I hate (almost) everything about you - del 41

Han fattade inte vad det var för fel på honom. Varför kunde han inte bara vara nöjd och inte så.. himla känslig? Allt kunde egentligen vara väldigt bra. Det var bra. När han hade lektioner med sin egen klass, när han kunde skratta med sina kompisar, när han traditionsenligt träffade på Jens då och då i biblioteket. När han knappt hann innanför Liams tröskel förrän deras läppar våldsamt trycktes mot varandra. Men det kändes desto jobbigare när han kunde se Liam och hans kompisar i cafeterian, hur den äckliga Pontus satt där, och dom där andra. Det kändes jobbigt när Liam liksom strategiskt flyttade sin stol så att han hamnade med ryggen mot Andy, att han plötsligt började prata mycket mer engagerat med dom andra. För att dom inte skulle få syn på honom. Som att han var någon som skulle gömmas.
Men varför kunde han inte bara försöka strunta i det när han visste att Liam inte ville vara elak mot honom? Han hade ju sagt redan där på vägen, efter dom där orden ”Jag också.”, att det var på grund av hans kompisar. Att det var enklast så. Och Andy hade nickat, han hade sagt att han fattade.
Allt var bra. Snart skulle det vara ännu bättre. Så varför hade han inte bara kunnat släppa det?
Istället hade han gått runt nervös hela dagen i skolan igår på grund av det han känt att han var tvungen att säga till Liam. Det som han senare sagt inne på hans rum.
Han ville vara med Liam. Och han ville vara med honom. Varför kunde han inte bara nöja sig med det istället för att klaga?

”Det här är det absolut bästa partiet, jag ryser varje gång. Kolla.” Han höll fram armen mot Andy där små fina hårstrån hade rest sig. Andy som satt bredvid honom i sängen såg dock inte ut att ha hört vare sig vad han sa eller vilken låt som strömmade ut från högtalarna. ”Andy är du vake..”
”Liam.” Den svarthårige såg plötsligt upp från vart han nu befunnit sig någonstans och att döma av hans ansiktsuttryck var nuet inte särskilt mycket bättre.
”Vad är det?” frågade han och rynkade pannan, utan att kunna hålla tillbaks den oroade tonen. Han hade sett blekare ut än vanligt när han tänkte efter faktiskt. Höll han på att bli sjuk? 
”Skäms du över mig eller?”
”Va?” Det var inte vad han hade väntat sig skulle komma.
”Kan du inte bara strunta i dina så kallade kompisar, jag menar.. om du berättade om mig så.. skulle dom fortfarande hata mig då eller?” Han vred på sina händer i knäet och såg inte längre på Liam. ”Det känns bara som att du skäms över mig..” avslutade han tyst.
Något vasst och taggigt rörde sig i magen på honom. Rispade där det kom åt.
”Det handlar inte om det. Dom vet inte att jag är.. ingen förutom Jake okej?”
Hade det varit ombytta roller, om det varit Andy som inte kunnat berätta för sina kompisar att han tyckte om killar med rädsla för en hel massa saker, hade han säkerligen struntat i det och tänkt att han i alla fall hade Liam, att det inte spelade någon roll om hans polare lämnade honom för att dom isåfall inte hade varit några kompisar från första början. Men Liam funkade inte på samma sätt. Han skulle inte fixa det. Hur gärna han än hade velat ha det modet. 
Men det skulle komma ut bland fler, det skulle börja snackas, och som om det inte vore nog att andra skulle börja prata om honom på ett sätt han inte alls skulle känna sig bekväm med så skulle han bli sina före detta polares nya offer, han skulle inte ingå i deras gäng längre. Och hur skulle det bli med studenten då? Den som alla hade längtat efter sedan ettan, det som skulle bli en av dom bästa dagarna i ens liv; ville han riskera det? Sedan den där första dagen i högstadiet när en av killarna i nya klassen berättat vem som varit mobboffret på hans förra skola och som därmed direkt hade fått samma stämpel på nya skolan hade han varit livrädd att själv bli det. Att bli utanför. Att bli den folk pratade om och sedan tystnade när man kom i närheten. Eller ännu värre; att dom pratade högre när man gick förbi. Han
visste inte att det skulle bli så, men det fanns inte heller någon garanti att det inte skulle hända. Dom var hans kompisar men inte lika ovillkorligt som Jake, långt ifrån. Han förväntades att vara på ett visst sätt med dom.

