I hate (almost) everything about you - del 56

Blicken var enbart fokuserad på det egna skåpet medans han passerade rader av andra skåpdörrar, däribland nummer 376. Håret var stylat precis som vanligt. Stegen lika självsäkra som alltid. Ingen skulle se på Liam att hela natten spenderats med panikartad andning, tårar som tidigare aldrig lyckats ta sig fram och med en mammas tröstande hand strykande fram och tillbaks över ryggen. Inte ens dom tidigare röda ögonen fanns det något spår av efter att isbitarna fått göra sitt jobb. 
”Tja, läget?” Pontus smällde igen sitt skåp och vände blicken mot Liam. 
”Lugnt”, log han snett tillbaks. ”Har dom andra inte kommit än eller?”
”Chrille pallade inte med engelskan så han är typ hemma, men tror jag såg Jake vid cafeterian.”
Liam nickade, grep tag lite hårdare om boken som tagits ut ifrån skåpet och beordrade sedan fötterna att börja röra sig igen. Mot en lektionssal där en lektion som inte betydde någonting strax skulle börja. 

Andy hade fegat ur vid cykelställen. Längre än så hade han inte vågat gå. Han riskerade hellre att komma försent till första lektionen än att möta Liam i korridoren. Han visste att han inte skulle kunna undvika det hur länge som helst, att det inte skulle göra någonting lättare, att det i själva verket skulle bli enklare efter att ha tvingats möta honom första gången. Första gången sedan den tomma blicken sett på honom. Kanske var inte det här bara att tänka på sig själv för en gångs skull och göra något nödvändigt, kanske var det istället fruktansvärt grymt och själviskt. Kanske skulle han ha försökt lite längre, väntat och sett ifall de skulle bli bättre, vilket det inte skulle ha blivit i det avseendet att Liam inte skulle ha slutat bry sig om vad andra tyckte, kanske skulle han bara ha struntat i det jobbiga och sett till det positiva istället, stunderna då allt var perfekt och det bara bubblade i magen för att han var så.. Ändå ville han inte ta tillbaks det, trots alla kanske:n. 
”Andy! Hej” Simon hoppade av cykeln och hakade snabbt fast låset. ”Shiet jag hade ställt larmet helt fel, hur mycket är klockan?”
”Typ åtta tror jag”, sa han och började lirka fram mobilen ur fickan. 
Simon var redan på väg mot skolan men hejdade sig när Andy inte kom med. ”Hallå kommer du eller?”
”Snart”, log han. Men utan ytterligare förklaring undrade såklart Simon varför. Och när hans kompis kastade en andra blick på honom syntes det förmodligen att det var någonting. 
”Vad har hänt..?” 
”Äh, jag har typ.. jag och Liam..” Han ryckte på axlarna, drog i axelremmen till väskan och lät blicken vandra ner till skorna i gruset innan den vändes upp igen. ”Jag har sagt att vi inte ska ses något mer. På ett tag. Man kan väl inte kalla det gjort slut när vi inte var helt tillsammans men..”
”Va?” Simon hade tagit stegen tillbaks till honom och såg oroligt på honom. ”Hur.. jag menar.. var det du som gjorde det? Som sa det?”
Andy nickade och drog i axelremmen igen och stod tyst en stund innan han fortsatte. 
”Det funkade inte. Jag vill inte.. jag var tvungen, jag måste också få tänka på mig själv ibland och..”
”Det är väl klart”, avbröt hans kompis, nu med mer förståelse i blicken. ”Det är klart du ska göra det, det behöver du inte argumentera för. Shiet jag bara.. hur mår du?”
”Jag känner mig som ett as.” Han kramade tillbaks när Simon la armarna om honom och suckade sedan tungt. ”Jag fattade ju att han skulle bli ledsen och upprörd och allt sånt men.. det är asjobbigt ändå. Jag vill ju inte göra honom illa.”
”Det vet nog han också. Men.. det funkade ju inte riktigt, som du sa, och man ska inte fortsätta med sådant man själv blir ledsen och mår dåligt utav, eller hur..? Du förtjänar bättre än så”, log han försiktigt. ”Det kommer bli bättre, jag lovar.”
Andy bestämde sig för att tro på det. Inte för att Simon hade varit i precis samma situation men han hade haft flickvänner som han hade gjort slut med, och flickvänner som gjort slut med honom. Och han hade alltid blivit glad igen, han hade kommit över det och saker hade ordnat sig. Samtidigt var han tacksam över att Simon inte började räkna upp allt som varit dåligt med Liam, att det varit dömt att misslyckas och så vidare. För det var inte bara Lisette som under hans deppiga stunder till sist gett upp försöken att trösta och istället mjukt sagt att han förtjänade bättre. Simon hade också väldigt försiktigt sagt det efter att Pontus skrikit något och Liam än en gång låtit det skett. 
Det var inte sådant han ville höra. Just nu ville han bara ta sig igenom den här dagen så att det förhoppningsvis kunde bli lite lättare för varje dag efter det. 
”Jag är ledsen kompis.” Armarna lades om honom ännu en gång. ”Vi går in tillsammans, okej?”

”Ni har tills nästa fredag på er att göra klart arbetet, och då ska ni redovisa det för gruppen. Vill ni sätta er i biblioteket eller i något utav grupprummen är det okej.” 
Liams grupp, som utöver han själv bestod av Jake och Sarah, reste sig upp och dom hade knappt hunnit ut i korridoren förrän Liam fick syn på Andy i andre änden av den. Långt bort. Och samtidigt inte tillräckligt. Dom skulle aldrig hinna fram till mitten och svänga innan.. 
Andy fick syn på honom. 
Dom skulle aldrig hinna fram och svänga innan dom skulle tvingas möta hono..
Och där vändes blicken strategiskt mot Sarah. 
”Vi har utsett dig till att skriva Sarah”, sa han
”Har vi?” flinade Jake.
”Ingen kommer se vad jag har skrivit och du skriver lika långsamt som jag skulle göra om jag försökte mig på kinesiska, så ja”, förklarade Liam.
Han ville nästan påstå att han känt den svaga doften från Andy, den som bara var hans egen blandad med parfymen han tyckte så mycket om men aldrig frågat vilken det var, men det enda han känt var en svag vindpust som att emopojken plötsligt ökat sina steg i hastighet.   
Jake höjde retsamt ögonbrynen mot honom, Sarah var ändå för upptagen med att trassla upp sitt halsband för att uppmärksamma något, och Liam försökte roat le tillbaks. Precis som att allt var som vanligt. 
Det tog bara emot så jävla mycket att ens tänka tanken på att berätta för Jake. Det som han varit så rädd för att det skulle inträffa. Det med Andy? Nej det är slut med det. Bara någon liten grej vi hade, det var inte så viktigt, jag bryr mig inte, det var inte som att han var kärleken i mitt liv. 
Fast om han hade varit det då..? 
”Aah jag kommer slita sönder det här! Jake.” Sarah höll fram halsbandet till honom och såg mycket nöjdare ut då han med en liten suck tog emot det. Dom två skulle kanske kunna vara rätt fina tillsammans ändå. Dom skulle åtminstone inte ha några problem med att hålla hand i korridoren. Jake skulle inte ha något emot att Sarah satte sig i hans knä i cafeterian och Sarah skulle kunna vinka fånigt från andra sidan korridoren. 
Jag tycker inte att vi ska ses.. 
”Hallå Liam vart ska du?”
Han stannade till mitt i steget och insåg att resterande gruppmedlemmar hade stannat till vid dörren en bit bakom. Kanske kunde dom låsa in sig där inne och stanna resten utav dagen. 

Det var en konstig känsla. Väldigt delad. En sorgsen känsla som emellanåt övergick till lättnad och som resultat av det senare därför blev till en skuldkänsla. Han borde inte känna sig lättad över att inte behöva bry sig, oroa sig över, längta och hata och undvika och söka upp blickar ifrån Liam. Det var ju inte som att han inte.. saknade honom. Redan. Men hur hemsk var han inte som tillät dom andra tankarna att få ta plats också; skönt för honom, nu behöver han inte oroa sig över att jag ska dyka upp någonstans och det blir jobbigt för honom att kasta ur sig någon nedlåtande kommentar. 
Liam hade gjort sitt bästa. Han visste ju det. Han hade försökt på sitt eget sätt men det hade bara inte passat Andy. Hans kompisar var viktiga på ett sätt som Andy aldrig skulle kunna förstå sig på helt och hållet och.. 
”Kommer du Andy?” Simon låste sitt skåp och sa någonting till Nicholas innan han vände sig om mot Andy igen. 
”Jag är inte så hungrig, jag tror att jag..”
”Du följer visst med.” Den vitblonderade log mot honom innan han drog med honom med armen runt hans axlar. 
”Simon..”
”Jag vet. Men du behöver äta.”
Kanske att den där värsta spändheten hade släppt lite, lite efter att han mött Liam i korridoren men samtidigt hade den bortvända blicken, den som inte hade vänts bort för att Liam varit rädd att Jake skulle skrika ´emojävel´ efter Andy annars, känts som ett slag i magen. Han visste inte vad han hade väntat sig eller hoppats på. Dom hade ju inte haft ett samtal som innehållit ´men vi kan väl vara vänner i alla fall?´ utan Andy hade tydligt sagt att dom inte skulle ses. Så vad hade han väntat sig efter att ha sårat Liam på det sättet? Att han plötsligt skulle le mot honom? Att han skulle ha stannat och slagit armarna om honom; bett honom att ändra sig? Säga ´Tja Andy´ och gå vidare med Sarah och Jake? Som att allt var precis som vanligt och samtidigt som det aldrig hade varit. 
”Har det hänt något?” undrade Nicholas på väg mot matsalen. 
”Ingenting jag orkar gå in på. Förlåt”, sa han med en ursäktande blick. ”Jag försöker att inte tänka på det..”
Det. Det som hade varit en av dom största händelserna i hans liv. Och som han kastade bort för att han hade mått lite dåligt av det ibland.. men.. 
Han förtjänade att må bra hela tiden. 
Det var åtminstone vad han försökte intala sig själv. Att det var okej att tycka så. Att vara självisk och sätta sig själv främst. 

[14:03 nytt meddelande- Jens] Jag hann bara se dig på håll tidigare idag! Men jag har ett förslag på vad vi kan göra!! :-D Ska vi ses utanför porten? Jag har slutat nu :-)  

[14:07 sänt meddelande] Åhå vad är det för något? :) Om Jonathan någon gång skrivit klart på tavlan så slutar jag också.. -.- Ses snart! 

”Det är lugnt, inte en levande människa i sikte.” Simon såg sig om över axeln på Andy som stod med böckerna tryckta mot bröstet. 
Han visste att det här inte skulle fungera särskilt länge;  att försöka undvika att så mycket som möta Liams blick för att det gav honom själv sådan fruktansvärd skuldkänsla, och för att han var rädd att känna efter för mycket. Och han visste också att Simon inte skulle tycka det här var sunt under någon längre period. Men han gav sig själv tillåtelse till det idag; det var ändå igår som.. 
”Tack”, mumlade han till Simon och följde med ut från klassrummet. 
”Vill du hänga med hem? Det var ett tag sen.”
”Imorgon kanske?” log han. ”Jag har redan bestämt med Jens.”
”Åh vad kul, då får du något annat att tänka på också”, sa han med ett leende. 
Fem minuter senare såg sig Andy förvirrat omkring efter Jens. Hade han menat porten på baksidan? 
”Förlåt! Jag har stått här sen typ två och så dyker du självklart upp dom enda fem minuterna jag lämnar min plats.”
Andy snurrade runt och fick syn på en flinande Jens. 
”Tveksamt om jag kan förlåta det”, log han snett tillbaks och drog sedan upp väskans axelrem högre på axeln. ”Vad hade du för förslag?”
Jens sken upp och tog tag i Andys armbåge för att dra med honom nedför trappen. ”Jag vet inte om du skulle tycka det är kul men.. alltså det är askul! Sci fi-mässan börjar ju idag, och jag skulle egentligen dit imorgon men jag känner en av killarna som anordnar det och han sa att han kunde byta ut lördagsbiljetten till en fredagsentrè istället, och det är typ inga problem för honom att fixa en till biljett heller.”
Andy såg på honom med stora ögon medans han pratade på. Jens verkade dock ta det på fel sätt. 
”Det var bara en idèe alltså, vi behöver absolut inte. Jag vet att jag är jättenördig som tycker sånt är kul, vi kan hitta på något annat. Vad vill du göra?”
”Va?” flinade han. ”Det är väl klart jag vill det, jag har velat gå flera år men det har alltid dykt upp någon match eller så har jag inte haft några pengar eller..  ja något annat.” 
”Säkert? Vad roligt!” 
Det var nästan så att Andy väntade sig att Jens skulle slå ihop händerna på samma sätt som ett lyckligt barn. Men det var gulligt. Faktiskt. 
”Om du tror att det finns biljetter kvar då? Det är väl typ jättepopulärt?”
”Ja men Jonas fixar det, jag lovar. Ska vi åka in på en gång?”

”Hur gick det idag då?” undrade Jens när dom hade satt sig på tunnelbanan. ”Jag menar med.. Liam.”
Andy svalde och kastade en snabb blick ut genom fönstret, fastän det bara var svart där utanför, innan han såg tillbaks på Jens. ”Det värsta kanske är över?” föreslog han innan han fortsatte. ”Jag vet inte, det var jobbigt att se honom men..”
”Vi behöver inte prata om det om du inte vill”, sa Jens och log försiktigt mot honom. Jackan han bar var uppknäppt och visade upp en svartrödrutig skjortkrage under en mörkgrå ulltröja. Skulle Andy klä sig i mer än två lager kläder skulle han se ut som en uppstoppad korv men Jens såg fortfarande lika spinkig ut. Och designersnygg, men på ett mysigt sätt. Det var svårt att beskriva helt enkelt.
”Det är inte så mycket mer att säga tror jag. Jag måste nog bara komma över det, och det känns inte som att det ger något att deppa ner sig mer i det.” Det började nästan fungera bra att svälja hårt en gång vid dom tillfällena känslorna hotade att attackera honom. Allt hade bara varit så mycket enklare om känslorna för Liam varit borta, men det var klart att dom inte var det. Han hade bara blivit tvungen att prioritera vad som var viktigast och det hade inte varit dom bubblande och pirrande känslorna. 
”Vad är det för gäster förresten?” fortsatte han istället och kom på sig själv med att vara ivrig på riktigt. Det var inte bara något ´jag måste ha något att göra för att inte tänka på Liam´. Han såg fram emot att få spendera eftermiddagen med Jens och att få gå på mässan. Att han inte var en meganörd och hade koll på allt inom scifi gjorde honom inte särskilt mycket. 
”Jag trodde du visste!” Jens leende spred än en gång ut sig stort över läpparna. ”Ian mcKellen, hur häftigt är inte det? Jag älskar Gandalf.”
”På riktigt? Shiet”, flinade Andy. ”Han är min favorit också, tillsammans med Legolas.” 
Några stationer senare gick dom av och istället för att behöva ställa sig i kön hade dom fått gå runt till en dörr på baksidan där tidigare nämnda Jonas släppt in dom, och dessutom vägrat ta emot pengar ifrån Andy. Väl inne i den stora mässlokalen hade en helt annan värld brett ut sig. 
”Vart ska vi börja?” frågade Jens roat, även han såg ut att ha svårt att veta vart han skulle fokusera blicken. 
”Ditå.. eller nej, kolla dom har massa sagan om ringen-grejer där. Ska vi börja åt det här hållet?” 
”Det kan jag mycket väl gå med på.” 

Om Andy inte haft koll på allt inom sci-fi tidigare så fick han desto mer information från sin kompis. Jens drog med honom till olika ställen och förklarade ivrigt hela bakgrundshistorian, karaktärerna, teorier om eventuella framtida uppföljningar till filmer och spel och allt därtill. Dom gånger dom fick syn på något som båda gillade så var nörderiet ett faktum och yngre barn som ville komma fram och ta kort vid häftiga planscher eller med tevespelskaraktärer fick snällt vänta på att två äldre pojkar fått göra vad dom ville först.  
”Kolla, den här passar in hur bra som helst”, sa Andy nöjt efter att han satt fast sin nyinköpta Link-pin på väskan. ”Jag har en känsla av att jag kommer ha täckt hela väskan innan vi kommer härifrån.” 
Jens flinade tillbaks. ”Oh ja, och eftersom jag inte har en sån där bra tygväska kan det hända att jag kommer köpa pins och sätta på din också.” Han la ner muggen han köpt i sin egna väska innan dom fortsatte längs dom serietidningstäckta borden som sedan följdes av en hel massa stars wars-prylar. 

Till en början hade dom inte haft någon lycka i jakten på vare sig cosplayare eller Gandalf men så småningom hade trenden börjat vända och Jens pekade ut utklädda personer med tillhörande namn lite varstans.
”Oj, han då?!” Andy tog tag om Jens axel för att få honom att stanna. ”Vem är det?”
”Pinhead är det ju! Jäklar..” Dom hukade sig en aning båda två för att kunna fortsätta följa det mänskliga nåldyneansiktet när han försvann bakom några x-menstånd. 
”Vi måste ta kort med honom, eller hur?” frågade Jens ivrigt och Andy nickade snabbt innan ett fniss letade sig ut mellan läpparna. Han hade tappat räkningen på hur många kort dom tagit redan, men vem kunde stå emot chansen att få posera bredvid självaste Link i sin gröna luva till exempel? Ingen. Och just därför var det självklart att dom nu skulle ta upp jakten på han som tydligen hette Pinhead också. 

”Följer du med hem till mig och prövar det här?” Jens höll upp den svarta glansiga tepåsen. 
”Vi som skulle undvika flytande vätskor..” 
Jens såg oskyldigt på Andy. ”Men det är väl okej med ett undantag när det handlar om samma te dom dricker i en av dom bästa anime-serierna?” 
”Jag följer med”, flinade han och la väskan på sätet bredvid när kvinnan som suttit där tidigare rest sig upp för att gå av tunnelbanetåget. 
Även om han och Jens setts ganska mycket hade det oftast varit på cafèer, i stan eller helt enkelt i skolan. Dom hade varit hemma hos Andy en gång men inte hos Jens så det skulle bli roligt att få se hur han bodde. Han hade känslan av att det skulle vara väldigt mysigt; ungefär sådan som Jens själv var. Säkert skulle det vara väldigt städat och strukturerat också. Stilfulla, svarta ramar till abstrakta affischer och en prydligt vikt filt, säkerligen rutig, över sängen. Ungefär. 
Andy drog upp mobilen ur fickan för att sms:a Magda om att han nog inte kom hem till maten och i samma stund attackerade det honom igen. Han hade inte fått tillräckligt många sms sedan igår för att Liams namn skulle ha hunnit hamnat så pass långt ner att han inte skulle behöva se det när han tryckte upp inkorgen. 
”Du måste se det här!” Jens glada röst jagade bort dom jobbiga tankarna när han satte sig ner bredvid honom och höll fram mobilen för att visa en utav alla bilder dom tagit. ”Den här borde ramas in!” skrattade han och bläddrade sedan vidare i albumet tills Andy tog tag om hans hand för att stoppa.
”Men gud! Kolla i bakgrunden, det är ju hon vi försökte ta kort med. Jag märkte inte att hon var typ bakom oss!”
Det tredje fnissutbrottet på mindre än en timme bröt ut och Andy kunde inte bry sig mindre i vad folk tyckte och tänkte om dom. 

”Det råkade bli lite mycket..” Jens gick långsamt fram till sängen och räckte sedan försiktigt Andy den ena muggen så att det inte skulle skvimpa ur. 
”Det menar du inte..?” 
Han hade fått sig en liten rundvisning i den stora lägenheten Jens bodde i tillsammans med sina föräldrar, vilka ganska skönt nog inte var hemma för tillfället, men höjdpunkten hade självklart varit att fått se Jens egna rum. Och han hade inte haft helt fel i sina gissningar. Det var stilrent och mysigt på samma gång; svarta enkla bokhyllor som faktiskt innehöll böcker, en stor fåtölj i ena hörnet (där en filt, som förvisso var prickig, låg slängd!) och så en vit hylla ovanför sängen som Jens själv kallade sin nördhylla. Den nyinköpta Sagan och ringen-muggen hade genast fått göra resten av prylarna sällskap. 
”Det luktar jättegott i alla fall”, log han och lutade sig mot en av dom fluffiga kuddarna han lagt bakom ryggen. 
Allt flöt på så bra med Jens. Dom skrattade och pratade om i princip allt mellan himmel och jord och det kändes konstigt att tänka att dom för en månad sedan faktiskt inte hade känt varandra alls. Nu var det en sådan självklarhet. 
”Tack att du frågade om jag ville hänga med, det var verkligen jättekul”, sa Andy en stund senare när koppen var tömd och det varit tyst någon sekund. 
”Jag är bara glad att du ville. Faktiskt så var det här det roligaste året hittills och det är helt tack vare dig”, log den lockhårige innan han drog bort en lös garntråd från tröjan. 
”Äh..” Andy flinade och sträckte ut benen framför sig på sängen. Han hade väl förstått att Jens trivdes i hans sällskap precis som han gjorde med Jens men det var ändå trevligt att höra. Även om han såklart skulle vara töntig och nästan bli generad; som alltid när någon sa något som kunde uppfattas som en komplimang. 
Den andre såg på honom en stund med en blick Andy inte helt kunde tyda  innan han rätade något på sig. ”Är du också hungrig? Vi kan laga någon middag ifall du inte behöver gå hem redan?” 
”Jättehungrig”, log han snett tillbaks. ”Jag har ingen tid att passa så det är helt lugnt.”
”Perfekt.”
”Kan vi inte kolla på korten en gång till först bara? Tänk att vi har träffat Gandalf liksom!” flinade han. ”Borde inte nästan kortet på oss tre också få en plats på den där hyllan?”
”Självklart! Och jag måste hitta en sjukt snygg ram till det.” 

”Hade ni roligt?” Magda kom ut i hallen efter att Andy dragit igen dörren efter sig och han nickade leende. 
”Jaa det var jätteroligt. Och Jens var som min egna personliga guide”, tillade han roat. 
Magda log tillbaks och strök en lockig hårslinga bakom örat. Det var något annat hon ville säga. 
”Vad är det mamma?”
”Vännen..” Hon kom fram till honom och fick ett lite mer oroligt uttryck i ansiktet. ”Jag pratade med Cathy tidigare.. har det hänt något mellan dig och Liam?” 
Han hade hoppats att det skulle varit något annat. Vad hade Liam egentligen sagt? Förmodligen inte mycket alls fast.. den där plågade blicken.. Och det var han som varit orsaken till den. 
”Vi passade bara inte så bra ihop som jag trodde..” Han bet sig i läppen och drog handen genom håret. ”Inte på det sättet. Och man ska väl ändå göra det som känns bäst? Även om det är jobbigt.” Han brukade aldrig känna behov av att försvara sig mot sin mamma men för första gången dök den känslan upp. Det räckte med skuldkänslorna han redan bar på, han behövde inte att Cathy och hans egen mamma också skulle tycka att han var hemsk och självisk. 
”Men självklart. Jag menade inte så, det är klart att man inte kan veta innan om det kommer fungera eller inte. Vill du prata om det?” frågade hon mjukt.
Han skakade på huvudet och gick förbi henne mot sitt rum. ”Jag ska se någon film innan jag ska sova så godnatt.” 
”Okej, säg till om du ångrar dig. Sov gott gubben.”
Tacksamheten var stor när hon inte en stund senare knackade på dörren för att fråga hur han mådde eller bara för att komma in och vara sådär.. mammig. Han behövde inte det den här gången, det skulle bara göra det hela värre. Han hade faktiskt haft en jättebra dag och det hade varit jättekul och.. 
Som att han skulle ha kunnat hålla det inne längre. 
Som att han skulle ha kunnat dra ner persiennen och kastat en snabb blick mot huset på andra sidan utan att påverkas. 
Som att vetskapen om att han faktiskt gjort det rätta och att han på något sätt visste att det skulle bli lättare för varje dag skulle räcka för att hålla tillbaks. 
Som att han skulle ha kunnat tryckt in dvd:n, dragit upp täcket över sig och bara kunnat följa med i filmen.. 

Förtexterna hann inte ens ta slut förrän tårarna långsamt börjat rinna nedför kinderna. 

Kanske behövde han bara få ut det. Kanske var det så att det blev enklare att ta steget vidare efter att han tillåtit sig själv att släppa på allt det tryckta inombords. 
Han fixade det här. Det skulle bli bra. Han hade kunnat känna den svaga lättnaden emellanåt under dagen och så småningom skulle även kvällarna bli enklare. 
Det var Liams fel att dom hamnat i den här situationen från första början men Andy tänkte se till så att han själv höll sig ovanför ytan. Han var värd det.

I hate (almost) everything about you - del 55

okej det här kapitlet var asjobbigt. och samtidigt tyckte jag om att skriva det. (vad är det med en när man tycker om att plåga sina karaktärer fastän man älskar dom så mycket haha? <3) i alla fall: berätta vad ni tyckte!!
 
”Hej, kan du.. komma över?” 
Liam släppte bläckpennan han suttit och snurrat mellan fingrarna. Det lät inte som ett ´Jag saknar dig redan och vill att du ska komma hit nu!´-kan du komma över?´ Det lät som ett ´kan du komma över´ som Liam ville säga nej till. ´Nej jag kan och vill inte och kan vi inte ses imorgon istället när du inte låter på det här sättet?´ 
”Okej, jag ska bara.. jag kommer snart.” Han tvingade fram ett leende fastän Andy inte kunde se honom och tryckte sedan av samtalet. 
Dom senaste dagarna, veckorna egentligen, hade inte varit jättebra. Hemma hade det varit bra; dom hade legat ihopslingrade i Andys säng ett flertal nätter, fnissat sig igenom töntiga filmer och till och med gett sig på ett försök att baka paj. Men det var hemma. I skolan hade det inte varit lika bra och av någon anledning hade småsakerna känts mycket större på sistone. Fastän Liam skickat iväg sms ibland och undrat om Andy ville ses bakom skolan, bara för att få lite tid tillsammans, fastän han lyckats undvika flera möten i korridoren och att snabba blickar, som bara var deras, utbytts från olika håll i cafeterian emellanåt så hade det inte känts helt bra. Det var klart att det aldrig hade känts bra att vara elak mot Andy sedan dom stod på vägen och blottade sina känslor för varandra, men det kändes jobbigare nu. Kanske för att känslorna som han trott inte kunde bli starkare faktiskt hade blivit det. 

”Tja.” Liam gick in på Andys rum och slog sig ner bredvid på sängen, lutade sig mot honom och placerade en lätt puss på dom mjuka läpparna. ”Ingen träning?”
Läpparna kändes konstigt stela under hans. 
”Nej den blev inställd för att det regnat så sjukt mycket. Planerna var typ..” Han avbröt sig själv och sättet han vred händerna på fick oron i Liams mage att bli ännu värre. 
”Ajdå, vad typiskt. Men då kan vi väl köra lite fotboll på x-boxen istället?” flinade han. 
”Jag tycker inte att vi ska ses på ett tag.”
… 
”Va?”
”Jag tror det är bra om vi är ifrån varandra ett tag”, sa han och lät otäckt lugn. Andy. Hans Andy. Emopojken. Den finaste han visste. 
”Vadå, jag..” Han drog en hand över nacken och försökte samla sig. ”Varför skulle vi inte.. vad menar du? Vill du inte träffa mig eller vadå?”

Andy svalde diskret och tvingade sig själv att hålla blicken stadig, att inte flacka undan med den eller på annat sätt avslöja för Liam hur nervös han var. Han hade tänkt på det här i flera nätter. Under flera dagar.  Veckor. Och för varje gång hade det känts jobbigare. Men på samma sätt hade det känts mer som ett måste för varje gång. Han behövde det här. 
Det tog för mycket energi av honom att utsätta sig själv för det som hände i skolan så gott som varenda dag. Inte för att Liam dunkade hans huvud i väggen eller stod och skrek att han skulle ta livet av sig. Egentligen så hade ju den senaste tiden varit tusen gånger bättre än hur det varit innan han och Liam.. innan ´Fattar du inte att jag tycker om dig?!´ och han visste att Liam försökte. Andy tyckte också att dom hade det hur mysigt som helst hemma, att allt kändes perfekt och att det inte var så himla länge kvar tills skolan slutade och det skulle vara bra hela tiden. Fast i skolan, under nätterna när han låg ensam i sängen eller Liam hade somnat bredvid honom så smög sig tankarna på; han ville inte göra det här. Inte just nu i alla fall. Kanske inte alls. 
”Liam, jag.. jag tycker också det här är jobbigt..” Han bet sig hårt i läppen och påminde upprört sig själv om att han inte fick börja svamla. Liam skulle inte ta honom på allvar då. Han skulle tro att det gick att kyssa bort det han precis sagt. Att en fjäderlätt puss bredvid örat skulle få honom att glömma. Att en smekande hand över magen skulle få honom att säga att han inte menat det han tidigare sagt. 
”Men jag vill inte att vi ses på ett tag. Okej? Jag tycker det är för jobbigt och om du verkligen bryr dig om mig så respekterar du det. Jag mår inte bra utav det här och jag tror inte att du gör det heller.”
”Lägg av, Andy.. jag fattar att du tycker det är jobbigt, jag gör också det! Men det är väl ändå värt det, va? Vill du hellre sluta ses helt och hållet? Vad ska bli bättre av det?” Desperationen lyste i Liams ögon. Andy visste att han inte var så arg som han lät. Han var ledsen och rädd och det krossade Andy inombords. ”Jag vill inte vara utan dig. Jag kan bara inte.. jag vågar inte, okej? Jag vågar inte bara låta alla få veta, inte nu.. men det handlar ju inte om dig utan om mig. Andy..” Handen greppade hans, dom mjuka fingrarna flätade sig in mellan hans och ögonen bad honom. Skrek åt honom. Viskade. Bad ännu mer. ´Säg att allt är bra.´
Han drog åt sig handen. 
”Men det kanske inte räcker att du skulle vilja. Inte nu i alla fall. Jag säger inte att.. vi aldrig mer ska ses eller att det här..” Han gjorde en gest med handen mellan dom men rösten dog ut. ”.. men det funkar inte nu.”

Liam svalde hårt och nickade. Det var ingen mardröm. Det var på riktigt. Det stack i ögonen på ett sätt som han knappt förstod och han nickade igen. 
”Okej.”
Han reste sig upp och drog hastigt handen genom håret igen innan han gick mot dörren. Det kom inget ´Liam, vänta.´ Bara tystnad. 

Det var först när han stapplat upp för trappan på ben som hotade med att vika sig när som helst och med läppar så hårda och sammanpressade att dom skulle kunna tas för sten och splittras i småbitar om han tillät sig att dra efter andan. Han frös så att det gjorde ont i kroppen och det fortsatte att sticka på det obehagliga sättet i ögonen, brände honom bakom ögonlocken och tvingade ner stickandet vidare mot näsan. Gång på gång svalde han utan att känslan ville ge med sig och till sist satt han på sängen med tänderna begravda i underläppen och knytnävarna tryckta mot ögonen så hårt att det gjorde ont.

Andy gick längs den våta asfalten med en tung klump i magen. Han hade hoppats att den skulle minska i storlek efter att han äntligen sagt det, när det äntligen var avklarat och.. men det kändes inte bra alls efter att Liam försvunnit ut från hans rum med dom smärtfyllda ögonen och dom knutna nävarna. En darrig utandning tog sig ut mellan hans läppar och blicken sökte sig än en gång ner till skorna. Det hade varit för det bästa – han visste ju det. Han var tvungen att tänka på sig själv ibland. Hur svårt det än var. Särskilt när han trott att han fått precis vad han ville. Ändå hade något litet saknats. 
Att inte behöva gömmas. 
Smygas med. 
Att betyda mest hela tiden och inte bara ibland. 

”Andy.”
Det svartrufsiga huvudet såg snabbt upp och synen av Jens fick underläppen att darra till. 
”Jag sa ju att jag skulle komma till dig, vad gör du ute i regnet..?”
Andy ryckte på axlarna och stannade till. ”Jag tänkte möta dig..” 
När den lockhårige kommit enda fram ändrades genast hans ansiktsuttryck och i nästa stund var armarna runt honom. Varma och snälla. Trygga och efterlängtade. 
”Du har pratat med honom.” Det var ingen fråga utan ett konstaterande men Andy nickade ändå. 
Hur fruktansvärt måste det inte vara att göra slut med en person när det där hade varit bland det jobbigaste Andy gjort? Och han och Liam hade inte ens varit tillsammans. Det hade känts så men dom hade faktiskt aldrig uttalat orden. 
”Kan vi inte gå någon annanstans? Jag vill inte gå hem..”, mumlade Andy mot hans axel och Jens sa at dom kunde åka in till stan, gå till ett cafè där han visste att dom skulle kunna sitta ostörda. 

Han och Jens hade setts mycket i skolan på sistone. Kvällarna hade mestadels tagits upp av Liam men några fler fikor hade dom ändå hunnit med på eftermiddagarna och det hade känts bra, både korta och långa avbrott från oron och smärtan i bröstet. Han kunde inte förneka att han jämfört Jens och Liam ett flertal gånger. Det var oundvikligt när Jens glatt vinkade i korridoren, när han sa hans namn i cafeterian och när det var en självklarhet för Andy att sätta sig vid hans bord i matsalen tillsammans med Simon och Nicholas. Det var så enkelt och ändå så betydde det så otroligt mycket.   
Det hade även blivit ganska komiskt när Simon stolt presenterat sig för Jens som en av Andys bästa kompisar och fortsatt med ´Du är helt klart godkänd som pojkvän!´ och alla tre sedan förvirrat stirrat på varandra. Det var också där och då som Andy nervöst fått förklara att det var Liam som var killen han träffade och Simon chockat insett att dom pratat om två helt olika killar den där dagen på stan. 
Det där hade varit alldeles innan det hade börjat kännas för jobbigt. 

”Du förstår väl hur bra du är som vågade göra det där?” Jens såg på honom med sina stora ögon från andra sidan bordet och Andy ryckte på axlarna. 
”Bra för att jag sårat en person som jag verkligen bryr mig om?”
Jens skakade på huvudet. ”För att du förtjänar att må bra, och det är bland det svåraste som finns; att göra det som är bäst för en själv när man är en väldigt osjälvisk person.” 
Andys blåa blick letade sig ner till tekoppen innan han såg upp igen. ”Det är jättejättesvårt.”
”Hur.. tog han det?”
”Han gick tyst därifrån. Och när Liam är tyst så.. det betyder att han inte tog det bra alls. Jag försökte förklara men.. jag vet inte om han förstod eller om han bara tycker att jag beter mig som ett svin mot honom.” Pauserna mellan orden var nödvändiga för att kunna återhålla någon som helst kontroll över darrningarna i rösten. 
Jens skakade snabbt på huvudet. ”Säg inte så. Du om någon har absolut inte betett dig som ett svin, men du var ju ändå mer beredd på det hela, eftersom det var du som sa det. Jag antar att Liam blev betydligt mer chockad. När han fått tänka igenom det så kanske han också inser att det var för det bästa.. tror du inte det?” frågade han mjukt. 
”Jag borde åtminstone ha sagt åt honom att vänta, jag borde väl.. jag kramade honom inte ens. Han måste ha tyckt att jag var världens kallaste person, men det var inte så.. jag låtsades bara vara lugn, jag har aldrig gjort något så jobbigt i mitt liv!” Jens hade inte ifrågasatt honom eller påstått att han gjort något på fel sätt, och ändå lät det som att Andy satt där och försvarade sig. Egentligen var det nog bara sig själv han ville intala att han inte gjort något fel, och kanske få medhåll från någon annan för att han så gärna ville att smärtan skulle lindras. Om så bara lite grann. 
”Det hade bara blivit jobbigare för er båda två då. Tror jag. Andy..” Blicken sökte oroligt hans innan handen sträcktes över bordet för att försöka trösta. ”Jag tycker du var jättemodig som gjorde det och självklart skulle det ha blivit jobbigt på vilket sätt du än gjorde det, men jag tror att du valde det bästa sättet ändå. Och det är okej att vara ledsen..”

Dom satt tysta en stund och samtalsämnena gled långsamt vidare till lättsammare sådan - sådana som faktiskt fick leenden att leta sig fram över tidigare darrande läppar och på gränsen till tårfyllda ögon att långsamt torka. Det hade varit det bästa. 
Efter tre koppar och utbrunna ljus på bordet reste dom sig till sist upp och Jens fråga om Andy ville ha sällskap en bit hem kändes så välkommen att han inte kunde låta bli att tacka ja. 
”Det känns som jag har en hel sjö i min mage”, flinade Andy efter att ha dragit upp huvan till skydd mot regnet som åtminstone övergått till duggande.   
”Men samma här. Hörs det något?”
Skrattet letade sig ut helt på egen hand när Jens rörde på kroppen i sidled som någon ful slags dans. ”Nej det är tyst”, sa han roat och drog luggen ur ögonen. 
”Du som har dålig hörsel”, skämtade den andre tillbaks. ”Vi skulle kunna göra någonting imorgon efter skolan? Något som inte innebär mer te. Eller annat flytande för den delen.” 
Andy nickade. ”Det låter bra.” 
Och samtidigt skrämde det honom att för första gången på väldigt länge inte ha någonting alls inplanerat med Liam för morgondagen. 
”Du..”
Det var först då Andy märkte att tårarna letat sig fram igen. Dom frågade aldrig om tillåtelse. Ibland förvarnade dom inte ens. Nu letade dom sig fram fastän han inte ångrade sig. Fastän han visste att han gjort det rätta. Han var bara så otroligt rädd över vetskapen att han och Liam ännu en gång hade skiljts åt. Jens kramade honom hårt och länge och han brydde sig inte om att den lite stubbiga kinden rev hans egen en aning. 
”Ni kanske..”, började Jens efter att dom till sist släppt varandra. ”.. hittar tillbaks till varandra igen.” Han tyckte sig se någonting sorgset fladdra förbi i blicken men i det sinnestillståndet han befann sig i kunde han mycket väl ha förväxlat det med medlidande bara. Tröst. Uppmuntran. 

[19:43 1 missat samtal- Liam] 
[20:00 1 missat samtal- Liam] 
[20:03 1 oläst meddelande- Liam]
[20:15 2 missade samtal- Liam] 
[20:16 2 olästa meddelanden- Liam]
[20:34 1 missat samtal- Liam] 
[21:20 inkommande samtal- Liam] Svara – Avböj   

”Välkommen till telia mobilsvar tillhörande nummer..” 
Handen kramade hårt om telefonen samtidigt som halsen snörptes igen ännu lite till. Hur det nu ens var möjligt. 
Han hade inte trott på det. Samtidigt som han hade trott på det otäckt mycket. Men Andy skulle ju ha.. han skulle ha ångrat sig efter några timmar. Han skulle åtminstone ha svarat i telefonen; låtit Liam be om ursäkt, låtit honom få ur sig dom hesa frågorna, lyssnat på.. han visste inte om han skulle få fram någonting alls. Käkarna var så hårt sammanbitna. Han blinkade snabbt några gånger och la sedan ifrån sig telefonen, svalde igen och blinkade ännu mer. 
Han fixade det här. 
Allt skulle ordna sig. 
´Jag tycker inte att vi ska ses på ett tag.´ 
”Välkommen till telia mobilsvar..”

[22:05 nytt meddelande- A] Snälla sluta. 

Han höll andan. Han bet sig i läppen tills att det smakade blod. Han tryckte fingertopparna mot dom hårt slutna ögonlocken. Men det plågsamma ljudet tog sig ändå fram till slut och trots att hela kroppen kämpade emot trängde dom till sist fram. Blöta och salta. 
Den stilla gråten övergick till en nästan panikslagen och armarna kramade så hårt om kroppen – i något desperat försök att hålla den samman. Ett till kvidande tvingade sig fram mellan dom darrande läpparna och det gjorde ont. Så ont i varenda liten del utav honom. Kylan letade sig ut i varenda blodkärl, frös kroppsdel  efter kroppsdel för att sedan låta knytnävar gjorda utav järn börja krossa honom. Inifrån och ut. Halsen brann dock. Precis som lungorna börjat göra. Is och eld i kombination var det vidrigaste som fanns. 
Han drog häftigt efter andan och kunde inte ens ta sig upp för att stänga dörren, för att sätta igång musiken, när han hörde ytterdörren på nedervåningen smälla igen. 

Liam?”
Han stirrade in i väggen trots att han inte ens kunde säga vilken färg den var. Allt var grumligt och färglöst och det stack i ögonen och gjorde ont i bröstet och han ville, ville, ville sluta men det gick inte. Fula hulkanden fyllde det tidigare så tysta rummet och ville inte dämpas ens när ansiktet trycktes ner mot kudden.
”Älsklingen vad är det?!” Cathy tog tag om hans axel och han kände madrassen tyngas ner lite när hon sjönk ner på den med ena knäet för att luta sig över honom. ”Lilla gubben vad är det?”
Han slog inte undan hennes hand och inte heller armarna när dom lades om honom. Tårarna fortsatte okontrollerat rinna nedför kinderna och andetagen blev mer ojämna för varje gång handen strök över hans hår.
 Tills att det till sist började vända – förutom dom stötvisa inandningarna som störde rytmen till och från.  
”Vännen.. vill du berätta vad som hänt?” 
En ny häftig inandning. 
”An..” Det gick inte. Han svalde och svalde, försökte få det att sluta. 
”Andy..? Åh gubben..” Armarna kramade om hårdare innan handen strök över hans hår igen. Det kom inga fler frågor och Cathy stannade tills att det inte heller kom några fler tårar.

I hate (almost) everything about you - del 54

Klockan var nästan tjugo i elva när han tagit sig fram till rätt lägenhetshus, fjärde trappan och första dörren. 
”Liam! fan kom in.” Elias smällde igen dörren efter honom lika häftigt som han slängt upp den och gjorde sedan en gest in mot vardagsrummet. ”Bara att komma in.”
Att döma av ljudnivån och temperaturen var det redan en hel del folk där och det visade sig även stämma väldigt bra när han en stund senare fått av sig jacka och skor och tagit sig in till det halvmörka vardagsrummet. Ansiktena var dock så gott som okända allihop, på sin höjd fanns det några ytligt bekanta. Visst han hade träffat Elias tidigare men det hade alltid varit tillsammans med Pontus. Vart var han ens någonstans? 
På väg till köket krockade han nästan med Elias som hade någonting som var lite för ojämnt format för att vara en helt vanlig cigg mellan fingrarna. 
”Är inte Pontus här?” frågade han
”Nej jag har inte sett till honom, han sa att han skulle komma men ah, jag vet inte alltså” Han drog några av sina blonda dreads över axeln innan han tog ett bloss på den misstänkta cigaretten. ”Dyker säkert upp.” Han gav Liam ett snett leende innan han fortsatte åt hållet musiken kom ifrån. 

[22:50 sänt meddelande] Vart är du? 
[22:58 nytt meddelande- Pontus] sorry! jag skulle ringa dig tidigare men måste ha slocknat, vet inte vad jag fått för skit men mår as. Influensa maybe? 
[22:59 sänt meddelande] fan vad drygt, krya på dig
[23:00 nytt meddelande- Pontus] Ska försöka, festa lite åt mig ; ) 
Första tanken hade varit att dra hem men efter Pontus sista sms insåg han att det skulle vara rätt töntigt att gå därifrån bara för att inte Pontus skulle dyka upp. Nu var han ju ändå där liksom.  

Det var ytterst få ord som lämnat Liams läppar om man såg till hur länge han befunnit sig på festen, och den avslappnade känslan som alltid brukade infinna sig var plågsamt frånvarande. Trots musiken. Trots den hopblandade groggen han fixat tidigare i köket av flaskorna som ställts fram. Han hade personer på båda sidor om sig i soffan, ibland riktades någon fråga till honom och då och då uttalades någonting från honom själv men det kändes som att han inte riktigt var där, närvarande, med dom andra. Den gröna blicken rörde sig över personer som inte helt registrerades, munnen drogs till sneda leenden fastän han inte var helt säker på ifall han tyckte det var roande eller inte. 
Senare när glaset var tömt lämnade han den ganska skabbiga soffan för det tillfälliga dansgolvet där man oundvikligen blev att röra kropparna väldigt tätt intill varandra till musiken. 
En blond tjej slöt upp framför honom och han gav henne ett snabbt leende när en hand placerades på hans höft medans hans egna lades mot den lite för smala midjan. Det som i vanliga fall skulle ha lett till svettigt dansande och fortsatt högljudd konversation i en för trång soffa avslutades tvärt när blondinen fick syn på någon hon kände och Liam fann sig än en gång bortkommen bland den lilla folkmassan. Ensam. Han kände sig så fruktansvärt jävla ensam. Hur kunde man känna sig ensam tillsammans med så många andra? 
Det var nu han skulle ha vänt sig om till Pontus för att säga något. Eller nu som Chrille skulle dykt upp och dom skulle dansat sådär fånigt som tjejer på något sätt ändå tyckte var charmigt och han precis som vanligt skulle hamnat i centrum. Som på alla fester. 
Inte nu. 
Det var nu när han kände röksuget krypa i kroppen som han skulle mött Johans blick och nickat mot balkongen. 

”Seriöst vad är ditt jävla problem?” Liam släppte ner ciggen på balkongens heltäckningsmatta utan vidare eftertanke. Han visste inte ens riktigt hur det hela hade börjat. Antingen så var det han som gett den snaggade, och förmodligen äldre, killen en något för stöddig kommentar eller så var det tvärtom och Liam reagerat precis som vanligt. 
”Vad som är mitt problem? Det är fan du som har allvarliga fel.”
”Ja varför håller du inte bara käften och drar härifrån? Vad gör du ens här? Vem känner du?” Den snaggade killens blonda kompis höjde procoverande ett ögonbryn mot Liam. Som att han inte känt sig totalt missplacerad redan. Totalt ensam. Så obekväm och ändå så desperat att behålla den där självsäkra fasaden. 
”Ska väl du ska skita i. Och vad är du? Hans livvakt eller?” Han kastade en blick mot den snaggade killen. ”Behöver du alltid sån här backup?” 
Ett roat skratt slapp ut mellan den snaggade killens läppar. ”Han är exakt en sån där dryg jävel som behöver tryckas till för att veta sin plats, eller hur?” Frågan riktades mot hans blonda kompis och bara grejen att Liam blev ignorerad och förolämpad på samma gång fick det att koka inuti honom. En tjej och en kille i andra hörnet av balkongen hade även dom vänt blickarna mot dom och det desperata inom Liam togs ännu en nivå högre. Han befann sig aldrig i sådana här situationer ensam. Dom andra fanns alltid där, stack in en tystande kommentar där det behövdes, bidrog med den där känslan som gjorde det så mycket enklare att vara självsäker, backade upp varandra. Dom borde vara här nu. Det var tack vare dom som han klarade av sådana här situationer. 
”Nemen kolla, han kanske inte ens behöver tystas ner, det verkar han klara helt på egen hand.” Den blonda killen hade ett så överlägset tonfall att Liams näve automatiskt knöts. Något som direkt uppmärksammades. 
”Oj, oj. Blir du arg nu också? Ett tips; vänd dig om.” Han pekade mot den halvstängda balkongdörren. ”Gå in där, ut genom ytterdörren och dra härifrån. Jag lovar att ingen skulle bry sig. Precis som att din flickvän inte bryr sig om dig när hon knullar med and.. eller vad säger jag? flickvän..?” Han flinade och såg på den snaggade killen innan blicken var tillbaks på Liam. ”Pojkvän är det förstås. Han är säkert trött på att du inte kan få upp..”
Innan den blonde hunnit avsluta meningen hade Liams knytnäve träffat hans käkben och känslan när han såg honom snubbla till och slå i ryggen mot balkongräcket var obeskrivbar. Han hann dock inte känna av triumfen särskilt länge då fyra knogar träffade hans näsa. 
Din jävla..” Liam riktade ett nytt slag mot hatobjektet men kom inte längre än så innan den snaggade killen hårt knuffade till honom i bröstet och därefter prickade in samma ställe som sin kompis med sin egen näve. 

Han vägrade ge efter för smärtan. När han drog med tröjärmen under den blödande näsan tvingade han sig själv att inte knipa ihop ögonen. Det var inte så farligt. Samtidigt tvingade han benen att fortsätta röra sig framåt och inte ge med sig för lusten att bara låta dom vika sig under honom. När det blev allt glesare mellan gatlamporna och biltrafiken inte längre var befintlig blev det dock allt svårare att hålla klumpen borta från halsen. För varje gång han svalt hade den stigit en liten, liten bit ifrån magen och till sist började den göra det svårt att andas. Varför kunde inte allt bara ordna sig.. 
Han stannade till utanför det bekanta staketet och spottade på marken då blodet från näsan nått läpparna. Därefter drog han ännu några gånger tröjärmen under näsan, mer oförsiktigt den här gången med det enda målet att det inte skulle synas några spår. Klumpen växte sig ännu större när han klev över staketet och famlade fram i mörkret till fönstret. Varför var allt så jävla svårt.. 
Han skulle precis till att knacka då han såg den svaga strimman ljus leta sig fram ur en springa som betydde att fönstret inte var helt stängt. Efter att ha dragit ovansidan av handen över munnen lirkade han försiktigt upp fönstret med fingrarna. Persiennen prasslade till och han var nära att slå huvudet i den tända fönsterlampan, men otroligt nog verkade han inte ha väckt Andy. 
Det både dunkade och värkte i hjärtat när han såg det svarta rufset och den smala kroppen som inte var helt dold då täcket halkat ner en aning från sängen. Liam trampade av sig conversen och tog sig sedan tyst fram till sängen. 
”Andy..”, viskade han och svalde än en gång. ”Andy.”
Emopojken vred på sig och den djupa halslinningen på t-shirten gled ner ännu längre på ena axeln. Sedan öppnades ögonen och han såg upp på Liam. 
”Får jag sova här..?” 
”Liam..”, sa han hest och blinkade sedan till. ”Hur.. Vad har hänt?”
Han skakade bara på huvudet och hade nu övergått till att försöka tänka bort klumpen i halsen istället för att svälja bort den. 
När Andy flyttade in sig mot väggen kröp han ner bredvid honom, fullt påklädd, och lutade tungt huvudet mot kudden innan han slöt ögonen. 
”Liam..” Sänglampan tändes och när han långsamt öppnade ögonen för att se in i dom blåa orkade han inte ens försöka hålla tillbaks det plågade ansiktsuttrycket. Inte efter det hopplösa försöket att bita tag i läppen som ändå tvingade sig loss. ”Säg något, Liam.” 

Den blonde skakade än en gång på huvudet och flyttade sig närmare honom. ”Inget, jag bara..” Rösten lät kvävd och Andy blev tvungen att blinka till igen när han nästan tyckte sig se.. Liams ögon såg nästan fuktiga ut. I nästa stund slingrade armarna sig runt hans midja och Andy sträckte ut handen för att kunna dra upp täcket över Liam innan han la en mjuk hand mot hans kind. 
”Jag tycker om dig så mycket..” Rösten lät fortfarande ansträngd, som att det krävdes ren styrka att ens kunna få fram en viskning. 
Han visste inte vad som hade hänt. Men han visste att han aldrig sett Liam släppa fram så här mycket sårbarhet. Orden, det plågade i ansiktet, dom lätt särade läpparna – allt såg plötsligt så naket ut. 
”Jag vet”, sa han mjukt. Dom hade kanske sina problem. Med att det förflutna påverkade nutiden lite för mycket ibland. Men han visste ju. 
”Ska du inte..”, fortsatte han efter en stunds tystnad och tog försiktigt tag om kanten på Liams långärmade tröja. Innan han hunnit dragit upp den särskilt långt upptäckte han något rött under Liams näsa. Inte förkylningsröd näsa. Torkat blod. 
”Vad har du gjort?” sa han lite för gällt och möttes av ett par gröna ögon som bad honom om att slippa säga något. Inte nu. Och Andys blåa gick tyst om än motvilligt med på det. Han strök några fingrar över hans kind och drog sedan hans tröja över huvudet innan han drog honom intill sig, hårdare den här gången. 

Liam brukade aldrig känna något behov av att behöva tas om hand om. Åtminstone så ignorerade han eventuella sådana behov och låtsades att han inte kände dom. För att det gjorde en så mycket mer sårbar. Men under natten hade Andys beskyddande armar, så hårt lindande om hans kropp, känns som det viktigaste i hans liv, som att han inte skulle ha klarat sig igenom natten utan dom. 
När han långsamt öppnade ögonen var Andys slutna och han kunde inte hejda sig från att försiktigt placera en varsin puss över ögonlocken. 
”Godmorgon.”  
”Förlåt, väckte jag dig?” frågade han tyst men Andy skakade på huvudet, fortfarande med ögonen slutna. 
”Nej, jag låg bara och väntade på det där.” Mungipan drogs upp till ett svagt snett leende och Liam var inte sen med att placera sina läppar där också.  ”Här också.” Andy la en fingertopp mot kinden men slog sedan snabbt upp ögonen när den lätta kyssen istället trycktes mot halsen. 
”Oops.”
Leende blickar möttes en stund innan Andys blev allvarligare. ”Vad var det som hände..?”
Liam la sig tungt ner på rygg bredvid igen. Kände försiktigt på näsan som trots allt inte gjorde så himla ont. Det var blodet som hade varit det värsta. 
”Inget egentligen. Eller. Jag var på fest och.. det blev lite tjaffs, två idioter jag inte ens kände.” 
Han såg inte på den andre medans han fortsatte men han berättade mycket mer än vad han i vanliga fall skulle känt sig bekväm med. Det kändes inte rättvist ifall han aldrig skulle släppa in Andy tillräckligt nära, hur skrämmande det än var. 

”Jag blev bara på sånt där depphumör som jag blir ibland”, sa Andy och såg ner på deras händer, på Liams tumme som sakta strök över hans handrygg. Han hade aldrig kunnat tänka sig att Liam skulle fundera så mycket över ett sms. Just då när han skickade det hade han väl kanske velat det, för att han var sur och trött på allt som inte var som han ville att det skulle vara, men han hade inte väntat sig att Liam skulle tycka det var jobbigt. Ännu mindre hade han väntat sig att få höra den andre lågt, och ibland mumlande, berätta om hur totalt misslyckad han känt sig när han gick hem från en fest som spårat ur, att det inte var det blödande näsan som gjort mest ont utan klumpen i halsen som hade bildats på grund av oro över hur allt var med dom två. Att han oroade sig över att Andy mådde dåligt, att han själv ville kunna ordna allting, att allt borde vara mycket bättre; att det var vad han egentligen ville och vad han tyckte att Andy förtjänade. Han hade aldrig, aldrig trott att han skulle få höra orden ´Jag blir bara så jävla rädd ibland..´ ifrån den blonde. Aldrig att han skulle fått se ett par fuktiga ögon, så som dom hade varit inatt. Han ville inte att Liam skulle må dåligt men på något sätt kändes det ändå väldigt bra innerst inne att han faktiskt äntligen vågade öppna sig för honom på det sättet, att han tillät Andy få se dom sidorna, få höra dom tankarna, känna dom känslorna. 
Han ville ändå inte utmana ödet genom att säga det rakt ut till Liam, han förstod att det krävts nog mycket ändå, istället hoppades han att Liam förstod genom sättet Andy kramade om hans hand och såg in i hans ögon. 

”Ser det väldigt illa ut..?” frågade Liam och rörde med fingertopparna under näsan. 
”Inte jätte. Ungefär som att du kört en boxningsmatch men att domaren bröt innan det slutgiltiga slaget hann komma.”
”Det var en intressant beskrivning.” Det första leendet på väldigt länge visade sig på Liams läppar innan han släppte greppet om den svarthårige, sa att han skulle tvätta av sig och att han skulle komma tillbaks snart.

I hate (almost) everything about you - del 53

”Vad tror du om den här?” Simon höll frågande upp en lila stickad tröja.
”Jag vet inte?” flinade Andy. ”Tycker hon om lila?”
”Inte vet jag! Eller.. vi har ju lila tapeter i vardagsrummet. Äh jag köper dom där duschtvålarna vi kollade på tidigare ändå, det är säkrast.”
Simon hade ringt på lördagsförmiddagen i desperat behov av någon som kunde följa med och leta present till hans mamma som fyllde år dagen därpå och som han fortfarande inte köpt någonting till. Om han hade varit till särskilt mycket hjälp visste han inte. Mer än att han påpekat att ros luktade mycket godare än granatäpple.
”Har du frågat någon mer om balen än?” undrade Simon när dom gick förbi dressmanns skyltfönster där majoriteten av skyltdockorna bar kostym. ”Skit i att Laura sa nej liksom, det var ju inte för att hon inte ville.”
”Nej jag vet, det är inte så att jag är nervös över att fråga någon mer men.. jag vet inte ens vem jag vill gå med? Det kommer ju bli världens fail det här.. kan man inte bara hoppa över balen?”
”Nej klart man inte kan! Vi kommer på någon!” log Simon glatt. ”Vi börjar med vår klass.. skulle Lina gå med Micke eller inte?”
”Jag tro..” Han tystnade när mobilen började ringa och drog fram den ur fickan. Liam.
Han tvekade några sekunder innan han tryckte på skärmen. ”Hej.”
”Tja snygging. Du vet om att dom där svarta jeans sitter väldigt bra över din rumpa va?”
”Va? Är du här?” Han såg sig förvirrat omkring innan ett hest skratt hördes i hans öra.
”Vart är ´här´? Nej men med tanke på att du i nio av tio fall har svarta jeans på dig var det ganska lätt att gissa rätt. Dessutom är den alltid snygg.”
Simon höjde frågande på ögonbrynen när Andy leende skakade på huvudet. Och självklart var kinderna tvungen att hetta. ”Sluta.”
”Jag skulle mest kolla så att du var vaken, kan jag komma över?”
”Jag är på stan med Simon just nu.”
Hans vitblonderade kompis hade fortfarande ögonbrynen höjda och Andy började nästan tro att han hörde Liams röst.
”Åh jaha, ha det så kul då. Du kan väl höra av dig om du vill ses senare?”

”Vem var det där? Har du träffat någon?” frågade hans kompis ivrigt.
”Va? Nej varför skulle jag.. kanske.”
Simons leende spred sig över läpparna. ”Va?! Säkert? Shiet vem är det?”
”Du känner honom inte..”, log han och drog upp väskan när den långa remmen halkat ner. Det var ju ingen lögn; Simon kände inte Liam på det sättet.
”Men han vet vem jag är eftersom du sa mitt namn? Går han på vår skola alltså? Hallå berätta nu då!” Det nästan glittrade i hans ögon och Andy skrattade till.
”Nej men.. snart. När det är lite mer officiellt, jag lovar att du kommer få veta. Okej?”
Simon såg inte helt nöjd ut men nickade sedan. ”Okej då. Är han lika gammal som oss eller yngre? Vänta, det är inte han den där piercade svarthåriga killen du visade mig? Han på media?”
”Nej, nej. Honom har jag ju inte ens pratat med. Det är en annan. Men han har också piercing. Sen säger jag inget mer.”
Simon skakade roat på huvudet. ”Sen när blev du så här hemlig Andy? Men grattis i alla fall! Du har ju velat ha pojkvän läng.. gud jag vet vem det är!” Han såg helt sprickfärdig ut. Typ lycklig. Andy visste inte hur han själv skulle reagera. Han hade inte väntat sig att Simon skulle ta det så positivt, eller han hade åtminstone trott att han skulle bli mer chockad. Och hur kunde han ens veta?
”Tycker du inte att jag är en idiot..?”
”Nej varför skulle jag göra det?! Det är ju perfekt. Ni är kanske lite udda varandra men samtidigt inte. Så.. bra jobbat Andy!” Simon la armen om honom och pekade sedan mot en butik längre fram. ”Vi kan kolla där först annars får det bli tvålarna. Men hur gick det till då? Vem tog första steget?”
”Alltså.. det hände bara. Jag vet inte.. eller ja det var väl han, även om jag var först med att säga att jag.. tyckte om honom.”
”Ah vad gulligt. Han ser ut att vara snäll liksom, bakom det där konstiga.”
Konstiga? Han visste inte om det var så han skulle beskriva hur Liam kunde framstå. Kaxig, dryg, elak, charmig, självsäker.. men inte konstig.
”Tycker du..?” Han var ju såklart världens snällaste där inne, men han hade inte heller väntat sig att Simon skulle ha sett eller trott något sådant. Hans kompisar hatade ju Liam lika mycket som han gjort.
”Jaa!” Han suckade sedan när ljudet av en siren lät ifrån hans jackficka. ”Det här lär inte bli ett lika kul samtal som ditt.”
När Simon lagt på såg han ursäktande upp på Andy. ”Det var farsan. Tydligen måste jag med till farmor och fika. Jättekul, verkligen.”
”Men åh. Hon med dom läskiga katterna?”
”Exakt. Vi kan skjutsa hem dig först”, sa han men Andy skakade på huvudet och försäkrade honom om att han inte hade några problem med att ta bussen. Han kanske till och med kunde ta en promenad då det nästan var varmt ute.

Det hade börjat med paret vid busshållplatsen. En tjej och kille som satt med sammanflätade fingrar. En vända förbi kungsan där han tänkt köpa en glass hade känts som en dum idèe i samma stund som han såg en kille skratta åt sin flickvän som fått mjukglass på näsan och som han sedan pussade bort. Det var helt absurt; åt vilket håll han än tittade såg han sockersöta par som höll händer, pussades och bara tvingade omgivenheten att se deras kärlek. Inte bara sockersöta par heller; i väntan på tunnelbanan hade blicken lyckats hitta ett alternativt par där en eldrödhårig tjej hade händerna nedstuckna i sin gothpojkväns bakfickor samtidigt som deras tungor rörde sig med varandra så pass mycket att Andy tyckte sig höra det enda bort till sig.
Han hade aldrig trott att han hade något behov av att få visa sin kärlek för andra. Och kanske handlade det inte ens om det men bara att han ville ha möjligheten. Ett val. Han ville kunna stå och vänta på tunnelbanan med Liam på väg in till stan och någon fest och få dra ner hans ansikte mot sitt för att hångla upp honom om han så kände. Han ville att Liam skulle kunna fläta ihop sina fingrar med hans i skolkorridoren även om den var folkfylld. Det gick så långt som till att han ville vara töntig och kunna få trycka en halvsmält mjukglass i ansiktet på Liam bara för att sedan retsamt slicka upp strösslet.

När tåget äntligen rullade in, efter dom där 2 minuterna som hade känts som 20, satte han sig vid en fönsterplats och skickade trotsigt ett sms till Liam. Som att det skulle få honom att känna sig bättre.
[12:17 sänt meddelande] Kan inte ses idag ändå.
[12:20 nytt meddelande- Liam] Åh okej, nått som hänt?
[12:21 sänt meddelande] Nej inget särskilt, kan bara inte. Är säker på att du överlever en kväll utan mig.. ;)
Precis som att han skulle klara sig väldigt bra utan Liam en lördagskväll. Han tänkte bara.. han kunde.. Det fanns helt enkelt massa alternativ som inte behövde innebära Liam och som skulle vara minst lika bra. Bättre till och med.

”Hallå?”
”Hej! Gör du något ikväll? Jannike har fest och jag tänkte ifall du ville följa med?” Lisette lät precis lika glad som vanligt. Så tvärtom mot vad Andy kände sig att det nästan var skrattretande.
”Nej jag.. någon annan gång kanske.” Han såg ner på skissblocket framför sig i sängen och höll tillbaks en frustrerad suck. Pennan hade avtecknat hans schizofrena humör i det sorgsna men vackra blyertsansiktet som sedan fått allt hårdare mörka streck längs med kinderna tills att papperet nästan hade gått sönder på sina ställen. Det som senare försökt vägas upp med skuggade hjärtan runt hålen, som sedan fått vassa nålar ditritade för att punktera det ännu en gång.
”Vad är det An..”
”Det är inget. Jag vill bara in.. jag deppar. Okej?”
Det blev tyst en liten stund vilket förmodligen berodde på tonen han använt. Han orkade bara inte bry sig för tillfället. Surade kanske varit ett bättre ordval. Skit samma.
”Vill du bli uppmuntrad?” frågade den ljusa rösten.
”Nej, förlåt men.. jag orkar inte prata just nu Lisette. Vi hörs, okej?”
Utan att vänta på svar tryckte han av samtalet och kastade sedan ifrån sig skissblocket. Det var ändå överskattat att hålla hand, i själva verket hade han inte något som helst behov av det. Hur hade det ens kunnat påverka honom så mycket? Med en fnysning reste han sig upp och gick ut i köket för att sätta igång lite te istället.

”Skulle jag släppa av dig i stan Liam?” ropade Cathy ifrån nedervåningen och när Liam tog stegen nedför trappen såg han precis hur hon lyfte upp sin jobbväska. ”Ska du över till Andy ikväll? Jag tror Magda skulle bort på någonting.”
”Nej.” Med en enkel rörelse drog han på sig skinnjackan och kände efter så att han hade plånboken i fickan. ”Vi sitter väl inte ihop.”
Han hade helt klart överanalyserat det där sms:et. Sådant som han ju inte gjorde. Vad var det för fånigt antagande att den sista smileyn varit dittvingad? Att Andy hade menat något särskilt med ´Jag är säker på att du klarar dig ensam en lördagskväll.. ;)´ En halvtimme tidigare hade han ju sagt att han skulle höra av sig när han kom hem. Självklart klarade han sig utan honom, dom satt som sagt inte fast i varandra, men om det hade berott på att han skulle iväg på någonting mer med Simon så hade det varit troligast att han sagt det. Nu hade det bara varit ´Kan bara inte.´ Fan, han var inte någon som överanalyserade!
”Nej såklart inte. Men då åker vi då”, log Cathy och öppnade dörren. Tack och lov inte på humör för att tvinga ur Liam vad han tänkte på.
En stund senare släpptes han av och styrde direkt stegen mot pressbyrån. Det tomma cigarettpaketet i jackfickan hade plågat honom alldeles för länge nu. Försöket att sluta fick skjutas på lite längre helt enkelt.

Han hann inte mer än några steg med den nytända ciggen mellan läpparna förrän han mötte Pontus.
”Men tja”, flinade han. ”Vad gör du här?”
”Fyllde på förrådet”, log Liam snett tillbaks och skakade på black devil-paketet. ”Själv då?”
”Var till banken och försökte ta reda på varför jag inte fått underhållspengarna”, sa han med en suck. ”Men det hade tydligen inte kommit in några så jag antar att morsan och farsan tröttnat på det också.” Han ryckte på axlarna.
”Fan så kan dom väl inte göra.” Dom hade ju i och för sig kunnat kasta ut honom men.. någon skyldighet till sina egna barn kände man väl?
”Jo. Det kan dom. Men skit i det, vad ska du göra ikväll?”
Han visste att det inte var någon idèe att fråga mer, för dom gjorde helt enkelt inte så. Hade aldrig gjort. Precis som att Liam aldrig nämnt någonting för Pontus hur jobbigt han själv ibland tyckte det var att han inte hade en pappa. Inte en närvarande åtminstone. Han visste ju fan inte ens vart han bodde, om han hade en ny familj, om han mindes att han hade en artonårig son som kanske skulle ha uppskattat ett kort telefonsamtal sin senaste födelsedag.
”Jag hade lite planer men.. ingenting vad jag vet nu.”
Pontus nickade. ”Då kan du väl hänga med till Elias då? Jag snackade med Max tidigare, du vet Max va? I alla fall, Elias har fest och jag tänkte dra dit.”
”Jo det..”
”Du bangade ju sist, och du sa att du inte skulle göra något ikväll?” Pontus höjde ett ögonbryn innan han tog upp en egen cigarett.
”Har jag sagt att jag inte ska med eller?” Liam drog på munnen och blåste ut röken. ”När, var, hur?”
Dom började gå mot t-centralen och som vanligt var det alldeles för många turister som bestämt sig för att åka på shoppinghelg. Dom kunde seriöst aldrig hålla sig ur vägen, dom fattade inte rulltrappssystemet, och att hamna bakom någon utav dom i tunnelbanespärren var rent ut sagt hemskt. ´Jaha måste man hålla kortet på läsaren för att den ska kunna läsa av kortet???´
”.. så jag måste åka och fixa det först, men vi kan väl ses där typ tio, halv elva? Du vet ju vart Elias bor?”
Liam nickade. ”Absolut. Fast.. jag har fan ingen dricka alls hemma och jag tvivlar på att vi får tag på Zacharias samma dag? Morsan jobbar dessutom så kan inte fråga henne heller.”
”Nej det är nog kört med Zacharias, men jag har så jag kan ta med till dig med.”
”Schysst”, log han och tittade sedan upp på tabelltavlan. ”Ditt tåg kommer nu, men vi ses där ikväll då?”
”Yes. Det blir skitbra.” Pontus höjde handen innan han drog iväg mot den andra plattformen.

