I hate (almost) everything about you - del 43

Det hade gått någon vecka och det som Andy trott skulle bli lättare hade istället blivit tvärtom. Det hade varit en sak att spela teater för deras mammor och spela snälla, det var en helt annan att spela elak i skolan och försöka att inte ta åt sig av Liams blickar som han varit så van med, som han hatat så mycket , i flera år. Det hjälpte inte med Liams tidigare ursäkt, att hans kompisar inte skulle fatta, att det här var det bästa och enda alternativet. Han blev bara arg. Och ledsen. Och ändå kunde han inte tänka sig att avsluta det som knappt hade fått börja.
Lisette pendlade lika nästan mycket som honom. Hon tyckte det var så himla gulligt att dom äntligen erkänt för sig själva och varandra vad dom kände, men dom gånger Andy inte alls var så lyrisk över det hela blev hon också förbannad och hotade med att själv gå och skrika ut till alla på hela skolan att Liam var gay och att han minsann fick stå för vem han tyckte om.

”Kommer du Andy?” frågade Nicholas och snurrade lite med sin skåpnyckel runt fingret.
”Jag måste bara leta på det där läxpapperet, du kan gå före.”
Han rev runt bland papper och böcker i skåpet och undrade när det egentligen hade övergått till ett kaos där inne. Tidigare hade han nästan haft ordning.
Det började med att en penna ramlade ut. Sedan kom resten.
”Men underbart.” Med en frustrerad suck sjönk han ner på huk bland berget som hade bildats på golvet.
Han hörde en bekant röst längre bort och när han såg upp var det mycket riktigt Jens, och två tjejer, som kom gående i korridoren. Jens vinkade och verkade först efteråt få syn på kaoset.
”Oj, behöver du hjälp?” frågade han förvånat när han kommit fram.
”Om du hade hoppats på ett artigt nej så kommer jag göra dig besviken”, flinade Andy uppgivet.
Jens log roat tillbaks innan han gjorde honom sällskap på golvet. ”Jag hade hjälpt dig även om du artigt sagt nej. Men det var ju lite onödigt att göra så här.”
”Nehej tycker du?” Han sträckte sig efter några lösa papper som hotade med att blåsa iväg längre bort i korridoren. ”Jag funderar på att bara spränga det så att jag blir av med det.”
Jens skrattade och la ihop några böcker i en hög. ”Då har du extra tur att en naturare kom förbi här då, med kunskap om hur man blandar ihop bomber menar jag.”
Det gick förvånansvärt snabbt att få ordning i skåpet och när Jens lagt in det sista papperet gick det till och med att stänga dörren utan att tackla den med axeln först.
”Tack igen”, log han tacksamt efter att ha borstat bort dammet från jeansknäna.
”Självklart, det var ju nästan kul. Ska du på någon lektion?” Jens drog upp ärmarna på den vinröda koftan han bar och Andy insåg i samma stund att Liam aldrig skulle ha gjort det här. Han hade klivit på någon utav böckerna eller i bästa fall bara gått förbi. Han skulle aldrig ha erbjudit sig att hjälpa honom som Jens gjort.
”Jaa.. egentligen”, sa han med en liten grimas. ”Men jag tror att jag kommer hoppa över den.”
Jens skakade låtsat besviket på huvudet. ”Du tänker skolka alltså?”
”Det beror på. Har du lektion?”
Den brunhårige skakade på huvudet igen så att lockarna rörde sig lite.
”Då råkar jag kanske skolka”, flinade han och tryckte ner mobilen i den tighta fickan.
”Jag antar att jag inte borde uppmuntra det men..” Leendet som Andy gillat från första början blev synligt på hans läppar innan han strök handen över håret. ”Jag ska bara hämta ett schema i källaren, följer du med?”

”Vad är det för schema?” frågade Andy och såg ner på papperet som han hämtat i ett av facken i lärarkorridoren.
”Jag hjälper till i mattestödgruppen, som extralärare”, förklarade han. ”Det är jag och en tjej till, förutom dom riktiga lärarna då. Och så är det lite ändringar vilka tider och dagar vi hjälper till nu dom här sista veckorna”, sa han och viftade med schemat innan han vek ihop det. ”Låter det nördigt?”
”Nej inte alls”, log Andy snabbt. ”Det är ju hur bra som helst, jag visste att gruppen fanns men inte att elever hjälpte till.”
”Det är kul faktiskt”, log Jens tillbaks och svängde i korridoren men stannade sedan till. ”Ska vi gå till bibblan? Det såg så fullt ut i cafeterian ändå.”

”Jag tror att jag ska resa lite först, och sen börja plugga till hösten eller våren”, sa Jens innan hans mobil som låg på bordet började ringa. Andy tittade automatiskt mot skärmen och en mörkhårig kille med randig tröja och svart hatt såg tillbaks på honom. ”Du då?” fortsatte Jens efter att ha kastat en blick mot skärmen han också.
”Jag.. ska du inte svara?” 
”Nej..” Han suckade lätt. ”Det är ett ex som har börjat ringa jätteofta och jag har verkligen ingenting mer att säga honom”, sa han och såg nästan ursäktande ut.
”Jaha ojdå”, sa Andy dumt. ”Var det ganska nyss då?”
”Nej det är det som är det knäppa, det var över ett halvår sen vi gjorde slut. Och det är nu dom senaste veckorna han börjat höra av sig.”
”Vad skumt”, höll han med.
”Ja eller hur. Har du någon pojkvän? Eller alltså, du är gay eller hur?”
Andy nickade och Jens såg leende på honom. ”Tur, annars hade det ju blivit lite pinsamt, men man blir ju rätt bra på att märka sånt efter några år. Så du har det?”
Han bet sig lite i läppen. ”Det.. är lite komplicerat.” Hade han det? Han visste inte vad han och Liam var för något. Han visste vad han kände och vad Liam kände men dom hade liksom inte.. sagt något om just det.
”Det är det alltid känns det som”, sa Jens med en axelryckning. ”Men dom gånger det slutar bra så är det ju i alla fall värt det”, tillade han med ett snedare leende.

