untitled

Det fanns jävliga dagar och så fanns det dom som var förjävliga. Med betoning på för.
Han hade inte älskat sitt jobb, han hade inte studsat upp ur sängen med världens fetaste leende på läpparna när larmet satte igång 07:03 varje morgon. Och han hade inte tyckt om chefen.
Efter idag räckte inte den beskrivningen heller. Han hatade fan gubben.
Han hade inte älskat det men det hade i alla fall varit ett jobb, dom kollegor som kommit över stadiet att vara rädd för homosexuella hade varit schyssta och utsikten på tjugofemte våningen hade varit ganska så otrolig.
Chefens grupptillhörighet kunde inte bara begränsas till homofobklicken utan behövde en så pass bred benämning som idiot. Hans beteende innefattade högst olämpliga kommentarer även till sina kvinnliga anställda, en arbetsmoral som betydde att han själv skulle göra så lite som möjligt och dom andra helst jobba dygnet runt om det så krävdes och en benägenhet att spotta fram ord när han var irriterad över något.
Han hade ändå bitit ihop dom åtta månaderna han hade jobbat där – just för att det var ett jobb, och för att han ju åtminstone hade några kollegor som inte tittade snett på honom i fikarummet och förmodligen befarade att han skulle ställa sig och torrjucka mot dom ifall dom inte såg upp.
Ledsen att göra er besvikna men så fruktansvärt attraherande är ni inte.
Han hade svalt ner bitska svar när chefen gång på gång nedvärderat hans arbete med kommentarer som ’låt Josephine kolla på det en extra gång innan du skickar det till mig. Så fort som du skrev ihop det där lär det nog ha kommit med en hel del slarvfel.’  Och ’Är du säker på att den här faktan stämmer? Det funkar inte att klippa och klistra här utan att kolla upp källor innan.’
Behövde han säga att allt han skrivit under sina åtta månader hade varit felfritt och att Josephine – som suckade lika odiskret varje gång han var så illa tvungen att låta henne kolla artiklarna han skrivit – också kunnat intyga det?
Han hade tagit att få kaffefläckiga papper slängda på sitt skrivbord med uppmaningen ’jag vill ha det här inskrivet om tio minuter. Max’ , nedlåtande antydningar om att hans läggning skulle ha något att göra med hans sätt att arbeta, och absolut noll uppskattning.
Tills idag då.
Han hade precis hämtat en mugg med kaffe efter lunchen när chefen kallat in honom till sitt kontor. Det var inte alltför ovanligt och behövde nödvändigtvis inte betyda att han skulle klaga över någonting. Men det mest troliga? Precis, att han skulle påpeka någonting negativt men som lika ofta förekommande inte grundade sig i någonting annat än fånigt skitsnack. Men som vanligt hade han påmint sig om att det i alla fall var ett jobb och sedan tagit ett djupt andetag innan han öppnade dörren.
’Jag tycker att du slösar både på min tid och företagets pengar när du ger mig sånt här trams.’ Hade han sagt och kastat fram två utskrivna sidor på skrivbordet. Artikeln han jobbat med dagen innan och varit riktigt nöjd med. ’Du har på avlönad arbetstid suttit och skrivit på någonting som vi ändå inte kommer att trycka. Tycker du att det låter rimligt?’
Slipsen hade känts spänd när han försökt svälja ner irritationen. Irritationen som han väntat sig skulle bli ännu värre efter att han behövt fråga exakt vad det var som var tramsigt och tydligen orimligt. Han hade ändå fått fram frågan relativt lugnt. ’Vad är det som är dåligt med den? Josephine har kollat igenom den. Som vanligt.’
’Vad som är dåligt? Att det här inte hör hemma på vår tidning. Jag förväntar mig att du skriver artiklar utifrån det läsarna kan tänkas vilja läsa, inte utifrån att du är bög.’
Han hade bara stirrat på honom. Pridefestivalen skulle hållas i helgen. Han hade skrivit om det ökade intresset och ett gäng ungdomar som tagit till uppgift att åka runt till olika parker och föreläsa om egna erfarenheter. Och det var alltså trams, orimligt och en artikel skriven enbart för att han råkade vara gay? Inte en artikel om något som vem som helst borde ha kunnat uppmärksamma? Någonting som hölls mitt i centrala Stockholm och som engagerade väldigt mycket folk; även dom som var straighta för den delen.
Fastän han hade stått tyst några sekunder hade han inte hunnit tänka igenom vad han skulle komma att göra och säga. Det hade liksom bara hänt. Plötsligt hade han kastat den halvfulla muggen med kaffet – det som förvisso hade varit halvljummet eftersom han alltid hällde i tre förpackningar mjölk – över sin chef och hans vita skjorta. Följt utav orden ’Jag säger upp mig. Gubbjävel.’
Han hade inte brytt sig om att smälla igen dörren efter sig och därför klart och tydligt hört det rasande ’Du får sparken!’
På sätt och vis var det väl en lättnad men samtidigt.. fan, han hade haft bättre dagar.

Efter att dörrarna till hans – hans tidigare – kontor glidit igen bakom honom stannade han till alldeles ovanför trappen. Fuck it, han kunde ta hissen idag. Det var sista dagen och han var ändå tvungen att komma över den där fåniga cellskräcken någon gång. När även dom dörrarna glidit igen lossade han något på den svarta slipsen och suckade lågt. Egentligen var klädkoden kostym men för det första hade han inte haft pengar till att köpa en och för det andra skulle han ha känt sig superobekväm i pressveckade byxor. Därav bestod hans outfit av svarta stuprörsjeans, skjorta – för dagen gråmönstrad – och en svart kavaj. Självklart hade det också resulterat i en hel del blickar; mestadels från tidigare nämnda inte så trevliga kollegor, och någon oerhört lustig kommentar om ifall han shoppade jeans på tjejavdelningen. Och så ett lika lustigt leende i något fånigt försök att få det att verka som att han på riktigt undrade. 
Hissen stannade redan efter tre våningar – förmodligen bara för att förvärra hans redan stigande puls – och av alla personer som hade kunnat kliva in i hissen så var det Kasper som gjorde det.
Som att dagen inte redan hade varit jävlig. För jävlig.
Kasper jobbade inte på samma avdelning eller ens samma våning och kanske var ogillandet av honom inte rättvist då han faktiskt inte alls kände honom. Han mötte honom i huset någon gång då och då och han hade sett honom i förbifarten på den fruktansvärt tråkiga firmafesten. (Den när han först fått genomlida det så kallade minglet och bara känt sig allmänt awkward eftersom han varit så pass ny och knappt känt några, och när han råkat gå in till toaletterna just som Josephine och någon kille på Marknad hade sex mot handfaten, och när han nästan somnat på sin stol – inte på grund av alkohol eftersom han särskilt efter badrumsincidenten kände att åtminstone han ville ha kontroll över sig själv – tills att klockan äntligen blivit så pass mycket att det kändes okej att avlägsna sig.) Men han hade känt honom. Eller egentligen inte det heller. Han hade ’känt till’ honom. Och han hade haft en patetiskt desperat och fullkomligt idiotisk crush på honom. Under hela gymnasiets tre år hade han kastat uppgivna blickar efter honom. Blickar som han hatade att han kastade efter honom. Han hade hatat att bara hans röst fått det att fladdra till i magen. För han hade varit en idiot.
Han var kaxig, elak och fruktansvärt självsäker. Störigt medveten om hur många som tittade på honom. Han hade varit killen som slängde ur sig kommentarer med avsikten att verkligen såra, han som alltid hördes och syntes, han som hade största kompisgänget och som var populärast bland tjejerna. När det kom till vissa delar var gymnasiet precis som högstadiet.
Han hade varit så frustrerad på sig själv som låtit sig påverkas utav honom – varför han inte kunnat bortse från det där snygga utseendet. (Det blonda, charmigt spretiga håret och den gängliga kroppen. Ögonen som man redan på håll kunde se hur djupt gröna dom var. Det där sneda leendet som varit typ det sexigaste som fanns men som dessutom gjorde en skrattgrop på högra sidan synlig. Och nacken. Han hade till och med tyckt att nacken var fin för att den sett så len ut.)
Till motsats mot tjejerna hade han ju hatat hans personlighet och sätt att vara, och det gjorde det hela ännu värre. Att han trots det hade letat med blicken efter honom i korridoren varenda dag.
3 år.
Kasper hade lagt märke till honom. Men inte på det sättet. Inte på det sättet heller då det kort sagt varit väldigt tydligt hur straight han var. Han hade lagt märke till honom på det sättet att han vid något tillfälle kastat en road blick mot honom och sedan konstaterat till sina kompisar att Emos tydligen fortfarande existerade. Följt utav ’kanske var därför det fanns så få knivar i matsalen idag.’
Kasper skulle inte ha kommit ihåg honom ens en vecka efter studenten. Ännu mindre fem år senare. Dom var tjugofyra nu. Eller möjligtvis att Kasper inte hunnit fylla än – riktigt så patetisk att han kollat upp hans födelsedag hade han inte varit.
När han först sett honom på kontoret hade fjärilarna fladdrat till i magen som att dom aldrig lämnat sin plats. Som att dom bara legat och vilat sedan den där dagen i juni för fem år sedan. När han såg honom för sista – det var i alla fall vad han hade trott – gången, med studentmössan bak och fram, en ölburk i handen, skrikandes på ekonomi-flaket.
Han hade hatat att dom fladdrat till igen – precis som han hade gjort i skolan.

Kasper gav honom en nick och ett svagt leende. Sådär som man gjorde när man jobbade i samma hus men inte på samma avdelning, när man kanske inte ens visste vad den andre hette. Han såg hur han sträckte fram handen för att trycka på någon utav knapparna men också hur han hejdade sig och sänkte armen igen. Bara tjugotvå våningar tillsammans då. Med en andning som redan börjat kännas ganska ytlig.
Kasper hade sett annorlunda ut, men det hade ändå inte tagit honom mer än två sekunder att känna igen honom den där första gången i korridoren på Marknadsvåningen. Han var så mycket mer man än pojke nu. Han tycktes ännu längre och det där gängliga från gymnasiet hade jämnats ut på något sätt – även fast benen fortfarande var lika oändligt långa och smala. Genom skjortan hade han kunnat se musklerna spela och samtidigt förundrats över hur han kunde se både så muskulös och smal ut på samma gång. Håret hade inte längre varit lika blont utan färgat (eller om det kanske var hans naturliga) i en mer sandblond nyans, och den spretiga frisyren från skolan hade bytts ut till en mer rufsig. Som att han skulle ha varit och surfat någonstans och sedan dragit händerna genom det saltvattendränkta håret och låtit solen torka det. Han gillade det bättre än det spretiga.
Han själv hade också ändrat hårfärg från gymnasietiden – nu mörkbrunt istället för svart – men hade fortfarande ungefär samma frisyr. Om den fortfarande klassades som emo när det inte var svart visste han inte, men hans något vågiga hår slutade en bit ovanför axlarna med en snedlugg som hölls på plats av både hårspray och ihärdighet och som var tillräckligt lång för att inte täcka ögonen. Dom uppklippta längderna fick det dessutom att se precis sådär nonchalant rufsigt ut som han tyckte om. Några tatueringar hade det också blivit sedan studenten men som självklart var dolda under skjortärmarna – hade han haft någon synlig hade han definitivt blivit av med jobbet innan han hunnit sluta själv. fan, han hade verkligen inget jobb längre. Och han hade kastat kaffe på sin chef. Men.. ärligt talat? Han var inte så ångerfull när det kom till det sistnämnda.
Han hade blicken fäst på en av golvlisterna snett mitt emot och försökte ignorera att tystnaden skrek ’Kasper’ när hissen plötsligt skakade till. Eftersom han tidigare alltid undvikit att åka den visste han inte om det var normalt men-
När den skakade till ännu mer för att sedan bli helt tyst, med en efterföljande duns förstod han att det var så långt ifrån normalt det kunde bli. Hissen rörde inte på sig längre.
Det var bara något tillfälligt, eller hur? Han stod alldeles knäpptyst och väntade, lyssnade efter minsta lilla ljud som antydde att den var på väg att fortsätta nedåt, eller uppåt för den delen, han var verkligen inte petig.
”Verkar som att den stannat va?” sa Kasper och lät lika lugn som att han pratat om vädret.
Han själv försökte stänga ute orden som den andre nyss yttrat. Stannat. Fastän det var han som stod närmast tavlan med knappar så var det Kasper som sträckte sig fram och tryckte på larmknappen. Och nu försökte han stänga ute känslorna istället. Få inte panik. Få inte panik.
”Det lyser i alla fall någ- hur är det med dig?”
Han höjde snabbt upp blicken och drogs ur sina upprepande tankar för en kort sekund. ”Bra.” Han kämpade för att behålla en lugn ton. Det som han tills idag hade varit så bra på.
”Det ser inte helt bra ut..?”
Insikten om att dom var instängda i en liten hiss utan minsta lilla möjlighet att kunna ta sig ut slog till med full kraft igen och resulterade i ett betydligt mer irriterat framstressat svar den här gången.
”fan det är inget, men dom måste väl få igång den? Det måste väl finnas några rutiner för sånt här?”
Kasper nickade, som att han precis förstod hans frustration. Hur enkelt skulle det inte ha varit om det varit frustration han känt?
”Ja såklart, dom måste ju ha fått larmet. Jag har lunchrast en timme i alla fall. Så det är lugnt än så länge.” Han drog på munnen till ett roat leende och trots att all hans energi borde läggas på att hålla paniken under kontroll så lyckades ändå en del av honom titta efter den där skrattgropen på högra sidan. Självklart fanns den fortfarande där. Och lika självklart hatade han sig själv för att han kom ihåg den. ”Du då?”
Varför hade han tvingats fastna i en hiss med just Kasper? Varför han det inte kunnat vara någon annan? Och som att det inte redan var nog jävligt så skulle han envisas med att prata med honom också? Kunde dom inte bara.. tyst vänta och hoppas på att dom inte skulle dö eller kvävas eller svimma eller..
”Jag har fått sparken. Eller egentligen slutade jag själv. Så nej ingen tid att passa för mig.”
”Va? Varför då?” Kaspers gröna ögon såg förvånat på honom.
”Just idag? Förmodligen för att jag hällde kaffe på honom. Den egentliga orsaken? För att jag är gay tror jag.”
”Men vad fan..”
Han kände hur paniken försökte bryta sig loss ännu mer, att ta det där stryptaget om honom, att försöka överta den lilla kontrollen han hade kvar. Och det gjorde honom så fruktansvärt arg.
”Du har ingen aning om vem jag är va?”
”Va jo det är klart. Jag har sett dig många gånger. Du jobbar väl.. eller ja jobbade då, längre upp i huset?”
”Vi gick på samma skola. Och du var ett as.”
Alla känslor blev uppenbart för mycket för honom. Ändå sa han det förvånansvärt lugnt. Som att det var fakta bara. Vilket det ju var. Han hade varit en idiot. Precis som han själv varit som spenderat all den där tiden på att titta efter honom. På att fundera om hans läppar skulle ha känts hårda eller mjuka. På att reagera direkt han hörde hans skratt. På att låtit dom jävla fjärilarna få fritt utrymme i hans mage.  
Kasper såg med ens besvärad ut. Han hade uppenbarligen inte behövt någon betänketid för att förstå vad han menat. Han var inte ovetande om vilken attityd han haft.
En suck – sannolikt riktad mot sig själv – lämnade hans läppar innan en fortsättning kom. ”Gjorde jag något.. mot dig?” Han hade höjt handen och drog den långsamt över nacken, och till och med den lilla rörelsen såg besvärad ut.
Han ryckte på axlarna vilket egentligen var helt onödigt. För han kom ju ihåg.
Och precis där slog den där känslan till honom i magen igen. Den som skrikande och desperat ville berätta för honom att han var instängd. Den fick honom nästan att tappa luften.
”Ja du kallade mig väl emo när du kände för det. Och det var tydligen jag som snott knivarna i matsalen någon gång och.. Du kanske vill se mina armar?” Han började hetsigt och fumligt försöka dra upp ärmarna men fingrarna ville inte lyda. ”Och-ja-ja-har-fruktansvärd-jävla-cellskräck.”
”Åh shit. Eh..”
Och hur mycket värre hade han inte gjort det nu? Man började inte med att konfrontera någon för dennes tidigare beteende för att därefter tillägga en svaghet hos sig själv. Det var bara helt fucked up.
”Vad heter du förresten?”
Han ville verkligen inte prata med honom. Och han ville ännu mindre se på honom. För han hatade att han fortfarande såg så mycket snyggt i honom. Han hade varit snygg när han var sexton, sjutton, arton och nitton men det utseendet hade inte mycket att sätta emot det nuvarande. Det var en överlägsen vinst till tjugofyraåriga Kasper med rufsigt hår och vältränad kropp.
”Jacob.”
”Okej. Kas-”
”-per. Jag vet.”
Med ryggen mot väggen hasade han ner till sittande och drog sedan upp benen för att lägga armarna över dom lätt särade knäna. Det kanske såg avslappnat ut om det inte vore för hans högra hands fingrar som greppat tag så hårt om hans andra hand att dom redan börjat vitna.
Kasper stod tyst en stund. Kanske hade han med kombinationen av det han sagt och hans tonläge fattat att han inte ville prata med honom. Att det kändes fullkomligt onödigt att ens presentera sig.
Men tydligen inte.
”Du, jag fattar om du inte gillar mig, jag är inte som var jag var då, men jag fattar. Men jag tror att det kanske hjälper att snacka istället för att.. Eller ja för att få något annat att tänka på bara.”
”Jag klarar mig”, sa han enkelt. Egentligen sjukt sammanbitet. Och försökte samtidigt bestämma sig vart det var bäst att hålla blicken. Knapparna var helt uteslutna för där skulle han bara se larmknappen som blinkade. Dörrarna – ännu mer uteslutet. Kasper – absolut inte. Taket? Det som kändes som att det var på väg att sänkas? Nej. Så det blev hans egna skor. Svarta och förvånansvärt rena. Dom som kunde ha gått över asfalten just nu om han bara inte hade tagit hisse- varför kunde hans tankar inte bara hålla käften för en stund? Det var inte som att dom hjälpte till direkt.
”Vad sa du förresten, att du hällde kaffe på din chef?”
Han satt tyst en stund men såg sedan upp med en suck. Det var tydligt att han inte tänkte ge sig. ”Japp. Jag nådde väl någon bristningsgräns. Har lyckats vara tyst ganska länge dock.”
Det lät som att Kasper andades ut i ett lågt skratt. ”Han förtjänade det väl förmodligen. Finns ju några sviniga chefer här. Jag har en rätt soft men vi har hunnit byta två gånger det senaste året så hon blir väl kanske inte särskilt långvarig hon heller.”
Okej, han förstod vad han höll på med. Ingen skulle frivilligt stå och snacka om sina chefer på sin lunchrast – även om den lunchrasten råkade spenderas i en hiss – om det inte var för att man försökte distrahera någon och därmed började prata om det första som dök upp, och sedan fortsatte utveckla svaret utan att ens ha fått något uppmuntrande.
Och precis där hade han distraherat honom.
”Bråvalla?” Han nickade mot det röda tygbandet som syntes nedanför skjortärmen som han precis dragit upp en liten bit.
”Va? Åh jaha det.” Kasper flinade till och fick samtidigt honom själv att lätt bita tag i underläppen. Det var inte bara han hade haft ett sexigt leende. Det var precis på samma sätt nu. ”Jag är lite töntig när det kommer till det; gillar liksom att ha kvar minnet. Och jag såg ett av mina absoluta favoritband för första gången så.”
Det började kännas jättevarmt. Luften kanske höll på att ta slut. Han såg sig snabbt om efter någon slags ventilation men blev inte avsevärt mycket lugnare av att se den lilla ventilen uppe i taket. Få inte panik. Få inte panik.
”Vilket band?”
”Sleeping with sirens.” Han lät nästan lite tvekande när han sa det och av ren gissning kunde han tro att det kanske berodde på att han tyckte det kändes lite jobbigt att berätta att han gillade ett band som helt klart klassades som ett emoband, med tanke på vad dom pratat om för bara en stund sedan. Men hur irriterad han än varit på sig själv över att ha crushat på någon så störig kille så kunde han inte anklaga honom för att ha samma beteende nu. Självklart kände han honom inte bättre nu än han hade gjort i skolan – eller jo kanske, för under dom där tre åren hade dom inte sagt ett ord till varandra bortsett från Kaspers kommentarer – men det väldigt troliga flinet gymnasie-Kasper skulle ha gett någon som medgett att han hade töntig cellskräck hade uteblivit. Och han hade sett ut att skämmas när han sagt att dom gått på samma skola och att han också fått kommentarer slängda efter sig. Kasper hade inte ens sett ut att reagera när han sagt att han var gay. Och med tanke på hur flera av hans kollegor – före detta kollegor – betedde sig så var det väldigt tydligt att Kasper hade mognat. Vilket var vad han kanske borde ha förväntat sig istället för att förutsätta att han var precis likadan. Det hade bara varit enklare så eftersom han fortfarande inte hade kunnat släppa irritationen på sig själv. ”Lyssnar du också på dom.. eller?”
”Jag har sett dom fyra gånger.”
”Nej?” utbrast Kasper och minsta lilla spår av det där obekväma var som bortblåst. ”Jävlar. Jag missade dom när dom var i Sverige första gången. Jag hade en utomlandsresa bokad med några kompisar som vi hade bokat nästan ett halvår före. Jag tjurade typ hela veckan för att jag tvunget var i Spanien istället för hemma på Fryshuset.”
Han kunde inte låta bli att dra på munnen åt det. Mest för att han skulle ha reagerat precis likadant. ”Otur.”
”Något. Men fyra gånger. Jag antar att du också såg dom på Bråvalla då? När var dom andra två gångerna?”
Kasper kastade en blick mot knapptavlan igen och tryckte sedan på larmknappen en gång till. Han måste också undra varför fan ingen hör av sig. Varför det inte händer något. Varför dom fortfarande sitter fast och inte kan ta sig ut och att dom kanske kommer att bli kvar här och att det känns trängre för varje minut och.. Men han var tacksam över att han inte sa någonting utav det där. Att han inte nämnde högt att det var konstigt att dom inte fått någon bekräftelse än.
”Uhm..” Han försökte koppla bort både tankarna och känslorna igen och kramade samtidigt åt lite hårdare med fingrarna om handen. ”I London en gång.. och..”
Kasper satte sig ned på golvet mitt emot – med ena benet utsträckt framför sig och det andra uppdraget, med armbågen vilandes mot knäet och en hand som drog tag om några hårslingor.
”Berlin den andra. London var allra bäst. Det var då dom körde tillsammans med Pierce the Veil.”
”Shit vad avundsjuk jag är. Det hade ju varit sjukt att vara på den spelningen.”

”Sjukt varmt är det också”, sa han och lossade för första gången på en lång stund greppet om sin egen hand för att börja dra av sig kavajen. ”Det här är någonting jag inte kommer sakna med jobbet i alla fall.”
”Ja men eller hur”, höll Kasper direkt med och rätade på bakhuvudet han haft lutat mot väggen. ”Jag har typ alltid sagt till mig själv att jag inte ska ha ett jobb där det krävs någon slags dress code. Men så hamnade man här och har plötsligt hela garderoben full med slipsar och skit.”
Han drog roat på munnen och nickade. För det var ju så hans garderob såg ut också.
”Fast du lyckades ju slippa sådana här fåniga byxor i alla fall. Alltid undrat hur du fick igenom det.” Den gröna blicken vändes ner till dom pressveckade byxorna för att sedan nicka mot hans egna uppdragna ben iklädda dom svarta tighta jeansen. Alltid undrat. Som i att han faktiskt lagt märke till vad för byxor han hade på sig dom gånger dom mötts i huset?
”Eh ja.. Jag frågade nog aldrig. Kanske var det som gjorde det.” Han ryckte svagt leende på axlarna och knölade sedan ihop kavajen för att lägga den bredvid sig. Och precis där var blicken på väg tillbaks mot knapptavlan. Om det var så här varmt nu. Hur varmt skulle det inte då vara om.. gud, hur länge kunde dom bli kvar här? Om luften tog slut. Om någonting mer gick sönder och taket verkligen skulle sänkas. Om..
”Några planer till helgen?”
”Jag ska upp till Trysil med några kompisar. Om vi är ute då vill säga.” Skrattet som följde lät bara nervöst och på gränsen till att övergå till något hysteriskt men Kasper flinade inte åt det nu heller. Han såg bara på honom med dom där gröna ögonen igen innan ett helt vanligt leende tog plats på hans läppar.
”Åh, skidor eller snowboard?”
”Snowboard.”
”Nice. Jag åker också. Kör du trick och sådant med?”
Han drog luggen lite åt sidan och försökte ignorera hur svettig handen kändes. ”Yes, har åkt sen jag var tolv så det har liksom blivit att man fortsätt bygga på. Har varit med i några tävlingar men inga större direkt.”
”Shit vad kul, samma här ju. Vi kanske har varit med i samma någon gång då. Vilket märke kör du?”
Det blev lite som en krock i huvudet. Kasper verkade – eller ja han var faktiskt betydligt mindre störig nu, han var chockerande nog.. trevlig. Och av den anledningen borde det inte göra honom så obekväm och irriterad på fjärilarna som då och då tog några vingslag. Som när Kasper precis följde hans exempel och tog av sig kavajen och den där bröstkorgen direkt framhävdes bättre. Men det borde inte heller ge honom den där svaga känslan av nervositet.
”Nitro.”
”Hur går det med.. jag menar, är du okej?”
Hade han bleknat ännu mer nu eller? Han tyckte ju att han hade fått någorlunda kontroll igen.
”Ja, det är ingen fara.” Det är ingen fara. Det är ingen fara.
”Okej, bra. Jag hade Nitro som första bräda men bytte till en Burton för två vintrar sedan.”
Dom höll sig kvar vid snowboardämnet och han hade väntat sig att få höra om några häftiga upplevelser när Kasper precis berättat att han varit i Schweiz förra året, men istället kom det något helt annat.
”Du, sorry att jag var otrevlig mot dig i skolan. Jag minns det inte, men det gör det kanske ännu värre. Jag var en douche på gymnasiet, jag var liksom en sån som jag idag skulle undvika till varje pris.”
Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det hade kommit helt oväntat och.. Han visste ändå inte vad han skulle säga. Det var inte så att emo-kommentarerna hade gett honom men för livet, han hade inte tagit åt sig på det sättet. Grejen hade ju mest varit att han skämts över att han haft någon töntig crush på en kille som betedde sig som en idiot rent allmänt.
Men det var ingenting han tänkte berätta för Kasper. Fan, det fick honom ju nästan att rodna vid tanken på att den andre skulle få veta. Och nu.. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt; för han påverkades fortfarande utav killen mitt emot honom, och nu kunde han inte försöka skjuta undan det genom att intala sig att han var ett störigt as – för det var han inte. Inte längre. Nu var det jobbiga att han satt här med en kille han tyckte var ännu snyggare nu än då, som faktiskt var trevlig att prata med och som han inte kunde komma närmare även om han skulle vilja. Vem skulle inte bli nervös av att vara nära någon.. som man på sätt och vis haft känslor för (totalt ytliga och tonåriga men ändå.) och som man kände sig attraherad av? Fjärilarna var väl överlyckliga över att få flyga runt som galna efter den långa vilan. Och han visste inte ens om han kunde klandra dom lika mycket längre. Det var inte så att han försökte titta bort från Kasper längre. Han la istället märke till att han hade en tendens att dra handen genom håret ganska ofta och att det för varje gång blev lite mer rufsigt, hur hans ögon ibland tycktes blänka till när han skrattade och hur slanka men ändå starka hans underarmar såg ut med skjortärmarna uppkavlade.
Men så gjorde han misstaget att titta mot dom stängda dörrarna och med ens var det intensiva illamåendet tillbaks, det som spred sig i magen och upp till lungorna där det sög ur all luft, det som fick honom att känna som att något täpptes till i halsen, samtidigt som allt inom honom skrek att han var tvungen att ta sig ut, att det inte spelade någon roll hur omöjligt det var, att han tvungen att TA SIG UT.
”..Jacob.”
Han öppnade snabbt ögonen som han inte ens visste att han hade stängt och såg plötsligt in i ett par alldeles gröna då Kasper nu satt på huk mitt emot honom. Andningen som nyss känts obefintlig hotade nu med att bli alldeles för ytlig istället och han försökte kontra med att hålla andan i några sekunder.
”Jacob. Titta på mig.”
Var det inte det han gjorde..?
”Du måste andas. Okej? Det är ingen fara. Jag lovar att det inte är någon fara.”
Han drog häftigt efter andan och det var som att trycket i lungorna äntligen släppte lite, lite grann. Men några ord ville inte lämna hans läppar. Han ville inte ens tänka på hur.. Du är instängd. Du kan inte komma ut härifrån.. Han ville inte ens tänka på hur illa det måste ha sett ut för att få Kasper att resa sig upp och sätta sig alldeles framför för att försöka få ordentlig kontakt med honom.
”Bättre?” frågade han.
Han andades igen. Så han antog det. ”Ja. Lite. Jag brukar inte.. Eller ja, jag brukar undvika situationer som riskerar att bli såhär. Åker man inte hiss riskerar man inte att fastna i en och så vidare..” Han försökte verkligen få fram ett leende – för att ha kvar någon slags stolthet – men visste inte hur han lyckades.
”Dom arbetar alldeles säkert på det. Bara att högtalaren inte funkar. Vi kommer säkert ut vilken sekund som helst.” Han hade aldrig sett Kaspers ansikte på så nära håll och det såg knappast sämre ut inzoomat. Han kunde till och med se ett litet hål på sidan av underläppen som antydde att han haft en piercing där tidigare. ”Jag kollar igen.”
Kasper gick fram och tryckte på larmknappen flera gånger men utan något hörbart resultat. Han såg honom också ta upp mobilen för ett nytt försök men det fanns uppenbarligen fortfarande ingen mottagning. Andas. Ingenting farligt kommer hända.
”Dom jobbar säkert redan på det”, upprepade han.
Han hade väntat sig att Kasper skulle sätta sig ner mitt emot igen men istället sjönk han ner på golvet bredvid honom – tillräckligt nära för att fjärilarna skulle trotsa kaoset i magen och fladdra till. Å andra sidan behövde dom inte mycket uppmuntran för att göra det.
”Har du planer på fler? Tatueringar alltså.”
Han såg ner på sina underarmar vid frågan. Runt den högra slingrade sig några notlinjer en bit upp och tonades ihop med tre stycken rosor i grått och svart. Den vänstra var prydd med en svart stjärna med breda konturer.
”Ja planer är det inga problem med, pengarna är en annan sak.” Han drog svagt på munnen. ”Men jag letar efter nytt boende med lägre hyra, så efter det kanske. Har du några?” Om han bara höll tankarna upptagna på annat så kanske den allt mer stigande pulsen skulle lugna ner sig. Den kanske åtminstone kunde hållas kvar på samma nivå.
”Nej inte en enda. Jag är sugen dock. Jag har..” När Kasper böjde sig framåt för att knyta om sin sko kunde han inte låta bli att kasta en blick på hans plötsligt synliga nacke. ”Jag har några idèer men jag har inte bestämt mig helt liksom..” När hans tankar var noga med att påpeka att den såg precis lika len ut som den gjort i skolan bet han tag i läppen och svalde lätt. Han var verkligen jättejättesnygg. Och han satt väldigt nära. Och han var inte alls som han varit på gymnasiet. Inte i närheten.
”Men jag tror jag börjar med något litet, bara för att få veta hur det känns du vet?” fortsatte han flinande och efter att han rätat på sig igen snuddade armen lätt vid hans egen. Precis som en stöt hade det känts. Och inte ens en obehaglig sådan.
Fuck. Han kunde inte låta sig påverkas på det här sättet igen. Han kanske inte behövde hata sig själv för det längre, men det var för sjutton plågsamt.
”Kan vara smart. Istället för att börja på en hel ryggtatuering som första kanske”, skämtade han men knöt samtidigt händerna när den där pulsen inte alls verkade vilja hålla sig på samma tempo utan istället började dra med sig ångesten. Hur lång tid kunde det ha gått sedan han helt tappat det och inte ens märkt att Kasper hade satt sig framför honom? Tio minuter kanske. Max. Han var patetisk.

Han hade nyss nickat när Kasper frågat om han fortfarande var okej. Dom hade fortsatt prata om tatueringar. Men ärligt talat skulle han inte kunna återberätta mycket av den konversationen då det kändes som att han knappt var närvarande. Och ändå var han fruktansvärt närvarande för att vara medveten om vart han befann sig.
”.. du.. eller..”
Han hörde Kaspers röst men kunde inte ta sig till vad han sa för tillfället. Med huvudet en aning nedböjt drog han båda händerna genom håret och andades tungt ut. Kasper tycktes säga någonting mer men han kunde inte ens urskilja några ord nu. Han ville resa på sig och slå mot väggen, han ville banka på dörrarna och han ville hitta någon magisk lucka som bara skulle ta dom ut därifrån. Men någonstans i paniken kunde han ändå resonera så pass att han visste att något sådant bara skulle göra det hela ännu värre. Han visste att det inte skulle hända någonting om han slog på väggen – men om han fick se det själv framför sina ögon – att knytnävarna inte gjorde någon nytta – så skulle han ändå bryta ihop. Han bara visste det. Så han knöt händerna där han satt istället. Och han slöt lika hårt ögonen.
”Jacob!”
Han hörde honom nu. Men det enda svaret han kunde ge var att skaka på huvudet. Det här gick inte längre. Han kunde inte ta sig ur det en gång till. Bägaren var fylld och all sån där skit.
”Shit dina händer skakar ju. Jacob.”
Andningen var så snabb och ytlig att det gjorde ont men han visste inte hur han skulle lugna ner de-
Helt plötsligt kände han ett par läppar tryckas mot sina och lika plötsligt slutade han andas i en sekund. Två sekunder.
Han slog upp ögonen och såg ytterligare en gång in i den gröna blicken som han aldrig någonsin trott att han skulle få möjlighet att – eller ens vilja – se in så djupt i. Pulsen hade rusat iväg till en helt ny nivå men som inte hade någonting alls att göra med klaustrofobi. Snarare med att han för några sekunder sedan hade haft Kaspers läppar tryckta mot sina. Kasper som nu hade bitit tag i underläppen men fortfarande såg på honom. Kasper hade kysst honom. En väldigt lätt och väldigt snabb kyss – men killen vars läppar han i tre år funderat hur dom skulle kännas hade precis kysst honom.
”Jag..” började Kasper. Ingen fortsättning.
”Jag.. varför, jag menar.. Du är ju inte ens. Du är väl straight?” lyckades han själv till sist få fram.
Behövdes det nämnas att fjärilarna fullkomligt exploderat?
Kasper vred långsamt på huvudet åt ena hållet och tillbaks. ”Försökte vara, skulle jag nog kalla det. Om du.. tänkte på i skolan.”
Försökte. Hur många olika tjejer hade han inte sett honom med i skolkorridoren? Tjejer som hållit armen om hans midja och förmodligen helst velat skrika ut ’kolla vem jag är med.’
Det gjorde ingen massiv förändring för honom själv, kyssen hade mest troligt hänt för att han än en gång fått kämpa med att få kontakt med honom, men det var ändå chockerande på sitt sätt. Han hade haft sin crush på honom men inte ens i tankarna hade han tillåtit sig att undra hur det skulle vara att.. Det hade ju varit så fullständigt otänkbart. Kasper hade varit en idiot. Och Kasper var straight. Det var dom två sakerna som det inte hade varit någon som helst frågan om.
”Sorry. Alltså verkligen. Jag.. visste inte vad jag skulle göra bara.”
Han bet själv tag i läppen som Kasper tidigare gjort men släppte den snabbt igen innan han skakade på huvudet. ”Det gör inget.” Han svalde lätt innan han – inte helt utan att nervositeten hördes – tillade. ”Ingenting alls faktiskt.”
Kasper såg in i hans ögon och blicken skiftade till någonting som liknade både förvåning och.. någonting som fick en lätt rysning att fladdra igenom hans kropp. Och han kunde inte göra annat än att titta tillbaks. Han visste inte ens om han blinkade. En sekund gick. Två sekunder.
Och så lutade sig Kasper hastigt fram och med ens var deras läppar tryckta mot varandra igen. Om det var mindre chockerande andra gången? Nej.
Men till skillnaden hörde att läpparna inte drogs tillbaks den här gången. Vilket sannolikt berodde på att han själv rörde sina. I nästa stund möttes deras tungor och Kaspers händer hittade hans nacke och hår. Ett hårt grepp om den förstnämnda och fingrar inflätade bland det andra. Ett häftigt andetag lämnade honom och inte heller det hade någon som helst koppling till det faktumet att han var instängd. När en hes utandning även hördes från den andre vred han ytterligare på sig för att komma ännu närmare – och ändå var det inte tillräckligt.
Kasper verkade ha varit av samma åsikt för kort därefter drogs han snabbt upp av den andre och fann sig själv med ryggen tryckt mot väggen.
Det hann knappt bli något avbrott och när Kasper nafsade tag i hans underläpp greppade han samtidigt själv tag om hans skjortkrage. Händerna letade sig vidare till axlarna och ned över ryggen innan den högra gjorde en vändning till det blonda håret för att kunna dra honom ännu närmare.
”Jacob..” andades Kasper fram och kysste honom hårt igen. ”Det här.. du är okej med det här va?”
Han kunde inte hålla tillbaks ett hest skratt men nickade lika snabbt. ”Märker du inte det..?”
Kanske hade dom ändå på något sätt väntat in det där båda två, någon slags bekräftelse att det var okej, för både händer och tungor blev plötsligt så mycket hetsigare. Jacobs fingrar fumlade med hans skjortknappar utan att låta kyssen brytas och när han sedan kände samma fingrar och händer ivrigt stryka över hans bröstkorg var det nära att benen ville vikas. Läpparna hade hittat sin väg till hans hals och han vred automatiskt på huvudet som för att ge honom bättre utrymme. Han visste med sig att hans hals var ett känsligt område men ingen beröring hade gett honom så mycket rysningar som Kaspers läppar gjorde när han mjukt tryckte dom mot den tunna huden. När han återigen drog en hand genom det blonda rufset övergick den mjuka pussen till att bli en hårdare kyss – och han var med ens tvungen att ha honom närmare igen. Med ett grepp om hans nacke fick han Kasper att höja huvudet igen och tryckte därefter läpparna mot hans, särade på dom med tungspetsen och bet sedan löst tag om hans underläpp.
”M-hm.” Det lilla lätet Kasper gav ifrån sig tog sig direkt överst upp på listan över dom sexigaste ljuden han hört och när han efter lite kämpande knäppt upp knapparna på hans vita skjorta och dragit av den kunde han också konstatera att hans bara överkropp var det sexigaste han hade sett. Utöver att den var alldeles slät syntes nu med ens dom där musklerna han tidigare bara kunnat ana genom tyget och ovanför kanten på dom svarta byxorna skymtade ett par tydliga höftben. Och var det något han var svag för så var det just höftben.
Med hans egen skjorta – och nyligen även slips - nedfallen till golvet var det plötsligt hud mot hud och också hans tur att inte kunna hålla tillbaks ett lågt läte när kyssen djupnat ännu mer.
Pulsen slog så hårt att han nästan var säker på att Kasper måste höra den och det blev inte bättre – eller jo, på ett helt annat sätt blev det sjukt mycket bättre – av att den andre tryckte sina höfter mot hans. Själv kom han runt med armarna om hans midja igen och fortsatte – med pulsen ännu högre rusande – ned med händerna över hans rumpa. Friktionen som uppstod var tillräcklig för att ett lågt, och nästan plågat stön skulle ta sig fram mellan dom redan svullna läpparna och Kasper greppade samtidigt tag lite hårdare om hans hår.
”Shit..”
Han kunde inte annat än hålla med. Shit. Han hånglade med Kasper. Han hade den andres väldigt tydliga höftben tryckta mot sina egna. Hela den andres kropp faktiskt. Han såg rakt in i hans glittrande gröna ögon. Han kände Kaspers (Kaspers!) hesa utandning mot sina egna lätt särade läppar.

Det var tunga, och förmodligen trötta, andetag som hördes från dom båda. Kasper gav honom det där sneda leendet och fick samtidigt fjärilarna att göra någon slags störtdykning där i magen.
”Så..”
Med försiktiga fingrar förflyttade han sig från nyckelbenen till nacken och ett litet leende lyckades ta sig fram på hans läppar när huden kändes exakt så len som han hade föreställt sig. Han visste inte om fingertoppar kunde rysa till men det kändes så.
”Så..”, höll han med. ”Ganska bra, tycker jag.”
Kasper flinade till och nickade. ”Skulle kunna sträcka mig till jävligt bra till och med.”
”Förjävligt bra.”
Precis som att deras tunga andetag hade blandats gjordes också deras låga skratt. Det var nästan så att man kunde höra alla dom där blandade känslorna i dom; nervositet, spänning, upphetsning, vad-fan-hände-precis och vi-borde-göra-det-här-igen.
Helt utan förvarning dunkade hissen plötsligt till – precis likadant som den där dunsen när hissen stannat – för att sedan gnissla istället innan det nästan, nästan kändes som att dom rörde på sig. Dom stod fortfarande mitt emot varandra, hans hand fortfarande vilande mot Kaspers nacke, ögonen fortfarande låsta i varandra, när dörrarna sakta öppnades. 

crossed paths - oneshot [m/m]

 

 
                               

 
 
 
 
 ”Du är värdelös! Hör du det?!” 

”Du är ingenting!”
”Allt det här.. allt är ditt fel.”

”Är det mitt fel att du inte vet hur man slutar dricka?! Är det mitt fel att du råkade bli farsa till mig? Är det mitt fel att morsan inte orkade med och lämnade dig?!” Oss.
Den sträva handflatan mot kinden var väntad. Den var skrattretande bekant. Men den gjorde ont. Fortfarande. Fortfarande - efter så många liknande träffar.
”Jag hatar dig.”
Orden var tunna. Tysta. Sammanbitna men utan någon kraft bakom. Han orkade inte idag. Dom gjorde ändå ingen skillnad. Dom skulle ändå inte tas till av personen dom var riktade emot.
Det kändes som han kunde föreställa sig att en exploderande krockkudde i bilen gjorde – nästa slag.

”Tja! Kom in!”
Den särskilda stämningen som bara infann sig på en sen hemmafest omslöt honom i samma stund som han klev över tröskeln och han tog tacksamt emot den; andades in den och hoppades att den skulle lindra smärtan inifrån och ut. Få dom inpräntade orden att suddas ut, få dom ständigt skrikande orden i huvudet att dämpas till viskande istället.
Inne i köket greppade han direkt en ölflaska utan att bry sig ifall dess ägare misstyckte och svalde snabbt ner två stora klunkar.
”Sebastian? Fan jag tyckte jag såg dig..!” Den glada rösten övergick till en desto mer orolig blick när Sebastian vände sig om. Det behövdes knappast någon fråga. Det var inget ovanligt för Joel heller. Han hade sett sin kompis på det här sättet otaliga gånger tidigare.
”Alltså fan du måste..”
”Lägg av.” Det var ett sammanbitet tonläge men nästa sekund drog han på munnen till ett litet snett leende. Trots att det smärtade i käken. ”Är det något drag eller? Eller väntade ni tills jag kom?”
´fan du måste..´ fanns inte. Det var inte ett alternativ. Han tänkte inte hamna på ett jävla fosterhem. Eller ännu värre; hos en fosterfamilj som skulle få pengar för att ha honom där. Som skulle betalas för att vara någon jäkla låtsasfamilj åt honom.
Ett år. Ett år sedan skulle han ta sina betyg och skaffa vilket jobb som ens fanns, fixa en egen lägenhet och lämna det där svinet.

Samtidigt som Sanna la sina armar om hans hals lät han sina egna händer glida ner till hennes höfter och lät kyssen djupna något. Det kittlade kanske till något i nederdelen av magen och hennes naglar mot hans nacke fick kanske dom tunna hårstråna att resa sig något, men det var inte mer än så. Det hade lika gärna kunnat vara Hannah han stått där med. Det hade kunnat vara Lina. Det hade inte spelat någon större roll ifall det varit någon tjej han inte ens visste namnet på. Och medans hon lågt sa någonting som följdes utav hans namn var hans egen blick fäst på en mörkhårig kille längre bort i vardagsrummet. Det hade gärna fått vara han som drog fingrarna över hans nacke istället.
Fast självklart skulle han inte brytt sig om att höras med den killen efter heller.
Att låta någon komma närmare. Att tillåta sig att känna något. Att tillåta sig få känslor för någon som kanske ville besvara dom.. – det skulle innebära att behöva öppna sig. Att låta personen komma ännu närmare än några kyssar och ett snabbt ligg. Det skulle innebära att tvingas blotta sig på ett sätt som..
Det gick inte.

”Sebbe!”
Han såg upp från det ljusbruna hårsvallet och över hennes axel bara för att se tre av killarna som han.. milt sagt inte var bästa polare med. Tyvärr hamnade dom alltför ofta på samma fester.
”Vad?”
”Vi körde ett litet vad bara, om vem som har rätt om varför du ser ut som du gör i ansiktet.. Behöver veta vem som vinner.” Tobias flinade mot honom från soffan.
Han släppte långsamt Sanna och tog ett steg ifrån väggen.
”Ni måste vara jävligt stora beundrare av mig om jag är erat samtalsämne för kvällen”, sa han och drog undan den svarta luggen.
”Det är din farsa som pucklar på dig va?”
Det kändes som att varenda en stannade upp. Som att musiken dog ut. Som att alla tittade på honom. Och han kände sig så äckligt jävla patetisk.
Men musiken var fortfarande på. Folk dansade och pratade fortfarande. Inget hade direkt förändrats. Inte förrän Sebastian tagit stegen fram till soffan, slitit tag i Tobias och gett honom ett knytnävsslag.

Han valde medvetet gatorna med minst belysning. Där gatlampor inte prioriterades och där dom flesta förmodligen undvek att gå när det var så gott som kolsvart. Sebastian ville ha mörkret. Bara för en stund. Helst för en lång stund. Helst tills att det skulle kännas bättre. Men när skulle det kännas bättre?
Skulle det någonsin göra det?
Kännas bättre?
Huvan var uppdragen och händerna nerkörda i dom tighta jeansfickorna. Dom converseklädda fötterna sparkade lätt efter eventuella stenar som skulle dyka upp längs asfalten. Kanske med något fånigt hopp om att det skulle gå att sparka undan lite smärta. Ångest. Oro. Hopplöshet. Den där tunga känslan i magen som hela tiden hotade med att leta sig upp i bröstet, vidare till halsen, upp längs näsroten tills den nådde utrymmet bakom ögonlocken. Där den tryckte på. Tryckte, tryckte och tryckte.
Asfalten byttes ut till kullerstenar i gamla stans gränder. Till stenbelagda torg. Till betongtrappsteg. Till smutsigt golv och perronger.

Efter att tunnelbanetåget rusat iväg var det bara han kvar. Han och Metrotidningarna som fortfarande fladdrade lite utav vinddraget. Han och ensamheten.
Fan han kanske var ganska patetisk ändå.
Blicken letade sig fram över det från början vita golvet men som nu var dekorerat med allt från lortiga fotavtryck, avskavd färg till sådant som kunde vara antingen utspillt kaffe eller gammal intorkad spya tills den nådde spåret där nedanför. Där tåget alldeles nyligen svischat förbi. Det var inte jättelångt ner dit.
Inte högre än att det framkallade en liten lätt duns när han hoppat ner.

___________________________________

”Vänta..”

”Fan också.”
”Vadå..?” frågade han försiktigt och la handen mot hans fortfarande varma bröstkorg.
”Jag börjar bara bli trött på att vänta Jesper. Jag är seriös; jag vet inte hur länge till..” Det kom en djup suck ifrån honom och istället för att ta tag om hans hand och fläta ihop fingrarna på det där mysiga sättet drog han bara undan den. Som att han inte ville ha den i närheten av sin kropp.
”Förlåt jag.. du sa att det var okej..”, nästan viskade han. Det här kändes inte bra. Inte det minsta.
”Jag vet.” Han hann nästan andas ut innan fortsättningen kom. ”Men hur jävla länge då? Hur länge ska vi vänta? Kan vi inte bara.. Fan jag blir bara trött på det!” Han satte sig häftigt upp och tog därmed med sig värmen och lämnade Jesper med små knottror längs armarna.
”Jag vet inte hur länge!” sa han och höjde till sin förvåning själv rösten. ”Jag vet inte när jag är redo Linus. Förlåt att jag inte kan ge dig ett exakt datum! Om det är det enda som betyder något så kanske vi inte ska vara tillsammans längre..” Det gjorde ont att ens uttala orden.
Det gick en stund. Några minuter där den andre hann resa sig upp ur sängen, dra en hand genom håret, ta några steg genom rummet och till sist sjunka ner mot madrassen igen med ännu en suck. En mer ångerfull sådan.
”Förlåt.” Han kom närmare igen och lutade därefter pannan mot hans. ”Förlåt att jag sa sådär. Det är klart att det viktigaste är att du är redo.”
Han nickade tyst och la armarna om hans midja. Drog honom försiktigt ännu lite närmare. ”Det är inte för att vara elak.. Jag vill ju, jag bara.. inte än.”
”Det är okej. Du behöver inte be om ursäkt. Vi väntar”, svarade han tyst och gav honom en lätt puss.

Sorlet av massvis med röster, den dunkande basen från musiken, ljudet av en flaska eller glas som gick sönder och dom dova dunsarna av fotsteg i trappen letade sig in under dörren till badrummet där Jesper lutade sig något närmare spegeln för att rätta till ena linsen i ögat. Mörkrosa. Matchande färgen i hårtopparna även om det var en betydligt ljusare nyans. Det fanns lite ljust turkost också i det övrigt vitblonderade håret. Han var inte fullt bekväm med så mycket människor runt om sig och hade kanske helst föredragit att smälta in i mängden men samtidigt ville han inte gömma det som var han. Han ville inte ha en vanlig tråkig frisyr i färgen mellanbrun. Han ville inte klä sig i mörkblåa jeans och en icke utstickande skjorta eller t-shirt som majoriteten av killarna bar. Han ville inte plocka ur dom runda lite större linserna och ha samma tråkiga ögonfärg som vattenpölarna ute på gatan. Tröjan han hade på sig var en mintgrön stickad med broderi i samma färg längs både kragen och längst ner. Och till det ett par gråa stuprörsjeans. Han var fullt medveten om att han var ganska så androgyn men han tyckte om det. Det var ju den här personen han var.
”Hallå är det någon här?” Rycket i handtaget fick honom att vända sig om och han skyndade sig fram till dörren ifall det var någon som var av mer akut behov av badrummet än han egentligen var. Han hade bara velat ha en liten paus från allt kaos utanför för en stund.
”Jesper! Hej”, log Maria och drog snabbt undan några hårslingor som ramlat ner i ansiktet från den slarviga knuten.
”Hej! Jag tyckte det var din röst men jag.. hur är det?” frågade han själv leende.
”Det är bra! Hur är det med dig? Det har inte hänt något mellan dig och Linus..? Han sa inte ens att du var här?”
Det var ju egentligen ingen stor grej. Självklart behövde inte Linus öppna varje mening med att informera om att även Jesper var där. Det var bara någonting med det förvånade uttrycket hos Maria som fick det att värka lite i magen.
”Nej det har inte hänt något”, försäkrade han och klev åt sidan för att släppa in henne och själv kunna lämna badrummet. ”Vi ses.”

Trots den tidigare oron hade kvällen vänts till det mer positiva. Han hade haft kul. Han hade pratat mer än han vanligtvis gjorde, han hade dansat, suttit nerträngd i en soffa intill Linus, grimaserat mer åt själva citronen än tequilan, träffat nya människor och för en stund glömt bort att han egentligen inte var så utåtriktad.
Han hade dock inte sett till Linus på ett tag nu. Vart hade han ens tagit vägen?
Efter att ha kollat i köket, en extra gång i vardagsrummet och till sist ute på trappen begav han sig upp till övervåningen.
När hade han egentligen sist sett honom? Han hade inte varit med inne i köket när Andreas berättat om allt knäppt han varit med om under sin au pair-period och när han tänkte efter hade han nog inte heller..

Det skulle på något sätt känts bättre om det åtminstone varit en kille.
Nu var han dubbelt ersatt.
Han hade inte ens kunnat släppa handtaget först. Det var inte bara sovrumsdörren han hade öppnat utan samtidigt dörren rakt in till det där allra längst in. Det allra djupaste och känsligaste han hade i sin tunna kropp. Det blåste kallt, slet i det som fanns där inne, gjorde det illa. Han ville stänga – dörren till sovrummet där hans, till alldeles nyligen, pojkvän legat över den blonda tjejen – och dörren till det där hålet inom sig; det som inte alls var tillräckligt starkt för att blottas på det här sättet, inte alls tillräckligt starkt för att kunna stå emot den kalla vinden som slet.

”Jesper!”
”Jesper vänta..! Det betydde inget!”
”Jesper! Men vad fan dra då! Det är fan ditt eget fel!”

Dom rann som lodrätta kanaler. Gjorde salta, svidande spår längs kinderna. Fick ögonvråna att kännas som små sår. Letade sig ner till mungiporna där saltet fastnade på läpparna. Fick den silvriga ringen att glänsa.
Det är klart vi kan vänta.
Jag älskar dig.
Jag tycker om dig.
Det är okej.
Är vi liksom.. tillsammans nu?
Linus. Vad heter du?
Det är okej.
Okej.
Hur länge ska vi vänta..? Fan jag blir bara så trött!
Jag älskar dig.
Älskar dig.
Älskar.

Han hade till sist kommit ner till tunnelbanan. Hur han gått, varför han valt vissa vägar över andra, varför han hamnat där – det visste han inte riktigt. Alldeles nedanför trappen låg en man och sov, men som lika väl kunde vara död. Hur länge skulle det isåfall dröja innan någon faktiskt upptäckte det? Några duvor flaxade till och hade förmodligen gett upp hoppet om att hitta något att äta. Annars var det väldigt tom..
En busvissling hördes längre bort och han såg sig automatiskt om över axeln. Två stycken killar, förmodligen två, tre år äldre än honom själv.
”Tjena! Vad gör du här då? Inte borde du vara alldeles ensam så här sent.”
Samtidigt som dom låga skratten spred sig längs perrongen började han gå bortåt. Bort från killarna. Och därmed bort från trappen som kanske hade varit ett bättre alternativ.
”Hallå vart ska du nu då?”
”Hallå, bruden?!”
Blicken letade sig upp till tavlan som hängde ner från taket och han ville inte riktigt tro vad som stod.
02:24 Nästa tåg: 05:02.
Han hörde fortfarande stegen bakom sig och snabbade automatiskt på sina egna. Snälla sluta. Kanalerna längs kinderna hade fortfarande inte torkat helt och det gjorde ont i kroppen. I bröstet, i magen, i halsen.
”Men vänta då, vi vill bara snacka lite.”
Han var snabb. Han skulle kunna springa. Men om dom också var snabba då? Han hade ingen aning vilka dom där killarna var eller vad dom kunde få för sig att göra. Kanske var det bäst att bara låtsas som att han inte brydde sig.
Och så plötsligt greppade handen tag om hans arm.
”Varför så bråttom gumm..”
”Släpp mig”, avbröt han med ett så lugnt tonfall han förmådde.
 Ansiktsuttrycket ändrades och andetaget som lämnade honom slog som en vindpust dränkt utav alkohol mot honom. ”Vad fan det är en snubbe ju!”
”Få se.” Den andre killen lutade sig ner något. ”Men fy fan. Kolla han har ju smink till och med. Har du svårt att fatta vad du är för någonting eller?”
”Släpp mig sa jag.” Han tyckte inte om det här. Han tyckte inte om vetskapen om att det bara verkade vara dom tre som befann sig där nere för tillfället. Att dom kunde göra vad som helst utan att någon skulle märka. Han kanske var snabb men han var inte stark. Han skulle inte kunna stå emot om någon bestämde sig för att ta till en knytnäve. Och sådant hände ju. Det stod nästan varje dag i tidningen. Ung man misshandlad. Bråk på stan. Stökig lördagkväll. Och sånt det aldrig stod om men som hände. Varje kväll. Någonstans.
”Vad har du mer? Bh eller?”
När den förste killen drog tag i hans tröja, den som han tyckte så mycket om, kunde han inte längre bara stanna kvar vid ord.
”Rör mig inte!” Han slet sig loss ur greppet och snubblade samtidigt till.
Bakåt. Tappade balansen. Var nära att hitta den. Men var för nära kanten.

”Helvete. Vi drar!”
Jesper gav ifrån sig ett något plågat läte men kom rätt snabbt upp på fötter.
Det kunde inte komma något tåg.05:01
Men vad hade hänt om han slagit i huvudet? Om han blivit liggande?
05:01.
Han strök snabbt med händerna över kinderna där dom torkade tårarna fortfarande sved och borstade sedan bort smutsen från jeansen.
Linus.
Men om det inte kändes rätt då..?
Det spelade ingen roll längre.
Varför så bråttom gumman?
Helvete. Vi drar.

Han såg ner på rälsen vid sina fötter och följde den sedan med blicken mot tunneln där allt blev mörkt. Det var en dum idèe. Det kunde ju hända att det kom ett tåg ändå. Han mådde inte bra alls men han ville inte dö. Trots det började han gå.