Andy började förstå vad han menade. Det handlade inte bara om honom. Dom visste inte ens..
hur kunde dom inte veta? Pratade dom inte alls? Hade han aldrig ens nämnt någon kille för dom? När han funderat på det en liten stund till var det kanske inte så himla konstigt ändå. Alla gånger dom ropat bög efter honom. Pontus. Han som kanske hette Chrille. Johan. Liam. Och så visste dom inte ens att Liam.. Han såg upp på honom men hann inte öppna munnen förrän Liam fortsatte.
”Dom skulle inte fatta. Jag kan inte berätta det, jag tänker inte.. dom är ändå mina polare.”
Andy sa ingenting om att man borde kunna prata om sådant om man var riktiga kompisar. Liam visste mycket väl vad Andy tyckte om Pontus. Och vad Liam såg hos dom andra kunde han inte heller förstå. Jake var okej men han var verkligen den enda. Fast han kunde väl på sätt och vis förstå honom ändå. Liam var den populära, hade alltid varit. Det var klart att han inte ville riskera det. Allt var ju ändå bra när dom var hemma..
"Du.." Liams hand lades försiktigt över hans. "Det är klart jag inte skäms över dig. Du är ju den finaste.." Ena mungipan drogs upp till ett svagt leende. "Det handlar om.. mig. Okej..?"

Engelskalektionen var precis slut och Liam, Jake, Pontus och Robin var på väg ner för att gå till matsalen. Han hade hört rykte om att det var något så lockande som torra pannbiffar och potatis med skinn på.
”Vadå sa ha..” Liam hörde det bekanta ljudet när en blyertspenna föll i golvet och när han vände sig om för att ta upp den fångade han upp något mycket mer intressant längre bort i korridoren. Första tanken var att bara vända sig om och skynda efter dom andra, så att det inte skulle behöva bli ännu en av dom där situationerna när han gav Andy blickar som han inte alls ville, när sårande ord lämnade hans läppar som han samtidigt hoppades på att den svarthårige skulle stänga ute. Men dom andra hade redan fortsatt nerför trappan. Och Andy som stod i dörröppningen och verkade prata med läraren var säkerligen ensam kvar. Det var som att någonting osynligt slet honom åt två olika håll och till sist vann den högra sidan och han släntrade iväg längs den blekgröna gången.
”Lämna det i mitt fack bara, jättebra..” Läraren låste dörren och i nästa sekund vände sig Andy om, stannade till mitt i steget. Blicken såg ut att scanna av någonting bakom honom och han blev tvungen att själv kasta en hastig blick över axeln, men det var fortfarande öde. Vilket i och för sig inte skulle vara särskilt länge.
”Tja”, sa Liam lågt när han bara var några steg ifrån den andre.
”Hej, vad..”
”Du hade väl inte kvarsittning?” frågade han med ett snett leende.
Andy flinade till och såg ner på boken han höll i handen. ”Jo det har jag ju varje vecka.” Han skakade roat på huvudet. ”Skulle fråga om en sak till ett prov bara.”
Han borde egentligen inte stå där men han hade redan kommentarer färdiga i huvudet, hur hemsk han än kände sig, ifall någon skulle dyka upp i korridoren. Ingen skulle tro att dom två stått och pratat helt normalt.
”Okej. Jag tror att jag har något sånt skit efter lunchen också..”
Dom stod inte där särskilt länge, men leenden hann utbytas, blickar, en massa tysta ord bakom dom uttalade. Hade han stannat längre var han inte säker på att han skulle ha kunnat hindra handen från att söka den andres fingrar. Om så bara för att snudda.

