I hate (almost) everything about you - del 49

”Han kan väl hänga med?” frågade Jake. ”Seriöst, så mycket som du hänger med honom hemma är det inte mer än rättvist att jag också får hänga lite med er, som bästa kompis liksom”, flinade han.
”Vill du hänga med Andy..?”
”Varför inte? Jag har aldrig hatat på honom lika mycket som du, och ja jag vill gärna ha sällskap till hallen och du lär väl inte följa med efter att du lovat din loverboy att ni skulle ses efter skolan?”
Liam himlade med ögonen men kunde inte låta bli att flina. Trots allt kändes det skönt att Jake fått reda på det, annars hade han väl förmodligen fortfarande gått runt och funderat på hur han skulle säga det.
”Jag kan väl höra men jag vet inte ens om han tycker det skulle vara särskilt kul, han skejtar ju inte.”
”Äh fråga.”
Han bet sig i läppen och drog loss några grässtrån där han satt nedanför fönstret. Bästa platsen när solen väl bestämde sig för att titta fram. ”Jag vet inte.. det kanske är andra där som..”, började han och drog av stråna på mitten och sedan en gång till. Ibland, hur mycket han än försökte ignorera tanken, kändes det som att han själv borde avsluta allting innan han sårade Andy mer än nödvändigt. Igen. Det var den själviska sidan som ville ignorera, den själviska sidan som ville ha kvar Andy så länge det gick. Tills den andre skulle inse att Liam inte var tillräckligt bra. Patetiska fega jävel.
”Vilka då? Hur ofta var vi där i ettan? Varenda dag i princip, hur många gånger har Pontus eller Robin ,eller vem som helst ifrån skolan egentligen, satt sin fot där? Aldrig.”
Det hade han i och för sig rätt i. Skejthallen hade alltid varit populärast bland elever på norra sidan, kanske för att den låg där, och då oftast äldre eller yngre än dom själva. Det var länge sedan dom varit där och det skulle vara kul. Kanske till och med roligare om Andy ville följa med; dom hade ju knappt gjort någonting tillsammans utanför deras respektive hus. Och han visste precis vems fel det var. Men skejthallen var ganska riskfri.
”Jag skickar väl ett sms då”, sa han med en axelryckning men innan han tog upp mobilen var det en cigg som togs upp och placerades mellan läpparna. Innan han hunnit tänt den hade Jake dock ryckt åt sig den.
”Vad fan gör du?” Han höjde på ögonbrynen när Jake precis satte den mellan sina egna läppar.
”Tänd.”
”Va..?” Liam såg förvirrat på honom. ”Vad håller du på med? Ge hit den.”
”Om jag röker säg.. vad tredje cigg åt dig så kanske vi förlänger din livslängd med åtminstone ett år. Du får ju gärna låta bli att tända den så att jag bara kan kasta den sen, eftersom jag till skillnad från vissa andra inte vill öka mitt rökande, men om det känns bättre så tänd på.”
”Du är fan sjuk.” Han skakade flinande på huvudet innan han sträckte ut benen framför sig och tog upp mobilen istället.

[13:45 nytt meddelande- Liam] Skulle du vilja ändra vår plan för eftermiddagen och följa med till skejthallen istället? Annars kan vi skita i det ;)

Han läste förvånat sms:et en gång till. Han hade inte vetat om att Liam pysslade med sådant men det var egentligen inte det som var det mest förvånande utan att han faktiskt föreslog att dom skulle göra något som innebar att dom skulle vara på ett offentligt ställe. Men det skulle vara kul att få se någonting mer ur Liams värld så det fanns ingen anledning att säga nej.

[14:20 sänt meddelande] Absolut! (: Det låter kul. Så länge du inte tvingar mig att ställa mig på någonting på hjul haha.

[14:27 nytt meddelande- Liam] nice, jag har redan slutat så skulle vi kunna ses där? jag kan skicka adressen, det är samma linje hela vägen. (Kanske låter dig sitta istället hehe)
[14:27 nytt meddelande- Liam] Och ja, Jake är med också.

