I hate (almost) everything about you - del 33

Större delen av söndagen hade gått åt till att hålla koll efter Andy. Men den svarthårige lämnade
inte huset. Och Liam fick helt enkelt erkänna att han var för feg för att gå över. Han ångrade sig inte. Men han hade inte lyckats smälta allt så pass mycket att han bara kunde gå över och plinga på, fråga om han fick komma upp på rummet och.. Det kanske var Andy som ångrade sig. Han hade inte heller kommit över.
Det här var värre än senaste bakfyllan. När han i och för sig hade insett att han kysst Andy och det just då hade varit det värsta tänkbara i hela världen. Men förutom den lilla punkten så var det här tusen gånger värre. Värre än illamåendet, huvudvärken och den mörbultade känslan av att ha sovit på ett golv.
Han skulle bli galen om han skulle hålla koll ut genom fönstret hela dagen. Det funkade inte.

[14:02 sänt meddelande] Vill du ha mig?
[14:04 nytt meddelande-Jake] Oj vilket erbjudande! Självklart ;)
[14:05 sänt meddelande]  Hos dig isåfall. Kan jag komma på en gång?
[14:05 nytt meddelande-Jake] Kanske bäst att du väntar tills du är här. Haha! Absolut, det funkar fint.

Han hade inga planer på att berätta vad som hänt för Jake. Det.. han visste inte ens exakt vad som hade hänt. Han hade kysst Andy igen – ja, mer därtill, och Andy hade utan tvekan besvarat det. Han hade inte ångrat sig. Men.. vad exakt betydde det? Att han var.. Det gick helt enkelt inte att berätta något än, inte ens för Jake. Han behövde förstå själv först. Och det skulle kanske gå lättare om han inte behövde stå och stirra ut genom ett fönster hela tiden.

”Det är väl inte riktigt lunchtid men..”
”Åh det gör absolut ingenting”, flinade Jake när Liam en halvtimme senare plingade på med en pizzakartong i händerna.
Medans Jake gick för att hämta tallrikar gick Liam vidare till hans rum. Han stannade dock till på tröskeln i samma stund som han såg sängen. Där Andy hade suttit. Alldeles trasig. Uppenbarligen hade saker ändrats sedan dess, eller kanske var det just där och då som det hade börjat ändrats, åtminstone var det där som han hade börjat bli förvirrad på riktigt över alla känslor och tankar som slog till, men det kändes ändå inte normalt att plötsligt vilja krama någon för något som hänt för ungefär två veckor sedan. Ändå var det precis vad han ville göra.
”Tagit vampyrstilen ett steg längre? Behöver du bli inbjuden nu?” frågade Jake roat bakom honom.
”Typ.” Liam flinade och gick fram till sängen där han ställde ner kartongen.