När det plingade på dörren och Andy en halvminut senare insåg att Magda inte var hemma och att han så illa tvunget behövde gå ut till hallen var det ännu en suck som lämnade hans läppar. Fast å andra sidan; vem stod kvar i en hel minut och väntade på att någon skulle öppna dörren? Var det ännu en unge som skulle försöka sälja New Body till sitt [insert valfri sport]- lag tänkte han ta fram sin mest emo-aktiga sida och hoppas att det skrämde iväg dom.
”Nej jag vill inte köpa underkl..” Han tystnade när han såg den färgglada figuren på trappen.
”Hej?” sa hon försiktigt. ”Du ville ju inte bli uppmuntrad men du kanske vill ha sällskap att deppa i alla fall?”
”Lisette..” började han men hann inte mycket längre innan hon släppt ner en lila bag på trappen.
”Jag har med det perfekta depp-kitet.” Hon bet sig i läppen och såg frågande upp på honom.
Ytterligare en låg suck letade sig fram innan axlarna sjönk ner en aning. ”Vadå för något..?”
Lisette tog upp väskan, klev in i hallen och stängde sedan dörren efter sig. Därefter började hon plocka upp dvd:er som hon höll ut som i en solfjäder. ”Fåniga romantiska filmer, jag lovar att det är det absolut bästa; man kan antingen välja att tycka synd om sig själv för att allt är så underbart på filmen och ens eget liv känns helt miserabelt. Eller så kan man skratta åt det för att det är så himla töntigt eftersom det aldrig är sådär i verkligheten.” Hon kastade en blick upp på honom innan hon tog fram två stora burkar Ben&Jerry.  
”Okej då”, avgjorde han utan behov till någon mer betänketid.

”Han är bara så himla töntig, och seriöst; han tror han är coolast i världen? Och att dom där idioterna han hänger med är några slags kungligheter som det är en ära att få vara med?” Han tog en stor sked med glass och stoppade i munnen. ”Han har inte ens en bil, eller körkort för den delen, hur sexigt är det att åka runt med cykel?”
Lisette frustade till. ”Totalt osexigt! Han borde åtminstone haft en sportbil.”
”Eller hur.” Andy suckade och såg mot teven igen där den andra filmen var i full gång. Han räckte Lisette burken så att hon också kunde ta en sked innan han drog upp filten lite mer.
”Han som ska verka så himla självsäker och så vågar han inte ens berätta för sina kompisar att han tycker om killar? Okej jag fattar att det är en stor grej för många men han vill ju inte ens, han vill inte säga ett ord om mig och det är bara för rädsla över sitt eget jävla rykte.”
”Typ ett rykte som tuff player.”
”Exakt! Och det är ju verkligen något att sträva efter..”
Filmen lyckades fånga hans uppmärksamhet igen och han började sakta undra vem han försökte lura egentligen. Både sig själv och Lisette? Han ville ha det sockersött. Kanske inte bara sockersött, det kunde gärna få vara hett och spännande emellanåt men.. han ville ha det där fåniga som visst kunde finnas i verkligheten. Han hade ju varit med om det till viss del. Han ville bara ha det fullt ut. Han ville att det skulle vara så självklart att det dom hade också kunde visas upp på film för alla världens människor som ville se. Eller bara i skolan. Eller bara på stan. Det behövde inte vara stort och ackompanjerat av gladpopig musik och smöriga repliker. Bara så pass att det skulle vara okej att uttala orden Andy och Liam högt i samma mening.
”Han är så himla gullig ibland.. du vet när vi tittar på film och han bara lägger armen om mig och.. jag älskar ju sånt, eller jag visste inte att jag gjorde det för jag har aldrig varit.. det var inte samma sak med Sebastian, men när Liam gör så blir jag bara alldeles varm..”, andades han ut i något som han inte visste om det var lycka eller sorg.
”Och jag tror inte att han vet att han gör det, men jag tycker det är sexigt när han biter tag i sin piercing..”, fortsatte han med kinder som inte lät sig svalkas av glassen. ”Och när han precis vaknat och håret är bara alldeles.. är det konstigt att bli tänd på morgonrufs?”
”Jag tror inte att han har något emot att du blir det i alla fall?”
Andy såg ner på filten över knäna och Lisettes retsamma leende hade fått Andys egna mungipor att dras lite uppåt, dock något generat.
”Vi har ju inte.. Han anser sig helt säkert vara en tia i sängen också. Han är ju Liam liksom, världens bästa på allting..”
Lisette räckte honom glassburken igen och lät honom fortsätta utan att svara. Hon blev antagligen inte ens förvånad längre över hur snabbt han bytte spår fram och tillbaka. Liam är den bästa som finns/ Liam är den absolut töntigaste som finns.
”Fast.. han ser verkligen på mig som att.. det verkar som att han ser mig som mycket bättre än jag själv gör, han får en särskild blick och liksom..” Han rös till när han tänkte på hur försiktiga Liams fingertoppar var när dom långsamt rörde vid honom. Som att dom förundrades över hur han kändes, såg ut, var. Som att han var någonting fint. Någonting bra. Som att han såg mycket mer än vad Andy själv gjorde. Något på insidan som Andy själv inte tyckte var något speciellt.
”Du är ju bra Andy. Världens bästa. Om han ser det så.. då är han kanske inte en jätteidiot ändå?” sa hon och log svagt mot honom. ”Eller hur..?”
”Nej jag vet men.. jag vill ju att han ska kunna göra så överallt. Se på mig så. Jag vet att han tycker det är jätteviktigt med allt annat men jag vill att han ska tycka att det vi har.. att det kanske kan vara värt det ändå, att riskera något..” sa han tyst. ”Jag vill kunna möta honom snabbt i korridoren och få det där sneda leendet. Varför ska jag behöva låtsas som att jag inte ser honom dom gånger jag vill gå fram och pussa honom i nacken? Fattar han inte att det gör ont att få höra elaka saker även om det inte är på riktigt? Och jag menar; jag behöver ingen som försvarar mig men det skulle ändå vara trevligt om han ville försvara mig när dom andra kommer med sina kommentarer.”
Lisette nickade. ”Jag förstår hur du menar..”
”Ibland känns det till och med som att Jake skulle kunna göra det, är inte det sjukt? Liam är väl en jävligt bra skådis men jag tycker om honom för hans andra sidor, inte för någon skådistalang.”
Han gav ifrån sig ett olyckligt läte när paret i filmen långsamt förenades i en djup kyss som fick hela världen runt omkring att stanna.
”Jag borde bara.. säga att han får vara utan mig tills skolan slutat isåfall, att han inte behöver träffa mig hemma heller, och så får han hoppas på att jag är kvar sen. Okej att jag skulle plågas sjukt mycket utav det och få någon slags abstinens, men det skulle nästan vara värt det bara för att plåga honom.”
Ibland kändes det så. Just nu för att han framkallat och förstärkt alla känslor som fanns ungefär. Och samtidigt gjorde bara själva tanken ont. Liam var inte känslokall, Liam brydde sig visst, han hade sidor som Andy älskade och.. ´Förlåt.´
”Jag..”
”Jag vet.” Lisette lutade sig fram till soffbordet och ställde ifrån sig glassen innan hon vände sig om för att lägga båda armarna om Andy. ”Jag förstår.”

I hate (almost) everything about you - del 52

Andy såg sig om över axeln när det knackade på dörren men behövde inte svara innan dörren öppnades och Liam kikade in. ”Kan jag komma in?” frågade han och släppte läppen han bitit i.
”Det är klart. Jag ska bara..” Andy log svagt innan han målade dit ett sista streck på papperet han hade framför sig. Kanske hade det varit bra att dom inte hade träffats något igår efter fikan med Jens – irritationen hade hunnit lägga sig och när Liam la armarna om honom bakifrån spred sig den sköna känslan ut i hela kroppen.
”Hej”, sa han lågt och lutade sig ytterligare något nedåt för att placera en kyss intill Andys öra. Vilket verkade fick honom att rysa till. ”Jävlar.. du kan rita”, konstaterade han.
”Och så låter du jättechockad”, flinade Andy och kastade en blick upp mot honom innan han borstade bort lite suddgummiflagor med handen. ”Du tyckte ju om det jag gjort på dörren?”
”Jaa men jag trodde att du hade använt schabloner eller vad det heter, mallar du vet. Varför har du inte sagt något? Det där är ju helt stört.”
Andy såg generat ner på papperet innan han snurrade runt på stolen så att han var vänd mot Liam istället. ”Äh du behöver inte överdriva.”
”Kan jag inte få se några andra teckningar? Du har väl en pärm eller något? Som tatuerare typ?”
Andy himlade med ögonen men blev innerst inne väldigt smickrad över att Liam tyckte han var så bra och att han dessutom verkade uppriktigt intresserad av att få se mer.
”Du skulle se morsan när jag sa att jag skulle över till dig, det verkar som att det är hennes höjdpunkt på hela året att jag berättat att jag är bi. Eller så är hon lycklig över att det är du, hon har ju all..”
”Va?” Andy vände sig förvånat om från skrivbordsskåpet där han hållit på och tagit fram teckningarna. ”Jag trodde inte att du berättade!”
”Jo? Jag skickade ju sms samma kväll, jag antog bara att.. du inte tyckte det var något att svara på? Vilket kändes lite konstigt men..” Liam rynkade pannan. ”Varför svarade du inte då?”
”Jag har inte fått något sms” sa han och kom upp på fötter. ”Jag ville inte pressa dig genom att fråga hur det gick heller eftersom du inte sa något själv.” Efter skolan hade det ju inte heller känts läge att prata med Liam överhuvudtaget. Men.. han hade berättat?! ”Hur gick det?!”
Liam ryckte på axlarna men leendet var alldeles för brett för att han skulle kunna lura honom.
”Över förväntan, eller ja så bra det kunde gå antar jag? Jag tror inte att hon hade tänkt säga något först, hon var inte säker på att hon hade sett rätt, vilket jag inte tror en sekund på..”
Andy kunde trots allt förstå Cathy. Om hon hade frågat Liam rakt ut innanför dörren hade det varit en väldigt stor risk att han stormat ut på en gång igen. Det troligaste var att han..
”Du berättade det själv, eller hur?” log han och när Liam nickade kände han bara sig så otroligt.. stolt. Om man i så många år känt att man inte kunnat berätta något sånt för sin mamma så tydde det på att man var rejält orolig över reaktionen, och det visste han ju att Liam var vad gällde väldigt mycket. Även om han inte alltid erkände det själv. Andy var ganska bra på att läsa av andra människor och kanske extra mycket när det kom till killen som satt på hans säng.
”Jag tänkte inte så mycket på det tidigare men nu hon vet så.. det känns bara jävligt skönt”, log han.
Andy nickade leende. Han visste att det inte var någon idèe att säga att det kanske skulle kännas lika skönt att berätta för hans kompisar – och egentligen förstod han nog även själv att det inte skulle ha gått lika bra. Pontus var inte Cathy. Och en kompis var trots allt inte samma sak som ens mamma heller.
”Väldigt bra gjort av dig också.” Andy satte sig ner bredvid och räckte honom mappen där han förvarade sina teckningar – dom han blivit nöjd med vill säga. Det måste ha blivit tusentals kastade under åren som inte hade levt upp till kraven. ”Hade hon haft någon aning?”
Liam såg förundrat på teckningarna. Det fanns tragiska, vackra bilder som fick honom att undra om Andy kände eller hade känt all smärta dom förmedlade, och det fanns mjuka, svepande bilder som såg ut som fotografier. ”Va..?” Han såg upp och skakade på huvudet. ”Nej hon hade aldrig misstänkt något.” Efter lite mer bläddrande blickade han upp igen. ”Jag älskar dom här, seriöst. Du är hur duktig som helst. Om jag någon gång tatuerar mig så kan väl du rita motivet? Eller det måste du”, flinade han.

Ingen av dom hade sagt någonting på en ganska lång stund och tystnaden kändes inte längre lika bekväm. Liam halvlåg i sängen med huvudet lutande mot väggen medans Andy betraktade honom under luggen från sänggaveln.
”Vem är det du hänger med i skolan egentligen?”
Fastän han redan tittade på honom blev han tvungen att blinka till. ”Vadå i skolan?”
”Den där killen. Glasögon, snobbig klädstil. Lite nörd.”
Andy höjde på ögonbrynen när han förstod att det var Jens som Liam syftade på. Han visste inte ens att han hade sett det.
”Han är varken snobb eller nörd. Jens heter han.. Han går natur och hjälper till som elevlärare i mattestödgruppen.”
”Jaha.”
Andy såg en stund på honom. Han var väl inte.. Hade han sett att dom lämnat skolan tillsammans igår? Men han kunde väl knappast vara svartsjuk?
”Vadådå?” frågade han men höll tillbaks den retsamma tonen, han var inte säker på att Liam skulle roas utav det. Han såg nästan spänd ut.
”Men jag undrade väl bara, trodde inte att du hängde med några från natur.”
”Vi träffades i bibblan för ganska länge sen”, sa han med en axelryckning. ”Han är jätteschysst.”
Liam försökte le. Vad gjorde ni igår då? Gick ni hem till honom? Varför är han schysst? Är han gay? ..Han har i alla fall inga problem att visa sig tillsammans med dig till skillnad från vad jag har..  
”Jag ska snart iväg på träning.” Andy bröt den lite tryckta tystnaden som uppstått igen.
”Åh är det idag? Kan inte jag hänga med?”
Han såg förvånat på Liam. ”Vadå vill du det?”
”Jaa, jag har ju bara sett dig spela en enda gång så. Och förhoppningsvis är det inga i ditt eget lag som försöker spräcka ögonbryn på dig? För isåfall kan jag inte lova att jag inte kommer in på planen.”
”Visst”, sa han, fortfarande förvånad, och kände ett svagt leende sprida sig över läpparna. ”Men det kanske inte är så jättespännande.”

”Jaha, du har tänkt att du vill börja i laget?” En man i 40årsåldern med visselpipa runt halsen såg på Liam med en granskande blick. Andy hade sagt åt honom att han kunde vänta utanför omklädningsrummen just eftersom coachen tydligen var ´lite dryg innan man känner honom´ men det hade Liam självklart inte gjort. Efter den blicken kunde han självklart inte heller låta bli att säga något helt annat än att han bara skulle titta på.
”Skulle det vara några problem isåfall?” frågade han med ett höjt ögonbryn.
”Dom där byxorna skulle vara ett problem. Sen är inte det här laget för nybörjare, man startar i ett av dom undre lagen och jobbar sig uppåt.”
Liam fnös roat till. ”Det skulle inte vara några som helst problem för mig att springa i dom här”, sa han med en blick ner längs sina smala ben som var klädda i dom tighta svarta stuprören. ”Och dessutom.. jag slår vad om att jag skulle vara dubbelt så bra som flera utav dina spe..”
Liam..?”
Han vände sig förvånat om när han hörde Andys röst och såg den svarthårige pojken ge honom en väldigt menande blick. ”Du skulle väl vänta på mig..?” Ett frampressat leende.
”Just ja.” flinade han till innan han gav coachen ännu en blick – helt utan leende. Kanske skulle han fråga efter ett par fotbollsskor bara för att visa honom.
”Han är med och kollar bara”, sa Andy och tog tag i hans armbåge för att börja dra honom därifrån. ”Han kommer inte störa.”
Liam tittade på honom från sidan med höjda ögonbryn. Allvarligt? Det var väl självklart att han inte skulle störa. Vad trodde han om honom?

”Vad sa du nu för något?” suckade Andy och gick iväg mot några utställda bänkar längs den andra långsidan av planen.
”Ingenting!” sa han och höll oskyldigt ut händerna. ”Han typ förolämpade min klädstil?”
”Förolämpade han din klädstil?” Andy såg skeptiskt på honom.
”Typ. Och att jag inte skulle platsa i laget, hur fan kan han veta det? Jag skulle kanske vara asbra.” Förmodligen inte på att passa. Och förmodligen inte med något löfte om att inte råka skada någon. Och inte utan svordomar och ett fruktansvärt dålig förlorare-beteende. Men annars skulle han med största säkerhet vara himla bra.
”Alltså..” Andy flinade till och drog luggen ur ögonen. ”Kan du sitta här tyst resten av träningen eller?”
”Absolut.” Liam gav honom ett bländande leende innan han väldigt hastigt gav honom en puss.
Det var så här Andy hade velat att det skulle vara hela tiden, att Liam kunde pussa honom bland andra människor även om det innebar att det var personer han kände och sådana som kände igen honom. Han hade velat kunna lägga sina egna händer om Liams ansikte och gett honom en betydligt längre puss. Men det här var också bra, även om det bara hade inträffat för att det inte var några från deras skola som spelade i Andys lag och därmed ingen risk att någon som inte skulle se såg. 

Liam tyckte om att titta på Andy när han spelade. Han såg fortfarande sin emopojke, sin.. var han det?, i honom men samtidigt en betydligt mer självsäkrare Andy. Det hade han lagt märke till på matchen Jake dragit med honom till också, men då hade han inte tillåtit sig att analysera det lika mycket. Då hade han istället fokuserat på att Andy missat en målchans.
Den svarthårige vände sig precis om och kastade en snabb blick mot Liam som han lika snabbt besvarade med ett snett leende.
”Okej det är bra killar! Samlas vid mittlinjen, femtio situps.”
Det där hade han själv absolut kunnat vara med på om det innebar att han skulle ha fått vara den som låg på gräset mitt emot Andy och fick se hans lite svettiga ansikte varje gång han hävde sig upp.
Mörkret hade börjat lägga sig utanför planen som var upplyst av flera starka lampor men temperaturen höll sig fortfarande på nivån som inte krävde jacka och det var nästan så att det luktade sommar.

”Jag duschar hemma så vi kan dra på en gång”, sa Andy när han en halvtimme senare kom fram till Liam som rest sig upp och dom började gå mot cyklarna.
”Du var ju helt okej där på planen” , sa Liam med spelad nonchalans när han böjde sig ner för att låsa upp och Andy såg flinande tillbaks på honom.
”Var jag?”
”Fan du var ju asbra. Jag ville spela innebandy tidigare men det blev aldrig av..”
”Var det inte du som nästan bröt Jakes ben på en idrottslektion en gång, när vi hade innebandy?”
Liam rynkade pannan men mindes sedan och nickade med en grimas. ”Just ja.. det var kanske tur att jag inte började”, sa han men flinade ändå till. Stackarn, han hade legat kvidande på golvet och Liam hade garvat och sagt att han betedde sig som en brud. Dagen efter hade smalbenet varit helt blått.
”Följer du med in på en gång..? Jag är snabb”, sa Andy när dom var framme vid gården och Liam nickade. När dom befann sig på övervåningen ändrade han sig dock.
”Vill du ha sällskap?”
Andy undrade först om han hade hört rätt men när Liams leende började övergå till ett allt mer roat kände han istället hur kinderna började värma.
”Visst. Eh.. om du vill då, annars så.. det går fort. Fast.. ja du får ju.” Sluta svamla!
”Då gör jag dig gärna sällskap.”
Medans vattnet stod på för att hinna bli varmt skalade Andy snabbt av sig träningskläderna och var samtidigt väldigt noga med att inte titta upp på Liam efter att han sett den svarta långärmade tröjan falla till golvet. Det hade varit annat i det nedsläckta sovrummet med ett täcke som skydd, nu kände han sig plötsligt töntigt nervös igen fastän det ju bara var Liam. Bara en dusch. Fastän han fick kolla.
”Woah!” den blonde snubblade till på kanten till duschkabinen och det om något lättade på stämningen när båda började skratta. ”Livsfarlig jäkla dusch!”

Den blå blicken sökte sig upp till hans och Liam strök försiktigt undan den klistriga luggen ur hans panna medans vattnet rann över dom båda. Därefter dröjde det inte många sekunder förrän Andy tryckte sina våta läppar mot hans och lutade sig mot den kaklade väggen. Liam följde villigt efter utan att bryta kontakten med deras läppar och händerna sökte sig ner längs sidorna tills att dom nådde dom lika nakna höfterna. Känslan utav Andys våta kropp mot sin egen fick hela honom att reagera och snart hade ett ben slingrat sig in mellan båda Andys.
”Måste du vara så lång..” mumlade den svarthårige och greppade hans nacke med ena handen för att dra honom nedåt en bit och kunna kyssa honom ännu djupare. ”Åh.. hej”, flinade han sedan generat till när han kände exakt hur mycket Liam tyckte om det här. Inte för att han själv var särskilt motvillig.
”Måste du vara så het..?” kontrade den blonde med ett retsamt leende men blev sedan desto tystare när Andy väldigt långsamt lät händerna glida ner längs hans rygg.
Huden var så mjuk under det rinnande vattnet, som silke nästan. Under luggen som återigen hamnat i ögonen lät han försiktigt blicken svepa över Liams kropp. Den släta bröstkorgen, dom tydliga höftbenen som skymtade fram, något gömda av hans egen kropp som var så nära Liams, dom långa benen.. Händerna tvekade en aning vid svanken innan han lät dom glida ned över den andres rumpa.
Mellanrummet var för stort. Som en hel dal mellan två höga berg, ett hav mellan två stränder, en hel millimeter mellan två kroppar.
Andy tryckte honom närmare sig vilket resulterade i låga läten som lämnade blöta, svullna läppar och fyra allt ivrigare händer.

”Det här..”, mumlade Liam mot Andys läppar. ”.. är schampoo va?” Ena handen hade famlande fått tag på en flaska medans den andra helst ville känna på all hud på samma gång.
”Mm.. nej!” Försent. Liam hade redan hällt ut av tvålen i hans hår och han skrattade mot hans hals. ”Nu får du skölja ur det där..”
”Skölja?” Liam drog sig andfått ifrån hans läppar innan han gnuggade om hans hår tills båda händerna var alldeles skummiga. Därefter smekte han dom över Andys bröstkorg, ned över armarna och vidare till magen. Allt under låga skratt från dom båda.
”Det ser ut som att du behöver lite i ansiktet”, flinade Andy och drog en skummig hand rakt över hans mun.
”Vad gör du!” flämtade Liam till och började spotta och fräsa som en katt. ”Jag trodde du ville.. kyssa dom här läpparna.”
”Jag kan kyssa annat.”
”Du är taskig..” Liam sänkte ögonbrynen något men lyckades inte hålla minen särskilt länge och snart var skumkriget igång.

Ånga vällde ut från badrummet när Andy öppnade dörren och klev ut i hallen. Han drog en hand över det blöta ansiktet och fick sedan syn på Magda som kom upp för trappen.
”Gick träningen bra?”
Han nickade men hann varken tänka eller säga något mer förrän Liam kom ut bakom honom med en handduk slarvigt knuten om höfterna och rufsigt hår. Det riktigt syntes hur tankarna snurrade runt i Magdas huvud och Andy blev för några sekunder alldeles tyst.
”Tja..”, sa Liam och såg för ovanlighetens skull en aning generad ut när han långsamt drog en hand genom håret.
”Hej”, log hans mamma och såg sedan från Liam till sin son igen. ”Så.. ni..”
”Alltså.. vi.. jag och Liam..”, började Andy.
”Tycker om varandra”, avslutade Liam och harklade sig lite. ”Jag.. går ner till ditt rum Andy.”
Han gled förbi Andy, gav Magda ännu ett snabbt leende innan han gick ner för trappen. Snälla säg inte att Magda hörde mig stöna. Snälla, snälla.

”Överraskning!” utbrast Andy dumt.
Magda skrattade till. ”Andy..”, tillade hon mjukt innan hon såg ner mot trappen och sedan tillbaks på honom. ”Jag gissade att  det var så faktiskt.”
”Vadå.” Leendet rann av honom. Menade hon att hon hade.. nej hon hade ju sett väldigt förvånad ut när Liam kom ut bakom honom. Hon hade inte vetat att han var där inne.
”Cathy sa tidigare att Liam verkat mycket gladare på sistone och när du skulle sova över där och.. ni har ju umgåtts så mycket på sistone”, log hon.
Oj. Den flyktiga tanken hade ju slagit honom tidigare, ifall Magda redan misstänkt någonting när han sa att han skulle hem till Liam och äta den där lördagen, men sedan hade han haft så mycket annat att fundera över.
”Varför har du inte.. frågat något?”
”Jag antog att du skulle berätta själv när du kände för det.”
Han nickade och kände leendet leta sig tillbaka. ”Nu vet du i alla fall.” Med betydligt lättare fötter skyndade han nedför trappan och mot sitt sovrum. Han tyckte om att vara kär.

I hate (almost) everything about you - del 51

Andy visste inte om det kändes bättre eller sämre efter att dom pratat, även om det varit mer kyssar än ord som lämnat deras läppar. Det hade varit skönt att verkligen få höra ifrån Liam att han betydde så pass mycket för honom, kanske hade han undermedvetet börjat tvivla på det fastän han visste att Liam inte heller kände sig nöjd över hur situationen var, och han hade både sett och hört på honom att det inte bara var någonting han sa för att han trodde att Andy ville höra det. Av någon anledning hade Liam svårt för att prata om känsligare saker oavsett om det var dåliga eller bra så när han väl gjorde det; då menade han det han sa.
På det sättet kändes det bra. Det som kändes sämre var väl att han visste att det här skulle fortsätta tills skolan var slut. Och helt ärligt så var han inte säker på hur det skulle bli efteråt heller. Skulle Liam verkligen vara okej med att hans polare lämnade honom, som han så envist sagt flera gånger att det var precis vad som skulle hända om dom fick veta om hans läggning, bara för att gymnasiet var över? Andy skulle ha velat kunna dela studentdagen med honom, den där dagen som skulle bli så himla bra. Även om dom inte skulle åka samma flak så hade det varit mysigt att faktiskt fått sätta sig bredvid Liam på champagnefrukosten, att känna att dom liksom gjorde den där allra sista dagen tillsammans på något sätt. Ett bättre avslut än vad början hade varit.
Något han kunde säga helt säkert var att huvudet kändes alldeles fullt utav tankarna och att han helst bara hade velat gå hem efter skoldagen. Visst kunde han säga till Jens att han mådde dåligt och att dom kunde ta fikan någon annan dag; men det skulle inte heller kännas bra. Särskilt inte efter att han skämdes över sitt tidigare beteende mot honom.
När klockan var tre och dom fick sluta för dagen bläddrade han därför fram Jens namn och skickade ett sms om att dom kunde ses i cafeterian.

Andy hade inte sagt någonting om efter skolan och Liam hade inte velat fråga heller ifall Andy skulle ta det på fel sätt. Han kände sig vidrig som fått Andy att känna sig som en leksak, det spelade ingen roll att han sagt att han visste att Liam inte tyckte så, det var vidrigt om han så bara skulle ha trott det för en sekund. I själva verket skrämdes han nästan över hur mycket Andy blivit att betyda för honom; mer än vad han hade gjort när dom var yngre till och med. Och att han inte alltid kunde visa det, som i skolan, fick honom att känna sig så ihålig, det var som att det ekade där inne. Han hade tänkt tanken; åt helvete med hur hans kompisar skulle reagera, åt helvete med att den sista tiden i skolan skulle bli fruktansvärd sett ur kompisperspektivet, skit i alla blickar, hur alla skulle prata.. bara han kunde vara med Andy fullt ut. Men tanken varade alltid bara i sekunder innan han sköt den ifrån sig i ren panik. Det var skrattretande att han som alltid skulle framhäva sig som ganska tuff, och dessutom kunde vara stark i en del situationer, var så jävla feg när det kom till vissa saker.
Han skulle precis gå fram till dörren för att äntligen lämna skolan då han fick syn på Andy och den där Nörden som var på väg åt samma håll. Liam stannade till och väntade på att se dom skiljas åt vid trappen, att dom bara råkat träffa på varandra på väg ut och.. Jens pekade åt ett håll och Andy nickade innan dom fortsatte ner för trappen.
Varför var han med honom? Kände dom ens varandra liksom? Det var klart dom gjorde, det var inte första gången han såg dom tillsammans. Andy kanske inte alls hade nickat mot hans axel som han först trott, och han hade faktiskt inte sagt att det var okej. Men..
Blicken var fortfarande fäst på trappen där han sist sett dom.
Dom kanske fick hålla det hemligt i skolan men det var det väl värt? Andy kunde väl inte tycka att det var så pass jobbigt att han istället valde att.. han kände väl inget sånt för Nörden? Dom hade fortfarande inte sagt någonting om att dom var ett par, och det var dom väl inte heller kanske. Men han tog liksom ändå för givet att dom inte.. det var ju inte så att han själv tänkte ragga på nästa fest. Han såg dom som.. exklusiva. Det var med en klump i magen han gick nerför trappen och vidare mot cykeln.

”Har det hänt något?” undrade Jens efter ett tag.
Andy ryckte på axlarna och kände sig än en gång dum. ”Inget nytt egentligen.”
Trots att det var ett väldigt vagt svar och att Jens inte ens kunde veta vad det ´gamla´ var frågade han inte något mer.
”Dricker du kaffe?”
”Eh.. jaa ibland.”
”Det borde väl vara du som väljer fik när du frågade, men det finns en ny kaffebar på kungsgatan om du inte har varit där? Jag var där förra veckan och det var verkligen supergott, inte som skolans blaskkaffe direkt, och inte sånt där jättemörkt äckligt heller. Om du vill..?”
Andy nickade med ett leende. ”Absolut det låter jättebra. Och förlåt att jag är så tråkigt sällskap.”
Den brunhårige skakade snabbt på huvudet och svängde ner på gatan som så småningom skulle leda mot stan. När Jens tidigare frågat ifall dom skulle ta bussen eller gå hade Andy insisterat på det sistnämnda med hopp om att en promenad skulle få honom på lite klarare tankar och framförallt på ett trevligare humör. 
”Det är du inte alls..” Hans mobil började ringa och han avbröt sig för att ta upp den. Han vände sedan skärmen mot Andy. ”Han är tråkigt sällskap, du är inte”, flinade han innan han la ner den i jackfickan igen.
”Ringer han fortfarande?”
”Jaa.. och hade det gett någonting så hade jag svarat, men vi kommer ju ingenstans med det. Jag vill inte vara med honom och det var vi liksom överrens om båda två.”
”Men vad jobbigt.” Andy gjorde en liten grimas. ”Du kanske bara borde använda en vit lögn och säga att du träffat någon annan..?”
Jens vände blicken mot honom och var tyst en liten stund innan han nickade. ”Det var en ganska bra idèe faktiskt. Inte det som känns bäst men som sagt; han ger sig ju inte.”
”Om han ringer igen kan du säga att du är och fikar med Andy”, flinade han. ”Ett killnamn borde väl räcka? Då behöver du inte ens ljuga och säga att du träffat någon på det sättet.”
”Ännu smartare.” Jens log brett. ”Det låter nästan som att du använt det knepet själv?”
Andy skakade på huvudet och stack ner händerna i jeansfickorna. ”Nej jag har aldrig behövt det.” Han gav honom ett litet leende innan dom passerade ett övergångsställe. Kanske för att han aldrig varit tillsammans med någon, inte på riktigt i alla fall.

”Åh plötsligt känner jag mig som en kaffeälskare.” Andy såg flinande på Jens innan han såg på menyn igen. ”Alla låter jättegoda ju. Ska jag ta åttan eller elvan?”
”Oj.. vad sägs om att du tar åttan och jag elvan och så kan vi smaka på varandras?”
”Perfekt, så kan vi göra!”
Dom satte sig nästan längst in i lokalen och slapp därmed eventuella tjuvlyssnare. Inte för att dom skulle ha något hemligt möte men Andy kände sig alltid obekväm av att sitta för nära okända människor på cafèer; han visste ju med sig själv att han automatiskt lyssnade på vad andra sa.
”Det där jag sa att det inte var någonting nytt?” sa Andy lågt en halv kopp senare.
”Mm?”
”Det.. jag sa ju tidigare i biblioteket att det var.. komplicerat, det där med om jag hade en pojkvän?”
Jens höjde på ögonbrynen när han såg ut att minnas. ”Just ja. Har det inte blivit något bättre?”
Han ryckte på axlarna. Han visste inte ens varför han tagit upp det, Jens hade ju inte frågat något mer. ”Ibland. Det är.. han går på vår skola men har inte kommit ut som bisexuell, och han är väldigt noga med att det ska fortsätta vara en hemlighet..”
”Aah.. då förstår jag att det är ett jobbigt läge, särskilt om det är ganska nytt..?”
”En månad kanske.”
”Vad jobbigt.” Jens såg på honom med sina snälla ögon och det blev nästan för mycket. Känslorna började helt ta överhanden igen och han slöt händerna hårt om koppen samtidigt som han svalde.
”Särskilt när man är jättekär.” Han hörde själv hur tjock rösten lät men innan han hunnit försöka skratta åt hur töntig han var hade Jens kommit runt bordet och lagt armarna om honom.       
Dom sa ingenting och till sist lyckades Andy slappna av något i den ovana situationen. När Jens en stund senare släppte hade han ett svagt leende på läpparna som Andy försiktigt besvarade.
”Jag brukar inte vara så här käns.. eller jo det brukar jag.”
Dom skrattade till båda två innan Jens satte sig mitt emot igen. ”Mår du mest dåligt eller bra utav det? Jag menar; när man är kär är man kanske för dum ibland, då det egentligen hade varit bättre att avsluta allt innan man blir för sårad..”
Andy nickade och förstod mycket väl vad han menade. Men lika väl visste han vad han själv kände. ”Ingen har fått mig att känna på det sättet som han, och det är på ett bra sätt. Så jag tror att.. det överväger det hela?” Det hade varit meningen att det skulle komma ut lite mer självsäkert, inte som att han själv var tveksam till om det verkligen stämde. Han tyckte ju om Liam. Jättemycket.
Jens verkade ha uppfattat tonen då han la huvudet en aning på sned. ”Gör det?”
”Jag tror det.”
”Då kanske han inser att det inte är så farligt om folk får veta om det innebär att det blir mindre komplicerat för er två.”
Han uppskattade Jens uppmuntring , men han hade ingen aning om vem det var Andy pratade om. För Liam var det inte ´inte så farligt om folk får veta´. Liam var inte som Jens som hade kunnat gå på skolan i tre år utan att folk från andra klasser och linjer lagt märke till honom. Alla visste vem Liam var.  
”Fast.. han är inte riktigt den slags personen som.. han vill verkligen inte att det kommer ut. Men utanför skolan, när vi är ensamma, då är han liksom jättefin.” Han rörde en stund med skeden i kaffet och följde den lilla virveln som bildades med blicken.
”Du är fin.”
Han såg snabbt upp. ”Va?”
Jens såg lite generad ut innan han la händerna om sin egen kopp. ”Jag menar bara att om någon har turen att få vara med dig borde han uppskatta dig hela tiden och inte bara när det passar honom.”
En osynlig tråd drog en aning i Andys vänstra mungipa. ”Tack.”

I hate (almost) everything about you - del 50

Hear the sound
The angels come screaming
Down your voice
I hear you’ve been bleeding
Make your choice
They said you’ve been pleading
Someone save us
Heaven help u..

“Gud förlåt!” Andy ryckte snabbt ur hörsnäckan då han gått rakt in i.. hjärtat sjönk inte bara till magen utan det försvann ut helt och hållet från kroppen. Bra början på skoldagen. Verkligen.
Vad i helvete..” I samma stund som Pontus stirrade på Andy slog det honom; det var en pitbull han liknade. Hade han inte varit så rädd om sitt eget liv, eller nykter för den delen, hade han med största säkerhet börjat skratta. Börja inte skratta.
”Med tanke på att jag lyssnade på musik och inte tittade rakt framåt så borde du ha varit den som svängt undan.” Han såg upp på den både längre och kraftigare killen och bad tyst om att han inte skulle höra hur hårt.. det kunde han förresten inte göra; hjärtat hade ju redan lämnat hans kropp utav den plötsliga chocken. ”Du kanske kan se dig för nästa gång?” Ovanligt nöjd gjorde han en ansats att gå därifrån men hann givetvis inte ta mer än ett steg förrän Pontus ryckt tag i hans arm.
”Du ska ingenstans din jävla..”
”Släpp honom.”
Andy såg förvirrat upp och la först märke till den färgglada flugan innan blicken sökte sig upp till Jens ansikte.
Pontus skrattade till; falskt och en gång. ”Ursäkta..?” Ett till lika fejkat skratt. ”Vem i helvete är du? Förresten- jag bryr mig inte.”
Andy lyckades rycka sig loss och såg sedan snabbt mot Jens igen. Han kanske inte visste om hur galen den där killen kunde vara, att han mycket väl kunde få ett knytnävsslag i ansiktet om han inte flyttade sig snart.
”Om du försöker verka tuff kanske du ska ge dig på någon i din egen storlek åtminstone. Bara ett tips.” Jens log snabbt innan han rättade till sina glasögon. ”Andy? Kommer du?”
Andy såg lite förvirrat från Pontus till Jens igen men nickade sedan snabbt. Det hade varit alldeles för töntigt att säga något i stil med ´Precis.´

”Du skulle inte ha gjort det där..”, mumlade Andy när dom befann sig en korridor bort.
”Det är väl klart att jag skulle, idioten gjorde ju illa dig?” Han hade nog inte hört Jens svära en enda gång tills nu.
”Jag menar.. du skulle inte ha gjort det. Andra ska jämt försvara mig och.. jag är inte en så himla svag människa att jag faktiskt behöver det, men alla verkar ju..” Det var inte mumlande längre utan ett mer irriterat tonfall.
Jens fick något mer förstående över ansiktet efter att Andys röst dött ut. ”Jag gjorde det inte för att jag tyckte du var svag, inte ens för att du egentligen behövde det, jag bara.. det sätter liksom in automatiskt när någon man tycker om blir illa behandlad?”
Och precis där fick han istället sjukt dåligt samvete. Han kanske inte var världens svagaste människa men han tog nog priset som världens känsligaste. Det var hela havet stormar i hans kropp och huvud mest hela tiden. Jens tyckte faktiskt om honom, han borde vara glad över att han fått en så bra kompis på relativt kort tid.
”Förlåt.. Verkligen, förlåt.” Han stannade till och såg upp på Jens. ”Jag har lite mycket i huvudet. Det var inte meningen att bli sur på dig över att du hjälpte mig, tack.”
Den lockhårige pojken log mot honom. ”Det är ingen fara, oroa dig inte över det.”
Andy nickade och tvingade fram ett leende själv fastän han fortfarande kände sig som en idiot. ”Du vill kanske inte.. ta en fika eller något efter skolan? Som.. en ursäkt för mitt beteende?”
Jens skrattade till och drog några fingrar genom håret. ”Det behövs absolut inte någon ursäkt, men ja jag tar gärna en fika som.. en kompis?”
Det fick den svarthårige av dom två att le mer äkta. ”Det låter jättebra. Jag kanske kan.. eller när slutar du?”
”Kvart i tre.”
”Åh jag slutar kvart över.. vill du vänta?” frågade han tveksamt men fick genast ett glatt visst till svar. ”Det kan hända att vi slutar tidigare, om jag får ditt nummer kan jag sms:a.”

”Så du har ingen aning om vem din farsa är?” Camille såg förvånat på honom.
”Alltså jag vet väl hans namn och har sett ett kort när han var typ lika gammal som mig men..” Han ryckte på axlarna. Han fattade verkligen inte varför dom hade kommit in på det här ämnet. Totalt ointressant. Och totalt jättekänsligt om han var på det humöret.
 ”Vill du typ inte kolla upp honom på nätet och leta på honom då? Liksom.. kräva en ursäkt?”
Han höjde på ögonbrynet. ”Nej varför skulle jag vilja göra det? Jag har aldrig velat ha någon farsa ändå, vad ska det vara till för nytta?”
”Men det är väl klart man vill ha”, inflikade Sarah. ”Annars behöver man i alla fall en annan fadersgestalt. Det är otroligt viktigt, särskilt för killar.” Det var så otroligt uppenbart att hon bara citerade vad som stod i psykologiboken dom läste på sitt i-val.
”Varför då?” flinade han. ”Jag tycker att jag är ett väldigt bra bevis på att man inte behöver det, ser ni några fel med mig? Nej exakt; ganska perfekt.” Han gav dom ett snett leende.
”Är ni med överhuvudtaget där nere?” frågade deras lärare framme vid tavlan och riktade en allt annat än road blick mot dom.
”Alltid redo” Liam gjorde en honnör med två fingrar och såg sedan mot dom andra igen. ”Var det inte du som gick scouterna Pontus?”
”Men käften”, sa han med ett flin. ”Det var två veckor på sommarlovet som jag tvingades. Jag var åtta.”
”Vadå så du hade ingen fri vilja när du var åtta?”
Eventuella svar avbröts av att en hand smälldes ner mot det runda bordet dom satt vid.
”Nu räcker det, om ni inte tänker vara med på vad vi går igenom så kan ni lämna klassrummet på en gång. Och då skriver jag upp er på kvarsittningslistan också, så det är bara att välja hur ni vill ha det.”
Sarah himlade med ögonen och kastade en blick mot Liam. ”Du hade rätt i vad du sa; hon har förmodligen inte fått sig något på väldigt länge.”
”Sarah du går ut härifrån. Nu.”
Den blonda tjejen reste sig upp med ett falskt leende innan hon plockade upp sin Chanel-väska – enda anledningen till att han visste märket var för att hon dom första tio minuterna av lektionen hade berättat om allt hon hade fått av sin pappa från hans senaste USA-resa, däribland väskan. 

Resten av dom hade blivit kvar till lektionen slutade och gick sedan direkt mot matsalen därifrån.
”Shiet, kommer du ihåg när vi pallade äpplen på den där gården Camille?” flinade Sarah och pekade mot det gula huset som låg alldeles intill skolgården.
”Vadå hos den där gubben som är så jävla elak?” undrade Jake.
”Jaa! Nej, nej kolla.” Camille stannade till med ett skratt och drog tag i Sarahs arm. ”Han är ute! Alltså han var ju asgammal redan när vi var små.”
”Vart? Jag ser inte ens?” Liam sträckte på sig och försökte se över tagghäcken som omgav tomten.
”Vad har du varit ute på då..?”
Liam vände sig om när han hörde Pontus röst utan att veta om det var honom den var riktad till. ”Va?”
Pontus drog roat på munnen och rörde med två fingertoppar mot sin egen hals.
Han hade trott att han dolt det bra med huvtröjan.

”Du kommer få ett sugmärke”, fnissade den svarthårige och drog långsamt läpparna ifrån hans hals. ”Du vill inte ha ett sugmärke”, fortsatte han konstaterande men fortfarande med det busiga i blicken.
Fastän beröringen var borta gick det fortfarande rysningar genom hans kropp. Det var nästan outhärdligt med Andys läppar mot den känsliga punkten, ändå älskade han att plåga sig själv med det.
”Vadå jag kanske vill återuppleva mitt fjortonåriga jag och låta dig göra ett..” Han såg retsamt upp mot honom.
”Jasså det vill du?” Ett ögonbryn höjdes innan händer greppade hans handleder och förde upp armarna ovanför huvudet, ned mot madrassen innan den svarthårige långsamt lutade sig ner över honom ännu en gång.

”Seriöst, vem har du varit med?” Pontus såg inte lika road ut längre utan mer skeptisk. Kanske för att det än en gång tagit för lång tid för honom att svara på någonting.
”Vadå?” Jake slöt upp bredvid Pontus och såg sedan mot Liam när han fått förklaringen. ”Snyggt.” Flinet och blicken gjorde det omöjligt för någon annan att förstå att han mycket väl visste vem det där måste ha kommit ifrån. ”Du hängde med henne hem alltså?”
Det tog bara en sekund innan Liam nickade med ett snett leende. ”Hade ju varit dumt att tacka nej.” Han såg mot Pontus igen innan han drog till huvtröjan i ännu ett försök att dölja märket. ”Jag och Jake var ut igår, allvarligt jag vet inte ens vad hon hette, men hon var jävligt bra”, tillade han nöjt ”Då kan man väl ställa upp på fjortisfetischer.”
Innan dom gick in i matsalen kastade han en tacksam blick mot Jake.

”Åh gud det var något..” Andy såg äcklat på sin hand. ”Ta inte i handtaget.”
”Var det tuggummi?” frågade Simon och såg nästan lika äcklad ut själv fastän det inte varit han som haft oturen att öppna dörren till matsalen.
”Nej jag vet inte, ni kan gå in före, jag ska bara.. tvätta av det här.” Han tryckte ner toalettdörrens handtag med armbågen för säkerhetsskull och fick i samma stund syn på en bekant kille vid handfaten. Han kastade dock inte ur sig något hej då han inte hade en aning om vilka som befann sig inne i toalettbåsen. Liam verkade inte ens ha fått syn på honom. Den gröna blicken var riktad mot spegeln medans händerna vilade mot stålhandfatet.
Inte ens när han ställt sig bredvid för att tvätta händerna verk..
”Vad glor du på?” Liams blick var fortfarande riktad mot spegeln. Tonen allt annat än trevlig eller retsam på det där sättet den kunde vara om Andy tittade på honom när dom satt hemma på Liams säng. Då ett snett leende följdes utav ´Vad glor du på?´ och ett sexigt höjt ögonbryn. Nu kändes frågan som en spark i magen.
Han fann sig ändå ovanligt snabbt. Eller kanske var det tvärtom just på grund av att han varit alldeles för van med sådant här tidigare. Till viss del fortfarande; även om det blev något färre situationer när dom båda försökte undvika varandra så gott det gick. Han hatade det. Så. Himla. Mycket.
”Oj du såg mig alltså? Trodde bara du hade ögon för dig själv?” Ibland hade han bara sådan lust att skrika ut allt. ´Sluta låtsas som att du hatar mig eller att du inte ser mig! Varför säger du att jag är den finaste du vet när du sen gör så här?!´
”Man behöver inte se dig för att veta att du är här.” Pontus öppnade dörren längst bort och kom ut. ”Det luktar deprimerat på långt håll.”
Andy såg på honom innan blicken sneglade mot Liam som nu vänt sig om så att ryggen istället var lutad mot handfatsraden. Hur kunde han ha ett leende som fick hela Andy att smälta och ett som istället fick blodet att frysa?
Han tänkte inte vänta på att höra om han skulle säga någonting. Istället lämnade han toaletterna.

Att Liam varit ofokuserad på förmiddagens lektioner hade inte varit något tillfälligt utan fortsatte snarare som ett mönster efter lunch. Det hade alltid varit på det sättet för honom; gick det inte jättelätt så tappade han koncentrationen, lusten och viljan att ens försöka. Han visste att det här var den sämsta perioden att hamna i det beteendet och att det inte räckte med det enda undantaget; att han sedan Andy börjat hjälpa honom faktiskt verkligen försökte på mattelektionerna. Han kunde inte sänka alla resterande betyg – särskilt inte när han låg på ett G i flera utav dom. Efter lunchen var det inte ens bara hans kompisar som tog upp hans uppmärksamhet utan även Andy – i tankarna. Så diskret han kunde tog han fram mobilen och i någorlunda skydd under bänken knappade han snabbt fram några ord. Han var tvungen att kolla så att Andy ändå var lugn med det som råkat inträffa tidigare. Men det var inget modigt ´Förlåt för det jag gjorde, eller inte gjorde snarare, på toaletterna tidigare idag. Det räcker med det här nu, okej? Jag tänker inte låta det vara hemligt något mer. Puss´ som skrevs in i meddelanderutan. Såklart inte. För han var en feg jävel och förtjänade egentligen inte Andy överhuvudtaget. 

[13:34 nytt meddelande- Liam] Titta på film ikväll? (: Du kan komma hem till mig när du slutar?  
Andy tryckte ner mobilen i den tighta jeansfickan igen och försökte att behärska sig med tanke på att han satt i en sal med 20 andra. Som alla var väldigt tysta och lyssnade på den monotona engelska rösten som inte alls pratade som på film. Andy hade förmodligen redan missat alla svar till frågorna på papperet framför honom.
Det bubblade i kroppen på ett allt annat än behagligt sätt och händerna som greppade tag om undersidan av stolen var enbart för att vara säker på att han inte skulle kunna storma ut från klassrummet på en gång. Lika bra att händerna hindrade honom från att svara på sms:et också.

”Visst fan.” Chrille stannade till mitt i korridoren så att Liam nästan krockade in i ryggen på honom. ”Vi skulle ju ha den där boken! Lexikonet?”
Liam suckade. ”Just ja. Men.. jag hämtar den då, säg att jag kommer.” Utan att vänta på svar skyndade han tillbaks genom korridoren i riktning mot biblioteket. Enskilda arbeten var inte riktigt Liams grej, men lika lite var grupparbeten hans grej. Åtminstone om man skulle gå efter resultatet och inte vad han tyckte var roligast under lektionerna. Det kändes väl inte sådär jättebetryggande att han och Chrille skulle göra en hel uppsats tillsammans heller när ingen av dom lyssnat så noggrant på genomgången då dom inte trott att den var så viktig..
Liam hade precis svängt ner i korridoren då han dök upp som från tomma intet. Han hann inte fatta någonting förrän han helt plötsligt knuffades in i väggen så att det bruna teglet riktigt skavde i ryggen på honom. Och Andys ögon stirrade in i hans.
”Du kan inte göra sådär!”

Liam skulle vara glad att han varit ensam. För Andy var inte säker på att han hade låtit bli att knuffa till honom om det så varit Pontus som gått bredvid honom. Han skulle också vara väldigt glad att Andy fått syn på honom just i bibliotekskorridoren där det nästan alltid var folktomt.
”Va?” Liam såg chockat på honom men försökte inte ta sig loss från Andys grepp – händerna som hårt tryckte mot hans axlar.
”Tror du att jag är någon leksak du kan ta fram och leka med när det passar bara?! Du kan inte bara skicka ett sms om att du vill ses när du några timmar tidigare betett dig som ett svin mot mig.”
Deras ansikten var så nära varandra att han kunde känna Liams andedräkt. Hur fan kunde till och med hans andedräkt framkalla yrsel i huvudet på honom? Och varför just nu? Liams axlar kändes spända under hans händer men ändå lyckades tankarna leta sig vidare till nyckelbenen bara en liten bit därifrån, dom som han tyckte om att ge små pussa.. Sluta.
Han var fan den största idioten som fanns! Fattade han inte att det gjorde ont att få ett sånt där sms?

Liam såg rakt in i dom blåa ögonen och samtidigt som något skräckslaget rörde sig runt, runt i hans mage kunde han inte undgå att även märka den pirrande känslan som letade sig ut i kroppen med början vid axlarna. Det var inte ens en känslig zon och ändå.. Sedan slog ögonen blixtar mot honom igen och han insåg med ens allvaret. Det här var ingen spännande lek där Andy skulle kyssa honom och dom skulle försöka undvika att bli upptäckta. Vilket inte ens skulle ha kunnat bli spännande eftersom Liam skulle vara alldeles för livrädd för att någon faktiskt skulle upptäcka dom.

Vänta vad hade han sagt.. leksak.. plocka fram när det passar.. svin..

”Det är inte så.. Andy.”
Ett skräckinjagande odjur hade kläckts i hans mage och försökte punktera, slå, riva och slita i allting inuti honom, och mitt i allt försökte Liam själv få fram en tydligare röst som kunde förklara att Det är inte så! Andy..
”Jag vill inte höra.” Han tryckte hårt till hans axlar igen innan händerna drogs genom det svarta håret.
”Andy, vänta!”
Men han hade redan stormat därifrån. Liam stod kvar mot väggen med alldeles för snabba andetag som gjorde alldeles för ont.

Dom brukade alltid ha minst en lektion tillsammans med Andys klass. Men inte idag. Såklart.
Till och med Chrille som själv inte var särskilt ambitiös i skolan hade påpekat att Liam borde hjälpa till att skriva åtminstone en mening. Och lektionen därefter var det istället Jake som knuffade till honom i sidan.
”Ut med det.”
”Va?”
Jake himlade med ögonen. ”Du har suttit och bitit dig i läppen konstant sedan lektionen började och den där pennan kommer snart brytas av i din hand.”
”Vadå sitter du och tittar på mig varenda sekund eller? Det känns ju lite obehagligt.” Han släppte diskret på greppet om pennan och låtsades som att läppen inte alls ömmade. ”Han blev kanske lite sur.. innan svenskalektionen.”
Hans kompis nickade och behövde inte direkt någon förklaring till vem ´han´ var. ”Vad gjorde du den här gången då?”
Liam svarade inte. Istället såg han på texten i boken tills att bokstäverna flutit ihop till en enda röra. Han behövde prata med honom. Nu.
”Liam?” Jake såg förvånat efter den blonde när han farit upp från stolen och sekunderna senare lämnat klassrummet.

Det verkade som att varenda klass hade lektion. Centralkapprummet var så gott som öde, cafeterian ekade, korridorerna var tomma på elever. Kanske om han bara.. nej vadå; skulle han knacka på dörren till klassrummet Andy befann sig i och säga att han behövde prata med killen? Det om något skulle få folk att höja på ögonbrynen. Och Andy skulle säkert inte ens resa sig upp. Men om han väntade utanför klassrummet då? I bästa fall skulle han se Liam och sedan dröja sig kvar i korridoren för att kunna prata med honom.
Och i vilket klassrum befann han sig då?
Dom converseklädda fötterna rörde sig efter en stund mot rektorsexpeditionen där även receptionen fanns; där det var meningen att man skulle anmäla sig om man blev sjuk men som ingen ändå gjorde. Det var ju mycket enklare att fejka att man var sjuk genom telefon än ansikte mot ansikte.
”Jag behöver en persons schema”, sa han snabbt efter att ha ryckt upp dörren.
Den gråhåriga kvinnan såg på honom över glasögonen som halkat ner på näsan. ”Då får du vänta en stund, och jag skulle uppskatta om du knackar istället för att bara storma in på det här sättet.”
Liam bet ihop innan han fortsatte i ett försök att prata lugnare. ”Okej ursäkta, men jag behöver verkligen schemat på en gång. Eller om du bara kan säga i vilken sal han är just nu.”
”Jaja, vad är hans namn?”
”Andy. Andy Ask.”
Fingrarna knappade alldeles för långsamt. Som att människan alldeles nyligen hade upptäckt nutidens teknik. ”Kan du skynda dig lite..?”
Kvinnan såg upp igen, än en gång på det ytterst irriterande sättet med glasögonen på näsan. ”Jag gör så fort jag kan. Om du bara lugnar ner dig lite så. Sätt dig om du vill.”
Liam försökte le. Han försökte verkligen.
”Jag kanske kan skriva åt dig.. Det är ju inte ett jättelångt namn men.. och hur många Andy finns det ens på skolan? En skulle jag gissa på. Jag behöver verkligen..” 
”Sådär. Varsågod.”
Liam ryckte papperet ur handen på henne och ögnade sedan snabbt igenom det. Därefter skyndade han iväg mot trappen.

Andy småjoggade nedför trappen och försökte sedan få fram nyckeln ur fickan, det fanns väldigt många nackdelar med stuprör men uppenbarligen hade även han sin fåfänga sida, samtidigt som han rundade hörnet mot skåpkorridoren.
Det var hälften chock och hälften rädsla som sköljde över honom i samma stund som någon eller något högg tag i hans arm. Med ett flämt vände han sig om och hann lagomt se ett par gröna ögon innan dess ägare hade slitit upp förrådsdörren, dragit in Andy och smällt igen dörren – allt inom loppet av en sekund.
”Vad gör du?!” flämtade han till igen när han plötsligt befann sig i det alldeles mörka utrymmet.
”Jag..” Något skramlade till innan ett dunkelt ljus spred ut sig i förrådet som egentligen var mer utav en skrubb.
Dom såg på varandra utan att Liam sa någonting. Utan att Andy frågade igen. Och sedan trycktes läpparna mot hans. Det skramlade till igen när någonting från hyllan bakom Andy ramlade på golvet men han kunde inte bry sig mindre. Armarna lindades hårt om Liam för att kunna dra honom mot sig och han kunde känna ivriga läppar leta sig över hans hals, upp till käklinjen innan dom var tillbaks mot hans läppar.
Medans Andys händer letade sig upp till Liams hår greppade den blonde hans rumpa, lyfte, och i nästa stund slog Andy benen om hans höfter.

Det ljusa skrattet som lämnade Andys läppar efter att dom rivit ner ännu mer i skrubben, möjligtvis för att Liam tryckt in honom mot en utav hyllorna, fick honom själv att skratta till och därmed också chansen till att ta ett lite djupare andetag. Händerna letade sig in under tröjan för att kunna smeka över emopojkens rygg samtidigt som höfterna trycktes alltmer mot varandra.
”Liam..” het andedräkt slog mot hans hals och fingrarna greppade tag allt hårdare om hans hår. ”Vi måste.. slut-ha.”
Andys hesa ord fick Liam att kvida till mot den slanka halsen innan han hårt bet sig i läppen. ”Måste vi..?”
Han släppte motvilligt ner Andy som också verkade motvillig när han tryckte en sista hård kyss mot Liams hals.
Dom såg på varandra med glansiga ögon innan Liam lutade sin panna mot den andres. ”Förlåt.. jag ser dig inte alls så.. som en..”
Andy nickade långsamt. ”Jag vet.. jag vet att du inte gör det.” Han lät händerna glida ner över Liams rumpa innan han istället hakade fast fingrarna i jeanshällorna. ”Men det är så du får mig att känna ibland..”
Liam såg ner och mötte hans blick. Det kändes som att någon vred om hans hjärta, långsamt och smärtsamt. Och det var helt hans eget fel. Det var han själv som hade fått det där odjuret att kläckas och som hade släppts lös inuti hans kropp; fri att göra precis vad den ville.
”Förlåt”, mumlade han igen. ”Jag skulle vilja.. om jag hade kunnat så hade jag gjort allt det här annorlunda.. du vet.. men jag tror inte att jag.. jag kan inte det.” Han rörde vid Andys hår men lät sedan handen falla. ”Men jag har aldrig tyckt om någon på det här sättet, inte som jag tycker om dig.. du fattar inte hur mycket du betyder.. det är inget jag bara.. det är ingen lek för mig, jag lovar Andy..”
Andy lutade huvudet mot hans axel och det kändes som att han nickade.
 
kapitel 50 och allt; vad tycker ni om karaktärerna? vilken är er favorit? vad har ni för tankar om dom andra? 

I hate (almost) everything about you - del 49

”Han kan väl hänga med?” frågade Jake. ”Seriöst, så mycket som du hänger med honom hemma är det inte mer än rättvist att jag också får hänga lite med er, som bästa kompis liksom”, flinade han.
”Vill du hänga med Andy..?”
”Varför inte? Jag har aldrig hatat på honom lika mycket som du, och ja jag vill gärna ha sällskap till hallen och du lär väl inte följa med efter att du lovat din loverboy att ni skulle ses efter skolan?”
Liam himlade med ögonen men kunde inte låta bli att flina. Trots allt kändes det skönt att Jake fått reda på det, annars hade han väl förmodligen fortfarande gått runt och funderat på hur han skulle säga det.
”Jag kan väl höra men jag vet inte ens om han tycker det skulle vara särskilt kul, han skejtar ju inte.”
”Äh fråga.”
Han bet sig i läppen och drog loss några grässtrån där han satt nedanför fönstret. Bästa platsen när solen väl bestämde sig för att titta fram. ”Jag vet inte.. det kanske är andra där som..”, började han och drog av stråna på mitten och sedan en gång till. Ibland, hur mycket han än försökte ignorera tanken, kändes det som att han själv borde avsluta allting innan han sårade Andy mer än nödvändigt. Igen. Det var den själviska sidan som ville ignorera, den själviska sidan som ville ha kvar Andy så länge det gick. Tills den andre skulle inse att Liam inte var tillräckligt bra. Patetiska fega jävel.
”Vilka då? Hur ofta var vi där i ettan? Varenda dag i princip, hur många gånger har Pontus eller Robin ,eller vem som helst ifrån skolan egentligen, satt sin fot där? Aldrig.”
Det hade han i och för sig rätt i. Skejthallen hade alltid varit populärast bland elever på norra sidan, kanske för att den låg där, och då oftast äldre eller yngre än dom själva. Det var länge sedan dom varit där och det skulle vara kul. Kanske till och med roligare om Andy ville följa med; dom hade ju knappt gjort någonting tillsammans utanför deras respektive hus. Och han visste precis vems fel det var. Men skejthallen var ganska riskfri.
”Jag skickar väl ett sms då”, sa han med en axelryckning men innan han tog upp mobilen var det en cigg som togs upp och placerades mellan läpparna. Innan han hunnit tänt den hade Jake dock ryckt åt sig den.
”Vad fan gör du?” Han höjde på ögonbrynen när Jake precis satte den mellan sina egna läppar.
”Tänd.”
”Va..?” Liam såg förvirrat på honom. ”Vad håller du på med? Ge hit den.”
”Om jag röker säg.. vad tredje cigg åt dig så kanske vi förlänger din livslängd med åtminstone ett år. Du får ju gärna låta bli att tända den så att jag bara kan kasta den sen, eftersom jag till skillnad från vissa andra inte vill öka mitt rökande, men om det känns bättre så tänd på.”
”Du är fan sjuk.” Han skakade flinande på huvudet innan han sträckte ut benen framför sig och tog upp mobilen istället.

[13:45 nytt meddelande- Liam] Skulle du vilja ändra vår plan för eftermiddagen och följa med till skejthallen istället? Annars kan vi skita i det ;)

Han läste förvånat sms:et en gång till. Han hade inte vetat om att Liam pysslade med sådant men det var egentligen inte det som var det mest förvånande utan att han faktiskt föreslog att dom skulle göra något som innebar att dom skulle vara på ett offentligt ställe. Men det skulle vara kul att få se någonting mer ur Liams värld så det fanns ingen anledning att säga nej.

[14:20 sänt meddelande] Absolut! (: Det låter kul. Så länge du inte tvingar mig att ställa mig på någonting på hjul haha.

[14:27 nytt meddelande- Liam] nice, jag har redan slutat så skulle vi kunna ses där? jag kan skicka adressen, det är samma linje hela vägen. (Kanske låter dig sitta istället hehe)
[14:27 nytt meddelande- Liam] Och ja, Jake är med också.

Om det första förvånat honom så var det ingenting emot det sista sms:et. Jake? Nog för att Jake visste om dom men han hade inte direkt väntat sig att Liam skulle vilja att dom umgicks alla tre. Det kändes så långt ifrån Liam det bara gick, fast å andra sidan hade kanske Liam inte trott att Andy skulle vilja göra något sådant – umgås med Jake alltså. Men när han tänkte efter det lät det inte jättehemskt. Han hade ju till och med varit hemma hos den brunhårige, Jake hade frågat hur det var med Andy i skolan och.. Okej det kändes inte hemskt men han kunde inte förneka att han ändå blev något nervös. Det var dock inte ett alternativ att säga nej nu.

[14:32 sänt meddelande] Okej visst det blir jättebra, skicka adressen så kommer jag dit när jag slutat, vi får förmodligen gå tidigare men annars senast 3. Ses :)

Andy såg sig förvirrat omkring efter att ha dragit upp den tunga porten. Först hade han tvekat till att ens göra det då hela stället såg ytterst skumt ut från utsidan. Inte ens en skylt som talade om att det skulle vara en skejthall.
”Tjena.” En kille i 25årsåldern med ett flertal brädor i händerna nickade mot Andy i förbifarten och först efter det såg han sig själv omkring. Det var stort där inne, flera olika ramper, två klätterväggar längre bort, några nedsuttna soffor i ett hörn och nästan svindlande högt i tak. Han skulle precis till att ta upp mobilen för att ringa och höra vart Liam befann sig någonstans då han fick syn både honom och Jake i andra sidan lokalen. Jakes skratt hördes enda bort till honom.
”Men tja!” Liam kom precis nedsvischande och hoppade smidigt av skateboarden innan han kom fram till Andy. ”Jag försökte ha koll på när du skulle komma in.”
”Jag hörde er”, sa han leende med en axelryckning. ”Och hej.”
Läpparna snuddade snabbt vid hans.
”Så..” Han hade inte väntat sig det. Inte nu. Inte här. ”.. jag visste inte att du gjorde sånt här.”
Liam ryckte på axlarna med ett leende. ”Jag höll på mer i ettan, jag är inget proffs utan det är mest bara en kul grej.”
”Vad är det jag hör? Erkänner du att du inte är proffs på något? Du som skulle kunna få för dig att hävda att du är proffs på konståkning.” Jake bromsade in alldeles vid kanten på rampen med ett flin innan han vände sig om.  ”Tjena Andy.”
Han gav honom ett litet leende. ”Hej, jag visste inte ens att det här stället fanns.”
”Nej det ligger ju lite bakom allt så det är inte många som har koll på det.” Jake drog brädan fram och tillbaks med foten innan han kastade en blick över axeln. ”Du ska inte hyra en och testa?”
”Jag har lovat att han slipper”, flinade Liam. ”Vill du ha något att dricka?” Han nickade mot något som verkade föreställa en liten kiosk och det var ditåt dom började gå.
”Känns det.. konstigt för dig?” undrade Andy efter att Liam betalat deras colaflaskor. ”Jag menar, att du är med Jake och så kommer jag hit och sådär.”
”Det var ju jag som frågade”, log Liam svagt. ”Men nej det gör det inte, det är väl egentligen det normala, att ens.. alltså att du borde träffa mina polare och jag dina. Det är ju inte alla som har oturen att träffa någon som mig där allt blir mycket mer.. komplicerat. För att personen är patetiskt feg..”
Han hade inte väntat sig ett så långt och ärligt svar. Inte för att han trodde att Liam gick runt och ljög för honom, men han höll ofta inne med så mycket. Han kanske inte trodde att det syntes eller hördes; men det gjorde det. Andy rörde snabbt vid hans hand innan han istället skruvade av korken på sin flaska.
”Du är inte patetisk. Jag är glad att du.. ville göra det här”, log han och menade det verkligen. Han själv var nervös över hela grejen men samtidigt kändes det väldigt bra. Det var sådant här som borde göra det lite enklare att bortse från vad som inträffade i skolan ibland. Liam ville ju.
”Jag är glad att du kom hit också. Även om vi kanske borde ha hittat på något du är mer intresserad av”, log han snett och tog ett steg närmare Andy när en kille på kanske fjorton år åkte förbi på inlines.
”Jag är ju intresserad av dig.” Deras blickar möttes hastigt och för en gångs skull kunde Andy inte säga helt säkert att det var han själv som blev mest förlägen.

”Kollar du in mig då?” frågade Liam retsamt efter att Andy tagit plats uppe på en utav dom två plattformarna där han lät benen vila mot rampen.
”Alltid”, svarade han med ett snett leende och ställde ifrån flaskan bredvid sig.
Dom var förvånansvärt duktiga båda två fast Liam var nog snäppet bättre – men det kunde kanske bero på att han inte var helt opartisk när det kom till bedömningen av dom häftiga svängarna, hoppen och slirandet som han varje gång trodde skulle leda till att någon skulle slå i huvudet i betonggolvet bredvid.
”Jag borde väl ha fått en sån där poängskylt jag kunde hålla upp”, flinade han.
”Använd händerna!” ropade Liam roat tillbaks. Sekunden senare for Jake högre upp på rampen är tidigare gånger och damp plötsligt ner bredvid Andy.
”Hur många poäng skulle jag ha fått?” frågade han lite andfått och knyckte till med huvudet för att få håret ur ögonen.
Andy skrattade till och såg hastigt in i rådjursögonen.  ”Beror på, är du lika dålig förlorare som Liam?”
”Inte i närheten. Kan någon vara det?”
”Då hade du fått en nia då, för att hålla han där på gott humör”, skämtade han och nickade ner mot Liam.
Jake la brädan bredvid sig innan han lutade sig något bakåt med stöd av armarna. ”Så.. ni två alltså”, han höjde retsamt på ögonbrynen och fick självklart Andys kinder att reagera. ”Haha nej sorry, men jag tror du är bra för honom.”
Andy såg mot honom innan fingrarna drog till luggen. ”Kanske det. Eller, jag ställer till en del problem genom att vara jag också så..” Blicken for hastigt iväg till Liam innan den fästes på skona istället. Det var kanske inte det ultimata att kasta ur sig sådant till Jake som han faktiskt inte kände alls men som var något utav Liams bästa kompis. Han ville inte att Liam skulle få höra ´fan vad gnällig han är ändå Andy, säkert att det var så smart att börja umgås med honom igen?´ ”Alltså..”
”Romeo och Julia hade också en hel del problem men se hur det gick för do..” Jake tystnade och rynkade pannan något. ”Fan dom dog va?”
Andy kunde inte hålla tillbaks ett skratt. ”Jo dom gjorde ju det. Tragiskt romantiskt på något sätt ändå men.. det kanske inte var dit du ville komma?”
Jake drog en hand genom håret, vilket han lagt märke till att det alltid såg sådär fräscht slitet ut på något sätt, som när man badat i saltvatten, innan han roat skakade på huvudet. ”Nej inte direkt. Vi släpper det.”
”Jag uppskattar försöket till uppmuntringen dock”, svarade han roat.
”Det där var mesigt!”
”Men käften!” ropade Liam tillbaks åt Jake innan han, förmodligen det sista han ville göra i det läget, snubblade till med ena foten och landade på knäna i rampen.

