I hate (almost) everything about you - del 10

Studiedag. Vilket betydde ’en dag ledigt’ för dom flesta, med undantag för pluggisarna givetvis. Under höstterminen hade dom inte haft en enda studiedag, nu var det här deras andra på några veckor.
Liam skulle ha antagit att Andy också varit en av dom där läxgörarna om det inte varit för att han hade sett honom lämna huset på förmiddagen. Men vad visste Liam, han kanske skulle åka till biblioteket för att plugga.
Eller så behövde han inte plugga alls för han skulle kunna allt på nästa prov ändå.. Andy hade alltid haft så lätt för sig i skolan, så hade det varit sedan första klass och även fast dom inte längre jämförde sina prov så tvivlade han inte på att så fortfarande var fallet.
Själv hade Liam alltså inte pluggat utan fått sällskap av Jake och Johan i en fifa-turnering på x-boxen. Liam tyckte det var kul att titta på fotboll, men när det kom till att spela nöjde han sig med tevespels-formen. Fysisk sport hade aldrig lockat honom. På skoj – visst, han tyckte det var kul att typ spela ute i trädgården med ett gäng kompisar på någon grillfest sådär, och på idrotten i skolan, men inte på en seriös nivå. Allvarligt så skulle han nog inte palla lagsport överhuvudtaget. Han hade alldeles för lätt att bli förbannad och hade förmodligen börjat bråka med spelarna i samma lag.
”Äh ska vi ta en pizza eller?” undrade Johan och placerade en av Liams svarta kuddar bakom nacken.
Timmarna hade flugit förbi, men utanför fönstret var det fortfarande lika ljust som i förmiddags, fastän klockan började närma sig halv fem. Fan, i oktober den här tiden så var det ju kolsvart. Liam ryste vid blotta tanken på höst.
”Inte för mig i alla fall. Känns som jag levt på pizza dom senaste kvällarna när morsan jobbat natt”, flinade Liam.
”Som om det skulle göra något för dig då”, påpekade Jake och granskade menande hans kropp. Och ja, det var väl kanske sant. Liam tränade inte särskilt mycket förutom att han gymmade någon gång i veckan, högst. Ändå så kunde han äta i princip vad som helst utan att det syntes på honom. Inte för att han klagade.
”Sorry men jag är typ pank efter den där tatueringen, och så lovade jag mamma att hjälpa till med maten idag”, fortsatte Jake och sträckte sig efter sitt colaglas som stod på Liams överfyllda sängbord. Cdskivor, mobilskal, spritpennor.. allt annat än böcker.
”Men vad sega ni är”, klagade Johan.
Efter bara någon sekund började hans mobil ringa med en sjukt gäll signal och Liam undrade tyst hur Johan lyckats undgå att få tinnitus.
”Ah det är Johan? Jaha.. ja.. mm visst. Hej.” Han vände sig om mot dom andra två och reste sig upp. ”Jag börjar bli saknad där hemma, så ingen pizza för mig heller. Ses något?”
”Självklart”, log Liam och lutade sig bak mot väggen. ”..Imorgon va..?” Insåg han sedan. ”Åh, jag hade fått för mig att det var fredag idag.”
”Jag har tandläkartid imorgon och det känns onödigt att komma till individuella valet efteråt”, flinade Johan nöjt.
”Du har jämt någon ursäkt till att hoppa över det!” suckade Jake, inte alls avundsjuk. ”Hur har du tänkt få G?”
”Tänkte att du fixar det åt mig. Du verkar komma bra överens med Linda.”
”Skitkul”, flinade Jake. ”Det där med att ’ligga för bra betyg’ funkar bara om det handlar om ens egna betyg förstår du väl. Dessutom är Linda inte sån”, sa han och verkade nästan lite besviken över det faktumet. Han hade haft en crush på just den läraren sedan ettan, och missade sällan ett tillfälle att fråga henne om något extra på lektionerna. Vilket dom andra tyckte var skitkul att reta honom för, speciellt eftersom han var livrädd att hon skulle få reda på något. Men det var egentligen bara en tidsfråga, varenda en i deras I-valskurs visste om det.
”Nej men jag ska nog dra mig jag med då. Vi ses imorgon. Och bli inte alltför självsäker för den där turneringen nu Liam, jag tar dig nästa gång”, sa han med en nick mot teven.
”In your dreams”, flinade Liam tillbaks. ”Ses.”

Det dröjde inte länge innan telefonen ringde och Liam släpade sig ut från sitt rum i jakt på den bärbara telefonen som alltid tycktes vara borta.
”Liam?” andades han fram när han sprungit runt typ tre varv i huset.
”Åh hej Liam, det är Magda.”
”Hej! Du jag tror morsan precis körde in på gården, jag ska kolla..”
