I hate (almost) everything about you - del 32

Andy kände mest för att gå hem. Det kändes hur dumt som helst att sitta där med Cathy och Magda och titta på film, som att han var tvungen att ha barnvakt. Ännu jobbigare kändes det att Liam hade dragit upp på sitt rum. Han trodde inte för en sekund att det berodde på huvudvärk. Han hade dragit den förut.
”Andy, du kan väl gå upp och kolla hur det är med Liam?” undrade hans mamma och vände sig mot honom.
”Men nej, han mår väl dåligt och vill vara ifred”, sa han direkt och drog undan luggen ur ögonen.
”Han var så tjurig tidigare idag så han blir säkert på bättre humör om du går upp”, fortsatte Cathy med ett leende.
Han höll tillbaks en suck och reste sig upp. Han hade ju inte så mycket att välja på nu. Med tunga steg gick han uppför trappan och stod sedan tvekande utanför Liams stängda dörr en stund. Kanske kunde han bara gå ner igen och säga att Liam sov eller något. Ändå så höjde han till sist handen och knackade försiktigt.
”Vad är det?” hördes det inifrån och Andy öppnade långsamt dörren. Liam satt på sängen med ett block i knäet och en bläckpenna i handen och i någon förvirrad sekund trodde Andy att han höll på med skolarbete.
”Skyll på våra mammor, jag har inte kommit hit frivilligt”, skyndade han sig att säga innan Liam skulle fråga vad han gjorde där. ”Vi kan väl bara.. du kan sitta där och jag kan stå här en stund. Sen kan jag gå ner”, fortsatte han och lutade ryggen mot dörrkarmen. ”För nej jag tror inte på att du har ont i huvudet.”
Liam släppte ringen som han bitit på och såg på Andy. Han hade visst hunnit säga allting innan Liam frågat. Och självklart hade han sett igenom lögnen om huvudvärk, han hade inte direkt väntat sig något annat. Andy var inte korkad, hur många gånger han än hävdat det för att det gick som på ren automatik.
”Stäng dörren åtminstone då”, sa han med ett höjt ögonbryn när deras mammors överdrivna skratt hördes nedifrån igen. Dom kunde omöjligt kolla på filmen han valt.  
 När dörren klickat till såg Liam upp på honom igen.
”Sa jag åt dig att gå in innan du stängde eller?” Andy såg ut att komma av sig och Liam fnös roat till. ”Det var ett skämt. Hört om det eller?”
Han fick en mindre road blick tillbaks innan Andy tog några steg in i rummet.

