I hate (almost) everything about you - del 51

Andy visste inte om det kändes bättre eller sämre efter att dom pratat, även om det varit mer kyssar än ord som lämnat deras läppar. Det hade varit skönt att verkligen få höra ifrån Liam att han betydde så pass mycket för honom, kanske hade han undermedvetet börjat tvivla på det fastän han visste att Liam inte heller kände sig nöjd över hur situationen var, och han hade både sett och hört på honom att det inte bara var någonting han sa för att han trodde att Andy ville höra det. Av någon anledning hade Liam svårt för att prata om känsligare saker oavsett om det var dåliga eller bra så när han väl gjorde det; då menade han det han sa.
På det sättet kändes det bra. Det som kändes sämre var väl att han visste att det här skulle fortsätta tills skolan var slut. Och helt ärligt så var han inte säker på hur det skulle bli efteråt heller. Skulle Liam verkligen vara okej med att hans polare lämnade honom, som han så envist sagt flera gånger att det var precis vad som skulle hända om dom fick veta om hans läggning, bara för att gymnasiet var över? Andy skulle ha velat kunna dela studentdagen med honom, den där dagen som skulle bli så himla bra. Även om dom inte skulle åka samma flak så hade det varit mysigt att faktiskt fått sätta sig bredvid Liam på champagnefrukosten, att känna att dom liksom gjorde den där allra sista dagen tillsammans på något sätt. Ett bättre avslut än vad början hade varit.
Något han kunde säga helt säkert var att huvudet kändes alldeles fullt utav tankarna och att han helst bara hade velat gå hem efter skoldagen. Visst kunde han säga till Jens att han mådde dåligt och att dom kunde ta fikan någon annan dag; men det skulle inte heller kännas bra. Särskilt inte efter att han skämdes över sitt tidigare beteende mot honom.
När klockan var tre och dom fick sluta för dagen bläddrade han därför fram Jens namn och skickade ett sms om att dom kunde ses i cafeterian.

Andy hade inte sagt någonting om efter skolan och Liam hade inte velat fråga heller ifall Andy skulle ta det på fel sätt. Han kände sig vidrig som fått Andy att känna sig som en leksak, det spelade ingen roll att han sagt att han visste att Liam inte tyckte så, det var vidrigt om han så bara skulle ha trott det för en sekund. I själva verket skrämdes han nästan över hur mycket Andy blivit att betyda för honom; mer än vad han hade gjort när dom var yngre till och med. Och att han inte alltid kunde visa det, som i skolan, fick honom att känna sig så ihålig, det var som att det ekade där inne. Han hade tänkt tanken; åt helvete med hur hans kompisar skulle reagera, åt helvete med att den sista tiden i skolan skulle bli fruktansvärd sett ur kompisperspektivet, skit i alla blickar, hur alla skulle prata.. bara han kunde vara med Andy fullt ut. Men tanken varade alltid bara i sekunder innan han sköt den ifrån sig i ren panik. Det var skrattretande att han som alltid skulle framhäva sig som ganska tuff, och dessutom kunde vara stark i en del situationer, var så jävla feg när det kom till vissa saker.
Han skulle precis gå fram till dörren för att äntligen lämna skolan då han fick syn på Andy och den där Nörden som var på väg åt samma håll. Liam stannade till och väntade på att se dom skiljas åt vid trappen, att dom bara råkat träffa på varandra på väg ut och.. Jens pekade åt ett håll och Andy nickade innan dom fortsatte ner för trappen.
Varför var han med honom? Kände dom ens varandra liksom? Det var klart dom gjorde, det var inte första gången han såg dom tillsammans. Andy kanske inte alls hade nickat mot hans axel som han först trott, och han hade faktiskt inte sagt att det var okej. Men..
Blicken var fortfarande fäst på trappen där han sist sett dom.
Dom kanske fick hålla det hemligt i skolan men det var det väl värt? Andy kunde väl inte tycka att det var så pass jobbigt att han istället valde att.. han kände väl inget sånt för Nörden? Dom hade fortfarande inte sagt någonting om att dom var ett par, och det var dom väl inte heller kanske. Men han tog liksom ändå för givet att dom inte.. det var ju inte så att han själv tänkte ragga på nästa fest. Han såg dom som.. exklusiva. Det var med en klump i magen han gick nerför trappen och vidare mot cykeln.

