I hate (almost) everything about you - del 89

Det hade känts lugnt att festa på onsdagen eftersom balen inte skulle vara förrän på torsdagkväll. Men det var en liten detalj han hade glömt och sedan kommit på först på onsdagnatt när han var på väg hem – lindrigt nykter. Han skulle följa med Nataly och Kajsa på någon fotografering på torsdagförmiddag.
Det var därför en väldigt sliten Liam som mödosamt tog sig upp från sängen när larmet satte igång. Han hade inte hört att Jake och Sarah skulle iväg och ta kort, inte någon utav dom andra killarna heller för den delen. Varför var just tjejerna han skulle gå med så väldigt seriösa?
Kostymen hängde färdigstruken på garderobsdörren men istället för att ta på sig den på en gång var det ett par vanliga jeans och en svart långärmad tröja som åkte på. Han och Andy hade setts så himla lite den här veckan och han ville vara säker på att hinna träffa honom innan balen.
Ytterdörren var olåst så han gick in själv men knackade sedan på Andys stängda dörr. Det blonda håret var än så länge helt ofixat och trots att han skulle ta en dusch direkt han kom hem igen så drogs automatiskt fingrarna genom håret så att det skulle se någorlunda ut – som att emopojken inte redan sett hans hår i alla dess olika stadier.
”Hej.” Dörren öppnades för honom och han la direkt märke till avsaknaden av något leende. Den svarta luggen täckte ena ögat och han hade på sig ett par vanliga träningsbyxor och en huvtröja. Definitivt springkläder.
”Hej”, log han själv och tog några steg in i rummet. Andy var förmodligen bara trött. Och han själv var.. nervös. Han hade inte velat nämna balen något mer senare i veckan, inte ens för (särskilt inte för) att berätta om Nataly och Kajsa. Hela ämnet hade varit så känsligt och han hade inte velat att det skulle bli dålig stämning mellan dom; som det känts väldigt nära till när Andy informerat om att han i alla fall hade en partner och Liam skyndat sig att byta samtalsämne. Fan.
”Får jag se kostymen?” fortsatte han med ett leende. Nervös eller inte, han ville fortfarande såklart se hur Andy skulle se ut. Hur vacker han skulle vara. Även om han alltid var vacker.
”Den är helt vanlig”, sa han med en axelryckning och ägnade mer uppmärksamhet åt att vira upp sladden till plattången han höll i. Han slet dock lite för mycket. Lite för hårt.
”Men jag har inte sett dig i en vanlig kostym”, försökte han och fick en snabb blick från Andy.
”Jag orkar inte ta på mig den nu.”
Ta det lugnt. Han var uppenbarligen inte på humör men det berodde kanske inte på Liam..
 – såklart att det gjorde.
 
”Jaha okej.. Ja jag ska gå med Nataly och Kajsa i alla fall, du vet Nataly i min klass? Och Kajsa går Natur eller något.”
”Jaha.”
Han fortsatte med normal ton trots Andys bistra. ”Vi ska tydligen åka iväg och ta några kort med hennes morbror, om en timme typ. Men.. vi kommer ju se varandra där inne i alla fall? Ikväll menar jag.”
”Ja säkert..” Andy gav honom inte ens någon blick den här gången utan gjorde istället en ansats att sätta i kontakten till plattången.
”Alltså..” Han tappade tålamodet. Han kunde inte hjälpa det. ”Vad fan är du så sur över?! Du sa att det var okej att vi hade det så här ett tag till! Det handlar om två dar till Andy, och än sen; det är en jävla bal bara. Vi behöver inte ens gå. Jag vill inte ens gå, det är ju bara för morsan skulle bli så besviken annars”, sa han med sammanbiten röst innan den istället blev allt högre. ”Det är en töntig bal, var glad att du har Lisette! Jag hade egentligen inte ens velat gå med Nataly..”
”För mig betyder den något!” kastade Andy ur sig. ”Fattar du inte det?! Jag är så jävla trött på dig, vi borde inte ens ha gett det här en ny chans”, sa han och drog häftigt undan luggen.
Dom såg på varandra i några sekunder. Andys ögon kallare än han någonsin sett dom.
”Du menar inte det där”, pressade han sammanbitet fram.
”Jo det gör jag! Jag skiter i om vi ses där inne eller inte, jag fattar inte ens varför du säger så..”
”Men fan kan du bara sluta! Jag säger ju att vi kan skippa balen båda två men du ska bara klaga på mig! Du kanske har rätt i att vi inte borde ha försökt igen för du försöker bara sätta dit mig hela tiden; och det är så jävla taskigt när du sagt att det är okej, att vi kan stå ut.”
”Det där är bara orättvist Liam..”
”Är jag orättvis?! Ena dagen säger du att det är okej, att du förstår, att vi kan ha det så här den korta stunden som är kvar, och nästa dag är du förbannad eller bara tjurig och försöker få mig att må ännu sämre över det!”
”Jag har känslor Liam! Dom kan faktiskt ändras från dag till dag ibland, men det fattar väl inte du eftersom du är helt jävla känslokall!”
Det kändes som ett slag i magen och en hink med iskallt vatten över huvudet på samma gång. Och någonstans inombords kokade det. Med rejäl ansträngning svalde han hårt ner klumpen i halsen men tillät sig inte att tänka på den brännande känslan bakom ögonlocken.
”Du vet inte ett skit om vad jag känner.”
Andys händer var knutna men underläppen darrade till en gång. ”Du känner ingenting! Det är det som är problemet!”