Om det första förvånat honom så var det ingenting emot det sista sms:et. Jake? Nog för att Jake visste om dom men han hade inte direkt väntat sig att Liam skulle vilja att dom umgicks alla tre. Det kändes så långt ifrån Liam det bara gick, fast å andra sidan hade kanske Liam inte trott att Andy skulle vilja göra något sådant – umgås med Jake alltså. Men när han tänkte efter det lät det inte jättehemskt. Han hade ju till och med varit hemma hos den brunhårige, Jake hade frågat hur det var med Andy i skolan och.. Okej det kändes inte hemskt men han kunde inte förneka att han ändå blev något nervös. Det var dock inte ett alternativ att säga nej nu.

[14:32 sänt meddelande] Okej visst det blir jättebra, skicka adressen så kommer jag dit när jag slutat, vi får förmodligen gå tidigare men annars senast 3. Ses :)

Andy såg sig förvirrat omkring efter att ha dragit upp den tunga porten. Först hade han tvekat till att ens göra det då hela stället såg ytterst skumt ut från utsidan. Inte ens en skylt som talade om att det skulle vara en skejthall.
”Tjena.” En kille i 25årsåldern med ett flertal brädor i händerna nickade mot Andy i förbifarten och först efter det såg han sig själv omkring. Det var stort där inne, flera olika ramper, två klätterväggar längre bort, några nedsuttna soffor i ett hörn och nästan svindlande högt i tak. Han skulle precis till att ta upp mobilen för att ringa och höra vart Liam befann sig någonstans då han fick syn både honom och Jake i andra sidan lokalen. Jakes skratt hördes enda bort till honom.
”Men tja!” Liam kom precis nedsvischande och hoppade smidigt av skateboarden innan han kom fram till Andy. ”Jag försökte ha koll på när du skulle komma in.”
”Jag hörde er”, sa han leende med en axelryckning. ”Och hej.”
Läpparna snuddade snabbt vid hans.
”Så..” Han hade inte väntat sig det. Inte nu. Inte här. ”.. jag visste inte att du gjorde sånt här.”
Liam ryckte på axlarna med ett leende. ”Jag höll på mer i ettan, jag är inget proffs utan det är mest bara en kul grej.”
”Vad är det jag hör? Erkänner du att du inte är proffs på något? Du som skulle kunna få för dig att hävda att du är proffs på konståkning.” Jake bromsade in alldeles vid kanten på rampen med ett flin innan han vände sig om.  ”Tjena Andy.”
Han gav honom ett litet leende. ”Hej, jag visste inte ens att det här stället fanns.”
”Nej det ligger ju lite bakom allt så det är inte många som har koll på det.” Jake drog brädan fram och tillbaks med foten innan han kastade en blick över axeln. ”Du ska inte hyra en och testa?”
”Jag har lovat att han slipper”, flinade Liam. ”Vill du ha något att dricka?” Han nickade mot något som verkade föreställa en liten kiosk och det var ditåt dom började gå.
”Känns det.. konstigt för dig?” undrade Andy efter att Liam betalat deras colaflaskor. ”Jag menar, att du är med Jake och så kommer jag hit och sådär.”
”Det var ju jag som frågade”, log Liam svagt. ”Men nej det gör det inte, det är väl egentligen det normala, att ens.. alltså att du borde träffa mina polare och jag dina. Det är ju inte alla som har oturen att träffa någon som mig där allt blir mycket mer.. komplicerat. För att personen är patetiskt feg..”
Han hade inte väntat sig ett så långt och ärligt svar. Inte för att han trodde att Liam gick runt och ljög för honom, men han höll ofta inne med så mycket. Han kanske inte trodde att det syntes eller hördes; men det gjorde det. Andy rörde snabbt vid hans hand innan han istället skruvade av korken på sin flaska.
”Du är inte patetisk. Jag är glad att du.. ville göra det här”, log han och menade det verkligen. Han själv var nervös över hela grejen men samtidigt kändes det väldigt bra. Det var sådant här som borde göra det lite enklare att bortse från vad som inträffade i skolan ibland. Liam ville ju.
”Jag är glad att du kom hit också. Även om vi kanske borde ha hittat på något du är mer intresserad av”, log han snett och tog ett steg närmare Andy när en kille på kanske fjorton år åkte förbi på inlines.
”Jag är ju intresserad av dig.” Deras blickar möttes hastigt och för en gångs skull kunde Andy inte säga helt säkert att det var han själv som blev mest förlägen.

