(8

okej guys, hoppas jag inte skrämmer iväg er med explosionen av kapitel här nedanför haha! ;D 
nu ligger det nämligen 35 kapitel här nedanför. 
(hoppas du såg svaret på din kommentar i :)-inlägget vendela. och förhoppningsvis har du några olästa kapitel framför dig här nu - beroende på hur långt du hunnit på dikta haha.)

nu har jag prioriterat att lägga upp kapitlen bara, så styckeindelningen är kanske inte den mest befintliga. hoppas det funkar att läsa ändå tills att jag fixat till det.

och sen en till punkt; det skulle vara jättekul om ni ville kommentera det ni läser. när man lagt ner så mycket tid på att skriva en story så betyder responsen så väldigt mycket. det gör det roligare och skriva och samtidigt lättare att veta vad man gör bra och ska fortsätta med, och om det är något man borde tänka mer på. blir såklart glad att höra att någon tycker ett kapitel är ´jättebra´ men det ger ännu mer om ni vill specifiera er Vad som var bra - det behöver inte vara något stort. Och är det något så random som att ni lyssnar på samma musik som någon av karaktärerna eller att ni gillar någons tröja så skriv det också haha! jag gillar random med. 

och tack ni som läser! verkligen! det värmer att någon vill läsa det jag skriver och ta del av dom här pojkarnas story :D 

update

oj vad förvånad jag blev när jag loggade in och statistiken visade att det faktiskt finns några kvar här :o Jag vet att det var evigheter sen jag la upp någonting. Jag har inte skrivit nånting på lika lång tid men att jag ska avsluta crash är fortfarande en självklarhet, frågan är väl bara om det är några som vill läsa resterande delar haha ;) men om det finns några sånna så Kommer det att komma upp kapitel framöver! Jag vet bara inte hur lång tid det tar.. Det är ju det där med att kicka igång sig själv, och självfallet blir det inte lika kul när man inte vet om det finns några som ens kommer läsa ;)

update

jag rättade klart kapitlet igår men när jag skulle börja lägga in småbilderna bredvid namnen så störde jag mig bara på bilden jag hade av jens (den kändes verkligen som en 'reserv'-bild och stämde inte jättebra med bilden jag har själv i huvudet, och sådant kan störa mig otroligt mycket haha), så nu har jag gjort ett nytt försök att leta och hittade till sist en bild (tecknad dock) som jag tyckte blev riktigt bra =D så cred till moonlilith, som ritat sjukt bra. Jag har bara gjort om piercingarna, färgat hans hår svart förutom den lila luggen (det är just den som gör det svårt att hitta bilder haha!) och ritat till en palestinasjal 8) så säg hej till Jens som äntligen fått en riktig bild :D

kapitlet kommer förmodligen upp imorgon för nu ska jag lägga mig, och läsa klart min superbraiga bok, så att jag orkar upp och jobba imorgon ;)
var det nån mer som såg mellon föressten? jag älskar yohio så han var helt klart min favorit, och den m/m-fangirl jag är så dog jag ju lite åt basistens och yohios lilla moment ;)

hoppas ni haft en fin lördagkväll så hörs vi snart igen! 8)


=D

måste bara lägga in ett lite snabbt inlägg för att jag blev så himla glad nu när jag kom hem ifrån jobbet och såg att det kommit in så fina kommentarer :D och fem stycken är ju rekord för den senaste tiden haha! 8D
good work! om ni lovar att fortsätta vara lika duktiga på att kommentera så kan det hända att det snart är på väg ett till kapitel... ;D   
 
 
 

.

finns det några kvar här? eftersom det varit så tyst på dom senaste kapitlen så vet jag inte XD
jag har åtmistone skrivit en del på nästa kapitel för att försöka komma igång, så är det nån mening att jag lägger upp det här också? :)

är ni kvar?

hej allihop, hoppas ni inte frusit ihjäl i den hemska vintern ;)
jag har ett kapitel klart men eftersom det bara är två enda som kommenterat så vet jag inte om ni andra ens har läst kapitel 63 än? och då känns det ju för tidigt att lägga upp nästa kapitel haha.
så när ni läst kan ni väl i alla fall skicka in en liten kommentar om vad ni tyckte, så vet jag när jag kan lägga upp nästa. För jag antar(hoppas i alla fall) att jag har mer än två läsare O_o

äntligen



Jag lyckades äntligen skriva lite grann inatt, var hur länge som helst sedan jag ens kunde öppna ett dokument. Så jag hoppas att jag ska komma in i karaktärerna någorlunda igen nu så att ni i alla fall kan få ett kapitel lagomt till första advent om vi har tur ;) Kan redan nu säga att det inte kommer bli något superlångt alà 25 wordsidor, men jag själv är glad att jag ens fått ner fem sidor, så jag hoppas att ni också kommer bli glada för ett kapitel oavsett längd =)

hjälp =)

jag fick en kommentar nyligen om att jens och sid är lite saknade, och det kan nog stämma att det var en liten stund sen jag skrev något om bara dom två. Men som sagt har jag haft svårt att skriva någonting alls på sistone, men det kanske kan fixas till om jag får lite inspiration haha.
så är det någon som har något önskemål/tips om vad sid och jens skulle kunna hitta på så får ni jättegärna skriva! Det behöver inte vara något jättedramatiskt utan kan lika gärna vara något vardagligt. :)


jag vill höra vad ni tycker (: och en liten fråga

jag väntar fortfarande på att höra vad ni tyckte om kapitlet =D

 
och om ni har några önskemål/idèer på vad trey&max, eller sid&jens, kan hitta på så får ni jättegärna skriva det till mig! Jag är i behov av lite 'vardagsgrejer' som inte behöver vara jättedramatiska men ändå roliga/intressanta, och för tillfället står det rätt still på den fronten -.- vilket i sin tur gör att jag knappt orkar öppna det senaste dokumentet. Men jag ska försöka att inte låta det bli till en skrivsvacka igen åtminstone x) men som sagt, jag tar väldigt gärna emot tips, stora som små, spelar ingen roll hur seriösa dom är heller ;D det brukar gå att få ihop något haha!  

fortsättning?

inte en enda..? O_o har mina kapitel gått väldigt mycket utför eller vad är anledningen? :o det känns ju i alla fall inte kul. Självklart kommer jag skriva klart crash för min egen skull men jag vet inte om det är någon mening med att jag lägger upp resterande kapitel här?
Jag ser ju att det är in folk här men jag vet inte om det verkligen är några läsare haha.

.

       
 
 
Jag håller på och läser igenom det senaste kapitlet jag skrivit (hälften direkt på datorn utan förhand som jag brukar börja med, så vi får se om det ger bättre resultat eller sämre haha!) men medans jag gör det så får ni gärna ställa frågor om ni vill 8D
antingen Om crash eller om det är nån fråga (seriös som oseriös) Till någon crash-karaktär. Det brukar bli rätt kul ibland ^^

hej :)

imorgon drar jag och en kompis till rom på en kortresa! =D ska bli superroligt.
jag håller på med nästa crashkapitel just nu, men tills att det är klart så får ni som kommit tillbaks ifrån sommarlov och semestrar gärna berätta vad ni tyckte om min senaste del! :)

_

så uppskattat var det alltså x) behöver inte vara snabb med att lägga upp nästa kapitel med andra ord då.