Liam svor högt till innan han kastade en blick upp mot Jake och Andy. Den sistnämnda försökte åtminstone hålla tillbaks flinet – mer än vad Jake gjorde. Men likväl kunde han inte låta bli att tycka Andy var fruktansvärt söt när han gjorde det. Fan hur långt hade det här gått egentligen? Han tyckte om att vara.. kär. Men vad skulle komma härnäst? Att han tyckte det var sött om han vaknade bredvid Andy och upptäckte att killen dreglat ner kudden?
”Du kanske behöver vila lite”, föreslog Jake retsamt när han kommit ner på skateboarden. ”Innan du får för dig att bli svartsjuk för att jag tagit beslag på din boyfriend där uppe.”
”Man kan inte ta beslag på honom, han är ingen sak”, suckade han fastän han mycket väl visste att Jake skämtat. Han ville bara inte kommentera svartsjuke-kommentaren. Inte för att det hade hänt men ändå. Vad skulle hända när Andy insåg att det fanns andra mycket bättre killar?
”Okej men han är snygg. Gud vad skönt det känns att få säga det utan att få mördarblicken av di.. hallå varför får jag inte säga det nu då?” utbrast den brunhårige och kastade sedan en blick upp mot Andy.
”Var tyst bara”, flinade Liam innan han tog sig upp till Andy.
”Vad var det där om? Det är väldigt frustrerande att se att några pratar om en utan att höra vet du..”
”Okej Jake sa att du var snygg.”
Andys ögonbryn höjdes en bra bit. Det var.. inte vad han hade väntat sig att dom sagt. ”Sa han det?”
”Det är inte första gången. Men..” Liam såg sig hastigt omkring innan han plötsligt kom närmare och än en gång snuddade läpparna vid hans. ”Det stämmer oerhört bra.”
Den svarthårige flinade generat till och kort därefter hade luggen dragits ner för ögonen.
”Hey, dölj dom inte..” Han struntade i att Jake säkert stod där nere på rampen och flinade över hur cheesy dom såg ut och strök undan Andys lugg så att åtminstone ena ögat syntes.
”Hur gick det med knäna..?” frågade han och plötsligt fanns det en väldigt road glimt i det kajalinramade ögat. ”Fast det är sant; du sa att du inte var proffs.”
”Jag tror jag tar tillbaks det där med att du inte behöver åka, faktiskt; vi behöver inte ens gå iväg och hyra en bräda åt dig, du kan ta den här på en gång.”  
”Jag hade gärna velat men.. med tanke på dig är det nog bäst att låta bli”, log Andy oskyldigt. ”Jag kan liksom nästan garantera att jag kommer ramla, och med min senaste tur kan det mycket väl innebära blod.” Han såg på Liam med låtsat medlidande och hoppades samtidigt att det inte var att gå för långt. En fobi var en fobi – det om något visste Andy med sin fåniga mörkrädsla. Liam brukade dock kunna ta det mesta.
”Har det här blivit någon ´mobba Liam-eftermiddag´ eller?” Han skakade roat på huvudet innan han reste sig upp. ”Kom igen nu, ett åk?”

”Ses i imorgon”, Liam stängde dörren till Jakes bil och såg sedan mot Andy. ”Jag har lovat morsan att laga middag tills hon kommer hem, men du kan väl äta hos oss?”
”Jaa.. det kan jag väl”, log han och bytte riktning mot Liams gård istället. ”Vad har du planerat för gourmetmiddag idag då?”
”Jag skulle aldrig ha berättat det där för dig. Jag var desperat! Vad skulle jag säga, att jag stuckit ner till stan och köpt maten?”
Det var under perioden han varit tillsammans med Emma som dom hade bestämt sig för att ha någon slags parmiddag med två andra kompisar och av någon korkad anledning hade Liam erbjudit sig att fixa maten, inte ens Emma hade han låtit vara närvarande. Det som sett så himla bra ut på receptet hade dock inte blivit lika bra i praktiken och det hade slutat med att Liam fått kasta sig på tunnelbanan och köpt någon dyr jävla fisk i saluhallen, en lika dyr färdig kryddblandning och till sist fått muta en kock på sushirestaurangen att tillaga den åt honom (hur tänkte han ens när han gick in på en sushirestaurang? Dom var ju proffs på rå fisk – inte att tillaga den.) och fått betala ytterligare en hundring. Åtminstone hade alla tyckt att det var supergott och att Liam borde satsa på att bli kock. Han hade fortfarande inte avslöjat den hemligheten. Förutom för Andy då.
”Nejdå, det var gulligt”, flinade Andy och stannade till på trappan där han sträckte sig upp mot Liam samtidigt som armarna lindades runt hans midja.
”Jätte.” Liam la handen vid Andys nacke innan han långsamt mötte hans läppar.

Han hörde inte bilen förrän den körde in på gården och först då drog han sig hastigt ifrån Andys läppar, vände blixtsnabbt blicken mot uppfarten och såg precis sin mamma öppna bildörren. Den svarthårige såg lika snabbt upp på honom med nästan skrämd blick.
”Jag.. ska jag stanna?” frågade han tyst och Liam skakade på huvudet.
”Nej det är lugnt. Hon kanske int.. tja.”
”Hej killar.” Cathy log men oavsett hur mycket hon försökte dölja det så gick det inte att missa det förvånade i både blick och tonfall. Kanske inte bara förvåning ens. Såg hon inte jättespänd ut plötsligt? Förtvivlad?
”Jag kom på att jag måste fixa en sak, hejdå Liam, hejdå Cathy.”
När Andy försvann därifrån insåg han att inte hade andats ordentligt sedan hans mamma sagt hej.  
Han sparkade av sig skorna i hallen och väntade på att det skulle komma. En utskällning?  ´Vad höll ni på med?!´ Den där besvikelsen han föreställt sig?  ´Så du tycker om killar..? Jaha, jo det finns ju adoption.´ Eller det allra värsta tänkbara? Tystnad. Det hade han hört om; sådana som blev totalt ignorerade av sin pappa eller mamma efter att dom kommit ut, att föräldern låtsades som att man inte fanns.
”Jag fick sluta lite tidigare så jag fixar maten”, sa hans mamma och såg hastigt på honom med ett lika hastigt leende.
”Du såg det eller hur?”
Cathy stannade till alldeles i dörröppningen till köket och vände sig om mot Liam.
”Ja men du såg det väl? Att vi.. du såg att vi kysstes.”
Hon vände sig om helt och nickade. ”Jaa.. jag var inte sä..”
”Men du tänkte bara låtsas som att du sett i syne? För att det omöjligt skulle kunna vara så, för att du skulle känna dig misslyckad som morsa då eller hur? Att du fått en son som.. skit samma.” Han bet ihop så hårt att huvudvärken redan hotade och tog sedan trappan två steg i taget.
”Liam!”

Han hade lagomt hunnit smälla igen dörren när det knackade på den.
”Liam, kan jag komma in? Gubbe..”
”Lägg av!”
Dörren öppnades och Cathy tog några försiktiga steg in. ”Liam.. varför säger du sånt där? Det skulle jag väl aldrig någonsin..”
”Jag tycker om honom, på det sättet. Jag har hånglat med killar, jag har haft sex med en kille här inne för flera år sedan, Adam hette han. Jag skulle kunna vara med en tjej men lika väl med en kille.” Han såg nästan provocerande på henne, undrade om det ens varit tillräckligt med det han sagt. Det lät förmodligen som att han ville göra henne upprörd.
”Okej”, nickade Cathy, förmodligen orolig över att göra honom ännu mer upprörd. ”Så han som du är kär i är alltså Andy?” log hon.
Det kunde inte vara så här enkelt. Hon kunde inte stå där och le och.. tycka det var okej? Skulle hon inte ens gråta? Liam bet ihop ännu mer där han satt på sängen.
”Ja, besviken över att det inte är en hon va?”
Hon kom fram till hans säng och satte sig försiktigt bredvid. ”Är du besviken över det? Att du tycker om en kille?”
”Va?” sa han förvirrat och fortsatte sedan med ett mer bestämt tonfall. ”Nej.” Han skulle inte byta bort känslorna för Andy mot någon tjej i hela världen.
”Varför skulle jag då vara det? Jag är glad så länge du är det, om det då är en tjej eller en kille som gör dig lycklig så gör väl det detsamma.”
Han bet långsamt tag i piercingen utan att se på henne. ”Vadå så du menar att.. det gör inte dig någonting att jag är bisexuell? Du blir inte äcklad eller besviken eller..  du vill väl ha barnbarn.” Den utmanande tonen var tillbaks i slutet och han såg upp på henne.
”Men gubb.. Liam.” Hon började att lägga armen om honom men fick den snabbt bortskakad. ”Jag bryr mig väl först och främst över mitt eget barn, och självklart är det okej för mig att du är bisexuell, vad skulle jag annars vara för hemsk mamma? Har du verkligen.. har du trott att jag skulle säga så?”
Han ryckte på axlarna. Hon visste. Efter alla år.
”Kanske. Nej jag vet inte. Jag.. jag kunde ju inte veta helt säkert eller hur?”
Cathy såg på honom med en blick som högg till honom i bröstet. Den såg så fruktansvärt sårad ut.
”Men du skulle inte ha behövt oroa dig för något sådant. Älsklingen.. det är klart att du kan berätta vad som helst för mig. Särskilt sådant” När hon inte fick något svar fortsatte hon. ”Har ni.. är han din pojkvän eller är det väldigt nytt?” Hennes leende var så ursäktande att han fick dåligt samvete fastän han inte ens tänkt fräsa till. Att hon frågade något sådant var ju tusen gånger bättre än vad han hade föreställt sig. Hon visste nu.
”Nej alltså.. några veckor, men han är väl inte.. vi har inte bestämt någonting om vad vi är så jag antar att.. jag vet inte.”
”Det är inte alltid så lätt, men vad mysigt..” Hon kramade om hans axel med handen. ”Jag är glad för er skull.”
Liam såg tveksamt upp på henne igen, vågade fortfarande inte riktigt inse att det varit så här enkelt, kanske var hon bara i chock?
”Du har aldrig.. misstänkt något?”
Hon skakade på huvudet. ”Nej du har ju aldrig riktigt pratar om vare sig killar eller tjejer med mig. Förutom Emma som jag fick träff.. Jake och du har väl inte-..”
Flinet letade sig fram över hans läppar när hon såg så förvånad ut och han skakade snabbt på huvudet. ”Nej han har alltid varit min kompis bara.”
”Det är väl nästan tur, jag vet inte vad det skulle bli med er om ni umgicks ännu mer”, skämtade hans mamma men såg sedan allvarligare ut igen. ”Liam du vet väl att du kan prata med mig om saker? Att jag vill att du ska göra det?” Hon strök en hårslinga bakom örat på samma sätt som Liam så ofta strök handen genom sitt eget hår. ”Även om jag kanske inte är hemma jättemycket så.. det är ändå sådant man ska kunna berätta för sin mamma.”
Liam bet tag i läppen och insåg mer och mer att det här inte bara betydde att han själv kände sig lättad efter att ha berättat. Hans mamma kände precis motsatsen.
”Men.. jag trodde ju inte att du skulle kasta ut mig eller något”, sa han i ett försök att lindra det han sagt tidigare. Det som han nu förstod hade sårat hans mamma. Hon som faktiskt varit den som alltid funnits där; bara att han kanske inte alltid hade tagit det till sig; inte tillåtit henne tillräckligt nära.
Cathy nickade och kramade om hans knä. ”Du vet att du är det allra viktigaste jag har, det allra bästa.”
Liam log svagt tillbaks och nickade. Han förtjänade inte att kallas för någons bästa.

”Du kan inte säga något till Magda, hon vet inte att vi.. säg inget bara okej?”
”Självklart inte. Men du..” leendet var tillbaks på hennes läppar men Liam stönade bara till.
”Nej sluta, jag tänker inte sitta och berätta för dig hur himla mysigt det är att vara kär och bla bla. Du vet mycket väl vem Andy är så du behöver inte ens fråga om honom.” Dock kunde han ju inte helt hålla tillbaks sitt eget leende.

I hate (almost) everything about you - del 48

Andy hejdade sig med handen på handtaget till Liams dörr. Han kände igen melodin som lågt letade sig ut genom den smala springan. Han hade hört den när Liam tyst nynnat då han trott att Andy sovit men han i hemlighet legat och lyssnat på den andres andetag och bara njutit av värmen från hans kropp. Det kändes som att han tjuvlyssnade på något väldigt privat, ändå kunde han inte knacka på en gång utan stod kvar och lyssnade. Bara en liten stund till. Bara för att han tyckte om melodin men var ganska så säker på att Liam inte skulle spela om den. Inte om det var någonting eget. Andras låtar gick bra men han spelade eller sjöng aldrig något eget fastän Andy visste inom sig att det skulle vara så mycket bättre.
”Kom in.” Gitarrklinkandet slutade i samma stund som Andys knackning.
”Hej”, log han och kunde inte förneka förtjusningen han kände då han såg Liam sitta på sängen, oförskämt snygg och med den svarta gitarren i knäet. Liam var allt han var svag för om man bara begränsade sig till ytligheter som utseende, gitarrspelande och stilen överlag. 
 ”Spelar du?” frågade han oskyldigt, som att han inte alls hört något.
”Lite grann, ingen särskilt.” Blicken mot skrivblocket på sängbordet hade varit hastig och ganska diskret men Andy uppfattade den och tog tillfället i akt.
”Kan jag inte få höra något? Det du skriver..?”
Han satte sig ner bredvid och drog upp benen i skräddarställning.
”Nej.” Liam drog fingrarna över strängarna innan han såg upp på Andy igen. ”Vill du lära dig?”
”Att spela?” frågade han förvånat och fick ett flin tillbaks. Såklart, vad skulle han annars ha menat?

”Skitbra ju! Du är en naturbegåvning.”
Andy skrattade och lät fingrarna glida över Liams innan han återgick till strängarna. ”Naturbegåvning på att spela lilla snigel? Woho.”
Det hesare skrattet gjorde hans eget sällskap innan ett par läppar placerades i hans nacke. Hade han vetat att det skulle vara så här mysigt att lära sig spela gitarr hade han frågat för länge sedan.
”Kan du inte spela den där låten? Det är en egen eller hur?” Liam höjde frågande ett ögonbryn mot honom så han fortsatte med ännu en bekännelse. ”Jag hörde. Innan jag kom in. Men jag har hört förut också, den du nynnar på.”
”Åh den. Gillar du det?”
”Det lilla jag hört ja. Jättemycket. Har den en text?”
”Bara ett mittenparti hittills skulle man kunna säga, men jag har inspiration till den så.. det behöver bara komma ut rätt.”  Dom gröna ögonen sökte hans, nästan som att dom ville säga någonting men inte riktigt vågade. Dom hade nästan glittrat till efter att orden uttalats. ´Ja, jättemycket.´
”Varför kan jag inte få höra då..? Du kan sjunga? Eller bara läsa? Jag vet att det är jättebra.” Andy såg på honom med bedjande blick men fick återigen en huvudskakning från Liam.
”Det vet du inte alls. Men okej..” Han flyttade in sig en aning på sängen och lutade ryggen mot väggen. ”Jag kommer inte visa någon text men du kan få höra en gammal låt, den är rätt simpel men..” Han ryckte på axlarna innan en ny melodi spred sig i rummet, sände ut fina toner som letade sig in i Andys öron och värmde hela kroppen. Nästan lika mycket som det gjorde utav att titta på Liam som löst bitit tag i piercingen och sänkt blicken så att ögonfransarna vilade mot den tunna huden. Han tyckte om att se honom koncentrerad och avslappnad på samma gång. Det såg så naturligt och självklart ut.
”Och det där var en helt egen låt?” frågade han till sist när Liams fingrar slutat spela.

”Jaa.” För honom var det en stor grej. För honom var det nervöst på den graden till att han blev illamående. Musiken betydde så otroligt mycket och.. om någon inte tyckte att den dög så visste han att det skulle sätta sig i huvudet på honom och han skulle inte längre ha musiken att vända sig till. Inte utan att påminnas om att han inte dög och då skulle hela grejen förlora sitt syfte, nöje och hjälpen det gav.
”Det är ju hur bra som helst”, sa Andy häpet. ”Jag älskar det! Det är precis på gränsen mellan det hårda och mjuka, och när du.. där i mitten när det precis tippar över till det desperata och det bara.. kan jag inte få höra igen?”
Liam kände hur ett förvirrat leende spred sig över läpparna. Svagt men väldigt, väldigt äkta.
”Jag behöver inget smicker, faktiskt så hatar jag när folk säger saker sånt dom tror att man vill höra.” Han flinade för att dölja rädslan inombords.
”Tror du det? Att jag sitter här och ljuger för dig för att vara snäll? Jag vill ju ändå tro att du under all tid har lärt dig att jag i alla fall inte är typen som ljuger?” Han höjde ett ögonbryn och när Liam ursäktande ryckte på axlarna fortsatte han. ”Jag menade det jag sa. Och jag vill väldigt, väldigt gärna höra texten till den..” Dom blåa ögonen letade sig upp till hans gröna och det var nästan så att.. kanske..

”Det där du sa.. att du menade vad du sa om musiken”, började Liam lågt och strök en hand över det svarta håret. Huvudet kändes skönt tungt mot hans bröst och han ville egentligen bara ligga tyst och känna och lyssna och röra.
”Mm?”
”Du vet väl att jag menade det jag sa förut också? Att jag är.. ledsen över allt.” Han slöt ögonen en stund och kände sedan hur Andy vred på sig. När känslan av att någon såg på honom blev för stark öppnade han långsamt ögonen igen.
”Jag vet.”
Egentligen hade han ju försäkrat honom om det redan den där kvällen när han uttalade det lilla ordet. Läpparna mot hans hade förtydligat det ännu mer. Ändå kunde han inte bara släppa det helt och hållet. Det var inte som att allt var ogjort för att Andy på sätt och vis hade godtagit hans förlåt.
”Har du.. någon gång mått dåligt över det?” frågade Andy tyst. ”Eller lyckades du lura dig själv under all den här tiden?”
Han skakade på huvudet. Nickade sedan. Visste inte riktigt vad som passade bäst. ”Jag har mått svindåligt. Ibland. Det har liksom varit i perioder. I sjuan var det nästan värst.” Och det var också då han hade varit som elakast. ”Jag var så jävla arg på dig för att du inte fanns där och det fick mig att.. jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville passa in med dom andra, jag ville göra det värsta och farligaste som fanns bara för att.. för att få någon chans att slippa tänka. Och den jag tog ut allt på var dig.” När det inte hade handlat om att snatta, att klottra, att vara uppkäftig mot äldre killar och att skolka. När dom hade varit i skolan och det inte fanns något att ta till så hade det varit Andy som fått tagit smällarna. Hemma hade det varit Cathy. Desperationen över att få honom tillbaka som kompis hade mer och mer övergått till det där påhittade hatet. För att det varit det enda sättet att få bort skamkänslorna. Och till sist hade han intalat sig det så länge att han trodde på det fullt ut. Han trodde att han inte behövde Andy och att han aldrig ens skulle vilja behöva honom. Han hade nästan skrattat åt tanken på att dom varit kompisar, på att han någonsin tyckt om honom. Den där jävla stoltheten. Precis allt hade varit störande med Andy. Han var mesig, ful, emo, plugghäst, mammas pojke, irriterande, kaxig, någon han tvingades spendera ett flertal kvällar och eftermiddagar med och samtidigt låtsas som att han inte hade något emot när deras mammor var i närheten.

”Jag var inte helt oskyldig själv heller”, sa den svarthårige efter en stund. ”Jag hade inte kommit över det i sjuan, jag saknade dig så att det gjorde ont. Varenda jävla dag. Och det var det som jag hatade, jag hatade inte dig. Bara mina egna svagheter.” Han bet sig i läppen och såg hastigt in i Liams ögon igen innan han la tillbaks huvudet mot hans bröst.
”Så du..”
”Jo jag började tycka illa om dig. Jag har aldrig hatat dig men det var väl typ i åttan som jag lyckades skjuta undan den där sorgen och istället.. du var hemsk. Jag tyckte att du var så fruktansvärt jävla elak och dryg och..” Efter att orden lämnat hans läppar knep han ihop ögonen och oroade sig över att Liam skulle stelna till, att han skulle knuffa undan honom och ångra att han gått in på det här ämnet igen. Men det gjorde han inte. Och dom behövde gå in på det här ämnet igen; dom behövde få prata om det. Åtminstone behövde Andy få göra det.
”Men jag vet att jag betedde mig väldigt illa mot dig också, även om det ju var ditt fel att det blev så överhuvudtaget så vet jag att det inte var okej. Jag skyller inte allt på dig Liam.. jag provocerade dig ju till det ibland, jag vet det.” Andy hade inte alltid varit tyst och ignorerat. Men ibland hade det kanske varit det som triggat igång Liam som mest också; när han faktiskt bara gett honom en blick och inte gjort sig besväret med att ens säga något.
Han kände hur Liam skakade på huvudet. ”Sluta. Du hade all rätt till att.. alltså du borde ha slagit ihjäl mig. Allt är mitt fel och det behöver vi inte ens försöka linda in. Jag..”
När Liams ord dog ut och det inte verkade komma några fler såg han långsamt upp. Den andres ansikte var sammanbitet, tänderna till synes hårt begravna i underläppen och när han till sist insåg att Andy såg på honom blinkade han snabbt till.
”Det är bara jobbigt”, kom det tyst och hest ut. ”Det är asjobbigt att tänka på att du.. jag vill inte att du ska ha mått dåligt..”

Han svalde hårt och när Andy sträckte upp en hand mot hans ansikte vred han hastigt undan det.
”Liam..”
”Sluta.”
Han svalde igen och reste sig upp till sittande och fick därmed Andy att nästan ramla av ifrån honom. Det blev för mycket. Han kunde inte..
”Förlåt, okej? Jag vet att jag var och är ett jävla as och..”
”Det är du inte alls, Liam.. det är klart att det är jobbigt att prata om men vi behö..”
”Jo det är jag! Du är den bästa jag någonsin haft och jag bara kastade bort dig och du borde inte vilja vara med mi..” Han drog handen genom håret och svalde än en gång hårt när rösten hotade med att svika. Det spelade ingen roll att Andy under vissa perioder varit taskig mot honom också, det hade aldrig varit på samma nivå och dessutom hade Andy haft all rätt till det. Vad kunde han möjligtvis se i honom nu som gjorde det möjligt att gå vidare från allt det som hänt tidigare? Som fortfarande hände? Det kunde knappast räcka med att dom skrattade väldigt mycket tillsammans, att det var mysigt att ligga alldeles nära varandra i sängen och att kyssarna fick dom båda att flämta. Det kunde inte vara hans utseende; han hade inte oceaner till ögon som emopojken hade, och dessutom var Andy inte så pass ytlig att han skulle bortse från år av sårande ord och handlingar för att han tyckte att Liam såg bra ut.
Det hade inte ens handlat, och handlade fortfarande inte, om bara Liam och Andy. Det handlade även om dom som Liam dragit med i det hela, dom som inte lämnade Andy ifred på grund av Liams jävla snackande redan första veckan på gymnasiet. Precis som det hade varit på högstadiet också.
Plötsligt greppade Andy ett hårt tag om hans arm och i nästa stund fann han sig själv i famnen på den svarthårige. Dom snabba andetagen hade inte gett med sig, han försökte ta sig loss och det var fortfarande alldeles för svårt att svälja.
”Andy sluta, det är inte meningen att du ska.. du borde inte ens vilja, fattar du inte hur jävla illa jag gjo..” Det blev allt mer osammanhängande och dom häftiga inandningarna försvårade det hela ännu mer. Han kunde inte ens ta sig loss.
”Liam!” Andy grep tag om hans hår och höll hans huvud alldeles nära sitt eget. ”Snälla lugna dig. Borde inte jag få avgöra själv om jag vill vara med dig? När du.. för mig betydde det hur mycket som helst att du ens..” Han andades ut intill Liams öra och verkade själv ha svårt att formulera sig. ”.. att du sa förlåt betyder hur mycket som helst för mig. Att det inte bara var något obetydligt för dig. Och ja du har sårat mig och jag har varit både förbannad och ledsen på dig, men jag har ju.. jag har sett dina fina sidor också, okej? Jag har sett dom ibland även när du själv velat dölja dom, och nu.. du är ju fortfarande den Liam jag tyckte så himla mycket om.”

Han kände hur Liam långsamt slappnade av i hans armar och det kändes skönt att för en gångs skull vara den lite starkare utav dom. Det här var inte enkelt för honom heller, inte det minsta, men samtidigt kändes det bra att få ha pratat om det.
”Jag har saknat dig.” Dom hesa orden kom fram som en viskning och Andy kunde inte hålla tillbaks det lilla leendet som letade sig fram över hans läppar.
”Jag har saknat dig med.”

”Är det en erotisk text?”
Va?”
Andy skrattade till. ”Men inte vet jag! Du ser ju så himla nervös ut.”
”Nej det är ingen erotisk text”, flinade han tillbaks men Andy såg hur hans fingrar darrade till över strängarna igen.
”Bara första versen?” föreslog han mjukt och la handen över hans. Han började inse att det här var en mycket större grej för Liam än han först trott. Han hade bara trott att han var motvillig av någon slags princip. Sådär envis som han alltid varit. Men han såg nästan rädd ut. När Liam hastigt bläddrat genom bladen i ett av skrivblocken hade han skymtat otaliga sidor med spretiga bokstäver i blyerts och bläck. Det fanns förmodligen mer utav Liam där än han någonsin skulle kunna föreställa sig. Han hade skrivit sedan sexan hade han berättat. Början till texter. Hela låtar. Många utan musik, ännu fler med tillhörande accord.
”Bara första versen”, nickade han och såg åtminstone en aning lättad ut.
Dom hade blivit liggande i sängen en bra stund efter det där samtalet och fastän det varit helt tyst hade man nästan kunnat höra båda deras tankar. Det var så mycket som hade hänt och det tog tid att ta sig igenom det, men kanske hade dom åtminstone kommit en bit på vägen nu. Det hade varit en riskfylld chansning av honom när han försiktigt än en gång frågade efter att få höra texten till den där första låten han skrivit men Liam hade förvånat honom med att nicka.
Han hade väldigt, väldigt gärna velat höra låten Liam nynnat på, den som han sett så glad ut över att Andy sagt att han gillat, trots att han hört så lite, och som av någon anledning verkade betyda ännu mer, men han var mer än jättenöjd över det här också. Det kändes lite som en för tidig julklapp.

Det klinkande ljudet fyllde än en gång rummet och fastän Andy helst hade velat sitta så nära det bara gick valde han att luta sig bakåt mot väggen för att ge Liam lite utrymme.
”And this is- nej jag..” Han la handen över strängarna och tystnade lika tvärt som han börjat. ”Det går inte.”
”Jo det gör det.” Han rörde lätt vid hans axel. ”Ta din tid, okej?”

”And this is where I lose myself when I keep running away from you.
And this is who I am when, when I don’t know myself anymore
And this is how it looks when I´m standing on the edge..”

Kanske hade Liam ändå haft någonstans att göra av sina tankar och känslor ibland, genom alla år. Kanske att det inte hade varit tillräckligt men någonstans inom sig kände Andy ett lugn; att Liam trots allt haft något. Han hade förstått tidigt att Liam inte mådde jättebra, även om han inte gått runt och ´sett emo ut´ så hade det inte varit något jättemysterium att förstå att all ilska, polisstationsbesöken, slagsmålen, dom olika kompisgängen, bråken med Cathy.. – att allt det berott på mer än bara någon slags kaxig attityd.

”And this is how I break apart when I finally hit the ground.
And this is how it hurts when I pretend I don´t feel any pain..
Breathe your life into me, I can feel yo..” Liam tystnade och när den vänstra näven knöts var Andy snabb med att lägga sin hand över den. Han visste inte vad han skulle säga.
Sättet han spelade på, den hesa, låga rösten som nästan mumlande sjungit fram texten, så osäkert och skört och blottande och samtidigt så starkt på något sätt.
”Jag visste att jag inte skulle ha..” Gitarren lades snabbt på sängen bredvid honom och Liam drog åt sig handen. ”Glöm att jag.. det där var länge sen och.. vad fan skulle du tjata för?!”

Emopojken skakade så snabbt på huvudet att det svarta rufset tycktes slita sig ur den tuperade frisyren.
”Va? Tror du att jag tyckte att.. Liam, du borde inte gömma dina texter om dom ens är hälften så bra som den där! Förstår du inte hur bra du är?” 
Va?
”Jag visste inte ens att du kunde sjunga, och texten.. det var perfekt. Fattar du inte det?” När leendet började sprida sig över Andys läppar började han väldigt långsamt inse att han nog faktiskt menade vad han sa. Och det var inget höjt ögonbryn där. Det var inget medlidsamt leende. Inget besvärat litet skratt följt utav ´Alltså.. den var ju.. okej!´
”Tycker du?” Han såg upp under den blonda luggen och bet tag i piercingen, glömde för en kort stund bort att dölja det där osäkra som var en svaghet och som han aldrig ville visa någon. Inte ens för Andy.
”Utan tvivel bland det bästa jag hört.”
”Heh..” Det blev något mellanting av ett kort, lättat skratt och en utandning.
”Jag älskade det. På riktigt.” Dom smala fingrarna flätade sig in med hans innan läpparna placerades alldeles vid hans mungipa. ”Och det var jättejättesexigt.”  
 
  Pontus.
[17:36 missat samtal]
Den gälla signalen och namnet som trätt fram på skärmen till telefonen som legat på sängen hade med ens brutit den fina stämningen. Direkt dragit tillbaks dom till den andra världen som det så ofta hände att dom lämnade när det bara var dom två.
”Jag ska ändå..” Andy vred bort blicken från den orörda mobilen och reste sig upp från sängen.
Liam la ifrån sig gitarren och kom snabbt upp på fötter han också innan armarna letade sig runt kroppen som han ville ha nära sig helst hela tiden.
”Kan du inte stanna?” mumlade han mot den andres öra.
”Jag måste fixa klart en läxa tills imorgon..”
En hastig puss placerades på hans kind innan den svarthårige drog sig ur hans grepp. Han ville inte att det skulle behöva bli såhär. Han ville inte att enkla telefonsamtal skulle kunna dra dom isär på det här sättet.
”Okej. Sov gott sen då.” Ett svagt leende besvarade hans egna innan Andy lämnade rummet och smärtan samtidigt tog plats i Liams bröst.

textraderna kommer ifrån red´s ´breathe into me´. 

I hate (almost) everything about you - del 47

(det här har jag väntat på länge att få skriva, och då menar jag inte pervdelen (som jag för övrigt kan slänga iväg en förvarning om ehe.)

Det kändes ännu lite dummare att han hade gått iväg när han såg hur Liam satt och tittade på sina händer och verkade vara i väldigt djupa tankar, även om leendet snabbt var på plats när han såg upp.
”Förl..”
”Äh lägg av”, sa han och tillade sedan lite retsammare. ”Alla kan drabbas av akut törst.”
”Och jag ser att du pausat filmen, spindlarna blev för mycket va?”
Det kändes skönt att det inte blivit någon dålig stämning trots allt. Även om deras händer höll sig i schack när han väl sjönk ner i soffan intill den blonde igen.
Dom såg klart filmen, -mer eller mindre beroende på hur man såg det; Andy hade mest lyssnat på den sista kvarten- och kollade sedan på något värdelöst mtv-program som åtminstone inte var lika läskigt innan Liam vände sig mot Andy.
”Vill du gå och lägga dig?”
”Det kan vi göra.. om inte du vill vara uppe längre? Jag blev helt utmattad av den där filmen”, erkände han med ett flin. Som att hemligheten att han varit vettskrämd inte redan blivit avslöjad.

Efter att dom kommit upp på hans rum började Liam plocka undan sådant som hamnat i sängen, allt möjligt ifrån kläder till gitarren, medans Andy gick iväg till badrummet för att borsta tänderna. Det var när han kom tillbaks som fötterna hejdade sig en aning på tröskeln då Liam precis drog av sig tröjan.
Varför blev han så himla nervös? För att det trots att han varit på Liams rum flera gånger kändes mycket mer annorlunda nu när han skulle sova där? För att han visste att han skulle få tillbringa hela natten liggandes bredvid den där skönheten och att han skulle få vakna upp tillsammans med honom imorgon? Andy hade aldrig vaknat upp tillsammans med någon annan än Lisette och Simon. Och det var inte alls samma sak. Han hade vaknat upp med Liam också.. men det hade varit när dom var barn och knappast i närheten av det här.
”Gud vad du skräms”, flinade Liam när han vände sig om och fick syn på honom. ”Innerst eller ytterst?” frågade han samtidigt som han knäppte upp jeansen och sparkade undan en huvtröja som låg slängd på golvet.
”Ja, va?” sa han dumt och tvingade bort blicken från Liams nedre kroppshalva. ”Det spelar ingen roll”, fortsatte han sedan snabbt. Dom var svarta med vinröd resår. 
”Då kan jag ligga ytterst, jag ska bara..” Han försvann iväg ut från sovrummet och det var först då Andy kom sig för att själv klä av sig. Kanske borde han ändå ha tagit med en t-shirt att sova i. Eller låna en av Liam. Men det kändes också töntigt; som att han skulle vara jätteblyg för Liam. Och det var han ju inte. Inte egentligen. Han hade känt Liam i massvis med år, även om det blivit en väldigt lång paus i det hela, men å andra sidan hade han aldrig tidigare haft den här slags relationen till honom. Han hade inte varit kär i honom.

Liam kunde inte låta bli att dra på munnen när han kom tillbaks till rummet och Andys huvud var det enda som syntes i sängen. Det förvånade honom att han inte dragit upp täcket över det också. När killen insåg att han kommit tillbaks drog han dock snabbt ner täcket något och la armarna utanpå.
”Det är kallt”, förklarade han med ett litet flin över dom röda läpparna. Som att det inte alls var den egentliga orsaken.
Efter ett knapptryck blev det alldeles svart i rummet men redan innan han hunnit krypa ner intill Andy hade ögonen börjat vänja sig tack vare gatlampan som kastade in ett svagt sken genom fönstret. Han hade sovit med många, både sådana han känt någorlunda och sådana han inte känt särskilt väl alls. För det mesta på någon fest. Och så med Emma såklart även om det inte varit särskilt regelbundet med tanke på hur mycket dom tjafsat och sovit på varsina håll. Ingenting utav det kändes dock i närheten av hur det var att lägga sig ner alldeles intill Andy, känna hur hans arm ströks mot hans innan han lagt sig tillrätta på sidan. Han hatade fortfarande den där känslan av att vara nervös men nu var det nästan okej.
”Förresten, vill du typ.. ha tänt eller något?” frågade han med ett höjt ögonbryn.
”Nej självklart inte. Jag är inte.. nej jag brukar inte ha någon himla nattlampa”, mumlade Andy och lät med ens väldigt generad. Det hade kanske varit onödigt att ställa en sådan fråga.

”Jag tycker inte om mörkret bara.” Han mindes att han hade sett Andy krama hårt om sin mjukishund.
”Varför sa du inte det?” Andys kinder hade varit alldeles våta och han hade blivit ledsen själv. Just för att den då brunhårige pojken varit det.

”Hänger du med hem?”
”Njae, jag ska med Nick och dom till glasskiosken.” Han hade inte ens sett Andy i ögonen, bara dragit på sig ryggsäcken. Som att han mest hoppades på att hans vän skulle fatta grejen och dra därifrån. Att han skulle göra det enkelt för Liam.
”Kan jag följa med då?” Han hade fortfarande sett så glad ut. Alltid med det snälla leendet. Dom blåa vänliga ögonen. Den rufsiga luggen som inte plattades på den tiden.
Han hade sneglat mot Nick och dom andra killarna innan han motvilligt sett tillbaks på Andy. ”Kan fråga..”
Han hade frågat, men inte särskilt engagerat och när Nick skakat på huvudet, sett mot Andy och sedan skrattat hade Liam försökt skratta med - för att dom kanske inte skulle vilja att han följde med annars. Och sedan hade han bara vänt sig om. Inte ens sagt något till Andy. Inte en blick. Inte ett ursäktande leende.

Andy sneglade mot Liam som blivit väldigt tyst. Han låg inte längre vänd mot honom utan på rygg. Men han sov inte – blicken var riktad mot taket.

”Vill du hitta på något?” han hade lett mot Andy som stod på trappen med handen på dörrhandtaget. Som att dom senaste månaderna inte hade inträffat, som att han själv inte alls sagt nej till Andy dom gånger han ringt eller plingat på; sagt att han inte kunde för att sedan lämna huset fem minuter senare och åka iväg till någon av dom nya kompisarna. Dom som det inte alls hade varit så kul att vara med efter ett tag. För att han hade saknat den brunhårige pojken. Andy som han kunnat vara både tuff och barnslig med.
Han hade väntat sig att Andy skulle vara kvar för att dom ju varit bästa kompisar och det slutade man väl inte vara? Det var så han hade resonerat. Han hade trott att Andy skulle väntat på honom.
”Nej det vill jag inte.” Andy hade inte haft det snälla leendet på läpparna. Och sedan hade dörren stängts.

Sedan hade allt bara spårat ur.


”Förlåt.”
Andy blinkade till då han trott att Liam faktiskt somnat ändå, att det kanske bara sett ut som att hans ögon varit öppna. Han var tyst en stund och försökte förstå vad han menade och efter ett tag kopplade han.
”Det gör inget, jag fattar ju att.. du var där med Johan och det var han som kom fram först, det var inte.. ditt fel.” Han hade ju faktiskt till och med varit snabb med att gå ut från Debaser, det hade inte varit särskilt farligt.
”Jag menade inte för det”, sa Liam lågt bredvid honom och lät plötsligt väldigt hes. ”Förlåt för.. allt.”
Andy blinkade till igen och såg försiktigt mot honom. Menade han.. ”För..”
”Allt. Att jag struntade i dig. Att jag.. bara lämnade dig och hur vidrigt jag, du vet.. behandlade dig efter det.” Orden kom ut som viskningar men Andy hade aldrig hört något så klart i hela sitt liv. Han svalde hårt och fuktade läpparna.
”Jag bara.. jag var precis lika jävla feg som jag är nu. Jag ångrade mig ju, jag ångrade mig så in i helvete att jag valt dom där idioterna, Nick och.. du vet vilka det var. Och när du.. när du liksom sa nej när jag kom tillbaks så.” Han var tyst en stund och Andy lät honom vara det, han förstod knappt att det här hände. Efter så många år. Det lilla ordet han väntat på som betydde mer än vilket annat ord som helst. ”.. jag fixade det inte, jag kunde inte medge att det var jag som gjort fel. Jag skämdes som fan och jag låtsades liksom att det var ditt fel. För att det var lättare så. Någon jävla stolthet efter att det för första gången blivit jag som fått ett nej. Och så fortsatte det bara, jag lurade mig själv så mycket att jag till sist trodde på det.”
Allt var så tyst att Andy till och med kunde höra Liam svälja.
”Jag har aldrig haft någon så bra som dig ju, och så bara.. jag tänkte inte. Jag bara gjorde. Den där dagen i klassrummet när jag lämnade dig.. det är det jag ångrar mest i hela mitt liv. Det och allt jävligt jag gjort efter det..”
Andy bet sig hårt i läppen och låg alldeles orörlig och tyst bredvid Liam. Han hade ångrat sig. Redan då.
”Förlåt Andy.”

Andys tystnad lät mer i hans huvud än vad en hel trumorkester skulle ha gjort. Han skulle nog säga att man inte kunde be om ursäkt för något så himla långt efter, att ett förlåt inte betydde någonting efter så många år. Ett ord kan inte radera allt du gjort. Att det inte spelade någon roll att Liam faktiskt ångrat sig redan i femman, eftersom han inte hade sagt någonting. Kanske skulle han till och med resa sig upp och gå därif..
Läpparna trycktes mjukt mot hans egna och i några sekunder kändes det som att hans hjärta helt slutade slå. För att sedan dunka till hårdare än vad det gjort på väldigt, väldigt länge. Andys händer lades på vardera sida av hans ansikte innan han lirkade upp hans läppar med sin tunga. Och Liam släppte in den, besvarade kyssen på alla sätt han kunde och flämtade sedan till när Andys kropp plötsligt befann sig ovanpå hans. Han slöt ögonen men slog upp dom lika snabbt igen, vred bort ansiktet från Andys läppar och försökte möta hans blick i mörkret.
”Andy.. jag..”
”Jag vet”, viskade den andre. ”Jag vet att du menar det.”
Dom såg på varandra en stund och det var som att tusentals kilon hade lyfts från Liam. Kilon som han inte ens hade varit medveten om. Kanske något gram, men han hade inte trott att det varit så pass mycket han burit på i sitt bröst. Några fler sekunder gick innan det istället var Liam som greppade tag om Andys ansikte och det var som att deras läppar varit ifrån varandra i flera evigheter. Hårda. Ivriga. Hetsiga. Som att någon spärr ändå legat på tidigare och som nu hade hakats loss. Som att någonting väldigt mörkt och tungt hade legat mellan dom. Han borde ha sagt det där ordet för länge, länge sedan. Om såret inuti Andy hade smärtat ens i närheten av hur ont Liams hade gjort... Han borde ha sagt det för flera, flera år sedan.

När det hade blivit jobbigt att stödja sig på armarna hade han sjunkit ner över Liam istället och eftersom han inte klagat antog han att det inte blivit för tungt; men så var han ju verkligen ingen tungviktare heller. Han reste sig dock snart på armbågarna igen och drog luggen ur ögonen innan han försiktigt rörde vid den silvriga ringen i Liams läpp med fingertoppen.
”Jag tycker om den här.”
”Gör du?” log Liam snett upp mot honom och när Andy nickade fortsatte han. ”Skönt att höra för du hade fått stå ut med den i vilket fall.”
Knappt innan han hunnit fatta vad som hände hade Liam snurrat runt så att dom bytt position och ett lågt flämt lämnade Andys läppar när han plötsligt befann sig under den andre. Med ens blev han väldigt medveten om hur Liams höftben kändes, hur den platta magen trycktes mot hans egen och hur bröstkorgen sakta, men i något ojämnt tempo, sänktes och höjdes mot hans egen. Han slöt ögonen innan Liams läppar snuddade vid hans och lät sedan händerna känna sig nedför hans rygg innanför täcket. Världen snurrade till en aning innanför hans ögonlock innan händerna vågade känna sig nerför det svarta tyget. Det blev en direkt reaktion ifrån Liam som tryckte höfterna mer mot hans egna och flämtet som tidigare lämnat Andys läppar fick sällskap av ett liknande ifrån den blonde.
Han var så hård och mjuk på samma gång och Andy ville komma närmare. Snabbt. Nu. På en gång.

Läpparna rörde sig som i en skog utan karta, fram och tillbaka, letade sig från svullna läppar ner till halsen för att sedan göra en avvikare ner till en slät axel och vidare till framträdande nyckelben. Den svarthårige pojken under honom hade vid ett flertal gånger vridit på sig, men bara för att sedan dra honom närmare sig med ansträngd andhämtning.
”An-dhy..” Läpparna hade letat sig tillbaks till hans hals och Liam trodde för en stund att han skulle lämna sin kropp, sväva upp där ovanför och istället bevittna det som hände nedanför bland dom skrynkliga lakanen. Det var som när någon drog en tunn fjäder längs ens käkben, en rysande känsla som på ett sätt var alldeles för mycket så att man bara ville dra sig undan, men samtidigt så svindlande behaglig att man ville stanna ändå. Liam ville absolut stanna fastän ansiktet var på väg att vridas åt sidan, bort från läpparna. Fingrarna letade sig in bland Andys hår för att sedan greppa tag om det och där höll han sig kvar.
När han inte trodde att det kunde kännas bättre hade Andys händer precis letat sig ner över hans rygg igen där dom till sist greppade tag om hans rumpa. En busig blick såg på honom bakom den svarta luggen och ett snett leende spred sig över Liams hans egna läppar.
”Konstigt att jag har försökt..” han andades ut i ett hest lite darrande skratt. ”.. framkallat det här i huvudet i typ.. veckor. Och det är inte ens i närheten..”
”Känns det bättre?” Händerna tryckte honom närmare dom smala höfterna under honom och Liam andades tungt ut innan han bet sig i läppen.
”Tusen gånger bättre.”

Det kändes overkligt. Och samtidigt kändes det som att han upplevde bland det verkligaste i sitt liv. Dom ivriga händerna hade lämnat hans hår för att istället långsamt smeka över den varma huden längs hans sidor, ner över revbenen där dom framkallade ännu ett lågt ljud ifrån Andy, tills att en av händerna letade in sig emellan dom, över hans mage som automatiskt drogs in av beröringen. Beröringen var välkommen, för att förtydliga så skrek hela hans kropp efter den, men samtidigt gjorde den honom löjligt nervös.
”Du är fin, vet du det..?” andades Liam hest fram och fångade plötsligt upp hans blick, strök luggen ur ögonen på honom med den lediga handen och fick samtidigt Andy att rysa till ännu en gång. Av orden. Av dom mjuka fingrarna mot ansiktet. Av dom gröna smaragderna.
”Och du är ganska..” Ett gnyende ljud lyckades ta sig ut när Liams andra hand plötsligt låtit ett finger röra vid resårkanten på det enda plagget han hade på sig och genast blossade kinderna upp.
”Det är..” Liam såg nästan plågad ut innan han hårt tryckte läpparna mot hans för att sedan nafsa tag i underläppen. ”.. fruktansvärt sexigt när du låter sådär.”
Fingrarna hade retsamt fortsatt följa resårkanten över till andra sidan innan dom istället övergått till en av dom nedre kanterna, alldeles på insidan av hans lår, högre upp än insidan av hans lår, och Andy visste knappt vart han skulle ta vägen. Händerna rörde sig oroligt över Liams rygg och när den blonde till sist lämnade hans läppar för att istället kyssa sig nedför halsen, bröstkorgen, magen var han i upplösningstillstånd.
”Liam..”
Händerna hade precis greppat varsitt lår när Liam vände upp blicken mot honom. ”Vill du inte..?” Dom var så nära och ändå alldeles för långt bort. Snälla. Fast kanske att det var bättre att vänt.. nej.
”Jag..”
Några fler pussar placerades på hans mage innan läpparna plötsligt rörde sig farligt nära vänstra höftbenet. Försöket till att hålla tillbaks det låga stönet lyckades inte och Liam såg retsamt upp mot honom igen. ”Ska jag ta det som att du visst vill..?” Den hesa rösten gjorde det ändå väldigt tydligt att Andy inte var den enda som var påverkad till den grad att ögonen nästan mörknat och han nickade för att sedan förfärat se hur snabbt magen drogs inåt igen. I nästa stund började Liam långsamt dra ner hans boxers.

Liam vred på sig och öppnade långsamt ena ögat. När ett ansikte blev synligt alldeles framför honom öppnade han snabbt det andra ögat och kände en varm våg skölja genom hela kroppen. Andy. Håret var rufsigare än vanligt men desto ovanligare dolde luggen inte ögonen, som förvisso var slutna. Dom mörka ögonfransarna vilade mot den tunna huden och hela ansiktet såg bara väldigt, väldigt avslappnat ut. Läpparna en aning särade. En hand under kinden medans den andra vilade alldeles bredvid Liam, mycket möjligt att armen legat om hans midja innan han vridit på sig. Täcket hade halkat ner till Liams höfter medans Andy doldes desto mer. Han tyckte om det här. Att få vakna upp med en kill.. inte bara en kille- att få vakna upp med Andy.
Den andre verkade trots allt ha märkt att Liam vaknat då han gav ifrån sig ett lågt läte innan han drog undan handen som han sovit på. ”Mhm..”
Liam andades ut i ett lågt skratt och lutade sig ner den lilla biten för att placera en puss på dom mumlande läpparna.
Andy såg långsamt upp och var nära att rycka till när Liam uppenbarade sig. Vad hade.. Han andades snabbt in och blinkade till några gånger innan minnena började komma tillbaks. Han hade inte alls bara råkat hamna här, det var ingen dröm och.. Liam såg väldigt ingående på honom.
”Godmorgon”, fick han tyst fram och fick tillbaks ett morgonhest ifrån den blonde.
Synen av Liams bara överkropp fick honom att påminnas om att han själv var väldigt naken under täcket och.. Åh. Liams mun hade kunnat göra betydligt mer än att kyssas och bara tanken på vad som hänt fick honom att rodna. Han mindes sina desperata andetag, hur händerna letat efter Liams hår för att ha något att gripa tag om, hur hans kropp hade spänts när han var så nära, så nära. Hur.. Åh. Kinderna mörknade om möjligt ännu mer när han tänkte tillbaks på vad han själv gjort med sina händer. Av Liams hesa läten att döma hade han ändå gjort det ganska bra.
Dom hade inte gått hela vägen, men det hade inte gjort något. På ett sätt hade han inte velat något hellre än att få känna Liam ännu mer på riktigt men samtidigt hade han redan varit så himla slut i kroppen och huvudet att det kanske inte skulle ha blivit så bra. Och han ville att det skulle bli bra. Särskilt när han aldrig tidigare hade..
”Vill du låta mig ta del av dina tankar?” mumlade en road röst mot hans öra och han stönade generat till. Självklart gick det inte att dölja blossande kinder i fullt dagsljus.
”Nej”, flinade han och tryckte läpparna mot Liams axel.
Allt var så bra här; liggandes i Liams säng med hans armar om sig, utan några funderingar om hur det skulle vara i skolan imorgon, utan någon oro om vad dom egentligen var för någonting, om det här skulle fortsätta, utan några tankar på elaka kompisar.. Han ville bara stanna här och låtsas som att det var den enda världen som fanns.
”Jag tycker om det så här..”
Liam höjde lite på huvudet. ”Hm?”
Andys fingrar fortsatte stryka genom hans hår. ”När det är så här mjukt, utan hårspray.”

Rysningarna avlöste varandra längs hans ryggrad och han skulle ha kunnat ligga kvar där i en evighet bara för att få känna dom smala fingrarna som så skönt rörde sig fram och tillbaka i hans hår. Om det betydde att han aldrig mer skulle få styla det så var det värt det. Tusen gånger om.

Det var först när dom stod i hallen och Andy var på väg att gå hem som han fick syn på det omplåstrade ögonbrynet igen.  Plåstret var rödfärgat och borde egentligen fått honom illamående, men ilskan mot idioten som orsakat såret från första början överskuggade det hela.
”Har du ont..?” Han strök några fingrar alldeles bredvid men var noga med att inte nudda vid såret.
”Det ömmar men inte så farligt.” Han drog ner luggen över ögonen och Liam nickade sakta. Försökte hålla tillbaks svordomarna som ville ta sig ut.
”Vi ses imorgon va?”
Andys tidigare svaga leende bleknade ännu mer och oron började leta sig fram i Liams mage igen. Han tyckte inte om när han blev sådär tyst.
”Efter menar du? För vi ses ju egentligen i skolan också..”
Hans hand rörde sig automatiskt till håret och han bet tag i piercingen. ”Andy..”, började han men blev avbruten av den svarthårige som gav honom ett snabbt leende innan han öppnade dörren.
”Jag vet, glöm det. Vi ses imorgon.”

I hate (almost) everything about you - del 46

Andy släppte ner bagen på golvet och kollade efter en extra gång att fotbollsskorna verkligen låg där i. Han hade gjort misstaget att glömma dom en gång och fått låna ett par i två storleker för stora – behövde det nämnas att han inte hade gjort några mål den matchen?
”Vad vill du äta för någonting ikväll? För visst skulle ni vara tillbaks till halv sju?” frågade Magda och kom ut i hallen.
”Eh.. jag äter nog inte hemma ikväll”, sa han samtidigt som han läste sms:et en gång till.

[12:24 nytt meddelande- Liam] Kan du inte komma hit efter matchen? Vi kan göra tacos eller nått, och så kan du väl sova här? Morsan jobbar natt.

Texten borde inte få honom att bli alldeles nervös. Dom hade ju umgåtts i princip varenda dag sedan.. den där dagen. Men det var det där sista. Dom hade inte sovit med varandra, inte en enda gång. Det hade liksom inte blivit så. Och nu blev han alldeles pirrig av att läsa dom få orden. Det var kanske verkligen på riktigt.
”Jaha stannar ni på vägen?”
”Nej men jag.. äter nog hos Liam. Och stannar där”, sa han och lyfte upp bagen. Känslan av Liams läppar mot sina utanför Debaser igårkväll var fortfarande alldeles tydlig i hans minne och plötsligt kändes det väldigt onödigt med matchen.
Fast inte egentligen. Han hade längtat efter att få spela en viktig match igen, och det var alltid lite mer utav en utmaning att spela på bortaplan.
”Jasså, vad trevligt. Det har ni ju inte gjort sedan ni var små”, log hon förvånat.
Om Cathy hade vetat om att Liam inte bara tyckte om tjejer, och om då Magda också hade vetat, skulle det vara nu hon började misstänka något isåfall? Eller skulle hon ha gjort det för länge sedan? Eller.. gjorde hon det ändå?
”Nej.. men jag måste gå nu om jag ska hinna. Jag kommer ändå hem och lämnar det här så.”

[12:43 sänt meddelande] Det låter mysigt :) Jag vet inte precis när jag kommer hem, vi duschar där innan vi åker så, men jag kommer senast vid 7.

[12:44 nytt meddelande- Liam] Perfekt, då ses vi då (:


I andra halvlek kändes det som att dom alla var mer eller mindre frustrerade. Inte bara för att dom låg under utan för att det kändes sjukt orättvist att dom gjorde det. Det andra laget var inte lika bra, dom spelade bara jävligt fult och hade väldig mycket tur när det kom till domaren. Vilken dessutom verkade ha någonting emot dom personligen med tanke på att han till och med blåst i visselpiparen åt deras coach som blivit lite för engagerad lite för nära planen.
”Släpp bollen Jonah! Andy, upp högre på kanten!”
Efter en hård passning från Jonah hade han äntligen bollen och satte av mot målet. Trean som varit som ett plåster på honom hela matchen var självklart tillbaks och Andy gjorde ett tappert försök att trycka till honom med axeln fastän han var flera huvuden högre. Efter en snabb dribbling verkade han faktiskt ha tagit sig förbi killen och skulle precis till att skjuta på mål då han fick en armbåge rakt i ansiktet. Han tappade bollen och höjde direkt handen mot ögat.
Otroligt nog blåste domaren av och Andy sänkte långsamt handen från det dunkande ögat. Eller var det pannan kanske? Han gjorde sig beredd för frisparken men hann inte mer än lägga bollen tillrätta förrän domaren joggade fram till honom.
”Få se på dig.” Han skakade sedan på huvudet och gjorde tecken åt deras coach. ”Du måste plåstra om det där.”
”Nej kom igen, det är ingen fara.” Andy drog med handleden över ögat och kände samtidigt hur något droppade ner. Ögonbrynet alltså.  Han drog upp tröjan en bit för att torka med den också. ”Det är lugnt.”
”Du måste plåstra om det där.”
”Andy! Snabba dig hit istället!” ropade coachen.
Jonah slöt upp vid hans sida och gav honom en medlidsam min innan han gjorde en egen justering av fotbollen på gräset.

Dom förlorade och det var först efteråt när han och resten av killarna gick av planen och adrenalinet börjat sjunka som han kände hur ont han faktiskt hade. Ett vitt smalt plåster hade satts över det spruckna ögonbrynet men han hade förmodligen fortfarande torkat blod kvar.
”Alltså jag borde fan ha satt den där frisparken”, muttrade Jonah och sparkade till en grästuva på vägen mot omklädningsrummen.
”Äh den var svår, men vi borde ha fått mål för det där första, det var inte offside någonstans.”
”Eller hur. Så sjukt dålig domare, och den där idioten som var på dig. Det var ju enbart för att du var snabbare och han inte kunde vinna över dig utan att ta till våld.”
Diskussionerna fortsatte i omklädningsrummet och det var först när dom satt i bussen igen som majoriteten hade lugnat sig. Coachen hörde inte dit.
”Se inte det här som en förlust grabbar, det var enbart på grund av fult spel från det där laget och domaren! Jag ska skicka in en protest så att det här inte ska inträffa igen.”
”Jag tror han kommer vara med inne på planen vid returen för att se till att allt går rätt till”, sa Jonah samtidigt som han trasslade med sina hörlurar.
”Inte helt otänkbart”, flinade Andy tillbaks och kände sedan försiktigt på sitt ögonbryn. På sätt och vis var det bäst att förlustmatcher spelades på bortaplan för då brukade dom alltid ha blivit på bra humör tills att dom var hemma igen; jämfört med när dom förlorade på hemmaplan och alla splittrades direkt efter matchen och gick hem sura var för sig. Inte det bästa för sammanhållningen i laget.
”Händer det något ikväll då?”
Andy såg upp på Jonah igen. ”Jaa jag ska hem till.. Liam. Hemmakväll bara”, avslutade han med ett leende. Jonah hade ingen aning om vem Liam var eftersom dom inte gick på samma skola men han hade inte vetat vad han skulle benämna honom som. Kompis? Möjlig.. pojkvän? En kompis som han tyckte om att kyssa? En tidigare bästa kompis som han varit mer eller mindre osams med sedan mellanstadiet men som han nu hade insett att han var kär i och att det konstigt nog visade sig vara ömsesidigt? Det räckte nog att säga Liam.
”Ah kul, det är rätt nice med hemmakvällar ibland också. Själv ska jag på någon fest i stan, känns drygt nu men..”
 ”Det blir säkert kul när du väl kommer iväg”, log Andy.

Förutom att lämna in väskan hade han bytt om från huvtröjan till en vanlig svartröd långärmad baseball-tröja, målat på kajalen som han kände sig så naken utan och stuckit ner tandborsten i bakfickan. Hans mamma hade självklart flämtat till när hon sett hans fortfarande lite blodiga ögonbryn, som han därefter hade försökt tvätta rent så gott det gick med plåster och hans låga smärttröskel, och han kunde väl inte klandra henne. Hade han inte skyndat sig att säga att det inte var någon fara och att han bara fått en armbåge på planen hade hon säkerligen frågat om han råkat hamna i slagsmål. Han kunde inte heller låta bli att undra hur hans mamma skulle ha stått ut om det varit Liam som varit hennes son.
”Jag drar nu då, hejdå”, ropade han och stängde sedan dörren efter sig.
På väg över till Liam rufsade han till det fortfarande lite fuktiga håret och lagomt när han dragit till luggen som åtminstone plattats öppnade den blonde dörren. Nästan precis klockan sju.
”Tja, vann ni eller?”
Andy grimaserade lite och följde med in i hallen. ”Nej inte direkt.”
”Gjorde du inte ens mål?” När han såg upp på honom flinade Liam till. ”Skämtade bara. Vadå fick ni jättemycket stryk?”
”Tre noll, men domaren var typ mutad eller något.”
Efter att han tagit av sig skorna och sett upp bet han automatiskt tag i läppen. Han förstod inte hur många gånger det skulle ta för honom att vänja sig vid att se Liam le sådär snett mot honom, att se honom överhuvudtaget och inte känna att han ville fly därifrån, att vänja sig vid pirret i magen.
”Jag har börjat lite med grönsakerna men jag tänkte att det var bäst att vänta med köttfärsen”, sa Liam och rätade på sig ifrån köksdörröppningen som han lutat sig mot. Det kändes som att den gröna blicken dröjde sig kvar vid honom något längre än vad den behövt och det fick det om möjligt att pirra till ännu mer i hans stackars mage. Hur skulle den egentligen orka med alla fjärilar, isklumpar och kittlande fjädrar?

”Vill du ha mer gurka? Jag tycker inte om så”, sa Andy och strök undan luggen.
Liam kastade en blick mot skålen innan han återgick till det snabba lökhackandet. ”Det blir bra.” Han stannade sedan hastigt till igen när det kommit ikapp honom att han faktiskt sett något. ”Vad är det där? Ditt ögonbr..” Hans ögon vidgades lite när han såg ögonbrynet som utan tvekan var sprucket. Han om någon visste hur ett sådant såg ut.
”Åh, jag hade en dryg spelare efter mig bara, jag vet inte ens om han gjorde det med flit.”
”Vad fan.. jag hoppas att du slog tillbaks?” Han la ifrån sig kniven och tog mjukt tag om Andys axel för att vrida honom mot sig. Och i samma stund blixtrade minnet förbi av den trasiga emopojken på Jakes säng. Den spruckna läppen, det röda, det blåa. Lika våldsamt blixtrade påminnelsen ner om att han hade kunnat motverka att det skulle ha hänt överhuvudtaget, om han bara inte hade varit sån idiot den där dagen för så många år sedan.. Allt för att han tyckt att dom där killarna var så tuffa och hellre hade velat vara med dom än med sin bästa kompis. För att han inte bara hade kunnat säga förlåt den där dagen när Andy sa nej i dörren. Om han bara inte varit så jävla envis med att låtsas som att allt var Andys fel och inte hans eget. Om han bara hade svalt sin stolthet.
”Det är ingen fara, verkligen.”
Liam blinkade till och visste inte ifall Andy hunnit säga något mer. Han nickade bara och släppte långsamt hans axel. Hur kunde han ens vilja titta på honom efter allt han gjort mot honom? Och hur hade han själv kunnat vara ifrån honom så länge?
”Är det något fel?” undrade den svarthårige och såg frågande på honom.
”Nej, det är inget.” Han gav honom ett snett leende innan han istället började plocka fram tallrikar och glas.
Andy visste inte vad det var Liam hade blivit så tyst över, ögonbrynet var ju ingenting emot hur han hade sett ut förut och Liam hade säkert sett många spruckna ögonbryn i sitt liv, men efter att dom hade satt sig vid bordet och Andy dessutom hade börjat med att ha ut salsa över halva duken verkade han desto mer avslappnad. Vilket fortfarande kändes konstigt att någon utav dom kunde vara – och samtidigt kändes det som det mest naturliga i världen.
”Okej om du fick åka precis vart du ville, vilket land skulle det vara?” Liam såg upp på honom innan han tog den sista tuggan på sitt bröd.
”Eh.. Italien tror jag, eller ja Rom”, svarade han och spetsade en ananasbit med gaffeln. När han såg upp igen flinade han till. ”Du har salsa på kinden, hur du nu lyckades få det enda dit.”
”Va?” Liam drog med handen över fel sida. ”Det har jag väl inte alls det.”
Andy drog på munnen igen innan han lutade sig fram över bordet. Han tvekade en kort sekund innan han sträckte fram handen och försiktigt drog bort såsdroppen med tummen. Istället för att bara luta sig bakåt igen lät han tummen långsamt stryka sin väg fram till mungipan och Liams blick fastnade i hans.
”Vadå typ.. för att kolla på fontäner.. eller?” frågade han lågt.
Det var egentligen bara en väldigt enkel beröring och med tanke på att dom alldeles nyss skrattat borde inte stämningen ha kunnat växla så snabbt. Bordet dom hade emellan sig kändes som att det var alldeles, alldeles för stort och samtidigt som att Andy var alldeles nära. Dom blåa ögonen såg in i hans innan dom plötsligt slogs ner och både handen och ansiktet försvann ifrån honom. Bordet var definitivt för stort.
”Inte bara.. det..” Andy bet tag i läppen innan han såg upp på honom igen och blicken som delvis skymdes av luggen tvingade Liam att svälja en extra gång. Det var inte bara han som kände det, han var helt säker på det. Andy ville kasta bort det där bordet lika mycket som han. ”Det finns jättemycket att se, tänk typ colosseum..”, fortsatte han till sist och verkade ha samlat sig mer än vad Liam lyckats med. ”Det är nog lite häftigare att gå där inne än att läsa om det i skolan.”
Liams hud hade känts så len. Inte minsta antydan till skäggstubb utan bara lent. Han hade velat kyssa honom, om än bara försiktigt, men nervositeten hade fått honom att låta bli och samtidigt kunde han inte förneka att han gillade känslan av att.. dra ut lite på det. Det var spännande. Tänkte Liam också tillbaks på igår? Hade han också legat alldeles frustrerad inatt och bara längtat tillbaks?
”Vad tänker du på?” frågade Liam precis som att han läst hans tankar och när han såg upp hade det där retsamma leendet letat sig fram över dom fylliga läpparna.
”Inget”, sa han med en axelryckning och tog snabbt tag om gaffeln igen innan han började samla ihop dom resterande majskornen till en liten hög. Blicken sökte sig långsamt upp igen bara för att se hur Liam höjde på ena ögonbrynet mot honom. ”Sluta”, flinade han till och andades ut i ett lågt skratt. ”Vad tänker du själv på?”
Den blonde tog tag om foten på glaset och drog än en gång Andys uppmärksamhet mot dom seniga armarna innan han kunde konstatera att tröjan inte bara visade armarna väldigt bra utan även lät honom skymta nyckelbenen. Sträck inte fram fingrarna.
 ”På.. om du kanske skulle vilja.. göra något med mig..? Se en film eller så.” Han kunde inte hjälpa att han tyckte det varit kul att se hur den svarthårige sett på honom med blinkande ögon tills att han plötsligt tappat taget om gaffeln så att den klirrande slog i tallriken. Han tyckte om hur han såg på honom.

Till likhet med förra gången satt dom bredvid varandra i soffan, men till skillnad mot då var det någonting Liam hade valt helt frivilligt den här gången. Till en början hade han varit så pass inne i filmen att det känts som att han själv gick längs den ekande tomma korridoren på mentalsjukhuset men ju längre filmen gått desto mer hade Andy tagit över hans uppmärksamhet. Han hade inte krupit ihop alldeles nära honom eller lagt en hand mot hans lår som sist utan det som drog hans uppmärksamhet mot den andra var att han bara var så charmigt livrädd utan att erkänna det. Till en början hade det bara varit nervösa skratt och ´nu kommer det att komma någon, jag vet det´ för att sedan övergå till knutna nävar, en soffkudde i knäet och alldeles för långa blinkningar när musiken började tystna.
”Det är lugnt jag var också rädd första gången jag såg en sån här psykofilm”, sa han lågt. ”-När jag var tolv.”
Andy vände en hastig blick mot honom. ”Jag tycker bara det är spännande har jag ju sagt.” Han hade knappt hunnit avsluta meningen förrän det isande skriket hördes från filmen och Andy tryckte sig så hastigt och våldsamt mot Liam att han själv for bak i soffan.
I samma stund som han kände Liams bröstkorg mot sin rygg upphörde dom häftiga andetagen som den bleka flickan med dom döda ögonen orsakat och han vred långsamt ansiktet mot honom. Inte helt utan tunga andetag ändå kanske. Filmen hade fått honom att vrida på sig av obehag från första minuten men samtidigt hade han varit fullt bestämd med att inte skrika rakt ut och få Liam att skratta åt honom.
”Är du säker på det?” Liam log lite retsamt mot honom men la samtidigt en arm lite som i förbigående om honom. När Andy lika långsamt vände tillbaks blicken mot teven visste han inte om det var mentalsjukhusets eko eller Liams närvaro som fick hans puls att öka så kraftigt. Han var så nära. Han kände hur den andres bröstkorgen rörde sig i takt med att han andades, armen som vilade mot hans axel och handen som snuddade vid nyckelbenet brändes genom tröjtyget och jeanslåret alldeles bredvid honom kändes plötsligt väldigt lockande att röra vid. Bara lite grann.

När det sakta började krypa fram spindel efter spindel ur sprickan i väggen var det första gången under filmens gång som Liam faktiskt vred på sig.
”Alltså nej..”
”Vadå är det läskigt eller?” flinade Andy men kände sedan hur hans eget ansikte förvreds lite när det istället började komma ut spindlar ur flickans ögon. ”Åh gud.. nej uuh..” Han vred sig om mot Liam istället och tryckte ansiktet mot hans bröstkorg där det skräckförtjusande skrattet begravdes. Det var först efter en liten stund som han blev medveten om vad hans händer faktiskt vilade mot och han släppte långsamt på fingrarnas grepp om tröjan. Han kanske inbillade sig med det kändes som att en skälvning kanske gick genom Liams kropp när han långsamt lät händerna utforska bröstkorgen. Fortfarande med ett bomullstyg emellan men som värmen ändå kändes igenom. Fingrar letade sig in i hans svarta rufs innan den andres kropp vreds en aning och plötsligt var han ännu närmare. När fingrarna sedan istället letade sig ner längs hans rygg var det genom Andy det gick en skälvning och han lutade pannan mot Liams axel innan läpparna fann sin väg till den lilla gropen nedanför halsen.
Liam andades tungt ut av Andys beröring mot huden innan ett hest mellanting av utandning och skratt tog sig fram på grund av det svarta håret som kittlat hans ansikte. Hur mycket kunde det egentligen kännas på en samma gång? Rysningarna bytte av pirrandet i magen innan det pulserande i nedre delen av magen tog vid och mitt i allt snurrade det behagligt skönt i huvudet.
”Andy..” Det var som att någonting slogs inom honom. Den delen som ville placera några fingrar under Andys haka för att få honom att lyfta ansiktet och kunna känna hans läppar mot sina, och så den delen som njöt alldeles för mycket av beröringen mot halsen för att vilja röra sig överhuvudtaget. Den andra delen vann på sätt och vis men Liams händer höll sig ändå inte stilla utan hade istället börjat leta sig in under den svartröda tröjan för att kunna svepa över den slanka ryggen. Emopojken vred på sig och lämnade hans hals med läpparna. Tydligt påverkad av den plötsliga hudkontakten. När dom smala händerna flätade sig in i hans blonda hår började han samtidigt försiktigt dra av hans tröja men hann inte långt alls förrän Andy ryckt undan.
”Vad är det?” frågade han andfått och mötte dom glansiga blåa ögonen. ”För snabbt..?”
Han skakade på huvudet så att luggen föll ner i ögonen igen. ”Nej jag bara..” Händerna rörde sig försiktigt över hans bröstkorg igen. ”Jag måste ha lite vatten bara..” Utan ytterligare ord krånglade han sig loss från armar och ben innan han reste sig upp och försvann iväg ut från vardagsrummet.
Liam bet tag i piercingen och knöt långsamt händerna innan han lät dom slappna av igen. Hade han gjort något fel nu? Han ville inte göra fel. Inte mer fel än han redan hade gjort. Handen strök genom det ovanligt ostylade håret och han försökte svälja ner klumpen i halsen samtidigt som pulsen slog så hårt att det nästan gjorde ont. Han trodde inte att det var möjligt för en kropp att verkligen sprängas men när Andys händer rört över honom så hade det inte längre verkat helt otänkbart.

Han mötte sin egen blick i spegeln och försökte samtidigt få händerna som höll om handfatet att sluta darra. Det hade ju varit bra. Mer än bra. Kinderna var fortfarande rödflammiga och det kändes plötsligt väldigt kallt utan Liams kropp så nära. Ändå hade den där lilla rösten tagit sig fram i huvudet. Han kanske inte tyckte att det hade varit någon stor grej. Vad han gjort från första början. Åren på högstadiet. Blickarna och orden på gymnasiet. Han kanske aldrig ens hade ångrat sig på riktigt. Han kanske skulle kunna göra det igen.. Han hade inte nämnt det en enda gång.
Rösten hade även påmint honom om hur många fler Liam hade varit med. Att han kanske skulle tycka att Andy gjorde fel om det gick så långt att kläder började avlägsnas. Samtidigt hade det känts så himla bra och han ville känna Liams händer över varenda ställe på kroppen, han ville få låta sina egna fingrar leta sig fram över den släta magen, försiktigt pussa dom där nyckelbenen. 