Dörren slog igen efter honom och i samma stund som han häftigt drog efter andan tyckte han sig höra ett liknande ljud inne ifrån Andys rum. Med tårar som hotade att tränga fram vilken sekund som helst skyndade han över till sig och drog med darrande händer av sig kläderna innan han vred på duschstrålen på max. Väl under vattnet skulle dom salta dropparna inte märkas lika tydligt.

Andy gjorde ett tredje försök med kajalen men den smetades återigen ut när tårarna än en gång bildade en ny flod. Den stängda dörren frambringade fortfarande ljudet av hur den smällde igen i hans huvud. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här..
Han var en idiot! Han hatade honom.
Han hade sagt att han var känslokall.. Han som ju egentligen tyckte att Liam gjort sådana framsteg när det gällde just den biten..
Liam hade varit minst lika elak själv.
Vad trodde han? Att han skulle vara jätteglad när han helst av allt velat att dom två skulle gå tillsammans, men att det inte skulle hända?
´och det är så jävla taskigt när du sagt att det är okej´
´Jag är så jävla trött på dig, vi borde inte ens ha gett det här en ny chans ´
Floden blev ännu kraftigare och han begravde ansiktet i händerna.

”Sådär det blir jättebra, jag tar några från en annan vinkel också”, sa Natalys morbror Benjamin och tog några steg åt sidan.
”Liam du skulle ju hålla handen här..”, påminde Nataly och gav honom en lite irriterad blick. Han hade redan hunnit fått några sådana. Hon hade på sig en aprikosfärgad lång sidenklänning, det röda håret var uppsatt i någon avancerad frisyr fäst med vita pärlor och om han bara hade kunnat koncentrera sig hade han säkert kunnat konstatera att hon var vacker.
”Men ja jag vet..” Med en lätt darrig suck la han handen på hennes axel och försökte få fram ett leende.
”Liam, kan du vrida lite på dig till vänster tror du?” undrade Benjamin och han gjorde som han sa. Bara för att sekunden senare låta handen falla ner från Natalys axel igen. ”Kan jag ta en cigg bara? Jag måste..” Han började gå därifrån men hann inte många steg förrän den rödhåriga var ikapp honom.
”Vad är det med dig? Är något fel Liam? För seriöst du beter dig jävligt drygt..”
Han skakade på huvudet och drog upp ärmarna på den svarta kavajen som kändes alldeles för varm. ”Det här är jävligt drygt! Jag sa aldrig att jag ville vara med på de.. förlåt, jag..” Handen drogs genom håret medans han försökte samla sig. ”Jag behöver en cigg bara..”
Han fick en uppgiven huvudskakning till svar men hon lät åtminstone bli att säga någonting och vände sig sedan om mot Benjamin. ”Vi kan väl ta några kort på bara mig och Kajsa så länge?”

Rökpausen hade inte gjort det hela särskilt mycket bättre utan han hade fortsatt varit okoncentrerad och otålig resten av fotograferingen, vilket gjort både Kajsa och Nataly irriterade i sin tur. Benjamin hade försökt få upp stämningen så gott det gick och visst, det hade blivit en hel del kort som säkert var okej, men när dom åkte hemåt igen kändes det som att ingen utav dom längre såg fram emot balen. Och det var helt och hållet hans fel.