'Cause I remember every sunset

efter ännu en skrivsvacka försökte jag mig på att göra en oneshot, som blev rätt lång, utan jättehöga krav och lyckades i alla fall avsluta den. Försökte även att göra en 'lyckligare' variant, så jag vill höra vad ni tycker.
 

-My soul is broken
Streets are frozen
I can’t stop these feelings melting through
And I’d give away a thousand days, oh
Just to have another one with you



Jag hör definitivt inte till den där gruppen människor som anser att allting bara ”sover” under vintern; att alla blommor sover sött under det tunna täcket av snö, att det finns en viss charm med alla kala trädgrenar och att dom isiga vindarna är ”uppfriskande”. Enligt mig dör allting under vintern; hela världen blir lite gråare och tiden går så mycket långsammare, så där så att man verkligen ska få tid till att fundera över allting man saknar.
På vintern förvandlas hela det här populära turistområdet till en enda spökstad. Stranden var öde så långt jag kunde se, och än så länge har jag inte märkt av att jag skulle ha ärvt pappas dåliga syn. Piren långt där borta som så sent som för två månader sedan varit upplyst och livlig var nu helt ödslig och det stora pariserhjulet skulle nästan passa bättre i en skräckfilm än på ett stängt tivoli i Portland.

För att trotsa kylan fiskade jag upp en cigg ifrån jackfickan och satte den mellan läpparna. Att gå på den här stranden gav verkligen blandade känslor och nu blev dom dessutom starkare då jag hade befunnit mig i New york hos mamma dom senaste två veckorna, istället för den uteblivna semestern i somras. Under dom två veckorna hade jag inte kunnat vandra längs den här bekanta sandstranden, som egentligen var för stenig för att kallas för sandstrand men som den ändå presenterades som i alla turistbroschyrer, och kunnat tänka tillbaks.
Egentligen borde jag ha tackat henne så här i efterhand att jag inte hade fått komma dit i juli som jag hade tänkt göra. Men vi hade aldrig riktigt pratat om pojk eller flickvänner, vilket vi kanske inte ens hade varit, så det skulle vara konstigt att ha börjat prata om det nu. Ibland känns det nästan som att det inte ens har hänt.
Att det bara var en dröm…









Efter en sjukt jobbig termin i skolan hade jag verkligen sett fram emot sommarlovet, och med sommarlov menade jag att åka utomlands med mina kompisar. Det var det enda vi hade pratat om dom senaste veckorna, men tydligen ville min farsa samla på sig typ en miljon minuspoäng då han rakt upp och ner sagt nej. Orsaken bestod i det stora hela att jag ’bara’ var 17 år. Helt ofattbart, jag menar; ville han sabba ett helt sommarlov för mig, ett sommarlov som aldrig mer skulle komma tillbaka. Det är ju just i den åldern man ska åka iväg på roadtrips, utlandsresor och stora festivaler. Jag kan inte säga att jag är en helt exemplarisk, ordentlig och skötsam kille som aldrig hamnat i bråk och som har A i varenda ämne(det hör till ovanligheten att jag ens får något så bra som C) men jag skulle ju inte ha hoppat ifrån en bro och tagit livet av mig på den där resan mina kompisar nu skulle göra utan mig.
Jag var däremot tvungen att erkänna att just den tanken med bron hade lockat mig så sent som förra året. Men det var ingenstans jag ville leda tankarna till nu.
 
Sommarlovet hade i alla fall kommit och jag kände mig mer ensam än någonsin. Portland var så långt ifrån dött man kunde komma den här perioden, men jag kände inte av den där gemenskapen. När jag mötte ett kompisgäng på strandpromenaden som skrattade visste jag inte vad det roliga var, när jag stannade till och såg ner mot vattenbrynet där en familj precis bar ner sin luftmadrass och såg så där genuint lyckliga ut påmindes jag bara om min egna familj som var rätt uppdelad och ärligt talat ganska obefintlig. Jag skulle ha åkt till morsan i New York några veckor i juli, men hennes jobb kom ivägen precis som vanligt. Jobbet hade alltid varit viktigare, inklusive äktenskapet med pappa. Jag hade hört uttrycket ’gift med jobbet’ tidigare, men inte att det på riktigt hände att någon lämnade sin familj för det.
Första veckan på sommarlovet hade jag betett mig som en ljusskygg vampyr(inte den glittrande sorten), och hållit mig på mitt rum med persiennerna nerdragna, bara för att slippa se alla lyckliga turister som strömmade hit varje sommar. Men till sist började det kännas som att väggarna sköts inåt och taket sänktes och jag hade tagit min flykt genom dörren.
Solen hade påbörjat sin väg ner mot horisonten men gav fortfarande såpass mycket värme att tjejer gick runt i korta jeansshorts, och killar i linnen; vita givetvis så att solbrännan skulle bli extra tydlig. Behöver jag nämna att jag inte tillhör den kategorin?
Jag gillar sommaren, det är utan tvekan den bästa årstiden, men jag känner inget behov av att helt byta personlighet och stil på grund av det. För kvällen var jag klädd i ett par svarta piratbyxor med en löst hängande kedja i hällorna och en t-shirt med batman-tryck. Och jag struntade fullständigt i om jag såg blek ut i det. När jag kom fram till en av alla uteserveringar längs strandpromenaden stannade jag till och drog fram korthållaren ur fickan för att köpa en smoothie.
Jag hade suttit inne med farsan och kollat dåliga filmer alltför många kvällar nu så jag tänkte trotsa det faktumet att varenda en av mina kompisar, så väl nära som bekanta, tycktes befinna sig minst 10 mil härifrån, de flesta tusentals, och roa mig själv för en kväll. Jag hade inte direkt några förväntningar men jag slapp i alla fall känna mig helt isolerad från omvärlden. Fast å andra sidan hade det kanske inte varit så dåligt, insåg jag då en liten tjej gav ifrån sig ett vansinnigt gällt skrik.
”Okej vi köper sockervadd! Vilken färg vill du ha?” frågade hennes mamma och såg lite lätt panikslagen ut över att få tyst på sin dotter.
gud, jag blev verkligen inte sugen på att någonsin ha en egen unge.

