I hate (almost) everything about you - del 50

Hear the sound
The angels come screaming
Down your voice
I hear you’ve been bleeding
Make your choice
They said you’ve been pleading
Someone save us
Heaven help u..

“Gud förlåt!” Andy ryckte snabbt ur hörsnäckan då han gått rakt in i.. hjärtat sjönk inte bara till magen utan det försvann ut helt och hållet från kroppen. Bra början på skoldagen. Verkligen.
Vad i helvete..” I samma stund som Pontus stirrade på Andy slog det honom; det var en pitbull han liknade. Hade han inte varit så rädd om sitt eget liv, eller nykter för den delen, hade han med största säkerhet börjat skratta. Börja inte skratta.
”Med tanke på att jag lyssnade på musik och inte tittade rakt framåt så borde du ha varit den som svängt undan.” Han såg upp på den både längre och kraftigare killen och bad tyst om att han inte skulle höra hur hårt.. det kunde han förresten inte göra; hjärtat hade ju redan lämnat hans kropp utav den plötsliga chocken. ”Du kanske kan se dig för nästa gång?” Ovanligt nöjd gjorde han en ansats att gå därifrån men hann givetvis inte ta mer än ett steg förrän Pontus ryckt tag i hans arm.
”Du ska ingenstans din jävla..”
”Släpp honom.”
Andy såg förvirrat upp och la först märke till den färgglada flugan innan blicken sökte sig upp till Jens ansikte.
Pontus skrattade till; falskt och en gång. ”Ursäkta..?” Ett till lika fejkat skratt. ”Vem i helvete är du? Förresten- jag bryr mig inte.”
Andy lyckades rycka sig loss och såg sedan snabbt mot Jens igen. Han kanske inte visste om hur galen den där killen kunde vara, att han mycket väl kunde få ett knytnävsslag i ansiktet om han inte flyttade sig snart.
”Om du försöker verka tuff kanske du ska ge dig på någon i din egen storlek åtminstone. Bara ett tips.” Jens log snabbt innan han rättade till sina glasögon. ”Andy? Kommer du?”
Andy såg lite förvirrat från Pontus till Jens igen men nickade sedan snabbt. Det hade varit alldeles för töntigt att säga något i stil med ´Precis.´

”Du skulle inte ha gjort det där..”, mumlade Andy när dom befann sig en korridor bort.
”Det är väl klart att jag skulle, idioten gjorde ju illa dig?” Han hade nog inte hört Jens svära en enda gång tills nu.
”Jag menar.. du skulle inte ha gjort det. Andra ska jämt försvara mig och.. jag är inte en så himla svag människa att jag faktiskt behöver det, men alla verkar ju..” Det var inte mumlande längre utan ett mer irriterat tonfall.
Jens fick något mer förstående över ansiktet efter att Andys röst dött ut. ”Jag gjorde det inte för att jag tyckte du var svag, inte ens för att du egentligen behövde det, jag bara.. det sätter liksom in automatiskt när någon man tycker om blir illa behandlad?”
Och precis där fick han istället sjukt dåligt samvete. Han kanske inte var världens svagaste människa men han tog nog priset som världens känsligaste. Det var hela havet stormar i hans kropp och huvud mest hela tiden. Jens tyckte faktiskt om honom, han borde vara glad över att han fått en så bra kompis på relativt kort tid.
”Förlåt.. Verkligen, förlåt.” Han stannade till och såg upp på Jens. ”Jag har lite mycket i huvudet. Det var inte meningen att bli sur på dig över att du hjälpte mig, tack.”
Den lockhårige pojken log mot honom. ”Det är ingen fara, oroa dig inte över det.”
Andy nickade och tvingade fram ett leende själv fastän han fortfarande kände sig som en idiot. ”Du vill kanske inte.. ta en fika eller något efter skolan? Som.. en ursäkt för mitt beteende?”
Jens skrattade till och drog några fingrar genom håret. ”Det behövs absolut inte någon ursäkt, men ja jag tar gärna en fika som.. en kompis?”
Det fick den svarthårige av dom två att le mer äkta. ”Det låter jättebra. Jag kanske kan.. eller när slutar du?”
”Kvart i tre.”
”Åh jag slutar kvart över.. vill du vänta?” frågade han tveksamt men fick genast ett glatt visst till svar. ”Det kan hända att vi slutar tidigare, om jag får ditt nummer kan jag sms:a.”

