I hate (almost) everything about you - del 5

Lite senare på fredagskvällen mådde Andy en aning bättre, fast han hade antagligen tagit alldeles för många alvedoner.
”Vad har du nu?” frågade Magda när termometern pep till.
”37,2.”
”Åh vad bra, då borde den nog inte komma tillbaks. Jag har hört att det går något med huvudvärk och feber, men då har det hållit i sig länge. Så det är ju skönt om du kanske fick en kortare variant av det.”
Han nickade trött och lutade sig mot Magda i soffan. Det var bra skönt att bo hemma ändå, speciellt i sådana här lägen.
”Just ja, Lisette ringde tidigare när du sov, det glömde jag helt av att säga.”
”Jag har pratat med henne”, log Andy. ”Hon erbjöd sig att komma hit med ett sjuk-kit, något om bullar, en film och massa godis”, flinade han. ”Men jag vill inte att hon ska bli smittad.”
Hans mamma skrattade till. ”Ja hon kan då. Vad snällt av dig att tänka så, men hon hade säkert tagit den risken om jag känner henne rätt.”
Han nickade och kände hur ögonlocken började bli tyngre och tyngre.
”Men gubben, du sover ju nästan. Jag orkar faktiskt inte bära dig längre så det är nog bäst att du går och lägger dig”, flinade hon och kramade om honom. ”Du mår säkert bättre imorgon.”
Han nickade och reste sig upp. ”Kul fredagssällskap jag är”, han fick fram något som kunde liknas vid ett leende och drack upp det sista vattnet i sitt glas.
”Jag vill bara att du ska må bra, jag klarar mig fint”, sa hon skämtsamt. Hon visste att hon såg sin son betydligt oftare om helgkvällarna än vad Cathy gjorde. Och när Andy var iväg på någonting kom han åtminstone hem på natten, eller hörde av sig, hon slapp den oron som Liams mamma alltid tycktes ha.
Andy snörvlade till och log. ”Godnatt då.”
”Godnatt, sov gott.”

Kvällen blev faktiskt trevlig. Jake gillade Cathy, han hade sagt att hon var snygg för att vara 35 en gång, men då hade Liam bett honom hålla tyst, det fanns liksom gränser. Hans mamma tyckte Jake var trevlig också. Resten av hans kompisar var hon inte lika förtjust i. Kanske för att hon oftast hade träffat dom när dom ramlat in sent på natten efter någon fest. Inte så jättebra intryck kanske.
”Jag tyckte det kändes ovant att ha Liam här hemma en fredagkväll, och så du också”, sa hans mamma och la på lite köttfärs på sin tacos.
”Ibland har vi våra ordentliga sidor”, flinade Jake tillbaks och hällde på minst tre skedar med guacamole.
”Vad kul att ni fick mössorna idag då. Har du någon partner till balen Jake?”
”Ja typ, Sarah i vår klass.”
”Hill?”
”Precis”, log Jake.
”Då vet jag vilka hennes föräldrar är, vad trevligt. Har Liam någon tjej till balen än då? Jag får inte veta någonting”, flinade hon och kastade en blick på Liam.
”Mamma”, suckade han.
Han visste ju inte vem han skulle gå med, så det var inte direkt så att han undanhöll något, men en tjej skulle det väl bli i alla fall, det lät hans mamma väldigt säker på också. Vad skulle hon säga om han någon gång kom hem med en pojkvän? Eller det hade han i och för sig gjort en gång och dessutom varit någon sekund ifrån att bli påkommen i sängen med honom, men det hade inte varit någon presentation direkt och det hade inte varit något långvarigt förhållande. Hans mamma visste ingenting om att hans läggning, inte vad han visste om i alla fall. Faktiskt så var det bara Jake av hans kompisar som visste, och han hade varit asrädd när han berättade, rädd för att Jake skulle tycka det kändes obekvämt att umgås med honom. Så hade det självklart inte blivit vilket han ju egentligen borde ha förstått själv. Jake var inte den dömande typen.
 Han planerade dock inte att säga något till dom andra kompisarna. Han hade hört deras bög-skämt under åren och dom hade pratat om Andy som ’emobögen’ fler än en gång, så han vågade inte. Han ville inte riskera att få dom blickarna, att dom skulle dra sig undan i omklädningsrummet, undvika dom där ryggdunkningarna. Det gick inte. Och dessutom; han hade inte direkt sagt åt dom att sluta när dom kallade Andy för det, han hade betett sig som att han också tyckte att han var en äcklig liten emobög. Inget han var särskilt stolt över längre.
”Haha nej han har faktiskt inte valt än. Han gillar att känna sig som casanovan så han drar ut på det”, flinade Jake.
”Men käft”, skrattade Liam.