Jag strök undan den svartblonda luggen som gång på gång envisades med att falla ner i båda ögonen fastän jag noggrant drog den över det högra ögat bara. Jag hade fått höra ett par gånger att jag inte borde dölja något utav mina isblåa ögon, men det höll jag inte med om då jag behövde den där luggen att gömma mig bakom ibland(oftast.)
Det hade blivit så att jag tagit sikte mot piren med tivolit, och ännu mer turister. Efter att ha sugit i mig lite mer av den blaskiga smoothien med dom obefintliga blåbären drog jag fram en cigarett ur fickan och tände den. Det som hade börjat som ett rent upprors-beteende hade snabbt blivit till en dålig vana ett par år senare.
Sedan gick allt så snabbt och samtidigt så plågsamt långsamt.
Min blick hade varit riktad ner mot marken och plötsligt hade ett par röda converse, betydligt mindre slitna än mina egna bleksvarta, tagit upp mitt synfält. Jag hade stött i någon och när min blick for upp hann jag precis se en röd tröja få det som var kvar av min smoothie över sig. Väldigt motvilligt lät jag blicken fortsätta uppåt för att se vem offret var, offret som för övrigt gav ifrån sig ett flämt.
Axlarna var en aning bredare än mina utan att för den delen påminna om en rugbyspelares, en slank hals gjorde sin väg upp mot en välformad haka och ett par väldigt tydliga kindben.
”gud förlåt!” pep jag fram och avbröt mina tankar om hur offret såg ut.
”Uhm sånt som händer..” Han drog en aning på munnen och just där i mitt chockade och genanta tillstånd kunde jag inte avgöra om det var en road eller missnöjd min.  Hade det varit jag hade den definitivt varit missnöjd, vilken människa uppskattade att bli nerspilld liksom?
Killen försökte dra bort det värsta med handen och min blick gled automatiskt upp till hans ansikte igen. Trots att det börjat skymma så hade han solglasögon på sig, men precis som att han hört mina tankar så drog han upp dom i håret istället och jag möttes av ett par djupt gröna ögon, typiska kattögon, vars form förstärktes av kajalen han bar. Håret var korpsvart och rufsigt med en något taggig snedlugg och hans underläpp var liksom min prydd med en ring.
Helt fucking perfect! Jag var nödvändigtvis tvungen att spilla min smoothie över den förmodligen snyggaste killen på piren? Jag borde definitivt ha hållit mig inne med farsan och sett ännu en dålig film.
”Jag har en tröja”, skyndade jag mig att säga och flackade ofrivilligt till med blicken innan jag drog av mig den svarta säkerhetsnålsprydda ryggsäcken och sjönk ner på huk. Eftersom allt hade gått så snabbt hade jag inte ens märkt att jag hunnit flytta ciggen ifrån mungipan till mellan fingrarna, inte förrän nu då jag brände fingertoppen på den glödande änden. Vilket snyggingen där ovanför tydligen la märke till.
”Det är inte bra att röka vet du.”
I vanliga fall är jag inte den lättretliga typen, det ska till rätt mycket, men det var någonting med det retsamma sättet han sa det på som fick mig att bli irriterad.
”Vilken revolutionerande nyhet, jag som trodde det var som värsta vitaminpinnen..”
Vad fan.. det var trots allt jag som hade kastat en blåbärssörja över honom och inte tvärtom, jag behövde inte bete mig som en otrevlig idiot. ”Här är tröj..jan.” Jag ångrade mig i samma stund som jag reste mig upp och höll fram den gröna huvtröjan. Den nyinköpta tröjan med en pingvin med onaturligt stora ögon på. Egentligen borde jag inte bry mig om vad en okänd människa tyckte om mina kläder, men det gjorde jag.
”Jag.. tyckte den var lite..” Mitt mumlande dog ut innan jag avslutat meningen om att jag inte hade hunnit använda den än men att jag tryckte den var så ful att den blev söt. Skulle det verka väldigt konstigt om jag bara tryckte tröjan i händerna på honom och sedan rusade därifrån? Självklart.
Så istället stod jag där dumt med tröjan i händerna.
”Hah, jag har nog inte haft på mig ett plagg med djur på sedan jag gick på dagis. Eller jo, på deadmau5 konsert då”, sa han med en axelryckning och ett något snett leende innan han tog emot tröjan. Vad var det här för kille? Emo, av utseendet att döma i alla fall, lyssnade på deadmau5, kom med fåniga cigg-kommentarer och var för mig helt okänd kille. Jag skulle ha kommit ihåg om jag hade sett honom tidigare. Ändå såg han inte ut som den typiska turisten heller.
”Du fick min kväll att börja bra i alla fall”, sa han med ett kort lite hest skratt innan han drog min huvtröja över den fläckiga t-shirten.
”Förlåt igen, jag gjorde det självklart med flit..”, suckade jag. Fattade han inte att det redan var nog pinsamt?
”Äh jag skojar, det är lugnt. Ska du in eller?” Han nickade mot entrèn till tivolit.
Det var väl det jag hade tänkt, så jag nickade.
”Vad sägs om att du ger mig en guidad tur? Så är vi kvitt sedan.”
Jag fnös till lite. Herregud, smoothie gick bort i tvätten, och den där t-shirten hade inte sett särskilt dyr ut. ”Jag kanske ska träffa några.”
”Ska du det?”
Jävla rådjursögon. Bara för att han var snygg betydde det inte att jag gillade hans sätt. En suck slapp ut mellan mina läppar . ”Nej.. men jag kommer inte bjuda på något åkband.”
Den svarthårige killen skrattade till och började ta några steg mot entrèn. ”Deal.”
Jag tvekade i några sekunder och såg efter honom, lät blicken snabbt scanna av honom igen; från dom röda skorna, upp över dom tighta svarta stuprören och den gröna ryggen innan jag slängde upp ryggsäcken på ena axeln och gick efter honom. Det var väl ingen jättekatastrof att offra en halvtimme av min oplanerade kväll på den här killen. Jag kunde stå ut med det, som en ursäkt för smoothieattacken.

”Så.. bor du här?” frågade jag när vi kommit innanför grindarna och börjat vandra fram genom folkmassan. ”Jag har inte sett dig tidigare..”
”Nope.”
Jag väntade på något ytterligare svar men det verkade inte komma något.
”Jag vet inte vad du heter?” Ett litet leende blev synligt på hans läppar och jag kunde inte låta bli att skratta till.  ”Vad nu då?” Han såg roat på mig och drog handen över nacken, vilket gjorde att jag la märke till ett svart brett läderarmband runt handleden.
”Tröjan”, sa jag som kort förklaring och brydde mig inte avsevärt om han skulle förstå eller inte.
”Åh, men den var inte så illa”, flinade han och såg ner på den.
”Du ville ha en sightsing sa du?”
”Något sådant”, flinade den fortfarande namnlösa tillbaks och såg lite nyfiket på mig. Oförklarligt fick den blicken det att fladdra till lite i magen på mig och jag försökte ignorera den.
”Kom då.” Jag klev över en utspilld popcornkartong och gick vidare till pariserhjulets kö.
”Jag kanske är höjdrädd.” Han blickade upp mot det enorma hjulet, så pass mycket att solbrillorna trillade av. Med en imponerande snabb reflex hann han få tag i dom precis innan dom ramlat ner på marken.
”Är du det?” kontrade jag på samma sätt som han hade gjort tidigare.
Det ryckte till i hans högra mungipa och han nickade mot kön. ”Bäst att du är en bra guide.”
Man borde inte prata på det här sättet med någon man absolut inte kände, inte ge retsamma kommentarer och definitivt inte, nästan helt utan några protester dessutom, gå med på att spendera kvällen med en sådana person. Jag var inte sådan, jag blev för blyg och behövde ha med mig någon jag redan kände, som en slags trygghet.
”Kan jag låna din tändare?”
”Huh?” Jag såg snabbt upp på honom då han avbröt mina tankegångar.
”Tändare, kan jag låna? Jag måste ha tappat min.” Han la händerna på jeansfickorna som för att förtydliga, men det var ju klart; jag verkade väl helt dum som stod där och grubblade en massa. Herregud, det var väl typ positivt att jag testade något nytt, särskilt eftersom jag inte haft några större förväntningar på den här kvällen. Det var ju inte så att han skulle få tillfälle att kunna yxmörda mig mitt bland allt folk, och var han alltför irriterande kunde jag bara skylla på huvudvärk och säga att jag var tvungen att gå hem.
”Du sa ju att det inte var bra att röka”, sa jag med ett höjt ögonbryn och halade fram tändaren ur fickan.
”Jag har inte sagt att jag är en bra kille heller.”
Eftersom jag verkade en aning förvirrad ikväll var det säkerligen en inbillning, men jag tyckte att hans ögon glimmade till i skenet från alla olika lampor. Han utstrålade inte någon som helst trygghet, ändå så kittlade tanken av att sitta i en av pariserhjulets gondoler tillsammans med den här svarthåriga killen.
”Lucas föressten, du frågade vad jag hette”, sa jag och släppte ner ryggsäcken mellan mina fötter efter att vi långsamt hade börjat åka, ensamma tack och lo.. Jag menar; det hade inte spelat någon roll alls ifall det hamnat fler personer i samma gondol som oss, men om det hade varit högljudda småungar kunde det ha blivit ett väldigt jobbigt varv.
”Åh, okej. Lucas..”, sa han och verkade testa hur mitt namn lät fastän det knappast var särskilt ovanligt. Han tände sin cigg och satte den sedan mellan läpparna.
Jag mötte hans gröna blick och slog lika hastigt ner den igen. ”Du då?”
”Mercurius.”
”Som planeten?” frågade jag förvånat.
Han skrattade till och nickade. ”Japp. Morsan är besatt av astrologi, passionerad som hon själv väljer att kalla det, och när lilla jag kom till världen låg Merkurius i någon särskild bana till jorden eller något sådant, jag har aldrig riktigt orkat bry mig om alla betydelser och positiva egenskaper med det. Jag tycker att jag kunnat få heta Marcus eller något bara.” Han flinade och bet tag i sin ring i läppen, förmodligen omedvetet precis som jag ofta gjorde.
”Det är jättefint. Jag menar häftigt. Typ.. annorlunda, men fint.” fan. Jag svamlade igen, och jag hade inte ens något att skylla på, som att han skulle ha betett sig så där otrevligt retsamt som jag först hade stört mig på.
”Tack”, skrattade han. ”Lucas är inte så illa det heller.”
”Dom flesta kallar mig Luke.”
”Jag gillar Lucas bättre.”
Fladder. Jag blev tvungen att vända mig om och kolla över kanten, bara för att bryta ögonkontakten med honom.