______________________________

Han visste inte hur länge han suttit där. – Tillräckligt länge för att pulsen inte längre skulle slå lika hårt, tillräckligt för att inte längre oroa sig över ifall det skulle komma ett tåg. Tillräckligt länge för att inte bry sig ifall det skulle göra det.
Efter en kamp mellan dom utsträckta fingrarna och den tighta jeansfickan fick han till sist fram en cigarett och tände genast eld på den. Bergsväggen bakom hans rygg var fuktig och hade låtit kylan leta sig in genom huvtröjan men det spelade inte så stor roll. Det var tyst och mörkt och det han behövde just nu. Det enda som hindrade det från att vara kolsvart var en lampa en bit bort som satt ovanför en nödutgång. Ett vitt dämpat sken.
Han drog upp tröjärmarna en aning innan han la armarna över dom uppdragna knäna.
Ett till bloss.
Längs vänstra underarmen löpte otaliga linjer. Ärr.
Varje streck en påminnelse om ett tillfälle då det känts för mycket. När smärtan där inne blivit för stor. När den hotat att kväva honom inifrån, när han varit tvungen att på något sätt släppa ut den. När han velat få känna någonting annat för en kort stund. Något fysiskt ont istället för psykiskt.

Fotsteg.
Det var utan tvekan fotsteg.
Han blåste långsamt ut röken och borrade mentalt ner fötterna i marken. Gjorde sig beredd på att vägra flytta sig ifall det var en vakt som skulle säga åt honom att genast lämna spåret.
Try and make me.
Det, eller snarare den, som skymtade i mörkret såg dock inte ut att vara i närheten av en vakt. Sebastians ögon smalnade något och i nästa sekund verkade personen ifråga få syn på honom då gestalten hoppade till.
”Gud, jag såg dig inte, jag.. vad..” En han. En han som uppenbarligen inte hade väntat sig att hitta någon annan där. Precis som Sebastian absolut inte hade väntat sig att någon annan skulle dyka upp.
Vem mer vandrade runt i Stockholms tunnelbanor?
”Jag vet inte vad jag gör här. Antar att jag kan fråga dig samma sak?”
Gestalten kom närmare, betydligt kortare än honom själv och till synes blond. Men det var svårt att avgöra trots att avståndet minskat.
”Jag vet inte heller”, svarade han lågt. ”Eller jag.. Det kom två killar efter mig som..”
”Gjorde dom illa dig?” Han visste egentligen inte varför han frågade. Särskilt inte varför han frågade så snabbt. Han visste inte ens vem killen var. Men det var ändå någonting som fick honom att undra, att underligt nog bry sig, att genast undra vilka idioterna var.
”Nej. Dom var bara obehagliga.”

En tyst fråga och ett lika tyst svar innan Jesper satte sig ner bredvid den andre. Lutad mot den fuktiga och kalla väggen.
”Vad heter du?”
”Sebastian.”
Det var mörkt men ett svagt sken från längre bort trotsade ändå det svarta och gjorde det därför möjligt för Jesper att se honom när han långsamt vred blicken mot honom. Huvan var uppdragen men han såg en svart lugg leta sig ner och dölja ena ögat. Han såg en smal näsa och lätt särade läppar. Ett ansikte som var otroligt fint i profil. Svarta jeans smet åt om ett par långa smala ben som var något uppdragna och en cigarett glödde mellan två fingrar.
”Du då?”
”Jesper.”
”Röker du?”
Han skakade på huvudet och undrade samtidigt om killen alltid haft lite hes röst eller om det var rökningen som gjort det.

Sebastian lät den bruna blicken snegla mot Jesper och såg först då att håret inte alls bara var ljust blont. Det var rosa där också, och blått. Kanske turkost? Det var något han direkt tyckte om med det. Han förstod också att det var något. Inte enbart för att killen kommit gående genom tunnelbanan som i sig garanterade någon slags självmordsinstinkt utan sättet han dragit upp sina knän intill bröstet och lagt armarna om dom. Som att han försökte hålla ihop någonting där inne.
”Vill du prata om det?”
”Va..?”
”Om det som hänt? Jag tvivlar på att det är fler än vi här så ingen risk att någon annan hör.” Det var menat att låta lite roat men han lyckades inte riktigt få fram det i rösten.
Det var svårt när det mesta kändes som ett helvete.
Han trodde inte att det skulle komma något svar men så plötsligt öppnade killen munnen och det hördes ett litet andetag.
”Min pojkvän sa senast i eftermiddag att han älskade mig och..” Han såg ut som en porslinsdocka i ansiktet. Utan att för den delen se oäkta ut. Feminin men ändå något som..
Han kunde inte sätta fingret på det. Något feminint, något maskulint och som tillsammans blev otroligt fint.
”.. han har sagt - han sa det senast i eftermiddag, att det är okej att vi väntar med.. att ha sex. Sen hittade jag honom i säng med en tjej på en fest vi var på ikväll.”
”Din pojkvän sa du?”
”Ja. Eller inte längre då men.. ja.”
”Vilket jävla svin.” Det var inte bara någonting han sa för att det kanske väntades. Han sa aldrig sådant som väntades om han inte verkligen ville säga det. Vad var det för ett jävla kräk? Sebastian kände inte den här människan men det var som att någonting omgav honom, någonting som gjorde att han direkt kände av att det var en fin person. Vem gjorde då något sådant?
”Jo. Det kan man väl säga.” Det lät som ett försök till en sådan där utandning som var ett mellanting av ett andetag och ett lågt skratt – men han verkade misslyckas lika mycket som Sebastian tidigare gjort.

Han såg mot den svarthåriga killen igen men blicken föll den här gången ner till armarna han hade vilande över knäna och någonting väldigt bekant. Det var som en direktkontakt av smärta. Den svidande, vassa känslan men som ändå kunde vara så otroligt befriande.
Innan han hunnit säga någonting, för visst hade han varit på väg att göra det?, verkade Sebastian upptäcka vad han såg på och vände direkt blicken mot honom. Så pass snabbt att luggen drogs undan och blottade det andra ögat. Bruna.
Han ville inte att den här egentligen väldigt okända killen skulle genomgå något så jobbigt att han var tvungen att göra sådär mot sig själv. Han ville inte det.
”Jag vill inte höra någon föreläsning om att det ´inte är rätt väg att gå´. Och jag har redan hört resten också; att jag är en emo, en attention whore, att jag gör det för att vara häftig. Eller för att jag är patetisk och svag..”

Nu skulle han dra därifrån. Nej han ville inte ha en föreläsning om att det inte var en bra utväg att skära sig. Och nej han ville inte ha en fnysning följt utav att han var en patetisk emokille som ville ha uppmärksamhet. Ibland skulle han vilja ha mindre uppmärksamhet av dom han fick den. Och mer av den från dom som inte såg honom. Men han ville inte heller att han skulle gå. Han visste inte varifrån behovet kom men han ville ha honom där. Han ville höra mer av hans röst, få veta mer om honom, försäkra sig om att han förstod att den där pojkvännen inte var värd några tårar.
Han hade sett hur killen bitit sig i läppen medans han tänt en ny cigg. Hur han hastigt drog några fingrar under ögonen innan dom istället fixade till någonting med håret.
Ändå. Ändå slängde han ur sig det där på en gång. Försvarade sig innan han visste vad som skulle komma. För att det var enklast så. För att det var vad han alltid gjorde. Det som säkert skulle skrämma bort Jesper. Få honom att skakande på huvudet resa sig upp och undra varför han ens slösat sin tid på honom.
- Men det hände inte.
Istället vred han på sig, lutade sig lite snett bakåt innan han drog upp den stickade tröjan en bit. Blottade en platt mage. Prydd utav massvis med liknande ärr han själv hade på armen. Ärr i olika nyanser och storlekar, men alla tydligt skapade på grund av smärta.
”Tro mig, jag skulle inte säga något sådant”, sa han tyst och släppte ner tröjan igen. ”Jag har alltid känt att jag inte duger. Att jag är lite för dålig, lite för oviktig, lite för otillräcklig. Och med Linus.. Det var första gången jag började våga tro att någon kanske inte håller med..”
Han lät plötsligt så skör. Som att någonting där inne plötsligt skulle kunna gå sönder. Krossas. Spricka. Nu när han inte längre höll om knäna på samma sätt.
Egentligen vågade han inte. Egentligen hade han alltid varit försiktig med den sortens beröring. För att han innerst inne visste att den betydde så mycket mer än en hård kyss eller naglar mot någons nacke när man stod mot en vägg och hånglade.
Men han struntade i det nu. Han struntade i att han egentligen inte vågade.

Jesper såg förvånat upp när den andres hand lades över hans.
Det borde inte kännas så bra. Han kände honom ju inte.
Brydde han sig? Verkligen, på riktigt, utan några baktankar?
Sebastian såg nästan lika förvånad ut men han höll kvar blicken och det fick Jesper att tyst fortsätta.
”Jag tror att det egentligen inte känts så himla bra på sistone. På ganska länge. Han har funnits där och det har känts tryggt men samtidigt.. På samma sätt har det inte känts tryggt alls.. Förlåt, jag svamlar. Du fattar förmodligen ingenting utav vad jag säger.. jag fattar knappt själv ju..”
”Jag tror jag fattar.” Handen låg fortfarande vilande ovanpå hans. ”Det var tryggt att ha någon där men samtidigt vågade du inte helt lita på att det var tryggt?”
Jespers läppar drogs till ett leende, ett svagt sådant, för första gången på väldigt länge. Det kändes som en evighet sedan han lämnade festen. Han förstod. Han förstod precis.
”Ja. Men jag vågade inte heller släppa taget för jag var - är - rädd att jag aldrig ska hitta någon annan som.. Som får mig att tro att jag duger. Och så hände det här och..”

”Jag får höra det i princip varenda dag, jag vet att jag är bättre än honom och att det är han som är värdelös men.. Du vet, det gör ont ändå. Jag kanske låtsas ganska ofta som att det inte gör det men det är inte sant”, sa han med en axelryckning.
Jesper hade väldigt försiktigt dragit undan handen som legat under Sebastians och istället strukit två fingrar över hans arm. Fjäderlätt. Och lågt frågat varför. Varför har du gjort det här?
”Det är jobbigt att låtsas också..”
Han nickade och såg på den glödande fimpen på marken. Hur dom sista gnistorna kämpade på för att hålla sig vid liv.
”Ibland börjar jag nästan tro på det.. att han faktiskt har rätt. Och jag hatar att han får mig att känna så.”
”Vem..”, började han försiktigt samtidigt som Sebastian hårt knöt ena näven. Det var som att dom senaste slagen spelades upp i huvudet på honom. Sedan en snabbspolning till festen. Lättnaden över att slippa tänka ett tag. Snabbspolning igen. Tobias kommentar. Hans egen knytnäve.
Och så nu. Jesper. Killen som han ju inte kände men som redan hade fått höra så mycket mer än vad andra någonsin fått göra.
”Förlåt, det är inte min sak.”
”Min farsa.”
Joel visste men inte ens till honom hade han sagt det högt. Och här satt han och sa det till en kille han knappt kände.
Och det konstigaste var att det kändes okej.

”Du har inte tänkt hoppa framför tåget va?”
Han fick en snabb blick utav Sebastian.
”Nej. Och inte du heller hoppas jag.”
Ett litet, litet leende letade sig fram igen. Det kändes fint på något sätt. Att han sa så. Inte du heller hoppas jag.
”Nej det har jag inte tänkt. Men första tåget kommer om ungefär tio minuter så vi kanske borde..”
”Okej det borde vi.”
Dom reste sig upp båda två och benen kändes fruktansvärt stela. Hela han egentligen. Kall också för den delen. Han hade bara inte tänkt på det förrän nu.
Ljuset blev nästan bländande när dom kom ut ur tunneln igen och längst bort på perrongen syntes en städare. Helt ovetandes om att hon inte varit ensam.
Och nu då?
Det var först när dom tagit sig upp från spåret som han egentligen såg Sebastian på riktigt. I fullt ljus och utan några skuggor som dolde.
Han var snygg. Väldigt, väldigt snygg. Och betydligt längre än han trott när dom suttit bredvid varandra.
”Hade jag vetat att du såg ut såhär hade jag ju inte fått fram lika mycket..”, slank det ur honom och han kände besvärat hur kinderna värmde. Hettade. Kokade. Och sakta återgick till normal temperatur igen.
Tack.

Sebastian skrattade förvånat till. Och blev ännu lite mer förvånad när han insåg att han faktiskt skrattade.
”Äh lägg av.”
Han hade hajat till i samma sekund som dom klev ut från tunneln och sedan förundrat kliat sig i nacken medans Jesper hävde sig upp på perrongen.
Killen var en skönhet. Ren och skär skönhet.
Visst hade han sett honom någorlunda i tunneln men ljuset hade definitivt inte gjort honom rättvisa. Vid första anblicken såg han ut som en tjej men det fanns dom där andra dragen också som gav motsatsen. Snygga markerade ögonbryn istället för smala streck. Tydliga käkben. Och håret; han hade nog aldrig tidigare känt något begär efter att röra vid någons hår men han skulle mer än gärna stryka fingrarna genom det där.
Det var som att se en helt ny människa och ändå visste han så mycket om den här personen. Han hade suttit och pratat med honom i timmar. Han hade delat med sig av sådant han alltid hållit inom sig själv och han hade fått höra sådant som Jesper inte heller delat med sig av.
Och det märkligaste var att den där känslan av samhörighet inte hade försvunnit med mörkret dom lämnat.

Sebastian hade velat ha en anledning att få stanna lite längre med honom. Att bara prata. Kanske bara se på honom. Vad som helst egentligen som inte innebar att dom skulle behöva säga det där hejdå:et. Men med  klockan som enbart slagit fem var alternativ som att gå och ta en kaffe någonstans uteslutet.
”Åt vilket håll ska du?” frågade den andre och drog tillbaks honom ur tankarna - Vilket var en bra sak. Det var onödigt att befinna sig någon annanstans just nu.
”Norr, du då?”

”Söder”, sa Jesper och bet lätt tag i läppen.
Skulle man fråga om telefonnummer? Det kändes konstigt om dom aldrig mer skulle prata. Men samtidigt; kanske var det mer konstigt att tänka så. Kanske hade det varit meningen att dom skulle ses, prata och sedan.. fortsätta sina liv.
I samma stund som Sebastian drog av sig huvan såg han det; ett svagt blåtonat område alldeles nedanför kindbenet. En fruktansvärd kontrast mot den i övrigt ljusa huden. Mot det svarta håret. Det borde inte vara där. Han hade berättat om det ju. Men ändå.. Han hade ändå inte helt kunnat föreställa sig det, inte velat.
Tåget kom infarande tillsammans med det kraftiga vinddraget och öppnade sina dörrar. Avslöjade några morgonpigga personer där inne på sätena. Eller sådana som han själv; som inte hade lagt sig än. När han vände sig om hade Sebastian redan tagit några steg bortåt men höjde handen med en lätt vink.
Jesper såg tvekande in i tåget, visste att det alldeles snart skulle stänga dörrarna framför honom om han inte tog steget in.
”Sebastian..!”
Den svarthårige vände sig något frågande om. ”Mhm?”
Han ville inte att han skulle åka hem till sig. Han ville inte att det här redan skulle ta slut. Och han ville inte att Sebastian skulle åka hem till sin pappa.. Inte till han som orsakat det där fula i hans vackra ansikte. Som skadat den vackra personen. Han som fick honom att tvivla och nästan börja tro på dom sårande orden, fick honom att börja tro att han kanske förtjänade det. 
”Vill du.. hänga med? Jag kan bjuda på te?” log han osäkert.

Staden sov fortfarande. Dimman låg som en tunn filt över gatorna där spår av gårdagsnatten gjorde sig påminda. Flaskor, tomma pommes frites-kartonger, någons tidigare maginnehåll. En sko.
Sebastians egna spår av den sena gårdagsnatten var betydligt bättre än en trasig ölflaska och gick i högst levande form bredvid honom.
Det kändes bra.
Blicken sökte sig gång på gång åt sidan, även under dom tillfällena dom inte sa någonting, och varenda gång förundrades han över att dom faktiskt träffat varandra. Vem som helst hade kunnat komma gående där i tunneln. Eller egentligen ingen alls. Men det hade varit någon som han plötsligt kunnat berätta saker för, någon det känts rätt att öppna sig för fastän han egentligen varit så osäker, någon som berättat saker som fått Sebastian att reagera mer än han gjort på väldigt länge när det gällde någon annan än honom själv, någon som fått honom att känna. Inte bara ilska mot en ansiktslös före detta pojkvän utan någonting mer. Känslan av att vilja hjälpa, att få se ett leende, att vilja lyssna, en varm känsla av att känna någons hand under sin.
Dom hade tagit sig in i porten till lägenhetshuset Jesper bodde i och uppför trappen. Men där hade det tagit stopp. 
”Jag har ringt hyresvärden tusen gånger om det här låset..”, muttrade Jesper och vred nyckeln åt både höger och vänster en gång till. Tryckte in dörren med axeln. Vred fram och tillbaks flera gånger igen.
”Ska jag försöka?”
”Visst, det är fritt fram att använda våld”, sa han och vände sig om.

Explosion. Granatsplitter rakt i hjärtat. Men på ett bra sätt. Virvlande virvelvind- upp, upp, upp, runt, runt, runt. En kittlande flod som hejdlöst forsade genom hela kroppen.
Varma. Mjuka. Spännande. Försiktiga men ändå intensiva. Samtidigt frågande; Är det här okej? Ömma, impulsiva. Och någonting som fick honom själv att vilja fortsätta i en evighet.
”Förlåt jag..”
Deras blickar möttes och Jesper andades in andetagen Sebastian andades ut.
”Det var inget jag planerat, jag bara..”
Ett leende började långsamt ta plats över Jespers läppar som fortfarande kändes varma. Pirriga. Längtande. Förvånade.
”Säg inte förlåt.”
Snart speglades hans eget leende av sig på läpparna mitt emot och Sebastian slog ner blicken. Bara för att sekunderna efter se upp igen.


swirling emotions - oneshot [m/m]

 
 

 

 

 

 

Det kändes verkligen att han var där på riktigt nu. New York.
Det hade känts ganska så overkligt när han låste upp dörren till sin – sin – lägenhet och det hade känts overkligt när han hängt upp kläderna i garderoben istället för att bara skjuta in väskan under sängen som han brukat göra dom gånger han varit på semester.
Men nu när han gick där längs strandpromenaden, över träplankorna med det tillhörande staketet, med den vita stranden alldeles bredvid, med piren som gick ut långt där framför honom med ett stort pariserhjul och med dom otroligt höga byggnaderna på andra sidan vattnet. Då kändes det på riktigt.

Lite längre fram var det en öppning i staketet och han gick ner på stranden innan han drog undan den svarta luggen. Det var verkligen en tryckande värme och för tillfället kändes det mer lockande att gå ner i det blåglittriga vattnet än att gå på sightseeing. Fast då skulle han behöva gå tillbaks hela vägen till lägenheten för att hämta badshortsen och det kändes nästan ännu drygare. Nästan lika drygt som det kändes att han redan lyckats få in sand i dom oknutna conversen.
Helt från ingenstans slängdes plötsligt två armar om hans hals bakifrån och i nästa sekund trycktes en smackande puss på hans kind.
Adrian vände sig chockat om med hjärtat i halsen och en kille i hans egen ålder såg lika chockat tillbaks. Innan ansiktsuttrycket blev betydligt mer generat. Förfärat. Chockat igen.
”Gud förlåt! Åh herregud, det där var.. Absolut. Inte. Meningen. Shiet förlåt.”
Håret var till mesta del korpsvart förutom den skrikblåa färgen underhåret i snedluggen var färgad med. Han var något längre än Adrian och var klädd i ett vitsvart slappt linne och svarta långa shorts. Dom stålgråa ögonen var något inramade av kajal, läppen prydd med en svart ring och..
Han var bland det snyggaste han sett. Hur överdrivet det än lät.
Och vad i helvete hade precis hänt?
”Ehm, det är lugnt..”
Killen flinade till lite och drog upp ryggsäcken en aning som han hade slängd på ena axeln.
”Jag trodde du var någon annan.. Alltså man har väl kanske råkat ta fel på person och lagt en hand på axeln eller något, men det där slog ju alla jävla rekord. Förlåt igen.”
Adrian kunde inte hålla tillbaks det lilla skrattet. ”Grattis till rekordet då. Men det är verkligen lugnt. Ingen skada skedd”, sa han med ett snett leende.
Ett stort gäng japaner kom precis ner på stranden och strax därpå höjde en person i sällskapet rösten och pekade mot någonting på andra sidan vattnet. Någon slags guidad tur verkade det som och dom flyttade sig båda två åt sidan.

”Bor du här förresten? Jag har aldrig sett dig..”, undrade killen och borstade bort någonting ur håret innan han vände blicken mot honom igen.
”Nej.. eller..”, sa han något dröjande. ”Fast det bor väl rätt många här.”
”Jo men dig hade jag absolut känt igen om jag mött dig någonstans.” Mungipan drogs svagt upp åt höger.
Oj. Fick han precis någon slags komplimang? Fast nej varför skulle han få det. Önsketänkande.
”Eller alltså jag bor här nu. Jag flyttade hit i förrgår, jag ska börja plugga. På Cornell.”
”Jaha!” utbrast han glatt. ”Härligt. Välkommen hit då, fan vad kul.”
Leendet smittade av sig. ”Ja det känns rätt spännande. Lite ovant att vara helt ny på ett ställe såhär bara.”
”Du känner inte någon?”
Han hade tyckt att det var en bra idèe att flytta dit en vecka innan skolan drog igång för att komma in i själva stan, göra sig hemmastadd och allt det där. - Det hade känts som en dum idèe redan igår. Han hade aldrig känt sig så ensam. Förmodligen fanns det fler här som skulle börja i samma klass som honom och som också var helt nya i stan, men han visste ju inte vilka dom var.
”Nope, sorgligt ensam”, försökte han skämta.
”Men du. Okej, du får absolut säga nej för jag fattar om du tror att jag är någon creepy galning eftersom jag precis attackerade dig med mina läppar, men jag och dom i min klass ska ha en liten barbeque på stranden imornkväll. Alltså jag går också på Cornell, men andra året. Vi tänkte träffas lite innan det drar igång..”
Bjöd den här killen precis med honom på en strandfest? Det lät nästan för bra för att vara sant. Eller det var bra, eller hur?
”Ehm.. är du säker?”
”Självklart! Jag vet själv hur jag kände när jag först kom hit. Jag är inte heller härifrån. Men alltid kul att träffa nytt folk eller hur? Även om det kanske inte är just dom du kommer plugga tillsammans med.”
”Okej”, sa han och skrattade själv till lite förvånat. ”Okej då kommer jag gärna.”
”Hell yeah!” Killen gav honom en high five innan han drog upp ryggsäcken igen.
Adrian log snett. ”Schysst. Förresten, ska det finnas en Hot topic-butik här? Jag fattade som att den skulle ligga på den här gatan men jag måste vara blind..”
”Jo den ligger här! Jag kan visa dig”, sa han och nickade framåt på strandpromenaden som dom tagit sig upp till igen.
”Om du har tid så? Jag antog att du skulle träffa din.. pojkvän? När du tog fel på mig..”
Gud det var verkligen tur att han själv blivit så förvånad annars hade han väl rodnat. Det hade han förmodligen gjort oavsett vem det varit som råkat ge honom en fet puss på kinden men det gjorde ju sitt till när det var en sjukt snygg kille.
”Jaha! Nej ingen pojkvän. Du var sjukt lik min kompis bakifrån bara. Han hatar när jag gör det”, flinade han. ”Men nej jag skulle inte träffa någon här, jag ska iväg till en grej men det är åt samma håll så inga problem alls. Det är väl det minsta jag kan göra som ursäkt för det där”, sa han och skrattade till. Ett hest skratt som av någon anledning direkt fick honom att undra om han möjligtvis sysslade med musik. En hes sångröst hos en kille var alltid något särskilt.
”Du är förlåten, jag lovar”, flinade han tillbaks. ”Adrian förresten.”
”Maddox!” svarade han med ett leende. ”Så vilka band lyssnar du på? Eftersom du ska till Hot Topic? Inte One Direction hoppas jag för då kanske jag måste ta tillbaks den där inbjudan.”

”Adrian. Jag gillar det namnet”, verkade Maddox säga mest för sig själv efter att ha knappat in namnet i mobilens telefonbok. ”Nu borde du ha fått mitt nummer också”, tillade han och såg upp.
”Perfekt. Och tack igen, för att du visade mig hit”, sa han och nickade mot butiken dom stod utanför. ”Och för inbjudan. Verkligen.” Han hade knappast haft något inplanerat för helgen. Mer än att sitta i den nästan för sköna sängen och zappa igenom alla tevekanaler. Och sedan förmodligen bestämt sig för att åka in till New York City och sedan virrat bort sig och känt sig ännu mer ensam.
”Bara kul att du vill komma! Men då ses vi imorn, take care!”
Adrian såg en liten stund efter honom och skakade sedan lätt på huvudet när han var försvunnen i folkmassan. Nästan så att han började undra ifall det ens hade hänt eller om han låtit fantasin dragit iväg med honom och att han egentligen stod kvar där på stranden.

*

Dagen hade gått oerhört långsamt, och ändå stod han framför spegeln och slet med plattången i håret när klockan började närma sig åtta och kände sig sjukt stressad. Varför hade han inte bara börjat lite tidigare istället för att göra.. ingenting.
Håret började äntligen se någorlunda ut och efter att ha rufsat till det lite med fingrarna ansåg han sig klar. Kläderna han tagit på sig bestod av ett par gråa stuprörsjeans och den nyinhandlade svarta t-shirten från Hot Topic. Och så ett svart läderarmband runt högra handleden.
Efter att ha greppat fyrpacket med öl kastade han en sista blick genom lägenheten men det borde inte vara någonting mer han behövde. Maddox hade skickat ett sms igårkväll om att han inte behövde ta med någon mat. Fan kunde han bara sluta noja sig.

Kunde han bara sluta noja sig.
Jo eller hur. När han kommit ner till stranden och sökte med blicken över den kände han sig ännu mer bortkommen. Han såg inte en människa. Kanske hade han fattat fel ändå, att det var på en helt annan strand dom skulle vara. Eller en helt annan tid. Kanske var det en dum idèe helt och hållet. Han kände ju knappt Maddox, och verkligen inte resten av folket som skulle vara där. Dom kanske skulle tycka att han trängde sig på. Fan han hade nog själv tyckt att det känts knäppt om någon okänd snubbe skulle ha dykt upp på någon av hans förra klass party.
Skärp dig. Det var en för bra chans för att missa, det skulle säkert bli jättekul. Och det fanns ingen anledning att förneka för sig själv att han väldigt gärna ville träffa Maddox igen.
Han gick en bit till och precis när han var på väg att ta upp mobilen för att ringa och fråga efter en mer detaljerad vägbeskrivning fick han syn på ett gäng killar och tjejer längre bort. En eld brann redan också. Kunde knappast gå att ta fel på.

”Adrian!”
Maddox la ifrån sig några chipspåsar och höjde handen innan han kom gående mot honom med ett leende. Han var om möjligt ännu snyggare än igår med ett svart linne som var lågt skuret på sidorna med blått tryck och ett par längre shorts i svartochgrårutigt. Det svartblåa håret stack fram under en bakåtdragen keps med bred skärm. Han skulle platsa i vilken alternativ rocktidning som helst.
”Tja”, log han tillbaks och drog automatiskt handen genom håret. ”Jag hade lite problem att hitta först bara..”
Maddox flinade och gjorde en nick ditåt dom andra var innan han började gå. ”Jo det är ju en rätt lång strand. Men fan vad kul att du kom. Då skrämde jag inte bort dig totalt.”
”Inte alls faktiskt”, flinade han och kände långsamt den tidigare oron börja rinna bort.
”Det här är Adrian! Var schyssta mot honom”, sa han och spände skämtsamt blicken i sina kompisar och än en gång med det där sneda leendet som, låt oss vara ärliga; var ett ytterst sexigt leende.
”Tjena.” En blond lång kille var den första att komma fram och presenterade sig som Alex. ”Så det var du som råkade ut för den där galningen istället för mig”, fortsatte han med ett flin.
”Och kolla, killen hade till och med färgat håret utan att jag fått veta något”, flikade Maddox in och tog upp en förpackning med röda och blåa plastmuggar.
”Pft, han visste om det. Han tyckte bara det var en bra öppning att få börja prata med dig.”
Adrian skrattade till när Maddox sparkade upp sand mot sin uppenbarligen nära kompis och sedan vände sig om mot honom igen. Kanske med ett lite generat leende ändå.
”Han ljuger, lyssna inte på honom.” Han räckte honom en av muggarna men släppte den inte direkt utan fortsatte något lägre; ”Fast det där förlåt:et betydde i och för sig inte att jag ångrade mig.”
Det sög lätt till i magen av den retsamma blicken och det var inte lika enkelt att bortförklara det där med att det var något slags önsketänkande den här gången. 
”Jag slänger på dom här spetten nu”, hördes det från en kille längre bort och Adrians puls började sakta återgå till ett mer normalt tempo igen.

Det var ett coolt gäng. Sjukt härliga människor som inte hade haft några problem överhuvudtaget med att han dykt upp utan att egentligen tillhöra dom. Dom hade grillat massvis med grillspett, druckit en del, och pratat ännu mer. Allt till musik från en typisk strandbergsprängare. Adrian hade dock inte tagit upp särskilt mycket plats – förrän Alex tryckt en gitarr i famnen på honom efter att han nickande sagt att han spelade. Han hade väl mest svarat utan att tänka efter men det hade varit jäkligt kul också. Han kände sig trots allt trygg när han höll en gitarr. Det hade blivit någon slags skrålande allsång varvat med mer dämpad av allt från Guns n Roses till Journey. En fin kväll.
Och kanske något pirrig dom gånger hans och Maddox armar snuddat vid varandra.
”Vi behöver fylla på med lite grenar om elden ska ta sig tror jag..”, sa en kille som han trodde hette Gavin och fick honom att se upp från sanden som han nyss suttit och dragit linjer genom med ena fingret. Maddox var och fyllde på sin mugg och hade tagit med Adrians också.
”Vart tog ni det härifrån då?” undrade en blond tjej varpå Gavin pekade bortåt på stranden.
”Runt hörnet där, typ som en liten dunge.”
”Jag kan gå och hämta”, hörde han sig själv säga och reste sig upp. ”Om någon vill följa med, för jag får nog inte med så myck..”
”Jag hänger med”, sa Maddox i mun på honom och dom skrattade till båda två innan han fick tillbaks sin mugg.

”Shiet jag har knappt tänkt på hur mörkt det blivit, inte när man satt där vid elden liksom”, sa Maddox och kastade en blick över axeln innan den var tillbaks på Adrian. Det var så gott som kolsvart – enda belysningen som kom var ifrån gatlamporna på strandpromenaden långt där uppe och det var ändå ett väldigt dämpat sken. Sanden under hans bara fötter kändes ganska kall och såg nästan lika svart ut som himlen den med.
”Nej samma här. Kan ju bli en utmaning att hitta till den där dungen.”
”Tur att vi är två..” Han mer hörde än såg Maddox lite retsamma leende och det där pirret gjorde sig påmint i magen än en gång.
”Är det nu jag ska börja oroa mig för att du faktiskt är den där creepy galningen?” svarade han retsamt och höjde sedan handen mot håret när en vindpust slet tag i luggen.
”Han som kastar sig på oskyldiga snygga killar? Njae.. Du får oroa dig om du vill. ”
Adrian slog flinande ner blicken.
”Jag vet att jag redan sagt det men du var verkligen grym på gitarr. Har du spelat länge?”
”Äh tack. Men ja ganska. Jag började väl spela seriöst i sjuan kanske. Men varför fick jag inte höra dig spela? Du är säkert skitbra du med.” Maddox skrattade sådär hest igen och han kunde inte hålla tillbaks frågan. ”Sjunger du också?”
”Vadå ´sjunger du?´ Tyckte du det lät illa när jag släppte loss där eller?” skämtade han och fick istället Adrian att skratta.
”Nej inte alls. Men jag menar på riktigt. Du har en fin röst.”
Det blev tyst en liten stund men inte den där sortens tystnad som var obekväm.
”Jo jag skriver lite texter och grejer så ja det gör jag väl.” Han fortsatte sedan med en mer retsam ton igen. ”Definiera fin röst?”
”Du skulle gilla det va?”

Han kunde inte påstå att dom ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt att leta efter dungen. Inte att dom gick vidare snabbt heller. Däremot kunde han utan tvekan påstå att stämningen hade blivit betydligt mer elektrisk sedan dom lämnat dom andra. Dom snackade om allt från musik till dom äckliga krabborna som tagit sig upp på stranden men hela tiden med återkommanden av lite flirtigare undertoner. Han hade helt gett upp dom tidigare försöken att intala sig själv att det bara var något han hoppades. Adrian flirtade och det gjorde definitivt Maddox också.
”Hallå ska vi bada eller?” frågade plötsligt Maddox och stannade till. Dom hade nästan nått krönet av stranden och befann sig för tillfället vid några klippor som tornade upp sig som svarta enorma stenblock där i mörkret.
Havet var lika svart det. Om det inte varit för månskenet som kastades ner på ytan och fick vattnet att glittra på sina ställen så hade det varit svårt att avgöra vart stranden slutade och havet började. ”Annars kan jag göra det själv om du inte är på..”, fortsatte han med ett retsamt leende när inte Adrian svarade på en gång.
”´Om jag inte är på´? Frågan är om du kommer ikapp”, flinade han minst lika retsamt tillbaks men var sedan snabb med att dra av sig tröjan. Först springande på väg ner mot vattenkanten började han dra i jeansen.

”Ah det var askallt ju!” hördes det från Maddox när han sprungit ner i vattnet en kort stund efter Adrian.
Vinden hade tilltagit något och fick vågorna att slå upp ganska högt även en bit ut. Han tyckte däremot inte att det var vidare kallt utan tvärtom skönt i kontrast mot värmen som fortfarande hängde kvar i luften.
”Är det väl inte”, flinade han efter att ha stannat till och vänt sig om så att han stod vänd mot Maddox. Nu när dom var närmare piren och dess belysning kunde han se att Maddox behållit sina shorts på sig men att han hade lika bar överkropp som Adrian själv. Han såg blekare ut i det här skenet än han egentligen var.
”Inte? Hur varmblodig är du egentligen?”
”Vet inte. Du får känna.”
Trots avståndet kunde han se den andres retsamma leende och när Adrian långsamt fortsatte backa ökade den där spänningen som egentligen varit närvarande sedan han kom ner till stranden ytterligare i intensitet.

Vågorna fortsatte att högt slå upp mot dom även när dom kommit så pass långt ut att vattnet nådde till en bit ovanför midjan och dom stod plötsligt väldigt nära varandra.
”Du känns faktiskt varm”, sa Maddox lågt efter att ha lagt ena handen mot hans midja alldeles under vattenytan och fick därmed Adrians tidigare pirr i magen att börja koka. Självklart hade han väntat sig någon slags reaktion när han såg den andres arm röra sig mot honom men det här var betydligt mer än han trott.
”Din hand med.”
”Gör den?” Deras blickar möttes och han tyckte sig nästan se sin egna retsamma blick speglas i den lika retsamma stålgråa.
När den andra handen långsamt letade sin väg upp längs Adrians sida, upp över revbenen och vidare till ryggen skulle det inte ha förvånat honom det minsta om det skulle ha bildats någon slags virvel runt om dom i vattnet. Det borde nästan kunna gå att ta på spänningen och då borde den utan tvivel kunna ledas vidare av vattnet. Vatten leder ström och allt det där.
Efter att ha tagit ett litet steg närmare, fastän det knappt gick, lät Adrian sin egen hand röra vid Maddox axel. Långsamt drog han fingrarna över den släta huden medans den andra vilande hade lagt sig mot midjan, alldeles ovanför kanten på dom svartgråa shortsen.
Han mer kände än såg hur den andres läppar började komma allt närmare och pulsen hade blivit total kaos. Den dunkade på sidan av halsen. I bröstet. I varenda liten molekyl hans kropp bestod utav.  

Så plötsligt slog en betydligt kraftigare våg till. Den slog inte bara till utan drog fullständigt bort bottnen under hans fötter. Fick honom att tappa fotfäste. Fick honom att helt tappa kontrollen. Han hann inte uppfatta hur det hände men plötsligt befann han sig under ytan och visste inte ens åt vilket håll uppåt låg. Vattnet var inte längre bara en flytande massa utan hade förvandlats till våldsamma armar som grep tag om hans fötter, armar och allt däremellan.
Han måste upp.
Han behövde luft!
Han måste upp. Han måste upp. Han måste upp.
Sandbottnen skavde till mot knäna och han försökte dra sig åt motsatt håll. Uppåt. Men än en gång slet vattnet honom åt ett annat håll. Han visste inom sig att han inte kunde öppna munnen, att det inte skulle hjälpa, men trots det särade han på läpparna och försökte dra in ett andetag, försökte få in någon slags luft. Bara lite grann.
”.. rian!”
Vågorna brusade högt till och i nästa sekund befann han sig ovanför ytan. Den svala luften slog istället mot honom och Maddox ansikte kom alldeles nära efter att han dragits upp på fötter.
”Gud, är du okej?!”
Han hostade till några gånger innan han nickade och drog undan luggen ur ögonen. ”Ja. Shiet, jag bara..”
”Det måste ha kommit med någon underström med vågen, jag ramlade också men du drogs ner va? Jag såg dig inte ens först”, sa han och drog handen över ansiktet för att få bort vatten, uppenbart tagen han med.
”Ja det bara slet tag i mig. Men var jag under länge eller..?”
Maddox skakade på huvudet. ”Jag fick tag i din arm ganska snabbt. Men jag fattar om det kändes länge, det är ju skithemskt när man hamnar under vattnet sådär. Du är okej eller?”
Han nickade och kände hur andningen långsamt återgick till det normala igen även om hjärtat fortfarande dunkade av adrenalinet. ”Tack förresten, att du fick tag på mig så snabbt ändå.”
”Ja men gud, självklart! Inget att tacka för.”

”Fan vad äckligt det där var. Sanden bara försvann under fötterna”, sa han medans dom gick in mot stranden igen. ”Och dålig tajming också”, fortsatte han och gav Maddox ett litet snett leende när han vände blicken mot honom.
”Oerhört dålig. Hur tänkte du där egentligen?” Han fick en retsam blick tillbaks precis innan dom nådde strandkanten.
”Shiet jag hittar inte ens mitt linne”, sa Maddox en bit ifrån honom medans han själv kämpade med att få på dom tighta stuprören. Jeans och fortfarande blöta ben var en väldigt dålig kombination. ”Jag tror jag slängde det en bit upp här men.. åh här är min keps i alla fall.”
Adrian flinade roat innan han började hjälpa till för att leta efter det svarta linnet på den mörka stranden. ”Dom kommer definitivt fatta varför vi är så sena med grenarna om du kommer tillbaks utan linne.”
Maddox skrattade och det lät som att han var närmare honom nu. Det var nästan läskigt hur snabbt det hade gått från mörkt till verkligen kolsvart. Inte ens lamporna från piren var tillräckliga längre.
Plötsligt kände han någonting mot foten och böjde sig ner.
”Här är..”
I nästa sekund snubblade Maddox rakt över honom bakifrån och rätt som det var låg Adrian på rygg i sanden med Maddox över sig.
”Fan, förlåt! Jag såg dig inte”, utbrast han med ett skratt.
”Säkert”, flinade han. ”Du ville bara ha en chans att attackera mig igen.”
Nu när dom låg så väldigt nära varandra, på varandra, kunde han se den andres ansikte trots mörkret.
”Skulle du ha något emot det..?”
Deras blickar låstes fast för en stund och när det föll ner några vattendroppar från Maddox hår som landade i Adrians ansikte blev allt plötsligt ännu mer verkligt. Han kunde känna hans varma andedräkt mot sin, den blöta överkroppen mot sin egen, benen som på något vis hade slingrat ihop sig, sanden mot sin egen rygg..
”Jag skulle nog kunna hantera det..”
Den gråa blicken glimmade till innan Maddox bet tag i underläppens svarta ring. ”Då skulle jag kanske inte behöva hjälpa dig upp på en gång alltså”, sa han och smittade av den roade undertonen på Adrian som inte kunde hålla tillbaks det sneda leendet.
Han la upp handen om Maddox nacke i samma stund som den andre lutade sig neråt och pulsen hann återigen rusa upp innan läpparna äntligen snuddade vid hans.
Den lätta kyssen skickade rysningar längs hela ryggen och dom stannade knappast av när läppar särades och tungor började utforska varandra. Maddox drog fingrarna genom hans hår medans Adrians händer kände sin väg längs överarmarna.
”Dina jeans kommer bli sandiga”, flinade Maddox mot hans läppar och avslöjade samtidigt att hans andetag var lika tunga som Adrians.
Det gick inte att beskriva hur bra det kändes. Hur rätt det kändes med hans läppar tryckta mot sina, hur nervkittlande det kändes när det andres händer utforskade allt mer hud och hur spännande det kändes att själv låta händerna glida ner över Maddox höfter.
”Gud det känns som att jag längtat efter det här i flera år.. säkert att vi inte träffats tidigare?” kom det mumlande mot hans hals.
”Jag hade definitivt kommit ihåg dig också isåfall..”, andades han tillbaks innan läppar än en gång kolliderade.

”Vi säger att det måste ha varit jättemånga där som behövt grenar till sina brasor”, flinade Maddox och drog på sig kepsen med den lediga handen.
Dom hade faktiskt samlat ihop ganska mycket grenar och pinnar när dom till sist hittat fram till dungen. Problemet hade blivit på vägen tillbaks när dom x antal gånger hade stannat för att dom inte kunnat hålla sig ifrån varandra, och för varje gång hade dom tappat lite fler grenar. Till en början hade dom plockat upp dom flesta i mörkret men till sist inte orkat bry sig och bara skrattat åt det hela. Innan några fler kyssar hade delats.
”Men vi kämpade för att leta på dom sista fem”, skämtade han tillbaks. ”Vi simmade till och med ut för att hämta några i vattnet.”
”Exakt! Så jävla bra vi var liksom.”
Snart började dom kunna se silhuetterna av dom andra och höra den dämpade musiken, och som tur var brann fortfarande elden någorlunda också.
”Vänta, du har sand i håret.” Adrian stannade till och lät Maddox borsta bort det innan han passade på att dra åt sig hans hand för att dra honom ännu lite närmare.
”Jag tycker om dig. Alltså på riktigt.” Han bet tag i läppen och kunde inte hålla tillbaks det sneda leendet. Han blev fan varm i bröstet av att se på honom. Hur ofta hände det att man träffade på en kille som både var sjukt snygg och en asskön person?  
”Vad tror du att jag gör då? Jag har väl slagit ännu ett jävla rekord. Typ gått och blivit kär på kortast tid liksom.”

”Bor du långt härifrån?” undrade Maddox efter att dom plockat ihop det sista på stranden.
Dom var ett gäng på fem personer kvar och resten hade droppat av ganska så nyligen. Det var dessutom flera stycken som tyckt att han borde hänga med dom någon mer gång vilket hade känts sjukt kul att höra eftersom han haft kul med dom med.
”Nja typ tjugo minuter därifrån vi träffades igår. Fast då gick jag i och för sig lite vilse också”, flinade han.
”Jag kan hänga med om du vill? Ifall du vill ha sällskap på vägen?”
”Gärna. Bor du åt samma håll?” Maddox hade sagt tidigare vart han bodde men han hade inte fått tillräckligt koll på områdena än för att kunna avgöra om det skulle bli en omväg för honom.
”Ganska så tvärtom, men det är lugnt. Jag går gärna med dig”, sa han med ett leende och tog upp väskan han haft med sig. ”Du är klar va?”
Dom sa hejdå till dom sista som var kvar, tog med sig några av soppåsarna för att slänga på vägen och gick sedan upp till strandpromenaden.
Det var fortfarande en hel del folk som rörde sig ute och fastän han inte hade särskilt många kvällar i New York att jämföra med så var det här verkligen den bästa. Han tyckte om att gå förbi dom olika restaurangerna, dom sista turistaffärerna som höll på att stängas för kvällen och cocktailbarerna som det hördes skratt och musik ifrån. Han tyckte väldigt mycket om att han hade träffat Maddox igår och att han hade fått chansen att umgås så mycket med honom ikväll. Han kände av den där särskilda New York-atmosfären för första gången och insåg att han nog skulle trivas mycket bättre än han först vågat hoppas på.
”Det finns en helt sjuk klubb längre upp här, en bit efter Hot Topic du vet, dom har helt galna tävlingar och typ temakvällar och grejer. Jag var utklädd till vampyr sist”, sa Maddox roat. ”Så alltså du kommer ju aldrig ha tråkigt här i alla fall.”
”Låter asku.. oj här ska vi upp ju. Du ser, det är därför det tar tid för mig att ta mig någonstans. Jag kanske borde börja använda mig av dom där gula bilarna.”
”Kan vara en idèe”, retades Maddox innan dom passerade vägen och fortsatte uppför den asfalterade backen som så småningom skulle svänga av och leda fram till det vita lägenhetskomplexet han bodde vid.

”Grymt ställe ju”, sa Maddox och såg sig omkring. Och det var det väl också, det fanns en gemensam pool till och med – även om han inte hade invigt den än. ”Jag bor kvar i samma område som när jag flyttade hit men i lägenheten bredvid. Jag och Alex delade tidigare men han flyttade ihop med sin flickvän för ett tag sen och det blev för stort att bo själv i liksom. Du borde komma dit någon dag.”
Adrian såg upp på honom, med det ständiga pirret i magen, och nickade.
”Absolut.”
”För alltså.. jag hoppas att det här inte behövde vara en engångsgrej. Vi kan väl ses igen..?” Det var nog egentligen första gången som han sett Maddox lite tveksam, nästan nervös. Om man bortsåg från hans lite lätt panikartade ursäkter när han kastat sig om hans hals då.
Det var bara en sån otroligt skön lättnad att höra honom säga det där. Han var inte säker på att han skulle ha vågat fråga men samtidigt så visste han med sig själv att han skulle ha legat och vridit sig i sängen senare och ångrat att han inte gjort det. För han ville ärligt talat inte tänka på hur det skulle kännas att inte träffa Maddox något mer.
”Det är klart vi ska göra det. Det var askul idag. Och jag vill väldigt gärna träffa dig igen.”
Dom flinade lite mot varandra innan den andre lutade sig ner en aning och snuddade vid hans läppar.


Gör det ont att drunkna? - oneshot m/m

 ( det kan hända att några läst den här oneshoten redan, la upp den för länge sen, men den har fått sig en liten makeover nu - precis som den andra oneshoten här under, så jag personligen tycker att den är bättre nu. Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte :) )

 

Har du tänkt på att man kan se samma saker på så olika sätt? Som från det här broräcket jag sitter på. Man kan se ut över havet och le vid synen av hur oändligt det ser ut, hur många tusen miljoner mil det ser ut att vara bort till horisonten, och undra vad som finns när man väl kommer dit.  Hur trevligt det skulle vara att ta en båttur. Eller så kan man se ut över havet och tänka på hur långt ner det är till bottnen. Hur trevligt det skulle vara att bara släppa taget om stålräcket och låta sig slukas av det där oändliga havet. Man kan se ner från bron och undra hur varmt eller kallt det skulle vara att bada. Eller så kan man se ner och undra om det gör ont att drunkna.


”Vad menar du?”
Jag frågar fastän jag vet exakt vad han menar. Han menade det han sa. Precis så brutalt som han sa det.
”Jag tycker bara..”, börjar han men låter mer tveksam den här gången.
”Säg det då. Säg att jag inte duger åt dig.”
Han flackar med blicken men ser snart på mig igen. Jag är fortfarande värt att se på alltså?
”Du duger visst. Du duger mer än väl..” ’Men inte åt mig. Inte just nu. Kanske aldrig.’ ”Det är bara.. Jag tror vi skulle behöva vara ifrån varandra lite.”
Jag ser på honom och håller envist tillbaka tårarna. Han är inte värd dom. 
       Om vi hade haft ett kasst förhållande där vi inte kunnat prata med varandra, om vi inte trivdes med varandra eller aldrig så mycket som kramades så skulle jag kunna förstå om han ville att vi skulle vara ifrån varandra ett tag och känna efter. Men jag trodde vi hade det bra. Jag trodde verkligen det.
       ”Och jag frågar igen; varför? Om jag duger åt dig och vi hade det bra, vad är då din jävla anledning till att vilja göra slut?” frågar jag och höjer rösten.
Och då börjar han tappa tålamodet. Men jag känner igen dom där tecknen så väl och vet vad dom betyder, eftersom jag själv varit på samma sätt. Han är bara osäker, och så jävla rädd. Men fortfarande orättvis. Så himla orättvis.
”Fan vad du tjatar! Jag har inte sagt att vi behöver göra slut, jag vill bara att vi är ifrån varandra en stund och känner efter vad vi vill!”
’Vad vi vill.’ Jag var åtminstone ganska säker på att jag ville fortsätta spendera min tid med honom. Det kändes så senast imorse när vi pussades i dörröppningen. Det vanliga ’Älskar dig’ som lämnat hans läppar, mitt leende som.. Kanske hade det inte alls varit det vanliga ’Älskar dig’. Kanske hade han inte mött min blick på samma sätt? Kanske hade det låtit mer tveksamt? Tankarna börjar snurra alldeles för fort men till sist lyckas jag samla mig.
”Okej.” Jag svalde hårt. ”Vi är ifrån varandra ett tag”, säger jag med ett tonläge jag lika väl hade kunnat använda till en åsikt om en ny spelare i Barca.
Och då kanske jag ska nämna att jag är totalt ointresserad av fotboll. Och med dom orden lämnar jag min pojkvän, eller vad han nu är, och hans lägenhet som jag spenderat så mycket tid i.
       Det prasslar under mina skor då jag krossar dom sköra löven som för länge sedan lämnat sina trädgrenar. Det ser ganska färgglatt ut med allt det gula, orangea och röda. Men jag känner mig precis tvärtom. Helt färglös. Svart. Brun. Grå. Genomskinlig.
Den senaste timmen har jag försökt komma på ifall han betett sig annorlunda den senaste tiden. Vi sågs lite mindre förra veckan, och det var för att han tränade på gymmet lite mer än han brukade. Men förutom det har det varit precis som vanligt. Visst har det?
       Klumpen i min hals har vuxit ifrån storleken av en pingisboll till en tennisboll och jag känner hur det blir svårare för varje steg att hålla tillbaks tårarna. För mig är det inte lika lätt att ta ett avbrott ifrån ett tvåårigt förhållande som det verkar vara för honom. Jag är alldeles för skör, som löven på marken; alltid redo att krossas till småbitar men ändå så oförberedd, alldeles för nära att falla över kanten som han en gång drog upp mig för.
Han såg inte ens ledsen ut.
Irriterad – Ja
Arg – Ja
Nervös, osäker, rädd – Ja
Men inte ledsen.
       Har du någon gång städat din garderob? Antagligen. Men brukar du vika varenda plagg så exakt det bara går? För att sedan ordna i högar med t-shirtar i en, långärmade i en, jeans, byxor och så vidare? Kanske det också. Men brukar du ordna kläderna så att dom ligger i färgskala? Med det mörkaste underst för att sedan gå över i ljusare och ljusare nyanser? Och sedan efter mönster. Knappar. Dragkedjor. Allt väldigt organiserat, maniskt, samtidigt som du gång på gång häftigt andas in genom näsan och ut genom munnen?
Det där är min sysselsättning när jag försöker att inte bryta ihop. Medans jag sorterar kläderna får jag något annat att tänka på.
Och om kläderna redan ligger i ordning? - Då känns det som världens undergång.

      
       Några timmar senare ligger jag i sängen och då kommer gråten ändå. Jag gråter tills det känns som att tårarna gjort djupa, svidande spår längs mina kinder. Som långa ärr. Jag förstår inte hur jag ska fixa det här.
Jag älskar honom.

Nästa morgon har jag samlat mig lite och jag ringer upp honom. Vi behöver verkligen prata. I alla fall jag. Jag vill ha en förklaring till att han bestämt det här, för det är inget vi bestämt tillsammans. Men han svarar inte. Inte någon av dom följande tre gångerna under dagen heller. Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara så vek att han inte ens kan prata igenom det ordentligt.
       Men jag ger inte upp utan när det börjar skymma ute börjar jag gå mot hans lägenhet. Utåt sett kanske jag ser ganska lugn ut, men inom mig stormar det värre än det gör av en orkan. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på ska hända när jag kommer dit. Kanske att få en riktig förklaring, eller kanske ännu hellre att han tar mig i sin famn och säger att han gjorde ett hemskt misstag.
       Jag går uppför trapporna och tvekar sedan lite vid dörren. Jag har aldrig behövt plinga men nu känner jag mig osäker. Jag sätter fingret mot ringklockan och trycker till.
Det gälla ringandet hörs innifrån lägenheten men inga steg hörs. Jag kan förstås inte veta helt, men jag är ganska säker på att han är hemma. Jag plingar igen. När han inte öppnar den gången heller drar jag irriterat upp nyckeln ur fickan och sätter den i låset. Jag fick nyckeln ganska tidigt eftersom jag praktiskt taget bodde hemma hos honom ett tag. Då när jag legat nedanför den där kanten, nere på bottnen av en visuell bassäng, okapabel till att andas, oförmögen att se något annat än Svart. Grått. Mörker.

Jag vet inte hur jag ska förklara det jag såg där inne. Jag vet inte hur jag ska förklara smärtan jag kände.

”Fan Liam.. vad..” Handen for genom håret. Det var alldeles för rufsigt.
”Vad..” Orden hade fastnat i halsen. Blicken gled ner för den bara överkroppen. Jeansen som utan tvekan nyss hade dragits upp. Slarvigt, oknäppta.
”Jonny..?” En ljus röst. En röst vars ansikte jag aldrig någonsin skulle kunna radera från minnet. Den korta tröjan hade hasat ner på ena axeln, också tydligt alldeles nyss pådragen, ett par löjligt små trosor. Glitter i ögonen.


Det gjorde så fruktansvärt ont.

Jag vet inte hur jag tog mig till bron. Men nu sitter jag här och ser på havet, den där utsikten som folk kan se på så olika sätt.
       Undra hur det känns att drunkna.
Jag försöker inte längre torka bort tårarna som rinner, det kommer bara nya ändå. Istället försöker jag se dropparnas färd från min haka ner till vattnet. Men det är så klart omöjligt.          
        Undra om havet blir ännu saltare av alla mina tårar.
 
Jag bryr mig inte om bilarna som kör förbi i hög hastighet alldeles bakom mig, och dom bryr sig inte i mig. Det gör inte Jonny heller.
       Vattnet ser lika svart ut som jag känner mig. Kanske kommer vi passa ihop då. Kanske inte. Jag får snart veta.

För varje tår som rinner från mina ögon, nerför kinderna för att slutligen droppa ner från hakan känner jag mig lite mer krossad.
Vad gjorde jag för fel?
Vad var det som inte var bra med ’oss’?
Vad har hon för något som inte jag har?
      
Jag drar efter andan och kramar åt lite hårdare med händerna om räcket. Snart släpper jag. Jag blundar en kort stund men allt jag ser är den där hemska bilden av Jonny och tjejen och jag slår snabbt upp ögonen igen. Jag rycker till när jag hör en snyftning, bara för att sekunden efter inse att den kom ifrån mig. Jag undrar hur länge det har pågått. Hur länge han varit med Henne. Har han varit med henne varenda gång han sagt att han skulle till gymmet? Har han låtsas att jag varit Hon varje gång vi kysst varandra? Har han någon gång menat dom där tre orden han sagt till mig?
Jag vet inte varför jag gör det, jag vill ju inte prata med honom, ändå tar jag upp mobilen och slår vant siffrorna till hans telefon. Varje ton som går skär i mitt öra. Men ingen svarar. Jag håller krampaktigt kvar mobilen emot örat, oförmögen att kunna trycka av förrän jag hört hans röst. En sista gång. Och efter tillräckligt många signaler går mobilsvaret igång och den där bekanta glada rösten ljuder. ’Tjena, Jonny här. Jag har antagligen något superviktigt för mig för annars hade jag svarat!’ det där lite hesa skrattet, ’säg något efter pipet så hör jag av mig, tjingeling.’ Jag har alltid tyckt att det där sista tjingelinget låtit så gulligt.

Sakta lossar jag finger efter finger som greppat stålräcket, och snart står jag på den smala kanten framför räcket utan att hålla i mig. Det behövs så lite för att jag ska falla. Jag behöver bara luta mig lite framåt. Det skulle räcka med en vindpust. Låt allt försvinna.

