I hate (almost) everything about you - del 24

Först efter att han hört Magda stänga och låsa ytterdörren kravlade han sig upp från sängen. Han måste ha somnat till sist ändå för han mindes att han hade drömt och att det inte hade handlat om vare sig Pontus eller vampyrklubbar. Hela ansiktet kändes stelt, som när man hade råkat bränna sig i solen och det liksom stramade i huden. Den känslan fast gånger 100 typ. Fast så var han väl också extra känslig när det kom till vissa saker.
Väl inne i badrummet förvärrades det hela ytterligare. Strunt samma i att det stramade, det var hur det såg ut som var det jävliga. Det som igår hade varit rött hade nu övergått till någon obestämdbar färg mellan blått och grönt. Skuggan under ögat skiftade mot lila och läppen hade fått en början till en ful sårskorpa.
Som en misslyckad palett.
Han kunde inte gå iväg så här. Tanken på hur alla skulle kolla på honom, vad folk skulle fråga, vad folk inte skulle fråga gjorde honom illamående.
Han vred på kranen och kupade händerna nedanför vattnet men precis då han höjde dom mot ansiktet föll blicken på den svarta texten på handledens tunna hud.
Never give in Never back down
Pontus borde inte få den segern. Han borde inte få gå runt och känna sig nöjd i korridoren över att Andy saknades. Han tänkte inte ge honom anledning att tro att han låg hemma och grät i sängen.
Självklart skulle han även bli nöjd över att få se den vandrande paletten som han åstadkommit, men det kändes isåfall som det bättre alternativet. Han skulle åtminstone inte framstå som lika svag.

Han hade försökt täcka det värsta med smink, men när man inte hade en egen foundation för att ens eget ansikte egentligen var slätt nog ändå och lånade sin mammas i helt fel nyans så blev resultatet nästan ännu värre. Därför var det en osminkad Andy som drog upp den tunga porten till skolan. Inte ens kajalen var på plats.
Fötterna rörde sig snabbt över det gråa golvet medans blicken registrerade alla skor han mötte. Några meter kvar till skåpet bara.
Svarta. Röda. Converse. Ballerinor. Svarta, svarta, svarta. Slitna sneakers. Smutsvita converse. Svartvitprickiga klack..
”Andy!” Blicken lämnade dom vita prickarna och såg rakt upp på en strålande Lisette. I ungefär en halv sekund innan det strålande fick ge vika för ett betydligt mer förfärat uttryck. ”Andy vad har hänt?!” flämtade hon.
”Jävlar..” Nicholas hade tydligen också stått vid skåpen för han slöt upp bredvid Lisette med ett väldigt matchande ansiktsuttryck.
”Hej på er också.” Han försökte ignorera smärtan när han log mot sina vänner.
”Vad har hänt?” frågade Nicholas och av hans ögonrörelser att döma hade han svårt att ta in allting på samma gång.
”Jag ramlade i tunnelbanetrappen igår när jag kom hem från stan.. jätteklantigt jag ve..”
”Lägg av”, avbröt Lisette med allt mer gäll röst. ”Du har inte alls ramlat, vad har hänt?”
Dom elever som precis gick förbi vände nyfiket blickarna mot deras håll, för att sedan få något mer förvånat i blicken när dom hann skymta ansiktet bakom den svarta luggen. Han hade god lust att skrika åt dom att sluta glo men självklart gjorde han inte det.
”Men..” Han vände än en gång blicken mot golvet. Svarta converse. Röda sneakers. Svartvitprickiga klackar. ”Skrik inte eller något, folk glor redan. Jag och Simon var ut igår och.. Pontus blev förbannad på mig.”
”Va?! Åh gud..” Lisette höjde ena handen och strök varsamt undan hans lugg. ”Ditt ansikte. Du är ju alldeles..”
”Jag vet, du behöver inte berätta det för mig”, sa han med ett hårdare tonfall än han menat och drog snabbt till luggen igen.
”Vadå flög han bara på dig? Var det ingen som gjorde något?” Det var länge sedan Andy sett Nicholas så upprörd, närmare bestämt så hade han nog aldrig sett honom sådan.
Fastän han helst av allt bara ville få slippa prata om det så berättade han vad som hade hänt, från att han inte kunnat låta bli att fnissa inne på klubben tills att Pontus dykt upp i mörkret utanför och använt honom till slagpåse. Han hade till och med avslöjat det chockerande att det faktiskt var Jake som hittat honom och hjälpt honom hem. Det emellan; att han fått följa med hem till honom, den hastiga pussen som han fortfarande inte riktigt hade greppat, och att Liam dykt upp mitt i allt utelämnade han. Om någon skulle råka höra, någon som gick lite för nära, någon som var lite för nyfiken, och det skulle komma fram till Liam.. Han visste att han skulle få ut för det isåfall och han vågade inte riskera det.
”Du måste berätta för någon Andy, alltså du måste polisanmäla”, sa Nicholas och Lisette nickade snabbt, hon såg mer gråtfärdig ut än vad Andy gjort när han stod framför spegeln med en alldeles för mörk foundation i hela ansiktet.
”Nej det måste jag inte. Vi var ensamma, jag har inga bevis.. dom.. det skulle bara bli tusen gånger värre.”
Bara tanken på vad Pontus skulle göra med honom om han fick reda på att han anmält honom.. om polisen skulle kontakta honom.. Det var bäst att bara låta det vara. Fick han någon gång övertaget, vilket aldrig skulle inträffa, och chansen skulle han ge tillbaks själv.
”Kan vi inte bara gå till lektionen? Snälla”, bad han och såg sig omkring i korridoren som fylldes på allt mer. Han väntade hellre utanför ett tomt klassrum än stod där.