”Faktiskt så var det dig jag ville prata med.”
Det gjorde Liam lite förvånad och för några korta sekunder trodde han att hon skulle säga någonting om den lilla cykelolyckan för någon vecka sedan. Även fast det inte varit hans fel. ”Du kan väl med datorer?”
Han kände lättnaden skölja över honom. Vad hade han trott egentligen? Att Magda skulle ha dragit upp något som hänt för så länge sedan? Det lät ju inte ens särskilt logiskt. ”Njae.. det beror på vad.”
”Det är säkert jätteenkelt, men jag är så totalt oteknisk. Jag får inte igång internet, det visas bara något kryss.”
”Jaha.. eh.. har du startat om datorn då?” Varför frågade hon inte bara Andy?
”Ja det har jag gjort. Skulle du vilja komma över och kolla? Eller är du upptagen? Andy är inte hemma och jag skulle behöva komma åt ett mail.”
”Nej det är lugnt. Jag kommer strax då.”
”Toppen!”
Han körde ner fötterna i skorna och öppnade dörren. Ingen bil där så han måste ha hört någon annan. Han plingade på dörren och kunde som vanligt inte undgå att tänka på alla dom andra gångerna han plingat på den där dörren, alla gånger han frågat om Andy var hemma. Tankarna försvann dock så fort Magda hade öppnat dörren. ”Vad snäll du är Liam, säkert att du inte var upptagen? Du har väl också studiedag?”
”Japp, fast jag var klar.. eller.. jag har inte pluggat så mycket”, erkände han och trampade ur skorna.
”Jag tror faktiskt inte att Andy gjort det heller. Men det var ju så fint väder idag så jag förstår er.”
Inte för att Liam hade varit ute så mycket heller.
”Här ska du få se”, sa hon och gick iväg till datorn som stod i en lite mer avskild del av vardagsrummet.
Hon hade lagomt hunnit visa det omtalade krysset när hennes mobil började ringa.
Liam satte sig ner i den röda datastolen och lät blicken glida över det vältstädade skrivbordet. Högtalarna stod prydligt bredvid skärmen, alla cdfodral var vända åt rätt håll i sina fack och en palmliknande blomma stod uppe på den ena hyllan.       
”Liam, jag måste åka iväg lite snabbt. Andys kusin, Madelene, behöver hämtas på dagis. Det var lite småkris för Monica kommer inte ifrån jobbet riktigt än och Peter är bortrest med sitt jobb och.. ja sak samma, det var lite kaos helt enkelt.”
”Ojdå, bäst du åker då.”
”Du får jättegärna försöka fixa det där”, sa hon och skyndade samtidigt ut i hallen. ”Annars är det bara att lämna det.”
”Det är lugnt”, flinade han. ”Hejdå.”
Det blev nästan kusligt tyst efter att Magda hade lämnat huset och han började omedvetet småsjunga på en låt.
Han var ingen dataexpert men han kunde väl försöka med standardgrejerna som att starta om routern och kolla så att alla sladdar var i. Han råkade klicka ner mailrutan och möttes av en leende Andy på bakgrundsbilden. Kortet såg ut att vara taget efter en fotbollsmatch eller något för han hade på sig en blå glansig t-shirt med den där typiska kragen fotbollströjor brukade ha, och den rödsvarta luggen låg klistrad i pannan. Dom hade säkert vunnit med tanke på hans jävla leende. Han hade säkert inte gjort ett enda mål själv. Han kanske oftast satt på bänken till och med?
Han tvekade lite innan han klickade upp bildmappen. Han tänkte inte snoka, han ville bara kolla lite. Det fanns mappar ifrån semestrar och valborg, födelsedagsfirande och någon hästridning som Magda varit på. En massa mappar som inte var särskilt intressanta. Liam hade varit mer nyfiken att kolla i Andys dator. Vad kunde han tänkas ha för bilder liksom? Säkert bilder på sönderskurna handleder eller fåniga selfie-kort innifrån badrummet. Kanske något tillsammans med den där estettjejen. Vad skulle annars finnas? Andy levde väl inte det mest vilda livet direkt. Men så fångade något hans blick. En mapp som hette just Andys. Han bet sig lite i piercingen men klickade sedan på den. Massvis med bilder blev synliga. Tråkiga bilder som skolans logga och streckgubbar som gjorde olika styrketräningsövningar, sådana bilder som han måste ha använt till olika skoluppgifter. Lite längre ner hittade han dock andra bilder. Foton med Andy och hans kompisar, kort ifrån något som måste vara en fest, och några egokort. Han fnös lite roat till. Fast å andra sidan.. Liam kunde säkert räkna ihop till 5 egna mappar bara innehållandes egokort på sin egen dator. Han vred en aning på huvudet när han fick syn på en bild som visade Andy, något år yngre än nu, inne på hans rum, kortet var taget i en vinkel lite ovanifrån, och killen hade inte en tråd på överkroppen. Han tvekade med datormusen, han hade inte ens någon lust att kolla ju. Men plötsligt hade han tryckt upp bilden i större format och kunde inte låta bli att bita ihop lite. Jävlar.

