I hate (almost) everything about you - del 45

Liam ryckte till och slog upp ögonen när han kände någon stryka handen över hans hår.
”Hej där sömntuta.”
”Vad..” Han såg kisande upp på sin mamma som satt på sängkanten. ”Hur..”
”Jag tyckte att det blivit väldigt tyst här inne”, log hon. ”Skulle du inte iväg senare?”
Skrivblocket låg under hans arm och gitarren bakom ryggen. ”Jo.. hur mycket är klockan?” frågade han och satte sig långsamt upp då hela kroppen plötsligt kändes väldigt stel.
”Snart halv fem, vem var det du skulle iväg med?”
”Johan..” Han drog händerna genom håret och knäckte sedan till nacken åt båda hållen.
Cathy nickade och flyttade på gitarren bakom honom, förmodligen mer för Liams skull än själva gitarren då hon visste hur förkrossad han skulle bli om den fick minsta skada. Han hade sparat varenda krona han fått i veckopeng sedan han var 13, pantat burkar, tiggt pengar av Cathy, enbart önskat sig pengar i födelsedagspresent och till och med försökt sälja sina gamla leksaker till grannungarna, för att sedan äntligen kunna köpa den svarta gitarren när han var 14. Med ett ganska stort sista bidrag ifrån sin mamma. Sedan dess hade det varit hans absolut käraste ägodel. Oskiljaktiga.
”Det är så kul att du och Andy har börjat umgås så mycket mer på fritiden nu också, det var ett bra tag sen.”
Det var som att det var en hel värld hon inte visste om. Alla år när det enda dom umgåtts med varandra varit när dom blev tvingade, och då det mesta ändå bara varit totalt fejk, allt som hänt i skolan, till det här.. – när bara namnet fick det att kittlas i magen.  Samtidigt som det var så mycket annat som fick det att värka istället.
”Mm”, log han och ryckte på axlarna. ”Ville du något mer eller?”
”Kan jag inte bara få sitta här och prata lite med dig?” flinade hon. ”Vi har ju nästan bara gått om varandra nu på sistone när jag gått på det nya schemat. Men jag tycker att du verkar gladare..” Det var vad hon såg. Det var när han låg ensam i sängen om kvällarna som inte ett spår av det glada syntes. Då när dom ovälkomna tankarna tvingade sig på. 
 Hon strök honom över det sömnrufsiga håret igen men Liam drog sig undan, lite som han alltid gjort när det gällde ömhetsbetygelser.
”Jag kanske är kär.” Han hade inte riktigt kunnat hålla det inne. Det bubblade så mycket att det liksom bara slank ut. 
Cathy såg på honom med ett förvånat leende. Om det var för att hon inte hade väntat sig att hennes son någonsin skulle bli kär eller om det bara var för att han faktiskt berättat visste han inte. Kanske både och. Han var ju inte den som brukade dela med sig särskilt mycket alls.
”Men vad mysigt, vem är hon då? Är det någon du gått med på högstadiet så att jag kanske vet men det är?”
Han skakade på huvudet. ”Nej det är det inte. Och nej jag tänker inte berätta något mer nu så du kan gå”, flinade han. Vad skulle hon ens ha sagt om han sa att det inte var en hon?
”Men så kan du ju inte säga”, protesterade Cathy. ”Jag kan väl få veta namnet i alla fall?”
”Nej, hejdå.” Han knuffade till henne i sidan och fick först en låtsad chockad blick innan hans mamma knuffade tillbaks med ett skratt. ”Slipp då fåntratt. Har du med dig nyckel ifall du kommer hem sent?”
Han nickade flinande och tog sedan upp gitarren. ”Stäng dörren.”

