I hate (almost) everything about you - del 37

Andy hade knappt hunnit stänga dörren efter sig innan den rycktes upp igen.
”Andy!” Lisette såg på honom med stora ögon, sminkade i rosa och svart, och såg ut att vara på väg att tappa andan. Han tyckte sig kunna se hennes cykel liggande på gården. ”Vad exakt pratade ni om? Jag såg.. jag såg att ni stod där och det var inte ens höga röster och..”
Trots dom chockerande nyheterna, eller egentligen just precis på grund av dom, sprack han upp i ett stort leende, om än något förvirrat.
”Du kommer inte ens tro mig..”
Lisette såg gapande på honom. ”Jo.. jo jag tror det. Du ler typ jättejättestort och du stod nyss där ute med Liam och.. Andy berätta, jag håller på och dör. På riktigt.”
Han flinade till och fattade tag om hennes händer. ”Andas. Vad är det du brukar säga åt mig? In genom munnen och ut ur näsan?”
”Nej tvärtom”, sa hon och fnittrade till. ”Okej jag ska bara..” Hon böjde sig ner och drog i skosnörena ett tag innan hon kunde ta av sig sina svarta creepers och följde med in på hans rum.
När dom väl satt på sängen och Andys blick precis fångat upp Liams huvtröja som fortfarande låg slängd på stolen, otvättad och inte återlämnad, började känslorna komma ikapp honom. Det var mycket som hade hänt sedan i lördags. Nästan för mycket för honom själv.
”Liam..” Han tystnade och flätade genast ihop sina händer, han var inte säker på att han skulle kunna berätta allt som hade hänt ifall han började med slutet. Bara tanken på Liams läppar som nyss varit tryckta mot hans fick det att bubbla runt i hela kroppen och när bubblorna skulle ha tagit sig upp till huvudet skulle det inte kunna komma ut någonting sammanhängande överhuvudtaget – så bra kände han sig själv.
”Du vet i lördags, att mamma och Cathy ordnat någon slags filmkväll som vi var tvungna att vara med på?”
Lisette nickade snabbt. ”Mm det kommer jag ihåg. Och ni har inte slagit ihjäl varandra ser jag. Vad sa Lia.. nej förlåt, ta det från början”, ändrade hon sig.
”Det gick väl sådär, Liam fejkade huvudvärk innan andra filmen och.. jag liksom, jag gick upp till honom för att mamma och Cathy tyckte det och.. eh.. fick ni också strömavbrott?” Han slätade ut överkastet lite grann med handen och kände redan hur kinderna börjat hetta.
”Jag.. nej fast jag var i Solna hos Lisa i lördags, jag sov öv.. oh my god, vad hände? Du rodnar Andy.”
”Jag vet det. Du behöver inte påpeka det”, muttrade han och bet sedan tag i underläppen innan han såg upp på Lisette, utan att kunna hålla tillbaks leendet. ”Han kysste mig. Eller jag menar han började men.. vi, det var.. jag antar att vi hånglade”, nästan viskade han och kinderna som tidigare bara hettat började brinna.
Va?” pep Lisette till innan hon vred på sig så att hon satt helt vänd mot honom. ”Ni hånglade? Igen? Okej. Och.. vadå vad hände sen? Han kom inte med någon löjlig jävla ursäkt igen va? Berättade du vad du.. att du har känslor för honom?” Hon blinkade inte ens längre.
Det kändes väldigt bra att han skulle kunna avsluta det hela på ett lite mer positivt, herregud, herregud, hade det hänt? På riktigt?, sätt med tanke på vad hon skulle få höra honom säga.
”Nej jag drog därifrån.”
Den gälla rösten hade varit väntad och om någon stått och tittat på skulle den personen förmodligen aldrig tro på att Lisette var den som allra bäst kunde lugna ner honom. Hon var bra på att dölja det där lugnet som hon trots allt hade inom sig när det behövdes.
