I hate (almost) everything about you - del 46

Andy släppte ner bagen på golvet och kollade efter en extra gång att fotbollsskorna verkligen låg där i. Han hade gjort misstaget att glömma dom en gång och fått låna ett par i två storleker för stora – behövde det nämnas att han inte hade gjort några mål den matchen?
”Vad vill du äta för någonting ikväll? För visst skulle ni vara tillbaks till halv sju?” frågade Magda och kom ut i hallen.
”Eh.. jag äter nog inte hemma ikväll”, sa han samtidigt som han läste sms:et en gång till.

[12:24 nytt meddelande- Liam] Kan du inte komma hit efter matchen? Vi kan göra tacos eller nått, och så kan du väl sova här? Morsan jobbar natt.

Texten borde inte få honom att bli alldeles nervös. Dom hade ju umgåtts i princip varenda dag sedan.. den där dagen. Men det var det där sista. Dom hade inte sovit med varandra, inte en enda gång. Det hade liksom inte blivit så. Och nu blev han alldeles pirrig av att läsa dom få orden. Det var kanske verkligen på riktigt.
”Jaha stannar ni på vägen?”
”Nej men jag.. äter nog hos Liam. Och stannar där”, sa han och lyfte upp bagen. Känslan av Liams läppar mot sina utanför Debaser igårkväll var fortfarande alldeles tydlig i hans minne och plötsligt kändes det väldigt onödigt med matchen.
Fast inte egentligen. Han hade längtat efter att få spela en viktig match igen, och det var alltid lite mer utav en utmaning att spela på bortaplan.
”Jasså, vad trevligt. Det har ni ju inte gjort sedan ni var små”, log hon förvånat.
Om Cathy hade vetat om att Liam inte bara tyckte om tjejer, och om då Magda också hade vetat, skulle det vara nu hon började misstänka något isåfall? Eller skulle hon ha gjort det för länge sedan? Eller.. gjorde hon det ändå?
”Nej.. men jag måste gå nu om jag ska hinna. Jag kommer ändå hem och lämnar det här så.”

[12:43 sänt meddelande] Det låter mysigt :) Jag vet inte precis när jag kommer hem, vi duschar där innan vi åker så, men jag kommer senast vid 7.

[12:44 nytt meddelande- Liam] Perfekt, då ses vi då (:


I andra halvlek kändes det som att dom alla var mer eller mindre frustrerade. Inte bara för att dom låg under utan för att det kändes sjukt orättvist att dom gjorde det. Det andra laget var inte lika bra, dom spelade bara jävligt fult och hade väldig mycket tur när det kom till domaren. Vilken dessutom verkade ha någonting emot dom personligen med tanke på att han till och med blåst i visselpiparen åt deras coach som blivit lite för engagerad lite för nära planen.
”Släpp bollen Jonah! Andy, upp högre på kanten!”
Efter en hård passning från Jonah hade han äntligen bollen och satte av mot målet. Trean som varit som ett plåster på honom hela matchen var självklart tillbaks och Andy gjorde ett tappert försök att trycka till honom med axeln fastän han var flera huvuden högre. Efter en snabb dribbling verkade han faktiskt ha tagit sig förbi killen och skulle precis till att skjuta på mål då han fick en armbåge rakt i ansiktet. Han tappade bollen och höjde direkt handen mot ögat.
Otroligt nog blåste domaren av och Andy sänkte långsamt handen från det dunkande ögat. Eller var det pannan kanske? Han gjorde sig beredd för frisparken men hann inte mer än lägga bollen tillrätta förrän domaren joggade fram till honom.
”Få se på dig.” Han skakade sedan på huvudet och gjorde tecken åt deras coach. ”Du måste plåstra om det där.”
”Nej kom igen, det är ingen fara.” Andy drog med handleden över ögat och kände samtidigt hur något droppade ner. Ögonbrynet alltså.  Han drog upp tröjan en bit för att torka med den också. ”Det är lugnt.”
”Du måste plåstra om det där.”
”Andy! Snabba dig hit istället!” ropade coachen.
Jonah slöt upp vid hans sida och gav honom en medlidsam min innan han gjorde en egen justering av fotbollen på gräset.