Det hade blivit för mycket sand i timglaset. Det fick helt enkelt inte plats längre när han fick syn på Pontus med sitt vanliga flin i cafeterian.
”Ska vi..” Liam hörde inte fortsättningen på vad Jake sa för han var redan på väg åt motsatt riktning med snabba steg.
Det var ingenting han hade planerat utan bara rent impulsivt. Och det kändes redan fruktansvärt bra. Några steg kvar bara.
”Tja Liam!” Pontus höjde något på huvudet i en hälsning.
Det var också det enda han hann göra och säga innan Liam grep tag om hans axel med högra handen och gav honom ett knytnävsslag med den vänstra.
Pontus snubblade flämtande bakåt samtidigt som Liam bet ihop av smärtan i handen.
”Vad i helvete gör du?!” Det var väntat att en knytnäve skulle komma tillbaks mot honom och i sista sekund lyckades han undvika att bli träffad.  Innan Pontus hunnit flyga på honom igen grep någon tag i honom bakifrån. Dessvärre var personen inte tillräckligt stark och ett nytt slag riktades mot Liam som den här gången träffade högra kinden. Det hade dock inte blivit någon fullträff.
”Din jävla idiot!” utbrast han men kom inte närmare Pontus förrän någon gripit tag om hans egna armar.
”Liam!” Jake försökte dra honom bakåt samtidigt som en kraftig kille slitit tag i Pontus. ”Lugna dig, Liam för i helvete.”
”Vad är ditt jävla problem?!” Blicken var alldeles vild och blodådran i pannan gjorde det ännu tydligare hur förbannad Pontus var. Om någon hade tvivlat alltså.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”

”Vänta..” Nicholas tog tag i Andys arm precis då dom var på väg att svänga upp till trappen.
Han gav honom en förvånad blick men såg sedan vad Nicholas hejdats av. Längre bort i cafeterian var det full action. Det var höga röster, mycket mer folk än det vanligtvis var den här tiden och han kunde se hur Jake höll någon i armarna som försökte slita sig fram, och på andra sidan.. Pontus. Liam.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Är det dig han pratar om?” Nicholas såg snabbt på Andy, bort till Liam och Pontus och tillbaks igen.
”Jag..” Var det? Nej det kunde det inte vara. Fast.. hur många fler hade Pontus hunnit misshandla? Handlade det om något annat? Men varför skulle Liam..
Plötsligt höjdes en röst högre än alla andra och Beng Lundkvist blev synlig. ”Sluta upp med det där!”
Dom två killarna särades av hans armar innan han grep tag om vardera överarm på dom. Plötsligt verkade det fullt möjligt att det faktiskt kunde ryka ur någons öron ifall han blev tillräckligt arg.
”Bäst att flytta sig ur vägen”, skyndade sig Nicholas att säga när deras lärare kom gående åt deras håll med bestämda steg och två killar som vridande försökte ta sig ur greppen.
”Det är för fan inte jag som gjort något!” gastade Pontus. ”Han slog mig!”
”Det ska ju komma från rätt jävla käft! Vad fick dig att sluta? Trodde du han var död eller?!”
Andy tryckte sig mot väggen bredvid Nicholas när kaoset passerade dom och dom kunde höra Pontus och Liams röster eka långt bort i korridoren mot rektorsexpeditionen tills att dom slutligen dog ut.
”Det var dig han pratade om.” Nicholas vände sig om mot Andy med en ännu mer chockad blick än tidigare. ”Vad är allt det här om..?”
”Ingen aning”, svarade han lågt och rörde vid sin ömmande kind. ”Vi borde.. gå härifrån innan Pontus lyckas slita sig loss.”