”Vad trodde du?! Det var klart jag fick panik, jag hade ju..” Även om det var dom pirriga känslorna som överskuggade alla andra för tillfället så mindes han otäckt bra hur det hade känts precis när han sjönk ner innanför dörren och tårarna började rinna. Paniken. Ångesten. Rädslan. Och mitt i allt; det farliga hoppet. ”Jag hade ju brutit ihop på riktigt om han hade sagt att det bara råkat hända, att det inte betydde någonting.”
Han berättade att Liam trots allt hade sagt att han inte ångrade sig, men att han inte hade sett honom under hela söndagen och hur fruktansvärt nervös han varit när han gick till skolan. Lisette undrade vad som hade hänt, att hon bara hade sett hans missade samtal och sedan det ´alldeles för korta sms:et som egentligen hade sagt lika mycket som ens horoskop i tidningen.´ Det vill säga bara en massa ord som ändå inte sa någonting om vad som egentligen skulle hända.
”Och så åkte jag till Sebastian..”, avslutade han och såg ner på sina händer. ”Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kunde bara inte stanna kvar. Inte efter.. jag stod bara inte ut. Och när du inte svarade så, och han hade ingenting emot det.”
”Shiet.” Hon sträckte ut benen framför sig, för dagen klädda i ett par vita knästrumpor med rosa ränder högst upp. ”Snyggingen Sebastian alltså? Som du träffade i gamla stan? Som gick på vår skola i den andra estetklassen? Och vadå du bara.. hoppade på bussen för att åka och träffa honom? Vad sa din mamma.. Det här är som värsta såpan Andy, säg inte att ni råkade hamna i säng också?”
Andy bet tag i läppen. ”Jag sov över så det gjorde vi väl i princip men.. vi gjorde inget. Inte i sängen i alla fall”, tillade han. Han hade inte kunnat låta bli och när Lisettes ögonbryn for upp började han flina. Det dog dock ut ganska snabbt. Lika väl som han mindes paniken innanför dörren, lika väl som han mindes Liams läppar mot sina i skogen så mindes han också saltsmaken och Sebastians oroliga ögon.
”Vi kysstes bara. Det kanske kunde ha.. du vet, gått längre men.. jag liksom bröt ihop lite. Igen. Jag trodde väl att det skulle kännas bättre att bara förlora mig helt och hållet i någon annan men det blev precis tvärtom.”
”Andy..” Hon flyttade sig närmare och la armarna om honom. ”Förlåt att jag inte svarade, du skulle ha kommit och hämtat mig.”
”Det gör inget. Jag tror att det var bra att åka dit, vi hade faktiskt kul och.. det gick lätt att prata med honom om Liam till och med, du skulle också gilla Sebastian.”
Han och Lisette hade inte lärt känna varandra riktigt bra förrän Sebastian redan flyttat, så just den perioden hade han inte kunnat dela med Lisette på samma sätt som nästan allting annat.
”Om han gör dig glad så är jag säker på det”, försäkrade hon med ett leende. ”Men okej, du kom alltså hem mitt på dagen idag, jag fick ju ditt sms. Och.. vad var grejen med att du stod och snackade med Liam? Ditt smink är kvar så det kan inte ha varit något jättehemskt och..  ditt leende i hallen, jag har inte sett dig le på det sättet på..”
”Ska jag berätta eller inte?” flinade han men var samtidigt livrädd för att han skulle vakna upp ur drömmen i samma stund som han uttalade orden högt. Kanske hade Liam ändå drivit med honom? Kanske var allting bara ett hemskt, elakt och vidrigt skämt. Han ignorerade kylan som spred sig i kroppen och såg upp på Lisette igen som ivrigt nickade.
”Han liksom.. när du såg oss så hade vi redan varit i sko.. han sa att han tycker om mig.” Det kom ut som i en viskning.
”Va?”
Han nickade. Sedan kunde han inte ignorera den längre. Kylan frös varenda bubbla som en efter en sprack. ”Han menade det inte.. eller hur? Varför skulle han.. gud jag..” Han svalde hårt och drog långsamt fingrarna genom håret. Till och med Lisette fattade.