Det blev inte så mycket guidesnack under åkturen, som kändes som en evighet men ändå för kort på något konstigt sätt, men desto mer annat snack. Det var så knäppt bara, hur lätt det gick att prata(med undantag för lite mer svammel) och hur naturligt det kändes. Som att det var något som hade varit menat. Jag som inte ens trodde på ödet.
Mercurius var ett år och tre månader äldre än mig, några utav mina favoritband var hans också, och han var på riktigt dödligt höjdrädd.
”Känn.” Utan att jag hann fundera eller reagera så hade han tagit tag i min hand och tryckt den emot sin vänstra sida av bröstkorgen. Det första jag kände var det mjuka tyget av min huvtröja och sedan dom onaturligt snabba hjärtslagen där under. Därefter kom insikten ikapp mig om vad jag gjorde, vad jag verkligen kände, hur nära någon annans kropp jag var.
”Jävlar..”, sa jag lågt och mötte hans blick med min blåa innan jag drog på munnen. Trots den höga ljudnivån omkring oss då vi började närma oss marken igen och dom två tröjorna emellan hans hud och min hand så kändes det så intimt på något sätt.
Vi hade gått över den där gränsen över hur länge det är normalt att se in i någon annans ögon, någon som man inte känt i mer än tjugo minuter, och jag borde definitivt ha dragit undan min hand redan.
Mercurius bröt till sist både den intensiva ögonkontakten och tystnaden. ”Din tur, berätta en rädsla?” Han lutade sig något bakåt så att även beröringen mellan min hand och hans bröst bröts.
”Äh jag vet inte.” Jag kände mig plötsligt nervös igen.
”Det som sägs i pariserhjulet stannar i pariserhjulet?” flinade han och blickade över kanten. ”Du har tre gondoler på dig. Fy helvete vad högt det är fortfarande..” Han mumlade det sista och vände tillbaks blicken mot mig.
Det var aldrig kul att erkänna svagheter och rädslor, men av någon anledning kändes det rätt okej inför Mercurius. På den här relativt korta tiden jag umgåtts med honom så hade det uppstått väldigt många situationer och tankar som alla innehöll ’av någon anledning’, ’på något konstigt sätt’ eller ’oförklarligt’. Jag kunde inte hjälpa det.
”Jag.. tycker inte riktigt om mörkret när jag är själv.”
”Mörkrädd?” Mercurius såg en aning roat på mig och jag ångrade mig direkt.
”Jag sa att jag inte gillade det, men glöm att jag sa något överhuvudtaget.” Jag tog upp ryggsäcken och gjorde mig beredd att kunna gå av så snabbt som karusellvakten tillät.
Skit samma att jag kände mig oförklarligt, där var det där ordet igen!, nyfiken och dragen till honom, han var bara en stöddig idiot som hade låtsas vara normal och schysst ett tag, säkert bara för att inte riskera att bli nerknuffad ur gondolen högst upp.
”Hey.”
En varm hand tog plötsligt tag i min som höll tag om ryggsäckens ena axelband. ”Jag menade inget dumt med det.”
Jag ville inte höra det, men det gick inte att undgå det äkta tonfallet; han hade inte menat något elakt, det var mitt temperament som ställt till det bara.
”Jag..”, började jag men tystnade med något stora ögon då han plötsligt kom närmare mig. Värmen från hans hand blev med ens väldigt påtaglig, nästan som att den brände mig, och tusen tankar hann flyga genom mitt huvud utan att något ytterligare hände.
”Din tändare”, sa han lågt.
Det var först då jag kände den lilla silvertändaren i hans hand. Våra blickar möttes ännu en gång lite för länge och bröts först då det var vår gondols tur att stanna. Hade han tänkt kyssa mig? Skulle jag ha velat det? Alltså.. varför skulle han ens göra något sådant för?
Fladder.

Utan att vi egentligen bestämde någonting blev det att vi fortsatte göra sällskap på nöjesfältet och jag kom på mig själv med att verkligen uppskatta det. Plötsligt gjorde det inte så mycket att jag inte hade med någon kompis, det var något spännande med att sakta lära känna någon ny. Jag hade ingått i samma kompisgäng så pass länge att det var svårt att lära känna nytt folk. Skolan bestod inte heller av särskilt många klasser så man visste i princip vilka alla var efter den första terminens två veckor.
”Åh vi kastar pil.” Mercurius gjorde en tvärbromsning och jag följde roat efter mot gatan av lotteristånd, chokladhjul och skjutbanor. Han snurrade runt för att se att jag hängde med och inte hade rymt och jag kunde inte låta bli att le igen åt pingvintröjan. Det var en fin kontrast mot hans övriga stil, helt klart.
Medans Mercurius lämnade fram en sedel till tjejen innanför disken drog jag fram en cigarett och tände den. Jag intalade mig att jag skulle kunna sluta när jag ville, men för att vara ärlig var jag inte så säker på det. Varför skulle det isåfall finnas gamla sjuka människor som fortsatte röka trots att det kortade ner deras liv för varje dag som gick?
”Här.”
Jag skakade på huvudet åt pilarna han räckte fram. ”Jag är värdelös”, flinade jag och tog ett bloss på ciggen istället.
Vad trodde folk som såg oss? Att vi var kompisar sedan länge? Brorsor? Eller syntes det tydligt att vi hade känt varandra i knappt två timmar? Av någon anledning hade jag svårt att tro det sista, det kändes inte så.
”Yes!” Ett brett leende spred sig över Mercurius läppar när han satte den första pilen så mitt i som det bara gick. Inför nästa kavlade han upp ärmarna lite och blottade ett antal tatueringar, dom flesta i svart, grått och vitt, men även några små inslag av färg. Pilarna fortsatte att träffa den röda mittpunkten som av någon slags tyngdkraft eller magnetism och dom andra pilkastarna fick se sig rätt så besegrade innan dom ens försökt.
”Grattis!” Den rödhåriga tjejen log glatt och pekade mot översta hyllan. ”Vilken vill du ha?”