”Fick du med den sista påsen?”
”Japp.” Andy drog igen ytterdörren med hjälp av armbågen innan han gick in i köket med matkassen. ”Vad handlade vi egentligen? Den här väger ju ton”, sa han och ställde ner den på golvet med en duns.
”Är det din telefon som ringer?” Magda hejdade sig med kylskåpsdörren halvt öppen.
”Oj ja.” Han skyndade ut i hallen och fick fram mobilen ur jackfickan. ”Hallå?”
”Hej! Vad gör du för någonting?” frågade Lisette glatt.
”Jag och mamma har varit och handlat så jag kom precis hem, vad gör du?”
Han mimade sin kompis namn till Magda och fick ett roat leende till svar. Det var ett känt faktum att han brukade bli länge i telefon när Lisette ringde.
”.. och så fick jag precis nyss reda på att dom spelar ikväll! Hur lyckat är inte det? Vill du snälla, snälla gå med mig? Jag lovar att dom är jättebra!”
Andy drog handen över nacken innan han sjönk ner i soffan i vardagsrummet. ”Det kan jag väl, eller vad pratar vi om för slags band? För om det är i närheten av lars winnerbäck så tänker jag inte ens ställa upp för din skull”, flinade han. Det räckte med den spelningen han blivit medtvingad på förra hösten. Och bandet några månader senare som var som läskiga kopior av winnerbäck. Fem stycken Lasse!
Lisette skrattade. ”Nej, nej dom är inte ens svenskar. Det är rock typ. Påminner lite om dina älsklings-brides så du kommer säkert tycka det är jättebra och allt sånt. Snäääälla?”
Liam skulle ändå iväg på någonting med Johan ikväll så det var ett mer än godkänt alternativ till att sitta hemma. Det var bara kul att höra henne tjata lite.
”Jaa jag följer med. Ska jag komma till dig innan?”
”Det blir perfekt! Och jag har väl sagt att du är bäst?”
”Tveksamt. Bäst du säger det en gång till.”

”Vad trevligt att jag får låna min bästa kompis en kväll”, flinade Lisette efter att ha släppt honom och redan omslutit honom i ett moln av söt parfym. ”Och nej innan du får några ledsna hundvalpsögon; jag skojar med dig! Du är ingen dålig bästa kompis.”
Han gav henne ett oskyldigt leende. Ibland blev det nästan pinsamt just för att hon alltid tycktes veta vad han tänkte. Men å andra sidan var dom så himla bra kompisar att det inte gjorde något ifall dom inte sågs utanför skolan under en vecka. Dom fanns där för varandra ändå. 
 ”Okej jag har med lite olika kläder så att du får vara med och välja.”
”Det här är den hundrade anledningen till att du är min bästa kompis”, log hon stort. ”Vi kan sätta ihop lite olika outfits så väljer vi sen.”

”Skål!” Medans Andy grimaserade som att han bitit i en citron såg Lisette helt oberörd ut vilket fick dom båda att skratta. Och då var det ändå tredje gången samma sak hände.
”Nu ger jag upp”, flinade Andy och lutade sig bak mot Lisettes stora afrikainspirerade kuddar innan han lika snabbt satte sig upp igen – vore ju onödigt att platta till håret som han alldeles nyss tuperat. ”Borde vi inte gå snart förresten?”
”Jo typ nu.” Hon fattade tag om Andys händer och drog enkelt upp honom från sängen.
Dom passerade rätt mycket folk genom stan på väg mot Debaser och Andy kom att undra om folk ibland tog dom för ett par. Det fanns ju en hel del folk som verkade ha svårt med att förstå det där med att tjejer och killar faktiskt kunde vara väldigt bra kompisar. Fast var man kille och hade emo-stilen så kunde man i och för sig inte gå på stan tillsammans med en killkompis heller utan att majoriteten tog för givet att man började hångla med varandra så fort man var utom synhåll. Det knäppaste han varit med om var nog ändå när han av en slump råkade hitta en bild på ett internetforum, en tråd döpt till hot emo-couples, och fann en bild på sig själv och Simon sittandes i trappen ovanför plattan. Nog för att dom suttit ganska nära varandra men det var ju för att dom pratade, dom hade knappast hållit varandra i handen eller ens petat på varandra. Det var fortfarande ett mysterium hur dom hade kunnat missa att någon tog kort på dom men det hade åtminstone roat dom båda två.
”Det ser inte ut att vara någon kö direkt”, sa Lisette efter att ha sträckt på sig för att kunna se över brokanten. ”Åh jag hoppas verkligen att dom är bra!” En plötslig vindpust fick hennes hår att hamna i ansiktet och hon försökte skrattande få det ur ögonen. Det vita håret hade blivit betydligt mer färgglatt sedan någon vecka tillbaks och pryddes numera av ett antal lila och mörkrosa slingor. Och självklart hade hon tagit upp det i kläderna för kvällen. Den svarta tyllklänning hade storhåligt nät i mörklila upptill, ena strumpbyxbenet var randigt i svart och lila medans det andra var i tunt svart med flera hål där det skymtade fram lila nylon. Och som ett sista komplement hade hon ett par cyber-goggles i håret. Han kände sig alltid så väldigt färglös bredvid Lisette.
När dom väl tagit sig nedför trappen var det nästan bara att gå rakt in, även om det väl där var kö till garderoben för att lämna in jackorna.
”Herregud jag borde ha tagit t-shirt istället, det känns ju som en ångbastu”, sa Andy och drog i sin svarta långärmade tröja. Han bet sedan tag i läppen när han såg vem som precis kom in genom dörröppningen.
”Liam är här”, sa han lågt och petade Lisette i sidan. ”Jag visste inte att det var hit dom skulle.”
”Vadå, vart?”
Han såg sig förvirrat omkring men fick sedan syn på den blonda frisyren igen. Han och Johan trängde sig igenom kön, då dom uppenbarligen inte haft några jackor, och in mot scen-lokalen och plötsligt var Liam så nära att han skulle ha kunnat stryka honom över armen. Liam såg honom, det gick inte att missa det förvånade uttrycket i hans ögon, men förutom det var det ingenting och sekunden senare var han borta igen.
”Seriöst, kunde han inte ha mimat ett hej åtminstone?” sa Lisette en aning upprört.
”Han såg säkert inte”, försökte Andy. Han hade inte tagit åt sig särskilt mycket faktiskt och han ville inte att Lisette skulle behöva bli upprörd för hans skull nu när det var meningen att dom skulle ha kul. Det blev deras tur att lämna in jackorna och när dom senare kunde börja ta sig fram mot scenen verkade hennes glada humör ha hittat tillbaks.