I hate (almost) everything about you - del 45

Liam ryckte till och slog upp ögonen när han kände någon stryka handen över hans hår.
”Hej där sömntuta.”
”Vad..” Han såg kisande upp på sin mamma som satt på sängkanten. ”Hur..”
”Jag tyckte att det blivit väldigt tyst här inne”, log hon. ”Skulle du inte iväg senare?”
Skrivblocket låg under hans arm och gitarren bakom ryggen. ”Jo.. hur mycket är klockan?” frågade han och satte sig långsamt upp då hela kroppen plötsligt kändes väldigt stel.
”Snart halv fem, vem var det du skulle iväg med?”
”Johan..” Han drog händerna genom håret och knäckte sedan till nacken åt båda hållen.
Cathy nickade och flyttade på gitarren bakom honom, förmodligen mer för Liams skull än själva gitarren då hon visste hur förkrossad han skulle bli om den fick minsta skada. Han hade sparat varenda krona han fått i veckopeng sedan han var 13, pantat burkar, tiggt pengar av Cathy, enbart önskat sig pengar i födelsedagspresent och till och med försökt sälja sina gamla leksaker till grannungarna, för att sedan äntligen kunna köpa den svarta gitarren när han var 14. Med ett ganska stort sista bidrag ifrån sin mamma. Sedan dess hade det varit hans absolut käraste ägodel. Oskiljaktiga.
”Det är så kul att du och Andy har börjat umgås så mycket mer på fritiden nu också, det var ett bra tag sen.”
Det var som att det var en hel värld hon inte visste om. Alla år när det enda dom umgåtts med varandra varit när dom blev tvingade, och då det mesta ändå bara varit totalt fejk, allt som hänt i skolan, till det här.. – när bara namnet fick det att kittlas i magen.  Samtidigt som det var så mycket annat som fick det att värka istället.
”Mm”, log han och ryckte på axlarna. ”Ville du något mer eller?”
”Kan jag inte bara få sitta här och prata lite med dig?” flinade hon. ”Vi har ju nästan bara gått om varandra nu på sistone när jag gått på det nya schemat. Men jag tycker att du verkar gladare..” Det var vad hon såg. Det var när han låg ensam i sängen om kvällarna som inte ett spår av det glada syntes. Då när dom ovälkomna tankarna tvingade sig på. 
 Hon strök honom över det sömnrufsiga håret igen men Liam drog sig undan, lite som han alltid gjort när det gällde ömhetsbetygelser.
”Jag kanske är kär.” Han hade inte riktigt kunnat hålla det inne. Det bubblade så mycket att det liksom bara slank ut. 
Cathy såg på honom med ett förvånat leende. Om det var för att hon inte hade väntat sig att hennes son någonsin skulle bli kär eller om det bara var för att han faktiskt berättat visste han inte. Kanske både och. Han var ju inte den som brukade dela med sig särskilt mycket alls.
”Men vad mysigt, vem är hon då? Är det någon du gått med på högstadiet så att jag kanske vet men det är?”
Han skakade på huvudet. ”Nej det är det inte. Och nej jag tänker inte berätta något mer nu så du kan gå”, flinade han. Vad skulle hon ens ha sagt om han sa att det inte var en hon?
”Men så kan du ju inte säga”, protesterade Cathy. ”Jag kan väl få veta namnet i alla fall?”
”Nej, hejdå.” Han knuffade till henne i sidan och fick först en låtsad chockad blick innan hans mamma knuffade tillbaks med ett skratt. ”Slipp då fåntratt. Har du med dig nyckel ifall du kommer hem sent?”
Han nickade flinande och tog sedan upp gitarren. ”Stäng dörren.”

”Fick du med den sista påsen?”
”Japp.” Andy drog igen ytterdörren med hjälp av armbågen innan han gick in i köket med matkassen. ”Vad handlade vi egentligen? Den här väger ju ton”, sa han och ställde ner den på golvet med en duns.
”Är det din telefon som ringer?” Magda hejdade sig med kylskåpsdörren halvt öppen.
”Oj ja.” Han skyndade ut i hallen och fick fram mobilen ur jackfickan. ”Hallå?”
”Hej! Vad gör du för någonting?” frågade Lisette glatt.
”Jag och mamma har varit och handlat så jag kom precis hem, vad gör du?”
Han mimade sin kompis namn till Magda och fick ett roat leende till svar. Det var ett känt faktum att han brukade bli länge i telefon när Lisette ringde.
”.. och så fick jag precis nyss reda på att dom spelar ikväll! Hur lyckat är inte det? Vill du snälla, snälla gå med mig? Jag lovar att dom är jättebra!”
Andy drog handen över nacken innan han sjönk ner i soffan i vardagsrummet. ”Det kan jag väl, eller vad pratar vi om för slags band? För om det är i närheten av lars winnerbäck så tänker jag inte ens ställa upp för din skull”, flinade han. Det räckte med den spelningen han blivit medtvingad på förra hösten. Och bandet några månader senare som var som läskiga kopior av winnerbäck. Fem stycken Lasse!
Lisette skrattade. ”Nej, nej dom är inte ens svenskar. Det är rock typ. Påminner lite om dina älsklings-brides så du kommer säkert tycka det är jättebra och allt sånt. Snäääälla?”
Liam skulle ändå iväg på någonting med Johan ikväll så det var ett mer än godkänt alternativ till att sitta hemma. Det var bara kul att höra henne tjata lite.
”Jaa jag följer med. Ska jag komma till dig innan?”
”Det blir perfekt! Och jag har väl sagt att du är bäst?”
”Tveksamt. Bäst du säger det en gång till.”

”Vad trevligt att jag får låna min bästa kompis en kväll”, flinade Lisette efter att ha släppt honom och redan omslutit honom i ett moln av söt parfym. ”Och nej innan du får några ledsna hundvalpsögon; jag skojar med dig! Du är ingen dålig bästa kompis.”
Han gav henne ett oskyldigt leende. Ibland blev det nästan pinsamt just för att hon alltid tycktes veta vad han tänkte. Men å andra sidan var dom så himla bra kompisar att det inte gjorde något ifall dom inte sågs utanför skolan under en vecka. Dom fanns där för varandra ändå. 
 ”Okej jag har med lite olika kläder så att du får vara med och välja.”
”Det här är den hundrade anledningen till att du är min bästa kompis”, log hon stort. ”Vi kan sätta ihop lite olika outfits så väljer vi sen.”

”Skål!” Medans Andy grimaserade som att han bitit i en citron såg Lisette helt oberörd ut vilket fick dom båda att skratta. Och då var det ändå tredje gången samma sak hände.
”Nu ger jag upp”, flinade Andy och lutade sig bak mot Lisettes stora afrikainspirerade kuddar innan han lika snabbt satte sig upp igen – vore ju onödigt att platta till håret som han alldeles nyss tuperat. ”Borde vi inte gå snart förresten?”
”Jo typ nu.” Hon fattade tag om Andys händer och drog enkelt upp honom från sängen.
Dom passerade rätt mycket folk genom stan på väg mot Debaser och Andy kom att undra om folk ibland tog dom för ett par. Det fanns ju en hel del folk som verkade ha svårt med att förstå det där med att tjejer och killar faktiskt kunde vara väldigt bra kompisar. Fast var man kille och hade emo-stilen så kunde man i och för sig inte gå på stan tillsammans med en killkompis heller utan att majoriteten tog för givet att man började hångla med varandra så fort man var utom synhåll. Det knäppaste han varit med om var nog ändå när han av en slump råkade hitta en bild på ett internetforum, en tråd döpt till hot emo-couples, och fann en bild på sig själv och Simon sittandes i trappen ovanför plattan. Nog för att dom suttit ganska nära varandra men det var ju för att dom pratade, dom hade knappast hållit varandra i handen eller ens petat på varandra. Det var fortfarande ett mysterium hur dom hade kunnat missa att någon tog kort på dom men det hade åtminstone roat dom båda två.
”Det ser inte ut att vara någon kö direkt”, sa Lisette efter att ha sträckt på sig för att kunna se över brokanten. ”Åh jag hoppas verkligen att dom är bra!” En plötslig vindpust fick hennes hår att hamna i ansiktet och hon försökte skrattande få det ur ögonen. Det vita håret hade blivit betydligt mer färgglatt sedan någon vecka tillbaks och pryddes numera av ett antal lila och mörkrosa slingor. Och självklart hade hon tagit upp det i kläderna för kvällen. Den svarta tyllklänning hade storhåligt nät i mörklila upptill, ena strumpbyxbenet var randigt i svart och lila medans det andra var i tunt svart med flera hål där det skymtade fram lila nylon. Och som ett sista komplement hade hon ett par cyber-goggles i håret. Han kände sig alltid så väldigt färglös bredvid Lisette.
När dom väl tagit sig nedför trappen var det nästan bara att gå rakt in, även om det väl där var kö till garderoben för att lämna in jackorna.
”Herregud jag borde ha tagit t-shirt istället, det känns ju som en ångbastu”, sa Andy och drog i sin svarta långärmade tröja. Han bet sedan tag i läppen när han såg vem som precis kom in genom dörröppningen.
”Liam är här”, sa han lågt och petade Lisette i sidan. ”Jag visste inte att det var hit dom skulle.”
”Vadå, vart?”
Han såg sig förvirrat omkring men fick sedan syn på den blonda frisyren igen. Han och Johan trängde sig igenom kön, då dom uppenbarligen inte haft några jackor, och in mot scen-lokalen och plötsligt var Liam så nära att han skulle ha kunnat stryka honom över armen. Liam såg honom, det gick inte att missa det förvånade uttrycket i hans ögon, men förutom det var det ingenting och sekunden senare var han borta igen.
”Seriöst, kunde han inte ha mimat ett hej åtminstone?” sa Lisette en aning upprört.
”Han såg säkert inte”, försökte Andy. Han hade inte tagit åt sig särskilt mycket faktiskt och han ville inte att Lisette skulle behöva bli upprörd för hans skull nu när det var meningen att dom skulle ha kul. Det blev deras tur att lämna in jackorna och när dom senare kunde börja ta sig fram mot scenen verkade hennes glada humör ha hittat tillbaks.

Bandet var knappt på nivån ´okej´, men Andy hade tryckts alltmer framåt av dom mer entusiastiska fansen och runt sjätte låten befann han sig ändå nästan längst fram med Lisette.
.. trodde han. Vart hade hon tagit vägen? Han sträckte på sig för att försöka se längre bort men kände sedan hur någon greppade tag om hans fotled.
”Lisette?” Han flinade förvånat till när han upptäckte henne på huk på golvet. ”Va?! Vad säger du?”
”Jag tappade mitt örhänge!” Halvskrek hon genom musiken när han trängt sig ner på golvet bredvid henne. Jakten blev tack och lov kort mellan allas skor som hotade att trampa en på fingrarna och efter att han räckt henne den svarta ringen tog hon tag i hans hand och drog med honom längre in bland publiken. Precis tills att låten skulle ta slut och den första andhämtningen kom.
”Thank you so fucking much! You guys are awesome! Give it up for our drummer Zack!”
Andy lutade sig ner mot Lisette. ”Jag går ut en stund bara!”
”Mår du dåligt?!”
Han skakade på huvudet. ”Vill bara ta lite luft, jag kommer tillbaks!”

Den där liknelsen Johan hade gjort med Sum 41 var helt galet fel. I Liams öron lät hela bandet jävligt fel. Sångaren sjöng alldeles hest och dessvärre inte på det sexiga sättet och den ena utav gitarristerna verkade lite lagom borta bara. Att sluta med rökningen fick helt enkelt vänta till senare då det plötsligt kändes som en väldigt bra orsak att få lämna lokalen en stu.. Hade det där varit Andy? Skulle han ha haft sådan tur att han trängt sig ut från publiken i just den sekunden Liam tittade bakåt?
”Jag drar ut och röker!” sa han snabbt till Johan och skyndade sig sedan ut från publiken, även om det innebar att dela ut några armbågar. Han hade blivit lagom förvånad att se Andy och hans pandavän, som i och för sig mer hade liknat en katt att döma av den snabba skymten han fått av henne, inne på Debaser. Andy hade ju sagt att han bara skulle vara hemma. Oavsett så hade det inte känts bra att bara gått förbi honom. Han såg sig om vid garderoben men tog sedan sikte på dörren längre fram då det kändes mest logiskt att det var utomhus han var. Det måste ha varit han.

”Tja, jag tyckte jag såg dig försvinna ut.”
Andy hoppade till vilket fick Liam att roat dra på munnen. Innan det fladdrade till på det där numera bekanta sättet i magen, vilket han för den sakens skull ändå inte hade vant sig vid det minsta. 
”Hej.” Andy log snett tillbaks. ”Gillar du bandet?”
Efter att dörren långsamt glidit igen bakom honom tog han dom få stegen fram till den svarthårige. ”Nej ärligt talat tycker jag dom är rätt värdelösa.. lyssnar du verkligen på dom här i vanliga fall?”
Andy skakade på huvudet. ”Nej det var Lisette som ringde och ville att jag skulle följa med, inte riktigt min smak heller. Jag hoppas på att jag åtminstone ska missa en låt”, tillade han med ett oskyldigt leende.
Han tog ett sista steg framåt och nickade. ”Samma här”, sa han och lutade sig sedan mot väggen bredvid Andy.
Det var som att dom sista ljuden sakta dog ut; den dova basen inifrån, bruset i öronen, trafiken längre bort. Med en enkel rörelse hade han vridit sig så att han stod framför den andre istället.
”Hej.”
”Hej..”, log Andy retsamt tillbaks och såg upp på honom med dom kajalinramade blåa ögonen. Två smala händer placerades på Liams höfter vilket fick honom att bita tag i piercingen. Det krävdes så lite. Ett lite hesare andetag lyckades ändå leta sig ut innan han långsamt sänkte huvudet.

Andy vred undan ansiktet i sista sekund och letade istället upp den blondes hals där han efter att blivit tvungen att ställa sig på tå försiktigt lät läpparna stryka över huden. Han visste inte om det var  beröringen av pulserande hud mot läpparna eller ljudet av Liams hesa utandning som fick honom att rysa mest. Den enkla pussen övergick till en kyss och fick i samma stund Liams hela tyngd att pressas mot honom innan han vred en aning på huvudet så att halsen kom i en annan vinkel.
”Vad försöker du..”, Liam tystnade när Andy rörde läpparna upp mot käklinjen men fortsatte sedan, om möjligt ännu hesare. ”.. sluta plågas för fan.”
Ett nästan generat leende spred sig över hans läppar när han insåg hur mycket han faktiskt lyckats påverka Liam med något så enkelt. ”Är det din svaga punkt..? Halsen?” frågade han tyst och lät händerna glida ner en bit från hans höfter till låren istället. Nervositeten gjorde sig hela tiden påmind men han försökte ignorera den och var tacksam över att det åtminstone var väldigt dunkel belysning. Han visste att Liam var mycket mer erfaren än honom, för även om han bara nämnt den där killen som det inte varit något seriöst med så visste han ju att han varit med många fler tjejer, och det lockade automatiskt fram den mer osäkra sidan hos honom själv; men när det gick såhär bra tystades den ner alltmer. Läpparna rörde än en gång vid halsen som för att utföra ett experiment. Se om teorin stämde.
”Det kanske det är”, mumlade Liam nästan sammanbitet fram men greppade sedan tag om hans ansikte och i nästa stund var deras läppar hårt tryckta mot varandra.
”Johan kommer undra om jag rökt upp hela paketet..”, flinade Liam när han till sist kunnat dra sig bort ifrån emopojken. ”Jag måste gå in.” Om Johan skulle komma ut..
Andy nickade innan han fuktade läpparna och hade Liam inte tvingat sig själv att vända sig om precis då så hade han utan tvekan tryckt upp honom mot väggen.

Han hade hittat på Lisette lagom till bandet körde sin sista låt och när hon skämtsamt frågat ifall han tagit en promenad runt hela Stockholm hade han bara flinande ryckt på axlarna innan han drog in henne längre på golvet där folk nu hade börjat dansa. Skulle han berätta just precis nu vem han träffat på där ute och hur mycket temperaturen plötsligt hade stigit skulle han bli så blossande röd att folk skulle tro att han var en levande discolampa eller något.
”Kan vi inte gå till baren?” frågade Lisette med armarna om hans hals och läpparna alldeles intill hans öra för att höras.
”Visst.” Han tog tag om hennes hand och började röra sig genom folkhavet tills att dom nådde den svarta bardisken.

”Du får bjuda när du lurade med mig på det här”, flinade Liam mot Johan innan han la upp armbågarna mot bardisken och lutade sig framåt. ”Hey! Två öl.” Precis innan Johan slöt upp på hans andra sida fick han syn på Andy och hans panda(katt)vän och det var först då han kom att undra om hon visste något om dom. Hur hade han inte kunnat fråga Andy om det? Om han skulle gissa att någon av hans kompisar visste så det helt klart Lisette.
Dom fick sina glas och innan Liam hunnit säga någonting om att dom kunde ställa sig vid något bord längre bort hade Johan satt sig på en utav barstolarna och Liam hade inte så mycket annat val än att göra detsamma.
”Eller hur?” sa Johan utan att Liam hade en aning om vad han frågat. Han hade precis kollat åt höger igen och när Lisette typiskt nog vänt blicken åt deras håll i samma stund hade han bara låtit sin egen blick glida iväg längre bort, som att han letat efter några och inte ens hade sett Andy och Lisette.
”Mm verkligen.”
”Men vi kan väl testa på sturecompagniet ändå? Om vi tränger oss in med ett gäng andra så hinner dom säkert inte ens legga alla.”
Liam flinade och nickade. ”Om jag drar bak det här till lite backslick..” Han drog fingrarna genom det blonda håret innan han fortsatte ”och så beter vi oss snobbigt. Vi skulle lätt kunna tas som 23.”
”Vi kör på det”, höll Johan roat med. ”Det är så jävla mycket emos här, inga riktiga brudar ens.”
”Nej exakt”, suckade Liam och som att han inte hade någon som helst självbehärskning eller kontroll över sina impulser sneglade han mot höger igen. Plötsligt vände sig Lisette om, precis som att hon hade något jävla larm inställt som signalerade till henne när Liams ögon var inom ett visst område, och han hann inte ens se bort förrän han fått en mördande blick mot sig. Hon visste. Definitivt. Och det var lika tydligt att hon mycket väl hade sett igenom hans tidigare försök till att låtsas som att det inte alls varit dom han kollat på. Han spände tillbaks blicken i henne innan han med en suck vände sig om mot Johan. Fan vad irriterande hon var.
”Jag ska på toa bara, håll koll så ingen försöker spetsa min öl”, skämtade han innan han tog sig iväg mot toaletterna. Att vara kille lönade sig särskilt bra på krogen; medans det var kö utanför tjejernas verkade det som att varenda bås var ledigt inne på killarnas.

När han öppnade dörren hoppade han nästan till utav synen. Lisette stod med ryggen lutad mot handfaten och såg rakt mot honom.
”Det här är killarnas..”, sa han och höjde på ena ögonbrynet när han hämtat sig från första chocken. ”Jag vet inte vad du är för någonting..” Blicken försökte ta in allt konstigt på henne; från dom olikmönstrade strumpbyxorna till dom sminkade kattögonen till dom simglasögonliknande grejerna hon hade i det slingade håret. ”.. men jag är rätt säker på att du i alla fall är utav kvinnligt kön.”
Hon hade tagit dom få stegen mot honom så att hon stod alldeles framför och han hade nog aldrig sett en så liten tjej se så arg ut. Så pass att han faktiskt inte kom sig för att säga något mer.
”Du är fruktansvärt feg, vet du det? Är det här någon lek för dig eller? Hade det inte varit för att jag vet hur himla kär Andy är i dig så hade jag förbjudit honom att ens titta på dig något mer.”
Liam höjde ett ögonbryn igen. ”Verkligen?”
”Verkligen. Jag kanske inte hade nöjt mig med det heller. Hur populär skulle du vara utan den där sängkammarblicken tror du? Hm?”
Tittade hon precis på sina långa naglar?
”Inte för..” Han såg vaksamt på henne och kunde inte helt förneka att hon gjorde honom obekväm. Vad visste han; hon kanske brukade flyga på folk? ”.. att jag har någon skyldighet att berätta något för dig men det råkar hända att jag också är väldigt kär, så du kan dra in klorna Kitty.”
Lisette såg på honom en stund till utan att så mycket som dra på munnen innan hon vände sig om och lämnade badrummet igen.

”Jag kan ta din med.” Lisette tog Andys nummerbricka innan hon tog sig fram mot garderoben där det än en gång hade blivit kö. Uppenbarligen var det fler som tyckte att det var en bra tid att gå hem nu.
Andy flyttade sig närmare dörren för att inte vara i vägen och lutade sig sedan mot väggen alldeles bredvid. Blicken sänktes mot skorna och han kunde konstatera att dom efter en hel del dansande blivit ännu mer gråa än svarta.
”Men oj kolla vem som är här, var det där bandet verkligen tillräckligt emo för dig?”
Han såg upp under luggen bara för att möta Johans flin. ”Liam, kolla vem som är här.”
Andy såg hastigt på den blonde som kom ditsläntrande och funderade på om han själv bara skulle smita undan så att han slapp höra fler av Johans korkade kommentarer. Eller Liams.
”Han som är lika intressant som det här golvet ungefär?”, sa Liam och drog själv på munnen, Andy märkte dock hur han undvek att se honom i ögonen och han var snabb med att fortsätta ut genom dörren. ”Kom nu.”
 
berätta jättegärna vad ni tyckte (: 

I hate (almost) everything about you - del 44

Liam kände sig på mycket bättre humör när han hoppade av bussen hemma. Det hade blivit en riktigt kul eftermiddag fastän han inte varit så peppad till början.
Med lätta steg gick han fram till Andys ytterdörr och när han väl öppnade kunde han inte hålla tillbaks det fåniga leendet.
”Tja.”
Andy såg däremot inte alls lika glad ut.
”Har det hänt något?” Han var precis på väg att fånga upp Andys läppar då den svarthårige samtidigt backade bak ett steg från dörren. Antagligen för att släppa in honom och för att han inte märkt vad Liam varit på väg att göra. Såklart. Efter att ha sparkat av sig skorna, något som var otroligt skönt att få göra där hemma än hos honom själv där skorna så tvunget behövde stå i skolhyllan som att dom var i någon himla skoaffär, följde han efter Andy in till rummet.
”Är det du som målat det där?” frågade han förvånat och nickade mot insidan av dörren. Han hade sett det först när han satt sig i sängen och det hade definitivt inte varit där senast han varit inne på Andys rum. Det var stjärnor, dom typiska tatueringsstjärnorna där nästan hela stjärnan är vit förutom dom svarta bredare konturerna, men det som ännu mer fångade hans blick var den påbörjade gestalten. Alldeles svart och med något som såg ut att vara början till ett par vingar. Det var hur coolt som helst.
”Jag tänker inte göra det här längre.”
Liam vände sig förvånat om. ”Vadå? Måla?”
Andy skakade på huvudet. ”Det här med oss. Jag vill inte vara här hemma med dig och allt är bra och mysigt och.. att du ska ignorera mig eller bara bete dig som en idiot i skolan, det spelar ingen roll att jag vet att du inte menar det.. jag tänker inte göra det. Jag fattar inte hur du kan umgås med den där äckliga, äckliga människan.”
Andy vred händerna i varandra och försökte låta mer bestämd än han var. För inombords skreks det så mycket att han snart inte visste vad som var tankar och vad som var hans egna ord. ´Är du galen?! Du kan inte sabba det här nu!´ ´Var inte så jävla känslig.´ Vill du förlora honom innan du knappt fått honom?´ ´Tycker han om mig på riktigt eller är det bara någon slags lek för honom?´ ´Kommer det verkligen bli bättre när skolan är slut eller kommer han glömma mig då och gå vidare?´ ´Han är en idiot!´ ´Det är inte så lätt för honom heller..´
”Va? Andy..”
”Nej. Jag vill inte. Jag.. skiter i det. Du kan.. gå på en gång.” Han lät mer osäker för varje ord och han hatade det.
Liam vände sig mer mot honom och försökte fatta tag i hans hand men han drog åt sig den. ”Sluta.. jag har ju sagt att..”
På något sätt lyckades han ändå hitta en röst som inte lät lika skärrad som han var. ”Jag tänker inte göra det något mer!”
Liam kände hur paniken försökte få tag i honom, hur den jagade och sträckte ut långa händer efter honom, hotade med att klösa honom blodig och fånga in honom i det där lilla, lilla utrymmet där man blev fullständigt nedbruten, uppjagad och sedan nedbruten igen, där ´ångest´ plötsligt hade blivit ett positivt ord för att det skulle ha varit så mycket enklare än greppet som hotade att kväva en bara för att sedan få en att andas så häftigt som man aldrig tidigare gjort.
Han gjorde det första som dök upp i huvudet. Lutade sig fram och tryckte läpparna mot Andys. En stund var läpparna alldeles stilla under hans, innan dom drogs därifrån, men nu väldigt tysta.
”Jag är ledsen för det där i matsalen.. och allt annat.. Jag vet att han är ett svin”, suckade han och tittade snabbt upp på Andy. Han var fortfarande tyst så han fortsatte. ”Jag fattar inte heller varför jag ens började umgås med honom från första början. Eller egentligen fattar jag precis, för att jag var lika svinig då men.. nu är det som det är och jag kan liksom inte bara..” Han såg ner på täcket innan han såg in i Andys blåa ögon igen. ”Jag kan inte bara välja bort honom och ha dom andra kvar, det funkar inte så..”
”Jag struntar i det..”, sa den andre och såg bort.
”Du..” Läpparna fångade upp Andys igen och efter en stund kände han hur dom särades och Liam flyttade sig närmare, lät långsamt kyssen djupna, placerade en hand vid den smala höften och kände desperationen sprida sig i hela kroppen. Det var först när han kände något vått mot överläppen som han drog sig undan och såg Andys tårfyllda ögon.

Underläppen darrade till hur mycket han än kämpade för att få den still. Liams gröna ögon blev mer och mer grumliga tills att dom bara var två pölar för Andy.
”Andy..”
Liams röst var hes och innan Andy hunnit dra sig undan hade han lagt armarna om hans kropp som bara blev ännu stelare av omfamningen.
”Jag är ledsen”, viskade den blonde och drog honom närmare trots hans egen motvillighet. Samtidigt ville han inget hellre än att bara få slappna av och klamra sig fast och bara stanna där för evigt.
”Jag vet att jag beter mig som ett själviskt as. Jag vet att det jag.. det jag gör egentligen är sjukt mycket värre än vad Pontus gör. Du förtjänar tusen gånger bättre men jag vill inte.. jag vill ju vara med dig..”
”Vill du verkligen det?” pressade Andy fram. ”Det verkar ju bara bli till besvär. Vi kanske bara ska.. vi borde inte vara med varandra alls, det funkar inte..” Han svalde ner en snyftning men kunde inte längre stå emot armarna som höll honom så hårt utan sjönk bara ihop som en trasig sak i Liams armar.
”Det är klart jag vill.” Han lät fingrarna glida genom Andys hår innan dom försiktigt greppade det. ”Det är bara för ett tag..” Han hatade sig själv för att det var dom orden som lämnade hans läppar och inte ´Du har rätt, det funkar fan inte såhär, jag skiter i vad andra skulle tycka om mig, om så Pontus skulle försöka slå in mitt ansikte, för du betyder mer.´ Det sista var ju sant. Andy betydde mer. Det hade han gjort från första början. Hade han inte gjort det skulle Liam aldrig ha reagerat som han gjort, han skulle ha släppt allting som hade med Andy att göra efter att han fått den där stängda dörren framför näsan när han var 13. Men han hade aldrig släppt det. Ändå kunde han inte föreställa sig att bara skita i resten, att låta det gå hur som helst. Han var inte tillräckligt modig för det. ”Eller hur? Det är bara för ett tag till Andy.”
Den tunna kroppen i hans armar och synen av dom tårfyllda ögonen fick det att kännas som att någon försökte punktera hans hjärta med sylvassa nålar. Hundratals som stacks gång på gång.
”Jag vet inte..”, viskade han till sist och Liam kände honom trycka ansiktet hårdare mot hans bröst.
”Jag tycker så mycket om dig..” Han hade tänkt orden så många gånger redan, varenda gång han såg honom, när han inte såg honom, hela tiden. Dom hade bara inte uttalats högt tillräckligt många gånger. Det var klart att Andy blev osäker.

Andy kände greppet hårdna ännu mer och han lindade sina egna trötta armar om Liams midja, kramade tillbaks och struntade i att han blötte ner hans tröja med tårar.
”Jag tycker om dig också ju..” En till brännande snyftning svaldes ner innan ett darrigt andetag lämnade hans läppar. Det var bara för ett tag till.
Han visste inte hur lång tid det hade gått när Liam till sist frågade om han var okej, om dom var okej, strök tummen över hans kind och såg på honom med spända käkar som han förmodligen inte trodde att Andy skulle lägga märke till.

Liam struntade i att svara på Cathys fråga om vart han skulle. Mest för att han inte var säker på att rösten skulle hålla. Eller att han ens skulle kunna sära på dom hårt sammanpressade läpparna. Väskan hade bara kastats in på hallgolvet innan han lämnat huset igen.
”Jag vill bara vara ifred. Kan du bara.. gå, snälla.”
Nävarna knöts. Öppnades. Knöts igen. Enda tills bussen äntligen kom. Han fick gång på gång påminna sig själv om att slappna av så pass att han kunde dra in ny luft i lungorna. Han överreagerade. Det var inte som att det var kört. Att allt redan var borta.
Det kändes som en evighet innan bussen äntligen stannade vid Hötorgets hållplats men väl där verkade han ändå inte få komma av.
”Men kan du öppna dörrarna för fan?!” Han tog ett steg bakåt och kastade en ilsken blick fram mot chauffören som verkade ha glömt vad hans jobb var.  

Han hade redan ringt två gånger och till sist tappade Liam tålamodet och drog upp telefonen ur jackfickan.
”Vad är det som är så himla viktigt?” snäste han till fastän han mycket väl visste att det inte var Jakes fel att han mådde som han gjorde.
”Oj hej på dig också..”
Han försökte ta ett lugnare andetag och kunde sedan fortsätta i en något trevligare, eller snarare mindre otrevlig, ton. ”Sorry, vad ville du?”
”Skulle bara höra om du ville med och gymma när det inte blev av sist? Jag tänkte åka om en halvtimme typ.”
”Nej, jag är inte ens hemma och.. alltså jag orkar inte prata nu bara, vi hörs imorgon eller något.” Han tryckte av innan Jake hunnit säga något och stoppade sedan ner telefonen i fickan innan han skulle få för sig att kasta den i backen eller något.
Varför kunde han inte bara vara någon som brydde sig mindre. Varför kunde han inte bara ta ut den där skräcken över att bli ensam från bröstet, långsamt krossa den i handen och sedan låta smulorna sila mellan fingrarna så att allt skulle försvinna. Varför kunde han inte bara våga.

Han hade tagit sig över det schackrutiga torget när mobilen vibrerade till följt av ett litet pling.
[18:22 nytt meddelande- Jake] Vart är du någonstans?
Ovanför trappen i den inglasade tunnelbaneuppgången befann sig som vanligt flera svarthåriga gestalter och det var mot en av dom glasrutorna han uppgivet lutade ryggen. Dom andra som skulle föreställa emo såg bra mycket lyckligare ut än honom.
[18:27 sänt meddelande] Stan, plattan. Vadådå?

Det kom inget svar men en kvart senare hörde han istället Jakes röst. Förvirrat såg han sig omkring tills han fick syn på en brunhårig kille klädd i svarta jeans, hängande hängslen och en grå cardigan som kom mot honom.
”Vad fan står du här och deppar över?”
”Du behöver inte låta som att det är någon skitsak bara”, bet han av och rätade på sig från glasväggen. ”Vad gör du ens här?”
”Med tanke på hur du lät och vart du sa att du befann dig så kändes det som att någon behövde komma och kolla vad fan som hänt, emohörnet Liam..?”
Han svalde hårt innan käkarna pressades ihop igen. Ilska var tusen gånger bättre än det andra alternativet.
”Okej kom”, suckade Jake och greppade tag om hans arm och mer eller mindre drog ut honom mot gatan.

”Men han sa liksom inte att han aldrig mer ville se dig?”
Liam höll så hårt om latteglaset att det inte skulle förvåna honom om det sprack. Han hade berättat vad som hänt efter att han kommit in till Andy och Jake hade varit smart nog att inte nämna någonting om vad han frågat tidigare ´Är Andy verkligen okej med det?`
”Nej men det fattar du väl själv! Du såg honom inte, han var fan asledsen och hur positivt är ´Jag vill vara ifred, kan du gå? Snälla.´ Han bad till och med om det!”
”Liam!” avbröt Jake. ”Ta dig samman, okej? Du behöver inte bli sån dramaqueen..”
Han andades ut mellan sammanbitna läppar och såg ner i glaset en stund. ”Men jag ville ju inte att det här skulle bli förstört, hade det bara varit för kul så hade det väl inte gjort något men.. det är inte direkt som med Emma, och jag och Andy är ju inte ens..” Han bet tag om ringen i läppen och såg sedan upp på Jake. ”Jag skulle bara ha hållit käften om att jag kände någonting från första början, det var bättre som det var innan.”
Jake skakade på huvudet. ”Det där menar du inte. Fan, du har ju inte lett så här mycket som på sistone sen.. jag vet inte ens på hur länge”, sa han och fortsatte innan Liam hunnit svara något. ”Kolla, jag fattar att du inte.. tänker avslöja något för killarna, för jag tänker inte ljuga och säga att dom säkert skulle tycka det var okej, och jag fattar att du inte skulle palla det. Men det behöver inte alls vara kört, han kanske faktiskt bara vill få vara ifred ett tag och.. jag vet inte gråta ut?”
”Sluta”, kved Liam.
”Nej men seriöst. Du har alltså berättat tidigare vad det ens beror på? Varför du fortsätter bete dig som, förlåt men ganska svinigt mot någon som du säger dig tycka om?”
Han nickade. ”Men ja, flera gånger, jag har ju sagt att det bara är för ett tag och..” Han drog hetsigt fingrarna genom luggen. ”Jag vet att det inte gör det mer okej och att det är jag som är så jävla feg bara men..”
Jake drog en hand genom sitt eget hår och såg en stund på Liam innan han suckade. ”Han kanske släpper det, om han verkligen tycker om dig ändå så.. han sa ju inte att du aldrig mer skulle komma tillbaka. Låt honom vara en stund bara, det kanske kändes extra jobbigt för honom idag bara. Vilket är ganska förståeligt eller hur?”
Det var förståeligt. Han ville bara inte låta honom vara. Han ville vara där och krama den tunna kroppen, dra fingrarna genom det svarta håret och få honom att förstå hur mycket plats han faktiskt tog i Liams bröst. Hur han fick hjärtat att dunka och vidga sig så mycket att lungorna nästan fick flytta på sig.
”Det känns extra jobbigt för honom varje dag Jake.” Han tittade envist ner på bordet och försökte hålla alla känslorna i schack. Han kunde inte tappa kontrollen. Inte här. Han borde ha stannat på sitt rum. Med dörren stängd och hög musik där ingen skulle höra.. fast han grät inte. ”Och det enda jag borde göra är att säga att vi inte kan fortsätta det här. För jag bryr mig om honom, du fattar inte hur mycket..”
”Jag fattar..”, sa Jake ovanligt lågt och det var först när han såg upp som han insåg att hans kompis hade svårt att veta vad han skulle säga för något. Orolig för att säga någonting fel när Liam redan såg ut att vara på gränsen till att tappa fattningen. ”Du skulle inte sitta och snacka om känslor om du inte brydde dig enormt mycket.” Den brunhårige log försiktigt. ”Så jo jag fattar. Och ja, det kanske vore det allra schysstaste egentligen, men tror du att någon av er skulle må bra utav det i längden? Jag vet inte men..” Han ryckte på axlarna. ”Ni skulle förmodligen bli sjukt deppiga båda två. Fast du har ju ändå..”
”Vad?”
Jake skakade på huvudet och tog en klunk ur sin kopp. ”Det var inget.” När Liam fortsatte se på honom gav han till sist med sig och fortsatte. ”Jag vet att du inte vill höra det och ja jag vet att det skulle vara asjobbigt för dig, men du skulle kunna skita i vad alla andra tycker för en gångs skull och.. du har ju åtminstone mig om dom andra inte skulle fatta.. eller det skulle dom ju inte, det vet vi båda två.” Han ryckte på axlarna igen och såg ner i sin kopp, förmodligen beredd på ett utbrott ifrån Liam för att han ens föreslog att han skulle göra hela grejen med Andy officiell, när han visste att bara tanken gjorde hans kompis illamående. Blickar. Viskningar. Kommentarer. Den inte längre självklara platsen i gänget. Ovissheten. Rädslan. Osäkerheten.   
”Och om jag inte kan det”, kom det till sist som svar när tänderna släppt underläppen. ”Då är allt redan förstört nu. Du såg honom inte..”
”Han kanske släpper det för den här gången. Ibland behöver man bara få vara ifred ett tag..”

”Hey, är du okej?” Jakes tonläge hade ändrats och det var först då Liam insåg hur länge han måste ha suttit och tittat ner och att knytnäven på bordet inte längre var hårt knuten utan snarare darrade.
”Ja det är klart”, sa han snabbt och harklade sig. ”Ska vi.. gå eller?”
Jake nickade och visade än en gång tydligt hur bra han kände Liam. Han frågade ingenting mer, han nämnde inte hur sorgsen den gröna blicken nyss varit och han rörde inte vid hans axel som någon slags tröst.

”Du kommer ha rökt ihjäl dig innan du fyllt tjugo.”
”Jag drar inte ner röken så djupt.”
Jake skrattade till i samma stund som Liam drog på munnen.
”Det var fan det sämsta jag hört på länge.”
”Jag är nog beredd att hålla med.” Han blåste ut röken innan han släppte ciggen på marken. ”Jag ska sluta någon gång. Men du själv då?”
”Jag röker typ lika många cigaretter på ett år som du gör på en dag eller något”, sa han med ett höjt ögonbryn och Liam blev tvungen att flina till igen. Vilket faktiskt var ganska skönt för omväxlingens skull. Dom hade käkat på mcdonalds och kanske var det tack vare lite mat som han gått från att känna sig gråtfärdig, fastän han aldrig skulle ha låtit en endaste droppe komma ut, till att fungera någorlunda normalt. Om han bara lät Andy vara tills imorgon så kanske.. Tanken fick klumpen i magen att växa igen och han slog genast undan den.

[23:12 sänt meddelande] Sover du?
[23:13 nytt meddelande- A] Nej inte det minsta.
[23:13 sänt meddelande] Jag försökte att inte skriva eller ringa men.. det är svårt att låta bli när man gjort någon man tycker väldigt mycket om illa.
[23:14 nytt meddelande-A] Det gör inget att du skriver, jag behövde bara få vara ensam ett tag..
[23:14 sänt meddelande] jag fattar det
[23:15 sänt meddelande] men jag menade det jag sa: jag tycker om dig. Jättemycket. Även om det inte märks och att jag fattar om du inte tror att jag gör det.
[23:17 nytt meddelande] Det märks visst.
[23:17 sänt meddelande] Inte tillräckligt ofta och jag vet det. Och jag skulle vilja ändra på det, jag är bara inte lika modig som dig. Det har jag aldrig varit. Jag har alltid bara låtsas.

[23:50 nytt meddelande-A] Vi är okej.
[23:52 sänt meddelande] …? Säkert?
[23:52 nytt meddelande-A] Säkert. Godnatt.
[23:53 sänt meddelande] (: Sov gott.


I hate (almost) everything about you - del 43

Det hade gått någon vecka och det som Andy trott skulle bli lättare hade istället blivit tvärtom. Det hade varit en sak att spela teater för deras mammor och spela snälla, det var en helt annan att spela elak i skolan och försöka att inte ta åt sig av Liams blickar som han varit så van med, som han hatat så mycket , i flera år. Det hjälpte inte med Liams tidigare ursäkt, att hans kompisar inte skulle fatta, att det här var det bästa och enda alternativet. Han blev bara arg. Och ledsen. Och ändå kunde han inte tänka sig att avsluta det som knappt hade fått börja.
Lisette pendlade lika nästan mycket som honom. Hon tyckte det var så himla gulligt att dom äntligen erkänt för sig själva och varandra vad dom kände, men dom gånger Andy inte alls var så lyrisk över det hela blev hon också förbannad och hotade med att själv gå och skrika ut till alla på hela skolan att Liam var gay och att han minsann fick stå för vem han tyckte om.

”Kommer du Andy?” frågade Nicholas och snurrade lite med sin skåpnyckel runt fingret.
”Jag måste bara leta på det där läxpapperet, du kan gå före.”
Han rev runt bland papper och böcker i skåpet och undrade när det egentligen hade övergått till ett kaos där inne. Tidigare hade han nästan haft ordning.
Det började med att en penna ramlade ut. Sedan kom resten.
”Men underbart.” Med en frustrerad suck sjönk han ner på huk bland berget som hade bildats på golvet.
Han hörde en bekant röst längre bort och när han såg upp var det mycket riktigt Jens, och två tjejer, som kom gående i korridoren. Jens vinkade och verkade först efteråt få syn på kaoset.
”Oj, behöver du hjälp?” frågade han förvånat när han kommit fram.
”Om du hade hoppats på ett artigt nej så kommer jag göra dig besviken”, flinade Andy uppgivet.
Jens log roat tillbaks innan han gjorde honom sällskap på golvet. ”Jag hade hjälpt dig även om du artigt sagt nej. Men det var ju lite onödigt att göra så här.”
”Nehej tycker du?” Han sträckte sig efter några lösa papper som hotade med att blåsa iväg längre bort i korridoren. ”Jag funderar på att bara spränga det så att jag blir av med det.”
Jens skrattade och la ihop några böcker i en hög. ”Då har du extra tur att en naturare kom förbi här då, med kunskap om hur man blandar ihop bomber menar jag.”
Det gick förvånansvärt snabbt att få ordning i skåpet och när Jens lagt in det sista papperet gick det till och med att stänga dörren utan att tackla den med axeln först.
”Tack igen”, log han tacksamt efter att ha borstat bort dammet från jeansknäna.
”Självklart, det var ju nästan kul. Ska du på någon lektion?” Jens drog upp ärmarna på den vinröda koftan han bar och Andy insåg i samma stund att Liam aldrig skulle ha gjort det här. Han hade klivit på någon utav böckerna eller i bästa fall bara gått förbi. Han skulle aldrig ha erbjudit sig att hjälpa honom som Jens gjort.
”Jaa.. egentligen”, sa han med en liten grimas. ”Men jag tror att jag kommer hoppa över den.”
Jens skakade låtsat besviket på huvudet. ”Du tänker skolka alltså?”
”Det beror på. Har du lektion?”
Den brunhårige skakade på huvudet igen så att lockarna rörde sig lite.
”Då råkar jag kanske skolka”, flinade han och tryckte ner mobilen i den tighta fickan.
”Jag antar att jag inte borde uppmuntra det men..” Leendet som Andy gillat från första början blev synligt på hans läppar innan han strök handen över håret. ”Jag ska bara hämta ett schema i källaren, följer du med?”

”Vad är det för schema?” frågade Andy och såg ner på papperet som han hämtat i ett av facken i lärarkorridoren.
”Jag hjälper till i mattestödgruppen, som extralärare”, förklarade han. ”Det är jag och en tjej till, förutom dom riktiga lärarna då. Och så är det lite ändringar vilka tider och dagar vi hjälper till nu dom här sista veckorna”, sa han och viftade med schemat innan han vek ihop det. ”Låter det nördigt?”
”Nej inte alls”, log Andy snabbt. ”Det är ju hur bra som helst, jag visste att gruppen fanns men inte att elever hjälpte till.”
”Det är kul faktiskt”, log Jens tillbaks och svängde i korridoren men stannade sedan till. ”Ska vi gå till bibblan? Det såg så fullt ut i cafeterian ändå.”

”Jag tror att jag ska resa lite först, och sen börja plugga till hösten eller våren”, sa Jens innan hans mobil som låg på bordet började ringa. Andy tittade automatiskt mot skärmen och en mörkhårig kille med randig tröja och svart hatt såg tillbaks på honom. ”Du då?” fortsatte Jens efter att ha kastat en blick mot skärmen han också.
”Jag.. ska du inte svara?” 
”Nej..” Han suckade lätt. ”Det är ett ex som har börjat ringa jätteofta och jag har verkligen ingenting mer att säga honom”, sa han och såg nästan ursäktande ut.
”Jaha ojdå”, sa Andy dumt. ”Var det ganska nyss då?”
”Nej det är det som är det knäppa, det var över ett halvår sen vi gjorde slut. Och det är nu dom senaste veckorna han börjat höra av sig.”
”Vad skumt”, höll han med.
”Ja eller hur. Har du någon pojkvän? Eller alltså, du är gay eller hur?”
Andy nickade och Jens såg leende på honom. ”Tur, annars hade det ju blivit lite pinsamt, men man blir ju rätt bra på att märka sånt efter några år. Så du har det?”
Han bet sig lite i läppen. ”Det.. är lite komplicerat.” Hade han det? Han visste inte vad han och Liam var för något. Han visste vad han kände och vad Liam kände men dom hade liksom inte.. sagt något om just det.
”Det är det alltid känns det som”, sa Jens med en axelryckning. ”Men dom gånger det slutar bra så är det ju i alla fall värt det”, tillade han med ett snedare leende.

Dom hade suttit i cafeterian, han och flera andra ur klassen, då efter att dom andra hade slutat sin lektion som Andy hoppat över. Liam och hans kompisar hade suttit i andra hörnet av cafeterian, och därmed utom hörhåll för Andy. Tills att Pontus som vanligt fått syn på honom och varit tvungen att kommentera någonting, denna gång att det inte var någon idèe att försöka skära sig med plastskeden han hade i handen – ´den skulle inte vara tillräckligt vass för att göra skada.´ Han hade inte brytt sig i det utan mer om det som började snurra i hans tankar när han sneglade mot deras bord. Det gick inte att höra vad dom sa men han föreställde sig att det var honom dom satt och pratade om, att Liam satt där och förolämpade honom, att det var Andy han låtsades vara road av när han drog på munnen i det där sneda leendet. Men så hade han fått en blick. Liam hade kastat en blick rakt över mot honom.
Det hade inte varit en hård blick. Inte den hånfulla han kunde ge honom när dom möttes i korridoren och Pontus gick bredvid. Han tog risken fast hans kompisar satt alldeles bredvid.
Och det hade fått ett tiotal stenar att lossna från Andys bröst.

Det borde ha räckt för att kunna ta det som kom senare, ändå kändes det som att en av dom där stenarna hade plockats upp och istället kastats i hans mage.
Det hade inte varit någon stor grej. Inte egentligen. Han och några utav dom i klassen hade precis ställt sig i matkön och Liam och hans gäng måste ha kommit in alldeles bakom utan att han märkt det.

”Men flytta dig emo, hur jävla lång tid kan det ta.” Pontus dök upp som från ingenstans och stötte i brickan i hans rygg. Precis efter att han lagt ifrån sig sleven till köttgrytan.
”Ge dig!” Han snurrade runt, ville plötsligt inte alls vara den bättre som snällt ignorerade. ”Vad har du för..” Orden dog ut när han såg Liam alldeles bakom som höll på att ta sallad men samtidigt sneglade åt deras håll. Hans käkar såg så sammanbitna ut.
”Vad sa du? Vad tänkte du säga?” Pontus såg hånfullt på honom och det som bara skulle bli en värdig väg därifrån blev till motsatsen. Han vände sig om för snabbt, glaset som ställts på brickan var förvisso inte fyllt än men det gjorde inte att det lät mindre när det föll i golvet.
Knäpptyst.
Innan Pontus var den första med att slå ihop händerna. Långsamt. En gång. Två gånger. En road blick mot Liam.
Och så Liam som flinande såg mot Andy. ”Snyggt jobbat.”

[15:45 sänt meddelande] Du jag hade glömt att jag lovat hänga med Johan till stan efter skolan, jag slutar om en kvart, kan jag komma till dig senare istället? (:
[15:57 nytt meddelande- A] Okej
 
Han såg en stund på skärmen och dom sista orden. Egentligen hade han velat dra hem på en gång, särskilt efter att det inte hade blivit så jättebra i matsalen, men han hade lovat Johan. Det hade funnits en del, en ganska stor sådan, som tidigare hade velat rycka åt sig grytsleven för att slå den rakt i bakhuvudet på Pontus. Helst trycka ner hans ansikte i grytan också. Men samtidigt hade han vetat att den delen utav honom var alldeles för svag, för feg och för självisk. Det fick honom att bli illamående – men lika illamående blev han av tanken på vad konsekvenserna för grytsleven isåfall hade blivit. Den senaste veckan hade det tagit emot varenda morgon att gå till skolan. Det enda som skulle ha fått det att kännas bättre hade varit ifall inte Andy var där. Och efter att han tänkt den tanken kändes det till och med ännu värre. Vidrigast av allt var att det inte fanns någon lösning; han kunde varken göra det ena eller det andra utan att må förjävligt. Så länge det gick undvek han att prata om det med Andy också; när det bara var dom två så ville han glömma allt annat.
Han hade ju förklarat.
..Som att det gjorde det mer okej..
”Fan hur lång tid kan du ta på dig?” När Johan äntligen dök upp var det vanliga leendet där på läpparna, det som alltid var lagom kaxigt.
”Det är inte lätt när man är populär hos tjejerna, fast du kanske har glömt bort hur det är?” frågade Johan retsamt.
Det kändes plötsligt väldigt bra att han redan snackat med Nataly om en fest hon skulle ha i helgen. Inte för tjejers skull utan för att inte någon, Johan däribland, skulle få för sig att han blivit tråkig eller inte levde upp till sitt rykte. I själva verket hade hans senaste helger varit så mycket bättre än deras någonsin skulle bli.
”Du menar att du är populär hos tjejerna som jag redan avverkat? Det är ingenting man behöver tala högt om Johan”, flinade han tillbaks innan han började gå mot dörren.
”Du förresten”, sa hans rödhåriga kompis efter att dom klivit på bussen. ”Det är en spelning i helgen, eller ja på fredag, på Debaser, vill du hänga med?”
”Vilka är det?”
”iNSANITY, dom är rätt nya men jag tycker dom var jävligt bra, låter lite som en blandning av Sum 41 och the used?”
Han drog fingrarna genom håret och nickade med ett leende. ”Sure, det låter bra.” Det var länge sedan han hade varit på någon konsert överhuvudtaget och han saknade det. Musik var någonting han aldrig skulle kunna leva utan. 


I hate (almost) everything about you - del 42

Liam vände på kudden för fjärde gången under samma kvart och sparkade sedan av sig täcket i hopp om att han skulle kunna somna om han bara blev lite svalare. Det fungerade inte.
En hand sträcktes ut för att kolla mobilen. 23:40. Han slöt ögonen igen men kände sig om möjligt ännu piggare nu. Jake hade blivit kvar sent igårkväll. Idag hade Liam slutat senare än Andy och på kvällen hade han haft fotbollsträning. Det borde inte kännas som en evighet. Men det gjorde det.
Han bet sig tveksamt i läppen men övergav sedan kudden och den för varma sängen. Jeansen som legat i en hög på golvet drogs på, tillsammans med en t-shirt och så huvtröjan som samma dag lagts in i garderoben. Lite rufsande med handen i håret fick räcka innan han tyst lämnade rummet.
Det kändes nästan som att han gjorde något olagligt när han så tyst han kunde stängde dörren efter sig, tog sig över staketet till Andys gård i mörkret, helt svartklädd och sedan smög runt till den högra kortsidan och första fönstret. Det var alldeles knäpptyst ute och han visste att han skulle flyga minst två meter om någon bil plötsligt skulle dyka upp. Hur mycket han än skulle förneka det efteråt.
Kanske skulle han bara bli jävligt sur. Inte alls uppskatta att bli väckt nästan vid midnatt när det var vanlig skoldag imorgon. Ändå fortsatte han fram den sista biten och höjde handen.

Han förstod inte vad det var som slog emot rutan. Dom var tusentals meter upp i luften, ovanför molnen till och med. Han såg bara blå himmel men det fortsatte att låta som att stenar träffade glaset. Eller så var det mot plåten. Meteoriter! Han hade flugit alldeles för långt. Planeterna dök upp en efter en på den nu svarta himmelen. Herregud.
”Hallå det här är pilot Andy, det verkar som att vi åkt ut i rymden. Ni behöver inte få panik, jag ska försöka vända..” Dörren drogs plötsligt upp till cockpiten och passagerare vällde in, började slita i hans händer som höll i spakarna, dom slog på rutan, meteoriterna fortsatte träffa plåten och glaset och till sist var det en som träffade honom rakt i huvudet.
Ögonen slogs upp och han drog häftigt efter andan. Hjärtat slog så hårt att det kändes som att det skulle slå sig ut ur bröstkorgen. En dröm..
Knack.
Andy hoppade nästan ur skinnet. Knack. Hans blick for iväg mot fönsterrutan och han insåg att det var på riktigt. Det var någon som knackade. Först låg han bara kvar i sängen, drog upp täcket lite högre och väntade på att det skulle sluta. Drömde han kanske fortfarande ändå? Till sist reste han sig upp och skyndade fram mot fönstret, tvekade något med handen vid persiennen innan han drog upp den.
Ögonen vidgades när han såg gestalten som stod där utanför. Han drömde definitivt. Det måste vara minnet från när Liam dök upp efter festen som letat sig in i huvudet på något sätt.
Liam höll frågande ut händerna som att han undrade varför han inte öppnade någon gång. Borde han göra det? Han blinkade till några gånger innan han vred på handtaget.
”Vad är det med dig?” frågade Liam när Andy äntligen öppnat fönstret. ”Du ser helt borta ut.”
”Jag..”, började Andy hest innan han gnuggade sig i ögonen. ”Jag sov. Vad.. gör du här? Har du varit på fest? Hatar du mig?”
Liam rynkade pannan och visste först inte ens vad han skulle säga. Vad fan svamlade han om? ”Nej varför.. nej det gör jag inte. Du går inte i sömnen eller något..?” Det kanske var något Andy gjorde.

Efter att ha övertygat Andy om att han inte drömde och killen hade fått lite frisk luft i ansiktet verkade han klarna till och frågade än en gång vad han gjorde där, utan någon konstig fortsättning om flygplan och stenar.
”Sorry jag borde kanske inte ha väckt dig men.. kan du inte komma ut?” frågade han lågt. Han visste inte hur lättväckt Magda var.
”Nu?” Han drog luggen ur ögonen och nu när Liams ögon börjat vänja sig vid mörkret kunde han se att håret var alldeles rufsigt. Som att han verkligen farit runt i sängen. Men det var klart; han hade ju tydligen kört ett helt flygplan.
”Nej jag väcker dig nu för att fråga om du vill komma ut imorgon. Ja nu”, sa han och drog sedan på munnen.
”Okej.. Är det kallt?” Efter att den blonde skakat på huvudet vände han sig om och Liam kunde inte låta bli att lägga märke till att t-shirten han sovit i var i perfekt längd för att låta honom se ett par boxers sticka fram. Den pulserande känslan i nederdelen av magen fick honom att slå ner blicken och nästa gång han hörde Andys röst var han klädd i jeans och en tunn långärmad tröja.
”Jag trodde inte du var typen som ville ta månskenspromenader”, flinade Andy retsamt efter att ha klättrat ut genom fönstret och noggrant stängt det efter sig.
”Nej exakt, det är därför det står en bil runt hörnet som väntar på att ta med oss till ett övergivet hus där jag tänkte att vi skulle övernatta, bara för spänningens skull liksom.”
”Verkligen? Och chauffören är en dömd brottsling eller något?”
Liam flinade lite och körde ner händerna i jeansfickorna. ”Jag bara.. ville se dig eller något”, sa han med en axelryckning. ”Kan vi inte bara gå en bit? Och nej det är inte ens månsken.”
Andy log smått åt Liams kommentar men nickade. Nu när han vaknat till hade han ingenting alls emot att han dykt upp. ”Vänta.” Han sträckte sig upp mot honom och placerade en snabb puss på hans läppar som genast besvarades med ytterligare en. 

”Kan vi inte.. vi borde kanske gå tillbaks.” Andy drog händerna över sina armar för att försöka få upp värmen. Det var dock inte den huvudsakliga anledningen till att han ville gå tillbaks utan för att Liams fötter var på väg att fortsätta ner för sluttningen i gräset, den som skulle leda till sjön. Faktumet att han inte var ensam lyckades ändå inte jaga bort känslan som den mörka sjön alltid framkallade och även om han ville komma över rädslan så kändes inte inatt som det bästa alternativet.
”Måste vi?” Liam såg på honom under skenet av gatlampan och Andys hjärta smälte lite bara av hans uppenbarelse. Det blonda rufset som var helt ostylat, tillsammans med huvtröjan(den huvtröjan insåg han), dom osminkade ögonen och den långa kvisten han hade i handen gjorde honom plötsligt så mycket mer lik en pojke.
Han ryckte på axlarna men fötterna ledde honom ändå fram till Liam och förbi. Det fanns ingenting i mörkret.
Ett hasande ljud fick honom att snabbt vända sig om och trots mörkret hann han se hur Liam precis lyckades hålla sig på fötter.
”Behöver du hjälp eller?” retades Andy och fick ett fnysande tillbaks.
”Bara för att du har några dobbskor på dig.”
”Jag har converse. Precis som du.”
”Det var i alla fall asmycket blöta löv precis här.”
Andy log roat för sig själv medans han tog sig ner sista biten. Åsikten han haft tidigare om att Liam var så himla töntig ibland hade inte ändrats. Charmigt töntig i och för sig.
Blicken sökte sig direkt till det svarta vattnet och obehagskänslan spred sig långsamt från en punkt i magen och ut i resten av kroppen. Det var så löjligt. Vem var mörkrädd vid 18 års ålder?

Liam blev mindre och mindre synlig i mörkret tills att han inte såg honom alls. Han tänkte inte följa med närmare mot vattnet.
”Andy? Visste du att det fanns en brygga här?” hörde han plötsligt ifrån det svarta och han tog tveksamt några steg närmare.
”Nej?”
”Kom.”
Han följde efter rösten och krockade helt plötsligt in i Liam. ”Oj”, flinade han men insåg sedan att han haft rätt. En brygga, som i och för sig såg rejält sliten ut, gick ut i sjön alldeles i närheten av vassen. Nästa sommar skulle den säkerligen vara övervuxen av allt det gröna som såg så svart ut nu. Han borde inte ha blivit förvånad över att Liam utan vidare eftertanke gick ut på den, precis som att han aldrig tänkt efter innan han gjort något som liten.
”Jag tänker inte dra upp dig om du ramlar i, bara så du vet.”
”Nej du skulle säkert skratta och hoppas att jag drunknar.”
”Så du kan inte simma alltså?” frågade han med spelad förvåning.
”Jättekul. Verkligen.”
Andy höll tillbaks ett skratt och tog sedan några steg ut då bryggan uppenbarligen hade hållit.
Liam hade haft rätt i att det inte var månsken. Några få stjärnor syntes men annars täckte molnen det mesta.
”Fryser du?” frågade Liam efter att han hade följt Andys exempel och satt sig ner på kanten. Andys ben nådde inte till vattnet medans Liam fick hålla ut sina ben en aning för att inte fötterna skulle doppas i det blöta.
”Lite”, sa han med en axelryckning men ångrade tyst för redan femte gången att han inte tagit på sig mer än den enkla tröjan.
Liam rörde på sig bredvid honom men Andys blick hade fastnat på vattnet nedanför igen. Han visste inte vilket som var värst; den svarta sjön eller skogen som omgav dom på tre sidor.
”Här.”
Han vände sig om mot Liam igen. ”Va?”
”Ta den.”
Det var först då han märkte att den andre höll fram sin huvtröja mot honom, nu sittandes i en t-shirt.
”Men nej du kan inte bara sitta sådär, det är ingen fara. Verkligen.” Fast bara grejen att han höll fram den till honom..
”Lägg av, ta den bara”, Liam lät nästan besvärad så Andy tog den och sekunden senare drog han in Liamdoften igen. Den som han på sätt och vis börjat bli van vid men som ändå påverkade honom lika mycket varenda gång.
”Tack.” Han visste inte om det var värmen ifrån tröjan eller bröstet som värmde honom mest.
”Jaja.”
Liam såg ner på sina skor som nästan smälte in i mörkret innan han istället la sig ner på rygg och lågt andades ut.
Det var så tyst. Inte ens träden rörde sig.
”När visste du det?” frågade den svarthårige alldeles bredvid honom och Liam kunde känna hans axel snudda vid sin egen när även han lagt sig ner. ”Att du var.. vad är du ens?” frågade han och lät plötsligt så förvirrad att Liam blev tvungen att andas ut i ett lågt skratt.
”Om jag är gay? Nej jag är straight egentligen.” Han drog fingrarna genom håret innan han fortsatte. ”Jag är väl bi antar jag, även om.. alltså jag har väl lutat mer åt killar ändå.”
”Okej”, svarade han tyst.
”Jag fattade det nog ganska tidigt, sjuan kanske? Men det var först i nian som jag accepterade det själv om du fattar vad jag menar?” Han pratade aldrig om det här. Jake visste förstås men han hade aldrig frågat sådana här frågor och Liam hade aldrig tagit upp det. Det var ovant och han visste inte riktigt vad han tyckte om det. ”Jag vill bara inte att.. det räcker att jag vet liksom.”
”Men din mamma vet va? Inte om oss men.. att du är bisexuell?”
”Nej.”

Andy såg förvånat på honom. Han var medveten om att Cathy inte hade en aning om att dom två.. hade någonting, han hade ju själv inte sagt någonting till sin mamma heller, men han hade ändå väntat sig att Cathy skulle veta om att han faktiskt gillade killar också. För ingen av hans kompisar visste, förutom Jake, och.. han förstod bara inte riktigt hur han kunde eller ens ville dölja det för alla. Det var ju ändå en stor del av honom. Liams korta svar gjorde det tydligt att han inte ville ha några fler frågor om det så han släppte just det. Men inte ämnet.
”Har du haft någon pojkvän?” Han fuktade läpparna och vände upp blicken mot himlen. Dom hade inte pratat någonting alls om det här och han var nyfiken, samtidigt som han var nervös av någon anledning.
”Nej inte direkt.” Liam såg mot Andys håll men han verkade ha fastnat med blicken bland det svarta ovanför dom. ”Jag var med en kille ett tag men det var liksom inget seriöst.” Ändå skulle han aldrig glömma det, det hade varit hans första steg in på den där okända planhalvan.
”Men du har inte.. jag menar med en kille, om du..” Andy tystnade tvärt när han förstod vad hans läppar försökte forma för ord. Helt utan tillåtelse från honom. Det hade inte alls varit meningen. Han hade inte tänkt fråga om det. Kanske hade Liam inte förstått eller så skulle han bara släppa det om Andy var alldeles tyst en liten stund. Dra igen, kasta bort nyckeln, tyst.
”Om jag har knullat med en kille?” frågade Liam roat.
Andy var nära att sätta i halsen fastän han inte ens hade något i munnen. ”Nej! Alltså.. jag mena.. nej. Ja.” Han bet sig hårt i läppen och försökte i tankarna förflytta sig någon annanstans.
”Ja det har jag. Har du?”
Andy skakade på huvudet med hettande kinder. Ångrade sig sedan och nickade istället. Varför betedde han sig som att han fortfarande väntade på att Liam skulle håna honom? Han ville inte vara orolig över det. Han visste ju att han inte skulle.. Det skulle han inte.
”Det såg tveksamt ut, var du full?” undrade Liam och fastän Andy inte tittade på honom kunde han se det lite roade uttrycket i ansiktet framför sig.
”Nej. Jag har.. inte gjort det. Okej?”
Liam sa tack och lov inte någonting mer och Andy började långsamt slappna av igen. Tills att han kände läpparna som strök mot hans. Han kände tyngden över bröstkorgen när Liam lutade sig ner över honom och han besvarade långsamt kyssen.
”Vad är du rädd för här nere..?” frågade han lågt, fortfarande med läpparna alldeles nära.
Andy sa ingenting utan slöt bara ögonen och lät en hand leta sig upp till Liams hår.
”Jag vet att det är något. Är du fortfarande.. typ mörkrädd?”
Det lät inte hånfullt, bara.. nyfiket. Ändå tog det emot att erkänna något så känsligt för honom. Hur visste han att Liam inte plötsligt skulle ändra sig igen? Imorgon kanske han skulle välja bort Andy igen, han kanske inte tyckte att det hade varit så stor grej det han gjorde på mellanstadiet, att allt var glömt och lugnt nu. Att Andy inte alls oroade sig. Tänkte Liam någonting alls på vad som hade hänt? Hur det började? Hur det varit under åren? Ändå tyckte han så fruktansvärt mycket om honom.
”Jag tycker bara inte om det”, sa han till sist tyst, flätade långsamt in fingrarna bland det blonda rufset.

Andys fingrar skickade pulserande rysningar nedför nacken på honom och han lät läpparna snudda vid hans igen, lirkade långsamt upp dom så att tungan kunde leta sig in till den andre. Han kände sig försiktigt in under både ett och två lager tyg där fingrar trevade fram över revben och len hud. En liten utandning hördes under hans läppar innan Andy nafsade tag i hans underläpp, höll kvar innan han långsamt släppte den. När han kände två händer röra sig ner längs hans höfter var det Liams tur att ansträngt andas ut och han placerade en lätt puss alldeles i mungipan innan han motvilligt hävde sig upp för att till sist lägga sig ner på rygg bredvid igen. Nära.

 Han skulle precis till att fråga varför han sprang ner till sjön om han nu var rädd men den andre hann före.
”Är du fortfarande rädd för blod?” Andy lät skeptisk, som att han tyckte att det var onödigt att ens fråga för att han visste vilket svar han skulle få. Egentligen hade han rätt; Liams första tanke var att förneka det, påpeka hur fånigt det skulle vara att vara rädd för något sådant, att det var nästan tio år sedan han haft några som helst problem med lite blod.
”Du vet..” Han letade sig fram med handen tills att han hittade Andys och lyfte den för att sedan dra upp tröjärmen en aning. ”Jag vill tatuera mig..”, sa han och lät tummen stryka över texten som han visste var där, även om han inte kunde urskilja bokstäverna i mörkret. ”Men jag fixar det inte på grund av blodet. Smärtan skulle jag klara utan problem men.. jag skulle inte kunna sitta kvar där om det började tränga fram blod.”
”Säkert?”
”Säkert”, andades han fram med ett lågt skratt. ”Skittöntigt. Jag är fortfarande rädd för spindlar också.”
Den här gången var det Andys tur att lågt skratta till. ”Inte vidare coolt.”
”Inte det minsta”, flinade han och dom låg där en stund och bara skrattade. Små, låga skratt som knappt skulle höras ifall vinden fått träden att röra på sig, ifall bilar kört förbi på vägen ovanför eller om fåglarna skulle ha vaknat.

”Just ja..”, sa Andy när dom nästan var framme vid husen igen. ”Förlåt för det där iförrgår.. att jag bara kom in.”
”Äh det är lugnt. Jake vet nu så”, sa han och drog handen över nacken. ”Jag hade ändå tänkt berätta för honom. Kanske under lite andra omständigheter men.” Det hade inte varit någon av dom andra som satt där och det var det enda som betydde något.
”Vad sa han..?” frågade Andy försiktigt och drog i tröjärmarna på den för stora huvtröjan.
”Alltså.. Jake.. han har egentligen inte haft någonting emot dig på, rätt länge.” Han kunde ha berättat att Jake skämtat med honom sedan ganska långt tillbaks om att Liam borde lägga in en stöt innan han själv tänkte göra det, att det var han som påpekat att det var konstigt att hata en person som han varit bästa kompis med, att dom knappast hade fått helt nya personligheter, att det var Jake som påstått att Liam gjort saker för Andys skull utan att han kanske ens var medveten om det. Men han sa ingenting utav det där.
”Nu ska jag komma ihåg den här i alla fall..” Andy hade börjat dra av sig huvtröjan men Liam stoppade honom.
”Du kan få den.” Andy såg förvånat på honom. ”Du behöver ju kanske inte ha den på dig bland allmänheten med tanke på att den är lång som en klänning men..” Och absolut inte i skolan. Men det fattade han väl? Han ville inte.. förstöra den här kvällen, natten, genom att säga något som skulle såra honom. Andy var inte korkad. Han förstod.
”Tack. Säg till om du ångrar dig”, log Andy innan han sträckte sig upp för att snudda vid Liams läppar. ”Godnatt.. om det ens är någon idèe att gå och lägga sig.”
”Antagligen inte”, flinade han tillbaks och förundrades ännu en gång över vem det var som stod framför honom, att det var han som fick det att pirra till längst där inne. Han saknade redan läpparna. Mer än läpparna. Han ville få smyga in med händerna under tröjorna en gång till, känna med fingrarna över den släta huden, komma närmare. Liam sköt snabbt tankarna ifrån sig då han visste att det bara skulle plåga honom resten utav natten annars.