”Då kan jag checka av Portlands pir på listan.” Mercurius log det där lite sneda leendet igen. Leendet som jag nätt och jämnt kunde se bakom den enorma luddiga pandan jag höll i famnen.
”Inte så jättemycket att hurra för”, flinade jag och kände samtidigt hur det vibrerade till i fickan. Förmodligen pappa som undrade vart jag tagit vägen.
”Äh, det var kul, så nu är vi kvitt”, sa han retsamt och strök luggen åt sidan med dom smala fingrarna, inte pianofingrar utan gitarrfingrar, och jag suckade lågt inombords då jag motvilligt mindes hur hans hand hade känts.
”Jag måste nog gå hem nu, pa..” Jag tystnade och hoppades att han inte hade uppfattat det sista jag börjat säga. Det kändes töntigt att säga att pappa kanske satt uppe och väntade på mig.
”Du klarar mörkret själv då?”
Han gjorde det genast enklare att vilja gå därifrån. Hans utseende hade kanske förblindat mig en aning, fått mig att tro att han var schysstare än han var. Vad hände med ’det som sägs i pariserhjulet stannar i pariserhjulet’? Hånade man verkligen någon på det där sättet som man inte ens kände?
”Jag klarar mig fint”, sa jag och gav honom ett sarkastiskt leende innan jag drog upp ryggsäcken lite grann, så gott det nu gick med en jättepanda i famnen, och vände mig sedan om för att börja gå.
”Lucas!”
Jag vände mig om lagom till att se hur han tog tag i nederkanten av min gröna tröja. ”Du kan behålla den..” Vem fan säger till en främling att behålla en tröja? En tröja som man dessutom gillade.
”Nej men det är ju din”, började Mercurius och hävde upp sin egen axelremsväska en bit, så att den hängde över höften igen.
”Behåll den”, sa jag igen och ignorerade totalt min tidigare tanke om att det inte var normalt, rent ut sagt stört.
Jag hann gå ungefär tio steg innan jag sneglade över axeln bara för att se honom en sista gång. Mercurius kliade sig i nacken och vände sekunden senare blicken mot mig. satan! Det visste väl vem som helst som sett en romantisk komedi att man inte ska vända sig om. Det verkade bara desperat, och det var jag ju inte. Vad skulle jag ens kunna vara desperat över? Att få hänga en liten stund till med en lite småkaxig, halvkonstig snygg kille som jag i det stora hela inte kände alls? Inte direkt.

Dom stora svarta ögonen såg rakt på mig och i ren frustration kastade jag kudden mot den stora nallen som satt på golvet intill dörren, mitt emot min säng. Jag var helt övertygad om att det var dens fel att jag knappt hade kunnat sova under natten. Hela gårkvällen kändes bara så overklig, ändå kunde jag inte låta bli att fundera ifall Mercurius redan åkt vidare. En del hade jag ju trots allt fått veta om honom, däribland att han inte var härifrån, vilket ändå hade varit självklart ifrån början, men att han inte heller var någon vanlig turist. Han tågluffade, hade börjat förra veckan och Portland hade blivit andra stoppet. Han ville ta en paus ifrån pluggandet och bara resa runt lite. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att göra någonting sådant själv. Han bodde på ett motell i utkanten av stan som jag inte ens hade hört namnet på.

’fan att du inte är med här Luke. 32 grader, kritvit sand och heta brudar. Säkerligen killar också ;) Igår körde vi barrunda och ikväll blir det en nattklubb. Hoppas du överlever där hemma. Alla hälsar (:’
Vad var meningen med det där sms:et? Att göra mig deprimerad? Jag ville ju inget hellre än att ha fått hänga med mina kompisar på den där resan. Men det var väl bra att några åtminstone hade kul.
Efter en blick ut genom fönstret reste jag mig upp från sängen, där jag hade tillbringat hela förmiddagen och början på eftermiddagen, och knappade in ett svar. ’Klarblå himmel och vit(ljusbrun) strand här också. Brist på snygga killar dock ;) Ta en shot åt mig ikväll och hälsa tillbaks ^^’ Det var först efter att jag skickat sms:et som jag blev att undra varför jag inte hade nämnt Mercurius. Kanske för att det inte kändes verkligt? 
Solen stod högt på himmelen som faktiskt Var klarblå, och för tillfället var stranden bristfällig på snygga killar och på människor överhuvudtaget.
Vi bodde alldeles ovanför stranden så just den biten var privat, fast man behövde inte direkt kikare för att kunna nå turisterna med blicken. Varför det var så pass folktomt idag visste jag inte. Jag greppade en handduk och lämnade sedan huset genom altandörren. Kunde jag inte sola utomlands med mina polare kunde jag väl i alla fall gå ner till vår egen strand i all min ensamhet. Nejdå jag var inte ett dugg bitter.

Precis då jag hade kommit in i det där tillståndet mellan vakenhet och sömn så hörde jag mjuka fotsteg i sanden. Jag kunde inte bestämma mig för om dom hörde till någon dröm eller verkligheten, men nyfikenheten blev för stor och jag slog upp ögonen mot den starka solen. Genom kisandet kunde jag urskilja ett svart rufsigt hår och en grön tröja längre bort, fortfarande på den delen av stranden som inte hörde till vår gård, men utan tvekan på fortsatt väg framåt. Det sög till lite i min mage och jag hävde mig upp på armbågarna så att jag kunde luta mig bakåt på dom.
Jag visste inte om han hade sett mig än och jag kom på mig själv med att snabbt syna mina egna kläder. Svarta fotbollsshorts och ett grått slappt linne, tillsammans med mitt svarta halsband med ett silverkors. Jag såg okej ut va?
”Du vet om att det är privat mark typ tio meter framför dig?” frågade jag då han borde vara inom hörhåll.
Jag tyckte om honom i min tröja.. Även om jag inte direkt erkände det så förstod jag att jag hade hoppats på att få se honom igen.
”Vad händer om jag går över gränsen?” Jag såg hans leende därifrån min plats.
”Du kanske måste övertyga ägaren om att inte köra iväg dig?”
Mercurius tog av sig dom svarta solglasögonen och tog dom sista stegen fram till mig. Dom röda conversen idag också, oknutna.
”Hur kommer det sig att du får sitta här för ägaren då? Han kan inte vara så värst farlig?”
Jag ryckte på axlarna med ett leende. ”Jag har fått mitt häftiga humör efter honom så det är jag inte så säker på.”
En lite förvirrad rynka letade sig fram mellan ögonbrynen på Mercurius innan den slätades ut igen. ”Du bor här?”
”Bingo”, flinade jag och nickade sedan upp mot vårat vita hus med glasveranda. ”Jag och pappa.”
”Åh jävlar. Snacka om bokstavlig havsutsikt.” Utan märkbar tvekan slog han sig ner i sanden bredvid mig. Han vände sig sedan om mot mig med ett leende. ”Hej föressten..”
”Hej.” Jag kunde inte hålla emot leendet som spred sig.
”Jag kanske stannar ett par dagar extra, så du ska få tillbaks tröjan. Jag.. har den en sista gång bara”, nästan ursäktade han sig.
 Jag däremot flinade bara. ”Gillade du den?”
”Förvånande nog ja.”
’Jag kanske stannar ett par dagar extra.’ Den meningen borde verkligen inte göra mig så himla glad, inte heller borde ’så du ska få tillbaks den’ göra mig så förväntansfull. Det betydde att han planerade att se mig igen.
”Följde du efter mig igår?” vågade jag skämtsamt fråga. ”Eller var det bara en väldigt ovanlig slump att du råkade gå hitåt när alla andra går in mot stan?”
Mercurius skrattade lågt till och böjde sig ner för att kavla upp sina jeansben en bit. ”En ren slump faktiskt”, sa han och såg upp igen. ”En rätt bra slump visade det sig.”
Fladder. Min blick föll automatiskt ner till sanden och jag låtsades bli väldigt koncentrerad på linjerna jag ritade bland sandkornen med fingret.
”Det var rätt kul igår.” Jag höjde min blåa blick igen och slogs än en gång över hur oförskämt snygg han var. Inte på det där plastiga perfekta sättet utan bara.. jobbigt snygg. Det fanns fortfarande en antydan av kajal runt hans ögon men betydligt mindre än igårkväll, och piercingen i läppen tycktes glimma mer. Såg min också ut att göra det eller började jag se sådant jag Ville se?
”Tycker jag också, helt klart värt att bli nedspilld. Annars hade jag nog bara hamnat på någon pub.”
Var han tvungen att påminna mig om den där pinsamma olyckan?
”Mina polare hade varit på pubrunda igårkväll, jag fick sms från en kompis.” Jag la handen mot fickan där mobilen låg men ångrade mig generat, som att han inte skulle förstå vad ett sms var om jag inte pekade på en telefon?
”Dom kompisarna du först försökte få mig att tro att du skulle träffa där inne?”
Jag flinade lite påkommet och ryckte svagt på axlarna. ”Kan hända.” Jag hade redan berättat om mina kompisars utlandsresa och att jag inte kunnat följa med. Den delen om att det var på grund av pappa hade jag dock utelämnat. Fast Mercurius verkade inte ha brytt sig om faktumet att jag bodde hemma med pappa.