”Så du har ingen aning om vem din farsa är?” Camille såg förvånat på honom.
”Alltså jag vet väl hans namn och har sett ett kort när han var typ lika gammal som mig men..” Han ryckte på axlarna. Han fattade verkligen inte varför dom hade kommit in på det här ämnet. Totalt ointressant. Och totalt jättekänsligt om han var på det humöret.
 ”Vill du typ inte kolla upp honom på nätet och leta på honom då? Liksom.. kräva en ursäkt?”
Han höjde på ögonbrynet. ”Nej varför skulle jag vilja göra det? Jag har aldrig velat ha någon farsa ändå, vad ska det vara till för nytta?”
”Men det är väl klart man vill ha”, inflikade Sarah. ”Annars behöver man i alla fall en annan fadersgestalt. Det är otroligt viktigt, särskilt för killar.” Det var så otroligt uppenbart att hon bara citerade vad som stod i psykologiboken dom läste på sitt i-val.
”Varför då?” flinade han. ”Jag tycker att jag är ett väldigt bra bevis på att man inte behöver det, ser ni några fel med mig? Nej exakt; ganska perfekt.” Han gav dom ett snett leende.
”Är ni med överhuvudtaget där nere?” frågade deras lärare framme vid tavlan och riktade en allt annat än road blick mot dom.
”Alltid redo” Liam gjorde en honnör med två fingrar och såg sedan mot dom andra igen. ”Var det inte du som gick scouterna Pontus?”
”Men käften”, sa han med ett flin. ”Det var två veckor på sommarlovet som jag tvingades. Jag var åtta.”
”Vadå så du hade ingen fri vilja när du var åtta?”
Eventuella svar avbröts av att en hand smälldes ner mot det runda bordet dom satt vid.
”Nu räcker det, om ni inte tänker vara med på vad vi går igenom så kan ni lämna klassrummet på en gång. Och då skriver jag upp er på kvarsittningslistan också, så det är bara att välja hur ni vill ha det.”
Sarah himlade med ögonen och kastade en blick mot Liam. ”Du hade rätt i vad du sa; hon har förmodligen inte fått sig något på väldigt länge.”
”Sarah du går ut härifrån. Nu.”
Den blonda tjejen reste sig upp med ett falskt leende innan hon plockade upp sin Chanel-väska – enda anledningen till att han visste märket var för att hon dom första tio minuterna av lektionen hade berättat om allt hon hade fått av sin pappa från hans senaste USA-resa, däribland väskan. 

Resten av dom hade blivit kvar till lektionen slutade och gick sedan direkt mot matsalen därifrån.
”Shiet, kommer du ihåg när vi pallade äpplen på den där gården Camille?” flinade Sarah och pekade mot det gula huset som låg alldeles intill skolgården.
”Vadå hos den där gubben som är så jävla elak?” undrade Jake.
”Jaa! Nej, nej kolla.” Camille stannade till med ett skratt och drog tag i Sarahs arm. ”Han är ute! Alltså han var ju asgammal redan när vi var små.”
”Vart? Jag ser inte ens?” Liam sträckte på sig och försökte se över tagghäcken som omgav tomten.
”Vad har du varit ute på då..?”
Liam vände sig om när han hörde Pontus röst utan att veta om det var honom den var riktad till. ”Va?”
Pontus drog roat på munnen och rörde med två fingertoppar mot sin egen hals.
Han hade trott att han dolt det bra med huvtröjan.

