runt kläder och tidningar på golvet med skurborsten, men sedan jag hade träffat Jens hade jag faktiskt blivit Lite ordentligare. Att det såg precis lika stökigt ut dom kvällar han sov hemma hos sig var en annan sak, huvudsaken var ju liksom att han inte visste om det.
”Kan jag stå i sängen?” undrade Jens då även han kom in på mitt rum med sprayflaskan i handen.
”Jaa självklart.”
Jag skrubbade lite extra på en fläck av okänt ämne och såg samtidigt i ögonvrån hur Jens ställde sig i min säng för att kunna torka kanterna av tavelramarna på väggen. Herregud, var killen något slags städproffs eller? Jag hoppades att jag inte skulle vara hemma hos honom nästa gång han skulle städa hos sig.
”Du ville väl gå ut ikväll föressten? Jag frågade inte ens”, flinade jag och lutade hela min vikt mot skurborsten för att få bort den envisa fläcken. Vad fan hade jag spillt egentligen? Något som var värre än öl och saft blandat tydligen.
”Jaa absolut, det var länge sedan så det blir askul”, sa han glatt.
Ett öronbedövande kras fick mig att blixtsnabbt vända mig om.
”Herregud! Förlåt!” Jens såg helt förskräckt på mig och min blick gick vidare till platsen på väggen där tavlan tidigare hade hängt och sedan ner till sängen där ramen låg med krossat glas. Resten av glaset måste ha hamnat på golvet under sängen. ”Gud förlåt Sid!”
”Det gör inget”, skyndade jag mig att säga och ställde snabbt ifrån mig skurborsten.
”Jag skulle bara torka ramen och så måste den ha lossnat från spiken, det var inte meningen, gud förlåt”, sa han igen och snubblade nästan på orden. Han tog sedan försiktigt upp den svarta ramen.
”Akta så du inte skär dig, det är verkligen ingen fara, jag köper en ny ram bara. Tavlan är ju fortfarande hel”, sa jag lugnande. Stackarn stressade ju upp sig hur mycket som helst, som att han skulle ha förstört hela mitt rum.
”Jag betalar så klart!” Han såg fortfarande helt förfärad ut.
”Det blir lite extra städning bara”, flinade jag och sjönk ner på knä för att kunna kolla under sängen. När jag såg upp igen insåg jag att det inte hade varit något kul skämt, inte enligt Jens i alla fall.
”Förlåt Sid”, sa han allvarligt och såg på mig. ”Varför ler du?” fortsatte han sedan och såg plötsligt väldigt ledsen ut.
”Men du..” Jag log och reste mig upp för att sedan försöka lägga armarna om honom där han stod på knä i sängen. ”Sluta nu, jag har sagt att det inte gör något.” Å andra sidan, hade jag haft sönder något hos Jens hade jag nog också freakat ut lite, nog för att jag numera kände honom väldigt bra men han gjorde mig fortfarande nervös ibland och jag ville hellre imponera på honom än att behöva skämmas över någonting.
”Okej”, suckade Jens tungt och kramade mig tillbaks. ”Jag lovar att fixa en ny ram imorgon.”
”Det blir bra det”, flinade jag, han skulle ändå inte gå med på att jag betalade den så det var lika bra att hålla med honom just nu.
Han släppte mig och började försiktigt plocka upp fler glasbitar ur sängen innan jag stoppade honom.
”Du kommer skära dig, jag hämtar handskar eller något. Du kan ju försöka få bort den där fläcken där borta istället om du vill?”
Han såg upp och mot skurborsten och nickade sedan. ”Okej.”
Med tjocka vintervantar gick det smärtfritt att plocka upp alla glasskärvor och jag sopade sedan ihop dom resterande bitarna. Jag skulle komma ihåg att byta sängkläder senare också så att jag inte behövde riskera att bli skuren när jag la mig. Fast det skulle ju kanske vara ett bra sätt att börja träna på att bli fakir. Förutom drömjobbet om att få spela i ett rockband så hade jag som liten också stolt berättat för folk att jag minsann skulle bli fakir! Jag skulle gå på spikmattor och ligga på glas, sluka eld och sticka grillspett genom armarna. Jaa.. normal hade jag väl inte ens varit som barn. Jag mindes att mamma hade berättat om när hon var på öppna förskolan med mig som femåring och suttit i en liten grupp och pratat med andra mammor och barn.
”Jaa Teo är då redan helt säker på att han ska bli brandman som pappa”, hade en mamma leende talat om.
”Det sa väl du också förut, eller hur Klara, men bara för att rädda katter”, skrattade en annan mamma. ”Jaaa kattungar som inte kan komma ner från trääden! Men jag vill bli djurdoktor, man får hjälpa gulliga djur!”, förklarade Klara för dom andra nyfunna kompisarna.
”Jag ska bli fakir!” avslöjade jag med ett brett leende varpå mamma skrattade till lite nervöst. ”Han säger att han vill spela i ett rockband, han älskar gitarr..”
”Vad är fakir?” undrade Teo nyfiket.
”Man sticker vassa saker genom armarna! Och hamra in spikar i näsan kan man också göra!”
Alla mammor hade vänt blickarna mot min mamma med skeptiska, chockade eller förskräckta uttryck. Stackars mamma, jag borde verkligen ha sagt något så oskyldigt som ett rockband. För när man var liten var ju rockband faktiskt väldigt oskyldigt, då visste man ingenting om spriten och tjejerna.

Jens hade erbjudit sig att laga maten, förmodligen på grund av fortsatt dåligt samvete, vilket var totalt onödigt, men det hade i alla fall blivit väldigt gott. Efter att matkoman hade gett med sig hade vi förflyttat oss till vardagsrummet och lite pokerspelande.
”Jag hade chinchillor som husdjur när jag var liten”, flinade Jens när Rex stack fram sitt huvud från under bordet och lutade det mot soffan för att bli klappad av honom.
”Åh dom är häftiga! Jag ville ha ormar när jag var liten men mamma är jätterädd för dom så jag fick en hamster istället.”
Jens skrattade högt till. ”Jaa det var ju ungefär samma sak.”
”Jag menar det. Pappa gillar också ormar och spindlar och sånt där, så vi har varit på reptilhuset flera gånger, du vet det som hör till djurparken?”
Jens nickade. ”Jag har också varit där någon gång tror jag. Men du ser faktiskt lite ut som en spindelkille, mer än en hamsterkille i alla fall”, sa han och skrattade igen.
”Tack det tar jag som en komplimang!” flinade jag. ”På tal om spindlar, vi kanske kan gå och se den nya spiderman-filmen någon kväll?”
”Åh jaa det kan vi göra, jag älskar dom filmerna”, log han och la ut ett av sina kort.
”Perfekt.” Jag såg på mina kort och drog tungpiercingen lite mellan tänderna innan jag ytterst tveksamt la ut mina kort.
”Hah!” Jens log brett och drog åt sig mynten på bordet. ”Du suger på det här Sid, och du kommer bli fattig också.”
”Äh det vänder snart. En gång till.” Precis som med guitar hero vägrade jag sluta förrän jag hade vunnit. ’Sluta när du är på topp’ hette det ju, inte ’sluta när du ligger i botten som en patetisk förlorare.’ Att det ordspråket egentligen inte hörde till spel struntade jag fullkomligt i.
”Okej”, flinade Jens och samlade ihop korten. ”Vi kanske ska satsa lite mindre för säkerhetsskull ändå?”
”Glöm det”, sa jag och la upp en tjugodollarssedel på bordet varpå Jens förvånat skrattade till igen. ”Du är inte klok.”

Trey
”Aj!” stönade jag till när jag som hundra gånger tidigare var illa tvungen att peta mig själv i ögat med kajalpennan. Om jag nu var ganska så bra på att använda händerna; till att rita, sy och så vidare, så borde väl det betyda att jag var rätt stadig på handen. Tydligen var det ett undantag när det gällde sminkning.
”Går det bra?”
Jag fortsatte koncentrerat se på mig själv i spegeln. ”Nej..” Jag ritade dit det sista strecket och vände mig sedan om för att se Max stå där inne på mitt rum i en vit oknäppt skjorta och svarta jeans.
”Vart ska du? På något modelljobb?”
”Ska jag ta något enklare?” undrade Max lite osäkert. Vilket var ett väldigt ovanligt uttryck när det kom till honom.
”Nej dummer”, flinade jag. ”Du är hur snygg som helst. Jag kommer se ännu töntigare ut än vanligt bredvid dig.”
”Lägg av”, sa han lite generat. ”Ska du ha det där?” Han nickade mot kläderna jag hade på mig.
”Nej det ligger där på sängen, inget särskilt men.”
Max nickade med ett leende och knäppte sedan sin skjorta innan han försvann in på sitt rum igen.
Jag väntade medans plattången blev varm och drog den sedan genom luggen några extra gånger. Det hade så klart varit smartare att byta om innan jag sminkade mig och gjorde klart håret insåg jag när jag försökte dra av den tighta t-shirten över huvudet utan att sabba hela frisyren. Den vita t-shirten åkte på och sedan den gråa koftan. Automatiskt vände jag mig bort ifrån spegeln när jag drog av mig jeansen och en lite obehaglig känsla spred sig i magen. Även om allt gick väldigt mycket enklare med maten nu så var inte alla tankar bortplånade än. Jag drog snabbt upp dom svarta jeansen över höfterna och tvingade mig sedan att vända mig om mot spegeln igen och drog försiktigt upp tröjorna en aning. Magen var väldigt platt men det hade den ju alltid varit. Men revbenen var väl inte riktigt lika tydliga nu? Jag såg lite friskare ut? Lite mer som jag hade sett ut innan? Jag hörde Max steg igen och släppte snabbt ner tröjorna och knäppte knappen i jeansen.
”Snyggt”, sa han och såg uppskattande på mig så att ett litet pirr spred sig i kroppen.
Han själv hade nu tagit på sig den svarta lite figursydda västen över skjortan. Oförskämt snygg var dom första orden som fladdrade förbi i mitt huvud.
”Du med”, log jag tillbaks. ”Hur ser vädret ut..?” Jag gick fram till mitt fönster och drog upp persiennen. Det hade inte känts som någon mening att dra upp den under dagen så som vädret hade varit.
”Fortfarande lika illa?” frågade Max. ”Jag lånar din plattång lite.”
”Typ, träden ser ut att vara på väg att gå av i alla fall. Vi tar taxi då?”
”Jaa helst.”
”Då gör vi det”, log jag. Jag hade inte någon lust att komma hem till Sid och se likadan ut som Max hade gjort när han kom hem ifrån stan. ”Jag kan ringa på en gång, ska jag säga typ kvart i åtta då?”
”Jaa det blir bra, skippa det där typ:et bara.” Han kastade en retsam blick på mig i spegeln.
”Men tönt.” Flinande gick jag ut ifrån mitt rum och vidare mot hallen för att leta upp telefonkatalogen.

”Nu är den här!” ropade Max och kom sedan snabbt ut ifrån vardagsrummet. ”Har du påsen?”
”Japp”, sa jag och höll upp den innan jag ställde ner den på golvet för att ta på mig skor, jacka, vantar och halsduk. Det kunde faktiskt vara kallt i bilen också.
Vi stängde dörren efter oss och låste innan vi gick nerför trappen och ut till den väntande taxin.
Knappt tio minuter senare kunde vi kliva ur taxin igen och småsprang till porten upp till Sids lägenhet.
”Hej!” Sid svängde glatt upp dörren efter att vi hade plingat på. ”Var det ni som kom i taxin?”
”Japp”, flinade Max. ”Jag var ut i det här vädret tidigare idag och det räckte.”
”Vi kom hem precis innan det verkade bli tusen gånger värre”, inflikade Jens.
Som vanligt var Jens också snyggt klädd i ett par lite ljusare jeans, en kortärmad mörklila skjorta med en svart slips löst om halsen.
Inifrån lägenheten hördes Green days gamla hit basket case.
”Öl, cider?” frågade Sid på väg mot köket.
”Vi har med oss”, log jag och drog till luggen lite av gammal vana.
”Okej, då hämtar jag öppnare i alla fall”, flinade han.
Vi gick in i vardagsrummet där några ljus var tända på soffbordet också. Det måste vara Jens idèe för det var ingenting Sid hade gjort tidigare när jag varit där i alla fall. Mysigt i vilket fall.
”Vilken smak?” frågade Max och tog precis fram en ölflaska ur påsen.
”Jag kan ta den där passionsfrukten, den har jag inte smakat förut.” Jag vände mig sedan om mot Sid. ”Vart är Rex då?”
”Han måste vara kvar på balkongen, han vägrade komma in tidigare, tydligen tycker han om oväder”, sa han roat.
Sid var för kvällen klädd i ett par nattsvarta stuprör, en mörkgrå t-shirt eller möjligtvis ett linne med en öppen skitsnygg kavaj över i kortare modell som hade stora guldiga knappar, längs kragen och längst ner på ärmarna gick det två rödaktiga linjer.
Jag tog sikte mot balkongen och mycket riktigt var det där ute Rex befann sig. När han hörde någon öppna dörren och sekunden senare såg att det var jag for han upp på tassarna och tog ett jättesprång mot mig.
”Hej gubben!” log jag stort och rufsade om honom i pälsen samtidigt som jag försökte undvika att få hans tassar på byxorna. ”Jaa du är så fin, jag har saknat dig”, fortsatte jag.
”Det kanske går lättare för dig att få in honom”, sa Sid plötsligt bakom mig och jag vände mig om med ett snett leende.
”Kanske. Vad snygg kavaj.. jacka eller vad man säger!”
”Åh den här?” sa han och såg ner på sig själv. ”Tack, jag köpte den förra veckan, tyckte den var lite cool.”
”Skitsnygg”, höll jag med och backade sedan bak ett steg ifrån Rex och försökte locka med honom. ”Jaa kom då Rex!”
Han följde utan svårigheter med in och Sid stängde balkongdörren efter oss.
”Här.” Max gav mig den öppnade ciderflaskan och hälsade sedan, om än inte lika entusiastiskt som jag, på Rex.

”I surrender, I surrender, I’m giving up the role of pretender!” sjöng jag högt med i Rainbows låt och svängde sedan till med huvudet för att få håret ur ögonen när sista tonen av låten dog ut.
”When I get high I get high on speed, top fuel funny car’s a drug for me. My heart, my heart, kickstart my heart!”
Jag lyssnade en del på mötley crües låtar men jag höll inte direkt isär texterna, Jens däremot förvånade mig genom att kunna vartenda ord när nästa låt fortsatte.
Jag och Jens hade alltså börjat värma upp inför krogen redan medans Max och Sid tydligen hade börjat skriva på någon låt i soffan. Det hade börjat med att dom hade varit helt överrens om en låt som var helt värdelös och Sid hade sagt att den låten Max skrivit tillsammans med Martin hade varit tusen gånger bättre. Sedan hade block, penna och gitarr kommit fram.
”Sid kom igen! Max!” sa Jens och rörde lite på höfterna. För honom såg det inte tjejigt ut på minsta sätt som jag i vanliga fall var orolig för att det skulle göra när jag dansade. Nu däremot, med tre och en halv cider i systemet så fanns det ingen sådan oro på kartan.
”Vänta lite, vi har det snart!” sa Max och tog ett nytt tag om gitarren. Hur dom ens kunde hålla isär gitarrtonerna och musiken ifrån stereon förstod jag inte riktigt, men det skulle säkert bli asbra.
Jag tog upp min smultroncider ifrån soffbordet och tog två klunkar innan jag gav mig in i dansandet igen och en väldigt fin duett med Jens.
”Vad är det här!” skrattade jag när en gammal backstreetboys låt dök upp. ”Lyssnar du på boyband Sid?!”
Sid såg flinande upp ifrån skrivblocket. ”Det är inte min playlist, jag tog någon som hette förfest bara!”
”Sääääkert”, flinade jag brett innan jag kastade en road blick på Jens. Tyvärr var det ju så att dom där låtarna satt fast i huvudet sedan man hörde dom första gången för en massa år sedan..
”I don’t care who you are! Where you froom, what you did, as long as you love me!!” Jag höll krampaktigt insidan av armarna och knytnävarna mot hjärtat samtidigt som Jens desperat sträckte ut armen mot killarna i soffan.
”Kanske bäst vi börjar röra på oss? Om vi ska få in dom där så..”, skämtade Max och la äntligen ifrån sig gitarren och reste sig upp för att komma fram till mig. Jag la upp armarna om hans hals och snurrade två varv med honom. ”As long as you love me Maxi!”
Han skrattade mot min hals innan han kysste mig. ”Always.”

Sid
”Blev det någon låt?” frågade Jens med ett glatt leende och slängde sig ner i soffan bredvid mig.
”Mm, tror det”, flinade jag och räckte honom blocket. ”Den går typ så här.. da, dadadam, och så.. äh jag spelar”, skrattade jag innan jag tog upp gitarren och letade upp dom rätta strängarna med fingrarna. Max måste ha hört för han var snabbt med på texten som han uppenbarligen hade lärt sig snabbare än mig.
”Låter skitbra!” flinade Trey.
”Väldigt”, höll Jens med och tog en klunk ur sin ölburk innan han räckte den till mig. ”Vill du ha resten? Jag måste på toa.”
Även jag reste mig upp. ”Jo men vi kan väl börja dra oss då?” log jag. ”Har vi bestämt vart vi ska än föressten?”
”Nope”, fnissade Trey till. ”Ska vi fråga 118 188?”
Jag skrattade till men nickade. ”Visst gör det.”
Han började knappa med sin mobil och deklarerade sedan högt vad han hade skrivit. ”'Vilken klubb ska vi gå ut på ikväll för att partaaaa?' Och så skrev jag vart vi bor.”
Svaret kom ovanligt snabbt och jag såg nyfiket mot honom. ”Vad säger dom?”
”Lucky thirteen!” skrattade Trey. ”Vad fan, den enda vi inte vill. ’Det är bara fjortisar där!’ svarar jag nu.”
Min blick gled vidare till Treys ciderflaska som stod på bordet och jag såg att den var så gott som tom nu. Han var så söt. På cider dessutom, hur skulle han inte bli om han drack något starkare?
”Nu kom det svar!” ropade han. ”Oh my god!” skrattade han sedan.
”Vad sa dom?” frågade Max och skrattade han med.
”’Då tror 118 118 att det passar er alldeles utmärkt! Ha en trevlig partykväll’”
Vi började skratta allihopa och Jens såg lagomt förvirrad ut när han kom tillbaks ifrån badrummet. ”Vad har hänt?”

När vi kommit ner till porten insåg vi besviket att vädret fortfarande var likadant. Det hade kanske blivit något permanent. Man behövde inte ens vara fåfäng för att inte vilja gå ut i det där vädret när man skulle ut på någon nattklubb.
”Ska vi ringa en taxi då?” undrade Sid. ”Jag tvivlar på att Hale är nykter och mina föräldrar bor ju en bra bit härifrån.” Jag vågade inte ens fråga om Jens trodde ifall någon av hans föräldrar ville köra. Det räckte att ha åkt i samma bil som hans pappa en gång. Taxi blev kanske lättast, delade man på fyra blev det inte särskilt dyrt heller.
”Jag skulle kunna höra med Jenny annars, hon är säkert ute på något men det är värt en chansning.”
Trey nickade ivrigt. ”Smart.”

Max

Jag såg lite roat på honom och tog sedan upp mobilen. Jag lutade mig mot väggen med anslagstavlan medans tonerna gick fram.
”Hej Max!”
”Hej”, log jag när jag hörde min låtsassyrras röst. ”Du.. har du något speciellt för dig ikväll?”
”Vad är du ute efter?” frågade hon med ett flin som jag kunde se framför mig, innan hon fortsatte lite allvarligare. ”Ni har inte bråkat igen va?”
Mindes hon fortfarande den där gången för så länge sedan?
”Nej absolut inte. Vi skulle behöva en chaufför bara, det är jag, Trey, Sid och Jens. Det är ju sånt jävla väder så man kommer blåsa bort innan man ens kommit fram till busshållplatsen. Vi ska ut på stan.”
”Jasså, då har du tur som har en så snäll syster som kan gå med på att gå ut i regnet då.”
”Säkert?” log jag stort och fick glada miner tillbaks ifrån dom andra också.
”Yes, vart är ni någonstans då? Hemma?”
”Nej hos Sid, typ andra sidan stan. Vilken adress är det Sid?”

En kvart senare körde Jenny in med bilen alldeles intill porten och vi skyndade oss alla ut i bilen.
”gud vad schysst”, sa Sid så fort han hade dragit igen dörren till baksätet. ”Hoppas vi inte förstörde din lördagkväll nu?”
Jenny skrattade och skakade på huvudet. ”Absolut inte.”
Jag knäppte fast mig vid passagerarsätet och såg på henne när hon körde ut mot vägen igen. ”Ska du göra något senare då?”
”Jag har faktiskt sällskap där hemma, du hade tur som ringde när du ringde för jag hade hällt upp ett glas vin sekunden innan”, flinade hon.
”Vadå för sällskap?” frågade jag lite halvintresserat och antog att det var någon av dom där fnissiga tjejkompisarna hon hängde med. Eller jag visste ju egentligen inte hur fnissiga dom var längre, jag var sexton senaste gången vi träffades. Dom tjejerna som enligt Jenny jättegärna ville träffa mig igen. Varför dom nu skulle ha något intresse i att träffa den trulige, kaxiga lillebrorsan igen. Jag hade ju som tidigare nämnt inte varit någon solstråle.
”Alexander heter han. Vi har träffats några gånger ba..”
”Vadå en pojkvän typ?” frågade jag med ens mer nyfiken.
Jenny skrattade till lite och jag tyckte mig ana en liten rodnad trots att det var mörkt i bilen. ”Kanske. Vi har som sagt bara träffats några gånger än, men han är fin.”
Nu kände jag mig genast mer dum som hade föreslagit att vi skulle ringa till henne. ”Sorry, du kunde ju ha sagt nej.”
Hon skakade leende på huvudet. ”Det här tar ju inte mer än tjugo minuter, det gör ingenting. Man får väl ställa upp för familjen.”
Jag log tacksamt tillbaks men var väldigt medveten om att hon hade ställt upp ett antal fler gånger än vad jag hade gjort för henne. Det var ändå konstigt att tänka tillbaks på den tiden då vi hade vägrat att ens prata med varandra.
”Jaha vart ska ni då killar?” frågade hon efter en stunds tyst körning, med undantag för vindrutetorkarna som svepte fram och tillbaks på högsta hastighet för att få undan det tunga snöfallet. Haglet hade åtminstone gett med sig.
”Lucky thirteen blev det till sist”, sa Sid ifrån baksätet.
”Med alla fjortisar, där vi tydligen passar in!” tillade Trey och skrattade emellan vart tredje ord ungefär.
Jenny gav mig ett höjt ögonbryn och skrattade sedan. ”Du är lite glad i hatten va?”
”Jag är jätteglad!” höll Trey glatt med.
”Fyra cider”, sa jag som förklaring och skrattade till lite lågt. ”Han tål typ två.”
Efter att rödljuset hade slagit om till grönt var vi inne i stan och Jenny åkte runt en stund för att hitta ett passande ställe att stanna på, så nära klubben som möjligt.
”Så där då, hoppas ni får kul”, log hon och drog i handbromsen.
”Tack så jättemycket för skjutsen.” Jens sträckte sig fram och gav henne en sedel.
”Nej men det behövs inte! Verkligen inte. Ta det lugnt bara, och ta hand om Trey”, sa hon med ett lite skämtsamt leende.
Glada över att ha sluppit promenader till och från bussar tog vi oss ur bilen allihopa och mot entrèn.

Till min lättnad hade jag ganska snabbt kunnat konstatera att nattklubbens klientel hade ändrats på dom där två, tre åren. Ögonen kunde faktiskt hitta utrymmen där inte hela synfältet togs upp av fjortisar. Visst fanns dom pinnsmala tjejerna med slitna exstensions, två nyanser för mörk foundation och för höga skratt där nu också, men på vilken nattklubb fanns dom inte? Huvudsaken var att det som ikväll fanns andra sorters människor där också. Inte för att jag, som då, var ute efter ett ragg ikväll men det var ju ändå trevligt med någorlunda kul folk omkring sig, man kom ändå ganska nära varandra på det populära dansgolvet.
Vi hade tagit oss in i gröten under discolampornas blinkade ljus och givit oss hän åt den dunkande musiken.
Ikväll fanns ingen tveksamhet till att öppet visa att vi hörde ihop från Treys sida vilket jag kände mig väldigt glad över. Nog för att det var jag själv som hade råkat illa ut sist då vi hade dansat för nära varandra, men rent procentuellt kunde det inte vara särskilt ofta sådant hände, inte på en så pass offentlig plats. Nu hade Trey enkelt lagt händerna på mina höfter och rörde sig leende till musiken samtidigt som han blickade upp på mig.
’Jag älskar dig’ mimade jag och sken sedan upp lite extra när en av mina nya favoritlåtar började spelas. För jo jag erkänner, jag lyssnade en del på radio också och hann höra dom olika radioplågorna som inte direkt hörde till rockkategorin men ibland kunde vara jävligt bra ändå. Jag gillade dom där låtarna som man blev danssugen till. Vem kunde stå still till gusttavo limas ’balada’, trains ’50 ways to say goodbye’ eller låtarna ifrån den där svenska dj-gruppen Swedish house mafia?
”Det kanske bor en latinokille långt inne i dig!” halvskrek Trey för att höras över den höga musiken och jag nickade skrattande.
”Kan hända”, sa jag och försökte verka allvarlig innan jag svängde till lite extra med höfterna.
Jens och Sid hade försvunnit en bit ifrån oss, antagligen ofrivilligt då man lätt kom ifrån varandra när det var som mest folk på golvet.
Jag kände någon ta tag om min axel bakifrån och när jag vände mig om så var det just Sid.
”Någon.. följa med..” Han gjorde en gest med handen som att han höjde en flaska och drack ur då det inte gick att höra honom fullt ut.
”Jag kan följa med!”
Jag flinade mot Trey och undrade ifall han bara skulle följa med som sällskap eller om han verkligen skulle dricka mer. Fast han stod ju åtminstone på fötterna och han såg inte ut att vara på väg att börja må dåligt och behöva gå och spy någonstans. Jag hade ett par kompisar ifrån skolan som hade tendenser till att bli så pass däckade att en spya mitt på golvet ibland var oundviklig. Så var tack och lov inte Trey, han blev bara fnittrig.
Jag lutade mig ner mot honom för att sätta läpparna alldeles intill hans öra. ”Köper du en vanlig öl åt mig? Jag kommer dit snart” sa jag och pussade honom nedanför örsnibben.
Sid och Trey försvann igen och jag såg mig om efter Jens. Hans lila lugg, och skjorta för den delen, syntes en bit bort och jag började försöka ta mig ditåt utan att kliva på alltför många fötter. Det kändes alltid lite läskigt med dom tjejer som hade skor med öppen tå.
En brunlockig tjej snurrade precis in framför mig och visade ett bländande leende medans hon fortsatte att röra sig till musiken, nu mitt emot mig. När hon tog tag i min hand för att göra ännu en snurr hängde jag på och släppte loss till musiken igen jag med. Det var ju liksom helt oskyldigt.
”Marika!” sa hon halvhögt när det blev en kort sekunds uppehåll mellan två låtar.
”Max!” ropade jag tillbaks med ett snett leende.

Trey
Sid skickade över två ölflaskor till mig medans han tog den tredje och växeln.
”Säkert att du inte ska ha något?” frågade han.
Jag la huvudet på sned och drog lite fundersamt på munnen innan jag sprack upp i ett busigt leende. ”En öl kanske! Fast.. nej överraska! Du får pengar!”
Sid skrattade men nickade. ”Sure thing.” Han vände sig om till bardisken och fick kontakt med bartendern mycket snabbare än dom som hade stått där redan innan vi kom. En liten stund senare räckte han mig en lila cider. Jag höjde flaskan lite och försökte läsa texten. Det var då en väldigt sne text.. dr.. Jag kisade och höjde flaskan ännu lite mer. Druva!
”Skål!” log jag stort och klingade hårt, kanske nästan lite för hårt, flaskan mot Sids gröna innan jag tog en klunk.
”Skål Trey!” flinade han brett tillbaks och såg väldigt road ut igen. Det var bra att han hade kul!
”Åh den här!” utbrast jag med stora ögon när en av skrillex remixar började med den välbekanta meningen ’You blocked me on facebook and now you’re going to die.’  ”Kom igen Sid!”
”Flaskorna..?” sa han och såg lite osäkert på dom två jag höll i och sedan på sina. Det kunde i och för sig bli ett problem. Kladdiga fläckar på golvet till exempel. Två sekunder senare log jag stort och tog ett fast tag om alla fyra flaskhalsar och ställde dom sedan enkelt på bardisken. ”Det här är våra, rör inte!” sa jag till inte någon speciell.
På två steg var jag tillbaks hos Sid och började hoppa till musiken med ena knytnäven i luften. På nästa hopp tog jag tag om båda hans axlar och Sid var på på en gång. Skrattande tog vi oss mot dansgolvet som nu såg ut att gunga av alla hoppande människor.
”Sid! Trey!” Någonstans ifrån hördes en bekant röst och efter att ha tagit stöd mot Sids axlar och kunnat komma upp lite högre såg jag Jens inträngd mellan två tjejer. ”Här Jens!” ropade jag tillbaks och kikade sedan efter Max också.
”Now you’re going to die!” sjöng Jens flinande och rörde ena armen i luften till musiken när han till sist hade tagit sig fram till oss.
Efter en hel del trängande hade jag hittat fram till Max och upptäckte att han dansade med en brunett. Det kändes som att jag borde.. bli ledsen eller sur eller något, att det skulle dyka upp några jobbiga känslor, men jag kände mig fortfarande helt glad och lite småluddig i huvudet.
”Hej!” Jag klämde mig förbi en tjej på min högra sida så att jag kom lite mer mitt emot Max, utan att ta någon direkt notis om den brunhåriga tjejen. ”Vi är där borta, kom!”
”Hejdå”, hörde jag Max säga innan han flinade mot tjejen och lät sig dras med av mig. Han släppte min hand och la istället händerna om mina höfter medans jag ledde oss tillbaks mot Sid och Jens. Om jag nu hade tillräckligt med lokalsinne för att hitta tillbaks. 
Glatt kunde jag konstatera att lokalsinnet ändå fanns där och snart var vi alla fyra samlade igen och kunde dansa tillsammans till den efterföljande remixen av någon annan dj, jag tyckte att deadmau5, skrillex, avicii och alla dom där lät likadana. Men det var kul musik att dansa till i alla fall.

Max
Efter en hel del dansande undrade jag lite smått vart drickan hade tagit vägen och Sid började garva samtidigt som han fick fram något om Trey och bardisken. Han tog täten mot just baren i alla fall och där stod tre ölflaskor och en cider som tydligen var våra.
”Vet ni inte att man inte ska lämna sitt glas, eller flaska då, obevakade?” flinade jag innan jag greppade en av ölflaskorna.
”Vi får hoppas att åtminstone en av oss inte blir drogade, så får den personen fixa hem oss andra”, skämtade Jens tillbaks och lutade ryggen mot disken samtidigt som han höjde sin flaska mot läpparna. Det var helt sjukt varmt inne i lokalen och jag kollade upp mot taket i jakt på någon fläkt. Jag mindes inte om det hade funnits några förut men nu var det i alla fall väldigt ont om dom.
”Det var inte så dumt att gå till den här klubben ändå.” Trey hade slutit upp bredvid mig.
”Nej den har faktiskt blivit bättre än sist vi var här”, flinade jag och såg på honom.
”Kanske för att du inte behöver ragga upp någon för att du har mig?” Han log sött och jag kunde inte låta bli att skratta.
”Så kan det mycket väl också vara, jag ser inte dom eventuella fjortisarna längre.”
Jag fick en snabb puss på munnen men nöjde mig inte riktigt med det utan la armen om hans midja för att dra honom närmare mig. Långsamt närmade jag mig hans läppar men insåg ganska snabbt att min självdisciplin inte var särskilt hög för tillfället och kysste honom snart djupare med en del nafsande inblandat. Om någon ens nämnde ordet ’gayklubb’ skulle jag bara skicka iväg en knytnäve åt höger och hoppas att den träffade. Jag tänkte inte slita blicken från min pojkvän just nu.

Vid kvart i två hade vi känt oss nöjda och hämtat ut våra jackor i garderoben och fortsatt ut i den mörka natten. Ovädret hade lugnat sig betydligt även om det fortfarande blåste mycket. Nu skulle vi dock bara hem så det spelade inte någon större roll ifall håret blev till ett enda kaos.
”Borde den inte komma snart?” Trey höll händerna om en gatuskyltsstolpe bredvid busshållplatsen och snurrade varv efter varv.
”Jo den borde redan ha varit här”, sa Jens och kollade på busstabellen för typ tionde gången sedan vi kom dit. Vilket jag och Sid hade gjort fem gånger var också. Rastlösa? Nejdå.
”Annars kan vi ju gå! Kolla vad mysigt med.. glittriga stjärnor! Hela rymden ovanför oss!” Trey hade släppt stolpen och istället höjt båda armarna mot himmelen samtidigt som han böjde bak huvudet och tittade uppåt. En av oss var i alla fall inte det minsta rastlös.
”Man skulle fan hinna frysa ihjäl innan man kom hem!” utbrast Sid och skrattade. ”Särskilt du som fryser jämt!”
”Vadå det gör jag väl inte!” protesterade Trey men flinade snart väldigt brett och väldigt skyldigt. ”Men inte alltid, eller hur Maxi? Igår frös jag inte ett dugg, i köket.. kommer du ihåg?” Han såg på mig med en väldigt busig blick som inte gick att missa. Lika lätt gick det att förstå vad han syftade på och den här gången var det min tur att fnissa till. ”Nej då tyckte till och med du att det var varmt och skönt va?”
”Varmt och jätteskönt.”
”Vänta nu.. menar ni vad jag tror att ni menar?” frågade Sid och såg lite misstänksamt på oss.
Trey fnittrade till och kastade en blick mot mig igen. ”Jag skulle bara hjälpa av, jag menar på, med förklädet.. och så bara.. poff! ramlade det av. Och sen resten också!”
”Okej, okej inga detaljer!” skrattade Sid och fiskade upp en cigg ifrån jackfickan som han snabbt tände.

Bussen hade till sist kommit och efter att den hade åkt runt på alla småvägar som fanns, nackdelen med nattbussar, hade jag och Trey kunnat kliva av 40 minuter senare och ta oss upp till lägenheten igen. Det var först när man kommit in i värmen igen som man hade känt hur stela fingrarna var. Eller jag i alla fall, Trey hade inte ens märkt det särskilt tydligt.
”Här”, jag ställde ner ett stort vattenglas på soffbordet innan jag satte mig bredvid Trey i soffan med ett eget glas. Ibland var jag bra ansvarsfull alltså.
”Tack”, flinade han och tog några stora klunkar innan han lutade sig bakåt igen och slöt ögonen några sekunder. Den svettiga danskvällen hade kanske börjat ta ut sin rätt, jag kände mig ganska trött själv.
”Jag..” Han reste på sig och pekade lite mot dörröppningen.. ”ska bara..”
Jag höjde flinande på ena ögonbrynet. ”Bara..?”
”Toa! Det var det jag menade.” Han skrattade till lite generat och släntrade sedan iväg.

Trey
Efter att jag hade spolat kollade jag på mig själv i spegeln och log lite. Det hade varit en jättebra kväll. Helt perfekt. Men jag var så himla trött nu.. Med kupade händer sköljde jag av ansiktet med lite vatten men utan vidare resultat. Jag skulle bara vila en liten stund sedan skulle jag gå tillbaks ut till Max. Och pussa jättemycket på honom. Massa.. pu..

Max
Det måste ha gått över tio minuter i alla fall, så länge kunde han väl inte vara där? Om han inte bestämt sig för att ta en långdusch så här mitt i natten. Jag hade då inte hört honom spytt eller något i alla fall.
”Har du sugits fast i toan?!” ropade jag på skämt men fick inget svar.
Jag drack upp det sista i glaset och reste mig sedan upp och gick iväg till badrummet. Trey brukade alltid låsa fastän det bara var vi två hemma men nu var det olåst så jag öppnade försiktigt dörren för att se vad han höll på med där inne.
”Vad fan..” Jag skrattade lågt till när jag fick se Trey helt utslagen på golvet. Till synes väldigt djupt sovande. ”Trey?” sa jag ändå.
Inget svar. Han måste verkligen ha varit trött. Det var väl bara tur att han inte hade somnat mitt i kissandet, det hade ju kunnat bli mindre fräscht. Jag sjönk ner på huk intill honom och la handen på hans axel. ”Älskling, du kan inte sova här inne heller..”
När han inte gjorde minsta tecken på att höra mig blev jag plötsligt lite orolig. Tänk så hade han druckit för mycket och faktiskt svimmat av? Eller om det var något annat fel på honom? Snabbt ändrade jag ställning till sittande på knä istället och lutade mig ner mot honom för att lägga örat mot hans bröstkorg. Det var tyst, eller hur? Mina ögon vidgades lite och jag kontrollerade att jag verkligen hade lyssnat på vänster sida. Jag tyckte mig först höra djupa andetag men insåg lika hastigt att det bara var min egna snabba andhämtning.
”Trey?!” Min röst darrade lite. ”Kom igen Trey det är inte kul!” Jag skakade till honom utan reaktion och gjorde sedan ett nytt försök till att lyssna efter hjärtslagen. Han var för fan 20 år och helt frisk, han åt ju faktiskt som han skulle nu, en sådan kille föll inte bara ihop på toagolvet och.. Jag kunde inte avsluta meningen ens i tankarna. Nu var det helt omöjligt att höra någonting annat än mina allt häftigare andetag men jag kunde inte lugna ner mig. Skrämt såg jag på hans ansikte som såg väldigt fridfullt ut.
”Okej.. lugna dig..” Jag satte fingrarna mot tinningarna och slöt ögonen samtidigt som jag försökte andas genom näsan. Sedan kom jag plötsligt väldigt snabbt upp på fötterna och tog mig lika snabbt ut ifrån badrummet och hämtade mobilen som jag hade lagt ifrån mig i soffan. Jag tvekade med fingrarna på skärmens siffror. Jens jobbade på ett äldreboende, hade han någon sorts sjukhusutbildning då? Nej kanske inte. Mamma kanske visste vad man borde göra. Nej jag behövde ringa ambulansen på en gång, det var det enda jag kunde göra!
Det blev helt tomt i huvudet och jag såg förtvivlat på siffrorna. Men gud.. dom där tre siffrorna fick man lära sig redan på dagis, det var numret som Alla kunde, precis varenda människa. Golvet under mig gungade till och för några sekunder svartnade det för ögonen. Det här hände inte.
”Trey!” Snälla säg att han lever, säg att han lever, säg att han lever..
När han fortfarande låg i samma ställning på golvet trodde jag på riktigt att jag skulle falla ihop och dö på fläcken. Jag också. Trey är död.
På något sätt lyckades jag tvinga mig själv till att hålla andan och lutade mig sedan för tredje gången ner mot hans bröst och tryckte örat mot det.
……..
”Mhm.. vad.. gör du?”
Jag drog häftigt efter andan och kände hur det snurrade till i huvudet, hur länge hade jag hållit andan egentligen? Utan att kunna kontrollera mig ett endaste dugg trängde tårarna fram samtidigt som jag högt och minst sagt chockat snyftade till.
”Max.. vad håller du på med?” mumlade Trey och letade sig in med fingrarna i mitt hår.
Till sist kunde jag lyfta upp huvudet ifrån hans bröst. ”Jag trodde du var död för i helvete!”
Av allt han kunde göra så fnissade han! ”Varför skulle jag vara död? Jag.. somnade visst här. Jag skulle.. vila.. sen skulle jag pussas.”
”fy fan.. jag hatar dig”, sa jag och andades tungt ut igen, men nu med ett litet, litet leende på läpparna.
Det var klart att han bara hade sovit..ölen måste ha påverkat mig mer än jag trott, hur hade jag annars kunnat låta fantasin dra iväg så fruktansvärt? Det var klart att hans hjärta hade slagit, men mina egna andetag och puls hade överröstat det.. självklart.
”Inte på riktigt..?” Trey log lite förvirrat mot mig. Sötisen.. både förvirrad och fortfarande en aning påverkad. Och så jag som betedde mig helt kaotiskt.
”Nej det är klart att jag inte gör”, sa jag och andades ut i ett slags skratt. ”Jag älskar dig, så himla mycket.” Jag kramade hårt om honom och drog in den välbekanta doften. ”Vi går och lägger oss nu, okej?”
”Jaa det är nog bäst”, flinade han mot min hals. ”Varför väckte du mig inte tidigare? Det är ju jättehårt på det här golvet.”
Jag såg bara på honom innan jag leende skakade lite på huvudet. Hur fan kunde han ha sovit så hårt?

”911!”
”Va?” sa Trey förvirrat och släppte ner sin tröja på golvet.
”Nej inget”, sa jag lågt och gäspade innan jag la upp armarna utanpå täcket.
Trey kröp ner bredvid mig i sängen och drog lite försiktigt i ena min arm för att sedan lägga den under sitt eget huvud. ”Godnatt Maxi..”
Jag såg på honom med ett leende innan jag mjukt pussade honom i mungipan. ”Godnatt.”
Berlockerna på hans halsband glimmade till lite precis innan jag släckte sänglampan.

Glöm inte att kommentera =)
_______________________________________________________________________________________

Låtar som nämns i kapitlet:
basket case - green day
surrender - rainbow
kickstart my heart - mötley crüe
as long as you love me - backstreet boys
balada - gusttavo lima
50 ways to say goodbye - train
skrillex/knife party - internet friends 

crash m/m - del 59



- Movies for depressed emos like me




Max

”Du borde sova inne hos dig. Jag har larm på halv 6 imorgon och det är onödigt att du blir väckt så tidigt.”
Jag såg lite osäkert på Trey men log sedan. ”Det gör inget, jag kan somna om.” Vilket vi å andra sidan båda två visste att det inte skulle hända. Trey flinade och pussade mig sedan snabbt. ”Jag slutar vid fyra imorgon i alla fall.”
Han fortsatte mot badrummet för att göra sig klar och jag förstod att det var lika bra att ge upp.
”Godnatt.” Trey lindade armarna om min hals och det blev en lång godnattkyss, typ som att vi skulle spendera natten i olika sidor av stan istället för olika sidor av lägenheten bara.

  Trey
Väl nerbäddad i sängen med perfekt fluffiga kuddar och lagom temperatur i rummet, det vill säga ’gud det är asvarmt här inne!’-temperatur enligt Max, kunde jag ändå inte somna. Delvis berodde det på att jag var van att sova tillsammans med Max vid det här laget, och dels på att det var min födelsedag imorgon. Jag var inte pirrig på det sättet som när man var liten och aldrig kunde somna och sedan låtsades sova morgonen efter utan för att jag helt enkelt kände mig illa till mods. Jag visste att det var onödigt men jag kunde inte göra något åt det, förhoppningsvis skulle det kännas bättre imorgonbitti.

När den gälla larmsignalen satte igång 05.30 kändes det inte alls bättre, snarare som att jag faktiskt hade blivit glad om den där oron över att inte fylla 20 faktiskt skulle ha inträffat. Jag såg något suddigt i ögonvrån och efter att ha blinkat till lite och vänt på huvudet såg jag att det var ett cigarettpaket som låg bredvid mig i sängen. Omlindat av ett rosa sidenband dessutom. Vad nu?.. Jag trodde inte att jag gick i sömnen, och skulle det visa sig att jag gjorde det så var det ju riktigt illa ifall jag gick och hämtade cigg under sömngången. Jag tog upp det och vände på det, bara för att se den fastklistrade lappen. ’Grattis älskling’. Ett leende spred sig över mina läppar och jag öppnade sedan lite förvirrat paketet. Det var gulligt att han smugit in på mitt rum inatt för att lämna ett paket, men ville inte Max att jag skulle sluta röka?
Ett lågt skratt slapp ut mellan mina läppar då jag såg att det inte var några riktiga cigaretter där i, istället var det fullt med chokladcigaretter. Sådana där man köpte på kiosken när man var liten för att kunna låtsas att man var stor, cool och rökte. Innan man åt upp dom alltså.
Jag hade världens sötaste pojkvän. Och knäppaste.

Det kändes ändå lite ensamt vid matbordet då jag tvingade i mig en macka. Kanske hade jag omedvetet hoppats lite grann på att Max skulle komma upp ändå, att han skulle strunta i att det var jobbigt att gå upp svintidigt. Det var själviskt att tänka så, jag fyllde ju inte 7 direkt, men jag hade inte kunnat hindra tanken. Min senaste födelsedag hade börjat med en enorm frukost alà hotellklass som Max hade ordnat och gett mig på sängen. Han hade till och med hunnit ner till affären och köpt chokladmunkar. Att han hade råkat ätit upp båda två innan jag hade fått i mig min macka var en annan sak – det var ju ändå tanken som räknades.
Jag samlade ihop smulorna på bordet och reste mig sedan upp för att gå in på mitt rum och klä på mig.

”Grattis!” log Jenny stort mot mig så fort jag hade kommit in genom dörren.
Hela vägen till dagiset hade jag känt som att jag var den enda levande människan. Bussen hade varit helt tom, minus busschauffören (oh my god, två levande människor!), alla lägenheter jag passerat på vägen ifrån busshållplatsen hade varit mörka och nersläckta. Inte ens någon morgonpigg tand med hund hade jag sett. Så därför var det lite av en lättnad att nu se Jenny framför mig.
”Tack”, flinade jag och gav henne en kram. ”Har Max sagt det?”
Hon gav mig en skämtsam sårad blick. ”Du missbedömer mitt minne Trey, du och Max har ändå hängt rätt länge med varandra sedan jag kom in i familjen.”
Jag ryckte oskyldigt på axlarna innan jag drog av mig jackan.
”Har du hunnit få några presenter?” undrade hon.
”Chokladcigaretter”, sa jag med ett skratt.
”Oj originellt. Max var alltså uppe tidigt?” Det gick inte att missa det häpna i hennes ögon.
”Njae, paketet låg i min säng. Han sover.”
”Vad oromantiskt”, suckade hon, vilket bara gav mig den nedstämda känslan jag haft i köket igen. Vad fånig jag var, vi skulle ses om några timmar.
En stund senare började dom första barnen droppa in, och när det spred sig (Jenny) att jag fyllde år blev det väldigt livat.
”Åh vad har du önskat dig Trejj?” utbrast Sam med ett stort leende, tätt följd av Teodors inte lika osjälviska kommentar. ”Får vi glass då?”
”Jaa det ska vi nog få”, sa jag med ett leende.

Max
”Okej, jag är redo!”
Jag höjde på ögonbrynen då jag öppnat dörren och fick se Sid stå där utanför med händerna höjda – klädda i ett par turkosa diskhandskar.
”Vad.. är handskarna till för? Vi ska inte städa vet du..”
”Äh jag tyckte det såg lite fränt ut bara.” Sid ryckte glatt på axlarna och greppade sedan påsarna han hade ställt ner bredvid sig på stengolvet. Han var minst sagt egen.
”Okej vad börjat vi med? Tårtan kanske? Och så fixar vi resten efteråt?”
”Låter bra”, log Sid. ”Jens kommer hit direkt efter jobbet, och så sa jag till Hale och dom att komma vid kvart i fyra.”
”Perfekt, då borde alla komma runt den tiden.”
Vi bar ut påsarna i köket och jag ställde upp min dator på bänken där jag hade tagit fram receptet på gräddtårtan.
Jo precis, vi hade planerat marängtårta och köpt ingredienserna till det just för att den var enkel och ingen av oss hade bakat särskilt många tårtor. Men så fick jag ett paniksms av Sid imorse att marängbottnen hade gått sönder (’HELT AV SIG SJÄLV!!! :O :O Jag är helt seriös!’) så vi hade fått göra en ny blixtsnabb plan och kommit fram till att vi nog kunde fixa en gräddtårta. Kanske.
”Ballongerna föressten! Med heliumet?” frågade jag lite oroat. Det skulle se så tråkigt ut utan dom.
”Det är fixat”, försäkrade Sid snabbt. ”Jocke kommer hit med dom om en timme typ.”
Jag frågade inte ens något mer utan låtsades som att det var helt normalt att det fanns någon Jocke som hade en massa helium på lager.
”Förkläde?” Jag räckte Sid ett som han sedan knöt runt halsen så att det hängde ner över den svarta bandtröjan, falling in reverse, och dom svarta tighta jeansen.
Smeten gick smärtfritt att blanda till och allt såg bra ut när formen var inställd i ugnen, men det var väl den enkla biten. Garneringen skulle bli.. intressant.
”Hittade du handbojorna och det?” flinade Sid och öppnade samtidigt paketet med vaniljkrämspulvret.
”Just ja! Bra att du påminde mig, jag kunde inte ta dom när Trey var hemma.” Jag lämnade honom i köket och skyndade in till Treys rum där jag drog ut sängbordslådan. Mycket riktigt låg dom rosaluddiga handbojorna där och jag fiskade upp dom med ett roat leende. Det här skulle bli skitbra.

  Trey
”Här är från alla oss.” Margot skänkte mig ett av sina få leenden och räckte mig ett paket inslaget i svart papper med silversnöre.
”Men tack”, sa jag förvånat. ”Det hade ni inte behövt.”
”Öppna då!” sa Lucas otåligt. ”Fröken, kan jag få strösslet?”
”Du har ju redan mer strössel än glass, det där räcker”, sa Jenny innan hon vände blicken mot mig. ”Det ville vi. Jag har kvittot ifall det är något du vill byta.”
Jag sköt undan min glasstallrik lite och rev sedan nyfiket av papperet. Även om jag inte var någon födelsedagsfantast så tyckte jag att man skulle riva lite i papperet, inte hålla på och försiktigt lossa alla tejpbitar och veckla ut papperet. Man skulle ju ändå inte återanvända det.
”Får jag se! Trejj jag vill se.” Carol lutade sig över min arm och drog sedan efter andan. ”En jättestor tandkräm!”
Jag skrattade högt och tog upp den svarta tuben. ”Det är duschtvål, ingen tandkräm.”
”Jag tyckte att den luktade gott, och den stod med på en hylla över topp tio-favoriter, så jag hoppades du skulle gilla den”, log Jenny.
Jag tog av korken och sniffade lite innan jag gjorde likadant med den tillhörande parfymen. ”Åh jaa den luktade verkligen jättegott”, log jag med ett stort leende och höll sedan fram den mot Carol. ”Visst luktar den gott?”
”Den luktar gott!” sa hon godkännande och tillade sedan. ”Som min storebror!”
”Tack så jättemycket”, sa jag och såg på Jenny, Margot och Elisabeth och försökte samtidigt svälja bort den där klumpen i halsen som allt som oftast dök upp för att jag var så himla blödig för sådant här.

 Sid
Vår tårta hade sett helt perfekt ut när den kom ut ifrån ugnen. Det var när vi skulle börja skära den i tre bottnar som problemen hade börjat. Max tålamod hade brustit ganska snabbt och jag försökte att inte garva allt för mycket; sådant brukade ju bara göra det hela värre, samtidigt som det var jävligt kul.
Trots kaoset hade det löst sig ganska bra när vi hade smetat på fyllningen och täckt den med grädde. Det var lite som när jag ibland vaknade och till min förtvivlan insåg att ansiktet var en ren katastrof; typ med en väldigt missplacerad finne eller en förkylningsnäsa som hade antagit en mycket osmickrande röd färg under natten. Då täckte man helt enkelt över kaoset med lite smink och så var allt (nästan) superbra igen. Nu syntes det ju inte att sockerkakan mer liknande ett lapptäcke där under.
Dekorationerna kunde vi inte göra så mycket mer än att förbereda så som att ta bort plasten ifrån alla serpentiner och testblåa alla kalastutorna (mycket viktigt!).
”Nu är Jocke här, jag sticker ner och hämtar ballongerna”, sa jag efter att ha läst ett sms och skyndade sedan ut ifrån lägenheten.
Där nedanför på trottoaren stod min kompis med ett tjugotal ballonger i snören, som någon annan ballongförsäljare på tivoli.
”Tack”, skrattade jag och samlade ihop alla snörena så att dom inte skulle flyga iväg. Skulle ju ha varit väldigt lyckat: Du Trey, föreställ dig massor med ballonger precis nu! Tyvärr så flög dom riktiga iväg tidigare men det är tanken som räknas, right?
”Inga problem, går allt som planerat?”
”Yes, födelsedagsbarnet kommer om mindre än en timme så vi måste göra klart det sista bara. Men tack för det här, det var kanon.”
Jag blickade upp mot balkongen precis samtidigt som Max kom ut på den med ett flin på läpparna.
”Ballonger fixade!” ropade jag varpå jag fick tummen upp som svar.

Max

Vid kvart över tre plingade Jens på dörren och kom in.
”Hej!” log han och drog av sig jackan. ”Ska vi gömma den här någonstans eller?”
”Jaa vi lägger dom på mitt rum. Hur är läget?”
”Lång dag på jobbet, men annars bara bra. Har ni allt klart?” frågade han med ett leende.
Jag tog hans jacka och nickade sedan. ”Jag tror det. Fast det känns som att vi har glömt något”, sa jag och kliade mig lite i nacken.
”Tja.” Sid kom ut i hallen och gav Jens en snabb kram innan han gick mot vardagsrummet. ”Kom och kolla.”
”Snyggt.” Jens skrattade då han såg alla ballonger som satt fast i taket med snörena hängande ner som ett något ojämnt vattenfall.
”Planen är att vi ska släppa upp dom samtidigt som vi kommer upp bakom soffan”, förklarade jag med ett flin. ”Det funkar ju alltid jättebra i filmer så vi kan ju inte helt misslyckas?”
”Om han inte kommer in bakvägen förstås..”, sa Sid lite fundersamt. ”Vad?” tillade han sedan förvånat när både jag och Jens såg på honom med roade miner.
”Bakvägen som i.. att han skulle få för sig att ta stupröret upp till balkongen då?” frågade jag.
”fan just ja..  men vadå, Trey tycker väl också om lite spänning ibland!”
”Snyggt försök, erkänn att du var tillfälligt korkad bara”, retades Jens.

  Trey
Jenny hade gått hem vid tre och en timme senare kunde även jag stänga dörren efter mig. När jag tog upp mobilen hade det trillat in en massa sms.

Grattis gubben! Hoppas du får en jättebra dag, vi kan väl höras ikväll. Kram mamma och pappa.

GRATTIS BÄSTA VÄN!!
/ Sid

Grattis som fan Trey, hoppas du får en kungdag! / Jaxon

Shiet, jag hade knappt hört ett ifrån Jaxon sedan vi slutade skolan, men det var väl kul att han mindes min födelsedag och fortfarande ville säga grattis. Men ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag på att vi knappt hade haft några lektioner tillsammans heller, vi hade gått i samma klass men aldrig riktigt varit.. vänner på det sättet. Hade jag ens gett honom mitt nummer? Det här var jätteskumt. Well, nästa sms.

Jättestort grattis niño
Du bli så himla stor!
Vi saknar dig allihopa. KRAM och MININO
Mormor, moster, ricardo, belle, david, zantos, carlos.