Timmarna flöt på lika snabbt som tidvattnet och helt plötsligt befann sig solen på väg ner bakom bergen borta vid horisonten. Lika fort som timmarna flutit, lika bra hade vårat pratande flutit på. Den där känslan av att man hade känt någon i en evighet hade infunnit sig och alla deprimerande tankar om att jag var ensammast i världen var som bortblåsta.
”Tror du det blir åska? Det känns sjukt kvavt.” Med dom orden tog Mercurius tag i nederkanten av huvtröjan och drog den över huvudet.
”Ehm nej.. jag menar, det är sådan här luft rätt ofta”, sa jag och försökte hålla blicken borta dom sekunderna hans mage hann blottas. Han hade en tunn vit t-shirt med rätt djup urringning, något som verkligen inte passade alla killar men som satt som gjutet på honom. Min blick föll ner till hans tatuerade armar, den ena täckt med en halvsleeve och den andra med ett par glesare gaddar. Jag hade alltid tyckt om tatueringar och hade själv en hel del planer på vad jag skulle göra så fort jag fyllt arton. Jag hade inte fått tillfälle att studera dom särskilt tydligt igår och det kändes skumt om jag skulle stirra nu. Tatueringar sa så mycket om en person och det var jätteintressant. Likadant med skivsamlingar eller spellistor i ipoden.
”Vart ska du åka vidare någonstans sedan då?” undrade jag. Han hade sagt att han skulle stanna ett par dagar extra, men sedan då?
Mercurius såg ner på sina halvt sandbegravda fötter innan han höjde blicken mot havet. ”Jag har inte bestämt mig, men söderut tror jag i alla fall.”
”Spännande.” Jag gav honom ett leende och vände sedan blicken emot havet jag med där vågorna våldsamt slog upp mot stranden och sedan gled tillbaka igen med ett brusande. Hans sommar lät så mycket mer spännande än min skulle bli. Jag var helt övertygad om att jag redan hade haft mina mest händelserika dagar. Igår och idag. Vad skulle jag göra resten av sommaren liksom?
”Lucas..”
”Hmm?” Jag vände mig frågande om men slutade genast andas då jag insåg vad som var på väg att hända.
Mercurius ansikte befann sig inte alls längre på anständigt avstånd utan var alldeles intill mitt. Jag hann varken dra mig bakåt, som jag för den delen inte ens ville, eller luta mig närmare förrän våra läppar hade mötts.
Det blev ingen klyschig evighetslång filmkyss utan Mercurius drog sig ifrån mina läppar bara någon sekund senare. Istället möttes våra blickar och det tycktes glittra i hans igen, precis som att havet reflekterades i dom och därmed gav dom en mer turkos nyans istället för den där smaragdgröna. Jag drog på munnen till ett lite nervöst leende och Mercurius verkade ha tappat något av den där självsäkerheten för en stund då han också såg lite smånervös ut. Tänk så trodde han att jag inte hade tyckt att det där var okej. Med ett bubblade av panik inom mig lutade jag mig snabbt den lilla biten mot honom och tryckte försiktigt läpparna mot hans.

-’Cause I remember every sunset
I remember every word you said
We were never gonna say goodbye



”Ligg still nu”, skrattade Mercurius och la ut några släta stenar längs sidan av min hals.
”Men jag är kittlig där, ursäkta!” flinade jag tillbaks. ”Är det klart?”
”Mm..”, sa han utdraget och la ut några sista stenar innan han gav mig ett sådant där bländande brett leende. ”Nu.” Han greppade tag i min hand och drog sedan försiktigt upp mig på fötter. Jag tog ett stort kliv åt sidan på stranden och betraktade stenarna som bildade en mall efter min liggande kropp. ”Snyggt”, skrattade jag. ”Ser ut som jag har ett krokigt ben bara.”
”Äh nu ska vi inte vara så petnoga.”
Det hade gått fyra veckor sedan den där eftermiddagen då han hade kommit gående längs stranden och sagt att han skulle stanna några dagar extra. ’Det här känns mer värt att stanna för’ hade han sagt en kväll. Sedan dess hade vi i princip tillbringat varenda vaken stund tillsammans. En stor del av den på stranden, och i vattnet, men vi hade också gått in till stan, varit på tivolit en kväll till och gått långa promenader tills till och med jag hade tappat uppfattningen om vart vi var någonstans. Vi hade sett solen gå ner tillsammans och vi hade legat på rygg och kollat på stjärnorna i den kalla sanden. Allt kändes helt perfekt.

