I hate (almost) everything about you - del 26

Den senaste veckan hade varit bra. I alla fall om man räknade bort mattelektionerna, ångesten över att inte ha fått tillbaks provet, tjatet från Cathy om han ens skulle gå på balen i år, dom fortfarande förvirrade ettorna som på något obehagligt sätt verkade förökas varje vecka, och alla lärare. Förutom det hade det alltså varit bra. Vilket berodde på att det gått tillbaks till det normala i deras så kallade kompisgäng. Ingen hade dragit upp det som hänt mellan honom och Pontus något mer, dom verkade inte ens ha fått reda på att det handlat om Andy trots att dom sett hans färgglada ansikte, och han och Pontus hade återgått till att snacka ungefär som vanligt – vilket ändå inte var särskilt mycket.
Till sin förvåning hade Liam dock fått reda på att Pontus förbannat frågat ut Jake hur fan Liam vetat någonting om Andy, istället för att ta det direkt med honom. Han hade inte behövt oroa sig över vad Jake skulle säga; han hade inte lämnat några detaljer mer än att dom hade hittat honom i stan efter att dom gymmat. Sedan hade han hotat med att starta blödningen i Pontus näsa igen om han inte höll käften resten av dagen. Jake hade sina stunder han med.
Liam hade fortfarande inte släppt vad Pontus gjort men han visade det inte. Det var enklast så.

Just idag var det extra varmt och som så många andra hade dom tagit chansen att gå ut i solen mellan lektionerna.
”En öl nu så hade allt varit perfekt”, flinade Johan som suttit och lekt med tändaren dom senaste tio minuterna. Han rökte inte ens så Liam undrade alltid varför han så nödvändigtvis jämt skulle ha en tändare med sig. Kunde ju knappast behövas till snuset han petade in var tionde sekund istället.
”Mm, eller åtminstone en kall cola”, höll Jake med och drog upp jeansen en bit på vaderna. Något Liam bara kunde drömma om att göra med sina stuprör.
Hans blick gled vidare mot tegelbyggnaden längre bort, han hade aldrig riktigt fattat vad det var för något; antingen ett stort jäkla förråd eller kanske helt enkelt bara en gammal skolbyggnad som stod tom nu, där några estetare satt uppe på lådan där det förvarades sand till vintern. Det fanns verkligen inget mellanting bland dom där personerna. Antingen var dom så färgglada att man mest väntade på att dom skulle spy ur sig en regnbåge eller så var dom dystert svarta med undantag för någon färg i luggen i klassisk emo-style. Som för att påpeka det sista lite tydligare dök Andy upp med sitt svarta hår med det blodröda partiet. Varför hade han inte bara valt den linjen? Man blev väl ingenting mer där än att gå samhäll. Självklart befann sig inte hans pandavän särskilt långt bort och snart hade dom båda trängt sig ner på sandlådan med den färgglada skaran. Skadorna var i princip borta, i alla fall av vad han hade sett. Han hade inte direkt inspekterat hans tidigare spruckna läpp men ansiktet hade åtminstone återtagit sin vanliga bleka nyans. Var killen typ immun mot solen eller?
”.. vad glor du på?” frågade Chrille plötsligt och fick Liam att vända tillbaks blicken.
”Va? Inget.”
”Prideparaden där borta?” flikade Johan in med ett flin och nickade mot sandlådan som Liam precis kollat mot.
Han drog på munnen och bet tag i piercingen. ”Mm typ. Man undrar ju liksom hur dom funkar..”
”Tänk Estets vagn på studenten, dom lär ju ha börjat med sin banderoll typ i ettan, så jävla överdrivna. Och antingen så kommer dom spela karamelldansen eller något sjukt deppigt som Kent. Hallå lyssna Jake!” flinade Johan som blivit allt mer ivrig. ”Tänk Kents musik på studentflaket! Vilka jävla partykillers. Vi måste fan se till att inte åka i närheten av Estet. Tänk om någon försöker ta livet av si..”
”Men seriöst ge dig”, sa Liam men kunde inte låta bli att skratta. ”Den enda som skulle kunna få för sig att kasta sig av flaket i ett självmordsförsök är väl typ Andy. Så vi får väl vara glada att han går i B.” Någonstans var han väl ändå fortfarande orolig över att det skulle komma fram till dom andra att han försvarat Andy eller att Pontus på riktigt skulle tro att han gått och blivit bög. ’Gått och blivit bög’ Så jäkla fånigt uttryck. Som att han skulle ha blivit det från en dag till den andra. Kanske att Pontus skulle accepterat det mer ifall han var bi istället för bög. Med tanke på att han inte höll på och trackade Jake för det. Det spelade förresten ingen roll, det skulle inte komma fram. Han tänkte inte chansa. Efter att skolan var slut skulle han inte behöva bry sig längre, han kunde hålla ut fram till dess istället för att riskera att den sista tiden blev förjävlig.
Vilket betydde att han fick ta dom chanserna som gavs att säga något om Andy som skulle få allas tankar på att Liam skulle försvara Andy att verka helt absurda.

