I hate (almost) everything about you - del 55

okej det här kapitlet var asjobbigt. och samtidigt tyckte jag om att skriva det. (vad är det med en när man tycker om att plåga sina karaktärer fastän man älskar dom så mycket haha? <3) i alla fall: berätta vad ni tyckte!!
 
”Hej, kan du.. komma över?” 
Liam släppte bläckpennan han suttit och snurrat mellan fingrarna. Det lät inte som ett ´Jag saknar dig redan och vill att du ska komma hit nu!´-kan du komma över?´ Det lät som ett ´kan du komma över´ som Liam ville säga nej till. ´Nej jag kan och vill inte och kan vi inte ses imorgon istället när du inte låter på det här sättet?´ 
”Okej, jag ska bara.. jag kommer snart.” Han tvingade fram ett leende fastän Andy inte kunde se honom och tryckte sedan av samtalet. 
Dom senaste dagarna, veckorna egentligen, hade inte varit jättebra. Hemma hade det varit bra; dom hade legat ihopslingrade i Andys säng ett flertal nätter, fnissat sig igenom töntiga filmer och till och med gett sig på ett försök att baka paj. Men det var hemma. I skolan hade det inte varit lika bra och av någon anledning hade småsakerna känts mycket större på sistone. Fastän Liam skickat iväg sms ibland och undrat om Andy ville ses bakom skolan, bara för att få lite tid tillsammans, fastän han lyckats undvika flera möten i korridoren och att snabba blickar, som bara var deras, utbytts från olika håll i cafeterian emellanåt så hade det inte känts helt bra. Det var klart att det aldrig hade känts bra att vara elak mot Andy sedan dom stod på vägen och blottade sina känslor för varandra, men det kändes jobbigare nu. Kanske för att känslorna som han trott inte kunde bli starkare faktiskt hade blivit det. 

”Tja.” Liam gick in på Andys rum och slog sig ner bredvid på sängen, lutade sig mot honom och placerade en lätt puss på dom mjuka läpparna. ”Ingen träning?”
Läpparna kändes konstigt stela under hans. 
”Nej den blev inställd för att det regnat så sjukt mycket. Planerna var typ..” Han avbröt sig själv och sättet han vred händerna på fick oron i Liams mage att bli ännu värre. 
”Ajdå, vad typiskt. Men då kan vi väl köra lite fotboll på x-boxen istället?” flinade han. 
”Jag tycker inte att vi ska ses på ett tag.”
… 
”Va?”
”Jag tror det är bra om vi är ifrån varandra ett tag”, sa han och lät otäckt lugn. Andy. Hans Andy. Emopojken. Den finaste han visste. 
”Vadå, jag..” Han drog en hand över nacken och försökte samla sig. ”Varför skulle vi inte.. vad menar du? Vill du inte träffa mig eller vadå?”

Andy svalde diskret och tvingade sig själv att hålla blicken stadig, att inte flacka undan med den eller på annat sätt avslöja för Liam hur nervös han var. Han hade tänkt på det här i flera nätter. Under flera dagar.  Veckor. Och för varje gång hade det känts jobbigare. Men på samma sätt hade det känts mer som ett måste för varje gång. Han behövde det här. 
Det tog för mycket energi av honom att utsätta sig själv för det som hände i skolan så gott som varenda dag. Inte för att Liam dunkade hans huvud i väggen eller stod och skrek att han skulle ta livet av sig. Egentligen så hade ju den senaste tiden varit tusen gånger bättre än hur det varit innan han och Liam.. innan ´Fattar du inte att jag tycker om dig?!´ och han visste att Liam försökte. Andy tyckte också att dom hade det hur mysigt som helst hemma, att allt kändes perfekt och att det inte var så himla länge kvar tills skolan slutade och det skulle vara bra hela tiden. Fast i skolan, under nätterna när han låg ensam i sängen eller Liam hade somnat bredvid honom så smög sig tankarna på; han ville inte göra det här. Inte just nu i alla fall. Kanske inte alls. 
”Liam, jag.. jag tycker också det här är jobbigt..” Han bet sig hårt i läppen och påminde upprört sig själv om att han inte fick börja svamla. Liam skulle inte ta honom på allvar då. Han skulle tro att det gick att kyssa bort det han precis sagt. Att en fjäderlätt puss bredvid örat skulle få honom att glömma. Att en smekande hand över magen skulle få honom att säga att han inte menat det han tidigare sagt. 
”Men jag vill inte att vi ses på ett tag. Okej? Jag tycker det är för jobbigt och om du verkligen bryr dig om mig så respekterar du det. Jag mår inte bra utav det här och jag tror inte att du gör det heller.”
”Lägg av, Andy.. jag fattar att du tycker det är jobbigt, jag gör också det! Men det är väl ändå värt det, va? Vill du hellre sluta ses helt och hållet? Vad ska bli bättre av det?” Desperationen lyste i Liams ögon. Andy visste att han inte var så arg som han lät. Han var ledsen och rädd och det krossade Andy inombords. ”Jag vill inte vara utan dig. Jag kan bara inte.. jag vågar inte, okej? Jag vågar inte bara låta alla få veta, inte nu.. men det handlar ju inte om dig utan om mig. Andy..” Handen greppade hans, dom mjuka fingrarna flätade sig in mellan hans och ögonen bad honom. Skrek åt honom. Viskade. Bad ännu mer. ´Säg att allt är bra.´
Han drog åt sig handen. 
”Men det kanske inte räcker att du skulle vilja. Inte nu i alla fall. Jag säger inte att.. vi aldrig mer ska ses eller att det här..” Han gjorde en gest med handen mellan dom men rösten dog ut. ”.. men det funkar inte nu.”