”Vart tog du vägen?” frågade Jake när Liam till sist hittade på dom vid porten ut mot skolgården.
”Eh, jag glömde boken bara.” Han hade inte varit beredd på att det skulle komma någon fråga överhuvudtaget.
”Du har ju inte ens någon bok med dig.”
Han behövde inte kolla efter. Han hade ingen bok med sig. Han hade pratat med Andy.
”Men vad fan spelar det för roll?” flinade han. ”Är du min barnvakt eller?”
Pontus knuffade upp dörren och Liam gjorde en ansats att följa efter ut då Jake greppade tag om hans överarm och drog tillbaks. ”Gå före”, sa han med en nick mot dom andra tre och efter en axelryckning från Pontus gjorde dom just det.
”Vad är det med dig? Du har betett dig skitkonstigt flera dar men säger inte ett jävla ord om vad det är”, sa han irriterat innan Liam drog sig loss från greppet om armen.
”Det är inget..”
”Det är det ju visst det och jag fattar inte..  jag trodde vi skulle föreställa några slags kompisar, ganska nära faktiskt, men du står ju och ljuger mig rakt i ansiktet. Du var och hämtade en bok men du har ingen fucking bok i handen ens. Kom åtminstone upp med några trovärdiga lögner!”
Liam bet tag om piercingen men släppte den lika snabbt igen. Han kunde inte berätta det här, inte nu, inte på skolan..
”Men det är inte så, kolla.. vi behöver väl inte ta det här.”
”Vadå här? Behöver du ha ett litet hemligt ljudisolerat rum för att kunna berätta någonting överhuvudet för mig?” fortsatte Jake, fortfarande lika upprörd.
”Du fattar inte..”
”Nej det gör jag inte. Fan Liam, jag blir bara så jävla.. skit samma.
Innan Liam hunnit säga något mer hade Jake tryckt upp den tunga porten och börjat gå ikapp dom andra.

Han visste vad tystnaden på bussen berott på. Han visste varför Jake ägnade mer uppmärksamhet mot mobilen än till vad Liam sa för någonting när dom gick gatan ner från hållplatsen. Han väntade fortfarande på att Liam skulle säga någonting men vägrade fråga rakt ut. Ibland var han precis lika envis som sin blonde kompis. Det Liam inte fattade var varför han fortfarande valt att hänga med hem efter skolan. Han verkade ju helst av allt vilja ge honom en fet smäll så. Vilket han kanske förtjänade. Han borde bara öppna munnen och säga det rakt ut, precis som när han kastat ur sig att han kysst Andy, och då hade det känts helt annorlunda än nu. Det hade inte fladdrat i magen.
”Ska vi dra och gymma senare eller?”
Jake såg upp på honom samtidigt som dom gick in på gården. ”Nej”, sa han kort men suckade sedan innan Liam ens hunnit säga något. ”Jag var där med Dennis igår och har fortfarande sån sjuk träningsvärk, så jag måste fan vila idag. Imorgon?”

Andy skämdes nästan när han fick syn på den svarta huvtröjan som fortfarande låg slängd på stolen. Det hade ju inte varit meningen att sno den ifrån honom.
Så mycket hade hänt sedan dess. När det inte fanns någon som såg honom brydde han sig inte om att hålla tillbaks det fåniga leendet. Hur hade det ens kunnat hända?
Fingrarna rörde först vid det mjuka tyget innan han ryckte åt sig huvtröjan för att gå över till Liam.
Han skulle precis till att trycka på ringklockan när dörren öppnades och det var ett rent under att han inte föll baklänges.
”Herregud!” flämtade Cathy till. ”Fick du den på dig?”
”Nej bara lite grann”, flinade Andy. ”Förlåt att jag skrämdes. Jag skulle bara.. är Liam hemma?”
Med en enda liten fråga slängdes han direkt tillbaks tio år och än en gång snurrade det där ofattbara till i huvudet på honom; hur hade det ens kunnat hända?
”Jaa jag tror han är uppe på rummet, jag har varit ute på baksidan. Och nu ska jag iväg och jobba”, log hon men kunde inte helt dölja det stressade i rösten. Hon var ofta det.
”Åh ha det så kul då”, log han snabbt tillbaks och klev sedan in i hallen och vidare upp för trappen.