20 minuter senare lämnade både Liam och Pontus rektorsexpeditionen. Dom hade inte ens fått sitta i samma rum. Dom kunde väl inte riskera att ett nytt slagsmål skulle bryta ut och kanske fläcka ner deras blänkande golv med blod. För av någon anledning så prioriterades rekorsexpeditionen högre än både cafeterian, centralkapprummet och omklädningsrummen när det gällde inredning.
Han visste inte om det var positivt eller negativt att Lundkvist följt med honom in till rektorn medans Pontus fått prata själv med den biträdande rektorn. Kanske hade han inte velat att Liam skulle få en alltför stor utskällning, icke troligt, eller så hade han varit orolig för att han skulle få ytterligare något utbrott och ge sig på rektorn istället. I vilket fall hade han vägrat säga vad det hela handlat om. Han hade fått ut det mesta av sin ilska på Pontus med det där slaget och hur förbannad han än var på honom så tänkte han inte tjalla på något som han inte ens varit med och sett när det hänt. Det skulle bara slå tillbaks mot honom själv isåfall; så mycket visste han.
Han undrade vad Pontus hade sagt, om han hade hittat på någon historia som gjorde Liam till the bad guy eller om han också suttit med trummande fingrar och uppkäftig blick utan att säga ett ord.
Inte för att han tänkte fråga. För honom spelade det ingen roll. Det var inte han som misshandlat någon. Och det handlade verkligen inte bara om att det var Andy, han hade reagerat likadant om det varit någon annan. Fast att han hade gett sig på honom.. Det skulle som sagt ha varit Liam isåfall. Det som aldrig skulle hända.
Att Pontus kommit ut med två papperstussar intryckta i varsin näsborre hade dock fått honom att le för första gången den morgonen.
”Vad fan var det där om?” frågade Johan så fort dom dök upp i korridoren och reste sig upp ifrån en av dom två bänkarna som stod mitt emot varandra.
Liam gav Jake en snabb blick som ryckte svagt på axlarna. Han hade tydligen inte berättat något. Dom bruna ögonen såg dock något förvirrade ut. 
Förutom Johan och Jake så satt även Chrille och Robin där.
”Fråga den där”, sa Pontus dovt med en nick åt Liam. ”Liam försvarar Andy.”
”Va?”
Med ens var blickarna riktade mot honom och han svalde hårt. Orden ’Liam’, ’försvarar’ och ’Andy’ i samma mening var inte bra någonstans.
”Det gör jag för fan inte.”
Okej det hade på sätt och vis varit sant, men det var ingenting han tänkte erkänna eller som dom andra ens skulle tro. Det var sällan några som satte sig upp emot Pontus, och om dom fick välja att ta parti på hans eller Pontus sida.. När det dessutom handlade om Andy som dom trackat sedan första året och som Liam snackat så mycket skit om.. Ifall dom skulle lämna honom, om det var Liam som skulle bli ensam kvar och som skulle få dom där blickarna? Vad skulle han göra då? Joina Andys lilla grupp för att dom båda var lika hatade? Det var skrattretande. Samtidigt var han livrädd för att det förstnämnda skulle inträffa.
”Jag tycker bara det är stört att försöka slå ihjäl någon, särskilt någon som är så jävla klen att det skulle räcka att blåsa på honom för att få honom att ramla.”
”Alltså seriöst, kan någon förklara?” Chrille höjde på ögonbrynen och såg först på Liam och sedan på Pontus innan blicken slutligen riktades mot Jake ”Vet du eller?”
Liam var bara lättad att blickarna inte var lika dömande mot honom längre.
”Pontus gjorde en jävligt dum grej bara, det är inte ens värt att ta upp..” sa Jake och Liam visste inte om det bara var vad han trodde sig se eller om Jakes blick faktiskt mörknade när han såg mot Pontus. ’en jävligt dum grej bara’ var en rejäl underdrift och Jake visste också det. ”Jag tänker dra till den där engelskan nu i alla fall, och ni två borde gå åt olika håll”, fortsatte han med en blick på Liam och Pontus innan han reste sig upp.
Innan Liam hunnit bestämma sig för vad han skulle säga eller göra så stötte Pontus hårt i hans axel med sin egen. ”Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.”
Chrille och Robin hade också rest sig upp och än en gång var deras blickar riktade mot Liam.
”Men vad glor ni på? Seriöst gör något än att bara stå där!” Lika irriterad som Pontus gick han därifrån och försökte samtidigt hålla kvar händerna i jeansfickorna för att undvika att slå sönder ett skåp.  


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0