”Herregud Andy.” Lisette flämtade till innan leendet bredde ut sig. Ögonen såg om möjligt ännu mer chockade ut än när han berättat om den första gången Liam kysst honom. ”Det fattar du väl att han menade det! Pratar vi om samma Liam eller? Liam som.. om han säger att han tycker om dig så.. det är förmodligen en underdrift också för att han är för jävla stolt för att få fram något starkare ord, gud det är ju helt.. jag vet att jag har sagt till dig i en evighet att ni bara borde lägga av med det ni håller på med och istället förenas i en kyss och” hon gav honom en blick innan hon fortsatte ”jaa okej lite som yaoi manga men det var kanske mest önsketänkande.. även om jag aldrig trott på att han hatar dig på riktigt, och även om du haft mer anledning att hata honom så vet jag att du bara stört dig på honom men innerst inne..”
”Det räcker.” Det började kännas som att han kanske skulle säga att hans naturliga ansiktsfärg var röd och att den ibland vid sällsynta fall antog en blekare nyans. ”Men du tror alltså att han..”
”Menade det, jaa! Herregud Andy sedan när blev du så här negativ? Det här var ju det bästa som kunde hända, eller hur? Du kommer fram till att du blivit kär i idiote.. förlåt men lite idiot är han ju ändå eller hur? Och så visar det sig att han känner likadant, han tog ett jävla tag på sig men ändå, du trodde ju inte ens på att han var gay efter att han hånglade upp dig på sin fest!”
”Jag tror att han kanske är bisexu..”
”Andy, hallå, är du med eller? Strunt samma om han gay eller bi, han är ju åtminstone Andysexuell.”
Vid det sista kunde han inte hålla sig för skratt och han skakade roat på huvudet. ”Du är knäpp. Det är inte som att.. eller jo okej, det var det bästa som kunde hända.”
Att det skulle vara precis som vanligt, skulle det verkligen det?, i skolan kändes inte så farligt för tillfället. Vad hade han trott? Att dom plötsligt skulle gå och hålla varandra i handen i korridoren? Han var inte dum i huvudet. Den största utmaningen skulle väl bli att inte gå runt och le som en tönt hela dagen.

Liam hade fallit ner på mage i sängen och en timme senare låg han fortfarande kvar. Han visste inte om han hade somnat till eller om han bara hade legat där med slutna ögon ändå. Det där hade fan tagit på krafterna. Han var inte säker på vad som skulle hända, om något skulle hända överhuvudtaget, vad Andy tänkte, vad han själv ville.. det enda han kunde säga helt säkert var att det var en otrolig lättnad. Lättnad över att förstå vad dom senaste veckornas ångest berott på, att han inte längre behövde bli livrädd över tankarna som dök upp på Andys läppar och undra varför han i helvete fortsatte tänka på det. Och den största lättnaden; att han sagt det till Andy. Att han inte behövt hålla det som slagit ner så plötsligt som en blixt inom sig. Nu var det gjort. Och Andy.. det var nog sjukt att inse att han själv längst där inne var svag för emopojken men minst lika sjukt var det att ha fått veta att det på något sätt hade varit ömsesidigt. Kanske inte att Andy var svag för honom på det sättet, men att det uppenbarligen var någonting han kände för honom.
Ju mer han tänkte desto mer bilder fladdrade förbi framför hans slutna ögon. Andy som sett på honom när han öppnat i handduken.  När han själv fastnat med blicken på den svarthårige som satt och skrattade i cafeterian och sedan hade blivit tvungen att vända ryggen till för att.. för att han inte hade velat lyssna på rösten i huvudet som retfullt talat om för honom att han tyckte om skrattet. Nörden som lutade sig ner över And.. det kunde inte ha varit en kyss, eller? Inget seriöst isåfall med tanke på vad Andy hade sagt till honom; .. har gillat dig ett bra tag..