”Förresten.. har du inte tänkt på att.. berätta för Cathy?” undrade Jake när dom senare befann sig uppe på Liams rum.
”Vadå?”
”Du vet, att du gillar killar med? Jag tror hon skulle ta det bra. Jag tänkte på det bara när hon frågade om balen.”
Precis vad Liam hade tänkt på alltså. ”Vet inte, när det blir läge. Lär ju få berätta det om jag skaffar kille någon gång”, flinade han.
”Sant. Men ändå, det skulle kanske vara skönt att berätta det ändå? Än att hålla det inom sig bara..?”
Liams blick föll ner till dom svarta strumporna och han ryckte på axlarna.
”Det finns ju alltid en risk ändå, hon kanske inte skulle ta det bra. Och hur skönt kommer det att kännas då?” Han såg upp med ett höjt ögonbryn.
”Fast om man ska tänka ’kanske’ och ’tänk om’ i alla frågor så skulle man inte få ut särskilt mycket alls.” Han log sedan och drog upp knäna en bit där han satt lutad mot väggen i sängen. ”Fast du bestämmer ju såklart själv, jag tror bara att hon skulle ta det bra.”
Två timmar och en film senare på Liams rum reste sig Jake upp från sängen.
”Jag ska nog ta mig hemåt, men det var kul.”
Liam log och nickade. ”Skitkul. Vi hörs väl något mer i helgen.”
”Alltid kompis”, log han snett och höjde sedan handen när han gick ut från rummet. 

Lördagen hade inte bestått av något jättespännande. Lite träning på gymmet, en sväng på stan med Pontus och matlagning hemma i köket. Nu satt han i soffan och kollade på postkodmiljonären, inte det roligaste men ovanligt nog var han inte på festhumör. Två dagar i rad, måste vara rekord. Han kanske redan hade blivit smittad av Andys dödssjuka.
”Nu får du vara ensam ikväll igen”, sa Cathy när hon kom in i vardagsrummet med jobbväskan över axeln. ”Känns som det blir så nästan jämt dom kvällar du är hemma”, suckade hon.
”Det är lugnt morsan.”
Hon försvann ut i köket och kom sedan in igen med en stor godispåse och en cola.
”Jag köpte det här i alla fall”, log hon.
”Jag är faktiskt inte 8 mamma”, sa han roat.
”Man blir aldrig för gammal för godis”, flinade hon och nappade åt sig en lakrits. ”Får du jättetråkigt kan du väl gå över till Magda och Andy. Eller just ja, Magda skulle iväg ikväll, så Andy blir säkert glad. Han var jättesjuk igår men nu mådde han bättre sa hon.”
Kommer aldrig hända, tänkte han med en suck.
”Vi ses imorgon då”, log Cathy när hon inte fick något svar.
”Japp, tack för det här. Hejdå.”
Han hade sett Andy tidigare idag när han gick mot busshållplatsen, så han hade faktiskt vetat om att han verkat friskna till. Lite bra hade det väl känts på något sätt, som sagt var han inte den som ville att folk skulle vara jättesjuka och må dåligt, inte ens dom han tyckte illa om.