Jag blev lite varm inombords av sms:et ifrån min spanska släkt, det var en evighet sedan jag hade träffat dom. Zantos och Carlos som var mina småkusiner  hade jag inte ens träffat. Som tidigare nämnt så är mamma från början ifrån Spanien, därav mitt efternamn Sanch. Jag ärvde dock mest utseendet ifrån pappa då jag både var naturligt blond och inte ens blev brun på sommaren. Ingenting jämfört med mammas gyllenbruna hud alltså. Jag borde egentligen åka och hälsa på, dom skulle bli så himla glada. Kanske kunde jag och Max göra den resan någon gång.. det skulle vara mysigt, att få visa min egna lilla familj liksom.
Jag fortsatte att läsa igenom sms:en medans jag gick mot busshållplatsen.
10 minuter senare när bussen fortfarande inte hade kommit skrev jag ett sms till Max.
Hej snyggning. Jag har ändrat mig lite ang. födelsedagen, vi kan väl fira lite ändå? ;)
Bussen verkar sen så kan du inte komma ner till stan så kan vi ta en fika eller något? :)

Jag drog bort en lös tråd i mina jeans och övergick sedan till att studera mina skor och smågruset bredvid medans jag väntade på ett svar som inte verkade vilja komma.  Max var alltid snabb att svara annars.
”Hej Trey.”
Jag såg förvånat upp och mötte Elias blick. Den svarthåriga fluffkillen som jag hade träffat på först då han var nyinflyttad och senare en gång på gymmet och i gallerian när han sålde väskor.
”Hej!” log jag glatt. ”Kul att se dig”, fortsatte jag och insåg att det var helt ärligt.
”Dig med, hur är läget?” Han drog av sin bag ifrån axeln och släppte ner den på marken innan han satte sig ner på bänken bredvid mig.
”Jättebra.” Leendet försvann snabbt då en vind plötsligt slet tag i både hår och väska, och därmed lyckades få med sig ett hopvikt papper från den också. ”Åh.” Jag reste mig snabbt upp och försökte komma ikapp papperet som nu hade lagt sig utanför busskuren. Så där typiskt som det alltid är när man böjer sig ner och är en centimeter ifrån det man ska få upp så blåste det iväg för mig igen.
Elia anslöt sig till jakten just då jag skulle säga att det inte var något viktigt. Till sist lyckades han fånga det mellan båda händerna.
”Ett extra träningspass”, flinade han och räckte det sedan till mig. ”Vad är det?” log han nyfiket då han måste ha fått en skymt av alla färgglada streck.
”Från en tjej på dagiset, där jag jobbar”, förklarade jag med ett snett flin och räckte honom teckningen. Han hade ju ändå farit runt lika fånigt som mig efter den.
”Fyller du år?” frågade han förvånat.
Jag nickade lite generat.
”Men åh. Grattis!” Han gav mig ett stort leende och såg för ett kort ögonblick ut att överväga om han skulle klappa mig lite på axeln eller något, men lät bli och gav istället tillbaks teckningen. ”Ska du göra något särskilt ikväll då?”
Jag la lite besviket handen utanpå fickan där mobilen fortfarande låg väldigt tyst. ”Nej.. jag frågade Max ifall han ville komma ner och fika men jag får inget svar. Han gör kanske något annat”, sa jag och pressade fram ett leende. Jag hade ju faktiskt inte alls sett fram emot den här dagen och vi skulle ändå ut imorgonkväll, det gjorde inget att han inte svarade nu.
”Vad tråkigt.” Elia drog lite besviket på munnen. ”Jag har lovat att vara lite barnvakt till min lilla syster nu ikväll, annars hade jag kunnat födelsedagsfikat med dig”, sa han och skrattade till. Det lät ändå som att han menade det och det gjorde mig glad.
”Det hade varit trevligt, men.. vi kanske kan göra det någon annan gång, bara fika menar jag?”
”Absolut.” Han nickade. ”Det skulle vara kul. Jag har inte sett till dig något på gymmet.”
Det värkte till lite i min mage och blicken sökte sig till skorna och gruset igen. ”Nej.. jag har varit sjuk.. så jag ligger lite lågt med träning just nu.”
”Åh..” Elia såg lite orolig ut då jag såg upp men frågade till min lättnad ingenting. Som en liten räddning kom också bussen inkörande och vi reste oss upp.
”Jag kanske kan ta ditt mobilnummer då?” sa Elia efter att vi hade satt och i den bakre delen av bussen.
”Ja visst”, log jag och halade fram mobilen ur fickan innan jag gav honom den.
Han knappade en stund och jag vände blicken mot fönstret och det gråa landskapet där utanför. Som vanligt höll sig inte den vita snön särskilt länge i stan, redan efter ett par dagar hade den vita bomullen förvandlats till gråblaskig slushblandning som någon tycktes ha skvätt ut där det passade.
”Fin bild, det är Max va?”
Jag såg mot honom igen och ner på mobilen där en bild av mig och Max prydde bakgrunden. Den var tagen på balkongen och man kunde se regndropparna som föll bakom oss. En bild som jag själv var ganska nöjd med.
”Jaa det är det. Tack.” Jag tog tillbaks mobilen och log innan jag bet mig i läppen. Jag kom att tänka på när jag och Max hade träffat på Elia i gallerian och han hade tagit lite illa upp att jag inte ens hade kunnat presentera honom som min pojkvän. Jag ville inte behöva vara orolig för sådant. Det var faktiskt inte okej.
”Han är föressten min pojkvän, jag sa nog inte det sist..” Jag gjorde mig beredd på en lite konstig blick eller att han i alla fall skulle flytta ut lite diskret. Visst, det var 2012 och dom flesta(förutom kyrkan då..) hade åtminstone kommit ifrån att homosexualitet var en sjukdom, men det kändes inte som att det någon gång skulle bli lika accepterat att berätta att man hade en pojkvän som det var att berätta om en flickvän. Alla reagerade givetvis inte på det sättet som killarna i parken hade gjort när dom gav sig på Max (minnet gav mig fortfarande känslan av att någon greppade tag om min hals) men det var nästan ännu värre med dom som diskret drog sig undan, när man såg det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på i deras blick. Men inget utav det där inträffade utan han gav mig ett leende istället. ”Jag tyckte att ni såg lite kära ut redan då jag träffade er där på stan! Har ni varit tillsammans länge?” Han lät faktiskt intresserad. På riktigt.
”Eh..” Jag kom av mig lite.
”Förlåt, du behöver inte svara så klart. Jag har inte med det att göra.”
”Nej förlåt, jag är bara så ovan vid att folk reagerar så här..”, sa jag och skrattade. ”Nja, typ..” Om man inte räknade med den perioden vi faktiskt hade varit singlar på grund av att jag gjorde slut så var det ungefär.. ”Jag vet inte exakt hur länge”, erkände jag. ”Några månader. Men vi har varit bästa kompisar sedan vi var små.”
Bussen gjorde något utav en tvärbromsning vid hållplatsen och Elia var nära att ramla i gången då han reste sig upp först.
”Jag fattar inte varför alla busschaufförer måste vara idioter!” kastade jag upprört ur mig.
Vi tog oss i alla fall av ifrån bussen med liven i behåll och Elia hivade upp bagen på axeln igen.
”Hoppas det blir en trevlig kväll ändå.”
”Tack! Det blir det säkert”, log jag. ”Vi.. ses väl säkert snart igen då.”
”Det gör vi. Hejdå.”
Elia började gå upp mot kiosken och lägenheterna som låg åt samma håll medans jag började gå hemåt mot oss.
Hej, här kommer mitt nummer också ;) / Trey

Jag drog upp den tunga porten och tog trapporna upp till vår dörr.
”Hallå”, sa jag och drog av mig jackan. ”Max?” fortsatte jag när det inte kom något svar. En klump började växa i halsen, och inte av rördhet den här gången, medans jag gick ut i köket och sedan kollade badrummet. Det var väl klart att han inte behövde sitta hemma och vänta på mig, men en lapp hade han väl i alla fall kunnat lämna?
Jag kanske skulle skicka ett till sms och erbjuda mig att hjälpa till som barnvakt till Elias syster. Jag hade ju åtminstone erfarenhet av barn.
Som att det skulle hända.. jag som var rädd för att vara för på skulle säkert skicka något sådant till en kille jag knappt kände. Högst troligt. Jag gick ut i hallen igen och struntade i dom blöta spåren jag hade lämnat efter mig från conversen. Den där jävla slushen.. och Max tyckte att snö var bland det bästa som fanns? Verkligen supermysigt.. Jag sparkade i alla fall av mig skorna innan jag fortsatte in till vardagsrummet i dom lika blöta strumporna. Det kanske fanns något passande teve-program för ensamma töntiga födelsedagsbarn som fick fira den ännu töntigare dagen helt ensam. Dåligt humör? Hell no.
”SUPRISE!”
…..
Tack gode gud att hjärtat började slå igen efter det lilla hjärtstilleståndet. Mina ögon visste inte riktigt hur dom skulle kunna ta in allting. Där var Max, (Max som jag hade varit så sur på för bara tio sekunder sedan!!), Sid och hela gänget (Martin till och med! Lite lagomt cool med en blå ballong i handen), Cornelia (I ny hårfärg) tillsammans med Andreas (fortfarande i Curella de ville-hårfärgen), Johan, Zack, Cecilia och flera andra av mina och Max kompisar ifrån skolan. Jenny var där (och hon hade inte gett mig minsta lilla tecken på det här under hela dagen!). Lägg till en massa (alltså.. jättemycket!) serpentiner på det som folk blåste ut i långa ormar, ballongerna som nu hade fastnat i taket, och musik som plötsligt hade börjat spela (Hale var den ’skyldige’ upptäckte jag efter en snabb blick runt omkring). Visst hade jag sett sånt här i filmer, men jag mindes verkligen inte vad själva födelsedagsbarnet brukade säga. Med största säkerhet brukade födelsedagsbarnet åtminstone göra något mer intelligent än att bara stå kvar på samma plats med ett jätteleende på läpparna och stora (väldigt osminkade) ögon.
”Grattis!” Max fyllde ut min tystnad (som nog säkert bara var allra tydligast i mitt egna huvud) och först då lossnade min tunga som tydligen hade varit fastsydd uppe i gommen av någon osynlig tråd.
”men gud, tack! Shiet.. Vad många ni är!” skrattade jag. Hur hade dom ens fått plats bakom den där soffan allihopa?
”Grattiiiiis”. Sid blåste mig rakt i örat med en tuta och slog sedan armarna om mig. ”Du misstänkte ingenting va?!”
Jag skämdes över hur bittra mina tankar hade varit sedan jag satt mig och väntade på bussen. Ingen skulle få veta att jag trodde att Max helt hade struntat i mig. ”Inte en jävla aning!” skrattade jag.
Därefter blev det en massa kramar och jag tyckte mig höra att det fanns massa presenter till mig också. Nu var klumpen i halsen på väg tillbaks igen, den där som hade infunnit sig på dagiset när jag fick presenten.
”Tack”, log jag stort mot Cecilia som gratulerat mig och tog mig sedan fram till Max för att snabbt lägga armarna om hans hals och trycka läpparna mot hans. ”Älskling, du hade inte behövt göra det här!”
Max skrattade och pussade mig hårt innan han såg på mig med glittrande ögon. ”Det var klart jag ville, jag har alltid velat ordna en sån här överraskningsfest! Jag vet att du inte gillar överraskningar men..” Han såg plötsligt lite orolig ut.
”Den här gillade jag!” försäkrade jag honom snabbt. ”Hur har du.. hunnit fixa allt det här? Sov du inte länge?”
”Jag ställde larm, enbart för din skull”, sa han med ett snett leende. ”Och Sid har hjälpt mig.”
Det sista förvånade mig. Nog för att Max inte gav Sid några mordiska blickar när dom träffades, men jag trodde inte att dom skulle samarbeta på det här sättet, bara dom två. Det gjorde mig dock väldigt glad.
”Vad roligt! Och tack för cigaretterna”, sa jag med ett skratt då jag mindes presenten från imorse.
”Åh, det var bara på lite skämt, som du nog fattade. Du ska få en riktig sen.”
Jag bara log mot honom igen och smekte honom lätt över kinden, just då var det som att det bara var jag och Max där inne. Han var så fin och snäll.
”Jag ska.. ordna en sak bara, stanna här du”, flinade Max och när jag följde honom med blicken såg jag hur han drog med Sid ut i köket.
Några serpentiner hade slingrat sig fast runt min fotled och jag böjde mig ner för att dra bort dom, när jag rätade på mig igen fick jag syn på Cornelia igen och gick snabbt fram till henne. ”Hej!”
”Åh grattis Trey, vad fin du är!” utbrast hon och gav mig en stor kram.
Jag såg förvånat ner på mig själv. Varenda en inne i vår lägenhet såg bättre ut än mig. Jag var som sagt osminkad, håret var inte alls lika tuperat som vanligt och jag hade en enkel svartvitrandig långärmad tröja (ärren..) till ett par lika vanliga svarta stuprörsjeans. Inte ens ett nitskärp som skulle ha höjt outfiten lite grann. Jag hade ju bara trott att jag skulle iväg och jobba, och då man skulle krypa på golvet med ungar och riskera att få mat i knäet så brukade man inte prioritera att ta på sig dom snyggaste kläderna. ”Tack”, sa jag ändå och skakade på huvudet. ”Håret blev jättefint.” Jag petade lite på en av hennes chockrosa hårslingor.
”Får se hur lång tid det tar innan jag tröttnar, men tack”, sa hon och skrattade sitt klingande skratt.
”Tja.” Andreas slöt upp bredvid Cornelia och gav mig en kram med ena armen. ”Inte vad du hade väntat dig?”
Flinande skakade jag på huvudet. ”Verkligen inte. Vi bestämde att vi skulle gå ut imorgonkväll så jag hade väntat mig att jag och Max bara skulle käka någonting här hemma typ, ensamma.”
Cornelia gav Andreas en lite finurlig blick innan hon såg på mig igen.
”KOM UT I KÖKET ALLIHOP!” Det var Sids röst som skar genom musiken och allt pratande och jag ryckte lite förvånat på axlarna mot Andreas och Cornelia innan jag gick ditåt.

Som om det inte var tillräckligt med att alla mina kompisar var där så hade Max och Sid dessutom gjort tårta, helt själva.
”Ni är mina absoluta favoritpersoner!” Jag log stort och la en varsin arm och Max och Sid (att jag fick stå på tå var en annan sak.).
”Planen var egentligen en mycket enklare tårta men det hände lite saker så..”
”Shh”, skrattade Max. ”Det var visst den här vi hade planerat. Lite imponerad är du ändå va?”
”Jätte imponerad”, skrattade jag och lät armarna falla ner igen innan jag tog en papperstallrik ur högen på diskbänken. ”Fast jag kan inte ge något riktigt betyg förrän jag smakat den också”, tillade jag retsamt.
”Hörs musiken?” Hale kom in i köket och såg lite osäkert ut mot vardagsrummet.
”Låter perfekt. Kom och ta tårta”, sa jag. ”Ta allihop nu, det är ju inte bara min”, flinade jag.
Om utseendet varit en tia så var smaken tio plus. Ett ännu större plus var att jag inte ens hade tvekat med skeden, funderat på över vad grädden skulle kunna göra med min kropp eller oroat mig över att illamåendet skulle komma tillbaks. Just då kändes allt bara helt perfekt.
Folk spred ut sig med sina tallrikar i både köket och vardagsrummet och jag själv hade hamnat i köket med Sid, Max, Johan, Derek och Jens.
”Så du och Max alltså?” flinade jag mot Sid som satt på min högra sida.
”Jag vet, konstigt va?” Han tog en tugga och såg sedan på mig igen. ”Det har varit jättekul faktiskt, och vi har inte slagits, lovar.”
Jag skrattade till och samlade ihop dom sista smulorna med skeden. ”Skönt att höra. Så du har också varit här hemma idag?”
”Yes, vi har haft fullt upp. Vi började planera för ganska länge sedan dock.”
Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta det. Särskilt inte efter att Max hade fått reda på vad jag gjort med Sid..
Sid verkade få syn på någonting bakom mig och bet tag i läppen. Innan jag hunnit vända mig om drog någon ut stolen på min vänstra sida.
”Grattis då..” Martin log ett svagt snett leende och satte ner sin tallrik på bordet.
”Tack”, sa jag och log tillbaks. Vem hade tvingat hit honom egentligen? Han hade verkligen inte behövt göra det.
”Måste säga att jag är imponerad över tårtan ni gjorde Sid, jag visste inte att du kunde baka”, sa Martin och flinade.
”Max brukar inte heller kunna baka”, inflikade jag med ett flin.
”Då var det ett jävla bra jobb alltså.” Martin gav mig ett leende som såg mer äkta ut än det förra och drog sedan den blondsvarta luggen ur ögonen.

Någon timme senare började en del folk droppa av. Jag hade fått flera fina presenter och skrattat tills att det riktigt värkte i magen. Sid, Jens och dom övriga ifrån bandet var dock kvar, likaså Jenny, Cornelia och Andreas. Jag kom på mig själv med att vilja att kvällen inte skulle ta slut än på väldigt länge, det här var jättetrevligt.
På tal om Max och Sid.. Vart hade dom tagit vägen?

Max
”Tyst”, väste Sid fram men skrattade sekunden efter till lika mycket han.
”Har du tröjan?” flinade jag och kontrollerade ännu en gång att jag hade handbojorna i jeansfickan och ögonbindeln i handen.
”Japp. Har du någon speg.. aha där.”
Sid ställde sig framför spegeln och vred lite på officershatten han hade på sig. En likadan som jag hade, vilka vi hade införskaffat oss på buttricks. Sådana där svarta skärmhattar goth-killar ofta har på sig. Gothpoliser kanske man kunde kalla oss, jävligt snygga i vilket fall. Haha.
”Beredd?” undrade han och vände sig om mot mig, nu med solbrillorna på.
”Yes”, flinade jag efter att jag hade dragit på mig dom svarta avklippta fingervantarna. Dom är alltid som mest sköna när dom är så där slitna så att dom nääästan har gått sönder, precis som med skor.
Jag tyckte mig nästan se hur det glittrade i ögonen på Sid och förstod att han tyckte det var kul att få uppträda lite även utanför scenen. Fast det tyckte jag också, hela polisgrejen hade varit min idèe från början och sedan hade vi utvecklat den till den grad att vi nästan(men bara nästan) skulle kunna riskera att bli gripna för grov kidnappning.

  Trey
Trots musiken hörde jag plötsligt dom höga dunkningarna ifrån hallen, som att någon bankade på ytterdörren med knytnäven. Var det någon som hade velat blivit bjuden som Max och Sid glömt?..
”Hörde ni eller var det från musiken..?” sa jag lite osäkert och kastade en blick från Hale till Jens.
”Nej jag tror det kom från dörren, gå och kolla?” sa Jens och reste sig upp. Han såg nästan lika nervös ut som mig. Medans jag gick mot hallen började tankar spöka i huvudet på mig. Det kanske var någon granne som blivit irriterad på ljudnivån (trots att klockan inte var mer än halv 7) eller någon våldsam galning som skulle försöka hugga ner mig så fort jag öppnade dörren. herregud, ibland gick min fantasi verkligen överstyr.
Det bankade till på dörren igen och jag tryckte snabbt ner handtaget – bara för att mötas av Sid och Max, nu iklädda svarta t-shirtar, med någon sorts.. polis(?)bricka på bröstet, solglasögon och officershattar. Vad var det här?!
”Är det du som är Trey?” frågade Max med en hårdare röst än han brukade ha.
”Vad gör ni..”, flinade jag och kramade omedvetet om dörrhandtaget lite.
”Trey Sanch, är det du?” frågade nu istället Sid. Utan att ens dra på munnen, vilket var.. rätt ovanligt för att vara Sid. ”Vi är ifrån polisen; Sick Sid och Mad Max.”
Jag tvekade någon sekund men öppnade sedan munnen. ”Jaa, det är jag”, spelade jag med och kände mig lite mer nyfiken nu.
Max gav Sid en blick innan han lossade på något ifrån sina jeans, vänta.. mina rosaluddiga handbojor, gud..!
”Du är gripen”, fortsatte han och drog omilt tag i båda mina handleder innan han snabbt knäppte fast handbojorna. Jag hade faktiskt aldrig använt dom där, jag hade varit helt ärlig då jag sa till Max att jag hade fått dom i present på skämt för flera år sedan. Jag och Max hade inte testat på någonting sådant än heller..
”Max..” sa Sid plötsligt lågt och höll upp någonting svart i sin hand, det liknande en tröja.
”Åh..” Max såg ut att försöka hålla tillbaks ett leende innan han lika snabbt låste upp mina handbojor igen.
”Vad gör ni..? Vad har jag ens gjort?” frågade jag.
”Du ska bara vara tyst”, svarade Sick Sid(herregud) snabbt och sekunden efter var det någon, Max förmodligen, som la någonting över mina ögon bakifrån. Sjalen, eller vad det var, knöts fast om mitt huvud och det blev med ens läskigare när allting var svart. Nästa sak som hände var att Max händer fattade tag om mina handleder och höjde mina armar ovanför huvudet.
”Släpp mig”, sa jag lite gällare och fortsatte spela med. Åtminstone hoppades jag att det här var något slags skämt.. så att inte någon verkligen skulle sparka till mig i magen medans någon höll i mina armar..
”Det här blir bara värre om du stretar emot..” Max läppar var alldeles intill mitt öra och jag ryste till.
Någonting drogs över mitt huvud och jag insåg att det var en tröja, därefter knäpptes handbojorna fast igen.
”Skor.” Sids röst igen och sedan hjälpte någon mig på med skorna, om det var Sid eller Max kunde jag inte känna. Även jackan åkte på runt axlarna och sedan hörde jag hur dörren öppnades. Skulle vi ut nu?! Okej, nu började det bli läskigt på riktigt.
”Kom igen, rör på dig”, sa Mad Max och sedan drogs jag med ut ifrån hallen och väldigt stapplande nedför trapporna.
Fler steg hördes bakom.
Kylan slog emot mig när vi hade gått ut igenom porten och jag väntade spänt på vart vi skulle fortsätta åt för håll, så att jag skulle kunna försöka gissa mig till vart vi skulle.
Det välbekanta ljudet av en bildörr som öppnades nådde mina öron och i nästa stund böjdes mitt huvud ner precis som brottslingars gör när dom ska placeras i polisbilen. Men inte kunde det vara en polisbil dom hade ordnat i alla fall. Nästa tanke gjorde mig mer skrämd; skulle Sid och Max (och den där personen jag hade hört bakom) följa med, eller skulle jag åka iväg helt ensam med någon främling?!
Till min lättnad märkte jag att Sid och Max också kom in och satte sig på varsin sida om mig.
”Vart ska..”
”Hey, inget prat”, sa Sick Sid. Åh, jag ville åtminstone kunna få se deras miner!
”Men..”, protesterade jag och tog sedan sats. ”Vartskavi? Jagtyckerinte om överraskningar.” Jag snubblade nästan på orden och lutades ofrivilligt åt höger när bilen svängde och jag inte kunde ta emot mig med någon hand. Fast det var ganska okej att få luta sig mot Max också, även om min Max för tillfället var utbytt mot någon slags bad boy-Max.
”Only the future will tell..”, sa Sid med djup röst. Effekten blev dock inte så skrämmande, som han nog hade hoppats, då ett lågt skratt slapp ut från Max. Dom var bara så sjuka.  

När bilen äntligen bromsade in och slog av motorn hade jag redan tappat uppfattningen om hur länge vi hade åkt. Kanske 10 minuter, kanske 20.
Jag hjälptes ur bilen och tre bildörrar slog igen. Nyfikenheten pirrade inuti mig och jag ville inget hellre än att dom skulle ta bort ögonbindeln så jag kunde få se vart jag befann mig.
”Jag vill se.” Jag vred på mina händer i ett lönlöst försök att komma ur handbojorna. ”Jag kommer att skrika annars..!”
”Det tror jag inte”, svarade Mad Max och jag kände hur dom tog tag om mina armar igen och började gå.
Dom borde verkligen ha tagit mitt hot på allvar. ”HJÄÄÄÄLP!!”
Jag hörde kvävda fniss och Sid stannade till för en liten stund innan dom fortsatte dra med mig. ”Det är ingen fara! Vi skyddar allmänheten!” ropade Sid.
herregud, hur många människor var det som såg oss just nu? Jag hoppades att dom märkte vilka dom sjuka personerna var, det vill säga; inte jag!
Färden fortsatte över asfalt, uppför en trappa (det är ännu värre än att gå nedför en trappa, jag lovar!) in någonstans där asfalten byttes ut mot stengolv och fler röster hördes. Nervositeten slog till igen då jag verkligen var säker på att det var folk som såg mig. Ljuden kunde ändå inte få mig att förstå vart jag befann mig, ingenting kopplade.
”Nu ska vi bara stå här en stund, bäst för dig att du står stilla”, informerade Sick Sid mig och jag bet mig lite osäkert i läppen.
”Jag skulle gärna vilja veta mitt brott, är inte det en rättighet?”
Jag hörde röster intill och några som skrattade till. Jag fick helt enkelt bjuda dom på det, vem som helst kunde väl se att det var jag som var den utsatta? Att det var mig det var synd om?
”Kan hända, vi pluggade aldrig klart hela lagboken, så vi struntar i dom eventuella rättigheterna idag”, svarade Mad Max varpå jag frustrerat suckade.
Sids hand försvann ifrån min arm och det tog en stund innan han kom tillbaks, därefter rörde vi oss framåt igen.

”Okej..”, sa Max efter ytterligare en stund då vi hade stannat till ännu en gång, nu i en annan lokal – trodde jag i alla fall. Jag kände hans grepp om min arm lossna och hur han sedan började låsa upp handbojorna. När mina händer var fria knöt han upp ögonbindeln.
…..
Och där hoppade hjärtat igång igen. Det här hände inte. Det här var ett sjukt skämt, vi befann oss säkert i någon.. ny replokal eller något, en jävligt stor sådan. Och den där enorma backdropen kunde lika väl vara en vanlig(fast jättestor) affisch. Och publiken som började fyllas på..
”AVENGED SEVENFOLDS KONSERT?!”
”Hade jag inte vetat att du varit gay så hade jag inte längre haft några tvivel efter det där tjejskriket”, Sid såg retsamt på mig innan jag slängde mig om halsen på honom och sedan tog Max ansikte mellan mina händer och kysste honom. Max skrattade högt och nu var han långt ifrån den där sadistiska bad boy-Max, utan solglasögon dessutom. Jag vände mig hastigt om mot läktar-relingen och scenen igen i rädsla för att allt skulle vara borta och såg sedan lika snabbt tillbaks på Max igen. Jag var helt i extas. ”Jag läste att dom skulle komma hit tidigare, men det var jättelänge sedan”, när jag hade flyttat hem till Sid och i princip bara legat i sängen.., ”och så glömde jag det och.. gud tack!!”
Plötsligt kom Hale också in genom läktaringången med ett brett leende. ”Vad.. var det du som körde?!” skrattade jag när allt började trilla på plats.
”Just precis. Var ju skittråkigt att jag inte fick säga något, men det var i och för sig rätt underhållande att se dig i backspegeln också”, sa han med ett skratt.
Jag gav honom en sarkastisk blick och boxade sedan hårt till Sid på axeln. ”Jag blev rädd på riktigt ett tag!” Jag vände sedan blicken mot Max och delade ut ett boxningsslag till honom också.
”Är det här tacken?” skämtade han och fortsatte sedan roat. ”Lite coola är vi i alla fall?”
”Jättesexiga”, flinade jag och petade till hans skärm lite.
Jag kunde ju bara gissa mig till hur roligt dom måste ha haft när dom planerade det här. För att inte tala om hur fruktansvärt roligt dom måste ha haft det när dom kidnappade mig.
”Men.. är det här från er alltså?” frågade jag lite förvirrat. Jag såg först efter det ner på mig själv när jag mindes att någon hade dragit på mig en tröja. En avenged sevenfold-tröja visade det sig. ”Oh my god, kolla min tröja!” log jag lyckligt.
Sid skrattade. ”Snygg va? konsertidèen och biljetten är ifrån Max, vi är liksom bara med på det roliga som sällskap, och lite idèer till festen”, sa Sid med ett litet skratt. ”Det kommer fler också.”
”Gör det?” frågade jag glatt.
”Derek och Martin, Jens, Cornelia, Andreas och Jenny.”
Dom var så snälla allihopa. Jag kände mig alldeles varm inombords. Samtidigt kunde jag inte riktigt än ta in att jag skulle få se avenged sevenfold live.
”Ska vi börja ta oss neråt så att vi får bra platser?” undrade Hale och såg på oss.
”Det är nog bäst, jag sa att jag skulle sms:a Jens ungefär vart vi står någonstans”, nickade Sid.
Medans vi började ta oss ner i den alltmer trånga folkmassan fattade jag tag i Max hand och flätade ihop fingrarna med hans. ”Tack för det här Max, allting. Du hade inte behövt, det här är.. jättemycket.”
Max bara skakade på huvudet med ett leende. ”Jag skulle göra om det tio gånger till bara för att få se dina ögon glittra så här.”
Aw. Nu skulle jag ju börja gråta snart också! Klumpen hade delat på sig till tre stycken, en i halsen och två stycken som tryckte bakom ögonlocken. Jag kramade hårt om hans hand och hoppades att han verkligen förstod hur lycklig jag var.

Förbandet var säkert bra, jag var tvungen att erkänna att jag inte kunnat lyssna så noga, inte i det här exalterade tillståndet.
”Ursäkta att jag blir lite närgången”, skrattade Jens plötsligt och trycktes mot min rygg. Några tjejer hade tydligen bestämt sig för att leta på en ny plats i publiken och tryckte undan allt och alla i sin väg.
”Ingen fara”, flinade jag tillbaks. ”Lyssnar du på dom, avenged sevenfold?”
Nu när musiken ifrån förbandet hade tystnat gick det att prata i mer normal samtalston igen.
”Jaa det gör jag”, log han. ”Jag är inte ett sånt fan som har superkoll på vad alla bandmedlemmar heter och så där, men jag lyssnar på dom.”
Sid böjde sig ner och gav Jens en hastig puss på kinden och jag kunde inte låta bli att flina igen åt han och Max outfits. Sid var ju liksom inte kepskillen så det enda jag hade sett honom i tidigare var mössa.
”Jacksonville are you ready?!”
Samma sekund som Matthews röst hördes genom mörkret i arenan så blev det knäpptyst bland dom flera tusen människorna i publikhavet, och efter den en och en halv långa sekunden så ekade istället skriken. Jag var så jävla redo man kunde bli.
Synen av dom första starka strålkastarna som tändes bländade mig och sedan blev Matthew, deras sångare, synlig på scenen.
”herregud, det här är helt sjukt”, flinade jag mot Max och tryckte åt om hans hand igen.
Ett av dom välkända introna började ljuda och därefter kom resten av bandet ut.
”Hey kids do I have your attention?!
I know the way you’ve been living”
 

Jag och Cornelia hoppade ikapp till ännu en favoritlåt, helt ärligt så var nog nästan varenda låt min favorit, och just då kunde jag inte bry mig mindre i att min kroppstemperatur var alldeles, alldeles för hög. Jag borde börja få panik över att jag stod helt intryckt bland en massa människor som var lika varma, och dessutom hade på mig två tröjor, men det fanns liksom inte. Det var så här det skulle vara.
Det lät om möjligt ännu bättre än vad det gjorde på skiva och det var inte ens något jag hade väntat mig. Dom andra banden jag hade sett live lät verkligen bra, men det lät aldrig riktigt lika proffsigt som på albumen, men då vägde ju givetvis själva uppträdandet och känslan upp det. Tänk er då den känslan, uppträdandet och att musiken låter ännu bättre än på skivorna du lyssnat på hemma i alla år, låtarna du hört i ipodlurarna på bussar, i skolan, på stan..
”Okay guys i’m gonna tell you. I didnt expect this, i thought you were gonna rock..” M shadow såg ut över publiken och på dom stora skärmarna som hängde ner från taket kunde man tydligt se att även hans leende var lyckligt. ”But you.. you’re fucking kick ass!”
Jublet bröt ut igen och tystades inte direkt av det faktum att Synester Gates, deras sologitarrist, tog ytterligare några kliv fram på scenen. Jag visste vilken låt jag hoppades på men jag höll det för mig själv.
Alla verkade ha så himla roligt också, vilket gjorde mig ännu lyckligare. Till och med Martin såg ut att ha väldigt kul och hade inte skickat några irriterande ’måste du vara här?’-blickar mot mig. Fast det skulle i och för sig ha varit väldigt barnsligt gjort eftersom det här var min födelsedag och min present. Han behövde inte vara där om han inte ville, men tydligen så ville han det.
”Seize the day, or die regretting the time you lost
Its empty and cold without you here, to many people to ache over

I see my vision burn, I feel my memories fade with time
But I’m too young to worry
These streets we travel on will undergo our same lost past”

Jag och Max vände oss exakt samtidigt mot varandra och såg med stora leenden på varandra. En av favoritlåtarna vi verkligen delade.
När så gitarrsolopartiet kom klev Synyster fram till kanten av scenen med sin karaktäriska kritstrecksmönstrade gitarr. I sin svarta hatt, halvlånga hår, skäggstubben, dom kajalinramade ögonen och dom tatuerade armarna placerade han sig enkelt på min topp 3 av kändiscrushar.
”Jag ska inte säga något för att det är din födelsedag, men jag känner mig nästan lite svartsjuk”, sa plötsligt Max i mitt öra och jag slet blicken ifrån Synyster för att flinande vända mig mot honom.
”Nu sa du ju det ändå!” klagade jag på skämt.
”Oops.”
Jag såg roat på min pojkvän, som var alldeles för snygg för att ens höra hemma på någon töntig lista, och snuddade lätt vid hans läppar med mina.
Utan att jag tidigare hade märkt det så hade en ring bildats bakom oss, en sådan där moshpit som jag oftast brukade undvika för att.. just för att jag var töntig och var rädd för att ramla och bli liggande där i mitten och råka bli ihjältrampad utan att någon märkte eller brydde sig. Bara för att något skulle trycka till mig lite extra så såg jag Martin och Derek tränga sig in i den där ringen, ännu ett bevis på att Martin var min totala motsats och egentligen en mer passande pojkvän till Max.. Jag sneglade mot Max. Äh vad fan. Hur många gånger hörde man om personer som blev ihjältrampade i en moshpit på en konsert inomhus? Det var ju inte Rock am Ring vi var på direkt, och inte någon enorm festival i Tyskland som spårat ur i något panikartat kaos. Jag var här för att ha roligt på en konsert med ett av mina absoluta favoritband.
I samma stund som musiken ökade i tempo började folk röra sig, hoppa in i varandra som galningar alltså, i ringen och jag drog tag i Max arm för att få med honom in också.
Helt plötsligt befann sig både jag, Max, Sid och Jens där inne tillsammans med Martin, Derek och alla andra okända människor men som var där av samma anledning.
”Wooho!” Sid höjde armen i luften och la den sedan om mina axlar istället, i nästa stund lyckades han rycka upp mig då jag var på väg att tappa balansen och ramla bakåt mot okänd destination; antingen in i någons famn eller rakt ner i betonggolvet. Jag började skratta och sjöng med i låten samtidigt som jag automatiskt följde med i alla andras rörelser och hoppande. Jag ville inte att den här kvällen skulle ta slut.

Självklart kom kvällen till sitt slut ändå och det återstod bara en sista låt. Det var första gången på en lång stund som jag stod still och det var då jag kände hur varm jag var, hur torr halsen var och hur ont fötterna gjorde. Från att inte ha tränat på ett bra tag så hade jag gjort en väldigt intensiv comeback. Någon luft fanns inte direkt kvar i lokalen.
”Det här är den bästa kvällen på hur länge som helst”, sa jag snett upp mot Max medans det långsamma introt började spela.
”Vad glad jag blir.” Max log tillbaks och la armarna om mina axlar där han stod bakom mig. Trots att jag längtade efter luft och kyla så skulle jag inte vilja befinna mig någon annanstans än tätt intill Max varma kropp. Jag ville känna hans höfter mot nederdelen av min rygg, hans mage och bröstkorg så nära, hans armar lindade om min hals och hans ihophållna händer en bit ner. Just då var jag inte orolig för att någon skulle se och tycka illa om oss, just i den stunden skulle jag vilja skrika ut till alla att Max var min pojkvän, att det var vi som hörde ihop. Fast förmodligen var det ändå ingen som skulle tvivla på det när dom såg oss stå på det sättet.

Your hazel-green tint eyes watching every move I make
And that feeling of doubt, it’s erased
I’ll never feel alone again with you by my side
You’re the one and in you I confide

And we have gone through good and bad times
But your unconditional love was always on my mind
You’ve been there from the start for me
And your love’s always been true as can be

I give my heart to you
I give heart cause nothing can compare
 in this world to you

Jag vred på mitt huvud då jag kände Max röra på sig och i nästa stund kysste han mig mjukt och slöt ögonen.



Efter konserten då vi hade kommit ut blev det en del uppdelningar. Cornelia och Andreas skulle hem då Andreas skulle jobba ganska tidigt nästa dag och Jenny ursäktade sig över att hon var tråkig men hon var verkligen jättetrött (inte så konstigt med tanke på att hon hade börjat tidigare än mig till och med). Vi andra bestämde oss för att gå till någon krog i närheten och ta en öl innan jag och Max tänkte börja bege oss hemåt.
Dock hann vi inte ens ifrån området utanför arenan förrän planen grusades lite.
Jag, Max och Hale gick en bit framför dom andra fyra när höga röster plötsligt började höras.
”Vad fan säger du?!” kastade Martin ur sig och såg på en för mig okänd kille. Den okända killen hade tre lika okända kompisar med sig också. Förmodligen i vår ålder.
Vi stannade givetvis till och började gå tillbaks mot dom andra för att se vad problemet var.
”Så det stämmer inte att du är en jävla pundare?” flinade den något mörka killen, av kläderna att döma en hiphopare; stora hängiga jeans och en keps med bred skärm som var vinklad lite uppåt. Hans kaxiga leende var omöjligt att missa.
”Kom igen Martin, vi drar, han är inte värd det”, sa Sid med en suck och såg på hiphopkillen.
”Vadå tar du vilken skit som helst? Tufft.” En av killens kompisar hade öppnat munnen nu, på lite brytande engelska, och dom hade alla tre rört sig närmare så att dom stod alldeles framför Martin och Sid nu. Någon notis om Sid verkade ingen ha tagit. ”Vad rekommenderar du då? Du kanske har något på dig redan?” Han var redan lika lång som Martin men höjde ändå något på hakan som att han verkligen ville visa att han såg sig överlägsen.
”Vad är erat jävla problem? Jag kan ju lova att ni inte skulle fixa mer än en vanlig cigarett, så jag känner inte att jag.. vill ödsla min tid på er faktiskt.” Martin flinade till lite men det syntes ändå att han var sammanbiten. Förståeligt nog så var väl just det där ämnet rätt känsligt med tanke på att han lagt av med missbruket. Vad Sid hade sagt i alla fall, men jag visste inte om jag riktigt trodde på det. Hur lätt kunde det vara att gå från att ta både piller och pulver till att bara lägga av? Fast bandet betydde väl å andra sidan mycket för honom, det kanske hjälpte mot den allra värsta abstinensen? Jag hade inte direkt någon erfarenhet av det.
En av dom andra killarna, något kortare men med liknande keps som den första killen, verkade inte hålla med utan ställde sig istället alldeles framför Martin, så pass att dom borde kunna höra varandras andetag. Martin vek inte undan med blicken för en sekund och för tillfället var allt stilla och tyst. Men när killens hand plötsligt befann sig vid Martins jeansficka, med största säkerhet för att försöka få tag i mobil eller plånbok, så hände väldigt mycket på en gång. Hale tog två steg framåt och kastade ur sig ett ’Vad i helvete gör du?!’ och Martin tog istället till knytnävarna. Han greppade snabbt tag om killens arm och vred till den innan han hårt knuffade honom ifrån sig. Självklart gjorde man inte det ostraffat och dom andra killarna hade snart börjat gett sig på Martin. Martin i sin tur gav tillbaks med egna slag. Det här skulle inte sluta bra och jag ville inte alls vara med. Dom där killarna lyssnade uppenbarligen inte på någon.
Martin flämtade till av en knytnäve som hade träffat hans kindben och höjde sedan själv armen igen.
”Hey! Lägg av!” Sid slet tag i den första killens armar och försökte undvika att själv bli träffad av något slag. Plötsligt befann sig inte Max vid min sida längre utan hade dragit tag i Martins armar och försökte dra honom ifrån dom utländska killarna.
”Lugna dig för fan Martin!.. Martin!”
Jag bara stod där och kände mig dålig, men jag skulle inte kunna göra någon nytta i alla fall. Alla killarna var längre än mig och enda erfarenheten jag hade av att slåss var ju slaget mot den där bratiga killen på klubben jag och Max hade varit på senast, och det hade jag fixat enbart med hjälp av adrenalin för att det handlade om Max.
Sid såg ut att vara på väg att använda våld han också men sänkte sedan armen och såg istället ganska så ursinnigt på killen han höll i armen. ”Dra bara. Okej?” Jag kunde riktigt se hur han svalde.
”Borde vi.. hämta någon? Det borde ju finnas vakter någonstans.” Jens som stod en bit bredvid mig kastade en blick på mig och sedan ut över det asfalterade området där det inte var särskilt mycket människor ifrån publiken kvar.
”Jag vet inte.. ska vi.. gå och kolla?”
Jens kastade en blick mot Sid och nickade sedan snabbt. Jag förstod honom, jag var livrädd för att Max skulle bli skadad igen också.

”Där.” Jens pekade mot en kraftig man i gul pikèskjorta och vi började gå ditåt. Hallen utanför själva arenan var upplyst nu och om det inte var för skräpet på golvet och den låga musiken ifrån arenan skulle man knappt kunna tro att det hade varit en konsert och flera tusen i publiken för bara en halvtimme sedan.
”Hallå! Du! Det.. är bråk här utanför”, sa Jens när vi kommit närmare.
Vakten vände sig om och såg ganska ointresserat på oss. ”Jasså, vadå för bråk?”
”Det spelar väl ingen roll”, sa jag den här gången. ”Dom är utanför, ganska många. Dom slåss.”
Nu verkade i alla fall ordningsvakten kunna röra på sig och följde med mig och Jens ut mot trappen. Väl där stannade han till. ”Jaha vart är bråket någonstans då? Är det era kompisar?”
Jag fick snabbt syn på Sid, Hale och Derek igen, men inga andra. Inte dom utländska killarna som hade börjat. Jens verkade lika förvirrad som mig.
”Öh.. dom verkar ha gått nu.”
Vakten suckade lätt åt det Jens sa. ”Så bra då. Då borde ni också börja bege er hemåt killar.” Med dom orden kollade han på sin klocka och vände sig sedan om för att gå in igen. Han hade säkert jobbat hela två minuters övertid eller något.
”Vilken jävla idiot”, muttrade Jens när vi gick nerför trappan. Jag trodde inte ens att jag hade hört honom svära innan, precis som jag undvek han det kanske så gott det gick. ”Men skumt ändå att dom bara måste ha dragit? Det verkade ju inte som att dom brydde sig i vad Sid sa direkt.”
”Jaa den där borde ju skaffa sig något annat jobb”, höll jag med och nickade sedan. ”Jättekonstigt. Jag ser inte ens Max eller Martin?”

Vi kom fram till dom andra och Sid verkade vara mer på sitt vanliga humör igen, om än något upprörd. ”fan om dom hade försökt med något mer. Jag lovar att jag skulle Aldrig låta någon råna mig, då skulle jag fan springa efter.”
”Vart är Max?”
Hale nickade bortåt. ”Tror han försöker lugna ner Martin.”
Jag bet mig lite i läppen men försökte att le. ”Okej.” Han var bara en bra kompis.
”Shiet, det var inte meningen att den här kvällen skulle sluta så här ju”, sa Sid men log ändå mot mig. ”Har du haft kul?”
Mitt leende kom tillbaka och jag nickade snabbt. ”Allt var hur perfekt som helst! Lätt den bästa konserten jag varit på.”
”Vad kul.” Sid log stort mot mig innan Jens smög in sin hand i hans, och han riktade blicken mot honom istället.
”Stack dom bara eller? Dom gjorde inte illa dig va?”
Sid skakade på huvudet. ”Nej jag är okej. Dom verkade fatta att det inte var någon idèe och så hörde vi en polisbil längre bort så dom blev fega. Så är det ju alltid, att dom ska verka så jäkla tuffa och sen är dom väldigt snabba med att dra om det bara hörs en polissiren. Var säkert knarklangare hela högen.”
Jag såg på dom en stund men vände mig sedan om mot hållet Hale hade nickat. Jag kunde lika gärna gå och leta på dom.

Jag hörde inte vad dom sa men jag såg att Max läppar rörde på sig och hur Martin log lite innan han nickade. Dom satt intill husväggen till arenabyggnaden, Martin med dom långa benen utsträckta framför sig och Max med något uppdragna knän. Det var enbart gatlyktan en bit bredvid som gjorde att jag kunde se dom i det annars så svarta mörkret. Någonting rörde lite på sig i min mage och jag kände ett lätt obehag. Han var som sagt bara en bra kompis, och det verkade ju uppenbarligen som att Martin var lugnare nu. Ändå kunde den upprörda rösten i mitt huvud inte vara tyst ’Om han nu är lugn och allt är bra, varför måste då Max så illa tvunget sitta kvar där med honom? Varför går han inte tillbaks till mig istället?’
Det kändes som att jag inte borde vara där, att jag stod och tjuvtittade på något som jag inte borde se. Någonting intimt som inte tillhörde mig. Men det var ju bara fel, det var min pojkvän.
Martin skrattade lite och såg upp på Max igen, sa någonting. Han fick sedan tillbaks ett av Max sneda leenden som jag tyckte så mycket om, det som oftast började med en liten ryckning i ena mungipan innan det blev till ett leende. Jag svalde hårt och kastade en blick bakåt där jag kunde se Hale, Derek, Jens och Sid en bit bort. Blicken for tillbaks till dom andra två. ’Varför gör han inte ens ett tecken på att resa sig upp? Varför säger han inte bara till Martin att dom borde gå tillbaks? Sedan när blev han så intresserad av att ha långa pratstunder med Martin igen?’
Jag tog ett litet steg framåt men stannade sedan igen. Varför skulle jag gå dit för? Varför skulle jag behöva gå dit och hämta min egen pojkvän? Som någon annan storebror som kom till dagiset för att hämta sitt småsyskon. ’Det är dags att gå hem nu, säg hejdå till Martin. Ni kan träffas imorgon igen.’
Som att det inte redan var nog.. Mitt framför ögonen på mig såg jag hur Max böjde sig lite fram, med ett uttryck som plötsligt såg väldigt koncentrerat ut, och kollade på någonting i Martins ansikte. Jag ville inte vara kvar där och se hur länge till Max skulle befinna sig i den där positionen, om det skulle vara i två sekunder eller två minuter.
Efter att ännu en gång ha bitit mig i läppen gick jag med mer målmedvetna steg mot dom andra.
”Hittade du dom?” frågade Hale utan att ha en aning om hur jobbigt det kändes inuti mig.
Jag nickade i alla fall och log lite. ”Dom verkade prata om något.. viktigt. Jag tror att jag..” Jag drog handen genom håret och såg snabbt på Sid och Jens. ”Jag känner inte riktigt för att gå och ta den där ölen, jag ska nog gå hem.”
”Jaha”, sa Sid förvånat. ”Vi väntar väl här tills dom kommer i alla fall då”, fortsatte han med ett litet leende. ”Vi kan gå hem till mig allihop annars? Om du känner för det.”
Jag skakade på huvudet. ”Jag går nu på en gång, ni kan väl.. säga till Max bara.” Utan att vänta på svar började jag gå därifrån, väl medveten om att dom förmodligen tyckte att jag var jättekonstig.
”Men Trey!” ropade Sid efter mig. ”Vart ska du?”
Jag tog ett djupt andetag, klistrade på ett leende och vände mig om igen. ”Tack för allt, jag har haft jättekul! Vi ses.”
Jag kunde inte få mina converseklädda fötter att gå snabbare än vad dom redan gjorde.

När snöflingorna började falla rann mina tårar redan nedför kinderna. Dom kändes varma mot den kalla huden men jag visste av erfarenhet att dom snart skulle lämna obehagligt kalla spår istället. Det kanske ändå inte var någon ny hemlig kille, dom där mailen ifrån någon Dennis kanske faktiskt var helt oskyldiga, och sms:et ifrån hans chef som han hade ljugit om kanske helt berodde på att det var Martin han hade träffat den dagen istället. Det lät så himla absurt allting men jag visste inte längre vad jag skulle tro. För bara en timme sedan hade allt känts så perfekt. Det kändes som att allt verkligen hade löst sig mellan mig och Max, att vi kunde gå vidare från allt med kyss-misstag och ångrade ligg och allt däremellan. Det var liksom vi igen och allt var fint och bra.
Jag hatade den här jävla snön!
Min mobilsignal skar genom mörkret och det tog ett tag innan jag fick fram den med kalla händer. ”Hallå?”
”Vart är du någonstans?!” frågade en andfådd Sid.
”På väg hem..” Jag svalde för att försöka få rösten tydligare. ”.. Det sa jag ju. Är inte ni på krogen?” Dom kunde väl inte vänta hur länge som helst på Max och Martin liksom. Dom hade förmodligen istället skickat ett sms om vart dom gått någonstans så att dom kunde komma dit när dom kände för det.
”Nej jag har ju letat efter dig”, sa han förvånat, som att det skulle vara en självklarhet.
”Varför ska du göra det?” sa jag lågt och började gå igen. Jag ville bara få komma hem någon gång och krypa ner i soffan under den varma filten. Det kanske gick någon bra film..
”Men.. för att jag märkte att något var fel såklart! Vart är du någonstans Trey? Du kan inte bara.. snälla säg vart du är?”
Att något var fel.. såklart hade jag inte kunnat dölja det, jag hade ju betett mig helt knäppt. Men dom skulle väl tycka att jag var ännu knäppare om dom fick veta anledningen.
”Jag..” Jag såg mig omkring. Jag hade inte ens tänkt på vilken väg jag hade gått. ”Eh..” Lägenheter, en stängd kiosk, en busskur, cykelväg, bilväg.. Så fick jag syn på en stor lysande skylt ovanpå ett höghus. ”Jag ser Hilton Garden hotel härifrån.”
”Okej.. mitt emot alltså? Fast längre bort?”
Två snabba pip signalerade att batteriet höll på att ta slut i min mobil. ”Jaa, typ. Min mobil hål..” Och där dog den.

Sid hade ju faktiskt inte gjort någonting dumt så jag hade väntat, Max hade egentligen inte heller gjort något dumt.. ’Förutom att sitta och prata med sitt idiot-ex istället för att ens kolla vart du tog vägen menar du?’ Kunde inte den där rösten bara hålla käften istället? Det var inte som att den gjorde någonting bättre. Hade läget varit ännu värre skulle den ju lätt kunna få mig att göra väldigt dumma saker.. Sängbordslådan. Jag kände automatiskt i jackfickorna men självklart hade jag inget sådant där. Inget vasst. Ingen blänkande.
”Trey!”
Jag såg snabbt upp och fick syn på två bekanta figurer längre bort. Sid hade tagit av sig sin hatt och Jens lila lugg syntes på långt håll. Jag visste inte ens hur jag skulle förklara.
”Samtalet bröts och nu kommer jag inte fram”, sa Sid snabbt när dom hade kommit fram till mig på trottoaren där jag tills nu hade stått helt ensam.
”Nej mitt batteri dog.”
”Hur är det?” frågade Jens lite oroligt.
”Bra”, log jag så gott jag kunde. ”Jag tänkte bara gå hem, det blev kallt och.. jag kände bara inte längre för att ta någon öl.”
”Men du fick.. väldigt bråttom.” Sid rynkade pannan lite. ”Du och Max bråkade väl inte?”
Var han tvungen att nämna hans namn?
”Nej varför skulle vi ha gjort det?” log jag. ”Han sitter ju och pratar med Martin, tror inte han skulle haft tid att bråka med mig. På min födelsedag dessutom”, sa jag och försökte låta skämtsam. Istället lät det bara bittert och på gränsen till hysteriskt.
Jag märkte Sid och Jens blickar på varandra innan Sid öppnade munnen igen. ”Men du..”
”Nej men det är lugnt”, sa jag hastigt och backade automatiskt bak ett steg innan han skulle fortsätta. ”Det var inte som att dom satt och hånglade.”
”Nej varför skulle dom göra det?” utbrast Sid. ”Alltså när ni hade gått iväg så hjälpte Max till att dra bort Martin ifrån en av killarna, och Hale höll i den killen. När dom sen äntligen stack var Martin asförbannad och ville gå efter och leta på dom, vilket inte hade varit särskilt bra”, sa Sid. ”Hale försökte lugna ner honom men han sa tydligen bara fel saker och den enda han lyssnade på var Max, så han drog undan honom bit för att försöka snacka med honom och få honom mindre förbannad.”
Jag visste ju egentligen det där. Hale hade nickat åt det hållet dom gått och sagt att han trodde att Max försökte lugna ner Martin. Och jag hade sett dom, och dom hade faktiskt bara pratat. Jag kunde ju inte direkt säga att Max varit otrogen för att han kollat väldigt noggrant på Martin, det var kanske den sidan han hade blivit slagen på. Hur skulle Sid och dom andra kunna fatta att jag mådde så dåligt av att se Max sitta och prata med Martin? Att jag började tro massa saker igen och att jag kände mig alldeles bortglömd och bortvald?
”Jag vet.”
”Varför stack du då? Sa du ingenting till Max?”
Jag undvek att se på Sid och studerade istället snön på marken. ”Vet inte. Och nej det gjorde jag inte, han var upptagen.”
”Han är säkert tillbaks nu”, försökte Jens och log svagt när jag såg upp. ”Han ville väl bara försöka hjälpa.”
Precis, han ville hjälpa för att han var en bra kompis och inte ville vara osams med någon som vi faktiskt blev att umgås med rätt ofta. Jag överreagerade. Jag kom plötsligt ihåg tårarna och drog snabbt med handen över kinderna, rädd för att spåren efter dom skulle synas. Jag visste inte om Sid hade sett spåren eller bara gesten men plötsligt låg hans armar om mig i alla fall. Jag knep ihop ögonen och koncentrerade mig bara på att inte börja gråta, som något slags mantra ’Andas, börja inte gråta, andas, börja inte gråta.’
En mobilsignal skar än en gång genom mörkret men den här gången var det Sids telefon. Han släppte mig och satte sedan telefonen intill örat. ”Tja?” Han blev tyst en stund. ”Jaa han är med mig och Jens, nej hans mobil har dött. Jag vet inte riktigt.. du kan få prata med honom.”
Jag förstod vem det var och skakade på huvudet. Jag ville inte alls prata med Max. ”Vart är dom?” frågade jag istället Sid.
”Dom är kvar där borta, vi kommer dit?” Jag nickade och Sid öppnade munnen igen. ”Vi är där om tio minuter.”

Max såg förvånat på mig när vi tre kom tillbaks till stället där vi hade stått från första början när dom utländska killarna hade dykt upp.
”Hej, vart tog du vägen?”
”Jag ville gå hem bara, och.. jag tänkte att du kunde komma efter.” Jag kastade en blick mot Martin och var så pass självisk att jag hatade att han såg ut att vara lite gladare nu. ’Tack vare min pojkvän va?’
”Okej”, sa Max och såg fortfarande lite förvånad ut. ”Vill du inte gå ut någonstans?”
Jag skakade på huvudet.
Vi sa hejdå till dom andra och det blev lite kramar innan jag och Max började gå åt det hållet jag gått tidigare. Men istället för att fortsätta rakt där jag hade gått svängde vi åt höger. Han hade tydligen mer koll än vad jag hade.
Jag kände hans varma hand alldeles intill min, men precis innan han skulle hinna fatta tag i den drog jag undan min hand och stoppade ner båda i jackfickorna istället.
”Vad är det? Hände det något?”
Jag ryckte på axlarna.
”Trey, snälla. Jag blir ju orolig, jag märker ju att du är ledsen! Och så var du bara borta när jag kom tillbaks, hände det något när du och Jens gick?”
Han hade tydligen märkt att jag och Jens hade gått i alla fall då.
”Det hade du väl vetat om du varit kvar där..”, mumlade jag. ”Pratade ni gamla minnen eller?”
Det var tyst en stund innan Max öppnade munnen. ”Va? Menar du.. alltså, Martin var jätteupprörd och tänkte gå efter dom där killarna, jag skulle bara lugna ner honom.. vi stod en bit bort bara.”
”Satt menar du?”
”Jaa.. var du där?” Ett lite mer förvånat tonfall igen.
”Mm. Eller jaa, en liten stund bara. Men jag ville inte, du vet, störa. Fast Martin såg ju inte direkt upprörd ut då i alla fall..”
Det rörde obehagligt på sig i magen igen och jag knöt händerna i fickorna.
”Stanna, Trey.”
Jag gjorde som han sa och såg lite osäkert på honom i mörkret. Vi var mitt emellan två glesa gatlampor så det var inget ljus som nådde fram.
”Vad menar du? Gjorde jag dig ledsen med det? För vi pratade ju bara, jag ville inte att han skulle sticka iväg och få spö eller något, det hade ju förstört hela kvällen och det ville jag verkligen inte, allt har ju varit så bra, eller hur?”
”Jaa tills efter konserten ja”, sa jag menande. ”Fattar du ingenting?”
”Att du blev ledsen för att jag pratade med Martin? Jag trodde inte..”
”Men försök tänk då! Det är väl en sak om du försöker lugna ner honom om han är jätte upprörd, men ni satt alldeles för er själva och typ skrattade och verkade prata om helt andra saker, jag visste ju inte ens vart du hade tagit vägen först, jag trodde att dom där killarna kanske skulle göra illa dig också så jag och Jens gick iväg för att hämta hjälp!” Jag andades hackigt ut. ”Alla vi stod där och väntade och ni kom inte ens tillbaks, hur ska jag kunna tro att du inte hellre vill vara med honom då? Helt ensam liksom, ni kunde väl ha kommit tillbaks i alla fall? Eller får andra inte höra vad ni pratar om eller?” Mitt synfält började bli suddigt men jag brydde mig inte om att dra med handen över kinderna den här gången.
”Men lyssna Trey, jag hade ingen aning om att du ens såg oss, alltså jag menar inte att det gjorde någonting för nej det var knappast något hemligt, men jag visste inte ens att det hade gått lång tid. Jag försökte bara prata om vanliga saker så att han skulle bli lite gladare igen, inte för att jag.. fan det var ju inte som att jag satt där och tyckte det var jättemysigt eller någonting. Jag log väl åt något han sa bara, något helt normalt som inte ens hade med oss att göra”, började Max förklara och det fanns en svag ton av upprördhet där under, men även en oro.  ”Jag menade ju inte att det skulle göra dig ledsen heller! Du hade inte bara behövt dra.. Jag försökte ringa dig men din mobil..”
Jag snorade till lite men lyckades hålla snyftningar borta. ”Jag.. jag vet att jag är jättedum, jag bara.. det kändes bara jobbigt när jag såg er.” Jag ville inte att han skulle bli arg.
Något sånt hade jag dock inte behövt oroa mig för, Max såg bara ledsen ut, han kanske visst tänkte sig in i hur det kunde ha sett ut från min synvinkel. Jag istället kände mig så patetisk och skyldig på något sätt. Hur kunde jag ens anklaga honom för att ha.. pratat med Martin? Som att jag hade satt upp något slags förbud för min pojkvän att prata med andra. Hur hemsk lät inte jag? Och det var knappast första gången jag blev så här upprörd. Hur ofta grät jag inte till exempel? Dom där barnsliga tårarna trängde sig alltid fram och gjorde mig ännu mer patetisk.
”Jag tänkte inte på det.. jag är ledsen Trey”, sa han till sist. ”Jag ville liksom bara hjälpa, jag ville inte att din kväll skulle bli förstörd och även om Martin är skitdryg ibland så.. jag vill ju inte att han ska hamna i onödigt bråk när han faktiskt var oskyldig den här gången.”
”Nej förlåt själv, jag.. det är jag som är skitdryg. Förlåt Max.”
Jag ville känna hans ar.. Innan jag hunnit tänka klart tanken var faktiskt Max armar om min kropp och jag kramade honom hårt tillbaks. ”Jag älskar dig, förlåt.”
”Det gör inget, jag fattar..”, sa han lågt.
Vi stod där en stund och kramades bara innan någon av oss sa någonting.

”Vill du följa med dom andra?” frågade jag.
”Nej inte om du vill gå hem”, sa Max på en gång. ”Vi kan ta det någon annan kväll.”
”Okej”, log jag försiktigt. Jag kände mig fortfarande lite skamsen över det hela, samtidigt som det onda i magen inte heller riktigt hade gett med sig.
”Vi kan väl göra något mysigt ändå?”
Jag kunde inte hålla tillbaks ett lågt litet skratt. ”Att säga sånt där passar inte ihop med den där lite coola, kaxiga Max.”
Han flinade tillbaks mot mig. ”Jag menar ju inte som att vi ska fläta håret på varandra och titta på vänner direkt. Lite högre tankar hoppas jag att du har om mig.”
”Hur har ni kunnat fixa allt det här utan att jag ens har märkt något?” frågade jag en stund senare när vi började närma oss lägenheten. Utan att ha bestämt någonting högt så hade vi valt att promenera istället för att ta bussen. Kanske för att vi båda ville få prata utan att någonting runt omkring skulle störa.
”Du har typ märkt det ibland.. och så har jag gjort det värre”, suckade han utan att jag fattade någonting.
”Vad menar du?”
”Jo men.. det har varit flera småsaker som du har frågat om, och så har jag fått dig att bli osäker på mig istället.. som när det ringde för någon vecka sedan och du inte trodde på mig när jag sa att det var någon kompis. Jag pratade egentligen med biljettbokningskillen, och matlådorna du vet? När jag tydligen svarade lite för sent att det var Johan?”
Jag nickade och mindes väldigt tydligt det lilla sammanbrottet när jag hade varit helt säker på att Max hade en hemlig pojkvän som hade varit där och ätit med honom. När Max hade blivit sårad över att jag aldrig tycktes lita på honom. När han till sist hade kastat ur sig att det var Sid som varit där och planerat en present med honom. ’Vill du att jag ska säga vad det är också eller?!’
”Det var ju också inför det här. Förlåt för allt sånt, det är klart att jag ändå blev ledsen över att du trodde att jag träffade någon ny kille, men det kändes inte bra att behöva ljuga för dig, särskilt inte när du tog det så fel hela tiden. Jag skulle ha skött det snyggare.”
Tankarna hade börjat snurra igen och jag visste inte om jag skulle våga fråga. Det var inte hundra procent säkert att lögnen om hans jobbdag och dom där mailen hade haft att göra med min överraskningsfest, och jag ville egentligen inte avslöja att jag hade snokat.. men jag visste att jag inte skulle kunna sova om jag inte frågade.
”Du Max..”
”Ja?” log han svagt.
”Det gör inget”, fegade jag ur, även om det jag sa var helt sant också. ”Jag är rätt bra på att misstolka och överreagera, men det här var värt det. Det här har varit hur perfekt som helst, du hade verkligen inte behövt fixa så mycket, inte någon utav er.”
”Det ville jag”, log han och kramade om min hand som jag hade låtit honom ta ur från jackfickan för en stund sedan. ”Jag är bara glad att du gillade det. För visst var dom jävligt bra också?”
”Dom var grymma”, log jag stort och gick in på vår gård. ”Tack igen, det är den bästa presenten jag någonsin fått!”