”Du kommer få ett sugmärke”, fnissade den svarthårige och drog långsamt läpparna ifrån hans hals. ”Du vill inte ha ett sugmärke”, fortsatte han konstaterande men fortfarande med det busiga i blicken.
Fastän beröringen var borta gick det fortfarande rysningar genom hans kropp. Det var nästan outhärdligt med Andys läppar mot den känsliga punkten, ändå älskade han att plåga sig själv med det.
”Vadå jag kanske vill återuppleva mitt fjortonåriga jag och låta dig göra ett..” Han såg retsamt upp mot honom.
”Jasså det vill du?” Ett ögonbryn höjdes innan händer greppade hans handleder och förde upp armarna ovanför huvudet, ned mot madrassen innan den svarthårige långsamt lutade sig ner över honom ännu en gång.

”Seriöst, vem har du varit med?” Pontus såg inte lika road ut längre utan mer skeptisk. Kanske för att det än en gång tagit för lång tid för honom att svara på någonting.
”Vadå?” Jake slöt upp bredvid Pontus och såg sedan mot Liam när han fått förklaringen. ”Snyggt.” Flinet och blicken gjorde det omöjligt för någon annan att förstå att han mycket väl visste vem det där måste ha kommit ifrån. ”Du hängde med henne hem alltså?”
Det tog bara en sekund innan Liam nickade med ett snett leende. ”Hade ju varit dumt att tacka nej.” Han såg mot Pontus igen innan han drog till huvtröjan i ännu ett försök att dölja märket. ”Jag och Jake var ut igår, allvarligt jag vet inte ens vad hon hette, men hon var jävligt bra”, tillade han nöjt ”Då kan man väl ställa upp på fjortisfetischer.”
Innan dom gick in i matsalen kastade han en tacksam blick mot Jake.

”Åh gud det var något..” Andy såg äcklat på sin hand. ”Ta inte i handtaget.”
”Var det tuggummi?” frågade Simon och såg nästan lika äcklad ut själv fastän det inte varit han som haft oturen att öppna dörren till matsalen.
”Nej jag vet inte, ni kan gå in före, jag ska bara.. tvätta av det här.” Han tryckte ner toalettdörrens handtag med armbågen för säkerhetsskull och fick i samma stund syn på en bekant kille vid handfaten. Han kastade dock inte ur sig något hej då han inte hade en aning om vilka som befann sig inne i toalettbåsen. Liam verkade inte ens ha fått syn på honom. Den gröna blicken var riktad mot spegeln medans händerna vilade mot stålhandfatet.
Inte ens när han ställt sig bredvid för att tvätta händerna verk..
”Vad glor du på?” Liams blick var fortfarande riktad mot spegeln. Tonen allt annat än trevlig eller retsam på det där sättet den kunde vara om Andy tittade på honom när dom satt hemma på Liams säng. Då ett snett leende följdes utav ´Vad glor du på?´ och ett sexigt höjt ögonbryn. Nu kändes frågan som en spark i magen.
Han fann sig ändå ovanligt snabbt. Eller kanske var det tvärtom just på grund av att han varit alldeles för van med sådant här tidigare. Till viss del fortfarande; även om det blev något färre situationer när dom båda försökte undvika varandra så gott det gick. Han hatade det. Så. Himla. Mycket.
”Oj du såg mig alltså? Trodde bara du hade ögon för dig själv?” Ibland hade han bara sådan lust att skrika ut allt. ´Sluta låtsas som att du hatar mig eller att du inte ser mig! Varför säger du att jag är den finaste du vet när du sen gör så här?!´
”Man behöver inte se dig för att veta att du är här.” Pontus öppnade dörren längst bort och kom ut. ”Det luktar deprimerat på långt håll.”
Andy såg på honom innan blicken sneglade mot Liam som nu vänt sig om så att ryggen istället var lutad mot handfatsraden. Hur kunde han ha ett leende som fick hela Andy att smälta och ett som istället fick blodet att frysa?
Han tänkte inte vänta på att höra om han skulle säga någonting. Istället lämnade han toaletterna.