Dom förlorade och det var först efteråt när han och resten av killarna gick av planen och adrenalinet börjat sjunka som han kände hur ont han faktiskt hade. Ett vitt smalt plåster hade satts över det spruckna ögonbrynet men han hade förmodligen fortfarande torkat blod kvar.
”Alltså jag borde fan ha satt den där frisparken”, muttrade Jonah och sparkade till en grästuva på vägen mot omklädningsrummen.
”Äh den var svår, men vi borde ha fått mål för det där första, det var inte offside någonstans.”
”Eller hur. Så sjukt dålig domare, och den där idioten som var på dig. Det var ju enbart för att du var snabbare och han inte kunde vinna över dig utan att ta till våld.”
Diskussionerna fortsatte i omklädningsrummet och det var först när dom satt i bussen igen som majoriteten hade lugnat sig. Coachen hörde inte dit.
”Se inte det här som en förlust grabbar, det var enbart på grund av fult spel från det där laget och domaren! Jag ska skicka in en protest så att det här inte ska inträffa igen.”
”Jag tror han kommer vara med inne på planen vid returen för att se till att allt går rätt till”, sa Jonah samtidigt som han trasslade med sina hörlurar.
”Inte helt otänkbart”, flinade Andy tillbaks och kände sedan försiktigt på sitt ögonbryn. På sätt och vis var det bäst att förlustmatcher spelades på bortaplan för då brukade dom alltid ha blivit på bra humör tills att dom var hemma igen; jämfört med när dom förlorade på hemmaplan och alla splittrades direkt efter matchen och gick hem sura var för sig. Inte det bästa för sammanhållningen i laget.
”Händer det något ikväll då?”
Andy såg upp på Jonah igen. ”Jaa jag ska hem till.. Liam. Hemmakväll bara”, avslutade han med ett leende. Jonah hade ingen aning om vem Liam var eftersom dom inte gick på samma skola men han hade inte vetat vad han skulle benämna honom som. Kompis? Möjlig.. pojkvän? En kompis som han tyckte om att kyssa? En tidigare bästa kompis som han varit mer eller mindre osams med sedan mellanstadiet men som han nu hade insett att han var kär i och att det konstigt nog visade sig vara ömsesidigt? Det räckte nog att säga Liam.
”Ah kul, det är rätt nice med hemmakvällar ibland också. Själv ska jag på någon fest i stan, känns drygt nu men..”
 ”Det blir säkert kul när du väl kommer iväg”, log Andy.

Förutom att lämna in väskan hade han bytt om från huvtröjan till en vanlig svartröd långärmad baseball-tröja, målat på kajalen som han kände sig så naken utan och stuckit ner tandborsten i bakfickan. Hans mamma hade självklart flämtat till när hon sett hans fortfarande lite blodiga ögonbryn, som han därefter hade försökt tvätta rent så gott det gick med plåster och hans låga smärttröskel, och han kunde väl inte klandra henne. Hade han inte skyndat sig att säga att det inte var någon fara och att han bara fått en armbåge på planen hade hon säkerligen frågat om han råkat hamna i slagsmål. Han kunde inte heller låta bli att undra hur hans mamma skulle ha stått ut om det varit Liam som varit hennes son.
”Jag drar nu då, hejdå”, ropade han och stängde sedan dörren efter sig.
På väg över till Liam rufsade han till det fortfarande lite fuktiga håret och lagomt när han dragit till luggen som åtminstone plattats öppnade den blonde dörren. Nästan precis klockan sju.
”Tja, vann ni eller?”
Andy grimaserade lite och följde med in i hallen. ”Nej inte direkt.”
”Gjorde du inte ens mål?” När han såg upp på honom flinade Liam till. ”Skämtade bara. Vadå fick ni jättemycket stryk?”
”Tre noll, men domaren var typ mutad eller något.”
Efter att han tagit av sig skorna och sett upp bet han automatiskt tag i läppen. Han förstod inte hur många gånger det skulle ta för honom att vänja sig vid att se Liam le sådär snett mot honom, att se honom överhuvudtaget och inte känna att han ville fly därifrån, att vänja sig vid pirret i magen.
”Jag har börjat lite med grönsakerna men jag tänkte att det var bäst att vänta med köttfärsen”, sa Liam och rätade på sig ifrån köksdörröppningen som han lutat sig mot. Det kändes som att den gröna blicken dröjde sig kvar vid honom något längre än vad den behövt och det fick det om möjligt att pirra till ännu mer i hans stackars mage. Hur skulle den egentligen orka med alla fjärilar, isklumpar och kittlande fjädrar?