”Nej jag ramlar ner!” Nicole vinglade till på kanten av sandlådan som egentligen var alldeles för liten för sju personer innan hon grep tag i Ellies arm med ett skratt. Lisette och Andy hade trängt ner sig på en plats som egentligen bara borde ha räckt till en.
”Ska ni också på studiebesök imorgon Andy?” frågade Nicole som hämtat sig från att nästan ramla i backen.
”Nej på fredag, jag tror Media är iväg idag? Det var i alla fall olika dagar för alla.”
”Andy kan jag inte få göra några flätor på dig?” undrade Lisette och drog fingrarna genom hans hår så gott det gick när det både var tuperat och sprayat.
”Nej absolut inte”, flinade han och kisade samtidigt mot den starka solen.
”Men en bara då, du kommer bli jättegullig! Jag lovar att ta ur den sen också. Jag vill bara se hur det skulle se ut. Visst skulle han bli söt?”
Ellie skrattade och samlade upp sitt eget rosa hår i en hög hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Han kanske inte vill se söt ut, vissa killar mår psykiskt dåligt över att bli kallad söt eller gullig. Det skadar liksom egot att liknas med en kattunge. ”
”Exakt!” höll Andy med även om han inte direkt mådde psykiskt dåligt över det. Han var van vid att kallas söt snarare än sexig. För att bli kallad det skulle man i princip se ut som.. hans blick fångade precis upp några killar längre bort som satt lutade mot en av skolväggarna under fönstren och han bet automatiskt tag i läppen. Man skulle se ut ungefär som Liam. Nästan i samma stund som han tänkt det reste dom sig upp, borstandes på jeansrumpor och med höga röster som vanligt, och försvann iväg runt hörnet på skolan.
”Hallå Andy?” Lisette viftade med handen framför hans ögon.
”Okej en fläta då”, flinade han och hoppade ner från bänken för att istället sätta sig på gräset.
Det var mysigt när Lisettes fingrar försiktigt kammade igenom hans hår, även om dom fastnade på sina ställen, och sedan började snurra tester runt varandra med snabba rörelser.
Men i nästa stund hade hennes fingrar i hans huvud ersatts av ett par helt andra. Dom som hade trasslat in sig långt där inne i ruffset. Dom som hade gripit tag helt oförsiktigt och ändå fått det att kännas så himla bra. Han ryste till och försökte komma tillbaks till verkligheten.
Lisette hade såklart inte kommit över bomben han släppt för nästan två veckor sedan. När han avslöjat inne på toan att han hade velat att Liam skulle kyssa honom där på trappen. Precis på sitt vanliga sätt hade hon velat diskutera allt. ´Hade det bara varit i just den stunden han velat eller ville han fortfarande?´  ´Hade han pratat något mer med Liam hemma?´  ´Tyckte han verkligen om Liam på det sättet?´  ´Det var så himla gulligt!´ ´Men bara om Liam inte betedde sig som en idiot som var otacksam för att han fick mattehjälp eller försökte sig på något som att knuffa in Andy i skåp, för då var det inte ens okej att Andy tittade på honom´  ´Han var tvungen att försöka berätta det!´  Det där hände i princip varannan dag. Och hans röst blev alltid lika gäll när hon sa att han var tvungen att försöka berätta det. Det fanns ärligt talat inget att berätta. Han kände inte något för Liam på det sättet, verkligen inte. Han kände ju inte ens Liam längre. Han saknade den han varit och några gånger hade någon pinsam längtan efter att få återuppleva den där kyssen, minus rädslan, dykt upp. Men det var verkligen inte mer än så. Något annat hade bara varit att plåga sig själv och göra sig själv mindre värd. Skulle han tycka om någon som för det första hade svikit honom så otroligt mycket och som sedan antingen behandlat honom som luft eller kommit med kaxiga kommentarer? Han var faktiskt värd mer än så. Vilket Lisette höll med om när han förklarade det på det sättet.
”Vänta hur många gör du?” frågade han när han kom tillbaks från sina djupa tankar. ”Lisette..”
Fnisset bakom hans rygg var minst sagt oroväckande och när han lyfte handen kunde han känna både fyra och fem flätor. Han hade knappt trott att det gick att göra flätor i hår som var kortare än till axlarna.
”Få se på dig”, sa hon glatt och kom snabbt runt honom. ”Men åh! Du är jättejättesöt”, skrattade hon. ”Lite för små flätor egentligen men det gör inget.” Hon slog nöjt ihop händerna som att hon precis skapat något otroligt vackert. Vilket han starkt tvivlade på.
”Oj”, utbrast plötsligt en av Lisettes klasskompisar. ”Vi börjar om fem minuter, gud jag trodde inte klockan gått så snabbt.”
”Hallå dom här då”, protesterade Andy och drog tag i en fläta när Lisette reste sig upp.
”Förlåt!” Ursäkten tillsammans med ett dåligt försök till att hålla tillbaks ett leende gjorde att han inte tog den särskilt seriöst och han stönade till.
”Tack för den. Hejdå.”