”Har det hänt något?” undrade Jens efter ett tag.
Andy ryckte på axlarna och kände sig än en gång dum. ”Inget nytt egentligen.”
Trots att det var ett väldigt vagt svar och att Jens inte ens kunde veta vad det ´gamla´ var frågade han inte något mer.
”Dricker du kaffe?”
”Eh.. jaa ibland.”
”Det borde väl vara du som väljer fik när du frågade, men det finns en ny kaffebar på kungsgatan om du inte har varit där? Jag var där förra veckan och det var verkligen supergott, inte som skolans blaskkaffe direkt, och inte sånt där jättemörkt äckligt heller. Om du vill..?”
Andy nickade med ett leende. ”Absolut det låter jättebra. Och förlåt att jag är så tråkigt sällskap.”
Den brunhårige skakade snabbt på huvudet och svängde ner på gatan som så småningom skulle leda mot stan. När Jens tidigare frågat ifall dom skulle ta bussen eller gå hade Andy insisterat på det sistnämnda med hopp om att en promenad skulle få honom på lite klarare tankar och framförallt på ett trevligare humör. 
”Det är du inte alls..” Hans mobil började ringa och han avbröt sig för att ta upp den. Han vände sedan skärmen mot Andy. ”Han är tråkigt sällskap, du är inte”, flinade han innan han la ner den i jackfickan igen.
”Ringer han fortfarande?”
”Jaa.. och hade det gett någonting så hade jag svarat, men vi kommer ju ingenstans med det. Jag vill inte vara med honom och det var vi liksom överrens om båda två.”
”Men vad jobbigt.” Andy gjorde en liten grimas. ”Du kanske bara borde använda en vit lögn och säga att du träffat någon annan..?”
Jens vände blicken mot honom och var tyst en liten stund innan han nickade. ”Det var en ganska bra idèe faktiskt. Inte det som känns bäst men som sagt; han ger sig ju inte.”
”Om han ringer igen kan du säga att du är och fikar med Andy”, flinade han. ”Ett killnamn borde väl räcka? Då behöver du inte ens ljuga och säga att du träffat någon på det sättet.”
”Ännu smartare.” Jens log brett. ”Det låter nästan som att du använt det knepet själv?”
Andy skakade på huvudet och stack ner händerna i jeansfickorna. ”Nej jag har aldrig behövt det.” Han gav honom ett litet leende innan dom passerade ett övergångsställe. Kanske för att han aldrig varit tillsammans med någon, inte på riktigt i alla fall.

”Åh plötsligt känner jag mig som en kaffeälskare.” Andy såg flinande på Jens innan han såg på menyn igen. ”Alla låter jättegoda ju. Ska jag ta åttan eller elvan?”
”Oj.. vad sägs om att du tar åttan och jag elvan och så kan vi smaka på varandras?”
”Perfekt, så kan vi göra!”
Dom satte sig nästan längst in i lokalen och slapp därmed eventuella tjuvlyssnare. Inte för att dom skulle ha något hemligt möte men Andy kände sig alltid obekväm av att sitta för nära okända människor på cafèer; han visste ju med sig själv att han automatiskt lyssnade på vad andra sa.
”Det där jag sa att det inte var någonting nytt?” sa Andy lågt en halv kopp senare.
”Mm?”
”Det.. jag sa ju tidigare i biblioteket att det var.. komplicerat, det där med om jag hade en pojkvän?”
Jens höjde på ögonbrynen när han såg ut att minnas. ”Just ja. Har det inte blivit något bättre?”
Han ryckte på axlarna. Han visste inte ens varför han tagit upp det, Jens hade ju inte frågat något mer. ”Ibland. Det är.. han går på vår skola men har inte kommit ut som bisexuell, och han är väldigt noga med att det ska fortsätta vara en hemlighet..”
”Aah.. då förstår jag att det är ett jobbigt läge, särskilt om det är ganska nytt..?”
”En månad kanske.”
”Vad jobbigt.” Jens såg på honom med sina snälla ögon och det blev nästan för mycket. Känslorna började helt ta överhanden igen och han slöt händerna hårt om koppen samtidigt som han svalde.
”Särskilt när man är jättekär.” Han hörde själv hur tjock rösten lät men innan han hunnit försöka skratta åt hur töntig han var hade Jens kommit runt bordet och lagt armarna om honom.       
Dom sa ingenting och till sist lyckades Andy slappna av något i den ovana situationen. När Jens en stund senare släppte hade han ett svagt leende på läpparna som Andy försiktigt besvarade.
”Jag brukar inte vara så här käns.. eller jo det brukar jag.”
Dom skrattade till båda två innan Jens satte sig mitt emot igen. ”Mår du mest dåligt eller bra utav det? Jag menar; när man är kär är man kanske för dum ibland, då det egentligen hade varit bättre att avsluta allt innan man blir för sårad..”
Andy nickade och förstod mycket väl vad han menade. Men lika väl visste han vad han själv kände. ”Ingen har fått mig att känna på det sättet som han, och det är på ett bra sätt. Så jag tror att.. det överväger det hela?” Det hade varit meningen att det skulle komma ut lite mer självsäkert, inte som att han själv var tveksam till om det verkligen stämde. Han tyckte ju om Liam. Jättemycket.
Jens verkade ha uppfattat tonen då han la huvudet en aning på sned. ”Gör det?”
”Jag tror det.”
”Då kanske han inser att det inte är så farligt om folk får veta om det innebär att det blir mindre komplicerat för er två.”
Han uppskattade Jens uppmuntring , men han hade ingen aning om vem det var Andy pratade om. För Liam var det inte ´inte så farligt om folk får veta´. Liam var inte som Jens som hade kunnat gå på skolan i tre år utan att folk från andra klasser och linjer lagt märke till honom. Alla visste vem Liam var.  
”Fast.. han är inte riktigt den slags personen som.. han vill verkligen inte att det kommer ut. Men utanför skolan, när vi är ensamma, då är han liksom jättefin.” Han rörde en stund med skeden i kaffet och följde den lilla virveln som bildades med blicken.
”Du är fin.”
Han såg snabbt upp. ”Va?”
Jens såg lite generad ut innan han la händerna om sin egen kopp. ”Jag menar bara att om någon har turen att få vara med dig borde han uppskatta dig hela tiden och inte bara när det passar honom.”
En osynlig tråd drog en aning i Andys vänstra mungipa. ”Tack.”


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0