I hate (almost) everything about you - del 41

Han fattade inte vad det var för fel på honom. Varför kunde han inte bara vara nöjd och inte så.. himla känslig? Allt kunde egentligen vara väldigt bra. Det var bra. När han hade lektioner med sin egen klass, när han kunde skratta med sina kompisar, när han traditionsenligt träffade på Jens då och då i biblioteket. När han knappt hann innanför Liams tröskel förrän deras läppar våldsamt trycktes mot varandra. Men det kändes desto jobbigare när han kunde se Liam och hans kompisar i cafeterian, hur den äckliga Pontus satt där, och dom där andra. Det kändes jobbigt när Liam liksom strategiskt flyttade sin stol så att han hamnade med ryggen mot Andy, att han plötsligt började prata mycket mer engagerat med dom andra. För att dom inte skulle få syn på honom. Som att han var någon som skulle gömmas.
Men varför kunde han inte bara försöka strunta i det när han visste att Liam inte ville vara elak mot honom? Han hade ju sagt redan där på vägen, efter dom där orden ”Jag också.”, att det var på grund av hans kompisar. Att det var enklast så. Och Andy hade nickat, han hade sagt att han fattade.
Allt var bra. Snart skulle det vara ännu bättre. Så varför hade han inte bara kunnat släppa det?
Istället hade han gått runt nervös hela dagen i skolan igår på grund av det han känt att han var tvungen att säga till Liam. Det som han senare sagt inne på hans rum.
Han ville vara med Liam. Och han ville vara med honom. Varför kunde han inte bara nöja sig med det istället för att klaga?

”Det här är det absolut bästa partiet, jag ryser varje gång. Kolla.” Han höll fram armen mot Andy där små fina hårstrån hade rest sig. Andy som satt bredvid honom i sängen såg dock inte ut att ha hört vare sig vad han sa eller vilken låt som strömmade ut från högtalarna. ”Andy är du vake..”
”Liam.” Den svarthårige såg plötsligt upp från vart han nu befunnit sig någonstans och att döma av hans ansiktsuttryck var nuet inte särskilt mycket bättre.
”Vad är det?” frågade han och rynkade pannan, utan att kunna hålla tillbaks den oroade tonen. Han hade sett blekare ut än vanligt när han tänkte efter faktiskt. Höll han på att bli sjuk? 
”Skäms du över mig eller?”
”Va?” Det var inte vad han hade väntat sig skulle komma.
”Kan du inte bara strunta i dina så kallade kompisar, jag menar.. om du berättade om mig så.. skulle dom fortfarande hata mig då eller?” Han vred på sina händer i knäet och såg inte längre på Liam. ”Det känns bara som att du skäms över mig..” avslutade han tyst.
Något vasst och taggigt rörde sig i magen på honom. Rispade där det kom åt.
”Det handlar inte om det. Dom vet inte att jag är.. ingen förutom Jake okej?”
Hade det varit ombytta roller, om det varit Andy som inte kunnat berätta för sina kompisar att han tyckte om killar med rädsla för en hel massa saker, hade han säkerligen struntat i det och tänkt att han i alla fall hade Liam, att det inte spelade någon roll om hans polare lämnade honom för att dom isåfall inte hade varit några kompisar från första början. Men Liam funkade inte på samma sätt. Han skulle inte fixa det. Hur gärna han än hade velat ha det modet. 
Men det skulle komma ut bland fler, det skulle börja snackas, och som om det inte vore nog att andra skulle börja prata om honom på ett sätt han inte alls skulle känna sig bekväm med så skulle han bli sina före detta polares nya offer, han skulle inte ingå i deras gäng längre. Och hur skulle det bli med studenten då? Den som alla hade längtat efter sedan ettan, det som skulle bli en av dom bästa dagarna i ens liv; ville han riskera det? Sedan den där första dagen i högstadiet när en av killarna i nya klassen berättat vem som varit mobboffret på hans förra skola och som därmed direkt hade fått samma stämpel på nya skolan hade han varit livrädd att själv bli det. Att bli utanför. Att bli den folk pratade om och sedan tystnade när man kom i närheten. Eller ännu värre; att dom pratade högre när man gick förbi. Han
visste inte att det skulle bli så, men det fanns inte heller någon garanti att det inte skulle hända. Dom var hans kompisar men inte lika ovillkorligt som Jake, långt ifrån. Han förväntades att vara på ett visst sätt med dom.

Andy började förstå vad han menade. Det handlade inte bara om honom. Dom visste inte ens..
hur kunde dom inte veta? Pratade dom inte alls? Hade han aldrig ens nämnt någon kille för dom? När han funderat på det en liten stund till var det kanske inte så himla konstigt ändå. Alla gånger dom ropat bög efter honom. Pontus. Han som kanske hette Chrille. Johan. Liam. Och så visste dom inte ens att Liam.. Han såg upp på honom men hann inte öppna munnen förrän Liam fortsatte.
”Dom skulle inte fatta. Jag kan inte berätta det, jag tänker inte.. dom är ändå mina polare.”
Andy sa ingenting om att man borde kunna prata om sådant om man var riktiga kompisar. Liam visste mycket väl vad Andy tyckte om Pontus. Och vad Liam såg hos dom andra kunde han inte heller förstå. Jake var okej men han var verkligen den enda. Fast han kunde väl på sätt och vis förstå honom ändå. Liam var den populära, hade alltid varit. Det var klart att han inte ville riskera det. Allt var ju ändå bra när dom var hemma..
"Du.." Liams hand lades försiktigt över hans. "Det är klart jag inte skäms över dig. Du är ju den finaste.." Ena mungipan drogs upp till ett svagt leende. "Det handlar om.. mig. Okej..?"

Engelskalektionen var precis slut och Liam, Jake, Pontus och Robin var på väg ner för att gå till matsalen. Han hade hört rykte om att det var något så lockande som torra pannbiffar och potatis med skinn på.
”Vadå sa ha..” Liam hörde det bekanta ljudet när en blyertspenna föll i golvet och när han vände sig om för att ta upp den fångade han upp något mycket mer intressant längre bort i korridoren. Första tanken var att bara vända sig om och skynda efter dom andra, så att det inte skulle behöva bli ännu en av dom där situationerna när han gav Andy blickar som han inte alls ville, när sårande ord lämnade hans läppar som han samtidigt hoppades på att den svarthårige skulle stänga ute. Men dom andra hade redan fortsatt nerför trappan. Och Andy som stod i dörröppningen och verkade prata med läraren var säkerligen ensam kvar. Det var som att någonting osynligt slet honom åt två olika håll och till sist vann den högra sidan och han släntrade iväg längs den blekgröna gången.
”Lämna det i mitt fack bara, jättebra..” Läraren låste dörren och i nästa sekund vände sig Andy om, stannade till mitt i steget. Blicken såg ut att scanna av någonting bakom honom och han blev tvungen att själv kasta en hastig blick över axeln, men det var fortfarande öde. Vilket i och för sig inte skulle vara särskilt länge.
”Tja”, sa Liam lågt när han bara var några steg ifrån den andre.
”Hej, vad..”
”Du hade väl inte kvarsittning?” frågade han med ett snett leende.
Andy flinade till och såg ner på boken han höll i handen. ”Jo det har jag ju varje vecka.” Han skakade roat på huvudet. ”Skulle fråga om en sak till ett prov bara.”
Han borde egentligen inte stå där men han hade redan kommentarer färdiga i huvudet, hur hemsk han än kände sig, ifall någon skulle dyka upp i korridoren. Ingen skulle tro att dom två stått och pratat helt normalt.
”Okej. Jag tror att jag har något sånt skit efter lunchen också..”
Dom stod inte där särskilt länge, men leenden hann utbytas, blickar, en massa tysta ord bakom dom uttalade. Hade han stannat längre var han inte säker på att han skulle ha kunnat hindra handen från att söka den andres fingrar. Om så bara för att snudda.

”Vart tog du vägen?” frågade Jake när Liam till sist hittade på dom vid porten ut mot skolgården.
”Eh, jag glömde boken bara.” Han hade inte varit beredd på att det skulle komma någon fråga överhuvudtaget.
”Du har ju inte ens någon bok med dig.”
Han behövde inte kolla efter. Han hade ingen bok med sig. Han hade pratat med Andy.
”Men vad fan spelar det för roll?” flinade han. ”Är du min barnvakt eller?”
Pontus knuffade upp dörren och Liam gjorde en ansats att följa efter ut då Jake greppade tag om hans överarm och drog tillbaks. ”Gå före”, sa han med en nick mot dom andra tre och efter en axelryckning från Pontus gjorde dom just det.
”Vad är det med dig? Du har betett dig skitkonstigt flera dar men säger inte ett jävla ord om vad det är”, sa han irriterat innan Liam drog sig loss från greppet om armen.
”Det är inget..”
”Det är det ju visst det och jag fattar inte..  jag trodde vi skulle föreställa några slags kompisar, ganska nära faktiskt, men du står ju och ljuger mig rakt i ansiktet. Du var och hämtade en bok men du har ingen fucking bok i handen ens. Kom åtminstone upp med några trovärdiga lögner!”
Liam bet tag om piercingen men släppte den lika snabbt igen. Han kunde inte berätta det här, inte nu, inte på skolan..
”Men det är inte så, kolla.. vi behöver väl inte ta det här.”
”Vadå här? Behöver du ha ett litet hemligt ljudisolerat rum för att kunna berätta någonting överhuvudet för mig?” fortsatte Jake, fortfarande lika upprörd.
”Du fattar inte..”
”Nej det gör jag inte. Fan Liam, jag blir bara så jävla.. skit samma.
Innan Liam hunnit säga något mer hade Jake tryckt upp den tunga porten och börjat gå ikapp dom andra.

Han visste vad tystnaden på bussen berott på. Han visste varför Jake ägnade mer uppmärksamhet mot mobilen än till vad Liam sa för någonting när dom gick gatan ner från hållplatsen. Han väntade fortfarande på att Liam skulle säga någonting men vägrade fråga rakt ut. Ibland var han precis lika envis som sin blonde kompis. Det Liam inte fattade var varför han fortfarande valt att hänga med hem efter skolan. Han verkade ju helst av allt vilja ge honom en fet smäll så. Vilket han kanske förtjänade. Han borde bara öppna munnen och säga det rakt ut, precis som när han kastat ur sig att han kysst Andy, och då hade det känts helt annorlunda än nu. Det hade inte fladdrat i magen.
”Ska vi dra och gymma senare eller?”
Jake såg upp på honom samtidigt som dom gick in på gården. ”Nej”, sa han kort men suckade sedan innan Liam ens hunnit säga något. ”Jag var där med Dennis igår och har fortfarande sån sjuk träningsvärk, så jag måste fan vila idag. Imorgon?”

Andy skämdes nästan när han fick syn på den svarta huvtröjan som fortfarande låg slängd på stolen. Det hade ju inte varit meningen att sno den ifrån honom.
Så mycket hade hänt sedan dess. När det inte fanns någon som såg honom brydde han sig inte om att hålla tillbaks det fåniga leendet. Hur hade det ens kunnat hända?
Fingrarna rörde först vid det mjuka tyget innan han ryckte åt sig huvtröjan för att gå över till Liam.
Han skulle precis till att trycka på ringklockan när dörren öppnades och det var ett rent under att han inte föll baklänges.
”Herregud!” flämtade Cathy till. ”Fick du den på dig?”
”Nej bara lite grann”, flinade Andy. ”Förlåt att jag skrämdes. Jag skulle bara.. är Liam hemma?”
Med en enda liten fråga slängdes han direkt tillbaks tio år och än en gång snurrade det där ofattbara till i huvudet på honom; hur hade det ens kunnat hända?
”Jaa jag tror han är uppe på rummet, jag har varit ute på baksidan. Och nu ska jag iväg och jobba”, log hon men kunde inte helt dölja det stressade i rösten. Hon var ofta det.
”Åh ha det så kul då”, log han snabbt tillbaks och klev sedan in i hallen och vidare upp för trappen.

Efter en liten knackning tryckte han ner dörrhandtaget och tog det första klivet in. ”Jag har med din..” Ojdå. ”.. tröja.” Med tanke på Jakes chockade blick och Liams nedslagna så hade Jake inte en aning. Inte ens en liten. Liam hade sagt att Jake var den enda som visste om hans läggning men uppenbarligen så hade inte det inneburit att han visste någonting om Andy. Han stod dumt med tröjan i handen och försökte få läpparna att samarbeta; bara öppna sig lite, lite grann. Jakes piercade ögonbryn höjdes om möjligt ännu mer.
”Eh jag.. kommer tillbaks sena.. eller alltså..” Han ville helst bara trycka handen mot ansiktet och knöla ihop det. Han förstod att han gjorde det hela värre med vartenda ord. Tack gode gud att det åtminstone inte var Pontus som satt där inne. ”Hejdå.” Lika dumt som han hade stått där tidigare släppte han tröjan på golvet och skyndade sig ut ifrån rummet, nedför trappen och ut genom dörren.
Det där hade ju gått otroligt smidigt. Kunde han inte bara ha.. varför hade han åtminstone inte väntat på att Liam ropat kom in? Eller kanske ha varit lite mer uppmärksam på vilka som befann sig i rummet innan han kastade ur sig någonting. Idiot.

Jake stirrade på Liam. Fullt förståeligt.
”Vad fan var det där? Andy.. bara kommer in sådär och..” Blicken gled iväg till den svarta huvtröjan som låg i en hög alldeles framför tröskeln. ”han hade din tröja?”
”Alltså..” Liam grimaserade lite och ångrade sig tusen gånger om att han inte nämnt någonting, något litet åtminstone, på vägen hem. ”Det är liksom det som är grejen. Vi.. jag och Andy menar jag.. jag vet inte riktigt vad det är men vi.. har något?” Det sista lät nästan som en fråga, som att Jake skulle kunna svara på exakt vad det var Liam och Andy hade.
”Va? Är du seriös?.. vad fan har du inte sagt något för?!” Jake såg inte längre bara chockad ut utan förbannad också. Förmodligen för att han byggt upp det under flera dagar och särskilt med tanke på händelsen tidigare i skolan.
”Jag vet inte.. jag har tänkt göra det men så.. det kändes bara enklare om ingen i skolan visste..”, började han och såg mot huvtröjan innan han istället fäste blicken på sina uppdragna knän. När Jake inte sa någonting såg han till sist upp på honom. Bara för att möta en brun blick som inte var i närheten av att likna ett rådjurs. Snarare ett vildsvins.
”Vadå inte ens jag? Jag måste ju vara en jävligt dålig bästa kompis om du inte ens kan säga sånt till mig, liksom vadå trodde du att jag skulle döma dig på något sätt eller? Jag är väl för i helvete ingen homofob!”
”Men nej det var inte personligt fattar du väl!”
”Det är det väl verkligen, hur kan du bara låta bli att..” Jake drog handen genom håret och skakade på huvudet.
”Jag hade tänkt berätta det”, sa Liam och såg envist ner mot knäna igen.
Det var tyst en stund, en stund som kändes fruktansvärt lång.
”Men i skolan.. är Andy okej med det du håller på med?” frågade den brunhårige efter en stund, inte lika förbannat längre utan mer förvirrat. Vilket också var väldigt förståeligt.   
”Ibland..”, sa han med en lätt axelryckning och försökte att inte tänka på Andys sårade röst när han undrade om Liam skämdes över honom. ”Det är inte så himla lätt för mig heller men du fattar väl att jag inte kan.. jag tänker inte bli Emilia.”
”Vad snackar du om?”
”Dom får inte veta något, ingen får veta något. Det handlar inte bara om Andy, även om det skulle vara en katastrof bara de.. du fattar väl hur dom skulle kolla på mig? Jag kan inte bara förlora allt det.. Andy fattar det.” Han hörde själv att han lät mer stressad för varje ord och han hade omedvetet knutit nävarna som vilade mot täcket. Som om dom på något sätt skulle kunna lindra det smärtsamma orosmolnet som spred sig från magen och enda upp i bröstet.
”Gör han?”
”Men kan du lägga av? Ska inte du vara på min sida? Han fattar att jag inte bara kan förlora mina polare på grund av det vi.. har. Det handlar om veckor och sen.. vet jag inte vad som händer, men det kan inte komma ut innan dess.”
Jake såg på honom en stund och lutade sig sedan tillbaka mot väggen med en låg suck. Förmodligen för att han mindes vem det var han satt bredvid och att den killen hade sina komplicerade sidor. Sidor som inte alls var särskilt självsäkra. En kille som var otroligt noga med hur andra såg på honom. Tystnaden som följde var inte lika jobbig som den första. Jake tog av korken på spritpennan han suttit och snurrat mellan fingrarna tidigare och började måla på det svarta läderarmbandet han bar runt handleden. Fyllde långsamt i partierna där skinnet lossnat. Han kastade en blick åt sidan på Liam.
”Så.. du har gått och blivit kär alltså..?” Blicken vändes tillbaks mot armbandet och pennan men ett retsamt leende hade tagit plats på läpparna.
”Ha ha. Jaa. Det kanske jag har. Är det något problem?”
Jake skrattade lågt till innan han såg mot Liam igen. ”Jag trodde att det skulle vara det för dig. Shiet.. Andy. Och tröjan? Slets hans egna kläder sönder eller?”
Liam kände att det var fruktansvärt nära att kinderna skulle anta en färg från den varmare skalan. ”Nej, vi har inte ens.. jag menar.. nej det där är längre sen, han bara.. behövde låna den.”
”´Längre sen´. Seriöst hur länge har.. vänta, när du berättade om erat lilla festhångel, efter sjukhuset..”
”Nej, nej det var inget då. Det.. jag råkade kanske göra det igen när vi hade den där himla filmkvällen.. och jag kanske råkade fatta att jag liksom..”
”Att du helt plötsligt blivit tänd på killen du påstått dig hata? Jävlar Liam..” Jake flinade igen och Liam slog hårt till honom på armen.
”Men käften, jag försöker förklara så du borde bara vara tyst! Ja det kanske jag är. Och det handlar inte ens bara om det. Jag.. seriöst måste du höra mer eller?”
”Absolut.”
Liam gav honom en mörk blick. Jake fattade mycket väl, varför skulle han behöva sitta där och uttala sina känslor högt? ”Jag tycker om honom helt enkelt. Och ja jag vet att jag betett mig som ett svin mot honom och att jag snackat jävligt mycket skit om honom och trott att jag liksom hatat honom och grejer men.. du sa det ju själv! Att jag gick över till honom för hans skull, för att jag brydde mig. Och du hade tydligen rätt, kan du inte bara vara nöj- sluta flina. Och han hade börjat känna något för mig och jaa.. det är allt.”

Det hade varit skönt att berätta. Han hade hoppats att det skulle vara det, men det var trots allt tvivlen som fått honom att dra ut på det. Han hade inte återgett vartenda ord han och Andy sagt till varandra från att dom gått där i skogen tills vad dom pratat om senast igårkväll så att dom skulle sitta där och analysera, den dagen skulle aldrig komma, men Jake hade väl fått en uppdatering av det stora hela så att säga. Han hade långt ifrån känt sig helt bekväm men samtidigt var det som att en tyngd lättat från hans axlar; att någon faktiskt visste och att denna någon inte direkt hade något emot det utan tvärtom tyckte det var på tiden och ville ha detaljer om hur killen var på att kyssas egentligen.
Andy.. han tyckte nästan synd om honom med tanke på hur tyst han först blivit och hur han sedan besvärat börjat svamla massa. Det hade blivit kaos i Liams huvud men med facit i hand hade det kommit någonting bra ur det. Tanken på att det hade kunnat vara Johan eller Pontus som suttit i hans säng istället gjorde honom dock illamående. 


I hate (almost) everything about you - del 40

”Men hej Liam, vad kul att du kommer över.”
”Tjena.” Liam log snabbt mot Magda innan han gick förbi henne in i hallen. Även om han och Andy hade umgåtts några dagar nu så gick det fortfarande att räkna på en hand, minus tummen, och dom gångerna hade varit hemma hos Liam för att Cathy ändå jobbat. Inte för att hon skulle misstänka något men han skulle inte ha kunnat slappna av helt och hållet, inte än, inte när allt var så nytt. Och ändå så bekant. Och spännande. Och som att den där saknaden äntligen hade fått vad den velat ha så länge. Det kändes därför väldigt nytt, på det där ändå bekanta sättet, att svänga höger från hallen och fram till den vita dörren. Utan att riktigt tänka sig för tryckte han bara ner handtaget utan att knacka. Liam hade alltid varit sån; öppnade dörrar och knackade efteråt ungefär, lämnade inte sittplatser på bussen åt äldre förrän han var absolut tvungen, skulle aldrig få för sig att dra ut stolen till någon och så vidare. Han skulle utan tvivel ha blivit nominerad till dagens ouppfostrade ungdom om det funnits någon sådan kategori. Det var inte alltid medvetet utan bara sådan han var, och delvis för att han skulle ha tagit det som en förolämpning att bli kallad gentleman.
”Tja.. är du typ upptagen eller?”
Andy såg sig om över axeln med händerna fortfarande tryckta mot klädhögarna på garderobshyllorna och fastän han mycket väl hört vems röst det var kändes det lite som en synvilla att Liam stod där. ”Hej, nej..” Han bet sig i läppen och kastade en blick mot garderoben innan han såg tillbaks mot Liam. Som tydligen var tvungen att se onormalt snygg ut bara genom att luta sig mot en helt vanlig dörrkarm. ”Eller jo. Skulle du kunna.. kom hit.”
Liam ryckte på axlarna men höjde sedan en aning på ögonbrynen när han verkade inse vad han var upptagen med. ”Hur fan tänkte du med det här..”
”Jag vet inte”, suckade Andy och försökte för ovanlighetens skull att inte dra in Liams doft, det skulle bara snurra till i huvudet och få honom att släppa allting han hade i händerna. ”Kan du vara beredd att stänga när jag flyttat mig?”
Liam flinade roat till, greppade tag om dörren och såg på alla lutande klädhögar som Andy försökte pressa tillbaka. Det skulle räcka till att begrava dom båda två om det rasade ut. ”Okej. Flytta dig jävligt snabbt då.” Ändå flyttades hans egen uppmärksamhet ifrån den tilldelade uppgiften till hur nära Andys kropp var hans egen. Om han bara lutade sig ner en aning skulle det svarta håret kittla hans ansikte. Ett steg åt sidan och Andys högra och hans vänstra ben skulle tryckas mot varandra. En hjälpande hand mot klädhögen skulle istället kunna fläta in fingrarna med den andres.
”Nu!”

Liam rycktes snabbt tillbaks från sina tankar och i nästa sekund smällde han igen dörren.
”Tack”, flinade Andy och såg först då verkligen upp på honom. Vilket direkt gav honom en rysning som inte bara verkade gå den enkla vägen längs ryggraden utan istället spred ut sig lite varstans den ville.
”Jag trodde inte din garderob såg ut sådär. Kolla ditt perfekta rum liksom”, sa han och kastade en menande blick över det obefintliga stöket. Till skillnad mot Liams rum som inte ens var ett organiserat kaos utan bara ett kaos. Inte så att det låg matrester i sängen eller att man inte såg mattan; men det var inte som hos Andy.

Det kom fortfarande kommentarer som kunde låta lite kaxiga ifrån Liam men det var ingenting som störde Andy. Det var mer på det sättet som det ibland kunnat vara när dom suttit mitt emot varandra och ätit i deras mammors sällskap och ingen utav dom hade kunnat vara elaka på riktigt, när det istället blivit retsamma kommentarer som inte uppfattades som något annat än just det. Då när Andy faktiskt kunnat roas över det hela. Han hade inte velat att den delen skulle försvinna hos Liam, det var ett charmigt drag och hur mycket det än fick Andys kinder att hetta när han tänkte på det så tyckte han att det var sexigt.
”Jag tog med mig..” Liams ord drog tillbaks honom till nuet och när han vände blicken mot honom såg han plötsligt obekväm ut. ”Alltså om du kanske kan.. förklara det där nya på matten”, sa han med ännu en axelryckning och det var först då Andy såg matteböckerna som låg på stolen bredvid garderoben.
”Det är klart”, nickade han med ett litet leende. Han hade ju velat att han skulle lyckas tidigare också, men det kändes som att det skulle bli lättare nu när Liam faktiskt inte behövde maskera frågan om hjälp med en förolämpning. Blicken for snabbt över till honom igen när det overkliga i det hela slog honom. Liam var där. Liam hade känslor för honom. Liam som en gång varit hans och nu kanske..
”Inte något överdrivet pedagogiskt, jag är inte efterbliven liksom..”, fortsatte den blonde och tog upp böckerna innan han gick mot sängen, blicken plötsligt undvikande.
”Nej varför skulle du vara det? Det finns jättemånga som har svårt för..”
”Kan vi bara gå igenom det?” Dom gröna ögonen mötte äntligen hans efter det bestämda tonfallet. ”Snälla?”
Liam svalde och började sedan bläddra fram till rätt kapitel i boken. Han var tacksam att Andy ville hjälpa honom, det var han, värmen som spridit sig i kroppen när han gick över tröskeln var fortfarande kvar, och känslorna han hade för honom gav honom inte längre ångest. Men inget utav det där tog bort hur jävla jobbigt det kändes att uttala orden högt. Att be om hjälp. Att sitta där och känna sig dålig och som att han fattade mindre än vad alla andra. Det var någonting som han bara ville hålla inom sig och inte låtsat om, hoppas att problemet bara skulle lösa sig av sig själv och att han som något slags mirakel skulle fatta precis på nästa mattelektion. Han tyckte inte om att visa svagheter. Oavsett om det handlade om matte eller att vara väldigt osäker på sig själv.
”Okej.” Andy kom och satte sig bredvid honom och det korta ordet fick det hela att kännas ännu jobbigare.
”Jag menar bara..”
”Jag fattar, okej?” Det mjukare tonfallet fick åtminstone en liten lättnad att sprida sig och han nickade.

”Gjorde det ont?”
”Vadå?” Andy såg upp från det han höll på att rätta.
”När du föll från himlen, vad tror du”, sa Liam och himlade med ögonen innan Andy kände hans fingertopp stryka över den tunna huden på handleden, över dom svarta bokstäverna. Han skämdes nästan över hur mycket han påverkades av det. ”Gjorde det ont att göra den? Det är ju så.. tunt här.”
Andy såg på hans finger som långsamt följde varje bokstav och både rös och njöt av beröringen.
”Du kittlas”, sa han lågt och drog på munnen. ”Men ja det gjorde det väl. Jag vet att alla säger att det knappt känns men det är ju bara töntigt, varför inte bara erkänna?”
Liam nickade. ”Det är jävligt mesigt faktiskt.” Fingertoppen fortsatte upp till handflatan innan den långsamt vände ner igen. ”Jag älskar den låten.”
Andy log igen. Det var tusentals, säkert miljoner, som hade just den låten, just dom raderna, som favorit, men på något sätt kändes det ändå extra bra att Liam var en utav dom.
”Kommer du ihåg den där gången när vi köpte hur många tuggummin som helst för att få alla olika tatueringar?” Andy bet sig i läppen efter att han hade sagt det. Det kanske var för tidigt för att börja ta upp.. gamla minnen. Fast det var ändå därför dom satt här nu. För att alla dom där andra åren fanns bakom. Med många års uppehåll. Han ville inte tänka på det, han ville inte tänka på det som ens varit för två veckor sedan. Han lämnade dig. Han strök luggen ur ögonen med den lediga handen och vägrade lyssna på den negativa rösten som ville påminna honom om allt det dåliga nu när det faktiskt var bra.

Liam skrattade lågt och nickade. ”Just ja, gud. När jag gnuggade fast en blå dinausarietatuering på kinden och vi tog skolkort samma dag? Det tog ju år för morsan att tycka att det var charmigt istället för fruktansvärt pinsamt. Hon satte inte ens upp porträttkortet på väggen som dom tidigare.”
”Gjorde hon inte?” skrattade Andy, och Liam tystnade i samma stund.
Han hade aldrig trott att han skulle få, aldrig trott att han velat heller för den delen, höra det skrattet igen, inte i samma rum, tillsammans med honom. Det både värme och värkte i bröstet samtidigt.
”Nej, hon ställde det i bokhyllan bland allt annat så att det liksom smälte in och försvann”, flinade han.
”Stackars”, log Andy roat innan hans blick drogs till fingret som Liam fortfarande rörde över hans handled. Han sneglade upp på honom och kunde göra det ganska obemärkt då luggen fallit ner igen och dolde hans ögon. Dom blev dock snart synliga igen då Liam höjde en hand för att stryka undan det svarta håret. Emopojkens läppar särades som att han var på väg att säga någonting men innan några bokstäver hunnit komma ut hade Liam stoppat dom med sina läppar.

I hate (almost) everything about you - del 39

Andy klev av cykeln men rycktes snabbt tillbaks då väskan visade sig ha fastnat runt sadeln. Dom låga svordomarna slutade tvärt när han hörde rösten längre bort.
”Andy.”
Liam måste ha kommit med bussen och nu stod han där på gatan och.. Det fanns knappast någon annan Andy där så det var onekligen honom han pratade med. ”Hej..”, sa han ändå något tveksamt och kunde äntligen rycka loss remmen från cykeln. På ett väldigt ocharmigt sätt som innebar ett snubblande steg bakåt när motståndet äntligen släppt.
”Du kan väl.. ska du göra något särskilt eller?” Liam lät inte alls nervös. Han lät bara.. som vanligt men utan den elaka tonen och det gjorde om möjligt Andy själv ännu mer nervös. Han skakade dumt på huvudet.
”Kom med och käka något då?” Han nickade mot dörren som Andy sist hade slängt igen till både Magdas och Cathys förvåning.
”Visst.” Äntligen ett ord som hade kommit ut normalt.

Liam plockade fram smörgåsar och pålägg och fick samtidigt tvinga sig själv till att inte vända sig om var tionde sekund för att kolla att Andy verkligen satt kvar vid köksbordet. Det kändes bra att han satt där, ovant och väldigt nytt men.. bra.
”Dricker du te?” Han vände sig om och den svarthårige såg snabbt upp från vad han nu tittat på; sina händer kanske?
”Jaa, eller.. egentligen inte. Jag har försökt lära mig i typ två år men det smakar fortfarande lika äckligt?” Han rynkade pannan lite och Liam kunde inte hålla tillbaks flinet.
”Då är det ju ganska onödigt att fortsätta tvinga i sig det.”
Ett litet leende spred sig över Andys läppar och Liams hjärta bestämde sig samtidigt för att slå ett extra hårt slag. Han hade kysst dom där läpparna mer än en gång nu, han borde inte haja till som att det var första gången han såg dom. Men han var så jävla nervös att det inte skulle vara helt otänkbart att han skulle behöva spy rakt ner i diskhon.
”Kanske det.”
Efter att ha ställt fram allt på bordet, inklusive ett mjölkpaket för att skona killen från teet, satte han sig ner mitt emot. Han hade oroat sig hela vägen hem, egentligen inte för att han tänkte plinga på hos Andy utan mer för hur han skulle reagera, ifall han skulle ha tagit illa upp i skolan ändå, om han hade bestämt sig för att backa undan innan någonting egentligen hade fått börja. Det var en sak att det var en självklarhet för Liam; att han inte bara kunde släppa allt han var i skolan och riskera allt som han byggt upp, men det kunde vara en helt annan för Andy, han hade vetat hela tiden att den andre var känsligare, att han mycket väl kunde ha bestämt sig för att strunta i allting, att det inte spelade någon jävla roll vad Liam medgett eller vad han själv kände. Men nu satt han ändå där mitt emot honom och bredde en macka med dom smala händerna.

”Hörde du om brandlarmet?” Han såg upp från mackan och drog samtidigt undan den svarta luggen ur ögonen.
”Nej? Vadå det var väl bara någon som tryckt igång det som vanligt?”
”Jo fast det var ingen elev, Bengt hade tydligen varit väldigt trött i huvudet för han hade försökt tända lampan inne på sitt kontor.. Bara det att han tryckte på brandlarmet istället.”
Liam höjde på ögonbrynen innan han började flina. ”Skämtar du? Lundkvist alltså?” Andy nickade och den blonde skrattade högt till. ”Men fy fan, han måste ju ha varit full! Hur vet du det där?”
Han flinade själv och drog ett finger runt kanten på mjölkglaset. ”Simon hade hört några lärare prata om det när han gick igenom källarkorridoren.”
Liam drog en hand genom håret, fortfarande med ett roat flin på läpparna innan det sakta blev till en allvarligare min. ”Simon är.. den där vithåriga du hänger med va?”
Andy nickade och Liam tyckte att blicken blivit mer vaksam. ”Vadådå? Han är en av mina bästa kompisar.”
”Jag menade inte något taskigt, jag undrade bara.” Han hörde det defensiva som smugit sig in i tonen men det skedde automatiskt när någon såg på honom på det där sättet. Han hade ingen direkt åsikt om Simon, han hade inte tänkt sitta och förolämpa honom inför Andy. Var det vad han hade väntat sig? Han ville ju bara.. han ville veta vilka Andy hängde med.
Det blev tyst en stund och Andy såg sneglande upp på Liam som bitit tag i sin ring. Han vände upp den gröna blicken så plötsligt att Andys mage gjorde en volt. Hur kunde dom vara så intensiva?
”Är du klar?” Efter att Andy nickat reste han sig upp och började plocka undan innan den svarthårige snabbt kom på fötter för att hjälpa till.
Andy fick kämpa för att hålla tillbaks leendet som gång på gång var på väg att sprida sig över hans ansikte. Ett nervöst sådant men fortfarande ett leende. Det kändes nästan som att dom förflyttats tillbaks i tiden och ändå var det så himla mycket nytt. När dom varit elva år hade det inte kittlat till inuti Andy när Liam kommit i närheten, som nu när han tog sig förbi alldeles bakom honom för att komma fram till diskmaskinen. När dom varit små hade en liten krock inte varit något märkvärdigt, som nu när Andys axel råkade stöta i Liams och ett lågt hest skratt blandades med ett något ljusare. Nervösa.
När dom gått i tvåan hade en så enkel fråga som ´ska vi gå upp till mitt rum eller?´ inte fått Liam att hastigt dra handen genom håret och det hade inte fått Andys kinder att hetta.

Liam hade väntat sig betydligt värre; att det skulle bli spänt och konstigt och framförallt att han skulle ha fått någon slags ångest och undra vad fan han hade gett sig in i egentligen. Men det hade gått förvånansvärt bra när musiken slagits på och Andy förvånat frågat om han verkligen lyssnade på det bandet. Orden hade bara flutit på.
Tills att Andys fingrar snuddade vid Liams.

Andys blick sökte sig långsamt upp till Liams medans pulsen slog i öronen. Reflexen hade varit att dra undan handen men han hade hållit kvar, väntat på reaktionen och sedan känt hur pulsen ökade ännu mer i takt när dom gröna ögonen nästan kisat mot honom. Andy var den första att sträcka sig uppåt men Liam var inte sen med att möta honom på vägen och gud.
Läpparna trycktes hårt mot hans egna men han tyckte ändå att dom var så lena, mjukt bestämda på något sätt och det var en underbart kittlande känsla som målmedvetet letade sig nedåt i hans kropp. Handen som tidigare bara snällt rört vid Liams fingrar hade snabbt förflyttats upp till nacken och allt det blonda. Strävt men med några få mjuka undantag där sprayen hade missat.
Tungorna rörde sig med varandra som att dom aldrig gjort annat, som att dom redan känt varandra länge, länge och känslan av Liams tunga som lekte runt med hans egen fick kittlandet att övergå till något sjudande. Ett plötsligt begär av att vilja ha mer.
Försiktigt öppnade han ögonlocken för att kunna kika på Liam som själv hade ögonfransarna vilande mot den tunna huden och luggen något rufsig ner i pannan, men slöt dom sedan hastigt igen för att våga trycka sig ännu närmare. Han hade ingenting alls emot att Liam i sin tur lutade sig bakåt.
Han luktade gott, så nytt och ändå någonstans.. bekant.

Det var en väldig konstrast med dom lena, mjuka fingrarna som greppade så hårt om hans nacke och samtidigt var det oerhört sexigt..
Medans den svarthårige pojkens kropp trycktes mot honom famlade han med handen bakom sig för att försöka få bättre fäste mot täcket. Att sängen för en gångs skull var bäddad visade sig vara oerhört dumt då handen gled över det glansiga överkastet och han i nästa sekund hade slagit i bakhuvudet i sänggaveln.
Andy slog snabbt upp ögonen och såg så chockad ut att Liam började skratta. ”Aj fan.. om du ville ha ner mig på rygg kunde du bara ha frågat..”
Dom bleka kinderna blossade genast upp vilket fick Liams hesa skratt att leta sig ut igen.

Andy kom hastigt upp på knä och drog ner luggen över ena ögat igen. ”Gick det bra..?” frågade han men kände sedan hur leendet, om än något generat, började leta sig fram över läpparna. ”Kan du sluta.. flina sådär”, mumlade han och gjorde en mental anteckning om att han skulle kolla upp om det fanns något magiskt puder som kunde täcka rodnande kinder. Det här var ju pinsamt. Han hade totalt gett vika för den pulserande känslan i kroppen och bara velat komma närmare och närmare.
”Vadå, gör det dig något?” Liam som fortfarande låg halvt lutad mot sänggaveln höjde ena ögonbrynet men Andy kunde se att även hans bröstkorg rörde sig något snabbare än normalt. Han var absolut lika påverkad som Andy, bara att han orättvist nog inte led av samma problem som honom själv; töntigt nervös utan att kunna dölja det och ett onormalt kraftigt blodflöde vars favoritdestination var ansiktet.
”Jag bara..” Han vred på sig så att han kunde luta ryggen mot väggen istället. Andetagen hade fortfarande inte återgått till helt normala.
”Vad?” flinade Liam och satte sig upp han med, tydligen fortfarande road utav dom röda kinderna.
”När.. ändrade du dig?” det roade hade försvunnit och han såg på Andy som att han väntade på en fortsättning, så han fortsatte; fastän det kändes svårt att få fram orden rätt. Han var rädd att något skulle ändras igen, att han skulle fråga för mycket så att den andre istället drog sig undan. ”Jag menar, när började du.. tycka om mig istället?”
Liam slog ner blicken men vände lika snabbt upp den igen, alltid lika noggrann med att inte visa sig osäker fastän Andy säkert redan sett motsatsen. Han ville inte tänka på vad Andy tagit åt sig av, hur långt han tänkt tillbaka, om han bara varit förbannad på Liam under alla år eller om han varit leds.. Han föredrog ilska framför tårar i alla situationer, precis som att han i Andys rum tidigare hade mått dåligt på riktigt när emopojken tittat ner som någon hundvalp, han hade föredragit att han skrikit på honom, fräst till någonting om att han kunde dra därifrån. Att Andy nu ställde den där frågan drog direkt tillbaks honom till alla jobbiga tankar han ville undvika. Han var inte redo att helt ta sig till dom och ännu mindre att dela dom med.. honom. Men han kunde ge ett svar på vad han faktiskt frågade, utan att låta svaret grävas fram från något djupare. Dessutom var han själv osäker på när det hade inträffat.
”Jag vet inte riktigt. Inte så länge sedan tror jag.” Han drog upp ena knäet och följde den slitna revan med en fingertopp. ”Det kanske har legat där under längre men.. jag fattade det väl egentligen först när jag sa att jag inte ångrade mig.” Han såg upp och märkte att Andy satt och tittade rakt på honom och det fick honom direkt att vrida på sig. ”Jag vet inte, okej?” Rösten blev lite hårdare utan att han egentligen menade något elakt, det blev bara för mycket, för mycket känslor som han hade svårt att sätta ord på och som gjorde honom obekväm.
”Det gör inget”, sa Andy snabbt. ”Jag fattar inte heller riktigt ju.” Liam lät honom möta sin blick och drog lite snett på munnen.
”Okej.”
”´Okej´” härmade Andy och flinade sedan roat.

Dom tre senaste dagarna hade varit så omtumlande att Liam mest kände som att han åkt runt i torktumlare när dom äntligen lämnade skolan på fredagseftermiddagen. Chocken slog till varenda morgon, som att han haft någon konstig dröm som inte ens gick att definiera. Var det en mardröm? Var det en sån där bra dröm att man egentligen bara ville få blunda och komma tillbaks till? Eller var den bara så konstig som just en dröm kunde vara? Han hade alltid tyckt att det lät oerhört töntigt med fladder i magen och annat trams, det gjorde han i och för sig fortfarande, men ändå var det sådant han kände när han fick syn på Andy i skolan. Bara för att sekunden senare önska att han inte var där, för att det komplicerade saker, för att det var omöjligt att undvika att möta honom i korridoren, för att han ibland kände det som att det skrek om honom vad han tänkte och kände, att dom andra skulle märka. Och när han ändå lyckades slappna av, när han skrattade åt ännu något sjukt som Johan sagt eller när dom bara satt i cafeterian allihop och snackade massa onödigt skit, så insåg han ännu mer hur viktigt det var att inget kom ut, och därefter slog oron till igen. Det gick upp och ner minst sagt.
Extra mycket upp när han och Andy träffades efter skolan. Då när allt var tryggt och säkert. När Andy inte nämnde någonting om skolan och han vågade hoppas att det faktiskt skulle funka, att allt faktiskt kunde gå bra.

”Det här är ju helt sjukt”, sa Jake och drog av sig jackan för femte gången sedan dom lämnat skolan. Tre utav gångerna hade varit på bussen. ”Är det normalt att det blir tjugo minus direkt solen går i moln eller?”
Liam flinade och såg på sin kompis. ”Det är du som har problem ju, jag har gått så här hela dagen utan att behövt hålla på som dig”, sa han och gjorde en gest mot sin långärmade tröja.
”Ja men vi konstaterade ju för länge sen att du övergått till någon slags vampire-style så du har väl säkert en annan slags kroppstemperatur också.”
Dom gick in på Liams gård och han var noga med att inte låta blicken glida vidare till Andys gård. Han ville berätta för Jake, ändå så fick han inte sig själv till det. Han hade varit på väg ett antal gånger men det hade alltid dykt upp något annat och så hade han liksom fegat ur. Hur jävla pinsamt skulle det inte bli om Andy plötsligt insåg att; nej jag vill inte umgås med den där idioten, hur kunde jag ens se något i honom? Och så skulle han dagen efter få berätta för Jake att; nej du vet det där med Andy? Det är redan bortglömt, det var bara något konstigt vi höll på med i några dagar. Jag blev dumpad av någon jag inte ens är tillsammans med. Liam blev inte dumpad – och skulle han bli det skulle ingen få höra om det.
Varför var han så jävla komplicerad? Tjejer var komplicerade men Liam började tro att han själv var värre än dom till och med.
”Hej killar.” Cathy kom leende ut i hallen efter att Liam dragit upp dörren. ”Är det bra?”
Liam rynkade på näsan samtidigt som han släppte ner väskan på golvet. ”Vad är det som luktar?” Det hela kändes väldigt oroväckande.
”Du behöver väl inte låta så negativ, jag har bakat chokladmuffins, det luktar ju jättegott.”
Bränt.
”Verkligen?” Jake sken upp i samma stund som Liam höjde på ögonbrynen. Det kändes inte bara oroväckande längre, det var oroväckande. ”Du kan ju inte baka.”
Cathy var redan på väg in i köket igen med någon kommentar om att hon hade lyckats den här gången.

”Mer saft?” frågade Liam roat och sköt över tillbringaren åt Jakes håll.
”Dom blev kanske lite torra ändå”, medgav Cathy.
”Lite?” Liam flinade innan han vägde bakåt på stolen, något som hans mamma inte ens orkade säga åt honom om längre.
”Jag tycker dom blev perfekta”, sa Jake och Liam var tvungen att ge honom cred för hur uppriktig han fick lögnen att låta. Tills att han råkade släppa ut någonting väldigt misstänkt likt ett skratt mellan läpparna.
”Ni är verkligen otacksamma”, skrattade Cathy. ”Men ni har väl tyvärr rätt, det här blev inte bra alls. Ska vi ta och kolla på dom där stygnen istället då Jake?”
Det hade självklart varit Jake som frågat ifall Liam inte kunde höra med Cathy ifall hon kunde hjälpa honom istället för att han skulle behöva åka tillbaks till sjukhuset efter läkningstiden. Men å andra sidan skulle Liam ha gjort likadant; det var någonting med sjukhus som fick en att må dåligt så fort man gick innanför dörrarna. Det var dom skrikorangea dynorna på stolarna, lukten som satt i dom bleka väggarna och särskilt dom långa korridorerna som gav någon skräckfilmskänsla. Han skulle lätt ha kunnat hitta på en spökhistoria om en flicka med svarta ögon som vandrade runt på sjukhuset också. Andy. Tänk att han hade mints det där. Ett svagt leende letade sig fram när han själv kom ihåg dom där mjukisdjuren dom haft med sig, så töntigt men ändå..
”Liam..?”
När han såg upp möttes han av Jakes höjda ögonbryn. ”Det är inte första gången du är helt borta idag, vad fan är det med dig?”
Liam insåg att Cathy dessutom måste ha lämnat köket. Hur djupt hade han tillåtit sig att hamna i tankarna egentligen?
”Inget, jag bara tänkte”, sa han och ryckte på axlarna, tvingade sig själv än en gång att inte vända blicken ut genom fönstret.
”Jaha.” Jake såg inte lika road ut längre men hann inte säga någonting mer förrän Cathy kom tillbaks med sitt sjukhuskit.

I hate (almost) everything about you - del 38

”Tja!” Liam puttade igen dörren med foten efter att ha gått in i Johans rum och fick se att Chrille redan hunnit dit.
”Tjena.. vad var det där..?” frågade han och Liam antog att han måste ha hört klirret ifrån väskan. Med ett busigt leende drog han upp tequila-flaskan.
”En tisdag..?” Johan tryckte på några knappar innan han la ner spelkontrollen i knäet.
”Sedan när spelade det någon roll? Men visst du kan låta bli”, sa han med en axelryckning innan han sjönk ner i fåtöljen bredvid sängen. Cathy skulle ha blivit galen om hon sett honom när han så försiktigt han kunde öppnat barskåpet. Men just idag hade han inte dåligt samvete över det, han behövde bara.. lugna ner sig lite. Han visste inte riktigt vart han skulle göra av det där som rörde sig i magen och eftersom han inte känt att han kunde dra över till Andy bara sådär och när han fegat ur ännu mer när det kom till alternativet att säga något till Jake så hade tequila helt enkelt verkat som det bästa för stunden, tillsammans med lite x-box och kompisar. Han skulle aldrig bli så sorglig eller desperat att han drack själv.
”Jag fixar glas”, flinade Johan och kom upp på fötter.
Liam sträckte sig efter den tredje dosan innan han vände sig mot Chrille. ”Det är jävligt varmt här inne va?”
Den andre skakade på huvudet. ”Inte särskilt, fan du verkar helt uppe i varv. Vad händer? Redan druckit av det där eller?”
Liam skrattade till lite för gällt innan han drog luggen ur ögonen. ”Kanske.”
Det hade kanske inte varit så himla smart det här ändå.
Johan kom tillbaks med shotglas och slängde sig sedan ner i sängen som knarrade till på ett ytterst oroväckande sätt. ”Du är inte sjuk eller något? Du ser skum ut..”, anmärkte även hans rödhåriga kompis men Liam flinade bara tillbaks och skakade på huvudet.

Det kändes lite som att han gick i en dimma när han långsamt gick genom centralkapprummet och sedan svängde in mot den första korridoren. Han hade somnat innan tio men sedan vaknat varannan kvart genom hela natten ungefär.
”Men seriöst?!”
Jakes röst fick Andy att kliva ur dimman på en sekund och blicken sökte sig nervöst längs alla skåp och dörrar tills att han fick syn på den brunhårige killen nästan längst bort. Ingen Liam. Han släppte långsamt ut luften han hållit i sina lungor och strök undan luggen ur ögonen. Vad var han så hispig över egentligen? Han behövde inte oroa sig. Men han ville se honom. Helst på en gång. Hur overkligt allt än var. Just på grund av det.
Snart tvingades hans tankar ändå åt andra håll när Simon dök upp och det krävdes viss uppmärksamhet från honom för att inte verka totalt bortkopplad från den övriga världen. Eller bara helt dum i huvudet.

”Vad håller ni på med..?” Liam såg förvirrat på Jake och Pontus som verkade inspektera den förstnämndes skåp väldigt ingående.
”Någon jävel har satt en snus i mitt lås, hur vidrigt är inte det?” utbrast Jake och smällde till skåpet med handen så att det ekade.
Liam kunde inte hålla tillbaks det hesa skrattet. ”Vad äckligt.”
”Skitkul”, Jake gav honom en mörk blick innan han suckade. ”Ingen kan kräva att jag ska ha böcker med mig idag.”
Liams blick letade sig vidare i korridoren men kunde snabbt konstatera att det inte stod någon vid det skåpet. Han hade sett honom varenda dag i.. han visste inte ens hur länge, och ändå fick han för sig att han glömt hur han såg ut och plötsligt behövde påminnelsen i livs levande form. På en gång.
”Aja jag ska köpa kaffe så jag kommer senare..” sa Pontus och avlägsnade sig. Egentligen borde det ha varit han som fått sitt lås vandaliserat, om man skulle gå efter vem som betedde sig svinigast och därmed hade flest fiender. Jake var kanske inte omtyckt av alla men folk hade verkligen inte lika stora problem med honom som med den andre. Kanske inte som med Liam heller. Jake var helt enkelt mindre komplicerad bara. Och vänligare inställd till gruppen av ´icke populära´ kanske.        
”Skit i det där nu”, sa Liam efter att ha plockat ut sina egna böcker. ”Vi tar reda på vem det var sen och tvingar honom att äta upp snuset.”
Jake suckade igen men nickade. ”Fine. Vad är det med dig förresten? Du är helt jäkla röd i ögonen.”
Det kunde möjligtvis kanske bero på något för lite sömn i en väldigt oskön fotända, något för mycket dricka och alldeles för mycket tankar.
”Jag var hos Johan.. jag ska egentligen inte dricka tequila.. och jag funderade på att ta på mig solbrillor först men det kändes lite för stekigt”
Jakes leende blev bredare. ”Plötsligt blev den här dagen mycket bättre. Hur bakis är du egentligen?”
”Inte tillräckligt för att du ska behöva se sådär nöjd ut.”
Dom hade inte hunnit upp för mer än halva trappen när det började tjuta från alla håll. Det som i vanliga fall orsakade lindrig huvudvärk fick Liams redan onda huvud att sprängas som i småbitar och han tryckte stönande händerna mot öronen.
”Innan lektionen börjat till och med! Fan vad värdelöst!” hörde han ändå Jake klaga medans dom tog sig ner för trappen igen och vidare ut till uppsamlingsplatsen.

”Fan kommer du ihåg i vintr..” Liam tystnade mitt i meningen när han hörde rösten alldeles bakom och vände sig diskret om en aning. Trots att han borde låtit bli.
”Vadå..” sa Jake förvirrat men Liams blick hade redan landat på det svarta rufset. Den kittlande känslan kändes både förbjuden och pinsamt välkommen. I samma sekund som Andy såg ut att vara på väg att vända sig om vred Liam tillbaks blicken mot Jake. Ta dig samman för i helvete.
”Öh.. jo i vintras när det var brandlarm och det tog så sjukt lång tid innan vi fick gå in, det var ju när det var nästan 30 minus.”
Jake nickade men rynkade pannan något. ”Vad kollade du efter?”
”Inget”, sa han snabbt men flinade sedan till för att släta över det något. ”Jag letar misstänkta till brottet såklart.”
Matthias samlade ihop klassen för upprop och det svarta rufset var redan borttappat bland alla andra.
Tills att dom fick gå in igen.
Det var en snabb blick. Knappt så att det blåa och gröna hann mötas, men ändå tillräckligt. Så pass att det nästan hann spraka till.

Den snabba blicken som egentligen inte sagt någonting alls men samtidigt mer än vad som skrivits i Andys böcker sammanlagt under dom fyra första lektionerna hade fått lättnaden att skölja genom kroppen. Innan det där pirrandet hade forsat fram istället. Han visste att det var farligt att hoppas, att det kanske var väldigt dumt att längta, vänta och undra. Men han kunde inte låta bli. Allt var så tvärtom på ett så bra sätt. Även om det bara handlat om en enda blick.

”Vi borde dra iväg på något eget”, sa Johan och kastade den tomma colaburken mot papperskorgen men missade. ”Vi kan ju inte ta studenten utan att åka på en riktig studentresa?”
”Det spelar ju egentligen ingen roll vart heller, så länge det är varmt och det finns sprit?” flinade Liam. ”Och brudar då.”
”Aiya napa verkar ju helt galet så det röstar jag på”, flikade Jake in.
Det var Pontus som dragit upp det hela; hur värdelöst det var att dom inte planerat någon studentresa tillsammans i klassen och att alla ändå hade så olika idèer att det omöjligt skulle bli så att alla åkte till samma ställe.
”Hur försöker den där egentligen ta livet av sig? Han har ju fan inga cuts på armarna?” Liam följde Pontus blick och det var ändå inte helt oväntat vem det var han såg på. Andy stod vid hörnet av korridoren och pratade med någon kille han inte hade en aning om vad han hette. 
”Han kanske inte vågar”, flinade Liam och försökte ignorera känslan av att känna sig skyldig. Andy hörde knappast. Och dessutom; han menade det inte. ”Vad sorgligt att inte ens kunna lyckas fullt ut med att vara emo.” Han hör inte. Han hör inte.
Pontus skrattade och nickade. ”Det är det fan.. Hey! Andy!”
Jake suckade och sparkade till colaburken som långsamt rullat tillbaks till bänkarna.

Reflexen att vända sig om vid sitt namn var alldeles för snabb fastän han registrerat vems rösten var och han såg irriterat mot Pontus och.. Liam som verkade försöka skrapa bort något från jeanslåret.
”Har du rakbladen till prydnad bara eller?” ropade Pontus tillbaks och den där rödhåriga tönten, Johan?, såg ut att skratta. ”Behöver du en manual? Jag har hört att emo punkt nu ska vara bra.”
Med en suck såg han tillbaks på Kevin. ”Varför kan inte ett hål bara öppna sig i golvet under den där jävla bänken?”
”Jaa det är ju ingen av dom där man skulle sakna i alla fall”, svarade Kevin och kastade även han en snabb blick mot gänget vid bänkarna.  ”Där är Nicholas förresten, kommer du?”
Sneglande såg han mot Liam igen som nu hade höjt upp blicken och hade det där sneda leendet över läpparna. Klumpen i halsen började göra sig påmind igen men hade motstånd av det fladdrande i magen som vägrade ge med sig. Tycker om dig. Han hade ju sagt att dom bara skulle.. försöka ignorera varandra. Att han satt där bredvid Pontus som var det största svinet som någonsin funnits på skolan och att han själv hade det där sneda leendet betydde ingenting. Det var bara som vanligt. Och ändå inte. Det var bara spel. Annars skulle han aldrig ha sagt det där andra. Andy skulle bara låtsas som att det inte hände. Eller att det var en teater. Precis som det alltid varit inför deras mammor fast med ett trevligt beteende.

I hate (almost) everything about you - del 37

Andy hade knappt hunnit stänga dörren efter sig innan den rycktes upp igen.
”Andy!” Lisette såg på honom med stora ögon, sminkade i rosa och svart, och såg ut att vara på väg att tappa andan. Han tyckte sig kunna se hennes cykel liggande på gården. ”Vad exakt pratade ni om? Jag såg.. jag såg att ni stod där och det var inte ens höga röster och..”
Trots dom chockerande nyheterna, eller egentligen just precis på grund av dom, sprack han upp i ett stort leende, om än något förvirrat.
”Du kommer inte ens tro mig..”
Lisette såg gapande på honom. ”Jo.. jo jag tror det. Du ler typ jättejättestort och du stod nyss där ute med Liam och.. Andy berätta, jag håller på och dör. På riktigt.”
Han flinade till och fattade tag om hennes händer. ”Andas. Vad är det du brukar säga åt mig? In genom munnen och ut ur näsan?”
”Nej tvärtom”, sa hon och fnittrade till. ”Okej jag ska bara..” Hon böjde sig ner och drog i skosnörena ett tag innan hon kunde ta av sig sina svarta creepers och följde med in på hans rum.
När dom väl satt på sängen och Andys blick precis fångat upp Liams huvtröja som fortfarande låg slängd på stolen, otvättad och inte återlämnad, började känslorna komma ikapp honom. Det var mycket som hade hänt sedan i lördags. Nästan för mycket för honom själv.
”Liam..” Han tystnade och flätade genast ihop sina händer, han var inte säker på att han skulle kunna berätta allt som hade hänt ifall han började med slutet. Bara tanken på Liams läppar som nyss varit tryckta mot hans fick det att bubbla runt i hela kroppen och när bubblorna skulle ha tagit sig upp till huvudet skulle det inte kunna komma ut någonting sammanhängande överhuvudtaget – så bra kände han sig själv.
”Du vet i lördags, att mamma och Cathy ordnat någon slags filmkväll som vi var tvungna att vara med på?”
Lisette nickade snabbt. ”Mm det kommer jag ihåg. Och ni har inte slagit ihjäl varandra ser jag. Vad sa Lia.. nej förlåt, ta det från början”, ändrade hon sig.
”Det gick väl sådär, Liam fejkade huvudvärk innan andra filmen och.. jag liksom, jag gick upp till honom för att mamma och Cathy tyckte det och.. eh.. fick ni också strömavbrott?” Han slätade ut överkastet lite grann med handen och kände redan hur kinderna börjat hetta.
”Jag.. nej fast jag var i Solna hos Lisa i lördags, jag sov öv.. oh my god, vad hände? Du rodnar Andy.”
”Jag vet det. Du behöver inte påpeka det”, muttrade han och bet sedan tag i underläppen innan han såg upp på Lisette, utan att kunna hålla tillbaks leendet. ”Han kysste mig. Eller jag menar han började men.. vi, det var.. jag antar att vi hånglade”, nästan viskade han och kinderna som tidigare bara hettat började brinna.
Va?” pep Lisette till innan hon vred på sig så att hon satt helt vänd mot honom. ”Ni hånglade? Igen? Okej. Och.. vadå vad hände sen? Han kom inte med någon löjlig jävla ursäkt igen va? Berättade du vad du.. att du har känslor för honom?” Hon blinkade inte ens längre.
Det kändes väldigt bra att han skulle kunna avsluta det hela på ett lite mer positivt, herregud, herregud, hade det hänt? På riktigt?, sätt med tanke på vad hon skulle få höra honom säga.
”Nej jag drog därifrån.”
Den gälla rösten hade varit väntad och om någon stått och tittat på skulle den personen förmodligen aldrig tro på att Lisette var den som allra bäst kunde lugna ner honom. Hon var bra på att dölja det där lugnet som hon trots allt hade inom sig när det behövdes.
”Vad trodde du?! Det var klart jag fick panik, jag hade ju..” Även om det var dom pirriga känslorna som överskuggade alla andra för tillfället så mindes han otäckt bra hur det hade känts precis när han sjönk ner innanför dörren och tårarna började rinna. Paniken. Ångesten. Rädslan. Och mitt i allt; det farliga hoppet. ”Jag hade ju brutit ihop på riktigt om han hade sagt att det bara råkat hända, att det inte betydde någonting.”
Han berättade att Liam trots allt hade sagt att han inte ångrade sig, men att han inte hade sett honom under hela söndagen och hur fruktansvärt nervös han varit när han gick till skolan. Lisette undrade vad som hade hänt, att hon bara hade sett hans missade samtal och sedan det ´alldeles för korta sms:et som egentligen hade sagt lika mycket som ens horoskop i tidningen.´ Det vill säga bara en massa ord som ändå inte sa någonting om vad som egentligen skulle hända.
”Och så åkte jag till Sebastian..”, avslutade han och såg ner på sina händer. ”Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kunde bara inte stanna kvar. Inte efter.. jag stod bara inte ut. Och när du inte svarade så, och han hade ingenting emot det.”
”Shiet.” Hon sträckte ut benen framför sig, för dagen klädda i ett par vita knästrumpor med rosa ränder högst upp. ”Snyggingen Sebastian alltså? Som du träffade i gamla stan? Som gick på vår skola i den andra estetklassen? Och vadå du bara.. hoppade på bussen för att åka och träffa honom? Vad sa din mamma.. Det här är som värsta såpan Andy, säg inte att ni råkade hamna i säng också?”
Andy bet tag i läppen. ”Jag sov över så det gjorde vi väl i princip men.. vi gjorde inget. Inte i sängen i alla fall”, tillade han. Han hade inte kunnat låta bli och när Lisettes ögonbryn for upp började han flina. Det dog dock ut ganska snabbt. Lika väl som han mindes paniken innanför dörren, lika väl som han mindes Liams läppar mot sina i skogen så mindes han också saltsmaken och Sebastians oroliga ögon.
”Vi kysstes bara. Det kanske kunde ha.. du vet, gått längre men.. jag liksom bröt ihop lite. Igen. Jag trodde väl att det skulle kännas bättre att bara förlora mig helt och hållet i någon annan men det blev precis tvärtom.”
”Andy..” Hon flyttade sig närmare och la armarna om honom. ”Förlåt att jag inte svarade, du skulle ha kommit och hämtat mig.”
”Det gör inget. Jag tror att det var bra att åka dit, vi hade faktiskt kul och.. det gick lätt att prata med honom om Liam till och med, du skulle också gilla Sebastian.”
Han och Lisette hade inte lärt känna varandra riktigt bra förrän Sebastian redan flyttat, så just den perioden hade han inte kunnat dela med Lisette på samma sätt som nästan allting annat.
”Om han gör dig glad så är jag säker på det”, försäkrade hon med ett leende. ”Men okej, du kom alltså hem mitt på dagen idag, jag fick ju ditt sms. Och.. vad var grejen med att du stod och snackade med Liam? Ditt smink är kvar så det kan inte ha varit något jättehemskt och..  ditt leende i hallen, jag har inte sett dig le på det sättet på..”
”Ska jag berätta eller inte?” flinade han men var samtidigt livrädd för att han skulle vakna upp ur drömmen i samma stund som han uttalade orden högt. Kanske hade Liam ändå drivit med honom? Kanske var allting bara ett hemskt, elakt och vidrigt skämt. Han ignorerade kylan som spred sig i kroppen och såg upp på Lisette igen som ivrigt nickade.
”Han liksom.. när du såg oss så hade vi redan varit i sko.. han sa att han tycker om mig.” Det kom ut som i en viskning.
”Va?”
Han nickade. Sedan kunde han inte ignorera den längre. Kylan frös varenda bubbla som en efter en sprack. ”Han menade det inte.. eller hur? Varför skulle han.. gud jag..” Han svalde hårt och drog långsamt fingrarna genom håret. Till och med Lisette fattade.
”Herregud Andy.” Lisette flämtade till innan leendet bredde ut sig. Ögonen såg om möjligt ännu mer chockade ut än när han berättat om den första gången Liam kysst honom. ”Det fattar du väl att han menade det! Pratar vi om samma Liam eller? Liam som.. om han säger att han tycker om dig så.. det är förmodligen en underdrift också för att han är för jävla stolt för att få fram något starkare ord, gud det är ju helt.. jag vet att jag har sagt till dig i en evighet att ni bara borde lägga av med det ni håller på med och istället förenas i en kyss och” hon gav honom en blick innan hon fortsatte ”jaa okej lite som yaoi manga men det var kanske mest önsketänkande.. även om jag aldrig trott på att han hatar dig på riktigt, och även om du haft mer anledning att hata honom så vet jag att du bara stört dig på honom men innerst inne..”
”Det räcker.” Det började kännas som att han kanske skulle säga att hans naturliga ansiktsfärg var röd och att den ibland vid sällsynta fall antog en blekare nyans. ”Men du tror alltså att han..”
”Menade det, jaa! Herregud Andy sedan när blev du så här negativ? Det här var ju det bästa som kunde hända, eller hur? Du kommer fram till att du blivit kär i idiote.. förlåt men lite idiot är han ju ändå eller hur? Och så visar det sig att han känner likadant, han tog ett jävla tag på sig men ändå, du trodde ju inte ens på att han var gay efter att han hånglade upp dig på sin fest!”
”Jag tror att han kanske är bisexu..”
”Andy, hallå, är du med eller? Strunt samma om han gay eller bi, han är ju åtminstone Andysexuell.”
Vid det sista kunde han inte hålla sig för skratt och han skakade roat på huvudet. ”Du är knäpp. Det är inte som att.. eller jo okej, det var det bästa som kunde hända.”
Att det skulle vara precis som vanligt, skulle det verkligen det?, i skolan kändes inte så farligt för tillfället. Vad hade han trott? Att dom plötsligt skulle gå och hålla varandra i handen i korridoren? Han var inte dum i huvudet. Den största utmaningen skulle väl bli att inte gå runt och le som en tönt hela dagen.

Liam hade fallit ner på mage i sängen och en timme senare låg han fortfarande kvar. Han visste inte om han hade somnat till eller om han bara hade legat där med slutna ögon ändå. Det där hade fan tagit på krafterna. Han var inte säker på vad som skulle hända, om något skulle hända överhuvudtaget, vad Andy tänkte, vad han själv ville.. det enda han kunde säga helt säkert var att det var en otrolig lättnad. Lättnad över att förstå vad dom senaste veckornas ångest berott på, att han inte längre behövde bli livrädd över tankarna som dök upp på Andys läppar och undra varför han i helvete fortsatte tänka på det. Och den största lättnaden; att han sagt det till Andy. Att han inte behövt hålla det som slagit ner så plötsligt som en blixt inom sig. Nu var det gjort. Och Andy.. det var nog sjukt att inse att han själv längst där inne var svag för emopojken men minst lika sjukt var det att ha fått veta att det på något sätt hade varit ömsesidigt. Kanske inte att Andy var svag för honom på det sättet, men att det uppenbarligen var någonting han kände för honom.
Ju mer han tänkte desto mer bilder fladdrade förbi framför hans slutna ögon. Andy som sett på honom när han öppnat i handduken.  När han själv fastnat med blicken på den svarthårige som satt och skrattade i cafeterian och sedan hade blivit tvungen att vända ryggen till för att.. för att han inte hade velat lyssna på rösten i huvudet som retfullt talat om för honom att han tyckte om skrattet. Nörden som lutade sig ner över And.. det kunde inte ha varit en kyss, eller? Inget seriöst isåfall med tanke på vad Andy hade sagt till honom; .. har gillat dig ett bra tag..
Hur kunde han ens ha gjort det? Han fattade inte. Visst, Liam kände något för honom men Andy hade ju aldrig betett sig likadant som honom. Elaka blickar och någon knuff i korridoren som sagt, men han hade aldrig, kanske för att han inte kunnat?, utsatt Liam på samma sätt som han själv blivit utsatt. Andys kompisar var inte sådana. Andy var inte lika högljudd. Det var inte Liam som hade blivit lämnad av sin bästa kompis.
Någonting högg till i revbenen på honom och han öppnade ögonen. Han ville inte tänka på det.
Allt det andra var en lättnad ja,
men också helt sinnessjukt och han behövde göra något annat än att tänka och han ville gå över till Andy på en gång och samtidigt kunde han inte och vad skulle det bli med dom nu?

[18:42 sänt meddelande] Lust att spela lite fifa? (:
[18:43 nytt meddelande-Johan] Gärna, kommer du över på en gång? Kan höra med Chrille också?
[18:43 sänt meddelande] Gör det, och ja jag tar nästa tunnelbana så är där om ett tag

En knackning.
”Andy, kan jag komma in?”
Han la ifrån sig påsen som han precis tagit upp från väskan och vände sedan blicken mot dörren när hans mamma kom in. Det nyinköpta nitskärpet från rockaffären i Örebro fick ligga kvar en stund till.
”Hej, hur är det?” log hon.
”Bra.” Just nu var det bra. Väldigt bra.
”Säkert?” Hon satte sig bredvid honom på sängen och den oroliga mammablicken var tillbaks. ”Vad var allt det här med att du åkte iväg till någon kompis? I Örebro?”
”Det..”
”Du kommer hem alldeles.. misshandlad, du skolkar, åker till en helt annan stad och blir kvar över natten.. Jag blir orolig Andy, är det något du inte berättar för mig?”
Han kunde inte säga något om Liam. Inte nu. På ett sätt hade han fått veta så otroligt mycket idag, något så stort att det knappt gick att greppa, men på ett annat sätt visste han ingenting.
”Det är ingen fara mamma, jag lovar”, log han svagt. ”Jag åkte iväg igår för att.. jag hade en dålig dag bara, det var egentligen inget särskilt men jag behövde komma bort.” 
Magda slätade ut ett obefintligt veck på överkastet innan hon såg upp på Andy igen. ”Och vem är den här.. kompisen du åkte till? Jag visste inte att du kände någon där?”
Han hade inte pratat om Sebastian hemma även om Magda redan då vetat att han tyckte om killar. Det hade ju ändå inte varit någonting mellan dom på riktigt. ”Han gick på min skola i ettan, Sebastian heter han. Vi.. träffades på stan för ett tag sen när han var här och.. det kändes bara som en bra idèe att åka dit, kanske lite oplanerat men..” Han såg ursäktande på henne innan han fortsatte. ”Jag behövde bara komma iväg.”
Det verkade trots allt duga som svar för Magda för hon nickade och placerade sedan en hand på hans arm. ”Okej, jag vill bara att du berättar om något blir jobbigt igen.” Tummen strök över hans arm och framkallade direkt den där gråtkänslan igen. Trots att allt inte kändes lika mycket som ett helvete nu. Trots att han egentligen var jättelycklig. Jättenervös och jätteförvirrad förstås, men ändå glad.
”Det är klart.” Det var bara så mycket som hänt och han kände sig alldeles slut. Och kanske att det skulle varit skönt att berätta precis allting. Lisette var bland den underbaraste som fanns och han hade behövt få ur sig allting till henne, men ibland kunde det kännas bra att bara få vara den där sonen, inte Andy – bästa kompisen, Andy – fotbollsspelaren, Andy - emobögen och vilka mer versioner det nu fanns utav honom. Om han bara var Sonen Andy så var det villkorslöst på ett annat sätt. Det var inte ofta han kände att han behövde det, men ibland.
”Gubben?” Magda måste ha sett någonting för plötsligt var armarna hårt lindade om honom och han tillät sig själv, om så bara för en liten stund, att låta sig själv komma i första hand och låta någon annan oroa och bry sig. 

