I hate (almost) everything about you - del 36

Ett tag under gårdagen hade Liam faktiskt trott att Andys frånvaro berott på honom, att han helt enkelt måste ha tagit illa upp över att han inte stannade vid bänken för att snacka. Men när han fortsatt vara osynlig i korridorerna under dagen och sedan inte dök upp under tisdagen heller så kom han fram till slutsatsen att han måste ha blivit rejält sjuk. Vad fanns det annars för anledning till att han skulle vara spårlöst borta? Med det sagt betydde det inte att det inte börjat krypa i Liams kropp under tisdagseftermiddagen. Sjuk eller inte, han behövde verkligen prata med honom. Visst hade han kunnat ignorera det hela bara, som han försökt med förra gången, men skillnaden var att han inte ville göra det nu. Han ville försöka förstå vad han själv kände och det skulle inte gå utan Andy.
Till och med Jake hade fått ut för det där krypandet i kroppen. Irriterade svar på helt vanliga frågor, onödiga utbrott på småsaker och allmänt drygt beteende. Kanske hade han bara gjort alla andra en tjänst om han skolkat dom två sista lektionerna.

Andy hade klivit av bussen i Stockholm vid tolv-tiden, efter en lång kram med Sebastian i Örebro som trots händelsen igår inte hade känts det minsta obekväm. Sebastian hade fått honom att lova att höra av sig om det var något, och att dom skulle försöka ses igen om inte alltför lång tid. Planen hade varit att gå till skolan men sängen hemma hade lockat för mycket och det var till sist i den han hamnat ändå. Med så bra närvaro som han hade var inte en och en halv dags skolk hela världen. Han hade ändå pratat med Lisette i telefon där dom bestämt att hon skulle komma förbi honom senare mot kvällen för att ´få höra allt!!´ för att använda hennes egna ord. Han kunde dock inte bara sitta och vänta till dess, och ännu mindre ville han sitta och vänta på Magda som skulle komma hem och undra vad han egentligen haft för sig. Därför byttes dom tighta jeansen ut till ett par mer springvänliga byxor innan han skyndade nerför trappen.

Liam bläddrade bland låtarna i mobilen medans han gick hemåt men slutade tvärt då han skymtade någon i utkanten av synfältet. Blicken for upp bara för att fånga upp den svarthårige pojken som var på väg åt andra hållet. Med ett snabbt tryck försvann Gerard Ways röst och ersattes istället av hans egen.
”Andy!”
En kort sekund trodde han att Andy låtsades som att han inte hörde honom men så stannade fötterna till och han vände sig långsamt om. Någonting oidentifierbart tog plötsligt plats i Liams mage men han fick ändå sina egna fötter att röra sig mot honom, fort innan Andy skulle få för sig att vända om igen.
”Har du varit.. sjuk?” Han lät snabbt blicken svepa nedifrån och upp över Andy som ändå såg rätt frisk ut.
”Nej vadå? Har du väntat på att få säga att du visst ångrade det som hände i lördags? Det behövs inte, jag har fattat det.”
Svaret kom så snabbt och var så oväntat att han kom av sig för en kort stund. ”Vadå. Vad menar du?”
”Lägg av, du sa inte ett ord till mig i skolan, det var exakt..” Andy tystnade, drog ner tröjärmarna över händerna, släppte dom igen och såg ut att brottas med någonting inom sig själv. Liam var väldigt säker på att han skulle vända sig om vilken sekund som helst men ändå kunde han inte få ut någonting mellan sina egna läppar. ”Fattar du inte att jag tycker om dig?! Jag vet verkligen inte varför, men jag har gjort det ett bra tag och.. det här gör det tusen gånger värre! Varför kan du inte bara fatta?!”
Det kom som en chock. Och ändå inte. Sedan var det plötsligt en chock igen. Det där obestämdbara som hade flyttat in i hans mage slet och drog och Liam visste knappt själv vad som skulle komma ut från honom. Bara att någonting var tvunget att göra det. Något som inte fick bli fel.
Det Andy nyss sagt var helt galet. Ändå gjorde det på något sätt det hela enklare för Liam. Det var bara att kasta sig ut och hoppas att..
”Jag gör ju också det. Tror jag.” Tycker om. Det lät så otroligt främmande och ändå.. Tycker om.
När exakt hade det hänt? Varför hade inte någon berättat det för honom istället för att bara ha gett honom det som en inslagen bomb som exploderade där på sängen i allt det mörka som plötsligt hade blivit ljust igen? 
Det blev tyst. Så obehagligt tyst att han till och med hade velat kunna skruva upp volymen på sina hårda hjärtslag. Bara för att få någonting att fylla ut det tysta mellanrummet mellan dom med.
”Gör du?” Dom två små orden lyckades fylla ut hela mellanrummet till bredden och höjden och alla andra geometriska formler som han inte kunde på en enda sekund och hjärtslagen hade av någon anledning förflyttat sig upp till halsen där dom hindrade någonting alls från att ta sig ut.
Andy ångrade sig inte.
´Fattar du inte att jag tycker om dig?!´
Tycker om.