”Gör det inte.”
Jag andas häftigt till och vänder mig blixtsnabbt om. Rörelsen får mig att vackla till och jag kan inte hindra skriket. I sista sekunden då jag famlar efter räcket med händerna så tar personen, vars röst som nyss skrämde mig, tag i min arm.
”Gör det inte”, säger han igen och låter mer ängslig än jag kände mig.
Det är först då jag verkligen ser på honom. I någon millisekund hann jag hoppas att det skulle vara Jonny. Ögonen som ser på mig nu tillhör inte Jonny, men det är dom djupaste ögon jag sett in i. Jag andas fortfarande snabbt och jag kastar en snabb blick ner mot havet igen för att sedan vända blicken mot han som räddade mig? Han som störde mig? Jag har inte ens sagt något.
”Kom, jag hjälper dig”, säger han och det låter som att han försöker verka lugn, men chocken lyser i hans ögon.
”Jag..”
Jag känner hur tårarna börjar rinna igen och jag slåss mellan alternativen att slita mig loss och göra det jag kom hit för, och att låta honom hjälpa mig ner från den hemska bron.
Jonny..
Jag drar åt mig armen med ett så hårt ryck jag vågar och greppar ännu hårdare tag om räcket.
Jag kommer inte orka. Inte utan honom. Inte ensam.
       När jag slutit ögonen hör jag skosulor mot asfalten, ett mer metalliskt ljud och hur någon tar sig över räcket och till sist känner jag en arm som snuddar vid min.
”Det är exakt 40 meter ner.”
Hans röst låter nära och ändå så långt bort.
”Jag.. bryr mig inte direkt hur långt det är”, svarar jag lågt men öppnar långsamt ögonen igen för att se ner på det svarta. Några sekunder – Sedan kommer allt vara borta. Lugnt. Tyst.
Andningen genom näsan fungerar inte som den brukar och jag låter blicken glida vidare till skorna bredvid mina. Smutsvita converse. Det sista jag kommer se?
     ”Vem är hon?”
Jag vet inte hur lång tid det gått innan orden kommer ut i mörkret och bryter tystnaden. Men den korta frågan får ytterligare bitar inuti mig att krossas och smulas sönder. Snart ett med marken under mina fötter.
”Han”, viskar jag utan att riktigt veta varför jag svarar. ”Ingen. Allt. På samma gång.”
”Är han värd det då? Det här?”
”Det finns inget kvar. Jag har..” Bokstäverna dras med av vinden ut över havet och virvlar runt en lång stund innan några fler kommer. ”.. inget kvar.”
     Jag kommer inte orka. Inte ensam. Jag har ingen.
”Jag tror att det alltid finns något, men att det kanske är svårt att se ibland. Eller att.. man kanske hittar det snart?”
Vinden sliter helt utan förvarning tag i mig igen och för en kort sekund är jag på väg att tappa balansen ännu en gång innan jag griper tag hårdare om räcket. Tårarna har inte slutat rinna.
”Vad heter du?”
”Liam..” Jag vänder långsamt blicken mot honom och ser in i dom djupa ögonen. Vinden sliter tag i det vitblonda håret och jag blir rädd att han ska ramla. Falla ner i det stora mörka. ”Du borde..” Jag misslyckas ännu en gång med att andas in genom näsan. ”.. Du borde inte stå här. Gå. Gå härifrån bara!” Rösten bryts och jag kan inte hindra axlarna från att börja skaka.
 
Dom smala fingrarna ger mig stötar enda upp i armen när dom sakta och väldigt försiktigt sluter sig om mina och ändå är det någonting som får mig att inte rycka undan. Jag är så rädd. Samtidigt så beslutsam. Samtidigt som jag inte vet någonting alls.
”Liam..?” 
      Till slut vinner fegheten. Eller är det mod? Jag låter honom i alla fall hjälpa mig över staketet och ner på marken, låter honom leda mig bort ifrån bron och bilvägen.
”Varför gjorde du så där?” frågar jag efter en lång tystnad och ser ledset på honom.
Det trängs så många blandade känslor inom mig just nu.
”Jag hade velat att någon gjorde så för min bror” säger han tyst.
Chocken jag allra först såg i hans ögon har ersatts med sorg och jag biter mig i läppen.
”Din bror..?” frågar jag försiktigt.

Har du någon gång suttit och pratat i över 3 timmar med en främling? Mitt i natten? På en öde trottoar i en lika öde del av stan? Bara några kvarter ifrån den del av stan som aldrig sover? Jacob och jag gjorde det. Och jag har aldrig känt sådant extremt medlidande som jag gjorde när han berättade om sin storebrorsa som tog livet av sig från just den bron.
Jag kände mig patetisk och nästan skuldfylld. Hur hade han orkat stå där och.. pratat med mig när minnena måste ha kastats rakt i ansiktet på honom? Men han hade velat höra om ’Han’. Han som var allt och inget men ändå anledningen till att jag stått där.
Där på trottoarkanten hade jag fått fram Jonnys namn och sedan allting. Från början när allt börjat svartna för mig, till ljusglimten när Jonny dykt upp, allt som varit bra och rosafluffigt och underbart, till hur allt hade krossats på en enda dag.
’Han är inte värd det’, hade Jacob sagt så innerligt att det värkt i bröstet på mig.
     Kanske var han inte det.
Jag hade aldrig berättat så mycket för en okänd människa på så kort tid, inte heller tyckt att jag efter tre timmar känt en person. Men det kändes så med Jacob. Han lyssnade, han avbröt inte, han berättade personliga saker, han ville veta vad jag tyckte. Han hade fina ögon. Och patetisk som jag redan kände mig så hade jag till sist brutit ihop i hans famn och gråtit tills att det inte fanns några fler tårar. Han klagade inte en enda gång. Han hade inte ens verkat besvärad. Bara hållit om och viskat att det skulle bli bra igen. Bättre.
På något sätt sammanfördes vi den där kvällen; två sorgsna själar som förlorat någon, om än på så skilda sätt. Och någonting i vinden kändes som ett löfte om att vi inte skulle behöva förlora varandra. 


Lämna mig inte - oneshot m/m

På ett sjukhus ska folk få hjälp så att dom kan bli friska, eller hur? Det ska finnas medicin och maskiner som får folk att bli bra. Man ska läkas på ett sjukhus så att man kan komma ut som en frisk person. Vad är annars sjukhus till för?
”Vi har gjort allt vi kan. Men ibland så blir det så att kroppen slutar ta emot medicinen. Förstår du?”
Nej jag förstår inte. Jag vill inte. En läkare är en person som ska lägga handen på ens axel och säga ’Det kommer bli bra. Snart kan han få åka härifrån.’
Varför är det ingen som säger så?!

”Var inte ledsen. Om du är glad så kan jag också vara det”, log Sebastian och kramade mjukt om min hand.
Jag svalde hårt och försökte le, men det gick inte särskilt bra. Hur skulle det kunna gå bra att le efter att han berättat något så hemskt?
”Men.. du kommer bli frisk, väl?”
Han log och såg på mig en lång stund.
”Jag tror det. Dom har ju bra mediciner nu. Jag fattar att det kommer bli jobbigt men jag brukar ju klara det mesta”, flinade han.
Jag förstod inte hur han kunde flina, var han inte lika chockad och rädd som jag?
Och jag förstod inte heller hur han kunde se så vacker ut att jag nästan tappade andan. Hur kunde man vara så vacker?
”Det brukar du”, log jag.
Sebastian var stark.

Jag hatar korridoren som leder till hans rum, hatar varenda minut det tar att ta sig dit. Dom vita väggarna. Allt det vita; golven, sängarna, läkarna i sina vita rockar, kuddarna, fönsterbrädena, dörrarna. Bara vitt tills att jag når hans rum. Sebastian tycker inte ens om vitt. Efter att man passerat dom automatiska dubbeldörrarna känns det som att man är helt instängd i en jäkla låda och som om luften skulle kunna ta slut när som helst.  
Varför går bara läkarna runt i korridorerna som om allting är bra? Varför försöker dom inte mer? Läkare får inte ge upp. Vem ska då hjälpa mig hålla hoppet uppe? Nu när inte du kan..

”Gud jag har längtat efter det här hela dagen”, mumlade Sebastian med ett leende och drog mig intill sig för att sedan mjukt trycka sina läppar mot mina. Jag älskade hans läppar, jag älskade hur han alltid började lite trevande för att sedan låta kyssen bli häftigare. Jag älskade att få dra fingrarna genom hans svarta hår. Och jag älskade hur han viskade ’Jag älskar dig så mycket Casey.’
”Jag har också längtat”, viskade jag tillbaks och kysste honom mjukt.
Han hade sin speciella smak som jag inte kunde beskriva men som var helt underbar. Jag kände mig alltid så trygg i hans famn, som om ingenting kunde skada mig just då. Ändå var det han som behövde skyddas just nu, och jag ville så gärna kunna göra det, skydda honom från allt hemskt.
”Shiet, du får mig att tappa andan”, skrattade Sebastian.

Gud så jag älskar ditt skratt. Det får mig alltid att bli alldeles varm i hela kroppen. Det var länge sedan jag hörde dig skratta nu. Din kropp kanske inte skulle kunna hålla ihop om du skrattade. Men ändå, vad skulle du skratta åt? Det fanns ingenting kul i det här. På det här hemska falska stället. Dom borde döpa om det till ’falska förhoppningar.’ För jag hade verkligen haft förhoppningar, du med, men ju längre tid som gick ju mindre blev det där hoppet. Ändå hade jag fortfarande inte sett dig rädd en enda gång sedan vi kommit hit. Men rädd måste du väl ändå vara? Jag är rädd Bas, så in i helvete rädd.
Vi har pratat om det här många gånger, du vill inte att jag ska vara ledsen och rädd för då blir du också det. Men hur ska jag kunna låta bli? Du betyder allt för mig. Jag vill inte att du ska vara så här svag. Det passar dig inte. Du har alltid varit så full av energi. Varför kan inte bara någon hjälpa dig? För jag kan inte. Hur mycket jag än vill.

”Jag kanske kommer att tappa hår och sånt där, men jag kanske blir skitsnygg som flintis?” Sebastian drog på munnen till ett snett leende.
Jag var glad att han tog allt så bra, han kanske hade rätt, allt skulle bli bra igen.
”Du kommer vara jättehet”, flinade jag och pussade honom snabbt.
”Fast jag är lite tveksam till dom där vita sjukhusskjortorna, vit är inte riktigt min färg”, funderade han och drog handen genom håret. ”Tror du jag kan få ha någon av mina bandtröjor?” Ett leende började leka på hans läppar igen.
”Du kommer få folk att svimma om du ska gå runt i bara t-shirt och kalsonger i korridorerna och vara snygg”, skämtade jag och tog tag i hans hand igen där vi gick på gatan. Det var lite kallt ute men det var ändå mysigt att gå bredvid honom. Vi hade varit inne i stan och kollat på massa rockaffärer, Sebastian hade hittat två nya bandtröjor och jag hade köpt en ring till läppen. Han skrattade det där skrattet jag älskade.
”Du får väl se till att vara med mig på rummet så slipper jag gå runt i korridorerna.”

Och jag hade varit inne i ditt rum sedan den dagen du lades in. Jag blev tvungen att åka hem ibland för att byta kläder och duscha, men annars satt jag där varje dag och låg bredvid dig i sängen varje natt. Jag hade märkt hur du blivit svagare..
Dom första veckorna hade vi legat och pratat till sent på kvällarna. Du hade fått dina behandlingar men vi hade fortsatt prata om allt möjligt och haft riktigt kul. Men sedan hade du börjat somna tidigare och tidigare och nu sov du nästan hela tiden. Men du hade faktiskt inte tappat håret. Det fanns vissa som inte gjorde det och du var en av dom. Så jag kunde fortfarande stryka handen genom ditt svarta hår. Sakta tvinna dina hårtester kring mina fingrar..
En kväll hade jag frågat om du inte var rädd men du hade bara lett lite.
”Jag är rädd för att vara ifrån dig. Men inte för att..”
Vi uttalade sällan det där ordet. Som om det hemska skulle försvinna om vi inte låtsades om det. Du hade fortfarande två droppnålar kvar i armarna och en slang var fortfarande ikopplad, men den gjorde knappt någon nytta längre. Din kropp svarade inte på medicinen längre, som doktorn hade sagt. Och det fanns tydligen inga mirakelmediciner som kunde hjälpa dig. Läkare ska inte ge upp.. Speciellt inte när det handlar om en kille som bara är 18 år..

Det fick helt enkelt vara nog nu. Skulle han tvingas ligga i det här rummet dag in och dag ut, vecka efter vecka, så skulle han åtminstone slippa den vita färgen.
”He.. vad har du med dig..?”
Dörren gled igen bakom mig och jag släppte ner den onormalt tunga hinken på golvet. Jag hade aldrig varit den muskulösa typen.
”Jag tänkte att.. vi ska måla om ditt rum lite. Eller
jag, du kan få vara observatör och kolla ifall jag missar någon fläck”, förklarade jag och kunde sedan inte hålla tillbaks flinet. ”Ska jag ställa en stol under handtaget tror du?”
”Vad fan.. är du seriös?” Skrattade Sebastian ifrån sängen och hasade sig upp mot sänggaveln så att han satt upp istället.
”Ser jag oseriös ut eller?” frågade jag och höll upp den medhavda rollern.
Han hade nog ändå inte riktigt trott på mig för när jag väl dragit det första svarta färgtaget flämtade han till. Jag skulle förmodligen få en utskällning som fick dom övriga fula vita väggarna på hela sjukhuset att skaka, men det var det värt. Sebastian var värt allt.
”Så vad tycker du?” frågade jag efter att ha täckt den sista lilla ytan med färg.
”Att du är en sjukt sexig målare..”
Mina kinder hettade till när Sebastian såg på mig under den svarta luggen och bet tag i den silvriga ringen som prydde hans underläpp. ”Äsch..”
När jag lagt mig till rätta bredvid honom spred sig ett flin över hans läppar igen. ”Fatta hur galna dom kommer bli när dom upptäcker det här. Men det är helt sjukt snyggt..”, sa han och såg sig omkring innan blicken fästes på mig. ”Tack baby.”




”Casey?”
Jag såg snabbt mot dig när du hest sa mitt namn.
”Jag är här”, log jag och tog tag i din hand.
”Hur länge har jag sovit?”
Jag såg ut genom fönstret, det var nästan mörkt nu.
”Några timmar. Vill du ha någonting?”
Han log och skakade på huvudet.
”Det räcker att du är här.”
”Jag lämnar dig inte.”
Jag kände klumpen i halsen när en mening ekade i mitt huvud. ’Men du lämnar snart mig.’
”Bas?”
Han log och såg på mig. ”Jaa?”
Du var så blek, det svarta håret mot den vita huden var en oerhörd kontrast. Du såg så svag ut.. Jag blinkade snabbt till några gånger så att inte tårarna skulle kunna tränga fram. Jag tillät dom bara göra det när han sov.
”Hur.. länge tror du..” Jag avslutade inte meningen men han förstod.
”Det känns inte så himla hoppfullt nu faktiskt.. Jag vet inte.. dom tog prover precis efter att du åkt hem och dom var lite.. ganska mycket.. sämre än sist.. så.. inte så länge tror jag.”
Jag hörde att han tyckte det här var jobbigare att prata om än han ville ge sken av. Han låg och pratade om hur lång tid han hade kvar och ändå tänkte han på mig, ville inte göra mig rädd. Hur kunde man vara så osjälvisk? Men jag var redan rädd. Jag nickade sakta och kramade om hans hand igen.
”Du vet att jag skulle hjälpa dig om jag kunde..” viskade jag.
Han nickade och såg på mig med sina vackra ögon.
”Du hjälper mig genom att bara vara här.”
Jag nickade sakta men sa ingenting. Jag litade inte på att min röst skulle hålla.
”Vi kan väl prata om något trevligare än varför jag ligger här..”, flinade Sebastian efter en stund och vände sig lite mer om på sidan för att kunna se på mig. ”Minns du när vi var på den där konserten med Aiden?”
Jag log och nickade. Det var klart jag mindes den. Det var den första konserten vi gått på tillsammans och den hade varit jättebra.
”Den var skitbra, och vi var så jävla hesa efteråt, vi kunde knappt prata”, flinade jag.
Efter att ha stått och skriksjungit i över en timme så lät inte rösten särskilt bra. Vi hade fått lov att väsa till varandra efteråt och varje gång någon av oss sagt någonting hade vi brutit ihop av skratt bara för att det lät så kul. Bas flinade och nickade.
”Och så ville vi inte gå hem på en gång så vi gick till parken och la oss mitt på gräset och bara såg upp på himmelen. Det var mysigt.”
Vi hade försökt räkna stjärnorna men gett upp ganska fort och bara legat där och sett upp på alla dom lysande kloten. Det hade varit så tyst och mörkt, som om det bara varit vi två som fanns.
”Fast jag kommer ihåg vem som hade myror innanför hela tröjan sedan när vi reste oss upp igen”, sa jag med ett retsamt leende. Det var faktiskt skönt att få prata om lite roliga minnen istället för att bara prata om sorgsna saker.
”Jag fattar inte varför dom valde just mig! Dom borde väl ha gett sig på dig med!” Han flinade och mötte min blick.
Jag klarade ändå inte av att prata om roligare saker särskilt länge utan bet mig hårt i läppen då tårarna hotade att ta sig fram igen. Vi skulle aldrig få gå på konsert tillsammans igen.. Vi skulle inte kunna ligga i gräset och se upp på stjärnorna. Sebastian märkte att jag började bli ledsen och såg på mig.
”Du kommer klara dig bra Cas..”, log han.
Då kunde jag inte hålla tillbaks.
”Nej Bas, jag kommer inte alls klara mig bra utan dig. Jag vill inte vara utan dig”, sa jag ynkligt. Jag kände mig självisk som klagade så här. Det var redan tusen gånger värre för honom och nu gjorde jag det ytterligare svårare för honom.
”Kom.” Han flyttade åt sig lite i sin säng.
Jag reste mig upp från stolen och kröp ner bredvid honom i sängen. Han la sina armar om mig och jag kände mig faktiskt lite tryggare.
”Du kanske visst blir frisk..”, sa jag tyst varpå han strök mig över håret.
”Nej Casey, jag kommer inte bli frisk.”
Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och lät tårarna rinna. Efter ett tag somnade jag i hans famn.

När jag vaknade var det alldeles mörkt i rummet och jag vände blicken mot Sebastian för att kolla om han var vaken. Det var han. Och han såg ut att må väldigt dåligt.
”Vad är det Bas?” frågade jag snabbt och satte mig upp.
”Det.. gör ont”, fick han ansträngt fram.
”Ska jag hämta någon?”
Han nickade och slöt ögonen. ”Tryck på knappen.”
Jag gjorde som han sa och tryckte snabbt på den röda knappen. Kort därefter kom en sköterska in.
”Han har ont”, sa jag oroligt och såg ner på honom.
”Du ska få smärtstillande. Jag kommer strax tillbaka”, sa sköterskan efter att ha kollat till Sebastian.
Jag strök handen över hans bleka kind.
”Det går bra”, viskade jag och reste mig försiktigt ur sängen så att sköterskan skulle kunna ge honom medicinen sedan. Han öppnade inte ögonen utan nickade bara. Det gjorde ont i mig att se honom må så dåligt.
Dörren öppnades igen och sköterskan kom in med en spruta med någon genomskinlig vätska. Efter att hon sprutat in det i Sebastian droppkanyl såg hon ner på honom och sa något. Jag hörde inte riktigt vad då jag stod en bit ifrån. Han nickade och sköterskan gick mot dörren igen. Hon stannade till vid mig.
”Du ska nog förbereda dig på att.. han inte har så långt kvar. Han behöver dig.” Hon rörde snabbt vid min axel och gick sedan ut ifrån rummet.
Det var som att jag frös till is. Inte nu. Inte än. Jag kände hur händerna darrade till lite och jag fick inte fram några ord. Jag gick istället tillbaks till Sebastians säng och kröp ner bredvid honom igen. Jag ville vara nära. Han såg inte ut att ha lika ont nu men vi förstod båda två. Det här kunde bli vår sista natt. Jag strök honom mjukt över håret och han vred lite på huvudet och mötte mina läppar. Jag kysste honom och la mina armar om honom.
”Jag älskar dig”, viskade jag.
Han log faktiskt och mötte min blick. ”Jag älskar dig med. Du är så himla fin.”
”Fast du är fortfarande hetast”. Jag fick fram ett flin och han skrattade lågt till.
Jag har aldrig blivit både så glad och ledsen över att höra det där skrattet. Kanske var det sista gången..
Han låg tyst en stund och såg sedan på mig igen.
”Jag känner mig så svag.. Jag gillar det inte.”
Jag kramade honom hårt, jag skulle försöka hålla ihop honom så länge det gick.
”Men vet du..”, fortsatte han. ”Jag är glad att det är jag och inte du.”
Det fick mina tårar att börja rinna igen. Jag visste att jag inte skulle sova mer inatt. Jag vågade inte sluta ögonen en sekund. Och så fort han varit tyst en stund var jag tvungen att fråga honom något för att se att han.. att han var kvar med mig. Jag höll hans hand hårt.
Men efter en stund kände jag hans grepp släppa lite.
”Sebastian..? Bas?”
Han öppnade sakta ögonen och såg på mig.
”Kyss mig”, viskade han.
Han såg så bedjande ut. Jag skulle aldrig säga nej till att kyssa honom och jag tryckte mina läppar emot hans. Han besvarade min kyss men inte lika häftigt som han gjort förut och greppet om min hand släppte ännu mer. Min underläpp började darra och jag såg på honom med tårfyllda ögon. Så till slut släppte hans hand helt taget om min och jag kramade hårt om den, vägrade släppa honom.
”Sebastian?” frågade jag med darrande röst.
Den gången svarade han inte.


Shattered emeralds - oneshot m/m - FÖRSTA DELEN

(eftersom blogg.se tydligen blivit en bitch sedan jag la upp ett kapitel här sist och nu gjort någon teckenbegränsning så har jag fått lov att dela upp oneshoten i två inlägg. Det här är alltså DEL 1!)

Här kommer en oneshot, en ganska lång sådan haha, som jag skrev klart för någon dag sedan. Från att inte haft någon skrivlust alls till crash på ett tag och inte haft nån idèe till nånting annat heller så är jag jätteglad över att jag fick ihop den här, och personligen så tycker jag om den :) Men det kanske finns andra som tycker att den är för hoppig, långdragen eller bara tråkig. Men såklart hoppas jag att någon mer ska tycka om den. Ni är jättesnälla om ni skriver någon rad om vad ni tyckte, och väldigt gärna något lite mer konkret så att jag får veta Vad som var bra. Och har ni några synpunkter på vad som hade kunnat ändrats eller något som ni tycker saknas så säg gärna det också! Och eftersom m/m ligger mig varmast om hjärtat när det gäller att skriva så är även den här i den genren såklart ;)

 
 
 
För ett och ett halvt år sedan tvingade jag mig upp ifrån sängen trots förkylningen som gjort mina annars så glittrande oceanögon till grumliga regnpölar, fått min i vanliga fall ljusa röst att låta som Bonnie Tylers och huvudet att förstoras till storleken av en luftballong. 3 timmar senare skulle jag ändå ha glömt allt det där och varit löjligt tacksam mot Cornelia som släpat med mig.
Den där kvällen för nästan två år sedan hade jag fortfarande ingen aning om att en enda fest skulle kunna förändra så mycket, hur det skulle påverka mig i en lång tid framöver. Jag hade inte vetat att det skulle ta med mig i en karusell som snurrade precis lagomt för att få det att pirra och hisna i kroppen på det härliga sättet men i nästa stund snurra alldeles för snabbt för att jag skulle kunna ta mig av.

- Juli 2011
”Men det blir kul Sam! Du behöver komma ut lite, det är därför du inte blir frisk.”
Hennes röst skar i mina öron och jag drog bort telefonen en bit ifrån örat. Jag tvivlade starkt på att festande skulle få mig att friskna till, det lät liksom mer logiskt att det skulle gå snabbare om jag låg nedbäddad i sängen med bra musik, av någon anledning var placebo enda musiken som inte skar i öronen i mitt tillfälliga tillstånd, och varm choklad. Men tydligen inte om man skulle lyssna på min kompis. Jag och Cornelia hade egentligen inte känt varandra i mer än ett år men vi hade kul tillsammans och hon fick en oftast på bra humör med sin färgglada uppenbarelse och sitt spralliga humör. Observera ’oftast.’
”Seriöst, jag orkar inte ens resa mig upp för att släppa in Ruffsen.” Nej det var inte en hund även om alla jämt påpekade att det definitivt var ett hundnamn och inte ett namn för en katt.
”Se till att orka om en timme då, för då kommer jag att stå och plinga på dörren tills du öppnar. Ta en dusch också för du stinker förmodligen. Puss!”
Det var inte direkt första gången hon lagt på innan jag hunnit svara.
”Jag luktar fan inte äck..”, började jag mumla för mig själv men stoppade mig själv efter att ha känt efter. Kanske då.
Jag hade väl ingenting emot att festa egentligen, bortsett från att jag var sjuk just nu, men jag skulle inte känna någon alls på den där festen. Cornelias gamla estetklass skulle det visst vara fast som hon hävdade att man fick ta med andra till också, och då tyckte hon alltså att det bästa valet var en snorig ex-samhällare som var allt annat än på partyhumör. Verkar jättelogiskt eller hur?

Av någon anledning hade jag ändå ryckt upp mig själv och när den uttalade timmen gått hade jag faktiskt både bäddat sängen, duschat och klätt på mig i något mer anständigt än svarta boxershorts. Det finns fortfarande stunder då jag förbannar mig själv över att jag gjorde just det där, att jag istället borde ha stannat hemma och aldrig träffat.. Och andra gånger kan jag ändå inte ångra mig helt och hållet, trots allt det onda och sårade så vill jag ändå inte ta tillbaka det jag upplevt, allt det innan det sårade och onda.

Hissen gnisslade oroväckande och jag höjde ena ögonbrynet mot Cornelia som stod på motsatta sidan.
”Du hade inte kunnat gå barfota dom tre trapporna bara?”
Jag hade sagt att vi borde ta trapporna men Cornelia hade som förklaring bara pekat på sina svartvitpricka klackskor.
”Den låter säkert alltid så här”, sa hon och log oskyldigt mot mig.
Jag flinade tillbaks mot henne innan jag kastade en snabb blick på mig själv i spegeln. Enligt Cornelia såg jag skitsnygg ut för att ha legat i sängen hela dagen, och dom föregående två dagarna, och jag själv kunde väl gå så pass långt att säga att jag såg skaplig ut men inte mer än så. Ögonen såg fortfarande trötta ut men var nu svagt inramade med kajal. Ögonfransarna var både långa, täta och naturligt svarta och det var mer än en gång som jag fått frågan om jag använde mascara. Det tillsammans med den ljusa hudtonen och släta hyn fick mig nästan att liknas vid ett dockansikte. Om jag tyckte att det var positivt eller negativt brukade ändras från dag till dag. Håret var jag i alla fall nöjd med; ett vitblonderat fluffigt hår med en snedludd som räckte ner till käkbenet ungefär. Dom anständigare kläderna bestod av ett par ganska nyinköpta svarta dr denim-jeans som jag visste skulle ha lämnat massa svarta streck över hela benen när jag tog av mig dom senare, och en grå viskos-t-shirt med något djupare halslinning.
”Se! Vi klarade oss”, utbrast Cornelia och drog tag i min arm när hissen stannat på rätt våning.
”Jag är smickrad att jag är ditt förstahandsval men jag känner inte alls för det här”, suckade jag lågt i samma stund som Cornelia sträckte ut handen mot ringklockan.
”Men det blir kul Sam, alla är jätteschyssta.”
”Och alla känner varandra”, påpekade jag. Egentligen var jag inte en så blyg kille av mig men jag kunde inte heller påstå att jag kände mig jättebekväm i stora sällskap med enbart nya ansikten.
”Man fick ju ta med andra också så jag kommer säkert inte heller känna alla, sluta mesa dig.” Hon kramade om min arm igen med ett snett leende innan hon plingade på. ”Får du jättetråkigt så går vi hem, okej?”
Jag log tacksamt mot henne men visste samtidigt att jag inte skulle tillåta att hon lämnade en fest hon gärna ville gå på för min skull.

Det kändes lite som att komma in i en annan värld i jämförelse med det gråa, tysta trapphuset. Temperaturen måste ha legat på minst tjugofem grader och inredningen skulle ha kunnat platsa i vilket japanskt magasin som helst. Glatt överraskat hörde jag att Senses fail spelades för tillfället och fick känslan av att det kanske skulle kunna bli lite bra ändå.
”Cornelia! Hej!” Nathalie, som höll festen och som jag åtminstone kände till genom utseendet ifrån skolan, kom ut i hallen med ett stort leende på läpparna. En stor vit rosett prydde hennes svarta långa hår.
”Hej! Jag tog med mig Sam.”
Hennes blick vändes mot mig igen. ”Kul! Det var länge sen jag såg dig. Här, jag tar era jackor”, fortsatte hon och höll fram båda händerna.
När Cornelia hälsade på ännu flera av sina gamla klasskompisar gick jag vidare in mot vardagsrummet själv. Det kändes så dumt att stå där bredvid alldeles tyst bara. Det var klart att dom hade mer att prata om.
Soffan var ganska så fullsatt så jag lutade mig mot väggen intill en stor svart bokhylla. Det kunde vara rätt intressant att bara studera andra människor, och förhoppningsvis skulle ingen lägga märke till den okända tönten som befann sig på en fest där han egentligen inte alls borde vara. Det var så det kändes.
”Gud kan någon byta till någon riktig musik?” utbrast en rödhårig tjej som satt på soffans armstöd. Senses fail hade bytts till ännu ett av mina favoritband; my chemical romance, dessutom en låt ifrån början av deras karriär vilken jag tyckte var deras absolut bästa period.
”Vad är riktig musik då?” frågade någon och jag sökte genast med blicken efter röstens ägare.
”Typ Rihanna, Lady gaga..”
”Kallar du det riktig musik?” Tonläget var halvt chockat, halvt roat och jag kände att jag redan tyckte om den där killen, fastän jag inte ens hade ett ansikte på honom än.
”Handlar inte varenda text om att festa, klandra ner på killar men ändå hur man har sex med dom på typ alla möjliga sätt?”
Jag hade verkligen inte tänkt lägga mig i men på något sätt hade min mun öppnats ändå. Det blev lätt så när det handlade om musik och särskilt när någon klandrade ner på något band som betydde väldigt mycket för mig.
”Exakt!” Killen som dittills bara haft en röst blev plötsligt synlig då han lutade sig fram i soffan, inträngd mellan en kille och en tjej. Jag fick ett två sekunders hjärtstopp.
Inte nog med att han verkade tycka väldigt bra saker så prickade han dessutom in typ varenda punkt på min lista över hur en skitsnygg kille skulle se ut. I motsats till mitt eget hår så var hans halvlånga rufs med snedlugg nattsvart, han såg lång ut fastän han satt och ansiktet hade dom där svagt framträdande kantiga dragen som jag tyckte var så sexigt.

En halvtimme senare kunde jag inte bry mig mindre i att jag inte kände någon mer än Cornelia och att hon dessutom verkade vara spårlöst borta. Eller så var jag bara inte tillräckligt uppmärksam för att hitta henne med blicken. Anledningen till det där var att den svarthårige killen hade joinat mig intill bokhyllan med kommentaren ’Hej musikkompis!’ och utan vidare hade vi hamnat sittandes i hörnet med ryggarna lutade mot den svartvitblommiga väggen.
”Har du sett dom live? My chemical romance?”
Jag nickade och kunde inte låta bli att titta lite extra på hans tatuerade armar som han hade lagt över dom uppdragna knäna. Han hade en svart enkel skjorta på sig med en något v-ringad vit t-shirt under och tatueringarna såg ut att fortsätta upp under skjortärmarna. Inte helt förvånande kanske så var gaddar ytterligare en punkt på min lista över saker som var oerhört attraherande på killar.
”I globen 2009, helt sjukt. Var du också där?”
”Yes det var jag! Fy fan var bra det var.” Han skrattade lågt till i precis samma stund som ett hest skratt lämnade mina egna läppar. Det var tyst i några korta minuter och förmodligen så tänkte vi båda två på den magiska kvällen för två år sedan.
”Så gick du i samma klass som dom eller?” undrade han sedan och nickade mot en grupp ex-estetare.
”Nej shiet jag känner ingen alls här, förutom Cornelia då. Det var hon som envisades med att jag skulle följa med.” Det kändes som att jag borde ha kommit ihåg honom om han gått på samma skola som mig och borde inte Cornelia ha använt honom som ett argument för att få med mig till festen ifall hon hade gått i samma klass som honom? Trots att vi inte känt varandra jättelänge så visste hon vilken musiknörd jag var och vilken typ av killar jag tyckte om.
Jag fick mitt svar innan jag hunnit fråga.
”Samma här då! Jag är Nathalies halvbrorsa, och tydligen tyckte hon att jag skulle komma hit. Jag var lite tveksam måste jag säga”, flinade han innan han petade till en av sina två snakebites han hade i underläppen (Punkt fyra.) ”Fast nu känns det rätt okej ändå.” Han gav mig en hastig blick innan han rättade till luggen.
Antydde han något nu eller var det bara något helt oskyldigt? Förmodligen det senare. Bara för att han hade det där utseendet var det ingen garanti för att han var gay eller bisexuell.
”Och jag är egentligen sjuk så..”, flinade jag tillbaks och vågade inte riktigt låtsas om det sista han sagt.
”Jag tyckte du lät lite hes, men vissa gör ju det ändå. Men fan vad jobbigt.”
”Det är bättre nu i alla fall.”
”Bra det.” Hans ögon mötte mina och jag kunde inte hindra pirret i kroppen. Jäklar vad snygg han var.

Just det där ögonblicket skulle jag alltid komma ihåg; då jag verkligen såg hans djupgröna ögon för första gången. Dom såg så totalt harmlösa ut, så fina och omtänksamma och som att dom speglade hela hans själ. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att dom ögonen skulle kunna orsaka smärta. Det verkade inte rimligt. Även om jag skulle vilja glömma bort hur just dom där ögonen såg ut så skulle det inte gå; bland tusentals gröna blickar skulle jag kunna peka ut dom rätta smaragderna.
….
Jag hatar smaragder.

”Vill du ha något att dricka?” Han tog stöd med ena handen, några fingrar prydda med ringar, innan han reste sig upp.
”Njae jag tror jag skippar det idag, jag hade feber inatt..”
”Smart tänkt.” Han gav mig ett snett leende innan han försvann mot vad jag antog var köket. Jag hade liksom inte sett mig omkring så mycket utan mest tillbringat tiden sittandes i ett hörn. Inget jag klagade på dock. Fast nu då? Skulle han komma tillbaks eller var jag töntig som satt kvar där? Det var ju inget ovanligt på fester att man pratade en stund med någon och sedan gick vidare till några andra. Åtminstone inte om man var av den sociala typen.
”Sam! Förlåt jag letade efter dig men du var helt borta. Har du jättetråkigt?” Cornelia såg en aning orolig ut och satte sig ner bredvid mig. Den svarta tyllkjolen tog upp dubbelt så mycket plats än hon själv.
”Åh nej det är ingen fara, jag har inte tråkigt”, log jag större än vad jag hade gjort dom senaste tre dagarna.
”Det är kul att sitta här för dig själv på golvet halvt gömd bredvid en bokhylla?” Hon såg inte helt övertygad ut.
”Jag har inte suttit själv. Jag har snackat med..” Jag insåg att jag faktiskt inte visste vad han hette. Vi hade varit så inne i diskussioner om äcklig kommersiell musik och underbara konserter att sådant liksom glömts bort. ”.. Nathalies halvbrorsa. Jag vet inte vad han heter dock..”
”Sebbe? Hon pratade om honom men jag har inte ens sett honom.” Lagomt när hon avslutat meningen såg jag den där långa, smala skönheten komma in i vardagsrummet igen, den här gången med en ölflaska i handen. Sebastian alltså.
”Där är han”, sa jag och försökte att inte le alltför stort.
”Är det han?” Cornelia spände blicken i mig innan hon sprack upp i ett väldigt glatt, väldigt retsamt leende. ”Då förstår jag att du inte har haft tråkigt.”
”Lägg av”, flinade jag.
”Åh den här låten måste jag dansa till! Lycka till!” Nästan övernaturligt snabbt hade hon rest sig upp och försvunnit iväg. Tydligen hade jag inte heller behövt oroa mig över att sitta kvar som en tönt för Sebastian styrde självsäkert stegen mot mig innan han tog plats bredvid igen. Jag visste att jag inbillade mig men jag tyckte mig känna värmen ifrån hans lår fastän det inte ens nuddade vid mitt.
”Man får typ cellskräck i det där köket”, sa han flinande innan han fortsatte. ”Vad heter du föressten?”
”Sam, och du heter Sebastian va?”
”Visste du det?” frågade han förvånat.
”Cornelia sa det.”
”Jasså.” Han log och tog en klunk ur flaskan. ”Men säg Sebbe. Eller Bas.”
Han lät bestämd på den punkten så jag nickade bara med ett leende.


Minuterna flöt på till timmar och vi blev liksom kvar där. Samtalsämnena avlöste varandra och någon obekväm tystnad var inte ens i närheten. Men hur gärna jag än ville så kunde jag inte bara låtsas som att jag var helt frist. Hittills hade jag ändå mått rätt bra men nu började den där luftballongskänslan ta över huvudet igen. ”Jag tror jag ska gå ut och ta lite luft bara”, informerade jag Sebbe om och reste stelt på mig. Att röra benen igen efter att ha suttit i samma ställning i timmar kan med lätthet liknas vid tortyr.
”Jag hänger på, jag har en dum ovana att behöva dra i mig lite gift då och då.” Jag tyckte om det där sneda leendet han hade och kunde inte annat än le tillbaks.
Vi trängde oss fram till balkongen men insåg ganska snabbt att det inte skulle bli det lättaste att ta sig ut. Den var inte alls stor och väldigt mycket folk befann sig på den.
”Kanske enklare att gå ut där nere..?” föreslog Sebbe alldeles bakom mig.
”Förmodligen.”
Efter en del letande i hallen hittade jag på min jacka som Nathalie hängt upp och drog därefter på mig conversen. Det var ett under att dom fortfarande höll ihop så slitna som dom var, men jag var glad så länge dom kämpade på. Ett rätt dåligt betalt extrajobb på Subway gjorde inte att man så gärna slängde ut 700 spänn på ett par skor.
”Gud vad skönt med riktig luft”, sa Sebbe i samma stund som den tunga porten slog igen efter oss. Jag kunde inte annat än hålla med. Det var inte kallt ute men den där sköna svala luften som sommarkvällarna ibland bjuder på. Han drog fram ett svart ciggpaket ur fickan som man kunde läsa Black Devil på.
”Röker du?” Han höll frågande fram paketet. ”Fast det kanske också är bra att undvika om du är sjuk i halsen.”
”’Sjuk i halsen’..”, jag kunde inte låta bli att skratta till. Det lät kul. ”Nej men jag har typ slutat, tack ändå.”
Jag studerade honom så diskret jag kunde när han fipplade med tändaren med en väldigt koncentrerad blick innan han till sist fick fram eld och satte cigaretten mellan läpparna. Den svarta luggen hade fallit ner i ögonen men drogs snart undan av några långa fingrar.
”Har du fler syskon än Nathalie?”
”Nope, och jag har egentligen inte vuxit upp med henne heller, jag har alltid bott med pappa, ja tills jag flyttade hemifrån alltså.” Han blåste långsamt ut röken och såg sedan på mig igen. ”Du då? Har du syskon?”
”Nej jag är ensambarn”, log jag svagt. Allt jag hade önskat mig när jag var liten var en storebrorsa. Nu spelade det inte så stor roll längre.
Trots att det var lördagkväll, att mycket folk borde vara ute och vi befann oss i ett stort lägenhetsområde så var det ovanligt tyst. Det som bröt tystnaden var det egentligen låga ljudet då Sebbe tappade sin tändare i backen.
Jag böjde mig ner för att ta upp den då den hamnat närmare mina fötter än hans och det var inte förrän jag sträckte fram handen mot den som jag såg att en till hand gjorde samma sak. Innan jag riktigt hann reagera och dra undan den så hade våra händer snuddat vid varandra.
”Oj”, kom det nervöst ut mellan mina läppar och jag skrattade lågt till samtidigt som Sebbe ännu en gång. Sedan blev det väldigt tyst och när jag långsamt såg upp möttes våra blickar. Trots det korta snuddandet så kändes det fortfarande som att stötar pulserade genom hela handen.
Till sist var det ändå Sebbe som slöt handen om tändaren och reste sig upp. Jag visste inte varför men det var som att jag bara visste att han hade känt likadant. Den där stöten. Tystnaden talade plötsligt väldigt tydligt.

”Jag tror jag ska gå hem faktiskt.. jag börjar känna av den där huvudvärken igen.” Den hesa rösten talade väl även ganska tydligt den. En fest hade uppenbarligen inte helt botat mig.
Jag visste inte hur länge vi hade stått där ute men jag visste att jag hade tyckt om det. Tanken på att jag kanske inte skulle träffa Sebbe någonting mer var dock jobbig på ett skrämmande sätt. Skrämmande för att jag inte borde ha hunnit fästa mig så mycket vid honom redan. Ja vi hade haft kul och pratet hade flutit på hur bra som helst, vi tyckte likadant om både musik och en del annat, och han verkade lika schysst som han var snygg, men det borde inte få mig att fundera så långt fram som om vi skulle ses igen någon gång eller inte.
”Åh vad jobbigt, men jag tror att jag också ska dra. Nu försvinner ju mitt sällskap med”, tillade han med det där sneda leendet.
Var det där en antydan då? Gud det här gjorde mig helt förvirrad. Men inte på ett helt ovälkommet sätt.
”Det finns säkert några roliga typer du kan umgås med där uppe.” Jag tittade upp mot det fönstret som jag trodde var till Nathalies kök. Men det kunde å andra sidan vara någon helt annans lägenhet, jag hade inte någon mer koll än att vi varit på tredje våningen.
”Sådana som tycker att Katy Perry och Lady gaga gör riktig musik menar du?”
Jag drog handen genom det vita håret med ett skratt. ”Kanske inte då.”
Inne i lägenheten gjorde jag ett försök att hitta Cornelia och precis då jag tänkte ge upp fick jag syn på henne i ena hörnet av soffan.
”Du jag går hem nu.” Jag fick lov att höja rösten för att höras över musiken som hade blivit betydligt högre sedan vi kom.
”Nej men varför dååå? Kom och sätt dig”, hon försökte dra ner mig i soffan men jag skrattade bara lite och drog mig loss. ”Jag mår inte så bra, men vi hörs va?”
Trots den tydliga påverkan av alkohol nickade hon mer seriöst och gav mig ett leende. ”Det gör vi. Men annars kan jag följa med dig nu.”
”Nej det är lugnt, ha det så kul.” Jag böjde mig ner och kramade henne och omslöts samtidigt av den blommiga parfymen hon bar.

Jag har aldrig riktigt kunna bestämma mig om jag tror på ödet eller slumpen. Kanske någon blandning? Det hade kunnat vara en sjukt konstig slump bara. Men om det var ödet så förstår jag inte riktigt vad det var för mening med det? Vem hade velat att jag skulle uppleva allt det där för att sedan krossa det? Vad hade jag gjort för ont liksom? Men kanske var det som jag själv hade tänkt; jag ville inte göra det ogjort heller, jag ville inte radera dom fina upplevelserna. Ödet kanske hade resonerat likadant.

”Vilket håll ska du åt?” undrade Sebbe när vi befann oss ute i sommarnatten igen som hade börjat mörkna.
”Mot Östermalm, på utkanten.”
”Perfekt jag med! Då kan vi ta sällskap en bit då”, log han.
Jag liknar Stockholms innerstad lite med New York fastän jag aldrig varit där. Det spelar ingen roll vilken tid eller dag det är; staden sover aldrig riktigt helt där. Men hamnar man bara lite i utkanten så kan det kännas som att man är den enda levande varelsen på jorden. Eller två just nu då. Inga bilar hördes, inga sirener, inget skrålande ifrån fulla fjortisar eller överdrivna skratt ifrån ännu mer överdrivna män i stora sällskap.
”Ska du också hitåt?” flinade jag när vi en kvart senare befann oss i Östermalmsområdet och redan hade tagit av på samma vägar tre gånger.
”Japp”, skrattade Sebbe förvånat till. ”Seriöst vart bor du?”
”Kristallvägen..” Det var ingen stor gata så kanske skulle han inte ens veta vart den låg även om han uppenbarligen verkade bo i närheten.
”Va? Är du allvarlig?”
Jag nickade långsamt och såg lite undrande på honom. Varför skulle jag inte?
”Fan vad kul, jag bor också där ju!”

Det visade sig att Sebbe hade flyttat dit för knappt en månad sedan, i A-huset medans jag bodde i B-huset. Vi hade inte ens sett varandra, hur knäppt var inte det? Han hade bott i trapphuset bredvid mig utan att jag haft en aning om det. Vad var oddsen för det liksom? Precis som att jag alltid skulle komma ihåg när jag såg hans ögon för första gången så skulle jag alltid komma ihåg den löjliga glädjen jag kände i just den sekunden vi insåg att vi i princip bodde grannar. Jag ville ju gärna prata med honom igen och det hade med ens blivit betydligt större chans att jag skulle få göra det.
Det var ändå någonting jag skulle minnas ännu starkare den där kvällen.

”Då lär vi väl ses då..”, sa jag med ett försiktigt leende och såg på honom med det ögat som inte var dolt bakom luggen.
”Det gör vi absolut..”
Det där hade varit ett helt normalt sätt att säga hejdå på men det var någonting som fick oss båda att dröja kvar där utanför min port. Det kändes elektriskt, som att någonting snart skulle kunna blixtra eller spraka till.
”Det var kul ikväll i alla fall, betydligt bättre än vad jag trodde att det skulle bli.”
Jag nickade medhållande.  ”Jaa verkligen, Cornelia kände ju typ alla där så jag hade förmodligen gått hem efter en halvtimme om inte..” Jag tystnade lite då jag insåg vad jag varit på väg att säga. Det var ju ingen hemlighet varför jag stannat kvar och ingenting som Sebbe skulle tycka var konstigt, men jag blev ändå fånigt nervös. Jag hade dessutom en väldigt jobbig egenskap att kunna rodna i både tid och otid.
”Jag hade förmodligen hamnat i bråk med den där Lady gaga-tjejen om inte du dykt upp, och så hade Nathalie kastat ut mig.” Sebbe lät mycket mer avslappnad och skrattade på det där låga sättet igen. ”Föressten..” Han tystnade och innan jag hann fatta vad som hände hade han lutat sig ner och försiktigt tryckt läpparna mot mina. Jag var alldeles för chockad för att kunna göra någonting alls så jag stod där som något freak med stela läppar.
När hans läppar lämnade mina en sekund senare var hans blick betydligt osäkrare än innan. ”Förlåt jag.. det där var dumt.” Han drog handen genom håret och gav ifrån sig något mellanting av ett skratt och en utandning.
”Nej! Jag menar.. nej det var inte dumt.” Kinderna hettade till igen men jag lyckades åtminstone hålla blicken på honom. Det hade typ varit det bästa han hade kunnat göra.
Leendet letade sig tillbaks på hans läppar. ”Godnatt då.”
Nej. Jag hade definitivt fått honom att tro att jag inte alls hade tyckt om det där, kanske att jag var helt straight till och med bara att jag inte hade skrikit rakt ut. Jag hade kunnat tveka i en halv evighet men tog ändå steget fram till honom, sträckte upp handen för att lägga den om hans nacke och tryckte sedan lika mjukt läpparna mot hans.
”Godnatt.”
Innan benen skulle hinna vika sig under mig vände jag mig om och skyndade in i mitt eget trygga trapphus.

 Lika naturligt som det hade känts att prata med Sebbe den där allra första gången vi träffades så hade det lika naturligt blivit att vi börjat umgås mer. Den där första kyssen hade övergått till en hel del fler och utan att jag riktigt hunnit hänga med i det snurrande härliga kaoset så hade vi blivit någonting mer. Vi hade blivit ett Vi. Jag hade haft en flickvän tidigare som jag inte ens varit kär i, jag hade bara inte velat göra henne ledsen genom att säga att jag föredrog pojkar. Det var första terminen i sjuan och fastän det varit ganska taskigt av mig så antog jag att det var okej att vara förvirrad i den åldern.
Det med Sebbe hade varit någonting helt annat. Det hade varit pirrande och mysigt och spännande.

- November 2011
”Ska vi gå ut?”
Jag såg lite tvivlande på Sebbe. Vi befann oss i Sverige och det var november. Vilket är samma sak som svinkallt.
”Nu?” Mobilen låg fortfarande kvar på överkastet inne i Sebbes sovrum men med tanke på att klockan varit runt halv nio senast jag kollade så var det förmodligen rätt sent nu.
”Jag vill gå till ett ställe, jag tror du kommer gilla det också.” Som att jag skulle kunna säga nej efter det där leendet. Jag hade ju fastnat för det redan för fem månader sedan och jag var fortfarande lika förälskad i det.
”Okej då, bäst för dig att jag kommer gilla det”, flinade jag tillbaks och reste mig upp ifrån den svarta soffan.
”Vill du låna en huvtröja eller något?” Sebbe reste också på sig och tog några steg mot sovrummet. Efter en blick ner på min vinröda ganska tunna t-shirt nickade jag tacksamt. Jag mindes fortfarande den där gången när vi ganska så nyligen hade bestämt oss för att vi var tillsammans och jag hade fått låna hans tjocka ,alldeles för stora för mig, huvtröja när jag skulle gå hem. Att det handlade om fyra meter spelade ingen roll. Självklart hade jag inte kunnat låta bli att sniffa lite extra på den när jag kommit innanför dörren och det hade känts så mysigt att ha den på sig att jag hade behållit den på hela natten.
Jag hade precis tagit på mig skorna då han kom ut i hallen och räckte mig just den gråa huvtröjan som jag nyss hade tänkt tillbaks på. Efter att ha dragit den över huvudet gick jag fram till spegeln och drog lite irriterat med fingrarna i håret; idag var ingen bra hårdag, det la sig fel hela tiden. Jag hejdade mig mitt i en rörelse och såg mig om över axeln. Den där känslan man kan få av att någon iakttar en ni vet.
”Vad?” frågade jag förvånat.
”Du är så snygg bara.” Han bet tag i ena piercingen innan högra mungipan drogs upp till ett leende.
”Men sluta..” Jag vände generat tillbaks blicken till spegeln och kunde inte alls se vad han tyckte var så snyggt idag. Jag var osminkad och håret flygigt. Ingenting jämfört med hans uppenbarelse som kunde ta andan ur en.
”Jo det är du.” Han slöt upp bakom mig och placerade en kittlande puss i nacken på mig.

Det var i sådana där stunder jag kände total och fullkomlig lycka. Allt var perfekt. Det fanns inga moln på himlen. Det var rosa och fluffigt. Allt sådant där klyschigt. Hade någon frågat mig under den där perioden vad jag trodde skulle kunna gå fel så hade jag inte kunnat komma med en enda gissning. Det fanns liksom inte.

Tack vare frånvaron av blåst och snö så var det inte så himla kallt ute. Tvärtom kändes det rätt mysigt att gå längs Stockholms gator med den vita snön liggandes över kullerstenarna och dom mysiga skenen ifrån alla restauranger. Jag tyckte bäst om Stockholm på natten, det spelade inte så stor roll ifall det var sommar eller vinter. 
”Här är det”, sa Sebbe då vi till sist kommit upp för ett krön en bra bit ifrån stan.
Utsikten som uppenbarade sig framför mig var helt otrolig. Nedanför och framför oss låg det mörka vattnet och där bakom Östermalm med alla dess ljus; gatlyktor, upplysta fönster, bilarnas strålkastare, som kastade ett fint skimmer i det svarta havet. När man gick där varenda dag kändes det inte särskilt speciellt, men så här på långt håll och högre upp fick det dom höga husen, kyrkan och bron att se nästan magiska ut.
”Gud vad fint! Jag har aldrig sett det från det här hållet, och då har jag ändå bott här hela mitt liv”, log jag stort mot Sebbe innan jag fattade tag i hans hand.
”Visst är det fränt? Kom.” Han drog med mig fram till den låga muren framför oss och tog sig smidigt upp på den innan han satte sig ner.
”Jättevackert”, sa jag tyst när jag gjort honom sällskap.
”Jag brukade.. gå hit ganska ofta, när jag mådde dåligt.”
Hans blick tycktes ha fastnat på någon särskild punkt långt där borta och jag visste vad han tänkte på. Eftersom allt hade känts så naturligt och självklart när vi började umgås så hade det inte tagit jättelång tid förrän vi börjat dela med oss av personligare saker, sådant som var jobbigt men som man ändå behövde prata om. Jag som redan var känslig av mig hade känt det som att någon vred om mitt hjärta när Sebbe berättat om att han inte alltid hade mått särskilt bra. Det hade varit både familjeproblem, självskadebeteende och självmordstankar. Jag visste att det var omöjligt men om det hade gått hade jag så fruktansvärt gärna velat kunna göra det ogjort, hjälpt honom på något sätt.
Jag hade haft en jobbig period jag också, under den senare delen av högstadiet då ett gäng killar bestämt sig för att jag var det perfekta offret för deras förolämpningar och gliringar. Och i samma stund hade jag blivit sviken av min dittills bästa kompis.

Efter den händelsen fick jag svårigheter att lita på folk, något som aldrig helt släppte. Jag kunde fortfarande vara öppen och ta kontakt med nya människor; men det fanns alltid någon underliggande rädsla över att bli sviken igen. Jag hade varit så sårbar under den där rent ut sagt jävliga perioden och att då bli av med den enda tryggheten hade tagit fruktansvärt hårt.
När jag senare på gymnasiet träffade Liam som skulle komma att bli min absolut bästa kompis, dimensioner ifrån Tess som hade stuckit ifrån mig i 8an då jag varit som mest utsatt, hade jag först gått in med inställningen att han på något sätt skulle försvinna, att han var för bra för att vara sann. Men när han faktiskt stannade så vågade jag äntligen slappna av och den ständiga rädslan hade nästan bleknat bort helt och hållet när det gällde honom.
Det tog ungefär fem månader innan jag vågade börja slappna av på samma sätt med Sebbe.

”Hjälpte det?” frågade jag lågt och la min hand ovanpå hans.
”Oftast. Det var aldrig några andra här så jag kunde liksom andas ut, och ibland gråta ut. Det blev min lilla fristad eller något tror jag.” Han såg på mig och vände samtidigt på sin hand för att kunna fläta in fingrarna med mina.
”Och så tog du med mig hit.” Det värmde lite extra i bröstet. Jag hörde ju honom på att det hade varit en viktig plats och även om han mådde mycket bättre nu så kändes det fint att han tagit med mig till det som varit ”hans”.
”Det är klart.” Ögonen tycktes lysa ännu mer grönt och när hans läppar närmade sig mina fick jag tvinga mig själv att inte kasta mig på honom.
Hans tunga lirkade sig försiktigt in mellan mina läppar och jag slöt ögonen i samma stund som jag lät min egen röra vid hans. Pirrande stötar skickades genom hela kroppen och jag lät armarna leta sig runt hans rygg innan jag flyttade ena handen upp till hans nacke. Kyssen som börjat trevande och långsamt ökade snabbt i intensitet och händerna som tidigare rört oskyldigt vid varandras nacke och rygg hade flyttats in under jackor och tröjor.
Det var jag som till sist flämtande drog mig ifrån hans läppar. Jag ville plötsligt väldigt gärna befinna mig någonstans där det inte skulle vara för kallt för att få slita av honom tröjan och känna hans egna händer på fler ställen än överkroppen. ”Vi kanske.. ska börja gå hemåt?”
Sebbe nickade och började sedan flina, verkade en aning andfådd han också. ”Det kanske vi borde.” Hans hesa röst skickade ännu fler rysningar genom min kropp.

”Stannar du här inatt?”
Våra kläder låg som i ett spår genom lägenheten. Min jacka på hallmattan, Sebbes munkjacka längre in i hallen, min, eller egentligen Sebbes, huvtröja på vardagsrumsgolvet och så båda våra jeans slängda nedanför soffan.
”Gärna”, andades jag fram och låg kvar med kinden emot hans släta bröstkorg.
Det hade bara blivit så att vi oftast var hemma hos Sebbe. Jag personligen tyckte mycket mer om hans lägenhet så för mig gjorde det ingenting alls.
”Jag älskar dig, du vet det va?” Hans fingertopp rörde sig långsamt längs sidan av min hals och vidare ner över nyckelbenen. Beröringen var så enkel men fick mig ändå att rysa behagligt. Ännu mer utav det han sa.
”Jag älskar dig med”, viskade jag. Jag kom sedan på någonting och fortsatte.  ”Föressten, jag har en sak till dig. Hemma. Jag kan gå över och hämta den.”
”Det lät spännande”, log han snett och strök undan sin småfuktiga lugg.
”Det är det inte!” skyndade jag mig att säga. ”Alltså jag vet inte ens om du kommer gilla den, jag bara.. du får se.” Något motvilligt drog jag mig ifrån hans varma kropp och började leta på mina utspridda kläder över golvet.
”Kommer snart!” ropade jag ifrån hallen och hörde ett hest skratt ifrån vardagsrummet.
”Jag tyckte att du gjorde det ganska så nyss.”
”Jättekul!” Tur nog kunde han inte se mina hettande kinder i alla fall.
Det tog inte lång stund förrän jag befann mig i min egen lägenhet där det blev en snabbvisit in i badrummet för att plocka med tandborste och sedan in i sovrummet för att hämta det jag köpt i veckan.
När jag kom in i Sebbes lägenhet igen hade han förflyttat sig in till sovrummet och jag kröp utan några som helst protester ner bredvid honom. Medans jag hade en vanlig 90-säng hade Sebbe en underbart skön dubbelsäng med alldeles perfekt lagom mjuka kuddar. Jag sov aldrig så bra som där. Fast det berodde nog lika mycket på honom jag delade sängen med.
”Jag var ju på den där japanmarknaden iförrgår och dom hade fina halsband på ett utav ställena så jag var tvungen att köpa ett”, log jag och stack ner handen i påsen. ”.. och jag köpte ett till dig med, ifall du gillar det.” Det var en ganska lång smal silverringskedja med en berlock som bestod av en ring med en nyckel hängande på. Sebbes berlocker i svart och mina egna likadana i silver.
”Åh vad fint.” Sebbe såg uppriktigt glad ut och tog emot det.
”Säkert? Jag var inte helt säker på att det var din stil, men jag tyckte svart passade..”
”Det är absolut min stil, tack! Vad söt du är..” Han kom upp till sittande bara för att kunna lägga armarna om mig och dra ner mig tillsammans med honom i sängen där han hårt kramade om mig.
”Då har vi ju typ likadana också”, fortsatte han lika glatt innan han tog på sig det.