Liam svalde hårt och nickade. Det var ingen mardröm. Det var på riktigt. Det stack i ögonen på ett sätt som han knappt förstod och han nickade igen. 
”Okej.”
Han reste sig upp och drog hastigt handen genom håret igen innan han gick mot dörren. Det kom inget ´Liam, vänta.´ Bara tystnad. 

Det var först när han stapplat upp för trappan på ben som hotade med att vika sig när som helst och med läppar så hårda och sammanpressade att dom skulle kunna tas för sten och splittras i småbitar om han tillät sig att dra efter andan. Han frös så att det gjorde ont i kroppen och det fortsatte att sticka på det obehagliga sättet i ögonen, brände honom bakom ögonlocken och tvingade ner stickandet vidare mot näsan. Gång på gång svalde han utan att känslan ville ge med sig och till sist satt han på sängen med tänderna begravda i underläppen och knytnävarna tryckta mot ögonen så hårt att det gjorde ont.

Andy gick längs den våta asfalten med en tung klump i magen. Han hade hoppats att den skulle minska i storlek efter att han äntligen sagt det, när det äntligen var avklarat och.. men det kändes inte bra alls efter att Liam försvunnit ut från hans rum med dom smärtfyllda ögonen och dom knutna nävarna. En darrig utandning tog sig ut mellan hans läppar och blicken sökte sig än en gång ner till skorna. Det hade varit för det bästa – han visste ju det. Han var tvungen att tänka på sig själv ibland. Hur svårt det än var. Särskilt när han trott att han fått precis vad han ville. Ändå hade något litet saknats. 
Att inte behöva gömmas. 
Smygas med. 
Att betyda mest hela tiden och inte bara ibland. 

”Andy.”
Det svartrufsiga huvudet såg snabbt upp och synen av Jens fick underläppen att darra till. 
”Jag sa ju att jag skulle komma till dig, vad gör du ute i regnet..?”
Andy ryckte på axlarna och stannade till. ”Jag tänkte möta dig..” 
När den lockhårige kommit enda fram ändrades genast hans ansiktsuttryck och i nästa stund var armarna runt honom. Varma och snälla. Trygga och efterlängtade. 
”Du har pratat med honom.” Det var ingen fråga utan ett konstaterande men Andy nickade ändå. 
Hur fruktansvärt måste det inte vara att göra slut med en person när det där hade varit bland det jobbigaste Andy gjort? Och han och Liam hade inte ens varit tillsammans. Det hade känts så men dom hade faktiskt aldrig uttalat orden. 
”Kan vi inte gå någon annanstans? Jag vill inte gå hem..”, mumlade Andy mot hans axel och Jens sa at dom kunde åka in till stan, gå till ett cafè där han visste att dom skulle kunna sitta ostörda. 