”Är det inte dags för dig att presentera mig för din farsa snart?” undrade Mercurius och kastade en sten i vattnet så att den studsade på vattenytan minst tio gånger. Jag brukade klara två.
”Eh.. nej?” flinade jag till lite retsamt.  ”Eller..”, tillade jag mer tveksamt. Vad skulle jag presentera honom som? ’En kompis’ lät inte tillräckligt efter den kemin som hade uppstått mellan oss, men vad var vi då?
”Jag hoppades att du skulle säga det.” Han skrattade och vände sig om mot mig. Den varma vinden slet tag i hans hår och han strök luggen ur ögonen. ”Jag är inte bra på att bli presenterad.”
Det var klart att pappa hade sett att jag umgicks med någon, men han hade bara ställt någon enstaka fråga som jag fåordigt hade svarat på. Jag var ganska säker på att det berodde på att han inte riktigt visste hur han borde reagera på hela grejen med att hans son gillade både killar och tjejer, om han ens hade förstått det än. Han hade förmodligen behövt mamma att kunna prata med. Fast prata hade dom gjort typ två gånger sedan hon flyttade ifrån oss, av vad jag visste åtminstone. Låt oss bara säga att farsan nog helst ville slippa att behöva prata killar med mig, säkert med rädsla över att säga någonting fel och göra mig upprörd, utifall vi bara var kompisar. Nästan samma grej som att det skulle bli fruktansvärt tryckt stämning ifall man frågade en väldigt ogravid tjej om hon var gravid.
Med ett roat leende gick jag fram till honom och la armarna om hans midja. ”Får man verkligen komma in på det där motellet hur sent som helst?”
”Nej..”
Jag såg snabbt upp. ”Du sa att det var okej!” utbrast jag. herregud vi hade inte skilts åt förrän vid två flera nätter i rad nu. Hade han sovit ute eller vadå?
”Jag bor på nedersta våningen, fönstret funkar utmärkt”, sa han med ett leende lekande på läpparna.
Innan jag hann säga mer, typ att det inte var särskilt coolt att smyga in, så hade han fångat upp mina läppar. Jag var inte sen med att sära på mina egna och den fladdrande känslan i magen infann sig fortfarande varenda gång.
Strax låg vi ner på stranden och mina händer rörde sig utan att jag behövde tänka; tog sig in under den vita skjortan Mercurius bar, strök lätt över den brunbrända magen och följde osynliga linjer från naveln och ner till midjan. Jag rullade över åt sidan så att jag hamnade något över honom och förstod nog egentligen inte åt vilket håll det här var på väg. Sanden skrapade lite mot mina knän men den brännande känslan övertogs snart av en helt annan känsla när ett par mjuka läppar trycktes mot mina.
”Vi har inte sett soluppgången tillsammans än..”, mumlade Mercurius mot mitt öra.
”Det är några timmar dit..” Hans små kyssar brände emot halsen och jag kunde inte beskriva med ord vad jag ville göra, vad jag ville ha.
”Vi kan nog fördriva tiden.. jag vill se solen gå upp med mig Lucas..”
Jag strök långsamt händerna över hans axlar, ner längs dom uppkavlade ärmarna och ner över dom tatuerade armarna. Dom som jag äntligen hade fått studera precis som jag velat. Jag hade följt varenda liten linje med fingret. Korparna med det blåa blänket i fjädrarna, ängeln med dom svarta vingarna och kåpan, textraderna ifrån olika låtar och det blödande hjärtat..
Jag nickade och log mot honom.

I några minuter överröstade våra andetag vågorna och jag höll ansiktet begravt mot gropen mellan hans hals och axel.
”Är du mörkrädd nu?” viskade han då vi båda hade hämtat oss.
Jag skakade på huvudet och flinade till lite. ”Bara när jag är själv.. och måste vi verkligen prata om det?” Jag lät redan så mycket töntigare än honom på alla plan.
Himmelen var helt kolsvart förutom det vitgula klotet, som även det doldes av moln emellanåt. I den kalla sanden låg våra kläder utspridda och jag blev med ens väldigt medveten om både dom vassa sandkornen och att jag var väldigt naken inför en annan människa. Fast.. det gjorde inte så mycket. Tvärtom kändes det rätt bra när jag tänkte efter.
Jag måste ha slumrat till för nästa gång jag öppnade ögonen var det ett annat sken och det låg inte längre någon kropp under min arm.
”Jag skulle precis till att väcka dig.”
Jag såg förvirrat upp vid ljudet av den hesa rösten och fick syn på en svarthårig gänglig kille som satt en bit bredvid mig på stranden. Mercurius. Hans överkropp var bar men han hade jeansen på sig och jag mindes plötsligt väldigt väl vad vi hade gjort. Lite smått panikslaget kastade jag en blick upp mot huset men persiennerna var fortfarande neddragna för fönstren. Thank god. Något blygt drog jag åt mig mina egna underkläder och jeans och det var först efter att jag hade fått på mig dom som jag vände blicken mot horisonten, och möttes av en obeskrivlig syn. 
”Shiet..”
Mercurius log snett mot mig. ”Skithäftigt”, konstaterade han.
Jag satte mig ner bredvid honom och bet tag i ringen i läppen. Solnedgång var ingenting i jämförelse med soluppgång. Någonting annat lyckades ändå fånga min blick. En bit bort, inte särskilt långt ifrån vattenkanten, var det skrivet i sanden. L U C A S, intill ett likadant ritat hjärta. Ett leende spred sig över mina läppar och jag la armen kring Mercurius rygg. Det här var fint. Allt med det här var fint.

-My heart is sinking
As I’m lifting up
Up above the clouds away from you
And I can’t believe I’m leaving
Oh I don’t know what I’m gonna do
But someday
I will find my way back
To where your name
Is written in the sand


Vi hade undvikit allt prat om vad som skulle hända. Vad som skulle bli av när sommaren var över. Vi hade väl båda två velat leva i nuet, bara njuta. Ändå borde jag ha varit mer förberedd. Jag såg ju att dagarna i almanackan gick. Varenda morgon när jag gjorde frukost och befann mig i köket så såg jag väggkalendern som pappa ändå aldrig skrev någonting i.
Jag borde ha förstått den dagen Mercurius hade med sig huvtröjan, den gröna med pingvinen, och velat ge tillbaks den. Jag hade sagt att han kunde behålla den, att jag ville det. Jag borde ha förstått att han var på väg..
Ändå hade jag trott att det skulle bli.. något mer. Inte att det skulle gå så fort och att han bara skulle vara borta.
En isande vind drog tag i både mig och sanden under snötäcket och jag slog armarna om mig själv. Med den slitna conversen började jag rita ett hjärta i snön, ett något krokigt och ojämnt sådant. Ett M skrev jag också, och så ett L på andra sidan hjärtat. Ett lågt skratt slapp ut mellan mina läppar. Jag betedde mig som någon slags kärlekskrank.