Han försökte trassla upp en av flätorna på väg till sitt skåp men gav upp ganska snart. Det var en lektion kvar på dagen bara, han fick väl stå ut. Nästan framme såg han Pontus, Liam och någon annan kille komma gående med böcker i samma korridor och han önskade tyst att dom bara skulle försvinna.
”Men kolla!” Han stelnade till när Pontus röst hördes. Inte för att det var överraskande utan för att han bara hatade den så himla mycket. ”Han är inte bara bög längre utan transa också, vad fan är det för fel på honom?”
Fast besluten att bara ignorera honom tog han upp nyckeln och låste upp skåpet, började plocka fram rätt böcker. Gå förbi, gå förbi.. 
”Kolla, vad i helvete är det här?” Fingrar som han inte ens ville veta vad dom mer tagit i tog plötsligt tag i en av dom små flätorna och skrattet som följde fick honom att rysa av obehag. ”Ska du inte sätta i lite blommor också?”
”Lägg av.” Han flyttade sig snabbt åt sidan så att Pontus grepp lossade. Blicken flackade som hastigast till Liam och den namnlöse och den första av dom undvek att se på honom.
”´Lägg av´” härmade Pontus och flinade brett igen. ”Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int..”
”Vi drar nu, kom igen.” Det var Liam som öppnat munnen och som redan tagit ett steg i korridoren, bort från skåpen. ”Hur jävla intressant är hans hår egentligen? Jag skulle inte ens ta i det, killen kanske har löss?”
Pontus elaka leende som först försvunnit när Liam avbrutit honom var nu tillbaks på läpparna och han tryckte till Andys axel med sin egen innan han följde efter Liam.
Han ville inte vara tacksam för ännu en förolämpning från Liam men det hade åtminstone fått Pontus att gå därifrån och det var han tacksam för. Det spelade ingen roll att Liam inte hade gjort det för hans skull, han kände sig bara lättad av att ha kommit undan med en knuff. Med ännu mer slitande i flätorna skyndade han sig upp till andra våningen.