Det hade känts ännu konstigare att kliva över tröskeln när det var så nyligen han gjort det. Så bekant och ovant på samma gång.
Fastän han försökte låta bli så kunde han inte. Han var alldeles för nyfiken, fastän det förmodligen inte skulle tjäna någonting till.
”Vad skriver du?”
”Inget”, kom det som svar ifrån Liam. Hans hand hade fortsatt röra sig över papperet sedan Andy kommit in, även om han vaksamt sett upp då och då. Själv hade han inte vågat gjort så mycket mer än att låta blicken gå på upptäcksfärd i rummet. Han hade velat kolla närmare på vad det var som låg utspritt över skrivbordet, vad Liam hade i sängbordslådan, vilken skiva som just nu låg i stereon..
”Det ser ut som något”, svarade han och tog stegen fram till sängen innan han sjönk ner på den. Kanske inte med tillräckligt mycket mellanrum men inte heller för nära.
”Men det är inget, okej?” Liam såg upp på honom innan han sträckte sig efter fjärrkontrollen och tryckte igång stereon. Ett litet leende spred sig över Andys läppar som han snabbt försökte släta ut.
´I wont suffer, be broken, get tired, or wasted. Surrender to nothing..´  30 seconds to mars alltså.
Han sneglade tillbaks mot Liam igen och såg hur läpparna långsamt hade börjat röra sig, ljudlöst och säkerligen omedvetet, tillsammans med Jared Letos ord. Han såg vidare mot den svarta gitarren som stod lutad mot väggen bredvid sängen. Sist han varit där hade den stått i hörnet bredvid fönstret. Längre bort.
”Skriver du låtar?” Det kändes plötsligt så självklart. Han visste inte ens varför han hoppades så mycket på det.
”Inte som han”, sa han med en axelryckning och kastade en blick mot stereon som stod i hyllan på motsatt sida av sängen.
Varför var Andy så angelägen om att veta vad han gjorde? Vad han skrev? Brydde han sig fortfarande över hans intressen eller? Skulle Andy tycka dom var bra? Han såg ner i blocket innan han hastigt stängde igen det. Det spelade ingen roll, ingen skulle se dom ändå. Det spelade ingen roll om det var Andy, Jake eller någon helt okänd. Dom ihopsatta orden betydde för mycket. Om han så ens skulle få ett höjt ögonbryn som reaktion skulle det smula sönder någonting inombords hos honom. Han vågade inte riskera det.
Blåsandet verkade ha blivit ännu värre då det överröstade musiken när det tog i som mest, till och med fönstret skallrade till. Sedan började det blinka i hans lampa.
”Vad fan..?”
”Kolla det är ute också!” Andy pekade mot fönstret och mycket riktigt blinkade gatlamporna också.
Liam kunde inte hålla tillbaks ett skratt. ”Det ser ju helt stört ut!” Han la ifrån sig blocket på sängbordet och reste sig upp för att gå fram till fönstret och titta. ”Seriöst, kom och kolla.”
Andy skyndade fram och stående bredvid Liam kunde dom se gatlampor så långt ögat nådde som blinkade, enda ner till korsningen. Och än en gång insåg han att Liam nästan hade betett sig som förut, eller som att han bara inte tänkte på att det var Andy som var där.
Lika hastigt som lamporna börjat blinka slutade dom igen och Liam tog ett steg bakåt, bröt kontakten som han hade haft med Andys axel. ”Då var det slut på det spännande då.” Han satte sig ner på sängen igen och fick snart sällskap av Andy, med det vanliga tilltagna mellanrummet.
”Dom borde väl ha sett kla..” Andy tystnade i samma stund som det knäppte till i lampan och sekunden senare slocknade allting. Taklampan. Stereon. Gatlamporna utanför. Ljuset från hallen som tidigare synts genom springan under dörren. Allt ljud. Allt ljus.
”Liam..? Är det mörkt hos er?!”
Liam såg sig omkring i det svarta. ”Jaa..!” ropade han tillbaks åt Cathy och sedan blev det tyst igen. Det var så mörkt att han inte ens kunde se Andy. Och det gjorde automatiskt att han lyssnade efter honom, efter andetag, ljud som vittnade om att han rörde på sig. Det kändes plötsligt så overkligt att dom satt där på hans säng, och samtidigt verkligare än någonsin. Han hörde Andys andetag och sin egen puls i öronen. Han mindes inte hur nära han suttit längre. Eller hur långt bort. Skulle han kunna.. känna honom? Utan att han riktigt visste varför lät han handen röra sig långsamt över täcket, åt Andys håll. Bara för att se om han skulle nå. En fingertopp i taget.
”Liam..?”
Han ryckte snabbt åt sig handen då Andy blev väldigt verklig.
”Jaa..?” Han svalde och blinkade till en gång. ”Är du mörkrädd eller?”
En utandning hördes från hans högra sida. Kanske hade det varit meningen att det skulle bli ett sarkastiskt skratt. ”Nej.”  
Det blev lika tyst som mörkt igen och det var inte Liams hand som rörde sig nästa gång. Sakta, som att han var rädd att ge ifrån sig något ljud, vred han sig mot mitten, lät handen ta stöd mot madrassen och lutade sig ytterligare framåt. Nedåt. Tills att andedräkten var alldeles nära. Tills doften nått honom. Han slutade andas och även om han hade kunnat så hade han inte velat dra sig undan.
Hans läppar snuddade vid en mungipa innan dom hittade rätt. Läpparna stelnade till under hans egna men han höll kvar sina, släppte långsamt ut ett darrigt andetag innan han vred en aning på huvudet, försiktigt och nästan fjäderlätt smakade på den andres underläpp.