”Nu blir det här en väldigt sen kvällsmat”, flinade Max ifrån spisen.
”Det gör inget, jag höll mig väldigt länge på den där tårtan. Jag är fortfarande imponerad att ni fixade att göra den så god och snygg.”
”Har du inget förtroende alls för mig?” skrattade han.
”Inte så jättemycket när det gäller bakning”, log jag oskyldigt. ”Men nu har jag ändrat mig!”
Det var väldigt trevligt att kunna tycka att det luktade gott av mat igen. Som nu när doften av tacokrydda började sprida sig i köket. Det var ett förstagångsförsök på någon slags texmex-rätt som Max försökte sig på, och av lukten att döma skulle det bli jättegott.
Jag reste mig upp ifrån stolen och slöt upp bakom honom. ”Ska jag verkligen inte hjälpa till med något?”
”Nej du är födelsedagsbarnet.. men”, sa han och tystnade sedan en stund då jag la händerna mot hans höfter. ”Du kan ju alltid hjälpa mig att hålla kvar förklädet.. jag knöt det inte så noga.”
Jag flinade till bakom honom. Jag stod mer än gärna kvar där.
”Gick det bra på jobbet idag föressten?” frågade han och fortsatte steka köttfärsen och hade i ytterligare någon krydda.
”Mm”, sa jag och rörde väldigt diskret vid hans lår ”Jag fick en present av all personal, som din syrra hade fixat.”
”Åh, vad var det för något?” frågade han och stannade till min belåtenhet till med handen som höll i stekspaden när jag långsamt drog handen uppför låret igen.
”En parfym och duschtvål, dom luktade jättegott.”
”Jag får lukta sedan då”, sa Max något lägre än tidigare och rörde om i stekpannan igen.
”Behöver du en skål?”
”Jaa tack.”
Jag drog mig något motvilligt ifrån honom och tog ner en glasskål ifrån ett utav skåpen. Jag såg sedan på när han började placera ut tacochips på en plåt för att sedan bre på någon fyllning på dom.
”Du ser väldigt proffsig ut, vet du det?” frågade jag, än en gång bakom honom, och sträckte lite på mig för att komma åt att kyssa hans hals.
”Det kommer inte bli ett proffsigt resultat om du håller på så där”, mumlade han flinande.
”Hur då menar du?” frågade jag oskyldigt och tryckte mina höfter mot honom.
Max händer hade stannat till igen innan han grep tag om bänkskivan med dom och vred huvudet bakåt för att få möta mina läppar. Jag kände mig dock mer retfull än så och låtsades inte om den lilla huvudrörelsen. Jag blev lite glad över mig själv att jag vågade vara den som tog lite initiativ den här gången.
”Det vet du nog mycket väl.” Max såg kisande på mig innan han log snett.
Med en snabb knyckning med huvudet fick jag luggen ur ögonen och fingrade sedan lite retsamt med rosetten på förklädet han hade runt höfterna.
”Typ så här..?”
”Exakt, jag tyckte att jag bad dig att hålla kvar det..inte att..”
”.. ta av det?”
Jag drog loss rosetten helt och lät förklädet falla ner på golvet mellan oss. Jag kunde sedan inte vänta längre med att lägga händerna mot Max höfter igen och vända honom mot mig istället. Våra läppar möttes hastigt innan jag retfullt drog mig ifrån dom igen.
”Var inte du hungrig?..” frågade Max lika retsamt och sneglade mot chipsen som låg halvfärdiga bredvid honom.
”Jag tror jag kan vänta en stund.. hur är det med dig?”
”Skulle nog funka för mig med.”
Våra blickar möttes och jag kunde slå vad om att Max i vanliga fall ljusblåa ögon hade mörknat till en nyans som mer påminde om marinblått. Jag tyckte om att jag faktiskt kunde påverka honom på det här sättet. Mina händer letade sig ner till hans höfter ännu en gång och sedan långsamt vidare till jeansknappen. Självsäkerheten var fortfarande inte jättehög så det var med något osäkra fingrar jag började fumla med den silvriga metallen innan jag till sist fick loss den ifrån hålet. Max mörkröda kalsonger kikade fram där under och innan jag skulle hinna fega ur drog jag även ner dragkedjan. När jag mötte Max blick var den förväntansfull och hans läppar fångade snabbt upp mina innan han tryckte höfterna närmare mina. Jag i min tur tryckte mig närmare honom så att han pressades mot bänkskivan samtidigt som jag började dra ner byxorna en aning. Min andning var snabbare och ytligare nu och jag hade helst velat gå och släcka taklampan.
Efter ytterligare en stund var bådas händer ivrigare och Max fingrar smekte huden under min tröja och mina rörde sig alldeles vid kanten på det där mörkröda tyget. Till sist kunde jag inte dra ut på det längre, dels för att jag verkligen ville kommare närmare honom och dels för att jag var ganska så säker på att jag skulle banga ur på grund av nervositeten om jag inte tog det ytterligare ett steg nu på en gång. Jag greppade tag om hans lår och lyckades oväntat med att lyfta upp honom på bänkskivan. Plåten skrapades lite mot granitskivan och påminde mig om var vi faktiskt befann oss. Att det fanns ett fönster bara en bit bort där grannar mycket väl skulle kunna se igenom. Inget av det fick mig dock att vilja sluta med det här. Läpparna möttes igen och ett lågt ljud hördes när tänder slog emot piercingar. Tunga andetag blandades med snabba. Händer rörde sig återigen över varm hud.
Med lite mindre fumliga händer fick jag ner mina egna jeans en bit också och tryckte mig mot Max som hade benen på varsin sida om mig. herregud, jag vågade ju inte sånt här egentligen. Jag hade alltid varit säng-killen, inte den spontana som testade på barnförbjudna saker lite varstans. Dan kanske var sådan nu, det visste jag inte, men han hade aldrig klagat medans vi var tillsammans. Det hade såklart inte Max heller gjort men jag visste att han tyckte om det, att han hade gjort sådana här saker utanför sängen fler gånger än i. Jag själv rodnade över bara tanken på att vi två faktiskt hade gjort det ute på balkongen förut, det kändes så länge sedan nu. Det här var ändå ganska ofarligt jämfört med det, och jag tyckte ju om det. Jag blickade upp på Max och fick ett snett leende och glansig blick tillbaks.
”Vi kanske..”, mumlade jag. ”Borde switcha..?” Om jag inte var van med att göra sådant här utanför sovrummet så var jag ännu mer ovan med att vara den aktiva. Den som var top så att säga.
”Vill du det?” mumlade Max tillbaks med lite hes röst.
Nej. Nej jag ville faktiskt göra det här, och jag hade ju nyss varit så glad att jag vågat vara den som tog lite initiativ, att jag kunnat påverka Max. Jag ville inte vara tönten som fegade ur ännu en gång och lät Max göra allt jobb. Jag ville att han också skulle få uppleva den motsatta sidan. Med mig.
”Verkar det så?” frågade jag lågt med en retsam ton och drog långsamt två fingrar från hans bröstkorg och ner över magen.

”Har du alltid med en sån där utifall att eller? Typ ifall vi skulle bli akut sugna i en busskur?” skrattade jag när vi en kvart senare satt på golvet nedanför köksbänken med ryggarna lutade mot den.
”Nja mest ifall vi skulle bli akut sugna i köket och inte vill kladda ner. Och inte känner för att behöva avbryta allting för att gå in till sovrummet och hämta”, skrattade Max.
Jag förstod ju att han skämtade, men det hade ju varit passande att han hade haft dom där två kondomerna i fickan ändå.
”Var det.. bra?” frågade jag och gömde ansiktet mot hans axel, plötsligt lite blyg.
”Skojar du?”
”Såklart jag inte gör”, mumlade jag och la några fingrar mot hans varma hud vid midjan. Det kändes skönt då mina händer börjat bli kalla som vanligt igen. Jag petade försiktigt på hans piercing vid höften.
”Det var asskönt.”
”Åh”, sa jag förvånat.
”Du tyckte inte själv det?” skrattade han till och försökte få mig att titta på honom istället, jag höll dock envist kvar ansiktet mot hans hals.
”Jo..”
”Just det. Man skulle inte kunna tro att du föredrar att vara den undre, det var.. helt perfekt.”
Jag log lite generat men kysste honom sedan på halsen, hoppades att han förstod.
”Jag är lite hungrig nu faktiskt.. ska jag hjälpa dig på med förklädet?”
Max skrattade och reste smidigt på sig innan han började ta på sig jeansen igen. ”Nej du var riktig dålig på det där med förklädet måste jag säga, men det går snabbt med dom här chipsen, dom ska in några minuter bara.”

Då vi alldeles nyss hade förbränt ett antal kalorier så var det ännu godare med mat. (Jaa jag tyckte faktiskt det!)
”gud vad gott det här var”, sa jag och lutade mig bakåt mot ryggstödet efter att ha svalt.
”Tack, det blev ganska lyckat för att vara första gången faktiskt. Fast det var ju inte så avancerat heller.”
Han hade gjort någon slags tacoköttfärs med lite extra chili, och till det tacochips med en slags salsa och paprika-blandning och ost som han hade värmt i ugnen ett tag.
”Allt är väl lite avancerat första gången, jag tycker du är jätteduktig”, log jag och rätade på mig igen för att kunna ta upp gaffeln.
”Jag har inte planerat någon efterrätt, men det finns tårta kvar”, log han tillbaks och tog upp sitt vinglas. På den punkten var vi lite olika, jag föredrog rött medans Max tyckte mycket bättre om vitt. Idag hade jag dock insisterat på att vi skulle ta det vita.
”Jag kommer inte att kunna sluta äta av det här förrän det är slut så det behövs nog ingen efterrätt alls”, flinade jag. ”Jag har inte mått illa en enda gång idag när jag ätit Max, eller jo vid frukosten men inte efter det”, sa jag med ett stort leende.
”Det är helt sjukt bra”, svarade han lika glad. ”Jag är jättestolt över dig vet du. Skål för dig.”
”Äh.” Jag flinade men höjde mitt glas också. ”För dig med isåfall, för att du är världens bästa pojkvän och kompis.”
Just då kunde jag se det där glittret i Max ögon som han hade sagt att han hade sett i mina tidigare under kvällen.

Vi hjälptes åt att plocka undan efter maten och diska, och lagomt när Max började ställa in tallrikarna i skåpen hörde jag min mobil pipa till ifrån hallen där den låg på laddning.
Är du okej??
Från Sid. Det var inte konstigt att han undrade efter hur jag hade betett mig, men jag blev ändå väldigt glad att han frågade, att han brydde sig om mig även när jag framstod som något slags överkänsligt freak.
Jaa det är mycket bättre nu, vi pratade. Vi har nyss ätit en jättegod middag och allt är bra mellan oss. Tack för allt idag bästa vän <3 och förlåt över att jag sabbade lite på slutet..
Det tog inte många sekunder förrän svaret kom.
Bra :’D Max och Martin skulle aldrig göra något igen, jag lovar.
Du sabbade ingenting, det var bra att du berättade. Grattis igen :) <3
Jag log och la ifrån mig mobilen för att sedan se in i vardagsrummet där ballongerna hängde i taket.
”Vi kan ta resten imorgon, kom nu”, sa jag och sjönk sedan ner i soffan.
”Det är klart nu.” Max kom in i vardagsrummet han med och kastade sig sedan ner i soffan över mig.
”Aj”, skrattade jag. ”Du har din armbåge i min mage!”
”Förlåt.” Han skrattade och kravlade runt lite innan han satte sig bredvid mig istället.
Jag lyfte något på överkroppen och drog mig bakåt tills jag kunde lägga huvudet i Max knä. ”Det här har varit min bästa födelsedag.”
Han såg leende ner på mig och drog min lugg åt sidan med försiktiga fingrar. ”Vad bra. Det har nog varit min bästa din födelsedag också.”
”Det där lät jättekonstigt”, skrattade jag. ”Men vad bra, tror jag.”
Han fortsatte röra vid mitt hår och jag slöt nöjt ögonen. När jag gråtande gick iväg själv tidigare så hade jag inte trott att kvällen skulle sluta så här.
”Du, varför kom Martin hit egentligen? Varför.. tvingade ni hit honom liksom?” förvånade jag mig själv genom att fråga.
”Vi har inte tvingat honom. När vi planerade det här så kändes det lite.. taskigt att inte ens fråga Martin, han är ju med Sid och Derek och dom. Men han ville vara med på presenten till dig.”
Jag öppnade ögonen och såg lite skeptiskt på honom.
”Det är sant. Sid hade sagt till honom att han bara skulle komma om han skärpte sig, eftersom det är din dag liksom, och det gjorde han väl?” frågade han lite osäkert.
”Jo det gjorde han”, sa jag snabbt. Han hade ju som sagt inte betett sig taskigt vare sig här i lägenheten eller på konserten. Kanske så ångrade han sig faktiskt på riktigt och hatade mig inte lika mycket längre? Jag kunde ju alltid hoppas.
”Jag har föressten en grej till dig”, log Max och lyfte upp mitt huvud lite för att kunna resa sig upp.
”Vadå?” Jag såg förvånat efter honom men vände sedan blicken mot mina fötter och viftade lite med dom.

Han satt sig ner igen och räckte mig ett silverinslaget paket.
”Det är ingen stor grej”, upplyste han.
”Men jag har ju redan fått en jättejättestor present, du behöver väl inte ge mer heller”, sa jag förvånat och satte mig mer upp.
”Jo det ville jag”, flinade han.
Nyfiket började jag riva av papperet och log sedan stort när jag hittade en svart flaska innehållande hårspray där i, och en kajal också!
”Åh tack”, log jag stort. ”Det behövde jag!”
”Du skulle seriöst ha blivit glad för bara det där?” flinade han och såg roat på mig.
”Jaa det är klart!”
Han skakade på huvudet. ”Herregud. Jag köpte det där bara för att du skulle inse vad tråkiga saker du önskade dig. Här är den riktiga, men det är verkligen ingen stor grej heller.” Han räckte mig ett mindre paket inslaget i samma silverpapper.
”Men Max, du har redan gett alldeles för mycket”, sa jag och rörde snabbt vid hans hand. Jag vände lite på paketet och försökte gissa på vad det kunde innehålla men kom inte fram till något bra så jag rev istället av papperet. Jag insåg att han hade ljugit så fort jag såg smyckesasken. Försiktigt öppnade jag den och började sedan le. ”Men åh..” Lika försiktigt som jag öppnat lyfte jag upp halsbandet som bestod av ett svart smalt band dekorerat med tre silverberlocker.
”Det kändes tjejigt med en silverkedja, men den där var väl helt okej va?” frågade Max och såg lite orolig ut.
”Jaa verkligen.. står det här för..” sa jag häpet.
Han log och nickade innan han rörde vid berlockerna. ”Jaa jag tänkte att T:et var för dig och M:et för mig. Och hjärtat för, ja du vet, oss.” Han skrattade till och sänkte ner huvudet. ”gud, det här kändes bra i smyckesaffären men nu känner jag mig jättecheesy.”
Jag bara log jättestort och skakade på huvudet. ”Det är ju jätteromantiskt! Och du har sagt flera gånger att du inte är den romantiska typen för att det inte är coolt!” skrattade jag och la armarna om honom.
”Nej men..”, började han lite besvärat. ”Och jaa det blir ännu töntigare..” Han vred lite på sig tills han fick ner handen i jeansfickan och sedan drog fram ett likadant halsband. ”Jag köpte ett likadant till mig själv..”
Jag kunde inte hjälpa det utan brast ut i skratt. Mest för att han såg så himla plågad ut. ”Tyvärr Maxi men du är jätteromantisk!”

Precis när jag skulle låsa ytterdörren pep det till av min mobil igen. Ett nytt sms ifrån Sid.
alltså jag skäms så jag håller på att dö!!, och jens också - över mig, eftersom det var jag som skulle komma ihåg det. Du sk..
En liten ikon ovanför meddelandet föreställandes ett brev med ett kryss över visade att sms:et var ’trasigt’, att hela av någon anledning inte hade kommit fram. Jag blev nästan lite orolig över vad han menade och tryckte snabbt på ’ring’ istället för att skicka ett sms.
”Tja det är Sid!”
”Hej, det är jag. Jag fick inte hela ditt sms, vad är det som har hänt? Är det något allvarligt?”
”Typ”, mumlade Sid och suckade sedan tungt. ”Vi..”
”Det var du Sid! Jag påminde dig faktiskt på morgonen”, hörde jag Jens säga i bakgrunden. ”Men säg förlåt från mig med! Det är ju jättepinsamt.”
Jag förstod ännu mindre av det där och väntade på en fortsättning ifrån Sid.
”Jag glömde att ta med din present, det är ju klart att du skulle ha fått en present av oss också när du kom hem!”
”Men.. var inte ni med på min konsertpresent?”
”Jo men vi hade ju en grej till, inget märkvärdigt men ändå.”
Jag skrattade till och drog handen genom håret. ”Herregud vad alla ni verkar ta det här med presenter allvarligt, jag behövde inte ha något alls. Det är jättelugnt Sid. Du kan hälsa Jens det också”, flinade jag.
Det hördes lite brusande i telefonen och sedan var han tillbaks. ”Vad bra! Faktiskt så tycker inte jag heller att det var en jättekatastrof, jag förklarar ju läget, men Jens är lite gammaldags..”
”Sluta”, skrattade Jens i bakgrunden. ”det är väl bara självklart att man har med en present, det har inte med gammaldags att göra!”
Jag skrattade igen.
”Vi kommer över med den imorgon i alla fall, om ni är hemma?”
Jag log och nickade trots att han inte kunde se det. ”Jaa det är vi, då ses vi då! Vi tänkte sova nu, så godnatt.”
”Nattinatt!”
”Vad var det där om?” frågade Max roat ifrån badrummet.
”Sid hade glömt att ta med presenten ifrån honom och Jens och tydligen var det lite panik där hemma över det”, skrattade jag. ”Visst är dom söta ihop?”
”Konstigt söta på något sätt”, flinade han mot mig i spegeln. Han såg för övrigt väldigt bra ut där han stod i bara svarta fotbollsshort och bar överkropp, och så det nya halsbandet. Jag kände på mitt eget som hängde runt halsen och log innan jag gick in till mitt sovrum istället.

”Tack för halsbandet, och det andra”, log jag mot min pojkvän i mörkret. ”Det var hur fint som helst.”
”Vad bra att du tycker det, varsågod”, log han tillbaks och pussade mig mjukt.
Jag drog upp täcket lite till och kurade sedan ihop mig intill honom. ”Godnatt, sov gott.”
”Godnatt älskling.”

Max

I don’t want this moment to ever end
where everything is nothing without you
I wait here forever just to
to see your smile

cause its true
I am nothing without you
through it all I’ve made my mistakes
I’ll stumble and fall but I mean these words

I want you to know
with everything I wont let this go
these words are my heart and soul
I’ll hold on to this moment you know
cause I bleed my heart out to show, and I wont let go
 

__________________________________________________

låtar som förekommer i kapitlet:  
welcome to the family – avenged sevenfold
seize the day – avenged sevenfold
warmness on the soul – avenged sevenfold
with me – sum 41

________________________________________________

Lämna gärna en kommentar här nedanför Vad ni tyckte var bra/roligt/dåligt/whatever med kapitlet 8)



crash m/m - del 58

Sid.
”Mm..” Ett litet flin spred sig över mina läppar när jag kände Jens egna läppar mot min kind. ”Hur mycket är klockan?” fick jag fram med skrovlig röst. Jens svarade inte utan.. slickade på mig?!
Med ens spärrade jag upp ögonen och mötte ett par överlyckligt bruna – som tillhörde Rex. Jag skrattade lågt till och drog handen över ansiktet, vilket Rex tydligen tog som ett tecken på att det var fritt fram att fortsätta.
”Nej Rex, sluta”, skrattade jag utan att lyckas låta särskilt bestämd. ”Sluta.”
Till sist gav sig min fyrbenta kompis och nöjde sig med att bli lite rufsad i pälsen. Min blick gled vidare till höger om mig där jag fann min pojkvän, sött sovande. Försiktigt sträckte jag fram handen och följde ryggradens kotor ,som blottades på grund av det nerhasade täcket, med fingret. Jag hade inte insett förrän jag träffade Jens att jag faktiskt saknade att vakna bredvid någon på morgonen.
Jens rörde sig en aning under min hand och jag drog snabbt åt mig den för att inte väcka honom. Rex gnydde till lite av bristen på uppmärksamhet och i nästan stund hade han tagit ett jätteskutt och hoppat upp i sängen. ”Nej, Rex!” väste jag och kastade en snabb blick mot min pojkvän. Stackarn, inte nog med att han skulle behöva bli väckt ganska tidigt, trodde jag i alla fall att döma av mörkret utanför fönstret, han skulle dessutom få en hjärtattack när han upptäckte en stor hund i sängen.
”Kom igen gubben, vi fixar lite mat åt dig.” Jag lyckades få ner min hund på golvet innan jag själv tog mig ur sängen.

Efter att ha lekt följa John, där jag både fått vara John och tvingats ta den andra rollen, med Rex i tre kvart kom en till synes väldigt sömnig Jens ut i köket.
”Godmorgon”, log han och fick sedan en något generad blick när han såg vart min blick gled. Längs hans halvnakna kropp alltså.
”Godmorgon”, flinade jag tillbaks och tog tag om Rex halsband innan han hann göra språnget fram till Jens. ”Det finns kaffe kvar.”
”Okej.” Han log lite osäkert mot Rex men tog sedan några tveksamma steg emot oss.
”Lugna dig Rex”, sa jag varnande. Som att det skulle hjälpa.. Rex viftade på svansen som en galning och gjorde allt i sin makt för att få sin dumma husse att släppa honom.
”Hej gubben..” Jens böjde sig en aning neråt och la till sist handen vid hans rygg. Rex var snabb med att vrida på huvudet och ge hans arm en stor slick.
”Mysigt.” Han skrattade lite grann och vågade sig sedan på att klappa honom lite till.
”Ni är så olika”, flinade jag till medans jag tog fram en kaffekopp ur skåpet. ”Rex är helt överlycklig för att du har vaknat så att han får hälsa, och du hatar att behöva gå igenom hälsningen en gång till.”
”Hatar gör jag väl inte”, protesterade Jens och slet den vaksamma blicken ifrån Rex i några sekunder. ”Jag vänjer mig faktiskt..”
”Klart du gör.” Jag log och la sedan armarna om honom, fortfarande med koppen i ena handen. ”Sovit gott?”
Jens kramade mig tillbaks och nickade. ”Som en prins.”
Ett knastrande mot fönstret fick oss att rycka till båda två och jag var snabbt framme vid köksfönstret för att se vem den skyldige som skulle få stryk var.
”Vad fan gör du?” skrattade jag då jag efter lite krånglande hade fått upp fönstret och kunde se Hale där nedanför.
”Jag har glömt koden!”
”Jag har haft samma portkod sedan jag flyttade hit!”
”Hej toyboy!” vinkade Hale när Jens dykt upp bredvid mig i fönstret. Efter att Martin hade kallat honom för det efter att jag hade berättat om oss så hade det tydligen blivit något bestående smeknamn från Martin och Hales sida. Hade jag inte vetat att Jens inte tog det minsta illa upp så hade jag skämts som en tok för mina polare. Fast med största säkerhet skulle jag ha fått dom att sluta med Någon metod; mer eller mindre våldsam.   
”Tjena”, flinade han tillbaks. ”Du har ingen telefon på dig då? Jag menar.. stenkastning känns lite gammaldags?”
”Haha high five”, flinade jag brett och höjde handen mot Jens.
Hale flinade roat upp mot oss och skakade sedan på huvudet. ”Glömde den hemma.” Svaret på vart han varit kom innan jag ens hunnit fråga. ”Jag sov visst kvar hos sjuksyrran.”
”Hon heter Camille Hale!”
”Äh sluta fjanta dig Sid, som att du inte har en massa frågor till mig?”
Det var väl sant fick jag lov att erkänna. ”tio åttiosju.”
Hale gjorde tummen upp innan han gick fram till porten och jag stängde fönstret. När jag vände mig om var Jens redan borta och jag såg mig förvirrat omkring. ”Jens?”
”Jag måste klä på mig!”
”Det är bara Hale”, sa jag bekymmerslöst och hällde upp kaffe i koppen.
Han kom ut i hallen med en tröja halvt dragen över huvudet. ”Jag tänker inte gå runt i kallingar när Hale är här.” Han himlade med ögonen innan han fick ner den v-ringade svarta tröjan över huvudet. Efter att han försvunnit igen tog det inte alls många sekunder innan ett högt tjut kom därifrån. ”HerreGUD!”
”Vad?” Jag skyndade mig, med Rex tätt intill, in till sovrummet – beredd på det värsta.
”Det är inte hela världen att bli kallad toyboy, men det här ser inte bra ut! Jag trodde du kastade den!” Jens såg helt nervig ut och pekade på den sladdriga ihopknutna kondomen som låg på golvet nedanför sängen.
”Ojdå, jag hann somna”, flinade jag och fiskade snabbt upp den. ”Men slappna av, det är inte första gången du träffar Hale”, sa jag roat. Jens brukade för det mesta vara lugn.
Han såg på mig och verkade tillåta sig att andas igen. Sedan gick han plötsligt fram till mig och tryckte läpparna mot mina. ”Jag känner bara.. lite press.”
”Gör inte det.” Jag såg lite förvånat på honom och kysste honom sedan mjukt.
Han såg leende upp på mig och strök en av mina hårtester bakom örat. ”Okej.”
”Alla älskar dig redan, jag lovar.” Jag kysste honom en gång till och gav honom ett menande leende. Det var helt absurt ifall han trodde någonting annat. Skulle jag vara ärlig så gillade dom nog Jens mycket mer än dom hade gillat Mi.
Vi hörde hur dörren i hallen öppnades och gick ut till Hale.
”Tja”, log han och började dra av sig jackan. ”Det är okej att jag stannar ett tag va? Det är svinkallt ute.”
”Självklart”, flinade jag. ”Jag har hunnit äta frukost men Hale gick upp typ nyss.”
Hale vände sig roat om mot Jens. ”Du ser piggare ut än jag brukar göra i alla fall.”
”Blev du utslängd från Camille eller?” Jag gick ut i köket igen, följd utav dom andra två (tre. Min eviga svarta följeslagare.)
”Du skulle må då va? Nej hon skulle iväg och jobba och det kändes för.. ombytta roller ifall jag skulle vara den som låg kvar i en säng medans tjejen lämnar lägenheten.” Han plockade vant ner en kaffekopp ifrån skåpet och hällde sedan i dom sista dropparna ur kaffekannan. ”Någon mer som ska ha?”
Jag kunde inte helt avgöra om Hale skämtade eller inte, med tanke på hans beteende med tjejer, men det verkade ändå som att han var lite mer seriös med Camille, även om det var långt ifrån mig och Jens. Kanske var det bra för honom att ha träffat en tjej som var ett par år äldre än honom själv. Camille verkade dessutom inte vara tjejen som tog vad som helst. Han hade ju faktiskt också tagit med henne för att träffa oss andra hemma hos Martin – det hade aldrig tidigare hänt.

”Så, vad har ni för planer för dagen?”
”Jaa.. jag vet inte”, sa Jens och vände sig om mot mig. ”Vi har inte hunnit planera något?”
”Nej det blir nog inget särskilt.” Jag drog fingrarna genom håret och ryckte på axlarna. Imorgon släpptes vår nya singel och Jens skulle jobba, så för mig räckte det gott och väl med att bara chilla idag.
”Låter trevligt det med.” Hale tömde sin kaffekopp och lutade sedan armbågarna mot bordet. Som det såg ut hade kaffet inte gjort honom särskilt mycket piggare.
”Woah!” Jens flämtade till. ”Du gillar att skrämmas så där va?”
Jag såg flinande ner på Rex som hade dykt upp under bordet och lämnat ett blött spår på Jens knä med sin tunga.
”Vad hände?” frågade Hale med ett lite förvirrat leende och rätade på sig igen.
”Äh, Rex slickade på mig helt plötsligt bara.”
”Jag hoppas att det beteende inte kommer ifrån dig Sid?” frågade Hale med ett höjt ögonbryn och skrattade lite lågt. ”gud, ibland fattar jag varför Martin började med sånt där, hur nice hade det inte varit med lite uppåttjack nu? Seriöst, jag känner mig helt död.”

Max.
”Vad gör du?”
Trey ryckte till och snurrade runt mot mig. ”gud vad du skräms!”
Jag hade hittat honom på balkongen, klädd i den tjocka vinterjackan och invirad med palestinasjal enda upp till näsan. Nu såg han väldigt skyldigt på mig och höll sedan upp en hittills otänd cigarett.
Jag skrattade till och la armarna om mig själv då det blåste en aning. ”Du behöver inte smyga Trey.. jag är inte din pappa.”
”Men..” Han verkade synbart förvånad över min kommentar och kanske över bristen på tillsägelse.
”Vill du inte sluta så fine, du har i alla fall varit duktig länge.”
Hans ögon smalnade en aning. ”Men..?” sa han och såg ut att vänta på en fortsättning.
”Inga kyssar”, flinade jag triumferande.
”Vad menar du med det?” undrade Trey och drog ner sjalen en aning.
”Om du röker den där så blir det inga kyssar idag. Ingen puss heller för den delen.”
”Har du börjat straffa mig nu?” suckade han.
”Nejdå, jag gillar bara inte röksmaken.” Jag tog några steg ut på balkongen och kylan ifrån det kalla golvet tog sig direkt igenom mina strumpor.
”Säkert. Du röker ju till och med själv ibland!” protesterade han. Jag kunde dock se att det ryckte en aning i hans ena mungipa.
”Det var länge sedan. Men rök den om du vill.”
Trey såg en stund på mig innan han tryckte ner ciggen i jeansfickan – till min stora lättnad. Det hade inte funnits en chans att jag skulle ha kunnat stå emot lusten att smaka på dom där läpparna, men Trey kunde gärna få tro det.
”Det där kallas utpressning”, mumlade han precis innan han sträckte sig upp och tryckte läpparna mot mina.
”Utpressning? Jag begärde ingenting av dig, jag förklarade bara vad du hade att välja på”, sa jag mot hans läppar.
”En annan form av utpressning.”
Jag kysste honom mjukt innan jag roat svarade. ”Jag är glad över ditt val i alla fall. Hade känts tungt att ha en giftpinne till rival.”
Trey lindade sina armar om mig och vilade kinden mot mitt bröst en stund. ”Du är också som en drog för mig vet du. Jag blir nervös och deppig och.. allt sånt där utan dig också.”
Jag log mot hans hår som kittlade min haka. Jag hade aldrig trott att jag skulle uppskatta att bli jämförd med en drog, en cigarett närmare bestämt.
”Och jag blir hög av dig”, flinade jag och höjde hans ansikte mot mitt så att jag kunde kyssa honom igen.
”Du har aldrig varit hög Max..?” Blicken han gav mig gjorde det nästan till en fråga och jag skrattade lågt till.
”Oroa dig inte, jag har aldrig gjort något sådant. Jag har väl alltid varit ganska ordentlig?”
Trey gav mig en retsam blick och nickade. ”Oh ja.”
Vem visste vad jag hade kunnat testa på ifall jag och Martin fortsatt hålla ihop?.. Påverkades man inte alltid lite grann av sin partner? Ibland omedvetet och ofrivilligt. Om han hade frågat på ett visst sätt, i en viss situation.. Jag ville verkligen tro att jag var smartare än så och att jag aldrig skulle stoppa i mig någonting som jag visste var skitfarligt men.. som sagt, jag visste inte. Jag hoppades att jag inte skulle bli att påverka Trey på något negativt sätt. Jag försökte ofta få honom att tänka positivare och tycka bättre om sig själv och så vidare, men jag var ju långt ifrån perfekt själv.
Jag sköt undan tankarna och tillät mig istället att helt förlora mig i kyssen med Trey.

Sid.
”Apport!”
Rex satte av med raketfart och jag var för stunden väldigt glad över att han var just en svart labrador och inte en gul som skulle ha smält ihop med snödrivorna.
”Har han aldrig försvunnit? Jag menar, sprungit vilse eller så?” frågade Jens medans vi gick längs stigen i skogen.
Jag skakade på huvudet. ”Nej han har stenkoll även om det inte verkar så. Han stannar alltid till lite längre fram och kollar bakåt så att man är med.”
Jens såg inte övertygad ut, förmodligen för att vi inte längre såg en skymt av min vilda kompis.
”Jag ska visa dig”, flinade jag. ”Spring och göm dig någonstans.”
Jens såg frågande på mig. ”Eh.. va?”
”Vart som helst, bakom ett träd eller något.”
”Uhm.. okej”, sa han och såg sig lite omkring innan han tog av ifrån stigen och pulsande småsprang mot en större gran. Jag själv gick över på motsatt sida och satte mig på huk bakom ett grovt träd.
Efter bara någon halvminut hörde jag dom dundrande stegen ifrån Rex och i nästan stund hade han hittat mig och överfall mig med pussar i ansiktet tills jag reste mig upp. Utan att jag gjorde något tecken spetsade han öronen och sprang sedan över på andra sidan stigen. Efter lite snurrande sprang han mot granen Jens hade försvunnit mot och att döma av hans energiskt viftande svans hade han redan hittat på honom.
Jag hoppades att han inte skrämde ihjäl Jens på kuppen, men det brukade alltid gå lite bättre ju längre tid han hade umgåtts med honom.
”Han hittade mig på en gång ju! Letade han verkligen efter mig?” Jens kom fram och klappade samtidigt Rex på huvudet med sin vantbeklädda hand.
”Jaa det är klart, du tillhör ju hans flock nu.” Jag flinade och tillade sedan ”Går det bra?” Beredd på att ropa till mig Rex.
”Jaa”, log han, märkbart glad över sig själv. ”Kan jag gömma mig igen?”
Jag skrattade och nickade. ”Absolut. Rex kom hit, sitt.” Jag höll upp handen och kastade samtidigt en blick på Jens. ”Spring iväg du. Stanna Rex..”

Det här var mysigt. Det kändes som att vi var ute som en liten familj; jag, Jens och Rex. Egentligen var det lite läskigt hur snabbt jag hade vant mig vid Jens, att han hade blivit en så självklar del i mitt liv på ganska så kort tid. Jag hade inte vant mig på det sättet att det inte längre pirrade och att han inte fortfarande fick mig att rodna ibland, men det var svårt att tänka mig hur det skulle vara om han helt plötsligt inte skulle vara med mig. Förhoppningsvis skulle jag inte behöva uppleva det.
”Ja spring iväg då!” Jag gjorde en gest med armen och Rex satte av som ett spjut igen. Jag fattade inte hur han, hundar överhuvudtaget, aldrig tycktes bli trötta. Tydligen kunde dom ladda om från noll till hundra gång på gång på gång.
Han behövde inte leta runt längre förrän han tog ett jätteskutt över diket och attackerade en gömd Jens bakom, eller inuti till och med, några stora snötäckta buskar.
”Duktig Rex!” Jens log och kröp ut. Någon som inte kände honom skulle absolut inte kunna tro att han hade någon slags hundrädsla.
”Rex! Vart ska du?” Jens såg efter det svarta yrvädret då jag kom fram till honom.
”Han älskar att vara lös”, flinade jag. ”Vad duktig du är föressten! Det går ju jättebra”, log jag och boxade lekfullt till honom på axeln.
Jens log lite generat och borstade bort snö ifrån håret. ”Tack.” Han fattade tag i min hand då vi hade tagit oss ut på stigen igen.
”Inte länge kvar tills er singel släpps nu!”
”Nej, gud jag är nervös på riktigt”, skrattade jag till. ”Ifall ingen köper den alltså, dom kanske har tröttnat på oss.”
”Sluta.” Jens flinade. ”Klart att dom inte har gjort.”
”Det dyker upp nya band hela tiden. Vad är det senaste? One direction eller något, ser ut som Justin Biebers hela högen.”
Jens skrattade och kramade om min hand. ”Ni är bättre än sådana boyband. Och jag kommer i alla fall att köpa singeln.”
Jag log roat mot honom. ”Kommer du?”
”Bara om jag får den signerad”, retades han tillbaks.
”Självklart, men du får ingen förtur i kön.” Jag såg upp och sökte med blicken efter Rex, han hade varit borta lite för länge nu. ”Rex?!”

Trey.
”Jag kanske ger dig sådana där kinky presentkort som du får använda. Typ sensuell massage, en kvälls rollspel..”
”Sluta jag rodnar ju!” Jag skrattade till och körde lekfullt armbågen i revbenen på Max.
”Vadå är det så illa?” flinade han tillbaks, tydligen väldigt road över det faktum att mina kinder hettade.
”Jag slår vad om att mr. Vampire aldrig var så kreativ.”
Det var ovanligt att Max frivilligt tog upp Dan efter den där gången då han råkade komma in på mitt rum när vi hade sex.
”Äh det behövdes inte..”, flinade jag försiktigt.
”Han var perfekt ändå”, sa Max och himlade med ögonen. ”Jag kommer bara att erkänna det här en enda gång, men jag jämför mig med honom rätt of..”
”Jag vet Max”, avbröt jag och såg oskyldigt på honom. ”Du var svartsjuk på honom långt innan du kände något för mig.”
”Men nej det..” Han suckade tungt. ”Han var För perfekt Trey. Du såg honom inte med klara ögon, jag var bara orolig för din smak på killar.. det var allt.”
Den här gången var det min tur att se road ut. ”Du skulle aldrig ha mobbat mig så mycket om du inte tyckte att han var cool.”
För jo, han hade varit ascool i mina, och alla andras ögon. Förmodligen hade också alla undrat hur fan han kunde se något i mig. Jag hade definitivt inte varit ascool på gymnasiet, eller på någon skola överhuvudtaget. Trots att det var många år sedan nu som han hade flyttat och krossat mitt hjärta helt och hållet och att jag inte skulle vilja byta bort Max för allt i världen så kändes det ibland lite jobbigt att tänka på det. Jag hade ju själv förstått efteråt hur fjollig jag hade varit, nästan som besatt av honom, men den där dagen jag hade träffat på honom på stan.. när vi hade hamnat i säng.. Det hade dragit upp minnena igen. Tänk så hade han stannat.. tänk så hade vi blivit tillsammans igen..
”Förlåt.”
Jag såg förvirrat upp.
”Jag ville inte.. göra dig ledsen”, sa Max lite osäkert och rynkade pannan.
”Nej men det gjorde du inte!” skyndade jag mig att säga. Jag ville inte att Max skulle få för sig att Dan hade blivit ett känsligt ämne igen. ”Jag tänkte bara lite.” Jag gav honom ett leende innan jag fortsatte. ”Du behöver föressten inte jämföra dig med honom, vampyrer känns lite.. old school nu”, flinade jag. ”Det är väl fallna änglar som gäller nu tror jag.”
”Åh men då har jag en chans att leva upp till fantasin? Jag vill ta hand om dig men är ändå lite badass?”
Jag skrattade igen och knuffade honom med axeln. ”Du är knäpp. Jag vill ha dig som Maxi bara, det duger mer än väl.”
”Men spide..”
”Är inte det där..”, avbröt jag men brydde mig inte om att avsluta meningen då jag mycket riktigt såg vem det var. ”Hej Rex!” log jag förvånat och sjönk ner på knä.
Han skällde lyckligt till och borrade ner hela huvudet mellan mina knän samtidigt som svansen slog fram och tillbaka snabbare än en vindrutetorkare.
”Sids hund?” skrattade Max lika förvånat. ”Vad gör han här?”
Jag såg upp men såg inte till någon Sid, vilket faktiskt var väldigt skumt.
”Vart har du husse?” frågade jag mjukt och rufsade om hans päls. Det var länge sedan jag hade träffat honom och jag hade faktiskt saknat honom. Han försökte komma åt att slicka mitt ansikte men insåg sedan att det ju fanns en till att hälsa på.
”Nej, ner!” Max stönade till och försökte få ner Rex som hade hoppat upp med framtassarna på honom så att han nu stod på bakbenen. ”Trey få ner honom..”
Jag försökte låta bli att skratta men misslyckades grovt. ”Rex kom! Du måste hälsa på honom Max, han är jätteglad ju.”
”Varför då? Han känner mig inte ens..” Max tog tag om hans ben och fick ner honom innan han något motvilligt sjönk ner på huk. ”Jaa hej på dig Rex, såja..”

Sid.
”REX! Herregud han..” Jag såg chockat framför mig. Trey och Max. Verkligen? Well, det var ju tur. ”Tja!” flinade jag och vinkade mot dom.
”Tänk så hade det varit några okända”, skrattade Jens till lite andfått bredvid mig. Det lät som att han var lika lättad som mig.
Så fäst vid Trey som Rex hade blivit så var det väl inte konstigt att han hade sprungit iväg då han fått upp vittringen på honom.
”gud vad förvånade vi blev!” flinade Trey och böjde sig ner för att klappa Rex igen. ”Vi såg er inte någonstans.”
”Han bara rusade iväg!” sa Jens och borstade bort lite snö ur den lila luggen.
Jag kramade om Trey då vi kommit fram och såg sedan på Rex. ”Fy, du får inte springa iväg. Och hej Max.”
Rex viftade bara på svansen till svar och jag suckade lågt. ”Vad gör ni då?”
”Promenad bara”, log Max. ”Vi hade tänkt gå mot stan men så hamnade vi här istället.”
Jag log och nickade. ”Det är inte så kallt idag i alla fall.”
”Vad vill han nu då?” Max såg lite besvärad ut då Rex hade lagt sig på rygg alldeles vid hans fötter och skällde till. ”Seriöst, klia magen?”
Jens skrattade och sjönk ner på huk innan han såg upp på Max. ”Du gillar inte hundar va?”
Max log lite skyldigt. ”Alltså jag har inget emot dom på det sättet.. jag är nog bara mer kattmänniska.”
”Jag har börjat övervinna min rädsla istället”, log Jens snett tillbaks.
Jag vände blicken mot Trey istället. ”Är det bra?”
Han nickade och drog lite i den svartvitrandiga halsduken han hade på sig. ”Jaa bara bra. Själv då?”
Jag nickade med ett leende. ”Inget att klaga på. Du gjorde nog Rex dag också.”
”Åh tror du?” log han och såg för en stund lika lycklig ut som Rex, vilket fick mig att skratta.
”Definitivt.”
”Jag är gärna hundvakt om det behövs vet du.”
”Absolut, du får låna honom någon dag ändå om du vill. Om din pojkvän går med på det”, sa jag roat.
”Äh strunt i honom. Ni såg söta ut föressten, när ni kom gående.”
Jag blev själv lite lycklig över att höra det. Tyckte folk verkligen det?
”Ska vi gå och ta en fika?” Jens såg upp på oss och vi bestämde oss för att göra så.

Trey.
”Jag känner ägaren”, förklarade Sid när han tog ett fastare tag om Rex koppel då vi gick in på cafèet. Vi satte oss vid ett bord ganska långt in i lokalen och Rex la sig tillrätta under. Det som först hade varit planerat som en fika hade istället blivit till en lunch då vi kollat klockan.
”Vilken var godast sa du Trey?” Jens såg upp ifrån menyn.
”Grekiska salladen, alltså man skulle kunna äta den varje dag!”
”Då testar jag den”, flinade han. ”Du har en ögonfrans där föressten.”
Jag drog med fingret under högra ögat men bytte sedan när Jens pekade under sitt vänstra. ”Tack. Är det då man får önska?”
”Japp, lägg den på tummen och blås.”
”Vad önskar du?” Max såg nyfiket på mig.
”Det får man inte säga.”
”Men nej blås den inte på mig!” skrattade Sid.
Det blev ett himla fnitter ett tag innan Jens erbjöd sig att gå iväg och beställa våra sallader.

Jag hade känt av Sids blickar under hela lunchen och till sist kom den inte helt oväntade frågan.
”Går det lättare med maten nu?”
Jag såg lite mot Max och Jens som verkade väldigt inne i något samtal innan jag såg tillbaks på Sid. ”Jaa verkligen. Det var så mycket sallad bara så det är därför”, sa jag och såg ner i min tallrik där en hel del mat låg kvar.
”Säkert?”
”Helt säkert”, jag pressade fram ett leende. ”Du kan fråga Max om du vill.”
Jag förstod att folk var oroliga men jag tyckte det var jobbigt när dom inte verkade vilja tro på mig utan var tvungna att fråga minst tre gånger. Jag var frisk nu, kunde dom inte bara.. inse det?
”Vad säger ni om mig?” Max såg plötsligt upp med nyfiken blick.
”Nej inget”, log Sid och gav mig sedan ett leende. ”Jag tror dig.”
”Föressten, vill ni gå ut eller något på lördag? Jag är väl illa tvungen att fira lite ändå. Jag jobbar på fredagen så det kanske passar bättre på lördag.” När jag inte fick något direkt medhåll såg jag lite osäkert på Max.
”Absolut”, log han snabbt. ”Det låter kul.”
Jag började le lite igen. ”Hale och dom får ju också gärna följa med. Och kanske Cornelia och Andreas?”
Sid och Jens flinade lite mot varandra över bordet utan att jag förstod varför, men dom höll i alla fall med om att det lät kul.
”Okej ska vi röra på oss?” Max sköt ut sin stol och började dra på sig jackan.
Innan vi skiljdes åt utanför sjönk jag ner på huk och la armarna om Rex kraftiga hals. ”Hejdå gubben.” Jag drog in den typiska hunddoften, som jag nog var ganska ensam om att tycka om, och reste mig sedan upp. ”Ni kan väl få en kram ni med”, skämtade jag och gav Sid och Jens en varsin kram. ”Vi ses.”

Max.
”Sid sa att vi kunde få låna Rex någon dag.”
Trey flinade brett mot mig och jag kunde inte hålla tillbaks skrattet. ”Jippie.”
”Men du, vill du gå ut i helgen eller? Jag vet inte om det var min negativa sida bara men.. ni kändes inte så på?”
”Jo men det är klart vi ska fira dig! Det blir jättebra”, log jag och tog tag i hans hand. Han hade knappt sagt ett ord om sin födelsedag tidigare och nu var han tvungen bara för att göra det svårt för oss? Han skulle säkert få mig att råka avslöja allting.
”Okej.” Han log mot mig och sträckte sig sedan upp för att snabbt pussa mig.

*

Gavin hade ringt mig på förmiddagen morgonen efter och ursäktat sig över att han ändrade mina tider och dagar hit och dit, men undrat ifall jag möjligtvis kunde komma in redan idag på eftermiddagen. Tydligen hade det kommit upp lite oväntade saker och Gavin skulle bli själv i butiken fram till stängning. Jag hade inga problem med det utan hade bara tyckt att det var kul.
Jag drog upp dörren till skivbutiken och höjde handen mot Gavin som stod bakom kassan.
”Tjena Maximilian, skitbra att du kunde komma in.”
Han visade mig in i personalrummet där vi hade haft mötet tidigare och pekade ut saker som toalett, nödutgång och andra viktiga saker innan vi gick ut i butiken igen som för tillfället var väldigt folktom.
”Det blev lite hastigt bestämt att vi skulle köra signering här ikväll, det var meningen att någon snubbe skulle dyka upp med affischer och sätta här på dörren men det verkar ha blivit någon miss där.. Förhoppningsvis har dom hunnit satt upp några i resten av stan i alla fall så att det kommer något folk ikväll”, sa Gavin och loggade in på kassan med snabba fingrar som hade svartmålade naglar. ”Såg du några på vägen hit?”
”Eh nej.. jag måste ha varit inne i min egna lilla värld. Vilka är det?”
Gavin började le lite roat. ”Aha. Du får se, men dom kan vara jävligt jobbiga så det gäller att vi uppfyller deras krav så att säga. Vi måste rigga upp en spelplats där”, sa han och pekade mot ena hörnet. ”Och vattenflaskor - särskilt märke, och pennor behöver fixas.”
”Okej”, sa jag och kände mig plötsligt lite nervös. Det var ju trots allt min första dag.
”Då ska vi se, du ska få en inloggning här. Ditt anställningsnummer blir 1290, och så får du välja ett fyrsiffrigt lösenord. Var det Max du kallades eller vill du att det ska stå Maximilian? Det som kommer stå på kvittona allså.”
”Nej Max blir bra.”
Han gick igenom dom olika knapparna med mig och när två tjejer kom in fick jag testa att slå in själv. Förutom att jag tappade flera mynt på golvet och lyckades riva sönder en påse istället för att öppna den så gick det hyffsat. Gavin skrattade och intygade att Sid varit precis likadan i början.

”Du jag tar lite rast nu, du fixar det här va?”
”Japp”, log jag och rättade till några skivor. Någon större katastrof borde ju inte kunna ske.
”Jag är alldeles här bakom om det här något.” Gavin stannade till i dörröppningen och vände sig om igen. ”Föressten, du spelade gitarr va?” Jag nickade. ”Skitbra. Då kan du få stämma.. dom här två så att det är klart tills killarna kommer.” Han kom ut med en gitarr och en bas och räckte mig dom. Det var i alla fall någonting som jag var van med.

”Nej nu borde dom vara här snart”, sa Gavin efter en blick på den breda svarta klockan han hade på armen.
”Kom igen, vilka är det?” flinade jag och kastade en snabb blick på gitarrerna.
”Du får se”, höll Gavin fast vid. ”Vi får hoppas att dom inte river stället bara, dom har rykten om sig att vara rätt jävliga. Särskilt gitarristen. Jag hoppas att jag köpte rätt märke på vattnet för annars lär det bli kaos.”
Jag kunde inte avgöra helt om han skämtade eller inte, men han såg så pass allvarlig ut att jag började tro på honom. Det var väl bara att hoppas att dom var bra i alla fall, att se en spelning, om än bara ett par låtar, på betald arbetstid lät ju inte helt fel.
Bara någon halvtimme senare hade det börjat dyka upp folk utanför butiken, mestadels emobarn. Ingen tvekan om att dom väntade på det kommande bandet. Ändå så var det en hel timme kvar innan det var dags.
Så helt plötsligt blev det ett väldigt liv där utanför.
In genom dörren kom Derek och Sid, den sistnämnda med ett överlyckligt leende.
”fan det är ju folk här och väntar redan!”
Jag vände mig gapande om mot Gavin. ”Dom?!”
Min nya chef verkade väldigt nöjd med sig själv och skrattade. ”Förlåt! Jag kunde inte låta bli.”
”Vad händer?” flinade Sid och la samtidigt en hand på min axel. ”Tjena Max.”
”Max har varit skitnervös hela eftermiddagen för att ni skulle komma.” Gavin flinade och rättade till den gråsvarta hatten han hade på sig.
”Han sa inte att det var ni!” försvarade jag mig. ”Jag har fått höra sjuka skräckhistorier hela dan. Hade typ börjat tro att det var mötley crüe som skulle komma.”
”fy fan vad elak du är!” skrattade Sid och såg på Gavin innan han vände sig till mig igen. ”Vi släpper ju vår nya singel idag, och så blev det väldigt plötsligt bestämt att vi skulle köra en signering här ikväll. Jag ringde Trey och han sa att du var här”, förklarade Sid och flinade sedan mot några tjejer som ropade hans namn.
”men fan vad kul”, log jag stort.
”Fast det hade varit lite häftigare med mötley crüe”, inflikade Derek med ett snett leende.
”Ni kan väl gå in bakom om ni vill killar, så slipper det bli helkaos”, sa Gavin en stund senare.
Utanför dörren fick jag syn på Martin och Hale som stod och skrev autografer och ställde upp på kort. Det var en sådan total motsats till mitt liv men rätt häftigt att se på. Martin fångade rätt som det var min blick och höjde handen. Jag log lite snett tillbaks och nickade.
”Här har vi affischerna föressten”, sa Derek och kom ut ifrån personalrummet. Han räckte Gavin rullen som i sin tur räckte den till mig. ”Har du lust att tejpa upp den här på dörren Max? Bättre sent än aldrig. Jag ska fixa fram kartongerna med singlarna.”
”Absolut.”
Hale såg ut att trivas som fisken i vattnet där han poserade i sina solbrillor med armarna om varsin tjej.
”Tja.”
Jag vände mig snabbt om vid Martins röst och lyckades samtidigt tappa tejprullen. ”Hej, läget?" Jag tog tacksamt emot rullen då Martin hunnit före mig att plocka upp den.
”Jodå bara fint, hur är..”
”Martin! Kan du skriva här.” Han avbröts av en gäll tjejröst och jag flinade lite innan jag började tejpa fast affischen istället.
”Vi ska ha signering där inne om typ en halvtimme, kan ni lugna er till dess?” hörde jag Martin roat fråga innan han slöt upp bredvid mig igen. Det kändes som att även jag blev fångad på en hel del kort.
”Hallå, du! Var det inte du som var ihop med Martin?” Jag stelnade till lite då jag insåg att någon pratade med mig. ”Max heter han. Max! Kan jag få..” Fler blixtar fyrades av och jag flackade till med blicken på alla okända ansikten och röster som sa mitt namn eller bara pratade om mig. Det här var helt sjukt. Plötsligt kände jag mig lite tacksam över att jag och Martin inte hade varit paret som gick på promenader i stan med händerna sammanflätade. Vart hade han ens tagit vägen nu? Kunde inte han styra upp det här?
”Hale kan du be Sid komma ut? Hale!”
”Kan jag få ta kort med dig Martin?”
”Varför gjorde ni slut Max? Var det du eller Martin som gjorde det?”
En högre röst överröstade dom andra och det tillhörande ansiktet var en aning bekant. ”Kom in killar! Hale, Martin.”
Om jag inte mindes fel var det där Joe, deras manager, och han banade nu väg för dom två bandmedlemmarna. En aning omtöcknad följde jag med in och det var inte förrän Hale och Martin försvunnit in till personalrummet som ljudnivån återgick till den normala och kamerablixtarna dog ut.

Martin.
”Vilket jävla kaos”, flinade jag och sjönk ner i soffan.
”Och så förstör du Joe”, suckade Hale och drog den blonda luggen åt sidan.
”Ni kommer nog få skriva tills ni har kramp ändå”, svarade Joe med en road huvudskakning. ”Jag ska gå ut och snacka lite med Gavin bara. Sköt er, okej?”
”Vad skulle vi kunna köra?” flinade Sid efter att Joe hade lämnat oss. ”Trasha mitt gamla jobb som släpper våra skivor?”
Jag tyckte lite synd om Max ändå. Han hade råkat hamna mitt i ormgropen av alla tjejer och för någon som inte var van kunde det bli lite mycket. Men det hade känts bra att se honom, särskilt efter att jag hade oroat mig en aning efter min så kallade tacokväll. Jag hade inte betett mig så himla bra.
”Jag måste röka, hänger någon med?” Jag reste mig upp från soffan och Sid var inte sen med att göra likadant.
”Vi tar brandvägen va?” sa han och tog täten.

”Vi kör fortfarande på att spela ’too deep’ va?” undrade Sid och lutade sig mot tegelväggen då vi klivit ut i gränden. Too deep var den låten jag och Max hade skrivit tillsammans.
”Jaa, eller vadå är det dumt?”
”Nej fan, det blir asbra. Max borde bli glad”, log Sid och tände sin cigg för att sedan kasta tillbaks tändaren till mig.
Det kändes kul att det hände något då det var ett tag sedan vi haft någon spelning eller skivsläpp, och så var det chicago-konserten snart med. Det kändes som att det började rulla på igen. Jag drog in ett djupt bloss och såg sedan på Sid. ”Är det inte lite sjukt ändå att man inte blir mindre populär för att man har typ pojkvän? Sådana där sockersöta killar i pojkband skulle ju alltid vara tysta om sånt, det var ju typ katastrof när Justin och Britney kom ut som ett par”, började jag. ”Men liksom kolla på dig, dom är helt galna i dig fastän det har börjat gå rykten om att du har en lilahårig kille – bara att det är en kille och inte en tjej! Dom borde ju känna att dom kan ge upp, för du skulle lika gärna kunna vara helbög?” Jag fick en plågad blick av Sid och skrattade till. ”Förlåt men det är sant. Dom vet ju inte att du är bi till exempel. Och när jag var med Max var tjejerna nästan ännu galnare.”
”Sant i och för sig, men du vet.. dom tycker det är hett med killar som.. hånglar upp andra killar.” Sid garvade till och blåste ut röken. ”Det är inget nytt, du har väl också hängt på emocore?”
”Hångla upp Jens framför dom då? Han förtjänar att bli presenterad.”
”Bara för att du behandlar dina pojkvänner och flickvänner hur som helst gör inte jag det”, retades han. ”Och nej jag tänker inte be om ursäkt. Det har gått nog länge för att du ska ha kommit över allt med Max. Det finns typ tre faser, det kan hända att det gäller dödsfall men ändå, skit samma. Du har varit jävligt arg, det är en fas. Du har gråt..”
”Det har jag inte!” utbrast jag. Inte inför Sid åtminstone, och det hade inte varit enbart på grund av Max jag hade gråtit, det hade varit allt med morsan som hade fått det att brista.
”Det har du säkert, och det är fas två. Sedan är skuld den tredje fasen..” Han såg lite osäkert på mig som att han var rädd att han hade gått för långt och att jag skulle få ett utbrott och dra därifrån så att dom fick klara sig utan sångare. Jag hoppades att jag hade lyckats skärpa till mig så pass så att vi skulle kunna undvika det.
”Du borde fan bli terapeut”, flinade jag varpå Sid skrattade igen.
”Det har Trey också sagt!”
”Jo den pandan kan ju säkert behöva en.” Ett snett leende letade sig fram på mina läppar innan jag förde ciggen mot dom igen. Sid svarade inte ens.
”Hallå kom igen nu, vi ska snart ut.” Hale hade slängt upp dörren och såg nu på oss. ”Jag är själv ett fan och jag hatar när band kommer ut senare bara för att dom kan.”
”Och det är ju verkligen coolt att vara superordentlig hela tiden? Fortsätter du så här kan vi ju omöjligt ta med dig till Canada.” Jag bet lite i ringen i läppen medans jag flinade.
”Men vad fan, jag har bara abstinens efter att få spela! Sid kom igen, vill ni sälja singlar eller inte?”
”Känner du också av lite ’ivrig hundvalps-beteende’?” Sid höjde på ögonbrynen mot mig.
”Chihuahua för att vara specifik.”
Hale gav ifrån sig ett frustrerat läte innan han lämnade oss igen.

”Tja, fan vad många ni är. Bäst att ni låter lika mycket också!” Jag greppade mickstativet och väntade in det bekanta riffet ifrån Sid innan jag började sjunga på vår genombrottslåt, något som alltid uppskattades lika mycket. Det var mycket folk och i en så pass liten lokal kändes det som det dubbla. Ovanför huvudena kunde jag se Max och Gavin stå bakom kassan.
Sådant här var mer nervöst än en stor konsert på en lika stor scen, där allt man kunde se var ett stort folkhav. Ett hav som var ansiktslöst på grund av dom starka lamporna riktade mot scenen. Här var även dom längst bort så nära att jag kunde se deras ansiktsuttryck och blickar. Det vill säga; jag skulle kunna se väldigt tydligt ifall det var någon som såg besviken eller hånfull ut. Nu var det ju inte så stor risk att någon skulle tycka att vi var helt patetiska men jag hade fortfarande inte helt vant mig vid att vara huvudsångare och därmed stå just den där läskiga decimetern längre fram än dom andra. Fast det lät bra; låtarna satt och vi var mer samspelta än vi hade varit på slutet med Chris. Jag älskade ju det här, till och med den läskiga nervositeten. Jag fattade inte hur jag hade kunnat sätta allt det här på spel, allt för alkohol och tyngre saker. Det här gjorde mig hög, och det på ett helt ofarligt sätt.

Max.
Helt förståeligt fick vi det ganska lugnt i kassan då dom som kom in självfallet ställde sig för att kolla på bandet. Dom var riktigt bra ikväll. Gladast, konstigt nog, gjorde Martin mig. Han såg verkligen ut att trivas och trots kajalen så såg han inte lika mörkt ut under ögonen som han hade gjort dom senaste gångerna. Det gick inte att undgå vilken röst han hade heller, särskilt inte nu när det var akustiskt och så intimt. Det lät helt felfritt och rösten nådde precis den där bristningsgränsen i dom hesa långa tonerna, det som var någon blandning av skrik och väsning, så desperat att det kändes enda in i hjärtat. Lika lite gick det att undgå att han var snygg. Det blonda håret var precis lagomt tuperat och det svarta i luggen gav en fin kontrast. I och för sig var han redan längre än mig men dom tighta svarta jeansen med revor över knäna förlängde hans ben ytterligare. Händerna som han höll kupade om mikrofonen var stora och jag kunde, ofrivilligt, minnas exakt hur dom hade känts.
”fan vad sköna ni är.” Utan att jag hade märkt det var låten slut och Martin hade börjat prata. ”Den här låten är väldigt ny, faktiskt så har vi inte spelat den inför publik en enda gång. Vad jag minns i nyktert tillstånd i alla fall”, flinade han och höjde sedan stativet lite. ”Take this pain from me, i can’t handle it any more..”
Jag drog lite på munnen när jag kände igen textraden. Låten jag varit med och skrivit. Om Martin hade.. uppfyllt lite fler av mina önskemål; om pratet ibland hade fått ta lite mer plats än sexet.. hade jag då kanske..?
”Hej!”
Jag ryckte skrämt till och vände mig om; för att möta Treys bruna blick. ”Hej!” sa jag förvånat och kände mig av någon anledning skyldig, påkommen på något sätt. Inte blev det bättre av att Martin avslutade låten med orden ”Den här låten kom till tack vare Max där i kassan, dom raderna ni gillade bäst är det med största säkerhet han som skrivit.”
Jag blickade snabbt bort mot Martin men vände lika snabbt tillbaka den till Trey. ”Jag visste inte att du skulle komma!” log jag.
”Nej jag hade inte planerat det, men Sid tyckte att jag skulle hänga med så jag åkte direkt efter att jag hade ätit.” Han log mot mig. ”Vad proffsig du ser ut när du står här!” Han rörde vid plastbadgen med tune ups logga som jag hade på tröjan. Hans fingrar kändes mjuka till och med genom t-shirten och jag böjde mig snabbt ner för att krama honom.
”Vad är det här”, sa Trey roat men la sina smala armar om min rygg.
Hur hade jag ens kunnat fundera över det? Oavsett om Martin varit mer pojkvänstypen än knullkompisen, lite mer officiellt bara, så hade han aldrig haft någon chans mot Trey. Det fanns ingen bättre och jag skulle aldrig ha velat ha någon annan; jag hade bara gjort några misstag innan jag insåg det.
”Jag älskar dig.” Min röst skar sig nästan och jag blev tvungen att släppa honom.
Trey verkade fortfarande en aning förvånad över mitt plötsliga beteende och jag kunde knappast klandra honom. Det var inte det att jag inte brukade krama honom eller säga att jag älskade honom, men det var i kombination med att jag ryckt till, det förvånade tonfallet, den plötsliga hårda kramen.. Jag var bara så väldigt glad att han var här.
”Jag älskar dig med Maxi”, flinade han till och rörde snabbt vid min arm. ”Går det bra då? Kan du allting nu?”
”Det mesta tror jag. Så länge det är att ta betalt och lämna tillbaks pengar.” Jag flinade tillbaks och nickade sedan mot killarna. ”Det låter riktigt bra ikväll.”
”Jaa eller hur! Det känns så coolt att vi känner dom”, skrattade han. ”Och jaa jag är medveten om att det där precis gjorde mig väldigt töntig.”
Gavin kom ut ifrån personalrummet med flera vattenflaskor i famnen och jag gjorde en snabb gest mot Trey.
”Det här är Trey, min pojkvän. Och det här är Gavin, min chef.”
”Trevligt”, sa Gavin och tog Treys hand.