”Ha det så jättekul ikväll nu”, log Cathy när han öppnade bildörren för att gå av utanför Natalys hus. ”Får ja se så fluga..”
”Den sitter bra morsan”, flinade han och satte ner ena foten på asfalten.
”Jag vet, du är så himla fin. Visst sa du att bilen var vit som ni skulle åka i?”
Han nickade och hukade sig ner för att kunna se in i bilen på sin mamma. ”Japp, vit och ganska låg. Men jag måste gå nu, hejdå”, log han snett och stängde dörren innan det skulle komma några jobbiga mammatårar.
Han hade sovit ett tag efter att han kommit hem från fotograferingen och om han lät bli att tänka på att han och Andy fortfarande inte hade pratat med varandra så mådde han åtminstone bättre än han hade gjort i förmiddags. Det skulle kanske bli kul med balen ändå. Och han och Andy skulle bli sams igen. Han visste bara inte när.. men dom var tvungna att bli det. Dom måste bli det.
”Tjena”, log han när Nataly öppnade dörren. ”Sorry för tidigare idag, jag hade en dålig morgon bara.” Innan hon hann svara någonting tog han fram den orangea handledsblomman ur påsen han hade med sig.
”Men Liam”, utbrast hon med ett stort leende. ”Vad gulligt av dig! Det hade jag ärligt talat inte väntat mig.”
”Nu känner jag mig förolämpad”, flinade han och trädde på den på hennes arm. ”Är Kajsa här än? Jag har en till henne också..” Han tog upp även den blåa blomman och klev sedan in i hallen. Han hade såklart inte haft en tanke på att killen väntades ha med någon slags blomma till sin partner utan det hade han sin mamma att tacka för – men det behövde ju inte dom få veta.