”Jag älskar ditt hår.” Hans fingrar letades sig in bland mitt fluff och jag slöt nöjt ögonen.
”Och jag älskar när du pillar så där..”
Vi hade släckt sänglampan för ganska länge sedan och sagt godnatt till varandra men eftersom vi båda två hade fortsatt att röra vid både varandras kroppar och läppar så hade det inte blivit så mycket sovande än. Om Cornelia inte hade släpat med mig till den där festen skulle jag med största säkerhet ha legat hemma i min egen säng nu med Ruffsen som enda sällskap i fotändan. Tanken fick mig att trycka mig ännu lite närmare honom.

Allt hade kunnat fortsätta på samma lyckliga sätt. Det var vad jag hade väntat mig. Men så kom den dagen, det datumet som jag aldrig skulle kunna komma att glömma. På tio sekunder krossades precis allting. 5 månader av pirrande känslor, svullna läppar, sammanflätade fingrar, mjuka utforskande fingertoppar, lycka, kärlek, Vi.

Jag hade kommit hem sent ifrån jobbet igår och inte kunnat somna på en gång, ändå så hade jag vaknat redan vid åtta nästa morgon och genast insett att det skulle bli en väldigt lång förmiddag.
Sebbe hade varit ut med några kompisar under gårkvällen så han skulle med största säkerhet sova länge till. Det var nästan fånigt hur mycket jag hade hunnit bli att sakna honom.
På något sätt hade timmarna ändå lyckats flyta på ganska så snabbt och när det äntligen plingade på dörren var det med lätta steg jag gick ut i hallen. När jag såg Sebbe i trapphuset vred det sig istället lite i magen. Jag såg på en gång att någonting hade hänt. Något var väldigt fel.
”Hej..”, sa jag ändå tvekande och fick fram ett litet leende. ”Hård kväll?” Kanske var det förklaringen; han var bakis helt enkelt. Något i mitt huvud sa dock att det inte alls var en sådan enkel förklaring.
”Det kan man kanske säga.. jag..” Han tystnade och klev in istället, drog igen dörren efter sig och tvekade någon sekund för länge innan han böjde sig ner och kramade mig. Den vanliga pussen uteblev. Än en gång gissade jag att det berodde på att han var illamående efter att ha druckit för mycket igår.
”Vad är det för något?” viskade jag och kände hur hjärtat slog alldeles för fort. Hade någon gjort honom illa? Fast nej han såg inte skadad ut. Hade det hänt någon av hans kompisar någonting? 
”Jag vet inte hur jag ska säga det här, fan.. Kan vi typ sätta oss?”
Jag nickade och gick mot mitt sovrum där jag sedan slog mig ner på sängen. Tusentals tankar snurrade runt i mitt huvud samtidigt som det var alldeles tomt. En väldigt konstig känsla.
Sebbe slog sig ner bredvid och drog handen genom håret innan han fäste blicken på min matta.
"Det blev lite för mycket dricka igår, och.. alltså det betydde absolut ingenting, därför skulle jag egentligen inte ens behöva berätta det, just för att det bara var ett jävla misstag, men du har liksom rätt att ändå få veta..”
Det här hände inte. Han var inte alls på väg att säga vad jag trodde att han skulle säga. Inte Sebbe. Inte vi. Han menade något annat. Han hade.. börjat bråka inne på den där krogen och fått en anmälan på sig, han hade betett sig uppkäftigt mot någon vakt för att han varit för full. Det var bara att det där ’Det betydde ingenting’ inte riktigt passade in.
”Vad menar du?” Min röst lät så svag att jag inte ens var säker på att han hörde den.
”Jag råkade vara med en tjej.”

”Men det betydde ingenting Sam! Jag lovar, det bara hände, jag var full och.. jag ångrade det på en gång.”
”Du kysste någon annan?” Min röst var inte lika svag men den var helt tom. Hans tystnad fick mig att bli alldeles illamående och jag tvingade fram ytterligare några ord. ”Du gjorde mer alltså?”

Kanske, kanske att jag hade kunnat ta en kyss. En hastig puss som hade råkat hända när han dansade med någon. För att han var full, för att det.. bara hade hänt. Men det var mer än så. Att se honom sitta och nervöst fingra på halsbandet som jag gett honom samtidigt som han erkände att han legat med en annan tjej igårkväll när jag samtidigt stått och gjort mackor och saknat honom. Det absolut värsta sveket jag hade varit med om var när Tess övergav mig och på tio korta sekunder hade Sebbe lyckats överträffa det gånger tusen. Jag hade släppt in honom, jag hade kommit över den där gränsen då jag hela tiden kände en rädsla över att jag skulle bli sårad och lämnad. Jag hade känt mig så lycklig..

”Kan du gå nu?”
”Sam.”
”Gå, snälla.” Jag fattade inte att jag skulle behöva be honom om något sådant efter vad han berättat för mig. Var inte det minsta han kunde göra att bara lämna min lägenhet? När han satt kvar bredvid mig lossnade någon spärr inom mig och jag for upp ifrån sängen.
”Men fattar du inte vad jag säger?! Gå härifrån!” Jag slet tag i hans arm och var samtidigt livrädd att tårarna skulle hitta sin väg ut innan Sebbe gjort det.
”Det betydde ingenting! Sam, snälla. Kan vi inte bara prata?”
Jag knuffade honom så hårt jag kunde mot dörren och förstod knappt hur benen kunde bära mig.
Sebbe såg på mig med vad jag antog var en förtvivlad blick. Jag visste inte. Allt jag såg var ett par gröna smaragder som jag önskade att jag aldrig skulle ha sett från första början. ”Kan vi prata senare..?” Hade han inte hunnit få på sig skorna skulle jag ha kastat dom på honom.  Varför slutade han inte prata? Varför försvann han inte bara? Varför hade han varit på den där jävla festen?!
”Nej, jag vill inte prata med dig för i helvete!” Rösten bröts mitt i och jag drog häftigt efter andan. ”Det är slut fattar du väl!”
”Va?”
Tårarna var farligt nära när jag tog dom snabba stegen mot dörren, smällde upp den och sedan desperat försökte få ut Sebbe genom den. Jag skulle inte klara många fler sekunder nu.

 Jag kunde inte förlåta. Det gick inte samma dag och det gick inte två veckor senare. Det spelade ingen roll att ’det inte betydde någonting’ att han ’varit full’, att det ’aldrig skulle hända igen.’ Grejen var att det hade hänt och att det var en gång för mycket. Självklart visste jag att det fanns dom som förlät och gick vidare, sådana som blivit bedragna i år och ändå tog tillbaks sin pojkvän eller man. Och ja han hade varit full och nej det hade tydligen inte betytt någonting. Men ingenting utav det där spelade någon roll, det spelade ingen roll hur många andra som förlät och glömde och började om. Jag var inte ’vissa andra.’ Jag kunde inte.
Det gick veckor och det gick månader. Den första tiden höll jag mig instängd i lägenheten, struntade i jobbet, åt knappt någonting, livrädd för att gå ut och råka få syn på honom. Jag var rädd över hur ont det skulle göra, ifall jag skulle bryta ihop. Men den värsta rädslan gick över när Sebbe till sist slutat ringa och jag vågade börja slappna av igen. När det gått några månader kunde vi till och med hälsa på varandra som ganska civiliserade människor när vi någon gång ibland möttes utanför portarna. Fast det var inte äkta. Jag hade hela tiden som en skyddsmur framför mig, stängde av alla känslor och såg honom egentligen inte på riktigt. Jag hälsade och fick fram något som kanske kunde liknas vid ett neutralt leende men det var också allt. Det var inget.

- April 2012  
Efter ett möte med chefen tidigare i vintras så hade jag fått honom att ge mig tillbaks mitt extrajobb. Jag hade gett en förkortad version om vad som hänt och kanske hade han faktiskt brytt sig eller bara inte kunnat stå emot dom pinsamma tårarna som till sist trängt fram.
Det var sista gången jag grät över Sebastian. Det fick liksom räcka då. Han var ett avslutat kapitel och jag skulle må mycket bättre utan honom.
Jag skulle ha mått mycket bättre med den Sebbe jag trott mig känna, den som han varit fram till den 14 november, men inte med den andra Sebbe.
Efter en extra kontroll att allt var släckt och avstängt låste jag dörren och började gå hemåt. Det hade regnat precis hela dagen och tydligen tänkte det inte sluta nu heller när klockan började närma sig halv elva på kvällen. Ett pling ifrån min ficka signalerade om att jag hade fått sms och jag drog upp den för en snabb koll. Liam. Ibland kändes det fruktansvärt jobbigt att han bodde borta i Göteborg dit han flyttat för att plugga efter gymnasiet, men samtidigt pratade vi så ofta på sms och i telefon att det ändå kändes som att han skulle vara kvar här. Jag hade betydligt mer kontakt med honom än jag hade med Cornelia nu för tiden. Vi hade kommit ifrån varandra lite under vintern och det var helt klart jag som var den skyldige både till det och att vi inte tagit upp kontakten bättre igen. Energin hade inte funnits.
Jag bestämde mig för att svara senare då regnet hade tilltagit ännu mer och jag inte ville sabba telefonen med någon fuktskada eller liknande.
Tjugo minuter senare svängde jag in på Kristallvägen. Långsamt drogs min blick upp till den fjärde våningen och det andra fönstret. Den svarta lampan gav ifrån sig ett svagt sken bakom den fördragna gardinen. Fastän jag mycket väl visste hur dumt det var så sökte min blick efter någon rörelse där bakom. En skugga. En kontur.
Det var inte första gången. Det hände alltför ofta. Ibland i förbifarten av gammal vana, andra gånger – som nu – fastnade fötterna i asfalten.
Jag skulle aldrig glömma.
Trots sökandet efter liv i fönstret så ryckte jag till när någonting faktiskt rörde sig. Någonting som betydde han. Jag höll nästan andan och plötsligt slocknade det svaga ljuset och lämnade bara ett tomt ihåligt mörker i både fönstret och mig.
Med småspringade steg tog jag mig fram till min egen port och drog den blöta luggen ur ögonen medans jag började gå uppför trapporna.

Trots dom jobbiga känslorna som letade sig fram ibland; som när jag fastnade med blicken för länge vid fönstret till lägenheten där jag nästan spenderat all min tid för ett halvår sedan, så ångrade jag mig inte. Jag ville inte ha tillbaks honom. Genom att jag gjort slut med honom och vägrat att acceptera det som han kallade misstag så hade jag på något sätt räddat mig själv. Jag ville inte ens tänka på vilket vrak jag skulle ha varit om jag låtit det fortsätta vara Vi. Förr eller senare skulle jag ha brutit ihop.

- Maj 2012
”Jag går och beställer, vad vill du ha?”
”En öl”, log jag innan jag såg mig omkring i lokalen. ”Jag tar ett bord där längre in då.”
Jag hade mött upp Chrille på en krog i stan efter att han hade slutat jobbet. Det var ändå en av fördelarna med att jobba på Subway; dom flesta av oss var i samma ålder och några utav dom, däribland Chrille, umgicks jag ibland med utanför jobbet också.
”Här kommer leveransen”, flinade min brunhåriga kompis när han var en bit ifrån bordet jag tagit plats vid. Någonting hade dock fångat min blick bakom honom. Det svarta håret lika rufsigt som vanligt, skinnjacka, dom långa benen i ett par slitna stuprörsjeans.. Det var inte första gången jag såg Sebbe ute. Av någon anledning brukade vi hamna på samma krogar. Ibland utbytte vi några ord men oftast var det så pass mycket folk att det var enkelt att hålla sig ifrån varandra. Jag tyckte att det var enklast så. Men såklart undrade jag ifall han brukade följa med någon hem efteråt, om han kanske redan träffade någon, hur han mådde. Ibland kändes det som en evighet sedan det var vi, sedan vi pratade på riktigt och skrattade tillsammans. Andra gånger kunde det kännas som att det var igår jag vaknat upp bredvid honom i den sköna dubbelsängen och grimaserat åt hans starka kaffe.
”Är du okej?” log Chrille och ställde ner glasen på det lilla bordet innan han slog sig ner mitt emot mig. Jag hade inte berättat någonting om Sebbe just för att jag inte tyckte att det fanns någon anledning till det. Det var ingenting jag ville eller behövde prata om.
”Ja absolut, lite trött bara”, flinade jag efter att ha kommit tillbaks till nuet. ”Men skål då.”

Det hade kunnat bli en tidig hemgång för mig då jag hade känt mig trött redan vid elva, men på något sätt hade jag kommit igång igen och vi hade haft riktigt kul. Två av Chrilles tjejkompisar hade dykt upp senare och för första gången på länge hade jag känt mig uppriktigt glad.
Chrille hade erbjudit sovplats i sin tvåa som bara låg ett kvarter ifrån krogen vi varit på då jag missat nattbussen med några ynka minuter. Men jag valde att gå hem; det var inte särskilt långt och jag vaknade hellre hemma i min säng imorgon.
Dom vanliga tio minuterna det skulle ha tagit hade ändå blivit till en halvtimme och jag misstänkte att det kunde ha att göra med dom tre ölen. Konstigt det där att alkohol alltid fick avstånd att fördubblas..
Efter att ha fumlat en stund med nycklarna fick jag upp dörren och klev in i den mörka lägenheten. Jag hade ingen lust att sova än utan fortsatte in till vardagsrummet där jag slängde mig ner i soffan och tryckte igång MTV. Sent på nätterna och fram till klockan fem på morgonen ungefär så gick det faktiskt fortfarande musik på den kanalen. Otroligt.
Min blick fångade plötsligt ett vitt kuvert som låg på bordets tillhörande nedre hylla. Brevet som hade kommit fel och som jag glömt lämna till rätt brevlåda. Eller.. ’glömt’ var väl kanske inte helt korrekt ordval. Jag hade bara dragit ut på det. Det skulle till Maj-Louise Lönnkvist. I A-huset.
Kanske lika bra att ta tag i det på en gång så att jag blev av med det. Det var ingen stor grej att gå in i granntrapphuset. Jag hade ju varit där tusentals gånger.

Men jo det var just det som gjorde det till en så stor grej. Åtminstone i mitt huvud.
Efter att ha dragit på mig conversen, som konstigt nog fortfarande höll, småjoggade jag nedför trapporna och utan att tänka för mycket drog jag upp porten till A-huset och joggade lika snabbt uppför dom fem trapporna. Dörren på den fjärde våningen ägnade jag inte så mycket som en blick.
Så försiktigt jag kunde öppnade jag brevinkastet i dörren och stack ner fingrarna för att till sist släppa ner brevet. Det skulle kännas väldigt dumt att väcka en tant mitt i natten och säkerligen få henne att tro att det var någon som försökte göra inbrott.
När jag var på väg ner igen hörde jag den tunga porten slå igen och utan att ha hunnit fundera mer över det dök han plötsligt upp. Som av ren reflex stannade jag till nedanför trappen på Sebbes våning och såg på honom.
”Tja”, sa han förvånat.
”Hej, jag skulle lämna ett brev som kommit fel bara, där uppe, till Maj-Louise, jag har glömt göra det tidigare.” Jag visste inte varför jag förklarade allt det där, det hade väl inte han med att göra, och dessutom så måste han ju ha fattat att jag var där för någonting annat än honom i alla fall. Jag hade inte varit hos honom sedan i november.
”Åh okej, sen brevbärare”, flinade han till. Jag hade ju bara sett honom på håll inne på krogen och dessutom i dunkel belysning. Där i trapphuset med den starka lampan och mycket närmare slogs jag som så många gånger tidigare av hur snygg han var. Det spelade ingen roll hur illa han hade gjort mig eller hur mycket eller lite jag hade kommit över honom. Det var klart att jag fortfarande tyckte han var snygg. Jag kunde inte heller undgå att reflektera över att han åtminstone gått hem ensam idag. Förmodligen hade han inte sett mig ute ikväll.
”Eller hur”, log jag snett innan jag gick mot nästa trapp för att kunna ta mig ut så fort som möjligt. Jag hann dock inte särskilt långt.
”Sam.”
”Ja?” Jag vände mig om och plötsligt var han ikapp dom tre stegen. Hans ögon var intensiva men tydligt vittnande om att han inte var helt nykter. ”Vill du komma in..?”
Jag skakade på huvudet. Absolut inte. Jag ville bara ut därifrån. Bort från honom och bort ifrån lägenheten. Varför jag ändå stod kvar visste jag inte och innan jag hunnit börja röra fötterna igen snuddade hans hand vid min arm. Trots den svarta cardigan-koftan jag hade på mig så gav hans fingrar mig som en stöt fastän det inte fanns någon hud mot hud-kontakt.
”Sam.. kom igen, en stund bara..?”
Jag kunde inte hindra det korta, häftiga andetaget. Nej han fick inte göra så där. Det var inte okej. Jag vet inte om han tog min tystnad som något positivt för i nästa stund fann jag mig lätt intryckt mot väggen bredvid dörren med Sebbes ansikte alldeles för nära. Och samtidigt alldeles för långt bort.
”Fan vad jag saknar dig..”, mumlade han och la lätt handen mot mitt lår vilket inte skickade en stöt genom kroppen utan tusentals. Jag fick inte fram någonting mellan läpparna. Det var bara tystnad. Förutom mina hjärtslag som dunkade onaturligt hårt. Hans läppar kom närmare och i sista sekunden vred jag undan ansiktet och la upp handen på hans axel för att försöka trycka honom ifrån mig. Försöket var patetiskt, jag visste inte ens om jag försökte på riktigt, för jag stod ju kvar, jag tog inte hjälp med den andra handen. En till flämtning lämnade mina läppar när Sebbes läppar trycktes mot min hals och i nästa stund hade hans fingrar letat sig in i mitt hår och höfterna trycktes hårdare mot mina.
”Kom vi går in..”, andades han hest mot min hals och jag tyckte mig höra hur han skramlade till med nycklarna.
Sedan var det som att en blixt slog ner och fick allt att bli så mycket verkligare och klarare och jag slet mig ifrån honom.
”Lägg av för i helvete!” fräste jag till och såg på honom med betydligt svartare blick. ”Du kan inte.. fan är du helt störd?!”
Jag skakade snabbt på huvudet innan jag snodde runt och började springa nedför trapporna.
”Sam!”
Innan han hann ropa någonting mer hade jag slagit igen porten efter mig och skyndade mig sedan in i min egen port, snubblade uppför trapporna och sjönk ihop i en enda hög innanför lägenhetsdörren.
Okontrollerbara snyftningar kom ifrån mig och jag knöt hårt händerna innan jag tryckte handlovarna mot pannan. Allt kom tillbaks. Känslan av hans fingrar som smekte min nacke. Dom fina orden han sagt. Hur han kunde få mig att helt tappa kontrollen över kroppen bara genom att använda sin egen. Dom lagomt mjuka läpparna. Att få dra fingrarna genom hans hår.. Hur han viskade att jag var den finaste personen han någonsin träffat, hur charmigt det var när han lät så fånigt glad i telefon dom kvällar jag ringde ifrån jobbet, hur han sa att han älskade mig..
Men också dom fruktansvärda orden han sagt kom tillbaks. Sveket som kändes mer än vad en kniv rakt i magen skulle ha gjort. Tomheten jag hade plågats av så länge..
Jag drog efter andan och kom till sist upp på fötter bara för att snabbt styra dom in mot vardagsrummet där jag ryckte åt mig första bästa flaska ur skåpet. Fingrarna darrade när jag kämpade med att få av locket men till sist kunde jag föra flaskan mot munnen och ta ett flertal djupa klunkar. Jag ville inte behöva tänka. Jag ville inte..

Jag visste inte om det hade gått en halvtimme eller en timme då jag ryckte upp dörren och Sebbe förvirrat dök upp i hallen.
”Vad..”
Jag avbröt honom med att hårt trycka läpparna mot hans och fick oss nästan att ramla i golvet båda två när jag tryckte upp honom mot väggen och sedan började slita av honom den svarta skjortan. Jag kunde inte säga att mitt huvud var tomt på känslor och tankar; men jag kunde säga att dom bestod av ett mycket mer fysiskt än psykiskt begär. Jag ville bara ha honom. Det var både Sebbe och alkoholen som bidrog till allt snurrande och just då välkomnade jag det med öppna armar.
Det dröjde inte länge förrän Sebbe hängde på och jag var bara så tacksam för att han inte sa någonting. Mina händer rörde sig ivrigt över hans bröstkorg och mage och kort därefter kände jag hans egna händer fumla med knappen till mina tighta jeans. Jag gav honom en hastig blick med glansiga ögon men slöt dom sedan igen när en hård kyss placerades på min hals. Det var inte bara mina andetag som var häftiga och när jag trängde in mitt ena ben mellan Sebbes hördes ett lågt stön ifrån honom. Knappt en minut senare föll vi ner i hans säng och mina kyssar hade aldrig varit så desperata som dom var då. Jag nafsade tag i hans underläpp innan jag häftigt kysste honom, samtidigt försökte jag få ner hans jeans över höfterna.
Allt var hetsigt och snabbt så det tog inte lång tid förrän alla kläder var avslitna och Sebbe snurrade runt så att han kom överst. Hans händer kändes så perfekta och sköna och det var omöjligt att hindra ett lågt gnyende när hans hand slöt sig om mig. Jag smekte honom längs magen och ner till dom sexigt tydliga höftbenen. Det kändes som en evighet sedan jag hade fått se och känna på dom.
”Ska jag hämta..”, började Sebbe men jag skakade bara på huvudet och slog benen om hans höfter. Så gärna som jag ville ha honom nu skulle det inte behövas något, det skulle gå lätt ändå. Inte helt försiktigt, men uppenbarligen inte någonting Sebbe hade något emot att döma av hans hesa stön, drog jag fingrarna genom hans svarta hår.
”Det är okej”, andades jag fram ifall han inte skulle ha uppfattat min huvudskakning och sekunderna senare trängde han in i mig med ett stön som snart fick sällskap av ett ifrån mig också.

Vi andades lika fort båda två efteråt och låg bara i varandras armar utan att säga någonting på en lång stund. Det hade varit helt perfekt. Om jag fick några minuters vila skulle jag kunna göra om det på en gång igen. Jag borrade in ansiktet mot hans hals och slöt ögonen samtidigt som jag tungt andades ut igen.

När jag slog upp ögonen tog det några sekunder innan jag insåg vart jag var. Vem jag var hos. Vad som hade hänt. Vad jag hade gjort. Andetagen ökade direkt i tempo och ett illamående hotade att kasta upp allting ur min mage om jag så bara vred en millimeter på mig. Nej, jag kunde inte ha gjort det här. Jag sneglade ner på mig själv där täcket låg slarvigt över höfterna och samlade mig sedan en stund innan jag vågade vrida blicken åt sidan. Sängen var tom. Men det skrynkliga lakanet var bevis nog för att någon legat där för inte särskilt länge sedan. Allt började snurra ännu snabbare i huvudet och det måste ha varit av ren utmattning som jag somnade om.
”Sam, är du vaken..?”
Jag vände mig långsamt om mot det håll som rösten kom ifrån och fick se en lång gestalt med svart ruffs och väldigt gröna ögon stå lutad mot dörröppningen till sovrummet.
”Jaa..”, svarade jag tyst. Vad tänkte han på just nu? Vad hade han tänkt sedan han gått upp ifrån sängen?
”Jag har gjort frukost. Om du vill ha..?” Han lät så mjuk på rösten. Inte alls det hesa från inatt, inte det där flinet på läpparna.
Jag borde nog egentligen bara gå nu på en gång och så kunde vi låtsas som att det här aldrig hade hänt. ”Jag vet inte..”
”Kaffet är precis klart.”
Jag såg försiktigt mot hans håll igen och nickade sedan. ”Okej. Jag.. kommer snart.” En frukost var inte hela världen.
När jag klätt på mig och dragit till håret så gott det gick såg jag mig omkring i sovrummet. Nästan ett halvår och allt var sig så likt. Gitarren stod lutad mot sin vanliga plats och persiennen hängde fortfarande en aning för snett. Sedan fastnade min blick på det svarta paketet som låg på fönsterbrädet. Black Devil. Jag skyndade mig vidare ut i hallen och försökte samtidigt hålla alla känslor och tankar i styr. Jag fixade det här. Max tjugo minuter sedan skulle jag vara därifrån.

”Här, det finns gurka.” Sebbe räckte fram ett fat med sjukt ojämna gurkskivor och jag kunde inte helt hålla tillbaks leendet.
”Var du full när du skar dom eller?”
Sebbe andades ut i ett lågt skratt. ”Tyvärr kan jag inte ens skylla på det.”
Det kändes nästan bra. Dittills hade det nästan känts som vanligt. Som innan allting. Väldigt ovant och konstigt att sitta där i hans kök igen men fortfarande.. bra. Fast inom mig visste jag ju att det inte var bra ändå; det här raderade inte allt som hade hänt. Det skulle inte automatiskt gå tillbaks till det som varit igen. Klumpen jag hade i magen hade trots allt inte funnits där förut.  Jag visste inte ifall Sebbe förstod att vi var tvungna att glömma det här, att det bara hade varit ett misstag. Det hade känts perfekt inatt men det var inte verkligheten.
”Jag vet inte om det här var.. så bra”, sa jag lågt och såg ner i min kopp.
”Alltså.. Jag tycker det.”
Jag såg snabbt upp på honom med något förtvivlad blick. Det var ju inte sådär han skulle säga. Han skulle hålla med. Han visste vad han hade gjort och hur illa det gjort mig, han måste ha förstått hur jobbig tiden efter det varit, hur lång tid det tagit för mig att komma tillbaks till mitt vanliga jag igen.
”Det var ett misstag. Jag är ledsen.” Jag hade trots allt inte menat att ge honom några slags förhoppningar. Det hade verkligen inte varit min avsikt så jag ville be om ursäkt för det. Men ingenting mer.
”Var det..? Sam, jag saknar dig.. varför kan vi inte.. Jag vill vara med dig ju..”
”Sebbe det går inte. Förlåt för det här, jag måste.. Tack för frukosten.” Jag reste mig häftigt upp ifrån stolen och gick vidare ut i hallen där jag drog på mig skorna och öppnade den olåsta dörren. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, bara att jag var tvungen att komma därifrån.

Jag visste inte ifall Sebbe skulle komma över och försöka prata med mig så jag hade höjt volymen på stereon tills att det nästan gjorde ont i öronen; bara för att jag inte skulle höra ifall det plingade på dörren. Mobilen var också avstängd. Jag fixade inte det här en gång till, jag skulle bara vara rädd att det skulle hända igen. Hur fin han än varit inatt och imorse så visste jag vad han hade gjort en gång och att det skulle kunna hända igen. Jag skulle inte fixa det. Det gick inte hur gärna jag än hade velat. Och jag visste inte ens om jag hade velat. Tårarna hade runnit oavbrutet sedan jag kommit tillbaks till min lägenhet och till sist hade jag gett upp försöken att stoppa dom. Jag var tvungen att komma därifrån.
Med snabba händer kastade jag i kläder och andra nödvändiga saker i den stora bagen jag haft under sängen och tog sedan en rekordsnabb dusch. Bort med alla spår ifrån Sebbe och natten som varit. Lagomt när jag var klar och hade slutat gråta så insåg jag att jag inte hade tänkt på Ruffsen och blev nästan gråtfärdig igen. Jag började leta runt i det lilla rummet intill sovrummet som fungerade som förråd och till min lättnad hittade jag den nästan på en gång.
”Ruffsen, kisskiss”, lockade jag och kanske märkte han på mig att jag skulle ha brutit ihop fullständigt om någonting mer krånglat för han gick duktigt in på en gång i buren och lät mig stänga gallret.

”Tåg 542 mot Göteborg avgår ifrån spår 2 om fem minuter.”
Jag lutade tungt huvudet mot fönstret och när tåget långsamt började rulla kunde jag äntligen slappna av en aning. Det skulle bli bättre nu. Jag hade inte förvarnat Liam om att jag tänkte våldgästa honom, mest på grund av att jag visste att jag skulle börja gråta så fort han frågade vad som hänt och jag ville inte riskera det på tåget bland en massa människor. Förhoppningsvis var han hemma och då visste jag att han skulle ta emot mig med en sådan där Liam-kram som jag saknat fruktansvärt mycket. Han visste om allting som hade hänt med undantag för nattens misstag.
När vi stannat vid vad som kändes som hundrade stationen var det fortfarande inte någon som hade satt sig bredvid mig och jag hoppades att platsen skulle förbli tom tills vi nådde Göteborgs centralstation. Det berodde inte bara på hur jag mådde utan jag kände mig alltid en aning iakttagen när någon satt så pass nära. Jag nekade inte till att min egen blick kunde snegla åt sidan om någon satt alldeles intill med en dator i knäet heller; det blev ju så automatiskt. När gråtkänslan lagt sig något började det istället bli långtråkigt så jag kollade till Ruffsen innan jag reste mig upp för att gå iväg till bistron och kolla om det kanske fanns något gott att äta. Inte för att jag var hungrig men det var väl sådant där som var nödvändigt ändå. För två timmar sedan hade jag ätit frukost hos..
”Ursäkta står du i kö?”
Jag rycktes ur mina tankar och såg förvirrat på killen bakom innan jag vände blicken framåt igen och såg att det var min tur i kassan. Hur länge det hade varit det hade jag ingen aning om. Jag kanske borde försöka sova en stund efter att jag hade ätit min pirog.

Faktiskt så hade jag lyckats somna i min stol och när jag vaknat till hade det bara varit fem minuter kvar tills tåget skulle rulla in på Göteborgs centralstation. Trängseln där inne hade varit ännu värre än på Stockholms station men till sist hade jag kommit ut i ett betydligt mindre molnigt Göteborg.
Jag kunde inte låta bli att flina lite åt tanken på att jag skulle ha kunnat vara med i en Harry Potter-inspelning där jag gick ut ifrån tågstationen med en stor väska på ena axeln och en kattbur i den andra handen. Med min hårfärg hade jag väl fått gestalta Malfoy.
Liam bodde i en tvåa i utkanten av stan och fastän det var jättelänge sedan jag hälsat på honom så hittade jag enkelt vägen. Att klockan var två och att han med största säkerhet var i skolan var inte någonting jag hade tänkt på när jag satte mig på tåget imorse. Men jag fick väl helt enkelt vänta i trappen på honom. Det kändes som att mobilen brände emot låret genom fickan men bara tanken på att starta den fick klumpen i halsen att växa till dubbel storlek. Det där det med att gråtkänslan släppt stämde inte längre och jag svalde gång på gång samtidigt som jag försökte pressa tillbaks det som hotade bakom ögonlocken. Sebbe hade gjort fel som kysst mig redan där i trapphuset men det var fortfarande helt mitt eget fel att jag druckit alldeles för mycket, fått för mig konstiga saker och stormat in i hans lägenhet. Det var mitt fel att jag stannat kvar där hela natten.
Varför kunde han bara inte ha låtit bli den där jävla tjejen?! Inget av det här skulle ha hänt då! Varför hade inte jag funnits i hans huvud den kvällen? Varför fanns inte jag..?
Ett plötsligt ljud fick mig att rycka till och sekunden senare insåg jag att det var en snyftning ifrån mig själv. Jag kunde inte börja igen. Jag orkade inte och jag ville inte. Han skulle inte få mig till det, jag hade ju kommit över det där och gått vidare..
Så äntligen syntes det vita lägenhetshuset och jag krånglade mig in i hissen med väska och katt och undvek noga att se på mig själv i spegeln. Låt honom vara hemma. Snälla.
”Men, åh!” Jag kämpade med hissdörren innan jag till sist fick upp den och tog mig sedan fram till den vita dörren med Liams namn. Utan någon större förhoppning plingade jag på och satte ner buren på golvet bredvid mig då den började kännas alltför tung. Mina axlar sjönk ner en aning men precis då öppnades dörren och innan jag visste ordet av hade jag kastat mig om halsen på Liam och kramade honom så hårt, så hårt.
”Sam!” utbrast han chockat men med en tydligt glad ton också. Han kramade tillbaks minst lika hårt och jag förstod inte hur tårarna inte hade kunnat börja rinna än. Liam var trygghet. ”Vad gör du här? Shiet..” Han drog sig ifrån mig och gav mig ett av sina stora leenden. Men så bleknade det. ”Vad är det som har hänt..?”
Det blev som startskottet för mina tårar igen; men inte som någon störtflod utan mer att ögonen långsamt började fyllas.
”Jag.. Sebbe.” Det var allt som behövdes till förklaring just då, åtminstone allt jag fick fram.
Liam slog armarna om mig igen och jag kände hur han nickade mot min axel. ”Okej. Kom så går vi in.”
Han hjälpte mig in med Ruffsens bur och såg sedan oroligt på mig igen. Jag kanske hade fått honom att tro att Sebbe dött eller något.
”Är det okej föressten..? Att jag bara dyker upp såhär”, sa jag när jag tagit av jacka och skor och blev stående lite vilsen i hallen. "Jag orkade inte ringa.. Eller jag vågade egentligen inte sätta på mobilen.”
”Klart det är okej! Jag är jätteglad att du kommit hit, men jag vill inte att du ska vara ledsen ju..”
”Jag behövde bara komma bort.” Jag försökte pressa fram ett leende. ”Jag..”
”Du behöver inte förklara nu”, sa Liam mjukt som att han förstått precis; vilket han förmodligen också hade gjort. Vi hade inte känt varandra särskilt länge innan han verkade ha börjat kunna läsa mina tankar och han hade alltid varit otroligt förstående och snäll. För att inte tala om hans humor. Jag mindes fortfarande väldigt tydligt hur vi båda stått med tårfyllda, kajalsmetade ögon på studenten och mitt i allting skrattat åt hur töntigt blödiga vi var. Inte för att vi skulle skiljas ifrån klassen utan för att studenten betydde att Liam snart skulle flytta och att jag skulle bli kvar i Stockholm. Någonstans hade jag väl också varit rädd för att det som var en självklarhet då, ’Vi kommer höras ändå! Och det är typ bara 3 timmar med tåget, aldrig att jag skulle förlora dig som kompis’, inte skulle fortsätta vara det efter några veckor. Tack och lov hade vi fortsatt höras hela tiden och även om vi inte fick till besöken så ofta så hade vi setts när det funkat.
”Vill du ha te eller kaffe?” frågade han och gick in mot köket.
”Kaffe blir bra”, sa jag och följde efter. ”Slutade du tidigt idag eller? Jag hade väntat mig att jag skulle få sitta i trapphuset och vänta på dig.”
”Vi har faktiskt studiedag idag, så du prickade in en bra dag.” Han flinade lätt mot mig men på ett sätt som gjorde det tydligt att han inte menade något illa.
”För din eller min skull?” skämtade jag faktiskt tillbaks.
”Både och skulle jag nog säga. Du ska se högen med böcker jag ska läsa. Huckleberry finn känns som ett skämt i jämförelse.” Gud vad vi hade hatat den där boken svenskaläraren tvingat på oss i tvåan.
Jag såg tyst på honom medans han fixade med kaffekokaren. Liam var blond och hade en sådan där typisk strandfrisyr; lagomt ruffsigt och så att det såg sådär snyggt strävt ut. Han var om möjligt ännu längre än Sebbe och hade en silverkula under underläppen på höger sida.  
”Hur är det med dig då?” frågade jag när han ställde fram kaffekopparna. ”Förutom att du torteras med massa böcker?”
”Det är fint med mig. Men jag tänkte faktiskt på att jag ville träffa dig för bara någon dag sedan, det har varit plugg och sova den senaste tiden liksom, inte så mycket spännande.”
Jag log och drog lite med händerna över kinderna för att få bort dom sista spåren av tårarna. Fast det skulle väl ändå komma nya snart.

”Och så tog jag första bästa tåg hit..” Jag hade återberättat i stort sett allting som hänt från igårkväll då jag såg Sebbe på krogen tills att jag flydde hemifrån till tågstationen.
”Shiet..” Liam bet sig i läppen där han satt bredvid mig i soffan. ”Du måste vara helt slut.”
Jag nickade och drog ett djupt darrigt andetag. ”Jag var bara så jävla dum i huvudet..”
Liam skakade snabbt på huvudet och la armen om mina axlar. ”Det var du inte alls. Ibland tar ju känslorna bara över, så jag tycker inte det var konstigt. Mer konstigt att det inte hänt förrän nu.”
”Vad menar du?”
”Jaa men.. du har ju fortfarande känslor för honom. Eller hur?”
Hans fråga fick mig att tystna och jag kramade om kudden jag höll i. ”Jag vill inte ha det. Jag skulle aldrig kunna vara med honom igen. Det var ett jävla misstag och.. och..” Jag kämpade mot tårarna igen. ”Allt hade ändå börjat kännas lite bättre och nu är allt tusen gånger värre igen.”
Liam nickade men öppnade sedan munnen igen.
”Man kan ju ändra på sig. Sebbe kanske har gjort det.”
Jag satte mig lite rakare upp och vände hastigt blicken mot Liam. ”Du vet att jag har sett honom ute massa gånger! Det är klart han är där och letar efter tjejer eller killar.” Det förstod ju vem som helst. Han hade väl bara inte lyckats igårkväll. Det var klart att det var så.
”Du tror inte att han är ute för att försöka glömma hur ledsen han är då?” Jag började protestera men Liam hejdade mig med ett ’vänta’ innan han fortsatte. ”Han försökte få dig att ändra dig massa gånger men när du fortsatte säga nej accepterade han det till slut. För din skull. Har du sett honom följa med någon hem ifrån krogen dom gånger ni varit på samma ställe?”
Jag skakade långsamt på huvudet. Det hade jag inte. Men många gånger hade jag också gått hem före honom.
”Men det är klart han inte har ändrat sig..”, sa jag till sist och hörde själv hur förtvivlad min röst lät. Jag skulle aldrig våga tro att han hade det. ”Han var ju full.”
”Var han full när ni åt frukost? När han sa att han ville vara med dig?”
”Han kanske bara vill åt min kropp”, viskade jag uppgivet.
Liam skrattade kort och lågt till. ”Förlåt!”
Men jag kunde inte ens själv hålla tillbaks ett något sorgset skratt. ”Jag är bra vet du. Åtminstone enligt honom.” Så många andra hade jag ju inte varit med.
”Du vet att det där inte är sant. Jag tror bara.. ibland förtjänar man en andra chans.”
Klumpen i halsen växte igen. Det var inte sådant här Liam skulle säga ju. ”Vadå så du tycker det var helt okej? Han råkade inte bara kyssa en annan tjej, han gick hem med en brud och låg med henne.” Det gjorde fruktansvärt ont att säga det högt. ”Jag skulle alltid, alltid oroa mig över att det skulle hända igen. Att jag inte duger, att han kanske råkar göra sådant igen så fort inte jag är med och han är lite full.”
”Fast jag tror inte det skulle hända igen, inte efter att han förlorat dig en gång.”
”Försvarar du honom nu eller?” Mitt tonfall hade blivit betydligt mer upprört och jag drog handen genom håret. ”Jag trodde du fattade hur jag mådde, du vet hur jag.. fan jag borde inte ens ha kommit hit.” Känslorna tog helt över och jag for upp ifrån soffan och drog samtidigt irriterat bort tårarna som bara fortsatte välla upp. Allting blandades till ett enda kaos; första gången jag och Sebbe träffades, ’Det hände en grej igår’, kyssarna i hallen, doften mot hans hals och min kind mot hans lena bröst, panikpackningen för att kunna ta mig därifrån..
”Sam!” Liam hade kommit upp på fötter han med och innan jag hann dra mig undan hade han slitit tag i min arm. ”Lugna dig!”
”Släpp mig! Släpp Liam! Jag åker hem! Ja-hag..” Jag försökte hysteriskt ta mig ur hans grepp om min arm men det tjänade ingenting till. Han var så mycket starkare än mig. ”Sl-häpp..” Skriken hade dött ut till något patetiskt och hest och när Liam bestämt drog in mig i famnen orkade jag inte ens försöka hålla emot.
”Såja..”, sa han tyst och strök försiktigt handen över mitt vita hår. Jag ville inte att det skulle vara lugnande men allt annat skulle vara förnekelse. ”Förlåt.. jag menade vad jag sa men jag skulle ha tagit det lugnare. Förlåt”, sa han igen och fortsatte med handrörelsen.
”Jag är bara jobbig.. förlåt..”, snyftade jag till. Det var inte han som skulle säga det.
”Nej det är du inte. Jag tar honom inte alls i försvar, det fattar du väl. Han gjorde dig illa och det kommer jag aldrig tycka är okej.”
Jag lyssnade på vad han sa och slöt ögonen. ”Men du sa.. att han var värd en andra chans.”
”Jo men det var lite för din skull också. Du var glad när du var med honom, och ifall han gjorde ett misstag, ett väldigt dumt, men som aldrig kommer hända igen så är det kanske dumt att.. kasta bort det som skulle kunna bli väldigt bra. Förstår du hur jag menar?”
På ett sätt lät det väl logiskt det han sa. Vi hade haft det bra. Och om det kunde bli så igen så ville jag inte gå miste om det. Men samtidigt; han hade gjort det och jag var rädd att det skulle hända igen oavsett vad han lovat.
”Tror det. Men jag..”
”Du behöver inte bestämma något nu, och det är hundra procent ditt val. Bara tänk lite på det?”
Jag kände att risken var stor att min röst skulle brytas om jag försökte säga något så jag nickade bara mot hans bröst.
”Fast inte mer idag tycker jag. Vi gör något helt annat och du ska sluta gråta.” Han drog sig ifrån mig och log, än en gång på ett sätt som visade att han fattade att det inte var så ’bara’ att sluta gråta. Det lät ändå som en bra idèe; jag hade flytt från problemen imorse och det skulle vara skönt att slippa prata och tänka på dom åtminstone idag.

”Du kommer få en sockerchock och dö.”
”Nejdå så här äter jag jämt.”
”Du hade överdrivet mycket senast jag var här och nu har det typ fördubblats. Jag lovar.”
Liam hade tagit fram allting man kunde tänka sig behöva till en egen marängswisch och för tillfället var han i full färd med att dränka, bokstavligt talat, sin glass i chokladsås. Dom stackars marängerna och bananerna var helt utom räddning. Glassen var på god väg att försvinna den med under chokladfloden.
”Spela roll, det är asgott och det är huvudsaken”, flinade han och nickade sedan mot min tallrik. ”Men ta mer, det är ändå ingen mening att frysa in det där igen.”
Eftermiddagen hade faktiskt blivit rolig och inte alls innehållit några fler tårar. Vi hade hunnit med att kolla igenom gamla skolkataloger, fast av någon anledning är det mycket pinsammare att se kort från gymnasietiden än vad det är ifrån låg och mellanstadiet – och då såg man ändå jättetöntig ut, tittat på helt sjuka youtubeklipp och tagit löjligt många kort med varandra med min mobil.
Vi satte oss inne i vardagsrummet igen och trots att jag inte haft någon som helst aptit efter att ha satt mig på tåget så hade glassen gått i väldigt enkelt.
”Gud vad mätt jag blev.” Liam föll bak mot soffkuddarna och jag såg flinande tillbaks på honom.
”Inte konstigt om den där chokladsåsen gjort dig helt seg i huvudet.”
”Ha ha.” Han skakade roat på huvudet. ”Ska vi köra lite x-box?”
”Visst. Åh! Kan vi inte spela det där kalle anka-spelet? När man kör olika race och har olika karaktärer? Jag tror vi spelade det senaste gången i tvåan eller något..”
”Vadå det där när du alltid blir förvandlad till en groda och förlorar?”
Den här gången var det min tur att skratta lite ironiskt. ”Jag kanske blev en groda men jag förlorade verkligen inte varje gång.”
Jag fick en retsam knuff i sidan innan min kompis reste sig upp. ”Jag har kvar det.”

”Men nej! Sluta Liam!” Jag följde med tevedosans rörelser med hela kroppen och kämpade verkligen för att få min groda att hoppa snabbare. Samtidigt såg jag på kartan hur Liams raketbil försvann allt längre bort.
”Är du seg eller?” skrattade han.
Jag sneglade på honom och bestämde mig sedan för att ta till ett extravapen. Sådant var okej när man låg i underläge avgjorde jag. När jag såg att Liam bara var några meter ifrån målet knuffade jag till honom med axeln och försökte sedan slita dosan ur hans händer. Tyvärr fick jag ju överge min egen dosa för att kunna genomföra det bara.
”Vad gör du?!” utbrast han med ett chockat skratt och höll i allt han kunde. ”Nej, nej inte ner där! Jag kommer ju..”
”Oops”, log jag oskyldigt då jag kört hans bil rakt in i den lila ’tillbaks till start’-virveln.
”Nu jävlar.”
Jag skrek gällt till när Liam kastade sig över mig och jag försökte desperat få tag på en kudde att skydda mig med. ”Det var inte meningen! Jag bara råkade!” skrattade jag.
”Och jag kanske bara råkar göra så här..” Innan jag hunnit vrida mig undan hade han stuckit in fingrarna vid mina revben där jag var som allra mest kittlig.

”Ååh..”
En djup suck ifrån Liam fick mig att se upp. Vi hade förflyttat oss till hans sovrum där han satt vid skrivbordet och pluggade och jag själv roade mig med att spela på hans gitarr.
”Vad är det?”
”Jag har tydligen missat att låna en av böckerna som vi ska ha till en av uppgifterna.”
”Kan du inte gå till biblioteket då? Det är väl inte så långt?”
Han ryckte på axlarna. ”Det känns inte så schysst mot dig, jag är ju nog tråkig som måste plugga när du är här.”
”Men sluta”, sa jag snabbt. ”Det är ju jag som dyker upp helt oförberett, det är väl klart att du ska plugga det du behöver. Jag bara.. det här var det enda stället jag kände för att åka till. Till dig liksom.” Rösten blev automatiskt lägre vid det sista och tankarna gled oundvikligen iväg till Sebbe igen. Jag svalde hårt innan jag försökte fortsätta i en gladare ton. Jag menade ju verkligen det jag sa; att det var klart att han skulle göra det han behövde. Jag var bara glad att jag fick vara här med honom, oavsett vad han gjorde. ”Gå iväg och låna boken, seriöst. Du behöver den ju”, log jag.
”Okej.. Du får stanna här så länge om du vill, det går fort, eller vill du hänga med?”
”Jag kan stanna. Jag känner mig helt sunkig ändå”, sa jag och drog lätt på munnen.
”Äh. Men okej då skyndar jag mig, vi ses om ett tag!” log han innan han gick ut i hallen.
När jag varit ensam i ungefär tio minuter och konstant suttit och bitit mig i läppen drog jag upp mobilen ur fickan och slog på den innan jag skulle hinna ångra mig. Jag visste inte ens varför jag gjorde det. Det tog bara några sekunder innan sms:en började trilla in. Alla som legat någonstans i mobilrymden och väntat på att komma fram. 
9:50, Sebbe:
Förlåt Sam, jag menade inte att göra dig upprörd!

9:51, Sebbe
Men jag menade det jag sa :( Jag saknar dig. Det jag gjorde var ett fruktansvärt jävla misstag som jag ångrar varenda dag, men det inatt var inte ett misstag, jag tycker inte det..

10:15, Sebbe
Snälla svara! Jag blir orolig.

11:00, Sebbe
Jag vet inte om det är min leveransrapport som är kass bara, Sam? Är du okej? Kan vi inte bara snacka? Det igår berodde inte bara på alkohol, jag har velat göra det enda sen november. Förlåt :( 

För varje sms som kom in vred det sig i magen på mig. Det kändes så overkligt och samtidigt så verkligt.  Förstod han inte vad jag sa imorse? Det gick inte. Varför slutade han inte bara? Fattade han inte att klumpen i halsen kom tillbaks på bara några sekunder och att andetagen blev jobbigt ojämna igen? Jag visste inte om jag skulle svara på smsen, allt kändes bara så himla dumt när det var jag som kommit tillbaks på natten till honom. Vissa delar var lite suddiga men jag var plågsamt medveten om hur jag hade stormat in i lägenheten och tryckt in honom mot väggen utan ett ord. Något jag inte hade vetat då var hur fruktansvärt dåligt jag skulle må bara några timmar senare. Hur det skulle riva upp halvläkta sår men också sådana som jag inte ens hade vetat fanns.
Jag behövde dock inte fundera särskilt länge på hur och om jag skulle svara då hans namn plötsligt dök upp på skärmen med otäckt svarta bokstäver. Det var lika bra att få det gjort, han skulle uppenbarligen inte sluta.
”Hallå?” sa jag en aning hest men betydligt stabilare än jag hade väntat mig.
”Sam! Jag har försökt få tag på dig massa gånger, du.. jag är ledsen hur det blev.. eller alltså, att du stack, ifall jag sa något fel..”
Jag skakade snabbt på huvudet men kom på att han inte kunde se det. ”Du behöver inte vara ledsen, det var mitt fel till sist ändå.” Jag tänkte inte dra upp att han varit en idiot som börjat med att försöka kyssa mig i trapphuset. ”Det var ett misstag.”
”Det behöver inte ha varit det.. kan vi inte..”
Jag visste vad han skulle säga och avbröt honom med en tom blick framåt. ”Nej det går inte.” Rösten speglade min blick.
”Kan vi inte prata i alla fall, du? Träffas?” Han lät så desperat. Inte alls den lätsamma, retsamma, skämtsamma Sebbe han varit innan all.. Jag fick inte tänka tillbaks så långt. Då skulle dom långa, jobbiga månaderna jag kämpat mig igenom varit förgäves.
”Jag är hos Liam.” Jag visste inte om jag hade gått med på att träffa honom annars. Panikkänslor fyllde mig bara av tanken så jag hade nog svaret där ändå.
Jag rörde vid hans bara hud för mindre än 10 timmar sedan. För första gången på.. Jag slog undan tankarna och knöt hårt min lediga hand. Jag ville inte höra hans röst. Det gjorde för ont.
”Liam.. vadå är du i Göteborg?” Frågade han chockat.
”Mm. Jag måste gå nu. Hejdå Se..” Jag avbröt mig innan jag hunnit känna alla hans bokstäver på tungan.
”Säg bara om du är okej?” Det lät som att orden snubblade fram ur hans mun och jag kunde inte förneka till att jag hörde den äkta oron i hans röst. Men det spelade fortfarande ingen roll, han var kanske orolig för att jag skulle känna mig utnyttjad eller något. ’Jag saknar dig’ räckte inte för att göra allt ogjort. Kanske saknade han bara någon.
”Jag vet inte”, svarade jag ärligt. Dom senaste timmarna hade jag mått ganska bra, men det var för att Liam hade fått mig på andra tankar, dom andra stunderna då Sebbe var närvarande i mitt huvud så kändes det precis som att jag kastats bak några månader då jag känt mig lika skör som ett kristallglas; aldrig beredd på när tårarna skulle kunna slå till, aldrig varit säker på om jag skulle kunna passera fönstret som vilket som helst eller om fötterna skulle få för sig att fastna, på bra humör ena dagen, tom och likgiltig nästa..
Innan det hann komma någonting mer tryckte jag av samtalet.

”Du hade behövt följa med ändå, som bärhjälp! Den här boken är som en jävla bibel”, skrattade Liam till och jag hörde dörren slå igen. ”Har du hunnit somn.. är du okej?”
Det var först när Liam kommit in i vardagsrummet och såg på mig med den oroliga blicken som jag kom tillbaks till nuet och insåg att jag fortfarande satt med mobilen i handen. Hur lång tid hade det gått sedan jag lagt på? Men jag hade klarat det. Jag hade inte brutit ihop. 
”Sebbe ringde”, mumlade jag och insåg även att jag suttit med axlarna uppdragna enda tills nu då dom sjönk ner till sin vanliga nivå. Jag kanske inte hade brutit ihop men jag hade definitivt inte slappnat av heller.
”Hur gick det?” Liam stod kvar i dörröppningen med en bok i famnen och fortfarande med skorna på.
”Vet inte?” Det lät mer som en fråga men självklart kunde inte Liam avgöra om det gått bra eller inte. Men jag visste inte själv heller. Ingenting med det här var bra, ingenting var som det hade varit fram till november. ”Jag vet inte”, sa jag till sist men utan frågetecknet den här gången.
”Säg till om du vill prata om det.” Liam såg tyst på mig en stund innan han gick ut i hallen. ”Ska vi bädda iordning? Jag kan läsa det kapitlet jag behöver i sängen.”

Dagarna efter den där hade varit väldigt blandade; uppåt vissa och väldigt mycket nedåt andra. Det mesta hade jag brottats med inombords men Liam hade fått lyssna på minst lika många, förvirrande, ibland förtvivlade, ibland bestämda, monologer. För det mesta hade jag kommit fram till liknande slutsatser även om Liam någon gång ibland försiktigt påpekade det han sagt tidigare; man kunde ändras, det kanske var ett misstag att inte ge det vi haft en andra chans, jag kanske behövde träffa Sebbe och prata på riktigt.
Men så hade den där dagen kommit då jag blivit tvungen att bestämma mig till hundra procent. Något som jag senare skulle komma att plågas av något så fruktansvärt. Jag minns vartenda ord jag sagt, vartenda ord jag fick till svar, jag minns mitt tonfall, jag minns hur telefonen kändes i handen och vilken låt som spelades på stereon.

Det var några timmar kvar tills Liam skulle komma hem från skolan och jag visste inte riktigt vad jag skulle roa mig med. Efter två veckor i Göteborg hade jag gått i dom flesta affärerna, jag och Liam hade varit i slottsskogen och tittat på pingvinerna, jag hade till och med badat Ruffsen som jag tänkt göra hur länge som helst men skjutit på för att jag visste att han hatade det så mycket. Jag kände mig bara inte redo att åka tillbaks än.
Man skulle kunna tro att dom flesta jobbar eller är i skolan vid kvart i tolv en vanlig torsdag men uppenbarligen inte grannen ovanför då det den senaste timmen hade låtit som att extreme homemake over-teamet befann sig där inne. Därav hade jag tryckt in en av Liams skivor, avenged sevenfold, i stereon och dragit upp volymen så pass mycket att det åtminstone bara lät som att det var fem personer med borrar där uppe och inte tio. Plötsligt var det ytterligare någon melodi som blandat in sig i Seize the day och efter några förvirrande sekunder fattade jag att det var min mobil.
Eftersom jag varit ganska säker på att det skulle vara Liam blev det en mindre chock när det var Sebbes namn som stod på displayen. Den senaste veckan hade jag inte fått så mycket som ett sms och jag hade väl börjat tro att han faktiskt förstått att jag menat allvar. Att jag tyckt att det varit ett misstag och att det inte fanns någonting mer att prata om. När han gjorde så här rev han bara upp ännu fler sår. Jag hann inte ens försöka börja sy ihop dom. Dom hann inte ens börja läka lite grann i kanterna. Det fortsatte ringa och jag stirrade på namnet, försökte med tankekraft att få bort det.
I see my vision burn, I feel my memories fade with time. Textrader fortsatte strömma ur högtalarna samtidigt som min egna ringsignal fortsatte störa.
Seize the day or die regretting the time you lost
”Hallå?”
“Tja.. hur.. är läget?”
Det blev precis mycket, mycket värre. Varför förstod han inte? Eller ville han bara inte?
”Det är okej. Men Sebbe..” Jag svalde och kämpade för att få fram resten. ”.. jag vill inte prata mer med dig, du måste acceptera det..”
”Men jag skulle bara..”
”Snälla. Jag.. Jag vill inte att du hör av dig mer, jag orkar inte. Jag vill inte.”
Det kändes som att jag var i något slags vakuum, inte säker på vad som var verkligt och inte, osäker på om skivan tagit slut eller om det bara var mina egna öron som sorterat bort ljudet.
Det tog en ganska lång stund innan det kom något svar och jag hade nästan hunnit börja tro att han lagt på. Kanske hade det varit enklare så.
”Är du säker..? För.. jag vill vara med dig.”
”Men jag vill inte, jag kan inte. Du borde.. också gå vidare.”
Orden kändes främmande och ändå så bekanta ifrån mina tankar. Jag var tvungen att göra det här. Jag hade börjat gått vidare tidigare innan Sebbe -och jag- gjort en dum grej, jag kunde göra det igen. För min egen skull. Ändå så lät orden så mycket mer skrämmande när jag uttalade dom högt.
”Är du säker?” Sebbes ord hängde i luften.