I hate (almost) everything about you - del 36

Ett tag under gårdagen hade Liam faktiskt trott att Andys frånvaro berott på honom, att han helt enkelt måste ha tagit illa upp över att han inte stannade vid bänken för att snacka. Men när han fortsatt vara osynlig i korridorerna under dagen och sedan inte dök upp under tisdagen heller så kom han fram till slutsatsen att han måste ha blivit rejält sjuk. Vad fanns det annars för anledning till att han skulle vara spårlöst borta? Med det sagt betydde det inte att det inte börjat krypa i Liams kropp under tisdagseftermiddagen. Sjuk eller inte, han behövde verkligen prata med honom. Visst hade han kunnat ignorera det hela bara, som han försökt med förra gången, men skillnaden var att han inte ville göra det nu. Han ville försöka förstå vad han själv kände och det skulle inte gå utan Andy.
Till och med Jake hade fått ut för det där krypandet i kroppen. Irriterade svar på helt vanliga frågor, onödiga utbrott på småsaker och allmänt drygt beteende. Kanske hade han bara gjort alla andra en tjänst om han skolkat dom två sista lektionerna.

Andy hade klivit av bussen i Stockholm vid tolv-tiden, efter en lång kram med Sebastian i Örebro som trots händelsen igår inte hade känts det minsta obekväm. Sebastian hade fått honom att lova att höra av sig om det var något, och att dom skulle försöka ses igen om inte alltför lång tid. Planen hade varit att gå till skolan men sängen hemma hade lockat för mycket och det var till sist i den han hamnat ändå. Med så bra närvaro som han hade var inte en och en halv dags skolk hela världen. Han hade ändå pratat med Lisette i telefon där dom bestämt att hon skulle komma förbi honom senare mot kvällen för att ´få höra allt!!´ för att använda hennes egna ord. Han kunde dock inte bara sitta och vänta till dess, och ännu mindre ville han sitta och vänta på Magda som skulle komma hem och undra vad han egentligen haft för sig. Därför byttes dom tighta jeansen ut till ett par mer springvänliga byxor innan han skyndade nerför trappen.

Liam bläddrade bland låtarna i mobilen medans han gick hemåt men slutade tvärt då han skymtade någon i utkanten av synfältet. Blicken for upp bara för att fånga upp den svarthårige pojken som var på väg åt andra hållet. Med ett snabbt tryck försvann Gerard Ways röst och ersattes istället av hans egen.
”Andy!”
En kort sekund trodde han att Andy låtsades som att han inte hörde honom men så stannade fötterna till och han vände sig långsamt om. Någonting oidentifierbart tog plötsligt plats i Liams mage men han fick ändå sina egna fötter att röra sig mot honom, fort innan Andy skulle få för sig att vända om igen.
”Har du varit.. sjuk?” Han lät snabbt blicken svepa nedifrån och upp över Andy som ändå såg rätt frisk ut.
”Nej vadå? Har du väntat på att få säga att du visst ångrade det som hände i lördags? Det behövs inte, jag har fattat det.”
Svaret kom så snabbt och var så oväntat att han kom av sig för en kort stund. ”Vadå. Vad menar du?”
”Lägg av, du sa inte ett ord till mig i skolan, det var exakt..” Andy tystnade, drog ner tröjärmarna över händerna, släppte dom igen och såg ut att brottas med någonting inom sig själv. Liam var väldigt säker på att han skulle vända sig om vilken sekund som helst men ändå kunde han inte få ut någonting mellan sina egna läppar. ”Fattar du inte att jag tycker om dig?! Jag vet verkligen inte varför, men jag har gjort det ett bra tag och.. det här gör det tusen gånger värre! Varför kan du inte bara fatta?!”
Det kom som en chock. Och ändå inte. Sedan var det plötsligt en chock igen. Det där obestämdbara som hade flyttat in i hans mage slet och drog och Liam visste knappt själv vad som skulle komma ut från honom. Bara att någonting var tvunget att göra det. Något som inte fick bli fel.
Det Andy nyss sagt var helt galet. Ändå gjorde det på något sätt det hela enklare för Liam. Det var bara att kasta sig ut och hoppas att..
”Jag gör ju också det. Tror jag.” Tycker om. Det lät så otroligt främmande och ändå.. Tycker om.
När exakt hade det hänt? Varför hade inte någon berättat det för honom istället för att bara ha gett honom det som en inslagen bomb som exploderade där på sängen i allt det mörka som plötsligt hade blivit ljust igen? 
Det blev tyst. Så obehagligt tyst att han till och med hade velat kunna skruva upp volymen på sina hårda hjärtslag. Bara för att få någonting att fylla ut det tysta mellanrummet mellan dom med.
”Gör du?” Dom två små orden lyckades fylla ut hela mellanrummet till bredden och höjden och alla andra geometriska formler som han inte kunde på en enda sekund och hjärtslagen hade av någon anledning förflyttat sig upp till halsen där dom hindrade någonting alls från att ta sig ut.
Andy ångrade sig inte.
´Fattar du inte att jag tycker om dig?!´
Tycker om.

Andy blinkade till och väntade på att marken skulle öppna sig under honom. Under en liten, liten stund hade hoppet tänts igen. Det där hoppet som var så farligt att tillåta men som han ändå inte kunde med att blåsa ut. Frågan hade mest ställts för att få höra det igen, som en försäkran om att han verkligen hört ´Jag gör ju också det. Tror jag´ men Liams läppar särades inte för att bekräfta. Inte för att förneka heller. Istället bet han tag i ringen som Andy hade påmints om igår. Den som han föredrog framför en kula. Vad skulle ha..
”Mm, det.. blev nog visst så.”
Den blå blicken for snabbt upp mot det gröna igen och marken som han tidigare väntat på skulle öppna sig gungade istället till. Kanske inbillade han sig igen nu. Såg och hörde sådant som inte fanns. Kanske drömde han. Kanske skulle Liam snart fråga om han inte fattade vad han sa, ´det var ett misstag´..
”Alltså..” Liam harklade sig och handen som tidigare varit knuten strök istället genom håret. ”Låt gärna bli att svimma för jag har ingen lust att.. jag var inte ens med när man fick öva på idrotten.”
Andys tankar tog ett hastigt stopp innan han istället kände ett förvirrat leende leta sig fram över läpparna. Vad babblade han om? Ändå blev han bara så himla lättad över att höra det där konstiga.
”Jag ska försöka.. antar jag.”

Liam höll kvar blicken på Andy trots att nervositeten, den där känslan som han verkligen hatade, ville få honom att flacka undan med den. Principen att inte vara den första att se bort var fortfarande inpräntad i ryggraden på honom men det gjorde inte så himla mycket ifall Andy också bestämde sig för att hålla kvar den. Det var som att se på någon som han känt hela sitt liv och samtidigt som att det var en helt okänd människa som stod framför honom, någon som ändå fick tankarna att snurra runt i en onaturlig hastighet. Andy.
”Okej vi kan inte.. eller jag menar jag..” Han bet tag i piercingen men släppte den lika snabbt igen. ”Det känns skittöntigt att stå här mitt på vägen och bara.. ska du springa eller?” frågade han till sist och svor åt sig själv inombords över att det kom ut så jävla svamligt allting. Han hade för i helvete nyss sagt rakt ut att han tyckte om Andy. Bekräftat ett svar på en fråga om man skulle vara noga. Andy kände tydligen någonting för honom och allt kändes helt kaos. Men dom kunde inte stå där mitt på vägen och förklara sina innersta känslor – det fanns ändå någon gräns. Liam visste inte ens vad hans innersta känslor var, mer än att han inte längre kunde tänka sig att inte få vara nära den där emopojken igen, prata med honom på riktigt, att han ville se mer av det där bakom den svarta luggen, att han ville låta fingertopparna få känna över den där tunna huden på halsen igen. Och även om han visste det där så var det ingenting han bara kunde stå och berätta rakt ut till Andy så här på en gång. Hur sant det än var så skrämde det honom fruktansvärt mycket att blotta sina känslor för andra, särskilt för.. Dom smaragdfärgade ögonen svepte snabbt över Andy igen. Han hade sagt det viktigaste och det fick räcka för en liten stund.
”Ja, jo..” En smal hand rörde vid det svarta rufset. ”Jag tänkte det.”
”Kan du gå istället?” frågade han och kände äntligen igen sin röst. Inget svammel, bara en enkel fråga med lite skärpa bakom.
”Det kan jag väl, vill du..” Blicken sänktes ner till asfalten och fick det samtidigt att röra sig i Liams mage igen. Killen var mer nervös än honom själv, hur det nu var möjligt.
”Ja jag går med dig”, avslutade han åt honom. ”Skogen.”

Andy var tacksam över att Liam valt att dom skulle gå i skogen. Det var alltid massa ljud där inne; löv som prasslade, grenar som knäcktes under fötterna, fåglarna som kvittrade. Inte för att några av ljuden överröstade hans egna puls.
Han hade nog fortfarande inte riktigt fattat. Då, på Liams rum när allt hade känts så bra och han faktiskt trott, det var inte i närheten av hur det kändes nu. Han behövde inte anta, tro eller hoppas något. Det var på riktigt. Ändå så var det på något sätt svårare att tro nu då Liam faktiskt sagt det. Han var tvungen att snegla mot hans håll gång på gång för att försäkra sig om att det var den Liam och inte någon annan blond random kille han gick där med. Men det var Liams långa ben, det var hans händer som drog undan grenar som kom i hans väg och det var definitivt hans ögon som smälte in med allt det andra gröna.
”Det här är rätt sjukt va”, sa Liam plötsligt och andades ut i ett hest skratt. Det lät nervöst.
Skrattet kändes ändå som en otrolig lättnad och Andy flinade till. ”Väldigt. Om det inte är så att någon utav oss faktiskt planerar att hänga den andre här..”, sa han med en axelryckning och fick ett flin tillbaks.
”Det hade i och för sig låtit mer som oss.”
Det var så mycket han ville fråga samtidigt räckte det att bara titta på honom och han ville be Liam nypa honom i armen och samtidigt inte. Han ville inte vakna upp ur det här. Allt var så luddigt och ovisst men på samma gång så spelade den ingen roll, det var spännande och otäckt och det kunde bli bra och det kunde.. allt kunde försvinna.

”Har du..” Liam hann inte avsluta meningen då Andy plötsligt snubblade till , förmodligen över en rot. Det måste ha varit något slags gravitationsfel som faktiskt höll honom upprätt istället för att dra ner honom med ansiktet före rakt ner på den barriga stigen. Första tanken hade varit ´Jävlar nu ramlar han!´ men samtidigt hade han varit nära att yttra någon kommentar om ´ifall han hade två vänsterfötter eller vad hans problem var.´ Det satt så reflexmässigt i honom, det där att han borde säga sådant till Andy, att det var vad andra väntade sig, att det var vad den svarthårige pojken själv väntade sig från honom, att han borde säga sådant för att det på något sätt hade fått honom själv att tro att han tyckte att Andy var så fruktansvärt jobbig. Samtidigt så hade han inte glömt eftermiddagen efter kryssningen då Andy ramlat på cykeln och hans första tanke hade varit ´Nu slår han ihjäl sig´, hur han oroligt påpekat att det blödde från hans knä och att han i nästa stund hade känt sig otroligt skyldig, som att han gjort något fel som låtit.. det äkta komma fram?
Det fanns fler exempel när han väl tillät sig att minnas dom - stunder, om än väldigt få, som någonting hade fått honom att släppa lite utav attityden och han faktiskt sagt något helt normalt till Andy, då när han nästan glömt bort vad han borde tycka och tänka, då när han istället fallit in i det som dom haft för så länge sedan. Även om det bara varit något så enkelt som att bli upprörd över en damm på thairestaurangen och sedan flinat till åt det efteråt. Kanske hade det funnits där hela tiden? Eller så var det alldeles nyligen det hade hänt. Han visste inte och han var inte så säker på att han skulle orka med att få reda på det heller. Allt det här var redan väldigt omställande. Det spelade egentligen ingen roll när det hade hänt.
”Du kanske borde öva mer på att springa i skogen..”, sa han när Andy trots allt hade klarat sig från att få ansiktet tillplattat. Att det fanns en retsam ton i det hela var ingenting han kunde, eller ens ville, ta bort. Det var sådan han var.
”Det där var ju min talang, tyckte du att jag ramlade eller?” Den blå blicken såg tillbaks på honom med höjda ögonbryn men det ryckte även lite i mungipan. Kanske en aning nervöst. Men definitivt en kontring.
 Han var fortfarande nyfiken, den där nyfikenheten som han äntligen vågade erkänna, den som han känt sig så frustrerad över när Andy satt på sängen i den stora batmantröjan och automatiskt hade fått Liam att tänka tillbaks alldeles för långt. Han undrade vad som fanns kvar av den gamla Andy, vad som mer fanns nu och ytterligare något han inte kunde sätta fingret på men som kändes kittlande på något sätt.
”Varför drog du iväg i lördags?” Det kändes som att det var någonting som hängt i luften väldigt länge mellan dom nu och han ville veta.
Andy ryckte på axlarna och sparkade iväg en kotte innan han höjde upp blicken igen, även om den inte riktades mot Liam. ”Jag var säker på att du skulle göra någonting, antingen att du skulle skrika åt mig att dra därifrån eller att du bara.. jag vet inte, jag trodde att du skulle säga att det inte varit meningen.”
Liam nickade. Han kunde väl på sätt och vis fatta det. Det hade ju inte varit helt otänkbart att han skulle ha fått någon slags panik och velat skjuta allt ifrån sig som just inträffat. Hur bra det än hade varit. Läpparna som dykt upp i hans tankar enda sedan festen tog plats på näthinnan igen och den här gången var dom så nära, i verkligheten. Bara några decimeter bort. ”Jag hade inte planerat det, det ba..”
”Vadå du hade inte planerat strömavbrottet? Du hade inte mixtrat i proppskåpet precis efter att du fått din ´huvudvärk´?” sa han med betoning på det sista.
Ett lågt skratt, eller mer utav en utandning, lämnade Liams läppar och fingrarna sökte sig till håret igen. Hur kunde Andy plötsligt hitta så snabba svar? Det här var knappast ett samtalsämne dom haft tidigare, inte i närheten av allt dom retats eller jävlats med varandra om.
Andy log smått för sig själv när han verkade ha lyckats med att få Liam att komma av sig. Det hörde inte till vanligheterna. Egentligen var han så nervös att det gjorde ont i kroppen, när Liam tagit upp lördagskvällen igen och han skulle försöka förklara sin panik, men han insåg att det gick lättare när han la till det lite skämtsamma. Kanske skulle Liam inte ens fatta hur nervig han var inombords. Han kände sig plötsligt väldigt iakttagen och när han tittade upp märkte han att den blonde såg obehagligt ingående på honom. Han trodde det värsta samtidigt som blodet började rusa i hans kropp utav blicken.
”Vad?”
Liam hade saktat ner farten och stannade nu till helt. Vilket gav någon direktsignal till Andys egna fötter som lydigt stannade intill. Deras blickar möttes hastigt innan Liams läppar fångade upp hans.
Han hade inte kunnat låta bli. Varför inte låta karusellen inne i huvudet få sig ännu en snurr? Ögonen slöts i samma stund som han kände dom förvånade läpparna mot sina och han placerade handen vid den andres nacke, trots att huvan egentligen var i vägen. Han kände Andy andas ut under hans läppar och det var nästan som att luften vibrerade utav det. Men så kysste han långsamt tillbaks, tveksamt och försiktigt men fortfarande på ett sätt som fick stötarna att skjuta iväg i Liams kropp igen.
Han visste inte riktigt hur han lyckades men han drog sig undan och mötte en kort stund dom stora ögonen som såg in i hans, lät blicken glida vidare till dom lätt särade läpparna innan han slutligen backade ett steg och svalde. Det hade inte varit någon hetsig kyss, den hade inte ens varat i en halv minut, ändå höjdes och sänktes hans bröstkorg pinsamt snabbt. 
”Vi borde kanske gå tillbaks”, sa han till sist.
Andy nickade och rättade till huvan, strök luggen ur ögonen och verkade försöka fästa blicken var som helst utom på Liam. Han började nästan undra ifall det var dom, det som pulserade i luften mellan dom, som fick löven att prassla.

”Du..”, började Liam när dom återigen befann sig på den gatan där han med en nervositet som nästan orsakat illamående medgett vad han kände. ”I skolan.. vi kan väl.. jag vill inte att, du säger ingenting om det här va?”
Andy såg först oförstående på Liam men började sedan sakta minnas att det fanns en värld utanför det här också. ”Du menar.. nej det gör jag väl inte”, sa han och fuktade nervöst läpparna. Vad var det han menade egentligen? Att dom skulle låtsas som att ingenting alls hade hänt? Det var kanske logiskt men.. ”Menade du det där du sa.. att du, du tycker.. om mig?” Kyssen höll fortfarande hans huvud snurrande men det kändes redan som att den hörde till den där andra världen. Den som inte var helt och hållet verklig.
Liam nickade en gång. ”Vi kan väl bara försöka undvika varandra så gott det går? Inte för att jag skulle vilja det men.. det blir nog.. enklast så.” Han kände sig som ett as. Han gjorde sig mentalt förberedd på att Andy skulle kasta ur sig någonting, be honom dra åt helvete och sedan lämna honom där på vägen. Han hade kysst honom för bara en stund sedan och nu stod han där och sa att det var enklast om dom bara undvek varandra i skolan.
 För att det var sant. För att det här, vad det nu var, inte bara gick att föra ihop med resten. Vad som än hade ändrats, vad Andy kände, vad Liam kände, så förändrade det inte precis allting annat. Det handlade om nästan 3 år.
”Jag menar, jag har mina kompisar, du har dina..”
”Jag fattar”, avbröt Andy och gav honom ett snabbt leende som han inte helt kunde avgöra ifall det var äkta eller inte. Det kändes fortfarande främmande att Andy ens skulle vilja ge honom ett leende. ”Vi bara.. är som vanligt. Jag ska.. jag måste gå nu.” När han började gå mot sin gård tog Liam ett snabbt steg efter.
”Andy, du fattar väl att jag inte vill.. inte som vanligt som i att jag.. det var därför jag sa undvika.” Han visste inte ens om Andy skulle fatta någonting utav det där, men han kunde inte med att säga det rakt ut ´Jag vill inte möta dig i korridoren och råka behöva säga något jag inte menar.´
”Men ja jag fattar. Vi.. ses väl?”
Liam log svagt och nickade. Herregud. ”Mm.”

(8

okej guys, hoppas jag inte skrämmer iväg er med explosionen av kapitel här nedanför haha! ;D 
nu ligger det nämligen 35 kapitel här nedanför. 
(hoppas du såg svaret på din kommentar i :)-inlägget vendela. och förhoppningsvis har du några olästa kapitel framför dig här nu - beroende på hur långt du hunnit på dikta haha.)

nu har jag prioriterat att lägga upp kapitlen bara, så styckeindelningen är kanske inte den mest befintliga. hoppas det funkar att läsa ändå tills att jag fixat till det.

och sen en till punkt; det skulle vara jättekul om ni ville kommentera det ni läser. när man lagt ner så mycket tid på att skriva en story så betyder responsen så väldigt mycket. det gör det roligare och skriva och samtidigt lättare att veta vad man gör bra och ska fortsätta med, och om det är något man borde tänka mer på. blir såklart glad att höra att någon tycker ett kapitel är ´jättebra´ men det ger ännu mer om ni vill specifiera er Vad som var bra - det behöver inte vara något stort. Och är det något så random som att ni lyssnar på samma musik som någon av karaktärerna eller att ni gillar någons tröja så skriv det också haha! jag gillar random med. 

och tack ni som läser! verkligen! det värmer att någon vill läsa det jag skriver och ta del av dom här pojkarnas story :D 

I hate (almost) everything about you - del 35

”Det kan hända att det inte är superstädat men du kanske överlever?” flinade Sebastian innan han låste upp och lät Andy gå in först. Redan i hallen var det den exakta motsatsen till hur det såg ut hos Lisette; svart, vitt och grått och väldigt stilrent. Han såg sig nyfiket omkring efter att han hängt av sig och kunde snart konstatera att temat fortsatte men utan att vara kallt på minsta sätt. Det var en renoverad vindsvåning så ytan var stor, fönstren halvrundade och en jättemysig vardagsrumsdel med lågt snedtak. Att det skulle vara stökigt var isåfall bara något som Sebastian såg.
”Gud vad mysigt, så här skulle jag vilja ha min lägenhet”, log han stort och såg från den vita klotformade lampan till dom svarta sammetsdraperierna som hängde längs ena väggen.
”Skulle du? Kul att du gillar det”, svarade Sebastian glatt. ”Har du något emot om jag tar en snabb dusch bara? Det är förmodligen bara något jag fått för mig men efter att jag jobbat känns det som att jag har ögonskuggspulver precis överallt, du vet som när man varit hos frisören och det kliar innanför kläderna till och med?”
Andy skrattade och nickade. ”Jaa men självklart, duscha du.”
”Det är bara att trycka igång teven, eller vill du ha något förresten? Det finns cola i kylen, eller kaffe om du vill göra det.. jag har nog te ock..”
”Det är bra ändå, verkligen. Jag kommer ju hit helt oförberett så gör vad du.. brukar göra”, log han svagt.
Det tidigare skrattet började redan kännas långt borta när han blev ensam i soffan. Ofrivilligt drog tankarna iväg med honom till både lördagskvällen och Liams ignorans i skolan. Blicken som varit hård som att ingenting alls hade hänt. Läpparna som så målmedvetet hade rört sig med hans. Allt som varit så perfekt just då. Allt som inte varit perfekt idag. Han visste inte om han var arg eller ledsen. Kanske en blandning som ibland tippade över lite mer åt ena hållet. Ibland arg på sig själv, ibland förbannad på Liam. Ibland nära till tårarna över att allt hade kunnat bli så rätt men att det kändes som en så barnslig förhoppning. Varför hade han gjort det?
Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och lät den första kanalen som dök upp vara på. Han brydde sig inte så mycket i vad han tittade på, bara det var ljud som kunde hålla tystnaden borta. Fastän Sebastian bara befann sig ett rum bort kände han sig plötsligt så ensam ändå. Blicken gled vidare bort mot fönstret där himlen utanför hade börjat täckas med alltmer moln, som att dom samlades för att skapa ett duntäcke inför kvällen.
”Så, nu känner jag mig fräschare.” Andy hade inte ens hört Sebastian komma ut från badrummet och nu stod han där inne i vardagsrummet fullt påklädd, nu i ett par mörkgråa jeans och en stor svart tunnstickad tröja. Håret kunde inte ha blivit tvättat men det syntes att det blivit fuktigt då mohawken lagt sig något vid luggen. ”Du vill fortfarande inte ha något?”
”Nejtack”, sa han och han vred på den gråa kudden han hade i knäet. ”Jag tror inte att jag har sett dig osminkad någon gång”, tillade han sedan när Sebastian hade satt sig bredvid.
”Det är verkligen inte mycket att se heller”, log han snett.
”Det är det väl, du har jättefina ögon”, protesterade Andy utan att ens hinna bli nervös.
Han hade inte alls varit lika osäker med Sebastian idag som han varit när dom sågs i Stockholm, men när det kom till att ge komplimanger brukade han bli nästan lika nervös som när han själv fick någon. 
”Äsch.” Sebastian ryckte leende på axlarna och den här gången var det han som nästan såg generad ut.  ”Ska vi se någon film? Jag har några inspelade, ifall det är någon du kanske inte har sett.”

Den första kvarten hade dom varit helt inne i filmen, men efter det gick den stegvis utför och i samma takt hade deras uppmärksamhet dragits allt mer bort ifrån teven till varandra istället. Det var inte alls som att det skulle ha gått år sedan dom verkligen pratade ordentligt, och inte ens då hade dom nog pratat lika mycket som nu.
”Du, den var inte så himla bra den här”, flinade Andy som sjunkit ner ännu lite längre i soffan och därmed hamnat med huvudet nästan lutat mot Sebastians som hamnat i ungefär samma position en halvtimme in i filmen.
”Det var ändå snällt sagt, värdelös skulle jag vilja kalla den”, skrattade Sebastian lågt. Han vände sedan blicken mot Andy en sekund efter att den isblå blicken sökt hans och skrattet tystade.
Andy svalde tyst och log sedan. ”Väldigt.”
Sebastian såg tillbaks mot teven och greppade än en gång fjärrkontrollen. ”Ska vi chansa på den andra?" Han hade knappt avslutat meningen förrän Andy lutat sig dom få centimetrarna mot honom och tystat hans läppar med sina.     
Fjärrkontrollen slog i golvet.
Han kysste honom först tveksamt men när den andre inte verkade vara på väg att göra motstånd placerade han händerna om Sebastians nacke och särade läpparna. Det dröjde inte länge förrän kyssen besvarades, om än något mer försiktigt.
”Andy..”
”Vad är det?” andades han fram med läpparna bara millimeter ifrån Sebastians. När han inte sa något mer utan istället lät några egna fingrar stryka över Andys nacke kom han upp på knäna innan han tryckte Sebastian bakåt mot soffans kortsida och lutade sig efter. Hetsigt och nästan desperat lät han deras tungor röra sig med varandra, lät kyssen djupna ytterligare och drog sedan tag om linningen på den stickade tröjan. En slät axel blev synlig och han lät handen smeka över den för att sedan fortsätta ner mot bröstkorgen. Andetagen var snabba och ojämna på ett väldigt jobbigt sätt och..
Ignorera det.
Sebastian kysste honom häftigare tillbaks och det dröjde inte länge förrän det var Andy som istället låg tryckt mot soffkuddarna. Mjuka fingrar letade sig upp i håret innan dom gjorde den andra handen sällskap längre ner där dom varsamt började smeka av den långärmade tröjan. Dom känns fel.
Andy kysste honom hårt tillbaks och kände hur deras höfter trycktes alltmer mot varandra när Sebastian inte längre tog stöd av sina armbågar.
Det kändes inte likadant. Inte läpparna. Inte fingrarna som rört vid hans hår. Inte pirret i magen.
Hans egna fingrar flätade sig in i det silveraktiga håret som kändes både fuktigt och stelt utav stylingprodukter och andetagen blev allt mer jobbiga att ta.
Metallkulan som gång på gång kom i kontakt med hans tunga kändes fel.
Nästa inandning bröts mitt i.
”Gjorde jag något fel? Vi behöver inte..” Läpparna försvann och dom gråaktiga ögonen som såg ner på honom var plötsligt större än dom hade varit sist han såg in i dom. ”Gud Andy, förlåt, jag..” Händerna som alldeles nyss smekt över hans hud drogs tillbaks, tyngden försvann och Sebastian såg helt förfärad ut. ”Förlåt, jag skulle inte.. jag menade inte att göra något du inte ville. Andy..?”
Det var först då han kände smaken på läpparna. Inte smaken utav Sebastian utan av salt. Det hade inte bara varit en inandning. Det hade varit en snyftning som snart fick sällskap av en till.
”Det är inte du..” viskade han och slog ner blicken, klarade inte av att se in i dom gråa längre. Det var fel ögon.
”Vad.. Andy vad är det?”
Han drog långsamt ner tröjan, slätade till den med händerna och drog sig sedan upp i något mer sittande ställning. Tårarna fortsatte envist rinna och lika envist försökte han torka bort dom. ”Förlåt. Du måste tycka att jag är..” Han andades darrigt ut. ”.. helt dum i huvudet. Du gjorde inget fel, jag lovar, det var jag som.. inte borde ha gjort det där. Förlåt.”
När han motvilligt höjde blicken möttes han av Sebastians oroliga. ”Vad är det då?” undrade han försiktigt och sträckte fram handen, lät tummen hjälpa till med några utav tårarna.
”Jag kom hit för att.. det har hänt saker.. som känns jättejättejobbiga och jag vet inte vad jag ska göra eller känna eller.. jag vet inte.” Orden dog ut i samma stund som blicken föll ner till dom smala händerna som vreds fram och tillbaka i varandra. 
”Vill du berätta för mig?” Sebastian kom närmare igen och tog mjukt tag om händerna med en egen för att få dom att stanna.

”Liam.. vänta den Liam som var så elak? Han som hängde med.. vad hette dom andra?”
”Pontus bland andra”, suckade Andy lågt. ”Det var förresten han som var på klubben när du dök upp. Förlåt att jag ljög, jag ville bara inte..” Han ryckte på axlarna.
”Va? Var det han?! Shiet jag kände inte ens igenom honom, fast jag såg honom i och för sig inte i ansiktet heller.” Sebastian såg förvirrat på honom och han bestämde sig hastigt för att behålla den andra hemligheten. Vad Pontus mer hade gjort den kvällen. 
”Mm. Och ja det är den Liam jag pratar om.”
Han berättade allting. Från den första kyssen för flera veckor sedan fram tills att han lämnat skolan. Känslorna som dykt upp. Liam som ignorerat. Ilskan. Tårarna. Pirret.
”Och jag känner mig bara så.. billig.” Han hade dragit upp filten över sig men kände sig ändå så kall. Som att det var inuti han frös och att någonting varmt utanpå inte skulle kunna hjälpa. Inte längst där inne.
”Gör inte det, jag förstår att du är skitledsen och jävligt arg på honom, men du ska inte känna dig billig, jag tror inte att.. inte ens jag som bara har sett Liams dåliga sidor tror att han skulle utnyttja dig på det sättet. Då skulle han inte ha sagt att han inte ångrade sig. Om han bara var ute efter.. ta inte illa upp för jag menar det inte på det sättet; men då hade han kunnat välja ett enklare offer. Någon som det skulle ha blivit mindre komplicerat med, särskilt efter att han redan hånglat med dig en gång och var väldigt tydlig med att det varit ett misstag?”
Andy nickade.
”Vilket bara måste ha varit bullshit, uppenbarligen kunde han ju inte hålla sig ifrån dig efter det. Du tror inte bara att han.. fegade ur lite idag? Skulle han inte annars ha sett till att skapa sig tillfälle att säga åt dig att glömma det som hände där i helgen?”
Han ville tro på Sebastian. Att Liam också kunde bli osäker och att han bara inte vågat prata med Andy, men det kändes så otänkbart att Liam skulle bli det. Att Andy för det mesta var en känslig emo var ingen hemlighet, men lika lite var det en hemlighet att Liam alltid varit populär och aldrig haft några problem med att säga rakt ut vad han tyckte och tänkte. Allra minst till Andy.
”Jag vet inte. Jag tror inte det. Och jag menar.. jag borde egentligen inte ta det så jävla hårt, för det första är det konstigt att jag ens blivit kä..” Han bet tag i läppen men släppte den igen. ”.. kär i honom, och för det andra så borde jag inte ha haft några förhoppningar, just för att det är Liam och att det borde vara helt och hållet omöjligt att han skulle känna något för mig. Så egentligen borde jag bara ha blivit lite besviken och inget mer än det. Men när han.. jag vet inte, när vi var på hans rum kändes det plötsligt väldigt bra och som att det just då inte var helt omöjligt. Jag fattar inte ens varför jag skulle vara en sån idiot och dra därifrån, det kanske var det som gjorde att han ångrade sig.”
”Äh, jag skulle också ha reagerat som dig tror jag. Inte så konstigt att du var beredd på att höra den töntiga förklaringen en gång till.”
Du tänker inte dra härifrån nu då?” lyckades han skämta och Sebastian skakade flinande på huvudet.
”Nej det tänker jag inte. Fast det drar ju ner lite på självförtroendet att förstå att jag inte är en lika bra kyssare som Liam.”
Andy drog på munnen igen innan han lutade sig bakåt. ”Det är du kanske, jag tror bara att jag är en sån där person som.. jag känner ju uppenbarligen något för honom, och det gör väl sitt till.”
Sebastian nickade mer allvarligt. ”Det är ju den bästa kombinationen, attraktion och känslor. Även om det också riskerar att såra en jävligt mycket mer. Men.. ibland kanske det är värt att chansa?” Han vände blicken mot Andy. ”Ge inte upp, okej?” Leendet spred försiktigt ut sig på hans läppar innan han la armen om honom. ”Människor kan förändras, hur omöjligt det än verkar. Och Liam kanske bara är bra på att dölja sina förändringar?” 

”Det går en buss.. eller nej den gick halv fem. Det finns ett nattåg..” Sebastian vände sig om för att se på Andy över axeln. ”Har du någon superviktig lektion imorgonbitti?”
Han rynkade pannan lite. ”Nej, eller.. i-val tror jag.” Han lutade sig närmare för att se på datorskärmen.
”För alltså, du får ju stanna här inatt om du vill. Om du vill slippa åka nattåg, det är ju rätt dyrt och.. allvarligt talat ser det inte ut som att du är i skick för att ta dig ut något mer idag.”
Andy försökte svälja ner pingisbollen, som åtminstone hade minskat i storlek från tennisbollen, i halsen och såg osäkert på Sebastian. Han kände inte alls för att ta sig ut på stan igen, sitta på ett tåg och förmodligen tvingas ha en stolsgranne, och sedan komma hem och försöka få fram någon vettig förklaring till Magda utan att börja gråta igen. ”Är du säker?..”
”Jaa men självklart. Har du tur har jag till och med en oanvänd tandborste.”

Som väntat hade hans mamma inte blivit jätteglad över att få ett samtal efter nio på kvällen om att han skulle sova kvar hos kompisen som hon inte ens hade träffat och som bodde i Örebro och som han dessutom skolkat för att åka och träffa. Det fick det dock vara värt. När han kunde skjuta ett tag på att behöva se Liam. 
Utsikten från fönstret var sagolik. Lamporna som såg ut att vara i miljontals liknade mest eldklot, tillsammans med bilarna som rörde sig som i långa lysmaskar. Och i bakgrunden syntes silhuetten av slottet som han inte visste namnet på.
”Jag la en tröja på sängen, ifall du vill ha någonting att sova i.”
Han vände sig om för att se Sebastian komma ut ifrån sitt sovrum med en kudde i händerna.
”Tack. Fast..” Han såg på kudden igen och sedan mot sovrummet som han lämnat. ”Jag sover ju på soffan såklart.”
Sebastian skakade på huvudet. ”Absolut inte, du får ta sängen.”
Andy hade sett den tidigare när han fått en liten rundvandring. En svart stor låg säng med gråa sängkläder och nästan löjligt många kuddar.
”Vi kan ju sova där båda två. Om.. det inte känns konstigt för dig? Jag ska inte.. börja kyssa dig igen”, sa han och kände bedrövat  hur kinderna började hetta. 
Sebastian började skratta. ”Du är fortfarande lika söt. Men jag lovar att jag inte ska kyssa dig heller.”
 Andy drog generat till luggen men följde med honom in i sovrummet och medans Sebastian bäddade iordning bytte Andy snabbt om till den stora t-shirten. Fördelarna var få med att vara kort men en utav dom var att andras kläder passade väldigt bra att sova i; den gick en bit ner på låren och fick honom därmed inte att känna sig för avklädd.
Nedkrupen under det svala täcket kom han till insikt om att han aldrig skulle ha trott på det här för ens en månad sedan. Om någon skulle ha sagt att han ens skulle träffa Sebastian igen, och att han senare skulle sätta sig på en buss för att åka hem till honom utan någon som helst plan, att han skulle kyssa honom och till sist sova bredvid honom. Och allt det på grund av att han fått känslor för Liam. Han skulle ha skrattat den personen i ansiktet och frågat vad han eller hon rökt på för något.
”Känns det någorlunda okej..?” frågade Sebastian. Så nära av rösten att döma men så långt borta då mörkret dolde honom.
”Jag vet inte, okej som i att jag inte tänker börja gråta igen i alla fall.” Bristen på ljus tillät honom att strunta i det påklistrade leendet. Han borde inte vara så negativ; det kunde mot all förmodan vara så att Sebastian haft rätt.
”Jag antar att det får duga”, svarade han lågt och det lät som att åtminstone han hade ett leende på läpparna. Det där tröstande han hade haft precis innan han släckt lampan. ”Eller vill du att jag ringer och tar ett snack med den där liraren?”
”Jag har inte hans nummer.”
”Det kan vi väl fixa med en enkel sökning isåfall.”
 Andy kunde inte hålla tillbaks det låga skrattet som var mer utav en utandning. ”Vad förvånad han skulle bli.”
Det var trots allt inte särskilt länge kvar av terminen, skulle det i värsta fall bli så jobbigt som han befarade så var det åtminstone bara för en begränsad tid, sedan skulle han inte behöva se Liam i skolan längre och Andy skulle förmodligen flytta in i någon studentkorridor och därmed inte behöva se honom från sitt fönster heller. Aldrig mer behöva se Liam igen. Det ville han ju. Trots allting så ville han inte tänka på att han kanske aldrig mer skulle se honom efter sommaren.
”Sov gott”, viskade Sebastian och när Andy gosade ner sig bland kuddarna kändes det som att han faktiskt kanske skulle kunna göra det ändå.

I hate (almost) everything about you - del 34

Det var egentligen helt galet att han satt på en buss som snart var framme i Örebro. Vad skulle bli bättre utav det? Och till Sebastian som han inte hade umgåtts med på så himla länge.
Andy lutade huvudet mot den svala rutan och försökte att bara stänga av tankarna för en stund. Magda hade blivit minst sagt förvånad när han ringt och berättat att han var på väg till en kompis i Örebro, men han hade inte heller kunnat låta bli att säga något med tanke på hur orolig hon varit sist när han blivit borta så länge, och dessutom kommit hem i ett väldigt mycket sämre skick än han gått hemifrån i. Lisette hade fått en mer vag förklaring på sms, men det var inte för att han ville undanhålla någonting utan för att han visste att hon skulle bli helt hysterisk om hon fick veta att 1. Andy och Liam hade kyssts, väldigt mycket, igen. 2. Att Liam inte hade flytt därifrån i panik utan Andy. 3. När Liam dessutom hade sagt att han inte ångrade sig. 4. Att Liam först hade gett honom en av dom där blickarna i korridoren som inte hade liknat ´jag ångrar mig inte´ det minsta 5. Och sedan totalt ignorerat honom i mattesalen.. För att inte nämna den 6:e grejen som skulle ta hysterin ännu en nivå högre, hennes kompis var på väg till Sebastian i Örebro utan någon endaste plan.

”Du är störd”, flinade Liam roat åt det Johan sagt.
”Men det var ju så! Hallå sväng”, han drog snabbt tag i Liams rem till sportbagen då dom var på väg att gå rakt förbi dörren in till omklädningsrummen.
”Vänta jag hinner röka innan.”
Hans rödhåriga kompis släppte dörrhandtaget och Liam tog upp det knöliga paketet ur fickan på munkjackan han bar. Det var precis den där mellanperioden; för varmt för skinnjackan men samtidigt för kallt för att bara ha tröja på sig, jäkligt drygt.
En bit bort på en av bänkarna, där det också stod en utegrill som förmodligen hade platsat bättre på en mellanstadie-skolgård med tanke på att gymnasieelever sällan fick för sig att gå ut tillsammans med läraren för att grilla korv, satt Emilia med mobilen i handen. Hade det varit någon annan i klassen så hade han bara antagit att personen i fråga faktiskt gjorde något särskilt med den; sms:ade, spelade spel, kollade facebook.. Men han visste att den enda anledningen till att Emilia satt med blicken fastklistrad vid den var för att Sanna var sjuk och inte i skolan. Hon ville inte se blickarna som hon visste att folk gav henne. Det hade varit så sedan första året; dom två var bästa kompisar och när Sanna var sjuk var Emilia ensam. Inte på samma sätt när det var tvärtom för Sanna hade andra kompisar också. Emilia satt ensam i klassrummet, skyndade sig alltid till och från maten och hatade förmodligen den där korta stunden hon satt längst ut vid ett av matborden med blicken fäst i tallriken, och hon väntade längst med att gå in i omklädningsrummet så att dom flesta skulle ha hunnit in i hallen redan.

Var det en Emilia Liam skulle ha blivit om Pontus verkligen tagit det som att han försvarat Andy enbart för att det var Andy och inte trott att det handlat om någon plötslig motvilja till kraftigt våld, och att han skulle ha reagerat likadant oavsett vem det varit? Hade han stått där själv utanför gympasalen och rökt och känt sig jävligt patetisk då? För att Jake var sjuk idag och han därmed inte hade haft sin bästa kompis? Och för att dom övriga kompisarna skulle ha varit obefintliga, eller ännu värre; att dom tidigare polarna skulle ha gett honom dom där blickarna som bekräftade att; ja du är precis lika jävla patetisk som du ser ut. Äckel.
Han blåste ut röken och såg på Johan genom luggen innan han blåste undan den också. Han hade kul med Johan, mer när Pontus inte var med, men han var inte så godtrogen att han trodde på att Johan skulle ha valt honom ifall Pontus gjort en större scen efter bråket om misshandeln av Andy. Om det var någonting annat som dök upp; något som fick någon utav dom att höja på ögonbrynen, tycka att något verkade lite knepigt eller att bara Pontus fick för sig något, som att det hade låtit jävligt misstänksamt att någon kusin som hette An..na skulle komma hem till Liam, då skulle det inte dröja länge förrän dom där kompisbanden var avklippta. Förmodligen för att dom var lika jävla rädda själva att bli den som fick utstå blickarna. För att dom alla varit med och gett dom. Från början hade det varit Liam som haft alla idéer och han antog att han varit någonting av en slags ledare och därmed hade han haft en ännu mer självklar plats i gänget, men Pontus hade också blivit en ledare, och med ännu högre röst.
 Liam gillade ändå Johan, Chrille och Robin för det mesta, dom snackade inte om samma saker som han och Jake gjorde såklart men dom var trygghet och det var dom som gjorde att han såg bra ut inför andra; att han var omgiven av dom där polarna, att han såg självsäker ut, allt det där.
Han ville inte bli någon Emilia.
”Alltså om vi ska köra spökboll igen då jävlar, Jasmin har ju blivit helt besatt av det. Jag hatar att stå bakom den där bänken och vänta på bollar”, sa Johan och spottade ut sin snus.
”Gör som mig då. Låt bli att bli träffad.” Liam flinade mot honom innan han släppte ner ciggen på marken och tog upp bagen. ”Ska vi gå in då?”

Dörren smällde igen en stund senare då Pontus kom in och trängde sig fram till en av dom få krokarna som inte redan var upptagna.
”Hallå är inte er emovän här eller?” Frågade Pontus åt Simon och någon brunhårig killes håll och fick en irriterad blick tillbaks av den vitblonderade.
Andy. Och nej han är inte här, varför bryr du dig ens?”
Pontus gav honom bara ett roat leende innan han började dra fram kläderna ur sin väska. ”Håll med om att det alltid känns lite obehagligt att byta om tillsammans med honom, man känner ju hans äckliga smygblickar i ryggen.”
Johan kom ut ifrån toaletten och drog bort vatten från munnen med baksidan av handen. ”Jaa men faktiskt, särskilt i duschen, okej om det varit brudar här inne men jag vill inte att någon snubbe ska kolla in mig liksom.”
Liam hann precis se Simon öppna munnen innan han själv drog tröjan över huvudet. Vart var ens Andy någonstans? Han skolkade ju aldrig. Han hade hört honom i klassrummet men förstod ärligt talat inte vad han hade tänkt med just då, skulle dom ha haft en liten pratstund vid hans bänk? Mitt i mattesalen? Det funkade ju inte. Kom han inte ihåg vad han hade sagt där på sängen med tunga andetag och ögon som känts alldeles glansiga? Trodde han att Liam skulle ha sagt något sånt om han absolut inte menade det? Med tanke på hur deras, obefintliga, relation hade varit dom senaste åren? Om det istället varit Andy som tyckt att det hela varit jävligt fel och äckligt så.. han borde inte ha kastat ur sig den uppmaningen då.
 Och nu verkade han plötsligt vara borta.
”.. det är inte som att han tänder på alla jävla killar bara för att han är gay, tänder du på varenda tjej eller? Nej jus-”
”Ja. Jag kollar åtminstone in alla, och jag hade definitivt gjort det i ett omklädningsrum”, fortsatte Pontus på sitt vanliga dryga sätt, Simon skulle aldrig kunna vinna den där diskussionen hur mycket han än försökte.
Ångrade han sig att han varit så öppen med sin läggning? Eller hade det kanske aldrig blivit några problem om inte.. nej det hade det säkert inte. Om inte Liam hade dragit upp Andys namn för Pontus redan första veckan.
”Eller vad säger du Liam?”
Han blinkade snabbt till då han insåg att Pontus såg på honom. ”Va, vad sa du?”
”Jag sa att jag i alla fall aldrig skulle ha en äcklig bögkompis.”
Han inbillade sig säkert den menande blicken. Det var ju länge sedan det där i cafeterian hände. Pontus hade inte nämnt ett ord om bög och Liam i samma mening efter det. ´Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.´ Och det där i hyraffären hade kanske låtit trovärdigt ändå?Fast Liam borde förmodligen ha sagt något tidigare istället för att bara låtit Pontus och Johan stå och prata. I vanliga fall hade han varit den första att hålla med Pontus, direkt försäkrat sig om att alla inne i omklädningsrummet, och särskilt hans kompisar, förstod precis vad han tyckte om att lira på den planhalvan. Och båda för den delen. Att han själv var så straight det bara gick.
”Nej inte jag heller”, sa han och mötte Pontus blick med vad han hoppades var en helt godkänd Liam-blick. 

”Hej, eh jag är framme nu..”
”Åh men vad bra för jag kom precis in genom dörren! Gå bara rakt till höger när du gått av så står jag där vid tabelltavlorna.”
Det lät åtminstone inte som att Sebastian ångrat sig. Det såg inte heller så ut när han en stund senare blev synlig i den inglasade korridoren och sprack upp i ett leende.
”Hej, gud vad kul att se dig.” Innan Andy hunnit svara omslöts han av den andres armar. Han luktade svagt av någon parfym som måste ha försvunnit bland alla människor på klubben sist. Annars var sig kramen väldigt lik; varm och lång.
”Dig med”, log Andy när han släppt. ”Du behövde inte gå tidigare ifrån jobbet eller så nu? Eller du kanske inte har varit där än?”
Sebastian skakade leende på huvudet. ”Nej det passade perfekt, jag slutade för tjugo minuter sen ungefär.” Han lät blicken glida över Andy. ”Du är okej..?”
”Ja absolut, hur är det med dig?” log han.
Dom gick ut från stationen men hann inte särskilt långt förrän någon sa Sebastians namn och två tjejer, förmodligen några år äldre än Andy, kom fram och hälsade.
”Alice och Emy, det här är min kompis Andy.”
”Hej”, log han lite blygare än han själv hade velat. Det blev oftast så med nya ansikten.
Han studerade Sebastian medans han pratade med sina kompisar, och tillika kollegor, och höll sig mest lite i bakgrunden själv. Dom sotade ögonen i svart och lätt silver matchade snyggt håret och när Sebastian gestikulerade med dom eleganta händerna kunde han även se att naglarna var svartmålade. Jackan han bar var svart och figursydd, med knappar både framtill och som två detaljer på axlarna, det uppvikta slaget som gick ihop med den uppknäppta kragen visade en enkel svart tröja under och till det hade han ett par tighta svarta jeans och kängor. Precis som på gymnasiet så hade han den där särskilda utstrålningen som bara vissa människor hade.

”Förlåt, dom kan prata i en evighet”, ursäktade sig Sebastian när dom en stund senare var på väg igen men Andy försäkrade snabbt att det inte var någon fara alls.
”Har du hunnit äta någon lunch förresten?”
”Nej.. jag tänkte köpa med en macka från busstationen men dom såg ut att vara från förra veckan ungefär, du vet när man riktigt ser hur salladen vissnat under den där plasten.”
”Den värsta sorten”, flinade Sebastian igenkännande. ”Men jag har inte heller hunnit käka något så vi kan väl dra till Joe´s, det är en food court så det finns massa att välja på.”
”Det låter jättebra”, log han och drog upp väskan högre på axeln.
Som att någon tyckt att han lett tillräckligt passerade dom en lång kille med nedböjt huvud och uppdragen huva där det stack fram blont hår och även om han förstod att det såklart inte kunde vara Liam så var det till honom tankarna drog iväg och med ens var leendet försvunnet.
”Bor du här i stan?” frågade han för att få något annat att tänka på och för att han var nyfiken. ”Eller bor du själv förresten? Jag bara tog det för givet nu..”
Sebastian nickade. ”Jag skaffade min lägenhet någon månad efter att jag fått anställning, så jag har väl bott där i.. lite över ett år. Och ja själv. Den ligger bara några gator härifrån.”
”Vad skönt, med egen lägenhet alltså”, log han.
”Jaa det är det faktiskt. Oj, här ska vi svänga förresten.”

Han var tacksam över att Sebastian inte hade frågat något om den plötsliga resan under lunchen. För även om han varit ärlig i telefon när han sa att det var jättekul att han ville komma dit så måste han ju undra hur han hade kunnat komma på den idèen klockan 10 en vanlig måndag. Att det inte riktigt bara varit ´Ja bara sådär.´ som han hade svarat. Istället hade dom pratat om en massa annat; allt ifrån jobbiga busschaufförer till deras olika favoritband till Andys fotboll. Och det till den godaste salladen han ätit på länge.
”Nu vet jag vad det är”, sa Sebastian plötsligt och la ifrån sig kinapinnarna som han snurrat mellan fingrarna ett tag.
”Vadå?” Andy såg förvånat på honom och undrade om han hade råkat missa något. Han hamnade ju i sin egen värld emellanåt. Den världen som låg ungefär 2 timmars bussresa bort. 
”Jag försökte komma på vad som är olikt med dig. Det är hårfärgen eller hur? Det röda”, log han och drog till sin egen, en aning mer extrema, lugg.
”Åh ja det är det nog då, jag har haft det så länge nu så det känns inte direkt nytt för mig”, flinade han. ”Men jag gjorde det nog i början av tvåan.”
”Jättesnyggt i alla fall, du passar i rött”, sa han med ett leende innan han drog piercingkulan mellan tänderna. ”Ska vi gå en sväng på stan eller något innan vi drar hem?”
”Tack”, log han generat och drack sedan upp det sista ur sitt colaglas. ”Absolut, det låter bra.”

I hate (almost) everything about you - del 33

Större delen av söndagen hade gått åt till att hålla koll efter Andy. Men den svarthårige lämnade
inte huset. Och Liam fick helt enkelt erkänna att han var för feg för att gå över. Han ångrade sig inte. Men han hade inte lyckats smälta allt så pass mycket att han bara kunde gå över och plinga på, fråga om han fick komma upp på rummet och.. Det kanske var Andy som ångrade sig. Han hade inte heller kommit över.
Det här var värre än senaste bakfyllan. När han i och för sig hade insett att han kysst Andy och det just då hade varit det värsta tänkbara i hela världen. Men förutom den lilla punkten så var det här tusen gånger värre. Värre än illamåendet, huvudvärken och den mörbultade känslan av att ha sovit på ett golv.
Han skulle bli galen om han skulle hålla koll ut genom fönstret hela dagen. Det funkade inte.

[14:02 sänt meddelande] Vill du ha mig?
[14:04 nytt meddelande-Jake] Oj vilket erbjudande! Självklart ;)
[14:05 sänt meddelande]  Hos dig isåfall. Kan jag komma på en gång?
[14:05 nytt meddelande-Jake] Kanske bäst att du väntar tills du är här. Haha! Absolut, det funkar fint.

Han hade inga planer på att berätta vad som hänt för Jake. Det.. han visste inte ens exakt vad som hade hänt. Han hade kysst Andy igen – ja, mer därtill, och Andy hade utan tvekan besvarat det. Han hade inte ångrat sig. Men.. vad exakt betydde det? Att han var.. Det gick helt enkelt inte att berätta något än, inte ens för Jake. Han behövde förstå själv först. Och det skulle kanske gå lättare om han inte behövde stå och stirra ut genom ett fönster hela tiden.

”Det är väl inte riktigt lunchtid men..”
”Åh det gör absolut ingenting”, flinade Jake när Liam en halvtimme senare plingade på med en pizzakartong i händerna.
Medans Jake gick för att hämta tallrikar gick Liam vidare till hans rum. Han stannade dock till på tröskeln i samma stund som han såg sängen. Där Andy hade suttit. Alldeles trasig. Uppenbarligen hade saker ändrats sedan dess, eller kanske var det just där och då som det hade börjat ändrats, åtminstone var det där som han hade börjat bli förvirrad på riktigt över alla känslor och tankar som slog till, men det kändes ändå inte normalt att plötsligt vilja krama någon för något som hänt för ungefär två veckor sedan. Ändå var det precis vad han ville göra.
”Tagit vampyrstilen ett steg längre? Behöver du bli inbjuden nu?” frågade Jake roat bakom honom.
”Typ.” Liam flinade och gick fram till sängen där han ställde ner kartongen.

”Fick ni också strömavbrott igår?” undrade Jake och tog upp sin sista pizzabit. ”Typ rätt sent?”
”Mm.” Han tog upp kvittot som suttit fasttejpat på kartongen och koncentrerade sig på den fåordiga informationen som stod där. Allt för att inte tänka på exakt vad som hade hänt under strömavbrottet. Han hade inte särskilt lätt för att rodna men skulle det inträffa så skulle det ju säkerligen göra det om han tillät dom tankarna att få utrymme. Det hade varit tillräckligt jobbigt när han råkat kasta ur sig hemligheten om att han kysst Andy på sjukhuset, hur skulle det kännas att högt uttala orden att han kanske.. möjligtvis.. definitivt kände.. något? Han hade inga problem att prata om sig själv när det var något han kände sig bekväm med, men när det kom till känslor var det en helt annan sak. Det hade han alltid haft väldigt svårt för, både när det kom till att prata och visa. Inte ens Jake hade sett honom i närheten av att gråta.
”Var det av någon särskild anledning du ville komma hit?”
Liam såg upp från kvittot som han visst hade vikt som ett väldigt noggrant dragspel. ”Nej vadå? Åh du menar sms:et? Ledsen att jag gav dig falska förhoppningar”, sa han retsamt.
Jake himlade med ögonen. ”Mm hade ju väntat mig att du åtminstone skulle vara utan tröja under den där jackan.” Han flinade innan han fortsatte. ”Du är aldrig så här tyst så jag tänkte om.. är det något eller?”
Liam slätade långsamt ut kvittot igen och försökte få linjerna att försvinna. ”Nej jag ville bara hänga, och komma hemifrån en stund. Det är inget speciellt.” Bara det att jag kanske ändrat mig ganska rejält angående en viss svarthårig pojke. Absolut ingen stor grej.
Han borde verkligen ha gått över till Andy direkt igårkväll.
Fan, han var inte van vid att vara nervös. Han rent ut sagt hatade känslan.
”Hur går det med huvudet förresten?” fortsatte han.
”Det svider fortfarande när jag duschar, men det ser ganska läkt ut, stygnen ska ju bort snart också. Kolla.” Han drog undan håret med fingrarna och vände ryggen mot en något tveksam Liam. ”Kom igen, det är inte direkt blodigt längre.”
Han kikade närmare och kunde konstatera att Jake haft rätt. Det framkallade inte illamående längre. ”Jävligt klantigt ändå”, flinade han.
”Kan hända. Och så missade jag min tatueringstid på köpet. Men..” Han vände sig om igen och blicken var plötsligt nyfiken. ”Inga mer tjänster gjorda för Andys skull?”
Jake skulle bara veta.. hans lilla psykologutlåtande på väg ifrån sjukhuset hade visat sig stämma på sätt och vis. Om den irriterade påhälsningen hos Andy efter friluftsdagen verkligen hade berott på att han ville göra det för emopojkens skull visste han inte, det hade kanske varit omedvetet, men oavsett så hade han bevisligen varit på väldigt rätt spår.
Det hade bara varit så himla mycket enklare om det varit någon annan. Det fanns en massa skit i bakgrunden som inte bara gick att ignorera, det fanns ett kompisgäng som inte under några omständigheter ens fick misstänka att Liam kanske.. kände något. Och inte ens för Jake gick det att bara berätta vad som rörde sig i hans huvud. Det hade inte varit några problem om det handlat om vilken annan kille som helst. Med kompisgänget hade det såklart spelat roll, men inte ens det hade kanske blivit lika stor katastrof om det bara varit någon random kille. Helst någon som inte ens gick på skolan. Som Adam ungefär.
”Börja inte med det där igen”, flinade han och hoppades att det inte såg lika påklistrat ut som det kändes.
Jake ryckte på axlarna med ett snett leende. ”Okej då.. varför ser du generad ut plötsligt förresten?”
”Vad fan skulle jag göra det för”, svarade han direkt i försvarsläge men motstod impulsen av att lägga händerna mot kinderna för att kontrollera om dom blivit varma utan att han lagt märke till det. ”Seriöst lägg av.” Tjejer älskade Jakes charmiga leende men det var helt ärligt det mest irriterande leendet som fanns. ”Det är du som tjatat om att han är så snygg, och bla bla..” Han flinade till och greppade snabbt en av kuddarna i sängen innan han hårt drämde den i huvudet på sin kompis. I samma sekund insåg han sitt misstag. ”Fan förlåt! Jag tänkte inte..”
Jake bet sig i läppen och hade låtit huvudet falla ner en aning, vilket gjorde att det där surfarhåret dolde ögonen.
”Jake.. gick det bra?” frågade han oroligt. Om det sved att bara duscha så var det säkert inte skönare att få en kudde slängd i huvudet.
Jake höjde långsamt på huvudet igen innan en väldigt road blick, matchat med ett lika roat leende, tittade upp på honom under luggen.
”Fy fan.. du är så taskig!” Ett skratt slapp ut mellan Liams läppar innan han istället gav den andre en lätt spark på benet.

´Han är hos Jake.´
Det var svaret han hade fått från Cathy igår när han till sist på söndagen gett upp hoppet om att Liam skulle komma över och istället gjort det själv.
Såklart. Varför skulle han sitta hemma och bara.. vänta? Han tyckte förmodligen att det var Andy som var helt sjuk i huvudet bara. Som hade fått något slags panikutbrott. Men han förstod ju inte.. Liam hade ingen aning om hur ont det skulle göra att ännu en gång få veta att det bara varit något han råkat göra, något som bara hänt och som han ångrade. Och det skulle göra ännu ondare att för en liten stund känna det där chockerande hoppet, att Liam hade.. kysst honom igen. Nykter. Pirret i magen. Ännu mer chock. För att sedan få höra det ändå; det var ett misstag, jag visste inte vad jag gjorde där i mörkret.
När måndagen kom hade han ändå kämpat med sig själv och krävt av den pessimistiska delen inom honom att åtminstone ge det en chans. Att inte tro det värsta utan faktiskt.. åh. Om man hatade någon hur mycket som helst så borde man inte kunna bortse från det och kyssa den personen, länge. Attraktion kunde väl få en att göra ganska mycket utan känslor, men inte om man verkligen avskydde personen ifråga. Så kunde det helt enkelt inte vara. Andy skulle inte ha kysst Pontus om han så hade varit den snyggaste killen på jorden.
Blicken såg uppmärksamt mot Liams gård, väntade på att han skulle komma ut, men dörren förblev stängd fastän han gick så mycket långsammare än vanligt.
Det värsta som kunde hända var att Liam skulle säga just dom orden som Andy helst hade velat radera ur världens ordbok så att dom inte längre existerade och därmed inte kunde uttalas, men det skulle åtminstone vara bättre än tystnaden, att inte veta, att hoppas.

Det kändes nervöst att kliva in på skolan, vilket det inte hade gjort sedan första dagen i ettan. Såg folk på honom? Såg dom på honom exakt vem han tänkte på? Hörde dom bubblandet i magen?
Alla gånger som han hoppats på att han skulle få slippa se Liam, och ännu mer att slippa se honom med sina himla kompisar, och nu letade han med blicken efter det blonda rufset, efter dom långa benen och den vältränade överkroppen.
Han hade haft sin chans att säga det på en gång. När Andy såg på honom. När han sa åt honom att säga det, ´säg att du ångrar dig då!´, när han verkligen serverade honom ursäkten. Han hade kunnat plinga på, eller till och med knackat på hans fönster redan på lördagnatt, på söndagmorgon, när som helst. Andy skulle ha varit vaken. Han skulle ha varit vaken om han så bestämt sig för att knacka på klockan 2 på natten eller halv fyra på morgonen. Att han inte hade sagt någonting betydde kanske bara att han behövt samla sig. Hade Liam.. känt något för honom under en längre tid? När hade det hänt? Gjorde han ens det? Ens lite grann? Han kanske hade tyckt att det var bra att vänta till måndagen då dom utan tvekan skulle befinna sig på samma ställe.

Han svängde in i den vanliga korridoren mot sitt skåp och hörde dom höga rösterna innan han såg dom. Rysningen spred sig i hans kropp och handen grep hårdare om väskans rem.
Kinderna hettade till i samma stund som Liam blev synlig. Att Pontus gick där, att den rödhåriga och han som kanske hette Chrille gick där bredvid tog inte så mycket plats i Andys huvud just då. Tankarna riktade istället in sig på Liams hårda läppar, tungan som villigt hade rört sig med hans egen, tänderna som bitit tag i hans underläpp. Värmen hade spridit sig till öronen och det var inte förrän han hörde rösterna alldeles nära som han vågade se upp igen.
”Flytta på dig”, Pontus hårda röst fick bubblandet i magen att minska tills att varenda liten bubbla spruckit. ”Vad fan, har du röda hund eller något? Kolla bögens ansikte.” Det hånfulla skrattet höll inte kvar Andys uppmärksamhet utan blicken hade hastigt sökt sig mot Liams. Den gröna blicken mötte hans väldigt flyktigt, den som inte bara hade färgen utav smaragd utan nu var lika hård, innan han fortsatte gå med Johan och han som kanske hette Chrille..
”Helt slut i huvudet är han..” Pontus ord försvann bort tillsammans med dom och Andy svalde hårt. En gång. Två gånger. Tre.
Vad hade han trott egentligen?

”Hej And.. vänta lite.” Lisette log snabbt mot sina kompisar innan hon istället gick fram till Andy. ”Hej, hur är det? Har det hänt något?”
Han skakade på huvudet. ”Nej ingenting.”
Han skämdes över att ens tänka på det. För att ens nämna det för Lisette.
Tystnaden under söndagen hade inte berott på någon förvirring eller tanke om att dom skulle ses på måndagen. Han hade ju kanske inte trott att Liam skulle ge honom en kyss där mitt i korridoren, inför kompisar och alla andra elever, men.. han hade kunnat visat på något sätt att han inte hade glömt. Att han menat det han sa; ´Nej jag ångrar det inte.´ Han hade kunnat låtsas att han glömt något i skåpet, låtit dom andra gått före och bara gett Andy en enda blick. En blick som tillhörde den Liam som han varit i lördagskväll, den Liam som han sett glimtar av och nu hade fått upp hoppet om att han verkligen fanns, den Liam som han lyckats hålla så gömd för Andy fram tills när han.. ´Nej jag ångrar det inte.´ Det var som att det inte hade hänt. Igen.
”Säkert..?” frågade Lisette och såg undrande på honom.
Han nickade igen, med ett leende den här gången. ”Ja helt säkert. Jag måste till lektionen.”
Han skulle bara ignorera det igen. Precis som förra gången. Tills att det exploderade och han var tvungen att berätta för den naiva emobögen att det inte betytt någonting.
Bara att det skulle bli tusen gånger värre den här gången.
Sist hade han inte vetat. Han hade inte vetat att han inte hatade Liam.

”Seriöst ni såg väl hur röd han var i facet?” flinade Pontus och såg på dom andra.
”Svårt att missa”, svarade Liam roat och stack ner pennan i bakfickan. Ingen skulle höra att det var fejkat ändå. Förhoppningsvis skulle ingen heller lägga märke till hur mycket handen som stuckit ner pennan darrat.
Fan. Han hade försökt undvika Andys blick men det hade ju varit omöjligt när han sett upp på honom sådär. Det hade alltid varit svårt att undgå dom blåa ögonen, även då när han hatat -trott att han hatade? Intalat sig att han hatade?- dom. Nu förstod han ännu mer att han borde ha snackat med honom på söndagen. Istället han hade sovit över hos Jake. Men Andy hade väl inte trott att Liam skulle ha kunnat stanna i korridoren och helt plötsligt snacka om.. det gick ju inte. Det förstod han väl? Andy hade ju hört vad han sa i lördags så blicken som varit en aning för hård kunde väl inte spela så stor roll? Dom hade tillbringat tre år på den här skolan med att se på varandra på det sättet. Det visste dom båda två. Han skulle snacka med honom direkt efter skolan. Försöka ta reda på om- Shiet, han hade så svårt att inse att han själv kände något, och tanken på att Andy kanske också- Andy kanske bara hade varit tänd på honom. Ingenting mer än så. Precis som Liam hade varit på Lollo under en kort stund den där kvällen på kryssningen, det hade absolut inte varit någonting annat än ren och skär upphetsning.
Så hade det inte känts med Andy. Som att kroppen höll på att sprängas efter att få känna dom där smala händerna över sin egen kropp? – Ja. Men det hade varit annat också. Sådant som han inte kunde minna sig att han ens känt med Emma när dom varit tillsammans.

När han kom in i mattesalen såg han direkt Andys rygg några rader fram. Bredvid den vithåriga, ängeln Gabriel eller vad det nu var Jake hade kallat honom. Inte för att det spelade så stor roll vad han hette. Som vanligt sjönk Liam ner på stolen bredvid Christoffer eftersom han åtminstone inte skulle snacka under lektionen som hans närmare kompisar skulle ha gjort och därmed förstört hans chanser ytterligare att lyckas med matten, och försökte samtidigt mentalt förbereda sig för 80 minuters helvete.
”Då är alla här va? Vi ska ta en genomgång på nya kapitlet..”
Liam försökte hålla blicken på tavlan men den gled liksom iväg till det svarta håret gång på gång, det som han inte hade hunnit känna på tillräckligt mycket, för att ljuset hade varit tvunget att komma tillbaks alldeles för snabbt.
Kunde han inte vända sig om? En sekund var allt han begärde. Bara så att han kunde.. ja vad skulle han göra om han vände sig om? Försöka blinka fram någon slags kod eller? Han kanske hade missuppfattat Andys blick i korridoren, han kanske inte alls hade brytt sig så överdrivet mycket i just det? För att han förstått att det liksom inte gick att bara bortse från allt annat? I vilket fall hoppades han att Andy inte trodde att han på något sätt låtsades som att det inte hade hänt, ungefär som förra gången.

Andy kände hur det brände i nacken, om han inte inbillade sig det vill säga, men han var fortfarande fast besluten om att inte vända sig om. Om Liam skulle höja på ögonbrynen på det där menande sättet; Vad glor du på?, visste han inte vad han skulle göra.
.. Förmodligen ingenting mer rebelliskt än att rita lite hårdare på bänken.
”Hey har någon en pennvässare eller?!”
Andy stannade till med pennan mitt i ett tal när han hörde den fortfarande morgonhesa rösten.
”Liam, sänk tonen”, sa Bengt Lundkvist och såg upp från den han varit i färd med att hjälpa. ”Det står en framme vid katedern vilket du borde ha lärt dig vid det här laget.”
Andy såg hur han liksom svepte förbi i ögonvrån och hur han sedan började gå lite fram och tillbaks längs bänkraderna längst ut medans han vässade. Ännu någonting som aldrig riktigt hade ändrats med Liam; han kunde aldrig sitta eller stå helt still. Särskilt under lågstadiet hade det gjort lärarna galna; hade Liam inte fått hjälp tillräckligt snabbt efter att ha räckt upp handen så hade han tappat koncentrationen och gått på någon egen upptäcksfärd i klassrummet istället. Riktigt så illa var det inte längre, men egenskapen fanns kvar. Andy fuktade läpparna och när Liam nästan var alldeles bredvid honom särade han på dom.
”Lia..”
”Hallå ta med pennvässaren hit!” ropade Pontus över klassrummet och Liams blick flackade till mot Andy innan han såg upp med det vanliga halvkaxiga leendet.
”Fånga!” Han kastade den i en hög båge och sedan var han på väg tillbaks till sin plats. Utan någon ytterligare blick mot Andy.
Andys mage vred sig åt alla tänkbara håll, och alla riktningar gjorde lika ont. Han ville inte vara kvar här. Han kände sig så fruktansvärt.. blåögd. Aldrig hade väl hans ögonfärg stämt så himla bra som nu.
”Kan jag låna suddet?” frågade Simon lågt. ”Andy?”
Han släppte långsamt på knytnäven som hållit så hårt om suddet att han nästan förväntade sig att det skulle ha blivit till vita gummisnöflingor.
”Här”, sa han hest och räckte honom det innan magen gjorde en kraftig sväng igen.