Sid.
Jag skulle aldrig förstå mig på dom artister och band som bara såg konserter, eller mindre spelningar, enbart som arbete. Att det till sist var något man fick ställa upp på bara för att få in cash liksom. Förmodligen var dom banden i minioritet men ändå. Självklart skulle ingenting gå runt ifall jag inte hade någon inkomst men om man bortsåg från det så hade jag varit lika angelägen om att få spela och göra musik om jag så inte hade fått ett öre för det. Den allra första spelningen, som vi hade haft i skolaulan, skulle såklart alltid vara den jag mindes bäst. Den första spelningen utanför skolans trygga bubbla, den som vi hade haft runt 30 personer i publiken på, skulle alltid vara bland det pirrigaste och turnèn det absolut sjukaste. Det var på turnèn som jag verkligen insåg att det var på riktigt. Men jag skulle aldrig någonsin säga att jag blivit van med det här; att jag inte blev berörd av skriken och applåderna, att jag inte längre automatiskt drog på munnen till ett snett leende när jag hörde hur folk sjöng med i våra låtar – vartenda ord. Jag skulle aldrig bli killen som vande mig vid att tjejer och killar ville få min autograf och ta kort med mig, jag blev fortfarande förvånad och jag älskade det fortfarande. Jag älskade allt med det här och var tacksam för varje dag det fick fortsätta.

Överflöde av syre var ingenting som fanns tillgängligt medans vi tog oss fram till dom framställda ihopsatta borden och jag hade inte ens hunnit dra undan håret ifrån ansiktet förrän Joe undrade om vi var redo.
”Alltid redo”, flinade jag och satte två fingrar mot tinningen i äkta scout-hälsning. ”Tjena”, sa jag sedan till den första tjejen som kom fram. ”Jag gillar ditt hår”, fortsatte jag ärligt med ett brett leende. Det var svart med slingor i nästan alla regnbågens färger, och som en extra twist var helluggen klippt som ett V.
”Ehm he, tack.” Trots det lilla svamlandet var det enkelt att se hur glad hon hade blivit av kommentaren och hon lämnade snabbt fram singeln.
”Shiet det här är första gången jag tar i den nya.” Framsidan hade vi fått se på datorn men det här var ju helt annat. Jag kluddade, ja helt ärligt så såg min autograf fortfarande usel ut, dit mitt namn och gav sedan tillbaks skivan till tjejen.
Jag hade bara hunnit signera två, tre stycken då det blev lite besvikna toner vid bortre bordet där Hale och Martin satt.
”Vad händer?” Jag höjde rösten och försökte se vad som hände bland folket.
”Hon glömde fråga er om kort och Joe låter henne inte backa”, sa Martin och verkade märkbart irriterad – tills ett välbekant leende spred sig över hans läppar. Helt ärligt kunde det inte vara så himla lätt jobb för Joe att försöka organisera sådant här då inte ens bandmedlemmarna alltid samarbetade. Jag såg hur Martin sköt ut stolen och sedan reste sig upp.
”Klart du ska ha ditt kort, du ska få med oss alla fyra bara för det”, hörde jag honom säga innan han klev upp på bordet så att både pennor och vattenflaskor föll ner. ”Hey, killar res er för fan!”
Jag skrattade häpet till men var inte sen med att kliva upp på bordet jag med. Martin drog upp den rödhåriga tjejen som jag nu kände igen från att ha signerat skivan till för bara en stund sedan innan han böjde sig ner och sa något till henne. Hennes kompis fick kameran och med oss fyra runt om henne med diverse rockposer måste det ha blivit ett jävligt snyggt kort. Hon själv verkade en aning tagen och skrattade nervöst innan hon fick en kram från Martin och såg så där typiskt ’Aah det här händer inte!!’ ut.
”Killar sätt er ner nu! Om vi bara går efter kön så blir det här jättesmi..” Jag tror inte att det var någon utav oss som lyssnade på Joe, men det var han med största säkerhet själv van med med tanke på hur länge han faktiskt känt oss. Och liksom.. vi älskade honom för det han gjorde, vilket han säkert också visste innerst inne. Det var bara så här det skulle vara; rockkillar skulle vara dryga och att vara manager skulle inte vara ett lätt jobb.
”Tje..na?!” Jag började le stort vid sista stavelsen då jag förvånat fick se Jens framför mig. Jag trodde att han jobbade till nio.
”Jag sa ju att jag skulle köpa singeln om jag fick autograf”, flinade han och sköt fram den nyinköpta skivan.
”Jag trodde inte du menade det!” Jag skrattade men bet sedan snabbt av korken på pennan. Varför jag ens hade satt på den hade jag absolut ingen förklaring till. ”Kom du nyss?” frågade jag efter att jag skrivit mitt namn.
”Jag hann höra slutet på sista låten. Jag försökte smita tidigare men lyckades inte”, sa han med en suck men sneglade sedan bakåt. ”Det är fler som vill prata med dig.. jag väntar utanför.. eller..”
”Jag ger alla fans lika mycket tid”, flinade jag. Fast jag såg ju också att kön bara blev längre. Vart kom ens allt folk ifrån?! Jag satte pennan mot framsidan igen och skrev snabbt ner några ord innan jag retsamt räckte Jens skivan och vände blicken mot tjejen efter honom. ”Tjena.”
Sov hos mig ikväll? 8)
Jens blick när han började ta sig ut ifrån kön igen var ett tydligt svar och jag log snett igen. ”Om du får ge mig en puss? Självklart!” Flinande vände jag kinden mot scene-tjejen som frågat.

”Jag tror dom var nöjda med valet av singeln”, log jag stort och drog undan den långa luggen med fingrarna. ”Påminn mig att jag måste fixa ny spray, se vad som händer när jag inte har tillräckligt mycket.”
”Jag ser inga fel alls”, sa Jens roat och fick fram busskortet ur fickan. Vi tänkte vara lata och åka buss en hållplats. ”Och det var dom säkert, det var sjukt lång kö ju, varenda en som var där måste ha köpt.”
Jag nickade och stannade till vid busstorget. ”Verkligen. Det var hur kul som helst! Men nog pratat om det.” Jens hade fått höra oavbrutet på mitt signeringsprat sedan vi lämnat skivbutiken. ”Gick det bra på jobbet?”
Jens nickade och kollade något på sin mobil innan han la ner den i byxfickan. ”Jaa det var mycket att göra så det gick snabbt.”
”Så du lämnade dom andra i sticket för att kolla på mig?”
Han flinade och skakade på huvudet. ”Det hade ju varit fint. Nej men det hade precis börjat bli lugnare när jag gick. Alla hade ju gått och lagt sig och så, sedan var det bara några som skulle ha kvällens sista medicin.” Han såg ner på sig själv. ”Egentligen är jag mer för att vänta med att visa sig i mjukiskläder för sin partner tills.. i alla fall ett år. Men nu har du sett mig i alla fall.”
Jag skrattade och tog tag i hans hand. ”Du är söt så det gör absolut ingenting att jag får se det redan nu. Och vadå, jag hade mjukisbyxor och håret uppsatt i en jävla knut – och var osminkad, när vi åkte hem från Hales stuga. Och det var typ en månad sedan!” Det var riktigt illa. Jens däremot var lika snygg som vanligt trots att han hade svarta joggingbyxor, en enkel grön t-shirt under jackan och var helt osminkad. Hans hår låg plattare än i vanliga fall och han såg lite trött ut. Men som sagt; lika snygg som vanligt. I längden skulle det dessutom bli väldigt jobbigt ifall man alltid skulle se jättefixad ut inför sin pojkvän. Några tjejer som jag varit med, enbart för en natt eller två, hade hunnit sminka sig och fixa håret innan jag vaknade, och så hade dom seriöst låtsats sova. Sådant var bara sjukt och så himla genomskinligt. Jag hade föredragit att vakna med en tjej som hade utsmetat smink och tovigt hår.
”Och så ville några fans ta kort på dig den gången, kommer du ihåg det?” Jens skrattade och smekte lite lätt över mina fingrar med sina egna.
”Tyvärr ja.”

Max.
Trey väntade på mig tills vi hade plockat undan allting och Gavin räknat kassan. Det var ett egendomligt lugn som hade spridit sig efter att alla människor, inklusive Martin och dom, hade avlägsnat sig.
”Stick hem du Max, jag ska bara köra en snabbvända med sopen så är det klart. Bra jobbat idag!”
”Jag ska bara hämta min jacka”, sa jag till Trey och smet ut i personalrummet.

Trey.
”Han verkar schysst, Gavin.” Jag tryckte mig lite närmare Max på bänken där vi satt i busskuren.
”Jaa han är helschysst.” Max vände sig om och såg på mig så pass länge att jag nästan blev nervös.
”Vad är det?” frågade jag mycket lägre än vad jag hade tänkt. Varför lät jag så ofta töntig? Typ rädd eller något. Det skulle vara att ljuga om jag sa att jag inte hade tittat väldigt mycket på Martin ikväll, och det förbättrade aldrig mitt självförtroende. Han verkade alltid så himla säker. Jag hade först nu blivit i princip helt bra efter min.. ätstörning medans Martin verkade må hur bra som helst fastän han haft både alkohol och knarkproblem. Jag hade sett Max blick också, inte för att den hade varit trånande eller något men det var verkligen inte omöjligt att han jämförde oss. Jag visste att Max ville vara med mig och att han älskade mig men det betydde inte helt säkert att han inte hade velat att jag skulle vara lite farligare ibland. Om jag skulle försöka vara opartisk så kändes helt klart Martin mer som Max typ, om man bortsåg från incidenten då han hade misshandlat mig då, för det var så klart ingenting Max föll för hos en kille eller tjej.
”Inget.” Han log och skakade på huvudet innan han lutade sig ner mot mig och mumlade ”Eller jo, det här.” Han lät läpparna snudda fjäderlätt vid mina innan han placerade en lika lätt puss alldeles vid min mungipa. Han kunde göra mig galen när han retades på det där sättet men ändå kände jag hur mina spända axlar slappnade av och jag tryckte mig ännu lite närmare mot honom samtidigt som jag försökte få honom att kyssa mig på riktigt.
Utanför busskuren hade det börjat regna och jag längtade efter att få krypa ner under täcket med Max.  

 

 


crash m/m - del 57

hallå?... allå.. allå...
ekar det här inne? Skulle inte vara konstigt isåfall så länge sedan det var som jag la upp någonting. Bortsett från oneshoten då, som jag hoppas att ni gillade? :)
I alla fall har det gått ganska trögt med crash (igen) som ni säkert har märkt här inne. Men jag har åtminstone inte gett upp den, och jag hoppas att ni är några kvar här inne.
Jag har i alla fall bestämt mig för att ta tag i nästa kapitel imorgonbitti innan jag ska iväg till jobbet, även om det lär dröja ett tag innan jag verkligen kommer igång. Man hinner liksom glömma av lite av det man planerat och vart någonstans i berättelsen man befinner sig. Jag har till och med lyckats tappa bort det senaste blocket. Nummer 13 var det tydligen inte, så jag ska leta vidare.

Men när jag kollade mina senaste inskrivna dokument så hittade jag ett oupplagt crash-kapitel faktiskt! Så jag tänkte lägga upp det nu på en gång så att ni får någonting att läsa (:

Hoppas också att ni har haft en bra sommar hittills! Själv har jag jobbat, varit på peace&love (älskade simple plans konsert och var så glad över att jag äntligen fick se dom live, har även dansat som en galning till skrillex :D och stört mig på divan rihanna.) Om någon vecka drar jag till cypern med familjen, och så hoppas jag verkligen på lite sol snart!

Nog om det, här kommer kapitlet. Och jag skulle bli jätteglad om ni kommenterade nu när det var så länge sedan det hände något här på bloggen.
(ni får väl läsa igenom kapitel 56 igen ifall ni har glömt vad som hände sist ;))






Trey.
Resten av helgen hade varit lugn för mig och Max. På lördagen hade vi bakat(!) och sockerkakan blev förvånansvärt bra med tanke på det senaste fiaskot med kringlorna, och sedan hade jag ritat en del och Max skrivit på en låt. Jag hade alltid gillat det med oss; att vi kunde göra olika saker men ändå vara med varandra. Det blev ingen jobbig tystnad utan den var bekväm. På kvällen hade vi kollat en film och bara myst.
På söndagen hade Max stuckit ner till gymmet för att träna lite och jag hade passat på att göra en garderobsrensning. Tyvärr hade dock inte innehållet i lådan under sängen minskat. Varje gång jag var på väg att kasta någon tröja jag inte använt på två år så ångrade jag mig med ursäkten ’Men någon gång kanske jag vill ha den.. Den skulle passa jättebra till ett par ljusare jeans..’
När det så blev måndag hade Max för första gången någonsin, i alla fall under dom perioderna vi bott med varandra, hoppat upp ur sängen när larmet gick igång. Larmet som han för övrigt hade satt på 10 när han inte skulle till läkaren förrän vid halv 4. Jag hade känt mig helt död fastän jag lagt mig tidigt på söndagen och undrat varför han i hela världen behövde fem timmar på sig.
”Jag tänkte att vi kunde gå dit tidigare och se om dom kan ta in mig lite snabbt?” hade han sagt som den mest självklara saken som fanns.
”Du har tid halv 4”, hade jag svarat och kastat iväg en kudde mot honom. ”Godnatt.”
Hade han stått ut med gipset i 4 veckor så kunde han väl stå ut i några timmar till.

”Jag var avundsjuk på Niclas i vår klass när vi gick i 2an för att han hade brutit armen och fick ha coolt gips, jag måste ha varit störd i huvudet.”
Jag skrattade och pulsade fram i snön längs trottoaren som dom tydligen hade glömt att ploga. ”Du ska inte behålla gipset som minne då?”
”Nejdu, jag ska se på när han kastar det. Helst krossar det i små, små förrädiska bitar och trycker ner det så långt det går i papperskorgen, och sedan..” Jag bara väntade på att det skulle börja ryka ur öronen och näsan på honom. Han tystnade och vände blicken mot mig. ”Störd?” log han osäkert.
”Lite grann”, log jag oskyldigt innan jag skrattade.
Jag kunde gissa vart Max skulle spendera kvällen. I duschen. Han som alltid tagit längst tid på sig i duschen och älskade att stå där under kokhett vatten hade nu fått tvinga in sig själv och sedan krånglat med plastpåsar och fått tvätta håret med en hand. Jag hade erbjudit mig att hjälpa honom men det protesterade han väldigt bestämt emot eftersom det skulle få honom att känna sig som att han bodde på ålderdomshem. Duschandet hade ju inte varit det enda problemet heller och jag skulle verkligen inte ha velat byta med honom.
Fast.. det var klart. Hade jag fått chansen hade jag ändå gjort det bara för att han skulle slippa.
Vi gick in genom dom stora dubbeldörrarna och fortsatte mot hissen och den tionde våningen.
”Tror du det är snyggläkaren?” flinade jag och lutade mig mot spegelväggen.
”Det är väl därför du följer med”, flinade Max mot mig och fixade till sitt hår lite. Och han kallade mig fåfäng..

”Ska vi hitta på något imorgon?” frågade jag. ”Nöjeshallen eller något?”
”Nja imorgon kan jag inte.. jag ska iväg och fixa lite saker.. jag ska till skivbutiken och få lära mig kassan.”
”Jaha”, sa jag förvånat. ”Det har du inte sagt något om.”
”Glömde”, flinade Max.
”Då kanske jag leker med Sid istället, det var länge sedan.”
”Jag tror att han också skulle bort”, sa han snabbt, vilket fick mig att höja lite på ögonbrynen. Men jag hann inte fråga någonting innan Max ropades upp.
”Maximilian Spjuth.”
”Japp”, sa han och reste sig upp, kastade sedan en snabb blick på mig. ”Följer du med?”
Det var inte snyggläkaren utan en sjuksyster som visade in oss i ett litet rum. ”Om ni sitter här en liten stund så kommer Jocke alldeles snart. Han fick ett telefonsamtal han var tvungen att ta.”
”Okej”, log Max och satte sig ner på britsen medans jag tog plats på en silvrig metallpall.

Max.
Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades igen och den mörkblonda sjuksköterskan kom in. Jag skulle verkligen inte gilla att bli kallad för sjuksköterska som kille.
”Hej! Då var det dags att ta bort det där då Maximilian.”
”Jaa äntligen”, flinade jag och sköt iväg jackan lite längre bort på britsen.
”Hur känns handleden nu? Har du känt någon smärta när du rört på armen? Så gott det nu går”, frågade han och smörjde in händerna med handdesinfektion.
”Nej dom senaste två veckorna har det inte gjort ont alls.”
”Okej bra”, log Jocke och kom fram och satte sig på en likadan pall som Trey hade framför britsen. ”Då ska det nog ha läkt ihop fint.” Han tog upp en lite annorlunda sax ifrån rockfickan och tog sedan tag i min hand med den andra. ”Känns det något när jag trycker så här?” sa han och tryckte ner tummen mot en punkt i min handflata.
”Nope.”
”Bra.. och det här?”
Jag skakade på huvudet. Jag hade dött om han sagt något i stil med ’Du behöver nog behålla det här i två veckor till.’ Fast det var ganska fint i alla fall, med allas namn och hälsningar på.
”Då kommer jag klippa upp det här, om du lägger armen bredvid dig så slipper du få några smulor på dig, det brukar kunna bli en del.”
Jag såg på medans han började klippa sig igenom gipset och efter en stund kunde han bryta isär det helt och min egen arm kom fram där under.
”Tänk om det varit sommar, då hade den där armen varit asblek”, flinade Trey.
”Eller hur. Nu är den bara lortig.”
Jocke skrattade lite. ”Det var ganska problematiskt att duscha med gips va? När jag var i er ålder, lite yngre, bröt jag benet, en sommar dessutom, så jag kan tänka mig att det kliat rätt fint för dig den senaste veckan också.”
”Oj vad gjorde du?” frågade jag medans han lyfte på min arm och bröt loss den sista delen av gipset.
”Studentresa. Mer än så ska jag nog inte säga.”
Jag kunde inte hålla tillbaks ett skratt. Han var rätt kul den här Jocke.
”Så då ska vi se. Kan du vrida på den?”
Jag fick vrida och böja och en väldig massa innan Jocke kunde konstatera att jag var läkt och hel. Det kändes sjukt ovant att slippa det där gipset.
”gud vad lätt den här armen känns nu!” utbrast jag och höll upp den mot Trey. ”Äntligen!”
Trey fnissade till. ”Mycket bättre, även om jag hann vänja mig med en rosa arm.”
Jocke log mot mig och la sedan ner saxen i fickan igen. ”Det är bara att höra av dig om det skulle vara några problem. Annars får ni ha det så bra.”
”Tack”, log jag och tog hans hand. Första handskakningen med rätta handen på fyra veckor!
Efter att ha tagit Treys hand också lämnade han rummet och jag reste mig upp. Av ren vana tog jag på mig jackan på det där försiktiga sättet och böjde fortfarande inte helt på den, men det kanske var vanligt dom första tio minuterna utan gips liksom.
”Skönt?” log Trey och kom fram till mig för att sedan pussa mig på munnen.
”Jätte”, log jag stort. ”Fast ovant.”

”Ska vi gå hem istället för bussen?” undrade jag. ”Det är ju fint väder.”
I mina ögon var i alla fall snö alltid fint väder, men det var faktiskt inte så himla kallt heller.
”Okej det kan vi göra”, log Trey. ”Vi kan gå till stan?”

Trey.
Till och med jag var tvungen att hålla med om att det var fint. Solen hade inte gått ner helt än utan reflekterade i snön så att den glittrade så där fint, som tusentals små kristaller, alla unika på sitt eget sätt och inte någon annan lik. Träden var även dom täckta av vitt ludd och på vissa gräsmattor var snön helt orörd, utan ett enda fotspår eller hundkiss. Max tog tag i min vantklädda hand med sin nu gipsfria hand och log sedan. ”Jag älskar dig.”
Jag log lite fånigt och gled fram med skorna, som att jag skulle åka skidskor, där det var som mest halt. ”Jag älskar dig med.”
Vi hade närmat oss stan och Max tyckte att vi skulle fira lite att hans gips var borta genom att gå in på supermarketet och köpa med fika hem. Sagt och gjort gick vi in i matbutiken och mot fikahyllorna.
”Åh en ny Ben&Jerry!” tjöt jag till och tvärstannade vid frysskåpet. ”Ska vi köpa glass istället?”
”Lätt”, log Max stort. ”Ta en stor.”
Vi köpte plastskedar också så att vi skulle kunna provsmaka på en gång. Ben&Jerry var ju liksom kärlek på burk.
Vi satte oss på en utav bänkarna bortanför kassorna och jag öppnade burken medans Max rev upp förpackningen med skedarna.
”Dom kommer gå av”, skrattade han och försökte trycka ner skeden i den hårda glassen.

Max.
”Det var kanske inte så bra idèe med glass”, sa jag och såg lite medlidande på Trey som praktiskt taget hackade tänder. Vad hade vi tänkt egentligen? Trey var den som frös mest av alla jag kände och känt, det var vinter, vi hade redan gått långt – och så åt vi glass?
”Ka-hanse in-the”, sa han mellan tandskallrandet. ”Sk-ha vi gå-hå hem?”
”Men du..”, flinade jag och satte på locket för att sedan ställa burken bredvid mig. Jag flyttade mig närmare honom och la sedan armarna om honom. ”Stackars.” Jag strök med händerna längs hans armar och pussade honom sedan försiktigt på halsen. ”Blir det något bättre?”
”Kanske om.. jag får tio till så-hådana där pu-hussar”, sa han och flinade busigt till.
”Du tror det va?” flinade jag tillbaks. ”Jag skulle kunna föreslå att vi kan gå in på toan, men jag vet ju att du inte gillar offentliga toaletter.”
”Nej”, sa han och huttrade till igen. ”Vi går hem bara..”

Jag sneglade lite på Treys profil medans vi gick. Det gick verkligen inte att föreställa sig hur det skulle vara utan honom, om jag aldrig träffat honom, eller om vi aldrig hade setts igen efter att jag flyttade efter tvåan. Han var en så himla stor del av mig.

Trey.
”Men stackare, du skakar ju verkligen.”
Max la armarna om mig igen så fort vi hade kommit innanför dörren. ”Jag lovar att vi ska få dig varm.”
”Mm”, mumlade jag och letade mig in under hans jacka med händerna för att försöka värma fingrarna mot den där bara huden som alltid kändes så varm.
”Ah.” Max flämtade till i samma stund som jag tagit mig innanför tröjan och jag flinade till.
”Oops.”
Min värmekällas mobiltelefon började plötsligt ringa och jag lät sakta mina händer glida ut igen.
”Mamma”, sa han och ryckte på axlarna innan han svarade. ”Hej.”
Jag log mot honom och drog luggen ur ögonen. Jag var verkligen glad för att dom börjat få en bättre kontakt igen, det var viktigt. Se bara på Martin, han hade ingen.. Medans Max pratade gick jag iväg till mitt rum i jakt på en väldigt varm filt som jag ville minnas att jag sett långt in i garderoben.
Känslan när iskalla stela fingrar började tina igen var verkligen fruktansvärd, ännu värre blev det ju om man försökte värma dom under kranen.
Jag drog åt mig snurrstolen vid skrivbordet för att kunna nå upp till den översta hyllan i garderoben. Någon filt verkade dock inte finnas där och jag hoppade ner igen med en suck. Det kunde inte vara nyttigt att frysa så här mycket.
”Just ja”, sa jag för mig själv och föll ner på knä framför sängen för att sedan dra fram lådan jag hade där under. Där låg den, den gråa mjuka stora ullfilten. Jag sträckte mig efter den men hejdade mig när blicken fångade upp någonting annat. Ni vet ibland när man kan få en slags flashback bara genom att se ett enda föremål? Det fick jag när jag såg den blåmönstrade kudden.

”Men måste du flytta?” frågade jag och sköt ut underläppen lite.
”Jag har sagt att jag inte vill men mamma säger att vi måste”, suckade Max tyst.
”Vi kanske kan rymma!” utbrast jag och blåste den blonda luggen ur ögonen. ”Dom kan ju inte flytta utan dig!”
”Jaa! Och sen kan vi komma hem igen om ett år typ! Då.. då finns säkert inte det dumma huset kvar”, sa Max ivrigt. ”Vi gör det Trey!”
Vi log stort mot varandra och utan att ens behöva säga något tänkte vi samma sak då jag drog fram min ryggsäck i samma stund som Max sa ’Vi måste packa!’.
Efter både fnissande, klagande på orättvisa föräldrar och diskussioner om vart vi skulle rymma så hade vi fått ihop två rejäla packningar. Där i våra ryggsäckar fanns bland annat tjocka tröjor, ficklampor, kakor, frukt, saftflaska, sovsäckar, kuddar, filtar och serietidningar. Vi skulle ju alltid kunna smyga tillbaks och hämta mer grejer om vi behövde, nu tog vi bara det allra viktigaste.
”Maximilian, din mamma kommer och hämtar dig snart. Ser ni till att städa Trey?” ropade mamma.
”Okej!” ropade jag tillbaks och såg sedan på min flinande kompis.
Egentligen skulle Max flytta imorgon, så det var ikväll vi var tvungna att rymma.
”Kommer du?” viskade Max och hade redan börjat öppna mitt fönster.
”Jaa.. eller vänta”, sa jag och hejdade mig. ”Jag ska bara skriva en hejdå-lapp.”
”Åh ja, smart. Skriv att vi kommer tillbaks om ett år!”

’Mamma och pappa
Jag och Max har rymmt
Vi komer tillbaka om ett år
Hejdå kram Trey och Max'

Jag drog upp dragkedjan på min jacka och gick sedan fram till fönstret som Max precis tog sig ut igenom. Vi fnissade till lite och puttade igen fönstret efter mig innan vi sprang ut över gräsmattan på baksidan. Eftersom det redan var kväll hade vi bestämt oss för att övernatta på gården första natten. I den stora tallen så att vi inte syntes ifrån fönstren, och sedan skulle vi leta på något bättre ställe imorgonbitti.
”Tur att det är sommar, annars skulle vi kanske ha frusit ihjäl”, flinade Max och tog tag i min arm då jag tände ficklampan.
”Ahadu! Men om det ändå blir kallt har vi ju många filtar och tröjor.”
Vi vek undan några grenar i tallen och tog oss sedan in mot mitten där det var glesare mellan grenarna vilket lämnade ett ganska rymligt utrymme.
”Det här blir skitmysigt”, sken Max upp och tog av sig sin ryggsäck. ”Ska vi bädda på en gång?”
Det blev faktiskt riktigt hemtrevligt efter att vi hade lagt ut sovsäckarna, filtarna, kuddarna och sedan satt med varsin ficklampa. Det var som vår egen koja.
”Du är min bästaste bästis”, sa Max och petade bort en barkbit från stammen. ”Förlåt att jag var dum mot dig förut. När vi gick i lekis.”
”Äh det var länge sen, då var vi ju små”, flinade jag. Nu var jag ju snart tio år! Ändå hade jag ritat lite mer sällan sedan Max sagt det där taskiga första dagen i lekis. Men nu var han inte dum, han var min bästis också.
”Du är min med”, fortsatte jag och sedan skrattade vi lite grann båda två.
En uggla hoade och sedan knakade det till lite bland grenarna. Jag vände snabbt upp blicken mot dom stora grenarna och bet mig sedan i läppen.
”Är du rädd?” frågade jag tyst.
”Nej”, flinade Max. ”Det var ju en fågel.”
”Jaa..”, sa jag och log lite snabbt. Men jag var faktiskt lite rädd för att sova ute när det var mörkt.
”Är du rädd eller?” frågade Max och log brett, vilket fick mig att lika snabbt skaka på huvudet och flina.
”Maximilian! Trey!”
Vi såg på varandra och la nästan samtidigt händerna över munnen. Mamma ropade en gång till och det verkade inte som att hon hört våra kvävda fniss.

Jag kramade hårt om den stora blåmönstrade kudden och drog sedan upp filten lite mer över mig. Vi hade bestämt oss för ett tag sedan att sova och låg nu nerbäddade i våra sovsäckar med ficklamporna släckta.
Det knakade till bland grenarna igen och jag drog snabbt efter andan. Jag hade inte hört några fåglar den här gången.
”Max..”, viskade jag. ”Är du vaken?”
”Jaa”, viskade han tillbaks i mörkret. ”Det är bara fåglar”, fortsatte han som att han visste att jag vara rädd. Jag ville inte vara det, för Max verkade aldrig bli det minsta rädd. Jag var inte mörkrädd när jag var inne, jag behövde inte ha någon sänglampa eller lampa ute i hallen tänd. Men det var läskigt här ute när jag inte visste vad ljuden kom ifrån.
”Om du måste flytta ändå, då kommer vi leka ibland ändå va?”
”Det är klart”, svarade Max. ”Vi kan sova hos varandra på helgerna. Och ringa. Jag lovar”, sa han. ”Fast jag tänker inte flytta.”
”Bra”, log jag.
Leendet höll sig dock inte kvar särskilt länge och jag låg spänt och lyssnade på allt ljud. Svischande ifrån vinden, knakande ifrån grenarna, låga visslande ljud. Det kändes inte bättre när det ibland blev helt knäpptyst heller, för då låg jag bara skrämt och väntade på vilket nästa ljud skulle vara. Vi skulle inte kunna se om någon läskig gubbe kom gående över gräset. Den gubben skulle kunna lägga handen över Max mun så att jag inte hann höra honom skrika.. Någon skulle kunna dra tag i min fot och släpa ut mig ifrån vår koja och sedan kidnappa mig. Eller så skulle en stor flock med fåglar attackera oss, för att det här var deras tall.

”Trey.. gråter du?”
Jag svalde flera gånger och försökte blinka bort tårarna. Jag var fortfarande rädd för att sova här ute i mörkret när jag inte visste vad som skulle kunna hända. Ifall det skulle hända något som det gjort i spökhistorieboken jag läst i för några kvällar sedan. Jag var rädd att någon skulle ta Max. Eller att han plötsligt skulle se på mig med röda ögon och blivit galen. Eller att jag skulle upptäcka att jag var helt ensam, att jag inte skulle hitta ut ifrån tallen och alla ljud skulle bli ännu högre..
”Nejdå”, snyftade jag till.
”Men..” Jag hörde hur Max rörde sig och efter en stund tände han ficklampan. Jag kisade mot den starka ljuset och drog med händerna över dom våta kinderna. ”Du gråter Trey.. vad är det?”
Jag skakade tyst på huvudet. ”Inget.”
”Vill du gå in..?”
Jag ville inte att Max skulle behöva flytta så jag skakade snabbt på huvudet igen. ”Nej det vill jag inte.”
”Okej vänta.” Han kröp ur sovsäcken och började sedan leta runt i sin ryggsäck. ”Här, du kan ta den här.”
Jag såg förvånat på mjukisdjurspingvinen han räckte fram till mig.
”Den brukar hjälpa mig att sova.. lite töntigt”, sa han och skrattade kort till. ”Inte för att jag sover med den jämt! Men.. han.. är bra.”
Jag hade också ett mjukisdjur nerpackat- allra längst ner i ryggsäcken – men som jag inte vågat ta upp för att Max skulle tycka att jag var töntig. Och så hade Max tagit med sig ett..
”Tack”, sa jag tyst.
Max log mot mig och kröp sedan tillbaks till sin sovsäck. ”Du kan få en sådan här också..”. Han fnissade till och la sedan sina smala armar om mig i en kram. Det fick mig att skratta lite också, trots tårarna.
”Tack Max.”

”Är du fortfarande ledsen?” viskade han när det var släckt igen. Han hade lagt sig lite närmare mig och jag kramade hårt pingvinen.
”Nej, det är bättre nu”, log jag med slutna ögon. Ljuden var inte lika läskiga längre. Det var bara vinden som lät, och den var ju inte farlig, och det var bara grenarna som rörde sig, dom kunde inte göra mig något. Och Max lät inte som att han blivit galen. Pingvinen luktade Max också, och det gjorde mig lugn på något sätt.
”Okej bra. Godnatt Trey.”
”Godnatt.”

Max.
”Ska vi.. vad gör du?”
Trey satt framför sängen med en kudde i händerna och han såg ut att vara i en helt annan värld. Men så ryckte han till lite och vände sig om. ”Kommer du ihåg den här?” Han höll upp kudden och jag höjde lite på ögonbrynen innan jag sedan började le. ”Shiet, ja! Du hade med den när vi rymde”, log jag stort.
”Jaa! Och jag var töntig och låg och grät”, flinade han.
”Du var inte töntig”, log jag och tog några steg in på rummet.
”Lite. Du måste ha varit jättetrött på mig..”
Jag log och skakade på huvudet. ”Mest orolig. Jag låg vaken tills jag var helt säker på att du sov. Så att jag skulle veta att du var okej.”
Trey såg lite förvånat på mig. ”Är det sant?”
Jag drog lite på munnen och nickade. ”Jag var egentligen en mjukis fastän jag ville verka väldigt cool.”
Det var klart att jag mindes den kvällen. Vårt rymningsförsök. Dock hade vi ju som känt inte lyckats då vi flyttade morgonen efter. Det vi inte hade vetat då vi låg där i tallkojan var att Treys mamma redan hade sett oss. Hon hade ringt till min mamma och dom hade låtit oss hållas, låtit oss få den där sista stunden tillsammans. Dagen efter hade vi alltså flyttat som bestämt och jag och Trey hade fått nya kompisar och tappat kontakten. När man är så liten är det så mycket som händer, det hade säkert varit skillnad ifall vi varit åtminstone 15. Det hade varit rätt otroligt ifall vi verkligen skulle ha fortsatt hålla kontakt under alla dom där åren tills att vi började på samma högstadie. Och om vi inte hade börjat på samma skola i 7an hade vi inte varit här idag, vi skulle inte ens ha känt varandra.
”Men sötis..” Trey såg alldeles lycklig ut då han reste på sig och kom fram och gav mig en kram.
”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Jag vet att jag redan sagt det idag men..”
”Jag tröttnar aldrig”, log Trey mot min hals. ”Men jag fryser fortfarande.” Han drog sig ur min famn för att gå fram till sängen igen. När han tog upp ullfilten drog jag på munnen till ett snett leende. ”Ska vi göra en koja?”
”Hah va?” flinade han.
”Men.. du vet.. en koja! Här inne. Vi..” Jag tog stegen fram till hans säng och tog upp täcket. ”Vi tar täcken och filtar och sånt. Det blir jättevarmt och mysigt. Och liksom, det var väldigt många år sedan vi gjorde det sist. Tvåan”, flinade jag.
Trey skrattade men nickade. ”Okej! Vi gör en koja.”

Trey.
”Når du?” Max sträckte sig så långt utåt på stolen han kunde och till sist fick jag tag i överkastet och kunde lägga det över stolarna på min sida.
”Perfekt!” flinade jag.
”Bara inredningen kvar då”, sa Max roat och hoppade ner ifrån stolen.
Vår koja var redan riktigt fin om jag fick säga det själv. Vi hade byggt upp den med hjälp av soffan, stolar, filtar och överkast. Väldigt mycket proffsigare än dom vi gjort i våra yngre dagar.
”Det här kanske kan bli något vi kan göra på heltid, du vet professionellt”, skrattade jag på väg mot mitt rum.
”Lätt! Vi skulle bli alla barns favoriter, eller det är väl du redan i och för sig.”
Jag flinade lite för mig själv och drog med mitt täcke och kuddarna, även den blåmönstrade, och gick ut till vardagsrummet igen.
”Ska vi ha ficklampor också?” hörde jag Max säga ifrån köket samtidigt som jag kröp in i kojan.
”Jaa det måste vi!”
Åh, det här skulle bli precis som när vi var små. Minus rädslan över att Max skulle flytta alltså. Lagomt tills att jag bäddat iordning där inne kom Max in, med Ben&Jerry-burken som sällskap.  Han såg lite ursäktande på mig. ”Kan jag få äta ändå..?”
Jag skrattade och nickade. ”Självklart.”
”Vänta föressten”, sa han med ett leende och började ta sig ut igen.
”Vad ska du göra?”
”Vänta.”
Jag protesterade inte utan drog istället den gråa filten om mig och kurade ihop mig något för att försöka få upp värmen.
Max verkade dröja och jag kunde inte riktigt stå emot glasslusten utan tog upp den riktiga skeden, att äta glass med plastsked är värdelöst, och tog upp bit för att stoppa i munnen.
”Kan du öppna?” frågade Max en stund senare utanför.
Jag tog ur skeden ur munnen och böjde mig fram för att dra filten åt sidan. ”Hej boyfriend”, flinade jag och gapade sedan. ”Max! Åh du är bäst.” Jag såg lyckligt på koppen med den varma chokladen han höll i.
”Jag tyckte att du tog väldigt lång tid på dig, men nu är du förlåten”, sa jag glatt.
”Tänkte att du skulle gilla det.” Han flinade och tillade sedan. ”Fast den är inte lika god som mammas tyvärr.”
”På tal om det.. tack.” Jag tog emot koppen och flyttade mig lite längre in igen. ”Ville din mamma något speciellt?”
Han log och skakade på huvudet. ”Bara prata, höra hur det var och så. Det känns bara så.. alltså det är sjukt ovant, men det känns bra.”
Jag log stort och kände mig så glad för hans skull. ”Åh vad bra. Jag kanske inte har sagt det, men jag tycker det är jättestarkt av dig att du vågade ge henne en andra chans liksom.”
Han gav mig ett litet leende och tog emot skeden jag räckte honom. ”Jaa.. hon ångrar sig ju verkligen, och liksom.. jag har väl insett att det inte var så lätt för henne heller att bo med pappa så många år, att dom fick mig så tidigt.. jag har aldrig försökt sätta mig in i hennes situation. Men pappa tryckte liksom ner oss båda.”
Jag nickade lite eftertänksamt. Jag var ledsen över att vi hade varit ifrån varandra den där jobbigaste tiden för honom. Jag hade velat kunna hjälpa.


Max.
Det var klart att jag fortfarande var besviken på henne, men vi hade ju bestämt oss för att göra ett nytt försök. Jag hade inte gjort det lätt för mamma heller efter att jag flyttade hemifrån. Jag hade bara tyckt att det känts så himla jobbigt med hela ’nya familjen’-grejen med Peter och Jenny. Jag hade inte varit redo. Jag och mamma skulle ha behövt bott ett längre tag ensamma först, för under den perioden hade vi faktiskt pratat. När vi väl hade flyttat in hos Peter borde jag ha sagt något till mamma, förklarat att jag inte behövde den sortens nya start, att det bara gjorde allting värre. Men jag hade stängt in alla sådana känslor, mycket på grund av sånt pappa sagt, i mig själv och bara visat ilska utåt. Hon borde ha frågat mer, precis som hon sa när vi verkligen pratade den där dagen jag åkte hem och på riktigt bröt ihop över Trey, men jag förstod ju nu att det hade varit svårt för henne med. Det var så mycket på en gång, och hon hade trott att en ny start var vad jag hade behövt.
”Jag saknade henne nog hela tiden, utan att jag insåg det..”
”Det är klart att du gjorde”, sa Trey lågt. ”Men du behövde kanske helt enkelt den där tiden på dig.”
Hur många gånger hade inte Trey försökt få mig till att åka hem eller åtminstone ringa? Försiktigt sagt att Peter kanske inte var så himla hemsk ändå? Och jag hade alltid bytt ämne eller snäst åt honom..
”Jag ångrar varje dag det som hände med Martin, men det var ändå på grund av det, att du vägrade prata med mig, som gjorde att jag åkte hem.” Jag såg försiktigt på honom men fick ett leende tillbaks.
”Det kom någonting bra ur det hela. Och.. jag tror att vi kom närmare varandra på grund av det faktiskt”, sa han och tog en klunk av chokladen.
Det kändes skönt att vi faktiskt kunde prata om det här i ett annat perspektiv nu, att det inte fick oss att dra oss ifrån varandra och må outhärdligt dåligt.
Jag nickade och log tillbaks lite, såg ner i glassburken och sedan upp på honom igen. ”Blir du varmare eller?”
”Jaa li.. jag kan nog behöva lite hjälp”, ändrade han sig och försökte hålla tillbaks ett flin.
”Inga problem”, flinade jag och tog en sked glass innan jag kröp fram den lilla biten till honom.
Jag tyckte verkligen om att Trey var mindre än mig. Det var ingen jättestor skillnad, men han var lite kortare, hans axlar var smalare och hela han var liksom lite tunnare. Eftersom han fortfarande inte hade gått upp sina kilon än så var han ju tunnare än vanligt, och dom kilona ville jag självklart att han skulle gå upp igen, men jag tyckte om att han var mindre av den anledningen att han passade så bra i min famn. Jag tyckte om att kunna hålla armarna om hans kropp och ha hans kind tryckt mot min bröstkorg. Jag la mina armar om honom och drog honom försiktigt bakåt mot mig så att han kunde luta ryggen mot mig, medans jag i min tur lutade mig mot baksidan av soffan. Trey ställde ifrån sig koppen och log sedan upp mot mig innan han hasade ner en bit. ”Det var mysigt med en koja.”
”Tycker jag med..” Jag böjde mig ner något och fångade upp hans läppar. Jag skulle aldrig helt vänja mig vid hans läppar, på det sättet att det inte skulle får det att pirra i hela kroppen. Den känslan hörde verkligen till min topp 10-lista. Trey särade en aning på sina läppar och försökte sedan lirka upp mina, vilket jag villigt lät honom göra. Kyssen övergick snabbt till en lite djupare och det dröjde inte länge förrän Trey vände sig om och la armarna om min hals. Ficklampan låg på golvet och lyste mot ena väggen, vilket kastade lite skuggor över Treys ansikte. Hans fortfarande kalla händer hade letat sig in under min tröja igen och där lekte fingertopparna lite vart dom än kom åt.
Jag lutade huvudet något åt sidan och kysste honom mjukt innan jag drog läpparna ifrån hans och istället placerade dom mot hans hals.
”Mm”, suckade han nöjt och sträckte lite på halsen.
Jag vet inte vem av oss som tog initiativet men snart låg vi ner över dom fluffiga täckena med armarna om varandra.

Trey.
Max fnissade till och jag stelnade till något med läpparna. ”Vad är det?”
”Jag tänkte bara på.. tänk så hade vi hållit på så här i tallkojan.”
”Max, allvarligt, vi var barn!” Jag skakade lite på huvudet med ett höjt ögonbryn, men kunde inte låta bli att flina. ”Och jag lovar att jag inte kände något sådant för dig då! Jag hade aldrig ens varit kär.”
”Säger du det så”, flinade Max tillbaks.
”Du är knäpp”, skrattade jag kort till innan jag kysste honom igen.
Vi låg där och hånglade en stund till innan han fnissade till mot mina läppar igen. ”Förlåt!”
”Max!” klagade jag. ”Vad är det nu då?”
”Jag bara tänkte på att du skrev den där lappen. Det var så gulligt och töntigt på samma gång. ’Vi har rymt’.”
”Jag skulle aldrig h visat dig den där kudden! Det är inte meningen att du ska tänka på Trey, 8 år när vi.. hånglar! Och det är meningen att du ska värma mig och inte mobbas.”
”Förlåt”, fnissade han igen. ”Jag ska sluta nu. Jag lovar.”
Jag såg skeptiskt på honom men när han trevande lät sina läppar röra vid mina gav jag med mig och flätade in mina fingrar i hans hår. Mina ögon slöts automatiskt och jag rös till av välbehag medans Max varierade mellan att suga tag om min underläpp och att röra vid min tunga med sin.
Men så kände jag istället hans tänder mot läpparna och han brast ut i skratt igen.
Ändå så kunde jag omöjligt vara sur på honom på riktigt när han gjorde det. Fnissa var ju så långt ifrån Max liksom, han som trodde att han var macho på något sätt.
Han la en hand vid min nacke och fångade sedan mjukt upp mina läppar igen. Hur lång tid skulle det dröja till nästa fnissattack, tio sekunder? Jag ville hela tiden komma närmare och i ännu ett försök la jag mig lite mer över honom och turades om att låta händerna smeka hans nacke, bröstkorg och armar. Det störde mig ingenting att vi hade kläder båda två. Jag tyckte det var mysigt att kunna göra sådant här utan att behöva slita av varandra kläderna och ligga med varandra på en gång.
”Fryser du fortfarande?” frågade Max och flätade in sina fingrar i mitt hår. Jag rös till ännu en gång och lutade kinden mot hans bröst. ”Nej nu är jag varm”, viskade jag och slöt ögonen. ”Det är skönt när du gör så där.”
”Det här?” Han snurrade en hårtest runt fingret och jag nickade.
”Mm.”
Vi låg tysta en stund medans Max fortsatte röra vid mitt hår. Jag skulle väldigt lätt kunna somna kände jag.
”Ska vi sova här?”
Max skrattade lågt men nickade. ”Kan vi väl.”
”Bra.. för jag tycker det här är väldigt mysigt..”
”Håller du på att somna?” frågade han roat.
”Mm..”

Max.
Mycket riktigt snarkade han till tyst efter några minuter och jag flinade. Han var så gullig. Han kunde verkligen somna vart som helst. Jag själv hade aldrig kunnat somna i bilen eller på bussen, väldigt sällan i soffan också. Jag la mig lite mer tillrätta men golvet kändes hårt trots täckena och det var inte särskilt bekvämt att sova med jeans.
Efter att ha vridit och vänt på mig ett antal gånger satte jag mig upp och drog handen genom håret. Jag skulle aldrig kunna sova här. Hur jag hade kunnat sova i den där sovsäcken i tallen med en massa myggor och rätt kylig luft hade jag ingen aning om. Det var Max 8 år det.
”Trey”, viskade jag.
”Vad är det?” mumlade han. Han kunde inte ha sovit så hårt.
”Ska vi lägga oss i sängen istället?” undrade jag.
”Okej.. vill du det?”
”Du får ligga kvar om du vill, men jag kommer inte kunna sova här”, flinade jag i mörkret.
”Nej jag kommer också.” Han gnydde till lite men satte sig upp och vi hjälptes åt att få med täckena och kuddarna ut.
”Åh nej glassen!” utbrast jag då jag kände burken mot knäet. ”Den lär vara smält nu..”
”Ojdå. Men du kanske kan dricka den, som en milkshake. Jag ställer in den i kylen.” Han skrattade lågt och fick tag på den.
Jag kände mig framåt med händerna i mörkret tills jag nådde lampknappen. Den tidigare kolsvarta lägenheten badade plötsligt i ljus och jag kisade snabbt.
Trots att jag inte sovit något hade jag blivit lite sömnig av att ha legat och lyssnat på min sovande pojkvän. Trey gick ut till köket och kom sedan ut i hallen igen. ”Ditt eller mitt rum?” frågade han trött och såg ut att kunna somna stående.
”Mitt?” log jag och släpade med våra täcken in dit.
”Kom”, mumlade Trey efter att ha fallit ner i sängen och sträckte ut armarna mot mig.
”Jag kommer”, flinade jag och la först täcket över honom innan jag kröp ner bredvid honom, nu utan jeans och tröja. Trey tryckte mjukt läpparna mot mitt nyckelben när jag la armarna om honom.
”Har du.. kvar din pingvin?” mumlade han.
”Va?” skrattade jag.
”Pingvinen..”, sa han igen.
Åh jaha, den pingvinen. ”Hah, nja.. kanske i förrådet isåfall. Vadå vill du ha den?”
”Mm.. eller nej, jag är inte rädd nu.. god..”
Jag skrattade till igen då han verkade somna mitt i meningen. Han blev verkligen förvirrad när man väckte honom efter att han bara sovit en liten stund. Vilket var ganska roande faktiskt.

”Nej ligg kvar ett tag.” Trey såg lite besviken på mig när jag reste mig upp ur sängen.
”Det känns som att vi har lite ombytta roller”, flinade jag. ”Det är du som ska vara uppe tidigt och jag som ska sova halva dagen.”
”Precis, så lägg dig här och sov med mig igen”, sa Trey och flinade tillbaks.
”Det låter lockande, trust me. Men jag måste hinna duscha innan jag ska med bussen.”
”Vill du att jag ska bli din första kund?” log han.
Det kändes verkligen inte bra att ljuga för Trey om att jag skulle till skivaffären för min första jobbdag, men jag kunde ju inte säga att jag skulle iväg med Sid och fixa saker till hans överraskningsfest. Och skivbutiken lät åtminstone trovärdig, det sista jag ville var att han skulle misstolka allting igen och tro att jag var ute med någon hemlig kille. Så det var en godkänd lögn tyckte jag.
”Nej jag blir nervös då”, flinade jag. ”Du får komma nästa gång när jag ska jobba på riktigt. Jag ska bara få lära mig lite saker idag.” Chefen hade faktiskt ringt mig om det där, bara att det handlade om en annan dag än idag.
”Okej då”, log han snett.
Jag lämnade sovrummet och gick in i badrummet för att ta mig den efterlängtade duschen. Inte för att det var länge sedan jag duschade sist men det var ju bland det skönaste som fanns, särskilt nu när jag var gipsfri. Också en het kandidat på topp 10-listan.

Trey.
Jag tog mig upp från den varma mysiga sängen och log sedan för mig själv när jag gick förbi badrumsdörren och hörde Max röst där inifrån.
”Vad är det för låt?” ropade jag varpå jag fick ett skratt till svar.
”Sluta tjuvlyssna!”
”Tyckte bara att det lät misstänkt likt simple plan som du säger att du inte gillar.” Jag flinade och gick vidare ut till köket där jag började plocka fram frukost. I det stora hela hade jag och Max ganska liknande musiksmak, men han hade aldrig varit så mycket för simple plan, green day och good charlotte, sådana band som jag lyssnat på sedan 6an typ. Jag å andra sidan tyckte inte alls om rise against som Max gillade. Men förutom dom var vi rätt lika.
Jag tog fram yoghurten och tvekade sedan efter att ha tagit fram en tallrik. Om jag hoppade över frukosten idag bara så betydde inte det att jag skulle falla tillbaks till några slags svältvanor heller. Jag var verkligen inte hungrig, vilket var helt naturligt att man inte var ibland.
Jag försökte hålla tillbaks ett nöjt leende när Max kom in i köket men lyckades inte riktigt. Det var precis som att dom flesta tjejer inte skulle kunna låtsas oberörda om Taylor Launtner eller Cristiano Ronaldo skulle göra entrè i ens kök med bar överkropp som det fortfarande rann vatten längs och med endast en handduk knuten lågt om midjan, precis så att höftbenen skymtade. Däremot har jag själv aldrig fattat vad alla tjejer ser hos den där varulvsJacob, visst han hade snygg kropp, men resten då? Inte mycket att hänga i julgranen enligt mig, inte något som attraherade mig i alla fall. Jag var mer för vampyrfarsan slash doktorn, Carlisle.
Jag lyckades i alla fall höja blicken igen lagomt tills han drog den svarta luggen ur ögonen. När håret var blött syntes knappt dom där blonda slingorna som annars var så mycket Max.
”Frukost?” log jag dumt.
”Vad är det med dig då?” skrattade han.
”Inget”, sa jag snabbt, fortfarande med ett leende. Allvarligt, jag hade sett Max i bar överkropp i princip varenda dag sedan vi flyttade ihop där i studentrummet på gymnasiet.  Det skulle vara pinsamt att erkänna att jag ibland fick lite svårt att prata i närheten av den överkroppen, för den hade ju faktiskt inte ändrats bara för att jag insett att jag var kär i Max, det kunde hända att jag såg den på ett annat sätt men ändå. Dessutom var det inte igår jag hade insett att jag var kär, det var rätt länge sedan nu. Okej jag ska sluta babbla om Max överkropp nu. Men han skulle tycka att jag var töntig om han visste.
”Men vilken service”, log han och såg mot det dukade bordet. ”Jag ska bara klä på mig snabbt först.”

Jag hade förstås förstått att Max inte skulle gå med på att bara han åt frukost. Det var knappast bara jag som hade skadats av den där perioden, jag hade gjort Max väldigt illa också.
”Du ska väl också äta?” frågade han förvånat då han kommit tillbaks påklädd och sett att det bara stod en tallrik och ett glas framme på bordet.
”Jag är inte hungrig..”
”Trey.. du får äta ändå, ta en macka i alla fall.”
Jag suckade lite. ”Det är ingen fara Max, jag tycker inte att jag är tjock eller något. Jag är bara inte hungrig, du är väl inte heller alltid hungrig?”
”Nej men det är skillna..”
”Varför då? Allvarligt, jag gjorde en jävligt dum sak, även om jag inte själv förstod hur allvarligt det blivit, men jag är typ.. frisk nu. Ska jag då behöva straffas för det i all framtid och alltid behöva pressa i mig mat fast jag inte är hungrig? Det är inte rättvist.”
Max såg osäkert på mig, vilket direkt gav mig dåligt samvete. Han hade varit så himla orolig för mig, han hade tagit åt sig jättemycket över den där kommentaren han hade sagt på sjukhuset.
”Ja du kanske måste pressa i dig mat ändå ibland, fastän det inte är rättvist”, sa han till sist. ”Din kropp behöver det Trey, även om du inte känner dig hungrig så behöver du den där maten ändå, frukost är det viktigaste på hela dagen ju, och ännu viktigare för dig. Jag tror inte att du har återhämtat dig helt och hållet än, och du har absolut inte gått upp alla kilon du gick ner.”
Jag såg tyst ner i bordet och ryckte på axlarna.
”Jag menar inte att vara elak, det förstår du väl? Du gör ju så klart som du vill, men jag tror det är väldigt bra om du försöker äta ändå.”
Jag suckade men tog ändå ut en smörgås ifrån påsen och drog åt mig smörpaketet. ”Nöjd?”
”Japp”, log Max.
 Jag kunde inte låta bli att le tillbaks lite. ”Jag vet att du menar väl Maxi.. det är bara.. känsligt.” Jag såg sedan till att byta ämne. ”Fick du tag på någon om ugnen igår föressten?”
”Nej.. det var ingen där under helgen. Det var en telefonsvarare, jag ringer imorgonbitti.”
”Okej vad bra”, log jag. ”Vi har ju lyckats rätt bra utan ändå.”
”Jaa, fast nu börjar frysen bli tom”, flinade Max. ”Ska vi åka hem till dig eller mig och tigga matlådor?” frågade han roat.
”På tal om det.. det var länge sedan vi var hem till mig. Även om mamma och pappa redan känner dig så vill jag ju.. presentera dig som pojkvän du vet.” Jag såg lite generat på honom.
Max såg dock lite mer besvärad ut. ”Har du inte sagt något.. på telefon eller så?”
”Jo till mamma.”
”Men din pappa vet inte?”
”Vet inte.. det beror på om mamma sagt något. Vadådå?”
”Jag vill inte att det ska bli tjaffs Trey.. jag träffar gärna din mamma men.. det kanske är bättre om du åker hem själv. För din skull typ..”
Jag såg ner i bordet och nickade igen, försökte le lite.
”Okej.”
”Trey?”
Jag såg upp på honom och tvingade fram ett till leende. ”Jaa?”
Han ville inte ens bli presenterad som min pojkvän. Eller.. egentligen förstod jag väl vad det berodde på men det kändes ändå inte bra. Jag kanske var självisk men jag ville att han skulle kunna stå ut med eventuellt tjaffs för
min skull, om han nu trodde att det skulle bli det.

Max.
Jag bet mig i läppen när jag såg smärtan i hans ögon. Varför lyckades jag alltid såra honom så ofta för? Jag hatade det.
”Varför vill du inte?” frågade Trey tyst. ”Om det är för pappa så..”
Jag ryckte på axlarna men suckade sedan. ”Han tycker inte om mig Trey. Jag skulle bara ställa till det, jag vill att du ska kunna åka hem och ha trevligt med din mamma och pappa, jag skulle bara förstöra det.”
”Men det skulle du inte alls! Jag vill ha dig där och det får han finna sig i bara. Det är inte dig det är fel på.”
Jag log svagt mot honom. ”Han tycker ju det är mitt fel att du blev gay typ, jag tror inte det blir så populärt om jag nu är din pojkvän.”
Trey såg lite sorgset på mig, jag visste att han kände sig skyldig för att hans pappa var så mot mig, men det var verkligen inte hans fel. Jag brydde mig inte så pass mycket att jag blev ledsen, jag kunde skaka av mig det. Värre var det för Trey som blivit ignorerad av sin pappa flera dagar efter att han kommit ut.
”Men om.. vi bortser från pappa, hade du velat följa med då?” frågade han osäkert.
”Trey, det är väl självklart!” sa jag förvånat.
”Är det?” frågade han, fortfarande lika osäker.
Det gjorde så ont i mig att se den blicken och höra det tonfallet. Hur kunde han tro att jag inte skulle vilja det? ”Om du vill att jag följer med är det klart att jag gör det. Jag ville bara inte att du skulle behöva tycka det blev jobbigt, men jaa det är klart jag vill.”
”Okej..”
Jag la huvudet lite på sned och sträckte mig efter hans hand över bordet. ”Jag vill väldigt gärna bli presenterad som din pojkvän.” Det var väl helt självklart att jag ville.
”Okej”, log Trey och det sorgsna i hans blick var borta. ”Det kommer gå bra. Allt går bra när jag är med dig.”

”Lycka till jättemycket”, log Trey och gav mig en puss på munnen i hallen. Han vände sedan blicken mot vardagsrummet och vår koja som stod kvar. ”Det var mysigt igår”, flinade han.
”Tack”, log jag och nickade sedan. ”Hur mysigt som helst. Jag vet inte hur lång tid det tar men.. vi ses senare.”
”Japp”, log han tillbaks.
”Ska du göra något?”
Han såg lite fundersam ut. ”Jag tänkte kanske ringa Cornelia.”
”Okej, gör det”, sa jag glatt och drog upp dragkedjan på min jacka. Vinterjackan. Jag hade till sist fått inse att det var dags att lägga undan skinnjackan för i år. ”Hejdå!”
”Hejdå.”