Hur kunde han ens ha gjort det? Han fattade inte. Visst, Liam kände något för honom men Andy hade ju aldrig betett sig likadant som honom. Elaka blickar och någon knuff i korridoren som sagt, men han hade aldrig, kanske för att han inte kunnat?, utsatt Liam på samma sätt som han själv blivit utsatt. Andys kompisar var inte sådana. Andy var inte lika högljudd. Det var inte Liam som hade blivit lämnad av sin bästa kompis.
Någonting högg till i revbenen på honom och han öppnade ögonen. Han ville inte tänka på det.
Allt det andra var en lättnad ja,
men också helt sinnessjukt och han behövde göra något annat än att tänka och han ville gå över till Andy på en gång och samtidigt kunde han inte och vad skulle det bli med dom nu?

[18:42 sänt meddelande] Lust att spela lite fifa? (:
[18:43 nytt meddelande-Johan] Gärna, kommer du över på en gång? Kan höra med Chrille också?
[18:43 sänt meddelande] Gör det, och ja jag tar nästa tunnelbana så är där om ett tag

En knackning.
”Andy, kan jag komma in?”
Han la ifrån sig påsen som han precis tagit upp från väskan och vände sedan blicken mot dörren när hans mamma kom in. Det nyinköpta nitskärpet från rockaffären i Örebro fick ligga kvar en stund till.
”Hej, hur är det?” log hon.
”Bra.” Just nu var det bra. Väldigt bra.
”Säkert?” Hon satte sig bredvid honom på sängen och den oroliga mammablicken var tillbaks. ”Vad var allt det här med att du åkte iväg till någon kompis? I Örebro?”
”Det..”
”Du kommer hem alldeles.. misshandlad, du skolkar, åker till en helt annan stad och blir kvar över natten.. Jag blir orolig Andy, är det något du inte berättar för mig?”
Han kunde inte säga något om Liam. Inte nu. På ett sätt hade han fått veta så otroligt mycket idag, något så stort att det knappt gick att greppa, men på ett annat sätt visste han ingenting.
”Det är ingen fara mamma, jag lovar”, log han svagt. ”Jag åkte iväg igår för att.. jag hade en dålig dag bara, det var egentligen inget särskilt men jag behövde komma bort.” 
Magda slätade ut ett obefintligt veck på överkastet innan hon såg upp på Andy igen. ”Och vem är den här.. kompisen du åkte till? Jag visste inte att du kände någon där?”
Han hade inte pratat om Sebastian hemma även om Magda redan då vetat att han tyckte om killar. Det hade ju ändå inte varit någonting mellan dom på riktigt. ”Han gick på min skola i ettan, Sebastian heter han. Vi.. träffades på stan för ett tag sen när han var här och.. det kändes bara som en bra idèe att åka dit, kanske lite oplanerat men..” Han såg ursäktande på henne innan han fortsatte. ”Jag behövde bara komma iväg.”
Det verkade trots allt duga som svar för Magda för hon nickade och placerade sedan en hand på hans arm. ”Okej, jag vill bara att du berättar om något blir jobbigt igen.” Tummen strök över hans arm och framkallade direkt den där gråtkänslan igen. Trots att allt inte kändes lika mycket som ett helvete nu. Trots att han egentligen var jättelycklig. Jättenervös och jätteförvirrad förstås, men ändå glad.
”Det är klart.” Det var bara så mycket som hänt och han kände sig alldeles slut. Och kanske att det skulle varit skönt att berätta precis allting. Lisette var bland den underbaraste som fanns och han hade behövt få ur sig allting till henne, men ibland kunde det kännas bra att bara få vara den där sonen, inte Andy – bästa kompisen, Andy – fotbollsspelaren, Andy - emobögen och vilka mer versioner det nu fanns utav honom. Om han bara var Sonen Andy så var det villkorslöst på ett annat sätt. Det var inte ofta han kände att han behövde det, men ibland.
”Gubben?” Magda måste ha sett någonting för plötsligt var armarna hårt lindade om honom och han tillät sig själv, om så bara för en liten stund, att låta sig själv komma i första hand och låta någon annan oroa och bry sig. 


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0