”Fick ni också strömavbrott igår?” undrade Jake och tog upp sin sista pizzabit. ”Typ rätt sent?”
”Mm.” Han tog upp kvittot som suttit fasttejpat på kartongen och koncentrerade sig på den fåordiga informationen som stod där. Allt för att inte tänka på exakt vad som hade hänt under strömavbrottet. Han hade inte särskilt lätt för att rodna men skulle det inträffa så skulle det ju säkerligen göra det om han tillät dom tankarna att få utrymme. Det hade varit tillräckligt jobbigt när han råkat kasta ur sig hemligheten om att han kysst Andy på sjukhuset, hur skulle det kännas att högt uttala orden att han kanske.. möjligtvis.. definitivt kände.. något? Han hade inga problem att prata om sig själv när det var något han kände sig bekväm med, men när det kom till känslor var det en helt annan sak. Det hade han alltid haft väldigt svårt för, både när det kom till att prata och visa. Inte ens Jake hade sett honom i närheten av att gråta.
”Var det av någon särskild anledning du ville komma hit?”
Liam såg upp från kvittot som han visst hade vikt som ett väldigt noggrant dragspel. ”Nej vadå? Åh du menar sms:et? Ledsen att jag gav dig falska förhoppningar”, sa han retsamt.
Jake himlade med ögonen. ”Mm hade ju väntat mig att du åtminstone skulle vara utan tröja under den där jackan.” Han flinade innan han fortsatte. ”Du är aldrig så här tyst så jag tänkte om.. är det något eller?”
Liam slätade långsamt ut kvittot igen och försökte få linjerna att försvinna. ”Nej jag ville bara hänga, och komma hemifrån en stund. Det är inget speciellt.” Bara det att jag kanske ändrat mig ganska rejält angående en viss svarthårig pojke. Absolut ingen stor grej.
Han borde verkligen ha gått över till Andy direkt igårkväll.
Fan, han var inte van vid att vara nervös. Han rent ut sagt hatade känslan.
”Hur går det med huvudet förresten?” fortsatte han.
”Det svider fortfarande när jag duschar, men det ser ganska läkt ut, stygnen ska ju bort snart också. Kolla.” Han drog undan håret med fingrarna och vände ryggen mot en något tveksam Liam. ”Kom igen, det är inte direkt blodigt längre.”
Han kikade närmare och kunde konstatera att Jake haft rätt. Det framkallade inte illamående längre. ”Jävligt klantigt ändå”, flinade han.
”Kan hända. Och så missade jag min tatueringstid på köpet. Men..” Han vände sig om igen och blicken var plötsligt nyfiken. ”Inga mer tjänster gjorda för Andys skull?”
Jake skulle bara veta.. hans lilla psykologutlåtande på väg ifrån sjukhuset hade visat sig stämma på sätt och vis. Om den irriterade påhälsningen hos Andy efter friluftsdagen verkligen hade berott på att han ville göra det för emopojkens skull visste han inte, det hade kanske varit omedvetet, men oavsett så hade han bevisligen varit på väldigt rätt spår.
Det hade bara varit så himla mycket enklare om det varit någon annan. Det fanns en massa skit i bakgrunden som inte bara gick att ignorera, det fanns ett kompisgäng som inte under några omständigheter ens fick misstänka att Liam kanske.. kände något. Och inte ens för Jake gick det att bara berätta vad som rörde sig i hans huvud. Det hade inte varit några problem om det handlat om vilken annan kille som helst. Med kompisgänget hade det såklart spelat roll, men inte ens det hade kanske blivit lika stor katastrof om det bara varit någon random kille. Helst någon som inte ens gick på skolan. Som Adam ungefär.
”Börja inte med det där igen”, flinade han och hoppades att det inte såg lika påklistrat ut som det kändes.
Jake ryckte på axlarna med ett snett leende. ”Okej då.. varför ser du generad ut plötsligt förresten?”
”Vad fan skulle jag göra det för”, svarade han direkt i försvarsläge men motstod impulsen av att lägga händerna mot kinderna för att kontrollera om dom blivit varma utan att han lagt märke till det. ”Seriöst lägg av.” Tjejer älskade Jakes charmiga leende men det var helt ärligt det mest irriterande leendet som fanns. ”Det är du som tjatat om att han är så snygg, och bla bla..” Han flinade till och greppade snabbt en av kuddarna i sängen innan han hårt drämde den i huvudet på sin kompis. I samma sekund insåg han sitt misstag. ”Fan förlåt! Jag tänkte inte..”
Jake bet sig i läppen och hade låtit huvudet falla ner en aning, vilket gjorde att det där surfarhåret dolde ögonen.
”Jake.. gick det bra?” frågade han oroligt. Om det sved att bara duscha så var det säkert inte skönare att få en kudde slängd i huvudet.
Jake höjde långsamt på huvudet igen innan en väldigt road blick, matchat med ett lika roat leende, tittade upp på honom under luggen.
”Fy fan.. du är så taskig!” Ett skratt slapp ut mellan Liams läppar innan han istället gav den andre en lätt spark på benet.