Andy öppnade dörren med ett stort leende. Den utsmetade kajalen och dom rödsprängda ögonen var inte längre närvarande och han visste att det här skulle bli en bra kväll. Han tänkte inte ljuga för sig själv och låtsas som att allt kändes bra – för det gjorde det aldrig när han och Liam var osams, men dom hade varit ledsna och arga båda två och sagt sådant dom inte menat, sagt det på onödigt hårda sätt också. Liam trodde väl inte på riktigt att Andy tyckte att han var helt känslokall? Visst förstod han att han var besviken över balen bara och att han därför sagt andra saker som han inte hade menat? Och den andre var inte alls ´så jävla trött´ på honom? Han hade också varit arg och kanske innerst inne ledsen han också över att dom inte kunde gå tillsammans, arg på sig själv – men att det istället gått ut över honom. Han tyckte inte alls att Andy försökte sätta dit honom på något sätt. Han hade bara varit upprörd och gått in i försvarsställning. Inget mer än så. 
Han tänkte se till så att det blev en bra kväll.
”Hej, gud, vad fin du är!” sa Jens efter att ha sett på honom uppifrån och ner och sedan gett honom en stor kram.
”Äh, tack”, flinade Andy generat och kastade en snabb blick ner på sig själv i den svarta kostymen. Skjortan under var vit och en smal svart slips var knuten runt halsen – lite för tight för hans smak då han annars körde den klassiska emostilen med slips löst runt halsen och en vanlig långärmad tröja. Men han kände sig ganska fin ändå – för att inte tala om ovan. Han hade hajat till ett flertal gånger när han gått förbi spegeln i hallen. Han tog sig sedan tid till att studera Jens. Kavajen var mörkgrå och smal, skjortan vit och självklart hade han valt en fluga; en blågrå med svarta prickar. Det brunlockiga håret levde lite utav sitt eget liv precis som vanligt och ögonen såg väldigt glada ut där bakom dom svarta glasögonen. Han såg perfekt ut.
”Du är också hur fin som helst”, log han. ”Tack igen för att du gör det här för mig.”
”Självklart, jag vill ju. Det kommer bli jättebra.”
Andy lät Jens kliva in och stängde sedan dörren efter honom. ”Mamma glömde sin mobil på jobbet så hon är iväg för att hämta den bara, men hon var jättenoga med att säga att vi inte fick åka härifrån förrän hon tagit kort på oss”, sa han och himlade med ögonen.
Jens log tillbaks men Andy såg hur någonting fladdrade förbi i hans tidigare så glada blick och han ville helst slå sig själv i huvudet. Det kanske var han som var känslokall. Hade det här varit tidigare så hade dom förmodligen hållit varandra i hand på dom bilderna, pussat varandra.. Andy tyckte att det blev jobbigt att tänka på så hur måste det inte kännas för Jens då? Fina, fina Jens som kanske fortfarande..
”Fast hon har redan tagit säkert hundra bilder på mig så hon borde faktiskt nöja sig”, tillade han i ett försök att rädda situationen. Om det lilla skrattet lät äkta eller inte kunde han inte avgöra.
”Pappa är och hämtar bilen nu i alla fall så han kommer om ett tag”, sa Jens och bytte till Andys tacksamhet samtalsämne. Han ville inte att han skulle ha ledsna ögon..
”Okej, vad bra”, nickade han snabbt. ”Jag vet att det inte är typ New york fashion week vi ska på men
jag är seriöst jättenervös för när vi ska gå ur bilen och längs den där mattan”, erkände han roat och lutade sig mot väggen när Jens satte sig på den låga byrån.
”Jag med! Kul om man ramlar ut genom bilen eller något dumt”, flinade han tillbaks och det sorgsna i blicken verkade åtminstone ha försvunnit tillfälligt. ”Är du okej Andy?” fortsatte han sedan och den svarthårige blinkade snabbt till. 
”Ja, absolut, det är bra.”
Det kändes bara som att det var lite för mycket känslor just nu. Klumpen i magen fanns trots allt där ändå efter det där bråket, han kände sig nästan skyldig över att han bjudit Jens när Liam inte visste något om det, klumpen från magen hade spridit sig upp till halsen när Jens sett sådär låg ut och han började ångra att han frågat honom. Inte för att han inte ville gå med honom utan för att det kändes som att det sårade Jens. Och mitt i allt kände han sig förväntansfull inför balen; även om det kanske var fel utav honom i det här läget. 
”Det är det inte..”, sa han försiktigt och reste sig upp. ”Vill du prata om det?”
Andy skakade på huvudet, ryckte på axlarna och bet sig sedan i läppen. ”Jag bara.. känns det här okej för dig? Jag vill inte.. om du ångrat dig så är det helt okej för mig, jag förstår om.. du vet.”
”Andy.. jag sa ju i skolan att jag inte skulle ha sagt ja om jag inte hade velat, och det menade jag”, sa han och gav honom en menande blick som för att förtydliga vad han sagt. ”Det känns mer än okej, jag lovar. Jag tycker liksom om att umgås med dig även om det är som kompisar du vet”, sa han och ryckte lätt på axlarna. ”Jag tror att det skulle vara jobbigare att undvika dig, ifall vi helt brutit, för då skulle jag bara tänka på det som varit och påminnas varje gång jag såg dig. Nu.. skapar vi ju nya minnen på kompisbasen och det känns okej. Än så länge i alla fall.”
Han beundrade hur modig Jens var, hur han kunde se honom i ögonen hela tiden, hur han kunde stå där och prata om sådant som till och med måste vara ännu jobbigare för honom än för Andy och att han lyckades förklara på ett så.. fint sätt ändå. Dom skapade faktiskt nya minnen. Ändå ömmade det i hans hjärta när han tänkte på vad Jens kände för honom och att han inte kunde besvara det.
”Du är så himla fin”, sa han tyst och tog det korta steget fram till honom innan han la armarna om honom -dumt eller inte; han kunde inte låta bli. ”Det finns någon lyckligt ovetande där ute som inte ens vet om att han kommer träffa dig än.”
Jens andades ut i ett lågt skratt och Andy kände hur han grep tag lite om hans kavaj i ryggen. ”Kanske det.”
”Det vet jag att det gör.”
Dom avbröts av en tut-melodi och Jens flinade till och skakade på huvudet. ”Pappa ser verkligen fram emot att köra oss.. Är du beredd att göra lite historia där borta eller?”

[16:59] Förlåt för imorse. Du har all rätt att vara arg och jag borde inte ha skrikit mot dig. Fan jag älskar ju dig. Förlåt att det inte är jag som tar dig till balen, förlåt att jag inte är den killen du förtjänar. Jag menade inte det där med att du skulle försöka sätta dit mig på något sätt, det är klart att du blir ledsen och arg.

[17:07] Men fattar du inte hur det känns för mig också? Jag tycker redan allt är asjobbigt, även om det liksom är mitt eget fel, och det blir tusen gånger värre när du vänder det mot mig på det där sättet. Och jag är för fan inte känslokall, jag fattar inte ens hur du kan säga något sånt, jag försöker öppna mig för dig varenda jävla dag Andy. Men jag är inte som dig, jag är inte nått uppslaget känslolexikon, sorry men jag är inte det.