”Kollar du in mig då?” frågade Liam retsamt efter att Andy tagit plats uppe på en utav dom två plattformarna där han lät benen vila mot rampen.
”Alltid”, svarade han med ett snett leende och ställde ifrån flaskan bredvid sig.
Dom var förvånansvärt duktiga båda två fast Liam var nog snäppet bättre – men det kunde kanske bero på att han inte var helt opartisk när det kom till bedömningen av dom häftiga svängarna, hoppen och slirandet som han varje gång trodde skulle leda till att någon skulle slå i huvudet i betonggolvet bredvid.
”Jag borde väl ha fått en sån där poängskylt jag kunde hålla upp”, flinade han.
”Använd händerna!” ropade Liam roat tillbaks. Sekunden senare for Jake högre upp på rampen är tidigare gånger och damp plötsligt ner bredvid Andy.
”Hur många poäng skulle jag ha fått?” frågade han lite andfått och knyckte till med huvudet för att få håret ur ögonen.
Andy skrattade till och såg hastigt in i rådjursögonen.  ”Beror på, är du lika dålig förlorare som Liam?”
”Inte i närheten. Kan någon vara det?”
”Då hade du fått en nia då, för att hålla han där på gott humör”, skämtade han och nickade ner mot Liam.
Jake la brädan bredvid sig innan han lutade sig något bakåt med stöd av armarna. ”Så.. ni två alltså”, han höjde retsamt på ögonbrynen och fick självklart Andys kinder att reagera. ”Haha nej sorry, men jag tror du är bra för honom.”
Andy såg mot honom innan fingrarna drog till luggen. ”Kanske det. Eller, jag ställer till en del problem genom att vara jag också så..” Blicken for hastigt iväg till Liam innan den fästes på skona istället. Det var kanske inte det ultimata att kasta ur sig sådant till Jake som han faktiskt inte kände alls men som var något utav Liams bästa kompis. Han ville inte att Liam skulle få höra ´fan vad gnällig han är ändå Andy, säkert att det var så smart att börja umgås med honom igen?´ ”Alltså..”
”Romeo och Julia hade också en hel del problem men se hur det gick för do..” Jake tystnade och rynkade pannan något. ”Fan dom dog va?”
Andy kunde inte hålla tillbaks ett skratt. ”Jo dom gjorde ju det. Tragiskt romantiskt på något sätt ändå men.. det kanske inte var dit du ville komma?”
Jake drog en hand genom håret, vilket han lagt märke till att det alltid såg sådär fräscht slitet ut på något sätt, som när man badat i saltvatten, innan han roat skakade på huvudet. ”Nej inte direkt. Vi släpper det.”
”Jag uppskattar försöket till uppmuntringen dock”, svarade han roat.
”Det där var mesigt!”
”Men käften!” ropade Liam tillbaks åt Jake innan han, förmodligen det sista han ville göra i det läget, snubblade till med ena foten och landade på knäna i rampen.