´Han är hos Jake.´
Det var svaret han hade fått från Cathy igår när han till sist på söndagen gett upp hoppet om att Liam skulle komma över och istället gjort det själv.
Såklart. Varför skulle han sitta hemma och bara.. vänta? Han tyckte förmodligen att det var Andy som var helt sjuk i huvudet bara. Som hade fått något slags panikutbrott. Men han förstod ju inte.. Liam hade ingen aning om hur ont det skulle göra att ännu en gång få veta att det bara varit något han råkat göra, något som bara hänt och som han ångrade. Och det skulle göra ännu ondare att för en liten stund känna det där chockerande hoppet, att Liam hade.. kysst honom igen. Nykter. Pirret i magen. Ännu mer chock. För att sedan få höra det ändå; det var ett misstag, jag visste inte vad jag gjorde där i mörkret.
När måndagen kom hade han ändå kämpat med sig själv och krävt av den pessimistiska delen inom honom att åtminstone ge det en chans. Att inte tro det värsta utan faktiskt.. åh. Om man hatade någon hur mycket som helst så borde man inte kunna bortse från det och kyssa den personen, länge. Attraktion kunde väl få en att göra ganska mycket utan känslor, men inte om man verkligen avskydde personen ifråga. Så kunde det helt enkelt inte vara. Andy skulle inte ha kysst Pontus om han så hade varit den snyggaste killen på jorden.
Blicken såg uppmärksamt mot Liams gård, väntade på att han skulle komma ut, men dörren förblev stängd fastän han gick så mycket långsammare än vanligt.
Det värsta som kunde hända var att Liam skulle säga just dom orden som Andy helst hade velat radera ur världens ordbok så att dom inte längre existerade och därmed inte kunde uttalas, men det skulle åtminstone vara bättre än tystnaden, att inte veta, att hoppas.

Det kändes nervöst att kliva in på skolan, vilket det inte hade gjort sedan första dagen i ettan. Såg folk på honom? Såg dom på honom exakt vem han tänkte på? Hörde dom bubblandet i magen?
Alla gånger som han hoppats på att han skulle få slippa se Liam, och ännu mer att slippa se honom med sina himla kompisar, och nu letade han med blicken efter det blonda rufset, efter dom långa benen och den vältränade överkroppen.
Han hade haft sin chans att säga det på en gång. När Andy såg på honom. När han sa åt honom att säga det, ´säg att du ångrar dig då!´, när han verkligen serverade honom ursäkten. Han hade kunnat plinga på, eller till och med knackat på hans fönster redan på lördagnatt, på söndagmorgon, när som helst. Andy skulle ha varit vaken. Han skulle ha varit vaken om han så bestämt sig för att knacka på klockan 2 på natten eller halv fyra på morgonen. Att han inte hade sagt någonting betydde kanske bara att han behövt samla sig. Hade Liam.. känt något för honom under en längre tid? När hade det hänt? Gjorde han ens det? Ens lite grann? Han kanske hade tyckt att det var bra att vänta till måndagen då dom utan tvekan skulle befinna sig på samma ställe.

Han svängde in i den vanliga korridoren mot sitt skåp och hörde dom höga rösterna innan han såg dom. Rysningen spred sig i hans kropp och handen grep hårdare om väskans rem.
Kinderna hettade till i samma stund som Liam blev synlig. Att Pontus gick där, att den rödhåriga och han som kanske hette Chrille gick där bredvid tog inte så mycket plats i Andys huvud just då. Tankarna riktade istället in sig på Liams hårda läppar, tungan som villigt hade rört sig med hans egen, tänderna som bitit tag i hans underläpp. Värmen hade spridit sig till öronen och det var inte förrän han hörde rösterna alldeles nära som han vågade se upp igen.
”Flytta på dig”, Pontus hårda röst fick bubblandet i magen att minska tills att varenda liten bubbla spruckit. ”Vad fan, har du röda hund eller något? Kolla bögens ansikte.” Det hånfulla skrattet höll inte kvar Andys uppmärksamhet utan blicken hade hastigt sökt sig mot Liams. Den gröna blicken mötte hans väldigt flyktigt, den som inte bara hade färgen utav smaragd utan nu var lika hård, innan han fortsatte gå med Johan och han som kanske hette Chrille..
”Helt slut i huvudet är han..” Pontus ord försvann bort tillsammans med dom och Andy svalde hårt. En gång. Två gånger. Tre.
Vad hade han trott egentligen?