Andy blinkade till och väntade på att marken skulle öppna sig under honom. Under en liten, liten stund hade hoppet tänts igen. Det där hoppet som var så farligt att tillåta men som han ändå inte kunde med att blåsa ut. Frågan hade mest ställts för att få höra det igen, som en försäkran om att han verkligen hört ´Jag gör ju också det. Tror jag´ men Liams läppar särades inte för att bekräfta. Inte för att förneka heller. Istället bet han tag i ringen som Andy hade påmints om igår. Den som han föredrog framför en kula. Vad skulle ha..
”Mm, det.. blev nog visst så.”
Den blå blicken for snabbt upp mot det gröna igen och marken som han tidigare väntat på skulle öppna sig gungade istället till. Kanske inbillade han sig igen nu. Såg och hörde sådant som inte fanns. Kanske drömde han. Kanske skulle Liam snart fråga om han inte fattade vad han sa, ´det var ett misstag´..
”Alltså..” Liam harklade sig och handen som tidigare varit knuten strök istället genom håret. ”Låt gärna bli att svimma för jag har ingen lust att.. jag var inte ens med när man fick öva på idrotten.”
Andys tankar tog ett hastigt stopp innan han istället kände ett förvirrat leende leta sig fram över läpparna. Vad babblade han om? Ändå blev han bara så himla lättad över att höra det där konstiga.
”Jag ska försöka.. antar jag.”

Liam höll kvar blicken på Andy trots att nervositeten, den där känslan som han verkligen hatade, ville få honom att flacka undan med den. Principen att inte vara den första att se bort var fortfarande inpräntad i ryggraden på honom men det gjorde inte så himla mycket ifall Andy också bestämde sig för att hålla kvar den. Det var som att se på någon som han känt hela sitt liv och samtidigt som att det var en helt okänd människa som stod framför honom, någon som ändå fick tankarna att snurra runt i en onaturlig hastighet. Andy.
”Okej vi kan inte.. eller jag menar jag..” Han bet tag i piercingen men släppte den lika snabbt igen. ”Det känns skittöntigt att stå här mitt på vägen och bara.. ska du springa eller?” frågade han till sist och svor åt sig själv inombords över att det kom ut så jävla svamligt allting. Han hade för i helvete nyss sagt rakt ut att han tyckte om Andy. Bekräftat ett svar på en fråga om man skulle vara noga. Andy kände tydligen någonting för honom och allt kändes helt kaos. Men dom kunde inte stå där mitt på vägen och förklara sina innersta känslor – det fanns ändå någon gräns. Liam visste inte ens vad hans innersta känslor var, mer än att han inte längre kunde tänka sig att inte få vara nära den där emopojken igen, prata med honom på riktigt, att han ville se mer av det där bakom den svarta luggen, att han ville låta fingertopparna få känna över den där tunna huden på halsen igen. Och även om han visste det där så var det ingenting han bara kunde stå och berätta rakt ut till Andy så här på en gång. Hur sant det än var så skrämde det honom fruktansvärt mycket att blotta sina känslor för andra, särskilt för.. Dom smaragdfärgade ögonen svepte snabbt över Andy igen. Han hade sagt det viktigaste och det fick räcka för en liten stund.
”Ja, jo..” En smal hand rörde vid det svarta rufset. ”Jag tänkte det.”
”Kan du gå istället?” frågade han och kände äntligen igen sin röst. Inget svammel, bara en enkel fråga med lite skärpa bakom.
”Det kan jag väl, vill du..” Blicken sänktes ner till asfalten och fick det samtidigt att röra sig i Liams mage igen. Killen var mer nervös än honom själv, hur det nu var möjligt.
”Ja jag går med dig”, avslutade han åt honom. ”Skogen.”