Bandet var knappt på nivån ´okej´, men Andy hade tryckts alltmer framåt av dom mer entusiastiska fansen och runt sjätte låten befann han sig ändå nästan längst fram med Lisette.
.. trodde han. Vart hade hon tagit vägen? Han sträckte på sig för att försöka se längre bort men kände sedan hur någon greppade tag om hans fotled.
”Lisette?” Han flinade förvånat till när han upptäckte henne på huk på golvet. ”Va?! Vad säger du?”
”Jag tappade mitt örhänge!” Halvskrek hon genom musiken när han trängt sig ner på golvet bredvid henne. Jakten blev tack och lov kort mellan allas skor som hotade att trampa en på fingrarna och efter att han räckt henne den svarta ringen tog hon tag i hans hand och drog med honom längre in bland publiken. Precis tills att låten skulle ta slut och den första andhämtningen kom.
”Thank you so fucking much! You guys are awesome! Give it up for our drummer Zack!”
Andy lutade sig ner mot Lisette. ”Jag går ut en stund bara!”
”Mår du dåligt?!”
Han skakade på huvudet. ”Vill bara ta lite luft, jag kommer tillbaks!”

Den där liknelsen Johan hade gjort med Sum 41 var helt galet fel. I Liams öron lät hela bandet jävligt fel. Sångaren sjöng alldeles hest och dessvärre inte på det sexiga sättet och den ena utav gitarristerna verkade lite lagom borta bara. Att sluta med rökningen fick helt enkelt vänta till senare då det plötsligt kändes som en väldigt bra orsak att få lämna lokalen en stu.. Hade det där varit Andy? Skulle han ha haft sådan tur att han trängt sig ut från publiken i just den sekunden Liam tittade bakåt?
”Jag drar ut och röker!” sa han snabbt till Johan och skyndade sig sedan ut från publiken, även om det innebar att dela ut några armbågar. Han hade blivit lagom förvånad att se Andy och hans pandavän, som i och för sig mer hade liknat en katt att döma av den snabba skymten han fått av henne, inne på Debaser. Andy hade ju sagt att han bara skulle vara hemma. Oavsett så hade det inte känts bra att bara gått förbi honom. Han såg sig om vid garderoben men tog sedan sikte på dörren längre fram då det kändes mest logiskt att det var utomhus han var. Det måste ha varit han.