”Hej And.. vänta lite.” Lisette log snabbt mot sina kompisar innan hon istället gick fram till Andy. ”Hej, hur är det? Har det hänt något?”
Han skakade på huvudet. ”Nej ingenting.”
Han skämdes över att ens tänka på det. För att ens nämna det för Lisette.
Tystnaden under söndagen hade inte berott på någon förvirring eller tanke om att dom skulle ses på måndagen. Han hade ju kanske inte trott att Liam skulle ge honom en kyss där mitt i korridoren, inför kompisar och alla andra elever, men.. han hade kunnat visat på något sätt att han inte hade glömt. Att han menat det han sa; ´Nej jag ångrar det inte.´ Han hade kunnat låtsas att han glömt något i skåpet, låtit dom andra gått före och bara gett Andy en enda blick. En blick som tillhörde den Liam som han varit i lördagskväll, den Liam som han sett glimtar av och nu hade fått upp hoppet om att han verkligen fanns, den Liam som han lyckats hålla så gömd för Andy fram tills när han.. ´Nej jag ångrar det inte.´ Det var som att det inte hade hänt. Igen.
”Säkert..?” frågade Lisette och såg undrande på honom.
Han nickade igen, med ett leende den här gången. ”Ja helt säkert. Jag måste till lektionen.”
Han skulle bara ignorera det igen. Precis som förra gången. Tills att det exploderade och han var tvungen att berätta för den naiva emobögen att det inte betytt någonting.
Bara att det skulle bli tusen gånger värre den här gången.
Sist hade han inte vetat. Han hade inte vetat att han inte hatade Liam.

”Seriöst ni såg väl hur röd han var i facet?” flinade Pontus och såg på dom andra.
”Svårt att missa”, svarade Liam roat och stack ner pennan i bakfickan. Ingen skulle höra att det var fejkat ändå. Förhoppningsvis skulle ingen heller lägga märke till hur mycket handen som stuckit ner pennan darrat.
Fan. Han hade försökt undvika Andys blick men det hade ju varit omöjligt när han sett upp på honom sådär. Det hade alltid varit svårt att undgå dom blåa ögonen, även då när han hatat -trott att han hatade? Intalat sig att han hatade?- dom. Nu förstod han ännu mer att han borde ha snackat med honom på söndagen. Istället han hade sovit över hos Jake. Men Andy hade väl inte trott att Liam skulle ha kunnat stanna i korridoren och helt plötsligt snacka om.. det gick ju inte. Det förstod han väl? Andy hade ju hört vad han sa i lördags så blicken som varit en aning för hård kunde väl inte spela så stor roll? Dom hade tillbringat tre år på den här skolan med att se på varandra på det sättet. Det visste dom båda två. Han skulle snacka med honom direkt efter skolan. Försöka ta reda på om- Shiet, han hade så svårt att inse att han själv kände något, och tanken på att Andy kanske också- Andy kanske bara hade varit tänd på honom. Ingenting mer än så. Precis som Liam hade varit på Lollo under en kort stund den där kvällen på kryssningen, det hade absolut inte varit någonting annat än ren och skär upphetsning.
Så hade det inte känts med Andy. Som att kroppen höll på att sprängas efter att få känna dom där smala händerna över sin egen kropp? – Ja. Men det hade varit annat också. Sådant som han inte kunde minna sig att han ens känt med Emma när dom varit tillsammans.

När han kom in i mattesalen såg han direkt Andys rygg några rader fram. Bredvid den vithåriga, ängeln Gabriel eller vad det nu var Jake hade kallat honom. Inte för att det spelade så stor roll vad han hette. Som vanligt sjönk Liam ner på stolen bredvid Christoffer eftersom han åtminstone inte skulle snacka under lektionen som hans närmare kompisar skulle ha gjort och därmed förstört hans chanser ytterligare att lyckas med matten, och försökte samtidigt mentalt förbereda sig för 80 minuters helvete.
”Då är alla här va? Vi ska ta en genomgång på nya kapitlet..”
Liam försökte hålla blicken på tavlan men den gled liksom iväg till det svarta håret gång på gång, det som han inte hade hunnit känna på tillräckligt mycket, för att ljuset hade varit tvunget att komma tillbaks alldeles för snabbt.
Kunde han inte vända sig om? En sekund var allt han begärde. Bara så att han kunde.. ja vad skulle han göra om han vände sig om? Försöka blinka fram någon slags kod eller? Han kanske hade missuppfattat Andys blick i korridoren, han kanske inte alls hade brytt sig så överdrivet mycket i just det? För att han förstått att det liksom inte gick att bara bortse från allt annat? I vilket fall hoppades han att Andy inte trodde att han på något sätt låtsades som att det inte hade hänt, ungefär som förra gången.