”Tja”, log Simon när han satte sig ner bredvid honom. ”Snygg frilla”, tillade han sedan med ett flin.
”Lisette.” Efter att ha slagit upp boken och tagit pennan i handen vände han sig om mot sin kompis igen. Om man satt längst bak var det enda som behövdes just en bok uppslagen och en penna som såg ut att skriva ner anteckningar. Särskilt om man oftast hade bra betyg och inte brukade komma försent. Det var ingen som misstänkte en sådan kille för att sitta och prata sig igenom lektionen. ”Jag tänkte förresten på balen. Vad tror du om Laura? Jag kanske skulle kunna fråga i alla fall?” sa han tveksamt.
”Jaa verkligen! Hon är ju schysst och jag har i alla fall inte hört att hon ska gå med någon. Man behöver ju liksom inte umgås med sin partner hela tiden där inne ändå, vi kommer ju kunna hänga”, log han snett.
Det skulle säkert bli bra. Om han fick välja helt fritt visste han ändå inte vem han skulle ha velat gå med nu när inte Lisette var ett alternativ längre. Simon eller Nicholas hade han såklart gärna gått med som kompis, men annars hade han ingen drömpartner direkt. Det hade däremot varit trevligt om han faktiskt haft en pojkvän han kunnat gå med. Det hade känts mer på riktigt på något sätt. Oavsett vilken tjej han skulle gå med, om han fick tag på någon ens, så skulle det bli som en klasskompis bara.
”Vet du vem Liam ska gå med?”
Simon höjde förvånat ena ögonbrynet. ”Nej ingen aning, varför undrar du det?”
Han ryckte på axlarna. ”Den han går med kommer ju utan tvekan bli framröstad som baldrottningen så.” Kanske var det tjejen han sett Liam komma ut med på Sarahs fest som var den utvalde?
”Jo så kommer det ju säkert bli. Fan vad töntigt om han blir balkungen, största svinet liksom.” Simon såg upp från det han börjat rita i marginalen och Andy nickade medhållande.

Liam kände som att han var på väg mot sin egen avrättning. Snart skulle han stå där på knä och få veta ifall yxan skulle falla över hans nacke idag eller om det skulle skjutas fram till nästa provrättning.
´Kom in till mitt kontor på eftermiddagen så har jag nog rättat klart ditt prov´ hade han sagt när dom möttes på väg till matsalen. Och då hade det känts som en evighet till dess att det skulle kunna räknas som eftermiddag. Men nu var klockan halv tre och det var då fan om gubben inte skulle tycka att det var tillräckligt sent.
9
9
9
Han skakade snabbt på huvudet en gång för att försöka få bort dom negativa tankarna. Att det hade känts okej betydde alltså ingenting med tanke på förra gången då det hade känts bra, men kanske att han hade lyckats gissa rätt på några utav talen där man bara behövt svara med siffror och inte någon uppställning om hur man gått till väga. ´Nu borde du fixa omprovet i alla fall´ Men vad Andy trodde och inte trodde spelade inte heller någon roll. Han fattade kanske inte exakt hur värdelös Liam var.
”Liam! Vad bra att du kom ihåg”, sa Lundkvist när han öppnade dörren och föste in honom. ”Jag har rättat ditt första delprov som du gjord..”
”Jag vet. Du sa det. Kan jag bara få se det?” avbröt han otåligt och hoppades samtidigt på att yxan inte skulle vara alltför trubbig om den nu skulle halshugga honom.
Kunde det åtminstone inte vara 19 poäng istället för 9?
”Självklart. Här har du det.” En låda drogs ut alldeles för långsamt innan ett häfte räcktes mot honom.
Att det var två delprov kvar efter det där spelade för tillfället ingen roll alls. Om han bara kunde få ha klarat det här..
30/58
Först kändes det som världens största seger att det inte stod en nia på papperet, men sedan såg han upp betydligt mer misstänksamt.
”Hur mycket var det för G..?”