Dom hade suttit i cafeterian, han och flera andra ur klassen, då efter att dom andra hade slutat sin lektion som Andy hoppat över. Liam och hans kompisar hade suttit i andra hörnet av cafeterian, och därmed utom hörhåll för Andy. Tills att Pontus som vanligt fått syn på honom och varit tvungen att kommentera någonting, denna gång att det inte var någon idèe att försöka skära sig med plastskeden han hade i handen – ´den skulle inte vara tillräckligt vass för att göra skada.´ Han hade inte brytt sig i det utan mer om det som började snurra i hans tankar när han sneglade mot deras bord. Det gick inte att höra vad dom sa men han föreställde sig att det var honom dom satt och pratade om, att Liam satt där och förolämpade honom, att det var Andy han låtsades vara road av när han drog på munnen i det där sneda leendet. Men så hade han fått en blick. Liam hade kastat en blick rakt över mot honom.
Det hade inte varit en hård blick. Inte den hånfulla han kunde ge honom när dom möttes i korridoren och Pontus gick bredvid. Han tog risken fast hans kompisar satt alldeles bredvid.
Och det hade fått ett tiotal stenar att lossna från Andys bröst.

Det borde ha räckt för att kunna ta det som kom senare, ändå kändes det som att en av dom där stenarna hade plockats upp och istället kastats i hans mage.
Det hade inte varit någon stor grej. Inte egentligen. Han och några utav dom i klassen hade precis ställt sig i matkön och Liam och hans gäng måste ha kommit in alldeles bakom utan att han märkt det.

”Men flytta dig emo, hur jävla lång tid kan det ta.” Pontus dök upp som från ingenstans och stötte i brickan i hans rygg. Precis efter att han lagt ifrån sig sleven till köttgrytan.
”Ge dig!” Han snurrade runt, ville plötsligt inte alls vara den bättre som snällt ignorerade. ”Vad har du för..” Orden dog ut när han såg Liam alldeles bakom som höll på att ta sallad men samtidigt sneglade åt deras håll. Hans käkar såg så sammanbitna ut.
”Vad sa du? Vad tänkte du säga?” Pontus såg hånfullt på honom och det som bara skulle bli en värdig väg därifrån blev till motsatsen. Han vände sig om för snabbt, glaset som ställts på brickan var förvisso inte fyllt än men det gjorde inte att det lät mindre när det föll i golvet.
Knäpptyst.
Innan Pontus var den första med att slå ihop händerna. Långsamt. En gång. Två gånger. En road blick mot Liam.
Och så Liam som flinande såg mot Andy. ”Snyggt jobbat.”

[15:45 sänt meddelande] Du jag hade glömt att jag lovat hänga med Johan till stan efter skolan, jag slutar om en kvart, kan jag komma till dig senare istället? (:
[15:57 nytt meddelande- A] Okej
 
Han såg en stund på skärmen och dom sista orden. Egentligen hade han velat dra hem på en gång, särskilt efter att det inte hade blivit så jättebra i matsalen, men han hade lovat Johan. Det hade funnits en del, en ganska stor sådan, som tidigare hade velat rycka åt sig grytsleven för att slå den rakt i bakhuvudet på Pontus. Helst trycka ner hans ansikte i grytan också. Men samtidigt hade han vetat att den delen utav honom var alldeles för svag, för feg och för självisk. Det fick honom att bli illamående – men lika illamående blev han av tanken på vad konsekvenserna för grytsleven isåfall hade blivit. Den senaste veckan hade det tagit emot varenda morgon att gå till skolan. Det enda som skulle ha fått det att kännas bättre hade varit ifall inte Andy var där. Och efter att han tänkt den tanken kändes det till och med ännu värre. Vidrigast av allt var att det inte fanns någon lösning; han kunde varken göra det ena eller det andra utan att må förjävligt. Så länge det gick undvek han att prata om det med Andy också; när det bara var dom två så ville han glömma allt annat.
Han hade ju förklarat.
..Som att det gjorde det mer okej..
”Fan hur lång tid kan du ta på dig?” När Johan äntligen dök upp var det vanliga leendet där på läpparna, det som alltid var lagom kaxigt.
”Det är inte lätt när man är populär hos tjejerna, fast du kanske har glömt bort hur det är?” frågade Johan retsamt.
Det kändes plötsligt väldigt bra att han redan snackat med Nataly om en fest hon skulle ha i helgen. Inte för tjejers skull utan för att inte någon, Johan däribland, skulle få för sig att han blivit tråkig eller inte levde upp till sitt rykte. I själva verket hade hans senaste helger varit så mycket bättre än deras någonsin skulle bli.
”Du menar att du är populär hos tjejerna som jag redan avverkat? Det är ingenting man behöver tala högt om Johan”, flinade han tillbaks innan han började gå mot dörren.
”Du förresten”, sa hans rödhåriga kompis efter att dom klivit på bussen. ”Det är en spelning i helgen, eller ja på fredag, på Debaser, vill du hänga med?”
”Vilka är det?”
”iNSANITY, dom är rätt nya men jag tycker dom var jävligt bra, låter lite som en blandning av Sum 41 och the used?”
Han drog fingrarna genom håret och nickade med ett leende. ”Sure, det låter bra.” Det var länge sedan han hade varit på någon konsert överhuvudtaget och han saknade det. Musik var någonting han aldrig skulle kunna leva utan. 



Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0