Det blev en rätt seg kväll och han la sig innan klockan slagit ett, vilket också var väldigt ovanligt. Han kanske nästan höll på att bli duktig, eller nej förresten, han hade rökt minst tre cigaretter när han suttit i fönstret och han hade inte rört matteboken där måndagens läxa fanns. Så nej, duktig hade han nog inte blivit ändå. Däremot började han tro att han verkligen blivit dum i huvudet när han slog ihop den jävla matteboken på söndagsförmiddagen och övervägde det där alternativet han fått. Inte extrahjälpen, det var uteslutet, men hjälpen från en viss granne. Det tog verkligen emot och han hade inte ens bestämt sig för vad han skulle säga när han plingade på dörren.
”Men hej”, sa Magda glatt. ”Det var länge sedan du var här, kom in.”
”Hej”, log han. ”Är Andy hemma?”
”Jaa han är uppe på sitt rum, ska jag ropa ner honom?”
”Nej jag går upp.”
Han förstod inte att han gjorde det här frivilligt. Han knackade en gång på Andys dörr och öppnade den sedan.
”Vad gör du här?” sa Andy snabbt och såg upp ifrån något skrivblock.
”Det där du sa om matten..”
”Vad?” frågade Andy. Kom Liam hem till honom helt frivilligt? Det fanns liksom inte. Han såg vaksamt mot honom och väntade.
”Jaa men, kunde du hjälpa mig eller?”
Andy höjde på ögonbrynen. ”Du lät inte så positiv till det sist”, sa han menande. ”Varför skulle jag vilja hjälpa någon som säger att jag ’ska lägga ner’?” Han ångrade sig direkt efter att han sagt det sista och därmed avslöjat att han kom ihåg dom exakta orden Liam använt.
Liam suckade. ”Skit i det då, glöm att jag frågade”, sa han och vände sig om.
”Vänta!”
Liam vände sig om igen.
”Har du ens boken med dig?”
Liam höll upp den utan att säga något.
”Men kom in då”, suckade han. Varför hade han ens erbjudit Liam det här från första början?
Hans blonda granne satte sig ner på sängen och la ner boken, såg allt annat än bekväm ut.
”Vad behöver du hjälp med?” frågade Andy.
Han ryckte på axlarna. ”Allt?”
En suck slapp ut mellan Andys läppar. ”Har du gjort övningsprovet? Det vi fick i läxa.”
”Försökte”, ljög Liam. Det här kändes bara jättejobbigt. Han ville inte behöva be Andy om hjälp, men han behövde ett G.
”Okej, men då börjar vi där”, sa Andy och bläddrade fram till rätt sida.