Att Liam varit ofokuserad på förmiddagens lektioner hade inte varit något tillfälligt utan fortsatte snarare som ett mönster efter lunch. Det hade alltid varit på det sättet för honom; gick det inte jättelätt så tappade han koncentrationen, lusten och viljan att ens försöka. Han visste att det här var den sämsta perioden att hamna i det beteendet och att det inte räckte med det enda undantaget; att han sedan Andy börjat hjälpa honom faktiskt verkligen försökte på mattelektionerna. Han kunde inte sänka alla resterande betyg – särskilt inte när han låg på ett G i flera utav dom. Efter lunchen var det inte ens bara hans kompisar som tog upp hans uppmärksamhet utan även Andy – i tankarna. Så diskret han kunde tog han fram mobilen och i någorlunda skydd under bänken knappade han snabbt fram några ord. Han var tvungen att kolla så att Andy ändå var lugn med det som råkat inträffa tidigare. Men det var inget modigt ´Förlåt för det jag gjorde, eller inte gjorde snarare, på toaletterna tidigare idag. Det räcker med det här nu, okej? Jag tänker inte låta det vara hemligt något mer. Puss´ som skrevs in i meddelanderutan. Såklart inte. För han var en feg jävel och förtjänade egentligen inte Andy överhuvudtaget. 

[13:34 nytt meddelande- Liam] Titta på film ikväll? (: Du kan komma hem till mig när du slutar?  
Andy tryckte ner mobilen i den tighta jeansfickan igen och försökte att behärska sig med tanke på att han satt i en sal med 20 andra. Som alla var väldigt tysta och lyssnade på den monotona engelska rösten som inte alls pratade som på film. Andy hade förmodligen redan missat alla svar till frågorna på papperet framför honom.
Det bubblade i kroppen på ett allt annat än behagligt sätt och händerna som greppade tag om undersidan av stolen var enbart för att vara säker på att han inte skulle kunna storma ut från klassrummet på en gång. Lika bra att händerna hindrade honom från att svara på sms:et också.

”Visst fan.” Chrille stannade till mitt i korridoren så att Liam nästan krockade in i ryggen på honom. ”Vi skulle ju ha den där boken! Lexikonet?”
Liam suckade. ”Just ja. Men.. jag hämtar den då, säg att jag kommer.” Utan att vänta på svar skyndade han tillbaks genom korridoren i riktning mot biblioteket. Enskilda arbeten var inte riktigt Liams grej, men lika lite var grupparbeten hans grej. Åtminstone om man skulle gå efter resultatet och inte vad han tyckte var roligast under lektionerna. Det kändes väl inte sådär jättebetryggande att han och Chrille skulle göra en hel uppsats tillsammans heller när ingen av dom lyssnat så noggrant på genomgången då dom inte trott att den var så viktig..
Liam hade precis svängt ner i korridoren då han dök upp som från tomma intet. Han hann inte fatta någonting förrän han helt plötsligt knuffades in i väggen så att det bruna teglet riktigt skavde i ryggen på honom. Och Andys ögon stirrade in i hans.
”Du kan inte göra sådär!”

Liam skulle vara glad att han varit ensam. För Andy var inte säker på att han hade låtit bli att knuffa till honom om det så varit Pontus som gått bredvid honom. Han skulle också vara väldigt glad att Andy fått syn på honom just i bibliotekskorridoren där det nästan alltid var folktomt.
”Va?” Liam såg chockat på honom men försökte inte ta sig loss från Andys grepp – händerna som hårt tryckte mot hans axlar.
”Tror du att jag är någon leksak du kan ta fram och leka med när det passar bara?! Du kan inte bara skicka ett sms om att du vill ses när du några timmar tidigare betett dig som ett svin mot mig.”
Deras ansikten var så nära varandra att han kunde känna Liams andedräkt. Hur fan kunde till och med hans andedräkt framkalla yrsel i huvudet på honom? Och varför just nu? Liams axlar kändes spända under hans händer men ändå lyckades tankarna leta sig vidare till nyckelbenen bara en liten bit därifrån, dom som han tyckte om att ge små pussa.. Sluta.
Han var fan den största idioten som fanns! Fattade han inte att det gjorde ont att få ett sånt där sms?