”Tja, jag tyckte jag såg dig försvinna ut.”
Andy hoppade till vilket fick Liam att roat dra på munnen. Innan det fladdrade till på det där numera bekanta sättet i magen, vilket han för den sakens skull ändå inte hade vant sig vid det minsta. 
”Hej.” Andy log snett tillbaks. ”Gillar du bandet?”
Efter att dörren långsamt glidit igen bakom honom tog han dom få stegen fram till den svarthårige. ”Nej ärligt talat tycker jag dom är rätt värdelösa.. lyssnar du verkligen på dom här i vanliga fall?”
Andy skakade på huvudet. ”Nej det var Lisette som ringde och ville att jag skulle följa med, inte riktigt min smak heller. Jag hoppas på att jag åtminstone ska missa en låt”, tillade han med ett oskyldigt leende.
Han tog ett sista steg framåt och nickade. ”Samma här”, sa han och lutade sig sedan mot väggen bredvid Andy.
Det var som att dom sista ljuden sakta dog ut; den dova basen inifrån, bruset i öronen, trafiken längre bort. Med en enkel rörelse hade han vridit sig så att han stod framför den andre istället.
”Hej.”
”Hej..”, log Andy retsamt tillbaks och såg upp på honom med dom kajalinramade blåa ögonen. Två smala händer placerades på Liams höfter vilket fick honom att bita tag i piercingen. Det krävdes så lite. Ett lite hesare andetag lyckades ändå leta sig ut innan han långsamt sänkte huvudet.

Andy vred undan ansiktet i sista sekund och letade istället upp den blondes hals där han efter att blivit tvungen att ställa sig på tå försiktigt lät läpparna stryka över huden. Han visste inte om det var  beröringen av pulserande hud mot läpparna eller ljudet av Liams hesa utandning som fick honom att rysa mest. Den enkla pussen övergick till en kyss och fick i samma stund Liams hela tyngd att pressas mot honom innan han vred en aning på huvudet så att halsen kom i en annan vinkel.
”Vad försöker du..”, Liam tystnade när Andy rörde läpparna upp mot käklinjen men fortsatte sedan, om möjligt ännu hesare. ”.. sluta plågas för fan.”
Ett nästan generat leende spred sig över hans läppar när han insåg hur mycket han faktiskt lyckats påverka Liam med något så enkelt. ”Är det din svaga punkt..? Halsen?” frågade han tyst och lät händerna glida ner en bit från hans höfter till låren istället. Nervositeten gjorde sig hela tiden påmind men han försökte ignorera den och var tacksam över att det åtminstone var väldigt dunkel belysning. Han visste att Liam var mycket mer erfaren än honom, för även om han bara nämnt den där killen som det inte varit något seriöst med så visste han ju att han varit med många fler tjejer, och det lockade automatiskt fram den mer osäkra sidan hos honom själv; men när det gick såhär bra tystades den ner alltmer. Läpparna rörde än en gång vid halsen som för att utföra ett experiment. Se om teorin stämde.
”Det kanske det är”, mumlade Liam nästan sammanbitet fram men greppade sedan tag om hans ansikte och i nästa stund var deras läppar hårt tryckta mot varandra.
”Johan kommer undra om jag rökt upp hela paketet..”, flinade Liam när han till sist kunnat dra sig bort ifrån emopojken. ”Jag måste gå in.” Om Johan skulle komma ut..
Andy nickade innan han fuktade läpparna och hade Liam inte tvingat sig själv att vända sig om precis då så hade han utan tvekan tryckt upp honom mot väggen.

Han hade hittat på Lisette lagom till bandet körde sin sista låt och när hon skämtsamt frågat ifall han tagit en promenad runt hela Stockholm hade han bara flinande ryckt på axlarna innan han drog in henne längre på golvet där folk nu hade börjat dansa. Skulle han berätta just precis nu vem han träffat på där ute och hur mycket temperaturen plötsligt hade stigit skulle han bli så blossande röd att folk skulle tro att han var en levande discolampa eller något.
”Kan vi inte gå till baren?” frågade Lisette med armarna om hans hals och läpparna alldeles intill hans öra för att höras.
”Visst.” Han tog tag om hennes hand och började röra sig genom folkhavet tills att dom nådde den svarta bardisken.