”Här då? Jag fattar inte hur jag ska ställa upp”, suckade Liam.
”Det är jätteenkelt. Börja alltid med det högsta, sen tar du decimalerna sist, koncentrera dig på det stora talet till att börja med”, förklarade Andy, såg upp då och då för att kolla så att Liam verkade förstå. ”Gör det först.”
Han såg på Liam som bet sig i läppen och skrev, strök över, skrev igen.
”Så?”
”Men du försöker ju inte ens”, sa Andy.
”Det gör jag visst!”
”Du chansade ju bara. Börja om igen.”
”Jag kan dra vet du, jag skiter i det här”, muttrade Liam.
Visst, det kunde han göra, Andy skulle inte få sämre betyg för det. Men på något sätt ville han att Liam skulle lyckas. Det fanns en anledning till att han varit hans bästa kompis, och även om så inte var fallet längre så.. ibland brydde han sig liksom om honom. Lika mycket som han hatade honom och inte alls ville umgås med honom. Förvirrande och jobbigt – ja.
”Lägg av Liam, räkna nu.”
Efter några långa minuter sköt Liam över boken och skrivhäftet mot Andy igen. ”Fel eller?”
Andy log faktiskt när han såg Liams uträkning. ”Nej det var rätt. Bra.”
”Äh sluta. Nu då?”
”Nu avrundar du decimalerna, du vet när det ska rundas upp eller ner va?”
”Men ja det är klart”, suckade Liam och drog åt sig blocket igen. Han såg sakta upp. ”Fem är neråt va?” frågade han lågt.
”Upp.”
En ny suck ifrån Liam, men han lät åtminstone Andy fortsätta förklara och efter ett tag verkade en del ha lossnat. Han gjorde några tal helt själv som blev rätt. Andy borde egentligen inte bry sig så mycket men han blev lite gladare för varje gång som Liam lyckades. Även fast han tyckte att Liam var en idiot hade han inte tyckt det varit kul att se honom så plågad på mattelektionen.
”Nummer 2 är fel”, sa Andy och pekade. ”Delade du eller gångade?”
”Men vad fan!” stönade Liam till. ”Det går inte. Jag struntar i det här”, fräste han till och reste sig upp från sängen. Igen.
Han försökte verkligen och när det gick bra så kändes det ju.. bra. Men när det blev fel blev han bara frustrerad och det var extra känsligt när det var Andy som sa att det var fel.
”Men ge upp då för fan om det känns bättre!” kastade Andy ur sig.
Liam såg ut att tveka.
”Dra på en gång eller sätt dig så förklarar jag en gång till.”
Han satte sig lydigt ner igen, hade inte varit beredd på att Andy skulle bli så förbannad. ”Förklara då.”
När Liam slog ihop boken hade han varit där i över 2 timmar och han var väl tvungen att erkänna att det kändes lite, lite bättre med matten nu.
”Du kan ju när du vill”, sa Andy och log lite svagt.
”Inbilla dig inte att vi ska börja öppna upp oss för varandra och komma med smicker nu.”
Det kändes som ett litet slag i magen. Inte för att han hade väntat sig att det här skulle ha förändrat något, men ändå.
”Jag menade det inte som något smicker att du har lärt dig det alla andra kunde redan i sjuan, om du trodde det.”
Det verkade få Liam lite ställd och Andy skyndade sig att öppna munnen igen. ”Ska du gå någon gång eller?” Han ville absolut inte att Liam skulle se att han kanske blivit lite sårad ändå. Kunde han inte bara ha sagt.. tack eller något?
fan, vad var det med honom? Sedan när hade han blivit så desperat efter att få höra ’tack’ hit och dit?
Liam gick mot dörren, stannade sedan till.
”Du.. det var schysst att hjälpa mig..” Det såg ut att dra lite svagt i Liams ena mungipa men om det varit ett försök till ett leende eller grimas kunde han inte avgöra.
Han nickade och slätade till överkastet med handen.
Andys rum var så olikt hans eget. Sängen var faktiskt bäddad, och även om det låg lite grejer på golvet så kunde man åtminstone se mattan. Väggarna var svartmålade precis som hans och det satt en tavla av brooklyn bridge på väggen intill sängen. Medans Liams fönster gapade tomt efter att han råkat ta död på blommorna Cathy ställt in så hade Andy 3 kaktusar som såg ut att må bra. Fast å andra sidan kanske man inte ens behövde vattna sådana.
Han lämnade Andys rum, sa hejdå till Magda och gick sedan över till sig igen, med blandade känslor minst sagt. Andy hade ju suttit där på sängen och sett helt förskrämd ut när han skulle gå. Men vadå han hade väl inte väntat sig att han skulle krama honom och tacka så himla mycket för hjälpen? Isåfall levde han i någon slags fantasivärld. Fast kanske att han borde ha visat sig lite mer tacksam.
Han blev så förvirrad av sig själv. Över att han verkligen bett om hjälp, det var ju inte något som han gjorde, över att han bett Andy om hjälp. Det var ju något som han absolut inte gjorde. Fast han hade åtminstone inte dött av det. Något positivt.


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0