Andy kände hur det brände i nacken, om han inte inbillade sig det vill säga, men han var fortfarande fast besluten om att inte vända sig om. Om Liam skulle höja på ögonbrynen på det där menande sättet; Vad glor du på?, visste han inte vad han skulle göra.
.. Förmodligen ingenting mer rebelliskt än att rita lite hårdare på bänken.
”Hey har någon en pennvässare eller?!”
Andy stannade till med pennan mitt i ett tal när han hörde den fortfarande morgonhesa rösten.
”Liam, sänk tonen”, sa Bengt Lundkvist och såg upp från den han varit i färd med att hjälpa. ”Det står en framme vid katedern vilket du borde ha lärt dig vid det här laget.”
Andy såg hur han liksom svepte förbi i ögonvrån och hur han sedan började gå lite fram och tillbaks längs bänkraderna längst ut medans han vässade. Ännu någonting som aldrig riktigt hade ändrats med Liam; han kunde aldrig sitta eller stå helt still. Särskilt under lågstadiet hade det gjort lärarna galna; hade Liam inte fått hjälp tillräckligt snabbt efter att ha räckt upp handen så hade han tappat koncentrationen och gått på någon egen upptäcksfärd i klassrummet istället. Riktigt så illa var det inte längre, men egenskapen fanns kvar. Andy fuktade läpparna och när Liam nästan var alldeles bredvid honom särade han på dom.
”Lia..”
”Hallå ta med pennvässaren hit!” ropade Pontus över klassrummet och Liams blick flackade till mot Andy innan han såg upp med det vanliga halvkaxiga leendet.
”Fånga!” Han kastade den i en hög båge och sedan var han på väg tillbaks till sin plats. Utan någon ytterligare blick mot Andy.
Andys mage vred sig åt alla tänkbara håll, och alla riktningar gjorde lika ont. Han ville inte vara kvar här. Han kände sig så fruktansvärt.. blåögd. Aldrig hade väl hans ögonfärg stämt så himla bra som nu.
”Kan jag låna suddet?” frågade Simon lågt. ”Andy?”
Han släppte långsamt på knytnäven som hållit så hårt om suddet att han nästan förväntade sig att det skulle ha blivit till vita gummisnöflingor.
”Här”, sa han hest och räckte honom det innan magen gjorde en kraftig sväng igen.