Liam svor högt till innan han kastade en blick upp mot Jake och Andy. Den sistnämnda försökte åtminstone hålla tillbaks flinet – mer än vad Jake gjorde. Men likväl kunde han inte låta bli att tycka Andy var fruktansvärt söt när han gjorde det. Fan hur långt hade det här gått egentligen? Han tyckte om att vara.. kär. Men vad skulle komma härnäst? Att han tyckte det var sött om han vaknade bredvid Andy och upptäckte att killen dreglat ner kudden?
”Du kanske behöver vila lite”, föreslog Jake retsamt när han kommit ner på skateboarden. ”Innan du får för dig att bli svartsjuk för att jag tagit beslag på din boyfriend där uppe.”
”Man kan inte ta beslag på honom, han är ingen sak”, suckade han fastän han mycket väl visste att Jake skämtat. Han ville bara inte kommentera svartsjuke-kommentaren. Inte för att det hade hänt men ändå. Vad skulle hända när Andy insåg att det fanns andra mycket bättre killar?
”Okej men han är snygg. Gud vad skönt det känns att få säga det utan att få mördarblicken av di.. hallå varför får jag inte säga det nu då?” utbrast den brunhårige och kastade sedan en blick upp mot Andy.
”Var tyst bara”, flinade Liam innan han tog sig upp till Andy.
”Vad var det där om? Det är väldigt frustrerande att se att några pratar om en utan att höra vet du..”
”Okej Jake sa att du var snygg.”
Andys ögonbryn höjdes en bra bit. Det var.. inte vad han hade väntat sig att dom sagt. ”Sa han det?”
”Det är inte första gången. Men..” Liam såg sig hastigt omkring innan han plötsligt kom närmare och än en gång snuddade läpparna vid hans. ”Det stämmer oerhört bra.”
Den svarthårige flinade generat till och kort därefter hade luggen dragits ner för ögonen.
”Hey, dölj dom inte..” Han struntade i att Jake säkert stod där nere på rampen och flinade över hur cheesy dom såg ut och strök undan Andys lugg så att åtminstone ena ögat syntes.
”Hur gick det med knäna..?” frågade han och plötsligt fanns det en väldigt road glimt i det kajalinramade ögat. ”Fast det är sant; du sa att du inte var proffs.”
”Jag tror jag tar tillbaks det där med att du inte behöver åka, faktiskt; vi behöver inte ens gå iväg och hyra en bräda åt dig, du kan ta den här på en gång.”  
”Jag hade gärna velat men.. med tanke på dig är det nog bäst att låta bli”, log Andy oskyldigt. ”Jag kan liksom nästan garantera att jag kommer ramla, och med min senaste tur kan det mycket väl innebära blod.” Han såg på Liam med låtsat medlidande och hoppades samtidigt att det inte var att gå för långt. En fobi var en fobi – det om något visste Andy med sin fåniga mörkrädsla. Liam brukade dock kunna ta det mesta.
”Har det här blivit någon ´mobba Liam-eftermiddag´ eller?” Han skakade roat på huvudet innan han reste sig upp. ”Kom igen nu, ett åk?”

”Ses i imorgon”, Liam stängde dörren till Jakes bil och såg sedan mot Andy. ”Jag har lovat morsan att laga middag tills hon kommer hem, men du kan väl äta hos oss?”
”Jaa.. det kan jag väl”, log han och bytte riktning mot Liams gård istället. ”Vad har du planerat för gourmetmiddag idag då?”
”Jag skulle aldrig ha berättat det där för dig. Jag var desperat! Vad skulle jag säga, att jag stuckit ner till stan och köpt maten?”
Det var under perioden han varit tillsammans med Emma som dom hade bestämt sig för att ha någon slags parmiddag med två andra kompisar och av någon korkad anledning hade Liam erbjudit sig att fixa maten, inte ens Emma hade han låtit vara närvarande. Det som sett så himla bra ut på receptet hade dock inte blivit lika bra i praktiken och det hade slutat med att Liam fått kasta sig på tunnelbanan och köpt någon dyr jävla fisk i saluhallen, en lika dyr färdig kryddblandning och till sist fått muta en kock på sushirestaurangen att tillaga den åt honom (hur tänkte han ens när han gick in på en sushirestaurang? Dom var ju proffs på rå fisk – inte att tillaga den.) och fått betala ytterligare en hundring. Åtminstone hade alla tyckt att det var supergott och att Liam borde satsa på att bli kock. Han hade fortfarande inte avslöjat den hemligheten. Förutom för Andy då.
”Nejdå, det var gulligt”, flinade Andy och stannade till på trappan där han sträckte sig upp mot Liam samtidigt som armarna lindades runt hans midja.
”Jätte.” Liam la handen vid Andys nacke innan han långsamt mötte hans läppar.