Det fanns ingenting ologiskt i mörkret. Men Liam fanns där. Och utan att han ens hade hört honom hade han plötsligt dom fylliga läpparna tryckte mot sina. Inte hårt men tillräckligt för att han skulle veta att dom var där på riktigt och att han inte inbillade sig något. Hjärtat slog hårt till en gång innan det måste ha hoppat över minst fyra slag.
En tyst inandning tillät honom att känna doften av den andre, nästan lika överrumplande som när han dragit huvtröjan över huvudet och andats in Liam.
Läpparna sög långsamt tag om hans underläpp och rysningen som spred sig längs hela ryggraden skickade tillbaks en signal till hjärnan om att det inte var okej att vänta längre. Att han ville få vara delaktig.
Läpparna darrade nästan till när han långsamt särade på dom och sedan fann den andres tunga. Reaktionen av det blev att läpparna tryckte sig betydligt hårdare mot hans innan en hand kupade sig om hans nacke för att få ännu mer kraft. 

Han såg inte Andys ansikte den här gången, men han kände det. Det var ingen rädsla där den här gången. Chock – förmodligen. Nervositet – säkert. Lust..-  Det kändes så att döma av kroppen som kommit närmare, läpparna som villigt särade på sig. Plötsligt räckte det långsamma inte till för Liam, han ville känna mer av den andres mun. Han vred ytterligare på sig, lyckades hitta rätt med den andra handen så att han kunde placera den mot madrassen på Andys andra sida, innan han lät kyssen djupna. Deras häftiga andetag blandades tills att han inte längre var säker på vilka utandningar som kom ifrån han själv och vilka som kom ifrån emopojken. Han lät handen som legat om nacken istället leta sig ner längs halsen tills att den nådde linningen på tröjan som han grep tag om. Bara för att vara säker på att hela han verkligen var där. Trots att det var kolsvart kunde han se det släta bröstet framför sig, så tydligt sedan förra gången.
Han hade aldrig klickat på delete.

Det hände inte. Det hände inte. Inte igen. Det var för bra. Det händ..
Greppet om halslinningen fick honom att väldigt tydligt inse att det visst hände. Att Liams allt hetsigare läppar var verkliga, att dom ville röra vid hans, bit..
Ett lågt, nästan ljudlöst stön lämnade honom när den blonde nafsade tag i hans underläpp och skälvningen som spred sig i kroppen gjorde honom nästan yr. Han lät darriga händer leta sig in bland det sträva håret och tryckte sig samtidigt närmare tills han kunde känna den hårda överkroppen mot sin egen. Den svaga smaken av metall när hans tunga snuddade vid den andres ring gjorde det ännu tydligare att det hände. Att det var Liam och inte någon annan som tagit hans plats i mörkret.

Det lilla ljudet som kom ifrån Andy, Andy, fick honom att gripa hårdare om tröjan och handen ville inget hellre än att få utforska mer. Innanför tyget. Över huden. Närmare. Han tyckte om.. det här. Han tyckte så jävla mycket om det.
Behov till att hämta andan sköts undan. En darrande arm som hållits i samma position för länge ignorerades. Problem med stickande hårtester i ögonen löstes genom att sluta smaragderna.  
Han tyckte om.. honom.
Dom ojämna andetagen lät inte fel i hans öron utan som vackraste musiken. Fingrarna som letade sig in längre i hans hår fick honom att kyssa den andre ännu häftigare och..
Plötsligt var det obehagligt starkt. Ljuset. Lampan. Skenet från taket.
Liam blinkade till och mötte sedan andfått Andys blick. Glansigt blått. Bröstet som höjdes och sänktes lika snabbt som hans eget. Lätt särade läppar. Lika chockad som han själv.
Han visste inte vem som drog sig undan först.
Det hade varit verkligt.