”Vill du ha mer gurka? Jag tycker inte om så”, sa Andy och strök undan luggen.
Liam kastade en blick mot skålen innan han återgick till det snabba lökhackandet. ”Det blir bra.” Han stannade sedan hastigt till igen när det kommit ikapp honom att han faktiskt sett något. ”Vad är det där? Ditt ögonbr..” Hans ögon vidgades lite när han såg ögonbrynet som utan tvekan var sprucket. Han om någon visste hur ett sådant såg ut.
”Åh, jag hade en dryg spelare efter mig bara, jag vet inte ens om han gjorde det med flit.”
”Vad fan.. jag hoppas att du slog tillbaks?” Han la ifrån sig kniven och tog mjukt tag om Andys axel för att vrida honom mot sig. Och i samma stund blixtrade minnet förbi av den trasiga emopojken på Jakes säng. Den spruckna läppen, det röda, det blåa. Lika våldsamt blixtrade påminnelsen ner om att han hade kunnat motverka att det skulle ha hänt överhuvudtaget, om han bara inte hade varit sån idiot den där dagen för så många år sedan.. Allt för att han tyckt att dom där killarna var så tuffa och hellre hade velat vara med dom än med sin bästa kompis. För att han inte bara hade kunnat säga förlåt den där dagen när Andy sa nej i dörren. Om han bara inte varit så jävla envis med att låtsas som att allt var Andys fel och inte hans eget. Om han bara hade svalt sin stolthet.
”Det är ingen fara, verkligen.”
Liam blinkade till och visste inte ifall Andy hunnit säga något mer. Han nickade bara och släppte långsamt hans axel. Hur kunde han ens vilja titta på honom efter allt han gjort mot honom? Och hur hade han själv kunnat vara ifrån honom så länge?
”Är det något fel?” undrade den svarthårige och såg frågande på honom.
”Nej, det är inget.” Han gav honom ett snett leende innan han istället började plocka fram tallrikar och glas.
Andy visste inte vad det var Liam hade blivit så tyst över, ögonbrynet var ju ingenting emot hur han hade sett ut förut och Liam hade säkert sett många spruckna ögonbryn i sitt liv, men efter att dom hade satt sig vid bordet och Andy dessutom hade börjat med att ha ut salsa över halva duken verkade han desto mer avslappnad. Vilket fortfarande kändes konstigt att någon utav dom kunde vara – och samtidigt kändes det som det mest naturliga i världen.
”Okej om du fick åka precis vart du ville, vilket land skulle det vara?” Liam såg upp på honom innan han tog den sista tuggan på sitt bröd.
”Eh.. Italien tror jag, eller ja Rom”, svarade han och spetsade en ananasbit med gaffeln. När han såg upp igen flinade han till. ”Du har salsa på kinden, hur du nu lyckades få det enda dit.”
”Va?” Liam drog med handen över fel sida. ”Det har jag väl inte alls det.”
Andy drog på munnen igen innan han lutade sig fram över bordet. Han tvekade en kort sekund innan han sträckte fram handen och försiktigt drog bort såsdroppen med tummen. Istället för att bara luta sig bakåt igen lät han tummen långsamt stryka sin väg fram till mungipan och Liams blick fastnade i hans.
”Vadå typ.. för att kolla på fontäner.. eller?” frågade han lågt.
Det var egentligen bara en väldigt enkel beröring och med tanke på att dom alldeles nyss skrattat borde inte stämningen ha kunnat växla så snabbt. Bordet dom hade emellan sig kändes som att det var alldeles, alldeles för stort och samtidigt som att Andy var alldeles nära. Dom blåa ögonen såg in i hans innan dom plötsligt slogs ner och både handen och ansiktet försvann ifrån honom. Bordet var definitivt för stort.
”Inte bara.. det..” Andy bet tag i läppen innan han såg upp på honom igen och blicken som delvis skymdes av luggen tvingade Liam att svälja en extra gång. Det var inte bara han som kände det, han var helt säker på det. Andy ville kasta bort det där bordet lika mycket som han. ”Det finns jättemycket att se, tänk typ colosseum..”, fortsatte han till sist och verkade ha samlat sig mer än vad Liam lyckats med. ”Det är nog lite häftigare att gå där inne än att läsa om det i skolan.”
Liams hud hade känts så len. Inte minsta antydan till skäggstubb utan bara lent. Han hade velat kyssa honom, om än bara försiktigt, men nervositeten hade fått honom att låta bli och samtidigt kunde han inte förneka att han gillade känslan av att.. dra ut lite på det. Det var spännande. Tänkte Liam också tillbaks på igår? Hade han också legat alldeles frustrerad inatt och bara längtat tillbaks?
”Vad tänker du på?” frågade Liam precis som att han läst hans tankar och när han såg upp hade det där retsamma leendet letat sig fram över dom fylliga läpparna.
”Inget”, sa han med en axelryckning och tog snabbt tag om gaffeln igen innan han började samla ihop dom resterande majskornen till en liten hög. Blicken sökte sig långsamt upp igen bara för att se hur Liam höjde på ena ögonbrynet mot honom. ”Sluta”, flinade han till och andades ut i ett lågt skratt. ”Vad tänker du själv på?”
Den blonde tog tag om foten på glaset och drog än en gång Andys uppmärksamhet mot dom seniga armarna innan han kunde konstatera att tröjan inte bara visade armarna väldigt bra utan även lät honom skymta nyckelbenen. Sträck inte fram fingrarna.
 ”På.. om du kanske skulle vilja.. göra något med mig..? Se en film eller så.” Han kunde inte hjälpa att han tyckte det varit kul att se hur den svarthårige sett på honom med blinkande ögon tills att han plötsligt tappat taget om gaffeln så att den klirrande slog i tallriken. Han tyckte om hur han såg på honom.