Jag slog Sids nummer när jag kommit ut ifrån lägenheten och efter några signaler svarade han.
”Tja, det är Max. Du hade tid att ses va?”
Vi hade bestämt det under kvällen hos Martin och det var ju inte helt att lita på att Sid kom ihåg något utav den.
”Jaa självklart! Ska vi ses på stan?”
”Jaa det blir bra. Kan du vara där snart?”
”Absolut, en kvart? Gallerian?”
”Perfekt”, log jag och avslutade samtalet.
En bussresa senare var jag framme vid stan och gick mot gallerian. Jag ville verkligen att allt skulle bli perfekt på fredag. Trey var värd det.
Jag såg mig lite omkring och fick efter en stund syn på en lång kille i svarta skinnbyxor och fluffig svart jacka. Sid höjde handen och log sedan när han kom fram. ”Tjena, läget?”
”Bra”, log jag. ”Själv då? Hämtat dig från festen?”
Sid skrattade och nickade. ”Tacokväll låter ju rätt oskyldigt.. men visst var Trey lite småfull också?”
Jag nickade roat. ”Japp. Det var han.”
”Jag har knappt sett honom det innan när jag tänker efter.. det hade nog varit ännu roligare om jag själv varit nykter.” Sid flinade och drog handen genom håret. ”Vad börjar vi med?”
Jag drog upp den skrynkliga planeringslappen ifrån fickan och lät blicken följa dom olika raderna. Vi hade kommit fram till att vi kunde fixa det mesta tillsammans istället för att dela upp det. Jag var ju inte dödligt förbannad på honom längre. Dessutom var det här för Treys skull.
”Heliumballonger skrev vi på dig, vart fan hade du tänkt skaffa helium?”
Sid skrattade. ”Jag har mina kontakter. Det kan jag fixa dagen före eller något, men ballongerna kan vi ju köpa idag.”
Jag flinade men nickade. Hade han sagt att han skulle fixa det fick jag väl lita på det. ”Ögonbindel.”
”Okej, buttricks då?”
”Yes.”
Vi styrde stegen mot skämtbutiken och hittade en hel del oseriösa saker som vi knappast behövde men som var roliga att testa ändå. Peruker till exempel. Jag blev otroligt sexig i en Elvis-frilla och Sid blev.. ännu mer galen än vad han redan var i någon läskig silikonflint.
”Behåll det där långa håret”, skrattade jag.
”Jag måste skicka bild till Jens!” Sid räckte mig sin mobil och jag såg imponerat på den. Jag var inte särskilt bra på namn och märken och sådant där, men det var en mer avancerad touch-telefon än vad jag själv hade. Blänkande svart med rött ljus på sidorna, som något slags neonaktigt. ”Den här är rätt ny va?”
”Eh ja, det.. hände en liten olycka med den förra”, flinade han och stack sedan in en hårslinga som smitit ut ifrån den där läskiga flintmasken innan jag tog ett kort.
”Sexigt”, konstaterade han. ”Men inte så rockigt..”
Jag kunde inte låta bli att skratta igen då jag såg Sid gå vidare mot partyhyllorna, fortfarande ikädd flintisperuken.
”Åh just ja, kalastutor var det också”, sa jag och plockade ner en förpackning samtidigt som Sid valde ballonger.
När vi kom ut ifrån affären kunde vi stryka ballonger, tutor, serpentiner, ögonbindel och.. en del annat kul vi hittat, från listan. Vi bestämde oss för att ta systemet på en gång också när vi ändå var på stan. På vägen dit pratade vi om lite allt möjligt och jag kom på mig själv med att tycka att det var kul att umgås med Sid. Vi hade ju egentligen bara träffats ensamma två gånger tidigare; när Trey bodde hos Sid och Sid kom hem till mig för att försöka förklara allting. Det var inget trevligt minne. Och så när vi hade planerat till Treys födelsedag för någon vecka sedan. Vi pratade ju säkerligen inte om samma saker som Sid och Trey gjorde, och jag hade lite svårt att tänka mig vad vi skulle ha hittat på hos Sid en hel dag, den tid som Trey kunde spendera med honom, men det var ju förståeligt.
Dom två hade kommit väldigt nära varandra. Att dom hade gjort misstaget att hamna i samma säng med varandra gjorde inte att jag på något sätt önskade att dom aldrig hade träffats, absolut inte. Sid var en bra kille, misstag gjorde alla (jag själv inom en väldigt stor parantes), och han och Trey passade bra tillsammans.
”Du kommer få gömma allt det här hemma hos dig”, flinade jag medans jag plockade ner några ölflaskor och la i korgen.
”Vart har du sagt att du är någonstans föressten?” frågade Sid.
”Skivaffären. Jag ser det som en vit lögn i alla fall. Jag ska dit på måndag på riktigt, få lära mig kassan och sånt där.”
”fan vad kul”, log Sid glatt. ”Och absolut, sådana lögner får man använda, det är ju för ett gott skäl i alla fall. Men vi skulle kunna dra dit ändå? Vi behöver ju en tröja till honom?”
”Ah just ja, det tänkte jag inte ens på. Det kan vi göra.”
Vi gick vidare längs gångarna och stannade sedan till vid champagnehyllan. Skulle vi fira så skulle det ju vara på riktigt liksom.

Trey.
Jag hade precis tryckt ner handtaget till ytterdörren när telefonen började ringa. Hemtelefonen – vilket bara kunde innebära en förälder.
”Hallå det är Trey?”
”Hej, det är mamma. Hur är det med dig?”
Jag log lite när jag hörde hennes röst och lutade mig mot dörrkarmen in till köket.
”Det är bra.”
”Vad skönt att höra, det var ett tag sedan vi hördes”, sa hon och lät lite ursäktande. ”Är det bra mellan dig och Max?”
”Det gör inget mamma, jag borde också ha ringt. Men jaa det är väldigt bra just nu.”
Vi pratade om lite allt möjligt och skrattade båda två en hel del. Det var skönt att prata med henne och jag insåg att jag faktiskt längtade hem lite.
”Vad önskar du dig för något i present då? Jag och pappa har varit ute flera gånger förra veckan utan att lyckas. Du är rätt hopplös”, skämtade hon.
”Åh jag vet inte”, flinade jag. ”Presentkort funkar ju alltid.”
”Du tycker inte sådant är tråkigt då”
”Nej inte alls”, sa jag och snurrade sladden runt fingret.
”Du kan väl ringa om du kommer på något mer i alla fall? Och så kan ni väl komma hit, eller ska vi ta med tårta och komma hem till er?”
Det kändes bra att mamma fortfarande tog det som en självklarhet att baka tårta till mig och sånt där, än att jag skulle behöva baka och bjuda på kalas. Det var inte min grej, och jag var ju som känt värdelös på att baka.
”Vi pratade faktiskt om att komma och hälsa på imorse.”
”Vad kul!” sa mamma glatt. ”Du kanske ska ut något på fredag med kompisar då?”
”Nja, jag jobbar till halv fyra, sedan är jag nog bara hemma med Max, eller om vi kanske går ut och äter.”
Mitt senaste minne av restaurangbesök var dock allt annat än bra. Det var när jag hade gått ifrån bordet och spytt inne på toan. Och sagt till Max att jag bara var sjuk.. men det skulle inte bli så igen. Det kändes egentligen dumt att inte ha berättat någoting alls om den stora grejen för mamma och pappa, men jag hade förnekat det så länge, och sedan hade jag bara skämts. Det var svårt att se någon förändring själv i spegeln, men jag hoppades i alla fall att jag såg lite mer ut som mig själv igen. ”Sedan går vi kanske ut på lördag med Sid och dom.” Jag hade faktiskt inte tänkt på att planera någonting alls, fast jag såg det ju inte som så stor grej heller.
”Vad roligt gubben. Men då kanske det blir lite svårt att hinna med fredag eller lördag då. Kan ni på söndag?”
”Jaa det blir bra.” Jag tvekade lite innan jag fortsatte. Hon hade ju hela tiden sagt ’ni’. ”Max är lite orolig.. och jag med om jag ska vara ärlig. Har du sagt något till pappa om.. oss?”
”Vännen, oroa er inte över det. Jag ska prata med pappa. Han kommer inte att bete sig som sist, det ska han ha väldigt klart för sig. Vi saknar dig jättemycket båda två. Men ja, jag berättade om er för honom efter att du sa det till mig. Var det okej?”
”Jaa så klart. Hur.. tog han det då?” suckade jag.
Pappa skulle aldrig bli helt nöjd förrän jag kom hem med en flickvän, men det skulle inte hända.
”Han sa inte så jättemycket faktiskt, mest att det var väntat. Men bry dig inte i det Trey. Jag är jätteglad för er skull, jag skulle ha varit oroligare om det varit någon kille jag aldrig sett och inte alls vetat vad han var för slags person.”
Jag flinade lite. ”Typ någon läskig punkare som suttit inne?”
Mamma skrattade. ”Då hade du fått flytta hem igen! Max är en bra kille.”
”Jaa det är han”, log jag. ”Men jag ska iväg till Cornelia, så det är nog bäst jag går nu så jag hinner med bussen.”
”Åh visst, du får hälsa henne, så ses vi på söndag vid två? Blir det bra?”
”Jättebra”, log jag. ”Hejdå mamma.”
”Hejdå gubben.”

Max.
”Vi skulle ha tagit med en dragväska”, flinade Sid när vi kom ut ifrån mataffären med dom inköpta ingredienserna till tårtan. ”Var du seriös med att du kunde hjälpa till att baka?” undrade jag.
”Självklart. Jag har typ gjort två tårtor i mitt liv men”, svarade han med ett skratt.
”Det får duga”, flinade jag. ”Då kan du ju komma förbi på förmiddagen så hinner vi fixa allting innan han kommer hem.”
”Det kommer bli skitkul. Oj, här ska vi in.” Vi svängde ner på en mindre gata i stan och passerade några lägenheter och alternativa småbutiker innan vi kom fram till Tune up.
”Oj rockstjärnebesök”, flinade Gavin och kom ut ifrån bakom disken för att greppa tag om Sids hand och ge honom en kram med ena armen. ”Läget? Oj tjena Maximilian, jag såg dig inte först.”
”Hej”, log jag.
”Det var inte idag du skulle jobba va?” fortsatte han lite förvirrat.
”Nej på måndag, vad jag hörde sist i alla fall”, flinade jag.
”Jaa men det låter bekant. Jag har lyckats tappa bort min kalender så det är lite småkaos i huvudet för tillfället. Så vad är ni ute efter då? Vi har fått in ett par live-skivor..”
”En tröja faktiskt.” Sid såg mot hyllan som gick längs ena väggen och som innehöll massvis med bandtröjor. ”Avenged sevenfold, finns dom kvar?”
”Yes, vi har fått in några nya för någon månad sedan. Få se..” Han följde det översta hyllplanet med fingret och tog sedan ner en svart t-shirt med den vita bandloggan. På ryggen stod titeln på senaste albumet. Skitsnygg.
”Hans pojkvän ska bli kidnappad till deras konsert på sin födelsedag”, flinade Sid. ”Den där var assnygg.”
”Jaa jättecool, den var inte så där plåttrig som vissa kan vara. Den får det bli”, log jag.
Gavin gick iväg mot kassan och sa samtidigt att han tyckte det var en jävligt cool present att få bli kidnappad till en konsert, själv skulle han på deras spelning i en närliggande stad helgen efter med några kompisar.
”Och så har du 40 procent i personalrabatt också”, log han och la ner tröjan i en påse.
”Trevligt.” Jag log snett och drog sedan mitt kort.

”Ta det lugnt killar.” Gavin höjde handen när vi lämnade butiken och där ute möttes vi av ett ordentligt snöande.
”Shiet vad bra, nu är typ allt fixat”, sa Sid och drog upp huvan på sin jacka.
”Jaa duktiga vi varit. Schysst att du följde med.”
”Det var bara kul ju.” Han tog upp ett ciggpaket ur jackfickan och halade upp en cigarett innan han räckte det mot mig. ”Röker du?”
”Nope”, log jag. ”Jag gjorde det tidigare. Men nu försöker jag få Trey att lägga av så det skulle vara lite dubbelmoral om jag rökte själv”, flinade jag.
”gud, han höll på att sluta redan första gången vi träffades”, sa Sid roat och tände sin.
”Han har sagt att han ska sluta i tre år eller något. Men jag tror han varit utan i någon vecka nu! Det är rekord.”
”Jävlar. Då ska jag inte röka något på fredag så han ramlar dit igen.”
Sids mobil började ringa och jag riktade blicken framåt istället medans vi fortsatte gå.
”Hej! Haha visst var jag?” sa Sid i telefonen och jag fick känslan av att det var Jens.
Jo vi hade varit duktiga som fixat allt på listan som kunde köpas. Fast något som inte stod på listan och som jag verkligen borde ha fixat var en present till Trey. Någonting utöver konserten. Det behövde inte vara något stort men det var klart att jag ville kunna ge honom en present på morgonen. Jag hade bara ingen aning om vad. Han gav ju så värdelösa förslag också. Kajalpenna eller hårspray? herregud..
”Jens ska iväg och jobba om en timme, dom hade precis ringt honom, så jag tänkte åka förbi honom lite snabbt innan. Om det inte var något mer..?”
”Nej men det är klart att du ska åka till Jens”, log jag. ”Vi har fixat allting. Får du med dig det här?” sa jag och räckte honom dom två påsarna jag höll i. ”Han kommer se annars, jag lovar.”
”Det skulle ju verkligen sabba.” Han flinade och tog tag om alla påsarnas handtag. ”Då ses vi på fredag.”
”Jaa det gör vi”, log jag.
Han gjorde en ansats till att gå men vände sig sedan om igen. ”Det var kul att.. shoppa med dig Max.”
Jag log tillbaks och nickade. Det hade varit en kul dag, inte alls så att jag hela tiden hade behövt tänka ’Det här är för Treys skull, jag står ut en timme till..’.
Jag gick däremot inte direkt till bussen utan begav mig istället till biblioteket.
”Hej, finns det någon ledig datatid?” frågade jag den äldre bibliotekarien som satt i receptionen.
”Jaa vi har flera stycken just nu. Dator fem kan du ta. Hur lång tid?”
”Tio minuter max, tack”, log jag och började gå mot det lilla datorrummet. Jag stannade dock till snabbt och vände mig om igen. ”Föressten jag behöver..”
”Shh”, sa hon och såg med ens mer sträng ut.
Jag log lite ursäktande och gick snällt fram igen innan jag fortsatte. ”Jag ska skriva ut fem papper.”
”Fem cent blir det då”, sa hon och räckte mig lika många blad.
”Tack”, viskade jag och drog sedan lite på munnen efter att jag vänt mig om. Jag förstod inte varför alla skulle vara så känsliga på bibliotek. Om man skulle råka få en hostattack skulle man väl bli halshuggen typ. Eller nerklubbad med några biblar eller världsatlasar.
Jag satte mig ner på den osköna plaststolen och tryckte upp en internetruta. Jag kanske hade varit optimistisk när jag sagt tio minuter. Med den där datorns hastighet skulle jag behöva en timme för att ens komma till inloggningen av min mail.
Några djupa suckar fick mig att vända mig om och jag trodde på riktigt att jag såg i syne. Det kunde inte vara han.
”Pontus?”
Den stora killen, jag menar verkligen stor; inte en sådan kille man vill möta i skolkorridoren och råka ge fel blick, vände sig om och såg en aning förvånad ut han med.
”Vad fan gör du här?”
”Kan fråga dig detsamma”, sa jag med ett höjt ögonbryn.
Jag hade skolkat en hel del på högstadiet, men Pontus hade varit flera snäpp sämre. Han pluggade aldrig någonsin till några prov och det hade gått rykten, och gick säkert fortfarande, att han både hade klått upp sin mattelärare och tryckt ner en sjua i toaletten. Jag hade så klart varit en av dom där killarna som råkat, okej jag erkänner; medvetet, gett honom fel blick i korridoren. Det hela hade slutat med att han bokstavligt talat hängt upp mig i tröjkragen på en av klädkrokarna.
Och nu satt denna Pontus framför en dator med massvis med böcker. Pontus som hade druckit öl på lektioner och som inte ens varit närvarande på skolavslutningen, förmodligen för att hans betyg var obefintliga. Ni fattar min förvåning?
Han hade inte förändras mycket utseendemässigt. Han hade till och med på sig en basebolljacka som påminde om jackorna skollaget hade haft.
”Äh man måste väl ta tag i plugget någon gång”, sa han och ryckte på axlarna.
”Pluggar du?” Jag kunde inte ens försöka låtsas som att jag inte var förvånad.
”Tyvärr. Läser in några ämnen jag inte fixade på gymnasiet.”
”Vad.. bra för dig..”, sa jag och började le. Sjukt otippat. Jag hade mer väntat mig att han skulle jobba i någon korvkiosk och skita fullständigt i allt som hade med skola att göra, precis som vanligt.
När jag vände blicken mot datorskärmen igen så hade startsidan äntligen laddat färdigt och jag knappade in hotmail.com för att sedan logga in.
Nästan överst låg mailet med konsertbiljetterna och efter att ha tryckt på skriva ut-ikonen så var det bara att börja vänta igen. Dom var inte bara känsliga på bibliotek, dom var uråldriga också. Man väntade sig ju nästan att möta en dinosaurie bland bokhyllorna.

Trey.
Precis som vanligt syntes Cornelia på långt håll med sin färgglada uppenbarelse.
Medans jag själv oftast råkade stöta i någon med armbågarna när det var mycket folk på stan så dansade nästan Cornelia mellan dom, smidig som en katt.
”Trey”, log hon stort och tog ett litet skutt innan hon kastade sig om halsen på mig.
”Hej.” Det var omöjligt att inte le stort av en sådan kram.
Hon släppte mig igen och log fortfarande lika stort. ”Hur är det favoritkusin?”
Idag var hon klädd i en svart kappa med svart pälskrage, och likadana muddar vid ärmarna och längs nederkanten. Till den hade hon ett par grönsvartrutiga jeans. Förvånande nog hade hon inte bytt hårfärg sedan sist utan det var fortfarande svartrött – för dagen pyntat med två hårspännen med pandor på. För att kompensera, antog jag, den svarta kappan hade hon en stor halsduk i samma gröna nyans som jeansen som såg oerhört mysig ut, och som gick enda upp till hakan. Jag hade också gärna haft en varm halsduk att kunna gömma halva ansiktet i, men det hade jag helt glömt av att leta på innan jag lämnade lägenheten. Så nu frös jag istället trots att jag hade min svarta vinterjacka som var fodrad med vit päls. Händerna höll sig i alla fall varma i mina stickade röda vantar, men jag borde ha tagit en mössa.
”Väldigt bra”, sa jag utan att ljuga. ”Jag hade inte väntat mig dig med samma hårfärg så här långt efter”, skämtade jag.
”Jag köpte färg igår, så det ska blekas ikväll”, avslöjade hon med ett flin.
Jag skrattade lite och skakade på huvudet. ”Är det bra med dig?”
”Hur bra som helst! Det är så fint ute nu också, när snön typ glittrar.”
”Det är så kallt bara”, log jag lite ursäktande.
Cornelia bara skrattade. ”Vad ska vi hitta på?”
”Jag hoppades att du skulle ha någon idèe..?” Jag log brett mot henne vilket gjorde att hon skrattade så där ljust igen.
”Självklart. Vi skulle kunna.. köpa munkar och sedan gå till nöjeshallen?” sa hon och fortsatte sedan. ”Jag gick förbi munkvagnen på vägen hit utan att köpa någon, och det kändes lite som ett brott.”
Jag flinade och borstade bort några snöflingor ifrån håret med vanten. ”Det låter som en bra plan.”
Hon fick en lite bekymrad rynka mellan ögonbrynen som jag kände igen väl. ”Går det fortfarande åt rätt håll Trey? Med maten och det?”
Jag hade skrämt Cornelia rätt mycket när jag berättade allting för henne den där dagen hon ’våldgästat’ oss som hon så fint kallat det, så det hade inte förvånat mig att hon frågat hur det var ett antal gånger den senaste tiden. Det kändes så klart skönt att hon brydde sig, men nästan ännu skönare att jag kunde svara utan att behöva ljuga.
”Jag vill gärna ha en munk”, sa jag med ett leende. ”Är det nog övertygande?” Precis som vanligt var det ändå inte, utan jag fick påminna mig själv ibland om att det bara var bra att jag åt, att det inte ens gjorde något att det var onyttigt. Dom tankarna skulle jag gärna slippa för det tog rätt mycket på energin. Jag ville bara kunna äta som vanligt utan att behöva tänka på det. Men åt rätt håll gick det absolut ändå.
”Ganska i alla fall”, log hon snett och började gå. ”Du har mer färg i ansiktet nu.”

Jag valde en munk med turkos fin kristyr och chokladströssel medans Cornelia tog en illrosa med blått strössel. Sedan fortsatte vi mot nöjeshallen. Det var ju det jag föreslagit till Max, men det skulle bli minst lika kul med Cornelia med tanke på att jag inte kunde minnas en enda gång vi haft tråkigt.
”Hur går det med fotograferingen då?” frågade jag.
”Bra! Jag har fått några småjobb till en tidning faktiskt.”
”Åh vad roligt”, utbrast jag glatt. ”Det var länge sedan jag såg några nya kort faktiskt.”
”Häng med hem sedan då, så kan du få se massor.” Hon gav mig ett snett leende och tog sedan tag om en lyktstolpe vi passerade och snurrade ett varv runt den. ”Jag såg ett program igår föressten, som fick mig att tänka på dig och Max.”
”Jasså?”
Hon fnittrade till lite och släppte lyktstolpen för att sluta upp bredvid mig igen. ”Eller ett avsnitt rättare sagt, av gossip gi..”
”Snälla Cornelia, jag vill nog inte höra ifall jag påminde om någon i gossip girl. Det kan vara det töntigaste programmet som finns.”
”Men nej!” sa hon häpet. ”Lite överdrivet ibland men..”
”Som den där killen som ska föreställa typ 18? Och går klädd i kostym och röker cigarr, och så kisar han alltid lite och viskar, typ som att det skulle göra honom sexig.”
Cornelia boxade löst till mig på axeln och skrattade. ”Sluta!”

Max.
”Hallå?” ropade jag när jag hörde ytterdörren öppnas.
”Hej, gick det bra idag?” Trey kom in i mitt rum, fortfarande med jackan på.
”Jaa det gjorde det”, svarade jag och bytte sedan snabbt ämne för att försöka komma ifrån fler lögner. ”Träffade du Cornelia?”
”Jaa”, log han och drog ner dragkedjan. Han var lite röd om näsan vilket gjorde honom ännu sötare än vanligt. ”Vi åkte gocart i nöjeshallen, och fikade på munk, och.. pratade så att det känns som att jag har skavsår i både munnen och öronen”, flinade han.
”Vad bra att du hade kul”, log jag. ”Jag har varit töntig och hunnit sakna dig dock..”
”Åh.. jag har saknat dig med.” Han kom fram till sängen och böjde sig ner med ett leende för att pussa mig. Han föll sedan ner bredvid mig och satte sig lutad mot väggen. ”Jag skulle hälsa också.”
Jag nickade med ett leende innan jag reste mig upp från sängen och ställde ner datorn på golvet. ”Blir det bra med baguett och varma koppen till kvällsmat? Jag kände mig lite begränsad i affären med tanke på ugnen.”
Trey flinade tillbaks och nickade. ”Det blir jättebra. Ska jag hjälpa?”
”Jag klarar nog av att värma själv”, log jag snett och lämnade rummet.

Trey.
Jag sneglade lite mot Max dator och kunde inte låta bli att tänka på dom där mailen jag sett förut från den där Dennis. Matlådorna på köksbänken hade ju fått sin förklaring av Sid, men telefonsamtalet tidigare visste jag fortfarande inte vad det hade varit om. Jag ville inte att det skulle bli något mer bråk heller, och jag kunde knappast ta upp det så här pass långt efter. Jag suckade lågt för mig själv men böjde mig ändå ner och tog upp datorn. Jag hatade det här hos mig själv. Varför kunde jag inte bara lita helt på honom? Jag borde göra det. Egentligen gjorde jag ju det.. självklart gjorde jag det.
Jag fällde upp skärmen och Max mail var redan uppe. Ögonen sökte snabbt igenom listan med dom senaste namnen och pulsen slog redan onormalt fort. Ingenting med det här beteendet var normalt.
Det fanns inga nya mail ifrån Dennis-typen och dom jag sett tidigare var borttagna. Var inte det.. misstänksamt? Jag bet mig hårt i läppen och undrade än en gång vad det var för fel på mig. Han sa gång på gång hur mycket han älskade mig. Han hade gjort det väldigt klart att jag behövde försöka sluta vara så osäker och att han blev ledsen när jag anklagade honom för saker. Och här satt jag och letade efter bevis på att han skulle ha ett hemligt förhållande med någon. Jag tryckte snabbt på det översta mailet som var ifrån någon Phil Jones.
’Behöver du något upplyftande? Vi har pillren’. – Spam. Och det var verkligen inte något problem(och ja, självklart fick den enkla tanken mig att rodna.) Jag klickade på nästa mail och försökt samtidigt tänka bort vilken hemsk pojkvän jag var. Nyhetsbrev ifrån en musiksajt, reklam, påminnelse om förnyelse av virusskyddet.. Någonting pep till bredvid mig och när jag vände mig om såg jag Max mobil ligga på täcket med upplyst skärm. Där gick gränsen. Jag skulle aldrig bli en sån där creepy typ som snokade i min pojkväns mobil och läste sms för att sedan markera dom som olästa igen. Jag ställde ner datorn på golvet igen och lutade mig sedan bakåt mot väggen. Lite hungrig var jag faktiskt. Och torr om läpparna. Jag borde tvätta håret, eller så kunde jag göra det imorgonbitti. Hade dom där små tre prickarna alltid funnits på väggen mitt emot sängen? Var det inte lite kallt här inne? Vad var det den där tönten hette i gossip gi.. Vad fan. Jag slet åt mig mobilen och tryckte på skärmen.
Gavin: Tjena Max, jag lyckades precis hitta kalendern. Kan du komma vid 11 istället för 10 på måndag? Så tar vi kassan och alla vanliga rutiner du behöver veta :) Måste iväg en snabbis på morgonen så 11 passar bättre. Hoppas det funkar annars kan du slå en pling, ha det! / Gavin.
Jag kände illamåendet stiga i halsen och läste sms:et en gång till, som att jag hoppades att jag skulle ha läst fel första gången. Max hade ju varit där idag, och lärt sig kassan och allt det där.. Han hade ju gått redan imorse. Han hade sagt att det gått bra.
Den kalla rysningen gick enda ner i mina ben och jag tryckte med darrande fingrar på ’markera som oläst.’ Han skulle förklara allting när han läst sms:et. Säga att den där chefen skickat fel, att sms:et var menat till någon annan extrapersonal. Som hette Max..?”
Det här hände inte. Jag la ner mobilen och begravde ansiktet i händerna. Varför sa han att jag dög? Att jag mer än dög. Hur mycket jag än ville tro att det fanns någon vettig förklaring så kunde jag inte göra det.
”Klart!” ropade Max.
”O.. okej!” Jag lyckades låta lite mindre hysterisk än jag kände mig och reste mig snabbt upp.
”Kyckling eller tomat?”
”Tomat.” Jag log kort och tog emot den stora vita koppen innan jag satte mig ner vid bordet.
Max började bre en utav baguetterna när han hade satt sig ner mitt emot mig och såg sedan upp. ”Det var en kille som ringde fel alldeles innan du kom hem föressten, till hemtelefonen alltså. Vet du vad han ville?” flinade Max. ”Han undrade vilken tid träffen för dvärgspetsarna var, och så sa jag att vi inte skulle ha någon hundträff och att han nog ringt fel. Men han fortsatte envisas med att det var rätt nummer och ville veta vilken tid alla skulle ses, helt knäpp”, skrattade han.
”Heh okej”, sa jag och tog en försiktig klunk av soppan.
”Vadå vad är det?” frågade han förvånat och leendet bleknade.
”Inget.” Jag ryckte på axlarna.
”Nej visst, du blev bara fåordig och humorlös utan anledning?” flinade han. ”Säg.”
”Men sluta tjata för fan, det är inget!”
Det blev alldeles tyst och till min förvåning sa Max ingenting, vilket nästan var ännu värre. Istället fortsatte vi äta under tystnaden.
”Vill du ha något mer?” Max bröt till sist tystnaden och tvekade med handen ovanför baguetten som var kvar.
”Nej det är bra. Tack.”
Max log svagt och började sedan plocka undan.
Jag följde ändå med in till hans rum igen och vi sjönk ner i sängen.

Jag hade sträckt mig efter en penna på Max sängbord och satt och ritade något slags snirkelmönster på handleden medans Max spelade något flipperspel på datorn. Jag såg i ögonvrån hur han tog upp mobilen och jag stannade till med pennan i samma stund som jag förstod att han läste sms:et. Säg något. Säg något då!
”Jag tror det börjar någon ny serie ikväll föressten, alcatraz. Ska vi kolla?” log han och la ner mobilen.
”Jaha..”
Det var faktiskt väldigt konstigt hur han hade kunnat säga att jag skulle lita på honom.

Trots illamåendet och oron så låg jag ändå halvt lutad mot Max när vi tittade på teve senare under kvällen. Jag ville inte tro det där om honom. Att han ljugit om skivbutiken för att istället.. träffa någon. Jag tänkte inte tro på det. Och jag tänkte inte fråga, mest på grund av att jag var rädd att få höra svaret. Antingen att han skulle bli arg och fråga om jag verkligen inte lyssnat någonting på vad han sagt, och att han därmed skulle förneka något, eller att han helt enkelt skulle sucka tungt och ge mig en sådan där medlidsam blick, följt utav ett ’Det har hänt lite grejer Trey, men det beror inte på dig, det beror på mig.’
Jag ryckte till lite när en fånge började skaka sitt cellgaller och kramade om Max arm lite.
”Det här var ingen bra serie att se innan man ska sova”, mumlade jag.


crash m/m - del 56

Här kommer nästa kapitel, ovanligt med så kort väntan va? ;) Men ifall ni inte kan ta er tid att ens kommentera två rader om vad ni tyckte så lär det dröja med nästa, för jag tappar helt enkelt motivationen. Så det är lite upp till er också ;) right?

Sen får ni som inte röstat om er favorit här gärna göra det =) (håll in ctrl för att öppna upp rutan i ett nytt fönster) http://www.easypolls.net/poll.html?p=4faee62ce4b02aa3c958ae87

__________________________________________________________________



- bottoms up 


 Trey

*
Jag drog på mig en svart t-shirt med lite djupare urringning till dom mörkblåa jeansen och gick sedan fram till spegeln för att göra en bedömning.
”Mvg plus.”
Jag vände mig snabbt om och flinade mot Max. ”Äh. Men det duger va?”
”Mer än väl. Du är jättesnygg. Alla mina tröjor måste dock ha hamnat i tvätten samtidigt”, suckade han och gick in på mitt rum.
”Åh kul. Ta något av mig då?” Även om Max var längre än mig så hade han kunnat låna av mig tidigare utan att det blivit någon magtröja.
”Börjar du bli pirrig för din födelsedag då?” sa Max samtidigt som han öppnade min garderob.
”Nej”, flinade jag. ”Jag var nog pirrig senast när jag fyllde tolv. Och det är en vecka kvar.”
Max skrattade lite lågt. ”Just därför borde du vara pirrig.”
Jag slog mig ner på sängen och petade lite på en lös tråd i jeansen. ”Det räcker att jag har dig vet du. Jag behöver verkligen ingen dyr present.”
”Jag vet, du har sagt det.”
”Men jag är allvarlig Max. Det är ingen stor grej.”
Han vände sig om och log lite svagt mot mig. ”Är det något fel? Du känns så.. anti allting som har med din födelsedag att göra.. Är det något?”
Jag skakade på huvudet. ”Nejdå. Jag bara.. jag vet inte”, suckade jag och lutade mig bakåt mot väggen. ”Jag har bara alltid känt på mig, eller ja typ sedan jag var 15 eller något i alla fall, att jag inte kommer fylla 20.”
Max la ifrån sig tröjan han höll i och gick långsamt fram till sängen. ”Varför säger du så?”
”För att det är sant.”
Han satte sig ner bredvid mig och såg lite orolig ut. ”Men varför har du trott något så konstigt? Du har väl inga.. självmordstankar eller något?”
Inte längre. Och jag hade inte gjort illa mig själv något mer heller sedan hela den jobbiga perioden med Max. Senaste gången var hemma hos Sid med den där saxen.. Det hade varit hemskt den gången Max hade kommit in på mitt rum när jag legat halvt borta i sängen med en blodig arm tryckt mot mig. Han hade varit så elak när jag avslöjat att jag visst var kär i honom. Hela den perioden fick mig att må illa bara av att tänka på den, när han dragit sig undan, när vi knappt kunnat prata, och när vi väl hade gjort det så hade det bara blivit tjaffs. Och han hade varit med Martin trots att jag till och med sett honom kyssa någon annan, Max hade inte trott på mig utan istället gett mig en örfil.. Jag förstod mig själv att jag tagit till det där rakbladet i sängbordslådan, jag hade inte stått ut utan det. Ändå så hade han ju alltid brytt sig om mig, även om allt blivit fel där ett tag, och jag visste hur dåligt han mådde bara av att se min ärriga arm, trots att det inte fanns några nygjorda sår där.
Först när jag hade börjat med det hade jag varit väldigt noga med att alltid ha på mig långärmat, för även om jag verkligen hade det där behovet av att göra illa mig själv för att stå ut med all smärta så var det ingenting jag var stolt över, jag skämdes över dom fula ärren. Det var egentligen inte förrän i år som jag börjat våga ha t-shirt och sådant igen, ärren var ju trots allt en del av mig, jag kunde inte göra det ogjort. Jag hade som sagt inte gjort något på länge, men jag skulle nog aldrig kunna säga att jag var ’botad’ på något sätt. Det fanns ju en anledning till att jag hade kvar rakbladet i lådan – just för att jag behövde det som en trygghet, ett hjälpmedel om det någon gång skulle bli alldeles för jobbigt och ohanterligt igen.
”Nej det har jag inte. Det är ändå bara en känsla jag har.”
Max kramade om mig och andades tungt ut. ”Det kommer inte bli så i alla fall, jag lovar. Du kommer fylla år och din födelsedag kommer bli jättebra. Kan du lita på mig?”
Jag ryckte på axlarna och försökte svälja ner klumpen i halsen. Varför skulle jag alltid ha så lätt till tårar?
”Varför har du inte sagt något tidigare?”
”För att det låter helt stört ju. Och töntigt”, mumlade jag.
Jag lät honom krama mig och drog samtidigt in hans doft. Den fick mig alltid att känna mig trygg.
”Det gör det inte alls. Det är dumt och helt onödigt att du tänker så, men jag vill ju att du ska berätta.. du..”, sa han och mjukt och pussade mig i pannan. ”Sluta tänk på det där nu. Jag ska bara byta om så går vi sedan?”
Jag log lite och nickade, snörvlade till en gång och rätade sedan på mig. ”Jaa det gör vi.”


  Hale
Jag var verkligen inte van med det här. Att vara seriös med en tjej, så pass seriös att jag tog med henne hem till en kompis istället för ut på krogen. Och hela grejen skrämde mig fortfarande; att bli för seriös med någon och att hon skulle börja ställa krav och att flytta ihop, gå på släktkalas tillsammans, skaffa hus.. Men egentligen hade ju Sid rätt, bara för att jag hörde av mig till Camille och ville ses så betydde ju inte det att vi var tvungna att gifta oss. herregud, hon var väl inte direkt dödligt förälskad i mig. Det var faktiskt jag som hade fallit lite för henne redan på sjukhuset och hon som hållit mig på avstånd.
Den största skillnaden var nog att hon var äldre än mig. Dom enda tjejerna jag hade varit med som var äldre hade varit strippor på turnèn och groupies. Lite nervös var jag ändå; fastän jag egentligen borde vara glad att hon ens sagt ja.

Två dagar tidigare
”Det är Camille?”
”Hej, vad har du på dig?”
”Vem är det?”
Jag skrattade till lite. ”Sorry, vad gör du? Och det är Hale.”
”Men hej”, sa hon glatt. ”Jag är dålig på att känna igen folks röster i telefon faktiskt. Jag kom precis upp ifrån ett bad.”
”M-hm”, flinade jag. ”Jo.. jag undrar om hur vill ses på lördag? Följa med till en kompis på lite mat?”
”Du har inte hört av dig på två veckor och nu vill du bjuda ut mig?” frågade hon retsamt.
”Korrekt.”
”Och vad får dig att tro att jag skulle vilja det?”
”Känner det på mig bara.” Jag flinade igen och snurrade trumpinnen jag höll i mellan fingrarna.
”Okej”, svarade hon enkelt.
”Okej som i att.. du följer med?” frågade jag och kunde inte dölja förvåningen.
”Vilken tid hämtar du mig?”
Jag skakade lite roat på huvudet, jag var faktiskt väldigt sugen på att träffa henne. ”Jag är där halv sju”, sa jag och drog lite i en hårslinga. ”Föressten! Vart bor du?” Det enda jag visste var egentligen: lägenhet, stan, hund.
”Jag tror visst du har ställt dina tio frågor redan..”
Det var bara att erkänna; jag älskade det här. Visst kunde det vara kul med skrikande tjejer som kastade sig om halsen på en, men det här lite svårflörtade var helt okej det med.
”Jag fixar det”, log jag snett.
”Då ses vi på lördag.”
”Lördag it is.”

Efter lite sökande på nätets telefonkatalog hade jag fått fram adressen, efter att jag först hade ringt till sjukhuset och frågat efter hennes efternamn alltså, jag hade inte lagt det på minnet från den där sjukhuskvällen då jag inte hade trott att det var särskilt viktigt. Och insett att hon dessutom bodde två områden ifrån Martin. Så nu, fredagkväll, gick jag två trappor upp och plingade på dörren.
”Tjena”, log jag när hon öppnade dörren.
Hon hade ett par svarta jeans och ett rosa tunt linne med volang nertill på sig, håret var uppsatt i en lite slarvig hästsvans med några hårslingor som hängde ner vid ansiktet. Fortfarande jättesnygg.
”Hej”, log hon och gav mig en kram och omslöt mig samtidigt i ett litet moln av parfym, någon blommig, fruktig doft. Säkert Paris Hilton.
”Lite imponerad va?” flinade jag.
”Oh ja. Att du ringde till min avdelning också!” sa hon och såg roat på mig.
Jag blev tyst en stund innan jag öppnade munnen igen. ”Vet du om det?”
”Tjejer”, sa hon som förklaring. ”Katie var nyfiken på vad det var för hemlig kille som ringde och som var väldigt angelägen om ett efternamn.”
”Katie, så hette hon ja! Hon vägrade ge mig ditt nummer, av sekretess-skäl eller någonting sådant.”
Camille skrattade lite igen.
”Fin du är.”
Hon log tillbaks mot mig och drog på sig den svarta kappan hon hållit i handen. ”Tack, du med.”
Efter att hon låst dörren började vi gå ner för trapporna igen.
”Så vart ska vi?”
”Till Martin, sångaren i bandet. Han spelade gitarr innan.”
”Åh ja, Martin vet jag vem han är.” Det var nästan lite nervkittlande att tänka på att Camille faktiskt var en av dom tjejerna som hade stått i publiken i somras. ”Han var inte med på erat sjukhusbesök.”
”Nej”, flinade jag. ”Han var lite ostabil då. Men då har du ju träffat dom andra i alla fall.”
”Kul”, log hon. ”Vart är bilen då?” frågade hon när vi kommit ut. ”Eftersom jag ger upp min oerhört händelserika fredagkväll så förväntar jag mig riktig skjuts”, skämtade hon.
Jag skrattade till. ”Sådant gör jag bara för flickvänner”, sa jag med en blinkning. ”Han bor bara två områden bort”, förklarade jag sedan.

 Martin

”Är det fest här eller?!”
Jag gick flinande ut i hallen då jag hörde Sid ropa ifrån hallen.
”Tja”, log jag och greppade hans hand för att sedan dra in honom i en sådan där typisk halvkram med en dunk i ryggen. ”Tjena Jens.”
Någon storslagen fest var det inte, men jag hade i alla fall fixat fram en ganska schysst dukning och tacobuffè tyckte jag. Musiken var givetvis igång också.
”Är det lugnt eller?” frågade Sid när vi gick ut i köket.
”Jaa det är bra, sorry om jag varit lite humörsvängig i veckan.”
”Äh det är ingen fara”, log Sid.
”Vad snyggt du gjort det.” Jens såg uppriktigt imponerad ut när han kollade mot bordet.
”Tack. Här ta en öl.” Jag räckte dom en varsin flaska och lutade mig sedan mot diskbänken.
”Jo den där konserten föressten, jag köpte en biljett igår. Så jag hänger på.”
”Härligt”, sa Sid med ett leende och klirrade sin flaska mot min.
”Han vet inte om att dom ska ha konsert då?” frågade Jens. ”Alltså så att han inte kommer på själv att köpa biljett?”
”Han hade sagt något om det för länge sedan, typ flera månader sedan, men Max trodde att han har glömt det, för han har inte sagt något. Och så försöker han hålla Trey borta från datorer”, sa Sid och skrattade lite. ”Men det kommer bli sjukt kul.”
Det plingade från dörren och jag rätade på mig för att gå ut i hallen. Där stod Hale, och den omtalade sjuksystern. Helt klart het. Men det skulle förmodligen inte bli särskilt långvarigt mellan dom, han hängde ju aldrig med någon brud en längre stund. Fast jag hade i och för sig förvånat mig själv, och dom andra, med Max, även om jag sumpade det lite själv till sist. Så det fanns väl hopp ändå kanske.
”Tjena, Martin”, log jag snett och tog hennes hand.
”Hej! Camille. Nu kommer jag låta som ett drygt fan, men jag tycker dina texter är väldigt bra, jag var bara tvungen att säga det”, sa hon med ett skratt.
”Tackar”, log jag, uppriktigt glad. ”Men du har ett namn alltså? Jag har bara hört sjuksyster”, sa jag med ett flin.
Hon gav Hale en blick och skakade roat på huvudet.
”Okej, okej nu behöver vi inte vara sådana”, flinade Hale och stängde dörren efter dom. ”Sid har du träffat, och det där är Jens.”
Det blev ännu lite mer hälsningar och när Hale tagit av sig den lite längre jackan skrattade jag till. ”Vi har inte ringt varandra för att matcha om någon tror det.”
Vi hade båda ett par mörkblåa jeans och svarta hängslen som hängde ner. Tur nog hade vi inte valt likadana överdelar i alla fall utan jag hade ett grått slappt linne med svart tryck medans Hale hade en vit skjorta med uppkavlade ärmar och svart t-shirt under.
”fy fan vad töntigt”, skrattade Hale. ”Fast vi är ju lätt snygga också.”
”Självklart”, flinade jag tillbaks.
”Kommer Max och Trey också eller?” Hale såg lite osäkert på mig. Det var ju inte direkt någon hemlighet om allt kaos som varit, och förmodligen hade det varit tydligare än jag velat visa att jag fortfarande tyckte det var jobbigt med Max.
”Jaa dom sa det i alla fall, så det antar jag.”

Max och Trey kom bara en stund efter det, även Derek, och jag hatade mig själv lite för att jag märkbart tvekade om jag skulle ge Max en kram eller inte. Sid löste det dock åt mig då han trängde sig förbi och gav Trey en stor kram och sedan Max också. Den killen verkade aldrig ha några problem med att veta hur han skulle bete sig. Under dom åren vi känt varandra hade jag nog aldrig sett honom riktigt nervös, förutom inför spelningar ibland och när han skulle outa att han var bi och att Jens var hans toyboy. Då hade han faktiskt sett ut som att han skulle spy, men det var ju ändå verkligen få tillfällen.
I  vilket fall blev det att jag bara sa ett ’tja’ till Max och Trey och sedan hämtade två öl i köket.
Max
Efter att Sid kramat Trey hade han gett mig en lite ursäktande blick, men jag hade lett och hållit ut en arm istället. Jag ville lägga det där bakom mig nu, och efter att vi hade setts hemma för att planera till Treys födelsedag så hade det faktiskt känts bra. Bortsett från det där med att han legat med Trey så tyckte jag ju väldigt bra om honom.
Martin hade verkligen tagit begreppet tacokväll till en ny nivå och jag visste knappt vad jag skulle fylla mitt bröd med. Hittills hade det inte varit några sura miner ifrån honom och inga mordiska blickar på Trey – eller ifrån Trey. Ändå kändes det lite skumt att vara där hemma hos honom. Mina senaste minnen därifrån var verkligen inte bra.

 Trey
”Din tur att skåla Trey”, sa Sid med ett snett leende.
”Jag tycker alltid det är lika svårt ju”, flinade jag och drog fingret längs kanten på mitt glas. ”Uhm..”
”Din fot mår väl bra?” sa Camille och log lite skämtsamt. ”Den kan du skåla för.”
Jag blev automatiskt lite kall inombords när hon nämnde det. Inte för att det var något känsligt just med foten, men det var på grund av den jag hamnat på sjukhus, och det var där Max skämtat med mig och jag tagit allting fel och utvecklat den där.. ätstörningen. Jag hade fortfarande svårt att ens tänka ordet fastän jag mycket väl visste att det var det jag hade haft. Kanske fortfarande hade lite grann. Det gick ju mycket bättre att äta nu, men jag kunde fortfarande behöva styra in mina tankar till positivare spår ibland. Men Camille visste ju så klart ingenting om det där så jag höll upp glaset. ”Skål för den duktiga sjuksystern jag hade”, sa jag och fick fram ett flin som förhoppningsvis såg äkta ut.
Hittills hade det varit väldigt trevligt i alla fall. Alla var på bra humör och det var kul att ses allihopa. Och så var jag glad för Hales skull, Camille verkade vara en bra tjej även utanför sjukhuset. Sedan hjälpte det väl till att hon inte verkade vara så blyg, utan kunde slänga lite käft med Martin och så där. Något mer positivt var att jag hade kunnat äta en hel tacos utan att det tog stopp, och jag hade inte känt mig skyldig på något sätt när jag hällt på en sked med creme fraiche, något som skulle ha varit helt otänkbart för bara någon vecka sedan. Även Max verkade märka av det för han hade rört lite vid min fot med sin under bordet och gett mig ett uppmuntrande leende.

Någon timme senare satt vi fortfarande vid bordet, något fnissigare och högljuddare, och hade väldigt roligt.
”Okej okej jag ska skåla nu!” ropade Sid trots att vi alla var inom hörhåll, och reste lite halvt på sig. ”Jag vill skåla för.. för.. bollhav!” sa han och började sedan skratta igen. Det tog inte många sekunder förrän både han och Jens hade brutit ihop i någon slags fnissattack utan att någon av oss andra förstod det roliga med bollhav. Jag behöver kanske inte nämna att Sid hunnit få i sig några öl.
”Vad fan vadå bollhav?” frågade Derek och skrattade till. Det var nästan så det blev; att man skrattade åt att Sid och Jens skrattade, och så skrattade dom ännu mer och så vidare.
”Vi badade i bollhav med Jens..” Sid började garva igen. ”.. hans förra kille.”
”Och så vakten!” Jens drog med fingrarna under ögonen och fick inte fram så mycket mer mellan skratten.
”Ookej..”, sa Max roat och tog en klunk ur sitt glas. ”Skål för.. Jens förra kille?”
”Max!” Jag knuffade till honom lite med armbågen.
”Skål för att det tog slut och jag träffade Sid!” log Jens stort.
”Och för att det var min förtjänst typ!” flikade Hale in.
”Hallå det var min skål!” klagade Sid och spetsade en oliv ur burken med sin gaffel. Han stoppade den dock inte i munnen utan drog gaffeln mot glasets kant så att oliven föll ner i ölen med ett plopp. "Dry beer", konstaterade han nöjt och lyfte sedan glaset för att ta en klunk. "Skål!"
Jag kände Max lägga sin hand försiktigt på mitt lår och jag gav honom ett snabbt leende. Jag tyckte om att han gjorde sådana små saker även när vi var med andra, att han visade att han inte hade glömt mig liksom. Små beröringar kunde verkligen betyda mycket. Åtminstone för mig.
”Hur länge ska du gå med det där gipset föressten?” frågade Jens och såg på Max som i sin tur sken upp lite.
”Jag ska ta av det på måndag!”
”Äntligen. Så slipper jag höra tjatet om att det kliar en gång i kvarten”, flinade jag.
”Han överdriver!” skrattade Max.
Eftersom Camille inte hade hört bilhistorian fick Max dra den en gång till och såg sedan på henne med stora ögon. ”Kan inte du ta bort det?! Nu på en gång?”
Hon skrattade och skakade på huvudet. ”Det är nog bäst att du har det kvar tills den dagen läkaren sa. Jag har varit med om patienter som tagit av det för tidigt och sedan fått gipsa om och haft det dubbelt så länge.”
”Åh”, suckade Max lite besviket men hade snart fått tillbaks leendet då Martin föreslog att dom skulle testa att shota hans nya limesprit.

Martin
Jag blåste långsamt ut röken och vände mig sedan om mot balkongdörren då den öppnades och Max kom ut.
På något sätt hade vi lyckats med att bara säga typ två meningar till varandra under kvällen.
”Ska du ha?” Jag höll fram ciggpaketet mot honom men Max skakade på huvudet.
”Behövde lite luft bara. Det var en bra idèe det här i alla fall”, log han.
”Om man bortser från att jag är här eller?”
”Va? Nej varför skulle..”
”Lägg av, du behöver inte säga något. Dessutom blir väl Trey sur om du pratar med mig? Får du ens vara här ute ensam med mig? Han kanske tror att jag ska hångla upp dig.. Som att du ens skulle vilja det..”, muttrade jag.
Planen med att försöka vara trevlig mot Trey hade ju funkat hittills, men det funkade inte lika bra att säga snälla saker om honom till andra. Det kunde inte ens alkoholen hjälpa till med. Istället verkade den bara ha gjort mig på sämre humör och göra så att jag sa saker jag inte alls ville säga högt. ’Som att du ens skulle vilja det..’ liksom.
”Nej det blir han inte”, sa Max lugnt och lutade sig mot räcket. ”Kan du inte bara.. släppa det?”
”Släppa vad? Att jag tyckte du och jag var bra?”
”Men vi var ju inte det”, sa Max och höjde ena ögonbrynet och såg på mig. ”Inte på en seriös nivå i alla fall. Alltså..” Han såg ut att överväga om han ens skulle ta upp det här igen men verkade bestämma sig för att göra det. ”Om man bortser från att du misshandlade Trey, för det kommer jag aldrig förlåta, och att du kysste mig så att Trey gjorde slut..”
”Det var inte bara mitt fel!” avbröt jag. ”Du kysste mig tillbaks, och det vet du. Försök inte ens.”
Max såg ner på den mörkblåa heltäckningsmattan och såg lite sammanbiten ut ett tag innan han såg upp igen. ”Okej, jag kysste dig tillbaks. Men om man bortser från båda dom där grejerna så tyckte jag ju om dig, jag gör det nu också om du bara beter dig som du.. brukade innan all skit. Men som en kompis. Jag ville inte heller ha något mer än sex från dig i början, men det ändrades ganska snabbt och det måste du ha märkt, jag ville ha någonting mer Martin. Jag ville att du skulle ringa mig också, jag ville kunna hitta på saker med dig utanför sängen, och jag ville kunna prata om viktiga saker utan att du skulle försöka distrahera mig med ett jävla blow job. Så nej vi var inte bra tillsammans, vi ville olika saker.”
Jag tystnade och drog ett djupt bloss på ciggen. Han hade redan sagt det där, på ett ungefär, men jag gillade det inte mer den här gången än vad jag hade gjort tidigare. ”Men jag sa ju att jag också ville det sedan..”
”Men det var försent då Martin, fattar du inte det? Jag skulle inte bara kunna dumpa Trey för att bli tillsammans med dig igen, för att du ändrade dig. Det funkar inte så. Och särskilt inte efter att du spöat upp min pojkvän och bästa vän. Jag skulle ha känt mig som ett as isåfall.”
Jag nickade långsamt. Jag visste egentligen att det här inte tjänade någonting till. Han var kär i Trey. Och jag ville inte avslöja ännu mer att jag saknade honom på det sättet.
”Skit samma”, suckade jag och drog luggen åt sidan. Jag behövde mer att dricka.
”Men stå här och sura då för fan, men jag fattar inte varför du bjöd hit oss då.”
Max verkade tappa humöret och smällde igen dörren efter sig. Jag suckade tungt igen och kastade ner fimpen över räcket. Så bra gick det med min plan att fixa en rolig kväll. 

Max
”Vad är det?” undrade Trey och fångade upp min hand när jag gick mot soffan.
”Äh Martin.”
”Vad var det om?” Trey bet sig lite oroligt i läppen.
”Inget, det är lugnt”, log jag. Det räckte med att en person stod där ute och var på dåligt humör och att en befann sig här inne, Trey behövde inte också bli på dåligt humör.
Trey började le lite och höjde sedan båda händerna och satte ett finger i varsin mungipa på mig och drog fram ett leende. ”Sudda bort den sura miiineeeen”, sa han och fnissade till.
Jag kunde omöjligt låta bli att le, även om han inte skulle ha använt händerna, och drog hans lugg åt sidan. ”Jag är glad.”
Trey såg väldigt fundersamt på mig och la ett finger mot sin underläpp innan han nickade glatt. ”Jag tror dig!”
”Vart är gitarrerna?! Vi måste köra guitar hero”, utbrast Sid och råkade samtidigt snubbla in i bordet. Det hindrade honom dock inte från att skratta och snart hade han lyckats få fram två gitarrer från bakom soffan.
”Hey vart är Martin?” Hale såg sig omkring. ”Martin! Vi ska klå Sid, kom hit!”

Kvällen fortsatte med en svettig och intensiv guitar hero-turnering och Sid som var så sjukt mycket vinnarskalle fick oss andra att mest skratta, vilket inte heller var bra för då fick han tydligen inget värdigt motstånd. Martin hade blivit på bättre humör igen och det hade faktiskt gjort mig glad att se honom spexa loss tillsammans med Sid till en av deras egna låtar efter att turneringen varit slut och tevespelet hade ersatts med musik ifrån stereon. Trots att jag egentligen inte hade gjort något fel när jag gjorde slut med honom och att det inte heller var mitt fel att han börjat druckit för mycket igen och till och med tagit en överdos, och en del andra dumheter, så kunde jag ändå känna mig skyldig ibland, typ som att det var jag som hade förstört deras kompis och bandmedlem. Det var ju jag som hade tagit hem honom den där första kvällen på krogen.
 Men i vilket fall så hade kvällen blivit riktigt lyckad till sist. Jag kunde inte riktigt avgöra om Sid var fullast eller om han bara var sig själv, det var ju inte så stor skillnad.
Det var först vid halv två som alla började känna sig lite trötta, eller ja Sid var ett undantag.
”Det var jättekul att träffas”, log Camille när hon och Hale hade fått på sig ytterkläder.
”Kul att du kom med”, log Martin och kliade sig lite i nacken. ”Ska vi allvarligt repa imorgon?” 
Ingen sa direkt någonting och Derek skrattade till sist till. ”Det verkar som att vi är ganska överrens om vilodag imorgon?”
”Vi som varit så duktiga”, flinade Sid. ”Men då kör vi på söndag. Jag ska öva lite på gitarren där inne så länge.” Han pekade mot vardagsrummet och tog sedan några skuttande steg ditåt.

Trey
”Vi tänkte gå hem nu”, sa jag till Sid. ”Ses vi något bästaste vän?”
”Jaa det gör vi”, sa han glatt och släppte gitarren för att sedan krama mig.
Jag sa hejdå till Jens med och gav honom en kram innan jag gick ut i hallen där Max precis hade tagit på sig jackan.
”Då kan jag hänga med er, för ni går åt samma håll som mig va?” sa Derek och plockade upp en flaska som hamnat på golvet.
”Yes”, log Max och vände sig sedan om mot Martin. ”Vi ses väl på..” Han tystnade snabbt och sneglade mot mig innan han fortsatte. Jag var för yr i huvudet för att ens försöka förstå vad det där hade handlat om. ”Vi ses någon dag.”
”Alla ses någon dag!” klargjorde jag och tyckte själv att det lät väldigt smart. Det var ju klart att alla skulle ses. ”Hejdå Martinpartin!” sa jag och körde ner fötterna i skorna innan jag gick fram till dörren och slängde upp den.
Jag som blev påverkad av två cider i vanliga fall hade väl inte dom bästa förutsättningarna nu när jag dessutom vägde mycket mindre än jag borde, men jag hade i alla fall haft väldigt kul.
Dom andra sa hejdå och kom sedan ut efter mig och gick ner för trapporna.
”Kommer du Trey?” frågade Max och höll upp porten med axeln.
”Nej inte här”, fnissade jag.
”Men tönt”, flinade Max och kastade sedan en blick på Derek. ”Jag tror att någon är lite småfull.”
”Nehej”, sa jag men kunde inte låta bli att flina igen medan jag tog trappan två steg i taget.
Max och Derek började gå igen och jag skyndade mig ikapp, annars skulle jag säkert gå vilse.
Det måste ha snöat hela kvällen för snön hade bildat ett tjockt täcke över gräsmattorna. Det skulle ju komma mer snö vare sig jag ville eller inte så det var väl lika bra att det blev riktig vinter. Och om man kisade lite såg snön faktiskt ut som bomull, och då blev det lite roligare.
”Måste ni gå så fort?” klagade jag och småsprang ikapp dom ännu en gång. ”Jag hittar inte själv!”
”Vi skulle frysa fast i marken om vi gick i samma takt som dig Trey”, skrattade Derek. ”Klarar ni er hem eller vill ni följa med upp till mig?”
”Vi borde hinna med nattbussen”, flinade Max.
Vi var framme vid Dereks lägenhet och sa hejdå till honom innan vi fortsatte mot busshållplatsen.
”Har du haft kul?” log Max och tog tag i min kalla hand.
”Mm”, flinade jag. ”Har du Maxi?”
Han såg roat på mig och nickade. ”Hon var schysst, Camille.”
”Jaa det var hon. Fast taskigt att inte hjälpa med gipset, hon hade ju bara kunnat tagit en sax och..” Jag höll upp ena handen som en sax och klippte lite i luften. ”.. klipp klipp!”
Max skrattade lågt och nickade. ”Taskigt faktiskt.”
”Fast jag hade inte låtit henne gjort det ändå vet du Maxipaxi. Den kanske fortfarande är trasig”, sa jag och såg allvarligt på honom.
”Den är jättehel Trey, jag lovar”, log han snett och lutade sig sedan ner för att pussa mig.

”åh gud”, stönade jag till när jag slängde mig ner i sängen en och en halv timme senare. Bussen hade dröjt jättelänge innan den kom och sedan tagit en massa omvägar eftersom det var nattbussen. Det i kombination med den kalla promenaden ifrån busshållplatsen till vår lägenhet hade fått mig att nyktra till lite och en huvudvärk att komma smygande. ”Du har faktiskt ansvar för mig när du är min pojkvän.”
Max skrattade och kom in på mitt rum. ”Du menar att jag skulle ha sagt att du bara fick dricka ett glas?”
”Så känslig är jag inte!”
”Typ.”
Det var ansträngande att ens vända huvudet mot honom. ”Jag är jättetrött men jag kommer inte kunna sova för jag har ont i huvudet. Och jag kommer säkert må dåligt imorgon och jag kommer ångra den här kvällen och.. varför mår inte du så här?” avslutade jag lite anklagande.
”För att jag är mer macho än dig så klart. Treyoli..”
”Du skulle bara våga”, sa jag och gav honom en mörk blick.
Max såg uppkäftigt road ut men försvann sedan ut ifrån mitt rum. Förmodligen för att borsta tänderna eller något. Han som var förmögen till att gå..

 Sid
Jag påstod verkligen inte att jag var nykter men jag hade ändå kvar förmågan att märka när någon i min omgivning inte mådde bra.
Martin hade dessutom försvunnit in i sitt rum efter att Max, Trey och Derek hade gått, så när Jens undrade om vi kanske skulle börja gå hemåt bet jag mig lite i läppen. ”Jag kommer låta som en.. vad heter det.. dålig pojkvän nu men.. har du något emot att gå före? Jag tror jag behöver snacka med Martin.”
”Självklart”, sa Jens utan tvekan. ”Kommer du hem till mig sedan? Eller ses vi imorgon?”
”Jag måste hem till Rex.. du kan gå hem till mig om du vill?” föreslog jag glatt. Det skulle vara trevligt att komma hem till en lägenhet där både Rex och Jens befann sig.
”Eh..”
Jag såg oförstående på honom, ville han inte sova hos mig? Hade jag varit mer nykter hade jag förstått hans tvekan utan att han behövt förklara.
”Han kommer bli jätteglad nu när han varit hemma själv så länge..”
”Åh just ja! Förlåt jag glömde.”
Det var ett väldigt stort framsteg att Jens börjat klappa Rex frivilligt och dessutom hade lekt lite med honom, men det förstod ju jag också att han inte var så sugen på att gå hem till mig själv och bli överfallen av en överlycklig Rex.
Jens log och ryckte på axlarna. ”Vi ses imorgon?”
Jag lutade mig ner och gav honom en hård puss rakt på munnen.
”Jag tar det som ett ja”, flinade han. ”Hälsa Martin att det var kul.”