Liam såg rakt in i dom blåa ögonen och samtidigt som något skräckslaget rörde sig runt, runt i hans mage kunde han inte undgå att även märka den pirrande känslan som letade sig ut i kroppen med början vid axlarna. Det var inte ens en känslig zon och ändå.. Sedan slog ögonen blixtar mot honom igen och han insåg med ens allvaret. Det här var ingen spännande lek där Andy skulle kyssa honom och dom skulle försöka undvika att bli upptäckta. Vilket inte ens skulle ha kunnat bli spännande eftersom Liam skulle vara alldeles för livrädd för att någon faktiskt skulle upptäcka dom.

Vänta vad hade han sagt.. leksak.. plocka fram när det passar.. svin..

”Det är inte så.. Andy.”
Ett skräckinjagande odjur hade kläckts i hans mage och försökte punktera, slå, riva och slita i allting inuti honom, och mitt i allt försökte Liam själv få fram en tydligare röst som kunde förklara att Det är inte så! Andy..
”Jag vill inte höra.” Han tryckte hårt till hans axlar igen innan händerna drogs genom det svarta håret.
”Andy, vänta!”
Men han hade redan stormat därifrån. Liam stod kvar mot väggen med alldeles för snabba andetag som gjorde alldeles för ont.

Dom brukade alltid ha minst en lektion tillsammans med Andys klass. Men inte idag. Såklart.
Till och med Chrille som själv inte var särskilt ambitiös i skolan hade påpekat att Liam borde hjälpa till att skriva åtminstone en mening. Och lektionen därefter var det istället Jake som knuffade till honom i sidan.
”Ut med det.”
”Va?”
Jake himlade med ögonen. ”Du har suttit och bitit dig i läppen konstant sedan lektionen började och den där pennan kommer snart brytas av i din hand.”
”Vadå sitter du och tittar på mig varenda sekund eller? Det känns ju lite obehagligt.” Han släppte diskret på greppet om pennan och låtsades som att läppen inte alls ömmade. ”Han blev kanske lite sur.. innan svenskalektionen.”
Hans kompis nickade och behövde inte direkt någon förklaring till vem ´han´ var. ”Vad gjorde du den här gången då?”
Liam svarade inte. Istället såg han på texten i boken tills att bokstäverna flutit ihop till en enda röra. Han behövde prata med honom. Nu.
”Liam?” Jake såg förvånat efter den blonde när han farit upp från stolen och sekunderna senare lämnat klassrummet.

Det verkade som att varenda klass hade lektion. Centralkapprummet var så gott som öde, cafeterian ekade, korridorerna var tomma på elever. Kanske om han bara.. nej vadå; skulle han knacka på dörren till klassrummet Andy befann sig i och säga att han behövde prata med killen? Det om något skulle få folk att höja på ögonbrynen. Och Andy skulle säkert inte ens resa sig upp. Men om han väntade utanför klassrummet då? I bästa fall skulle han se Liam och sedan dröja sig kvar i korridoren för att kunna prata med honom.
Och i vilket klassrum befann han sig då?
Dom converseklädda fötterna rörde sig efter en stund mot rektorsexpeditionen där även receptionen fanns; där det var meningen att man skulle anmäla sig om man blev sjuk men som ingen ändå gjorde. Det var ju mycket enklare att fejka att man var sjuk genom telefon än ansikte mot ansikte.
”Jag behöver en persons schema”, sa han snabbt efter att ha ryckt upp dörren.
Den gråhåriga kvinnan såg på honom över glasögonen som halkat ner på näsan. ”Då får du vänta en stund, och jag skulle uppskatta om du knackar istället för att bara storma in på det här sättet.”
Liam bet ihop innan han fortsatte i ett försök att prata lugnare. ”Okej ursäkta, men jag behöver verkligen schemat på en gång. Eller om du bara kan säga i vilken sal han är just nu.”
”Jaja, vad är hans namn?”
”Andy. Andy Ask.”
Fingrarna knappade alldeles för långsamt. Som att människan alldeles nyligen hade upptäckt nutidens teknik. ”Kan du skynda dig lite..?”
Kvinnan såg upp igen, än en gång på det ytterst irriterande sättet med glasögonen på näsan. ”Jag gör så fort jag kan. Om du bara lugnar ner dig lite så. Sätt dig om du vill.”
Liam försökte le. Han försökte verkligen.
”Jag kanske kan skriva åt dig.. Det är ju inte ett jättelångt namn men.. och hur många Andy finns det ens på skolan? En skulle jag gissa på. Jag behöver verkligen..” 
”Sådär. Varsågod.”
Liam ryckte papperet ur handen på henne och ögnade sedan snabbt igenom det. Därefter skyndade han iväg mot trappen.