”Du får bjuda när du lurade med mig på det här”, flinade Liam mot Johan innan han la upp armbågarna mot bardisken och lutade sig framåt. ”Hey! Två öl.” Precis innan Johan slöt upp på hans andra sida fick han syn på Andy och hans panda(katt)vän och det var först då han kom att undra om hon visste något om dom. Hur hade han inte kunnat fråga Andy om det? Om han skulle gissa att någon av hans kompisar visste så det helt klart Lisette.
Dom fick sina glas och innan Liam hunnit säga någonting om att dom kunde ställa sig vid något bord längre bort hade Johan satt sig på en utav barstolarna och Liam hade inte så mycket annat val än att göra detsamma.
”Eller hur?” sa Johan utan att Liam hade en aning om vad han frågat. Han hade precis kollat åt höger igen och när Lisette typiskt nog vänt blicken åt deras håll i samma stund hade han bara låtit sin egen blick glida iväg längre bort, som att han letat efter några och inte ens hade sett Andy och Lisette.
”Mm verkligen.”
”Men vi kan väl testa på sturecompagniet ändå? Om vi tränger oss in med ett gäng andra så hinner dom säkert inte ens legga alla.”
Liam flinade och nickade. ”Om jag drar bak det här till lite backslick..” Han drog fingrarna genom det blonda håret innan han fortsatte ”och så beter vi oss snobbigt. Vi skulle lätt kunna tas som 23.”
”Vi kör på det”, höll Johan roat med. ”Det är så jävla mycket emos här, inga riktiga brudar ens.”
”Nej exakt”, suckade Liam och som att han inte hade någon som helst självbehärskning eller kontroll över sina impulser sneglade han mot höger igen. Plötsligt vände sig Lisette om, precis som att hon hade något jävla larm inställt som signalerade till henne när Liams ögon var inom ett visst område, och han hann inte ens se bort förrän han fått en mördande blick mot sig. Hon visste. Definitivt. Och det var lika tydligt att hon mycket väl hade sett igenom hans tidigare försök till att låtsas som att det inte alls varit dom han kollat på. Han spände tillbaks blicken i henne innan han med en suck vände sig om mot Johan. Fan vad irriterande hon var.
”Jag ska på toa bara, håll koll så ingen försöker spetsa min öl”, skämtade han innan han tog sig iväg mot toaletterna. Att vara kille lönade sig särskilt bra på krogen; medans det var kö utanför tjejernas verkade det som att varenda bås var ledigt inne på killarnas.

När han öppnade dörren hoppade han nästan till utav synen. Lisette stod med ryggen lutad mot handfaten och såg rakt mot honom.
”Det här är killarnas..”, sa han och höjde på ena ögonbrynet när han hämtat sig från första chocken. ”Jag vet inte vad du är för någonting..” Blicken försökte ta in allt konstigt på henne; från dom olikmönstrade strumpbyxorna till dom sminkade kattögonen till dom simglasögonliknande grejerna hon hade i det slingade håret. ”.. men jag är rätt säker på att du i alla fall är utav kvinnligt kön.”
Hon hade tagit dom få stegen mot honom så att hon stod alldeles framför och han hade nog aldrig sett en så liten tjej se så arg ut. Så pass att han faktiskt inte kom sig för att säga något mer.
”Du är fruktansvärt feg, vet du det? Är det här någon lek för dig eller? Hade det inte varit för att jag vet hur himla kär Andy är i dig så hade jag förbjudit honom att ens titta på dig något mer.”
Liam höjde ett ögonbryn igen. ”Verkligen?”
”Verkligen. Jag kanske inte hade nöjt mig med det heller. Hur populär skulle du vara utan den där sängkammarblicken tror du? Hm?”
Tittade hon precis på sina långa naglar?
”Inte för..” Han såg vaksamt på henne och kunde inte helt förneka att hon gjorde honom obekväm. Vad visste han; hon kanske brukade flyga på folk? ”.. att jag har någon skyldighet att berätta något för dig men det råkar hända att jag också är väldigt kär, så du kan dra in klorna Kitty.”
Lisette såg på honom en stund till utan att så mycket som dra på munnen innan hon vände sig om och lämnade badrummet igen.

”Jag kan ta din med.” Lisette tog Andys nummerbricka innan hon tog sig fram mot garderoben där det än en gång hade blivit kö. Uppenbarligen var det fler som tyckte att det var en bra tid att gå hem nu.
Andy flyttade sig närmare dörren för att inte vara i vägen och lutade sig sedan mot väggen alldeles bredvid. Blicken sänktes mot skorna och han kunde konstatera att dom efter en hel del dansande blivit ännu mer gråa än svarta.
”Men oj kolla vem som är här, var det där bandet verkligen tillräckligt emo för dig?”
Han såg upp under luggen bara för att möta Johans flin. ”Liam, kolla vem som är här.”
Andy såg hastigt på den blonde som kom ditsläntrande och funderade på om han själv bara skulle smita undan så att han slapp höra fler av Johans korkade kommentarer. Eller Liams.
”Han som är lika intressant som det här golvet ungefär?”, sa Liam och drog själv på munnen, Andy märkte dock hur han undvek att se honom i ögonen och han var snabb med att fortsätta ut genom dörren. ”Kom nu.”
 
berätta jättegärna vad ni tyckte (: 


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0