”Hey vad ligger du här för?”
Jag gick in i Martins sovrum och tittade mot honom där han låg på rygg i sängen ovanpå överkastet.
”Vill det.”
Jag gick fram till sängen och råkade gå rakt in i tvättkorgen på vägen. ”aj fan.” Jag slängde mig ner bredvid honom och drog sedan några av mina trassliga långa hårslingor ur ögonen.
”Hade du inte kul?”
”Jo det hade jag väl.”
”Jag med, jag vann jävligt stort på den där skitsvåra låten”, flinade jag.
”Finns det någon öl kvar?” Martin vred lite på huvudet och såg på mig.
”Jag tror att..” Jag försökte hitta orden innan jag pekade på honom. ”Du.. och jag.. har druckit klart.”
Martin skrattade till kort. ”fy fan Sid. Drack du upp resten själv eller?”
”Mmm..”, började jag lite fundersamt. ”Nej Max hade en flaska också..”
Martin blev tyst igen och jag vände upp blicken mot taket. När jag var liten hade jag haft massa självlysande snäckor i taket.
”Saknar du inte.. hur det var?” sa han till sist. ”Alltså.. man drog hem en tjej eller kille, och dagen efter behövde man inte prata mer, och det var lugnt från båda hållen, inga känslor du vet.”
”Turnèn var kul”, höll jag med. Där hade jag varit minst lika vild som Martin, ärligt så var det vi två som hade levt ut i princip varenda rockfantasi på den där turnèn, men jag hade aldrig riktigt dragit hem one night stands från nattklubbar hemma. ”Men jag tyckte om att vara tillsammans med Mi.. och jag tycker verkligen om Jens. Du vet.. jag älskar honom”, sa jag och fnissade kort till. ”Hör du hur sjukt det låter? Sjukt på ett bra sätt.”
”Jo jätte.”
”Du.. du kommer också hitta någon.” Jag hade mina aningar om vad det här verkligen handlade om.
”Om jag redan hittat honom då? Helst hade jag aldrig velat träffa honom, det har bara gjort saker värre. Det är så jävla idiotiskt att låta det gå längre än en kväll..”
”Typ att du skulle ha dissat Max efter den där första kvällen?”
Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att det skulle bli någonting mer mellan Martin och den killen han följt med hem från krogen. Den killen som han beskrivit som sjukt het och helt amazing i sängen.
”Mm typ. Du känner mig, jag har aldrig velat haft något jävla förhållande, jag ville inte det med honom heller! Sedan gör han slut och då plötsligt vill jag ha allt det där..” Martin såg också upp i taket.
”Det är ju för att du.. typ så här..”
”Du vet väl inte hur jag kände”, protesterade Martin.
”Kan jag få gissa då? Det skrämde dig när Max ville ha något mer seriöst, för du vill kunna ha kontroll, du dumpar någon innan det blir seröst för att du är rädd att bli lämnad och sårad.” Hellre lämna än bli lämnad.
Det var tyst en lång stund och jag fortsatte se upp i det mörka taket. ”Har jag rätt?”
”Du får fan inte säga något till.. Trey eller någon”, sa han till sist dovt.
”Det är klart jag inte gör.”
”Den enda familj jag haft lämnade mig Sid, du vet det.. Jag bryr mig egentligen inte.. men jag vill inte vara med om det igen, fattar du? Jag tänker inte börja lita på någon som sedan sticker, är det så jävla konstigt?”
”Nej”, sa jag lågt. Och jag visste att han visst brydde sig att både hans pappa och mamma lämnat honom. Ingen skulle kunna fixa att vara med om något sånt och inte bry sig.
”Vi är här i alla fall vet du. Jag, bandet.”
Martin fnös till lite men vände blicken mot mig igen. ”Jag har varit ett as..”
”Inte hela tiden”, flinade jag. ”Och du har ju ryckt upp dig jättemycket på si.. sist.. på sistone. Sedan Chris hoppade av har du inte svikit bandet, du har lagt av med.. eh..vad heter det.. knarket.. eller hur?”
”Jo.. det har jag väl. Men jag mådde fan bättre då. Allt var bättre innan Max. Men jag ville att det skulle bli bra ikväll.”
”Det har varit bra, alla hade kul. Och sluta bete dig så emo nu, det kan bli bra igen, och det finns fler än Max. Och jag finns här, okej? Även om.. du skulle vara ett as”, flinade jag.
Jag hade kanske inte varit den mest närvarande kompisen på sistone, först på grund av allt med Trey och sedan för att jag varit rätt upptagen med Jens. Men jag var ändå hans kompis.
”Du har fan blivit gay”, sa Martin och skrattade till. ”Men tack brorsan.”
”Du kan tacka mig genom att åka bil med mig till Chicago sedan?” log jag och blinkade lite med ögonen.
”Va?” flinade han.
”Du vet, istället för flyg.”
”Har du minnesluckor eller?” skrattade han.
Jag fattade ingenting. ”Nej?”
”Tydligen. Du körde en flygplansdans för ett tag sedan, och sa att du skulle kunna flyga i 24 timmar och skratta hela vägen.”
”Eh..?”
”Och så var det något om att du inte ens skulle behöva ha ett fönster att se ut igenom. Cellskräck var för.. mesar.”
”Vem sa det?!”
”Du”, skrattade han.
”Jag ljög”, muttrade jag. Jag mindes verkligen inte att jag hade sagt någonting sådant. Det måste ha varit efter shot-tävlingen.
”Vart är din lover-boy?”
”Hemma”, sa jag och satte mig upp. ”Jag ska också.. gå hem. Eller åka. Jag vill ha taxi.”
”Du får betala dubbelt om du spyr i den.”
Jag såg med höjda ögonbryn på Martin. ”Jag ska inte spy. Men vi ska Inte dricka mer”, sa jag och började le brett. Vad det roliga var visste jag inte riktigt, men jag kände för att le. ”Mår du bra nu?”
Han log lite och nickade innan han också satte sig upp.
”Tror det. Elva trettiosex.”
”Va?”
”Om du ska ha taxi. Numret.”
”Jag går nog ändå.” Jag reste mig upp från sängen och tog sedan en väldigt stor omväg runt tvättkorgen och fortsatte ut i hallen.
”Hejdå, vi hörs. Och..” Jag drog handen genom håret. ”Ska vi spela musik imorgon?” Spela musik. Det lät fel. ”Repa menar jag.”
Martin flinade och skakade på huvudet. ”Vi bestämde oss för vilodag imorgon.”
”Bra idèe”, log jag glatt och kom inte alls ihåg att jag själv stått i hallen när vi bestämt det. ”Hejdå.”
”Hejdå”, log Martin och stängde sedan dörren efter mig.


crash m/m - del 55

jag håller fortfarande på att skriva rent det jag skrivit hittills, men jag tänkte att jag kunde lägga upp ett kapitel i alla fall eftersom det var så länge sen :) men eftersom jag haft lite problem med lusten och inspirationen så tror jag det blir bättre att jag lägger upp lite kortare kapitel ;) så slipper det dröja så länge till nästa istället. Än att jag nu lägger upp ett 25 word-sidor långt kapitel och så får ni vänta i månader på nästa långa. Hänger ni med hur jag tänker? ;)
hoppas att ni ska gilla det här i alla fall och att jag fortfarande har någon skriv-talang kvar ;)

och ni vet vad som motiverar mig till att fortsätta skriva - så ge mig en kommentar efter att ni har läst, okej? :) Och precis som vanligt så uppskattar jag jättemycket ifall ni skriver Vad ni tyckte om eller inte tyckte om.

_______________________

- I am addicted to you




Max
Efter att ha ställt fram två matlådor på bänken för att tina gick jag in på mitt rum och tog upp gitarren. Treys påstående om att jag skulle vara världens bästa gitarrspelare var givetvis ingenting jag trodde på, men det hade fått mig att bli sugen på att spela lite.
Med lätta fingrar drog jag över strängarna och började spela på 30 seconds to mars ’the kill’.
Jag hade aldrig riktigt haft något särskilt mjukisdjur, förutom under en kort period på lågstadiet, genom åren. Ingen snuttefilt, låtsaskompis eller favoritleksak. Gitarren hade istället varit min trygghet. Inte direkt någonting man kröp ner i sängen med, men det hjälpte alltid att spela. Oavsett om man var glad, ledsen eller arg. Det hade till och med hänt någon enstaka gång när jag var yngre att jag hade kramat gitarren samtidigt som jag kämpat mot dom där tårarna som var en sådan stor svaghet.
Jag undrade hur mycket det egentligen fanns inom mig, hur mycket jag verkligen tryckt undan under alla dom där åren jag bodde hemma menar jag. Och efter också för den delen. Jag hade ju mått avsevärt mycket bättre sedan jag flyttade hemifrån, men som varenda gång ett brev från banken trillade in på hallgolvet och påminde om pappa så tryckte jag undan lite mer. Om det var mest ilska eller sorg visste jag inte. Ibland kände jag bara för att riva sönder kuvertet i småbitar och elda upp dom, jag ville leta på farsan och skrika åt honom hur illa han hade gjort mig, berätta hur många som tyckte att jag var bra på att spela gitarr, och att jag inte alls var värdelös. Hur många som faktiskt tyckte om mig som person också, som inte önskade att jag aldrig kommit till världen. Jag ville skrika åt honom tills jag blev alldeles hes.
Andra gånger ville jag bara lägga mig ner på hallgolvet och gråta. Jag ville att allt skulle bara bra och att jag skulle ha en pappa som brydde sig. Jag ville få berätta att jag visst kommit någonstans i livet. Jag hade tagit studenten, trots dåliga betyg, men jag hade faktiskt höjt mig i vissa ämnen ändå. Jag kanske inte hade ett fast jobb eller pluggade på universitetet, men jag har spelat gitarr på en stor scen med ett känt band, jag hade vuxit från att vara en kaxig player till att vara en.. okej något kaxig ibland och med kort stubin, men till en kille som tog mer ansvar och inte letade efter bråk. Jag ville få visa honom min pojkvän, berätta att jag för första gången var kär på riktigt.
Så som sagt, jag undrade hur mycket undantryckt jag hade inom mig.

And I love you
like I’ve never loved anyone before
You bring my best sides into the light, and I love you for that
Can’t you understand that you are my sunshine?
Without you I would be none
Together we are everything.

En blick på klockan talade om att det var dags att väcka Trey. Hans dygnsrytm skulle bli lite knepig annars.
Ett leende spred sig över mina läppar vid synen av Trey som låg vänd mot dörren med armarna kramandes om en kudde.
”Trey”, viskade jag.
Jag gick fram och satte mig ner på sängkanten. ”Älskling.”
Det fick honom att röra lite på sig och jag strök honom sakta över håret. ”Är du vaken?”
”Mm”, mumlade han men höll ögonen slutna.
”Maten ska bara värmas lite, kommer du?”
”Mm”, sa han igen.
Jag log lite roat och rörde vid hans hår en gång till. ”Har du sovit gott?” Jag visste att han bara skulle somna om ifall jag inte fortsatte prata.
Trey öppnade ögonen och vände långsamt upp huvudet mot mig. ”Förlåt, jag betedde mig jävligt illa va?”
”Det där har vi ju redan rett ut”, log jag.
Jag fick ett leende tillbaks. ”Okej vad blir det för mat?”
”Pastagratäng, blir det bra?”
”Det låter jättegott.”
”Va?”
Trey såg förvånat upp på mig. ”Vadå ’va’?”
”Tycker du det?”
Han såg ännu mer förvirrad ut och flinade lite. ”Vadå?” sa han och satte sig upp.
”Att det låter gott så klart!”
”Jaa.. vi är ju ganska bra på att göra den.”
Jag började le stort.
”Vad är det Max? Du börjar bli lite creepy.”
”Jag har inte hört dig säga att något låter gott på ett ärligt sätt på.. hur länge som helst.”
”Åh..” Trey slog ner blicken men såg snabbt upp på mig igen. ”Jag tycker faktiskt det.”
”Jag går och värmer.” Jag pussade honom snabbt innan jag reste mig upp. Den där meningen som i andras öron inte var något märkvärdigare än en kommentar om vädret gjorde mig så otroligt glad.

Trey såg inte mycket piggare ut efter att vi hade ätit och han frågade nästan bedjande om han fick gå och lägga sig igen.
”Självklart”, flinade jag. ”Jag kommer snart jag med.”

Några veckor senare
 Martin
Dom senaste veckorna hade verkligen gått upp och ner. Vissa dagar mådde jag riktigt bra. Andra mindre bra. Vi hade repat rätt mycket i veckan och det hade för det mesta gått bra. Låtarna satt och vi var mer synkade än på länge. Det var ju klart att det blev en rätt stor omställning när en bandmedlem hoppade av. Dom nya låtarna funkade också bra och vi hade valt ut vilken låt som skulle bli nästa singel, det som vi haft möte om tidigare. Men jag var väl tvungen att medge att det varit jag som ställt till det ibland genom att ha varit väldigt lättretlig vissa dagar. Begäret efter det där pulvret hade inte lagt sig helt, och det spelade egentligen inte så stor roll att jag kastat det jag hade hemma för jag skulle kunna fixa nytt på en halvtimme. Den tanken skrämde mig lite, att jag skulle kunna få allting att rasa igen på endast 30 minuter om jag var på tillräckligt dåligt humör. Det hela hade resulterat i att jag rökt runt två ciggpaket om dagen nästan i ett par dagar nu. Men det var trots allt bättre med cigg än dom tyngre grejerna. Jens hade varit med i replokalen några gånger och helt ärligt så gillade jag honom, han var schysst och inte särskilt komplicerad. Något jag var mindre stolt över att medge för mig själv var att jag var lite avundsjuk. Inte bara på Sid, och inte så att jag ville ha Jens på något sätt. Men det hade varit trevligt att ha någon. Vissa dagar alltså. Andra dagar var jag väldigt nöjd med att vara singel och kunna dra hem någon tjej som inte skulle ställa några krav och som skulle vara borta morgonen efter, andra gånger ville jag inte se en enda människa och stod knappt ut med mig själv. Som sagt; det gick väldigt upp och ner.
I ett försök att rycka upp mig lite kom jag fram till att jag kunde försöka fixa ihop något med killarna. Möjligtvis Max och Trey också.. eftersom jag ändå blev tvungen att träffa dom då och då kändes det dumt att bli osams eller något. Stela stämningar var bland det värsta jag visste. Det där med bekväm tystnad var bara en myt – det fanns inga sådana. På något sätt ville jag också kunna fortsätta ha kontakt med Max, trots att Trey kom med på köpet.
Jag skrev ihop ett sms och skickade iväg det till Hale, Sid och Derek. Jag hade inte helt bestämt mig angående Max än.
En tacokväll var väl ändå en ganska bra idèe. Det var ett tag sedan vi umgicks allihopa utanför replokalen och med tanke på hur mitt humör varit på sistone så skulle det kännas bra att få dom att påminnas lite om att jag egentligen var rätt kul. Skulle vi gå ut någonstans skulle det ändå bli att vi kom ifrån varandra, och med största säkerhet skulle jag avsluta kvällen med någon okänd tjej istället för med mina kompisar.
Hale var snabbt med att svara.’ Nice, jag kommer lätt. Följer Jens med?’
’Eh det vet jag inte, det får han väl om han vill. Vadå? Längtar du efter honom? ;)’
’Haha yeah sure, nej att försöka sno andras pojkvänner får du stå för.’
Aj. ’Nej men är det okej om jag tar med Camille? Jag hade tänkt fråga om hon ville göra något i helgen, men jag kommer ju gärna till dig liksom.’
’Camille vem?’
svarade jag.
’Sjuksyster.. (a)’
Jag skrattade till och såg på skärmen. Vad fan.. hur hade jag kunnat missa det här? Fast jag hade väl inte direkt varit så närvarande dom senaste månaderna. Jag hade dock hört någonting om en flirt Hale haft på sjukhuset efter att dom hade varit i hans stuga. Något varken jag eller dom hade velat haft med mig på, av förklarliga skäl.
’Bring the sjuksyster ;)’
Efter att ha satt igång kaffekokaren och läst dom värdelösa serierna i tidningen fick jag svar även från Sid. Han tyckte att det lät skitkul, och jag skrev själv tillbaks att han kunde ta med Jens om han ville. Det verkade ju seriöst mellan dom så han hade väl mer eller mindre redan börjat ingå i vårat lilla gäng.
Jag tittade på mobilen och bet mig i läppen. Det kanske var bäst att låta bli att bjuda in Max. Fast Sid skulle ju säkerligen fråga, och jag hade ju till och med lovat att jag skulle vara schysst mot Trey på hans födelsedag när vi skulle på konsert. Det kanske skulle vara en bra träning att ta hem dom ändå.
Sms var oftast bra, men inte när man vill ha svar på en gång och slippa onödig oro. Lika bra att göra det på en gång.
”Tja det är Max?”
”Tjena.. läget?”
”Åh, hej. Jo det är bra. Själ.. sluta!” Han skrattade och det skrapade till lite i luren. ”Trey vänta.” Fnissande.
”Du jag ringer senare.” Jag behövde inte lyssna på anorexiapandan som försökte kyssa Max.
Jag hatade att jag fortfarande inte helt hade kommit över Max. Det hade aldrig tidigare inträffat, och jag gillade inte alls den delen av mig själv. Särskilt inte eftersom det var jag själv som sabbat det, ännu mer för att det inte var jag som hade gjort slut utan han. Ibland, väldigt sällan, kunde jag till och med själv inse att det kanske, kanske var så att jag tog ut mitt självhat på Trey. Det var lättare att klandra honom att det tog slut mellan mig och Max än vad det var att klandra mig själv. Men oftast tyckte jag bara att det var Treys fel och att han var en idiot.
”Nej förlåt, nu är jag här! Hur är det?”
Jag suckade lågt. ”Okej antar jag. Eller jo, det är bra. Gör du.. ni.. något i helgen?”
”Nej inget planerat i alla fall”, svarade Max.
”Jag tänkte ha en typ tacokväll, med bandet, och så där. Så ni får komma om ni vill. På fredag tänkte jag.”
”Vad kul, absolut. Då kommer vi.”
”Säkert? Du kanske borde fråga.. din pojkvän.” Jag kunde inte helt hålla tillbaka sarkasmen.
”Vi kommer, okej?” sa han lite mer bestämt. ”Vilken tid?”
”Eh.. typ sju?”
”Okej bra. Då ses vi.”
”Japp, hejdå.” Jag la på och svalde lite. fan, kunde jag inte bara sluta sakna honom på det där sättet?
Derek hade inte svarat än så jag skyndade mig att skicka ett till sms. ’Du får föressten inte ta med någon brud för då blir jag en ensam forever alone.’ Skrev jag verkligen det där? Hej Martin, 14 år..
Aja, jag tänkte i alla fall inte sitta själv bland alla puttinuttiga par. Då skulle jag behöva en kräkpåse.

 Sid
Jag gav Jens en stor kram och det fanns inte en enda tanke som ’undra vad folk tänker..’ fastän vi befann oss mitt i köpcentret. Det hade gått fortare än jag trott att bli bekväm i allt det här, men det hjälpte säkert att jag alltid umgåtts med människor som var antingen gay eller bi, det var liksom inget konstigt för mig. Även om jag aldrig trott att jag själv skulle kunna känna något för en kille.
”Hej”, log Jens mot min hals innan han såg upp på mig. ”Bussen var i tid?”
”Yes.”
”Så vad står på ’att göra listan’?”
Jag kollade i handflatan med ett flin. ”Present till Trey.”
”Har du någon idèe alls?”
Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej han har inte sagt något. Vi kanske kan kolla runt och se om det finns något Treyigt? Eller har du bråttom?”
Jag hade ringt för bara en timme sedan och hört ifall han ville ses  i köpcentret.
”Nej jag hade inget planerat”, log han. Jag såg hur han sänkte blicken och hur den liksom flackade mot min hand och tillbaks. ”Kommer du ihåg första gången vi sågs här?” undrade han.
Han var så söt. Jag var verkligen glad att jag hade träffat Jens, det hade varit tomt annars. Eller ja.. jag hade ju inte kunnat sakna honom om jag inte vetat att han fanns, men ändå.
”Klart jag gör”, sa jag och tog tag i hans hand i ett fast grepp. Jag ville inte att han skulle tro att jag tyckte det var pinsamt på något sätt. Jag var ändå lite förvånad att det inte hade kommit ut i någon tidning än, dom brukade ju vara snabba, och det behövde knappast stämma överrens med sanningen heller. Dom hade ju varit hur snabba som helst när Martin kastat sitt knark, och fått det till att han var den värsta tänkbara missbrukaren.
”Vi kanske ska ta en glass sedan då, bara för nostalgins skull?” flinade Jens och kramade om min hand lite.
”Absolut”, höll jag med. ”Det är tur att du har kommit ut för dina föräldrar föressten, det känns som att det bara är en tidsfråga innan det kommer stå något om oss i tidningarna.”
”Shiet jag glömmer att du är rockstjärna”, skrattade han till.
”Vadå glömmer?” frågade jag och låtsades förolämpad samtidigt som jag knuffade till honom på skämt med axeln.
”Oops”, flinade han tillbaks. ”Så dom kommer kanske att göra en sådan där kartläggning om mig, typ söka reda på vilka skolor jag gått på och vilken min familj är och så vidare?”
Jag skrattade till. ”Jens.. jag tänkte på skvallertidningarna, och då kommer dom knappast bry sig om vilka skolor du gått på. Dom kommer zooma in ditt ansikte på bild och kartlägga varenda litet födelsemärke, försöka få det till att du är min toyboy och hitta på någon skandal om ditt förflutna.”
Jens log plötsligt lite stelare och jag skrattade igen innan jag strök tummen över hans handrygg. ”Men dom kommer alltid få det till att jag är värre ändå, jag är den vilda bad boyen, så du kan vara lugn”, flinade jag. Det var bara så fånigt. Visst, jag var väl en aning vild på alla plan, galen som vissa andra valde att kalla mig, men någon bad boy var jag knappast. Det var ju för helsike år sedan jag legat runt med tjejer på det där sättet, och jag hade verkligen alltid ett leende på läpparna. Om inte någon var elak då vill säga.
Jens skakade roat på huvudet och drog sedan in mig i en affär. ”Ska vi kolla här?”
”Jaa det blir bra”, log jag. ”Jag vill liksom inte köpa en vanlig tröja bara, eller en vinflaska typ. Det känns så tråkigt.”
Jens nickade. ”Mm, jag brukar aldrig vara duktig och komma på något speciellt, men det är kul att få. Men vad gillar han då? Mer än att designa kläder och musik?”
”Typ.. åh jag vet inte. Eller han gillar att rita, det är han jätteduktig på.” Nu kanske han dessutom hade fått tillbaks lusten och inspirationen när allt var bra med Max.
”Då kan du ju köpa ett skissblock eller något”, föreslog Jens med ett glatt leende. Han lyfte på en sned mugg som var regnbågsfärgad med texten ’I’m so gay I can’t even drink straight’ och drog lite på munnen innan han såg på mig igen.
”Smart Jens”, log jag brett.
”Jag vet.” Han flinade igen och satte sedan på sig ett par solglasögon i storlek XXXXXL.
”Sexigt.”

”Oj just ja, gör du något på fredag?” frågade jag och tog en sked med glass. Samma glassbar som sist. gud vad nervös jag var den gången, och jag rodnade verkligen gång på gång. Det kändes bra att vi hade rett ut det där med vad vi tyckte om varandra nu, så att jag slapp bete mig som en nervig fjortis. Rodnandet hade jag ju dock fortsatt med tydligen.
”Japp”, svarade han och stoppade sin sked i munnen. Han måste ha sett min besvikna min för han skrattade snabbt till. ”Jag är med dig hoppas jag, knäppis.”
”Åh”, sken jag upp. ”Fast.. kan du dela mig med några fler?” frågade jag och bet mig lite i läppen.
”Tveksamt..”
Jag såg roat på honom när han spelade med. ”Martin ska ha tacokväll så han ville att vi skulle ses allihop, så om du vill får du gärna hänga med.”
”Så jag har fortfarande ensamrätt på kyssarna?”
”Definitivt.”
”Då följer jag med.”
Vi skrattade båda två och plötsligt fick jag en snabb kall puss på munnen av honom. ”Hur är det med honom nu? Han var ju rätt.. sur senaste gången jag var med när ni repade.”
Jag nickade och tog upp lite mer glass på skeden. ”Jo han var på bättre humör i förrgår i alla fall. Men han har haft det rätt jobbigt på sistone, så det finns väl i alla fall en förklaring till varför han beter sig som en idiot ibland”, log jag snett.
Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara om min mamma var som Martins, om jag hade varit med om det han varit. Dock så var det ju inte många som visste om allt det där, och då var det ju förståeligt nog svårare att fatta varför han var som han var ibland.
Jag försvarade absolut inte allt han gjort, och aldrig någonsin det han gjorde mot Trey, men en del förstod jag i alla fall.

Vi gick runt i några fler affärer men pratade egentligen mer än att verkligen kolla på kläderna, skivorna eller prylarna. Det viktiga var ändå att vi hade kul. Och att fixa presenten till Trey.
”Här”, sa jag och drog snabbt tag i Jens arm när vi var utanför bokhandeln.
”Ojdå.”
”Oj”, höll jag med och såg upp på hyllan med raderna av skissblock. Det fanns i olika storlekar, tjocklekar, material..
”Han får byta om det inte blir rätt”, flinade jag och plockade ner några olika.
Efter en del velande valde jag ett mellanstort block med tanken att det borde gå ner i den väskan han oftast hade. ”Och så kolkritor. Det har jag i alla fall sett att han har på sitt rum”, log jag och tog ner en ask sådana också.
”Det blir jättebra”, log Jens. ”Men jag måste också ha något att ge honom. Kanske..” Han såg längs dom olika hyllorna och tog sedan ner en ask med akvarellpennor. ”Och så är jag tråkig och köper en godispåse”, flinade han. ”Är vi klara?”
”Jaa det blir skitbra”, log jag och började gå mot kassan. ”Är du bra på att slå in?”
”Rätt så, jag tycker det är kul”, log han.
”Perfekt.”
Efter att vi betalat och vandrat runt en stund till slog vi oss ner i mitten av köpcentret vid fontänen som hade dom inbyggda neonlamporna. Skulle jag någon mer gång bada i en fontän så skulle det utan tvekan bli i den.
Jag tog upp skissblocket och kikade på det. ”Äh det här blir väl bra?”
Jens nickade med ett leende innan han kollade något på sin mobil. Efter lite rotande i min väska hittade jag en bläckpenna och slog sedan upp första bladet i blocket. ”En liten överraskning måste han ju få”, flinade jag innan jag började rita Avenged sevenfolds bandloggsdödskalle. Då hörde det ju ihop med den lätt coolaste presenten han skulle få.
”Fint”, log Jens efter en stund och kikade ner i blocket.
”Visst”, fnös jag till. ”Dom kommande teckningarna i det här blocket kommer bli betydligt bättre. Är du bra på att skriva fint? Det ska stå grattis här”, sa jag och pekade.
”Jag kan göra dubbla bokstäver?”
”Jatack”, log jag och la över skissblocket i hans knä och gav honom pennan.
Medans han skrev såg jag mig lite omkring och blicken fastnade sedan på en kille längre bort. Han hade svarta höga platåstövlar, med en massa spännen, och en svart skinnrock. Håret var lika svart, snaggat på en sida och med en lång snedlugg som övergick i håret på andra sidan i samma längd. Han var så där typiskt gothblek och allvarligt talat så stirrade han på mig medans han fortsatte gå.
”Shiet, kolla vad den där killen glor, och så ler han som något psyko.”
Jens blickade upp ifrån blocket och följde min blick. ”Mm det gör han verkligen, vilket psyko.” Han log dock väldigt brett när han sa det.
Kort därefter hade gothkillen kommit allt närmare oss. ”Jens!” log han brett.
”Hej Mathew”, log Jens tillbaks lika stort.
fuck. Jag ville plötsligt väldigt gärna dränka mig i fontänen bakom. Mathew som han tydligen hette böjde sig ner och slog armarna om Jens. Jag hann även se hans läppar nudda Jens kind. ”gud vad länge sedan.”
”Verkligen! Vad gör du här?” frågade Jens häpet.
”Jag är och hälsar på morsan och farsan.”
Jens vände sig snabbt om mot mig. ”Det här är Mathew, min..”
”Pojkvän ifrån gymnasiet”, flikade Mathew in med ett leende.
”Precis”, flinade Jens till och såg ut att rodna lite. ”Mathew, det här är Sid, min pojkvän.”
Det pirrade till lite i mig när han sa det, och jag var glad att han presenterat mig på det sättet. Jag vet inte ens varför jag trodde att han kanske bara skulle säga ’Sid, en kompis.’ Det fanns ju ingen anledning liksom.
Mathew gav mig ett leende och räckte fram handen. Svartmålade naglar och några ringar. Nu när han stod alldeles framför kunde jag också se att ögonskuggan gick i rosa och svart, och han hade två ringar i läppen. Var det här pojkvännen Jens varit tillsammans med i ett halvår alltså? Som det tagit slut med av den anledningen att Mathew skulle flytta? Jag var glad att han hade flyttat.
”Åhå, trevligt”, log han mot Jens och såg sedan på mig igen. ”Du spelar i until my last heartbeat va?”
Jag nickade. Av någon anledning hade jag fått lite svårt att prata.
”Groupie”, flinade Jens. ”Hur är allting?”
Mathew skrattade och nickade sedan. ”Det är hur bra som helst. Med dig med?”
”Japp, vi har varit och köpt present till en kompis.”
”Kul. Jobbar du fortfarande på..”
Dom fortsatte prata ett tag och jag kände att jag inte ens behövde försöka tillföra någonting till samtalet. Jag hade inte känt Jens under den tiden som Mathew gjort det, och jag kände mig inte tillräckligt nyfiken på snubben för att vilja fråga honom någonting heller.
”Men.. jag kanske ska gå vidare”, sa han efter ett tag.
Jatack. Skitbra, hejdå.
”Kan du inte..” Jens kastade en lite frågande blick mot mig och jag log tillbaks innan jag öppnade munnen. ”Du får sätta dig du också om du vill, jag är ingen galning som slår ner gamla ex.” Men jag har väldig god lust just nu bara så att du vet.
Jag var ju inte svartsjuk, jag ville bara inte.. gilla den här killen. Egentligen var jag kanske.. liksom.. Jens hade ändå  varit kär i den här killen, det kanske fanns sådana känslor kvar? gud! Ännu en gång ville jag dränka mig i fontänen. Jens ville snacka med en kille, en kompis, som han inte sett på länge, och gothkillen hade säkert någon läskig gothflickvän nu. Jag borde inte ens vara kapabel till att tänka något så fånigt som att Jens plötsligt skulle klamra sig fast vid Mathew och glömma bort mig. Jag skulle ju ha pratat med Mi också om hon sprungit på oss här, och det skulle ha känts bra att visa upp Jens för henne. Han kanske också kände så.

När Mathew flinande föreslog att vi skulle smita in till det stora bollhavet som fanns i leklandet, som självfallet var till för barn upp till 12 år, så ändrade jag genast min inställning till honom. Han var helt klart cool.
”Men stackars barn”, flinade Jens.
”Äh kom igen”, sa Mathew och började backa bort mot leklandet samtidigt som han såg på oss.
”Jaa kom igen.” Jag krokade i Jens arm med min och log brett. Han behövde inte mer än sucka lite uppgivet för att jag skulle veta att jag hade vunnit.
Mathew var först med att gå in och blev tvungen att ducka under nätet som hängde ner i ingången. Han var nog inte så mycket längre än mig, men dom där skorna gjorde honom i alla fall en halv decimeter längre.
”Här får barn upp till 12 år leka”, läste Jens från skylten och såg menande på sin förre pojkvän och sedan på mig.
Den unga tjejen i receptionen var faktiskt ett problem. Trodde jag.
”Hej..”, log Mathew mot brunetten och lät blicken falla ner  till hennes namnbricka. ”..Sofi. Min lillebrorsa är där inne, kan jag gå in och hämta honom bara?”
”Jaa absolut, det är okej”, log hon och öppnade spärren, liknande en sådan i mataffärer.
Det var lite smart, var jag tvungen att medge. Jag hängde snabbt efter, med Jens tätt bakom, och Sofi hann inte ens säga någonting, eller så antog hon bara att alla tre verkligen ville hämta Mathews obefintliga lillebror.
Mathew snurrade runt mot oss och Jens fnissade till.
”Vad sega ni är, skulle vi inte till bollhavet?” sa han och vek snabbt av till höger. Leklandet var inrett som någon slags djungel och jag fick ducka ett antal gånger under nät och lianer, och dessutom försöka undvika att trampa ner någon unge.
Vi nådde fram till vårat mål och när Mathew började ta av sig platåkängorna smet jag förbi och tog mig in i den lilla öppningen till bollhavet. En gång när jag var liten och lekte i ett liknande bollhav så var det en unge som spydde rakt ner bland alla bollarna, därför kändes det bäst att behålla conversen på.
Några ungar såg med stora ögon på mig när jag kastade mig ner bland bollarna medans några andra fnissade.
”Jens!” Jag kravlade mig fram till glasrutan och knackade på den där Jens stod böjd och knöt upp skorna.
Han såg roat på mig och vinkade.
Ett plastigt plask fick mig att vända mig om precis för att hinna se även Mathew landa i bollhavet. Det var en rätt sjuk kontrast att se en sminkad kille i skinnrock och sidecut kasta sig ner i ett färgglatt bollhav faktiskt. Fast jag såg säkerligen inte heller särskilt passande ut där. Men det här var ju faktiskt precis sådant som jag tyckte var askul. Det fanns i princip ingenting jag tyckte var barnsligt eller pinsamt. Det skulle väl isåfall vara att råka spilla ut en hel vinflaska över bordet på en restaurang eller kalla min pojkväns ex för psyko.
”Tar du emot mig?” log Jens brett när han hukat sig och kommit in till bollhavet.
”Japp!” Jag log stort tillbaks och ställde mig på knä bland bollarna. Några tjejer började flytta in sig mot kanterna och såg nästan skrämt på oss.
Jag skrattade högt när Jens landade precis framför mig med ett stön. ”Aj som fan, jag slog i knäet i golvet.”
”Åh nej”, sa jag men inte kunde riktigt hålla mig utan började skratta igen.
En röd boll ven till precis ovanför våra huvuden och Mathew flinade skyldigt till.
”Alltså ni skulle egentligen ha varit ett perfekt par”, flinade Jens och såg på mig. ”Ni är fan lika galna.”
”Ni får inte vara här.” Jag vände mig om och såg en tjej med runda glasögon se på oss.
”Men vi vill också leka”, flinade jag.
”Man får inte vara gamlare än 12 år”, fortsatte hon ändå. gud vad jag inte gillade lillgamla ungar. Lillgamla ungar som inte ens kunde sin grammatik korrekt.
”Jag är elva”, log Jens.
Han sa det så naturligt att jag brast ut i skratt igen.

Efter en stund blev vi dock avbrutna i vårt lekande.
”Hallå, kom upp därifrån killar!” hördes en sträng röst i samma stund som jag kastade mig ner ifrån den smala kanten intill fönstren ner bland bollarna.
Mathew låg på rygg halvt begravd under det färgglada havet och Jens stannade till med armen mitt i rörelsen att kasta en boll. På avsatsen där man kom in stod en man, väldigt misstänkt lik en vakt.
”Ni tre, kom hit på en gång. Och jag vill ha era namn.”
Jag kastade en snabb blick på Jens som i sin tur såg på Mathew. Vi reste oss upp och klev efter lite omständigheter upp ifrån bollhavet. Jag såg på vakten, sneglade åt sidan, bedömde snabbt sträckan till utgången och satte sedan fart.
Jag hann precis se Jens ducka under vaktens arm och i nästa stund sprang vi alla tre ut ifrån leklandet medans Sofi häpet såg efter oss och vakten ropade att vi skulle stanna.
Vi stannade till först när vi var vid den stora trappan upp till övervåningen och jag flämtade till innan jag började asgarva. ”fy fan vad kul det där var!”
”Han hade inte en chans”, skrattade Mathew och gjorde en liten knyck med nacken för att få luggen ur ögonen.
Jens sjönk ner på ett trappsteg och skrattade till han med. ”Han kommer inte va?” frågade han och drog på sig skorna som han hade tagit i handen.
Jag tog några steg framåt och kikade runt hörnet. ”Nope. Han skulle aldrig ens orka springa”, flinade jag men stelnade sedan till. ”Vänta..”
”Vad är det?” frågade Jens och såg förvånat på mig.
”Jag glömde väskan..” Jag bet mig i läppen och såg på honom.
”Du får gå själv”, flinade Mathew skämtsamt. ”Dom kanske låser in dig i något förvaringsrum.”
”Sluta!” skrattade Jens innan han reste sig upp. ”Vi går tillbaks, han kanske inte är kvar.”
”Kan inte du gå?” log jag hoppfullt.
”Nej”, flinade Jens roat. ”Men jag är snäll och följer med dig.”
”Jag stannar här och.. uppehåller vakten ifall han kommer hitåt”, log Mathew och försökte hålla tillbaks ett flin.

”Uhm.. jag glömde min väska..” Jag såg på Sofi och försökte se så snäll ut som möjligt.
”Inte eran kompis lillebror då?”
Jag skrattade lågt till och drog handen genom håret. Till min lättnad knäppte det till och sedan öppnades spärren. Medans Jens stod kvar skyndade jag mig tillbaks till bollhavet och tur nog låg min väska kvar på golvet utanför, med ritblocket och allting. Hade ju varit lyckat om jag tappat bort Treys present samma dag som jag köpt den.
”Hejdå”, flinade Sofi när vi något generat gick därifrån.
Jag tyckte det var kul att göra lite smågalna grejer men det var inte lika kul att behöva gå tillbaks till ett ställe som man nyss sprungit ifrån.

”Förlåt Sid.”
Jag såg förvånat på Jens då vi var på väg till bussen.
”För vadå?”
”Men.. hur schysst är det att tvinga sin pojkvän att spendera.. åtminstone en timme.. med sitt ex? Du måste ju tro att.. men så är det inte! Jag tänker inte alls på honom på det sättet längre, och det måste ha känts jätteskumt för dig. Jag bara.. jag blev glad att se honom för att det var så länge sedan, och vi har knappt pratat det senaste året, så jag bara.. jag tänkte inte.”
”Jens”, flinade jag. Han brukade inte svamla på det där sättet.
”Jag gillade honom. Allvarligt. När han tyckte att vi skulle gå till leklandet steg han på min Sid-mätare, och han var schysst. Faktiskt.”
Egentligen borde jag ha förstått det på en gång. Jens skulle väl inte ha varit tillsammans med någon elak idiot. Han var inte sån.
”Tycker du?” frågade han osäkert.
”Jaa! Tyckte du jag såg ut att må dåligt eller?”
”Nej..”, medgav han och la armen om min midja. Jag blev faktiskt lättad över att han inte hade lagt märke till hur obekväm jag faktiskt varit där vid fontänen först, då jag fortfarande tyckte väldigt illa om den där gothkillen. ”Men ändå.”
”Det var lugnt”, log jag. ”Det var ju inte så att ni två satt och pratade gamla gulliga minnen och sliskade er.” Gamla minnen hade det väl i och för sig varit med tanke på att det var innan jag träffade Jens, men det hade inte varit romantiska minnen och drömmande suckar om hur bra sex dom hade haft.
Det fick Jens att flina lite. ”Okej då. Vad bra. Dessutom kändes det bra att han fick se dig”, log han.
Att höra det gjorde mig faktiskt väldigt glad, det var ju det jag hade hoppats på.
”Förlåt att jag kallade honom psyko.”
Jens skrattade högt och såg upp på mig. ”Det var ganska kul faktiskt.”
”Jag hade ju ingen aning om att den där gamla pojkvännen skulle vara goth!”
”Trodde du inte det om mig?” log Jens och drog undan den lila luggen lite.
Jag visste egentligen inte varför. Jens var ju inte någon proper liten skolpojke med välkammat hår och som lyssnade på gospel liksom. Varför skulle han ha haft en sådan pojkvän?
Jag ryckte på axlarna med ett leende. ”Han såg väl.. han var snygg i alla fall”, sa jag och drog lite med tungpiercingen mot tänderna. Jag hade verkligen inga problem med att säga att Jens var snygg, och jag hade absolut accepterat att jag uppenbarligen var lagd åt båda hållen, men ändå kändes det nästan lite genant att lägga märke till att andra killar kunde vara snygga i mina ögon. Det var kanske en vanesak. Jag skulle fråga Trey nästa gång vi träffades.
”Inte lika snygg som dig.” Jens log busigt mot mig och sträckte sig sedan snabbt upp och pussade mig.

 Trey
I vanliga fall var jag ganska emot att gå runt i sovkläder hela dagen, mest för att det fick mig att känna mig sjuk eller påminnas om dom där svarta veckorna när jag gjorde slut med Max, då jag praktiskt taget hade legat i sängen eller soffan hos Sid dygnet runt. Idag hade jag dock gjort ett undantag för klockan var halv 4 och jag hade bara en för stor t-shirt på mig och håret var allt annat än fixat. Jag skyllde allt på Max. Det var han som hade varit onödigt mysig redan imorse så att jag hade blivit tvungen att ligga kvar och krama honom. Sedan hade det liksom bara blivit att vi förflyttat oss till soffan efter frukosten. Och sedan hade Martin stört.
Det kändes ändå helt okej att vi skulle hem till honom på fredag. Max hade frågat ifall jag verkligen ville eller om vi skulle strunta i det, vilket jag inte alls tyckte att vi skulle göra. Jag ville träffa dom andra, och Martin kanske verkligen hade ångrat sig. Jag kunde inte vara förbannad på honom i evigheter liksom. Vi skulle nog aldrig börja gilla varandra, men vi kanske kunde stå ut i alla fall.
”Nu har jag hittat det”, sa Max och kom in i vardagsrummet med ett papper. ”Vi har fortfarande garanti på spisen, så jag ringer på en gång.”
”Åh vad bra”, log jag. ”Tror du dom kan köra hit en ny då? Jag kommer aldrig orka släpa upp en hel spis för trapporna!”
”Inte så händig va?” log Max retsamt.
”Sluta”, mumlade jag. ”Jag menade det ju inte Max!”
”Jag vet”, flinade han. ”Förlåt.” Han tog upp mobilen och började slå något nummer.
Vi hade åtminstone inte bråkat något mer sedan den där dagen då jag hade betett mig som ett as. I själva verket så var jag motvillig till att släppa honom en enda sekund. Det verkade vara ganska så ömsesidigt också med tanke på hur mycket sex vi hade haft dom senaste dagarna..
Max såg plötsligt på mig med höjda ögonbryn, fortfarande med telefonen mot örat. ”Vad oroar du dig för nu då?”
Ibland var det nästan jobbigt att han kände mig så bra.
”Inget”, muttrade jag.
”Jo det ser jag ju.”
”Jag kanske har blivit sexmissbrukare.”
Först blev han helt tyst, sedan började han skratta högt.
”Sluta! Tänk själv.. nästan idag innan lunchen, igår, i förrgår – två gånger! Dagen före.. länge dessutom, så det räknas som två!”
Max fortsatte flina och la ner mobilen i fickan.
”Okej du har nog rätt. Vill du missbruka lite med mig nu då?”
Jag kunde inte låta bli att flina när han tog några steg mot soffan.
”Skulle inte du ringa om spisen?”
”Ditt missbruk är viktigare”, sa han och skakade lite smått på huvudet.
Jag tjöt högt till när han överföll mig i soffan och sedan pressade sina läppar mot mina. ”Max!”
”Hur mycket vill du ha mig?”
”Inte alls just nu!” skrattade jag. ”Allvarligt..”
”Det tror jag nog, stygga pojke..”
Jag kunde inte hålla emot utan kysste honom tillbaks men drog mig sedan lite ifrån igen. ”Nej! Lägg av”, skrattade jag. ”Seriöst, det är inte normalt.. Maximilian!”
Max började också skratta och råkade dessutom sparka till bordet så att både fjärrkontrollen och två glasunderlägg ramlade ner på golvet.


crash m/m - del 54

Ska jag vara ärlig så har jag fortfarande ingen jättelust att lägga upp något här, pga det jag skrev här nedanför, men det här kapitlet hade jag redan inskrivet på datorn så då kan jag väl lika gärna lägga upp det, efter rättning och bildinläggning och sådant där.
Och precis som jag skrivit tidigare så blir jag jätteglad om ni kommenterar Vad ni gillade för något, eller om det var något ni inte gillade. Fast jag har inte så stora förhoppningar på att jag kommer få höra något ändå.. ;)



- Trust me


 Sid
Veckan hade gått riktigt snabbt, kanske för att jag haft fullt upp hela tiden; med bandrep och lunchande med Jens, lite shopping och en fika med Trey. Men nu var det i alla fall torsdagkväll och Jens skulle stanna över natten.
”Kan du inte försöka låta mig vinna en endaste gång i alla fall?” flinade Jens och sjönk ner i soffan med guitarhero-gitarren.
”Nej”, flinade jag.
Jens såg roat tillbaks på mig innan jag slängde mig ner i soffan bredvid honom. ”Du.. jag tänkte på en sak.”
”Okej?” log han och tog tag i min hand, drog en fingertopp längs var och en av mina fingrar. Jag älskade när han lekte med mina fingrar så där.
”Jo, du ville träffa mina föräldrar va?”
Jens log förvånat. ”Ja gärna. Vill du det? Att jag träffar dom alltså.”
Jag nickade. ”Jaa det är klart. Och jag tänkte liksom, lika bra att berätta för dom med nu när jag gjorde det för killarna. Så om du vill kan vi kanske åka dit imorgon? För du var ledig va?”
”Jaa det är jag, det blir jättebra. Vad spännande!”
Jag flinade lite. ”Tycker du?”
”Jaa! Hur är dina föräldrar? Är du lik någon av dom i utseende?”
”Dom är världens bästa”, log jag lätt. ”Ehm jag vet inte.. eller.. folk säger att jag har mammas ögon, och pappa är också lång som mig, och har svart hår. Men jag är inte superlik någon tycker jag.” Fast så var det väl oftast, det var andra som såg sådant. Jag tyckte till exempel att Hales mamma var en kvinnlig kopia av honom; blond, klarblåa ögon, samma slags leende. Men han själv förstod inte vad jag pratade om.
”Okej”, log Jens. ”I sättet då? Liksom, jag och mamma är precis lika envisa. Och jag och pappa.. mamma säger att han också tyckte om att jobba med människor och så där.” Jag kände mig lite sorgsen när jag tänkte på att Jens inte hade kvar sin riktiga pappa.
”Pappa och jag har alltid haft samma musikintresse”, sa jag. ”Och han är också rätt spontan av sig, tänker kanske inte alltid innan han gör något.”
Jens började flina. ”Är han lika galen som dig?”
”Men jag är inte det!” skrattade jag.
”Då är han nog inte det. Du är ju typ, vad säger man, one of a kind”, flinade han retsamt.
Jag himlade med ögonen. ”Jag vill väldigt gärna att andra ska må bra, så jag antar att jag är omtänksam..”
”Det är klart du är! Det förstod jag efter att ha känt dig i 3 dagar typ, så mycket som du hjälpte Trey till exempel, och du brydde dig i Martin fastän han gjorde dig besviken med knarket igen..”
Jag log mot honom. Jag mådde bäst när dom runt omkring mig mådde bra. ”Mamma är också sån i alla fall, så det har jag nog fått från henne.”
Jag lutade mig framåt och tog upp tändsticksasken för att tända ljusen på bordet. Det var en av sakerna jag älskade med vintern, alla mysiga ljus på kvällarna.
”Jag ringer och hör på en gång, ifall dom är hemma imorgon.”
”Okej gör det”, svarade Jens när jag reste mig upp för att hämta min nyinförskaffade mobil som låg på byrån i hallen.

”Brooke?”
”Hej”, log jag när min mamma svarat.
”Men hej! Hur är det gubben?”
”Det är bra, lite trött bara, det har varit jävligt full fart den här veckan.”
”Något roligt också hoppas jag? Jag försökte ringa dig igår men jag kom bara till mobilsvar hela tiden.”
”Åh, jaa.. min mobil råkade gå sönder, så jag köpte den nya igår. Och ja, det har varit roliga saker”, flinade jag.
”Vill jag veta vad som hände med mobilen?”
”Förmodligen inte.”
Mamma skrattade lite. Dom var rätt vana med mig så att säga.
”Är det bra med dig och pappa?”
”Jaa det är jättebra med oss.”
Jag berättade lite om vad jag hade gjort i veckan och drog sedan handen genom håret. ”Gör du och pappa något imorgon?”
”Vi jobbar väl, men sen har vi inget planerat. Behöver du hundhjälp?”
”Nej jag tänkte komma och hälsa på.”
”Vad roligt! Gör det, det var länge sen nu. Du kan väl stanna och äta på kvällen också?” frågade mamma, uppenbart glad över det jag sagt.
”Det blir superbra”, log jag. ”Kan du räkna med en till person till maten också?”
”Har du en ny flickvän?” frågade mamma finurligt.
Även om hon inte sagt något så visste jag att hon hoppats på att jag skulle hitta någon ny tjej och att det skulle bli något seriöst som med Li. Hon hade väl haft sina aningar om hur jag varit på turnèer och sånt där, då jag kunde ha 3 nya tjejer per kväll. Men det kändes väldigt länge sedan jag varit sån. Fastän det i själva verket bara var två, tre år.
”Njaa”, flinade jag. Jag ville berätta imorgon, inte i telefon.
”Vem pratar du med?” hörde jag pappa i bakgrunden.
”Sid! Han kommer hit imorgon.. med en tjej tror jag?” frågade hon igen. ”Nu gör du mig nyfiken!”
Jag skrattade lite. ”Det är okej att jag tar med någon då?”
”Självklart, kom när ni vill. Jag slutar vid halv 2 och pappa fyra.”
”Okej, hälsa pappa med. Vi ses imorn!”
Vi sa hejdå och jag gick tillbaks till vardagsrummet igen. ”Jag berättar helst imorgon”, sa jag lite ursäktande.
”Du får göra precis som du vill”, log han. ”Det gick bra i alla fall då?”
”Japp, om du vill äta där?”
”Självklart”, log han. ”Föressten, har du något hundgodis?”
”Jaa..”, sa jag lite undrande. ”Jag har nog något vanligt godis också ifall du är sugen..”
Jens skrattade högt. ”Skitkul. Nej men alltså.. jag försökte få honom att ligga och så där, det kanske går lättare med godis.”
Jag började le. ”Lekte du med Rex helt frivilligt?”
Han flinade till lite generat. ”Jag vill inte vara rädd så.”
”Jag hämtar på en gång”, sa jag glatt och gick ut i köket.

”Sitt Rex.” Rex viftade bara på svansen och såg på godiset i Jens hand. ”Sitt.”
Jag log lite. ”Säg lite bestämdare, så fattar han att det är på allvar, du kan hålla upp ena handen lite också, det är så jag har lärt honom.”
”Okej”, sa Jens och försökte igen. ”Sitt!”
Han såg alldeles stolt ut när Rex äntligen satte sig ner. ”Bra!” sa han mjukare och kastade ner en godis på golvet, inte tillräckligt modig för att ge ur handen än. ”Okej, ligg!”
Han suckade när det inte funkade. ”Rex, ligg.”
Rex hade blicken mot mig som stod lite bakom och jag gjorde en gest med handen mot golvet.
”Li.. Sid!” Jens vände sig snabbt om mot mig. ”Du gjorde det!” klagade han.
Jag log lite oskyldigt. ”Förlåt. Du får försöka igen. Rex, sitt!”
Jag hade inte direkt lärt honom en massa konster, men jag tyckte det räckte till bra att han kunde sitt, ligg, fot, vacker tass och stanna. Och så hade jag faktiskt lärt honom något jag var lite stolt över, att rulla åt höger och vänster. Så fastän han kunde vara rätt galen ibland, sådan husse sådan hund?, så löd han åtminstone väldigt bra när det behövdes.

Eftersom vi ändå hade varit inne på familjespåret tidigare så frågade jag försiktigt om Jens föräldrar.
”Men du kallar honom, vad heter han? Din styvpappa, för pappa liksom?”
”Adam, och ja, det gör jag. Liksom, det är honom jag har vuxit upp längst tid med, jag var ändå så pass liten när det hände, att det blev naturligt när mamma träffade en ny.”
Jag nickade. ”Det är klart. När man är liten är det ju en extra viktig trygghet att ha två föräldrar liksom, oavsett om det är ens riktiga pappa eller någon annan fadersgestalt.”
Han nickade men slog samtidigt ner blicken och blev väldigt tyst.
”Sa jag något fel?” undrade jag försiktigt.
Han såg upp igen och skakade på huvudet. ”Nej. Jag bara.. ibland känns det som att jag har gjort fel, och fortfarande gör, som kallar honom för pappa. Typ som att jag sviker min riktiga..”
”Men det är klart att du inte gör”, sa jag snabbt. ”Så är det ju inte Jens, när jag gick i lekis hade jag en kompis som hade skilda föräldrar, han träffade inte sin pappa överhuvudtaget, och han kallade sin låtsaspappa för pappa. Det är inget konstigt eller fel med det.”
Han ryckte på axlarna. ”Jag känner mig ändå dålig som inte har särskilt många minnen av pappa.. jag kommer ihåg sånt där som att vi brukade spela ett visst spel, och att jag ofta fick rida på hans axlar när mamma, pappa och jag var på stan, men sen kommer jag inte ihåg så mycket mer..”
”Men man minns ju typ inte saker som hänt förrän man är 4 år ungefär. Så det är ju inte heller så konstigt, det gör ju inte dig till en dålig person för det.”
”Kanske inte, jag blir bara att tänka på det ibland.”
”Det förstår jag”, sa jag och la försiktigt armen om honom. ”Om du vill berätta om något minne så lyssnar jag jättegärna, det kanske känns bättre”, log jag.
Han log tillbaks. ”Tack Sid.”
”Men Adam då, är han en bra pappa?”
Han nickade igen. ”Jaa han har alltid behandlat mig precis som att jag skulle vara hans riktiga son. Alltså, han kan vara rätt beskyddande ibland, men han menar ju inget illa med det.”
”Bättre det än att han inte skulle bry sig”, log jag.
”Precis. Om man inte känner honom kan han nog verka lite.. typ.. sträng kanske man kan säga, han kommer ifrån en rik familj, han har alltid varit i den kretsen liksom, så jag tror att det har lite med det att göra, att han kan verka.. snobbig”, log han lite oskyldigt.
”Jag har kallat mina föräldrar för värre saker, jag lovar”, flinade jag.
Plötsligt kom något sorgset upp i Jens blick och han lutade sig bakåt i soffan. ”Jag saknar honom. Dom där få minnena jag har gör inte att jag saknar honom mindre”, nästan viskade han.
Det gjorde ont i mig också och jag vände mig lite om för att kunna lägga båda armarna om honom. ”Jag fattar Jens..”


”Varm du är”, log Jens när vi senare låg i sängen.
”Jag tror jag är rätt varmblodig”, flinade jag. ”Trey måste däremot vara den mest frusna  jag känner, han fryser jämt.”
”Var det här ni gjorde det?”
Jag blev tyst en stund då Jens frågade. Det behövdes ingen betänketid för att förstå vad han menade. ”Mm. Förlåt.”
”Det är väl inget du behöver säga förlåt till mig för, det var ju innan oss. Jag bara undrade.”
Jag log svagt och nickade. ”Jaa, det var det.” ’Oss’ lät väldigt bra.
Det hade inte varit helt konstigt att kyssa Trey på sanning och konka där i stugan, men det var en helt annan känsla med Jens. Trey var verkligen en av mina bästa kompisar, så det var inte så konstigt egentligen att det varit en helt annan känsla. Det var annorlunda att först bli tillsammans och sedan bli väldigt nära kompisar, tänkte jag. Och det var också nu jag för första gången tänkte på hur komplicerat det först måste ha varit för Trey och Max, som gick från bästa kompisar till att bli tillsammans. Det var nog inte alla som klarade det.
Jag la armarna om Jens midja. ”Är du trött?” frågade jag lågt.
”Lite grann, du får väcka mig imorgon om jag sover för länge.”
”Det tänker jag inte”, sa jag. ”Jag tänker ligga och titta på dig istället, du är söt när du sover”, flinade jag retsamt.
”Nu låter du som det läskiga fanet”, skrattade han.
”Jag är den läskiga rockstjärnan, du är ju min groupie. Klart jag tänker ligga och stirra på dig.”
Jens skrattade igen. ”Sant”, sa han roat. ”Godnatt.”
”Godnatt”, flinade jag tillbaks och drog upp täcket lite. Jag ville väldigt gärna sträcka fram handen och stryka den över Jens kind, men lät bli för att inte störa honom. Det tog inte många sekunder förrän han öppnade ena ögat. ”Sid! Jag trodde du skämtade!” sa han gällt.
”Va?” Jag skrattade till. ”Jaha! Nej jag har bara inte hunnit stänga ögonen än.”
Han såg misstänksamt på mig. ”Gör det nu då.”
Jag flinade roat. ”Du är faktiskt söt när du nästan sover också.”
Han såg menande på mig så jag slöt ögonen och la armarna om honom igen. Men så klart kunde jag inte låta bli att försiktigt öppna ögonen igen, bara för att se Jens stirra tillbaks på mig. ”Avslöjad!”
”Tönt, jag kanske hämtar solglasögonen snart och sover med dom.”
”Du skulle bara våga.”
Ingen av oss kunde hålla någon vidare seriös min särskilt länge och snart hade Jens pussat mig istället. ”Godnatt på riktigt nu”, flinade han.
”Godnatt.”
”Sid!”

 Trey
När jag vaknade på fredagmorgon var platsen bredvid mig i sängen tom. Jag gnydde till lite och borrade ner ansiktet i Max kudde, drog in den välbekanta doften. Varför hade han gått upp redan för? Det var ju jag som skulle föreställa den morgonpigga.
Efter att ha legat och halvsovit en stund klev jag upp och tassade ut i hallen. Skvalpandet ifrån badrummet avslöjade vart Max befann sig och jag styrde stegen ditåt. Eftersom det inte var låst gläntade jag på dörren för att kunna gå in och tvätta bort gårdagens smink. Jag hejdade mig när jag hörde Max sjunga lågt. Jag log för mig själv och stod still en stund innan jag tyst sjönk ner med ryggen mot väggen, det verkade inte som att han hade märkt mig, speciellt då han hade ryggen emot dörren.
Max skrålade inte så där som andra duschsångare kunde göra, ja jag hade hört Dan och tro det eller ej; hans sångröst var inte den bästa, och det hade funnits många falsksångare i skolan. Max sjöng lika sexigt som han gjorde med gitarren i famnen. Jag älskade den där hesa rösten och hur den bröts perfekt i vissa toner så att känslan i låten verkligen kom fram.