Det var både lättare och svårare den där gången. När han berättade för mig i november hade det varit så mycket chock och så mycket smärta men det hade ändå varit enkelt i det avseendet att jag vetat att jag inte haft något val. Jag visste att jag inte kunde vara med honom efter vad han berättat. Problemet hade bara varit att få benen att röra på sig igen och att få ut honom därifrån så fort som möjligt.
Den här gången visste jag också vad jag borde säga, att det var det bästa, men det kom inte ut lika enkelt som förra gången. Självklarheten fanns inte där som den borde. Jag visste ju vad han hade gjort, jag visste att det inte fanns några garantier. Och medans Sebbes ord ’Är du säker?’ hängde i luften tänkte jag avsiktligt bara på alla dom bra stunderna vi haft. Något jag visste var väldigt dumt.
Samtidigt var det enklare eftersom jag redan hade varit med om det värsta. Jag hade tagit den värsta chocken och smärtan, jag hade gjort slut med honom, jag hade fått allt krossat. Att säga hejdå en andra gång var enklare. Eller mindre svårt kanske var ett mer passande ordval. Det hade aldrig och skulle aldrig bli enkelt.

”Ja.”






 


Shattered emeralds - oneshot m/m - FORTSÄTTNING.

(eftersom blogg.se tydligen blivit en bitch sedan jag la upp ett kapitel här sist och nu gjort någon teckenbegränsning så har jag fått lov att dela upp oneshoten i två inlägg. Det här är alltså DEL TVÅ!)


Här kommer en oneshot, en ganska lång sådan haha, som jag skrev klart för någon dag sedan. Från att inte haft någon skrivlust alls till crash på ett tag och inte haft nån idèe till nånting annat heller så är jag jätteglad över att jag fick ihop den här, och personligen så tycker jag om den :) Men det kanske finns andra som tycker att den är för hoppig, långdragen eller bara tråkig. Men såklart hoppas jag att någon mer ska tycka om den. Ni är jättesnälla om ni skriver någon rad om vad ni tyckte, och väldigt gärna något lite mer konkret så att jag får veta Vad som var bra. Och har ni några synpunkter på vad som hade kunnat ändrats eller något som ni tycker saknas så säg gärna det också! Och eftersom m/m ligger mig varmast om hjärtat när det gäller att skriva så är även den här i den genren såklart ;)







Juni 2012-
”Fan vad kul!” Liam log stort och såg på mig.
Jag hade inte behövt bekymra mig över vad han skulle tycka om min inte helt genomtänkta idèe. Liam var inte typen som låtsades för att göra någon annan glad, han var ärligare än så.
”Jag tänkte att.. i värsta fall kan jag ju höra om dom behöver någon hjälp på något Subway, det borde ju vara lättare när jag kan säga att jag jobbat i kedjan ett tag redan.”
”Ja sånt löser sig ju! Och tills du hittat något boende är det ju bara att du stannar här, det funkar ju rätt bra fast det är trångt”, flinade han.
”Är du säker? För annars kan jag ju.. det finns ju vandrarhem.”
Han såg på mig med höjda ögonbryn innan han roat skakade på huvudet. ”Det råkar hända att jag trivs ganska bra med att du sover i mitt rum, så några månader till överlever jag definitivt.”
Leendet spred sig över mina läppar samtidigt som värmen gjorde det i bröstet och jag slog armarna om honom. ”Tack Liam. Verkligen. Jag skulle inte fixa att.. åka tillbaks.”
Jag hade funderat fram och tillbaka ganska länge utan att ha sagt någonting till Liam. Varför skulle jag åka tillbaks till ett ställe som jag bara mådde dåligt av? Jag tyckte inte ens om Stockholm på nätterna längre. Då jag tidigare känt mig som mest lycklig över att bo där. Sebbe skulle vara där och påminna mig hela tiden och jag hade ingen längtan alls till att gå igenom flera, flera månader innan det förhoppningsvis skulle börja kännas lite enklare igen. Och jag hade Liam i Göteborg. Jag såg faktiskt ingen anledning till att jag inte kunde stanna där på heltid. Det var som Liam sa; allt sånt där med jobb och boende löste sig. Det var inte så att jag flyttade till ett helt nytt land.
Liam gav mig ett till leende efter att vi släppt varandra men sedan blev det något mer allvarligt. ”Men du gör inte det här bara för att.. du vill undvika honom va? För isåfall skulle du ju kunna försöka flytta inom Stockholm bara, om du inte vill bo granne med honom. Alltså jag skulle älska om du flyttade hit så att vi kan fortsätta ses så ofta vi vill, men du ska ju vara säker själv också.. så att du inte gör något du ångrar.”
Det hade varit väntat att något sådant skulle komma. Han visste ju om varför jag hade kommit dit från början, han hade fått trösta mig när tårarna inte velat sluta rinna och han hade fått höra alla dom där monologerna.
”Jag vill gå vidare och jag kommer inte att kunna göra det bara för att jag flyttar till Söder eller något. Jag kommer inte må bra om jag bor kvar i Stockholm, och jag.. jag saknade att inte kunna vara glad på riktigt där.” Det var först när jag sa det högt som jag faktiskt fattade att det hade varit så. Jag hade inte bara varit ledsen och saknat allt jag trodde att vi haft; jag hade saknat mig själv också. Dom senaste två veckorna var dom första då jag varit glad flera dagar i streck och kunnat slappna av på riktigt.
”Då fixar vi det”, log han. ”Behöver du packningshjälp?”
”Jag behöver resesällskap, packningshjälp och min bästa kompis.”
”Tur att jag passar in på alla tre då”, flinade han och fällde upp laptopen som låg på soffbordet framför oss. ”Kolla tågbiljetter?”



November 2012-
Kanske var det ödet igen, eller slumpen. Något var det i alla fall som gjorde att allting faktiskt löste sig ganska bra, precis som Liam sagt. I slutet av sommaren blev en liten lägenhet ledig, inte alltför långt ifrån Liam, som förutom dom fula mintgröna tapeterna passade mig ganska bra. Att få extrajobb på Subway i Nordstan hade inte heller blivit några större problem och det hade till och med blivit till ett vikariat för en tjej som gått på mammaledighet ganska snart efter att jag hade börjat.
Jag saknade inte Stockholm och ångesten. Cornelia saknade jag fastän vi inte umgåtts lika mycket det där sista året, men vi hade pratat om att hon skulle komma ner till Göteborg någon helg.
Allt hade löst sig ganska bra. Dom omnämnda såren hade läkt. Alla utom ett som liksom hade stannat till i läkningen då det nästan var helt igenslutet. Och kvar hade ett litet, litet hål blivit.

Jag öppnade långsamt ögonen och sneglade mot fönstret där jag glömt att dra ner persiennen igårkväll. Det gick inte att avgöra om det var mitt i natten eller förmiddag genom att kolla på himlen som var helt grå och täckt av moln. November och januari var dom mest deprimerande månaderna. Där emellan var det åtminstone julen, alla mysiga ljusstakar, marknader och glöggdoften som lurade en lite att det inte alls var typ ett halvår kvar innan man skulle kunna gå utan jacka och vinterskor igen. Jag menar; det kan ju faktiskt snöa i maj också. Så jag brukade säga att sommaren började på riktigt först i juni.
Jag var ledig och hade inga egentliga planer vilket lätt skulle kunna leda till att jag drog täcket över huvudet och sov igenom hela den gråa dagen. Om det ens var morgon vill säga. Ändå var det någonting som fick mig att resa mig upp och när jag tagit upp mobilen kunde jag i alla fall konstatera att klockan var halv tio.
Ansiktet som såg tillbaks på mig i badrumsspegeln såg inte riktigt ut som att ’allting hade löst sig’ idag. Den senaste tiden hade jag kunnat se ett litet, kanske inte hundra procent äkta, leende på dom ljusa läpparna varje morgon men nu var det inte där. Jag försökte minnas om det hade varit där igår men misslyckades. Allt var ju ganska bra så jag förstod inte..
Eller så ville jag inte förstå.
Efter att ha sprayat till det vita fluffet och plattat luggen såg jag åtminstone bättre ut än innan, även om leendet fortfarande var frånvarande.
Jag kände att jag behövde komma ut och bestämde mig för att ta bussen in till stan där jag kunde ta en latte på den kaffebaren som hade kommit att bli min absoluta favorit i stan.

Det var inte överdrivet mycket folk inne i kaffebaren så istället för att ta första bästa plats hade jag kunnat sätta mig vart jag ville, vilket blev i hörnet längst in i lokalen där jag slapp se det gråa vädret utanför.
”Sådär varsågod.” Baristan satte ner min vaniljlatte på bordet och gav mig ett leende som kändes ovanligt äkta istället för sådana där leenden alla servicemänniskor brukade ge en för att dom var tvungna och för att det var deras jobb. Han hade dessutom två piercingar, svarta ringar, på sidan av läppen vilket alltid gjorde ett leende vackrare i mina ögon.
”Tack”, svarade jag med ett leende och började sedan långsamt röra med skeden samtidigt som jag följde mönstret som bildades i grädden med blicken. Jag böjde mig ner och tog en försiktig klunk så att det inte skulle rinna över kanten och återgick sedan till att röra med skeden i glaset. Ett pling ifrån fickan till dom svarta stuprörsjeansen var det som till sist fick mig att se upp.
11:00, Liam
Vet du? :D Sum 41 kommer och spelar i Sverige i februari!! Skriv upp i almanackan. :D :D :D
Jag började le stort medans jag läste och gjorde sedan bokstavligt som han sa och bläddrade fram till kalendern i mobilen.
Plötsligt var det som att hela världen stannade till. Mitt synfält blev liksom svart åt alla håll utom just rakt fram på dagens ruta som tycktes lysa extra starkt på skärmen. 14. November.
Världen började långsamt röra sig igen men det överskuggades nästan av smärtan jag kände i bröstet ifrån det enda såret som inte helt läkt igen. Det där hålet som blivit kvar. 14 november. För precis ett år sedan hade allt tagit slut. Idag för 12 månader sedan.
Nästan precis ett halvår senare hade vi spenderat den där natten ihop och jag hade låtit allt sluta en gång till, innan något ens hade fått börja. Det hade varit ett misstag. Inte natten utan.. Jag for upp så hastigt att jag slog i bordet med höften och trots att det såg ut att ske i slow motion så hann jag inte fånga glaset som slog i kanten med ett kras och därmed lät ett vattenfall av brunvit sörja rinna ner på det svarta blanka golvet. Det hade varit ett misstag.. 
”Oj fick du något på dig?” Killen som serverat tidigare var framme igen och det var först då jag drogs ur mina tankar igen.
”Nej, förlåt.. jag reste mig för fort och slog i bordet, jag kan hjälpa till..” Jag såg mig om efter några servetter men killen skakade snabbt på huvudet.
”Absolut inte! Jag fixar det här, du ska få en ny latte också. Säkert att du inte fick något på dig?”
Det hade varit ett misstag..
”Hey, är du okej?”
Jag såg in i ögonen som jag upptäckte var väldigt bruna och ryckte försiktigt på axlarna. ”Jag vet inte.. jag måste fixa någonting tror jag. Förlåt igen!”
Med all rätt såg killen en aning förvirrad ut men nickade och gav mig ett av dom där fina leendena. ”Då borde du gå och fixa det. Lycka till.”
Jag fick fram ett leende och nickade, vred samtidigt lite nervöst på händerna. ”Tack.. hejdå då.”
Jag brydde mig inte om att kolla när nästa buss skulle gå utan joggade nästan hela vägen till tågstationen. Mitt i allting kändes det som en konstig flashback ifrån den där morgonen i maj.
”Hej”, andades jag andfått när jag kommit fram till resebutiken. ”En biljett till Stockholm. Till nästa tåg om jag hinner.”
”Hej, då ska vi se.” Kvinnan bakom datorn började knappa irriterande långsamt och jag såg ner på mina converse med ett djupt andetag.
”Det går ett om.. tio minuter, fast jag skulle rekommendera det som går fyrtio minuter senare, det blir..”
”Jag tar det som går om tio minuter”, avbröt jag och höll fram kontokortet.
”Det blir nästan två hundra kronor billigare om du tar det senare. Det är bara första klass-biljetter kvar till nästa.”
”Det blir jättebra ändå, får jag biljetten bara”, sa jag så trevligt jag kunde men hade mest lust att sträcka mig in genom luckan och skriva ut biljetten själv.
”Jaha okej, om du är säker så. Ska det vara någon returbiljett också?”
Det hade jag inte tänkt på. Om allt gick som det skulle..
”Jag bokar det senare isåfall.”

11:38, till: Liam 
Kan du ge Ruffsen mat ikväll och imorgon? Jag hamnade visst på ett tåg.

Dom snabba andetagen hade fortfarande inte återfått sitt vanliga tempo och jag vred nervöst på händerna i knäet igen. Sebbe skulle förstå, han skulle fatta att jag behövt tid på mig, att det kunde bli vi nu. Jag kunde inte vara utan honom. Det gick bara inte. Alla långa månader.. all den tid jag hunnit bo i Göteborg.. någonstans längst inne hade jag lyckats gömma någonting för mig själv. Liam hade rätt, det var värt att ge en till chans när det hade varit så himla bra innan allting annat. Ibland ändrades personer och jag ville så fruktansvärt gärna tro att Sebbe var en av dom.
Jag hade gjort ett misstag när jag sagt hejdå till honom i telefon. Jag skulle rätta till det nu.
Även om jag hade velat ringa eller skicka något sms som en liten förvarning så hade jag inte kunnat; jag hade raderat hans nummer ganska kort efter det där sista samtalet.
Det hade stått X2000 på tåget men jag började starkt tro att det var ett förklätt ånglokståg bara. Det gick fruktansvärt långsamt och det skulle vara ett under om det inte gått hål i min underläpp när vi kommit fram.

Med blodsmak i munnen och ett väldigt hårt dunkande hjärta i bröstkorgen lämnade jag Stockholms centralstation och började gå mot Östermalm. Trots den långsamma tågresan kände jag mig inte så pass redo att jag kunde ta bussen och befinna mig utanför hans lägenhet om fem minuter. Jag behövde en promenad.
Men det var klart att han skulle förstå. Han skulle fatta att jag ångrat det sista jag sagt i telefon; att jag inte ville prata med honom mer. Han ville ju också det här, han hade bara fått vänta ett tag.
Stockholm var sig både likt och olikt sedan jag lämnade det för andra gången i augusti när jag och Liam hämtat alla mina saker. Jag hade varit alldeles illamående av oro för att jag skulle stöta på Sebbe utanför men jag hade inte sett skymten av honom.  Gatorna var fortfarande lika gråa och folkvimlet hade inte minskat. Men dom små motorbåtarna och lyxyatcharna hade försvunnit och kvar var bara dom stora kryssningsfärjorna. Dom då gröna, levande träden hade nu förvandlats till lövlösa träd med mörka spretiga grenar som skulle platsa bättre i en skräckfilm.
Och så plötsligt var jag där. Kristallvägen. Blicken gled långsamt upp till fönstret och innan illamåendet skulle slå till fullt ut drog jag upp dörren och skyndade mig in i trapphuset.
Stegen uppför trappan gick desto långsammare.
Det kändes som en evighet sedan. Det var en evighet. Jag ville bara få känna hans armar runt mig. Dra in den där doften som jag aldrig kunnat glömma.
”Du luktar gott..”, suckade jag nöjt och borrade in ansiktet mot hans hals.
”Och ditt hår är mysigt..”, mumlade Sebbe leende och lutade kinden mot det.
Det hördes inga fler steg i några trappor. Inga dörrar som öppnades och slogs igen. Inga skällande hundar. Inga upprörda barnskrik eller högljudda skratt. Bara mina conversesulor mot stentrapporna.
Allt skulle bli bra den här gången.
Minnena fortsatte forsa fram i samma takt som jag tog stegen.
”Jag kan spå i händer vet du.”
”Kan du?” frågade jag förvånat. Han såg så allvarlig ut att jag faktiskt inte trodde att han skämtade.
”Mm, få hit handen.” Han drog åt sig min hand och började långsamt följa en linje med sin lena fingertopp. Gitarrfingrar.
”Så? Kan du se några mörka hemligheter eller saker som ska hända i min framtid?” flinade jag.
”Faktiskt. Den här linjen kallas.. desire-linjen.”
”Oj, på engelska till och med?” retades jag, inte helt säker längre på att han var seriös.
”Det är en gammal spålära ifrån England så japp, engelska namn”, sa han och jag tyckte mig se ett leende rycka i hans mungipa innan det snabbt försvann igen. ”Linjen är nästan lite hackig och det betyder att du dras till någon med lite hackigt, rufsigt alltså, hår. Den är lång också vilket tyder på att denna person du trånar efter är lång, jag skulle säga.. 1,87 på ett ungefär.”
”Väldigt specifikt för att vara på ett ungefär”, nickade jag och spelade imponerad.
”Ibland ser jag väldigt tydligt.” Han drog fingret längs linjen i handflatan igen och enda upp till fingret vilket skickade behagliga rysningar genom hela min kropp.
”Vad ser du mer om honom då? Eller henne!” skyndade jag mig att säga.
”En han faktiskt, skulle det ha varit en tjej hade linjen varit lite mjukare rundad på vissa ställen och den här är väldigt rak. Jag kan också se att han finns i din närhet..” Han såg upp på mig och det pirrade till i mig när våra ögon möttes.
”Hur nära..?”
”Svårt att säga.. eller.. oj du har en väldigt ovanlig desire-linje. Den här pekar faktiskt rakt på personen du vill ha..”
Jag såg ner på min egen hand, följde linjen med blicken och såg sedan långsamt upp rakt på Sebbe.
”Då kanske det är bäst att testa och se ifall det stämmer..”, sa jag tyst och lutade mig sakta mot honom innan jag placerade händerna på hans axlar för att trycka bak honom i soffan.
Första trappan avklarad. Mina hjärtslag hade ökat så pass mycket att det på riktigt gjorde ont i bröstet.
Han skulle förstå. Han skulle lägga armarna om mig och säga att allt skulle bli bra nu. Att det inte gjorde något att han fått vänta.
Blicken var hela tiden fäst på dom gråa trappstegen men snart började dom flyta ihop i mitt synfält och jag fick svårt att se när ett trappsteg övergick till ett annat.
”Jag blev typ lite halvkär i dig redan när du försvarade My chemical romance sådär”, flinade jag generat. ”Jag hade inte tänkt säga någonting själv men det bara kom, och då hade jag inte ens sett dig.”
”Och jag var tvungen att få prata mer med dig för du verkade vara den enda med lite hjärna och smak där inne. Du vet när vi satt där vid bokhyllan?”
”Det är klart”, log jag. Hur skulle jag kunna glömma det? Det var vad vi hade gjort hela festen.
”Det låter jättetöntigt men..” Han skrattade hest till. ”Jag kände typ som något elektriskt, alltså jag tyckte ju att du var assnygg och du var rolig att prata med och allting, men det kändes som att du skickade ut stötar.” Det var inte ofta jag såg Sebbe generad.
”Kände du också det?” utbrast jag glatt och förvånat. ”Jag med! Fastän du inte ens nuddade mig tyckte jag att du brändes typ.”
Det smakade inte längre bara järn i munnen utan en saltsmak hade blandats in också och när jag långsamt såg upp insåg jag att dörrarna flöt ihop lika mycket som trappstegen. Jag visste ändå att jag var framme nu. Jag var på rätt våning och nu behövde jag bara gå till den vänstra dörren.

Ett stenhårt slag träffade mig i magen och ögonen började långsamt fyllas upp med ännu fler tårar tills det knappt gick att se någonting. Jag varken ville eller kunde ta ett endaste andetag.
’Du borde också gå vidare.’
Något gick ändå att urskilja genom dom översvämmade ögonen. Där på Sebbes brevlåda.
S & N
Det var försent.
’Du borde också gå vidare.’
’Du borde också gå vidare.’
’Är du säker?’
’Du borde också gå vidare.’
’Ja.’
…..



*
- December 2012

Här var jag nu. I min lägenhet i Göteborg som kändes allt annat än jag. Det var inte längre bara dom mintgröna väggarna jag hatade. Jag gillade inte utsikten mot den trista gränden med sopcontainerna, jag tyckte inte om det trånga badrummet och jag höll på att bli galen på dom knarrande fönstren.
Kanske kändes lägenheten som jag ändå, för jag var allt annat än hel och bra. Jag mindes inte ens hur jag hade tagit mig hem ifrån Stockholm den där eftermiddagen. Och varje gång jag försökte minnas var det som att någon högg mig med en yxa rakt i magen. Det spelade ingen roll hur många nätter jag sovit hos Liam, hur många kramar han gett mig och hur mycket han lyssnat och försökt säga dom rätta orden. Dessutom hade jag sett i hans blick att han var nästan lika förkrossad som jag.
’Jag trodde inte..’, hade han sagt och jag hade bara skakat på huvudet till svar. Jag hade inte heller trott det. Men varför inte egentligen? Jag hade gjort väldigt klart för Sebbe att jag inte ville ha med honom att göra, han hade frågat om jag verkligen var säker på att jag tyckte att han skulle gå vidare och mitt svar hade varit glasklart, om än lite hest. Det var klart att han hade lyckats träffa någon annan. N.
Men nej jag ville inte ha det ogjort. Trots all smärta, allt det sårade, all ångest. Jag ville inte ha allt det fina ogjort.
Hur jag skulle kunna börja leva igen visste jag dock inte.
Det plingade på dörren och jag släpade mig ut i hallen med rödgråtna ögon. Det hade varit mitt ständiga utseende dom senaste fyra veckorna.
”Hej, jag köpte med lite kinamat”, log Liam och kom in i hallen.
”Vad gott”, sa jag och log tillbaks i ungefär två sekunder innan ögonen fylldes med tårar igen och leendet rann av.
”Sam..” Liam släppte ner påsarna på golvet och drog sedan in mig i hans famn.
”Du måste ångra så himla mycket att du ens släppte in mig.. jag förstör allting för dig också”, hulkade jag fram. Han var min enda trygghet och det var därför tårarna alltid kom i hans närhet, men det betydde inte att jag ville det. Jag ville inte att han skulle behöva trösta mig varenda dag.
”Det gör du verkligen inte, du är viktigast för mig fattar du väl”, sa han tyst och strök mig långsamt över ryggen. ”Vi tar oss igenom det här, okej?”
”Jag tror inte att det kommer gå över..” Jag andades darrigt ut och höll kinden tryckt mot hans bröst.
”Vill du fortfarande inte.. om ni bara får prata..”
”Nej.” Jag drog mig ifrån honom och strök händerna över kinderna. Han hade frågat det här flera gånger innan. ”Han har gått vidare, det skulle bara vara elakt och själviskt. Han har N nu.”
På ett sätt ville jag veta vad hon eller han hette mer än N och på ett annat sätt var till och med N för mycket att veta.
”Jag är ledsen Sam..”
”Jag vet.” Jag fick fram ett leende utan att börja gråta den här gången och lyfte upp påsarna ifrån golvet. ”Tack att du finns.”

Liam hade sagt att han kunde sova över eller att jag kunde följa med honom hem men jag hade sagt att det var okej. Han behövde få sova ibland utan att vakna på grund av snyftningar eller att någon rörde på sig fram och tillbaka hela natten igenom. Så efter att Liam hade lämnat min lägenhet med sin ringande mobil som ekade genom hela trapphuset hade jag suttit i tystnaden i soffan och tittat mot den svarta teven. Konstigt nog var jag inte trött fastän jag sov så dåligt om nätterna, jag kände mig mest tom. Någon gång skulle det ju gå över. Det var bara att vänta.
Till sist tryckte jag ändå igång teven och kurade ihop mig i min för stora huvtröja som egentligen påminde alldeles för mycket om Sebbes stora gråa och riktade uppmärksamheten mot Fear factor.
Tydligen var det någon maratonkväll.

När jag var inne på det sjunde avsnittet hade mina tårar torkat och Ruffsens spinnande i mitt knä var på något sätt lugnande.
”Men fy fan..”, mumlade jag för mig själv när programledaren leende förklarade att det var larvägg och fårinälvor som stod på dagens meny. ”Sådant där skulle inte ens ett matvrak som du äta va”, fortsatte jag till Ruffsen.  Självklart fick jag inget svar men däremot plingade det till på dörren vilket fick mig att hoppa högt. Ingen skulle komma hem till mig vid den här tiden förutom Liam och det var ju mindre än tre timmar sedan han gått härifrån. Något misstänksam reste jag mig upp ifrån soffan och gick ut i den nedsläckta hallen. Något kikhål fanns det inte så jag tryckte bara ner handtaget och gläntade på dörren.
…..
”Vad.. vad gör du här?” flämtade jag fram. Jag kanske hade somnat i soffan och drömde. För det här kunde inte vara verklighet. Hur skulle Sebbe kunna stå utanför min dörr i Göteborg halv tio på kvällen? Det spelade föressten ingen roll vilken tid eller stad det var. Varför skulle han stå utanför min dörr överhuvudtaget? Men han såg väldigt verklig ut där han stod i mörkgråa tighta jeans med revor över ena låret och en svart huvtröja med huvan halvt uppdragen över en klistrig lugg. Jag hade hört regnsmattrandet mot rutan för en stund sedan.
”Jag pra..” Han verkade ha lika svårt som mig att prata för tillfället. ”Jag pratade med Cornelia och fick Liams nummer och.. han sa vart du bodde.”
”Liam?” Hade han vetat om att Sebbe skulle komma hit? Hur kunde han.. varför hade han inte sagt.. Liam? Tankarna snurrade runt alldeles för snabbt och kanske såg han det på mig eftersom fortsättningen snabbt kom.
”Jag pratade med honom för några timmar sedan bara, på tåget hit. Det var en ren chansning att han ens skulle säga något och.. jag bad honom att inte säga något till dig. Ifall du.. skulle sticka härifrån eller något. Han sa inte mycket mer än din adress.”
Jag fick fortfarande inte ihop det. Inte varför han var här. Hos mig.
”Men vad gör du här? Varför är du inte..” Jag svalde hårt innan jag fick fram orden. ”.. hemma med din flickvän? Eller pojkvän.”
”Flickvän?” ekade Sebbe.
Då brast något inom mig och svaret kom ut med en väldigt giftig ton.
”Jag såg på din brevlåda. Ljug inte för mig.”
Jag borde inte få det att låta som att han gjort något fel. Jag hade sagt att han skulle gå vidare. Det hade inte varit hans fel att jag ångrat mig. Men jag tyckte ändå inte att han behövde spela oförstående. Efter vad jag sagt borde han inte tro att jag skulle bli ledsen eller upprörd över att han skaffat någon ny flick eller pojkvän.
”Var du hos mig?” frågade han istället och såg ännu mer chockad ut.
Alla minnen från den dagen kom tillbaks och jag hade väldigt mycket behövt en Liam att klamra mig fast vid.
”För några veckor sedan..”, fick jag hest fram.
”Var du..? Jag.. har ingen flickvän.”
”Jag såg säger jag ju! Jag såg era.. på din brevlåda.. men det gör inget, jag sa att du skulle.. jag har inget emot det”, började jag babbla på medans tårarna hotade att ta sig ut.
”Nathalie bor hos mig. Min halvsyster. Hon som hade festen..” Sebbe såg helt förvirrad ut och drog av huvan med en hastig hand. ”Varför..”
”Nathalie?” Den här gången var det min tur att eka.
”Ja Nathalie, hon har haft det rätt jävligt på sistone med sin pojkvän och hon har bråkat med sin morsa och.. hon fick flytta in hos mig. Och hon var väldigt envis med att hon skulle få ha sitt namn på brevlådan också, fastän vi inte ens bestämt något om hur länge hon ska stanna.”
”N är Nathalie..”, mumlade jag för mig själv och såg sedan långsamt upp på honom igen. Kunde fortfarande inte riktigt förstå att flickväns eller pojkväns-N inte fanns. Jag hade hatat N i fyra veckors tid.
”Ja det är det.. Sam, varför var du hos mig?” Plötsligt var våra ögon låsta i varandra. Hans smaragder och mina oceanhav. Smaragder som jag kommit att hata men som nu var smärtsamt vackra.
Kanske var jag rädd och bara ville bygga upp någon sorts försvarsmur att kunna gömma mig bakom om något skulle gå fel, eller så ville jag bara höra hans förklaring först. Jag vågade inte berätta för honom varför jag stått utanför hans dörr och varför jag låtit så upprörd över att det stod ett till namn på brevlådan. Inte nu.
”Varför kom du hit?” kontrade jag. Det kunde inte ha varit särskilt genomtänkt för han hade väl sagt att han ringt Liam ifrån tåget och chansat? Och klockan var halv tio på kvällen..
”Förlåt, jag vet att det är helt fel av mig.” Hans axlar sjönk ner en aning även om han såg ut att frysa. ”Jag struntar inte i vad du sa, det är inte så, jag vet att du inte ville höra av mig mer och jag fattar. Men jag har mått så jävla dåligt sedan du stack och.. när jag såg att din lägenhet blivit såld.. jag stod inte ut längre och var tvungen att ta en risk. Så det är helt okej om du.. jag vet inte, slänger igen dörren?”
Jag blinkade till och försökte ta in det han sa och att han stod här och att N inte fanns och.. Det var så mycket. Ändå var jag rädd att jag trodde för mycket.
”Du stod inte ut längre..? Att jag var arg på dig?”
”Jag stod inte ut att vara utan dig längre.”
Jag grep tag om dörrkarmen med handen tills det kändes som att knogarna började vitna. Jag såg inte för blicken var fortfarande låst i Sebbes.
”Ska du slänga igen den där..? För Sam.” Han lät plötsligt stressad. ”Förlåt, jag är så jävla ledsen för allting.”
”Det skulle kännas ganska taskigt”, sa jag tyst. ”För det ser ut som att du fryser..”
Ett väldigt svagt, osäkert leende skymtade på hans läppar. ”Ganska mycket..”
Jag nickade och backade undan från dörren. ”Det är.. lite stökigt.” Jag hade inte direkt haft orken till att ta hand om någonting. Det var ett under att jag fortsatt tvätta håret och borstat tänderna.
Han klev försiktigt in över tröskeln, som att han var beredd på att jag skulle ångra mig och knuffa ut honom igen. ”Du svarade inte på varför du var hos mig?” Han hade dragit upp axlarna en aning igen och när jag tände lampan såg jag hur det droppade vatten ifrån honom. Han måste vara iskall.
Fastän han nyss sagt dom orden jag allra mest velat höra så var jag nervös över att uttala orden själv. Han kanske skulle bli irriterad ändå, över att jag ångrat mig efter så lång tid, att jag tagit saker för givet..
”Jag liksom.. jag ångrade mig”, viskade jag och såg ner på mina strumpfötter. ”Att jag sa att vi inte skulle höras något mer, att vi skulle gå vidare.. jag..” Jag tvingade mig själv att se upp igen. ”Jag saknar dig jättejättemycket och det gör ont varenda dag och jag ville säga det till dig. För jag stod inte heller ut längre.”
Sebbe såg på mig under luggen som åkt ner över ögonen och han såg så osäker och skör ut jämfört med vad han hade gjort när vi fortfarande..
”Är du säker..?”
”Jag hatar dom där orden”, sa jag hest men nickade. Jag var säker.
”Då.. kanske jag kan fråga på något annat sätt”, svarade Sebbe och log väldigt svagt igen. ”Vill du.. att det blir vi igen?”
Jag nickade med ett eget leende den här gången samtidigt som tårarna vann över min vilja och sakta bröt sig fram. ”Jaa det vill jag..”
En stund stod vi bara där, Sebbe alldeles innanför dörren och jag i dörröppningen till vardagsrummet, utan att säga någonting. Det kändes så overkligt. Kanske var vi rädda båda två för att säga någonting som kunde rasera den andre som såg så skör ut. Men kanske att det skulle vara bättre att hålla ihop varandra..
”Vill du.. låna en tröja?” frågade jag istället och orden kom nästan fram som i en viskning.
”Jatack.” Jag tror inte att han märkte att underläppen skälvde till en aning, vilket gjorde det ännu tydligare hur mycket han måste frysa.
Jag skyndade mig in i sovrummet och tände på vägen den andra hall-lampan. Han måste ha fattat hur nere jag var med tanke på att hela lägenheten var deprimerat nedsläckt.
”Här.” Jag räckte honom både en huvtröja och en handduk att torka håret med.
Fastän jag sett honom massvis med gånger i bar överkropp kändes det plötsligt fel att stå där när han började dra av den blöta, klibbiga tröjan och jag vände mig om för att gå in mot vardagsrummet. Snabbt rättade jag till soffkuddarna och samlade ihop alla olästa morgontidningar som låg utspridda över bordet. På teven visades fortfarande Fear factor, som att ingenting hade hänt.
”Det var skönare.”
Jag ryckte till av Sebbes röst och snurrade snabbt runt för att se honom stå vid dörröppningen. Håret var rufsigare nu när han torkat det och han var sig plågsamt lik. Plågsamt snygg och vacker och.. dom där smaragdögonen som passade så bra ihop till det svarta håret. ”Vad fint du har det.”
Jag gav honom ett leende som nog bäst kunde beskrivas som ’lätt förtvivlat.’ ”Det ser förjävligt ut, jag vet.”
”Nej det är..” Han såg sig omkring. ”Jag tycker det är mysigt. Fast väggarna kanske.. det är inte du som har valt dom.” Det var mer ett konstaterande än en fråga och på något sätt gjorde det mig lycklig. Han kände mig fortfarande. Han visste att jag aldrig skulle ha valt dom gräsliga mintgröna äckeltapeterna. Dom som jag kommit att hata ännu mer efter att jag kommit hem den hemska 14 november-kvällen.
”Jag har varit nära att täcka allihopa med spritpenna flera gånger.”
”Kreativt.” Den högra mungipan drogs upp till ett försiktigt, svagt flin men bleknade ganska snabbt igen. Den där rädslan var definitivt kvar hos oss båda.
Han kändes så nära och ändå så långt borta.
”Förlåt.” Jag drog in ett lite hackigt andetag. ”Förlåt jag också, jag borde inte bara ha stuckit den där morgonen.” Jag behövde få be om ursäkt jag också.
Innan jag riktigt hunnit fatta det hade Sebbe tagit stegen genom vardagsrummet och befann sig plötsligt läskigt nära. Underbart nära. Overkligt nära. Jag stod inte ut längre. Jag sträckte mig upp och la armarna om hans hals och när han la sina egna om min rygg var det som att precis allt släppte. Tårarna strilade nedför kinderna och även om mina snyftningar inte var högljudda var jag säker på att han kunde känna dom skakande axlarna. Hans grepp om mig hårdnade och jag lindade mina armar ännu hårdare om honom.
”Jag har saknat dig så mycket”, sa han och lät alldeles hes. ”Jag känner mig helt jävla trasig utan dig.”
”Jag har saknat dig med.” Jag snorade kort till och kände sedan någonting bekant vid hans nacke. ”Vad är..” Jag lutade mig ifrån honom och sträckte upp handen för att lirka ut kedjan som gömde sig under tröjan. ”Har du kvar det här..?” Jag rörde vid nyckelberlockerna innan jag sakta släppte dom igen.
”Det är klart. Jag tycker om det jättemycket och jag fick det av dig.”
Det kändes som att någon vred om mitt hjärta lite och jag såg leende upp på honom. Han skulle inte ha sparat ett halsband ifrån mig om han inte verkligen ångrat den där krogkvällen, han skulle ha tappat bort det eller kastat det i havet. Det hade varit väldigt nära att mitt eget halsband hamnat på havsbottnen.
”Gud vad fin du är”, kom det ifrån Sebbe innan jag hunnit säga någonting och jag drogs in i hans famn igen. Hur kunde han tycka det när jag själv undvek spegeln till varje pris?
”Sebbe..”, sa jag tyst och det kändes både nytt och väldigt bekant att säga hans namn.
”Jaa..?” Det osäkra var tillbaks när han långsamt drog sig ifrån mig för att kunna se på mig.
Väldigt försiktigt la jag handen mellan hans axel och hals innan jag sträckte mig upp och mjukt tryckte läpparna mot hans. Jag visste inte vad jag hade väntat mig, om jag hade gjort det som ett test för att se om det fortfarande kändes likadant, eller om det bara kommit automatiskt. Det kändes inte som förut – det kändes tusen gånger mer, som miljontals behagliga stötar genom hela kroppen, som att någonting som varit halvt inom mig blev helt igen, det kändes.. rätt. Det tog inte lång tid innan Sebbe trevande besvarade min lätta kyss och inte heller lång tid förrän våra läppar särats och tungor fått röra vid varandra igen. Fortfarande väldigt försiktigt och långsamt.

”Jag.. såg ett vandrarhem ganska nära som jag tänkte..”, började Sebbe någon timme senare när vi satt i soffan. Vi hade hunnit prata väldigt mycket och det hade varit både jobbigt och skönt. Efteråt kändes det åtminstone mest som en lättnad.
”Vadå stannar du inte?” frågade jag och kände kylan sprida sig inombords.
”Vill du det? Jag vill inte.. att du ska känna pressad, jag hörde ju inte direkt av mig innan..”
”Du får väldigt gärna stanna. Jag har inte sovit en hel natt på hur länge som helst så du kan knappast göra det värre”, sa jag och lyckades till och med låta lite skämtsam.
”Jag har inte ens en tandborste..”, flinade han till. ”Jag bara.. kastade mig på första bästa tåg.”
”Låter lite som jag..”, log jag svagt. ”Jag tror jag har någon extra.”
Fastän jag menat vad jag sa; att han knappast kunde göra det värre, så skulle det vara lögn att påstå att jag inte var nervös när Sebbe en stund senare kom in i sovrummet. Senast vi legat i samma säng så hade allt bara varit ett enda underbart, väldigt onyktert, kaos. En aning desperat också.
”Jag har en handdukstorkare där inne i badrummet, du kan hänga din tröja där”, sa jag och flyttade mig lite närmare väggen där jag låg under täcket.
”Jag gjorde precis det”, log han och drog sedan av tröjan han lånat av mig och gav mig inte någon chans att hinna titta bort. Fast.. jag ville inte riktigt heller. Han var så fin..
När han lagt sig tillrätta bredvid mig släppte något av nervositeten och ännu en gång var det som att någon kramade om mitt hjärta. Jag kunde känna dom små pustarna ifrån hans andedräkt. Jag skulle kunna känna på hans hår om jag bara sträckte fram handen en liten, liten bit.
Men när jag försiktigt sträckte fram handen var det inte håret jag kände på utan jag lät några fingertoppar mjukt följa hans nyckelben som skymtade fram ovanför täcket. Stötarna spred sig återigen genom min kropp och jag hade svårt att fatta att han verkligen var här, att han var så pass äkta att jag faktiskt kunde ta på honom.
”Fryser du fortfarande?” frågade jag lågt och fortsatte följa benets form. Jag tyckte om hans nyckelben. Nästan lika mycket som höftbenen.
”Jaa lite grann..”, svarade han lågt och såg på mig i mörkret. ”Gör du?.. eller..” Han skrattade lika lågt till, det där mellantinget av skratt och utandning. ”Du var ju inte ute..”
Skrattet smittade av sig på mig och jag flinade lite innan jag ryckte på axlarna. Just nu kände jag mig väldigt varm trots att våra kroppar inte nuddade varandra mer än den lilla sammanlänkningen mina fingrar och hans nyckelben utgjorde. Jag kunde inte säga om jag hade frusit innan han dykt upp heller; jag hade inte känt någonting på så väldigt länge.
Långsamt flyttade jag mig närmare honom och tog ett djupt, lågt andetag innan jag vågade linda armarna om hans midja. Jag var tvungen att känna närheten även om det på sätt och vis skrämde mig. Jag hade skrämt livet ur mig själv redan då jag åkte iväg till Stockholm men det fanns ingen återvändo nu. Jag ville att det skulle vara vi igen. Jag ville ta chansen.
”Jag har..” Sebbe andades ut och jag tyckte mig höra en liten darrning innan han la armarna om mig också. ”Jag har aldrig slutat älska dig. Jag älskar dig så mycket.”
Jag bet tag i underläppen och slog ner blicken. Orden lät som den finaste melodin i mina öron och samtidigt fick det mitt hjärta att stanna till några sekunder. Jag nickade långsamt men fick inte fram något just då. Vågade inte. Kunde inte. Jag hoppades att det inte gjorde något.

Sebbes jämna och tunga andning gjorde det tydligt att han sov och det var väl det normala när mobilens siffror visade 03.04
”Sebbe..”, viskade jag.  När han inte gav något tecken på att ha hört mig la jag handen mot hans varma överarm. ”Sebbe.”
Ett lågt stön hördes i mörkret innan kroppen bredvid min rörde sig. ”Sa du något Sam?..” frågade han med den hesa rösten som jag tidigare varit van att höra på mornarna.
Jag bet mig i läppen och strök undan den vita luggen ur ögonen innan jag svalde för att få halsen att kännas mindre torr.
”Sam?”
”Jag älskar dig också”, viskade jag.

- Januari 2013
”Är du beredd?” flinade Sebbe.
”Jag var beredd första dagen jag flyttade in här”, flinade jag tillbaks och drog sedan det första penseldraget med svart färg över vardagsrumsväggen.
”Seriöst, vi hade inte kunnat släppa in någon annan än Liam här när det ser ut så här..” Sebbe såg sig roat omkring.
I en hel vecka hade vi haft fondväggen bakom soffan klar, fototapeten som vi beställt av ett kort Sebbe tagit från den muren vi suttit på tillsammans och kollat på nattens version av Östermalm, men fortfarande dom fruktansvärda minttapeterna i resten av rummet. Det hade sett minst sagt illa ut.
Vi hade funderat på att flytta tillbaks till Stockholm en kort stund men kommit fram till att dom senaste minnena därifrån inte var några vi ville påminnas om, en gemensam omstart i Göteborg kändes mycket bättre. Men den där kvällen när vi tittat på utsikten hade varit väldigt fin och faktiskt också någonting jag fortfarande kunde tycka om med Stockholm, därav hade vårat val fallit på just den bilden till våran nya vägg. Det kändes både väldigt självklart och väldigt spännande att vi flyttat ihop på riktigt. Vi hade liksom aldrig tagit det steget när vi bodde grannar och jag i princip redan bodde hos honom ändå. Men nu var det här vår lägenhet. Det kändes mysigt. Till min lättnad och glädje hade också Sebbe och Liam snabbt kommit bra överrens. På något sätt hade dom väl redan känt varandra lite grann genom mig också, så mycket som jag pratat om dom båda två. Hade de inte varit för Liam hade jag nog aldrig vågat ge mig och Sebbe en chans igen, och vore det inte för Liam så hade jag inte ens varit en fungerande människa; jag skulle ha brutit ihop och försvunnit för länge, länge sedan. Det fanns inte ord för att beskriva hur mycket han betydde för mig. Inte heller för att beskriva hur mycket jag älskade Sebbe. Så mycket att jag lyckats övervinna min egen personliga rädsla två gånger.
Väggarna var inte det enda vi hade gjort om i lägenheten utan den hade i stort sett fått en hel makeover. Inget jättepåkostat men små grejer som gjort väldigt stor skillnad och det viktigaste av allt; gjort den mer till oss. För första gången sedan jag öppnade dörren så trivdes jag där inne.
”Vänta du har lite..” Jag gick fram till Sebbe och försökte se så neutral ut jag kunde innan jag drog ett penseldrag rakt över hans näsben. ”Färg på dig!” flinade jag brett.
”Vad gör du?!” utbrast han chockat innan han skrattade till. ”Är den här ens vattenlöslig?”
”Vet inte”, log jag glatt. ”Men jag tycker du passar i lite krigsmålning. Kan jag få måla lite på kinderna också?”
”Du, jag ska doppa hela dig i den där hinken.”
Jag gav ifrån mig ett högt tjut när han försökte få tag i min arm och jag satte av mot sovrummet för att ta skydd. ”Sluta! Förlåt!” skrattade jag och hann inte längre än till tröskeln förrän han fångat in mig i sin famn bakifrån.
”Lite svarta hårslingor kanske?” flinade han retsamt mot mig när jag vände bak huvudet för att se på honom.
”Jag trodde du gillade mitt hår som det var”, kontrade jag lika retsamt.
”Älskar.”
Han släppte mig sakta och jag snurrade runt så att jag stod vänd mot honom istället. Långsamt kom hans läppar allt närmare och när dom till sist snuddade vid mina slöt jag ögonen. Medans Sebbes händer mjukt vilade på mina höfter höjde jag mina egna och trasslade in fingrarna bland hans svarta ruffs. ”Jag älskar dig..” Jag nafsade tag i hans underläpp innan jag särade på mina.
”Jag älskar dig med.” Orden lät som en smekning och han lät kyssen djupna.
Det var precis där och då som jag insåg att det lilla, lilla hålet; det sista såret som slutat läka precis innan det var helt igenslutet, var borta.

new york city speed - oneshot

hej guys, det var länge sen jag lyckades skriva någonting nu, har inte jättemånga idèer och då är det jobbigt att ens öppna dokumentet. Men jag vill verkligen skriva, så efter att ha suttit och varit frustrerad över att inte komma på någonting att skriva så fick jag ner en oneshot på skärmen.
Ni som hängt här ett tag vet att mina oneshots alltid har en tendens att vara sorgliga och att minst en person alltid dör, haha. Så därför försökte jag den här gången att skriva något osorgligt. Men därför är den inte heller särskilt dramatisk och det jag oroar mig för är att den ska vara tråkig att läsa :o Men jag lägger upp den i alla fall så får ni säga vad ni tyckte om den =)
(kan hända att det finns något slarvfel då jag inte rättat igenom den än. Känns som att jag bara kommer radera hela om jag gör det XD)


New yorks stadskärna var sig alltid lik, oavsett dag, oavsett tidpunkt på dygnet. Alltid dessa människor som alltid verkade ha bråttom någonstans. Både lika och så olika. Kostymnissarna med sina portföljer förmodligen på väg ifrån lunchen till ännu ett möte, tjejerna i dom senaste modetrenderna, alltid beredda att köpa en ny garderob när denna ’någon’ bestämmer vad man ska ha på sig just nu och just då, med kaffemuggar, handväskor och småhundar i handen eller på armen. Mammorna med barnvagnar som envist ska trängas på dom folktätaste shoppinggatorna, måste passa på innan dom ska träffa dom andra mammorna på något barnvänligt fik och prata om allt viktigt och oviktigt som hänt den senaste veckan. Alla i någon slags omedveten eller medveten hast, måste fort ta sig fram, dom flesta ändå inprogrammerade på att smidigt korsa mellan andra människor för att inte behöva stöta i någons axel eller klumpiga handväska.
Sedan fanns det undantagen, då man var inne i en annan värld och inte var tillräckligt medveten om sin omgivning, inte tillräckligt uppmärksam för att hinna zickzacka förbi någon. Var det riktigt otursamt, eller tursamt i detta fall, så var det en till person på samma plats, samma tid, som var lika ouppmärksam.

”Tackar” Zacharias tog emot sin papperskaffemugg och tog sikte på glasdörren för att fortsätta ut i den olidliga hettan. Kaffe kunde därför tänkas som en dum idèe men han funkade inte utan, det blev någon slags tillfällig kortslutning i hjärnan och händerna kändes plågsamt darriga. Han tyckte ändå att det var ett ganska ofarligt beroende. Hade varit bra mycket värre om det var kokain istället för koffein som han behövde få i sig ett okänt antal gånger per dag. Hade varit svårare att få tag på också, så här i mitt i new yorks folktätaste område. Han tog en klunk av kaffen efter att ha strukit undan den nyfärgade mörkt röda luggen. Han skulle egentligen redan infinna sig på skolan, för 43 minuter sedan för att vara exakt, sittandes vid ett av dom vingliga borden med dom obekväma stolarna och räkna algoritmer och algebra. Just då var det dock inga mattetal eller funderingar på trovärdiga ursäkter som rörde sig i Zacharias huvud utan precis allting annat, sådant som knappt fick plats där i huvudet bland alla tankar. Ouppmärksam på omgivningen var det ja.
”Woah!”
Han flämtade kort till när någonting hade satt stopp för hans väg, eller om det var han som hade satt stopp för någon kanske. När den blåa blicken hastigt for upp möttes han av en ytterst otrevlig, eller trevlig om man skulle fokusera på denna någons ansikte, syn.
”Vad fan..!” Killen med det vackra ansiktet såg förfärat ner på sin tidigare vita t-shirt som nu pryddes av en väldigt osmickrande stor brun fläck.
”gud förlåt! Åh jag är ledsen, det var.. jag såg inte..”, började han svamla och kände efter i fickorna efter papper eller servetter som han ändå visste inte fanns där.
”Äh det är lugnt..” Killen lät en aning besvärad och drog ut sin tröja lite grann för att få en bättre blick av olyckan. För det var just vad det var, det var inte så att Zacharias hade tagit sikte på den modelliknande killen längre fram på gatan och sedan siktat med kaffemuggen på honom för att få en anledning att prata med honom. Då hade det varit smartare att fråga efter vägen till något ställe som han ändå visste vart det låg.
”Jag kan..” Han pekade dumt åt hållet han kommit ifrån samtidigt som blicken fortsatte vila på den okände killen framför honom. ”Jag kan hämta servetter, jag kom precis ifrån..” Han höll lika dumt upp kaffemuggen som att han skulle ha glömt vad kaffestället hette. Det stället som han var stammis på.
”O..kej.. tror jag?” Zacharias fick ett litet leende, om än förvirrat, som han hastigt besvarade innan han vände om för att hämta dom lovade servetterna. Det var det minsta han kunde göra efter att ha kastat kokhett kaffe på någons vita tröja.
Trots den korta biten hann en hel del tankar snurra runt i hans huvud och den sista, ytterst skumma, tanken som dök upp innan han klev in genom glasdörren var att han var obeskrivligt lycklig över att han inte var en simsgubbe som hade avslöjat alltför mycket med tankebubblor ovanför huvudet som visade modellansiktet inramat av töntiga små hjärtan. ’Den här simmen är attraherad.’ Herregud.
Skulle han komma ihåg hur killen såg ut bland allt annat folk? Skulle han ens vara kvar? Med servetterna i ett hårt grepp korsade han mellan dom olika kostymnissarna och barnvagnarna och blev både lättad och besvärad när han fick syn på killen längre fram, nu ståendes intill väggen bredvid en av alla klädbutiker.
”Här..”, sa han nästan andfått och räckte fram en bunt med servetter. ”Shiet vad dum jag känner mig, brände du dig?”
Killen gav honom ett till leende, inte lika förvirrat den här gången, och ryckte på axlarna. ”Hann inte riktigt känna, jag blev nog mer irriterad på idioten som hade kastat kaffe på mig.”
Zacharias leende rann av och förmodligen avslöjade hela hans uppenbarelse vad han tänkte för killen flinade snabbt till. ”Jag skämtade. Herregud jag gick helt i mina egna tankar så det var lika mycket mitt fel. Tack för dom här.”
Inte för att servetterna hjälpte mycket mer än att suga upp en del av den rätt blaskiga vätskan. Tröjan var fortfarande mer brun än vit.  
”Jag kan betala för en ny, om du kanske skulle iväg någonstans?..” fortsatte Zacharias och kände sig trots försäkrandet skyldig.
”Det ska jag faktiskt, men du behöver verkligen inte köpa någon ny, jag hinner..” Innan han avslutat meningen tog han upp en svart tunn mobil ur jeansfickan och såg ut att kasta en blick på den digitala klockan.
En flyktig tanke fladdrade förbi i Zacharias huvud och innan han hunnit bita sig i läppen hade han uttalat meningen högt.
”Du kan låna en av mig. Om du vill. Jag bor två minuter härifrån.”
Killen såg upp på honom med ett roat leende, som att han inte riktigt visste om Zacharias skämtade med honom eller inte. Vilket var fullt förståeligt. Hur ofta erbjuder man en komplett främling att hänga med hem och låna en tröja?
”Eller så..”
”Nej men visst. Om det är okej för dig så skulle det vara superschysst”, avbröt killen och skrattade kort till.
Zacharias bet tag i läppen och nickade, släppte den sedan snabbt och log. ”Absolut! Det är hitåt.”

Den halvtomma kaffemuggen, som han av någon anledning hade fortsatt hålla ett hårt grepp om, ställdes ner på den lilla byrån i hallen innan han skyndade vidare till sitt sovrum där garderoben huserade.
”Eh.. vilken storlek har du föressten?”
Zacharias tyckte att han såg ut att vara en small precis som han själv, fast å andra sidan var han en aning längre. Lite gänglig, smala axlar, långa ben klädda i ett par nattsvarta tighta stuprör. Modellansiktet skymdes en aning av en lång svart lugg som verkade ligga perfekt oavsett hur mycket det blåste eller regnade. Det var bara en känsla han fick. Hade inte ögonen varit gröna också? Han var ganska så säker på det.
”Varierar mellan small och medium, men det funkar vad som helst.” Rösten kom närmare och när Zacharias snurrade om stod killen där inne i hans rum. Det var en nästan overklig syn.
”Visst”, log han och vände sig snabbt om igen innan han drog ut en mörkröd t-shirt med svart tryck. Det var ju en väldig tur att killen han råkat spilla kaffe på hade en liknande rock/emo-stil som han själv och inte varit värsta hipstern. Vad skulle han då ha kunnat erbjuda för kläder liksom? ”Här.. hoppas den passar.” Med ett leende räckte han fram tröjan och ryckte nästan till när hudkontakt uppstod för någon hundradels sekund.
”Vad heter du föressten?” Utan minsta förvarning, och utan att verka det minsta generad, drog killen sin t-shirt över huvudet och blottade en platt mage och en väldigt lagom muskulös bröstkorg.
”Zacharias”, fick han till sin lättnad fram och försökte låta bli att titta. Istället låtsades han rätta till mattan som låg på golvet med foten.
”Andy. Den här passade skitbra, snygg den var föressten.”
Han såg upp igen och kunde inte annat än hålla med. Tröjan satt perfekt på honom. Eller så var det han som gjorde tröjan perfekt. Herregud vad var det med honom? Det lät som att han var en pubertal fjortonåring som inte hade sett en snygg människa på minst tre år.
”Vad bra, jag ska hämta en påse.. som du kan ta den där tröjan i”, sa han och nickade mot den vitbruna t-shirten som nu låg på golvet i en liten hög.
Det kändes lite tråkigt att han förmodligen aldrig mer skulle träffa Andy. För vad var oddsen för det liksom? Det bodde 8,4 miljoner i New York.

”Tack för det här, jätteschysst. Det här var ju inte vad jag hade väntat mig när jag gick hemifrån direkt”, flinade Andy när han en liten stund senare stod i dörröppningen.
”Nej inte jag heller”, skrattade Zacharias.
”Inte? Jag som hade börjat trott att det här kanske var något du satt i system. Spiller ut kaffe på främlingar, bjuder hem dom och..” Ögonen var definitivt gröna.
”Frågar om jag får bjuda på en kaffe imorgon?”
Zacharias chockade sig själv lite grann genom att säga det där, men han kunde inte riktigt säga att han ångrade sig heller. Nu var det bara att hoppas att hans radar inte var helt åt helvete och att den här killen var så straight man kunde bli och tyckte att det var helskumt att en kille ville bjuda på en kaffe. En kille som han dessutom hade tagit av sig tröjan inför.
Andys mun drogs till ett snett leende och han nickade. ”Visst varför inte. Vill du byta ut kaffen till en öl?”
Vilket borde betyda att han inte var emot tanken att ses under kvällen dessutom.
”Absolut, inga problem”, log Zacharias snett tillbaks. 
”Tar du mitt nummer så kan vi höras om vart..? Jag har lite bråttom nu”, sa Andy och såg för ett ögonblick irriterad ut, som att vad det än var han hade bråttom till var något som störde.

En blick på klockan upplyste Zacharias om att det där matteprovet var så gott som slut nu. Fast det klarade sig förmodligen ganska bra utan honom.


Hur pinsamt skulle inte det här vara om det varit ett skämt ifrån Andys sida? Om han nu satt inne på krogen mitt emot med ett gäng kompisar och roat såg på Zacharias som stod utanför den andra krogen en aning nervös? Fast det kändes ändå lite högstadie att göra något sådant. Inte som något man gjorde sista året på gymnasiet. Det slog honom dock att han inte visste hur gammal Andy var, fast han hade sett ut att vara i samma ålder som Zacharias själv. Fingrarna rörde sig över mobilens skärm utan att egentligen kolla något särskilt, mest bara för att ha något att göra och inte stå och spana åt höger och vänster tio gånger i sekunden. Dom hade sagt runt halv sex och klockan var faktiskt bara tjugo i. Han skulle komma.
”Zacharias?”
Han vände sig hastigt om när han hörde sitt namn och möttes av en leende Andy, iklädd en svart öppen skinnjacka med svart skjorta under, uppknäppt och med en vit, utan kaffefläckar, t-shirt där under. ”Sorry att jag är lite sen, katten hade stuckit ut i trapphuset och lyckats tagit sig in i hissen, jamandet ekade hur jävla mycket som helst men jag såg honom inte ju.”
Det hela lät så komiskt att Zacharias inte kunde hindra skrattet som slapp ut mellan dom fylliga ljusa läpparna.
”Ingen fara. Du fick in honom då?”
”Yes nu är han inne.”
Det blev tyst en liten stund och ett snabbt, nervöst ifrån Zacharias sida, ögonkast utbyttes innan Andy föreslog att dom skulle gå in.
Medans Zacharias beställde två öl åt dom tog Andy plats vid ett bord längre in i lokalen utmed fönstret. Han kunde inte låta bli att snegla bakåt och såg honom precis dra lite i luggen innan han petade till ett av dom svarta breda armbanden han bar på handlederna. Såg han inte lite nervös ut nästan? Det gjorde töntigt nog Zacharias själv lugnare.