”Woah!” flämtade Jake till när Liam kastade sig över honom bakifrån.
Liam log brett efter att han lossat armarna om Jakes hals.
”Vad har hänt med dig?” flinade han. ”Är skolan inställd fram till studenten?”
”Ja, nej menar jag. Men jag klarade det, fattar du? Jag klarade det där himla matteprovet!”
Jake såg först oförstående på honom men verkade sedan minnas och ett stort leende spred sig över hans läppar. ”Gjorde du? Fan vad grymt!”
”Det var bara ett fucking rätt över godkänt men ändå, så sjukt skönt.” Leendet ville inte försvinna från hans läppar fastän han kände att det var alldeles för töntigt stort. ”Han hade rätt.”
”Vem hade rätt?”
Hade han sagt det högt? ”Lundkvist, han.. sa att jag borde klara det på omprovet.”
”Oj, generöst. Du har väl inte varit hans favorit efter bråket i cafeterian”, sa Jake förvånat. ”Men grattis!”
Liam nickade och försökte att inte låtsas om vad han precis råkat säga. ”Så, vad firar vi med? Glass?”
”Funkar för mig”, flinade Jake. ”Jag ska bara leta på Chrille och lämna tillbaks Fifa-spelet, väntar du eller?”

Han skulle precis gå ner för trappan då Jake kom småspringande upp för den. Blicken sökte som alltid hastigast efter Pontus eller någon annan idiot han skulle ha med sig, men det verkade bara vara han. Andy tog första steget ner men stoppades av den brunhårige pojkens röst.
”Andy.”
Förvånat såg han mot honom och undrade stilla om han också skulle börja igen nu. Han som ändå inte hade sagt särskilt mycket alls till honom efter ettan. Och i nästa stund blixtrade minnet av den snabba pussen förbi framför hans ögon. ”Hur.. jag vet att det är ett tag sen nu men är du okej eller?”
Det förvånade dröjde sig kvar i hans ansikte men han nickade sakta. ”Jaa.. jo det är typ bra nu”, sa han och rörde automatiskt vid kinden som numera bara ömmade på en viss punkt.
Jake nickade och vred på något som såg ut som ett x-box-spel i handen. ”Bra”, log han snett. ”Jag ska..” Han nickade uppför trappen och började ta ett steg. Och ett till.
”Eh, Jake.. tack.” Han log svagt och skyndade sedan nedför trappen.


Det var nästan komiskt hur himla bra det kändes att slänga upp bagen på axeln och ta cykeln iväg mot träningen. Visst hade han kunnat spela förra veckan också men han hade inte velat höra alla frågorna som han visste skulle ha kommit isåfall. Han ville att fotbollen skulle handla om just fotboll, inte om varför han såg misshandlad ut i ansiktet och om vad som hade hänt. Det enda som syntes nu var det svaga blåmärket vid kindbenet och en liten blånad vid näsbenet, men det var inget som någon som inte visste vad som hade hänt skulle lägga märke till. Oavsett hur bra det läkt så hade han nog inte kunnat vänta längre ändå, han behövde få träna, han behövde få känna den där speciella lyckan som bara infann sig på planen.
”Tjena Andy, frisk igen?” frågade Jonah när han kom in i omklädningsrummet och han nickade med ett snett leende.
”Yes, har ni klarat er utan mig eller?” Den svartvitrandiga tröjan byttes ut mot en slapp vit t-shirt och kort därefter var även fötterna försedda med dobbar.
”Knappt. Det var kaos på senaste träningen, onödigt tjaffs i laget och coachen var typ helt rasande och tänkte skicka hem allihop, och mitt i allt undrade han varför den enda spelaren som skulle ha betett sig moget inte var på plats. Det vill säga du”, flinade han.
Det var bara menat som något bra, både utav coachen och att nu Jonah sa det, men ändå gav det honom en jobbig känsla i kroppen som han helst hade velat slippa inför träningen.
”Du, är det något fel eller?” Jonah hade precis dragit upp strumporna över benskydden när han såg upp på Andy med en undrande blick.
”Nej. Såklart inte.” Leendet som han blivit riktigt bra på att tvinga fram var återigen på plats innan han riktade uppmärksamheten mot skosnörena som skulle knytas.