Andy var tacksam över att Liam valt att dom skulle gå i skogen. Det var alltid massa ljud där inne; löv som prasslade, grenar som knäcktes under fötterna, fåglarna som kvittrade. Inte för att några av ljuden överröstade hans egna puls.
Han hade nog fortfarande inte riktigt fattat. Då, på Liams rum när allt hade känts så bra och han faktiskt trott, det var inte i närheten av hur det kändes nu. Han behövde inte anta, tro eller hoppas något. Det var på riktigt. Ändå så var det på något sätt svårare att tro nu då Liam faktiskt sagt det. Han var tvungen att snegla mot hans håll gång på gång för att försäkra sig om att det var den Liam och inte någon annan blond random kille han gick där med. Men det var Liams långa ben, det var hans händer som drog undan grenar som kom i hans väg och det var definitivt hans ögon som smälte in med allt det andra gröna.
”Det här är rätt sjukt va”, sa Liam plötsligt och andades ut i ett hest skratt. Det lät nervöst.
Skrattet kändes ändå som en otrolig lättnad och Andy flinade till. ”Väldigt. Om det inte är så att någon utav oss faktiskt planerar att hänga den andre här..”, sa han med en axelryckning och fick ett flin tillbaks.
”Det hade i och för sig låtit mer som oss.”
Det var så mycket han ville fråga samtidigt räckte det att bara titta på honom och han ville be Liam nypa honom i armen och samtidigt inte. Han ville inte vakna upp ur det här. Allt var så luddigt och ovisst men på samma gång så spelade den ingen roll, det var spännande och otäckt och det kunde bli bra och det kunde.. allt kunde försvinna.

”Har du..” Liam hann inte avsluta meningen då Andy plötsligt snubblade till , förmodligen över en rot. Det måste ha varit något slags gravitationsfel som faktiskt höll honom upprätt istället för att dra ner honom med ansiktet före rakt ner på den barriga stigen. Första tanken hade varit ´Jävlar nu ramlar han!´ men samtidigt hade han varit nära att yttra någon kommentar om ´ifall han hade två vänsterfötter eller vad hans problem var.´ Det satt så reflexmässigt i honom, det där att han borde säga sådant till Andy, att det var vad andra väntade sig, att det var vad den svarthårige pojken själv väntade sig från honom, att han borde säga sådant för att det på något sätt hade fått honom själv att tro att han tyckte att Andy var så fruktansvärt jobbig. Samtidigt så hade han inte glömt eftermiddagen efter kryssningen då Andy ramlat på cykeln och hans första tanke hade varit ´Nu slår han ihjäl sig´, hur han oroligt påpekat att det blödde från hans knä och att han i nästa stund hade känt sig otroligt skyldig, som att han gjort något fel som låtit.. det äkta komma fram?
Det fanns fler exempel när han väl tillät sig att minnas dom - stunder, om än väldigt få, som någonting hade fått honom att släppa lite utav attityden och han faktiskt sagt något helt normalt till Andy, då när han nästan glömt bort vad han borde tycka och tänka, då när han istället fallit in i det som dom haft för så länge sedan. Även om det bara varit något så enkelt som att bli upprörd över en damm på thairestaurangen och sedan flinat till åt det efteråt. Kanske hade det funnits där hela tiden? Eller så var det alldeles nyligen det hade hänt. Han visste inte och han var inte så säker på att han skulle orka med att få reda på det heller. Allt det här var redan väldigt omställande. Det spelade egentligen ingen roll när det hade hänt.
”Du kanske borde öva mer på att springa i skogen..”, sa han när Andy trots allt hade klarat sig från att få ansiktet tillplattat. Att det fanns en retsam ton i det hela var ingenting han kunde, eller ens ville, ta bort. Det var sådan han var.
”Det där var ju min talang, tyckte du att jag ramlade eller?” Den blå blicken såg tillbaks på honom med höjda ögonbryn men det ryckte även lite i mungipan. Kanske en aning nervöst. Men definitivt en kontring.
 Han var fortfarande nyfiken, den där nyfikenheten som han äntligen vågade erkänna, den som han känt sig så frustrerad över när Andy satt på sängen i den stora batmantröjan och automatiskt hade fått Liam att tänka tillbaks alldeles för långt. Han undrade vad som fanns kvar av den gamla Andy, vad som mer fanns nu och ytterligare något han inte kunde sätta fingret på men som kändes kittlande på något sätt.
”Varför drog du iväg i lördags?” Det kändes som att det var någonting som hängt i luften väldigt länge mellan dom nu och han ville veta.
Andy ryckte på axlarna och sparkade iväg en kotte innan han höjde upp blicken igen, även om den inte riktades mot Liam. ”Jag var säker på att du skulle göra någonting, antingen att du skulle skrika åt mig att dra därifrån eller att du bara.. jag vet inte, jag trodde att du skulle säga att det inte varit meningen.”
Liam nickade. Han kunde väl på sätt och vis fatta det. Det hade ju inte varit helt otänkbart att han skulle ha fått någon slags panik och velat skjuta allt ifrån sig som just inträffat. Hur bra det än hade varit. Läpparna som dykt upp i hans tankar enda sedan festen tog plats på näthinnan igen och den här gången var dom så nära, i verkligheten. Bara några decimeter bort. ”Jag hade inte planerat det, det ba..”
”Vadå du hade inte planerat strömavbrottet? Du hade inte mixtrat i proppskåpet precis efter att du fått din ´huvudvärk´?” sa han med betoning på det sista.
Ett lågt skratt, eller mer utav en utandning, lämnade Liams läppar och fingrarna sökte sig till håret igen. Hur kunde Andy plötsligt hitta så snabba svar? Det här var knappast ett samtalsämne dom haft tidigare, inte i närheten av allt dom retats eller jävlats med varandra om.
Andy log smått för sig själv när han verkade ha lyckats med att få Liam att komma av sig. Det hörde inte till vanligheterna. Egentligen var han så nervös att det gjorde ont i kroppen, när Liam tagit upp lördagskvällen igen och han skulle försöka förklara sin panik, men han insåg att det gick lättare när han la till det lite skämtsamma. Kanske skulle Liam inte ens fatta hur nervig han var inombords. Han kände sig plötsligt väldigt iakttagen och när han tittade upp märkte han att den blonde såg obehagligt ingående på honom. Han trodde det värsta samtidigt som blodet började rusa i hans kropp utav blicken.
”Vad?”
Liam hade saktat ner farten och stannade nu till helt. Vilket gav någon direktsignal till Andys egna fötter som lydigt stannade intill. Deras blickar möttes hastigt innan Liams läppar fångade upp hans.
Han hade inte kunnat låta bli. Varför inte låta karusellen inne i huvudet få sig ännu en snurr? Ögonen slöts i samma stund som han kände dom förvånade läpparna mot sina och han placerade handen vid den andres nacke, trots att huvan egentligen var i vägen. Han kände Andy andas ut under hans läppar och det var nästan som att luften vibrerade utav det. Men så kysste han långsamt tillbaks, tveksamt och försiktigt men fortfarande på ett sätt som fick stötarna att skjuta iväg i Liams kropp igen.
Han visste inte riktigt hur han lyckades men han drog sig undan och mötte en kort stund dom stora ögonen som såg in i hans, lät blicken glida vidare till dom lätt särade läpparna innan han slutligen backade ett steg och svalde. Det hade inte varit någon hetsig kyss, den hade inte ens varat i en halv minut, ändå höjdes och sänktes hans bröstkorg pinsamt snabbt. 
”Vi borde kanske gå tillbaks”, sa han till sist.
Andy nickade och rättade till huvan, strök luggen ur ögonen och verkade försöka fästa blicken var som helst utom på Liam. Han började nästan undra ifall det var dom, det som pulserade i luften mellan dom, som fick löven att prassla.