Han visste inte riktigt hur han höll ut dom där sista 30 minuterna, men redan när Bengt sagt ´kom ihåg att räkna klart kapi..´ hade han rest sig upp och fem minuter senare smällde han igen sitt skåp och lämnade skolan.
Han fixade det inte. Det gick bara inte.
Vart han skulle gå visste han inte riktigt. Hem hade han ingen lust med, att ta sig in till stan kändes också jobbigt. Jävla idiot.
Dom svarta conversen fortsatte längs cykelvägen som fortfarande var täckt av smågrus sedan i vintras och Andy lät sig ledas utan protester. Efter en stund slöt sig fingrarna om mobilen i fickan och han bläddrade fram numret till den som han helst av allt ville höra rösten ifrån. Även om det hade känts som en så dum idèe tidigare imorse.
Den första tonen följdes av många, många fler innan det lilla knäppet kom. Det som han allra minst ville höra. ”Hejhej! Du har kommit till Lisette, jag skulle säkert jättegärna vilja prata med dig men det går inte, kanske gör jag någonting jätteviktigt ell.. hur lång tid har man på sig?.. Va? Jaha! Jag kan inte svara nu men prata in ett me..” Hennes misslyckade mobilsvar brukade få honom att le men nu fick det honom bara att upprört trycka på den röda knappen innan han försökte med samma nummer igen. Hon var väl på lektion. Han visste att hon hade sin dubbeltimme i bild på måndagar. Men kanske..
”Hejhej! Du har komm..” Han tryckte av igen och stannade sedan till för att se vart han egentligen var någonstans. Bussterminalen visade det sig. Då var det kanske till stan han borde åka ändå?
Närmare dom stora fönstren kunde han se en smal kille reflekteras, med luggen hängandes för ögonen och axlarna något för uppdragna. Några detaljer ur ansiktet gick inte att urskilja men det behövdes inte. Han kände redan hur det stack i ögonen. Hastigt vände han bort blicken och gick in genom dom automatiska dörrarna innan han sjönk ner på en utav bänkarna. Han ville inte tänka på det; ändå satt han snart där och framkallade dom färska minnena av hur det blonda håret hade känts mellan fingrarna, hur len huden i nacken hade varit, hur Liam ivrigt hade sagt att han skulle komma och kolla i fönstret, hur försiktiga läpparna hade varit till en början, som att dom verkligen ville känna varenda liten millimeter av hans egna, inte alls som att det bara var för kyssandets skull..
Han hade knutit händerna igen och när han såg upp fångade en affisch på motsatta väggen hans uppmärksamhet. En bild över gamla stan. Någon reklam. Kunde han kanske.. nej. Han hade knappast samma nummer längre och även om han hade så kunde Andy inte bara.. han kunde inte ringa honom. Dom hade pratat i vadå? Max en kvart, tjugo minuter?
Ett försök till.
”Hejhej! Du har kommit till Lis..”
Han började långsamt bläddra bland kontakterna och blev osäker på om han ens hade numret kvar. Kanske var det bäst om han inte hade det. Men så dök det upp. Han tvekade en lång stund med fingret alldeles ovanför men när Liams blick dök upp framför honom igen tryckte han snabbt till på skärmen. Blicken var fäst på den lediga handen som låg mot låret, en svartvitrandig vante med avklippta fingrar. En svart dödskalle som borde ha synts om han inte hade tagit på sig den åt fel håll så att motivet befann sig på handflatan istället.
En ton. Två toner. Det var nog någon annans nummer nu. Tre toner. I vilket fall skulle ingen svara. Fyr..
”Jaa hallå?.. Hallå?”
”Hej.. eh..” Han bet sig hårt i läppen och funderade på att bara trycka av, eller åtminstone säga att han hade ringt fel. ”Vem är det..?”
”Sebasti.. är det du Andy?” frågade han förvånat i andra änden.
”Ja typ. Eller jag menar ja, det är jag.” Han bet sig ännu hårdare i läppen. Vad hade han för jävla problem? Nu hade han redan ringt, kunde han då inte få fram en enda normal mening? ”Förlåt jag.. jag visste inte ens om du hade kvar samma nummer och det är väl jättskumt att jag plötsligt ringer nu och..”
”Nej men säg inte förlåt! Det är ju askul att du ringer, shiet jag har bytt mobil för länge sen så jag hade bara inte kvar ditt nummer. Hur är det?”
”Jo det är.. jag vet inte. Det här kommer låta ännu konstigare men, jag skulle inte kunna.. komma och.. hälsa på kanske?”
Det blev tyst en liten stund och det skulle förmodligen snart gå hål på hans läpp. Inte för att han inte varit med om det förut.. Han såg snabbt bort från affischen av gamla stan.
”Vadå här i Örebro? När då..? För absolut, det skulle vara jättekul ju.”
”Typ nu? Eller jag vet inte exakt när men jag sitter på busstationen så nästa buss som går dit?”
Sebastians lite hesa skratt hördes i luren men det lät inte negativt på något sätt. ”Jag gillar sånt som är spontant så kör på! Fast jag ska iväg och jobba snart, men det är bara några timmar.. du kan väl skicka ett sms när du är på väg?”
Ett litet leende spred sig över hans läppar och han nickade innan han insåg att Sebastian såklart inte kunde se det. ”Absolut, jättebra. Jag..”
”Du är inte i skolan eller något? Klockan är typ.. tio? Alltså jag har inget alls emot att du kommer jag bara.. du kom på det bara sådär?”  Trots att dom bara träffats en så kort sväng i stan och att det innan dess varit år sedan så kunde han se det där flinet framför sig.
”Jaa, bara sådär”, log han tillbaks i luren. ”Men då sms:ar jag.”
När han lagt på rann dock leendet av igen. Han visste vad orsaken var till att han inte var i skolan, till att han satt här. Och det gjorde ont.
det betyder så mycket mer än ni tror att få en kommentar eller 2! så jag skulle bli så glad om ni ville ta er en liten stund och dela med er av era tankar av kapitlet (: när man skriver en story blir det som en extra värld och man blir liksom att känna sina karaktärer; så att få höra vad andra tycker om ens pojkar är jättekul! 


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0