”oj jävlar vad du skräms!”
Jag såg snabbt upp då jag hörde Max röst. Han var självklart spritt språngande naken, förutom supermarket-kassen han hade fastknuten om armen för att skydda gipset.
”Lite perverst att sitta och smygkolla på mig i duschen va?” sa han skämtsamt och drog bort vattnet ifrån ansiktet innan han drog åt sig en handduk.
”Det gjorde jag inte!” sa jag snabbt. Jag visste ju att Max inte direkt var pryd av sig, men jag hade faktiskt känt mig pervers om jag hade gjort det. ”Jag lyssnade.”
Han rynkade pannan lite och tog av påsen. ”Huh?”
”På det du sjöng så klart”, sa jag och reste mig upp.
”Jaha!” Han såg plötsligt lite generad ut, jag förstod verkligen inte varför han tyckte det var så pinsamt att sjunga, till och med för mig, när han var så himla duktig.
”Har du sovit gott?” frågade han och tog stegen fram till mig, han böjde sig ner och gav mig en puss samtidigt som det droppade ner vatten på mig ifrån hans hår.
”Jaa jätte”, log jag och pussade honom. ”Har du? Du var ju uppe så tidigt.”
Han nickade med ett litet flin. ”Jag vet! Jag är förvånad själv att jag vaknade helt pigg. Jag sover alltid bra med dig”, tillade han och såg sedan ner på sig själv.
”Gör det ont?” frågade jag och nickade mot hans piercing, försökte att inte le alltför fånigt åt det han sagt.
”Nej den känns inte alls”, log han och petade till ena kulan lite. ”Hur blir det med din tunga?” Han log lite retsamt.
”Så länge du inte kan skaffa fram lite morfin åt mig så blir det nog ingen”, flinade jag.
”Äh sluta, du klarar det om du vill.”
”Jag drog in tungan framför piercaren Max”, sa jag menande.
Han försökte hålla sig för skratt. ”Jag tror i alla fall att det var väldigt sött.”
”Det var ju mycket tröst.”
”Jag gör lite frukost åt oss”, flinade Max och gled förbi mig.

*

Sid
”Jag funderar på att ta med dig gubben”, sa jag mest för mig själv eftersom Rex snarkade högt. Ifall Hale inte var iväg på något annat borde vi kunna låna hans bil. Annars fick det bli buss.
Jens hade åkt hem på eftermiddagen för att byta kläder, och det borde jag också göra. Inte för att mamma och pappa förväntade sig att jag skulle komma finklädd, men en halvtrasig t-shirt och jeans med hål nere vid fötterna kändes ju inte skitbra att åka iväg i.
Medans jag gick mot sovrummet tog jag fram mobilen ur fickan och slog Hales nummer.
”Tja?” svarade han andfått efter 5 signaler.
”Hej..”, sa jag lite tvekande. ”Vad gör du? Ute på springrunda eller?” flinade jag.
”Nja.. inget speciellt”, andades han fram. Han skrattade sedan till och verkade prata med någon annan ”Förlåt!” Lite mummel som jag inte hörde särskilt mycket av, mer än ’..du är visst speciell..’
”Hale?”
”Jaa! Vad.. ville du?” Han andades tungt ut igen. ”Nej vänta, vänta.. ah nej.” Mer skratt och en tjejröst i bakgrunden.
Jag bet tag i läppen och blickade upp i taket. Jävlar. ”Du hade precis sex va?” frågade jag en aning besvärat. ’Hade’ var väl inte ens rätt benämning, som det lät så hade jag ringt precis under något pågående.
”Typ”, skrattade han. ”Var det.. något viktigt?”
”Nej det var inget alls, vi.. hörs.”
”Okej brorsan, hejdå!” Jag tror att det var en kyss jag precis hann höra innan jag la på.
Okej, det hade varit ett väldigt olämpligt tillfälle att ringa.
Jag öppnade garderoben och drog fram ett par hela jeans och en svart bandtröja. Mobilen som jag lagt ifrån mig på sängen började ringa och jag hoppades verkligen att det inte var Hale. Men det var Jens namn som stod där.
”Hej”, log jag.
”Tjena! Jag kommer snart, men jag tänkte.. ska jag ta med något?”
”Nej vadå?” sa jag förvånat. ”Eller du får gärna sova här efteråt, så ta med tandborste då.”
”Nej men jag menade en.. chokladask eller vin eller något, eftersom dom bjuder på middag.”
Jag flinade till. ”men gud nej, det behövs inte!”
”Okej”, sa han lite tveksamt.
”Jag lovar”, log jag.
”Okej då, men visst sa du att det tar typ en och en halv timme dit med bussen?”
”Japp.”
”Ska vi inte ta min bil då? Det blir väl lättare att åka hem då också, eftersom bussarna går sämre på kvällen.”
”Jo jag tänkte faktiskt på det, att vi kunde låna Hales bil, men han var upptagen..” hrm.
”Men vi tar min då? Pappa kom precis hem så han kan köra mig till dig, eller om jag gör ett försök till att övningsköra.”
”Men.. det är ju batman-bilen..”
Jens skrattade. ”Du var jätteduktig sist, jag kommer över om ett tag, okej?”
”Okej då.”

Jag hörde en bil bromsa till och sprang nästan fram till fönstret för att kika bakom gardinen, för att kunna få en skymt av Jens styvpappa. Men eftersom rutorna var tonade gick ju inte det särskilt bra. Däremot såg jag Jens kliva ur från förarsidan och gå fram till porten.
Rex vaknade till när det plingade på dörren och Jens kom in.
”Du jag glömde fråga, är du beredd att träffa pappa? Vi får åka tillbaks hem och lämna av honom, om vi inte ska ordna en familjeträff på en gång” hörde jag honom skämtsamt säga ifrån hallen.
När jag kom ut i den måste jag ha sett rätt så livrädd ut.
”Men Sid!” flinade Jens och kom fram till mig. ”Han är inget monster, jag lovar.”
”Det tror jag inte”, sa jag snabbt.
”Du är lite blek”, påpekade han medans Rex skällde glatt.
Jag satte mig ner på huk för att hålla tag om honom.
”Jag har inte sagt att vi är tillsammans eller något, så du behöver inte känna någon typ.. pojkvänspress”, flinade han.
”Han kommer ju inte tycka att jag ser kapabel ut till att köra lyxbilen..”, mumlade jag. Egentligen var det inte det jag var mest nervös för men..
”Men lägg av, kom nu, det är väl klart han kommer tycka det. Ser jag kapabel ut till det eller? Nej, och han har ändå köpt den till mig.”
Jag drog fingrarna genom håret och reste mig upp. ”Okej”, sa jag lågt.
”Hej Rex”, log Jens och sträckte försiktigt ner handen. ”Ska han med?”
”Jag tänkte det först, men är det okej i bilen då? Det blir rätt mycket hundhår.”
”Det är ju min bil, och jag tycker det är okej”, log han.

När jag tryckte upp porten fick jag en mindre chock när en medellång man i 45årsåldern stod utanför bilen. Han såg precis ut som någon som bodde i det där slottet, och som hade köpt Jens lägenhet, och den där batman-bilen. Och som någon som inte uppskattade jeans med slitningar över låren, tänkte jag efter en snabb blick ner på mig själv. Men det var försent att byta något sånt nu.
”Tja!.. Jens.. pappa”, sa jag och log lite nervöst.
”Hej du”, sa han och log mer professionellt än vad jag hade gjort. Han sträckte fram handen och tog min. ”Adam.”
”Sid, trevligt att träffas.”
Rex drog i kopplet, ivrig att hälsa, men jag höll kopplet kort. Den där mörkblå kostymen Adam bar var säkert inte billig.
”Ska vi åka då?” log Jens.
När Rex hade kommit på plats i baksätet satte vi oss i bilen, jag och Jens bak, och började åka.
”Du spelar i band sa Jens?”
Jag mötte Adams blick i backspegeln och nickade. ”Jaa.. det gör jag.” Jag fick känslan av att han inte lyssnade på vår sorts musik så jag sa inget mer om det.
”Har du något jobb då?”
Jag drog tungpiercingen mot tänderna men slutade snabbt. ”Nja, bandet är liksom mitt jobb, det tar rätt mycket tid och vi tjänar bra på det”, sa jag och det kändes nästan som att jag hade sagt något dåligt.
”Jasså”, var det enda jag fick till svar. Han gillade mig inte, jag kände det direkt.
”Dom ska få åka på turnè till Canada också”, inflikade Jens och log snabbt mot mig.
”Vad roligt.” Ingen överdriven entusiasm. ”Vi får väl hoppas att du inte utvecklar någon pälsdjursallergi senare då Jens, dom där håren sätter sig väl rätt bra.” En blick riktad rakt mot mig i backspegeln. Jag blickade snabbt ner och grep ännu hårdare om Rex koppel.
”Men..”, sa Jens och verkade komma av sig lite. ”Det är väl ingen fara, däremot har jag kommit en liten bit på vägen med min hundrädsla tack vare Rex och Sid.”
”Så bra”, sa han och det lät som att han i alla fall log lite grann.

Vägen till Jens hade aldrig känts så lång och det var länge sedan jag hade känt mig så besvärad. Jag vågade inte ens prata med Jens där i baksätet, då jag visste att Adam skulle höra allting. Det kanske var bäst att försöka sig på att säga någonting till honom, för att visa att jag faktiskt inte bara var någon dryg hundägare utan ’riktigt’ jobb.
”Du jobbar som advokat va? Då måste du träffa på väldigt mycket olika folk och så där?”
”Jo det gör jag, det känns bra att göra någonting viktigt för samhället. Det är klart det är kul med musik också, men världen skulle ju gå vidare utan också, eller hur?” sa han och skrattade till lite. Men jag tyckte inte det fanns någonting roligt alls i det.
”Ja fast det skulle vara en ganska tråkig värld då tycker jag.”
”Tur att det finns både advokater och rockstjärnor”, flinade Jens obekymrat till.
Jag svalde hårt och hoppades att vi skulle vara framme snart.

Första gången jag fick se Jens tidigare hus hade jag blivit helt överväldigad och imponerad. Nu kändes det mest jobbigt, efter att Adam hade sett vart jag bodde. Det var ju inte en herrgård, och inte heller en lika fancy lägenhet som Jens.
”Så där då, du hade kört den här bilen innan va?” frågade Adam och vände sig om mot mig.
”Jaa det har jag, den är.. jättefin.”
”Då ska det väl inte vara några problem, det var ju inga repor sist i alla fall”, sa han och log. Jag tyckte mest det kändes som att han menade ’så kvadda inte bilen nu.’
Vi klev ur bilen och jag log snabbt tillbaks. ”Nejdå. Det ska inte vara några problem.”
”Han kör tusen gånger bättre än vad jag gör”, flinade Jens. Antingen så kände han inte av stämningen eller så försökte han bara lätta upp den.
”Ha det så kul ikväll då, så ses vi sen”, sa Adam och såg på Jens och sedan på mig. ”Trevligt att träffas Sid.”
”Detsamma mr. Willingrose.”
Jag vågade inte andas ut riktigt förrän han vänt oss ryggen och gått en liten bit.
”Klar att åka?” log Jens.
”Absolut.” Jag öppnade dörren och satte mig bakom ratten.
Jag förstod inte riktigt vad det var med mig, jag brukade vara en ganska obekymrad kille när det gällde mig själv, men nu hade jag en klump i halsen. Kanske för att en förhoppningsvis möjlig svärfar redan hatade mig. Okej jag överdrev kanske lite, men han gillade mig inte. Jag hade inte varit med om det förut, inte på det här sättet. Hales morsa älskade mig och mammas och pappas kompisar tyckte bra om mig. Vad hade jag gjort för fel liksom? Eller var det på grund av hur jag såg ut? Eller att jag helt enkelt inte hörde till samma societetsklass som Jens familj?
”Hey, vad är det?” Jens la handen på min.
Jag försökte le men lyckades inte så bra. ”Gjorde jag något fel?”
Jens såg förvånat på mig. ”Med pappa? Nej verkligen inte!”
Jag ryckte på axlarna och försökte få bort klumpen. ”Han tyckte inte om mig. Jag menar inte att snacka skit om din pappa, men jag såg hans blick, och du hörde väl också..”
”Sid”, sa han mjukt. ”Bli inte ledsen.”
”Jag är inte det”, sa jag och svalde igen.
”Alltså.. han kan vara så där ibland, han känner dig inte och då kanske han kan verka lite.. kall. Du är inte den enda, det är helt sant. Isåfall hade jag reagerat, men jag märkte inte något särskilt.”
”Du märkte ingenting? Inte att han tyckte att det var värdelöst att hålla på med musik eller att du skulle få en allergisk reaktion av hundhåren? Han sa det ju efter att jag hade tagit in Rex, det var inte som att jag kunde kasta ut honom bara.” Jag hörde själv att jag började låta upprörd, men jag kunde inte hejda det.
”Jaa det var rätt klumpigt sagt, det tycker jag också. Och hade han bara gått på en konsert, vilken som helst, så skulle han förstå att musik visst är väldigt viktigt. Men ta det inte personligt, om han får träffa dig några fler gånger så kommer det bli bättre, jag lovar. Han har typ alltid varit ganska sträng, jag är van med det. Men du gjorde absolut inget fel.”
Jag bet mig i läppen, det kanske stämde. ”Överbeskyddande var det va?”
Jens nickade. ”Det också. Det var skönt att flytta hemifrån, men han är hur snäll som helst egentligen, även om du kanske inte tror det.”
Jag nickade. ”Tror du han skulle tycka det var okej att du är tillsammans med mig då? Jag menar.. jag kommer ju inte bli advokat eller något, och jag bor inte i något fint område..” Det var länge sedan jag hade känt mig så här illa till mods.
Han släppte min hand och la istället armarna om mig efter att ha lutat sig över till mitt säte. ”Han skulle inte tycka att det spelade den minsta roll så länge jag tycker om dig. Och om han skulle ha haft något emot det så skulle jag inte bry mig ett skit i det, det enda som betyder är att jag.. älskar dig, och jag vill vara med dig.”
Mitt första riktiga leende sedan vi lämnade min lägenhet framträdde på mina läppar och jag kramade tillbaks honom. ”Jag.. älskar dig också.” Det kändes fortfarande lite nervöst, och framför allt ovant, att säga det.
”Oroa dig inte, okej?” log han. ”Och förlåt för att han lät lite kort och så där, det är inget att bry sig om. Jag kan prata med honom sen.
”Nej gör inte det!” sa jag snabbt. ”Och förlåt, du måste tycka jag är jätteelak som typ.. snackar skit om din pappa”, sa jag lite skamset.
”Inte ett dugg, helt säkert”, log han snett. ”Men förlåt i alla fall, för hur han var, jag ville absolut inte att du skulle bli ledsen.”
”Du behöver inte be om ursäkt”, log jag. ”Och jag ska försöka att inte oroa mig.”
”Bra, ska vi åka?” log han.
Jag nickade och harklade mig lite för att få bort det sista av klumpen innan jag vred om nyckeln. ”Jens..”
”Jaa?”
”Du.. tycker inte det spelar någon roll va? Att jag inte.. bor så här och inte klär mig i märkeskläder och sånt..”
”Men självklart inte! Herregud, jag gör inte heller det”, flinade han. ”Jag är ju emo för fan, har du missat det eller? Jag har skinnyjeans på mig från ett märke ifrån Sverige, jag kokar nudlar till lunch väldigt ofta och jag äger inte ens en kostym. Och jag skulle mycket hellre bo i någon mer mysig lägenhet än den där överdrivet stora som jag har.”
”Men..”
”Jag vill egentligen inte ha den här bilen, jag jobbar med gamlingar och jag vågade inte berätta för dig först att jag fått lägenheten av mina föräldrar, för att jag inte ville att du skulle få för dig att jag är någon slags snobb eller som pekar efter grejer hela tiden. För att vara ärlig så vill jag inte ha någonting av det..där”, sa han och nickade mot deras hus.
”Du beter dig inte som en rik snobb”, flinade jag till. Jag blev väldigt glad av att höra allt det där han sa. Jag visste ju faktiskt allt det där, att han inte klädde sig i kostym och att han inte ville att ’pappa betalar’. Men det kändes skönt att han sa det nu i alla fall, eftersom jag hamnat i någon tillfällig känslig svacka.
”Just det”, flinade han. ”Jag.. vill inte det”, sa han mer seriöst.
Jag kände mig fånig som ens hade frågat. Varför skulle Jens ha velat att jag var en snobb när inte ens han själv var det? Han hade ju varit jättenervös den där kvällen när vi satt och pratade och han avslöjat att han fått lägenheten och att hans föräldrar var rätt rika, han ville inte låta bortskämd. Hade han inte tyckt om mig hade han inte frågat ifall vi var tillsammans på restaurangen, han hade absolut inte fortsatt att träffa mig i princip varenda dag.
”Jag tycker du är den sexigaste som finns, klart jag inte skulle vilja ha någon jävla kostymbrat”, flinade han till och tog tag i min hand igen. ”Och så är du världens snällaste och omtänksammaste och roligaste.”
Jag log snett mot honom. ”Sexigast? Mer än Andy six?”
”Dubbelt!” log han retsamt och sträckte sig mot mig för att snabbt pussa mig. ”Jag trodde inte du hade den här sidan, eller.. det finns väl en osäker sida hos alla, men jag har inte sett din tidigare..”
Jag körde ut ifrån gården och såg sedan på honom igen. ”Det händer inte så ofta”, medgav jag. ”Men jag vill ju göra bra intryck när det handlar om någon jag tycker väldigt mycket om.” Jag kramade om hans hand.
”Man är konstig om man inte tycker om dig”, log han.

45 minuter senare svängde vi in på gården till mitt gamla hem. Det var en vit enplanstegelvilla med ett källarplan. Gården var ganska så stor och där stod även ett litet förråd.
Det lyste i fönstren vilket gav en väldigt hemtrevlig känsla. Jag hade tyckt om att bo där. Bakom huset fanns en stor skog och där hade jag lekt åtskilliga timmar, pappa hade byggt en trädkoja till min sjuårsdag och den hade hållit förvånansvärt bra.
”Nervös?” flinade Jens.
”Det borde vara jag som frågar dig”, flinade jag tillbaks.
”Säkert att du vill berätta?”
Jag log och nickade. Det var jag helt säker på. ”Är det okej ifall jag går in först? Så kan jag.. berätta det innan dom träffar dig?” Det var lite nervöst faktiskt.
”Självklart”, log han. ”Lycka till!”
Jag flinade till och gav honom en puss innan jag klev ur bilen.
”Hallå?” ropade jag efter att jag plingat på och öppnat dörren.
”Tjena kiddo”, log min pappa, Criss, stort och kom ut i hallen. Han gav mig en björnkram och rufsade sedan till mig i håret lite. ”Du blir fan längre för varje gång jag ser dig känns det som!” flinade han.
”Eller så har du börjat krympa”, log jag retsamt tillbaks.
”Passa dig du. Hur är det?”
”Bara bra. Vart är mamma?”
”Jag kommer!” hördes det ifrån deras sovrum. Snart dök min mamma upp med ett halsband i handen. ”Hej, gud vad roligt att se dig.” Hon kramade mig länge och log sedan igen. ”Vart är din.. vän?”
”Jo.. det är något jag vill berätta”, sa jag och körde ner händerna i jeansfickorna.
”Spännande”, flinade pappa. ”Jag ska bara ta ut klyftorna ur ugnen.”
”Är allt bra?” log mamma och strök mig över armen.
Jag nickade. ”Jaa jättebra. Kommer du pappa?” Jag ville säga det här snabbt innan jag fegade ur.
När vi var samlade i hallen igen tog jag ett djupt andetag.
”Är det någon rocktjej?” undrade pappa nyfiket. ”Li var i och för sig inte så rockig men man kan ju ändra si..”
”Tyst nu Criss, vad ville du berätta Sid?”
”Jag har.. jag träffade en kille för ett tag sen, det är någon månad sen. Och jag blev liksom.. kär i honom.”
Det blev helt tyst så jag fortsatte snabbt. ”Jag är bisexuell alltså, och nej jag visste det faktiskt inte själv förrän jag träffade Jens.”
”Gubben, jag trodde det var något allvarligt när du såg så nervös ut”, sa mamma och kramade om mig. ”Är det.. Jens du har med dig?”
Jag såg förvånat på henne. Jag hade ju varit säker på att dom skulle ta det bra, men jag hade kanske inte väntat mig det här.
”Jaa..”, sa jag sakta.
”Det är ju super att kunna välja bland både brudar och killar”, flinade pappa. ”Jag är glad att du berättade för oss, det hade nog inte jag vågat när jag var i din ålder.”
Mamma nickade. ”Det gör mig jätteglad också, du ska kunna prata med oss om allting. Men du ska väl inte låta honom vänta där ute heller.”
Jag flinade till. ”Shiet, är ni allvarliga? Ni är inte ledsna eller något? Typ chockade i alla fall? Eller har ni alltid tyckt att jag varit lite.. halvbögig eller?” Det kändes rätt konstigt att säga ordet i samma mening som mig själv.
Pappa skrattade till. ”Nej det har jag faktiskt aldrig misstänkt något om. Den här Jens då, är han.. väldigt rosa och så där?” Han fick en menande blick ifrån mamma och öppnade snabbt munnen igen. ”Jag menade inget dåligt! Lite fördomar har väl alla..?”
Jag log lite roat. ”Nej han är inte en balettdansande fjolla.”
Mamma himlade lite med ögonen mot pappa innan hon såg på mig igen. ”Det är klart vi inte blir ledsna. Vi älskar dig lika mycket oavsett om du tycker om killar eller tjejer.”
”Det är väl rätt vanligt att vara.. bisexuell nu för tiden också. Vad jag har hört.”
Jag log igen. Det här kändes väldigt bra. ”Okej!” sa jag glatt. ”Jag.. eh.. ska hämta Jens och Rex då. Och vi är liksom tillsammans, det är ganska nytt.”
”Vad spännande att träffa honom”, sa mamma och log lika glatt. ”Criss, hjälper du mig med halsbandet bara?”

 Jens
Jag gick lite nervöst in efter Sid och fick syn på hans föräldrar.
”Hej”, log jag försiktigt.
”Hej!” Sids mamma var först fram och tog min hand men log sedan lite. ”Äh så här stela behöver vi inte vara va?” Hon kramade mig och gav mig sedan ett till leende. ”Brooke.”
”Jens”, log jag tillbaks.
Sid hade rätt när han sagt att han hade sin mammas ögon, dom var precis lika djupt gröna, och inramade med någon slags lilasvart ögonskugga. Hon hade mörkbrunt hår som gick ungefär till axlarna i mjuka lockar, och hon såg verkligen snäll ut. Istället för att ha en sån där dräkt som min mamma oftast bar så hade Brooke på sig en svart klänning med korta ärmar till ett par mörklila strumpbyxor, och svarta stövlar.
”Vad kul att se dig! Jag fick ju alldeles nyss veta att du fanns”, sa hon och flinade lite.
”Ehe jaa.”
Jag hann kasta en blick mot Sids pappa innan han kom fram, och det behövdes inte mer än så för att se vem Sid hade fått sin rockigare stil av.
”Tjena, Criss, Sids pappa”, log han och tog min hand i ett fast tag. Criss var lång, även om Sid nog var någon centimeter längre, och det svarta håret var fäst i en hästsvans. Den gråvita skjortan han bar hade uppkavlade ärmar och visade två tatuerade armar och ett brett läderarmband, inte helt olikt ett jag själv hade hemma. Och så hade han ett par svarta jeans och converse på fötterna. Han såg absolut bra ut för att vara en pappa. Dom måste ha fått Sid ganska tidigt för ingen av dom såg särskilt gamla ut. 35, 40-årsåldern kanske.
”Du som omvände Sid alltså?” flinade han.
”Eh..” Dom skulle ju snart tro att jag inte kunde säga någonting annat.
”Jag skämtade bara! Eller jag menade inget dåligt med det i alla fall.”
Jag flinade lite och drog ner dragkedjan på jackan.
”Lägg av pappa”, suckade Sid. ”Jag kan ta den där Jens.”
”Fränt hår, med det där lila”, sa Criss med en nick mot mitt hår. ”Jag hoppas ni är hungriga.”
”Åh tack”, log jag snett. Jag kände på en gång att jag skulle gilla Sids föräldrar, och förhoppningsvis skulle jag snart hitta nyckeln till mitt ordförråd. Jag var så himla glad för Sids skull att dom tagit det så bra.
Jag såg hur Sid öppnade dörren igen och gick ut på trappen. ”Rex!”
Han kom inspringande med sådan fart att man nästan kunde ta honom för en skugga.
”Men hej Rex, kom här då.” Brooke sjönk ner på huk och blev slickad i ansiktet av Rex som inte verkade veta vart han skulle ta vägen.

”Bor du i närheten av Sid?” frågade Brooke med ett leende och räckte mig fatet med kött. Fläskfilè inlindad i bacon, och det luktade hur gott som helst i hela köket.
”Andra sidan stan kan man säga”, log jag. ”Tack.” Jag la på två skivor och sedan lite sallad.
”Vin eller öl?” frågade Criss med en vinare i handen.
”Jag får väl ta cola”, flinade Sid och började lägga på mat på sin tallrik. ”Jag kör.”
”Vilken osis då”, sa Criss lite skämtsamt innan han vände sig om mot mig igen.
”Det blir bra med vin tack.”
Köket var ganska stort och gick i vitt. Ett högt vitrinskåp stod intill köksbänken och i mitten var en köksö placerad som det stod någon palmliknande blomma på. Bordet vi satt vid var av ljust trä och dukat med en svart duk, vitt porslin och flera små värmeljus. Mycket mysigare än den stilrena matsalen hemma, i ’slottet’, som Sid kallade det.
”Jobbar du Jens? Eller pluggar du?” frågade Criss när vi börjat äta.
”Inget förhör”, protesterade Sid.
Hans pappa skrattade till. ”Det var väl ingen förhörsfråga, då skulle jag väl ha börjat fråga ut er vart ni träffades och om tidigare pojk eller flickvänner.”
Jag log lite roat. ”Det var klart en godkänd fråga. Jag har gått ur skolan, jag jobbar extra på ett äldreboende.”
”Vilket bra extrajobb”, log Brooke. ”Då gör man ju verkligen nytta, fast det kanske är ett tungt jobb? Med lyft och sånt?”
”Vi är alltid två som hjälps åt så det brukar gå bra, men det är faktiskt roligt”, log jag.
Jag hade trott att det skulle kännas mer nervöst, men jag kände mig väldigt avslappnad faktiskt, dom satt inte och studerade mig varenda sekund liksom.
”Får man fråga vart ni träffades nu?” sa Criss och log lite retsamt mot Sid.
”Men sluta för fan!” skrattade han. ”Nej det får du inte.”
”Dom får berätta om dom vill, sluta vara så nyfiken”, sa Sids mamma och petade till Criss med armbågen.
”Som att inte du är det då”, flinade Sid och gav mig sedan ett snabbt leende.
”Ja det är klart jag är, men jag kan dölja det bättre än din pappa här. Stackars Jens, du kanske aldrig mer vill komma tillbaks hit.”
Jag skrattade och ställde ner vinglaset. ”Det lovar jag att jag vill. Det är inte riktigt någon spännande historia, faktiskt.”
Jag var evigt tacksam att jag hade gått ut den där kvällen och att min tjejkompis erbjöd Hale att joina oss. Men det var ju ingen sån där ödeshistoria som att vi typ hade träffat på varandra när Sid hoppade fallskärm, att den inte vecklade ut sig och att han landade på min balkong och så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag hade ju för fan kysst en kille som till och med var straight vid det tillfället.
”Vi träffades på en klubb när Sid och Hale var ute”, sa jag och flinade till lite, hoppades att det var okej för Sid att jag berättade.
”Som jag och mamma träffades då”, flinade Criss. ”Fast utan Hale inblandad så klart.”
”Du spillde ut hela din öl på mig”, sa Brooke menande.
”Och se vart det ledde.” Criss flinade igen.
Jag skulle förmodligen få träningsvärk i magen imorgon.
”Men nu var det er vi pratade om”, log Sids mamma. ”En klubb sa ni? Det var väl trevligt att det ledde till något.. mer seriöst?” sa hon lite försiktigt. 
Jag log snabbt mot Sid och kände hans hand på mitt knä under bordet. ”Jaa det är seriöst..”
”Men Sid! Det måste vara första gången jag ser dig rodna”, sa hans pappa plötsligt, och mycket riktigt var Sids kinder lite rosiga.
”Det händer rätt ofta”, kunde jag inte låta bli att säga med ett litet flin.
”Är det sant?”
”Okej kan ni sluta mobba mig nu? Jag sitter faktiskt här!” klagade Sid. ”Det är.. alla dom här ljusen som gör det!”

Sid
Jens kom bra överrens med mina föräldrar på en gång och det verkade uppriktigt som att dom tyckte om honom. Men varför skulle dom inte? Det var verkligen en stor lättnad att få ha berättat för dom.
”Ska vi ta efterrätten i vardagsrummet kanske? Det blev faktiskt väldigt varmt här inne”, sa mamma och reste sig upp.
”Absolut det kan vi väl göra, behöver du hjälp?” frågade pappa.
”Nej jag ordnar det här, ge dom lite mer dricka också.”
”Dricker du whiskey Jens? Eller vill du ha något annat till kaffet?”
”Nja inte så gärna”, flinade han.
”Dooleys vill han säkert ha, det är ju som godis på flaska”, sa jag och tog upp mitt eget colaglas, somliga fick ju hålla sig till barndricka.
”Kan du inte visa mig runt?” frågade Jens nyfiket när pappa gått ner i källaren efter likören och vi in i vardagsrummet.
”Åh ja visst, förlåt det glömde jag”, flinade jag.
”Har du kvar ditt gamla rum?”
Jag nickade. ”Det är typ kombinerat med förråd nu också, men du ska få se.”
Jag gick ut ifrån vardagsrummet igen och vidare mot dom 3 dörrarna i motsatt riktning från köket.

Jens
”Här är mammas och pappas sovrum, inte så spännande”, sa Sid och öppnade första dörren.
En stor dubbelsäng med svart överkast, en lika svart hög vas i ena hörnet som det stod flera olika konstgjorda rosor och svarta kvistar i. Det märktes att dom hade liknande stil som Sid, det var jättehäftigt inrett överallt tyckte jag. Som tavlorna i hallen med svartvita porträtt av både Sid och familjefoton, med Rex också så klart, och dom smala vägghyllorna i vardagsrummet med flera brinnande blockljus. Rockigt mysigt på något sätt.
”Badrum”, sa Sid och pekade. ”Och.. här är mitt förra rum.”
Jag kikade nyfiket in och log stort. ”Vad fint!”
Väggarna var inte helt oväntat svarta, men desto tommare än väggarna i hans lägenhets sovrum, förmodligen hade dom affischerna suttit här tidigare. En svart låg bokhylla stod bredvid fönstret. På översta hyllplanet låg det bara några få böcker, men dom andra var desto mer belamrade. Där stod prynadsfigurer, tomma blomkrukor, glasburkar med penslar i, och en massa annat som inte riktigt stämde överrens med Sids personlighet. Han verkade ha sett min blick. ”Kombinerat förråd, det där är inte mitt”, flinade han och såg mot hyllan.
”Men det är mysigt”, log jag och lät blicken glida över rummet igen. Där jag förmodade att hans säng stått låg en svart lurvig matta, och på motsatta sida stod en stor garderob med silvriga knoppar.
En smal figurspegel satt på väggen bredvid dörren och där under låg en stor svart sackosäck.
”Åh jag har alltid velat testa en sån här!” flinade jag och tog stegen fram till den för att sedan kasta mig ner i rissäcken.
”Har du aldrig suttit i en sån?” frågade Sid roat.
”Nej, vad härlig.. här skulle man ju kunna somna.”
Sid skrattade och trängde sig ner bredvid mig. ”Jag hade en sån här hemma hos mig också, Rex älskade den. Men så råkade han ha sönder den.”
Nu var det min tur att skratta. ”Men aw! Stackars.”
Plötsligt tryckte Sid sina läppar mot mina och jag log mot dom, la en hand runt nacken på honom. Kyssen avbröts tvärt när Sid gled ner från säcken som nog egentligen var till för en person åt gången. Vi började skratta båda två och jag böjde mig ner och pussade honom igen.
”Det var nog allt jag hade att visa”, log Sid snett när vi dragit oss ifrån varandra.
Vi gick ut i vardagsrummet igen där Brooke precis ställde fram tallrikar med något som liknade paj.
”Det här är ett experiment så om det är jätteäckligt behöver ni inte äta upp”, sa hon och satte sig ner i den stora vita skinnsoffan medans Criss tog plats i en matchande fåtölj.
”Vad är det för något?” frågade Sid och lät mig hoppa in i soffan innan honom. ”Nej Rex”, sa han då nämnda hund satte upp tassen på hans knä.
”Persikopaj med hallonsås, det var svårare än det lät.”
”Det ser i alla fall jättegott ut”, sa Criss och tog upp sitt likörglas. ”Skål då, trevligt att ha dig hemma lite grann Sid, och vi får väl säga välkommen till familjen Jens”, sa han med en blinkning.

Pajen hade varit precis så god som den såg ut och när Sid följde med Brooke ut till köket blev jag ensam kvar med Criss. Jag fick syn på en svartvit elgitarr i hörnet bredvid soffan och vände blicken mot honom. ”Spelar du också?”
”Gitarr ja, ja jag fastnade redan när jag var 15”, log han snett.
”Så det är från dig Sid har ärvt sin talang då?”
Han skrattade till lite och drog hästsvansen över axeln. ”Nja, intresset för musiken fick han kanske från mig från början”, sa han och gjorde en gest mot dom otaliga cd och lp-skivorna i bokhyllan. ”Men på gitarr är han bra mycket skickligare än mig. Du har sett dom spela förstår jag?”
Jag log och nickade. ”Jaa, dom har verkligen energi.”
”Minst sagt”, flinade han. ”Det är kul att det går så bra för dom. Spelar du något själv?”
Jag drog luggen ur ögonen. ”Jag kan spela piano och gitarr, men det blir bara någon gång ibland, som en hobby bara.”
Criss log och nickade. ”Det är det viktigaste, att man gör det för att det är kul. Jag har aldrig varit ett fan av dom där föräldrarna som tvingar sina barn att öva fiol 5 timmar om dagen för att dom själva tycker att sonen borde gilla det.”
”Nej men precis, sådana barn som aldrig får leka ens.”
Så hade varken mamma, pappa eller Adam varit. Jag hade aldrig blivit pushad till att börja på någon särskild sport eller spela något instrument. Självklart hade dom uppmuntrar mig när jag var yngre att pröva på olika saker för att se ifall jag fastnade för något, basket hade jag tyckt varit riktigt kul men sedan lagt av när det blev för mycket i skolan på högstadiet, men aldrig krävt någonting sånt.

Sid
”Tack”, log mamma och tog emot pajformen som jag hade diskat ur.
”Du tycker inte.. att det känns konstigt?” frågade jag lågt. ”Du vet Trey?”
”Jaa”, log mamma.
”När han berättade att han var gay pratade hans pappa inte ens med honom, det är bättre nu men han har liksom aldrig accepterat det helt.”
”Men gubben, det behöver du inte oroa dig över. Jag kan säga dig att jag redan accepterat det, och pappa med. Det är ju bara roligt att du har hittat någon du tycker om”, log hon och ställde ifrån sig formen.
”Okej”, log jag och kliade mig lite i nacken.
”Det känns väl bra för dig?”
Jag nickade. ”Jaa jättebra. Jag var hur jävla förvirrad som helst först, jag trodde ju.. att jag bara gillade tjejer så klart. Men jag mår bra med Jens”, sa jag och kunde inte låta bli att börja le igen.
Mamma såg alldeles glad ut, inte alls besvärad eller något.
”Pirrar det?”
”Mamma”, flinade jag.
”Det är sånt mammor ska få veta”, flinade hon. ”När jag träffade din pappa bubblade det ju i hela kroppen. Det gör det fortfarande ibland, men den där första perioden..”
”Jaa det pirrar och bubblar hela tiden!” flinade jag. ”Nöjd?” Men ärligt talat gjorde det inte så mycket att hon frågade, och egentligen var jag inte så himla motvillig till att berätta heller. ”Visst är han snygg då?”
Mamma skrattade till. ”Jag ska väl egentligen inte svara på sånt som är nästan 20 år äldre, men han är söt. Han verkar vara en jättegullig kille, snäll.”
Jag nickade. ”Det är han. Lite.. lugnare än mig också, det kanske är bra.”
Okej i sängen var han mer galen än mig, men det tänkte jag verkligen inte berätta.
”Det har du väldigt rätt i”, sa mamma lite retsamt. ”Kom så får jag en kram.”
Det kändes skönt med en riktig mammakram.
”Jag är jätteglad för din skull”, sa hon lågt och släppte mig efter en stund. ”Ska vi gå in till dom andra?”

”Jag berättade precis när du spelade gitarr för första gången”, flinade pappa. ”Kommer du ihåg det?
”Jaa jag har sett videofilmen typ hundra gånger, ofrivilligt 90 av gångerna”, flinade jag tillbaks och sjönk ner i soffan bredvid Jens. ”Tråkar han ut dig?”
”Nej jag tycker det är jättespännande”, sa Jens glatt. ”Han sa att du hade väldigt livliga konserter.”
”gud”, flinade jag. ”Men det är väl klart, man måste ju börja tidigt när man ska bli rockstjärna”, log jag snett.
”Men ska vi inte visa då Sid? Du är ju jättesöt”, sa mamma och satte sig ner.
”Nej!” sa jag snabbt. ”Verkligen inte.” Okej det var väldigt bra att dom tog hela pojkvänsgrejen bra, men dom behövde inte visa honom filmer från när jag var 3 år. Sånt kanske man gjorde när man varit ihop i åtminstone 5 år. Eller när man gift sig. Eller när man bodde på ålderdomshem tillsammans.
”Men jo snälla”, bad Jens och skrattade till. ”Jag vill se.”
”Nej”, sa jag igen och skakade på huvudet. ”Vi kan väl spela något spel eller så?”
”Bara en snutt Sid, Jens vill ju se.” Jag suckade och såg på pappa. Varför skulle alla gå ihop så där för?
”Jaja skäm ut mig bara, jag ska gå ut med Rex.” Jag flinade ändå lite när jag reste mig upp. Jag var åtminstone inte naken i filmen.

Rex syntes knappt när han for iväg över gården i mörkret. Men han kände sig också hemma här så jag visste att han inte skulle sticka.
”Är du klar Rex?” ropade jag efter en stund.
Jag gick ner för trappen och såg mig omkring. ”Du behöver inte pissa hundra gånger vet du? Hur skulle det se ut om jag sprang in på varenda toa jag såg för att kissa? Det är inte normalt grabben.”
Jag vet inte om det var medhåll eller en protest när Rex skällde till. I och för sig var det kanske inte så normalt att föra långa monologer med en hund heller.
Jag gick uppför trappen igen och öppnade dörren. ”Ja kom då!” ropade jag och knäppte fingrarna. ”Kom!”
När jag fått in honom stängde jag dörren bakom mig och hörde jobbigt nog en väldigt bekant röst ifrån vardagsrummet. Det var verkligen pinsamt att höra sin egen röst på teve.
”Kom nu Sid”, sa mamma.
Jag suckade och gick in till dom andra, Jens hade ett stort leende på läpparna.
”Vad söt du var!” flinade han när jag satte mig bredvid.
”Titta mami, papi!” Jag stod framför teven där en musikvideo var på i bakgrunden, iförd en blöja med blå elefanter och knallgröna strumpor. Runt mitt hår, som var mycket kortare än nu, hade jag ett brett vitt pannband. Och så höll jag i en leksaksgitarr. En sån där elgitarr med massa knappar som spelar olika melodier. Man hörde mamma skratta och kameran gled över till henne en liten stund. ”Vad duktig du är!”
Jag log brett och gungade i takt med musiken, böjde på benen i någon ful grodstil.
”Vill du pröva en riktig Siddi?”
Jag stannade upp lite och såg mot den som filmade, pappa alltså. ”Vill du spela på pappas gitarr?”
”Ja!” tjöt jag till. ”Papis gitarr!”
”Brooke, håller du?” Kameran skakade till lite och sedan var jag i bild igen, gungandes med benen och blicken fäst på teven.
Vad var det för jävla dans?!

Jag stönade högt till.
”Du diggar ju!” skrattade mamma.
”Kan vi inte stänga av nu?”
”Nej det bästa kommer ju nu, du ska få se min snygga frilla Jens”, flinade pappa.
Hur kunde dom inte ha tröttat på den här filmen än?

Snart syntes pappa i bild. Lika svart hår som nu men lockigare, typ europe-style, och jag blev tvungen att flina till. Det var verkligen illa.
”Du får hålla försiktigt då”, sa han och sjönk ner på huk bredvid mig, iklädd ett par svarta slitna jeans och en Rolling stones-tröja.
”Gitarr! Kolla mami!”log jag stort och tog tag i den svartvita elgitarren som nu stod i hörnet av vardagsrummet.
Gitarren var större än mig och jag stönade till när jag tog i med all styrka som fanns i den där lilla kroppen för att orka hålla i den.
”Hjälp honom Criss”, skrattade mamma.
”Äh det här klarar väl du Sid?” Han la upp axelbandet över mina axlar och drog sedan fingrarna över strängarna en gång.
Jag sken upp och gjorde sedan likadant. ”Yeah!” Jag började digga igen med någon sorts headbang och drog fingrarna fram och tillbaks över strängarna. ”Jag kan mami!”
”Det låter jättebra, vad heter låten då?”
Jag såg på pappa en stund innan jag fortsatte med groddansen. ”Skruttmobil!”

När det brusade till lite var jag snabb med att stänga av teven innan nästa avsnitt av ’Sid som unge’ skulle börja.
”Vad sött! Du hade ju verkligen gunget”, flinade Jens stort.
”Visst var han söt? Han hade alltid något för sig”, log mamma.
”Där ser du Sid, inget att skämmas för.”
Jag himlade med ögonen åt pappa. ”Nej visst.” Jag vände mig sedan om mot Jens med ett retsamt leende. ”Nu vet du vad du måste visa mig sen i alla fall.”
Han flinade och såg ut att vara på väg att ta tag i min hand men hejdade sig. ”Jag var inte lika söt.”
”Det tror jag inte på”, log jag nöjt.

Vi blev kvar rätt länge och hann bland annat med lite sällskapsspel, pappa var lika mycket vinnarskalle som jag så det blev lite högljutt ett tag.
”Ni får komma och hälsa på snart igen”, log mamma när vi stod påklädda i hallen.
”Tack så jättemycket för maten och efterrätten igen, det var hur gott som helst”, log Jens mot mamma.
”Åh men vad bra att du tyckte det. Det var kul att träffa dig Jens.”
Hon gav honom en kram och la sedan armarna om mig med.
”Hejdå mamma.”
”Kör försiktigt hem nu, så hörs och ses vi.” Hon pussade mig på kinden och klappade sedan Rex. ”Hejdå gubben.”
Jens öppnade dörren precis när jag sa hejdå till pappa.
”Men.. vad är det där för bil?” Han såg över axeln på mig och gick sedan mot dörren.
”Jaha den”, muttrade jag.
”Jag följer med ut ett tag jag”, sa pappa till mamma och klev sedan ut på trappen.
”Det är Jens bil”, förklarade jag och stängde dörren efter oss.
”Jag har inte tagit körkort än så det är Sid som får vara chaufför”, flinade Jens.
Pappa vände sig om mot mig. ”Jag är avundsjuk på dig som kört den där kiddo.”
”Pft, den är livsfarlig.”
”Det är en batman-bil enligt Sid”, flinade Jens medans pappa gick fram för att inspektera den.
”herregud”, flinade han. ”Känsla för bilar har han då inte i alla fall. En sån här skulle man ju inte ha något emot att köra.”
Jag himlade med ögonen och öppnade bakdörren för att Rex skulle hoppa in.
”Har du köpt den själv?” frågade pappa häpet.
”Nej.. pappa har”, sa Jens lite motvilligt. ”För mig hade det räckt med en bubbla eller något, jag har ju inte ens övningskört särskilt mycket än.”
”En bubbla? Vad är det med er två?” pappa flinade och öppnade dörren för att kolla in. ”Hade jag inte druckit hade jag frågat om en teståkning.”
Jens log roat. ”Vi kan komma förbi någon dag så får du mer än gärna köra.”
Jag stängde dörren och gick runt till andra sidan. ”Dregla inte ner dig eller något nu”, sa jag skämtsamt.
Pappa sträckte ut armen och rufsade om mig i håret innan han kramade mig. ”Det var härligt att umgås lite, ni får komma hit snart igen, eller så kommer jag och mamma förbi.”
”Nej då måste jag laga något annat än makaroner”, flinade jag. ”Hejdå pappa.”
Han vinkade till oss när vi hade satt oss i bilen och gick sedan iväg mot huset igen.
”Vilken härlig familj du har!” log Jens stort så fort jag börjat backa.
”Tycker du?”
”Jaa! Din pappa är ju helcool, och din mamma är jättesnäll.”
Jag log mot honom, glad att han tyckte om dom. ”Dom gillade dig med.”
”Säkert? Alltså det kändes som att jag redan kände dom, men man vet ju aldrig.”
”Mamma tycker att du är gullig”, flinade jag.
Jens log och la sin hand på mitt lår. ”Dom tog det väldigt bra, eller hur?”
Jag nickade. ”Jaa verkligen, det känns jättebra.” Jag log och kramade om hans hand med min. ”Inga långa tystnader eller chockade flämtningar”, flinade jag.
”Dom verkar inte vara dom typerna”, log Jens. ”Det var modigt gjort av dig ändå, det är ju skitläskigt att våga ta det där steget.”
”Jag vill inte hålla dig hemlig.” Jag log snabbt mot honom igen innan jag riktade blicken framåt.
”Tack att jag fick följa med, det var kul att träffa dom.”
”Jag tyckte också det var kul..” Jag tvekade lite innan jag fortsatte. ”Jag är hur kär som helst.”
Mina kinder hettade till lite efter att jag sagt det men jag hoppades att Jens inte la märke till det då det var mörkt i bilen.
”Det är jag också.. och allvarligt så blev jag nog ännu kärare i dig efter den där filmen.”
Jag skrattade högt till. ”Sluta! Det var jättepinsamt.”
”Det var det inte alls”, skrattade han. ”Man såg ju på en gång att du skulle bli rockstjärna.”
”Visst”, flinade jag.

Trey
Jag höll upp plagget framför mig och synade det noga. Det blev bra mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas när jag började. Speciellt för att vara första gången jag försökte mig på att sy något helt eget och inte bara göra om något. Max hade tyckt jag var lite småtråkig som stängde in mig på rummet en fredagskväll, men jag ville bli klar.
Jag hade börjat med den efter att jag hade berättat för Max om mig och Sid, och den egentliga anledningen hade varit att jag hade så dåligt samvete. Hade fortfarande. Jag visste så klart att presenter inte var någon ursäkt. Men det skulle i alla fall kännas bra att ge honom något. Om den nu skulle passa då.
Jag vek den noggrant och la i den i kartongen, en presentkartong som jag återanvände från en tidigare födelsedag, men det var ju bättre än att lägga den i en matkasse i alla fall.
”Max..” Jag gick mot köket men hejdade mig när jag såg honom sitta i soffan. Tittandes på.. hästhoppning.
”Är du sjuk?” frågade jag. Var det någon sport Max hatade så var det hästhoppning och konståkning. Han vände huvudet mot mig. ”Nej jag har tråkigt. Och jaa..” Han gjorde en gest mot teven. ”Du förstår kanske exakt hur tråkigt.”
Jag skrattade och gick fram till ryggstödet av soffan, lutade mig ner och gav honom en puss på axeln. ”Då kanske det här är lite roligare”, sa jag och sträckte ner paketet.
”Vad är det här?” frågade han förvånat.
”En present bara, inget stort.”
”Men.. det är ju du som fyller år snart”, flinade han, än en gång med förvånad min.
”Öppna bara”, sa jag och kände mig lite nervös. Han kanske inte skulle gilla den.
Max var som ett barn och slet alltid upp paket, så jag blev inte direkt förvånad när han struntade i tejpbitarna utan bara drog tag i kartongflikarna på sidan.
”Shiet..”
Jag bet mig i läppen när han tog upp min present. Det jag hade sysslat med den senaste tiden var en svart skinnjacka med rött lite glansigt innerfoder. ”jävlar vad snygg!” utbrast han. ”Varför får jag den här? Är den ifrån rockstore?”
Jag skakade på huvudet. ”Jag har gjort den.”
Han såg häpet på mig. ”Va? Är det sant?”
Jag flinade till. ”Det är den jag har hållit på med när du inte fått se. Gillar du den?”
”Skojar du? Jag älskar den! fy fan vad snygg. och det är ju helt sinnessjukt att du gjort den! Alltså jag vet ju att du är duktig, men det här var ju inte så lite avancerat.”
”Pröva den”, sa jag och log lite generat.
Han drog ner dragkedjan och tog sedan på sig jackan. Till min lättnad var den varken för kort i ärmarna eller midjan. ”Jag visste inte om du skulle gilla det röda, men visst blev det rätt bra?”
”Jaa det är ascoolt! Det gjorde ju hela jackan.  Hur ser jag ut?” frågade han och höll ut armarna. Leendet på hans läppar var så stort att jag själv blev alldeles varm. ”Jag känner mig jävligt snygg i alla fall.”
Jag flinade. ”Du är skitsnygg. Den passar dig. Känns den för trång någonstans?” Jag drog till nederkanten på ärmarna lite.
”Nej den sitter perfekt.” Han log och drog upp dragkedjan. ”Vill du inte ha den själv?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej jag vill att du ska ha den.”
Ett leende spred sig över hans läppar igen och han lutade sig ner för att pussa mig. ”Tack älskling!”
Än en gång log jag generat och drog luggen lite åt sidan. ”Varsågod.”
”Jag hade också en liten överraskning, men den känns inte så märkvärdig efter det här”, flinade han.
”Jo vad?” sa jag nyfiket.
”Jag har fixat lite frukt och sånt där bara, fastän jag tvivlade på om du skulle komma ut någonting ikväll”, flinade han. ”Sätt dig så hämtar jag.”
”Okej”, sa jag förväntansfullt och satte mig ner i soffan.
En stund senare kom Max in med chokladgrytan vi knappt använt och dom tillhörande spetten. Han skyndade sedan ut i köket igen och kom tillbaks med skålar innehållande både jordgubbar, apelsin, banan och äppelklyftor.
”Åh vad mysigt”, log jag stort och såg på när Max tände ljuset under grytan så att chokladen skulle hållas smält.
”Tänkte det”, log han tillbaks och spetsade en jordgubbe för att sedan doppa ner den i chokladen.
”Blir det inte varmt?” flinade jag då han fortfarande hade jackan på sig.
”Nejdå”, sa han glatt. ”Ville du ha kanel till äpplena förresten?”
Jag skrattade och skakade på huvudet. ”Nej det duger bra med choklad faktiskt.”
Han gav mig en blick med ett höjt ögonbryn som fick det att suga till lite i magen innan han lutade sig mot mig. Med smidiga fingrar drog han av jordgubben ifrån sitt spett och sträckte fram den mot mig. Jag flinade till men särade på läpparna för att bita av en bit. Jag slickade bort chokladen från läpparna när Max stoppade den andra biten i sin egen mun.
”Gott”, log jag, kunde inte riktigt slita blicken ifrån honom.

Det fanns i princip inget mellanrum kvar mellan oss och jag var nästan mer sugen på Max läppar än frukten, vilket han förmodligen märkte.
Hans mjuka fingrar strök luggen ur mina ögon innan han lika mjukt kysste mig.
”Jag älskar dig”, sa jag lågt.
”Och jag älskar dig.” Han log och mötte min blick, vilket fick det att fladdra till i min mage. Jag sträckte mig sedan efter en jordgubbe som jag doppade. ”Vill du dela?” flinade jag.
”Eftersom du får det att låta sexigt så visst”, flinade han tillbaks.
Det hade inte ens varit min mening. Jag visste inte ens hur man var sexig. Jag kunde inte ge dom där blickarna Max kunde, och jag tvivlade på att han blev pirrig när jag pratade lite lägre, som jag kunde bli ibland när situationen var rätt elektrisk redan. Men om han nu tyckte att jag fick frågan att låta på det sättet så blev jag bara glad.
Jag satte jordgubben mellan tänderna och lutade mig sedan mot honom. Max bet tag i den andre änden och det tog inte lång tid förrän jag mötte hans läppar som smakade choklad. Hans ögon slöts och jag lutade huvudet lite åt sidan, särade en aning mer på läpparna och mötte hans tunga. Jag lät ena handen leta sig upp till hans nacke och lutade mig lite mer mot honom. Det var så himla tyst, det enda ljudet jag hörde kom av Max andetag. Det blev ingen sådan där häftig kyss, utan mer en långsam, otroligt pirr-framkallande. När jag slutit mina ögon också nafsade Max försiktigt tag i min underläpp, höll kvar den en stund innan han långsamt släppte. Ett till ljud hade adderats, och det var min egen puls. Efter att ha dragit fingrarna genom hans nackhår böjde jag lite på huvudet tills jag kunde placera läpparna mot hans hals. Jag kan ha inbillat mig, men jag tyckte mig märka en lätt rysning från min pojkvän. Långsamt lät jag läpparna vandra över den släta huden, pussade mjukt alldeles under käkbenet samtidigt som jag drog fingrarna genom hans hår igen..

”Tänk så hade vi flyttat ifrån varandra”, sa Max tyst. ”Typ att du hade flyttat ihop med Dan eller om jag hittat någon som det blivit seriöst med. Då hade jag aldrig råkat kyssa dig efter den där krogkvällen.”
Jag nickade. ”Och jag hade inte insett att jag var kär i dig och vågat pussa dig där i bastun på gymmet”, flinade jag. ”Vad konstigt att tänka.”
Han smekte mig mjukt längs armen och hade blicken fäst på ljuslågan. ”Tror du inte att vi kanske hade blivit tillsammans ändå på något sätt?”
”Som ödet menar du?”
Han drog lite på munnen. ”Jag tror egentligen inte på sånt, men ja. Det måste ju liksom finnas någon anledning till att vi träffade på varandra igen efter att jag flyttade, att vi hamnade i samma klass igen.”
Jag kom så väl ihåg den där första dagen i 7an. Uppropet i aulan. När jag hade varit så nervös, och så plötsligt hade jag hört rektorn säga ’Maximilian Spjuth.’
”Va vem har ett spjut?!”
”Käft!”
En snabb huvudvändning, och nästan längst bak i lokalen satt Max. Shiet.. det var verkligen han.
Jag nickade. Jag gillade tanken på att det varit vårat öde. Även om vi inte skulle ha blivit tillsammans så kändes det konstigt att tänka att vi kanske inte hade bott tillsammans. Inte ens som kompisar. Men han hade ju rätt, någon av oss skulle ju så småningom ha hittat någon pojkvän, eller kanske flickvän i Max fall.
”Jag är glad att det blev så här i alla fall”, sa jag och lutade bak huvudet mot hans bröstkorg igen, jag älskade att ha hans armar om mig så där.
”Mm jag med”, sa han tyst. ”Men du, jag vill ha tips på födelsedagspresent. Fortfarande.”
”Men jag trodde du hade glömt det där”, flinade jag.
”Säkert. Säg nu.”
”Jag vet inte ju. Typ ny kajal, något nitskärp.. jag vet inte. Det behöver inte vara någon mycket i alla fall.”
”Så du menar att du inte skulle bli besviken ifall din pojkvän gav dig en kajalpenna på din födelsedag?” frågade han skeptiskt.
”Nej”, flinade jag.
”Jag tror dig inte.”
”En kyss går också bra.”
Det fick honom att börja flina. ”Det kommer du få många av, det behöver du inte önska dig.”
Jag la handen ovanpå hans som vilade mot min arm. ”Kliar det?”
Han skakade på huvudet. ”Inte nu i alla fall. Men varje jävla natt.”
”Stackars”, flinade jag. ”Men det är inte jättelänge tills du får ta av det.”
Han skakade på huvudet. ”Nej, och då ska jag duscha den i en timme, fy vad äckligt det måste vara där under.”

”Ska vi gå och lägga oss?” undrade Max då frukten var slut, ljuset nedbrunnet och klockan stod på halv 12.
”Mm, om jag orkar resa mig upp”, flinade jag där jag halvlåg i soffan.
”Jag hjälper dig.” Max log retsamt och reste sig upp. Han böjde sig sedan ner och stack in ena armen under mina ben, vid knävecken, och la den andra om min rygg. 
”Nej Max, din arm”, protesterade jag men han lyfte ändå till synes enkelt upp mig. ”Max!” skrattade jag.
”Du kommer väl ihåg TaxiMaxi? Håll i dig.”
Jag la flinande armarna om hans hals. ”Du försöker bara få det till att jag är den feminina!”
”Nu förstår jag inte vad du menar”, flinade han och gick mot hallen. ”Är det tjejigt att åka taxi?”
”Det här är den mest typiska prinsess-ställningen! Typ.. ’prinsessa blir räddad av hjälten.’ Du bär mig som en prinsessa!” Till min genans och Max glädje gick min röst upp i falsett. ”Säg inte ett ord!” skrattade jag.
Det gjorde han inte, men han skrattade desto mer. ”Jag ser inget, går jag rakt eller?” frågade han med luggen hängandes som en gardin för ögonen.
”Japp”, fnissade jag. ”Lite längre fram. Höger! Tröskel!”
Max klev in på mitt rum och jag fick syn på alla sytillbehör på golvet, däribland symaskinen. ”Vänster! Akta!”
Max snubblade rakt på symaskinen men lyckades otroligt nog hålla kvar mig i famnen. Han knyckte till med nacken för att få luggen ur ögonen. ”Vad försöker du göra?!” skrattade han. ”Bryta min fot?”
”Jag menade andra hållet!”
”fan du kan inte ens höger och vänster.” Han såg på mig och skrattade igen innan han gick fram till min säng och släppte ner mig.
”Gick det bra?” flinade jag.
Han satte sig ner bredvid mig och gav mig ett snett leende. ”ja fan, jag är väl en hårding.”
”Inte när du sover”, retades jag och la armarna om hans hals bakifrån.
”Inte?”
”Nej, du ser ut som en riktig mjukis, har alltid ett sött leende på läpparna, och så låter du ’Mmm’ ibland.”
Han skrattade och vred på huvudet för att se på mig. ”Sluta det gör jag inte.”
”Det gör du.” Jag log retsamt igen.
”Jag drömmer väl något mysigt då.”
”Ibland mumlar du något om du inte hittar din prinsesskrona också.”
Max tog sig ur min omfamning och vände sig helt om. ”Ska du ha spö eller?” frågade han med spelad kaxighet, ett leende lekandes i mungipan.
Jag tryckte mig bak mot väggen och log brett. ”Nej. Jag sa bara sanningen.”
”Och hur sann är den sanningen? Hmm?”
Han lutade sig mot mig och satte händerna mot väggen, en arm på vardera sida om mig.
”Max”, pep jag till av skräckblandad förtjusning.
”Jag är ingen mjukis”, sa han bestämt innan han log snett och lutade sig närmare mig.
”Bara lite”, sa jag snabbt och försökte ducka under hans arm.
Inte ett försök som lyckades. Max läppar kom närmare men just som jag trodde att han skulle kyssa mig stack han in fingrarna i sidorna på mig och började kittlade mig.
”Nej! Sluta!” tjöt jag till och vred på mig.
”Nehej du”, skrattade Max.
”Ma-hax!” fick jag fram mellan skrattflämtningarna. ”Slut..” Jag började skratta igen. ”Allvarligt..” Jag drog efter andan och flinade brett. ”Allvarligt, sluta.” Mitt försök till att se allvarlig ut misslyckades och självklart tog han tillfället i akt.
Jag la mig ner på mage och försökte rulla ihop mig till en boll så han inte skulle komma åt. ”Du är jättemacho! Jag lovar!”
”Menar du det?” frågade han retsamt intill mitt öra.
”Ja-ha..”, sa jag och skrattade till igen. ”Som en tiger, allra minst!”
”Okej, det duger väl.” Jag kunde höra hans flin och till sist vågade jag slappna av.
Vi började skratta igen när vi såg på varandra och Max la en arm om mig. ”Knäppis”, flinade han.
”Du då.”
Han rättade till sin näspiercing som hade kommit snett under den actionfyllda leken och gav mig ett roat leende.
”Ska vi gå och borsta tänderna? Orkar du gå?”
Jag flinade och nickade. Jag kom upp till sittande i sängen och reste mig sedan upp.