”Hann du dit du skulle igår?” undrade Zacharias samtidigt som han ställde ner den skummande ölen på bordets tillhörande glasskiva.
”Jaa men det gjorde jag, typ med en minuts marginal”, flinade han till. ”Inget mer spännande än skolan dock."
”Vad går du för något?” frågade han nyfiket.
”Estet med musik som inriktning. Vi hade låttexter som tema på musiklektionen igår, min favoritdel.”
Såklart. Han hade blivit förvånad om han inte gått någon sorts estetisk inriktning. Han såg ut som det. Hade New York inte varit så stort hade dom kunnat gått på samma skola och kanske till och med samma klass, med tanke på att Zacharias själv också gick estet.
”Åh men vad kul.”
”Mmh, hade ovanligt mycket inspiration igår också.”
Dom där gröna kajalinramade ögonen såg in i hans egna blåa några sekunder, som mer kändes som minuter och Zacharias blev tvungen att lyfta sitt glas och ta en klunk för att bryta kontakten. Ändå så hade han ju velat titta in i dom mycket längre.
Ju längre kvällen gick desto fler blickar blev det. Nästan som någon slags utmanande lek. Vem vågade kolla längst utan att bryta ögonblicket? Hann man kolla innan den andra upptäckte?
Flera skratt utbröts och tystades ibland utav att ett knä råkade snudda vid ett annat eller en svart conversesko som stötte i en röd under bordet.
Klockans visare hade hunnit nästan tre varv runt när Andys mobil pep till och påminde dom om att det fanns fler människor i världen, att allt inte hade stannat upp.
”Uhm.. ska du göra något senare ikväll?” undrade Andy och lät tänderna röra vid den silvriga ringen han hade i läppen.
”Nej inte direkt.” En axelryckning ifrån Zacharias sida.
”Declan, en polare alltså, har fest ikväll, har du lust att hänga med?”
Det fanns absolut ingen anledning att säga nej så han nickade med ett leende. ”Gärna.”
Han hade fortfarande lite svårt att ta in det där vackra ansiktet.
Lika smidigt som man korsade mellan människorna ute på gatorna tog dom sig ut ifrån bordet och vidare ut genom dörren. Trots tidpunkten så var luften ute fortfarande alldeles varm. Och precis som vanligt var det lika folkfyllt på gatorna. Alla alltid bråttom någonstans.
Deras egna conversebeklädda fötter gick inte heller långsamt, men dom stressade inte, det var liksom helt okej om det skulle ta tid att komma fram till den där Declan. Dom tog av på en lite mindre trafikerad gata.
Han skulle precis till att fråga ifall dom skulle käka på pizzerian längre fram, att festa med bara en öl i magen och en lunch som intogs för ett x timmar sedan var väl inte det ultimata liksom, när Andy öppnade munnen.
”Du..”
”Mm?” Zacharias stannade till och i nästa sekund trevade Andys läppar över hans.
Efter den första chocken hämtade sig Zacharias och hjärnan, med stark hjälp ifrån hjärtat och det där pirrandet i magen, kunde skicka ut signaler till läpparna att lika trevande sära på sig. Smala pianofingrar letade sig upp till hans nacke och hans egna fingrar kände nyfiket på det sträva skjorttyget.
Runt omkring delade sig människor inprogrammerat smidigt förbi dom och kanske var det också någon som uppfattade den nästan elektriska spänningen.


'Cause I remember every sunset

efter ännu en skrivsvacka försökte jag mig på att göra en oneshot, som blev rätt lång, utan jättehöga krav och lyckades i alla fall avsluta den. Försökte även att göra en 'lyckligare' variant, så jag vill höra vad ni tycker.
 

-My soul is broken
Streets are frozen
I can’t stop these feelings melting through
And I’d give away a thousand days, oh
Just to have another one with you



Jag hör definitivt inte till den där gruppen människor som anser att allting bara ”sover” under vintern; att alla blommor sover sött under det tunna täcket av snö, att det finns en viss charm med alla kala trädgrenar och att dom isiga vindarna är ”uppfriskande”. Enligt mig dör allting under vintern; hela världen blir lite gråare och tiden går så mycket långsammare, så där så att man verkligen ska få tid till att fundera över allting man saknar.
På vintern förvandlas hela det här populära turistområdet till en enda spökstad. Stranden var öde så långt jag kunde se, och än så länge har jag inte märkt av att jag skulle ha ärvt pappas dåliga syn. Piren långt där borta som så sent som för två månader sedan varit upplyst och livlig var nu helt ödslig och det stora pariserhjulet skulle nästan passa bättre i en skräckfilm än på ett stängt tivoli i Portland.

För att trotsa kylan fiskade jag upp en cigg ifrån jackfickan och satte den mellan läpparna. Att gå på den här stranden gav verkligen blandade känslor och nu blev dom dessutom starkare då jag hade befunnit mig i New york hos mamma dom senaste två veckorna, istället för den uteblivna semestern i somras. Under dom två veckorna hade jag inte kunnat vandra längs den här bekanta sandstranden, som egentligen var för stenig för att kallas för sandstrand men som den ändå presenterades som i alla turistbroschyrer, och kunnat tänka tillbaks.
Egentligen borde jag ha tackat henne så här i efterhand att jag inte hade fått komma dit i juli som jag hade tänkt göra. Men vi hade aldrig riktigt pratat om pojk eller flickvänner, vilket vi kanske inte ens hade varit, så det skulle vara konstigt att ha börjat prata om det nu. Ibland känns det nästan som att det inte ens har hänt.
Att det bara var en dröm…









Efter en sjukt jobbig termin i skolan hade jag verkligen sett fram emot sommarlovet, och med sommarlov menade jag att åka utomlands med mina kompisar. Det var det enda vi hade pratat om dom senaste veckorna, men tydligen ville min farsa samla på sig typ en miljon minuspoäng då han rakt upp och ner sagt nej. Orsaken bestod i det stora hela att jag ’bara’ var 17 år. Helt ofattbart, jag menar; ville han sabba ett helt sommarlov för mig, ett sommarlov som aldrig mer skulle komma tillbaka. Det är ju just i den åldern man ska åka iväg på roadtrips, utlandsresor och stora festivaler. Jag kan inte säga att jag är en helt exemplarisk, ordentlig och skötsam kille som aldrig hamnat i bråk och som har A i varenda ämne(det hör till ovanligheten att jag ens får något så bra som C) men jag skulle ju inte ha hoppat ifrån en bro och tagit livet av mig på den där resan mina kompisar nu skulle göra utan mig.
Jag var däremot tvungen att erkänna att just den tanken med bron hade lockat mig så sent som förra året. Men det var ingenstans jag ville leda tankarna till nu.
 
Sommarlovet hade i alla fall kommit och jag kände mig mer ensam än någonsin. Portland var så långt ifrån dött man kunde komma den här perioden, men jag kände inte av den där gemenskapen. När jag mötte ett kompisgäng på strandpromenaden som skrattade visste jag inte vad det roliga var, när jag stannade till och såg ner mot vattenbrynet där en familj precis bar ner sin luftmadrass och såg så där genuint lyckliga ut påmindes jag bara om min egna familj som var rätt uppdelad och ärligt talat ganska obefintlig. Jag skulle ha åkt till morsan i New York några veckor i juli, men hennes jobb kom ivägen precis som vanligt. Jobbet hade alltid varit viktigare, inklusive äktenskapet med pappa. Jag hade hört uttrycket ’gift med jobbet’ tidigare, men inte att det på riktigt hände att någon lämnade sin familj för det.
Första veckan på sommarlovet hade jag betett mig som en ljusskygg vampyr(inte den glittrande sorten), och hållit mig på mitt rum med persiennerna nerdragna, bara för att slippa se alla lyckliga turister som strömmade hit varje sommar. Men till sist började det kännas som att väggarna sköts inåt och taket sänktes och jag hade tagit min flykt genom dörren.
Solen hade påbörjat sin väg ner mot horisonten men gav fortfarande såpass mycket värme att tjejer gick runt i korta jeansshorts, och killar i linnen; vita givetvis så att solbrännan skulle bli extra tydlig. Behöver jag nämna att jag inte tillhör den kategorin?
Jag gillar sommaren, det är utan tvekan den bästa årstiden, men jag känner inget behov av att helt byta personlighet och stil på grund av det. För kvällen var jag klädd i ett par svarta piratbyxor med en löst hängande kedja i hällorna och en t-shirt med batman-tryck. Och jag struntade fullständigt i om jag såg blek ut i det. När jag kom fram till en av alla uteserveringar längs strandpromenaden stannade jag till och drog fram korthållaren ur fickan för att köpa en smoothie.
Jag hade suttit inne med farsan och kollat dåliga filmer alltför många kvällar nu så jag tänkte trotsa det faktumet att varenda en av mina kompisar, så väl nära som bekanta, tycktes befinna sig minst 10 mil härifrån, de flesta tusentals, och roa mig själv för en kväll. Jag hade inte direkt några förväntningar men jag slapp i alla fall känna mig helt isolerad från omvärlden. Fast å andra sidan hade det kanske inte varit så dåligt, insåg jag då en liten tjej gav ifrån sig ett vansinnigt gällt skrik.
”Okej vi köper sockervadd! Vilken färg vill du ha?” frågade hennes mamma och såg lite lätt panikslagen ut över att få tyst på sin dotter.
gud, jag blev verkligen inte sugen på att någonsin ha en egen unge.

Jag strök undan den svartblonda luggen som gång på gång envisades med att falla ner i båda ögonen fastän jag noggrant drog den över det högra ögat bara. Jag hade fått höra ett par gånger att jag inte borde dölja något utav mina isblåa ögon, men det höll jag inte med om då jag behövde den där luggen att gömma mig bakom ibland(oftast.)
Det hade blivit så att jag tagit sikte mot piren med tivolit, och ännu mer turister. Efter att ha sugit i mig lite mer av den blaskiga smoothien med dom obefintliga blåbären drog jag fram en cigarett ur fickan och tände den. Det som hade börjat som ett rent upprors-beteende hade snabbt blivit till en dålig vana ett par år senare.
Sedan gick allt så snabbt och samtidigt så plågsamt långsamt.
Min blick hade varit riktad ner mot marken och plötsligt hade ett par röda converse, betydligt mindre slitna än mina egna bleksvarta, tagit upp mitt synfält. Jag hade stött i någon och när min blick for upp hann jag precis se en röd tröja få det som var kvar av min smoothie över sig. Väldigt motvilligt lät jag blicken fortsätta uppåt för att se vem offret var, offret som för övrigt gav ifrån sig ett flämt.
Axlarna var en aning bredare än mina utan att för den delen påminna om en rugbyspelares, en slank hals gjorde sin väg upp mot en välformad haka och ett par väldigt tydliga kindben.
”gud förlåt!” pep jag fram och avbröt mina tankar om hur offret såg ut.
”Uhm sånt som händer..” Han drog en aning på munnen och just där i mitt chockade och genanta tillstånd kunde jag inte avgöra om det var en road eller missnöjd min.  Hade det varit jag hade den definitivt varit missnöjd, vilken människa uppskattade att bli nerspilld liksom?
Killen försökte dra bort det värsta med handen och min blick gled automatiskt upp till hans ansikte igen. Trots att det börjat skymma så hade han solglasögon på sig, men precis som att han hört mina tankar så drog han upp dom i håret istället och jag möttes av ett par djupt gröna ögon, typiska kattögon, vars form förstärktes av kajalen han bar. Håret var korpsvart och rufsigt med en något taggig snedlugg och hans underläpp var liksom min prydd med en ring.
Helt fucking perfect! Jag var nödvändigtvis tvungen att spilla min smoothie över den förmodligen snyggaste killen på piren? Jag borde definitivt ha hållit mig inne med farsan och sett ännu en dålig film.
”Jag har en tröja”, skyndade jag mig att säga och flackade ofrivilligt till med blicken innan jag drog av mig den svarta säkerhetsnålsprydda ryggsäcken och sjönk ner på huk. Eftersom allt hade gått så snabbt hade jag inte ens märkt att jag hunnit flytta ciggen ifrån mungipan till mellan fingrarna, inte förrän nu då jag brände fingertoppen på den glödande änden. Vilket snyggingen där ovanför tydligen la märke till.
”Det är inte bra att röka vet du.”
I vanliga fall är jag inte den lättretliga typen, det ska till rätt mycket, men det var någonting med det retsamma sättet han sa det på som fick mig att bli irriterad.
”Vilken revolutionerande nyhet, jag som trodde det var som värsta vitaminpinnen..”
Vad fan.. det var trots allt jag som hade kastat en blåbärssörja över honom och inte tvärtom, jag behövde inte bete mig som en otrevlig idiot. ”Här är tröj..jan.” Jag ångrade mig i samma stund som jag reste mig upp och höll fram den gröna huvtröjan. Den nyinköpta tröjan med en pingvin med onaturligt stora ögon på. Egentligen borde jag inte bry mig om vad en okänd människa tyckte om mina kläder, men det gjorde jag.
”Jag.. tyckte den var lite..” Mitt mumlande dog ut innan jag avslutat meningen om att jag inte hade hunnit använda den än men att jag tryckte den var så ful att den blev söt. Skulle det verka väldigt konstigt om jag bara tryckte tröjan i händerna på honom och sedan rusade därifrån? Självklart.
Så istället stod jag där dumt med tröjan i händerna.
”Hah, jag har nog inte haft på mig ett plagg med djur på sedan jag gick på dagis. Eller jo, på deadmau5 konsert då”, sa han med en axelryckning och ett något snett leende innan han tog emot tröjan. Vad var det här för kille? Emo, av utseendet att döma i alla fall, lyssnade på deadmau5, kom med fåniga cigg-kommentarer och var för mig helt okänd kille. Jag skulle ha kommit ihåg om jag hade sett honom tidigare. Ändå såg han inte ut som den typiska turisten heller.
”Du fick min kväll att börja bra i alla fall”, sa han med ett kort lite hest skratt innan han drog min huvtröja över den fläckiga t-shirten.
”Förlåt igen, jag gjorde det självklart med flit..”, suckade jag. Fattade han inte att det redan var nog pinsamt?
”Äh jag skojar, det är lugnt. Ska du in eller?” Han nickade mot entrèn till tivolit.
Det var väl det jag hade tänkt, så jag nickade.
”Vad sägs om att du ger mig en guidad tur? Så är vi kvitt sedan.”
Jag fnös till lite. Herregud, smoothie gick bort i tvätten, och den där t-shirten hade inte sett särskilt dyr ut. ”Jag kanske ska träffa några.”
”Ska du det?”
Jävla rådjursögon. Bara för att han var snygg betydde det inte att jag gillade hans sätt. En suck slapp ut mellan mina läppar . ”Nej.. men jag kommer inte bjuda på något åkband.”
Den svarthårige killen skrattade till och började ta några steg mot entrèn. ”Deal.”
Jag tvekade i några sekunder och såg efter honom, lät blicken snabbt scanna av honom igen; från dom röda skorna, upp över dom tighta svarta stuprören och den gröna ryggen innan jag slängde upp ryggsäcken på ena axeln och gick efter honom. Det var väl ingen jättekatastrof att offra en halvtimme av min oplanerade kväll på den här killen. Jag kunde stå ut med det, som en ursäkt för smoothieattacken.

”Så.. bor du här?” frågade jag när vi kommit innanför grindarna och börjat vandra fram genom folkmassan. ”Jag har inte sett dig tidigare..”
”Nope.”
Jag väntade på något ytterligare svar men det verkade inte komma något.
”Jag vet inte vad du heter?” Ett litet leende blev synligt på hans läppar och jag kunde inte låta bli att skratta till.  ”Vad nu då?” Han såg roat på mig och drog handen över nacken, vilket gjorde att jag la märke till ett svart brett läderarmband runt handleden.
”Tröjan”, sa jag som kort förklaring och brydde mig inte avsevärt om han skulle förstå eller inte.
”Åh, men den var inte så illa”, flinade han och såg ner på den.
”Du ville ha en sightsing sa du?”
”Något sådant”, flinade den fortfarande namnlösa tillbaks och såg lite nyfiket på mig. Oförklarligt fick den blicken det att fladdra till lite i magen på mig och jag försökte ignorera den.
”Kom då.” Jag klev över en utspilld popcornkartong och gick vidare till pariserhjulets kö.
”Jag kanske är höjdrädd.” Han blickade upp mot det enorma hjulet, så pass mycket att solbrillorna trillade av. Med en imponerande snabb reflex hann han få tag i dom precis innan dom ramlat ner på marken.
”Är du det?” kontrade jag på samma sätt som han hade gjort tidigare.
Det ryckte till i hans högra mungipa och han nickade mot kön. ”Bäst att du är en bra guide.”
Man borde inte prata på det här sättet med någon man absolut inte kände, inte ge retsamma kommentarer och definitivt inte, nästan helt utan några protester dessutom, gå med på att spendera kvällen med en sådana person. Jag var inte sådan, jag blev för blyg och behövde ha med mig någon jag redan kände, som en slags trygghet.
”Kan jag låna din tändare?”
”Huh?” Jag såg snabbt upp på honom då han avbröt mina tankegångar.
”Tändare, kan jag låna? Jag måste ha tappat min.” Han la händerna på jeansfickorna som för att förtydliga, men det var ju klart; jag verkade väl helt dum som stod där och grubblade en massa. Herregud, det var väl typ positivt att jag testade något nytt, särskilt eftersom jag inte haft några större förväntningar på den här kvällen. Det var ju inte så att han skulle få tillfälle att kunna yxmörda mig mitt bland allt folk, och var han alltför irriterande kunde jag bara skylla på huvudvärk och säga att jag var tvungen att gå hem.
”Du sa ju att det inte var bra att röka”, sa jag med ett höjt ögonbryn och halade fram tändaren ur fickan.
”Jag har inte sagt att jag är en bra kille heller.”
Eftersom jag verkade en aning förvirrad ikväll var det säkerligen en inbillning, men jag tyckte att hans ögon glimmade till i skenet från alla olika lampor. Han utstrålade inte någon som helst trygghet, ändå så kittlade tanken av att sitta i en av pariserhjulets gondoler tillsammans med den här svarthåriga killen.
”Lucas föressten, du frågade vad jag hette”, sa jag och släppte ner ryggsäcken mellan mina fötter efter att vi långsamt hade börjat åka, ensamma tack och lo.. Jag menar; det hade inte spelat någon roll alls ifall det hamnat fler personer i samma gondol som oss, men om det hade varit högljudda småungar kunde det ha blivit ett väldigt jobbigt varv.
”Åh, okej. Lucas..”, sa han och verkade testa hur mitt namn lät fastän det knappast var särskilt ovanligt. Han tände sin cigg och satte den sedan mellan läpparna.
Jag mötte hans gröna blick och slog lika hastigt ner den igen. ”Du då?”
”Mercurius.”
”Som planeten?” frågade jag förvånat.
Han skrattade till och nickade. ”Japp. Morsan är besatt av astrologi, passionerad som hon själv väljer att kalla det, och när lilla jag kom till världen låg Merkurius i någon särskild bana till jorden eller något sådant, jag har aldrig riktigt orkat bry mig om alla betydelser och positiva egenskaper med det. Jag tycker att jag kunnat få heta Marcus eller något bara.” Han flinade och bet tag i sin ring i läppen, förmodligen omedvetet precis som jag ofta gjorde.
”Det är jättefint. Jag menar häftigt. Typ.. annorlunda, men fint.” fan. Jag svamlade igen, och jag hade inte ens något att skylla på, som att han skulle ha betett sig så där otrevligt retsamt som jag först hade stört mig på.
”Tack”, skrattade han. ”Lucas är inte så illa det heller.”
”Dom flesta kallar mig Luke.”
”Jag gillar Lucas bättre.”
Fladder. Jag blev tvungen att vända mig om och kolla över kanten, bara för att bryta ögonkontakten med honom.

Det blev inte så mycket guidesnack under åkturen, som kändes som en evighet men ändå för kort på något konstigt sätt, men desto mer annat snack. Det var så knäppt bara, hur lätt det gick att prata(med undantag för lite mer svammel) och hur naturligt det kändes. Som att det var något som hade varit menat. Jag som inte ens trodde på ödet.
Mercurius var ett år och tre månader äldre än mig, några utav mina favoritband var hans också, och han var på riktigt dödligt höjdrädd.
”Känn.” Utan att jag hann fundera eller reagera så hade han tagit tag i min hand och tryckt den emot sin vänstra sida av bröstkorgen. Det första jag kände var det mjuka tyget av min huvtröja och sedan dom onaturligt snabba hjärtslagen där under. Därefter kom insikten ikapp mig om vad jag gjorde, vad jag verkligen kände, hur nära någon annans kropp jag var.
”Jävlar..”, sa jag lågt och mötte hans blick med min blåa innan jag drog på munnen. Trots den höga ljudnivån omkring oss då vi började närma oss marken igen och dom två tröjorna emellan hans hud och min hand så kändes det så intimt på något sätt.
Vi hade gått över den där gränsen över hur länge det är normalt att se in i någon annans ögon, någon som man inte känt i mer än tjugo minuter, och jag borde definitivt ha dragit undan min hand redan.
Mercurius bröt till sist både den intensiva ögonkontakten och tystnaden. ”Din tur, berätta en rädsla?” Han lutade sig något bakåt så att även beröringen mellan min hand och hans bröst bröts.
”Äh jag vet inte.” Jag kände mig plötsligt nervös igen.
”Det som sägs i pariserhjulet stannar i pariserhjulet?” flinade han och blickade över kanten. ”Du har tre gondoler på dig. Fy helvete vad högt det är fortfarande..” Han mumlade det sista och vände tillbaks blicken mot mig.
Det var aldrig kul att erkänna svagheter och rädslor, men av någon anledning kändes det rätt okej inför Mercurius. På den här relativt korta tiden jag umgåtts med honom så hade det uppstått väldigt många situationer och tankar som alla innehöll ’av någon anledning’, ’på något konstigt sätt’ eller ’oförklarligt’. Jag kunde inte hjälpa det.
”Jag.. tycker inte riktigt om mörkret när jag är själv.”
”Mörkrädd?” Mercurius såg en aning roat på mig och jag ångrade mig direkt.
”Jag sa att jag inte gillade det, men glöm att jag sa något överhuvudtaget.” Jag tog upp ryggsäcken och gjorde mig beredd att kunna gå av så snabbt som karusellvakten tillät.
Skit samma att jag kände mig oförklarligt, där var det där ordet igen!, nyfiken och dragen till honom, han var bara en stöddig idiot som hade låtsas vara normal och schysst ett tag, säkert bara för att inte riskera att bli nerknuffad ur gondolen högst upp.
”Hey.”
En varm hand tog plötsligt tag i min som höll tag om ryggsäckens ena axelband. ”Jag menade inget dumt med det.”
Jag ville inte höra det, men det gick inte att undgå det äkta tonfallet; han hade inte menat något elakt, det var mitt temperament som ställt till det bara.
”Jag..”, började jag men tystnade med något stora ögon då han plötsligt kom närmare mig. Värmen från hans hand blev med ens väldigt påtaglig, nästan som att den brände mig, och tusen tankar hann flyga genom mitt huvud utan att något ytterligare hände.
”Din tändare”, sa han lågt.
Det var först då jag kände den lilla silvertändaren i hans hand. Våra blickar möttes ännu en gång lite för länge och bröts först då det var vår gondols tur att stanna. Hade han tänkt kyssa mig? Skulle jag ha velat det? Alltså.. varför skulle han ens göra något sådant för?
Fladder.

Utan att vi egentligen bestämde någonting blev det att vi fortsatte göra sällskap på nöjesfältet och jag kom på mig själv med att verkligen uppskatta det. Plötsligt gjorde det inte så mycket att jag inte hade med någon kompis, det var något spännande med att sakta lära känna någon ny. Jag hade ingått i samma kompisgäng så pass länge att det var svårt att lära känna nytt folk. Skolan bestod inte heller av särskilt många klasser så man visste i princip vilka alla var efter den första terminens två veckor.
”Åh vi kastar pil.” Mercurius gjorde en tvärbromsning och jag följde roat efter mot gatan av lotteristånd, chokladhjul och skjutbanor. Han snurrade runt för att se att jag hängde med och inte hade rymt och jag kunde inte låta bli att le igen åt pingvintröjan. Det var en fin kontrast mot hans övriga stil, helt klart.
Medans Mercurius lämnade fram en sedel till tjejen innanför disken drog jag fram en cigarett och tände den. Jag intalade mig att jag skulle kunna sluta när jag ville, men för att vara ärlig var jag inte så säker på det. Varför skulle det isåfall finnas gamla sjuka människor som fortsatte röka trots att det kortade ner deras liv för varje dag som gick?
”Här.”
Jag skakade på huvudet åt pilarna han räckte fram. ”Jag är värdelös”, flinade jag och tog ett bloss på ciggen istället.
Vad trodde folk som såg oss? Att vi var kompisar sedan länge? Brorsor? Eller syntes det tydligt att vi hade känt varandra i knappt två timmar? Av någon anledning hade jag svårt att tro det sista, det kändes inte så.
”Yes!” Ett brett leende spred sig över Mercurius läppar när han satte den första pilen så mitt i som det bara gick. Inför nästa kavlade han upp ärmarna lite och blottade ett antal tatueringar, dom flesta i svart, grått och vitt, men även några små inslag av färg. Pilarna fortsatte att träffa den röda mittpunkten som av någon slags tyngdkraft eller magnetism och dom andra pilkastarna fick se sig rätt så besegrade innan dom ens försökt.
”Grattis!” Den rödhåriga tjejen log glatt och pekade mot översta hyllan. ”Vilken vill du ha?”

”Då kan jag checka av Portlands pir på listan.” Mercurius log det där lite sneda leendet igen. Leendet som jag nätt och jämnt kunde se bakom den enorma luddiga pandan jag höll i famnen.
”Inte så jättemycket att hurra för”, flinade jag och kände samtidigt hur det vibrerade till i fickan. Förmodligen pappa som undrade vart jag tagit vägen.
”Äh, det var kul, så nu är vi kvitt”, sa han retsamt och strök luggen åt sidan med dom smala fingrarna, inte pianofingrar utan gitarrfingrar, och jag suckade lågt inombords då jag motvilligt mindes hur hans hand hade känts.
”Jag måste nog gå hem nu, pa..” Jag tystnade och hoppades att han inte hade uppfattat det sista jag börjat säga. Det kändes töntigt att säga att pappa kanske satt uppe och väntade på mig.
”Du klarar mörkret själv då?”
Han gjorde det genast enklare att vilja gå därifrån. Hans utseende hade kanske förblindat mig en aning, fått mig att tro att han var schysstare än han var. Vad hände med ’det som sägs i pariserhjulet stannar i pariserhjulet’? Hånade man verkligen någon på det där sättet som man inte ens kände?
”Jag klarar mig fint”, sa jag och gav honom ett sarkastiskt leende innan jag drog upp ryggsäcken lite grann, så gott det nu gick med en jättepanda i famnen, och vände mig sedan om för att börja gå.
”Lucas!”
Jag vände mig om lagom till att se hur han tog tag i nederkanten av min gröna tröja. ”Du kan behålla den..” Vem fan säger till en främling att behålla en tröja? En tröja som man dessutom gillade.
”Nej men det är ju din”, började Mercurius och hävde upp sin egen axelremsväska en bit, så att den hängde över höften igen.
”Behåll den”, sa jag igen och ignorerade totalt min tidigare tanke om att det inte var normalt, rent ut sagt stört.
Jag hann gå ungefär tio steg innan jag sneglade över axeln bara för att se honom en sista gång. Mercurius kliade sig i nacken och vände sekunden senare blicken mot mig. satan! Det visste väl vem som helst som sett en romantisk komedi att man inte ska vända sig om. Det verkade bara desperat, och det var jag ju inte. Vad skulle jag ens kunna vara desperat över? Att få hänga en liten stund till med en lite småkaxig, halvkonstig snygg kille som jag i det stora hela inte kände alls? Inte direkt.

Dom stora svarta ögonen såg rakt på mig och i ren frustration kastade jag kudden mot den stora nallen som satt på golvet intill dörren, mitt emot min säng. Jag var helt övertygad om att det var dens fel att jag knappt hade kunnat sova under natten. Hela gårkvällen kändes bara så overklig, ändå kunde jag inte låta bli att fundera ifall Mercurius redan åkt vidare. En del hade jag ju trots allt fått veta om honom, däribland att han inte var härifrån, vilket ändå hade varit självklart ifrån början, men att han inte heller var någon vanlig turist. Han tågluffade, hade börjat förra veckan och Portland hade blivit andra stoppet. Han ville ta en paus ifrån pluggandet och bara resa runt lite. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att göra någonting sådant själv. Han bodde på ett motell i utkanten av stan som jag inte ens hade hört namnet på.

’fan att du inte är med här Luke. 32 grader, kritvit sand och heta brudar. Säkerligen killar också ;) Igår körde vi barrunda och ikväll blir det en nattklubb. Hoppas du överlever där hemma. Alla hälsar (:’
Vad var meningen med det där sms:et? Att göra mig deprimerad? Jag ville ju inget hellre än att ha fått hänga med mina kompisar på den där resan. Men det var väl bra att några åtminstone hade kul.
Efter en blick ut genom fönstret reste jag mig upp från sängen, där jag hade tillbringat hela förmiddagen och början på eftermiddagen, och knappade in ett svar. ’Klarblå himmel och vit(ljusbrun) strand här också. Brist på snygga killar dock ;) Ta en shot åt mig ikväll och hälsa tillbaks ^^’ Det var först efter att jag skickat sms:et som jag blev att undra varför jag inte hade nämnt Mercurius. Kanske för att det inte kändes verkligt? 
Solen stod högt på himmelen som faktiskt Var klarblå, och för tillfället var stranden bristfällig på snygga killar och på människor överhuvudtaget.
Vi bodde alldeles ovanför stranden så just den biten var privat, fast man behövde inte direkt kikare för att kunna nå turisterna med blicken. Varför det var så pass folktomt idag visste jag inte. Jag greppade en handduk och lämnade sedan huset genom altandörren. Kunde jag inte sola utomlands med mina polare kunde jag väl i alla fall gå ner till vår egen strand i all min ensamhet. Nejdå jag var inte ett dugg bitter.

Precis då jag hade kommit in i det där tillståndet mellan vakenhet och sömn så hörde jag mjuka fotsteg i sanden. Jag kunde inte bestämma mig för om dom hörde till någon dröm eller verkligheten, men nyfikenheten blev för stor och jag slog upp ögonen mot den starka solen. Genom kisandet kunde jag urskilja ett svart rufsigt hår och en grön tröja längre bort, fortfarande på den delen av stranden som inte hörde till vår gård, men utan tvekan på fortsatt väg framåt. Det sög till lite i min mage och jag hävde mig upp på armbågarna så att jag kunde luta mig bakåt på dom.
Jag visste inte om han hade sett mig än och jag kom på mig själv med att snabbt syna mina egna kläder. Svarta fotbollsshorts och ett grått slappt linne, tillsammans med mitt svarta halsband med ett silverkors. Jag såg okej ut va?
”Du vet om att det är privat mark typ tio meter framför dig?” frågade jag då han borde vara inom hörhåll.
Jag tyckte om honom i min tröja.. Även om jag inte direkt erkände det så förstod jag att jag hade hoppats på att få se honom igen.
”Vad händer om jag går över gränsen?” Jag såg hans leende därifrån min plats.
”Du kanske måste övertyga ägaren om att inte köra iväg dig?”
Mercurius tog av sig dom svarta solglasögonen och tog dom sista stegen fram till mig. Dom röda conversen idag också, oknutna.
”Hur kommer det sig att du får sitta här för ägaren då? Han kan inte vara så värst farlig?”
Jag ryckte på axlarna med ett leende. ”Jag har fått mitt häftiga humör efter honom så det är jag inte så säker på.”
En lite förvirrad rynka letade sig fram mellan ögonbrynen på Mercurius innan den slätades ut igen. ”Du bor här?”
”Bingo”, flinade jag och nickade sedan upp mot vårat vita hus med glasveranda. ”Jag och pappa.”
”Åh jävlar. Snacka om bokstavlig havsutsikt.” Utan märkbar tvekan slog han sig ner i sanden bredvid mig. Han vände sig sedan om mot mig med ett leende. ”Hej föressten..”
”Hej.” Jag kunde inte hålla emot leendet som spred sig.
”Jag kanske stannar ett par dagar extra, så du ska få tillbaks tröjan. Jag.. har den en sista gång bara”, nästan ursäktade han sig.
 Jag däremot flinade bara. ”Gillade du den?”
”Förvånande nog ja.”
’Jag kanske stannar ett par dagar extra.’ Den meningen borde verkligen inte göra mig så himla glad, inte heller borde ’så du ska få tillbaks den’ göra mig så förväntansfull. Det betydde att han planerade att se mig igen.
”Följde du efter mig igår?” vågade jag skämtsamt fråga. ”Eller var det bara en väldigt ovanlig slump att du råkade gå hitåt när alla andra går in mot stan?”
Mercurius skrattade lågt till och böjde sig ner för att kavla upp sina jeansben en bit. ”En ren slump faktiskt”, sa han och såg upp igen. ”En rätt bra slump visade det sig.”
Fladder. Min blick föll automatiskt ner till sanden och jag låtsades bli väldigt koncentrerad på linjerna jag ritade bland sandkornen med fingret.
”Det var rätt kul igår.” Jag höjde min blåa blick igen och slogs än en gång över hur oförskämt snygg han var. Inte på det där plastiga perfekta sättet utan bara.. jobbigt snygg. Det fanns fortfarande en antydan av kajal runt hans ögon men betydligt mindre än igårkväll, och piercingen i läppen tycktes glimma mer. Såg min också ut att göra det eller började jag se sådant jag Ville se?
”Tycker jag också, helt klart värt att bli nedspilld. Annars hade jag nog bara hamnat på någon pub.”
Var han tvungen att påminna mig om den där pinsamma olyckan?
”Mina polare hade varit på pubrunda igårkväll, jag fick sms från en kompis.” Jag la handen mot fickan där mobilen låg men ångrade mig generat, som att han inte skulle förstå vad ett sms var om jag inte pekade på en telefon?
”Dom kompisarna du först försökte få mig att tro att du skulle träffa där inne?”
Jag flinade lite påkommet och ryckte svagt på axlarna. ”Kan hända.” Jag hade redan berättat om mina kompisars utlandsresa och att jag inte kunnat följa med. Den delen om att det var på grund av pappa hade jag dock utelämnat. Fast Mercurius verkade inte ha brytt sig om faktumet att jag bodde hemma med pappa.

Timmarna flöt på lika snabbt som tidvattnet och helt plötsligt befann sig solen på väg ner bakom bergen borta vid horisonten. Lika fort som timmarna flutit, lika bra hade vårat pratande flutit på. Den där känslan av att man hade känt någon i en evighet hade infunnit sig och alla deprimerande tankar om att jag var ensammast i världen var som bortblåsta.
”Tror du det blir åska? Det känns sjukt kvavt.” Med dom orden tog Mercurius tag i nederkanten av huvtröjan och drog den över huvudet.
”Ehm nej.. jag menar, det är sådan här luft rätt ofta”, sa jag och försökte hålla blicken borta dom sekunderna hans mage hann blottas. Han hade en tunn vit t-shirt med rätt djup urringning, något som verkligen inte passade alla killar men som satt som gjutet på honom. Min blick föll ner till hans tatuerade armar, den ena täckt med en halvsleeve och den andra med ett par glesare gaddar. Jag hade alltid tyckt om tatueringar och hade själv en hel del planer på vad jag skulle göra så fort jag fyllt arton. Jag hade inte fått tillfälle att studera dom särskilt tydligt igår och det kändes skumt om jag skulle stirra nu. Tatueringar sa så mycket om en person och det var jätteintressant. Likadant med skivsamlingar eller spellistor i ipoden.
”Vart ska du åka vidare någonstans sedan då?” undrade jag. Han hade sagt att han skulle stanna ett par dagar extra, men sedan då?
Mercurius såg ner på sina halvt sandbegravda fötter innan han höjde blicken mot havet. ”Jag har inte bestämt mig, men söderut tror jag i alla fall.”
”Spännande.” Jag gav honom ett leende och vände sedan blicken emot havet jag med där vågorna våldsamt slog upp mot stranden och sedan gled tillbaka igen med ett brusande. Hans sommar lät så mycket mer spännande än min skulle bli. Jag var helt övertygad om att jag redan hade haft mina mest händelserika dagar. Igår och idag. Vad skulle jag göra resten av sommaren liksom?
”Lucas..”
”Hmm?” Jag vände mig frågande om men slutade genast andas då jag insåg vad som var på väg att hända.
Mercurius ansikte befann sig inte alls längre på anständigt avstånd utan var alldeles intill mitt. Jag hann varken dra mig bakåt, som jag för den delen inte ens ville, eller luta mig närmare förrän våra läppar hade mötts.
Det blev ingen klyschig evighetslång filmkyss utan Mercurius drog sig ifrån mina läppar bara någon sekund senare. Istället möttes våra blickar och det tycktes glittra i hans igen, precis som att havet reflekterades i dom och därmed gav dom en mer turkos nyans istället för den där smaragdgröna. Jag drog på munnen till ett lite nervöst leende och Mercurius verkade ha tappat något av den där självsäkerheten för en stund då han också såg lite smånervös ut. Tänk så trodde han att jag inte hade tyckt att det där var okej. Med ett bubblade av panik inom mig lutade jag mig snabbt den lilla biten mot honom och tryckte försiktigt läpparna mot hans.

-’Cause I remember every sunset
I remember every word you said
We were never gonna say goodbye



”Ligg still nu”, skrattade Mercurius och la ut några släta stenar längs sidan av min hals.
”Men jag är kittlig där, ursäkta!” flinade jag tillbaks. ”Är det klart?”
”Mm..”, sa han utdraget och la ut några sista stenar innan han gav mig ett sådant där bländande brett leende. ”Nu.” Han greppade tag i min hand och drog sedan försiktigt upp mig på fötter. Jag tog ett stort kliv åt sidan på stranden och betraktade stenarna som bildade en mall efter min liggande kropp. ”Snyggt”, skrattade jag. ”Ser ut som jag har ett krokigt ben bara.”
”Äh nu ska vi inte vara så petnoga.”
Det hade gått fyra veckor sedan den där eftermiddagen då han hade kommit gående längs stranden och sagt att han skulle stanna några dagar extra. ’Det här känns mer värt att stanna för’ hade han sagt en kväll. Sedan dess hade vi i princip tillbringat varenda vaken stund tillsammans. En stor del av den på stranden, och i vattnet, men vi hade också gått in till stan, varit på tivolit en kväll till och gått långa promenader tills till och med jag hade tappat uppfattningen om vart vi var någonstans. Vi hade sett solen gå ner tillsammans och vi hade legat på rygg och kollat på stjärnorna i den kalla sanden. Allt kändes helt perfekt.

”Är det inte dags för dig att presentera mig för din farsa snart?” undrade Mercurius och kastade en sten i vattnet så att den studsade på vattenytan minst tio gånger. Jag brukade klara två.
”Eh.. nej?” flinade jag till lite retsamt.  ”Eller..”, tillade jag mer tveksamt. Vad skulle jag presentera honom som? ’En kompis’ lät inte tillräckligt efter den kemin som hade uppstått mellan oss, men vad var vi då?
”Jag hoppades att du skulle säga det.” Han skrattade och vände sig om mot mig. Den varma vinden slet tag i hans hår och han strök luggen ur ögonen. ”Jag är inte bra på att bli presenterad.”
Det var klart att pappa hade sett att jag umgicks med någon, men han hade bara ställt någon enstaka fråga som jag fåordigt hade svarat på. Jag var ganska säker på att det berodde på att han inte riktigt visste hur han borde reagera på hela grejen med att hans son gillade både killar och tjejer, om han ens hade förstått det än. Han hade förmodligen behövt mamma att kunna prata med. Fast prata hade dom gjort typ två gånger sedan hon flyttade ifrån oss, av vad jag visste åtminstone. Låt oss bara säga att farsan nog helst ville slippa att behöva prata killar med mig, säkert med rädsla över att säga någonting fel och göra mig upprörd, utifall vi bara var kompisar. Nästan samma grej som att det skulle bli fruktansvärt tryckt stämning ifall man frågade en väldigt ogravid tjej om hon var gravid.
Med ett roat leende gick jag fram till honom och la armarna om hans midja. ”Får man verkligen komma in på det där motellet hur sent som helst?”
”Nej..”
Jag såg snabbt upp. ”Du sa att det var okej!” utbrast jag. herregud vi hade inte skilts åt förrän vid två flera nätter i rad nu. Hade han sovit ute eller vadå?
”Jag bor på nedersta våningen, fönstret funkar utmärkt”, sa han med ett leende lekande på läpparna.
Innan jag hann säga mer, typ att det inte var särskilt coolt att smyga in, så hade han fångat upp mina läppar. Jag var inte sen med att sära på mina egna och den fladdrande känslan i magen infann sig fortfarande varenda gång.
Strax låg vi ner på stranden och mina händer rörde sig utan att jag behövde tänka; tog sig in under den vita skjortan Mercurius bar, strök lätt över den brunbrända magen och följde osynliga linjer från naveln och ner till midjan. Jag rullade över åt sidan så att jag hamnade något över honom och förstod nog egentligen inte åt vilket håll det här var på väg. Sanden skrapade lite mot mina knän men den brännande känslan övertogs snart av en helt annan känsla när ett par mjuka läppar trycktes mot mina.
”Vi har inte sett soluppgången tillsammans än..”, mumlade Mercurius mot mitt öra.
”Det är några timmar dit..” Hans små kyssar brände emot halsen och jag kunde inte beskriva med ord vad jag ville göra, vad jag ville ha.
”Vi kan nog fördriva tiden.. jag vill se solen gå upp med mig Lucas..”
Jag strök långsamt händerna över hans axlar, ner längs dom uppkavlade ärmarna och ner över dom tatuerade armarna. Dom som jag äntligen hade fått studera precis som jag velat. Jag hade följt varenda liten linje med fingret. Korparna med det blåa blänket i fjädrarna, ängeln med dom svarta vingarna och kåpan, textraderna ifrån olika låtar och det blödande hjärtat..
Jag nickade och log mot honom.

I några minuter överröstade våra andetag vågorna och jag höll ansiktet begravt mot gropen mellan hans hals och axel.
”Är du mörkrädd nu?” viskade han då vi båda hade hämtat oss.
Jag skakade på huvudet och flinade till lite. ”Bara när jag är själv.. och måste vi verkligen prata om det?” Jag lät redan så mycket töntigare än honom på alla plan.
Himmelen var helt kolsvart förutom det vitgula klotet, som även det doldes av moln emellanåt. I den kalla sanden låg våra kläder utspridda och jag blev med ens väldigt medveten om både dom vassa sandkornen och att jag var väldigt naken inför en annan människa. Fast.. det gjorde inte så mycket. Tvärtom kändes det rätt bra när jag tänkte efter.
Jag måste ha slumrat till för nästa gång jag öppnade ögonen var det ett annat sken och det låg inte längre någon kropp under min arm.
”Jag skulle precis till att väcka dig.”
Jag såg förvirrat upp vid ljudet av den hesa rösten och fick syn på en svarthårig gänglig kille som satt en bit bredvid mig på stranden. Mercurius. Hans överkropp var bar men han hade jeansen på sig och jag mindes plötsligt väldigt väl vad vi hade gjort. Lite smått panikslaget kastade jag en blick upp mot huset men persiennerna var fortfarande neddragna för fönstren. Thank god. Något blygt drog jag åt mig mina egna underkläder och jeans och det var först efter att jag hade fått på mig dom som jag vände blicken mot horisonten, och möttes av en obeskrivlig syn. 
”Shiet..”
Mercurius log snett mot mig. ”Skithäftigt”, konstaterade han.
Jag satte mig ner bredvid honom och bet tag i ringen i läppen. Solnedgång var ingenting i jämförelse med soluppgång. Någonting annat lyckades ändå fånga min blick. En bit bort, inte särskilt långt ifrån vattenkanten, var det skrivet i sanden. L U C A S, intill ett likadant ritat hjärta. Ett leende spred sig över mina läppar och jag la armen kring Mercurius rygg. Det här var fint. Allt med det här var fint.

-My heart is sinking
As I’m lifting up
Up above the clouds away from you
And I can’t believe I’m leaving
Oh I don’t know what I’m gonna do
But someday
I will find my way back
To where your name
Is written in the sand


Vi hade undvikit allt prat om vad som skulle hända. Vad som skulle bli av när sommaren var över. Vi hade väl båda två velat leva i nuet, bara njuta. Ändå borde jag ha varit mer förberedd. Jag såg ju att dagarna i almanackan gick. Varenda morgon när jag gjorde frukost och befann mig i köket så såg jag väggkalendern som pappa ändå aldrig skrev någonting i.
Jag borde ha förstått den dagen Mercurius hade med sig huvtröjan, den gröna med pingvinen, och velat ge tillbaks den. Jag hade sagt att han kunde behålla den, att jag ville det. Jag borde ha förstått att han var på väg..
Ändå hade jag trott att det skulle bli.. något mer. Inte att det skulle gå så fort och att han bara skulle vara borta.
En isande vind drog tag i både mig och sanden under snötäcket och jag slog armarna om mig själv. Med den slitna conversen började jag rita ett hjärta i snön, ett något krokigt och ojämnt sådant. Ett M skrev jag också, och så ett L på andra sidan hjärtat. Ett lågt skratt slapp ut mellan mina läppar. Jag betedde mig som någon slags kärlekskrank.


Det var sommarlovets sista dag och av någon anledning hade jag vaknat redan vid halv tio, trots att Mercurius inte hade gått iväg till sitt motell förrän vid ett.
”Ska du inte ha någon frukost sömntuta?” frågade pappa ifrån vardagsrummet. Morgonpigg som han var så tyckte han att man tagit sovmorgon om man så gick upp vid åtta.
”Snart. Jag ska bara.. ut först.” Jag tog mig ut från altandörren och ner på stranden, barfota och utan att ha fixat håret. Jag visste att det var för mycket att hoppas på den här tiden men jag ville verkligen se honom komma gående långt där borta på stranden. Mobilen pep till och jag fick snabbt upp den ur shortsfickan. Pontus som ville hitta på något. Jag skämdes över att medge det men jag hade nästan glömt bort mina kompisar lite efter att dom kommit hem ifrån sin utlandsresa. Jag hade så klart träffat dom, men inte mer än två, tre gånger. Fast dom förstod, vilket i sin tur inte innebar att dom drog sig för att retas för det.
Innan jag svarat fångade någonting min uppmärksamhet och jag la ner mobilen i fickan igen. Under en sten låg ett ihopvikt papper. Den platsen som hade blivit min och Mercurius. Jag gick nyfiket ditåt och plockade bort stenen för att sedan veckla ut papperet. Åh vad jag saknade att få kyssa honom. Han borde komma inom dom närmsta timmarna i alla fall.
Nyfikenheten dämpades snabbt och ersattes av en klump i magen då jag läste första raden.
Älskade bästaste Lucas..
Jag borde ha fattat. Vi hade ju pratat om det där universitetet. Han hade berättat om musiklinjen han skulle börja plugga på efter att han rest klart. För jo, som tidigare nämnt spelade han gitarr, och skrev även egna låtar. Som att jag inte redan känt mig tillräckligt dragen till honom. Först ofrivilligt och sedan väldigt villigt.
Du vet att jag hatar avsked
Ännu en gång; jag borde ha försått. Han hade sagt det också, att han hatade farväl för att det gjorde så att man mindes just den stunden mycket tydligare än allt annat man gjort, känt och varit med om. Han tyckte att hejdå:et förstörde och ville undvika det. Jag hade bara inte väntat mig.. att han skulle fly från det den här gången, med mig.
så därför gör jag så här istället.
Det här har utan tvekan varit min bästa sommar och en jävligt större resa än jag hade tänkt mig. Fast det är ju lite ditt fel att Portland blev andra och sista stoppet ;) Jag menar, vad har jag fått se? Piren, ett tivoli och den här jävla stranden som jag kan utantill, vartenda sandkorn!
Jag skrattade till och skakade roat på huvudet.
Skämt åsido. Jag älskar den här stranden och allt som hänt på den, i Portland.
Jag blinkade hårt till och bortförklarade tårarna i ögonen som en reaktion på att solen var stark.
Du skulle bara våga gråta! Hur gayigt är inte det? Det står säkert ett gäng californientjejer en bit bort och glor på dig, eller din farsa..
Hur väl kände han mig efter bara två och en halv månad? Han prickade ju in sak efter sak. Varför kunde han inte bara komma gående som dom andra dagarna?
Föressten så har jag redan börjat på en låt, helt och hållet inspirerad av dig ;) och..
Det var några överstrukna ord och meningar, precis som att han också hade haft tårar i ögonen och inte riktigt vetat hur han skulle fortsätta utan att det skulle bli det där avskedet han hatade. I alla fall så var det den uppfattningen jag fick.
Jag saknar dig redan Lucas, så tro inte att det här är lätt eller något. Jag hatar bara det där hejdå:et, det är bättre så här.
Love you.
/ M, ”som planeten” haha.

Jag har pussat här.
Det sista stod en bit nedanför och en pil pekade på en tom yta av papperet som var inringad. Det fick mig att flina brett och jag pussade snabbt på samma ställe. Det var en annorlunda men väldigt bra kyss, helt klart.

- Tell me how to get back to
Back to summer paradise with you
and I’ll be there in a heartbeat
I remember where we first kissed
How I didn’t wanna leave your lips
And how I’ve never ever felt so high



Jag hade ändrat mig angående ödes-grejen.
Jag trodde utan tvekan på det nu. Att jag spillde drickan på just Mercurius av alla människor måste ha betytt någonting, att han inte var en av dom människorna som fräste till och knuffade sig förbi, att jag på något sätt valde att stanna kvar där med honom fastän jag inte alls ville erkänna att jag kände mig dragen till honom, att han var där just den kvällen, att pappa sa nej till att jag skulle få följa med mina polare.. Hela min sommar påverkades av det där. Jag var fortfarande påverkad och förändrad.
Borde inte det ödet se till så att vi sågs igen då?



____________________________________________
Textraderna kommer ifrån Simple plans låt 'summer paradise'. 


oneshot

jag har gått igenom alla mina dokument och kastat onödigt grejs och samlat ihop alla berättelser och oneshots i mappar. så nu äntligen hittar jag lite bättre XD 195 dokument hamnade i papperskorgen haha!
tänkte slänga upp en gammal oneshot i alla fall, det kan säkert vara så att jag har lagt upp den förut,jag hade nämligen tre olika 'telefon'-oneshots, men isåfall får ni väl en repris då XD


-          Är du där?

-          Det är klart jag är, vart skulle jag annars vara?
Ett kort mjukt skratt.

-          Vet inte, du kanske somnade.

-          Som att jag skulle kunna somna när jag hör din vackra röst.
Min tur att skratta.

-          Lägg av.

-          Det är sant, jag älskar din röst. Jag älskar allt med dig.

Och jag älskade att höra det. Jag älskade känslan av att vara älskad. Shiet det blev många ’älska’ nu. Men det är ju så, det fanns inget bättre, han fick mig att må så bra.

-          Jag älskar allt med dig med.
Jag skulle aldrig kunna beskriva hur mycket, jag hoppades bara att han visste ändå, att han förstog. Ibland räcker inte ord till, då hoppas jag att det räcker med djupa blickar, långa kyssar, varma kramar och bubblande skratt.

-          Till och med att jag alltid har hål i strumporna? Och att jag är sjukt svag för disneyfilmer och att jag alltid råkar somna när du kliar mig på ryggen?

Jag blev så varm av att höra hans röst, och leendet spred sig över mina hallonröda läppar. Jag hade föressten alltid tyckt att mina läppar såg tjejiga ut just för att dom hade sån röd färg, men han tyckte inte det, han tyckte det var dom bästa läpparna som fanns.

-          Din tystnad gör mig lite nervös..

Jag kunde se hans flin framför mig.

-          Jaa till och med det älskar jag

Jag flinade jag med. Jag skulle så gärna vilja kunna linda mina armar runt honom nu, få ligga alldeles nära och luta huvudet mot hans bröstkorg, det fick mig alltid att känna mig så trygg.
Tystnad. Men ingen obehaglig tystnad. Det kändes lugnande att höra både hans och mina andetag. Rytmiskt.

-          Jag vill ha dig här.
Det var jag som bröt tystnaden. Täcket kändes stelt, kuddarna kändes för hårda, sängen kändes för stor. Alldeles för stor för en person. Alldeles lagom för två.

-          Jag vill vara hos dig.

Jag tryckte telefonen lite närmare örat, försökte på något fånigt sätt att komma närmare dig. Jag var tyst igen. Såg dig framför mig. Du låg också i din säng, jag har legat i den många gånger, vet precis hur den känns, jag ligger alltid ytterst. Du har antagligen på dig ett par boxers nu, ingenting mer, och håret ligger lite hur som helst, ostylat för ovanlighetens skull.

-          Jag kan komma nu?

-          Tro mig, jag vill inget hellre. Men jag vill inte att du ska behöva gå ut mitt i natten, och sen kommer du bara hinna hit och sova i typ någon timme innan vi måste upp..

-          Så du tror att vi skulle sova om jag kom till dig nu?

Ett lite retsamt flin trots att han inte kunde se det. Han skrattade igen.

-          Okej du har en poäng där, vi skulle inte sova alls. Och nu kommer jag inte kunna sova heller.

-          Vill du veta vad jag skulle ha gjort om jag varit där?

För han hade rätt, det var ingen idèe att jag tog mig upp ur sängen för att gå hem till honom nu. Det skulle ta tid och det var svinkallt ute, och vi skulle upp tidigt till skolan. Jag kunde försöka stå ut några timmar till.

-          Nej jag vill inte veta

Han suckade och jag kunde inte låta bli att flina till igen. Jag var tyst och visste precis vad han skulle säga. Om bara några sekunder. Om bara en liten stund..

-          Okej vad skulle du göra? Kåta upp mig bara och låt mig ligga här och våndas. Det är väl det du vill?
Ännu en gång kunde jag se det där flinet framför mig.

-          Japp det är precis det jag vill

Och jag berättade. Lågt, och sakta berättade jag hur jag skulle kyssa hans mjuka läppar, forma mina egna efter hans. Hur jag skulle sluta ögonen och låta våra tungor möta varandra, hur jag skulle lägga min hand runt hans nacke och dra honom närmare mig. Jag berättade att jag sakta skulle smeka handen över hans bröstkorg, viska i hans öra hur sexig han var. Hur jag sen skulle öka tempot lite, gränsla honom och kyssa honom häftigare, avlägsna hans boxers och föra ner handen emellan oss. Hur jag skulle röra vid honom..

-          Okej det räcker! Jag klarar inte det här. Jag har ändrat mig, du kan väl komma hit? Jag skiter i om det är mitt i natten.

Jag log och slöt ögonen en stund trots att det inte gjorde det så mycket mörkare än det redan var i mitt sovrum. Jag älskade hans röst.

-          Vi ses om några timmar, vi kan stå ut va?

En suck hördes, men jag visste att han inte var irriterad, det blev han aldrig, inte på mig.

-          Jag antar det, jag längtar i alla fall.

-          Jag med.

Bara våra andetag som hördes igen. En längre tystnad den här gången.

 

-          Är du där?

Jag flinade och härmade honom sedan.

-          Det är klart, vart skulle jag annars vara?

Hans skratt lät som musik.

-          Jag älskar dig.

-          Jag älskar dig med.

-          Godnatt, lova att drömma söta drömmar.

Jag flinade.

-          Jag ska försöka. Godnatt.

 


gör det ont att drunkna? - oneshot

jag har fastnat lite grann och kommer inte riktigt igång med kapitel 44 -.- men kapitel 43 är ju i alla fall klart (: fast eftersom det inte var länge alls sen jag la upp 42 får ni vänta lite på det ;)
så länge lägger jag upp en oneshot jag skrev förra året (:
missa inte senaste crash-kapitlet här nedanför ni som inte har läst det =)




                                





Har du tänkt på att man kan se samma saker på så olika sätt? Som från det här broräcket jag sitter på. Man kan se ut över havet och le vid synen av hur oändligt det ser ut, hur många tusen miljoner mil det ser ut att vara bort till horisonten, och undra vad som finns när man väl kommer dit.  Hur trevligt det skulle vara att ta en båttur. Eller så kan man se ut över havet och tänka på hur långt ner det är till bottnen. Hur trevligt det skulle vara att bara släppa taget om stålräcket och låta sig slukas av det där oändliga havet. Man kan se ner från bron och undra hur varmt eller kallt det skulle vara att bada. Eller så kan man se ner och undra om det gör ont att drunkna.