[17:10] Jag älskar dig. Och du vet det. Försök inte lura i mig något annat, du vet att jag älskar dig mest av allt för fan.
Du ångrar inte att vi gav det här en chans till eller hur? Det var bara något du sa..? För jag menade det inte när jag sa att jag höll med.

[meddelanden raderade – ej skickade]


I hate (almost) everything about you - del 88

Han hade inte direkt något mer alternativ. Matilda hade han skämt ut sig inför för länge sedan, när han trott att hon var på väg att fråga honom om balen när hon i själva verket ville att han skulle snacka med Jake åt henne. Den där medlidsamma blicken och ´Åh nej.. du trodde att jag skulle fråga dig?´ Så fruktansvärt förnedrande. Killarna hade redan sina partners. Lollo var inte ett alternativ efter deras kväll på kryssningen. Och kryssningen ja, som ledde fram till det där sista alternativet. Nataly som hade tjatat på honom sedan i oktober att dom borde gå med varandra, men som han hela tiden undvikit att svara på ordentligt för att han hade haft något töntigt hopp om att han skulle hitta sin drömtjej att fråga; så att det skulle betyda något. Nataly som han hade dansat med på studentkryssningen och som han till sist suckat åt och sagt att ´jaja, vi går väl då.´ Nataly som hade blivit fly förbannad. ”Jag vill inte vara något slags välgörenhetsfall, typ att du går med mig för att vara snäll.” Hans egna, inte särskilt övertygade ´Men jag vill.´ Och slutligen ”Vet du, skit i det Liam! Du kommer få gå helt själv, du är medveten om det va?” innan den rödhåriga tjejen stormade av från dansgolvet.
Lät som en jättebra idèe att fråga henne. Verkligen.
Men studentkryssningen var länge sedan och dom hade ju såklart snackat med varandra i skolan efter det. Hon skulle säkert bli.. glad.

”Va? Ursäkta?”
Liam drog en hand över nacken där han stod i dörröppningen till det vita huset. Ett plus för att han inte skickat ett sms i alla fall.
”Vill du gå på balen med mig?” frågade han igen.
”Alltså, du är medveten om att den är på torsdag va?”
Han nickade. ”Japp. Jag har haft mycket i huvudet på sistone.. det har hänt lite saker och så.” Det kunde vara bra med lite medlidande i det här läget. Och ja det var helt medvetet att han bet tag i läppen och slog ner blicken en kort stund.
”Och då tror du automatiskt att jag inte har någon att gå med?”
”Har du?” frågade han och pressade fram ett leende.
Nataly drog det röda håret över ena axeln. ”Ja jag och Kajsa ska gå.”
”Så ingen av er har en kille att gå med alltså? Då är det ju helt perfekt att ni kan få dela på mig”, sa han och det sneda vanliga leendet var på plats.
Hon suckade och såg på honom men att hon inte svarade på en gång var definitivt positivt och han tog därför tillfället i akt att fortsätta. ”Kom igen, det blir asbra. Du sa ju själv att du ville dansa med mig. Och jag är snygg i kostym också.”
Det syntes att hon kämpade för att hålla tillbaks det men till sist var det där ändå; ett litet roat leende på läpparna.
”Jag ska höra med Kajsa, men tycker hon inte att det är okej så är det ett nej. Okej?”
”Absolut”, log han snett. ”Men det är inte särskilt troligt.”
”Liam..” Nataly såg ner en kort stund med ett nästan generat leende och drog sedan undan den vågiga luggen när hon såg upp igen. ”Ibland är du så dryg att det nästan blir charmigt, men det är du säkert väldigt medveten om? Och sluta med det där sneda leendet.”
”Vadå, för att du inte tycker om det eller?” frågade han retsamt.
”Precis. För att jag inte tycker om det. Jag ringer dig sen, okej?”