Han och Jens hade setts mycket i skolan på sistone. Kvällarna hade mestadels tagits upp av Liam men några fler fikor hade dom ändå hunnit med på eftermiddagarna och det hade känts bra, både korta och långa avbrott från oron och smärtan i bröstet. Han kunde inte förneka att han jämfört Jens och Liam ett flertal gånger. Det var oundvikligt när Jens glatt vinkade i korridoren, när han sa hans namn i cafeterian och när det var en självklarhet för Andy att sätta sig vid hans bord i matsalen tillsammans med Simon och Nicholas. Det var så enkelt och ändå så betydde det så otroligt mycket.   
Det hade även blivit ganska komiskt när Simon stolt presenterat sig för Jens som en av Andys bästa kompisar och fortsatt med ´Du är helt klart godkänd som pojkvän!´ och alla tre sedan förvirrat stirrat på varandra. Det var också där och då som Andy nervöst fått förklara att det var Liam som var killen han träffade och Simon chockat insett att dom pratat om två helt olika killar den där dagen på stan. 
Det där hade varit alldeles innan det hade börjat kännas för jobbigt. 

”Du förstår väl hur bra du är som vågade göra det där?” Jens såg på honom med sina stora ögon från andra sidan bordet och Andy ryckte på axlarna. 
”Bra för att jag sårat en person som jag verkligen bryr mig om?”
Jens skakade på huvudet. ”För att du förtjänar att må bra, och det är bland det svåraste som finns; att göra det som är bäst för en själv när man är en väldigt osjälvisk person.” 
Andys blåa blick letade sig ner till tekoppen innan han såg upp igen. ”Det är jättejättesvårt.”
”Hur.. tog han det?”
”Han gick tyst därifrån. Och när Liam är tyst så.. det betyder att han inte tog det bra alls. Jag försökte förklara men.. jag vet inte om han förstod eller om han bara tycker att jag beter mig som ett svin mot honom.” Pauserna mellan orden var nödvändiga för att kunna återhålla någon som helst kontroll över darrningarna i rösten. 
Jens skakade snabbt på huvudet. ”Säg inte så. Du om någon har absolut inte betett dig som ett svin, men du var ju ändå mer beredd på det hela, eftersom det var du som sa det. Jag antar att Liam blev betydligt mer chockad. När han fått tänka igenom det så kanske han också inser att det var för det bästa.. tror du inte det?” frågade han mjukt. 
”Jag borde åtminstone ha sagt åt honom att vänta, jag borde väl.. jag kramade honom inte ens. Han måste ha tyckt att jag var världens kallaste person, men det var inte så.. jag låtsades bara vara lugn, jag har aldrig gjort något så jobbigt i mitt liv!” Jens hade inte ifrågasatt honom eller påstått att han gjort något på fel sätt, och ändå lät det som att Andy satt där och försvarade sig. Egentligen var det nog bara sig själv han ville intala att han inte gjort något fel, och kanske få medhåll från någon annan för att han så gärna ville att smärtan skulle lindras. Om så bara lite grann. 
”Det hade bara blivit jobbigare för er båda två då. Tror jag. Andy..” Blicken sökte oroligt hans innan handen sträcktes över bordet för att försöka trösta. ”Jag tycker du var jättemodig som gjorde det och självklart skulle det ha blivit jobbigt på vilket sätt du än gjorde det, men jag tror att du valde det bästa sättet ändå. Och det är okej att vara ledsen..”

Dom satt tysta en stund och samtalsämnena gled långsamt vidare till lättsammare sådan - sådana som faktiskt fick leenden att leta sig fram över tidigare darrande läppar och på gränsen till tårfyllda ögon att långsamt torka. Det hade varit det bästa. 
Efter tre koppar och utbrunna ljus på bordet reste dom sig till sist upp och Jens fråga om Andy ville ha sällskap en bit hem kändes så välkommen att han inte kunde låta bli att tacka ja. 
”Det känns som jag har en hel sjö i min mage”, flinade Andy efter att ha dragit upp huvan till skydd mot regnet som åtminstone övergått till duggande.   
”Men samma här. Hörs det något?”
Skrattet letade sig ut helt på egen hand när Jens rörde på kroppen i sidled som någon ful slags dans. ”Nej det är tyst”, sa han roat och drog luggen ur ögonen. 
”Du som har dålig hörsel”, skämtade den andre tillbaks. ”Vi skulle kunna göra någonting imorgon efter skolan? Något som inte innebär mer te. Eller annat flytande för den delen.” 
Andy nickade. ”Det låter bra.” 
Och samtidigt skrämde det honom att för första gången på väldigt länge inte ha någonting alls inplanerat med Liam för morgondagen. 
”Du..”
Det var först då Andy märkte att tårarna letat sig fram igen. Dom frågade aldrig om tillåtelse. Ibland förvarnade dom inte ens. Nu letade dom sig fram fastän han inte ångrade sig. Fastän han visste att han gjort det rätta. Han var bara så otroligt rädd över vetskapen att han och Liam ännu en gång hade skiljts åt. Jens kramade honom hårt och länge och han brydde sig inte om att den lite stubbiga kinden rev hans egen en aning. 
”Ni kanske..”, började Jens efter att dom till sist släppt varandra. ”.. hittar tillbaks till varandra igen.” Han tyckte sig se någonting sorgset fladdra förbi i blicken men i det sinnestillståndet han befann sig i kunde han mycket väl ha förväxlat det med medlidande bara. Tröst. Uppmuntran. 