Max
Trey hade precis gått till bussen för att åka och jobba när jag tog upp mobilen.
”Tja det är Sid.”
”Hej, gör du något speciellt?”
”Nej inte direkt, borde göra lunch snart. Du då?”
”Jag gör inget särskilt. Har du tid att komma hit? Ifall du vill planera till Treys födelsedag.” Jag kunde ju inte vara arg på honom i evighet, och jag behövde faktiskt en medbrottsling till kidnappningen.
”Åh ja självklart! Jag kommer över på en gång då?”
”Gör det.”
”Typ en halvtimme, vi ses!”
”Du!” skyndade jag mig att säga. ”Du kan äta här om du vill, jag slänger ihop något.”
”Okej schysst.”
Efter att vi lagt på gick jag ut i köket och kollade vad vi hade i kylen. Köttfärs. Det fick duga med något enkelt bestämde jag och plockade fram spaghettin.
När jag vred på plattan började inte spishällen lysa så där rött som den brukade göra. Jag vred till nollan och sedan till sexan igen. Det kanske bara var någon lampa det var fel på. Men när jag la handen mot plattan var den iskall. Med en suck testade jag den andra plattan – med samma resultat.

”Tjena, det är Max. Är du redan här?”
”Nej jag väntar på bussen, vadådå?” sa Sid.
”Kan du köpa med någon hämtmat? Du får pengar.”
”Vad hände med matlagningen?” frågade han roat.
”Ugnen har pajat, eller spisen i alla fall. Jag tänkte göra någon sallad istället men skinkan var slut, och det blir så himla vegetariskt med bara grönsaker”, sa jag och flinade lite.
”Sant. Men jag fixar det, vad vill du ha?”
”Spelar ingen roll, välj du.”
Vi la på och jag gjorde  ett nytt försök med spisen, men den verkade vara helt död. Perfekt.
20 minuter senare plingade Sid på och kom in med en påse ifrån Saladpalace.
”Kycklingsallad, blir det bra?”
”Skitbra”, log jag och väntade medans han tog av sig jacka och skor.
Jag blandade iordning saft och tog sedan fram glas och bestick.
”Jobbar Trey?”
Jag nickade. ”Yes, så tänkte det var smart att träffas då.”
”Har du varit iväg till Tune up något? Och grattis, Trey berättade.”
Jag log och vände blicken mot honom. ”Tack för hjälpen. Nej, jag ska dit någon dag och få lära mig kassan, han har inte ringt än. Men han verkar schysst, Gavin”, sa jag och tog ut kartongerna ur påsen.
”Jaa han är helcool! Så du får en bra chef”, log Sid glatt och satte sig vid bordet. ”gud vad hungrig jag är.”

”Jag har försökt boka biljetterna både igår och idag men sidan funkar typ inte. Det står något felmeddelande varje gång man ska slutföra bokningen”, sa jag och slog pennan lite emot papperet jag hade framför mig.
”Men vad dåligt, fast då kan ju inte biljetterna ta slut i alla fall.”
”Nej, men jag kan ringa senare och boka på telefon.”
”Okej bra. Jag har..” Han reste sig upp för att få fram något ur jeansfickan. ”.. pengar ifrån Hale här, och från mig”, sa han och räckte mig några skrynkliga sedlar innan han satte sig ner igen. ”Martin skulle fixa själv sa han, han var lite tjurig när jag pratade med honom.. om man säger så.”
Jag hade inte pratat med Martin sedan vi var på klubben. Fast jag hade inte någon större lust till det heller.
”Okej, tack”, sa jag och la pengarna åt sidan. ”Så.. vad behöver vi fixa? Ballonger? Eller är det barnkalas?” frågade jag osäkert.
”Nej klart vi ska ha ballonger, det blir ju skitkul om vi släpper upp heliumballonger när vi hoppar fram”, sa han ivrigt.
Jag skrattade till. ”Helium till och med?”
”Japp, skriv det på mig så fixar jag det”, flinade han.
”Okej”, sa jag roat och skrev ner det med min något spretiga handstil.
Sid, helium, ballonger.
”Tårta eller något mataktigt?” sa Sid och drog lite med tungpiercingen mot tänderna.
”Jag är värdelös på att baka.. fast det skulle ju vara kul med tårta”, sa jag lite fundersamt.
”Googa?” flinade Sid. ”Det måste ju finnas något enkelt recept.”
”Jag kollar på en gång..” Jag tog upp mobilen och klickade in mig på internet. ’Enkel tårta’, ’sök’. Jag flinade lite. ”Marängtårta med chokladpudding. Jag chansar på det då.”
”Det blir säkert jättebra”, skrattade Sid. ”När slutar han den dagen?”
”Halv 4.”
”Då har du ju gott om tid på dig. Jag är inte heller någon tårtexpert, men jag kan försöka hjälpa.”
”Bra”, log jag snett och skrev ner tårta på mig. ”Sen behöver vi fixa en avenged sevenfold-tröja, han har en men den är rätt sliten, och det skulle vara så typiskt om han märkte att jag tagit den.”
”Sånna säljer dom på Tune up! Du får säkert rabatt också.”
Det hade jag inte ens tänkt på att dom sålde. ”Åh vad bra, då ordnar jag det. Har du någon ögonbindel?”
”Japp”, log Sid brett. ”Skriv ner det, annars glömmer jag.”
En stund senare var listan ganska välfylld och det kändes som att vi hade fått med allt. Det skulle verkligen bli askul.


”Här”, sa jag och räckte honom en avskriven lista. ”Hoppas du ser vad det står.”
”Jadå”, flinade han tillbaks. ”Jag vet hur det känns att bli mobbad för sin handstil, så jag ska inte säga något”, skämtade han. ”Men det blir ju asbra det här.”
Jag nickade glatt. ”Jaa eller hur.”
”Föressten, har du några tips på present till honom?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej han säger aldrig något. Jag vill ge något litet mer i alla fall, men jag har ingen aning om vad.”
”Dryg han är.” Sid reste sig upp och ställde våra kartonger på diskbänken.
”Just ja, här”, sa jag och gav tillbaks en av sedlarna jag hade fått från honom. ”För maten.”
”Äh men det behövs inte.”
”Jo självklart, ta det.”

Trey
Milt sagt så hade jag haft en dålig dag. Det hade börjat med att bussen varit sen, och fortsatt där på med två ungar som suttit och sparkat på mitt säte hela vägen. Så för ovanlighetens skull hade jag inte sett fram emot att träffa 20 ungar till på dagiset. Väl där hade det varit tjaffs hela dagen med ungar som bråkade, grät och skrek. Jag hade inte haft något tålamod alls utan bara velat gå hem. Och så hade Margot så klart varit där och klagat över det mesta. När vi hade gått ut på eftermiddagen hade jag noga talat om att dom inte fick gå till framsidan av gården för att det var alldeles för slaskigt och lerigt där, utan att dom fick hålla sig på baksidan. Tror ni dom gjorde det? Nejdå. Efter ungefär 10 minuter hade tre stycken sprungit till framsidan och när jag kom dit hade dom allihopa befunnit sig i den värsta lerpölen. ’Vi leker hund!’ hade Lucas förklarat. ’Dom tycker om att rulla i lera!’ Jag hade tagit ett djupt andetag och försökt hålla mig lugn, men tydligen var inte min kommentar särskilt uppskattad; ’Jag sa att ni inte fick gå runt hit! Nu kommer ni upp därifrån på en gång, nu måste vi gå in med er och byta kläder, det här var jättedumt gjort.’ utan jag hade snabbt tappat min status som favoritfröken, tillfälligt förhoppningsvis.., då Louice trotsigt sagt; ’Vart är Michimilian?! Han var mycket roligare än dig!’
Så när jag äntligen slutade för dagen så kände jag mig helt gråtfärdig, utan någon egentlig anledning. Jag hörde steg bakom mig i tunneln och vände mig om. Två typiska skejtarkillar i typ 15-årsåldern. Det såg så jävla töntigt ut när dom gick runt med jeans i storlek XXXL som inte bara hängde på halva rumpan utan under till och med. Och så gick dom på samma sätt som att dom skulle ha skitit på sig.
Det var när jag gick uppför trappan som en av dom hårt stötte in i min axel med sin egen, fastän det fanns gott med plats.
”Hey! Se dig för”, kastade jag ur mig.
”Jävla emo”, sa han flinande när han vände sig om.
”Gå hem och cutta dig istället”, tillade hans kompis.
”Jag kan cutta er istället!” ropade jag efter dom och andades sedan hackigt ut medans jag såg efter deras ryggar. Varför skulle allt jävlas idag för?
Jag kände efter i jackfickan och fick upp påsen med nikontintuggummin. Jag stoppade in två stycken i munnen men spottade ut dom efter bara en halvminut. Jag såg trotsigt mot tobakskiosken mitt emot busshållplatsen på stan och började gå ditåt. Varför skulle jag sluta röka för? Jag mådde ju bara dåligt av att vara utan.

Av någon anledning jag inte förstod själv så hade jag ändå låtit bli att köpa cigg och satt istället nu på bussen på väg hem. Jag tog upp mobilen och slog Max nummer. Upptaget. vad fan, kunde jag inte ens få prata med min pojkvän?!

Max
”Var god dröj, just nu är det många som ringer. Du kopplas snart fram.”

Jag gick ut till hallen medans jag lyssnade på dom entoniga signalerna. När jag gått fram till spegeln och dragit till några hårslingor svarade någon plötsligt i luren.
”EventTicket Anton, vad kan jag hjälpa till med?”
”Ja hej, jag heter Max. Jag skulle vilja boka några konsertbiljetter.”
”Absolut, vilken konsert gäller det?”
”Avenged sevenfold, tionde december.”
”Okej jag ska kolla här.” Det hördes lite knappande. ”Just det, avenged sevenfold. Hur många biljetter?”
”Fem stycken.”
”Vill ni ha stå eller sitt-platser? Det finns höger och vänster-läktare kvar, mitten-sektionen är fullbokad. Och ståplatser finns det kvar av.”
”Ståplatser”, log jag.
”Då bokar jag det här, ditt personnummer?”
”910420.”
”Yes, vill du ha dom hemskickade eller till mail?”
Det skulle förmodligen gå snabbare med mail än post, och så slapp jag riskera att Trey såg, så jag sa min mailadress.
Dörren i hallen öppnades och Trey dök upp. Jag log snabbt mot honom.
”Spjuth med h i slutet?” undrade Anton.
fan, det var inte meningen att Trey skulle höra något av det här, så att han på något sätt skulle börja misstänka någon slags överraskning.
”Japp. Bra, hejdå.” Jag la snabbt på och vände mig sedan om mot Trey igen. ”Hej, har du haft det bra?”
”Nej”, sa han kort. ”Vem var det?”
”Ingen”, log jag.

Trey
Jag hade ju hört honom pratat med någon. Varför kunde han inte bara säga? Jag kom automatiskt att tänka på dom där mailen jag sett på hans dator. Den där Dennis jag inte hade någon aning om vem det var.
”Varför har det inte varit bra?”
”För att allt varit skit”, sa jag kort och gick in i köket.
Max följde efter. ”Jaha..”, sa han lite tveksamt. ”Har barnen varit dryga?”
”Bland annat.” Det var ju inte Max fel, men jag kunde inte hålla uppe humöret ändå.
”Okej.” Han verkade släppa det. ”Jo spisen har gått sönder..”
”Va?”
”Jaa den funkar inte, plattorna blir inte varma. Så vi lär väl ringa någon reparatör, och se om det går att fixa.”
Jag vände mig om mot honom. ”Vet du vad det kostar? Vi kan inte lägga ut så mycket pengar just nu!”
”Men vi måste ju ha en spis..”, började Max.
”Vi betalade alla räkningar igår, det är nästan en månad tills jag får min lön. Varför kan inte du fixa det?” frågade jag upprört.
”Trey, det är ganska komplicerat med en ugn, det är inte bara att byta batteri direkt.”
”Kan du göra något tekniskt eller händigt överhuvudtaget?!”
”Vad håller du på med?” utbrast han.
”Jaa men jag menar, en kille ska ju kunna göra någonting i hemmet i alla fall? Jag kan åtminstone sy.”
”Ja och det är ju väldigt manligt!” kastade Max ur sig. ”vad fan skulle jag veta hur en spis är uppbyggd för? Jag har väl inte gått någon elektriker-kurs heller!”
”Vem har ätit här?” frågade jag sammanbitet.
”Va?”
Jag pekade på dom två matlådorna på diskbänken och fick en klump i halsen. ”Svara då!”
”Men.. Johan var hit.”
Det svaret hade tagit alldeles för lång tid. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag lämnade snabbt köket. Jag låste toadörren om mig och hann inte ens sjunka ner på golvet förrän jag började gråta.

”Trey”, hörde jag efter ett tag. ”Trey öppna.”
Jag snyftade till och kramade om knäna hårdare.
Jag var så hemsk. Och Max hade säkert träffat någon annan. Kanske inte just Martin, men någon. Inte så konstigt med tanke på hur barnslig jag var.
”Öppna Trey.”
Jag gjorde till slut som han sa.
”Vad är det?” Han använde inte den där mjuka rösten, men det var väl förståeligt.
Men istället för att komma med något bra svar började jag bara gråta ännu mer efter att ha sneglat upp på honom bakom luggen.  Han hade väldigt rätt, jag var inte det minsta manlig. Nog för att Max gillade både tjejer och killar, men han hade nog inte direkt någon thing för killar som betedde sig som tjejer.
”Jag menade inte det där”, snyftade jag fram.
Max var tyst en stund och jag undrade om han kanske hade gått. Men så kände jag hans armar om mig.
”Nej jag är inte särskilt händig, du behöver inte ta i så himla mycket för det..”, mumlade han.
Jag snyftade till igen och begravde ansiktet mot hans bröstkorg. ”Nej jag vet.. och jag tycker visst du är händig, jag vet inte varför jag sa så..”
Han fortsatte hålla om mig och jag öppnade snabbt munnen igen. ”Det var du som installerade min dator till och med ju, för att jag inte kunde.. och du kan massa andra saker också, inte bara tekniska saker.”
”Det är lugnt”, svarade han till slut. ”Och jag tycker inte det är tjejigt att sy, det vet du. Jag tycker det är attraktivt att kunna göra saker med händerna, det har jag sagt förut.”
Jag snorade till lite och bet mig sedan i läppen. Faktumet att det stod 2 matlådor i köket kvarstod fortfarande, och Johan hade inte varit här, det visste jag.
”Max..”, sa jag lågt.
Han släppte mig och såg på mig, något besvärat kanske. Han hade väl inte varit beredd på mitt utbrott eller att få en utskällning så fort jag kom hem. Men jag hade inte heller varit beredd på att han skulle ringa hemliga samtal när jag var borta, eller bjuda hem någon kille på mat. ”Vem var här?”
”Men Johan sa jag ju.”
Jag skakade sakta på huvudet. ”Jag tror inte på det. Och vem ringde du till? Max jag orkar inte det här, att gå runt och vara orolig för att.. något händer.” Tårarna var nära igen, men istället för att krama mig den här gången så reste han sig upp.
”Kan du inte lita på mig? Jag måste ju kunna prata i telefon utan att du tror att jag är otrogen eller något!”
”Det trodde jag inte”, sa jag snabbt.
”Det låter i alla fall så.”
Jag såg ner i golvet och bet mig hårt i läppen.
”Sid var här, okej? Jag ville ha hjälp med en present till dig, nöjd? Ska jag berätta vad det är också?”
Tårarna började rinna och jag såg plågat upp på honom. ”Förlåt. Jag menade inte. Jag visste inte..”
”Du kanske inte behöver gissa på det värsta då. Jag lovar att det inte hände något med Sid. Just ja, det var ju han som du låg med!”
Det gjorde ont. Men det var rätt åt mig. Vad fan tänkte jag med? Efter allt vi gått igenom. Efter att Max valt att förlåta mig för att jag legat med Sid, fastän det var på grund av det Max gjort, skulle han då börja träffa någon annan kille i smyg? Om han hade varit en sån typ av kille hade han fortfarande varit tillsammans med Martin. Och efter alla år jag känt honom så visste jag ju att han absolut inte var den otrogna sorten, det med Martin hade ju varit ett misstag. Varför hade jag ens sagt så där?
Han hade bara pratat om en present till mig. Något jag inte förtjänade.
”Max..”
”Nej Trey, jag vill inte höra ett förlåt nu. Jag vet att jag var ett jävla svin för det med Martin, men vi bestämde ju tillsammans att vi skulle lägga det bakom oss och gå vidare. Fattar du inte att det är jobbigt för mig om du ska gå runt och misstänka att jag är otrogen varje gång vi är ifrån varandra? Det känns jävligt fel att du inte litar på mig mer än så!”
När jag såg upp nästa gång hade Max lämnat badrummet.

Max
Jag kanske borde ha tänkt på att Trey kunde bli väldigt osäker ibland, och istället för att ha sagt att det inte var något, när han undrade vem som ringde, dragit en vit lögn om att det varit Jenny eller vem som helst. Det hade kanske verkat väldigt misstänksamt, och sedan med matlådorna också. Men jag hade inte velat berätta om Sid. Så att han skulle förstå att vi planerade något. Och jag tyckte absolut inte om att han trodde sånt om mig heller. Hade jag inte bevisat att jag verkligen ångrade mig efter det som hände med Martin? Det fanns ju en anledning till att jag till och med hade frågat chans på honom. För att jag älskade honom.
Det var inte kul att han direkt trodde att jag var otrogen. Jag hade helt enkelt inte bara kunnat trösta honom. Det där med spisen var väl egentligen ingen stor grej, han hade ju uppenbarligen varit på dåligt humör redan. Jag skulle inte ha käftat tillbaks heller, utan bara struntat i det. Det var det andra som hade gjort mig upprörd och en aning ledsen. Litade han inte alls på mig?
Jag hade lämnat lägenheten och satt nu i trappan. Jag behövde bara få vara ifred ett tag.
En kvart senare ringde min mobil och jag såg Treys namn på skärmen.
”Hallå?”
”Hej.. vart är du?” frågade han tyst.
”Jag behöver vara ifred ett tag bara..”
”Okej”, fortsatte han lika lågt. ”Kommer du hem snart då?” Han lät så skör.
”Jaa..”
Han sa inte någonting på en lång stund. ”Hejdå så länge då.”

Trey
Med en hållning lika illa som min tillfälliga självkänsla gick jag ut i hallen. Men jag hade ingen aning om vart han var så det var ingen idèe att gå ut och leta insåg jag och sjönk istället ner på golvet med ryggen lutad mot ytterdörren. Jag ville bara att han skulle komma hem.
Jag tog upp mobilen igen och började skriva ett sms.
Jag har haft en jobbig dag, det var inte meningen att ta ut det på dig :(

Max
Min mobil blinkade till och jag såg att det var ett sms som kommit.
Jag har haft en jobbig dag, det var inte meningen att ta ut det på dig :(
Jag bet mig lite i läppen. Alla hade dåliga dagar ibland, det hade bara blivit extra dåligt den här gången.
Okej, vi hade kunnat prata om det istället, men jag vet att dt inte alltid är så lätt, skrev jag till svar.
Och i kombination med att han haft en dålig dag så hade han väl kanske blivit ännu mer osäker, och därför hade mina undvikande svar blivit för mycket. Jag visste ju om det där, att han hade dåligt självförtroende och ofta blev väldigt osäker. Även om det kanske låtit så på mig när jag nästan skrek åt honom så var det ju inte något jag avskydde hos honom direkt. Jag avskydde ingenting med honom. Att han var osäker var liksom en del av honom, utan det skulle han inte vara min Trey. Men jag ville så gärna att hans självförtroende åtminstone skulle bli lite bättre. För min skull, visst, det skulle underlätta en del i situationer som denna, men allra mest för hans egen skull. Även om han gjorde mig arg och ledsen så visste jag ju vad den grundade i. Det kanske inte var att han misstänkte mig för en massa felaktiga saker, utan att han var så osäker på sig själv, det var ju därifrån hans ätstörning hade kommit också. Självförtroendet hade blivit betydligt bättre än vad det var för några år sedan, det hade det absolut, så jag visste ju att han klarade av det. Att han var mycket starkare än han riktigt vågat tro på själv. Om han inte alltid vågade tro på sig själv så ville jag i alla fall att han skulle tro på mig. Jag ville vara den tryggheten för honom.
Förlåt i alla fall, jag menade inge av det där ja sa, jag tror inte att du träffade nån
Det blev bara sista droppen för mig när jag fick höra dt om spisen också. Men vi fixar det.
Jag såg på skärmen en stund innan jag svarade. Det är klart vi gör det, du behöver ju inte betala allt, jag hr på kontot. Pappas pengar.. Och jag tror vi har försäkring kvar på den.
Det tog inte lång tid förrän nästa svar kom.
Okej, jag tänkte inte, jag bara.. jag vet inte.
Jag reste mig upp ifrån trappan när jag hörde porten där nere öppnas. Istället satte jag mig utanför vår dörr, lutade ryggen mot den.
Fick ett sånt där utbrott som jag kan få ibland? ;) Inte så ofta mot Trey dock.
Jag hade som känt rätt kort stubin, och efter det som hänt idag var det väl kanske inte så konstigt att jag reagerat som jag gjort, men jag brukade inte vara långtjurig särskilt ofta. I vissa sammanhang, som när Trey berättade vad han gjort med Sid, så kunde jag vara ledsen och reserverad ganska länge. Men som nu när vi hade bråkat om något som Trey faktiskt sa att han inte hade menat så tyckte jag inte att jag behövde fortsätta vara pissed of på honom. Då skulle det liksom inte funka. Dessutom hade det varit onödigt av mig att kasta ur mig det där om att Trey legat med Sid. Jag kunde ha sagt det på ett bättre sätt isåfall. För det första så hade det faktiskt hänt på grund av mig, och för det andra var det jag som hade påmint Trey om att vi hade släppt det där.
Typ :)
Den lilla smileyn fick mig att le mitt i allt det som känts så jobbigt nyss.

Trey
Jag lutade bakhuvudet mot dörren ett tag innan jag började skriva igen.
Jag älskar dig Max, bara så du vet.
Jag var lite orolig att jag inte skulle få något svar faktiskt, men efter någon sekund kom det.
Jag älskar dig med, Treyolina ;)
Jag visste inte om jag skulle börja gråta eller skratta. Du tycker att jag är tjejig va? Syr och gråter hela tiden., skickade jag.
Klart jag inte tycker ;) Jag kunde bara inte låta bli, det är ju ett ganska sött namn. Men jag tycker inte du är som en tjej. Lite mer feminin än mig, men det gillar ja bara, det där vet du ju.
Jo det visste jag ju egentligen. Och han brukade ju skämta om att jag var den tjejiga av oss, men han hade aldrig sagt det på ett negativt sätt, och jag hade inte haft något emot det på riktigt, det var oftast en kul grej bara. Han tyckte inte att jag var tjejigare än riktiga tjejer.

Max
Är vi sams igen när du kommer hem?
Jag läste smset och log lite. Jag hatade att bråka med Trey så jag tänkte som sagt inte dra det här något längre. Det är vi. Men vi kanske kan prata lite?
Det fanns fortfarande saker jag ville ha sagda.
Mm det kan vi. Om jag får ge dig en förlåtpuss först.
Även om jag hade velat så skulle jag inte kunna vara sur på honom. Han var nog inte ens medveten om hur söt han var.. och det var nog inte många som visste hur arg han kunde bli också. Inte ens jag hade sett honom förbannad särskilt många gånger. Så det hade varit lite oväntat att få sånt som ’Finns det något du kan göra överhuvudtaget?!’ kastat mot mig. Just det hade inte varit så sött.
Jag suckade lågt för mig själv innan jag reste mig upp och öppnade dörren. Det tog i som att något skulle vara ivägen och plötsligt fick jag se vad det var när Trey reste sig upp.
”Är du här?” frågade han förvånat.
”Varför satt du där?” frågade jag lika förvånat.
Hade vi suttit med ryggarna mot varandra med bara en dörr emellan?
”Väntade på dig”, sa han tyst.
”Du får det.”
”Vadå?”
”Pussa mig”, sa jag lågt.
Ett litet leende fladdrade förbi hans läppar och han sträckte lite på sig för att sedan trycka läpparna mot mina.

Trey
Jag kände att Max inte riktigt besvarade pussen och jag sjönk ner på hälarna igen. ”Max.. jag är ledsen. Jag var arg och sa sånt jag inte menade”, skyndade jag mig att säga.
”Jag vet.”
”Jag tycker du jättebra på hur mycket saker som helst. Du får inte tro på det där jag sa.” Jag kände mig nästan lite desperat. Tänk så skulle han få jättedåligt självförtroende på grund av mig nu.
”Vad bra att du tycker det”, log han svagt. ”Kom.”
Han fattade tag i min hand och drog med mig in i vardagsrummet och till soffan.
”Det som gjorde mig mest ledsen var att du inte litar på mig”, började Max. ”Även fast du inte visste vem jag pratade med så vill jag inte att du ska tro att det är någon hemlig kille, litar du inte på mig alls? Tror du att jag skulle vara otrogen mot dig? Det var ju inte ens meningen med.. Martin. Skulle jag då träffa någon i smyg?”
Jag skakade sakta på huvudet. ”Nej det skulle du inte. Jag litar på dig.”
”Inte alltid tydligen, jag blir ledsen över det, men det måste ju vara sjukt jobbigt för dig också.”
Jag blickade ner på mina händer. ”Det är bara.. det känns ibland som att du ska inse att det finns massa andra att upptäcka. Bara för att du inte gillade Martins oseriösa sida och att han mest verkade bry sig i sex så betyder ju inte det att alla är så. Det känns som att du ska tröttna på mig ibland.. och efter jag berättade det där om Sid.. det finns ju andra än mig. Vi skulle väl fortfarande vara kompisar i alla fall, eller hur?” frågade jag och det kändes lite som att blodet i mina ådror hade ersatts med is. Tänk så skulle han hålla med nu, och säga att det nog var bättre så. Eller ännu värre, att han inte skulle vilja vara kompisar heller, för att det skulle bli för jobbigt.
”Trey, titta på mig. Vill du göra slut med mig?”
Jag skakade snabbt på huvudet och kände hur underläppen darrade till innan jag bet tag i den i för att få den att sluta. ”Nej.” Jag såg försiktigt upp.
”Jag vill inte leta efter någon annan, det spelar ingen roll vad det mer finns för killar och tjejer där ute, ingen av dom är ju du. Och jag vill faktiskt väldigt gärna vara med dig.”
Det kändes som att jag var på väg att börja gråta igen. ”Jag vill vara med dig med.”
Max log lite. ”Kan du då lova att lita på mig? Det kanske var dumt att inte berätta att Sid varit här, men det var ju för att det handlade om en present..”
”Nej det var inte dumt. Du ska inte behöva berätta allt för mig, jag vill inte vara en sån där svartsjuk kille, när det inte ens finns anledning. Det var jag som var dum.”
”Lite”, sa Max lågt.
”Jag lovar att jag ska lita på dig.”
”Kan du lova att försöka tro mer på dig själv också? Vi har ju pratat om det där, du måste bygga upp ditt självförtroende lite.”
”Det är svårt”, sa jag tyst.
”Jag vet Trey. Jag tycker också det är svårt, jag kan fortfarande få känslan att jag spelar gitarr värdelöst bara för att pappa sa det, fastän det är jättemånga andra som sagt motsatsen. Så jag vet att det är svårt, men du behöver inte oroa dig för att jag skulle vilja ha någon annan. Jag ville ju ha dig redan för två år sedan, när du var helt anti”, flinade han.
Jag log tillbaks och strök undan luggen. ”Du är världens bästa att spela gitarr, lovar du att tro på det?”
Han flinade till. ”Jag ligger nog ganska långt ner på den listan, men tack. Jag ska tro på att jag är bra.” Han tog tag i min hand. ”Och förlåt för att jag också sa dumma saker, jag blev bara så arg.”
”Det gör inget”, sa jag och kramade hans hand.
”Vi hjälps åt med ditt självförtroende, du vet det va?”
Jag hade världens finaste pojkvän och bästa vän. ”Tack, jag vet.”
”Vill du berätta vad som hände?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, det är inget viktigt egentligen. Jag vill inte prata om det”, log jag.
”Okej. Säg till om du ändrar dig.”

Max
Jag böjde mig ner och pussade honom på riktigt den här gången. Han kröp därefter ihop lite i min famn och slingrade armarna om min kropp. ”Jag tror jag ska gå och lägga mig. Det känns som att det är bäst att jag sover lite”, sa han tyst.
Jag strök honom sakta över håret och nickade. ”Jag tror också det”, sa jag. ”Jag kan väcka dig om någon timme så äter vi en sen kvällsmat.”
Han nickade mot min bröstkorg. ”Okej. Men vad ska vi äta om vi inte har någon spis då?”
”Det kanske finns något i frysen vi kan värma i micron. Jag kollar det.”
”Okej”, sa han igen utan att göra någon ansats att resa sig upp.
Det tog inte många sekunder förrän hans andning började bli tyngre. Han måste vara helt slut.
”Trey”, viskade jag. ”Jag kan inte bära dig med armen, kom.” Jag hade gjort det sist, och just då hade det varit lätt att ignorera smärtan, men det hade inte varit lika lätt under natten.
Han vred lite på sig men hade kinden vilande mot mitt bröst.
”Trey, du får sova alldeles snart. Kom nu.”
Efter en stund fick jag upp honom på fötter och han stödde sig lite vingligt mot mig på vägen till hans sovrum. Han föll ner i den med en duns och när jag la på honom täcket hade han redan somnat. Jag strök handen över hans kind som var lite röd efter allt gråtande innan jag tyst stängde dörren om honom och gick ut i köket.


crash m/m - del 53

- Take my body; make it yours
We’re gonna light this room on fire
Yeah you and I will burn it up tonight (So get up)
The two of us are gonna fuel this fire
No way in hell we’re slowing down tonight





 Sid
Trots den höga musiken var det mest min egen puls jag hörde.
”Okej lyssna.. jag menar.. jag ska berätta en sak”, sa jag och ställde ifrån mig ciderflaskan. Tjejdricka var faktiskt gott.
”Ska du hålla tal?” flinade Martin och satte sig ner på armstödet till soffan.
Jag himlade med ögonen. ”Nej.” Jag kastade en snabb blick på Jens som satt i andra hörnet av soffan.
Och så stod jag där mitt på golvet. Jag skulle väl ha hämtat en pall och klivit upp på också, eftersom jag tydligen ville göra det här så dramatiskt som möjligt. Idiot.
”Eh..”, började jag. ”Det är så att jag.. uhm..”
fan, det här var mina kompisar, det borde inte vara nervöst. Dom var ju inte homofober direkt.
”Jag.."
Derek såg lite undrande på mig och Martin hade börjat flina.
”Är det något pinsamt?” undrade han.
”Nej. Jag är.. jag har liksom kommit på att jag är..”
”Bara fram med det Sid”, sa Hale till sist. Fattade han vad det handlade om?
Jens såg nästan lika nervös ut som jag kände mig, varför hade jag inte bara sagt det i förbifarten istället för att göra det till en sån här stor grej?
”Jag ska”, sa jag. ”Jag är..” Och så försvann orden igen.
”Han är tänd på Jens!” slängde Hale ur sig och log sedan glatt. ”Kändes som du behövde lite hjälp.”
Jag såg häpet på honom innan jag vände blicken mot Martin som var först med att öppna munnen. ”Va?” Han såg från mig till Jens som flinade till lite nervöst.
”Ja alltså vi är tillsammans”, klargjorde jag. ”Tack för det Hale, jag skulle faktiskt säga det själv.”
Derek drog handen genom håret. ”Oj.. shiet, men liksom.. när blev du..?”
”Har du varit smygbög?!” flinade Martin. ”Och vadå visste du Hale?”
”Japp”, log han brett och la sedan armen om Jens. ”Den pinsamma stämningen lägger sig snart.”
”Men.. alltså jag har kommit på att jag är bi, det är väl ingen stor grej, du och Hale är ju också det.”
”Jaa men vi har varit det länge!” flinade Martin. ”fan vad kul, och grattis då Jens, galnare kille får du leta efter.”
”Jag har inte tänkt leta mer”. Jens flinade lite generat.
Nu var det sagt i alla fall. Och ingen hade åtminstone tagit det dåligt.
Martin busvisslade till. ”Förlovningsringar?”
”Martin för fan, ge dig nu, det är askul att Sid äntligen vågade säga det, eller jag då, och Jens är härlig. Sluta mobbas”, sa Hale.
”Ska jag?! Du då?”
”Jag har inte mobbats!”
Jag himlade med ögonen men log lite roat. ”Nu vet ni i alla fall”, sa jag och tog upp en salt pinne.
”Men nu vill vi höra hela historien ju”, log Derek. ”När insåg du att du var lagd åt det hållet då?”
”Det blir inget förhör”, flinade jag. ”Men när jag och Hale var ut typ, när jag träffade Jens första gången.” Jag såg mot Jens som satt i andra änden av soffan och log snett.
”Jag är nog skyldig till omvändningen”, flikade Jens in med ett roat leende.
”Det här blir ju riktigt spännande, vilket avslöjande.” Martin såg på mig igen. ”Vad hemliga ni varit! Alltså det var en gång när vi repade, som jag tyckte att det såg ut som att ni höll varandra i handen, men jag tänkte inte mer på det sen.”
Jag log snett och tog upp ciderflaskan igen. ”Busigt va?”
”Det har ju synts hur väl som helst!” log Hale stort.
”Okej nu räcker det”, skrattade jag till. ”Vi lär väl gå snart.. hänger du med ut med Rex en snabbis?” frågade jag Jens.
”Ska ni ta en snabbis eller vad sa du?” frågade Hale med ett flin.
Jag gav honom fingret och flinade. ”Kommer snart.”
Jens följde med mig ut i hallen och Rex gjorde oss snart sällskap när han förstod vad som väntade.

”sorry för det där”, flinade jag när vi gick ner för trapporna.
”Jag tycker det gick bra”, skrattade Jens. ”Du var rätt nervös va?”
”Lite grann så där.” Jag flinade till och drog in Rex åt sidan när vi kommit ut. ”Dom är lite dryga ibland.”
”Jag tycker det är lugnt, dom menar ju inget illa. Det var lite kul.” Han tog tag i min lediga hand. ”Känns det skönt att ha berättat?”
Jag nickade. ”Jätte.”
Jens log. ”Jag tycker också det känns bra att dom vet. Så nu är det fritt fram för mig att tafsa på dig eller?” flinade han skämtsamt.
”Oh ja”, flinade jag tillbaks.
”Det är typ inga av mina kompisar ifrån skolan som bor kvar här, men det är några stycken som kommer ner om någon vecka, så.. jag vill gärna att du träffar dom, ifall du vill”, log han.
”Åh ja, det skulle vara jättekul.” Jag log mot honom innan jag fortsatte. ”Fast tänk så tycker dom inte att jag duger som pojkvän åt dig, dom som känt dig mycket längre”, flinade jag.
”Du får öva på ett bra första intryck”, sa han retsamt. ”Du jag tror Rex är lite otålig nu.”

  Max
”Trey! Kan du komma med en handduk är du snäll?”
Jag tog tacksamt emot handduken när han kom in i badrummet och rätade sedan på mig från duschen. Jag gnuggade håret lite och drog sedan bort vattnet ifrån ansiktet.
”Det ser bra ut blött i alla fall”, log Trey. ”Skynda dig och blås, vi måste gå snart.”
”Men jag vet inte vad jag ska ha för kläder..”
”Vadå? Du har ju jeansen på dig, och så den där tröjan du tog fram?”
”Jag har ångrat mig.”
Trey såg misstroget på mig. ”Skojar du? Jag har ett minne av att du brukar kalla mig tjejig..”
”Men jag känner mig inte i mood för att ha hängslena..”, flinade jag och drog lite i dom. Okej, lite tjejig var jag när det gällde kläder. Men bara ibland.
”gud Max..”, flinade Trey.
”Kan du inte ta fram några kläder åt mig då?” frågade jag på väg till hallen i jakt på hårfönen.
”Nej.. jag vet inte vad du vill ha.. det kommer bara bli fel”, flinade han.
Jag höjde på ögonbrynen. ”Du är ju designern, då kan du väl vara min stylist?” flinade jag. ”Du kan inte göra så mycket fel om du väljer av kläderna i min garderob, eller ta inte från översta hyllan, där har jag lite kläder som jag typ inte använt på 2 år men inte vill kasta.”
”Max då..”
”Du ska inte säga något, jag har sett lådan du har under sängen med massa kläder du aldrig använder!” skyndade jag mig att säga.
”Ehm.” Trey log oskyldigt mot mig. ”Jag gör ett försök då.”
”Tack snygging.”
”Är det något mer du inte är i ’mood’ för att ha på dig eller?” ropade han och lät en aning road.
”Nej bara hängslen och tråkiga t-shirtar.”
Jag började blåsa håret och försökte samtidigt reda ut trasslet med fingrarna.

”Det blev jättebra”, log jag stort.
”Få se.” Trey kom ut i hallen. ”Åh, skitsnyggt, nu är du mer lik dig.”
”Tack för hjälpen”. Jag log och gick fram till honom för att ge honom en snabb puss.
”Jag har lagt ett förslag på sängen”, log han när vi dragit läpparna ifrån varandra.

”Trey vad fan!” skrattade jag högt när jag såg vad som låg på sängen. spiderman-kalsonger.
Trey började skratta han med. ”Jag hittade dom längst ner i underklädeslådan”, flinade han retsamt. ”Det var väldigt länge sedan jag såg dig i dom så jag tänkte dom kunde passa idag.”
”fy fan vad dryg du är”, flinade jag. ”Du tror inte det blir lite kallt?”
”Äh vad är du för mes? Du får väl röra på dig.”
Jag skrattade till igen.
”nej förlåt, jag har ett seriöst förslag också”, sa han och gick fram till min garderob för att sen ta fram en outfit.
Ett av mina få par ljusa jeans, dom flesta var svarta, med lite slitningar framtill, och istället för bara en tråkig vanlig t-shirt eller skjorta som jag inte skulle kunna få armen genom hade han letat på en vit långärmad tröja med knappar en bit upp på ärmarna och en svart t-shirt.
”Jag vet att du inte ville ha vanlig t-shirt bara, men tillsammans med långärmad blir det snyggt, och jag tror du får igenom armen om du knäpper upp knapparna. Långärmade först och så t-shirten utanpå, som en baseballtröja du vet.”
Jag log mot min pojkvän och drog handen genom håret. ”Du är bäst Trey, det där hade jag inte ens tänkt på. Det blir jättebra. Tack.”
”Vasågod”, log han tillbaks. ”Jag ska byta om jag med.”
Innan jag klädde på mig hämtade jag sprayflaskan och kammen för att fixa till frisyren, jag ville ju inte visa mig med något slags plattfisks-hår heller.

Sid
Vi stannade till utanför porten där jag la armarna om Jens midja. ”Jag har saknat dig idag”, mumlade jag.
”Jag med”, sa Jens med rökmoln som lämnade hans mun. ”Dig alltså.”
En snöflinga landade på hans läppar men smälte bort lika fort, men så klart hade det fått min blick att dras dit och jag pressade mjukt mina egna mot hans.
Rex drog lite i kopplet och jag släppte det medans jag kände Jens tunga leta sig in i min mun, han borde inte springa iväg.
Jag kände hans smala fingrar mot huden vid min nacke och ryste till. ”Vi måste nog gå snart, Trey och Max skulle komma dit till halv.”
”Okej.” Jens log och pussade mig en gång till innan han släppte mig. Han skrattade sedan till. ”Hej där.”
Ingen av oss hade märkt det, men Rex hade slagit sig ner alldeles emellan våra ben.
”Nu går vi in grabben”, flinade jag och strök honom över huvudet innan jag öppnade porten.

När vi kom fram till Ignite stod redan Trey och Max i kön.
”Trey!”
Han vände sig om och vinkade, och jag och Jens gick dit. Dom andra hade halkat efter lite.
”Har ni väntat länge?” frågade jag. ”Vi kom iväg lite senare på grund av en hel lista av anledningar känns det som.”
Däribland att jag inte hade hittat på nyckeln, att Martin var tvungen att pinka för elfte gången, att Hale var helt säker på att han hade tappat sin ölburk bakom soffan.. och så vidare.
”Nej inte så länge”, log Trey. Vi brukade alltid kramas när vi sågs, men inte ikväll. Inte särskilt konstigt med tanke på allting. Vilket fick min blick att vandra vidare till Max. ”Tjena, läget?”
”Det är bra. Grattis till showen.”
”Tack”, log jag glatt. Vi ställde oss bredvid dom i kön.
”Åh har du färgat håret Max? Slingorna”, log Jens.
”Märkte du det?” frågade han leende. ”Vi gjorde det alldeles nyss, dom började bli gråa så”, flinade han.
”Skitsnyggt.”
”HALLÅ SID! JENS!”
Jag vände mig snabbt om när jag hörde Martin vråla. Där, en bit bort stod dom alla 3 och verkade en aning bortkomna. ”SID! VART ÄR DU?!”
Vilket självklart fick två tjejer längre fram i kön att snabbt se mot mig.
”Martin!” ropade jag tillbaks.
”Jag har hittat Sid!” ropade Hale och kom leendes mot oss. ”Tja Trey, tja Max.” Han log sedan ännu större. ”Hej Jens.”
”Hej”, flinade Trey. 
”Varför står ni här som några losers?” frågade Martin då han och Derek också anslutit sig till oss. ”Vi är kändisar, vi får gå före i kön”, sa han med ett självsäkert leende innan han drog tag i Hales arm. ”Kom nu.”
Trey gav mig en lite road blick. ”Hur mycket har han druckit?”
”Inte så mycket trodde jag.. fast lite fort kanske.”
”Maaax kom nu då, vill ni stå här ute eller?” klagade Martin igen.

Max
Jag flinade till och såg på Trey. ”Du lär väl frysa?”
Han ryckte på axlarna men nickade sedan. ”Vi går dit.”
”Det var inte ens lång kö”, sa Sid och flinade, rörde lite lätt vid Jens hand såg jag.
Vi gick förbi kön och fram till dörrvakten.
”Tja, vi får gå in va?” log Martin fortfarande lika självsäkert.
”Och vem är du grabben?”
Martin såg ut som att han skulle bryta ihop. ”Until my last heartbeat! Hallååå?”
Sid skrattade högt till.
”Vi spelade faktiskt här när ni nyss hade öppnat”, fortsatte Martin. ”Vi är kändisar!”
Den kraftige vakten såg inte övertygad ut. Så kom en till vakt ut, yngre och en aning längre. ”Men tjena grabbar”, sa han leendes. ”Har ni inte blivit insläppta än?”
”Nej”, sa Hale som dykt upp bakom Martin. ”Den här snubben här tror tydligen inte på att vi är ett band. Så varför tror ni då att dom där brudarna skriker som galningar?”
”William släpp in dom, att du inte vet vilka dom här är bevisar att du är rätt gammal faktiskt”, flinade han skämtskämt. ”Välkommen killar.”
Den kraftige muttrade lite men lossade på bandet och släppte in oss längst fram.
”Nu är det party killar!” sa Martin och drog av sig jackan för att lämna in den i garderoben. ”Vart är Joe? Han skulle väl komma?”
”Han kanske redan är här, typ vid baren eller något”, sa Hale och kikade mot själva klubblokalen.
Jag vände mig lite roat om mot Trey. ”Det kanske blir en intressant kväll ändå. Här, jag kan ta din jacka så att vi får dom hängda på samma.”

  Trey
Jag hade tagit min andra tequila alldeles för snabbt så jag var en aning snurrig i huvudet.
”Kom igen Joe, en till!” ropade Sid som också hade kommit igång nu.
Deras manager skrattade och skakade på huvudet. ”Nehej ni, det skulle se rätt illa ut om jag blev fullare än vad ni är.”
”Det är ingen chans”, flinade Martin. ”En till vända tequilas!”
Jag såg bartendern börja hälla upp och vände mig sedan om mot Max. ”Jag vill dansa efter den här.”
”Klarar du det då?” frågade Max retsamt, väl medveten om att jag brukade bli full på 2 cider.
”Helt säker”, flinade jag och pussade honom snabbt.
Dom små glasen ställdes framför oss på bardisken och jag slöt handen om mitt.
Efter Martins ’Ett, två, tre’ höjde jag snabbt glaset och tömde innehållet för att sedan snabbt bita i citronen med en grimas. Max skrattade lågt bredvid mig och pussade mig sedan under örat.
Jens som satt på barstolen på min högra sida log lite snett. ”Dom är helt galna.”
”Jaa lite smått”, flinade jag tillbaks. ”Jag och Max går och dansar lite.”
”Okej”, log han tillbaks.

Jag rörde mig i takt till musiken och höll ena armen om Max midja. Hade jag inte druckit så hade jag varit mycket mer nervös för folks blickar och sånt där, men nu brydde jag mig inte. Och det verkade inte som att någon annan gjorde det heller. En nyare låt byttes ut mot en gammal klassiker, song 2 av blur, och ljudnivån bland alla klubb-besökare  höjdes märkbart.
”Hej!” Plötsligt dök Martin upp bakom Max och tryckte händerna mot hans axlar och gjorde ett hopp.
”gud vad du skräms”, sa Max när han snabbt vänt sig om.
Martin gav mig en snabb blick innan han vände den mot Max igen. ”Offrar du en dans till mig eller?” flinade han och ryckte tag i han arm, den gipsade. Max grimaserade till men sa ingenting om det. ”Jag dansar med Trey ser du väl.”
”En dans bara”, tjatade Martin och fick tag i hans hand istället.
Max kastade en hastig blick mot mig. ”Ge dig Martin.”
Men han ville inte ge sig. Jag försökte le och nickade lätt mot Martin när Max såg på mig igen. Jag kunde inte direkt förbjuda honom att dansa, jag hade inte ens rätt att ta illa upp. Så kändes det i alla fall efter det jag hade gjort. Dessutom såg jag tydligt att Max inte ville, så jag behövde inte oroa mig för något sådant. Jag mimade att jag skulle gå till dom andra ett tag. Det var ju onödigt att plåga mig själv genom att stå kvar och titta på dom liksom.
”Trey!” Jag vände mig om åt flera olika håll innan jag fick syn på Sid och Jens i en mörkgrå soffa uppe på en av platåerna som fanns i lokalen.
”Hej”, log jag och tryckte ner mig bredvid Sid. ”Har ni kul?”
”Helkul”, flinade Sid. ”Vart är Max?”
”Han dansar med Martin”, sa jag och försökte le igen.
Jens såg medlidande på mig. ”Ajdå.”
”Martins idèe va?” undrade Sid.
Jag nickade.
”Jag ska på toa bara”, sa Jens och lämnade oss.
Jag såg ner på mina händer som låg vilandes i knäet, petade lite på en lös tråd i dom svarta jeansen. Jag hade ett nitskärp fäst runt midjan, och på överkroppen en långärmad skjorta med ganska stort svartvitrutmönster.
”Är du okej?” frågade Sid. Visst var hans ögon lite röda, men han var inte i närheten av lika full som Martin.
”Jodå. Det är så mycket bara. Jag var orolig när vi gick hit för att Max kanske tycker det är jobbigt att se både dig och mig, och Martin har aldrig fått mig att bli bekväm”, sa jag olyckligt. ”Och jag känner mig fortfarande hemsk för.. du vet. Det känns som att det var alldeles nyss det hände, bara för att jag berättade om det.”
”Jag tror att du ska försöka att inte oroa dig så mycket”, log Sid. ”Fast jag kan ju säga att jag också oroade mig en del. Jag känner mig så elak.” Han var tyst en stund men fortsatte sedan. ”Men Max har sagt att han förlåtit det, och jag vet att han absolut har förlåtit dig, även om han så klart är ledsen över det, det förstår man ju. Men jag tror att han vill att ni ska ha kul ikväll, så försök att inte tänka på det där.”
”Jag vet. Men jag känner mig självisk. Jag borde inte bry mig om att han dansar med Martin, inte efter dig och mig, även om det är olika situationer.” Jag lutade mig bakåt i soffan och kunde inte låta bli att leta efter dom med blicken. Efter ett tag fick jag syn på Max rufsiga hår. Utomstående skulle nog lätt kunna tro att dom var ett par.
Det kändes så himla länge sedan, den där morgonen när jag mött en halvnaken Martin i hallen. Sid sa någonting men jag hörde inte utan fortsatte att titta på Max och Martin på dansgolvet. Jag slutade andas när jag såg Martins hand glida nerför Max rygg för att slutligen lägga sig på hans rumpa. Blixtsnabbt drog sig Max ifrån och gjorde en upprörd gest med handen.

Max
Jag snurrade irriterat runt och sökte med blicken efter Trey. Martin gjorde mig bara så jävla trött. Till min lättnad dök Trey upp framför mig, en bit bort såg jag Sid sitta.
”Var det kul?”
Jag höjde på ögonbrynen, förvånad över Treys lilla leende. Han behövde inte låtsas, och jag hade inte ens velat dansa med Martin. Jag tänkte bara vara lite schysst..
”Nej inte direkt, han kan inte ens hålla händerna i styr så varför ska jag vara snäll liksom?”
”Jag såg”, suckade Trey.
”Åh. Jag gick på en gång”, skyndade jag mig att säga.
”Jag vet.” Han log svagt.
Jag kastade en snabb blick mot Sid och sedan tillbaks på Trey. ”Vill du ha något?”
Han skakade på huvudet. ”Säkert att du vill vara kvar?” Han måste ha sett min blick mot Sid.
”Jaa det är klart. Det är lugnt Trey, jag lovar. Vi har kul nu, eller hur?”
Han log svagt och nickade.
”Jag ska köpa en öl bara, följer du med? Sedan kan du och jag fortsätta dansa, blir det bra?”
 Han kramade om min hand. ”Jaa.”

  Martin
Joe hade lämnat oss, Sid och Jens stod i ett hörn och dansade, jag kunde fortfarande inte riktigt fatta att han var bi, Hale och Derek satt längre bort i baren och.. turturduvorna Max och Trey, kräkvarning, befann sig väl också någonstans på dansgolvet. Därför var det mycket välkommet när en blond tjej med lyktstopsben gled upp bredvid mig.
”Hej”, log hon. ”Förvånande att se någon med det utseendet ensam.”
Jag log lite snett. ”Tur att du precis ändrade på det då.”
”Nathalie”, log hon och la upp en hand med bubbelrosa naglar på bardisken.
”Martin”, log jag. Jag visste inte ifall hon kände igen mig eller inte, men det spelade ingen roll.
”Jag gissar att du är en.. cosmopolitan?”
Jag fick ett bländande leende till svar. ”Imponerande. Fast det är väl din gissning på alla tjejer?”
Jag skrattade till lågt. ”Nope. Ser du tjejen där? Brunt lockigt hår. Hon är en piña colada.”
Blondie höjde ena ögonbrynet och log. ”Okej. Jag vill göra ett test. Tjejen bredvid mig med Alice cullen-frisyren.”
”Alice vem?”
Hon fnös till med ett leende. ”Svart flikigt hår, skynda innan hon beställer.”
Jag kollade snabbt mot tjejen med dom sotade ögonen och svarta klänningen. ”bloody mary, definitivt.”
”Okej”, log Nathalie roat. ”Om du har rätt får du bjuda mig på en drink.”
”Och hem.”
”Va?”
”Om jag har rätt bjuder jag dig på en drink, och hem till mig.”
Hon gav mig ett nytt flirtigt leende. ”Okej vi kör på det. Och om du har fel får du återgå till att sitta här ensam i baren och se utstött ut.”
”Fine.”
”Vågar du satsa på det?” Hon la sina pinnsmala ben i kors och nuddade samtidigt mitt jeansklädda.
”Absolut, kolla nu.”
Den svarthåriga tjejen lutade sig lite framåt när bartendern stannade till framför henne. ”En bloody mary tack. Gärna en extra citronskiva.”
Jag flinade retsamt mot Nathalie när hon vände sig om mot mig.
”Okej jag ger mig, du är rätt bra på det där.”
”’Rätt’?” flinade jag innan jag höjde handen lite. ”En cosmopolitan, och en orgasm.”
”Så du är en orgasm?” log hon roat.
”En trippel”, log jag snett.

Trey
Jag lutade nöjt huvudet mot Max axel när han la armarna om min midja. Jag älskade att ha han så här nära. Det var så länge sedan. Vad jag kände så verkade han inte ett dugg stel heller. Jag la upp mina armar om hans rygg och grep tag i tröjan lite.
”Jag tycker om det här”, sa jag lågt, men ändå så pass högt att han skulle höra över musiken.
”Jag med”, viskade Max mot mitt öra medans vi sakta fortsatte röra oss till musiken. Den långsammare låten tog slut och ersattes med en up-tempo. Det betydde inte att vi ökade det redan obefintliga mellanrummet mellan oss. Jag var absolut inte värdelös på att dansa, så att folk skulle missta mig för en flodhäst, men jag var ju ingen latinodansare direkt. Max däremot kunde röra sina höfter mot mig alldeles perfekt. Inte så att det blev fjolligt gayigt på något sätt, men fortfarande sexigt.
”Gå till en gaybar istället!”
Både jag och Max såg upp, för att mötas av en bratig kille i blåsvart rutig skjorta. Jag bet mig i läppen och släppte försiktigt Max.
”Vad fan säger du?” Max såg mot killen med en irriterad blick.
”Att ni kan gå till en bögklubb istället, jag vill inte behöva se sånt där”, sa killen och såg överlägset på Max. Ingen bra idèe.
”’Sånt där’? Vi dansar! Precis som alla andra gör här”, sa Max och gjorde en gest över dansgolvet.
”Hey hetsa inte upp dig, jag säger bara vad jag tycker.”
Att säga att Max inte skulle hetsa upp sig gav oftast motsatt resultat.
”Du..”, sa Max hårt.
”Max..”, sa jag och tog tag i hans vänstra arm. ”Vi flyttar oss bara.” Den där killen var bara en idiot.
”Nej det gör vi inte”, sa han snabbt till mig innan han såg på braten igen. ”Vi är på vilken klubb vi vill för fan.” Efter dom orden lutade han sig ner mot mig, drog mig tätt intill och pressade läpparna mot mina. Jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att göra något. Max tunga bände oförsiktigt upp mina läppar och snart rörde tungan vid min. Hans hand letade sig upp till min nacke medans han lät kyssen djupna. När jag väl funnit mig kysste jag honom villigt tillbaks, hade redan glömt backslickskillen.
Kyssen blev hetsig men kort då Max plötsligt ramlade in i mig. Jag såg snabbt upp och insåg att det var den blonda braten som knuffat Max. ”vad fan håller ni på med?!” kastade han ur sig.
Det blixtrade till i Max ögon och innan jag riktigt hann reagera hade han slagit till killen rakt över käkbenet med knytnäven. Jag hann inte se hur ont braten fick för mina ögon registrerade istället förtvivlat Max smärtfyllda ansiktsuttryck. ”fffuck också!” svor han till innan han hastigt vände sig om, tryckte armen hårt mot magen.
”Du, din jävel.”
”Sluta!” Den blonde killen brydde sig dock inte om min protest utan slet tag i Max axel för att vända honom mot sig. Jag vände snabbt bort blicken men inte tillräckligt snabbt för att missa slaget han gav Max över kindbenet. Jag hade inte hunnit stoppa det ens om jag hade försökt.
Dom närmaste personerna hade stannat upp, såg förvånat på vad som utspelade sig, men ingen gjorde något försök till att stoppa det.
Det var när braten återigen höjde handen som jag bestämde mig. Dels för att jag så väl kom ihåg senaste gången jag inte kunnat försvara Max där i parken, dels för att jag visste hur ont han hade i handen, och för det trejde.. det var nog alkoholen som fick mig att våga. Jag sträckte på mig så mycket jag kunde, tog sedan i med all kraft jag hade, försökte mig på att sikta i ungefär 2 hundradelssekunder innan jag gav braten en rak höger. Det var nog min första någonsin. Det gjorde fruktansvärt ont i handen men killen stapplade åtminstone bakåt så jag måste ha gjort något rätt.
”Vad händer här?” En dov röst hördes över musiken och jag fick se en stor kille i gul pikè-tröja. En ordningsvakt.
Trots chocken över vad som nyss hänt reagerade jag snabbt, och kanske lite fegt, genom att slita tag i Max vänstra hand och dra honom genom folkmassan. ”Skynda dig!”

När vi kommit ut i kylan andades jag snabbt av adrenalin. Det tog ett tag för mig att kunna fokusera blicken på Max i mörkret. Hela hans ansikte lyste av smärta och det gick inte att missa tårarna i hans ögon.
”gud hur gick det Max?” frågade jag snabbt.
Han bet sig till synes hårt i läppen och skakade på huvudet, mötte inte ens min blick. Han började trampa runt och sjönk till sist ner på den snötäckta marken lutad mot väggen till klubben.
Jag följde fort efter och sjönk ner på huk framför honom.
”Max!”
”det gör så satans ont”, pressade han fram. ”Det känns som att..” Han drog häftigt efter andan och tårar började rinna över kanten.
”Max.. titta på mig..” Jag försökte försiktigt ta tag i hans gipsade hand men han drog undan den blixtsnabbt.
”Thä-nk så.. har ja-hag brut-hit den i-gehn”, sa han mellan dom snabba andhämtningarna och tårarna.
Okej, det var nu jag behövde vara lugn själv fastän jag var nära att börja gråta för att Max gjorde det. Med tanke på att han aldrig grät så kunde jag bara försöka föreställa mig hur ont han måste ha nu.
”Lugna dig Max, du har inte brutit den igen. Titta på mig!” Hans tårfyllda blå ögon mötte mina.
Jag sträckte fram handen igen och grep tag om hans uppdragna knä den här gången.
”Du har inte brutit den”, sa jag igen. ”Försök andas lugnare, då kommer det göra mindre ont.”
Han skakade häftigt på huvudet och tryckte armen mot sin kropp igen. ”Det g-hör så ont..”
”Andas genom näsan Max.” Jag lutade mig mot honom och höll först på att tappa balansen innan jag kunde lägga armarna om honom.
”A-ahj. Trey.. d-het g-hör för ont. Jag ve-het inte vad jag.. ska göra.”
”Såja”, viskade jag.
Han tog några snabba andetag men var annars tyst, den dunkande basen inifrån klubben hördes och det var först då jag kom på att jag bara hade skjortan med uppkavlade ärmar på mig, jag hade inte ens hunnit känna efter att jag frös.
Jag kramade honom länge till innan jag rätade lite på mig. ”Blir det något bättre?”
Han nickade sakta. ”Det gör inte lika ont längre”, sa han men andades ändå till snabbt.
”Bra”, log jag och kramade om hans knä igen. ”Kan du röra den?”
Han vred ytterst försiktigt på handleden.
”Ska du inte säga.. att det är mitt eget fel?” mumlade han.
Jag blev tvungen att dra på munnen. ”Senare kanske, men inte nu.” Jag sträckte fram handen för att dra bort lite svart kajal under hans ögon med fingret. ”Har du vår nummerbricka? Så kan jag gå in och hämta våra jackor.”
Max nickade och var på väg att sticka ner handen i jeansfickan då han grimaserade igen.
”Vänta jag gör det”, sa jag. Jag fick fram brickan ur hans ficka och reste mig sedan upp. ”Jag kommer snart. Jag kollar snabbt om jag hittar Sid eller någon annan också.”
Max nickade igen och strök med ovansidan av handen över kinderna.

Det var ingen kö så jag fick våra jackor på en gång. Jag tog mig in bland folkvimlet igen med nervösa blickar efter braten. Eller vakter.
”Jens!” ropade jag till när jag fick se honom stå vid en av högtalarna.
”Hej! Vart tog ni vägen?” frågade han förvånat. Han såg sedan jackorna i min hand. ”Ska ni hem?”
”Det.. Max hamnade i lite bråk.. och han gjorde illa handen igen, så det är bäst vi går hem.”
”men gud! stackarn, vad hände?”
”Det var en..” Jag såg mig omkring igen. ”bratkille som inte gillade att vi dansade. Och ännu mindre att Max kysste mig.”
Jens såg med stora ögon på mig.
”Är det sant? Vilket jävlas as! Vart är han?”
”Jag vet inte, men han hade blårutig skjorta.. vart är Sid?”
”På toa”, sa han och nickade mot dörrarna. ”Jag vet..”
”Trey!” Sid kom ut från en av dom svarta dörrarna och kom snabbt fram till oss. ”Vi letade efter er, vart är Max?”
Jag berättade vad som hade hänt en gång till och nämnde den här gången att jag också hade slagit tillbaks.
”Om någon vakt ser mig lär dom kasta ut mig.”
”Alltså om jag ser den där idioten.. fan vad bra att du slog honom! Vad siktade du på?” Sid verkade nästan lika upprörd som Max, men mer över det faktum att han verkligen hade börjat gå på oss bara för att vi kyss