*
Tisdag. Han skulle förmodligen alltid minnas att det varit en tisdag. Eller så skulle han inte komma ihåg det alls för att det hela kändes så overkligt och sjukt och.. Han hade haft en enda sista chans.
”Liam?” När han inte svarade, mest för att han inte ens varit säker på att han verkligen hört något, blev Jakes röst en aning högre. ”Liam vad fan har hänt?”
Han såg upp från där han satt på golvet i korridoren, med knäna uppdragna och armarna vilande mot dom samtidigt som han fortsatte vika ihop häftet tills att det blev allt mindre och mindre. Han visste inte vart han skulle göra av det.
”Men hallå vad har hänt? Varför säger du inget? Mår du dåligt?”
Utan att svara räckte han honom pappershäftet som nu var så pass litet att det skulle ha fått plats i hans ficka.
”Vad..” Jake tog förvirrat emot det och började veckla ut det. ”Shiet, det är ditt matteprov..?”
Liam nickade.

Han kunde inte ens säga till Lundkvist att snabba på sig att ta fram det jävla provet eftersom käkarna var tillfälligt ihopsvetsade. Knogarna var förmodligen vita så hårt som händerna var knutna men eftersom blicken stirrade på skrivbordslådan Lundkvist öppnade så kunde han inte kontrollera om det stämde. Det där hade varit hans allra sista chans. Antingen skulle han ta studenten på fredag eller så skulle han hoppa av skolan idag. Helvete, han klarade inte det här. Han ville inte hoppa av. Han ville inte ha tillbringat alla dom här åren i skolan helt i onödan. Han ville inte göra sin mamma och Andy besvikna. Gud, han kunde verkligen inte göra det hä..
”Varsågod.”
Han ryckte åt sig provhäftet och bläddrade så våldsamt att sidorna egentligen borde ha gått sönder.
G
”Grattis Liam, det där fixade du hur bra som helst. Det var två små fel bara, annars var allt helt korre..”
”Jag är godkänd..?”
”Du har ett godkänt i matte Liam.”

”What the fuck.. Det är ju ett jävla G Liam!” utbrast Jake och såg chockat på honom. ”Varför.. vad fan sitter du här för? Du har ju klarat skiten!”
Han nickade och svalde. ”Jag vet. Jag är godkänd i matten Jake, fattar du..? Dom kan inte ta tillbaks det nu, jag har fullständiga betyg och jag kommer få ta studenten och.. Jag fattar inte, jag tror inte att jag fattar det. Jag är godkänd, eller hur?”
”Kompis.” Jake log bredare än han någonsin sett honom göra och sjönk ner på huk framför honom. ”Du ser helt chockad ut! Men ja, du är godkänd, det står ett fett G där”, sa han och la handen på hans axel.
Liam nickade igen och såg ner på häftet i Jakes andra hand. Det var verkligen ett G.
”Du borde nog skicka ett sms till Andy.”
”Ja..” Han andades ut i ett lågt skratt, han var nog faktiskt chockad. ”Jag går ut ett tag.. Vi ses på..”
”Engelskan”, fyllde Jake flinande i åt honom. ”Grattis Liam.”

”Hallå?”
”Tja.”
”Vad vill du Li.. vänta lite jag ska gå ut från matsalen bara.” Sorlet i bakgrunden dog långsamt ut innan Andys röst hördes igen. ”Hej, vad vill du? Har det hänt något? Du är väl också i skolan..?”
”Jag är godkänd.”
”Va?”
”Jag är godkänd i matten, jag fick tillbaks det för en stund sen och jag.. jag klarade det.”
”Liam”, pep Andy till. ”Är det sant?! Gud, jag viss.. jag ser dig nu.”
Liam vände sig om i riktning mot matsalen och mycket riktigt stod Andy långt där borta. Ändå kunde han sig tycka se hans leende.
”Hej..”, flinade han dumt.
”Jag sa ju att du skulle klara det! Åh, jag är så stolt över dig.”
Han fortsatte se på honom medans han hade telefonen tryckt mot örat. Det var konstigt att vara så nära honom men ändå så långt ifrån. Men han tyckte om att höra hans röst samtidigt som han såg honom. Det här var ett väldigt bra alternativ när dom inte direkt kunde springa fram och krama varandra mitt på skolgården.
”Tack”, viskade han och såg sedan hur Andy la fingrarna mot läpparna för att därefter låtsas blåsa iväg pussen mot honom. Det var en väldigt diskret sådan och om det befunnit sig några andra utomhus för tillfället hade dom förmodligen inte ens lagt märke till det, men Liam gjorde det och han bet leende tag i läppen.
”Vi ses hemma sen?”