[19:43 1 missat samtal- Liam] 
[20:00 1 missat samtal- Liam] 
[20:03 1 oläst meddelande- Liam]
[20:15 2 missade samtal- Liam] 
[20:16 2 olästa meddelanden- Liam]
[20:34 1 missat samtal- Liam] 
[21:20 inkommande samtal- Liam] Svara – Avböj   

”Välkommen till telia mobilsvar tillhörande nummer..” 
Handen kramade hårt om telefonen samtidigt som halsen snörptes igen ännu lite till. Hur det nu ens var möjligt. 
Han hade inte trott på det. Samtidigt som han hade trott på det otäckt mycket. Men Andy skulle ju ha.. han skulle ha ångrat sig efter några timmar. Han skulle åtminstone ha svarat i telefonen; låtit Liam be om ursäkt, låtit honom få ur sig dom hesa frågorna, lyssnat på.. han visste inte om han skulle få fram någonting alls. Käkarna var så hårt sammanbitna. Han blinkade snabbt några gånger och la sedan ifrån sig telefonen, svalde igen och blinkade ännu mer. 
Han fixade det här. 
Allt skulle ordna sig. 
´Jag tycker inte att vi ska ses på ett tag.´ 
”Välkommen till telia mobilsvar..”

[22:05 nytt meddelande- A] Snälla sluta. 

Han höll andan. Han bet sig i läppen tills att det smakade blod. Han tryckte fingertopparna mot dom hårt slutna ögonlocken. Men det plågsamma ljudet tog sig ändå fram till slut och trots att hela kroppen kämpade emot trängde dom till sist fram. Blöta och salta. 
Den stilla gråten övergick till en nästan panikslagen och armarna kramade så hårt om kroppen – i något desperat försök att hålla den samman. Ett till kvidande tvingade sig fram mellan dom darrande läpparna och det gjorde ont. Så ont i varenda liten del utav honom. Kylan letade sig ut i varenda blodkärl, frös kroppsdel  efter kroppsdel för att sedan låta knytnävar gjorda utav järn börja krossa honom. Inifrån och ut. Halsen brann dock. Precis som lungorna börjat göra. Is och eld i kombination var det vidrigaste som fanns. 
Han drog häftigt efter andan och kunde inte ens ta sig upp för att stänga dörren, för att sätta igång musiken, när han hörde ytterdörren på nedervåningen smälla igen. 

Liam?”
Han stirrade in i väggen trots att han inte ens kunde säga vilken färg den var. Allt var grumligt och färglöst och det stack i ögonen och gjorde ont i bröstet och han ville, ville, ville sluta men det gick inte. Fula hulkanden fyllde det tidigare så tysta rummet och ville inte dämpas ens när ansiktet trycktes ner mot kudden.
”Älsklingen vad är det?!” Cathy tog tag om hans axel och han kände madrassen tyngas ner lite när hon sjönk ner på den med ena knäet för att luta sig över honom. ”Lilla gubben vad är det?”
Han slog inte undan hennes hand och inte heller armarna när dom lades om honom. Tårarna fortsatte okontrollerat rinna nedför kinderna och andetagen blev mer ojämna för varje gång handen strök över hans hår.
 Tills att det till sist började vända – förutom dom stötvisa inandningarna som störde rytmen till och från.  
”Vännen.. vill du berätta vad som hänt?” 
En ny häftig inandning. 
”An..” Det gick inte. Han svalde och svalde, försökte få det att sluta. 
”Andy..? Åh gubben..” Armarna kramade om hårdare innan handen strök över hans hår igen. Det kom inga fler frågor och Cathy stannade tills att det inte heller kom några fler tårar.

Postat av: Vendela

:((((( LIAM :(((((( ANDY :(((((( JENS som är olyckligt kär i andy :((((( buhuuuuu när vänder detta usch neeeej det är så sad just nu :((((((( i need a moment

2015-10-05 @ 00:30:47

Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0