”Vad menar du?”
Jag frågar fastän jag vet exakt vad han menar. Han menade det han sa. Precis så brutalt som han sa det.
”Jag tycker bara..”, börjar han men låter mer tveksam den här gången.
”Säg det då. Säg att jag inte duger åt dig.”
Han flackar med blicken men ser snart på mig igen. Oj, är jag fortfarande värd att se på?
”Du duger visst. Du duger mer än väl. Det är bara.. Jag tror vi skulle behöva vara ifrån varandra lite.”
Jag ser på honom och håller envist tillbaka tårarna. Han är inte värd dom.

Om vi hade haft ett kasst förhållande där vi inte kunnat prata med varandra, om vi inte trivdes med varandra eller aldrig så mycket som kramades så skulle jag kunna förstå om han ville att vi skulle vara ifrån varandra ett tag och känna efter. Men jag trodde vi hade det bra. Jag trodde verkligen det.

”Och jag frågar igen; varför? Om jag duger åt dig och vi hade det bra, vad är då din jävla anledning till att vilja göra slut?” frågar jag och höjer rösten.
Och då börjar han tappa tålamodet. Men jag känner igen dom där tecknen så väl och vet vad dom betyder, eftersom jag själv varit på samma sätt. Han är bara osäker, och så jävla rädd.
”Fan vad du tjatar! Jag har inte sagt att vi behöver göra slut, jag vill bara att vi är ifrån varandra en stund och känner efter vad vi vill!”
’Vad vi vill.’ Jag var åtminstone ganska säker på att jag ville fortsätta spendera mitt liv med honom. Det kändes så senast imorse när vi pussades i dörröppningen.
”Okej. Vi är ifrån varandra ett tag”, säger jag med ett tonläge jag lika väl hade kunnat använda till en åsikt om en ny spelare i Barca.
Och då kanske jag ska nämna att jag är totalt ointresserad av fotboll. Och med dom orden lämnar jag min pojkvän, eller vad han nu är, och hans lägenhet som jag spenderat så mycket tid i.

Det prasslar under mina skor då jag krossar dom sköra löven som för länge sen lämnat sina trädgrenar. Det ser ganska färgglatt ut med allt det gula, orangea och röda. Men jag känner mig precis tvärtom. Helt färglös. Svart. Brun. Grå.
Den senaste timmen har jag försökt komma på ifall han betett sig annorlunda den senaste tiden. Vi sågs lite mindre förra veckan, och det var för att han tränade på gymmet lite mer än vanligt. Men förutom det har det varit precis som vanligt.

Klumpen i min hals har växt ifrån storleken av en pingisboll till en tennisboll och jag känner hur det blir svårare för varje steg att hålla tillbaks tårarna. För mig är det inte lika lätt att ta ett avbrott ifrån ett tvåårigt förhållande som det verkar vara för honom. Han såg inte ens ledsen ut.
Irriterad – Ja
Arg – Ja
Nervös, osäker, rädd – Ja
Men inte ledsen.

Har du någon gång städat din garderob? Antagligen. Men brukar du vika varenda plagg för att sen ordna i högar med t-shirtar i en, långärmade i en, jeans, byxor osv? Kanske det också. Men brukar du ordna kläderna så att dom ligger i färgskala? Med det mörkaste underst för att sen gå över i ljusare och ljusare nyanser? Och sen efter mönster. Knappar. Dragkedjor. Jag vet att det låter ganska stört, men det är min sysselsättning när jag försöker att inte bryta ihop. Medans jag sorterar kläderna får jag något annat att tänka på.

Några timmar senare ligger jag i sängen och då kommer gråten ändå. Jag gråter tills det känns som att tårarna gjort djupa, svidande spår längs mina kinder. Som långa ärr. Jag förstår inte hur jag ska fixa det här.
Jag älskar honom.

Nästa morgon har jag samlat mig lite och jag ringer upp honom. Vi behöver verkligen prata. I alla fall jag. Jag vill ha en anledning till att han bestämt det här, för det är inget vi bestämt tillsammans. Men han svarar inte. Inte någon av dom följande tre gångerna under dagen heller. Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara så vek att han inte ens kan prata igenom det ordentligt.

Men jag ger inte upp utan när det börjar skymma ute börjar jag gå mot hans lägenhet. Utåt sett kanske jag ser ganska lugn ut, men inom mig stormar det värre än det gör av en orkan. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på ska hända när jag kommer dit. Kanske att få en riktig förklaring, eller kanske ännu hellre att han tar mig i sin famn och säger att han gjorde ett hemskt misstag.

Jag går uppför trapporna och tvekar sen lite vid dörren. Jag har aldrig behövt plinga men nu känner jag mig osäker. Jag sätter fingret mot ringklockan och trycker till.
Det gälla ringandet hörs innifrån lägenheten men inga steg hörs. Jag kan förstås inte veta helt, men jag är ganska säker på att han är hemma. Jag plingar igen. När han inte öppnar den gången heller drar jag irriterat upp nyckeln ur fickan och sätter den i låset. Jag fick nyckeln ganska tidigt eftersom jag praktiskt taget bodde hemma hos honom ett tag. Och det var av flera anledningar.

Jag vet inte hur jag ska förklara det jag såg där inne. Jag vet inte hur jag ska förklara smärtan jag kände. Men jag kan göra det enkelt med några få ord.
Jonny med en tjej.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Han har ofta skämtat om att jag är den feminina av oss två. Men jag hade aldrig trott att han skulle föredra en tjej framför mig.

Jag vet inte hur jag tog mig till bron. Men nu sitter jag här och ser på havet, den där utsikten som folk kan se på så olika sätt.

Du kanske har förstått vilket av sätten jag ser den på?
Undra hur det känns att drunkna.

Jag försöker inte längre torka bort tårarna som rinner, det kommer bara nya ändå. Istället försöker jag se dropparnas färd från min haka ner till vattnet. Men det är så klart omöjligt. Undra om havet blir ännu saltare av alla mina tårar. Jag bryr mig inte om bilarna som kör förbi i hög hastighet alldeles bakom mig, och dom bryr sig inte i mig. Det gör inte Jonny heller.

Vattnet ser lika svart ut som jag känner mig. Kanske kommer vi passa ihop då. Kanske inte. Jag får snart veta.

För varje tår som rinner från mina ögon, nerför kinderna för att slutligen droppa ner från hakan känner jag mig lite mer krossad.
Vad gjorde jag för fel?
Vad var det som inte var bra med ’oss’?
Vad har hon för något som inte jag har?

Jag drar efter andan och kramar åt lite hårdare med händerna om räcket. Snart släpper jag. Jag blundar en kort stund men allt jag ser är den där hemska bilden av Jonny och tjejen och jag slår snabbt upp ögonen igen. Jag rycker till när jag hör en snyftning, bara för att sekunden efter inse att den kom ifrån mig. Jag undrar hur länge det har pågått. Hur länge han varit med Henne. Har han varit med henne varenda gång han sagt att han skulle till gymmet? Har han låtsas att jag varit Hon varje gång vi kysst varandra? Har han någon gång menat dom där tre orden han sagt till mig?
Jag vet inte varför jag gör det, jag vill ju inte prata med honom, ändå tar jag upp mobilen och slår vant siffrorna till hans telefon. Varje ton som går skär i mitt öra. Men ingen svarar. Jag håller krampaktigt kvar mobilen emot örat, oförmögen att kunna trycka av förrän jag hört hans röst. En sista gång. Och efter tillräckligt många signaler går mobilsvaret igång och den där bekanta glada rösten ljuder. ’Tjena, Jonny här. Jag har antagligen något superviktigt för mig för annars hade jag svarat!’ det där lite hesa skrattet, ’säg något efter pipet så hör jag av mig, tjingeling.’ Jag har alltid tyckt att det där sista tjingelinget låtit så gulligt.

Sakta lossar jag finger efter finger som greppat räcket, och snart sitter jag utan att hålla i mig. Det behövs så lite för att jag ska falla. Jag behöver bara luta mig lite framåt. Det skulle räcka med en vindpust. Låt allt försvinna.

”Gör det inte.”
Jag andas häftigt till och vänder mig blixtsnabbt om. Rörelsen får mig att vackla till och jag kan inte hindra skriket. I sista sekunden då jag famlar efter räcket med händerna så tar personen, vars röst som nyss skrämde mig, tag i min arm.
”Gör det inte”, säger han igen och låter mer ängslig än jag kände mig.
Det är först då jag verkligen ser på honom. I någon millisekund hann jag hoppas att det skulle vara Jonny. Ögonen som ser på mig nu tillhör inte Jonny, men det är dom djupaste ögon jag sett in i. Jag andas fortfarande snabbt och jag kastar en snabb blick ner mot havet igen för att sen vända blicken mot min räddare. Jag har inte ens sagt något.
”Kom, jag hjälper dig”, säger han och det låter som att han försöker verka lugn, men chocken lyser i hans ögon.
”Jag..”
Jag känner hur tårarna börjar rinna igen och jag slåss mellan alternativen att slita mig loss och göra det jag kom hit för, och att låta honom hjälpa mig ner från den hemska bron.

Till slut vinner fegheten. Eller är det mod? Jag kliver i alla fall ner från kanten jag stått på och låter honom leda mig bort ifrån bron och bilvägen.
”Varför gjorde du så där?” frågar jag efter en lång tystnad och ser ledset på honom.
Det trängs så många blandade känslor inom mig just nu.
”Jag hade velat att någon gjorde så för min bror” säger han tyst.
Chocken jag såg i hans ögon tidigare har ersatts med sorg och jag biter mig lite i läppen.
”Din bror..?” frågar jag försiktigt.

Har du någon gång suttit och pratat i över 3 timmar med en främling? Mitt i natten? På en öde trottoar i en lika öde del av stan? Bara några kvarter ifrån den del av stan som aldrig sover? Jim och jag gjorde det. Och jag har aldrig känt sådant extremt medlidande som jag gjorde när han berättade om sin storebrorsa som tog livet av sig från just en bro. Efter det kände jag mig både patetisk och elak. Hur hade jag ens kunnat överväga tanken? Var Jonny verkligen värd det? Enligt Jim var han absolut inte det, och jag kan hålla med.
Jag har heller aldrig berättat så mycket för en okänd människa på så kort tid, och inte heller tyckt att jag känt en person efter bara 3 timmar. Men det kändes verkligen så med Jim. Han lyssnade, han avbröt inte, han berättade personliga saker, han ville veta vad jag tyckte. Och patetisk som jag är så bröt jag till slut ihop i hans famn och grät tills att det inte fanns fler tårar. Och han klagade inte en enda gång. Han verkade inte ens besvärad. Han bara höll om mig och viskade att det skulle bli bra. Och han om någon borde veta. Jag hade kanske förlorat min pojkvän, som ändå visade sig vara en idiot, men Jim hade förlorat sin bror.
Och på något sätt så sammanfördes vi; två sorgsna själar. Och jag tror verkligen att det här kan bli en vänskap som inte behöver gå förlorad.


oneshot

Totalt mörker.


En del säger att drunkna är det värsta sättet att dö på, för att det dödar dig långsamt. En del säger att det värsta måste vara att brinna upp, eftersom det skulle göra så obeskrivligt ont. Jag har bränt mig på tändstickor många gånger, när jag tänkt att ’jag hinner tända det sista stearinljuset också’ men så har stickan brunnit ner för långt ändå. Jag har också hamnat under vattenytan ofrivilligt då jag var mindre och inte kunde simma. Det går nog inte riktigt att jämföra dom två situationerna med hur det skulle vara att brinna upp eller drunkna. Ändå valde jag det sistnämnda.

Det var mörkt den kvällen, inte bara mörkt som att man måste anstränga ögonen för att kunna urskilja föremål runt omkring sig, utan kolsvart, beckmörkt, totalt mörker. Och det var precis så jag kände också. Totalt mörker.
Trots att det var så mörkt så var det inte kallt, som man gärna förknippar med varandra. Det var nästan kvavt, en tryckande värme som gjorde att huvudet värkte och gjorde det svårt att andas.
Jag klagade dock inte, vad spelade det för roll att det var svårt att andas? Snart skulle jag inte andas överhuvudtaget.

Jag litade på dig. Vet du det? Jag var så fruktansvärt pinsam och dum i huvudet som trodde att det du sa var sant. Jag trodde att det var äkta, jag kände äntligen något som kunde liknas vid lycka.

Det började med en förfrågan på msn, och med ett enkelt klick hade jag dig på min lista. Tillgänglig, nära, verklig. Jag hade bitit mig i läppen tills det börjat värka, jag hade svalt gång på gång tills halsen kändes alldeles torr, jag hade väntat och väntat. Och sen hade ett litet ’Tjena (:’ kommit.
Jag hade inte förstått. Hur kunde någon, Du, vilja prata med mig? Jag som var ’den där äckliga bögen i ES2B’.
”Ville du något speciellt?” En nervös väntan medans Du skrev där på andra sidan skärmen någonstans.
”Hah det här låter väl förmodligen fånigt, men jag ser dig ju typ varje dag i skolan men har bara inte vågat hälsa. Tycker du verkar rätt trevlig faktiskt, av det jag har sett.”
Jag hade suttit som en fågelholk i säkert 5 minuter och väntat på ett ’Eller inte HAHA’ eller att någon snubbe från Dolda kameran eller någonting skulle dyka upp och säga att det här skulle bli ett underhållande avsnitt. Men inget utav det hade kommit.


Jag såg fortfarande ingenting i det svarta mörkret, men jag visste att vattnet inte låg långt borta nu. Några meter till så skulle jag vara där. Jag trampade ur mina röda converse utan att egentligen veta varför. Visst, dom var mina absoluta favoritskor och jag hade både autografer ifrån Gerard Way och Andy Six på dom, så det var självklart att dom betydde mycket, men jag skulle ju aldrig kunna använda dom mer igen ändå. Så varför kunde jag inte lika väl låta dom följa med ner till bottnen?
Jag hade inget svar på det.


En msn-konversation blev till två stycken, tre, fyra, tio, tjugo stycken. Det blev till försiktiga ’hej’ i skolan och blickar som fick det att pirra i mig. Som fick mig att våga tro, hoppas, och önska. Det hade inte varit helt ologiskt av mig att tro så efter långa chattar som innehöll bland annat;
”Jag tycker det är modigt utav dig att ha kommit ut, jag har ju liksom inte det..”
”Vadå är du..” Jag hade inte vågat fråga rakt ut, inte ens genom datorn.
”Gay ja, jag tänder på killar åtminstone så jag tror det är ett ganska säkert tecken ;)”
Och han pratade med Mig. Han berättade något för mig som han inte ens berättat för sina närmsta vänner. I början lät det som att han försökte formulera så häftiga och grova meningar som möjligt, men med tiden började han berätta och försöka förklara sånt som han kände och funderade över, han lät ärlig och mer som.. sig själv. Det fick mig att känna någon slags tillhörighet till honom i skolan när vi såg på varandra korta stunder. Jag visste något om honom som inte dom där högljudda ’coola’ killarna han umgicks med gjorde. Det kändes som att vi delade någonting.


Sanden kändes våt och kall emot mina fötter, och det var svårt att tänka sig att den för några timmar sen skulle ha känts varm, mjuk och len istället. Men det var ingen sol som värmde den nu, det var ingen sol som någonsin skulle värma mig heller. Första steget ner i vattnet kändes inte så kallt som jag hade trott. Det kändes behagligare än stranden och jag fortsatte sakta gå tills vattnet nådde mina vader, mina knän och slutligen till mina höfter. Allt var fortfarande så himla mörkt, men det gjorde att alla andra sinnen förutom synen blev så mycket starkare. Jag kände så mycket just nu, den något steniga bottnen under fötterna, det nu småkyliga vattnet som omslöt mig, den svaga vinden som då och då drog tag i mitt mörka hår.

Msn-konversationer och försiktiga ’hej’ i skolan blev till telefonsamtal om kvällarna. Samtal som vi båda såg fram emot under hela dagarna. För jag hörde det på honom, att han också tyckte om att prata och lyssna. Jag hörde att han också drog sig för att säga godnatt och lägga på.
Och så den där försiktiga frågan som jag tyckte var oerhört söt.
”Du.. skulle du vilja.. typ träffas imorgonkväll eller något?”
Jag hade spanat in honom redan första året på gymnasiet, han var en sån där kille som var svår att missa, både till utseendet och sättet. Han syntes och hördes kort sagt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att han skulle kunna vara blyg på något sätt, att han skulle ha svårt att finna ord och att han skulle fråga så försiktigt. Jag började tro på den där klyschan att han var en sån där tuff kille som var mjuk och känslig inombords. Jag blev så löjligt glad av den där lilla frågan.
”Det är klart, det vill jag jättegärna..”
”Vi kan ses vid stan, vid parken?, så kan vi gå hem till mig eller något sen. Om du vill alltså, vi kan.. vi kan göra något annat ifall du vill, jag tänkte bara.. Jag skulle bara vilja träffa dig, utanför skolan du vet. Det blir alltid så krångligt där..”
Jag hade nöjt suckat lågt. Han ville träffa mig. På riktigt. Ensam. Bara han och jag. Inga av hans jobbiga kompisar, inte bara försiktiga diskreta blickar och korta samtal då han för ovanlighetens skull var ensam. Nu skulle vi kunna prata på riktigt, vara med varandra, träffas.
”Det låter hur bra som helst. Vi kan.. gå hem till dig.”
Bara att säga det hade fått mig att rysa till.


Tårar hade börjat rinna längs mina kinder för att fortsätta ner till hakan och slutligen droppa ner och göra vattnet sällskap. Dropp, dropp, dropp.
Jag litade på dig, du visste det. Hur kunde du låta det gå så långt? Hade du inte kunnat.. hade det inte räckt med alla msn-samtal? Hade du behövt låta det gå enda till telefonsamtal? Till att låta mig höra din röst varje kväll? Till att låta mig berätta känsliga och betydelsefulla saker, till att få lyssna på sånt som betydde mycket för dig?
Jag tog några fler steg längs bottnen så att vattnet nådde till midjan på mig. Det var inte det minsta behagligt längre. Jag frös. Mina läppar darrade då och då till och fingrarna kändes redan stela. Jag hade alltid haft lätt för att frysa. För lite underhudsfett har jag fått höra. Men den här gången skulle jag inte gå upp för att svepa en stor varm handduk om mig.


Jag hade bytt om typ hundra gånger innan jag bestämt mig för ett par vanliga smala jeans och en band-tröja. Jag ville ju inte att han skulle tro att jag försökt klä upp mig eller något. Håret hade jag plattat precis som vanligt för att sen tupera det lite grann baktill, också precis som vanligt, med undantaget att jag tagit ungefär tjugo minuter längre på mig och dessutom lyckats bränna det högra örat två gånger. Klockan sex skulle vi ses, vid ingången till parken. Han var så dålig på att ge vägbeskrivningar hade han sagt, därför var det enklare om vi gick hem till honom tillsammans. Och det var inget jag hade något emot.


Jag bet mig hårt i underläppen för att få den att sluta darra, för att få mig själv att sluta hacka tänder. Det värkte i hela mig, men jag övervägde inte en enda gång att vända om och gå upp igen. Jag hade bestämt mig. Jag ville inte det här. Inte alls.


Jag hade kommit fram till ingången av parken en liten stund innan klockan slagit sex. Men han hade inte stått där. Han hade inte stått där och väntat på mig som han sagt att han skulle göra. Istället möttes jag av fyra av hans kompisar. Med alla deras blickar på mig kände jag mig plötsligt väldigt liten. Inte alls glad, nervös och självsäker längre. Jag såg mig snabbt omkring, trodde faktiskt på riktigt att han skulle komma gående och bli lika förvånad han med över att hans kompisar var där. Men han kom inte.
”Nemen titta, en liten estetbög. Vad gör du ute så här sent?” Det där hånfulla sneda leendet som jag hatade så fruktansvärt mycket.
Jag ville vända om och gå därifrån på en gång, ringa till honom och fråga vart han tagit vägen. Han hade säkert någon logisk förklaring. Att något hade kommit ivägen eller så.
”Trodde du att han skulle komma?” flinade nästa kompis.
Det var där någonstans det gick upp för mig. Han.. han var med på det här.
Roade skratt och blickarna mot mig igen.
”Fy fan vad kul, vad trodde du att ni skulle göra? Gå hand i hand genom parken och sen hem till honom för en romantisk filmkväll?”
Han hade aldrig tänkt komma. Dom hade planerat det här. Han hade inte.. han hade inte menat ett ord av det han sa. Allt var.. på skämt. Han visste att jag var här nu, tillsammans med hans kompisar. Det här var vad han ville. Att jag skulle bli förödmjukad. Att jag skulle stå och känna mig som världens mest misslyckade person, världens minsta obetydligaste kille.
”Svara då för fan, trodde du det?” Dom roade tonfallen var borta och ersatta av mer förbannade.
Han ville att jag skulle stå och känna mig som världens äckligaste, fulaste, mest korkade estetjävel.
”Han sa att du skulle svara! Hör du inte eller?!”
Sen hade första knuffen kommit.


Jag släppte läppen då det började svida. Vattnet nådde till halsen och jag frös inte längre riktigt lika mycket om fötterna och benen. Det var mest överkroppen nu. Kanske började jag vänja mig, domna bort eller något. Jag hade kunnat göra det snabbt, men det blev liksom långsamt ändå på något sätt. Huvudsaken var att jag gjorde det. Det var den enda utvägen. Jag såg inget ljus längre.
Bara totalt mörker.


Knuffarna hade blivit hårdare. Gräset hade känts fuktigt och kallt emot mina händer då jag föll och försökte ta emot mig med dom. Den första sparken i sidan hade gjort mest ont, sen hade jag på något sätt lyckats koppla bort den värsta smärtan, jag försökte bara tänka mig bort tills det skulle vara över. Läppen som spräcktes fick mig dock tillbaks till nuet igen och jag stönade lågt till. Det gjorde så ont. Ett hårt grepp om mina axlar och sen den där knytnäven som hade ett blåöga som mål. Jag hörde inte vad dom sa längre då mina hostningar på grund av sparkarna överröstade rösterna. Det var för mörkt att se vad det var för vätska som kom ur min mun, men smaken avgjorde det ganska snabbt. Blod.
Jag hade aldrig gillat blod.
”Så jävla korkad..”, flinade en av dom ner mot mig igen och jag kände mig bara så himla lättad att sparkarna och slagen upphört för en liten stund. ”Han kommer tycka det är så himla kul att se vad vi gjort sen. Du ställer väl upp på en liten fotografering?”
Nästa spark hade orsakat ett brutet revben, och efter det hade mina ögonlock fallit igen. Diagnos: Medvetslös. Krossad. Sviken. Noll självförtroende. Totalt mörker.


Två steg till och sen försvann bottnen under mina fötter. Hela jag befann mig under vattenytan och jag höll ögonen stängda. Jag skulle ändå inte se någonting där under. Det tog ungefär tjugo sekunder innan min kropp instinktivt ville börja ta sig upp till ytan för att få dra ner luft i lungorna igen. Hela min kropp skrek att det här var fel. Men fastän jag kände mig så värdelös på allt så hade jag i alla fall en rätt stark vilja. Jag tvingade mig själv att sluta röra på armarna, att bara blunda och hålla ut. Snart. Jag drog ändå in ett häftigt andetag, vilket bara resulterade i att jag fick in vatten i både näsan och munnen, men jag höll mig kvar där under vattenytan. Håll ut.
Snart blev det enklare. Det kändes som att kroppen började bedövas, som att jag inte var lika närvarande längre, inte lika uppmärksam på vad som hände. Armarna var helt stilla. Benen rörde sig inte. Ögonen var slutna. Huvudet började bli tomt på tankar. Jag väntade bara på att det skulle ta slut.


nightcall 2

När jag hade släckt sänglampan dränktes hela rummet i mörker. Tidigare hade månen utanför fönstret kastat in ett litet sken, men nu täcktes den av mörka moln. Jag hade följt med mina 2 rumskompisar till en ganska avlägsen krog tidigare under kvällen, trots att alkohol var emot reglerna under träningslägret, men en timme senare hade en huvudvärk kommit smygande och jag hade tagit mig tillbaks innan det skulle bli ännu värre.
Nu en timme senare och med en alvedon i kroppen mådde jag i alla fall bättre.
Några trädgrenar slog emot fönstret och jag började undra om det kanske till och med var öppet. Men mina funderingar avbröts av mitt favoritljud .
Jag tog snabbt upp telefonen ifrån golvet nedanför sängen och satt den mot örat.

- Hej, ler jag och kan knappt vänta tills jag får höra hans röst.
- Hej! Jag skulle ha ringt tidigare men det var sånt liv här hemma. Men nu sover dom andra.
Det gjorde ingenting, så länge jag får prata med honom spelar inte tidpunkten någon roll.
- Det gör inget, men jag har längtat.
- Jag med. Jätte mycket.
Det blir tyst en liten stund och jag lyssnar till hans andetag. Dom får mig alltid att bli så lugn. Men samtidigt börjar jag sakna honom ännu mer.
- Hur är det? frågade jag efter en stund och ser ut i mörkret.
- Så bra det nu kan vara, säger du och jag kan se ditt söta men lite sorgsna leende framför mig. Hur mår du?
- Så där. Jag har lite ont i huvudet. Jag följde med till krogen en liten stund men fick gå hem. Fast nu känns det inte som någon större förlust när jag får prata med dig.
Ett lågt skratt hörs i mitt öra.
- Smöris
Jag flinar och drar undan luggen från ansiktet.
- Det är faktiskt sant. Vet du hur gärna jag vill kyssa dig eller?
Vi brukade oftast undvika att prata om sånt här, för det gjorde det bara ännu mer smärtsamt. Jag hade packat min väska mer än ett par gånger och tänkt åka hem. Men Liam hade fått mig att stanna varje gång, trots att jag hörde hur gärna han också ville. Jag visste att det här var en jätte chans för mig, det var jätte svårt att bli antagen till just det här fotbollsträningslägret eftersom det var på elitnivå, och jag hade ju faktiskt kul. Men vi hade aldrig varit ifrån varandra så här länge. Det var jobbigt. Det kändes hela tiden som att jag drogs hemåt, som att jag satt fast i ett gummiband, och ju längre tid jag var borta desto svårare blev det att stå emot det starka bandet som drog så hårt.
- Vet du hur gärna jag vill att du ska hålla om mig varje kväll?, kommer det tyst ifrån dig.
- Förlåt Liam.. vi pratar om något annat..
- Säg inte förlåt, det var ju jag som började. Det är okej.
- Ligger du i sängen nu? frågar jag tyst.
- Mm, du med?
- Jaa, säger jag lågt fastän jag är ensam i rummet.
Jag kan se honom framför mig så lätt. Hur han ligger där i den breda sängen. Han brukar alltid ligga innerst mot väggen när jag sover över.
Jag kan se ditt svarta hår som spretar lite över kudden, dom mörkt gröna ögonen som ser in i mina, dom mjuka läpparna som alltid tycks le. Och din röst.. när du viskar att du älskar mig, att du inte vill somna än för att du inte vill slösa bort vår tid.
Jag vill inte heller missa ett enda ögonblick med honom.
- Och du är helt ensam? frågar du efter en stund och det finns något nästan lite retsamt i din röst.
- Jaa..? säger jag lite undrande.
- Och din fantasi har inte blivit sämre sen du kom dit?
Jag börjar flina lite, nyfiken på vad det är han menar.
- Nej det tror jag inte. Vad Liam?
- Blunda.
Det tar bara några korta sekunder för mig att förstå.
- Åh.., säger jag och börjar le. Nu är jag med.
- Jasså det är du? säger du och jag kan höra att du också flinar. Blundar du?
- Jaa, säger jag och sluter ögonen.
Vi har gjort det här för länge sen. Då var jag inte längre bort än i mitt hus och Liam var hemma hos sig. Men ändå.
- Vill du veta vad jag skulle ha gjort om jag varit där med dig?
Jag nickar snabbt fastän han inte kan se det.
- Väldigt gärna.
Det blir tyst en liten stund.
- Tänk att du ligger där i sängen precis som du gör nu, bara att jag också skulle vara där.
- Okej, säger jag lågt och väntar på att du ska fortsätta.
- Jag skulle ligga bredvid dig, stödd på ena armbågen så att jag kan se ner på dig, och jag skulle sakta stryka några fingrar längs din hals, upp över käkbenet och sen långsamt röra en fingertopp över dina läppar, följa deras form..
Jag behöver inte anstränga mig för att kunna föreställa mig det. Det pirrar utav bara den lilla beskrivningen.
- Sen skulle jag luta mig neråt, långsamt, och försiktigt bitit tag i din underläpp.
Jag höll fortfarande ögonen slutna. Han brukade göra så; nafsa mig lite i underläppen för att sen retsamt lirka in sin tunga i min mun. Vi brukade börja med att kyssas långsamt för att sen öka tempot lite.
- Och kysst mig? andas jag fram.
- Du ska vara tyst, svarar du retsamt. Jag skulle kyssa dig och samtidigt lägga händerna om din nacke, kyssa dig häftigare och dra lite lätt med naglarna över din nacke.
Jag ryser till och vill höra mer. Hans låga röst i kombination med dom heta orden gör det nästan plågsamt. Men på ett nervkittlande sätt.
- Jag skulle lite retsamt dra mig undan och se in i dina bruna ögon en stund. Sen skulle jag sätta mig gränsle över dig.
Nu började det definitivt bli svårt att ligga still.
- Liam..
- Ska jag sluta? Frågar du lite förvånat.
- Nej! svarar jag snabbt, rädd att du faktiskt ska det. Jag börjar få lite svårt att.. ligga still bara, flinar jag.
- Du är väl ensam? frågar du retsamt.
Jag drar handen genom luggen.
- Jaa..
Fast jag visste inte hur länge till.
- Jag skulle böja mig ner igen, fortsätter du. Och kyssa dig igen, lite hetsigare den här gången, säger du.
Jag skulle ha kysst tillbaks och försökt dra honom ännu närmare mig. Velat ha honom så nära som möjligt. Känna hans varma kropp mot min.
- Jag skulle sen ta tag i din tröja och dra den över ditt huvud, och kasta ner den på golvet, stryka lätt över din bröstkorg med händerna.
Tanken på hans smala, bleka, mjuka händer över min bara överkropp fick det att kittla till.
- Efter ett tag skulle jag dra mig lite bakåt, så att jag gränslar dina lår istället, och så..
Jag vrider lite otåligt på mig, som att han verkligen skulle befinna sig ovanpå mig på riktigt.
- Liam.. fortsätt, gnäller jag och lägger handen över min bara platta mage.
Ett lågt skratt hörs igen.
- Skulle inte du vara tyst? Frågar du retsamt.
- Det är inte kul Liam, morrar jag.
- Okej, okej, skrattar du men blir sen seriös igen. Jag skulle sakta knäppa upp knappen till dina jeans, för att sen lägga handen över jeanstyget, precis där du vill.
Jag var knappt medveten om det själv men min hand hade förflyttat sig ner och lagt sig över bulan utanpå dom svarta fotbollsshortsen jag hade på mig just nu. Men Liam beskrev så verkligt att det nästan kändes som jeanstyg.
Det känns som en evighet innan han fortsätter.
- Jag skulle kyssa dig mjukt igen och sen låta handen leta sig in under jeansen. Klaga lite över att dom är för tighta..
Det sista fick mig att skratta till. Liam själv använde knappt något annat än stuprör, men ändå klagade han över att jag använde sånna för att dom är så jobbiga att dra av.
- Men efter ett tag skulle jag ha fått in handen under dina svarta boxers..
- Vänta, jag tror jag har svarta! Skrattar jag. Ser du mig eller?
- Oh ja, jag står utanför fönstret istället för att komma in och röra vid dig på riktigt.
Jag flinar och biter tag i ringen jag har i läppen.
- förlåt, jag ska inte avbryta.
- Jag skulle sakta sluta handen om dig..
Det tystnar igen men jag hör att det inte bara är mina andetag som blivit tyngre.
Jag letar mig in med handen under shortsen och underkläderna och sluter den om mig själv, precis som Liam nyss berättat.
- Cam..
Jag ryser till när han säger mitt namn.
- Mm?
- Jag skulle verkligen vilja vara hos dig nu..
Dina andetag är lite oregelbundna.
- Jag vill också, andas jag fram.
Vi är tysta igen och det enda som existerar just där och då är mörkret och våra andetag.
- Jag skulle sakta börja röra handen längs dig, sakta uppåt.. och lika sakta nerför, fortsätter du till sist och min hand gör likadant.
Det är som att något skriker inombords efter dig, varenda liten cell och partikel i min kropp vill vara nära dig. Jag vill stryka mina fingrar genom ditt svarta hår, röra fingertopparna över din bleka hud, drunkna i dina kajalinramade ögon, låta blicken falla ner till dina läppar innan jag möter dom..
- Du vet att du gör mig lite tänd här va..? flinar jag.
- Det är liksom det som är meningen, så det hoppas jag, säger du roat tillbaks, men din röst är hesare än vanligt.
- Jag skulle sluta ögonen och trycka höfterna närmare dig, jag skulle inte veta vart jag skulle ta vägen för att det känns så bra, jag skulle dra av dig tröjan och dra ner dig mot mig, säger jag fastän du tidigare sa att jag skulle vara tyst. Jag kan inte låta bli.
- Jag skulle pressa min kropp mot din, kyssa dig hårt på halsen och samtidigt fortsätta röra handen. Skulle du vilja att jag gjorde det snabbare..? andas du fram till svar och verkar inte ha haft något emot att jag svarat.
- Lite kanske, mumlar jag tillbaks.
Min högra hand kramar hårt om telefonen medans den vänstra fortsätter röra sig uppför och nerför. Det pirrar i hela kroppen.
- Då skulle jag öka takten lite, och samtidigt smeka dig över magen med den andra handen..
Jag svalde hårt och ökade själv tempot. Det skulle inte gå länge till, ett litet lågt stön slapp ut mellan mina läppar.
- Är det skönt? viskar du, du förstår så klart vad jag gör.
- Mm..
- Jag skulle ta i lite mer, lite hårdare.. jag älskar dig Cam.. Jag skulle lite retsamt stanna till med handen, nafsa tag i din underläpp igen och trycka mig mot dig så att du skulle kunna känna att jag är lika hård som dig..
Den hesa rösten fick mig att skälva till och min egen hand stannade till bara för att Liam sagt att hans skulle det.
- Liam.. fortsätt.. snälla.., stönar jag fram och vrider på mig igen.
- Jag skulle ta ett fastare tag med handen och röra den snabbare.. lite mer hårdhänt, säger du.
Och sekunden efter kom jag.
- Åh!.., flämtar jag till och känner hur det går som en elektrisk våg genom hela kroppen.
- Kom du? frågar du och jag kan inte låta bli att le åt den hoppfulla tonen.
Jag andas häftigt en stund och låter ögonen vara slutna.
- Det kan man säga.., flinar jag efter en stund och undviker att röra den nu kladdiga handen.
- Då var jag lite bra alltså? Frågar du och jag kan än en gång se det där flinet framför mig.
- Jävligt bra skulle jag säga.
Det var bara tur att dom andra inte kommit tillbaks under tiden.
- Jag får ge dig en telefonrunkning sen då? Säger jag lite andfått och flinar till.
Du skrattar högt till i telefonen och jag blir alldeles varm i bröstet av att höra det. Du har låtit så ledsen dom senaste gångerna vi pratat.
- Vad fult ord! Det låter jätte pervigt!
Jag börjar skratta jag med.
- Fast vi kan inte direkt kalla det ’heta linjen’ heller eftersom det är du som betalar för samtalet.
- gud Cam.., skrattar du igen.
Jag reser mig upp ifrån sängen och går över det kalla golvet i riktning mot badrummet, ändå lyckas jag slå i dörren med axeln.
Jag vrider på vattnet och sköljer handen.
- Vad är det som låter? Frågar du förvånat.
- Jag tvättar händerna bara, eller handen, flinar jag.
- Åh jaha, svarar du lite roat.
Jag hör sen hur dörren öppnas och suckar lågt.
- Nu kom resten hem.
- Måste du lägga på? frågar du tyst och jag kan höra undertonen av besvikelse.
- Inte riktigt än, ler jag och går ut i sovrummet där nu lampan i taket är tänd. Vänta lite bara, säger jag.
- Tjena Cam! Mår du bättre? Frågar Zack och slänger armen om mig.
- Jodå bättre, flinar jag tillbaks.
Dom hade uppenbarligen fått i sig lite fler öl efter att jag gått. Han släppte mig och vinglade till lite.
- Härligt! Fast synd att du var tvungen att dra.. vi hade så jäävla kul, eller hur Jake?
- Ja det kom typ mycket mer mäns.. männsk.. folk sen! Men alltså du skulle ha sett när Zack.., börjar Jake och brister ut i skratt.
- Käften! Kommer det som svar från Zack som också börjar skratta.
Jag drar mig lite diskret undan och kryper ner i sängen, jag tror jag klarar mig ganska bra utan deras resumè av kvällen.
- Hej igen, säger jag i telefonen.
- Lär bli lätt att sova där, säger du och skrattar till.
- Absolut, flinar jag tillbaks.
Det blir några sekunders tystnad innan du börjar prata igen.
- Det är inte så länge kvar nu.
Jag har nästan koll på hur många minuter det är till och med. Jag kommer krama dig i en evighet när vi träffas igen..
- Nej, fast varje sekund känns lång..
Den lite sorgsna stämningen är tillbaks. Som alltid när vi snart måste lägga på.
- Det tycker jag med.. Du ska upp tidigt imorgon va?
- Klockan 6.
- Då ska du få sova nu.
Jag vill inte missa ett enda ögonblick med dig. Även om det bara är genom telefonen.
- Cam.., säger du lite ledset när jag inte svarar.
- Jag vet.., säger jag och försöker rycka upp mig. Vi hörs imorgon.
- Som alltid.
Jag ler svagt och kramar om telefonen igen.
- Jag älskar
- Jag älskar di..
Vi skrattar till när vi börjar prata precis samtidigt.
- Jag älskar dig Liam. Sov gott.
- Du med. Och jag älskar dig jätte, jätte mycket. Det vet du.
Och det känns så himla bra.
- Godnatt.
- Godnatt.
Klick.

____________________________________________________________________________________

kommentera =D


Nightcall - oneshot

kände för att skriva något, och det var det här som knappades ner på datorn. Hoppas det är någon som gillar den :)
jag har någon förkärlek för att skriva telefonsamtals-oneshots tror jag XD
men lämna gärna en kommentar =)
och skulle ni vilja ha en del 2?




Det är alldeles tyst och mörkt i rummet, tidlöst. Tills en signal skär igenom mörkret och tystnaden och påminner mig om att tiden fortfarande går, att det finns en verklighet framför mina stängda ögonlock.
Efter lite fumlande med handen sluter sig mina fingrar om den släta svarta mobilen och jag trycker den emot örat.
- Hallå?, nästan viskar jag. Det är svårt att prata högt när det är mörkt.
- Hej.
Rösten får mig att le och sakta börjar mina ögon vänja sig vid mörkret, kunna urskilja dom föremålen som finns i det svartmålade rummet.
- Hej, ler jag mot luren. Hur är det?
- Bättre nu, jag vet att det är sent men jag kunde inte sova.
Han hade inte ens behövt någon ursäkt, jag älskar att höra hans röst, han skulle kunna få ringa vilken tid på dygnet som helst.
- Jag hade inte heller somnat, säger jag tyst.
Jag behöver inte ens stänga ögonlocken för att kunna se honom framför mig. Dom bruna ögonen som är så djupa och varma, dom lagom fylliga läpparna som alltid är formade till ett svagt leende, den svarta luggen som sträcker sig ner över pannan och ena ögat, dom smala långa fingrarna som stryker undan den.
- Liam?
Hans röst får mig att blinka till lite och jag får känslan av att jag har missat något.
- Va? frågar jag ut i mörkret.
Hans skrattar lågt till.
- Hade du somnat eller?
Jag drar lite på munnen och stryker undan min egna svarta lugg.
- Nej jag.. tänkte nog på annat bara.
Dig.
- Det har jag gjort hela kvällen, säger du och jag kan se det där lite sneda leendet framför mig.
- På vadå? Frågar jag lite nyfiket.
Det blir tyst ett tag och det enda jag hör är dina och mina andetag. Det är som att dina andetag värmer mitt öra.
- Mest dig.
En liten välbehaglig rysning går genom min kropp och jag hinner inte svara förrän du fortsätter.
- Eller ja, bara på dig faktiskt.
- Något bra hoppas jag?
- Det beror på. Det finns bara bra saker att tänka om dig, men det får mig samtidigt att sakna dig alldeles för mycket.
Jag vet vad han menar. Jag har också saknat alldeles för mycket. Så där så att det gör ont i kroppen och att det smärtar att veta att jag inte kan träffa honom. Inte nu.
Och ändå såg jag honom för mindre än en vecka sen. Men det känns som en evighet.
- Jag vill att du ska komma hem, viskar jag. Fastän jag lovat mig själv att inte säga så, för jag vet att det blir jobbigare för honom då, och jag vill ju att han ska stanna kvar tills träningslägret är slut. Jag vet att det är en jättechans, och jag vill inte sabba det.
- Jag vet, viskar du tillbaks.
Det blir tyst igen och jag sluter ögonen. Det är allt jag behöver göra för att kunna känna hur dina fingrar sakta stryker längs min kind, hur du sakta andas ut små vindpustar mot mitt ansikte, hur ditt ansikte sakta kommer närmare mitt.
Det kittlar till lite i mig när jag tänker på hur dina läppar smakar, hur dom brukar röra sig mot mina. Jag kan verkligen känna hur du spetsar din tunga lite, försiktigt lirkar upp mina läppar och låter våra tungor röra sig med varandra. Du brukar nafsa tag lite i min underläpp, le snett under den där svarta luggen innan du sluter ögonen.
- Jag kan.., börjar du men jag avbryter.
- Nej, jag vill inte. Vi klarar ett tag till.
Men jag kan knappt vänta tills jag får lägga mina armar om hans kropp igen, dra in hans underbara doft och stryka fingrarna genom hans hår, dra fingertopparna längs den lena huden i nacken. 
- Du jag måste lägga på nu, jag är inte ensam längre.. och dom andra vill nog sova.
Jag känner besvikelsen skölja över mig. Jag älskar dom här samtalen, men dom kändes alltid för korta. Det var som att minuterna gick lika snabbt som sekunder.
- Okej.. jag ringer dig imorgon?
- Du har inget att välja på.
Ett litet lågt skratt från honom igen.
- Godnatt, jag älskar dig.
- Jag älskar dig med, mest i världen vet du.
Ett leende spred sig över mina läppar och jag kramade lite hårdare om telefonen. Det var det närmaste jag kunde komma honom just nu. Så långt ifrån, men ändå så nära.
- Sov gott, säger jag lite dröjande, jag vill inte lägga på riktigt än.
- Liam!, säger du som att du är rädd att jag lagt på.
- Ja? Andas jag fram.
- Jag skulle inte kunna finnas utan dig. På riktigt. Jag skulle inte vilja. Du vet det va? Det är du som håller ihop mig, jag skulle falla isär om jag inte hade dig. Du är den finaste jag vet..
Jag är så nära att säga att han måste komma hem nu, att jag inte kan vara utan honom i en sekund till.
- Jag känner..
- Shiet, jag måste verkligen lägga på nu. förlåt, sov gott Liam.
- Okej, godnatt, älskar dig.
Klick.


Snöflingor lika vita som din hud

Jag började på en oneshot, men fick inte till den som jag ville, sen idag när jag satt mig vid datan och skrev så fick jag ihop en annan oneshot som jag i alla fall är nöjdare med.
så läs gärna och lämna en kommentar =)




Stora snöflingor faller ifrån himlen, jag hinner precis se formen av dom på min svarta jacka innan dom smälter. Snö är vacker på något sätt, precis som du. Din hy är lika vit som den, men inte på ett sätt så att du ser sjuk ut. Bara vacker.
Och konstrasten mellan din vita hud och dina mörkbruna ögon är häpnadsväckande, för att inte tala om det svarta håret som ligger så perfekt.
Dina läppar är också ljusa som din hud, bara med en svag nyans av rosa. Och så mjuka.
Jag blir alldeles lycklig bara utav att tänka på hur dom smakar, hur dom känns, hur dom rör sig mot mina.
Det känns som att jag inte kan gå tillräckligt snabbt.

Jag försöker att inte tänka på det oundvikliga, det tjänar ingenting till. Jag vill bara minnas allt bra. Bara tänka på det som är underbart. Precis som du är.

Jag kommer aldrig glömma den där första gången vi träffades. Det var snö då också.
Jag hade inga riktiga vinterskor utan bara mina vanliga converse, och dom står inte emot halka särskilt bra. Jag var inne i mina egna tankar och såg inte riktigt vart jag gick, därför missade jag den stora isfläcken och helt plötsligt hade jag slagit i marken med en hård duns, med dom conversebeklädda fötterna rakt i luften. Inte särskilt charmigt.
Och som alla andra kände jag inte direkt efter hur ont det gjorde utan skyndade mig istället att kolla mig omkring så att inte någon hade sett. Men sån tur hade jag ju inte. Eller egentligen så var det ju tur att jag inte var ensam, att någon såg.

Fast om jag aldrig träffat dig hade jag inte gått runt med den här ångesten, rädslan, sorgen och tomheten just nu.

”Hur gick det?!” ropade du och kom springande emot mig, utan att halka så som jag hade gjort.
”Eh.. det gick bra”, sa jag och hoppades att han skulle tro att rodnaden på mina kinder var på grund av kylan istället. Jag tog mig försiktigt upp på fötter igen.
”Jag hatar när man inte ser isen! Det ligger typ jätte tunt med snö uppe på och så märker man ingenting.”
Det var först då jag såg upp och verkligen såg han på nära håll. Han såg helt overklig ut. Fanns det så här fina människor? Du såg ut som en fallen ängel.
Huden var näst intill kritvit, som snökristall, några svarta hårtester låg mot pannan och resten av håret var lite rufsigt och stog åt dom flesta hållen. Jackan var svart, och likaså jeansen. Det mörka bröts av ett par klarröda stickade tumvantar. Du var så fin.
”Jo.. det.. är jätte jobbigt”, sa jag lite tafatt. Jag var fortfarande tagen av hur han såg ut. ”Jag.. har inte sett dig förut”, fortsatte jag sen och tackade tyst någon gud som jag inte ens trodde på att min röst höll.
”Nej jag flyttade hit igår faktiskt, så det är inte så konstigt.” Han log ett lika änglalikt leende. 
Jag kanske hade slagit i huvudet där i isen. Eller så var han helt enkelt en ängel. En blek svarthårig ängel med världens finaste leende och den behagligaste röst jag hört.
Jag skulle vilja höra honom sjunga.

Det var det bästa som kunnat hända att jag ramlade där på vägen.
För efter det blev det otaliga cafèbesök, massa skratt, fingertoppar som försiktigt smekte över varandras händer, långa ögonkast, lite generade skratt, smala fingrar som drogs genom mitt hår, mjuk blek hud under mina fingrar.
Och jag fick höra dig sjunga. Där hemma i ditt rum på den svarta sängen med dom röda kuddarna. Du såg helt perfekt ut när du satt med den lika svarta gitarren i knäet och sakta spelade på strängarna samtidigt som du lågt sjöng. Jag skulle ha kunnat lyssna i timmar. Men du envisades alltid med att du tråkade ut mig, och så slutade det med att vi pussades istället. Pussar som övergick i kyssar. Kyssar som övergick i hångel. Hångel som övergick till Det. Och som slutade i kramar och långa blickar in i varandras ögon. Dina bruna och mina gröna.

Om jag aldrig träffat dig så hade jag inte gått runt med den här ångesten, rädslan och sorgen. Men det spelar ingen roll, det är värt allt det. Jag skulle aldrig vilja ha det här ogjort. Jag vill inte ens tänka tanken hur det skulle ha varit om jag aldrig träffat dig.
Vem hade jag varit nu isåfall?


Det vita rummet känns så fel. Det är inte du. Du skulle vilja ha svarta väggar, det behövs inte ens sägas. Och det känns alltid för ljust där inne, skenet ifrån lysröret i taket är alldeles för starkt, för kliniskt. Vi har sagt flera gånger att det är för tyst också, bara pipande ifrån olika maskiner, så för några veckor sen gjorde jag slag i saken och tog med en stereo och dina favoritskivor. Vi frågade inte ens om det var okej.
”Hej”, ler jag och stänger dörren efter mig.
”Åh hej”, svarar du och som vanligt ler du alldeles lyckligt.
Du ser ännu mer ut som en fallen ängel när du ligger i den vita sängen med det svarta håret utspritt på den lika vita kudden. Din hy smälter samman med lakanen.
Du försvinner. Långsamt, men ändå.
”Jag har längtat hela dagen”, flinar du och flyttar åt dig lite i sängen.
”Jag säger ju att det är onödigt..”
”Nej det är det inte alls, det är jätte viktigt att du går till skolan förstår du väl. Men jag kan inte låta bli att sakna dig.”
Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns väldigt onödigt att slösa tid på skolan när du och jag har så lite tid.. kvar.
Jag sätter mig på sängkanten som så många gånger förr och stryker dig sen över kinden med ett leende.
”Jag älskar dig.”
”Och jag älskar dig mest i världen”, ler du tillbaks och tar tag i min hand för att föra den till dina läppar och pussa på mina fingertoppar.
Jag försöker alltid att hålla fasaden uppe, att verkligen tänka på allt bra bara, men det går inte alltid.
”Hey, inga ledsna miner”, ler du.
Jag tvingar fram ett leende.
”Jag försöker..”
Ditt leende bleknar lite.
”Jag vet.”
Vi är tysta en lång stund tills jag reser mig upp igen och trycker igång stereon, en låt börjar spelas på låg volym.
”Det är fint väder ute i alla fall”, säger jag och ler lite för att sen sätta mig på sängkanten igen.
”Vi skulle kunna gå ut men.. då kommer jag väl behöva sova hela eftermiddagen sen”, säger du och ler lite snett igen.
För det är så. Direkt du anstränger dig lite så blir du helt slut. Det räcker med en promenad genom korridoren. Så vi brukar hålla oss till att vara på rummet. Det är bäst så.
”Vi stannar här”, säger jag och ler för att sen röra vid ditt hår.
Det är alltid så himla mjukt. Och det luktar precis som vanligt också för du har ditt eget schampoo, jag skulle inte stå ut om till och med du började lukta lika kliniskt som resten av rummet, som hela byggnaden.

Jag har känt mig så maktlös, jag gör det fortfarande,  jag vill ju kunna hjälpa. Göra allt bra. Bättre åtminstone. Vad som helst. Något bara. Även om jag försöker vara lugn på utsidan så är jag motsatsen inombords. Det gör så ont. Varje jävla andetag gör ont. Vetskapen om att det snart bara kommer vara jag. Det som inte får hända. Men som ändå är oundvikligt.
Jag vill bara kunna hjälpa.

Två timmar senare ligger vi båda i din säng och det har börjat mörkna utanför fönstret.
”Kan jag stanna inatt?” frågar jag tyst och slingrar försiktigt armarna om din kropp.
”Det är klart”, ler du och stryker mig mjukt över håret.
Jag lutar mitt huvud mot din axel och vänder ner ansiktet för att dra in din doft. Jag sluter sen ögonen och bara kramar dig.
Hur ska jag kunna klara mig utan det här?


*   

”Sover du?” frågar jag tyst.
När jag inte får något svar ler jag svagt. Du behöver nog sova. Jag tvivlar inte på att du är lika slut som mig. Det här måste ta så mycket på dina krafter. Men jag är glad att du stannar över natten. Ibland säger jag att du borde gå hem och vara lite med din familj också, och inte slösa all tid på mig, men samtidigt så vill jag ju ha dig hos mig varenda sekund. Jag känner mig inte lika mycket som en patient när du är hos mig, då kan vi låtsas att allt är som vanligt och att vi sitter i min egen säng i mitt rum som så många gånger innan.
Jag försöker att leva i nuet och inte tänka framåt, för det gör för ont. Men jag tänker gärna tillbaks på allt som vi gjort, för det är ljusa minnen.
Vanliga saker som när jag fått spela gitarr och sjunga för dig, när vi gått på stan och provat kläder i nästan varenda affär och sen ändå köpt något ifrån den första, när vi suttit ute på balkongen med filtar när det åskat. Och alla dom där knäppa, galna sakerna som vi gjort. Som när vi slog upp en kartbok och bokade två flygbiljetter till det landet som fanns på sidan, när vi åkte pulka på sommaren nerför en slänt och rätt ut i havet, eller när vi bara varit allmänt flummiga och skrattat åt typ allting.

Jag ser på dig igen och stryker sakta fingrarna genom ditt hår. Jag vill inte lämna dig, jag skulle göra vad som helst för att få slippa. Men samtidigt så är jag nästan mer orolig för dig. Det är alltid värre att vara den som är kvar. Jag lägger sakta ner armen igen, allt är så ansträngande. Till och med att röra vid ditt hår.

Hold me now, cause i couldn’t even if i tried.
It’s over now, i guess it really is my time.
I don’t wanna go, but its time i gotta say goodbye.
So hold me now, cause this will be our last time.
I’m slowing down, and I don’t think that I could fight.
I know somehow you’ll find a way to live your life.
Remember just to live, everyday like it’s your last.
So hold me now, cause I think its time for me to pass.
I don’t wanna die, I don’t know why this kind of fate was meant for me.
You gotta be strong, gotta move on
, there's not a way it was suppose to be.
And what do I say, it was never supposed to end up this way.

I just wanna feel your head laying on my chest, so hold me now, as I take my last breath.


*

Jag vaknade med ett ryck, precis som att jag kände på mig vad som höll på att hända.
”Jared!”
Mitt hjärta började slå tusen gånger fortare och jag satt mig snabbt upp och skakade dina axlar.
”Jared!”
Inte nu. Inte än. Snälla.
Jag stirrade helt panikslaget ner på dig och för några sekunder var jag oförmögen att röra mig, blodet i mina ådror frös till is och jag kunde inte få fram ett ord.
När den tillfälliga förlamningen släpper kastar jag mig på larmknappen och trycker flera gånger.
Inte än, inte än, inte än. Jag är inte beredd än.

Allt gick så snabbt. Plötsligt befann sig flera sjuksystrar och läkare där inne. Jag kunde inte ens höra vad dom sa. Det bara susade i huvudet på mig. Jag blev bortknuffad men stirrade ändå bara mot dig. På din livlösa kropp, dina slutna ögon, din bröstkorg som inte rörde sig.
Dom drog iväg din säng, ut genom rummet och vidare i korridoren. Snabbt. Jag sprang efter utan att egentligen känna mina ben. Följde med in i rummet där det fanns så många slangar, apparater, maskiner.
”Undan”, hörde jag plötsligt en annan läkare säga och sekunden efter tryckte han två plattor mot ditt bröst. Hela din kropp hoppade till och jag blev tvungen att vända bort ansiktet.
Kom tillbaks. Kom tillbaks till mig.
Jag satt händerna för ansiktet och bara skakade på huvudet. Du var borta. Allt var över. Jag fick inte ens.. vi sa aldrig hejdå. Tårarna rann nerför kinderna på mig och jag kände hur hela kroppen skakade. Jag vägrade ta bort händerna ifrån ansiktet.

Sen hör jag plötsligt något. Något helt underbart. En flämtning.
”Han är tillbaks. Ge honom..”
Jag lyssnar inte klart på vad läkaren säger. Dom första orden var dom enda jag behövde höra. Du är tillbaks hos mig.




Ibland så finns det dom som trotsar det oundvikliga, som vägrar ge upp. Fastän oddsen är obefintliga och dom rent ut sagt har fått sin dödsdom. Det finns dom som klarar det ändå, som överlever fast det egentligen inte fanns någon chans till det.

”Jag älskar dig, så himla mycket. Jag kommer aldrig kunna beskriva exakt hur mycket.”
Jag ler mot min fallna ängel och trycker sen läpparna mot hans mjuka.
”Jag älskar dig med. Du får aldrig någonsin lämna mig igen, lova.”
”Jag lovar. Den där gången var en gång för mycket. Aldrig igen.”
Han lindade sina armar om mig och jag trycker mig mot honom. Och så står vi bara där länge.
”Fryser du?” frågar han efter en lång stund.
”Lite.”
”Ska vi gå hem?”
Jag ler och nickar. Hem. Det låter så fint nu. När vi äntligen slipper det där vita rummet. Jag lovar att vi aldrig någonsin ska ha vita väggar. När vi flyttar ihop. Den tanken låter också fin.
Jag tar tag i din hand. Din röda vante mot min svarta. Och medans vi går hemåt börjar snön falla. Stora snöflingor som är lika vita som din hy.



love in the air

okej här kommer oneshoten jag pratade om.
tack arne för tipsen på ord att ha med i berättelsen ;)

Kille/kille, flygplan, berg, nyckel, oreokex, superlim, usbminne. 