Till likhet med förra gången satt dom bredvid varandra i soffan, men till skillnad mot då var det någonting Liam hade valt helt frivilligt den här gången. Till en början hade han varit så pass inne i filmen att det känts som att han själv gick längs den ekande tomma korridoren på mentalsjukhuset men ju längre filmen gått desto mer hade Andy tagit över hans uppmärksamhet. Han hade inte krupit ihop alldeles nära honom eller lagt en hand mot hans lår som sist utan det som drog hans uppmärksamhet mot den andra var att han bara var så charmigt livrädd utan att erkänna det. Till en början hade det bara varit nervösa skratt och ´nu kommer det att komma någon, jag vet det´ för att sedan övergå till knutna nävar, en soffkudde i knäet och alldeles för långa blinkningar när musiken började tystna.
”Det är lugnt jag var också rädd första gången jag såg en sån här psykofilm”, sa han lågt. ”-När jag var tolv.”
Andy vände en hastig blick mot honom. ”Jag tycker bara det är spännande har jag ju sagt.” Han hade knappt hunnit avsluta meningen förrän det isande skriket hördes från filmen och Andy tryckte sig så hastigt och våldsamt mot Liam att han själv for bak i soffan.
I samma stund som han kände Liams bröstkorg mot sin rygg upphörde dom häftiga andetagen som den bleka flickan med dom döda ögonen orsakat och han vred långsamt ansiktet mot honom. Inte helt utan tunga andetag ändå kanske. Filmen hade fått honom att vrida på sig av obehag från första minuten men samtidigt hade han varit fullt bestämd med att inte skrika rakt ut och få Liam att skratta åt honom.
”Är du säker på det?” Liam log lite retsamt mot honom men la samtidigt en arm lite som i förbigående om honom. När Andy lika långsamt vände tillbaks blicken mot teven visste han inte om det var mentalsjukhusets eko eller Liams närvaro som fick hans puls att öka så kraftigt. Han var så nära. Han kände hur den andres bröstkorgen rörde sig i takt med att han andades, armen som vilade mot hans axel och handen som snuddade vid nyckelbenet brändes genom tröjtyget och jeanslåret alldeles bredvid honom kändes plötsligt väldigt lockande att röra vid. Bara lite grann.