Efter en liten knackning tryckte han ner dörrhandtaget och tog det första klivet in. ”Jag har med din..” Ojdå. ”.. tröja.” Med tanke på Jakes chockade blick och Liams nedslagna så hade Jake inte en aning. Inte ens en liten. Liam hade sagt att Jake var den enda som visste om hans läggning men uppenbarligen så hade inte det inneburit att han visste någonting om Andy. Han stod dumt med tröjan i handen och försökte få läpparna att samarbeta; bara öppna sig lite, lite grann. Jakes piercade ögonbryn höjdes om möjligt ännu mer.
”Eh jag.. kommer tillbaks sena.. eller alltså..” Han ville helst bara trycka handen mot ansiktet och knöla ihop det. Han förstod att han gjorde det hela värre med vartenda ord. Tack gode gud att det åtminstone inte var Pontus som satt där inne. ”Hejdå.” Lika dumt som han hade stått där tidigare släppte han tröjan på golvet och skyndade sig ut ifrån rummet, nedför trappen och ut genom dörren.
Det där hade ju gått otroligt smidigt. Kunde han inte bara ha.. varför hade han åtminstone inte väntat på att Liam ropat kom in? Eller kanske ha varit lite mer uppmärksam på vilka som befann sig i rummet innan han kastade ur sig någonting. Idiot.