Ryan skulle komma när som helst och jag visste precis hur han skulle höja på ögonbrynen och flina lite, undra varför jag alltid var så himla dålig på att planera min tid. Men faktiskt så hade jag tänkt packa igårkväll men Ryan hade kommit förbi och varit så där oförskämt sexig. Och sen hade vi liksom haft annat för oss den natten. Vi skulle utomlands, första gången ensamma, och jag var sjukt förväntansfull. Det skulle bli så kul. Bara jag och han i ett soligt grekland med fina stränder och roliga klubbar på kvällarna. Vi skulle åka imorgon, klockan 14 för att vara exakt.
Jag suckade tungt och öppnade garderoben för att börja ta fram t-shirtar och dom få shortsen jag ägde. Jag bar oftast jeans, och det skulle kanske bli lite varmt. En kofta.. fan vad tjejigt det låter föressten, en cardigan fick följa med också ifall det skulle bli kyligt någon kväll.
Sen var det badrummet då, dom vanliga hygiengrejerna.
”Just ja..”, sa jag för mig själv och sträckte mig efter flaskan med solkräm. Jag var så blek att jag skulle bränna sönder mig totalt om jag inte smörjde mig. För övrigt var jag svarthårig och hade en ganska rufsig frisyr, förutom luggen som jag omsorgsfullt plattade. Jag var ganska lång också, och smal. För smal enligt Ryan. Mina ögon var bruna och var oftast inramade av svart kajal. Ni skulle antagligen som så många andra säga att jag såg ut som en emo, jag själv föredrar att kallas alternativ.
Jag tog med två handdukar och gick sen ut ifrån badrummet och la i allt i resväskan. Sen gick jag istället och hämtade min systemkamera som jag laddat batteriet till. Det skulle vara fruktansvärt om jag glömde den. Jag hade alltid gillat att fotografera. Fotografering och musik var mina stora intressen. Jag hade fått min första gitarr när jag var 7, börjat ta gitarrlektioner i skolan när jag var 10, och uppträtt första gången i 7an. Sen dess hade jag fortsätt spela. Jag var 19 nu.
Jag satte i batteriet och gick sen in på mitt rum igen och slog igång laptopen för att ladda in alla kort på datorn. Lika bra att ha ett tomt minneskort när vi åkte. Plötsligt plingade det på dörren och några sekunder senare öppnades den.
”Det är bara jag!”
Jag log när jag hörde Ryans röst. Jag trodde inte man skulle kunna känna sig nykär efter 2 år, men jag gjorde verkligen det.
”Jag är på mitt rum”, svarade jag och drog över filerna till en ny mapp.
”Hej”, log Ryan då han dök upp i dörröppningen.
”Tjena snyggning”, flinade jag.
”Vad gör du?” frågade han och kastade sig ner i sängen bredvid mig.
”Laddar över kort bara”, log jag. ”Kan jag få usb-minnet, det ligger på sängbordet”, fortsatte jag.
”Mm..”, sa han och sträckte sig åt sidan. ”Vart?”
”Det ligger där, det rosa.”
”Nej det finns inget här, eller jo.. här”, sa han och räckte mig det.
”Tack.” Jag satte i det i uttaget och la sen in korten på det med. Min förra dator hade kraschat helt och hållet och sen dess var jag noga med att spara alla kort på två ställen.
Ni vet hur man kan känna att någon verkligen iakttar en? Så kände jag, så jag vände mig om och mötte Ryans roade blick.
”Vad?”
”Du panikpackade alldeles nyss va?” frågade han och kastade en blick på min väska.
Inget var riktigt vikt och det hängde kläder på kanterna, mitt i all röra stack tandborsten upp.
Jag försökte låta bli att flina.
”Nej..”
”Joo..?”
Jag bet mig i läppen och började flina.
”Det spelar ingen roll. Huvudsaken är väl att det är klart innan vi åker?” försökte jag.
Han skrattade lite.
”Jo jag antar det. Så du har packat allt nu då?”
”Japp. Det tror jag.”
”Tänk efter riktigt noga.. för sen vill jag gärna..”, började han lågt och lutade sig sakta mot mig tills hans läppar var alldeles intill mitt öra.
”Vadå?” andades jag fram.
”.. kyssa dig..”
”Bara kyssa mig?” frågade jag lika lågt och höll fortfarande fingrarna på tangentbordet.
”Kanske något mer också.. om du vill..”
”Jag vill.”
”Har du packat allt då? Typ badkläder och hårspray och sånt där?”
”Men jaa”, sa jag otåligt och stängde igen datan för att sen slingra armarna runt hans hals. Hans läppar letade snabbt upp mina. Det tog inte lång tid förrän våra kläder låg på golvet och hela rummet var fyllt av värme, svett och sex.

Jag betraktade Ryan när han klädde på sig. Han var för snygg för sitt eget bästa. Han var ungefär lika lång som mig, hade precis lagom med magrutor och svart spretigt hår med mörkröd lugg. En smal ring prydde hans ena näsvinge och högst upp mellan skuldrorna hade han en tatuering föreställandes två mellanstora svart/gråa vingar. När han dragit på sig dom svarta stuprören vände han sig om mot mig.
”Ska vi äta något?” log han.
”Du får gärna laga något”, flinade jag tillbaks och drog upp täcket lite.
”Vad förvånad jag blir att du hellre ligger i sängen än att laga mat”, sa han ironiskt, men med en retsam ton. ”Vad är du sugen på?”
”Vet inte riktigt, gör vad du vill.”
”Okej.. jag hittar på något.”
Jag hade världens bästa pojkvän.

Efter en stund reste jag mig upp ur den sköna sängen och drog på mig kläder. Jag gick sen ut i köket och fann Ryan vid spisen.
”Kyckling och nudlar, blir det bra?”
”Jätte”, log jag och pussade honom i nacken.
”Shiet, tänk imorgon den här tiden, då sitter vi säkert på en restaurang någonstans, i värmen dessutom”, log Ryan och vände sig om mot mig.
”Mm, gud vad härligt. Hoppas vi har nära både till stranden och stan.”
”Jaa, men jag lär inte kunna släppa dig med blicken, då kommer du väl bli uppraggad av någon het grek”, flinade han.
Jag skrattade och drog handen genom håret.
”Eller inte.”

Efter att vi ätit tittade vi på en film och gick sen och la oss. Det var väl bäst att vara utvilad imorgon.
”Nate..”
”Mm?” svarade jag lite sömnigt.
”Vill du flytta ihop med mig?”
”Va?”
Jag blev lite förvånad över att den frågan kom just nu, men lika glad som förvånad blev jag.
”Det kanske var ett dumt förslag..”
”Nej, nej. Det är klart jag vill.”
”Vill du? För jag har tänkt på det ett tag. Vi är ju ändå nästan jämt här eller hos mig, så skulle det inte vara mer praktiskt? Och mysigt också för den delen.”
”Jaa, jätte mysigt”, log jag.
Det kändes faktiskt ganska onödigt att vi hade en varsin lägenhet.
”Din eller min då?” log Ryan och la armarna om mig.
”Jag vet inte.. vi kan fundera lite?”
”Det låter bra. Vi kanske borde sova..”
Jag log och pussade honom mjukt.
”Tack för att du frågade. Godnatt.”

Nästa morgon gick vi upp redan klockan 8 för att hinna med allt utan att behöva stressa. Jag hade dragit ut kontakten till bredbandet och stereon, vi hade kollat igenom våra väskor så att vi verkligen hade packat allt, och jag hade ringt mamma för att dubbelkolla att hon hade reservnyckeln till min lägenhet så att hon kunde vattna, och det var helt mammas idèe. Jag har inte ens några blommar, utan bara några kaktusar, och jag brukar vattna dom typ en gång i månaden. Men mamma var så envis så det var lika bra att låta henne göra det.
Jag hade redan hunnit duscha och nu när Ryan var där inne började jag för ovanlighets skull att laga lunch åt oss. Jag hade aldrig tyckt att hemkunskapen var särskilt kul.
Jag flinade för mig själv när jag hörde höga textrader ur ’miss murder’ med afi. Ryan sjöng alltid i duschen – högt.
För länge sen hade jag, mest på skämt, satt mig utanför badrumsdörren med gitarren och spelat med i låten som han just då sjungit. Det var tur att inga såg hur vi höll på ibland. Jag tänker inte gå in på våran dans som följde efter att Ryan duschat klart.

Jag muttrade irriterat då jag råkat steka korven lite för hårt. Jag vred snabbt ner plattan lite och tyckte fortfarande att den i alla fall såg ätbar ut. Makaronerna kokade åtminstone på som dom skulle.
”Åh vad.. bränt det luktar”, sa Ryan när han kom in i köket en stund senare.
”Käften”, flinade jag.
Han skrattade.
”Det är säkert gott ändå.”
Han försvann ut igen, för att klä på sig antog jag, och jag dukade så länge.
Korvskivorna jag ställde fram såg väl inte alltför aptitliga ut, men förhoppningsvis skulle det gå att äta i alla fall. Ryan fick vara försöksdjur och smaka först.
”Var det gott?”
Han undvek att se på mig och hällde upp lite juice i sitt glas. ”Mm”.
Jag skar en bit korv och smakade jag med. Jag har inte smakat kol men jag förställer mig att det smakar ungefär som min korv.
”fy fan..”
Ryan såg försiktigt på mig.
”Vi kanske kan äta makaronerna..”
Vi såg på varandra en stund och sen kunde inte Ryan inte hålla sig längre. ”Jag fattar inte att du inte ens kan steka korv!” skrattade han.
”Men jag kanske ville göra den knaperstekt! Som bacon.”
”Den är inte knaperstekt Nate, den är som sten ju!” flinade han. ”Men det gör inget, det är tanken som räknas”, skrattade han.
Jag skrattade jag med och la på lite mer makaroner istället.
”Jag torr jag har någon pirog i frysen, du kan ta en sån om du inte blir mätt”, flinade jag.
”Det är lugnt”, flinade han tillbaks.

Vi hade kunnat sova mycket längre. Det var över en timme tills vi behövde åka. Och vi var klara med allting. Ryan satt inne i vardagsrummet och tittade på mtv och jag roade mig på annat sätt i köket. (Och få inga konstiga idèer nu.)
”Nate? Kom och kolla, den här videon är så jäkla kul!”
”Snart”, sa jag koncentrerat.
”Nej men skynda dig.”
När han inte fick något svar kom han efter en stund in i köket.
”Vad gör du?” frågade han förvånat och började sen skratta.
Det jag roade mig med var att bygga en pyramid av mina favoritkakor, oreonkakor, dom där bruna dubbla chokladkakorna ni vet. Jag lovar; jag är dödligt beroende av dom. Och nu var pyramiden så pass hög att jag var tvungen att koncentrera mig.
”Bygger..”, mumlade jag och la försiktigt på en kaka till.
”Du måste verkligen ha tråkigt”, skrattade han igen och satt sig vid bordet han med.
”Kan hända”, flinade jag och la på den sista kakan som fick agera toppen. ”Woho klar!”
”Du är knäpp”, flinade Ryan. ”Kan jag få en?”
”Yes, bara för att det är du så får du ta toppen.”
”Oh, jag är så smickrad!” flinade han och tog den översta kakan.
”Hur mycket är klockan?” frågade jag och kastade en blick ut genom fönstret. ”Jag vill åka någon gång.”
Han drog upp sin mobil.
”Kvart över 12. Men vi kan väl åka nu, så har vi tid på oss.”
Jag log stort och reste mig upp, började snabbt plocka ihop kakorna.
”Bra, jag hämtar väskorna.”

Efter att vi tagit ut resväskorna till bilen sprang jag in för att ta på mig min munkjacka bara. Den skulle väl knappast behövas i grekland, men jag skulle säkert frysa på planet utan. Så därför åkte jag i mina smala svarta jeans, en band-t-shirt och munkjackan. På fötterna hade jag som vanligt converse.
”Har vi allting nu?” frågade Ryan.
”Jaa för hundrade gången. Sluta oroa dig”, flinade jag.
”Men vi kollar biljetterna och passen en sista gång.”
”Okej, okej.”
Jag drog upp dragkedjan till ytterfacket på resväskan och tog fram våra pass där vi lagt biljetterna också.
”Ditt pass, mitt pass, min biljett, din.. vart är din biljett?”
”Vadå ligger den inte i mitt pass?”
”Nej..”
Jag rotade snabbt igenom facket men det fanns inget mer där.
”fan.. kolla i stora facket då”, sa Ryan stressat och kände igenom sina fickor.
”Vart hade du biljetten sist då?”
”Men inte vet jag. Vi skrev ju ut dom och la i passen direkt.”
Vi funderade båda två medans jag letade igenom båda väskorna. Men ingen biljett.
Jag stängde dörren till bilen och gick mot lägenheten igen.
”Den kan ju inte bara vara borta. Vi skrev väl ut dom på mitt rum?”
”Jaa.. vänta.. jag satt i soffan när jag kollade igenom passet! Jag skulle ju kolla så att datumet var giltigt”, sa Ryan och nästan sprang in i vardagsrummet.
När jag kom in efter honom låg han på mage och kollade under soffan.
”jävla skit, den är borta”, suckade Ryan och slog uppgivet ut med armarna. ”Jag får stanna hemma.”
”Nej vi hittar den, den måste ju vara här.”
Och bara en liten stund senare utbrast Ryan:
”Här! Den har hamnat mellan sätena!”
Han stack ner handen och försökte lirka ut den. ”Men va fan..!”
Han slet till och såg sen helt chockad ut.
”Vad är det?”
”åh gud..”
Jag såg ner och upptäckte då hur hans biljett rivits isär i två delar. Han måste ha dragit för hårt.
”Vi skriver ut en ny!” sa jag och kände mig med ens lättad. Det hade vi ju kunnat göra på en gång.
Eller inte.
”Det går inte. Det var ju en sån där kod så att man bara kunde skriva ut en gång”, sa Ryan nästan förtvivlat.
”Just det..”, sa jag och såg oroligt på honom. ”Vad gör vi nu?”
”Lim, ta fram lim!”
Jag gjorde som han sa och sprang ut i köket och drog ut en låda.
”Inte tejp då?”
”Nej då kanske den inte går att scanna.”
Jag letade runt efter ett limstift, men som vanligt när man verkligen behöver något så fanns det ju inget. Jag hittade dock en liten flaska med lim.
”Går det bra med superlim?”
”Vad som helst”, sa Ryan och kom in i köket med den trasiga biljetten.
Hade vi inte varit så stressade hade jag nog skrattat åt situationen, vi måste se ganska roliga ut där vi satt och försökte klistra ihop en flygbiljett.
Konstigt nog fick vi ihop Ryans biljett, nu hoppades vi bara att den skulle godkännas på flygplatsen.

Kvart över 2 lyfte planet och vi satt tack och lov med på det. Ryans biljett hade funkat och allt hade flutit på bra.
”Shiet kolla”, sa Ryan och lutade sig mot fönstret.
”Nej tack.”
Höjder var inte riktigt min grej.
”Men det är jätte coolt.”
”Det är det säkert.”
Ryan flinade lite mot mig och tog sen tag i min hand.
”Vågar du titta om jag håller dig i handen?”
Jag kunde inte låta bli att le mot honom.
”Kanske.”
Jag vred försiktigt på huvudet och såg ut genom fönstret. Det var massa luddiga vita moln.
”Fint va?” log han.
”Jaa faktiskt”, log jag tillbaks.
Det var när molnen skingrades lite som jag nästan fick svindel, långt där nere syntes spetsiga berg, alperna kanske? Eller nej det var det nog inte. Geografi var inte heller min starka sida. gud, det låter som att jag bara har svaga sidor haha.
”gud nu vill jag gå av”, mumlade jag och kramade Ryans hand.
”Det är ingen fara”, log han. ”Och om du skulle gå av nu skulle ingen av oss här inne överleva vet du.”
”Tack Ryan, nu känns det mycket bättre. Nu får jag klaustrofobi också.”  
Han skrattade lite och pussade mig på kinden.
”Sorry”, flinade han.

Efter en timme började jag bli lite rastlös.
”Kom”, mumlade jag till Ryan och försökte dra honom lite närmare mig för att sen kyssa honom mjukt. Det gamla paret bredvid oss sov tack och lov.
Ryan mötte mjukt mina läppar och det som börjat som en försiktig kyss blev snart till en allt djupare.
”Jag vill ha dig”, viskade jag intill hans öra.
Han la handen mot mitt lår och kysste mig igen.
”Kom då.”
”Vadå?” frågade jag och såg undrande på honom.
Jag hade ju menat när vi kom fram.
”Vart tror du?” frågade han retsamt.
Jag såg oförstående på honom. Han höjde lite på ögonbrynen och nickade längs gången. Då gick det upp för mig.
”Åh, dit.”
”Dit”, flinade han.
Det pirrade till i mig bara av att tänka på det.
”Jag vet inte.. om någon kommer på oss då?..”
”Äh, vi får chansa lite”, log han snett och knäppte loss sitt bälte.
Jag såg lite osäkert på honom men knäppte loss mig jag med och följde med honom mot toan.
Skylten lyste grönt och Ryan tog sig fort in. Jag kollade mig omkring och gick sen snabbt in jag med och låste dörren efter oss. Jag hann knappt vända mig om förrän Ryan hade tryckt upp mig med ryggen mot väggen. Vi kysstes häftigt och jag lät mina händer leta sig in under hans tröja. Han gav ifrån sig ett lågt ljud då jag smekte honom över bröstkorgen.
”Vi måste nog skynda oss”, mumlade jag varpå han nickade och började knäppa upp mina jeans med fumliga fingrar. Det var sjukt trångt där inne, men lika upphetsande, och det var lite trixigt att hålla på och ta av sig byxorna samtidigt som vi kysstes och knappt kunde hålla händerna ifrån varandra. Men det gick fint det med.
Min tröja drogs av också och han bad mig vända på mig. Jag kände sen Ryans händer på mina höfter när han mjukt men bestämt lutade mig framåt mot handfatet. Jag blev alldeles pirrig igen och hjälpte själv till att få ner mina underkläder. Jag tog tag om kanten på handfatet och ryste till då jag kände hur Ryan smekte med handen över min rygg.
”Ta mig nu”, mumlade jag och tryckte mig lite bakåt mot honom. Jag skulle inte kunna vänta mycket längre. Men han hade tydligen bestämt sig för att retas med mig för efter bara en kort stund kände jag hans hand leta sig framåt och neråt. Jag kämpade emot ett stön när hans hand slöt sig om mig.
”åh gud..”
”du är så het”, viskade Ryan och började sakta röra handen uppåt och neråt.
Jag bet mig hårt i läppen och grep åt hårdare med händerna om det kalla stålhandfatet. Han ökade takten lite och jag andades häftigt till.
”Ryan..”
Jag tryckte mig lite bakåt igen och det svartnade nästan för ögonen på mig när jag kände hans hårdhet. Ryan gav också ifrån sig ett stön och han släppte mig för att lägga händerna på mina höfter igen.
Sekunderna senare trängde han in i mig.
”Åh!” Jag var inte van vid att gå så fort framåt. Vi brukade alltid börja lite lugnt. Men det var ju jag själv som sagt att vi nog borde skynda oss.
”Går det bra?” frågade han nästan lite ängsligt.
”Mm.. åh!”
”Shh”, skrattade han hest fram.
Han var still en stund och började sen röra sig mot mig. Jag mötte honom så gott jag kunde i det trånga utrymmet, det var nog bara tänkt att en person skulle befinna sig inne på toaletten.
”gud vad.. sk-hönt”, flämtade jag fram.
Ryan stötte lite hårdare vilket gjorde att det kändes ännu mer. Hans andetag hade ökat lika mycket som mina och den lilla spegeln där inne hade börjat imma igen.
”Jag kommer snart”, kved han fram.
”Jag med… lite hårdare bara. Snälla..”
Jag visste att Ryan brukade gå igång lite extra när jag bad honom om något. Så ibland la jag till dom där ’snälla’.
Mitt önskemål uppfylldes och jag började känna blodsmak i munnen för att jag bet mig så hårt i läppen.
Plötsligt kände jag Ryans hand sluta sig om mig igen och det blev droppen. Med ett dämpat stön kom jag rakt i hans hand.
”Ah!” flämtade Ryan och jag kände hur även han kom i mig.
Vi stog bara och flämtade ett tag tills Ryan drog sig ur mig och jag vände mig om mot honom.
”Shiet..”, mumlade jag.
”Precis..”, svarade han andfått.
Den kraftiga skakningen fick oss båda att tappa balansen och jag föll rakt in i väggen.
”Nate!”
Jag la handen mot huvudet som jag slagit i och tog stöd mot väggen med den andra handen. Planet skakade till igen och jag kände hur hela magen drog ihop sig.
”Vi kommer krascha!” utbrast jag skrämt.
Ryan tog snabbt tag i min arm för att ge mig stöd samtidigt som han själv höll i sig i dörrhandtaget.
Jag bara väntade på att dom där gula syrgasmaskerna skulle trilla ner från taket. gud.. det fanns säkert inga sånna på toan! ”Vi kommer dö!” fortsatte jag hysteriskt och klamrade mig fast i Ryans arm då planet skakade till igen. Det kändes som att planet plötsligt sjönk flera meter, mil kanske! , och det ilade till i magen. Som när man åker fritt fall. Fast det här var inte ett dugg kul. Det sprakade till lite i högtalaren och vi stog tysta båda två.
”Det här är kaptenen som talar, vi har hamnat i ett område med mycket turbulens så gå därför till era platser så fort ni kan och behåll säkerhetsbältena på tills lampan slocknar. Brickorna och fönsterluckorna ska vara uppfällda.”
Rösten tystnade och jag drog blixtsnabbt på mig byxorna och tröjan. Okej vi höll inte på och krascha, tack snälla, jag ville verkligen inte behöva hoppa fallskärm eller åka på någon läskig ruschkana rakt ner i vattnet, och jag ville inte sprängas i luften heller.
”Skynda dig!”
”Lugna dig Nate! Det är ingen fara, jag lovar”, sa Ryan och tog tag om båda mina axlar. ”Du hyperventilerar ju nästan!”
Jag har en tendens till att överreagera ibland.
En snabb knackning hördes på dörren.
”Ursäkta, du måste komma ut därifrån. Alla måste gå tillbaks till sina platser”, hördes en kvinnlig röst, en flygvärdinna antagligen.
”Kommer!” ropade Ryan och skyndade sig på med kläderna han med.
”fan hon kommer se nu ju”, mumlade jag.
Först nästan-kraschen och nu en flygvärdinna alldeles utanför toan.
”Vill du hellre stanna här inne utan bälte då? Kom nu.”
Han pussade mig snabbt på munnen och öppnade sen dörren.
Det gick inte att missa uttrycket i den unga kvinnans ansikte och fastän jag fortfarande var skakad så hade jag mer än gärna velat höra hennes tankar. Jag flinade lite och skyndade mig efter Ryan genom gången tillbaks till våra stolar.

När vi knäppt fast oss igen la han armen om mig. Planet skakade inte alls lika mycket längre.
”Är du okej?” frågade han lågt.
”Mm jag tror det”, sa jag och lutade mig mot honom så gott det gick med ett armstöd emellan oss.
”Det är över snart”, log han. ”Jag hann föressten inte säga att jag tyckte det var väldigt skönt..”, flinade han.
Jag log mot honom och lutade mig lite närmare.
”Och sexigt.”
Han skrattade lågt och nickade.
”Jätte.”
När det knastrade i högtalaren igen ryckte jag automatiskt till.
”Då var det kaptenen här igen, vi har tagit oss ut ur området med turbulens och det ser inte ut att bli något mer problem. Om ni kollar mot höger sida så kan ni nu se kreta där nere. Om ungefär en kvart börjar vi gå ner för landning. Temperaturen i Grekland ligger just nu på 28 grader och det ser ut att bli en molnfri kväll.
Om en kvart stänger vi alltså toaletterna och släcker ner. Jag och besättningen tackar för att ni har flugit med oss och hoppas att ni får en trevlig vistelse i Grekland.” 

 


.. jag vill inte mer

Eftersom jag är seg med crash igen så kommer det en oneshot här så länge.
jag skrev ihop den nu bara och har inte läst igenom den, så jag vet inte ens om den är bra.
men jaa.. kommentera gärna om ni vill.
Och jag är på depphumör idag, så den är väl kanske inte alltför munter. 


”Jag önskar att du aldrig hade blivit född, jag ångrar så jävla mycket att vi fick dig!”
Håll tillbaks, pressa tillbaks tårarna, låt dom inte rinna över, inte än.
”Hör du det?! Jag mår dåligt av att se dig!”
Bara en liten stund till, pressa tillbaks. Ta inte åt dig, lyssna inte.
Jag slängde igen dörren efter mig även om jag snart skulle ut igen, slet åt mig bagen som låg under sängen, kastade i någon tröja och ett par jeans, stannade till mitt i rörelsen och såg bara på väskan. Varför packade jag? Vad fan skulle jag med kläder till? Jag skulle inte behöva byta om något mer.
Svälj ner klumpen, håll tillbaks, låt inte någon se.
Jag kastade ifrån mig väskan, lämnade rummet igen och fortsatte ut i hallen. Sista gången.
Det funkar inte längre. Jag orkar inte det här längre. Jag har försökt så länge, men jag orkar inte mer nu. Jag vill inte mer.
Jag tryckte ner handtaget, så nära från att lämna det jävliga, men jag hann bli stoppad.
”Vart i helvete ska du?!”
”Ut.”
Håll rösten stadig, låt inte någon se hur ont det gör, hur krossad du är.
”Du ville ju inte se mi..”
”Och sen ska du bara komma hem igen när det passar va?! Det är bekvämt att ha det så va?”
Jag tryckte ner handtaget igen, gjorde ett nytt försök att lämna. Jag ville bara iväg. Nu.
Ett grepp om min arm, ett ryck som fick det att kännas som att hela armen skulle slitas av.
”Släpp!”
”Jag ställde en fråga! Tror du att du bara kan springa in och ut hur fan du vill? Dra om du vill! Men du behöver inte komma tillbaks, fattar du? Jag är så jävla trött på att ha dig här, precis som jag var med din jävla knarkarmorsa, vet du hur mycket jag önskar att du hade försvunnit med henne?”
Ja det vet jag. Jag har hört det så många gånger att jag skulle kunna återberätta det i sömnen. Jag önskar nog faktiskt själv också att jag inte kommit till överhuvudtaget, jag vill bara härifrån. Varje dag är ett helvete.
”Men släpp mig då! Och oroa dig inte, jag kommer inte tillbaks!”
Jag hann knappt reagera förrän handflatan träffade min kind och det brände till. Jag bet hårt ihop och motstog impulsen av att föra upp handen mot det smärtande stället. Jag slet mig loss och slängde upp dörren, rusade nerför trapporna. Det var ett under att jag inte snubblade.

Regndropparna kändes tunga och luggen låg klistrad ner i ansiktet, dolde ögonen. Tårarna rann ikapp med regnet och vattnet läckte in i mina converse. Det var som att fötterna gick av sig själv. Dom visste precis vart dom skulle. Och jag följde bara med.
Jag vill inte mer.
Vägen jag gick längs saknade gatlampor och lämnade mig därför i ett svart mörker, men det passade bra. En gatlampas sken skulle knappast göra mitt liv ljusare.
Vad är det ens för jävla liv jag lever?
Jag ville inte tänka, men jag kunde så klart inte hindra alla tankarna som for runt i huvudet.
Varför hade hon stuckit? Visste hon vilket helvete jag skulle få?
Vad har han emot mig? Varför är jag så lätt att hata?
Kommer det göra ont att försvinna?

Jag höjde blicken från mina röda converse, såg upp på spåret och blinkade bort regndropparna som fastnat i ögonfransarna. Jag försökte stänga av tankarna igen, det här var mitt enda alternativ, jag kunde inte komma på något annat.
Jag vill bara att det ska gå fort.
Det var halt i gräset men jag lyckades ta mig uppför diket, klättrade sen smidigt över staketet, ignorerade skyltarna om livsfarliga ledningar. Som att jag inte visste om det..
Det var så öde. Inte en människa i syne, inte ett ljud förutom regnet. Det enda som jag egentligen såg i mörkret var lampan som blinkade gult långt borta. Jag drog upp huvan på den svarta huvtröjan, försökte svälja bort klumpen i halsen igen. Påminde mig ännu en gång om att det här var enda alternativet.
Ingen skulle ändå sakna mig. Och om jag var så avskyvärd som han fick det att låta så gjorde jag nog egentligen alla en tjänst. Och jag skulle slippa ha ont. Jag skulle slippa vakna varje morgon med en klump i magen, jag skulle slippa somna med tårar rinnandes längs kinderna varje kväll. Jag skulle slippa få mitt nästan obefintliga självförtroende krossat mer och mer för varje dag. Det skulle bli skönt att slippa allt.

När jag väl stog där var det som att ett lugn spred sig över mig. Tårarna rann inte längre, det var bara regndropparna. Klumpen i halsen hade minskat. Jag bara väntade.
Jag vet inte hur lång tid det tog, men efter ett tag såg jag lampan börja blinka rött istället för gult där borta. En liten ilning for genom min kropp men det där lugnet var fortfarande kvar. Jag slöt ögonen och lyssnade, väntade. Det lät som ett avlägset mullrande, undra hur hög hastighet det kör i?
Jag öppnade ögonen igen och såg två vita sken komma långt där borta, som två stora ögon. Snart.
Efter en stund började det tuta. Högt och gällt. Länge. Det lät panikslaget på något sätt.
Mitt hjärta slog så hårt.
Jag bara stirrade framåt på dom där vita ögonen. Det skrikande tutandet lät högre och kom allt närmare. Mullrandet fortsatte, lät närmare nu. Ögonen blev större. Som två strålkastare nu.
Snart.
Än en gång var det mina fötter som bestämde, och jag bara följde.

Jag vände blixtsnabbt på huvudet, följde tåget med blicken, kände den kraftiga vindpusten dra i mig.


snötäcke - oneshot

Utanför fönstret faller snöflingorna sakta ner mot marken, bildar ett mjukt täcke över gräset. Jag vänder mig om och ser på dig istället. Du är vacker, så himla vacker. Din hud skimrar nästan, den ser skör ut, som porslin. Och alldeles slät, skön att dra fingrarna över.
Dina läppar ser perfekta ut, så där lagom liksom. Varken för mjuka eller för hårda. Och att kyssa dom känns som att ha vunnit högsta priset på lotteri.
Och när du ler.. det är omöjligt att inte le själv, du får mig att känna mig lycklig.
Jag älskar hur du knycker till lite med huvudet ibland för att få den mörkbruna luggen ur ögonen, det ser så där härligt nonchalant ut.
Jag älskar att höra dig skratta, det låter verkligen som att det kommer direkt från hjärtat, dina ögon glimmar till och du ser helt lycklig ut.
Du verkar till sist märka att jag tittar på dig, för du vänder dig om och ler det där leendet igen. Jag ser förväntansfullt på dig medans du lutar dig mot mig, sakta möter mina läppar. Jag sluter ögonen och lindar försiktigt armarna om din alldeles lagomt muskulösa kropp. Det finns ingen annan som jag känner mig så trygg med. Du sprider en värme genom min kropp och jag suckar nöjt.

”Jag gillar det här”, säger du tyst.

Jag känner din blick och öppnar ögonen, möter dina vackra ögon, ler lyckligt.

”Jag gillar också det, eller jag älskar det”, säger jag och ler lite generat.

Du rör vid mitt hår, stryker undan den blonda luggen och pussar mig i pannan.

”Jag älskar dig så att jag nästan blir knäpp”, flinar du.

Jag flinar tillbaks och sträcker lite på mig för att nå dina läppar igen, vill ha en till kyss, minst en. Din tunga rör mjukt vid min och det kittlar i min mage, så som det alltid gör. Jag stryker handen över din kind, låter kyssen djupna lite. Du låter den i din tur bli lite häftigare och efter några sekunder dansar våra tungor vilt med varandra, i en dans som vi kan utantill båda två. Jag trycker mig närmare, lindar armarna hårdare runt dig, vill inte släppa.



”Vilken sida var det?”
Din röst får mig att se upp, blinka till lite. En tung suck lämnar mina läppar när jag inser att jag är tillbaks till verkligheten.
För jag har aldrig dragit fingrarna över din skimrande hud, jag har aldrig fått känna om den känns som porslin.
Jag har aldrig kysst dom där läpparna som ser så perfekta ut. Jag kan bara tänka mig hur det skulle vara.
Du har aldrig rört vid mitt hår och jag har aldrig lindat armarna runt dig.
Jag ser bara på dig i klassrummet, hör dig skratta, ser dig le. Drömmer om att få kyssa dig, krama dig, åtminstone våga prata med dig. För jag tvivlar inte på att du är underbar, jag ser dig ju varje dag, hör dig prata med dina kompisar, hör dig skämta, ser hur du.. bara sitter och ser snygg ut.
Men ändå så vågar jag inte försöka, vågar inte ens säga hej, kanske rädd för att min drömbild av dig ska krossas, ifall du skulle se konstigt på mig, ifall du inte ens skulle svara.
Jag vänder blicken mot fönstret igen, snöflingorna faller fortfarande, har dolt varje liten grön fläck nu, bildat ett tjockt duntäcke som kommer ligga kvar länge.
Du har vänt ner blicken mot boken igen efter att ha bläddrat fram rätt sida och jag förundras som vanligt hur man kan se så vacker ut till och med när man sitter och bara läser.  
Efter en stund är lektionen slut och jag blir tvungen att vakna till på riktigt, försöka få benen att samarbeta med hjärnan och röra på sig, ta sig upp från stolen och lämna klassrummet. Att tänka på dig, speciellt på det där om hur det skulle vara att kyssa dig, får mig alltid att bli lite snurrig efteråt. Kanske är det just därför jag råkar gå rakt in i personen framför mig på väg ut från klassrummet, så att den personen till och med tappar sina böcker. Jag sjunker snabbt ner på huk för att hjälpa till att ta upp böckerna. Ber om ursäkt och snubblar nästan på orden.

”Det är lugnt, jag hade lite bråttom jag med”, ett litet skratt.

Jag möter din blick och inser först då att det är dig jag har gått in i, att det är du som har tappat böckerna, att det var till dig jag just bad om ursäkt. Jag blinkar snabbt till, sträcker mig nervöst efter den tunnare boken som hamnat en bit bort, försöker samtidigt slita blicken från dig. Känner plötsligt dina fingrar under mina och drar tillbaks handen som att jag skulle ha fått en stöt. Porslin. Huden kändes precis lika len som porslin. Du flinar till lite, men absolut inte på ett elakt sätt, och samlar ihop dom sista böckerna. Jag lyckas resa mig samtidigt som dig och får faktiskt fram ett leende i mitt snurrande sinnestillstånd.

”Okej”, ett litet flin tillbaks.

”Ska du också käka nu?”

Jag blir tvungen att snegla lite diskret åt sidan, ifall du pratar med någon annan än mig, men du ser rakt på mig med dom där ögonen och jag känner hur det kittlar till i magen, kan inte riktigt ta in att du verkligen pratar med mig. Du hade kunnat fråga vad som helst, jag hade sagt ja.

”Ja.. Jag tänkte det.”

”Okej då kan jag hänga med dig, chrille har typ slutat äta i skolan, han som redan är smal som en jävla sticka, kommer ju inte sluta särskilt bra..”

Dina ord försvinner lite medans jag nickar med ett leende och följer med längs korridoren, jag fick plötsligt lite svårt att koncentrera mig, inte så konstigt kanske. Det här var ingen dagdröm, det här var så mycket verklighet det kunde bli. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli så glad utav att gå till matsalen över en skolgård täckt av ett vitt snötäcke. Fast så var det ju bredvid en speciell person.


oneshot

jag känner mig dålig som fortfarande inte har skrivit klart nästa kapitel av crash, men jag hoppas ni finns kvar här när jag väl lyckats med det :(

så länge tänkte jag i alla fall lägga upp en till oneshot som jag bara skrev ner nyss utan att egentligen veta vad jag ville med den XD så den är nog inte ens särskilt bra.
men det är någonting så länge i alla fall ;) 

 

-          Är du där?


-          Det är klart jag är, vart skulle jag annars vara?


Ett kort mjukt skratt.


-          Vet inte, du kanske somnade.


-          Som att jag skulle kunna somna när jag hör din vackra röst.


Min tur att skratta.


-          Lägg av.


-          Det är sant, jag älskar din röst. Jag älskar allt med dig.


Och jag älskade att höra det. Jag älskade känslan av att vara älskad. Shiet det blev många ’älska’ nu. Men det är ju så, det fanns inget bättre, han fick mig att må så bra.


-          Jag älskar allt med dig med.


Jag skulle aldrig kunna beskriva hur mycket, jag hoppades bara att han visste ändå, att han förstog. Ibland räcker inte ord till, då hoppas jag att det räcker med djupa blickar, långa kyssar, varma kramar och bubblande skratt.


-          Till och med att jag alltid har hål i strumporna? Och att jag är sjukt svag för disneyfilmer och att jag alltid råkar somna när du kliar mig på ryggen?


Jag blev så varm av att höra hans röst, och leendet spred sig över mina hallonröda läppar. Jag hade föressten alltid tyckt att mina läppar såg tjejiga ut just för att dom hade sån röd färg, men han tyckte inte det, han tyckte det var dom bästa läpparna som fanns.


-          Din tystnad gör mig lite nervös..


Jag kunde se hans flin framför mig.


-          Jaa till och med det älskar jag


Jag flinade jag med. Jag skulle så gärna vilja kunna linda mina armar runt honom nu, få ligga alldeles nära och luta huvudet mot hans bröstkorg, det fick mig alltid att känna mig så trygg.
Tystnad. Men ingen obehaglig tystnad. Det kändes lugnande att höra både hans och mina andetag. Rytmiskt.


-          Jag vill ha dig här.


Det var jag som bröt tystnaden. Täcket kändes stelt, kuddarna kändes för hårda, sängen kändes för stor. Alldeles för stor för en person. Alldeles lagom för två.


-          Jag vill vara hos dig.


Jag tryckte telefonen lite närmare örat, försökte på något fånigt sätt att komma närmare dig. Jag var tyst igen. Såg dig framför mig. Du låg också i din säng, jag har legat i den många gånger, vet precis hur den känns, jag ligger alltid ytterst. Du har antagligen på dig ett par boxers nu, ingenting mer, och håret ligger lite hur som helst, ostylat för ovanlighetens skull.


-          Jag kan komma nu?


-          Tro mig, jag vill inget hellre. Men jag vill inte att du ska behöva gå ut mitt i natten, och sen kommer du bara hinna hit och sova i typ någon timme innan vi måste upp..


-          Så du tror att vi skulle sova om jag kom till dig nu?


Ett lite retsamt flin trots att han inte kunde se det. Han skrattade igen.


-          Okej du har en poäng där, vi skulle inte sova alls. Och nu kommer jag inte kunna sova heller.


-          Vill du veta vad jag skulle ha gjort om jag varit där?


För han hade rätt, det var ingen idèe att jag tog mig upp ur sängen för att gå hem till honom nu. Det skulle ta tid och det var svinkallt ute, och vi skulle upp tidigt till skolan. Jag kunde försöka stå ut några timmar till.


-          Nej jag vill inte veta


Han suckade och jag kunde inte låta bli att flina till igen. Jag var tyst och visste precis vad han skulle säga. Om bara några sekunder. Om bara en liten stund..


-          Okej vad skulle du göra? Kåta upp mig bara och låt mig ligga här och våndas. Det är väl det du vill?
Ännu en gång kunde jag se det där flinet framför mig.

-          Japp det är precis det jag vill



Och jag berättade. Lågt, och sakta berättade jag hur jag skulle kyssa hans mjuka läppar, forma mina egna efter hans. Hur jag skulle sluta ögonen och låta våra tungor möta varandra, hur jag skulle lägga min hand runt hans nacke och dra honom närmare mig. Jag berättade att jag sakta skulle smeka handen över hans bröstkorg, viska i hans öra hur sexig han var. Hur jag sen skulle öka tempot lite, gränsla honom och kyssa honom häftigare, avlägsna hans boxers och föra ner handen emellan oss. Hur jag skulle röra vid honom..


-          Okej det räcker! Jag klarar inte det här. Jag har ändrat mig, du kan väl komma hit? Jag skiter i om det är mitt i natten.


Jag log och slöt ögonen en stund trots att det inte gjorde det så mycket mörkare än det redan var i mitt sovrum. Jag älskade hans röst.


-          Vi ses om några timmar, vi kan stå ut va?


En suck hördes, men jag visste att han inte var irriterad, det blev han aldrig, inte på mig.


-          Jag antar det, jag längtar i alla fall.


-          Jag med.


Bara våra andetag som hördes igen. En längre tystnad den här gången.


 


-          Är du där?


Jag flinade och härmade honom sedan.


-          Det är klart, vart skulle jag annars vara?


Hans skratt lät som musik.


-          Jag älskar dig.


-          Jag älskar dig med.


-          Godnatt, lova att drömma söta drömmar.


Jag flinade.


-          Jag ska försöka. Godnatt.


 


joel och nathan (m/m) - oneshot

det går segt med crash, sorry -.-
här kommer en gammal oneshot i alla fall, så ni som läst mina berättelser på dikta har kanske läst den här förut, men det är någonting så länge i alla fall :)


Jag vet inte hur jag ska förklara den otroliga smärtan jag känner. Sorgen, tyngden, chocken, allt det hemska som ord inte kan förklara. Det skulle ju vara du och jag för alltid, minns du?
Så fort jag sluter mina ögon så ser jag ditt vackra ansikte framför mig. Dom där ögonen som tycktes glittra mer än alla världens stjärnor, det där leendet som kunde få mig att smälta som en jävla isglass, vem ska smälta mig nu?, dom där fina dragen som gjorde ditt ansikte så obeskrivligt vackert.
Det är inte bara ditt ansikte jag ser när jag sluter ögonen, jag hör din röst också. Den lät som världens musik, det brukade inte spela någon roll vad du pratade om, bara att höra din röst gjorde mig alldeles varm inombords. Jag minns hur du fick mitt namn att låta så fint. ”Jag älskar dig Joel.”
Du var som en eld inom mig, gav värme och ljus. Vad ska jag göra utan elden? Utan en endaste låga?
Det var verkligen du och jag mot världen. Minns du alla blickar och kommentarer vi fick utstå? Men det spelade ingen roll för vi hade varandra. Alla elaka kommentarer rann av så fort jag höll din hand i min. Det kändes som våra händer var skapta för varandra. Dom passade så bra. Jag kunde näst intill dina linjer i handflatorna utantill, efter att varsamt ha följt dom med mina fingertoppar så många gånger. Din hud var så len..
Jag minns alla gånger vi legat i din säng och bara varit. Vi behövde inte alltid säga så mycket, det räckte att känna dina läppar emot mina och höra din underbara röst när du viskade i mitt öra hur mycket jag betydde för dig. Du betydde för mig med, betyder. Du gjorde mig lycklig, fick mig att känna meningen med livet. Allt var så mycket lättare med dig, och det som var svårt tog vi oss igenom tillsammans. Nästan allt…


”Alltså Joel du måste vara den segaste som finns, kom nu!” flinade Nathan och drog den svarta luggen ur ögonen.
”Jag kommer, kan jag få ta på mig skorna först eller?” flinade jag tillbaks och böjde mig ner för att knyta skosnörena på mina svarta slitna converse, eller svarta var väl kanske att ta i, dom gick mer åt det grå hållet nu efter många års användande.
”Har du tänkt berätta vart vi ska än?” frågade jag då vi lämnade Nathans gård och började gå uppför gatan.
”Nope, du får se”, svarade Nathan med ett retsamt leende.
Jag suckade och försökte se irriterat på honom men misslyckades ganska rejält, fan killen såg ju ut som en svarthårig ängel. Och han var Min ängel. Det pirrade fortfarande i magen då jag tänkte på det, att han faktiskt var min. Ändå hade han varit det ett tag. Ett år närmare bestämt, ett år och några dagar.
”Vad tänker du på?” Nathan avbröt mina tankar och jag mötte hans blick med ett leende.
”Dig.”
Nathan flinade till.
”Vad trevligt”, sa han och jag kände sen hans hand snudda vid min för att sen mjukt ta tag i den. ”Jag älskar dig verkligen Joel, du vet det va?”
Jag flinade lite och nickade.
”Klart jag vet, vem älskar mig inte?” skämtade jag.
Jag skulle kunna räkna upp en ganska lång lista på vilka som inte älskade mig. Homofober låg överst på den listan. Nathan flinade men det nådde ändå inte riktigt ögonen.
”Du får aldrig tvivla på det. Lova.”
Jag såg lite undrande på honom men nickade.
”Visst. Och jag älskar dig med”, log jag.
Nathan såg oftast glad utåt sett men han bar på ganska mycket inom sig, vi hade suttit många kvällar och pratat och det hade hänt fler än en gång att han somnat i min famn med tårar rinnandes längs kinderna. Jag försökte alltid trösta honom så gott det gick och visst var han gladare när han var med mig, det märkte jag, men alla hans problem försvann inte för det.
Han log lite större och svängde sen in på en gata.
”Ska jag berätta vart vi ska?”
Jag nickade snabbt.
”Snälla! Jag hatar att vara nyfiken.”
Han såg in i mina ögon och jag mötte hans blick och väntade. Han började sen flina igen.
”Hah! Trodde du verkligen jag skulle berätta?”
Jag såg surt på min pojkvän och knuffade lätt till honom.
”Fan Nathan det är inte kul!”
”Jo det är det faktiskt!” skrattade han och slöt upp bredvid mig igen efter knuffen.
Det var sant. Jag hatade verkligen att vara nyfiken. Jag försökte jämt dra ur folk vad dom köpt för present till mig, vad jag skulle få i julklapp, hemlisar och som nu, vart vi skulle någonstans. Det kunde inte vara alltför långt bort i alla fall för ingen av oss hade mer än mobiler och nycklar med.
Vi mötte ett gäng dagisbarn som gick på led efter två fröknar. Flera av dom kastade nyfikna och nästan lite chockade blickar på oss. Det var väl inte en alltför vanlig syn för 4åringar att se två 17åriga killar gå och hålla varandra i handen. Eller så var det kanske våra utseenden som drog blickarna. Nathans svarta hår var tuperat, förutom den ganska långa luggen som var kammad lite snett över ena ögat. I läppen hade han en svart ring och ögonen var kantade av svart kajal. Jag själv hade också svart hår som räckte en bit ner i nacken, även det tuperat och lite taggigt, jag hade även några illrosa slingor i det. Luggen låg neråt och mitt ansikte pryddes av en ring i läppen, men silvrig, och ögonen var inramade av svart smink.

Vi svängde upp för ännu en gata och sen stannade Nathan till och log.
”Dit ska vi”, sa han och pekade på mot parken.
Det var inte bara en vanlig park utan det var faktiskt i just den parken vi träffat varandra första gången.
”Åh. Det var länge sen”, log jag och kramade om Nathans hand.
Jag vände upp blicken mot honom och han såg.. sorgsen ut.
”Nathan?” frågade jag tyst varpå han såg ner på mig och log snabbt.
”Ja, ja det var länge sen. Kom.”
Vi gick in i den för tillfället folktomma parken och började gå mot det vita lusthuset.
Vi hade suttit där och pratat i timmar den där första gången, som om vi känt varandra i flera år, och jag hade aldrig känt mig så lätt som jag gjorde den dagen på väg hem. Parken var fin, den pryddes av flera stora buskar med, för mig, okända blommor men som doftade ljuvligt. Den lilla stigen som löpte genom parken kantades av höga träd och i det stora hela var parken väldigt färgglad.
”Ska vi?” log Nathan och gjorde en gest mot lusthuset när vi var alldeles utanför.
Vi gick in och satt oss, fortfarande med händerna sammanlänkade.
”Undra vad dom där dagisungarna kommer säga till sina föräldrar ikväll. Typ ’Du skulle se deras hår! Och dom hade metall i ansiktet!’”
Nathan skrattade och nickade.
”Vi skulle ha dragit av en riktig tungkyss också, fast då kanske fröknarna hade blivit mer chockade”, flinade Nathan.
”Antagligen, men.. vi skulle ju alltid kunna ta den där tungkyssen nu istället..” sa jag och bet mig i läppen.
”Jasså det tycker du?” frågade Nathan retsamt. ”Det låter faktiskt som en väldigt.. bra idèe”, mumlade han och hans ansikte kom sakta närmare mitt.
”Precis..”, mumlade jag tillbaks och slöt ögonen precis innan hans mjuka läppar snuddade vid mina. Den där smaken var omöjlig att beskriva men jag gillade den, mycket. Jag särade försiktigt på läpparna och mötte sen Nathans tunga. Fjärilarna flög runt som tokiga i magen och hjärtat slog snabbt. Jag kände Nathans ena hand röra vid mitt hår och jag la mina armar om hans midja.
”Det var faktiskt ganska värt att få vara nyfiken ett tag för det här”, flinade jag då vi avslutat kyssen.
Nathan skrattade och rufsade till mitt hår.
”Det hoppas jag verkligen”, sa han och mötte min blick igen.
Han hade så otroligt fina ögon. Kanske hade jag bara inbillat mig den där sorgsna blicken tidigare. För nu var han glad, väl?
”Du Nathan.. du är okej va?”
Han flinade lite och såg på mig.
”Jag har nyss kysst världens underbaraste kille, jag är mer än okej!”
Jag log lite och nickade. Jag hoppades verkligen att det var sant. Var han ledsen över något så ville jag veta.
”Så det är lugnt med dina föräldrar?”
När han ringt mig på morgonen för att be mig komma över så hade han låtit både irriterad och ledsen och sagt att han tjafsat lite med sina föräldrar. Sen hade han inte velat prata mer om det. Nathan och hans föräldrar kom inte överrens särskilt ofta och dom hade aldrig riktigt velat acceptera att deras son gillade killar.
”Beror på vad som menas med lugnt. Jag kommer aldrig tycka det är lugnt att dom tycker jag är.. konstig”, sa han och suckade.
Jag strök handen över hans rygg och nickade sakta.
”Dom måste ju börja acceptera det snart..” sa jag men lät inte särskilt säker.
Nathan log och strök undan luggen på mig.
”Jag tror inte det. Men vi behöver inte prata om det här.”
”Så länge vi har varandra”, log jag.
Det hade varit något vi ofta sa till varann. Vi skulle klara oss igenom allt så länge vi var tillsammans. Jag tyckte mig skymta den där sorgsna blicken igen men hann inte kolla så noga förrän Nathan slagit ner blicken. Jag ville inte att han skulle vara ledsen.. Mina funderingar avbröts av att Nathan mötte mina läppar igen och drog mig intill sig. Han kysste mig djupt och tryckte sig tätt intill mig. Jag besvarade hans kyss och lät försiktigt mina händera slinka in under hans t-shirt. Jag smekte han lätt över ryggen och hans nöjda ’mm’ avslöjade att han gillade det. Medans våra tungor dansade med varandra lät jag ena handen lägga sig över hans mage och han ’mm’:ade igen. Att han gillade det gjorde mig ännu gladare än vad jag redan var. Kort därefter kände jag hans hand försiktigt leta sig uppför mitt lår och det skickade sköna vågor genom hela kroppen. Men handen stannade inte där utan letade sig ännu högre upp och la sig mjukt över mitt skrev. Jag andades häftigt till och kysste honom hetsigt.
”Nathan..” andades jag fram och ville ha hans hand ännu närmare.
Nathan öppnade ögonen och gav mig en retsam blick innan han mjukt började smeka mig genom jeanstyget. Gud.. jag skulle svimma. Jag såg redan stjärnor framför mig.
”Ska jag sluta?” frågade han tyst.
Jag skakade snabbt på huvudet och tryckte mig närmare honom.
”Nej..” flinade jag och la sen min hand över hans skrev också. Han skulle få känna hur det kändes. Tydligen hade han inte varit beredd på det för han stönade lågt till och hans smekningar blev lite snabbare.


Jag visste inte hur länge vi satt där men när jag såg mig omkring var det nästan mörkt.
”Vi kanske borde börja gå hem?” frågade jag och drog handen genom håret.
Nathan bet sig i läppen och nickade.
”Ja..”
Det lät som han skulle säga någonting mer men när han inte fortsatte reste jag mig upp.

Det hade verkligen varit en mysig dag och jag hade inte alls någon lust att skiljas från Nathan än.
”Kan du inte följa med hem då?” frågade jag.
”Jag måste hem. Men det var mysigt idag”, log han och la sen armarna om mig. Han höll om mig länge utan att säga någonting.
”Jag älskar dig Joel”, sa han sen och släppte mig.
Jag inbillade mig inte den här gången, han såg verkligen sorgsen ut. Men han gav mig ingen tid till att fråga utan vände sig om för att börja gå hem mot sig. Jag hade fortfarande kvar det där lyckoruset i kroppen men nu blandades det med oro också. Han hade sett ledsen ut..
Han kanske skulle vilja prata om det imorgon.

Men jag kunde inte vänta tills imorgon att få höra hans röst. Så när jag lagt mig under täcket i sängen tog jag upp mobilen och ringde till honom. Och tonerna gick. Men ingen svarade. Nathan brukade vara snabb att svara. Jag flinade lite åt min fånighet, han kanske duschade eller vad som helst. Jag väntade i 40 minuter och ringde sen igen. Inget svar den här gången heller. Jag såg upp i taket och reste sen snabbt på mig. Jag var fånig men jag ville bara kolla hur han det var med honom. Han hade ju inte mått helt bra och jag ville inte att han skulle ligga i sängen och gråta ensam. Därför gick jag ut i hallen och drog på mig skorna.
”Joel?” sa mamma innifrån sovrummet.
”Jaa.” jag hade hoppats att hon inte skulle höra.
”Du ska väl inte ut nu? Det är ju sent.”
Jag drog på mig jackan och öppnade dörren.
”Jag måste bara förbi Nathan. Jag kommer snart”, sa jag och stängde dörren efter mig och började sen gå mot Nathan. Det var inte långt men jag hann tänka en hel massa. Den sorgsna blicken jag sett några gånger, dom nästan desperata kyssarna, att han sagt att han älskade mig oftare än vanligt. Jag snabbade på stegen och slog samtidigt hans nummer på mobilen igen. Inget svar. Jag visste att Nathan hamnade i ganska mörka perioder ibland, då han var ledsnare än vanligt och inte såg någon mening i något alls. Men han brukade ändå alltid öppna sig för mig.
Det var släckt i huset på gården där mest hans föräldrar var. Nathan sov i ett ganska stort uthus en bit bredvid det stora huset. Det var perfekt för där fick vi verkligen vara ifred. Jag gick över det lite våta gräset och knackade sen på dörren. Inga steg hördes.
”Nathan?”
Jag tryckte ner dörrhandtaget men såg i princip ingenting när det var så mörkt. Han kanske sov.. och därför hade han inte hört mobilen eller knackningarna.
”Nathan?” frågade jag tyst och gick in i hans rum. Jag tvekade med handen på lampknappen. Jag ville inte väcka honom. Men oron gnagde fortfarande i mig och jag tände lampan och ljuset spred sig i rummet. Eller mörkret rättare sagt..
Allt svartnade. Hela jag blev kall. Orden fastnade i halsen och ögonen var så uppspärrade att dom skulle kunna ramla ut. Jag kunde inte röra mig. En tanke lyckades ändå ta sig fram. ’Det måste vara ett sjukt skämt.’
Jag vet inte om jag stog där i 5 minuter eller 5 timmar, men till slut kom rörligheten tillbaks och jag rusade fram till sängen. Lakanet som varit vitt imorse hade nu massa röda fläckar. Klumpen i halsen växte så mycket att jag trodde jag skulle kvävas.
”NATHAN!” flämtade jag fram och skakade snabbt hans axlar.
Till ingen nytta. Jag började hyperventilera och skakade honom häftigare.
”NATHAN! VAKNA!” skrek jag.
Men hans kropp förblev orörlig. Och kall. Jag fattade inte. Det var något fel på mina ögon. Jag såg fel. Det var inte sant. Jag drog häftigt efter andan igen och såg skrämt på min älskade pojkvän. Varför? Varför, varför, varför? Inte Nathan. Tårarna forsade nerför mina kinder och jag tryckte snabbt handen mot hans bröstkorg för att känna hjärtslagen. Men inget hjärta slog. Huden var kall och såg blekare ut än vanligt. Ändå var han så vacker.. Jag tryckte handen mot hans bröstkorg igen. Slå då! Jag såg mig sen snabbt omkring när jag hörde något, för att sen inse att det var jag själv som hackade tänder. Benen vek sig under mig och jag sjönk ner vid sängkanten, fortfarande med uppspärrade ögon. Inte Nathan.. Det är ett dåligt skämt. Det är inte sant. Det här händer inte. Jag upprepade orden om och om igen i huvudet som ett mantra, men inga ord fick Nathan att resa sig, inga ord fick honom att öppna ögonen och dom läkte inte dom långa djupa såren längs armarna och handlederna och dom fick inte blodet att ta sig in i kroppen igen.
Det kom bara fler och fler tårar och det kändes som jag slutade andas. Jag såg ändå ingen mening med det längre. Jag la sakta huvudet mot Nathans bröstkorg och la kinden mot hans bröst. Jag drog efter andan igen och kände paniken greppa tag om mig igen. Som en hand höll om mitt hjärta och sakta kramade det hårdare och hårdare. Men jag brydde mig inte ifall det skulle krossas. Hela jag var redan krossad. Jag knep hårt ihop ögonen och tryckte mig intill Nathan. Vägrade lyssna på orden som ekade i mitt huvud. ’Han är död.’
”Nathan..” viskade jag och tvingade mig att öppna ögonen igen.
”Lämna mig inte..” sa jag så tyst att jag knappt hörde det själv.
Vad hände med ’Så länge vi är tillsammans’? Jag trodde inte att det hade något slut. Det skulle inte bli så här. Jag grät inte högt men tårarna blev bara fler och fler hela tiden.
”Jag älskar dig.” Min svarthåriga ängel..

Tidigare inlägg
RSS 2.0