Han hörde inte bilen förrän den körde in på gården och först då drog han sig hastigt ifrån Andys läppar, vände blixtsnabbt blicken mot uppfarten och såg precis sin mamma öppna bildörren. Den svarthårige såg lika snabbt upp på honom med nästan skrämd blick.
”Jag.. ska jag stanna?” frågade han tyst och Liam skakade på huvudet.
”Nej det är lugnt. Hon kanske int.. tja.”
”Hej killar.” Cathy log men oavsett hur mycket hon försökte dölja det så gick det inte att missa det förvånade i både blick och tonfall. Kanske inte bara förvåning ens. Såg hon inte jättespänd ut plötsligt? Förtvivlad?
”Jag kom på att jag måste fixa en sak, hejdå Liam, hejdå Cathy.”
När Andy försvann därifrån insåg han att inte hade andats ordentligt sedan hans mamma sagt hej.  
Han sparkade av sig skorna i hallen och väntade på att det skulle komma. En utskällning?  ´Vad höll ni på med?!´ Den där besvikelsen han föreställt sig?  ´Så du tycker om killar..? Jaha, jo det finns ju adoption.´ Eller det allra värsta tänkbara? Tystnad. Det hade han hört om; sådana som blev totalt ignorerade av sin pappa eller mamma efter att dom kommit ut, att föräldern låtsades som att man inte fanns.
”Jag fick sluta lite tidigare så jag fixar maten”, sa hans mamma och såg hastigt på honom med ett lika hastigt leende.
”Du såg det eller hur?”
Cathy stannade till alldeles i dörröppningen till köket och vände sig om mot Liam.
”Ja men du såg det väl? Att vi.. du såg att vi kysstes.”
Hon vände sig om helt och nickade. ”Jaa.. jag var inte sä..”
”Men du tänkte bara låtsas som att du sett i syne? För att det omöjligt skulle kunna vara så, för att du skulle känna dig misslyckad som morsa då eller hur? Att du fått en son som.. skit samma.” Han bet ihop så hårt att huvudvärken redan hotade och tog sedan trappan två steg i taget.
”Liam!”