”Okej ni kan stanna upp!” skrek coachen efter att ha blåst i visselpipan. ”Vi ska köra lite skott-träning med dueller, Mattias du börjar i mål så byter Dennis av dig. Ni andra delar upp er två och två.”
Det var inga nyheter, det hela gick ut på att två spelare startade samtidigt när visselpipan ljöd och coachen sparkade sedan ut en boll längre fram. Var man snabbare eller bara bra på att finta sin motståndare hade man ett skott på mål.
Andy småjoggade lite på stället för att hålla värmen uppe och var redan fokuserad på målet längre fram. Den obehagliga känslan i magen hade delvis försvunnit under träningens första halvtimme men var långt ifrån borta. Det blev han och Adrians tur och i samma sekund som coachen blåste stack han iväg sida vid sida med sin lagkompis.
Plötsligt kändes det så otroligt viktigt att ta bollen och att göra mål. Det var som att hela hans liv hängde på det.
Var han alltid mogen? Alltid mesig? Någon som aldrig stod upp för sig själv?
Han pressade axeln mot Adrians utan att egentligen se honom. Han behövde bara ta bollen.
´Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int..´  Nej han hade inte slagit tillbaks mot Pontus, dels för att han inte kunnat med tanke på hur mycket större Pontus var, men också för att han inte var en sådan person, han ville inte vara någon som slog folk blodiga.
Adrians fot snuddade vid bollen men Andy tryckte sig mot honom igen, tog i med all kraft han hade och lyckades nästan få tag i den.
Han var tvungen.
Borde han ändå ha gjort något annat än att ignorera? Åtminstone.. nej Pontus hade inte varit värd det.
Bollen var hans. Fötterna rörde sig snabbare än han trodde var möjligt. Mattias hade mest blivit till en suddig figur i målet.
”.. Andy.. skjut.. Andy!!” Han hörde flera avlägsna blås ifrån visselpipan men struntade i det. För tillfället spelade det ingen roll att det var meningen att man skulle skjuta från ett visst avstånd.
Det var han som var starkare. Det var starkare att stå tillbaks och inte sjunka till samma äckliga nivå.
Den suddiga figuren var alldeles framför honom och han sköt bollen så hårt han kunde. Som att det gällde livet. Som att det gällde allt.
När han väl hörde ljudet av läder mot nät kom allting tillbaks. Mattias blev synlig med sina stora ögon riktade mot honom. Vinden som blåste så hårt. Adrians röst. Stegen mot gräset. Hans egna djupa andetag.
”Shiet Andy, är du okej?” frågade Mattias häpet som nu hade bollen mellan händerna.
”Det var en duell av sitt eget slag”, flinade Adrian och la upp armen om hans axlar.
Han nickade och drog luggen ur ögonen. ”Förlåt jag..” Han såg snabbt på Mattias. ”Jag råkade inte skjuta dig i huvudet eller något?”
Det fick deras målvakt att skratta till och han skakade på huvudet som i och för sig inte såg särskilt skadat ut. ”Nej jag hann inte ens fatta åt vilket håll du skulle skjuta.”
Andetagen började långsamt återta sitt vanliga tempo och han nickade med ett svagt leende. ”Okej bra.”

Han tog sällskap med Mattias mot cyklarna och vände upp blicken mot den längre lagkompisen.
”Jag behövde få ur mig lite ilska..”
Mattias nickade som att han redan hade förstått det. ”Jag vet. Eller jag menar att jag fattade det. Det syntes i din blick. Vill du prata om det?”
”Egentligen inte”, sa han och såg ursäktande på honom.
”Känns det bättre då? Efter skottet?” Dom stannade till vid cyklarna och Mattias spände fast sin väska på pakethållaren, vände blicken mot Andy igen.
Han behövde inte känna efter. Han hade känt det i samma stund som skottet satt.
”Jaa, mycket bättre. Lite som att jag.. jag släppte ut den sista ilskan och det känns bara så himla skönt.” Han log ett äkta leende och släppte ner sin egen bag på marken. ”Tack att du inte räddade den”, tillade han sedan med ett flin.
”Ingen orsak kompis”, flinade Mattias tillbaks och rörde hastigt vid hans axel. ”Skönt att det känns så. Det är onödigt att gå runt och vara arg, särskilt om det är långt in.”
Vinden ven tag igen och den långärmade tröjan som hade känts alldeles för varm i skolan när det varit så soligt kändes nu alldeles för tunn istället. ”Verkligen. Men vi ses på nästa träning?”
Dom sa hejdå och trots dom trötta benen trampade Andy på i ganska hög hastighet. Det kändes fortfarande för glest mellan gatlamporna.


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0