”Du..”, började Liam när dom återigen befann sig på den gatan där han med en nervositet som nästan orsakat illamående medgett vad han kände. ”I skolan.. vi kan väl.. jag vill inte att, du säger ingenting om det här va?”
Andy såg först oförstående på Liam men började sedan sakta minnas att det fanns en värld utanför det här också. ”Du menar.. nej det gör jag väl inte”, sa han och fuktade nervöst läpparna. Vad var det han menade egentligen? Att dom skulle låtsas som att ingenting alls hade hänt? Det var kanske logiskt men.. ”Menade du det där du sa.. att du, du tycker.. om mig?” Kyssen höll fortfarande hans huvud snurrande men det kändes redan som att den hörde till den där andra världen. Den som inte var helt och hållet verklig.
Liam nickade en gång. ”Vi kan väl bara försöka undvika varandra så gott det går? Inte för att jag skulle vilja det men.. det blir nog.. enklast så.” Han kände sig som ett as. Han gjorde sig mentalt förberedd på att Andy skulle kasta ur sig någonting, be honom dra åt helvete och sedan lämna honom där på vägen. Han hade kysst honom för bara en stund sedan och nu stod han där och sa att det var enklast om dom bara undvek varandra i skolan.
 För att det var sant. För att det här, vad det nu var, inte bara gick att föra ihop med resten. Vad som än hade ändrats, vad Andy kände, vad Liam kände, så förändrade det inte precis allting annat. Det handlade om nästan 3 år.
”Jag menar, jag har mina kompisar, du har dina..”
”Jag fattar”, avbröt Andy och gav honom ett snabbt leende som han inte helt kunde avgöra ifall det var äkta eller inte. Det kändes fortfarande främmande att Andy ens skulle vilja ge honom ett leende. ”Vi bara.. är som vanligt. Jag ska.. jag måste gå nu.” När han började gå mot sin gård tog Liam ett snabbt steg efter.
”Andy, du fattar väl att jag inte vill.. inte som vanligt som i att jag.. det var därför jag sa undvika.” Han visste inte ens om Andy skulle fatta någonting utav det där, men han kunde inte med att säga det rakt ut ´Jag vill inte möta dig i korridoren och råka behöva säga något jag inte menar.´
”Men ja jag fattar. Vi.. ses väl?”
Liam log svagt och nickade. Herregud. ”Mm.”


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0