Han ryckte ur ena hörsnäckan när han tyckte sig ha hört en knackning på dörren. I nästa stund öppnades den och hans mamma kom in på rummet.
”Liam, jag vet inte vad det är för envist du håller på med men nu vill jag faktiskt veta om du ska gå på den där balen överhuvu..”
”Jag ska gå på balen”, avbröt han med en suck. ”Med Nataly och Kajsa. Det blev bestämt igår”, sa han med en axelryckning. ”Så chilla morsan..”
”Säg inte åt mig att ´chilla´”, sa hon och gav honom en inte helt road blick. Hon hade uppenbarligen inte haft en bra dag på jobbet. Dessutom hade hon säkert föreställt sig när hon knackade på dörren att han skulle säga att han inte bestämt sig om balen. ”Men det var ju trevligt att höra, du har ju din kostym i alla fall.”
Han nickade. ”Ja, det är inget mer vi behöver fixa så sluta stressa en stund, snälla.”
Hon började att dra ur hårsnodden från den slarviga knuten men den verkade inte vilja samarbeta och en frustrerad suck hördes från henne. ”Har du inte några läxor du behöver göra? Är du säker på att..”
”Jag fick godkänt på matten”, avbröt han än en gång och såg upp på sin mamma från sängen. Hon verkade helt komma av sig innan hon istället sprack upp i ett leende; knappt ett spår av det där trötta och irriterade.
”Vad säger du gubben? Har du fått godkänt?”
Han nickade och kunde inte hålla tillbaks sitt eget leende. ”Lite sent kanske men det är klart nu i alla fall.”
”Men Liam, åh duktiga du!” Hon var snabbt framme vid sängen och när han satte sig upp kramade hon hårt om honom. ”Vad stolt jag är över dig. Bra kämpat gubben.”
Fastän han i vanliga fall kände sig obekväm med den där sortens berörelse kändes den nu istället väldigt bra och han kramade tillbaks. Han var också stolt.
”Jaa det var sjukt lättande, jag kommer aldrig i hela mitt liv öppna en mattebok igen nu.”
Cathy log mot honom. ”Förlåt att jag lät så sur. Nu tycker jag att du och jag går ut och äter eller något ikväll, för att fira.”
”Morsan..”, flinade han. ”Så stort är det inte, alla har fått godkänt för länge sen, på första provet dessutom.”
”Det spelar väl ingen roll, du har kämpat jättemycket och nu fixat det. Det är klart att vi ska fira det, och du sa väl att det här var enda vilokvällen?”
Han drog fingrarna genom håret och flinade igen. ”Ändrade planer, vi ska köra ölbrännboll istället, men det är inte förrän senare så vi hinner äta innan isåfall.”
Cathy såg inte helt glad ut över den informationen. ”Det låter som att det innebär väldigt mycket drickande?”
”Morsan, vi kommer supa hela veckan, det är det studentveckan går ut på. Jag är ju knappt nykter sedan igå..”
”Okej jag vill inte höra Liam. Var rädd om dig bara, kan du lova mig det?”
Han ryckte flinande på axlarna.
”Liam!”
”Men ja! Jag kommer vara rädd om mig – vad det nu innebär.”
Hon suckade tungt och reste sig upp från sängkanten. ”Ja jag får väl vara glad över att du åtminstone inte är på någon sån där studentresa. Men på torsdag får du faktiskt ta det lugnt, det kommer ni väl göra? Du kan inte komma full till balen Liam..”
”Det är lugnt, det är klart jag inte kommer vara det. Det spar jag väl till där inne isåfall.” Han skrattade och såg upp på henne. ”Förlåt! Jag lovar. Jag kommer fortfarande vara vid medvetande på studenten och jag kommer inte snubbla ut ur bilen på balen.”