Han visste inte riktigt hur han höll ut dom där sista 30 minuterna, men redan när Bengt sagt ´kom ihåg att räkna klart kapi..´ hade han rest sig upp och fem minuter senare smällde han igen sitt skåp och lämnade skolan.
Han fixade det inte. Det gick bara inte.
Vart han skulle gå visste han inte riktigt. Hem hade han ingen lust med, att ta sig in till stan kändes också jobbigt. Jävla idiot.
Dom svarta conversen fortsatte längs cykelvägen som fortfarande var täckt av smågrus sedan i vintras och Andy lät sig ledas utan protester. Efter en stund slöt sig fingrarna om mobilen i fickan och han bläddrade fram numret till den som han helst av allt ville höra rösten ifrån. Även om det hade känts som en så dum idèe tidigare imorse.
Den första tonen följdes av många, många fler innan det lilla knäppet kom. Det som han allra minst ville höra. ”Hejhej! Du har kommit till Lisette, jag skulle säkert jättegärna vilja prata med dig men det går inte, kanske gör jag någonting jätteviktigt ell.. hur lång tid har man på sig?.. Va? Jaha! Jag kan inte svara nu men prata in ett me..” Hennes misslyckade mobilsvar brukade få honom att le men nu fick det honom bara att upprört trycka på den röda knappen innan han försökte med samma nummer igen. Hon var väl på lektion. Han visste att hon hade sin dubbeltimme i bild på måndagar. Men kanske..
”Hejhej! Du har komm..” Han tryckte av igen och stannade sedan till för att se vart han egentligen var någonstans. Bussterminalen visade det sig. Då var det kanske till stan han borde åka ändå?
Närmare dom stora fönstren kunde han se en smal kille reflekteras, med luggen hängandes för ögonen och axlarna något för uppdragna. Några detaljer ur ansiktet gick inte att urskilja men det behövdes inte. Han kände redan hur det stack i ögonen. Hastigt vände han bort blicken och gick in genom dom automatiska dörrarna innan han sjönk ner på en utav bänkarna. Han ville inte tänka på det; ändå satt han snart där och framkallade dom färska minnena av hur det blonda håret hade känts mellan fingrarna, hur len huden i nacken hade varit, hur Liam ivrigt hade sagt att han skulle komma och kolla i fönstret, hur försiktiga läpparna hade varit till en början, som att dom verkligen ville känna varenda liten millimeter av hans egna, inte alls som att det bara var för kyssandets skull..
Han hade knutit händerna igen och när han såg upp fångade en affisch på motsatta väggen hans uppmärksamhet. En bild över gamla stan. Någon reklam. Kunde han kanske.. nej. Han hade knappast samma nummer längre och även om han hade så kunde Andy inte bara.. han kunde inte ringa honom. Dom hade pratat i vadå? Max en kvart, tjugo minuter?
Ett försök till.
”Hejhej! Du har kommit till Lis..”
Han började långsamt bläddra bland kontakterna och blev osäker på om han ens hade numret kvar. Kanske var det bäst om han inte hade det. Men så dök det upp. Han tvekade en lång stund med fingret alldeles ovanför men när Liams blick dök upp framför honom igen tryckte han snabbt till på skärmen. Blicken var fäst på den lediga handen som låg mot låret, en svartvitrandig vante med avklippta fingrar. En svart dödskalle som borde ha synts om han inte hade tagit på sig den åt fel håll så att motivet befann sig på handflatan istället.
En ton. Två toner. Det var nog någon annans nummer nu. Tre toner. I vilket fall skulle ingen svara. Fyr..
”Jaa hallå?.. Hallå?”
”Hej.. eh..” Han bet sig hårt i läppen och funderade på att bara trycka av, eller åtminstone säga att han hade ringt fel. ”Vem är det..?”
”Sebasti.. är det du Andy?” frågade han förvånat i andra änden.
”Ja typ. Eller jag menar ja, det är jag.” Han bet sig ännu hårdare i läppen. Vad hade han för jävla problem? Nu hade han redan ringt, kunde han då inte få fram en enda normal mening? ”Förlåt jag.. jag visste inte ens om du hade kvar samma nummer och det är väl jättskumt att jag plötsligt ringer nu och..”
”Nej men säg inte förlåt! Det är ju askul att du ringer, shiet jag har bytt mobil för länge sen så jag hade bara inte kvar ditt nummer. Hur är det?”
”Jo det är.. jag vet inte. Det här kommer låta ännu konstigare men, jag skulle inte kunna.. komma och.. hälsa på kanske?”
Det blev tyst en liten stund och det skulle förmodligen snart gå hål på hans läpp. Inte för att han inte varit med om det förut.. Han såg snabbt bort från affischen av gamla stan.
”Vadå här i Örebro? När då..? För absolut, det skulle vara jättekul ju.”
”Typ nu? Eller jag vet inte exakt när men jag sitter på busstationen så nästa buss som går dit?”
Sebastians lite hesa skratt hördes i luren men det lät inte negativt på något sätt. ”Jag gillar sånt som är spontant så kör på! Fast jag ska iväg och jobba snart, men det är bara några timmar.. du kan väl skicka ett sms när du är på väg?”
Ett litet leende spred sig över hans läppar och han nickade innan han insåg att Sebastian såklart inte kunde se det. ”Absolut, jättebra. Jag..”
”Du är inte i skolan eller något? Klockan är typ.. tio? Alltså jag har inget alls emot att du kommer jag bara.. du kom på det bara sådär?”  Trots att dom bara träffats en så kort sväng i stan och att det innan dess varit år sedan så kunde han se det där flinet framför sig.
”Jaa, bara sådär”, log han tillbaks i luren. ”Men då sms:ar jag.”
När han lagt på rann dock leendet av igen. Han visste vad orsaken var till att han inte var i skolan, till att han satt här. Och det gjorde ont.
det betyder så mycket mer än ni tror att få en kommentar eller 2! så jag skulle bli så glad om ni ville ta er en liten stund och dela med er av era tankar av kapitlet (: när man skriver en story blir det som en extra värld och man blir liksom att känna sina karaktärer; så att få höra vad andra tycker om ens pojkar är jättekul! 

I hate (almost) everything about you - del 32

Andy kände mest för att gå hem. Det kändes hur dumt som helst att sitta där med Cathy och Magda och titta på film, som att han var tvungen att ha barnvakt. Ännu jobbigare kändes det att Liam hade dragit upp på sitt rum. Han trodde inte för en sekund att det berodde på huvudvärk. Han hade dragit den förut.
”Andy, du kan väl gå upp och kolla hur det är med Liam?” undrade hans mamma och vände sig mot honom.
”Men nej, han mår väl dåligt och vill vara ifred”, sa han direkt och drog undan luggen ur ögonen.
”Han var så tjurig tidigare idag så han blir säkert på bättre humör om du går upp”, fortsatte Cathy med ett leende.
Han höll tillbaks en suck och reste sig upp. Han hade ju inte så mycket att välja på nu. Med tunga steg gick han uppför trappan och stod sedan tvekande utanför Liams stängda dörr en stund. Kanske kunde han bara gå ner igen och säga att Liam sov eller något. Ändå så höjde han till sist handen och knackade försiktigt.
”Vad är det?” hördes det inifrån och Andy öppnade långsamt dörren. Liam satt på sängen med ett block i knäet och en bläckpenna i handen och i någon förvirrad sekund trodde Andy att han höll på med skolarbete.
”Skyll på våra mammor, jag har inte kommit hit frivilligt”, skyndade han sig att säga innan Liam skulle fråga vad han gjorde där. ”Vi kan väl bara.. du kan sitta där och jag kan stå här en stund. Sen kan jag gå ner”, fortsatte han och lutade ryggen mot dörrkarmen. ”För nej jag tror inte på att du har ont i huvudet.”
Liam släppte ringen som han bitit på och såg på Andy. Han hade visst hunnit säga allting innan Liam frågat. Och självklart hade han sett igenom lögnen om huvudvärk, han hade inte direkt väntat sig något annat. Andy var inte korkad, hur många gånger han än hävdat det för att det gick som på ren automatik.
”Stäng dörren åtminstone då”, sa han med ett höjt ögonbryn när deras mammors överdrivna skratt hördes nedifrån igen. Dom kunde omöjligt kolla på filmen han valt.  
 När dörren klickat till såg Liam upp på honom igen.
”Sa jag åt dig att gå in innan du stängde eller?” Andy såg ut att komma av sig och Liam fnös roat till. ”Det var ett skämt. Hört om det eller?”
Han fick en mindre road blick tillbaks innan Andy tog några steg in i rummet.

Det hade känts ännu konstigare att kliva över tröskeln när det var så nyligen han gjort det. Så bekant och ovant på samma gång.
Fastän han försökte låta bli så kunde han inte. Han var alldeles för nyfiken, fastän det förmodligen inte skulle tjäna någonting till.
”Vad skriver du?”
”Inget”, kom det som svar ifrån Liam. Hans hand hade fortsatt röra sig över papperet sedan Andy kommit in, även om han vaksamt sett upp då och då. Själv hade han inte vågat gjort så mycket mer än att låta blicken gå på upptäcksfärd i rummet. Han hade velat kolla närmare på vad det var som låg utspritt över skrivbordet, vad Liam hade i sängbordslådan, vilken skiva som just nu låg i stereon..
”Det ser ut som något”, svarade han och tog stegen fram till sängen innan han sjönk ner på den. Kanske inte med tillräckligt mycket mellanrum men inte heller för nära.
”Men det är inget, okej?” Liam såg upp på honom innan han sträckte sig efter fjärrkontrollen och tryckte igång stereon. Ett litet leende spred sig över Andys läppar som han snabbt försökte släta ut.
´I wont suffer, be broken, get tired, or wasted. Surrender to nothing..´  30 seconds to mars alltså.
Han sneglade tillbaks mot Liam igen och såg hur läpparna långsamt hade börjat röra sig, ljudlöst och säkerligen omedvetet, tillsammans med Jared Letos ord. Han såg vidare mot den svarta gitarren som stod lutad mot väggen bredvid sängen. Sist han varit där hade den stått i hörnet bredvid fönstret. Längre bort.
”Skriver du låtar?” Det kändes plötsligt så självklart. Han visste inte ens varför han hoppades så mycket på det.
”Inte som han”, sa han med en axelryckning och kastade en blick mot stereon som stod i hyllan på motsatt sida av sängen.
Varför var Andy så angelägen om att veta vad han gjorde? Vad han skrev? Brydde han sig fortfarande över hans intressen eller? Skulle Andy tycka dom var bra? Han såg ner i blocket innan han hastigt stängde igen det. Det spelade ingen roll, ingen skulle se dom ändå. Det spelade ingen roll om det var Andy, Jake eller någon helt okänd. Dom ihopsatta orden betydde för mycket. Om han så ens skulle få ett höjt ögonbryn som reaktion skulle det smula sönder någonting inombords hos honom. Han vågade inte riskera det.
Blåsandet verkade ha blivit ännu värre då det överröstade musiken när det tog i som mest, till och med fönstret skallrade till. Sedan började det blinka i hans lampa.
”Vad fan..?”
”Kolla det är ute också!” Andy pekade mot fönstret och mycket riktigt blinkade gatlamporna också.
Liam kunde inte hålla tillbaks ett skratt. ”Det ser ju helt stört ut!” Han la ifrån sig blocket på sängbordet och reste sig upp för att gå fram till fönstret och titta. ”Seriöst, kom och kolla.”
Andy skyndade fram och stående bredvid Liam kunde dom se gatlampor så långt ögat nådde som blinkade, enda ner till korsningen. Och än en gång insåg han att Liam nästan hade betett sig som förut, eller som att han bara inte tänkte på att det var Andy som var där.
Lika hastigt som lamporna börjat blinka slutade dom igen och Liam tog ett steg bakåt, bröt kontakten som han hade haft med Andys axel. ”Då var det slut på det spännande då.” Han satte sig ner på sängen igen och fick snart sällskap av Andy, med det vanliga tilltagna mellanrummet.
”Dom borde väl ha sett kla..” Andy tystnade i samma stund som det knäppte till i lampan och sekunden senare slocknade allting. Taklampan. Stereon. Gatlamporna utanför. Ljuset från hallen som tidigare synts genom springan under dörren. Allt ljud. Allt ljus.
”Liam..? Är det mörkt hos er?!”
Liam såg sig omkring i det svarta. ”Jaa..!” ropade han tillbaks åt Cathy och sedan blev det tyst igen. Det var så mörkt att han inte ens kunde se Andy. Och det gjorde automatiskt att han lyssnade efter honom, efter andetag, ljud som vittnade om att han rörde på sig. Det kändes plötsligt så overkligt att dom satt där på hans säng, och samtidigt verkligare än någonsin. Han hörde Andys andetag och sin egen puls i öronen. Han mindes inte hur nära han suttit längre. Eller hur långt bort. Skulle han kunna.. känna honom? Utan att han riktigt visste varför lät han handen röra sig långsamt över täcket, åt Andys håll. Bara för att se om han skulle nå. En fingertopp i taget.
”Liam..?”
Han ryckte snabbt åt sig handen då Andy blev väldigt verklig.
”Jaa..?” Han svalde och blinkade till en gång. ”Är du mörkrädd eller?”
En utandning hördes från hans högra sida. Kanske hade det varit meningen att det skulle bli ett sarkastiskt skratt. ”Nej.”  
Det blev lika tyst som mörkt igen och det var inte Liams hand som rörde sig nästa gång. Sakta, som att han var rädd att ge ifrån sig något ljud, vred han sig mot mitten, lät handen ta stöd mot madrassen och lutade sig ytterligare framåt. Nedåt. Tills att andedräkten var alldeles nära. Tills doften nått honom. Han slutade andas och även om han hade kunnat så hade han inte velat dra sig undan.
Hans läppar snuddade vid en mungipa innan dom hittade rätt. Läpparna stelnade till under hans egna men han höll kvar sina, släppte långsamt ut ett darrigt andetag innan han vred en aning på huvudet, försiktigt och nästan fjäderlätt smakade på den andres underläpp.

Det fanns ingenting ologiskt i mörkret. Men Liam fanns där. Och utan att han ens hade hört honom hade han plötsligt dom fylliga läpparna tryckte mot sina. Inte hårt men tillräckligt för att han skulle veta att dom var där på riktigt och att han inte inbillade sig något. Hjärtat slog hårt till en gång innan det måste ha hoppat över minst fyra slag.
En tyst inandning tillät honom att känna doften av den andre, nästan lika överrumplande som när han dragit huvtröjan över huvudet och andats in Liam.
Läpparna sög långsamt tag om hans underläpp och rysningen som spred sig längs hela ryggraden skickade tillbaks en signal till hjärnan om att det inte var okej att vänta längre. Att han ville få vara delaktig.
Läpparna darrade nästan till när han långsamt särade på dom och sedan fann den andres tunga. Reaktionen av det blev att läpparna tryckte sig betydligt hårdare mot hans innan en hand kupade sig om hans nacke för att få ännu mer kraft. 

Han såg inte Andys ansikte den här gången, men han kände det. Det var ingen rädsla där den här gången. Chock – förmodligen. Nervositet – säkert. Lust..-  Det kändes så att döma av kroppen som kommit närmare, läpparna som villigt särade på sig. Plötsligt räckte det långsamma inte till för Liam, han ville känna mer av den andres mun. Han vred ytterligare på sig, lyckades hitta rätt med den andra handen så att han kunde placera den mot madrassen på Andys andra sida, innan han lät kyssen djupna. Deras häftiga andetag blandades tills att han inte längre var säker på vilka utandningar som kom ifrån han själv och vilka som kom ifrån emopojken. Han lät handen som legat om nacken istället leta sig ner längs halsen tills att den nådde linningen på tröjan som han grep tag om. Bara för att vara säker på att hela han verkligen var där. Trots att det var kolsvart kunde han se det släta bröstet framför sig, så tydligt sedan förra gången.
Han hade aldrig klickat på delete.

Det hände inte. Det hände inte. Inte igen. Det var för bra. Det händ..
Greppet om halslinningen fick honom att väldigt tydligt inse att det visst hände. Att Liams allt hetsigare läppar var verkliga, att dom ville röra vid hans, bit..
Ett lågt, nästan ljudlöst stön lämnade honom när den blonde nafsade tag i hans underläpp och skälvningen som spred sig i kroppen gjorde honom nästan yr. Han lät darriga händer leta sig in bland det sträva håret och tryckte sig samtidigt närmare tills han kunde känna den hårda överkroppen mot sin egen. Den svaga smaken av metall när hans tunga snuddade vid den andres ring gjorde det ännu tydligare att det hände. Att det var Liam och inte någon annan som tagit hans plats i mörkret.

Det lilla ljudet som kom ifrån Andy, Andy, fick honom att gripa hårdare om tröjan och handen ville inget hellre än att få utforska mer. Innanför tyget. Över huden. Närmare. Han tyckte om.. det här. Han tyckte så jävla mycket om det.
Behov till att hämta andan sköts undan. En darrande arm som hållits i samma position för länge ignorerades. Problem med stickande hårtester i ögonen löstes genom att sluta smaragderna.  
Han tyckte om.. honom.
Dom ojämna andetagen lät inte fel i hans öron utan som vackraste musiken. Fingrarna som letade sig in längre i hans hår fick honom att kyssa den andre ännu häftigare och..
Plötsligt var det obehagligt starkt. Ljuset. Lampan. Skenet från taket.
Liam blinkade till och mötte sedan andfått Andys blick. Glansigt blått. Bröstet som höjdes och sänktes lika snabbt som hans eget. Lätt särade läppar. Lika chockad som han själv.
Han visste inte vem som drog sig undan först.
Det hade varit verkligt.

Tystnaden blev för plågsam. Hjärtat slog för hårt. Släck. Liams gröna ögon var för genomträngande. Hans läppar för stilla. Kom närmare. Det var för tyst. Det skulle komma snart. Snart skulle han säga det. Snart skulle dom säras; Det var ett misstag.
”Säg det då!” utbrast han. ”Säg att du ångrar dig!” Andetagen gjorde ont. Det brände i bröstet.
Liam såg tillbaks på honom med stora ögon som blinkade till.  
”Nej jag ångrar det inte.”
Drev han med honom nu? Han drev med honom på något sätt, han visste inte vad han fick ut av det men det lät.. det lät alldeles för absurt för att vara sant.
Läpparna hade kysst honom hetsigt förra gången också. Händerna hade gripit så hårt i hans hår. Ögonen hade sett rakt in i hans.
Precis som dom hade gjort när han mellan tänderna väldigt noga förklarat att det hade ´varit ett jävla misstag.´
Han reste sig häftigt upp ifrån sängen med läppar som fortfarande pulserade. Försökte fokusera blicken utan att lyckas men hittade vägen till dörren.
”Andy..!”
Fötterna rörde sig snabbt nedför trappan samtidigt som allt snurrade. Han struntade i röster som frågade vart han skulle, om något var fel, skyndade bara ut, ut, ut.
Fötterna fortsatte röra sig över gräset och staketet tills han slutligen befann sig innanför den stängda dörren.
Där sjönk han ner med ryggen lutad mot den och försökte hämta andan. Det hade hänt. Men spelade det någon roll om det inte betydde något?

Liam hade bitit sig så länge i läppen att det inte hade förvånat honom om den silvriga ringen plötsligt skulle ha skurit igenom. Helvete.
Han fattade ingenting. Andy hade väl.. gillat det? Kanske mest på ett fysiskt sätt, det fanns knappast något bra han kunde se i Liam, men ändå; han hade gillat det? Liam hade inte kastat sig upp från sängen och fått panik och skrikit åt honom att dra därifrån. Han ångrade sig inte. Det skrämde honom som fan men han ångrade sig inte. Ändå så hade Andy dragit därifrån med panik i ögonen.
Om Andy tyckt att det varit helt fel borde han ha sagt det redan första gången. Och särskilt den här gången.. när Liam varit nykter och.. gud. Varför hade han stuckit om han gillade det?!
Kudden sjönk ner av tyngden från hans huvud och han slöt ögonen en kort stund. Han mindes mycket väl hur han sammanbitet talat om för Andy att det varit ett misstag sist och som dom betedde sig mot varandra väntade man sig kanske inte.. kyssar.. ifrån den andre. Men om det nu hade hänt. Om nu Liam faktiskt inte yttrat orden ´misstag´..
Läpparna kändes svullna och det var fler än dom som skrek efter beröring. Efter närheten som hade försvunnit alldeles för snabbt.
Andy. Hur hade det här hänt? När hade allt.. ändrats? Hade det alltid varit det här? Bara att det varit.. undantryckt? Han ville att någon skulle förklara. Han ville få fråga någon om allting som snurrade runt i huvudet och att den personen skulle ge svaren.

Ett knapptryck och det fortsatte där det hade slutat. Där det hade börjat.

You’re killing me, killing me
All i wanted was you
I tried to be someone else
but nothing seemed to change
I know now, this is who I really am
inside
finally found myself
fighting for a chance
I know now, this is who I really am
 

 
textraderna kommer ifrån 30 seconds to mars ´the kill´ 

I hate (almost) everything about you - del 31

”Ska du med och hyra filmerna Liam? Jag tänkte åka till hemmakväll.”
Liam släckte skärmen på mobilen och lutade sig ut från sängen närmare dörren. ”Va?!” ropade han tillbaks.
”Du kan ju välja någon som du och Andy kanske gillar!”
Han tog sig snabbt upp ifrån sängen och gick ut i hallen på övervåningen. ”Vad snackar du om?”
Cathy blev synlig efter att han tagit några steg nedför trappen. ”Magda och Andy kommer ju hit ikväll vet du väl.” Hon hade bilnycklarna i handen och håret fortfarande uppsatt i den slarviga jobbknuten.
”Va varför det?” Han rynkade pannan och såg oförstående på sin mamma.
”Men det berättade jag ju för dig för flera dagar sen, att vi skulle ha en filmkväll på lördagen. Vi skulle vara där men dom har fått något krångel med teven så vi tar det här istället.”
”När berättade du det? När jag sov eller?” Han kunde inte hålla tillbaks den irriterade tonen. ”Jag kanske har andra planer.”
”Vadå för planer?” Frågan kom så oväntat att han inte ens kom på någon lögn. ”Precis. Du behöver väl inte låta så negativ, det blir jättemysigt. Skynda dig nu så åker vi, jag vill hinna göra mig iordning innan dom kommer.”
Med väldigt sammanbitna käkar och överdrivet irriterade rörelser tog han på sig skorna och slet åt sig jackan.
Varför skulle dom komma dit för? Och varför skulle han och Andy vara tvingade att vara med? Han hade redan nog med snurrande obegripliga tankar i huvudet och ingenting skulle bli bättre utav att emopojken kom dit. Det var fan hans fel att Liams huvud började kännas för trångt. Det var hans himla blåa ögon som fick honom att tänka tillbaks på sådant som var alldeles för lång bort, det var hans smala händer som påminde honom alldeles för mycket om hur dom hade känts när dom greppat tag om hans ansikte, det var hans läppar som fick Liam att undra över om han någonsin skulle få det där särskilda leen.. Han ville inte ha Andy där.
”Magda ska ta med ostar och frukter och jag har köpt kex och lite olika ölkorvar, är det något mer du vill ha?” frågade Cathy efter att ha kört ut ifrån deras område.
”Nej”, svarade han kort och såg ut genom fönstret.
Han tyckte sig höra en undantryckt suck. ”Hur är det med Jake då? Har han fortfarande ont i huvudet?”
”Lite.” Fortfarande lika korthugget.
Plötsligt bromsade Cathy in och fick en bil bakom att högt tuta. ”Nu räcker det Liam. Kan du tala om för mig vad som är så himla fel att du måste bete dig så här mot mig?”
”Men kör”, mumlade han och kastade en blick i sidobackspegeln. ”Det är bilar bakom.”
”Då får dom vänta”, avgjorde Cathy och såg fortfarande på honom. ”Är det så himla hemskt att Magda och Andy kommer hem till oss? Du har ju faktiskt inte bestämt någonting annat, eller hur? Så vad har du för anledning att hålla på så här?”
Liam svalde hårt och höll envist blicken riktad framåt. Hon skulle aldrig fatta. Han skulle inte ens kunna säga det. Vart skulle han börja? Att han och Andy inte hade varit kompisar sedan mellanstadiet, att han betett sig som ett as mot honom men att Cathy och Magda bara inte fattade? Att det nu hade börjat kännas alldeles för förvirrande för att han skulle kunna hänga med, eller för att han skulle vilja hänga med? Att han inte ville bry sig men att det sakta hade smugit sig fram ändå? Att det kändes asjobbigt med Andy i närheten för att han tänkte på hur mjuka hans läppar varit, för att han tänkte på hur han sett ut med genomskinlig tröja, för ja förresten; han tände på killar, det hade han visst också glömt att säga, att allting skrämde honom som fan och att det inte bara var hemma utan i skolan också? Skulle han berätta att han var livrädd för att hans kompisar skulle se det på honom?
Att dom skulle inse att Liam lika väl hade kunnat dra in en kille i sin hytt istället för en tjej på kryssningen? Att dom skulle fatta vad han börjat tänka om Andy?
”Jag vet inte”, mumlade han till sist.
Bilen bakom tutade igen innan den gjorde en snäv omkörning och kastade en förbannad blick in genom deras fönster.
”Vet du vad? Då finns det ingen anledning alls till det. Okej?” Hon pratade mjukare nu, hade förmodligen ångrat sig att hon tagit i på det sättet, eller så berodde det på att Liam äntligen sagt mer än ett ord och utan det monotona tonfallet. ”Eller är det något du vill berätta?”
Han svalde igen och skakade på huvudet. ”Nej, det är lugnt.”

”Tja.”
Han stod vid actionhyllan när han plötsligt hörde Pontus röst bakom sig och han snurrade själv runt. ”Tjena, har du sett den här?” Han höll upp filmen men Pontus skakade på huvudet. ”Nej men jag har hört att den ska vara skitdålig. Hänger du med in till stan ikväll eller? Elias ska dra hem lite folk..”
”Njae jag kan inte ikväll, sorry”, sa han och såg sedan lite undrande på honom. ”Trodde inte du hängde med dom längre? Hamnade inte dom i skit med polisen och grejer?”
Pontus ryckte på axlarna. ”Jo men det är löst nu. Vad sk..”
”Liam, tror du att du och An..”
”Skitbra!” sa han och kände paniken som rusat upp i bröstet. Hade han reagerat en sekund senare..
”Okej.. vad bra då”, log Cathy förvirrat innan hon gick vidare längs gången med filmen hon nyss hållit upp mot honom.
”Du och An..? Vänta.. ” Liam gillade inte alls blicken som Pontus fått och han skakade lätt på huvudet.
”Anna. Alltså, det är en av mina kusiner. Hon kommer hem till oss ikväll. Filmkväll”, sa han och himlade med ögonen.
Det hade ju inte varit någon hemlighet att Liam tvingats umgås med Andy, det hade han ju klagat på sedan första terminen. Men det kändes inte som att Pontus den här gången skulle ha reagerat med en medlidsam suck. Inte efter att Liam flugit på honom. Inte efter Pontus kommentar om att han började tro att det var lika stora fel på Liam som på Andy. Inte efter den senaste tiden då det i och för sig varit ungefär som vanligt men ändå.. någonting annorlunda. Pontus med sin misstänksamma blick fick absolut inte veta. Paniken hade stigit från bröstet enda upp i halsen men den kraftigare av dom två nickade åtminstone.
”Okej fan vad tråkigt. Men vi..” Han såg en stund på Liam igen men fortsatte sedan. ”.. vi hörs.” 
”Yes, festa lite åt mig också.” Han tvingade fram ett snett leende och insåg först när Pontus försvunnit att han hållit så hårt om filmen att knogarna vitnat.
”Är du klar eller?” frågade han Cathy som stod vid drama-hyllan med två filmer i händerna.
”Du kan väl läsa på dom här och se vilken du tycker verkar bäst”, sa hon och räckte honom dom. ”Varför sa du det där till din kompis?” tillade hon sedan och fick Liam att vända upp blicken mot henne igen. Utom hörhåll hade hon tydligen inte varit.
”Vadå?”
”Men Liam, du har ingen kusin som heter Anna och även om du hade så skulle hon inte komma hem till oss ikväll?”
”Jaha det.” Han låtsades läsa väldigt ingående på baksidan av fodralet. ”Äh men det är för att Pontus.. han hade tjatat om att jag skulle med och festa annars, eftersom jag kan träffa Andy när som helst..” 
”Jaha..”
Han tryckte filmerna i händerna på henne. ”Ja men var nöjd över det istället då! Nu är jag ju med på eran jävla filmkväll.” Han tog två snabba steg därifrån innan han såg sig om över axeln. ”Jag väntar i bilen.”

Andy kastade slarvigt överkastet över sängen och sörjde samtidigt lite över att han inte skulle få ligga i den och kolla på film ikväll istället. Eller följa med på festen som Nicholas och Kevin skulle till. Han hade till och med kunna åkt hem till Simon fastän det inneburit att han isåfall skulle fått vara barnvakt tillsammans med honom. Det kändes bara som att det skulle bli ännu mer fejk än vanligt att gå hem till Cathy och Liam för att ha någon slags filmkväll. Bara grejen var ju otroligt töntig. Den tanken visste han åtminstone att han delade med Liam. Samtidigt kändes det nästan nervöst när han tänkte tillbaks på när han senast varit där. Vilket inte alls var länge sedan.  Då när det gått förvånansvärt bra med några få undantag. Och tills att han skulle gå hem och dom hade krockat utanför badrummet. Han rös till när han tänkte på Liams blick och ändå var det inte utav obehag.
Det var det som kändes jobbigast med att dom skulle gå dit, att han var så himla orolig över att Liam skulle se på honom hur skyldig han kände sig.

Andy var nära att tappa andan när han och Magda gick ut genom dörren. Det hade börjat blåsa ungefär en timme tidigare och sedan dess hade det bara ökat. Himlen täcktes av moln som alla var i gråskala men inget utav dom verkade hota med åska. Dom ville bara påminna om att sommaren inte tänkte komma än. Att det hade varit dumt att hoppas dom dagar då solstrålarna nått ner, att dom nu hade ångrat sig och gömt sig långt in bland alla gråa dammtussar.
”Känns ju nästan som att det ska bli storm!” Magdas röst dränktes i nästa kraftiga vindpust och Andy skyndade efter henne samtidigt som han frustrerat försökte hålla sitt hår tillrätta med händerna.
”Hej, åh skynda er in”, sa Cathy när dörren flög upp mot trappräcket. ”Filmväder är det då absolut i alla fall”, fortsatte hon sedan och Magda skrattade medans hon drog hårslingor ur ögonen.
”Jaa verkligen. Vill du ta det här?” Samtidigt som hon räckte kartongerna till Cathy hörde Andy steg i trappen och fick syn på Liam som kom nedför den med händerna nerkörda i fickorna till ett par ljust färgade tighta jeans med slitningar på låren. Överdelen bestod av en mörkgrå t-shirt med svart tryck. Som att det någon gång skulle inträffa att han inte var snyggt klädd. Han läste säkert modetidningar. Men i smyg såklart; för det skulle ju inte anses coolt.
”Tja.”
”Hej”, svarade Andy och började nästan flina när han tänkte på vilken teater dom alltid spelade när deras mammor var i närheten.
”Killar, ni kan väl duka i vardagsrummet medans vi plockar fram?” frågade Cathy ifrån köket.

Andy höll frågande fram ett glas mot Cathy. ”Blir dom här bra?”
”Dom där är så tråkiga, du kan ta..” Hon såg ner på sina händer som var alldeles klibbiga av ananasskärandet. ”Överst i vänstra skåpet, glasen med blå fot.”
”Okej”, log han men insåg efter att ha öppnat skåpet och ställt sig på tå att det inte skulle bli så lätt. Hade hans mamma inte kunna gett honom några tillväxtvitaminer eller så när han var liten? Det här var ju löjligt. Han sträckte sig ännu mer upp och kunde till sist snudda vid översta hyllan med fingertopparna.
”Du har en pall alldeles bredvid dig, den får jag alltid använda. Eller Liam, hjälp honom.”
Hur nöjd var Liam på en skala 1 till 10 nu då? ´du har en pall..´ Han skulle precis till att vända sig om för att hjälpa till med något annat istället då den blonde helt utan förvarning dök upp alldeles bakom honom och sträckte upp en arm för att enkelt ta ner glasen. Med Andy intryckt mellan honom och köksbänken. Max två centimeter från att hans kropp skulle ha tryckts mot Liams. Andy hade redan slutat andas.
”Inte lätt att vara kort..” sa han med ett tonfall som inte skulle få Cathy eller Magda att reagera men som blev desto mer ´Liam´ med den retsamma blicken han sänkte ner mot Andy.
Han måste märka hur jag reagerar. Det är därför han gör det. Igen. Kommer alldeles, alldeles för nära.
Liam blev plötsligt väldigt medveten om dom blåa ögonen som såg tillbaks på honom och efter att ha greppat det fjärde glaset backade han snabbt undan två steg. Handen sökte sig till håret innan han skärpte till sig.
”Når du till hörnskåpet eller? Det finns en godiskål du kan ta fram där.”
”Vilket..?” Andy såg sig omkring och följde sedan efter med blicken åt det hållet Liam pekade. När han såg tillbaks på Liam hade ett flin spridit sig över hans läppar. Skåpet som var placerat intill diskmaskinen – på golvet. Jättekul.

Magda och Cathy verkade tycka att filmen var otroligt rolig. Själv hade han inte så stor koll på vad den handlade om. Det han var medveten om var kroppen bredvid hans. Låret som ibland snuddade vid hans när den andre sträckte sig efter godis eller sitt glas. Doften som hade omgivit honom i samma stund som Liam något motvilligt sjunkit ner bredvid honom i soffan. Hårsprayen, citrusen och vaniljen ifrån parfymen och det där som var Liam. Handen som ibland höjdes för att röra vid håret fastän det redan låg bra.
”Alltså det här var den tråkigaste filmen någonsin..”, suckade den blonde och fick nästan Andy att rycka till eftersom det varit tyst så länge.
”Tycker du? Den är ju hur rolig som helst”, protesterade Magda leende och Liam suckade igen. ”För att du har lika dålig smak som morsan. Du kanske också tycker om den Andy..?”
Han vände blicken mot den svarthårige som satt bredvid honom och höjde på ena ögonbrynet för att väga upp att han inte fått använda precis så retsam ton som han helst hade velat.
”Mm superbra”, fick han ironiskt till svar innan ett leende klistrades på.
Filten låg slarvigt slängd över deras ben och det hade stört honom sedan filmen började. (Men Andy hade ju tvunget behövt frysa och filten hade kastats åt deras håll och.. det hade helt enkelt bara blivit så.)
Det kändes för intimt. Dom två under samma filt. Bara tanken fick honom att rysa så han undvek att se ner på den. Ändå valde han att inte ta bort den och det fick honom besvärat att undra om rysningen inte var helt ovälkommen. Precis som att han kommit på sig själv med att gilla hur Andys blick hade glidit nedför hans blöta kropp. Vad var det för fel på honom? Det var just på grund av det här som han hade velat undvika filmkväll eller vad som helst som innebar att han skulle behöva tillbringa tid med Andy. Han började tänka för mycket. Tankarna drogs åt för många håll på samma gång och oftast åt sådana håll som han inte alls ville följa med till.
Han sträckte sig efter sitt glas som han fyllt på med vin ute i köket och som Cathy förmodligen inte skulle se någon skillnad på från cola i mörkret. En snabb klunk sköljdes ner i hans strupe men ett enda glas vin skulle knappast få honom att slappna av. Blåsten utanför fick det än en gång att låta som att huset skulle ryckas upp från grunden och i samma stund flimrade teven till. Inte för att den sekunden av filmen hade varit särskilt viktig. Man skulle lätt ha kunnat hitta tre tusen ointressanta sekunder av den att ta bort.
”Ska vi pausa?” frågade Magda när Andy gjorde en ansats att resa sig upp.
”Nej jag ska bara på toa, ni kan låta den gå.” Han satte ner handen mot soffan för att trycka ifrån när han reste sig upp men kände genast kylan sprida sig i magen när han insåg att det inte var soffan han tryckte sin hand mot.
Liam ryckte till som att det skulle ha varit ett hundratal strömkablar fästa i hans kropp som någon satt igång strömmen på samtidigt.
”Vad fan gör du?!” Det kom ut som ett hest väsande men hade inte Cathy och Magda precis skrattat högt åt något på filmen så hade dom utan tvekan hört honom ändå.
Andy vågade inte ens se på honom då han blixtsnabbt drog åt sig handen från Liams lår och sedan skyndade sig ut från vardagsrummet.
Rysningarna och stötarna försvann inte med en gång efter att Andy tagit bort handen eller ens när han försvunnit ut från rummet. Det kändes som att det fortfarande brände på just det området. Nästan så pass att han ville titta ner för att se om det gått hål i jeanstyget. Det hade varit ett misstag. Det fattade han såklart men.. man höll väl koll på sina händer.

När Andy kom in i vardagsrummet igen hade Liam lagt över filten helt på hans säte. Vem visste om Andy skulle råka tappa kontrollen på sina händer igen? Han tänkte åtminstone inte riskera något genom att sitta under samma filt som killen. Andy drog något i sina ärmar till den svartvita baseballtröjan och dom smala benen, klädda i svarta stuprör, tog ett extra stort kliv över Liams egna ben. Det var i alla fall tydligt att Andy också var lika angelägen om att undvika ännu ett missöde.  Deras lår var inte i närheten av att snudda vid varandra när han väl hade satt sig och Liam kunde se hur han bet tag i sin underläpp. Läppar.
Han riktade snabbt blicken mot teven och försökte ignorera alla tankarna som ivrigt slogs i hans huvud om att få vara den som tog sig fram först, som hade högst röst.
”Jaha det var ingen favorit hos er alltså?” flinade Cathy när eftertexterna börjat rulla till den gladpopiga låten. Han hade hört något om det där; att värdelösa filmer alltid avslutades med en glad låt så att tittarna skulle bli lurade och tro att dom faktiskt hade sett en jättehärlig film. ”Men den andra valde i alla fall Liam. Ska vi kanske ta och spela något spel innan den?”
”Jaa men det kan vi väl göra, eller hur?” instämde Magda lika positivt.
Han visste inte om Andy svarade någonting. Han hörde inte heller vad Magda och Cathy sa till varandra. Han var bara så fokuserad på att inte tänka. Han tyckte sig se sin mamma försvinna ut ifrån vardagsrummet och kanske att Magda sa någonting till Andy. Varför skulle han plötsligt vilja komma närmare igen.. det var alldeles för länge sedan.. han kanske blandade ihop nuet med någon slags saknad..
”Vilken färg ska vi vara Liam?”
Han rycktes definitivt tillbaks till nuet när Andy såg på honom med höjda ögonbryn. Spel hade plockats fram och tydligen var det honom dom väntade på.
 Han kunde inte göra det här. Med en snabb rörelse hade han kommit upp ifrån soffan.
”Jag kan inte vara med.. jag har fått.. jätteont i huvudet”, han rörde med handen vid tinningen som att det visst smärtade där inne. ”Jag går upp..”
”Men Liam”, sa Cathy förvånat efter honom men han brydde sig inte i att svara utan gick bara vidare ut i hallen och uppför trappen.
Vad var det för fel på honom? Seriöst?
 
vill jättegärna höra vad ni tycker! något ni gillade särskilt mycket? något som inte var bra? om det bara är något så random som att ni gillar någons tröja så skriv det! ;D 

I hate (almost) everything about you - del 30

Det hade varit en bra dag. Och det hade varit en dålig dag. Egentligen ingenting märkvärdigt. Ändå vred sig Andys tankar på samma sätt som lakan vred sig runt ens kropp när man drömde mardrömmar.

[23:31 sänt meddelande]  Jag vill inte känna såhär. Jag vill verkligen inte det.
[23.40 nytt meddelande- Lisette] Vad är fel? Vad har du nu fått för dumma tankar? ._.

Han borde ha förstått att hon skulle accessionera dom orden med tankarna han haft under andra terminen av ettan.
Den, förvisso korta men inte mindre jobbiga för det, perioden som inte hade varit lika färgsprakande som Lisette själv. Då när Sebastian hade flyttat, när Liam var ett svin, när Pontus var ännu värre och skrek mer än han var tyst och fick Andy att ligga sömnlös om nätterna och faktiskt känna sig precis så äcklig som han hela tiden fick höra att han var. Den perioden då hans leende varit frånvarande, spårlöst, efterlyst och förintat. Då när dom blåa ögonen hela tiden hade varit på gränsen att förvandlas från is till vatten.
Hade han inte gått till skolan den där måndagen efter att Pontus slagit honom så illa var han rädd att han skulle hamnat i den svackan en gång till.

[23.44 ] Inget sånt, lovar. Jag vill bara inte känna det jag känner för.. …..  kerj jr hwep ,
[meddelande raderat]

Skoldagen hade varit bra när dom börjat planera lite löst till studenten, om det var någon redan nu som kände någon som kunde fixa ett flak, om dom inte skulle försöka dra ihop en sista klassträff innan studenten; ´dom hade ju blivit så utspridda under kryssningen´, och så vidare, och så vidare. Mycket sånt som det säkert inte skulle bli någonting utav men som ändå kändes bra att prata om för stunden.

Den hade känts dålig när den borde ha känts bra. Som när Pontus och Liam passerade honom och Nicholas i korridoren utan att säga någonting. Men att Liam flinande lagt armarna om en tjej vid skåpen och att det hade känts som ett slag i Andys mage. 

[23:47 sänt meddelande] Inget sånt, jag lovar. Jag vill bara inte känna någonting alls för Liam. Jag vill inrw sakna honom och jag vill inte se honom i skolan och samtidigt vill jag se hinom.

[00:04 sänt meddelande] Förlåt, jag svamlar och du låg säkert och sov. Godnatt.


Andy somnade inte. Däremot hörde han ett nytt pling ifrån mobilen.

[00:32 nytt meddelande-Lisette] Öppna dörren.

Förvirrat reste han sig upp från sängen och smög ut i den nedsläckta hallen. Trots sms:et vågade han inte riktigt tro att Lisette stod på trappen förrän han låst upp och öppnat och faktiskt såg henne.
”Vad gör du här?” viskade han förvånat.
”Jag tyckte det lät som att du behövde mig”, log hon försiktigt utan att det helt nådde ögonen som skrek av oro.
”Men.. det hade du inte behövt.” Han backade in i hallen men kunde inte ha känt sig mer tacksam över att hon ändå valt att komma.
Hon stängde dörren till hans rum och la sedan armarna om honom och höll bara om länge, länge utan att säga någonting.
”Har det hänt något särskilt?”
”Inte direkt”, sa han tyst. ”Ibland stör jag mig ju precis som vanligt när jag ser honom men.. ibland vill jag bara att vi ska.. jag skulle bara vilja få en ny chans , fastän han inte är värd det egentligen.”
”Andy..”, mumlade Lisette och strök honom över ryggen. ”Det handlar inte om att du borde få en till chans, du gjorde inget fel. Det var han som var en idiot och trodde att det fanns några som var bättre än dig, men det var dom ju inte.”
”Det kanske dom var”, svarade en osäker röst. Han valde bort mig.
”Umgås han med dom nu? Har du sett honom med någon av killarna han började hänga med på mellanstadiet eller högstadiet?”
Han skakade långsamt på huvudet och såg på Lisette när hon lossade på greppet om honom.
”Där ser du. Om det är någon som ska vilja få en ny chans så är det ju Liam, det är han som borde be dig på sina bara knän.” Hon log snett men Andy kunde inte besvara leendet.
”Men han vill inte det. Han är ju som en helt annan person. Men.. alltså det är väl bara jag som inbillar mig massa men ibland har han ju, han har ju nästan skämtat, börjat babbla på som han gjorde förut och så är det som att.. han kommer på att det är jag som är där och så slutar han. För att han hatar mig, jag är väl också en annan person än den han..” Han bet sig i läppen innan han fortsatte. ”..än den han tyckte om liksom.”  
Det var inte bara sånt han sa heller. Det var den där gröna blicken. När han långsamt sett upp efter den pinsamma granskningen av den halvnakna kroppen och hade mött Liams blick som plötsligt hade sett så ingående in i hans. Den gjorde honom nervös och ändå var det någonting han inte kunde utläsa ur den. Men det kändes inte som hat.
Lisette drog med honom mot sängen och satte sig ner bredvid. ”Jag vet tyvärr inte vad hans problem är Andy, kanske är han bara otroligt feg eller så är han verkligen störd. Men jag tror verkligen inte att han hatar dig, det här som ni hållit på med så länge.. det har nog mest blivit till en vana som är svår att ta sig ur, för er båda. Eller du har ju lyckats nu.”
Han lutade sig bakåt och dunkade i bakhuvudet i väggen, om det var med flit eller inte kunde han inte riktigt avgöra. ”Genom att bli.. genom att få känslor för honom?! Det var ju verkligen det bästa sättet att ta sig ur det. Jag gillade mer att hata honom”, sa han bestämt men kunde sedan inte låta bli att dra på munnen. ”Jag gjorde faktiskt det.”

”Kan jag ta den här?”
”Nej!” utbrast Andy i samma stund som Lisette sträckte sig efter den svarta huvtröjan som låg slängd på datorstolen. Fortfarande inte återlämnad. Fortfarande otvättad. ”Nej menar jag”, skyndade han sig att tillägga lite mindre hysteriskt. ”Jag tar fram en annan.”
Lisette såg lite undrande på honom men frågade ingenting utan tog bara emot den mörkgråa t-shirten Andy räckte henne istället.
En stund senare låg dom båda i Andys säng och han försökte lyssna på Lisettes lugna andetag för att själv slappna av. Han hade helt enkelt bara haft en jobbig dag, man fick ha sådana ibland.
”Väck mig om det är något, okej?” sa hon lågt i mörkret.
”Okej.” Det kommer jag inte göra.
Det var först när han la armarna om henne, kröp ihop alldeles nära och slöt ögonen som han kunde slappna av på riktigt.

”Andy, är du vak.. men oj hej Lisette”, sa Magda förvånat efter att hon knackat och öppnat dörren. ”Jag hörde inte att du kom hit igår.”
Lisette drog upp sin andra rosettprydda knästrumpa och log glatt mot Andys mamma. ”Hej! Nej jag kom hit ganska sent.”
Magda nickade leende. ”Jag åker nu men frukosten står framme, ha det så bra i skolan.”
”Det är tur att du är gay Andy”, flinade Lisette efter att ytterdörren smällt igen. 
Han vände sig om med kajalpennan i handen och såg på henne. ”Vadå menar du? För att mamma skulle ha reagerat på att du var här inne annars?”
”Jo det också, men jag tänkte mest på mig själv nu. Mamma hade aldrig låtit mig åka iväg till någon annan kille mitt i natten. Hon vaknade när jag gick ner för trappen men när jag sa att jag skulle till dig spred det sig liksom ett lugn över henne”, skrattade hon.
Det smittade av sig på Andy och han vände flinande tillbaks blicken mot spegeln. ”Du får väl ta till mig som ursäkt om du tänkt smita iväg till Tony någon natt då.”
”Vi har definitivt inte kommit till det stadiet än, vi är bara väldigt bra vänner.”
”Väldigt bra vänner?” frågade han skeptiskt. ”Du rodnar inte när du är med mig.”
”Flirt-vänner då.” Hon fnittrade till innan hon knäppte fast ett katthårspänne i det stora håret. ”Nu är jag klar!”
I samma stund som dom klev ut på gården kom Liam ut på sin och innan Andy ens hunnit öppna munnen hade Lisette gjort det.
”Godmorgon Liam!” log hon stort och vinkade. Andy kunde inte hålla tillbaks det roade leendet, särskilt inte när Liam nästan såg skrämd utav färgchocken och den ljusa rösten så tidigt på morgonen.
”Freak..” Han höjde på ena ögonbrynet innan han skakande på huvudet fortsatte gå.
”Och han kommer att vända sig om.. fyra, tre, två..”, började Lisette tyst räkna och två sekunder senare kastade Liam en snabb blick över axeln.
Andy hann möta hans blick och kände sig otroligt nöjd med sig själv då han till och med hunnit höja menande på ena ögonbrynet på samma sätt som Liam.
”Hur gör du det där?” frågade han direkt Liam var utom hörhåll. ”Det är andra gången! Om du är synsk så finns det verkligen viktigare tillfällen för den förmågan.”
Lisette bara flinade och väntade på Andy när han låste upp cykeln. ”Är han alltid sådär snygg? Har du inte sett honom med ful morgonfrilla och orakad i köksfönstret någon gång?”
”Det finns ju ändå snyggare”, sa han och insåg egentligen först då hur mycket bättre han mådde än inatt. Han hade inte känt sig gråtfärdig när han såg Liam. Herregud, han hade ju till och med nyss hävdat att Liam inte var jättesnygg – precis som han alltid gjort av ren envishet. För han hade ju alltid tyckt att Liam var assnygg; oavsett om han för tillfället hatade honom, var sjukt irriterad på honom eller fick det där suget i magen.
”Men om du inte minns så sov han på mitt golv för några veckor sen och vaknade jäkligt bakis, och ja med morronfrilla.”
Inte för att det hade betytt att han varit ful; han hade bara sett rejält sliten ut med ett rufs som påminde om den busiga frisyren han haft när han var yngre. Innan han hittat hårsprayen. 
”Just ja, gud det hade jag faktiskt glömt”, flinade hon. ”Han är lyckad den där killen alltså..” Hon satte sig på pakethållaren och la armarna om hans midja. ”Men mest lycklig, ovetande i och för sig, att du ändå ser någonting i honom. Åtminstone tror på att det finns kvar något.”
Han tryckte ifrån med ena pedalen men vände en hastig blick bak mot henne när han insåg vad hon hade sagt och vem han hade hört det ifrån förut.
”Det är ju du som har sagt det hela tiden! Försökt övertyga mig om att han kanske bara inte vågar prata med mig för att jag verkar sur, att han inte alls hatar mig och att det till och med finns något gott inom honom och bla bla.”
Lisette kramade om honom hårdare och skrattade mot hans rygg. ”Då har du alltså lyssnat ändå.” Hon släppte lite på greppet innan hon fortsatte. ”Jag hoppas att det är så i alla fall. Men du vet att jag alltid är på din sida, om han gör illa dig..”
Andy log svagt med vinden i ansiktet när han hörde det sista Lisette sa. Det spelade ingen roll att hon var kortare än Andy och därmed betydligt kortare än Liam, att hon egentligen inte var så himla stark och att hon i vanliga fall var emot all slags våld; han visste att hon skulle klättra upp på Liam om det så behövdes för att ge tillbaks på honom om hon tyckte att han gjort sig förtjänt av det.

Det kändes precis som att han gick på lågstadiet igen och skulle ta mod till sig att fråga någon tjej i klassen om hon ville gå med honom på skoldiscot på fredag. Och då var det väl ändå okej att vara nervös, då skulle ju hela världen rasa om tjejen i fråga sa nej. För att sedan ha byggts upp igen när någon killkompis tio minuter senare frågade om man skulle vara med och leka polis förstås. Han var 18 nu och världen skulle knappast rasa om Laura Chang sa nej, det var ju inte som att han var hemligt kär i henne som han hade varit i Cissi när han var 8. Men det hade varit en lögn att säga att han inte var nervös när han gick åt hennes håll i korridoren. Hon satt ensam i ett av dom stora fönstren och det hade känts som ett bra tillfälle.  
”Hej Laura.”
”Andy, gud vad du skräms!” Ett par sneda, nästan svarta, ögon vändes mot honom innan ett leende gjorde dom sällskap. ”Vill du sitta?” Hon vred på benen och lät dom dingla fritt istället så att Andy kunde sätta sig bredvid. Dom hade gått i samma klass i ettan innan hon bytt linje till media istället, men dom pratade fortfarande på rasterna ibland. Inte så pass mycket att han var säker på att hon skulle vilja gå på balen med honom men han började känna sig stressad.
Efter några minuter av småpratande bestämde han sig för att det var dags, hur fel kunde det gå liksom?
”Jo Laura, jag tänkte höra om..” Han drog i en lös tråd i jeansen men tittade snabbt upp när han insåg att det inte skulle ge särskilt bra intryck. ”.. om du kanske skulle vilja gå på balen med mig? Om du inte har någon att gå med redan såklart”, skyndade han sig att tillägga.
”Vad gulligt av dig att fråga!” Hon såg verkligen ut att mena det med det leendet men det bleknade lite när hon fortsatte. ”Men jag ska gå med Linus, vi bestämde det förra veckan. Jag är ledsen.”
Han skakade på huvudet åt hennes ursäktande blick och gav henne ett leende istället. ”Nej men säg inte så, det är ju jättekul att du har någon att gå med. Det var en chansning.”
”Jag är säker på att du kommer hitta någon att gå med i alla fall, vem som helst skulle bli glad av att få den frågan från dig.”
Andy vände generat blicken mot sina skor innan han såg upp igen. ”Det vet jag inte. Men.. jag börjar min lektion snart så.. jag ska gå.” Världen hade inte rasat men för tillfället kändes den ändå orättvis.
”Tack att du frågade Andy”, log Laura efter honom.

Han ritade förstrött i naturkunskapsboken medans läraren väntade på dom sista eleverna. Det var inte hans favoritämne och det hade varit rent strategiskt att placera sig långt bak i klassrummet. Något som inte uppskattades av Liam som kom in bland dom sista.
”Men.. kan man inte få sitta fyra eller?”
Liselott såg på honom över glasögonen och skakade på huvudet innan hon pekade på bordet längst fram. ”Det finns en ledig plats åt herr Solin här.”
”Synd”, flinade Johan som tagit den sista platsen i mitten av klassrummet. Liam gav honom fingret men snubblade sedan till över någonting.
Andy såg häpet på Liam som precis klivit på hans väska som han lagt på golvet bredvid sin stol. Det såg ut som att han gjorde någon egen, klumpigare variant av tresteg och för några sekunder trodde han att Liam skulle falla rakt ner i golvet med huvudet före. Några skratt spred sig i lektionssalen och Liam snurrade snabbt runt efter att ha återfått balansen, med flammande kinder och blicken sökande efter det skyldiga hindret.
Andy slutade snurra sin penna mellan fingrarna.
”Liam kom och sätt dig nu”, sa Liselott och efter en varnande blick mot den svarthårige vände sig Liam om. Bara för att kasta ännu en blick mot Emma som fortfarande fnissade. ”Sluta garva för fan.”
Han sjönk ner på stolen och drog fingrarna genom det blonda sträva håret. Han brukade kunna bjuda på sig själv men det där hade varit alltför förödmjukande. Och bara grejen att det varit Andys väska.
Fast han hade inte sparkat undan den. Vilket han definitivt borde ha gjort. Han rynkade pannan något åt sig själv men försökte sedan skjuta undan tanken.
”Då så, vi pratade ju om oljeföreningar sist, hur miljön påverkas av det. Idag ska vi gå in på vilka djur det är som tar mest skada utav det. Ni kan slå upp sidan 91..”

”Den här fjädern är alltså våran fågel”, förklarade deras lärare som nu hade ställt sig framför Liams bord för att demonstrera den första laborationen och höll upp en grå fjäder.
”Vi har dom två olika kemikalierna här i, och så tillsätter vi oljan.” Liam hade inte så mycket till val än att följa det hon gjorde med tanke på att skålen stod alldeles framför honom – och då hade han ändå skjutit bak stolen en aning. Liselott tog fram en tändsticksask och höll upp den.
”Vad tror ni kommer hända när jag försöker tända eld på den här blandningen?” Hon såg ut över klassen men hann inte fråga någon förrän Liam öppnat munnen.
”Det kan hända att någon blir rädd och det blir blött i byxan?” sa han med en seriös blick och vände sig sedan om innan blicken hittade Andy och ett retsamt leende spred sig över hans läppar. Han var ju tvungen att försöka väga upp den där pinsamma entrèen som emopojken varit skyldig till. Att Pontus hörde det var också ett stort plus. 
Andy log ironiskt tillbaks mot honom innan han fick en betydligt mindre road min från honom.
”Någon annan gissning?” suckade Liselott.
”Det kan hända att någons hår antänder eftersom det är dränkt i hårspray?” Sa Andy med ett leende innan han fäste blicken på ryggen längst fram. Det dröjde inte länge förrän Liam vände sig om och Andy log lika retsamt tillbaks som han gjort tidigare. 2-1.
 
vill jättegärna höra vad ni tycker, det spelar ingen roll om det är något så random 

I hate (almost) everything about you - del 29

”Det börjar bli en tradition det här.”
Andy stannade till med fingret som löpt över bokryggarna och vände sig om när han hörde rösten bakom ryggen.
”Verkligen”, flinade han mot Jens som stod vid motsatta hyllan. Klädd i en grå stickad tröja med svart mönster upptill och en mörkblå fluga som stack fram. ”Hur är läget?”
”Det är bara bra, förutom att jag börjar få huvudvärk av dom här hyllorna”, sa han och tog upp en tuggummipåse ur fickan som han frågande höll fram mot Andy efter att ha tagit ett själv. ”Vi ska läsa en bok på svenskan som vi sen ska göra en sån där detaljerad recension på, ni har säkert också gjort det? Men jag vill gärna hitta en bok som låter någorlunda intressant i alla fall..”
”Det problemet brukar jag också ha, fast ännu värre när man var tvungen att läsa en klassiker i ettan. Du har hört det där med att det ligger krossade sömntabletter där i va? Att det är på grund av att man andas in pulvret som man somnar?”
Jens började skratta och Andy flinade tillbaks. ”Så vad letar du efter nu?”
”Nja alltså.. vi fördriver mest tid från lektionen just nu”, erkände han. ”Jag och Simon, den vitfluffiga vid datorn där borta. Vi ´letar´ information som vi redan har”, log han oskyldigt innan han drog till det svartvitrutiga nitskärpet som halkat ner lite för långt på dom smala höfterna.
Jens skrattade lågt. ”I see. Men du vad gör du efter skolan?”
Andy såg lite förvånat på honom. ”Nej ingenting särskilt.”
”Har du lust att följa med till stan? Det kanske låter skumt eftersom vi inte känner varandra jättebra så du får absolut säga nej men, jag tänkte bara kolla lite kläder och sådär..”
”Jo men absolut, det låter kul”, log han och insåg att han faktiskt menande det. Han borde ta sådana här chanser när dom kom och inte vara så blyg med nya människor. ”Jag slutar vid halv tre.”
”Jag slutar tjugo över två så det blir ju perfekt. Ska vi ses utanför cafeterian?”

”Vem var det där?” frågade Simon nyfiket när dom senare gick tillbaks mot lektionen.
”Jens heter han, vi träffades i biblioteket för någon vecka sen och har snackat lite. Han går natur.”
”Hade inte sett honom tidigare”, sa han med ett leende. ”Är han gay?”
Andy kunde inte hålla tillbaks ett skratt åt den rättframma frågan. ”Jag vet inte, men det spelar verkligen ingen roll för jag.. jag tycker inte om han på det sättet.”
”Det var ju typiskt. Finns det ingen kille på skolan du skulle vara nyfiken på? Alltså om du får välja helt fritt, det spelar ingen roll ifall du vet om personen är gay eller inte.”
Som så många gånger tidigare kände han sig så tacksam över vilka kompisar han hade. Det fanns säkerligen dom på skolan, eller vart som helst, som inte ens vågade berätta för sina kompisar att dom var gay, ännu mindre som skulle kunna diskutera killar med dom. Med Lisette var det självklart inga problem, och hon var fortfarande den som han kunde prata om i princip allting med, men det hade kunnat vara annat med killkompisar.
”Njae jag vet inte. Det finns en jättesnygg kille på Media men jag vet inte vad han heter. Han har en septum-piercing. Svart hår. Gänglig.”
Dom gick uppför andra trappan och hann precis passera en av klassrumsdörrarna i korridoren innan den for upp och elever vällde ut.
”Hmm ingen jag känner igen sådär men du får väl visa honom nästa gång du ser honom. Men okej jag har ju inte den där radarn, jag ser inte om killar är snygga. Eller du ser ju bra ut såklart men, finns det någon snygg i.. Sam B?”
Det sög till i magen av den enkla frågan och han drog till luggen som av ren reflex. ”Jaa.. alltså Jake ser väl bra ut”, sa han med en axelryckning innan han som i förbigående nämnde nästa person. ”Liam.” Han suckade dock efter att han hade sagt det. ”Så är det alltid, dom populära är snygga oavsett hur dom beter sig.”
”Jo men det ser ju till och med jag”, sa Simon och suckade han också. ”Ibland skulle man bara vilja.. alltså tänk om någon skulle attackera Liam med en sax och klippa håret helt fult och om han bara haft sned näsa eller något.”
Ett skratt lämnade Andys läppar och han nickade roat. Klart att Liam var fåfäng, det hade börjat märkas extremt tydligt redan på högstadiet. Men killen var ju för sjutton snygg totalt ofixad också. Som den gången Liam blivit tvungen att sitta bredvid Andy på mattelektionen och det blonda rufset inte ens hade blivit sprayat.
Hade han alltid varit så uppmärksam på Liam..?

Nästan precis halv 3 lämnade Andy och Jens skolan för att gå in mot stan. Det var mulet, inte åskmoln kunde han avgöra efter noga inspektion, men utan att vara särskilt kallt så dom bestämde sig för att strunta i att vänta på bussen och ta en promenad istället.
”Aj!” Andy la snabbt handen mot sidan av halsen då något stack honom. ”Någonting stack mig jäkligt hårt. Syns det något?” sa han förvånat och tog bort handen innan han vred på huvudet så att Jens skulle kunna se.

Liam stod lutad med ryggen mot ett av fönstren i centralkapprummet medans han snurrade en cigarett mellan fingrarna. Jake hade varit kvar i klassrummet i snart tio minuter nu. Kanske hade han äntligen fått till den där snabbisen med Linda som han drömt om sedan ettan. Han flinade roat till för sig själv innan han istället vände blicken ut genom fönstret. Han fick syn på ett bekant svart rufs en bit bort på skolgården och rynkade sedan pannan när han såg vem han gick bredvid. Det var den där nörden han sett honom med i cafeterian förut. Seriöst; kunde han ens gå på skolan? Såg ju ut som att han borde ha gått ut för minst tio år sedan. Till och med väskan han hade slängd över axeln såg ruskigt omodern ut, och då var Liam ändå inte typen som brydde sig om märken och grejer. Han skulle precis till att vända sig om igen då han såg Nörden luta sig ner över Andys nacke. Vad i helvete.. stod han och kysste honom?! Han blinkade till och lutade sig lite närmare fönstret. Nej det kunde han väl inte göra? Skulle Andy plötsligt ha skaffat sig en pojkvän som han stod och lät kyssa honom på skolgården? En kille som var precis motsatsen till honom själv? Nörden rätade på sig igen och såg ut att säga någonting till Andy innan dom fortsatte gå.
Det hade kanske inte varit en kyss. Isåfall hade han sjukt dålig smak. Killen kanske bara hade velat ha ett utlåtande av sin nya parfym eller något. Säkert.
”Vad ser du så förbannad ut för?”
Jake hade dykt upp från andra hållet och drog på sig sin jacka medans han flinade mot Liam.
”Va det gör jag väl inte.”
”Inte? Då var det bara som jag tyckte det såg ut från flera meters håll då”, sa han med en axelryckning och började gå mot dörren.
”Äh”, flinade han och försökte skaka av sig det han bevittnat tidigare. Han hade inte trott att det synts på honom. Och varför skulle det ens få honom att bli upprörd? Det var ju helt absurt. Han hade bara blivit förvånad; det var allt.
”Är du verkligen säker på att du ska med? Det kommer fortfarande vara nålar och om du har riktig otur kommer det en hel droppe blod”, retades Jake medans dom gick ut från skolgården.
Jake skulle tillbaks till tatueringsstudion för att fylla i färgen en andra gång och Liam hade erbjudit sig att följa med. Trots obehaget för nålar och fobin för blod. Och inte allra minst; trots att det varit han som varit nära att få lägga sig ner på en brits förra gången. Lät kanske inte så jättesmart.
”Jag var nybörjare sist, det kommer inte hända samma sak den här gången.”
Jake skrattade till. ”Ursäkta, du var nybörjare? Som kom ut utan en droppe bläck? Men okej jag tror på dig”, nickade han flinande. ”Men jag har inte tid förrän 4 så vi kan väl dra in till stan så länge eller något?”

Dom var inte långt ifrån stan när Jake plötsligt stannade.
”Hallå kan vi inte gunga?” Han nickade mot lekparken framför dungen och Liam höjde roat på ögonbrynen.
”Nej. Kom nu”, han fortsatte gå längs cykelvägen och antog att Jake bara fånat sig och skulle följa efter.
”Jo men seriöst! Det är knappast någon som ser, sluta vara tråkig.”
Liam skakade på huvudet igen och skrattade, tog istället upp ciggen som han inte tänt tidigare. ”Nej men kom igen det är skittöntigt, det spelar ingen roll att ingen ser, det är inte ens kul.”
”Stå där då, det var tusen år sen jag gungade så jag tänker göra det”, svarade hans kompis med ett skratt och försvann iväg mot den slitna lekplatsen. Liam himlade med ögonen och tog ett bloss på ciggen men det tog inte särskilt lång tid innan han började gå efter.
”När är det dina föräldrar kommer hem förresten?” frågade Liam efter att ha sparkat på lite fart.
”Fredageftermiddag, jag ska hämta dom på arlanda.”
”Åh vad typiskt, du har ju inte ens haft någon fest. Slöseri.”
Jake som stod upp vred på sig så att han kunde luta ryggen mot kedjan. ”Jag vet, men efter hur det blev att se ut hos dig sist så var jag inte särskilt pepp, om du minns så var det jag som fick städa den där vidriga toan”, flinade han. ”Nej men tänk alla studentskivor sen, det kommer bli bra som fan.”
Det var fortfarande med blandade känslor Liam tänkte på studenten. Det kändes väl en aning bättre efter det senaste matteprovet men han kunde inte helt och hållet slappna av. Det skulle bli skumt att lämna klassen också, han hade ändå tillbringat tre år av sin tid med dom.
”Eller hur, jag tycker vi ska ha maskeradtema på någon, jag har inte varit på en sedan..” Han bet sig fundersamt i läppen och började undra om han ens varit på någon.
Hans och Andys elvaårskalas. Han log något motvilligt åt minnet ändå. Dom hade fått för sig att dom skulle vara superhjältar och åkt runt i varenda leksaksaffär för att hitta dom perfekta kostymerna. Andy hade hittat en spindelmannendräkt medans Liam varit envis om att han skulle vara Batman. Problemet hade varit att den dräkten varit slut överallt och hans mamma hade försökt med allt; ´Men kan du inte också vara spindelmannen då Liam? Då blir ni lika.´ ´Fantomen är väl häftig? Eller stålmannen?´
Övertalningsförsöken hade bara resulterat i en ännu mer hysterisk Liam och det hela hade slutat med att Cathy kvällen innan hade fått göra en egengjord kostym åt honom; en svart pyjamas hade sytts om, ett av Cathys egna skärp hade fått målats om med guldfärg och masken hade tillverkats av svart kartong och en mössa. Han hade sett jättetöntig ut men den elvaåriga Liam hade tyckt att han var coolast på hela kalaset.
”.. när jag hade kalas på mellanstadiet. I 3an”
”Den maskeraden måste ha varit förbannat bra om du fortfarande minns den, jag kommer knappt ihåg hur jag firade när jag var 15 ”, flinade Jake innan han hoppade av gungan. ”Ska vi fortsätta mot stan eller?”
Liam slätade ut spåret han hade gjort med skon i sanden och reste sig upp även han. Jo den hade varit förbannat bra.

Medans han tog ett sista bloss på cigaretten klev Jake upp i den låga rutschkanan och började sedan glida ner för den silvriga banan på fötterna.
”Fick du inte gå på dagis som liten eller?” flinade Liam och var på väg att ta upp mobilen ur fickan då han hörde en oroväckande duns. När han vände sig om låg Jake med halva kroppen i sandlådan och den andra halvan i rutschkanan.
”Jävlar vilken vurpa det blev”, skrattade Jake till men det lät inte lika äkta som tidigare och Liam såg att han tog sig för bakhuvudet.
”Hur klantig kan man vara.” Han himlade med ögonen och räckte Jake handen för att dra upp honom. ”Hur gick det?”
”Livsfarlig grej. Känns som att det kommer bli en rätt snygg bula.. aj” Han lyfte på fingrarna och Liam stelnade till när han såg hur dom hade färgats röda.
”Jake.. jag tror.. vänta stå still.” Han tog ett steg närmare honom och drog undan lite rufsigt hår bara för att känna hur illamåendet slog till. ”Åh gud..”
”Vad är det?” frågade Jake snabbt och verkade sedan få syn på sina fingrar. ”Fan hur ser det ut? Jag.. tror jag slog i hörnet av den där kanten, det blöder väl inte mycket va?”
Liam svalde hårt och drog åt sig handen. ”Jo.. vi måste ringa ambulans, du måste åka in med det där.” Med något darrig hand fick han fram mobilen men hann inte slå numret innan Jake drog tag i hans arm.
”Du kan inte ringa ambulans fattar du väl! Jag behöver plåster bara..” Han kände med handen vid bakhuvudet igen innan han grimaserade. ”Eller det kanske är bra om någon kollar på det..”

”Jag fattar inte varför du ska vara så envis”, suckade Liam när dom gick in genom entrèn till sjukhuset.
”Det ska ju komma från den rätta. Har jag förblödit eller?”
Jake hade vägrat ringa ambulans eftersom sjukhuset ändå låg så nära. Och det gjorde det väl i och för sig men Liam hade gång på gång sett framför sig hur Jake ramlade ihop.
 Förhoppningsvis hade dom lyckats stoppa blödningen något med Jakes kofta som han hållit tryckt mot såret hela vägen.
”Är du säker på att din morsa inte jobbar?”
Liam nickade. ”Hon jobbar inatt.”
”Skit också, annars hade man ju i alla fall kunnat få en het sjuksyr..”
”Sluta”, stönade han till. ”Du lovade att inte säga sådär något mer.”
”Det har jag verkligen inte lovat. Din morsa är het Liam, det är bara att ins..”
”Tyst, jag lovar att du får klara dig själv annars. Jag är seriös Jake, jag lämnar dig här med hål i huvudet alldeles själv.”