Han hade lagomt hunnit smälla igen dörren när det knackade på den.
”Liam, kan jag komma in? Gubbe..”
”Lägg av!”
Dörren öppnades och Cathy tog några försiktiga steg in. ”Liam.. varför säger du sånt där? Det skulle jag väl aldrig någonsin..”
”Jag tycker om honom, på det sättet. Jag har hånglat med killar, jag har haft sex med en kille här inne för flera år sedan, Adam hette han. Jag skulle kunna vara med en tjej men lika väl med en kille.” Han såg nästan provocerande på henne, undrade om det ens varit tillräckligt med det han sagt. Det lät förmodligen som att han ville göra henne upprörd.
”Okej”, nickade Cathy, förmodligen orolig över att göra honom ännu mer upprörd. ”Så han som du är kär i är alltså Andy?” log hon.
Det kunde inte vara så här enkelt. Hon kunde inte stå där och le och.. tycka det var okej? Skulle hon inte ens gråta? Liam bet ihop ännu mer där han satt på sängen.
”Ja, besviken över att det inte är en hon va?”
Hon kom fram till hans säng och satte sig försiktigt bredvid. ”Är du besviken över det? Att du tycker om en kille?”
”Va?” sa han förvirrat och fortsatte sedan med ett mer bestämt tonfall. ”Nej.” Han skulle inte byta bort känslorna för Andy mot någon tjej i hela världen.
”Varför skulle jag då vara det? Jag är glad så länge du är det, om det då är en tjej eller en kille som gör dig lycklig så gör väl det detsamma.”
Han bet långsamt tag i piercingen utan att se på henne. ”Vadå så du menar att.. det gör inte dig någonting att jag är bisexuell? Du blir inte äcklad eller besviken eller..  du vill väl ha barnbarn.” Den utmanande tonen var tillbaks i slutet och han såg upp på henne.
”Men gubb.. Liam.” Hon började att lägga armen om honom men fick den snabbt bortskakad. ”Jag bryr mig väl först och främst över mitt eget barn, och självklart är det okej för mig att du är bisexuell, vad skulle jag annars vara för hemsk mamma? Har du verkligen.. har du trott att jag skulle säga så?”
Han ryckte på axlarna. Hon visste. Efter alla år.
”Kanske. Nej jag vet inte. Jag.. jag kunde ju inte veta helt säkert eller hur?”
Cathy såg på honom med en blick som högg till honom i bröstet. Den såg så fruktansvärt sårad ut.
”Men du skulle inte ha behövt oroa dig för något sådant. Älsklingen.. det är klart att du kan berätta vad som helst för mig. Särskilt sådant” När hon inte fick något svar fortsatte hon. ”Har ni.. är han din pojkvän eller är det väldigt nytt?” Hennes leende var så ursäktande att han fick dåligt samvete fastän han inte ens tänkt fräsa till. Att hon frågade något sådant var ju tusen gånger bättre än vad han hade föreställt sig. Hon visste nu.
”Nej alltså.. några veckor, men han är väl inte.. vi har inte bestämt någonting om vad vi är så jag antar att.. jag vet inte.”
”Det är inte alltid så lätt, men vad mysigt..” Hon kramade om hans axel med handen. ”Jag är glad för er skull.”
Liam såg tveksamt upp på henne igen, vågade fortfarande inte riktigt inse att det varit så här enkelt, kanske var hon bara i chock?
”Du har aldrig.. misstänkt något?”
Hon skakade på huvudet. ”Nej du har ju aldrig riktigt pratar om vare sig killar eller tjejer med mig. Förutom Emma som jag fick träff.. Jake och du har väl inte-..”
Flinet letade sig fram över hans läppar när hon såg så förvånad ut och han skakade snabbt på huvudet. ”Nej han har alltid varit min kompis bara.”
”Det är väl nästan tur, jag vet inte vad det skulle bli med er om ni umgicks ännu mer”, skämtade hans mamma men såg sedan allvarligare ut igen. ”Liam du vet väl att du kan prata med mig om saker? Att jag vill att du ska göra det?” Hon strök en hårslinga bakom örat på samma sätt som Liam så ofta strök handen genom sitt eget hår. ”Även om jag kanske inte är hemma jättemycket så.. det är ändå sådant man ska kunna berätta för sin mamma.”
Liam bet tag i läppen och insåg mer och mer att det här inte bara betydde att han själv kände sig lättad efter att ha berättat. Hans mamma kände precis motsatsen.
”Men.. jag trodde ju inte att du skulle kasta ut mig eller något”, sa han i ett försök att lindra det han sagt tidigare. Det som han nu förstod hade sårat hans mamma. Hon som faktiskt varit den som alltid funnits där; bara att han kanske inte alltid hade tagit det till sig; inte tillåtit henne tillräckligt nära.
Cathy nickade och kramade om hans knä. ”Du vet att du är det allra viktigaste jag har, det allra bästa.”
Liam log svagt tillbaks och nickade. Han förtjänade inte att kallas för någons bästa.

”Du kan inte säga något till Magda, hon vet inte att vi.. säg inget bara okej?”
”Självklart inte. Men du..” leendet var tillbaks på hennes läppar men Liam stönade bara till.
”Nej sluta, jag tänker inte sitta och berätta för dig hur himla mysigt det är att vara kär och bla bla. Du vet mycket väl vem Andy är så du behöver inte ens fråga om honom.” Dock kunde han ju inte helt hålla tillbaks sitt eget leende.


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0