Det var sommarlovets sista dag och av någon anledning hade jag vaknat redan vid halv tio, trots att Mercurius inte hade gått iväg till sitt motell förrän vid ett.
”Ska du inte ha någon frukost sömntuta?” frågade pappa ifrån vardagsrummet. Morgonpigg som han var så tyckte han att man tagit sovmorgon om man så gick upp vid åtta.
”Snart. Jag ska bara.. ut först.” Jag tog mig ut från altandörren och ner på stranden, barfota och utan att ha fixat håret. Jag visste att det var för mycket att hoppas på den här tiden men jag ville verkligen se honom komma gående långt där borta på stranden. Mobilen pep till och jag fick snabbt upp den ur shortsfickan. Pontus som ville hitta på något. Jag skämdes över att medge det men jag hade nästan glömt bort mina kompisar lite efter att dom kommit hem ifrån sin utlandsresa. Jag hade så klart träffat dom, men inte mer än två, tre gånger. Fast dom förstod, vilket i sin tur inte innebar att dom drog sig för att retas för det.
Innan jag svarat fångade någonting min uppmärksamhet och jag la ner mobilen i fickan igen. Under en sten låg ett ihopvikt papper. Den platsen som hade blivit min och Mercurius. Jag gick nyfiket ditåt och plockade bort stenen för att sedan veckla ut papperet. Åh vad jag saknade att få kyssa honom. Han borde komma inom dom närmsta timmarna i alla fall.
Nyfikenheten dämpades snabbt och ersattes av en klump i magen då jag läste första raden.
Älskade bästaste Lucas..
Jag borde ha fattat. Vi hade ju pratat om det där universitetet. Han hade berättat om musiklinjen han skulle börja plugga på efter att han rest klart. För jo, som tidigare nämnt spelade han gitarr, och skrev även egna låtar. Som att jag inte redan känt mig tillräckligt dragen till honom. Först ofrivilligt och sedan väldigt villigt.
Du vet att jag hatar avsked
Ännu en gång; jag borde ha försått. Han hade sagt det också, att han hatade farväl för att det gjorde så att man mindes just den stunden mycket tydligare än allt annat man gjort, känt och varit med om. Han tyckte att hejdå:et förstörde och ville undvika det. Jag hade bara inte väntat mig.. att han skulle fly från det den här gången, med mig.
så därför gör jag så här istället.
Det här har utan tvekan varit min bästa sommar och en jävligt större resa än jag hade tänkt mig. Fast det är ju lite ditt fel att Portland blev andra och sista stoppet ;) Jag menar, vad har jag fått se? Piren, ett tivoli och den här jävla stranden som jag kan utantill, vartenda sandkorn!
Jag skrattade till och skakade roat på huvudet.
Skämt åsido. Jag älskar den här stranden och allt som hänt på den, i Portland.
Jag blinkade hårt till och bortförklarade tårarna i ögonen som en reaktion på att solen var stark.
Du skulle bara våga gråta! Hur gayigt är inte det? Det står säkert ett gäng californientjejer en bit bort och glor på dig, eller din farsa..
Hur väl kände han mig efter bara två och en halv månad? Han prickade ju in sak efter sak. Varför kunde han inte bara komma gående som dom andra dagarna?
Föressten så har jag redan börjat på en låt, helt och hållet inspirerad av dig ;) och..
Det var några överstrukna ord och meningar, precis som att han också hade haft tårar i ögonen och inte riktigt vetat hur han skulle fortsätta utan att det skulle bli det där avskedet han hatade. I alla fall så var det den uppfattningen jag fick.
Jag saknar dig redan Lucas, så tro inte att det här är lätt eller något. Jag hatar bara det där hejdå:et, det är bättre så här.
Love you.
/ M, ”som planeten” haha.

Jag har pussat här.
Det sista stod en bit nedanför och en pil pekade på en tom yta av papperet som var inringad. Det fick mig att flina brett och jag pussade snabbt på samma ställe. Det var en annorlunda men väldigt bra kyss, helt klart.

- Tell me how to get back to
Back to summer paradise with you
and I’ll be there in a heartbeat
I remember where we first kissed
How I didn’t wanna leave your lips
And how I’ve never ever felt so high



Jag hade ändrat mig angående ödes-grejen.
Jag trodde utan tvekan på det nu. Att jag spillde drickan på just Mercurius av alla människor måste ha betytt någonting, att han inte var en av dom människorna som fräste till och knuffade sig förbi, att jag på något sätt valde att stanna kvar där med honom fastän jag inte alls ville erkänna att jag kände mig dragen till honom, att han var där just den kvällen, att pappa sa nej till att jag skulle få följa med mina polare.. Hela min sommar påverkades av det där. Jag var fortfarande påverkad och förändrad.
Borde inte det ödet se till så att vi sågs igen då?



____________________________________________
Textraderna kommer ifrån Simple plans låt 'summer paradise'. 


update

jag känner mig jättedålig som inte lagt upp någonting på så himla länge :( jag trodde att jag hade ett kapitel kvar på datorn, men tydligen var inte fallet så. Och i blocket har jag hittills bara två sidor skrivna på nästa kapitel :( jag har varken lusten eller fantasin till att skriva just nu, och om jag då ska försöka tvinga fram någonting så kommer det inte att bli bra ändå.
Förmodligen är enda sättet att komma igång igen att försöka skriva ändå, trots att det tar emot. Och jag ska försöka.. snart.
Men jag har inte lagt ner crash eller någonting, ifall ni tror det. Utan det ska komma en fortsättning! Jag har ju i alla fall två händelser som jag vet ska vara med; treys födelsedag och resan till canada. Det är bara det där med att komma igång att skriva.

Jag fattar ifall jag bara kommer ha typ två läsare kvar när nästa kapitel äntligen kommer, om ens det, och det är förståeligt. Men jag hoppas att ni få som läser det här inte ger upp hoppet helt om mig :( Om ni vill så får ni gärna skriva er mailadress i en kommentar här nedanför så mailar jag er när det kommit upp någonting nytt. För jag fattar att det kan kännas meningslöst att gå in på den här bloggen där det inte händer någonting. Känner mig som sagt jättedålig.

Trevlig helg på er i alla fall!

ändring

nu kommer jag med en liten efterhandändring.. X) jag har ju tidigare skrivit att trey verkligen gillar panic! at the disco, och att det är dom som max planerar att ge trey konsertbiljetter till. Ingen stor ändring men byt ut panic! till avenged sevenfold istället så behöver ni inte bli förvirrade senare ;)
panic! är nämligen inget personligt favoritband (har ett par låtar jag tycker om, men inte så mycket mer.) och därför blir det svårt att relatera, och det känns som att det kommer bli svårt att skriva ut konsertscenerna när jag inte kan så mycket om bandet och inte kan texterna. så därför byter jag helt enkelt ut dom till avenged sevenfold som jag lyssnar mer på. hoppas det inte gör er allt för förvirrade! (: och lyssna gärna in bandet - dom är superbra.

nästa kapitel är färdigrättat och kommer nog upp inom en ganska snar framtid ;)
men bara om ni lovar att vara duktiga och kommentera!

info

   eftersom jag kom på det här med julspecial ganska så sent så blir det rätt tätt mellan delarna nu ;) för er som missat så finns Sids, Treys och Martins julspecialer att läsa här nedanför.(kommentera jättegärna!) Imorgon kommer Max julspecial att komma upp, och på fredag kommer.. tada! Jens! (premiär för mig att skriva ur Jens perspektiv ;)) och det var också inför den som jag ställde den där.. hrm barnförbjudna frågan ;)
och därefter tänker jag lägga ut nästa kapitel, kanske på självaste julafton ;)
så nu har ni fått en liten planering här ifrån mig i alla fall! ;D

update

jag skriver rent för fullt på nästa kapitel, det blev typ runt 80 sidor handskrivet tror jag XD så en hel del jobb med allt word-skrivande..

men vad hände på senaste kapitlet? vart har alla mina läsare tagit vägen? :o
har ni läst det men inte kommenterat tycker jag faktiskt att ni får göra det (a) som sagt så gör det jättemycket, och kommande kapitel blir ju så klart bättre när jag får höra vad ni gillar och inte gillar =)

update

imorgon(fredag) kommer det nya crash-kapitlet upp =)

update

kan i alla fall meddela att jag skrivit rent nästa kapitel på crash, men vill komma igång med nästa innan jag lägger upp det.
och så skriver jag paralellt på den nya storyn också (m/m givetvis ;)).
så länge får ni fortfarande jättegärna fråga något i den lilla frågelådan jag lagt upp här till vänster =D

nytt extramaterial här nedanför för er som inte sett det (:

Tidigare inlägg
RSS 2.0