När det sakta började krypa fram spindel efter spindel ur sprickan i väggen var det första gången under filmens gång som Liam faktiskt vred på sig.
”Alltså nej..”
”Vadå är det läskigt eller?” flinade Andy men kände sedan hur hans eget ansikte förvreds lite när det istället började komma ut spindlar ur flickans ögon. ”Åh gud.. nej uuh..” Han vred sig om mot Liam istället och tryckte ansiktet mot hans bröstkorg där det skräckförtjusande skrattet begravdes. Det var först efter en liten stund som han blev medveten om vad hans händer faktiskt vilade mot och han släppte långsamt på fingrarnas grepp om tröjan. Han kanske inbillade sig med det kändes som att en skälvning kanske gick genom Liams kropp när han långsamt lät händerna utforska bröstkorgen. Fortfarande med ett bomullstyg emellan men som värmen ändå kändes igenom. Fingrar letade sig in i hans svarta rufs innan den andres kropp vreds en aning och plötsligt var han ännu närmare. När fingrarna sedan istället letade sig ner längs hans rygg var det genom Andy det gick en skälvning och han lutade pannan mot Liams axel innan läpparna fann sin väg till den lilla gropen nedanför halsen.
Liam andades tungt ut av Andys beröring mot huden innan ett hest mellanting av utandning och skratt tog sig fram på grund av det svarta håret som kittlat hans ansikte. Hur mycket kunde det egentligen kännas på en samma gång? Rysningarna bytte av pirrandet i magen innan det pulserande i nedre delen av magen tog vid och mitt i allt snurrade det behagligt skönt i huvudet.
”Andy..” Det var som att någonting slogs inom honom. Den delen som ville placera några fingrar under Andys haka för att få honom att lyfta ansiktet och kunna känna hans läppar mot sina, och så den delen som njöt alldeles för mycket av beröringen mot halsen för att vilja röra sig överhuvudtaget. Den andra delen vann på sätt och vis men Liams händer höll sig ändå inte stilla utan hade istället börjat leta sig in under den svartröda tröjan för att kunna svepa över den slanka ryggen. Emopojken vred på sig och lämnade hans hals med läpparna. Tydligt påverkad av den plötsliga hudkontakten. När dom smala händerna flätade sig in i hans blonda hår började han samtidigt försiktigt dra av hans tröja men hann inte långt alls förrän Andy ryckt undan.
”Vad är det?” frågade han andfått och mötte dom glansiga blåa ögonen. ”För snabbt..?”
Han skakade på huvudet så att luggen föll ner i ögonen igen. ”Nej jag bara..” Händerna rörde sig försiktigt över hans bröstkorg igen. ”Jag måste ha lite vatten bara..” Utan ytterligare ord krånglade han sig loss från armar och ben innan han reste sig upp och försvann iväg ut från vardagsrummet.
Liam bet tag i piercingen och knöt långsamt händerna innan han lät dom slappna av igen. Hade han gjort något fel nu? Han ville inte göra fel. Inte mer fel än han redan hade gjort. Handen strök genom det ovanligt ostylade håret och han försökte svälja ner klumpen i halsen samtidigt som pulsen slog så hårt att det nästan gjorde ont. Han trodde inte att det var möjligt för en kropp att verkligen sprängas men när Andys händer rört över honom så hade det inte längre verkat helt otänkbart.

Han mötte sin egen blick i spegeln och försökte samtidigt få händerna som höll om handfatet att sluta darra. Det hade ju varit bra. Mer än bra. Kinderna var fortfarande rödflammiga och det kändes plötsligt väldigt kallt utan Liams kropp så nära. Ändå hade den där lilla rösten tagit sig fram i huvudet. Han kanske inte tyckte att det hade varit någon stor grej. Vad han gjort från första början. Åren på högstadiet. Blickarna och orden på gymnasiet. Han kanske aldrig ens hade ångrat sig på riktigt. Han kanske skulle kunna göra det igen.. Han hade inte nämnt det en enda gång.
Rösten hade även påmint honom om hur många fler Liam hade varit med. Att han kanske skulle tycka att Andy gjorde fel om det gick så långt att kläder började avlägsnas. Samtidigt hade det känts så himla bra och han ville känna Liams händer över varenda ställe på kroppen, han ville få låta sina egna fingrar leta sig fram över den släta magen, försiktigt pussa dom där nyckelbenen. 



Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0