Andy småjoggade nedför trappen och försökte sedan få fram nyckeln ur fickan, det fanns väldigt många nackdelar med stuprör men uppenbarligen hade även han sin fåfänga sida, samtidigt som han rundade hörnet mot skåpkorridoren.
Det var hälften chock och hälften rädsla som sköljde över honom i samma stund som någon eller något högg tag i hans arm. Med ett flämt vände han sig om och hann lagomt se ett par gröna ögon innan dess ägare hade slitit upp förrådsdörren, dragit in Andy och smällt igen dörren – allt inom loppet av en sekund.
”Vad gör du?!” flämtade han till igen när han plötsligt befann sig i det alldeles mörka utrymmet.
”Jag..” Något skramlade till innan ett dunkelt ljus spred ut sig i förrådet som egentligen var mer utav en skrubb.
Dom såg på varandra utan att Liam sa någonting. Utan att Andy frågade igen. Och sedan trycktes läpparna mot hans. Det skramlade till igen när någonting från hyllan bakom Andy ramlade på golvet men han kunde inte bry sig mindre. Armarna lindades hårt om Liam för att kunna dra honom mot sig och han kunde känna ivriga läppar leta sig över hans hals, upp till käklinjen innan dom var tillbaks mot hans läppar.
Medans Andys händer letade sig upp till Liams hår greppade den blonde hans rumpa, lyfte, och i nästa stund slog Andy benen om hans höfter.

Det ljusa skrattet som lämnade Andys läppar efter att dom rivit ner ännu mer i skrubben, möjligtvis för att Liam tryckt in honom mot en utav hyllorna, fick honom själv att skratta till och därmed också chansen till att ta ett lite djupare andetag. Händerna letade sig in under tröjan för att kunna smeka över emopojkens rygg samtidigt som höfterna trycktes alltmer mot varandra.
”Liam..” het andedräkt slog mot hans hals och fingrarna greppade tag allt hårdare om hans hår. ”Vi måste.. slut-ha.”
Andys hesa ord fick Liam att kvida till mot den slanka halsen innan han hårt bet sig i läppen. ”Måste vi..?”
Han släppte motvilligt ner Andy som också verkade motvillig när han tryckte en sista hård kyss mot Liams hals.
Dom såg på varandra med glansiga ögon innan Liam lutade sin panna mot den andres. ”Förlåt.. jag ser dig inte alls så.. som en..”
Andy nickade långsamt. ”Jag vet.. jag vet att du inte gör det.” Han lät händerna glida ner över Liams rumpa innan han istället hakade fast fingrarna i jeanshällorna. ”Men det är så du får mig att känna ibland..”
Liam såg ner och mötte hans blick. Det kändes som att någon vred om hans hjärta, långsamt och smärtsamt. Och det var helt hans eget fel. Det var han själv som hade fått det där odjuret att kläckas och som hade släppts lös inuti hans kropp; fri att göra precis vad den ville.
”Förlåt”, mumlade han igen. ”Jag skulle vilja.. om jag hade kunnat så hade jag gjort allt det här annorlunda.. du vet.. men jag tror inte att jag.. jag kan inte det.” Han rörde vid Andys hår men lät sedan handen falla. ”Men jag har aldrig tyckt om någon på det här sättet, inte som jag tycker om dig.. du fattar inte hur mycket du betyder.. det är inget jag bara.. det är ingen lek för mig, jag lovar Andy..”
Andy lutade huvudet mot hans axel och det kändes som att han nickade.
 
kapitel 50 och allt; vad tycker ni om karaktärerna? vilken är er favorit? vad har ni för tankar om dom andra? 

Postat av: Vendela

kan inte pontus typ dö så att liam inte behöver oroa sig längre och kan komma ut??? blir ledsen :((((((

2015-09-29 @ 19:48:03

Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0