[21:05 nytt meddelande- Liam] Är du fortfarande hemma? Kan jag komma över?
[21:06 sänt meddelande] Ja jag är hemma =)
Han visste att Liam skulle träffa sin klass för någon ölbrännboll senare och han själv skulle också iväg på en fest i en klasskompis sommarstuga med resten utav klassen, men han och Nicholas skulle ta bussen först om en timme. Det dröjde inte många minuter förrän Liam gläntade på dörren och sedan kom in.
”Tja.”
”Hej, och grattis igen! Gud vad glad jag är för din skull”, log han brett och la armarna om Liams midja.
”Tack babe.” Han flinade som att det inte var världens största grej men han kunde inte dölja det där lyckliga glittret i ögonen. 
Deras läppar mötte varandra men innan kyssen fått djupna tillräckligt mycket för Andys smak drog sig Liam undan och han såg besviket upp på honom. ”Jag var inte klar med dig..”
Den blonde såg bara roat på honom och verkade inte känna sig skyldig alls. Elak.
”Jag har en sak till dig..”, sa han och vände sig om för att ta upp en papperskasse han tydligen haft med sig. ”Jag skulle aldrig ha klarat den där matten om det inte var för dig och..”
”Det skulle du visst ha gjort Liam.”
Han skakade bestämt på huvudet. ”Nej det skulle jag inte. Och du hjälpte mig till och med när jag fortfarande betedde mig som ett as mot dig, fastän du inte alls borde ha gjort det. Så tack, för allt.”
Andy kunde inte ignorera värmen som spred sig i hans bröst. Kanske att Liam hade behövt den där pushen för att verkligen komma igång, och hjälp med att förstå att han visst kunde, men Andy tänkte absolut inte ta åt sig hela äran för att han nu hade fått sitt godkänt. Liam stod för den största delen utav det. Trots det så kändes det väldigt bra att höra honom säga det där, att han uppskattat allting; även när Andy själv tappat humöret över idioten som kommit över till honom för att kräva hjälp och sedan varit sjukt otrevlig och kastat böcker ifrån sig.

”Jag vet inte om det här är rätt nu, du kanske vill ha någon annan sort men.. Jag har kvitto isåfall.”
Andy tog emot påsen och drog sedan långsamt upp ett ljusgrått skissblock och två pennor. Nu kokade värmen där inne i bröstkorgen.
”Liam..”
”Det var inte rätt, eller hur?” frågade han osäkert men Andy log bara innan han ställde sig på tå för att ge honom en puss.
”Det blir hur bra som helst, tack! Du hade inte behövt.. Du är så gullig”, log han stort och drog tummen över bladen för att bläddra igenom dom.
”Det där med gullig Andy..”
”Lägg av, du är gullig hur gärna du än inte vill vara det”, retades han och vred på pennorna. ”Jag vill rita dig någon gång..”, sa han och såg upp, mer seriös nu.
”Vill du?” frågade han förvånat. Hur kunde han ens bli det? Varför skulle han inte vilja rita av det där vackra ansiktet? Varför skulle han inte vilja få studera varenda liten linje, vinkel och drag i hans ansikte? Innan han hunnit svara något fortsatte Liam. ”Eller vad pratar vi om för slags porträtt isåfall? Den sexiga varianten ala Titanic?” frågade han med höjda retsamma ögonbryn.
Andy skrattade till och såg upp på honom. ”Du sa ju till mig att du inte ens sett den, så hah! Avslöjad. Men visst, vi kan ta den varianten, du kan vara iklädd endast gitarren.”
”Spännande.”
Dom såg på varandra med busiga blickar innan Liam lutade sig ner för att fånga upp hans läppar. 

”Vi skulle kunna börja på en gång..”, mumlade han mot hans axel efter att ha dragit ner tröjan en bit över den.
”Helt okej för min del.” Liams fingrar hade letat sig upp till hans tuperade bakhuvud och greppade tag lite extra om det hårspraysfixerade håret när Andys läppar vandrade vidare mot den lilla gropen vid halsen.
Precis som läpparna vandrat lät han händerna vandra upp innanför hans tröja och smekte långsamt fingertopparna över den släta magen och vidare upp mot bröstkorgen. Det verkade som att det var en uppskattad beröring då en något frustrerad suck lämnade den blonde.
”Du vet att jag inte kommer kunna släppa iväg dig på den där festen va..?”
”Du menar att du tänker skippa brännbollen?” frågade han och lät två fingertoppar leka över en hård bröstvårta.
”Vi komm- ah vad gör du..” Liam andades tungt ut och drog honom genast närmare sig. ”Vi kommer komma lite sent i alla fall”, avslutade han meningen och lät sina egna händer leta sig in under den långärmade tröjan Andy bar.
Han kunde inte låt bli att älska hur Liam drog dom kortklippta naglarna över hans rygg.
Han kunde inte hindra en egen plågsam suck när den andres höfter trycktes närmare hans och fick särskilda områden att komma betydligt närmare varandra.
Han kunde inte vänta med att slita av Liams tröja och otåligt styra honom bakåt mot sängen.

? (:

hej guys, vill bara kolla ifall det fortfarande är några som läser här ifall det är någon idèe att jag lägger upp fler av kapitlen? ^^ 


RSS 2.0