Andy tvärstannade vid tröskeln i hallen. I datastolen i vardagsrummet satt Liam med ryggen mot honom. Det gick inte att ta miste på det där blonda rufsiga håret, det som alltid såg perfekt morgonrufsigt ut men som han säkert omsorgsfullt hade stylat för att nå just det resultatet, eller dom där lagomt breda axlarna.. vad fan stod han och tänkte på? Sådant som såg snyggt ut på Liam? Sådant som såg okej ut, rättade han sig själv. Vad fan! Han gjorde alltså verkligen det?
”Vad gör du här?”
Liam ryckte till så att han höll på att ramla ur stolen när han hörde Andys röst. Han klickade bort bildrutan så fort han kunde och snurrade runt i stolen. Han hade inte hört någon öppna dörren, och ännu mindre hur Andy hade gått över golvet. Helvete. Han trodde inte på någonting, men just då bad han både till änglar, vampyrer och elefantgudar om att Andy inte hade sett hans snokande.
”Din morsa ville att jag skulle hjälpa henne med datorn, du var tydligen inte nog kunnig.” Tack och lov att hans röst lät som vanligt åtminstone.
”Hon har inte ens frågat”, svarade Andy något irriterat och såg på Liam.
Han var sig så lik i utseendet sedan dom var små. Trots dom 1,85 någonting centimetrarna, det längre håret, piercingen i läppen.. och ändå var han så olik sig. Inget ’Tja Andy’ och ett glatt leende. Men Andy hade inte velat ha något leende heller. Han ville bara att idioten skulle gå.
”Du behöver inte ta allt så dödligt seriöst”, sa Liam och vände sig om mot skärmen igen, kände en konstig nervositet. ”Du var inte hemma så hon frågade mig.”
”Jaha”, sa Andy och vände ut till köket igen. Skulle han stå där och övervaka Liam eller? Det hade ju känts lite mobbat. ”Vart är hon då?” frågade han och tog fram smörgåspåsen ur skåpet.
”Men inte vet jag.”
”Hon måste väl ha sagt något?” ropade Andy, kände irritationen smyga sig på igen.
”Hämta någon unge på dagis. Trodde det var du.”
”Alltså du får gärna gå!”
Liam drog lite på munnen för sig själv när han hörde vad Andy sa ifrån köket. Just därför tänkte han inte gå än. Hur många gånger hade inte Liam behövt stå ut med Andy för att Cathy tyckte det var en så superbra idèe att låta honom få åka med dom till skolan? Andy kunde gott och väl få tillbaks. Även om det innebar att Liam också fick lov att stå ut. Dessutom hade han inte lyckats lista ut orsaken till det där krysset än.
Andy hade precis tagit en stor tugga när mobilen började ringa.
”Allå?” fick han fram efter att ha krånglat upp mobilen ur den tighta fickan.
”Hej gubben, är du hemma?”
”Mm.”
”Jag fick åka iväg och hämta Madelene. Är Liam kvar?”
”Mmjaa.”
”Vad gör du Andy?”
”Ä.” Han svalde. ”..ter.”
”Liam också?”
”Men nej, varför skulle han göra det?” Han brukade inte låta irriterad mot sin mamma, faktiskt så tjafsade dom väldigt lite. Men han var jävligt irriterad på Liam och det gick inte att undgå det faktum att det var Magda som bjudit dit honom.
”Men hör om han också vill ha då, jag fick springa iväg och lämna honom ensam när han är snäll och hjälper till med datorn.”
Men oj så farligt då, Liam fick vara alldeles ensam ett tag. Suck. Hur gammal var han, fyra?
”Han vill inte.”
”Andy.. vad är det här? Är ni osams?”
Hur kunde Magda inte förstå? Visst det kunde ha varit så att dom bara inte umgicks så mycket längre, utan någon särskild anledning, men dom gånger hon var närvarande då? Under senaste middagen till exempel, det måste ju märkas hur mycket dom ogillade varandra? Ibland funderade han på att berätta allt. Hur elak Liam varit redan i 6an, hur sårad Andy hade känt sig när Liam sedan kom någon månad senare och undrade om Andy ville hitta på något. Han hade känt sig som en reserv, någon Liam bara kunde plocka upp igen när det inte längre var roligt att vara med dom tuffa killarna som han hade valt framför Andy. Hur jävlig Liam hade varit det första ett och halvt åren på gymnasiet, och att dom inte längre hade något alls gemensamt och att Andy tyckte att han var en jävla idiot bara. Vilket var ömsesidigt.