Tystnaden blev för plågsam. Hjärtat slog för hårt. Släck. Liams gröna ögon var för genomträngande. Hans läppar för stilla. Kom närmare. Det var för tyst. Det skulle komma snart. Snart skulle han säga det. Snart skulle dom säras; Det var ett misstag.
”Säg det då!” utbrast han. ”Säg att du ångrar dig!” Andetagen gjorde ont. Det brände i bröstet.
Liam såg tillbaks på honom med stora ögon som blinkade till.  
”Nej jag ångrar det inte.”
Drev han med honom nu? Han drev med honom på något sätt, han visste inte vad han fick ut av det men det lät.. det lät alldeles för absurt för att vara sant.
Läpparna hade kysst honom hetsigt förra gången också. Händerna hade gripit så hårt i hans hår. Ögonen hade sett rakt in i hans.
Precis som dom hade gjort när han mellan tänderna väldigt noga förklarat att det hade ´varit ett jävla misstag.´
Han reste sig häftigt upp ifrån sängen med läppar som fortfarande pulserade. Försökte fokusera blicken utan att lyckas men hittade vägen till dörren.
”Andy..!”
Fötterna rörde sig snabbt nedför trappan samtidigt som allt snurrade. Han struntade i röster som frågade vart han skulle, om något var fel, skyndade bara ut, ut, ut.
Fötterna fortsatte röra sig över gräset och staketet tills han slutligen befann sig innanför den stängda dörren.
Där sjönk han ner med ryggen lutad mot den och försökte hämta andan. Det hade hänt. Men spelade det någon roll om det inte betydde något?

Liam hade bitit sig så länge i läppen att det inte hade förvånat honom om den silvriga ringen plötsligt skulle ha skurit igenom. Helvete.
Han fattade ingenting. Andy hade väl.. gillat det? Kanske mest på ett fysiskt sätt, det fanns knappast något bra han kunde se i Liam, men ändå; han hade gillat det? Liam hade inte kastat sig upp från sängen och fått panik och skrikit åt honom att dra därifrån. Han ångrade sig inte. Det skrämde honom som fan men han ångrade sig inte. Ändå så hade Andy dragit därifrån med panik i ögonen.
Om Andy tyckt att det varit helt fel borde han ha sagt det redan första gången. Och särskilt den här gången.. när Liam varit nykter och.. gud. Varför hade han stuckit om han gillade det?!
Kudden sjönk ner av tyngden från hans huvud och han slöt ögonen en kort stund. Han mindes mycket väl hur han sammanbitet talat om för Andy att det varit ett misstag sist och som dom betedde sig mot varandra väntade man sig kanske inte.. kyssar.. ifrån den andre. Men om det nu hade hänt. Om nu Liam faktiskt inte yttrat orden ´misstag´..
Läpparna kändes svullna och det var fler än dom som skrek efter beröring. Efter närheten som hade försvunnit alldeles för snabbt.
Andy. Hur hade det här hänt? När hade allt.. ändrats? Hade det alltid varit det här? Bara att det varit.. undantryckt? Han ville att någon skulle förklara. Han ville få fråga någon om allting som snurrade runt i huvudet och att den personen skulle ge svaren.

Ett knapptryck och det fortsatte där det hade slutat. Där det hade börjat.

You’re killing me, killing me
All i wanted was you
I tried to be someone else
but nothing seemed to change
I know now, this is who I really am
inside
finally found myself
fighting for a chance
I know now, this is who I really am
 

 
textraderna kommer ifrån 30 seconds to mars ´the kill´ 


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0