Jake stirrade på Liam. Fullt förståeligt.
”Vad fan var det där? Andy.. bara kommer in sådär och..” Blicken gled iväg till den svarta huvtröjan som låg i en hög alldeles framför tröskeln. ”han hade din tröja?”
”Alltså..” Liam grimaserade lite och ångrade sig tusen gånger om att han inte nämnt någonting, något litet åtminstone, på vägen hem. ”Det är liksom det som är grejen. Vi.. jag och Andy menar jag.. jag vet inte riktigt vad det är men vi.. har något?” Det sista lät nästan som en fråga, som att Jake skulle kunna svara på exakt vad det var Liam och Andy hade.
”Va? Är du seriös?.. vad fan har du inte sagt något för?!” Jake såg inte längre bara chockad ut utan förbannad också. Förmodligen för att han byggt upp det under flera dagar och särskilt med tanke på händelsen tidigare i skolan.
”Jag vet inte.. jag har tänkt göra det men så.. det kändes bara enklare om ingen i skolan visste..”, började han och såg mot huvtröjan innan han istället fäste blicken på sina uppdragna knän. När Jake inte sa någonting såg han till sist upp på honom. Bara för att möta en brun blick som inte var i närheten av att likna ett rådjurs. Snarare ett vildsvins.
”Vadå inte ens jag? Jag måste ju vara en jävligt dålig bästa kompis om du inte ens kan säga sånt till mig, liksom vadå trodde du att jag skulle döma dig på något sätt eller? Jag är väl för i helvete ingen homofob!”
”Men nej det var inte personligt fattar du väl!”
”Det är det väl verkligen, hur kan du bara låta bli att..” Jake drog handen genom håret och skakade på huvudet.
”Jag hade tänkt berätta det”, sa Liam och såg envist ner mot knäna igen.
Det var tyst en stund, en stund som kändes fruktansvärt lång.
”Men i skolan.. är Andy okej med det du håller på med?” frågade den brunhårige efter en stund, inte lika förbannat längre utan mer förvirrat. Vilket också var väldigt förståeligt.   
”Ibland..”, sa han med en lätt axelryckning och försökte att inte tänka på Andys sårade röst när han undrade om Liam skämdes över honom. ”Det är inte så himla lätt för mig heller men du fattar väl att jag inte kan.. jag tänker inte bli Emilia.”
”Vad snackar du om?”
”Dom får inte veta något, ingen får veta något. Det handlar inte bara om Andy, även om det skulle vara en katastrof bara de.. du fattar väl hur dom skulle kolla på mig? Jag kan inte bara förlora allt det.. Andy fattar det.” Han hörde själv att han lät mer stressad för varje ord och han hade omedvetet knutit nävarna som vilade mot täcket. Som om dom på något sätt skulle kunna lindra det smärtsamma orosmolnet som spred sig från magen och enda upp i bröstet.
”Gör han?”
”Men kan du lägga av? Ska inte du vara på min sida? Han fattar att jag inte bara kan förlora mina polare på grund av det vi.. har. Det handlar om veckor och sen.. vet jag inte vad som händer, men det kan inte komma ut innan dess.”
Jake såg på honom en stund och lutade sig sedan tillbaka mot väggen med en låg suck. Förmodligen för att han mindes vem det var han satt bredvid och att den killen hade sina komplicerade sidor. Sidor som inte alls var särskilt självsäkra. En kille som var otroligt noga med hur andra såg på honom. Tystnaden som följde var inte lika jobbig som den första. Jake tog av korken på spritpennan han suttit och snurrat mellan fingrarna tidigare och började måla på det svarta läderarmbandet han bar runt handleden. Fyllde långsamt i partierna där skinnet lossnat. Han kastade en blick åt sidan på Liam.
”Så.. du har gått och blivit kär alltså..?” Blicken vändes tillbaks mot armbandet och pennan men ett retsamt leende hade tagit plats på läpparna.
”Ha ha. Jaa. Det kanske jag har. Är det något problem?”
Jake skrattade lågt till innan han såg mot Liam igen. ”Jag trodde att det skulle vara det för dig. Shiet.. Andy. Och tröjan? Slets hans egna kläder sönder eller?”
Liam kände att det var fruktansvärt nära att kinderna skulle anta en färg från den varmare skalan. ”Nej, vi har inte ens.. jag menar.. nej det där är längre sen, han bara.. behövde låna den.”
”´Längre sen´. Seriöst hur länge har.. vänta, när du berättade om erat lilla festhångel, efter sjukhuset..”
”Nej, nej det var inget då. Det.. jag råkade kanske göra det igen när vi hade den där himla filmkvällen.. och jag kanske råkade fatta att jag liksom..”
”Att du helt plötsligt blivit tänd på killen du påstått dig hata? Jävlar Liam..” Jake flinade igen och Liam slog hårt till honom på armen.
”Men käften, jag försöker förklara så du borde bara vara tyst! Ja det kanske jag är. Och det handlar inte ens bara om det. Jag.. seriöst måste du höra mer eller?”
”Absolut.”
Liam gav honom en mörk blick. Jake fattade mycket väl, varför skulle han behöva sitta där och uttala sina känslor högt? ”Jag tycker om honom helt enkelt. Och ja jag vet att jag betett mig som ett svin mot honom och att jag snackat jävligt mycket skit om honom och trott att jag liksom hatat honom och grejer men.. du sa det ju själv! Att jag gick över till honom för hans skull, för att jag brydde mig. Och du hade tydligen rätt, kan du inte bara vara nöj- sluta flina. Och han hade börjat känna något för mig och jaa.. det är allt.”

Det hade varit skönt att berätta. Han hade hoppats att det skulle vara det, men det var trots allt tvivlen som fått honom att dra ut på det. Han hade inte återgett vartenda ord han och Andy sagt till varandra från att dom gått där i skogen tills vad dom pratat om senast igårkväll så att dom skulle sitta där och analysera, den dagen skulle aldrig komma, men Jake hade väl fått en uppdatering av det stora hela så att säga. Han hade långt ifrån känt sig helt bekväm men samtidigt var det som att en tyngd lättat från hans axlar; att någon faktiskt visste och att denna någon inte direkt hade något emot det utan tvärtom tyckte det var på tiden och ville ha detaljer om hur killen var på att kyssas egentligen.
Andy.. han tyckte nästan synd om honom med tanke på hur tyst han först blivit och hur han sedan besvärat börjat svamla massa. Det hade blivit kaos i Liams huvud men med facit i hand hade det kommit någonting bra ur det. Tanken på att det hade kunnat vara Johan eller Pontus som suttit i hans säng istället gjorde honom dock illamående. 



Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0