Men det var så länge sedan allt det där hänt. Han ville inte dra upp det, han ville inte att Magda skulle prata med Cathy om det. Han kunde bara tänka sig hur Liam skulle reagera. Och fastän han knappt förstod det själv så ville han på något sätt inte att Cathy skulle bli besviken på Liam, att han skulle behöva få skäll och sådant där. Han hade det ju ändå rätt jobbigt i skolan med matten och så där, och han verkade inte alltid må så himla bra, trots alla kompisar och fangirls han hade. Åtminstone såg det inte alltid ut så när Andy ibland kunde se honom komma hem sent på kvällen med händerna nerkörda djupt i fickorna, axlarna lite uppdragna och ett nästan sorgset ansiktsuttryck. Fast å andra sidan, det kunde lika väl betyda något helt annat. Han ville inte tycka synd om Liam. Han förtjänade det inte.
”Nej.. hejdå nu.”
”Andy.. jaa vi ses om ett tag då.”
Han drog handen genom håret och suckade, gick sedan mot vardagsrummet igen. ”Vill du ha en macka eller något? Det är mamma som undrar egentligen.”
Liam vände sig om mot honom, var nära att komma med någon taskig kommentar men mindes sedan gårdagen då han öppnat matteboken med en uppgiven suck men därefter insett att han faktiskt kunde en del. Tack vare Andy.
”Okej”, svarade han därför.
”Finns i köket.”
Liam sneglade upp på Andy som satt på andra sidan bordet.
”Vad har du gjort idag?”
Andy ryckte till och mötte flyktigt hans blick. ”Va?”
”Har du pluggat?” frågade Liam och höjde lite på ena ögonbrynet.
”Nej”, svarade Andy nästan försvarande. Han ville inte höra något om att han var tråkig. ”Som att du bryr dig vad jag har gjort..”
Och det fick ju inte Liam att ha så mycket att välja på i svarsväg. ”Nej inte direkt. Vad har du gjort?”
”Jag träffade några kompisar i bowlinghallen, och så käkade vi på thai.”
”Dom har coola fiskar där.”
Andy förvånades över det lilla, men snabba, leendet som dök upp på Liams läppar. Inte ett elakt leende. Nästan lite osäkert svarade han. ”Jo, rätt biffiga.”
”Jag höll på att snubbla ner i den där dammen en gång. Livsfarligt när dom inte ens har ett staket, vem fan placerar en stor damm mitt i sådär bara?” sa Liam och tog en tugga, kom sedan på sig själv med att ha sagt två helt normala meningar till Andy. Oavsiktligt. Det hade bara kommit. Nästan som.. jaa som när dom varit små, när Andy hade varit den första han berättat saker för, när Andy var den han hade skämtat och skrattat tillsammans med. Men liksom, det blev ju lite småjobbigt att sitta där mitt emot varandra och bara vara skitsura på varandra. Han hade ju i alla fall fått mellanmål. Och det fanns inga andra i närheten. Och det betydde inte ett skit.
”Synd att du inte gjorde det då”, sa Andy och gav honom en snabb blick, drog något på munnen, innan han slog ner blicken igen. Han kände sig på spänn hela tiden, väntade på att Liam skulle säga något mer, något som tryckte ner honom på något sätt. När han hade hjälpt honom med matteläxan hade det nästan känts lite som förut, dom hade faktiskt sagt några helt normala saker och Andy hade sett glimtar av det där riktiga Liam-leendet, men nu kände han sig mest nervös. Han mindes mycket väl hur hans blonde granne hade tryckt upp honom mot skåpen i skolan bara för att han hade ställt en vanlig fråga. Inga kommentarer om ’schysst att du hjälpte morsan med datorn’ imorgon alltså. Så mycket hade han lärt sig.
Andy såg hur Liam hade fått lite sylt på överläppen, något han själv verkade omedveten om, och oundvikligen gled Andys blick från hans överläpp ner till den fylligare underläppen och upp igen. Hur kunde man inte känna att man hade massa sylt på läppen?
Liam reste sig plötsligt upp. ”Säg till Magda att internet är fixat, det var en inställning som blivit fel. Och tack för det här eller något.”
”Visst”, svarade Andy och satt kvar.
Liam tryckte ner handtaget men stannade till när han hörde Andys något tvekande röst. ”Liam?”
”Jaa?”
Det var tyst ett tag. ”Äh det var inget.”
”Okej.” Han gick ut och stängde dörren efter sig. Genade sedan över staketet som skiljde deras hus åt. Impulsen att vända sig om och kolla mot köksfönstret låtsades han inte om. 




Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0