Det hade behövts betydligt mer än plåster som Jake först sagt. Redan när kompressen färgats alldeles röd hade Liam blivit tvungen att vända blicken åt ett annat håll och när sjuksköterskan senare tvättat rent såret och Liam fått en skymt av glipan i Jakes bakhuvud hade han fått flytta till en stol längre bort där händernas stenhårda grepp om armstöden varit det enda som hindrat honom från att svimma av.
När dörren glidit igen efter sjuksystern reste sig Liam långsamt upp och gick fram till britsen.
”Är det klart?” frågade han försiktigt. ”Hur mår du?”
”Hörde du inte vad hon sa?” Jake var sällan den som blev nervös men som han såg ut nu skulle det inte förvåna Liam om det istället blev han som spydde först. Spypåsen Liam fått låg fortfarande kvar bredvid stolen. Det var fan pinsamt hur känslig han var. Inget vidare stöd till sin kompis.
”Hon måste sy.. eller hon skulle hämta en annan sköterska.. dom ska sticka en jävla nål i huvudet på mig!” 
”Det kommer gå bra”, skyndade han sig att säga. ”Det går säkert fort och helt plötsligt är det över.” Han log så övertygande han kunde.
”Nej.. alltså jag tror att jag kommer spy Liam, på riktigt.. och jag har inte ens sett hur det ser ut!” Jake var på väg att sätta sig upp men Liam skyndade sig att lägga en hand på hans axel för att få honom att ligga kvar. ”Ta det lugnt, det ser inte lika illa ut nu när blodet är bor..”
”Snälla prata om något annat, vad som helst.” Jake var alldeles svettig i pannan och det kändes hemskt att inte kunna göra någonting mot vare sig smärtan eller rädslan. Det enda han kunde göra var att tänka sig in i hur han själv skulle ha reagerat. Det skulle definitivt varit en av situationerna då han inte skulle ha varit särskilt självsäker.
”Eh..” Varför var det plötsligt tomt i huvudet? Varför fanns det absolut ingenting att snacka om?
”Säg något bara, jag kommer få gå häri..”
”Jag kysste Andy.”
Plötsligt var den tickande sekundvisaren på väggklockan det enda som hördes i rummet.
”Va..?”
Det hade dykt upp i huvudet? Just precis nu? Det som det hade känts alldeles för sent för att ta upp och som han inte ville tänka på för att han då tänkte på Andys läppar som han redan hade tänkt på alldeles för många gånger. Det som han mått illa över när han stirrande in i spegeln hade insett vad han gjort, det som han senare nästan lyckats glömma bort men som på sistone hade fått honom att tänka alldeles för djupa tankar om vad Andy kanske möjligtvis kunde ta åt sig av, vad han tänkte på, åsikter om vilka han umgicks med, hur hans leende såg ut. Det var sjukt. Och det skrämde honom som fan.
”Jaa men..” Det kanske ändå skulle vara skönt att bara berätta det. Det var ju inte som att han hade gjort det medvetet. ”På festen du vet, jag gick ju in till Andy, jag tror att det var efter att du och jag varit ute? Jag kommer inte ihåg allt. Men jag gick in dit för att säga åt honom att vara tyst om festen och.. jag liksom, jag kysste honom. Helt jävla sjukt men du vet själv hur full jag var.” Han såg upp under luggen och mötte Jakes stora bruna ögon.
”Varför har du inte sagt något?!” utbrast han. ”Vad gjor.. vänta.. var du svartsjuk på riktigt, när jag typ hade pussat honom och du var så jävla upprörd? Var du svartsjuk på riktigt?”
Frågan kändes som ett slag i magen.
”Nej! Sluta säg det där, det fattar du väl att jag inte var. Jag ångrade mig ju såklart. Vet du vilken ångest jag haft eller?”
Ändå kunde han inte riktigt förklara varför han blivit så upprörd över att Jake smakat på Andys läppar. Det hade varit fullt förståeligt om det varit som Jake sagt; ´Det är inte så att jag allierat mig med fiender och du behöver känna dig hotad.´ Men det var ju inte alls vad som hade dykt upp i hans huvud. Han hade bara känt sig.. störd utav att Jake plötsligt varit så nära Andy. Men det kunde inte vara svartsjuka? Det skulle ju isåfall betyda att Liam själv velat.. och det ville han inte. Han ville inte testa dom för röda läpparna igen. Aldrig. Varför skulle han vilja det?!
 ”Okej jag fattar”, nickade Jake men verkade ångra rörelsen då han flyttade bak handen till huvudet igen. ”Men ändå! Även om du var full så la du äntligen in den där stöten jag skämtat om!” flinade han. ”Eller skämt och skämt, jag tror att den hetaste kemin uppstår när man fått för sig att man hatar varandra och sen hånglar loss istället.”
Liam såg något sammanbitet på honom. ”Det var inte så att det var ett medvetet val..”
”Men ni hånglade i alla fall? Var Andy med på det?” Det sneda leendet och den nyfikna blicken hade redan fått Liam att ångra att han sagt någonting alls. Det här var ju ännu värre än hans egna tankar.
”Inte fan vet jag, det var väl.. jag räknade inte direkt antalet ky..” Han kunde inte säga det. Inte när bilden utav Andy som satt på hans säng så sent som igåreftermiddag dök upp i huvudet.
”Jag tror aldrig att jag har sett dig plågas så här mycket..” Jake såg ännu mer road ut men leendet försvann snabbt när en knackning på dörren hördes och den sekunden senare gled upp.

Han hade trott att tortyren bestående av nål och tråd skulle ha fått Jake på andra tankar, men när dom en halvtimme senare lämnat sjukhuset var det Andy som togs upp som samtalsämne igen.
”Och vadå ni har inte snackat om det? Andy måste ju ha varit lagomt chockad när du drog därifrån?”
”Skiter väl jag i”, sa han automatiskt men suckade sedan tungt. ”Jag hade tänkt strunta i det för att han borde ha fattat att det var ett misstag, men han freakade ju ut på orienteringen och.. jag fattar inte varför han skulle bli så upprörd flera dagar senare, ville han ha en ursäkt eller vadå? Hur bortskämd kan man vara..” Irriterat berättade han hur han hade fått gå över till Andy och gjort det väldigt klart att det bara varit ett misstag. Att Andy inte ens hade kunnat säga något. Att han bara hade stått där.
Väldigt nära eftersom han hade smällt upp händerna på varsin sida om honom..  
”Vet du vad jag tror?” frågade Jake och Liam skakade på huvudet.
”Nej? Att det var töntigt av Andy att bli upprörd och töntigt av mig att få ångest eftersom det bara var en fyllegrej?”
”Att du bryr dig”, sa han med en axelryckning och stannade när dom kommit fram till hållplatsen.
”Va? Ja det är klart, det hände på grund av att jag var jäkligt full men det hände ju fortfarande, du skulle också ha brytt dig.”
”Jag menar inte så. Du bryr dig i Andy, du sa ju själv att du inte tyckte att det behövdes någon förklaring eller ursäkt, utan att det var Andy som verkade vilja ha det. Och därför gick du hem till honom och gav honom förklaringen. Inte för din skull utan för hans.”
Liam kände kylan sprida sig i kroppen trots att det inte alls var särskilt kallt ute. Hur kunde han ens påstå något sådant? Fast samtidigt så kunde han ju inte förneka det han faktiskt gjort och att det berott på Andy. Han ville bara inte sätta ihop det till att ´han brydde sig om Andy´
”Ska du bli psykolog eller något eller?” sa han till sist och drog reflexmässigt upp en ny cigg ur jeansfickan. Det fanns ingen chans i världen att han kunde nämna något om att han reagerat på Andy i den genomskinliga tröjan, att han under flyktiga stunder, både en och två gånger, hade tänkt på den gamla Andy och både sett och undrat över likheter med den han var nu, att det någonstans hade gjort ont att se emopojken alldeles sönderslagen; på ett annat sätt än det gjort när han sett Johan nästan lika tilltygad förut. För att det inte alls lät som sådant man skulle tänka om någon som man snackat skit om i tre år, som man varit taskig mot sedan mellanstadiet, som man irriterade sig på.
Och som man ändå lånade ut en tröja till för att det såg kallt ut att stå i en alldeles blöt.

I hate (almost) everything about you - del 28

Dom hade gått i ungefär tre minuter då himlen praktiskt taget öppnade sig och öste ner mer vatten än vad alla världens hav tillsammans innehöll. Det hade inte ens ökat gradvis utan helt plötsligt var det som att stå under någon slags turbodusch.
”Helvete!” svor Liam till och drog upp huvan fastän hans hår redan måste ha varit lika blött som Andys. Själv hade han ingenting att skydda sig med eftersom han varit dum att lämna jackan hemma. Han försökte skydda sig så gott det gick ändå med armarna. ”Vart är den jävla busse..” Han flämtade till då det plötsligt mullrade till så högt som att molnet skulle ha varit en meter ovanför hans huvud bara. Det hade mörknat så mycket att klockan lika väl hade kunnat vara 10 på kvällen, det spöregnade, mer än spöregnade, och nu skulle det börja åska också?!
”Säg inte att du är rädd för åsk..” Det small till ännu en gång och den här gången var det Liam som tystnade och såg upp mot himlen. ”Gör vad du vill men jag tänker springa nu.”
Och dom satte båda av längs den plaskvåta gatan.

Det kändes som ett dåligt tevespel. Två genomdränkta figurer som sprang för livet medans blixtar jagade dom och slog ner gång på gång. Och precis som i tevespel kändes målet alltid alldeles för långt bort.
Givetvis slog inga blixtar ner på riktigt men med tanke på det våldsamma mullrandet och himlen som gång på gång lystes upp av starka ljussken så skulle det inte förvåna honom om någon snart slog ner i hälsenan på honom. Hellre det än huvudet i och för sig. Regnet piskade så hårt i ansiktet att han knappt kunde urskilja Andy som inte borde vara så himla långt framför honom. Det här var helt och hållet hans fel, hade han bara suttit kvar på bussen hade Liam inte heller fått för sig något så dumt som att gå hem den sista biten.
Tevespel eller inte; han såg äntligen sitt hus genom ridån av regn och slirade in på gården. Fingrarna som försökte dra upp dragkedjan på fickan kändes redan stelfrusna och vattnet som rann ner i hans ögon gjorde det senare svårt att ens se låset där nyckeln skulle in.
Huttrande smällde han igen dörren efter sig och slet av sig den äckliga huvtröjan som tidigare varit ljusgrå men som nu hade antagit en desto mörkare nyans. När han släppte ner den på golvet gav den ifrån sig ett splash.
Med trummande steg som matchade mullrandet utanför tog han sig snabbt uppför trappen och in i badrummet där dom resterande blöta plaggen skalades av.

Andy ryckte till varenda gång det mullrade och det kändes som att det kom allt oftare nu. Han drog hastigt luggen ur ögonen innan han stack ner handen i väskan för att få fram nyckeln.
”Kom igen..”, mumlade han för sig själv medans regnet öste ner över honom. ”Men..!” Frustrerat sjönk han ner på huk på trappen och började rotade runt med handen bland allt ifrån pennor till jordnötter till mobilladdare. Sedan slog det honom..
Han hade lagt nyckeln uppe på nyckelskåpet när han kom hem igår och han hade inte lagt tillbaks den i väskan.
Det sipprade om skorna när han sprang bort till förrådet och sedan sträckte in handen under den lilla trappen. Det var en ren chansning, han visste inte ens om dom hade kvar extranyckeln utomhus.
”Snälla, snälla..” Han sträckte in armen längre innan han uppgivet drog en hand över ansiktet för att försöka få bort vattnet. Men det kom bara nytt. Och ingen nyckel fanns det heller. Han fick fram mobilen ur fickan och försökte skydda skärmen så gott det gick medans han bläddrade fram sin mammas namn.
”Hej, det här är Magda, jag kan tyvärr inte sv..”
Ännu mer uppgivet tryckte han av samtalet. Vad skulle han göra nu? Stå ute i regnet tills hans mamma kom hem? Det handlade om timmar!
Han kastade en blick över till Liams hus och suckade tungt. Det var hans enda alternativ just nu.

Han plingade igen. Liam kunde väl inte på allvar låtsas som att han inte var hemma när dom hade kommit hem samtidigt? Även om Andy hade haft fullt upp med att leta nycklar så skulle han ha märkt om Liam lämnat huset. Och varför skulle han ens göra det i det här ovädret? Himlen sken upp igen av en så kraftig blixt att det fick honom att rysa. Han plingade en tredje gång.
”.. ag.. ommer!..” Rösten dränktes av det dånande regnet men i nästa sekund for dörren upp och Andy stod framför en väldigt lättklädd Liam. Den blonda luggen låg klistrad i pannan, ansiktet var blött och en ensam droppe rann långsamt nedför näsan tills att den nådde den fylliga underläppen och graciöst följde dess form innan den till sist rann ned för hakan. Ner över en vältränad slät bröstkorg som glittrade av ännu fler vattendroppar, vidare nedför en platt mage som ledde vidare till ett par tydliga höftben.. Handduken som till sist fångade upp droppen var lindad så lågt ner att..
Han höjde väldigt långsamt upp blicken igen och mötte Liams gröna.
”Vad glor du på? Vad vill du ens?”
Andys läppar rörde sig men det kom inte ut något ord. Han hade sett Liam på idrotten men.. han insåg att han aldrig vågat ta sig tid att verkligen titta.
”Jag..”
Liam såg på honom med höjda ögonbryn som att han skulle vara helt dum i huvudet och Andy kunde för en gångs skull hålla med honom. Han plingade som en galning och sedan stod han där helt knäpptyst och bara stirrade. Gud.
Jag har ingen nyckel”, fick han till sist fram och kom äntligen ihåg att andas igen. ”Jag har glömt nyckeln och mamma är inte hemma.. kan jag.. få komma in?”

Liam såg en stund på Andy. Den väldigt dränkta Andy med plattare hår än han någonsin sett honom med och en vit långärmad tröja som satt så klistrad att den skulle ha kunnat vara en andra hud. Det var omöjligt att inte lägga märke till bröstkorgen som skymtade igenom.
Han hade mycket väl sett vart den isblåa blicken vandrat och några korta sekunder hade han gillat det. Fan han hade gillat det.
”Men..”, började han med en suck.
”Seriöst jag känner ingen som bor nära och det är kallt och jag är jätteblöt, snälla..” Han kunde inte minnas att han hört Andy med så bedjande röst tidigare och med ännu en suck backade han ett steg.
”Enbart för att Magda skulle bli assur på mig om hon kom hem och såg dig sitta ute på trappen som någon jäkla dränkt kattunge.”
”Kan du inte bara lägga ner? Jag vet att du.. det är inte så att jag skulle tro att du gjorde det för att vara snäll, så du behöver inte ens..” Andy verkade väldigt bestämd med att inte låta blicken närma sig honom igen och han skrämdes av sig själv när han insåg vad som varit på väg att lämna hans läppar. ´Varför ser du så rädd ut..?´
Det hade kommit tillbaks fler minnesfragment från den där kvällen. Så pass många att han nästan trodde sig ha hela scenen klar. Om det bara hade gått att klicka på delete.
”Varför ser du så.. rädd ut? Är jag läskig..?” Någon gång efter det, efter att ha lutat sig ännu närmare, efter att ha skymtat den där bröstkorgen, efter det hade han kysst honom. Hårt.
”Okej jag ska duscha klart, du kan.. gör vad du vill.” Han vände sig hastigt om och skyndade sig uppför trappen på ben som plötsligt kändes skakiga.
Han mindes läpparna. Samtidigt mindes han dom inte tillräckligt.
Vilket var någonting bra! Jättebra. Perfekt.
När han klev in i duschen igen vred han reglaget till den blåa sidan.         
 
Andy blev stående i hallen med hackande tänder. Inte så mycket för att han frös längre. Eller det gjorde han kanske, men han kände det inte. Hade han ingen som helst självbehärskning längre? Vad hade han gjort om inte Liam sagt någonting? Sträckt fram handen för att känna om bröstkorgen var lika len som den såg ut? Han drog båda händerna genom håret innan han gick fram till spegeln längre in i hallen. Kajalen hade börjat smetats ut och han drog snabbt några fingertoppar över den tunna huden innan han försökte rufsa till det slickade håret. Blicken gled sedan vidare till den klistrade tröjan som droppade. Han kanske borde.. Liam skulle säkert inte bli glad om han gick runt och blötte ner.
Förhoppningsvis skulle skomattan suga upp vattnet när han vred ur tröjan så gott det gick. Han försökte släta ut det skrynkliga och for sedan upp med blicken när han hörde steg på övervåningen.
”100 spänn på att du står kvar på samma fläck!”
Det gjorde han inte. Fortfarande i hallen men.. han såg tvekande mot trappen. Han suckade sedan och började gå uppför den.
”Jag sa inte att du skulle komma upp”, sa Liam när han väl nådde övervåningen. Tack och lov hade han tagit på sig kläder nu. Det var lättare att kontra hans kommentarer då. Det var lättare att tycka så illa om honom som han ju egentligen gjorde just då.
”Fast du ville att jag skulle göra det så att du kunde säga det där. Du är inte så himla oförutsägbar faktiskt..”
Liam såg inte lika road ut längre. Han drog handen över nacken innan han gick iväg mot sitt rum och Andy följde tyst efter. Senaste gången han varit där hade varit på den där middagen för länge sedan. Innan Liam hade dragit iväg på fest och efteråt dykt upp utanför hans fönster.

Liam tänkte inte gå så långt som att säga att han var nervös. Det var bara sjukt obekvämt att ha Andy där. Det fanns ingen mattebok i hans hand, inga morsor på nedervåningen som hade tvingat upp dom. Dom hade varit inne i samma rum massvis med gånger när dom var små, men det hade varit en annan värld. När en betydligt äldre Andy gick över tröskeln kändes det fel.
Och samtidigt hade det kunnat vara det mest naturliga om vissa händelser inte skett.
”Vad tyckte du om.. studiebesöket?” Andy såg inte så intresserad ut av hans svar men Liam fick ändå motvilligt medge att han var tacksam över frågan. Inte för att han heller brydde sig, inte för att han hade någon som helst lust att småprata med Andy. Men för att tystnaden var ännu värre.
”Ungefär lika intressant som det skulle vara att titta på ett frö växa upp till en blomma i realtid.”
Andy rätade på sig från dörrkarmen och höjde på ögonbrynen, åtminstone på det som inte doldes av luggen.
”Jag hatar blommor.” Han gjorde en gest mot det tomma fönstret. ”Seriöst, om någon skulle få för sig att ge mig blommor skulle jag kasta dom på en gång. Ut genom fönstret bara. Så jävla tråkiga och ointressanta saker. Jag menar, om någon skulle ge mig en ros på alla hjärtans dag skulle jag fan känna mig förolämpad, är jag inte värd mer än en ful sak på en stjälk som ändå kommer vissna innan veckan är slut?”
När Andy roat skakade på huvudet kom han på sig själv med att ha sagt betydligt mer än han behövt. Det hade räckt med ett ´nej det var astråkigt.´
”Allvarligt, la du dig ner och badade i vattenpölarna eller?” Det mer irriterade tonfallet var tillbaks när blicken hastigt hade glidit över Andys överkropp.
”Jaa självklart”, suckade den svarthårige ironiskt. ”Vad stör det dig?”
För att tröjan är genomskinlig för i helvete!
Han hajade till av sin egen tanke och bet sig lite besvärat i läppen när han insåg att det var det som störde honom. Inte det genomskinliga och blöta i sig utan att han reagerade på kroppen där under. Och den var inte ens något särskilt ju. Inga magrutor ell.. fast han gillade ju platta magar.
”Du är väl en extra small om ens det?” suckade han igen och klev fram till garderoben.
”Small faktiskt, varför..”
”Jaa men det droppar, jag har ingen lust att torka hela golvet för att du inte kan hålla koll på din egen nyckel”, mumlade Liam och började rota runt bland tröjorna på hyllorna. Med tanke på hur mycket längre Liam var så skulle dom flesta tröjorna bli till klänningar på Andy och den synen skulle han inte klara av. Han tände på killar, inte Andy medräknad, men killar i klänning hade han ytterst svårt för. En huvtröja kunde vara stor utan att det gjorde någonting så det var till sist en sådan svart han drog fram och kastade till Andy.

Han såg förvånat på tröjan han fångat och sedan upp på Liam.
”Eh.. tack.” Han drog lite i sin egen tröja och sneglade ut mot hallen. Han kanske borde gå iväg till badrummet och byta om. Annars skulle det väl komma någon kommentar om ifall han trodde att det här var någon himla stiptease.
Han tassade ut i hallen i dom blöta strumpfötterna och gick vant fram till badrummet. Det var konstigt hur det fortfarande kunde vara en vana när det var nästan 10 år sedan det hade varit en rutin att vara hemma hos Liam minst tre gånger i veckan.
Den vita tröjan liknande mer en trasa när han fått av sig den och han såg sig lite fundersamt omkring innan han hängde upp den över duschkabinens ena vägg. Fingrarna rörde vid det svarta tyget, nästan som att dom tvekade till att faktiskt ta tag i nederkanten och dra den över huvudet.
Men det var verkligen ingen stor grej.
Jo det var det. För honom.
Liamdoften slog till i samma stund som han drog på sig tröjan och bara det att han reflekterat över det fick kinderna att hetta. Som att han gjort något väldigt fel.
Den var stor men väldigt mysig. Och framförallt torr.

Han hade satt igång musik så han hörde knappt att Andy kommit in förrän han stod i rummet med den för stora huvtröjan på sig.
”Tack”, sa han igen och satte sig sedan ner närmast fotändan på Liams säng. ”Och jag har inte löss så du behöver inte oroa dig..”
Liam förstod först inte varför han skulle säga något sådant men mindes sedan att han sagt någonting liknande den där eftermiddagen när Pontus dragit i Andys hår. Tog han verkligen åt sig av sådant?.. Just det hade ju faktiskt varit för att Pontus skulle lämna honom ifred, för att han minst sagt tyckte att det räckte efter att idioten försökt slagit ihjäl honom. Motvilligt snurrade tankarna vidare; hur mycket tog egentligen Andy åt sig? Trots att han ofta bara ignorerade eller till och med kontrade tillbaks med något mot Liam. Tänkte han tillbaks så långt som till högstadiet? När Liam valt andra framför honom och dom slutat vara kompisar för att istället utvecklas till några slags fiender? För att han varit för stolt för att kunna erkänna att han gjort fel. För att stoltheten tagit så mycket stryk när han plingade på hos Andy och fick ett nej. Tänkte han tillbaks så långt..?
”Äh”, gav han bara som svar och vandrade lite planlöst runt i sitt rum innan han stannade till. ”Du det där med matten. Alltså jag kunde mycket själv, men du var väl till lite nytta ändå så..”
Andy såg på Liam och förstod att det där skulle föreställa något slags tack. Att han inte sa ordet rakt ut förvånade honom inte ett dugg. Han hade ju blivit mer chockad senast när han hjälpt Liam inför provet och faktiskt fått ett tack bestående av dom fyra bokstäverna. Det räckte för honom. Det hade räckt redan när han hörde att Liam klarat provet. För även om han inte skulle ha fått ett tack så hade han hoppats på att Liam i alla fall uppskattat det, att han sett att det lönat sig.
”Vad bra. Då är det bara två delar kvar då.”
Liam nickade och sjönk ner på sängen han också, lutade sig mot väggen och drog förstrött fingrarna genom den våta luggen.
Förutom det hårda smattrandet av regn mot fönsterrutan och den låga musiken hade tystnaden sänkt sig över dom igen och när han sneglade mot Andy kunde han se hur han tagit upp sin mobil. Ögonen rörde sig snabbt fram och tillbaks över skärmen innan ett litet leende spred sig över hans läppar. Läppar.
Han log fortfarande likadant. Sa inte ett leende väldigt mycket om ens personlighet? Liam störde sig på honom ja. Men betydde det likadana leendet att det var samma Andy som fanns där inne? Bakom den svarta luggen, i dom isblåa ögonen, i den äldre kroppen? Det kändes konstigt att någon i hans mobil fick det leende som Liam en gång i tiden hade fått.

Andy la ifrån sig telefonen och vände blicken åt höger då det kändes som att någon tittade på honom. Men Liams blick var riktad upp mot taket som att han var väldigt långt borta.
”Vad tittar du på?”
Andy ryckte till då Liam uppenbarligen inte alls hade varit särskilt långt borta. ”Inget”, sa han snabbt.
Det kändes som att paniken var på väg att gripa tag i honom igen. Och han hade ingen Lisette där som kunde lugna honom. Och förresten skulle inte ens hon kunna lugna honom för hon trodde inte alls att det berodde på någon chock. Inte så långt efter. Men isåfall skulle det betyda att han ville att någon som inte fanns längre skulle.. kyssa honom? Att han ville komma närmare en person som inte hade varit den personen på 9 år? För han kunde ju inte känna något sådant för någon som var en stor idiot. Som var elak och irriterande och.. och nu satt han ändå där inne på hans rum och hade fått låna en tröja av honom. Han grep tag om täcket med ena handen men släppte det lika snabbt när han insåg vad han gjorde. Han hade aldrig riktigt tyckt om någon på det sättet, och när det väl hände så var det för.. Liam?

”Andy..?”
Han hade varit på väg att fråga om Magda inte borde ha kommit hem nu men hade hejdat sig när han sett emopojkens knutna nävar och sammanbitna läppar. Det var ändå han som hade trängt sig in hos Liam; han borde inte vara den som tyckte det var jävligast. Men han såg verkligen.. upprörd ut. Liam hade inte ens varit särskilt dryg, dom hade ju suttit tysta ett bra tag nu.
”Vad är det?” frågade han på ett nästan fräsande sätt.
”Men vad fan ta det lugnt, du ser ju ut som att du ska flyga på någon och eftersom jag är den enda här så kanske man vill förebereda sig?”
Den andres axlar sänktes något. ”Jag menade inte att.. jag har inte tänkt flyga på någon..” Det lät som att luften gick ur honom, som en ledsen ballong som sakta tömdes på det sista inblåsta syret som funnits kvar där inne.
Han verkade slappna av igen men Liams blick rörde sig ändå forskande över honom. Någonting hade han varit arg över men det verkade ju vara något mer än att han bara kände sig irriterad över att behöva sitta i samma rum som honom.
”Den där texten..” Han borde inte fråga. Han borde inte bry sig. Han borde bara be Andy gå därifrån nu, säga att han varit där nog länge redan. ”Från vilken låt än den?” När dom isblåa ögonen vändes mot honom tillade han: ”Tatueringen.”
”Vadådå? Så att du kan klaga över att det är skitmusik?” frågade han och var återigen den Andy som tyckte Liam var lika dryg som Liam tyckte att han var. Ändå så höll han tyst, väntade och hoppades på att trots allt få ett svar.
”Never give in, det är en black veil brides-låt. Och nej dom är inte bögar.”
”Det vet jag väl”, sa han och försökte att inte visa hur förvånad han blev över att det faktiskt visat sig vara exakt den låten. Den betydde något för Andy också. Det enda dom fortfarande hade gemensamt? Och intresset för killar kanske..
”Då har du någon slags musiksmak då”, fortsatte han med en axelryckning. Än en gång för att Andy inte skulle få för sig att han brydde sig överdrivet mycket.
Delete. Delete. Delete. Snälla.  

”Mamma borde nog ha kommit hem nu.” Andy reste sig upp från Liams säng och gick fram till fönstret, fingrarna drog försiktigt undan gardinen så att han kunde se ner mot sin egen gård. Mycket riktigt stod bilen där nu. Han borde inte känna sig besviken.
”Kan jag.. jag menar..” Han tog tag i nederkanten av Liams huvtröja. ”Du får tillbaks den imorgon. Eller ikväll, eller jag tvättar den först såklart så..” Han blev så arg på sig själv! Under alla år som han hatat Liam för det han gjort, för den han blivit och.. för hatandets skull för att det var så dom betedde sig mot varandra så hade han aldrig haft några problem med att prata i hans närhet. Snarare problem med att hålla tillbaks irritationen. Han hade inte ens haft det här problemet under orienteringen då det bara varit dagar sedan Liam.. kysst honom. Och nu skulle han plötsligt svamla? Han behövde fan samla ihop bitarna av sin lilla värdighet och klistra ihop dom igen. Spika ihop dom.
”Kom ihåg att sanera den också när du ändå är igång.” Liam himlade med ögonen. ”Det är inte så att jag bara har en enda tröja.”
Andy nickade och började gå mot dörren. ”Hejdå.”
”Visst.”
Han andades ut i hallen och började gå mot trappen men stannade till när han mindes tröjan i badrummet och vände om igen.
Han vred ur den lite extra i handfatet och gjorde sedan misstaget att kolla sig själv i spegeln. Han brydde sig inte i hur Liam såg hans hår, hans eget hade ju varit långt ifrån stylat, men han trivdes inte själv med att se ut på det sättet. Det här var nog förresten den längsta tiden dom spenderat med varandra på.. eller ja kanske lika länge som dom hade gått runt i skogen på friluftsdagen.  Då fick han ändå medge att det hade gått betydligt bättre idag trots hans lilla panik.
Efter att ha knuffat upp dörren som glidit igen hann han inte ta mer än ett steg över tröskeln förrän han krockat rakt in i Liam. Den hårda kroppen mot hans fick honom att snubbla bak ett litet steg. Inte tillräckligt långt för att inte behöva höja på huvudet för att se på Liam. Men tillräckligt långt för att ha hamnat med ryggen mot dörrkarmen.

Ett flämt hade lämnat hans läppar när han helt plötsligt krockat in i Andy. Det hade varit ungefär det sista han hade väntat sig. Och plötsligt så var dom så himla nära. Närmare än det hade känts när deras kroppar faktiskt krockat. Han såg ner på Andy i det rufsiga håret och i en flyktig sekund undrade han det skulle kännas mellan fingrarna när det var fuktigt.
”Men flytta dig.” Andy slog hål på hans tankar och knuffade sig förbi med den vita, blöta tröjan i handen innan han försvann nedför trappen.
Vad fan var killens jävla problem?

Andy hälsade på Magda och svarade mest som i förbigående, på väg mot badrummet , på frågan vart han varit någonstans. För henne var det ingen stor grej utan bara ´Vad kul, det var väl länge sedan ni umgicks hemma.´, och inte som för Andy; majoriteten av alla känslor som fanns nedkokade i en enda gryta.
Han stod länge inne i duschen, vände blundande ansiktet upp mot strålarna som påminde om spöregnet som han och Liam sprungit igenom, men mycket behagligare.
Varför gjorde han sådär? Kom så nära? Det var inte första gången. Var det för att skrämmas på något sätt? Eller var det för att han märkte exakt hur mycket snabbare det fick Andys hjärta att slå?
Liam skulle aldrig ha släppt in honom om han ens misstänkt vad han börjat känna. Det som han inte orkade ignorera längre.
Han klev ur duschen och efter att ha låtit handduken torka bort vattnet ur ansiktet föll blicken på huvtröjan som prydligt hängde på kroken. Det är bara en tröja.
Med en snabb rörelse drog han åt sig den och lämnade badrummet med handduken om midjan.  

I hate (almost) everything about you - del 27

”Jag åker nu mamma!” Andy drog snabbt åt sig den pinprydda väskan och tvekade först med handen på jackan men bestämde sig för att strunta i den. Solen hade värmt redan när han hämtade tidningen vid sju så den borde knappast behövas.
”Okej hejdå, ha det bra!”
Han slängde igen dörren och skyndade över den asfalterade gården mot busshållplatsen längre bort. Hur hade klockan kunnat gå så fort? Han hade ju haft gott om tid på sig när han satt sig ner med frukosten och helt plötsligt hade den förrädiska visaren flyttat sig ett helt varv?
Det var med andan i halsen som han nådde fram till busskuren som precis som vanligt saknade glasruta. Varje gång en ny blivit ditsatt låg den i krossat splitter senast två kvällar senare och nu hade väl kommunen tröttnat då det inte satts dit någon ny på flera månader.
Andy började leta i väskan efter sina hörlurar då en bil plötsligt tutade och han såg förvirrat upp.
”Hej Andy, hoppa in så kör jag dig!” Cathy hade vevat ner rutan och drog undan en hårslinga som slitit sig ur knuten hon hade på huvudet. Till och med Andy hade lärt sig att det där var hennes jobb-frisyr. Där bredvid skymtade han Liam som demonstrativt hade vänt blicken ut genom det andra fönstret. Hur barnslig kunde han vara?
”Okej tack”, han log mot Cathy innan han öppnade dörren till baksätet.
”Är det bra med dig?” hon kastade en blick över axeln på honom innan hon körde ut från busshållplatsen igen. ”Just ja, innan jag glömmer det; vad himla snällt att du hjälpte Liam med matten tidigare!”
”Morsan..”
”Det var så lite så..”, sa Andy lite tveksamt. Vad skulle han säga när Liam satt där och verkade skitsur över att hon ens nämnt det? Och egentligen hade det inte varit något besvär för honom. Det hade som vanligt varit obekvämt och ovant till en början, men förutom att Liam blivit förbannad när han frågat om det nationella provet så hade det gått förvånansvärt bra. Han kände dock till sin förfäran att kinderna började hetta när han ofrivilligt kom att tänka på hur han hade stelnat till när Liam lutat sig över honom, hur han känt doften av hårspray och parfym och.. Liam.
”Vadå?” Cathy kastade en snabb blick på Liam innan hon kramade om hans axel med handen. ”Det var väl hur bra som helst att du klarade det där omprovet?”
Andy hajade till och kände hur det ryckte till i mungipan av ett leende. ”Klarade du det?” frågade han och harklade sig sedan när han hörde hur morgonhes rösten fortfarande lät.
”Jaa”, kom det mumlande ifrån framsätet men det gick inte att undgå den svaga tonen av glädje där bakom, hur mycket han än försökte dölja det.
Han vände leende blicken ut genom fönstret och kunde för en stund bortse från Liams i övrigt idiotiska beteende. Han visste att han skulle klara det.

”Okej slut på pratstunden”, sa Liam i samma stund som Cathy körde iväg.
Andy var på väg att himla med ögonen men lät bli. ”Jaa för jag tackade säkert ja till skjuts bara för att jag knappt kunde bärga mig för att få prata med dig. Det låter dessutom som att du har talsvårigheter när du mumlar på det där sättet. ´Mjaa´ Väldigt ose.. väldigt töntigt.” Han svalde hårt och tvingade bort paniken över vad han varit på väg att säga. När han för en gångs skull hade lyckats få till precis det där dryga tonfallet Liam så ofta använde.
Liam såg med höjda ögonbryn efter Andy. Fan vad han var snabb i käften för att vara så tidigt på morgonen. Talsvårigheter, pft. Ögonbrynen sänktes och han såg kisande mot den där vita tröjryggen en stund innan han bet tag i den silvriga ringen. Matteresultatet var helt tack vare Andy, det visste han ju. Men han hade ändå föredragit att han inte fått reda på det på det där sättet. Inte för att det var särskilt troligt att han skulle ha tackat men Andy kunde väl ha fått insett att han klarat det när dom stod där på studentdagen med slutbetygen i handen? Han knäckte till med nacken innan han med dom vanliga självsäkra stegen gick upp mot skolan.

”Hej killar..” Matilda kom leende mot honom och Johan som tagit sin vanliga plats i cafeterian mellan två lektioner. Trots att han fortfarande inte känt av det där koffeinet som påstods skulle göra en pigg hade han en mugg i handen med den blaskiga brunsvarta vätskan. ”Flytta åt dig”, sa hon utan den flirtiga tonen till Johan och drog sedan åt sig en av dom höga stolarna för att sätta sig bredvid Liam istället.
”Tjena..”, log han snett tillbaks. ”Ny hårfärg?”
Hon himlade med ögonen. ”Du hade tur en gång när du sa det där och jag faktiskt blev glad och trodde att du hade märkt det. Du kan inte chansa varannan vecka liksom.”
”Jo men någon gång kommer jag ju att pricka rätt igen”, flinade han och tog en klunk ur muggen.
”Åh Liam.. vad ska man göra med dig”, suckade hon utan att göra någon större ansträngning av att dölja det roade i rösten.
”Jag kan gissa på en massa saker du skulle vilja göra med mig..” Den retsamma tonen fick Matilda att rodna och Johan att resa sig upp. ”Jag går och hämtar nytt kaffe, jag spydde precis i mitt.”
Både Liam och Matilda skrattade till innan hon lutade sig lite närmare honom. ”Du.. jag tänkte fråga en sak.. om studentbalen” Hon studerade sina naglar en stund innan hon såg upp med ett leende igen.
”Jasså vadå?” han fångade upp en av hennes lockiga hårslingor för att placera den bakom hennes öra.
”Alltså..” Hon tittade ner innan blicken återigen fästes i hans. ”Det låter väldigt fånigt det här men,
har Jake frågat någon om balen? För jag tänkte att du annars skulle kunna snacka lite med honom om att kanske.. bjuda mig..?”
Han drog snabbt bort handen ifrån hennes hår och undrade om han faktiskt hört rätt eller om det bara var en oerhört förnedrande dröm han befann sig i.
”Va?”
Han hade ju.. han hade funderat på att fråga Matilda då han gett upp hoppet om den där fåniga fantasin att han skulle hitta någon att bjuda som han verkligen.. kände något för. Och Matilda hade ju ändå alltid flirtat med honom, precis som han hade gjort med henne.
”Ja undr.. åh nej.. du trodde att jag skulle fråga dig?” Den medlidsamma blicken gjorde det hela ännu mer förnedrande och han flinade roat mot henne.
”Nej verkligen inte. Jag har fixat dejt för länge sen.”
Hennes leende blev lite osäkert men två sekunder senare var det borta och ersatt av det lätt retsamma. ”Jag tänkte väl. För den där kvällen.. det betydde ju inget på det sättet.”
”Nej det hoppas jag verkligen inte att du trodde”, log han snett tillbaks.
Så fruktansvärt jävla förnedrande. Inte för att det hade betytt något för honom, men Jake? Hon brukade ju inte ens snacka med honom. Och att han trott att hon precis var på väg att fråga honom och han att själv skulle slippa.. fan, tänk om han hade avbrutit henne för att fråga först. Han rös till av tanken men insåg sedan att han förväntades svara på hennes egentliga fråga.
”Men nej Jake ska gå med Sarah, synd för dig.” bitch.
”Åh okej. Jag vet att jag är sent ute men det var tänkt att jag skulle gå me..”
”Alltså Matilda, förlåt men jag är inte intresserad av att höra.” Han gav henne ännu ett snett leende innan han reste sig upp och lämnade det blaskiga kaffet på bordet.

”Hoppas åtminstone att man får gå runt lite och inte bara sitta i en stor sal och lyssna som på någon föreläsning”, sa Nicholas och släppte ner sin ryggsäck på backen.
Det var deras, och den andra sam-klassens, tur att åka på studiebesök idag vilket innebar riksdagen. Andy såg väl inte fram emot det jättemycket men förhoppningsvis skulle det bli mer intressant än att sitta på dom vanliga lektionerna hela eftermiddagen i alla fall. Och som ett litet plus skulle dom få sluta direkt efter och inte behöva åka tillbaks till skolan. Bara för det skulle väl besöket säkert pågå längre än vad skoldagen skulle ha gjort.
När bussen väl körde in började den vanliga trängseln som att folk var oroliga över att dom inte skulle få plats och bli stående utanför en stängd dörr. Kanske berodde det på att det inte var ett alltför sällsynt fenomen när det kom till stadsbussarna. Andy kastade en blick längst bak i bussen och blev inte heller förvånad över att se Liam sitta där med sina kompisar. Precis som i högstadiet.
”Sätt er ner allihopa nu..” Deras samhällslärares röst dränktes bland dom högljudda rösterna och Andy förundrades än en gång över att hon ens blivit lärare. Hon hade verkligen inte det där självförtroendet som krävdes. Hade hon varit lärare på högstadiet hade hon utan tvivel varit en av dom som lämnat klassrummet hysteriskt gråtande. Det hade inträffat mer än en gång under hans högstadietid. ”Okej jag kommer att..” Rösten dränktes igen och till sist var det en ur Liams klass som satt ganska långt fram som reste sig upp.
”Men håll käften!!”
Det blev knäpptyst i bussen medans ett 30tal ögon riktades framåt. Den svarthåriga killen log nöjt och gjorde sedan en gest mot Marian. ”Säg vad du ska säga då, det här varar inte särskilt länge”
”Jaa.. tack Jonas, men inte det språket är du snäll .. lyssna nu då allihop. Jag kommer ropa upp era namn för att se vilka som är med. Henrik Andersson?”
Andy riktade blicken ut genom fönstret medans dom började åka in mot stan. Gråa moln hade börjat dra fram över himlen och precis som dementorerna i Harry potter sög åt sig ens själ så hade dom där mörka bomullstussarna sugit åt sig varenda liten solstråle.
”Andy Ask?”
”Bög!”
Han förstod inte ens varför han reagerade längre, varför han fortfarande blev irriterad. Till och med Liam hade slutat med det där i tvåan. Men Pontus verkade helt enkelt ha börjat om på nytt den här sista terminen.
”Jag är här.”
Simon gav Andy en blick som bara ryckte på axlarna, han tog inte åt sig, även om det Pontus sa stämde. Bara att han använde det på ett betydligt mer kränkande sätt.
”Den där jävl..” Simon reste sig upp i sätet och vände sig om innan Andy hunnit säga åt honom att låta bli.
”Kan du hålla käften?! Ska vi börja skrika oskuld varje gång ditt namn ropas upp eller?!”
Spridda skratt hördes, och inte helt oväntat också några mindre roade röster som tyckte att Simon skulle komma bak i bussen och snacka istället.
Andy fnissade till när Simon sjönk ner i sätet igen. ”Inte illa.”
”Tack. Det kändes jävligt skönt. Och då var det inte ens mig han skrek åt.” Han fluffade till det redan fluffiga håret innan han såg på Andy igen. ”Vi kanske skulle råka knuffa honom under bussen?”

Liam hade tröttnat efter ungefär 10 minuter. Deras guide bara malde på förutom dom få gånger han blev avbruten med någon ännu tråkigare fråga från någon i klassen som tydligen tyckte det var intressant? Något mer spännande ställe hade dom ju kunnat få åka till.
”Då går vi vidare här.”
Strömmen av elever följde efter in genom en smalare öppning och han befarade att det var nu dom skulle gå vidare till mandatsalen där dom tydligen skulle få medverka i en påhittad debatt för att få se hur det hela gick till. Någonting om ´från förslag till lag.´
”Kom igen, så farligt är det inte”, flinade Jake och petade till honom med armbågen i sidan.
”Inte?”
”Nej tänk om vi hade jobbat i det här fängelset!” Deras guide vände sig om men Jake gav honom ett så snabbt och oskyldigt leende att nästan Liam gick på det till och med. ”Det hade alltså kunnat vara värre. Kolla liksom hur grå han är, jag tror att man blir det av att befinna sig här inne för länge, man blir ett med dom här.. stenväggarna”, sa han och såg sig omkring. ”Vi får aldrig bli politiker Liam, alltså lova mig det.”
Liam blev tvungen att skratta till och nickade. ”Okej jag lovar att jag ska försöka undvika att bli politiker.”
”Liam, Jake”, väste Marian till som av någon underlig anledning hade hållit sig bakom dom nästan hela turen hittills. ”Nu är det ni som är tysta annars får ni gå ut härifrån.”
”Verkligen?” log Liam stort.
Hon suckade och skakade på huvudet. ”Ni kommer få frågor om det här imorgon så ni gör bäst i att börja lyssna.”

Eftersom Simon skulle stanna i stan och Nicholas skulle åka åt andra hållet gick Andy på buss 702 själv efter att studiebesöket var slut. Duggregnet hade väntat precis tills att han satt sig på sätet.
Han satte i hörsnäckorna i öronen och såg i samma stund hur Liam klev på bussen och sjönk ner på ett säte i mitten utav bussen. Andy hade suttit några rader bakom honom och Jake i mandatsalen och att döma av deras viskande under hela debatten så hade dom tyckt det var ungefär lika underhållande som han.

”Ursäkta, varför kör ni inte?” frågade en kvinna längre fram i bussen.
Dom befann sig ungefär 3, 4 hållplatser hemifrån och bussen hade nu stått still i flera minuter fastän personen som stigit på hade satt sig för lika många minuter sedan.
Det gick inte att höra vad chauffören svarade men strax sprakade det till i högtalarna.
”Det har blivit lite problem med bussen men jag väntar på ett samtal ifrån verkstaden, så det ska nog snart vara ordnat.”
Andy lutade huvudet mot rutan och såg på medans regndropparna långsamt rann längs glaset. Hur typiskt var inte det här?
Minuterna gick och det var fler och fler som började bli otåliga. Barn skulle hämtas på dagis, pendlare skulle byta buss borta vid stationen, och så var det dom som bara ville hem och inte hade någon lust att sitta på en buss.
”Hallå igen, det kommer att komma er ersättningsbuss men jag kan tyvärr inte säga hur lång tid det kommer ta. Förhoppningsvis rör det sig om max tio minu..”
”Tio minuter?! Vi har suttit här i över tio minuter redan, hur kan ni ha så dålig koll på era bussar?” frågade en man upprört och fick genast medhåll från en äldre tant.
Andy kastade en blick ut genom fönstret och kunde konstatera att det fortfarande bara duggade, och det var dessutom inte så himla långt hem. Max tio minuter, och han litade mer på det än att en buss skulle ha dykt upp inom den tiden. Med en smidig rörelse tog han sig ut från sätet, drog till axelremmen på väskan och gick fram till chauffören för att be honom öppna dörren.
Han hade väntat sig att höra det pysande ljudet av att dörren stängdes bakom honom men istället var det ett par till fotsteg. Han vände sig om och fick syn på Liam som precis klivit ner.
”SL´s tio minuter är väl snarare tjugo minuter”, sa han med en axelryckning som att han tyckt att han behövt förklara sig. Men det var klart; han ville väl inte att Andy skulle få för sig att han gått av för att han ville göra honom sällskap. Som att han någonsin skulle tro något sådant.
Dom gick inte på mellanstadiet längre där dom alltid hade gått till och från bussen tillsammans.


I hate (almost) everything about you - del 26

Den senaste veckan hade varit bra. I alla fall om man räknade bort mattelektionerna, ångesten över att inte ha fått tillbaks provet, tjatet från Cathy om han ens skulle gå på balen i år, dom fortfarande förvirrade ettorna som på något obehagligt sätt verkade förökas varje vecka, och alla lärare. Förutom det hade det alltså varit bra. Vilket berodde på att det gått tillbaks till det normala i deras så kallade kompisgäng. Ingen hade dragit upp det som hänt mellan honom och Pontus något mer, dom verkade inte ens ha fått reda på att det handlat om Andy trots att dom sett hans färgglada ansikte, och han och Pontus hade återgått till att snacka ungefär som vanligt – vilket ändå inte var särskilt mycket.
Till sin förvåning hade Liam dock fått reda på att Pontus förbannat frågat ut Jake hur fan Liam vetat någonting om Andy, istället för att ta det direkt med honom. Han hade inte behövt oroa sig över vad Jake skulle säga; han hade inte lämnat några detaljer mer än att dom hade hittat honom i stan efter att dom gymmat. Sedan hade han hotat med att starta blödningen i Pontus näsa igen om han inte höll käften resten av dagen. Jake hade sina stunder han med.
Liam hade fortfarande inte släppt vad Pontus gjort men han visade det inte. Det var enklast så.

Just idag var det extra varmt och som så många andra hade dom tagit chansen att gå ut i solen mellan lektionerna.
”En öl nu så hade allt varit perfekt”, flinade Johan som suttit och lekt med tändaren dom senaste tio minuterna. Han rökte inte ens så Liam undrade alltid varför han så nödvändigtvis jämt skulle ha en tändare med sig. Kunde ju knappast behövas till snuset han petade in var tionde sekund istället.
”Mm, eller åtminstone en kall cola”, höll Jake med och drog upp jeansen en bit på vaderna. Något Liam bara kunde drömma om att göra med sina stuprör.
Hans blick gled vidare mot tegelbyggnaden längre bort, han hade aldrig riktigt fattat vad det var för något; antingen ett stort jäkla förråd eller kanske helt enkelt bara en gammal skolbyggnad som stod tom nu, där några estetare satt uppe på lådan där det förvarades sand till vintern. Det fanns verkligen inget mellanting bland dom där personerna. Antingen var dom så färgglada att man mest väntade på att dom skulle spy ur sig en regnbåge eller så var dom dystert svarta med undantag för någon färg i luggen i klassisk emo-style. Som för att påpeka det sista lite tydligare dök Andy upp med sitt svarta hår med det blodröda partiet. Varför hade han inte bara valt den linjen? Man blev väl ingenting mer där än att gå samhäll. Självklart befann sig inte hans pandavän särskilt långt bort och snart hade dom båda trängt sig ner på sandlådan med den färgglada skaran. Skadorna var i princip borta, i alla fall av vad han hade sett. Han hade inte direkt inspekterat hans tidigare spruckna läpp men ansiktet hade åtminstone återtagit sin vanliga bleka nyans. Var killen typ immun mot solen eller?
”.. vad glor du på?” frågade Chrille plötsligt och fick Liam att vända tillbaks blicken.
”Va? Inget.”
”Prideparaden där borta?” flikade Johan in med ett flin och nickade mot sandlådan som Liam precis kollat mot.
Han drog på munnen och bet tag i piercingen. ”Mm typ. Man undrar ju liksom hur dom funkar..”
”Tänk Estets vagn på studenten, dom lär ju ha börjat med sin banderoll typ i ettan, så jävla överdrivna. Och antingen så kommer dom spela karamelldansen eller något sjukt deppigt som Kent. Hallå lyssna Jake!” flinade Johan som blivit allt mer ivrig. ”Tänk Kents musik på studentflaket! Vilka jävla partykillers. Vi måste fan se till att inte åka i närheten av Estet. Tänk om någon försöker ta livet av si..”
”Men seriöst ge dig”, sa Liam men kunde inte låta bli att skratta. ”Den enda som skulle kunna få för sig att kasta sig av flaket i ett självmordsförsök är väl typ Andy. Så vi får väl vara glada att han går i B.” Någonstans var han väl ändå fortfarande orolig över att det skulle komma fram till dom andra att han försvarat Andy eller att Pontus på riktigt skulle tro att han gått och blivit bög. ’Gått och blivit bög’ Så jäkla fånigt uttryck. Som att han skulle ha blivit det från en dag till den andra. Kanske att Pontus skulle accepterat det mer ifall han var bi istället för bög. Med tanke på att han inte höll på och trackade Jake för det. Det spelade förresten ingen roll, det skulle inte komma fram. Han tänkte inte chansa. Efter att skolan var slut skulle han inte behöva bry sig längre, han kunde hålla ut fram till dess istället för att riskera att den sista tiden blev förjävlig.
Vilket betydde att han fick ta dom chanserna som gavs att säga något om Andy som skulle få allas tankar på att Liam skulle försvara Andy att verka helt absurda.

”Nej jag ramlar ner!” Nicole vinglade till på kanten av sandlådan som egentligen var alldeles för liten för sju personer innan hon grep tag i Ellies arm med ett skratt. Lisette och Andy hade trängt ner sig på en plats som egentligen bara borde ha räckt till en.
”Ska ni också på studiebesök imorgon Andy?” frågade Nicole som hämtat sig från att nästan ramla i backen.
”Nej på fredag, jag tror Media är iväg idag? Det var i alla fall olika dagar för alla.”
”Andy kan jag inte få göra några flätor på dig?” undrade Lisette och drog fingrarna genom hans hår så gott det gick när det både var tuperat och sprayat.
”Nej absolut inte”, flinade han och kisade samtidigt mot den starka solen.
”Men en bara då, du kommer bli jättegullig! Jag lovar att ta ur den sen också. Jag vill bara se hur det skulle se ut. Visst skulle han bli söt?”
Ellie skrattade och samlade upp sitt eget rosa hår i en hög hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Han kanske inte vill se söt ut, vissa killar mår psykiskt dåligt över att bli kallad söt eller gullig. Det skadar liksom egot att liknas med en kattunge. ”
”Exakt!” höll Andy med även om han inte direkt mådde psykiskt dåligt över det. Han var van vid att kallas söt snarare än sexig. För att bli kallad det skulle man i princip se ut som.. hans blick fångade precis upp några killar längre bort som satt lutade mot en av skolväggarna under fönstren och han bet automatiskt tag i läppen. Man skulle se ut ungefär som Liam. Nästan i samma stund som han tänkt det reste dom sig upp, borstandes på jeansrumpor och med höga röster som vanligt, och försvann iväg runt hörnet på skolan.
”Hallå Andy?” Lisette viftade med handen framför hans ögon.
”Okej en fläta då”, flinade han och hoppade ner från bänken för att istället sätta sig på gräset.
Det var mysigt när Lisettes fingrar försiktigt kammade igenom hans hår, även om dom fastnade på sina ställen, och sedan började snurra tester runt varandra med snabba rörelser.
Men i nästa stund hade hennes fingrar i hans huvud ersatts av ett par helt andra. Dom som hade trasslat in sig långt där inne i ruffset. Dom som hade gripit tag helt oförsiktigt och ändå fått det att kännas så himla bra. Han ryste till och försökte komma tillbaks till verkligheten.
Lisette hade såklart inte kommit över bomben han släppt för nästan två veckor sedan. När han avslöjat inne på toan att han hade velat att Liam skulle kyssa honom där på trappen. Precis på sitt vanliga sätt hade hon velat diskutera allt. ´Hade det bara varit i just den stunden han velat eller ville han fortfarande?´  ´Hade han pratat något mer med Liam hemma?´  ´Tyckte han verkligen om Liam på det sättet?´  ´Det var så himla gulligt!´ ´Men bara om Liam inte betedde sig som en idiot som var otacksam för att han fick mattehjälp eller försökte sig på något som att knuffa in Andy i skåp, för då var det inte ens okej att Andy tittade på honom´  ´Han var tvungen att försöka berätta det!´  Det där hände i princip varannan dag. Och hans röst blev alltid lika gäll när hon sa att han var tvungen att försöka berätta det. Det fanns ärligt talat inget att berätta. Han kände inte något för Liam på det sättet, verkligen inte. Han kände ju inte ens Liam längre. Han saknade den han varit och några gånger hade någon pinsam längtan efter att få återuppleva den där kyssen, minus rädslan, dykt upp. Men det var verkligen inte mer än så. Något annat hade bara varit att plåga sig själv och göra sig själv mindre värd. Skulle han tycka om någon som för det första hade svikit honom så otroligt mycket och som sedan antingen behandlat honom som luft eller kommit med kaxiga kommentarer? Han var faktiskt värd mer än så. Vilket Lisette höll med om när han förklarade det på det sättet.
”Vänta hur många gör du?” frågade han när han kom tillbaks från sina djupa tankar. ”Lisette..”
Fnisset bakom hans rygg var minst sagt oroväckande och när han lyfte handen kunde han känna både fyra och fem flätor. Han hade knappt trott att det gick att göra flätor i hår som var kortare än till axlarna.
”Få se på dig”, sa hon glatt och kom snabbt runt honom. ”Men åh! Du är jättejättesöt”, skrattade hon. ”Lite för små flätor egentligen men det gör inget.” Hon slog nöjt ihop händerna som att hon precis skapat något otroligt vackert. Vilket han starkt tvivlade på.
”Oj”, utbrast plötsligt en av Lisettes klasskompisar. ”Vi börjar om fem minuter, gud jag trodde inte klockan gått så snabbt.”
”Hallå dom här då”, protesterade Andy och drog tag i en fläta när Lisette reste sig upp.
”Förlåt!” Ursäkten tillsammans med ett dåligt försök till att hålla tillbaks ett leende gjorde att han inte tog den särskilt seriöst och han stönade till.
”Tack för den. Hejdå.”

Han försökte trassla upp en av flätorna på väg till sitt skåp men gav upp ganska snart. Det var en lektion kvar på dagen bara, han fick väl stå ut. Nästan framme såg han Pontus, Liam och någon annan kille komma gående med böcker i samma korridor och han önskade tyst att dom bara skulle försvinna.
”Men kolla!” Han stelnade till när Pontus röst hördes. Inte för att det var överraskande utan för att han bara hatade den så himla mycket. ”Han är inte bara bög längre utan transa också, vad fan är det för fel på honom?”
Fast besluten att bara ignorera honom tog han upp nyckeln och låste upp skåpet, började plocka fram rätt böcker. Gå förbi, gå förbi.. 
”Kolla, vad i helvete är det här?” Fingrar som han inte ens ville veta vad dom mer tagit i tog plötsligt tag i en av dom små flätorna och skrattet som följde fick honom att rysa av obehag. ”Ska du inte sätta i lite blommor också?”
”Lägg av.” Han flyttade sig snabbt åt sidan så att Pontus grepp lossade. Blicken flackade som hastigast till Liam och den namnlöse och den första av dom undvek att se på honom.
”´Lägg av´” härmade Pontus och flinade brett igen. ”Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int..”
”Vi drar nu, kom igen.” Det var Liam som öppnat munnen och som redan tagit ett steg i korridoren, bort från skåpen. ”Hur jävla intressant är hans hår egentligen? Jag skulle inte ens ta i det, killen kanske har löss?”
Pontus elaka leende som först försvunnit när Liam avbrutit honom var nu tillbaks på läpparna och han tryckte till Andys axel med sin egen innan han följde efter Liam.
Han ville inte vara tacksam för ännu en förolämpning från Liam men det hade åtminstone fått Pontus att gå därifrån och det var han tacksam för. Det spelade ingen roll att Liam inte hade gjort det för hans skull, han kände sig bara lättad av att ha kommit undan med en knuff. Med ännu mer slitande i flätorna skyndade han sig upp till andra våningen.

”Tja”, log Simon när han satte sig ner bredvid honom. ”Snygg frilla”, tillade han sedan med ett flin.
”Lisette.” Efter att ha slagit upp boken och tagit pennan i handen vände han sig om mot sin kompis igen. Om man satt längst bak var det enda som behövdes just en bok uppslagen och en penna som såg ut att skriva ner anteckningar. Särskilt om man oftast hade bra betyg och inte brukade komma försent. Det var ingen som misstänkte en sådan kille för att sitta och prata sig igenom lektionen. ”Jag tänkte förresten på balen. Vad tror du om Laura? Jag kanske skulle kunna fråga i alla fall?” sa han tveksamt.
”Jaa verkligen! Hon är ju schysst och jag har i alla fall inte hört att hon ska gå med någon. Man behöver ju liksom inte umgås med sin partner hela tiden där inne ändå, vi kommer ju kunna hänga”, log han snett.
Det skulle säkert bli bra. Om han fick välja helt fritt visste han ändå inte vem han skulle ha velat gå med nu när inte Lisette var ett alternativ längre. Simon eller Nicholas hade han såklart gärna gått med som kompis, men annars hade han ingen drömpartner direkt. Det hade däremot varit trevligt om han faktiskt haft en pojkvän han kunnat gå med. Det hade känts mer på riktigt på något sätt. Oavsett vilken tjej han skulle gå med, om han fick tag på någon ens, så skulle det bli som en klasskompis bara.
”Vet du vem Liam ska gå med?”
Simon höjde förvånat ena ögonbrynet. ”Nej ingen aning, varför undrar du det?”
Han ryckte på axlarna. ”Den han går med kommer ju utan tvekan bli framröstad som baldrottningen så.” Kanske var det tjejen han sett Liam komma ut med på Sarahs fest som var den utvalde?
”Jo så kommer det ju säkert bli. Fan vad töntigt om han blir balkungen, största svinet liksom.” Simon såg upp från det han börjat rita i marginalen och Andy nickade medhållande.

Liam kände som att han var på väg mot sin egen avrättning. Snart skulle han stå där på knä och få veta ifall yxan skulle falla över hans nacke idag eller om det skulle skjutas fram till nästa provrättning.
´Kom in till mitt kontor på eftermiddagen så har jag nog rättat klart ditt prov´ hade han sagt när dom möttes på väg till matsalen. Och då hade det känts som en evighet till dess att det skulle kunna räknas som eftermiddag. Men nu var klockan halv tre och det var då fan om gubben inte skulle tycka att det var tillräckligt sent.
9
9
9
Han skakade snabbt på huvudet en gång för att försöka få bort dom negativa tankarna. Att det hade känts okej betydde alltså ingenting med tanke på förra gången då det hade känts bra, men kanske att han hade lyckats gissa rätt på några utav talen där man bara behövt svara med siffror och inte någon uppställning om hur man gått till väga. ´Nu borde du fixa omprovet i alla fall´ Men vad Andy trodde och inte trodde spelade inte heller någon roll. Han fattade kanske inte exakt hur värdelös Liam var.
”Liam! Vad bra att du kom ihåg”, sa Lundkvist när han öppnade dörren och föste in honom. ”Jag har rättat ditt första delprov som du gjord..”
”Jag vet. Du sa det. Kan jag bara få se det?” avbröt han otåligt och hoppades samtidigt på att yxan inte skulle vara alltför trubbig om den nu skulle halshugga honom.
Kunde det åtminstone inte vara 19 poäng istället för 9?
”Självklart. Här har du det.” En låda drogs ut alldeles för långsamt innan ett häfte räcktes mot honom.
Att det var två delprov kvar efter det där spelade för tillfället ingen roll alls. Om han bara kunde få ha klarat det här..
30/58
Först kändes det som världens största seger att det inte stod en nia på papperet, men sedan såg han upp betydligt mer misstänksamt.
”Hur mycket var det för G..?”

”Woah!” flämtade Jake till när Liam kastade sig över honom bakifrån.
Liam log brett efter att han lossat armarna om Jakes hals.
”Vad har hänt med dig?” flinade han. ”Är skolan inställd fram till studenten?”
”Ja, nej menar jag. Men jag klarade det, fattar du? Jag klarade det där himla matteprovet!”
Jake såg först oförstående på honom men verkade sedan minnas och ett stort leende spred sig över hans läppar. ”Gjorde du? Fan vad grymt!”
”Det var bara ett fucking rätt över godkänt men ändå, så sjukt skönt.” Leendet ville inte försvinna från hans läppar fastän han kände att det var alldeles för töntigt stort. ”Han hade rätt.”
”Vem hade rätt?”
Hade han sagt det högt? ”Lundkvist, han.. sa att jag borde klara det på omprovet.”
”Oj, generöst. Du har väl inte varit hans favorit efter bråket i cafeterian”, sa Jake förvånat. ”Men grattis!”
Liam nickade och försökte att inte låtsas om vad han precis råkat säga. ”Så, vad firar vi med? Glass?”
”Funkar för mig”, flinade Jake. ”Jag ska bara leta på Chrille och lämna tillbaks Fifa-spelet, väntar du eller?”

Han skulle precis gå ner för trappan då Jake kom småspringande upp för den. Blicken sökte som alltid hastigast efter Pontus eller någon annan idiot han skulle ha med sig, men det verkade bara vara han. Andy tog första steget ner men stoppades av den brunhårige pojkens röst.
”Andy.”
Förvånat såg han mot honom och undrade stilla om han också skulle börja igen nu. Han som ändå inte hade sagt särskilt mycket alls till honom efter ettan. Och i nästa stund blixtrade minnet av den snabba pussen förbi framför hans ögon. ”Hur.. jag vet att det är ett tag sen nu men är du okej eller?”
Det förvånade dröjde sig kvar i hans ansikte men han nickade sakta. ”Jaa.. jo det är typ bra nu”, sa han och rörde automatiskt vid kinden som numera bara ömmade på en viss punkt.
Jake nickade och vred på något som såg ut som ett x-box-spel i handen. ”Bra”, log han snett. ”Jag ska..” Han nickade uppför trappen och började ta ett steg. Och ett till.
”Eh, Jake.. tack.” Han log svagt och skyndade sedan nedför trappen.


Det var nästan komiskt hur himla bra det kändes att slänga upp bagen på axeln och ta cykeln iväg mot träningen. Visst hade han kunnat spela förra veckan också men han hade inte velat höra alla frågorna som han visste skulle ha kommit isåfall. Han ville att fotbollen skulle handla om just fotboll, inte om varför han såg misshandlad ut i ansiktet och om vad som hade hänt. Det enda som syntes nu var det svaga blåmärket vid kindbenet och en liten blånad vid näsbenet, men det var inget som någon som inte visste vad som hade hänt skulle lägga märke till. Oavsett hur bra det läkt så hade han nog inte kunnat vänta längre ändå, han behövde få träna, han behövde få känna den där speciella lyckan som bara infann sig på planen.
”Tjena Andy, frisk igen?” frågade Jonah när han kom in i omklädningsrummet och han nickade med ett snett leende.
”Yes, har ni klarat er utan mig eller?” Den svartvitrandiga tröjan byttes ut mot en slapp vit t-shirt och kort därefter var även fötterna försedda med dobbar.
”Knappt. Det var kaos på senaste träningen, onödigt tjaffs i laget och coachen var typ helt rasande och tänkte skicka hem allihop, och mitt i allt undrade han varför den enda spelaren som skulle ha betett sig moget inte var på plats. Det vill säga du”, flinade han.
Det var bara menat som något bra, både utav coachen och att nu Jonah sa det, men ändå gav det honom en jobbig känsla i kroppen som han helst hade velat slippa inför träningen.
”Du, är det något fel eller?” Jonah hade precis dragit upp strumporna över benskydden när han såg upp på Andy med en undrande blick.
”Nej. Såklart inte.” Leendet som han blivit riktigt bra på att tvinga fram var återigen på plats innan han riktade uppmärksamheten mot skosnörena som skulle knytas.

”Okej ni kan stanna upp!” skrek coachen efter att ha blåst i visselpipan. ”Vi ska köra lite skott-träning med dueller, Mattias du börjar i mål så byter Dennis av dig. Ni andra delar upp er två och två.”
Det var inga nyheter, det hela gick ut på att två spelare startade samtidigt när visselpipan ljöd och coachen sparkade sedan ut en boll längre fram. Var man snabbare eller bara bra på att finta sin motståndare hade man ett skott på mål.
Andy småjoggade lite på stället för att hålla värmen uppe och var redan fokuserad på målet längre fram. Den obehagliga känslan i magen hade delvis försvunnit under träningens första halvtimme men var långt ifrån borta. Det blev han och Adrians tur och i samma sekund som coachen blåste stack han iväg sida vid sida med sin lagkompis.
Plötsligt kändes det så otroligt viktigt att ta bollen och att göra mål. Det var som att hela hans liv hängde på det.
Var han alltid mogen? Alltid mesig? Någon som aldrig stod upp för sig själv?
Han pressade axeln mot Adrians utan att egentligen se honom. Han behövde bara ta bollen.
´Vad ska du annars göra? Slå tillbaks kan du ju i alla fall int..´  Nej han hade inte slagit tillbaks mot Pontus, dels för att han inte kunnat med tanke på hur mycket större Pontus var, men också för att han inte var en sådan person, han ville inte vara någon som slog folk blodiga.
Adrians fot snuddade vid bollen men Andy tryckte sig mot honom igen, tog i med all kraft han hade och lyckades nästan få tag i den.
Han var tvungen.
Borde han ändå ha gjort något annat än att ignorera? Åtminstone.. nej Pontus hade inte varit värd det.
Bollen var hans. Fötterna rörde sig snabbare än han trodde var möjligt. Mattias hade mest blivit till en suddig figur i målet.
”.. Andy.. skjut.. Andy!!” Han hörde flera avlägsna blås ifrån visselpipan men struntade i det. För tillfället spelade det ingen roll att det var meningen att man skulle skjuta från ett visst avstånd.
Det var han som var starkare. Det var starkare att stå tillbaks och inte sjunka till samma äckliga nivå.
Den suddiga figuren var alldeles framför honom och han sköt bollen så hårt han kunde. Som att det gällde livet. Som att det gällde allt.
När han väl hörde ljudet av läder mot nät kom allting tillbaks. Mattias blev synlig med sina stora ögon riktade mot honom. Vinden som blåste så hårt. Adrians röst. Stegen mot gräset. Hans egna djupa andetag.
”Shiet Andy, är du okej?” frågade Mattias häpet som nu hade bollen mellan händerna.
”Det var en duell av sitt eget slag”, flinade Adrian och la upp armen om hans axlar.
Han nickade och drog luggen ur ögonen. ”Förlåt jag..” Han såg snabbt på Mattias. ”Jag råkade inte skjuta dig i huvudet eller något?”
Det fick deras målvakt att skratta till och han skakade på huvudet som i och för sig inte såg särskilt skadat ut. ”Nej jag hann inte ens fatta åt vilket håll du skulle skjuta.”
Andetagen började långsamt återta sitt vanliga tempo och han nickade med ett svagt leende. ”Okej bra.”

Han tog sällskap med Mattias mot cyklarna och vände upp blicken mot den längre lagkompisen.
”Jag behövde få ur mig lite ilska..”
Mattias nickade som att han redan hade förstått det. ”Jag vet. Eller jag menar att jag fattade det. Det syntes i din blick. Vill du prata om det?”
”Egentligen inte”, sa han och såg ursäktande på honom.
”Känns det bättre då? Efter skottet?” Dom stannade till vid cyklarna och Mattias spände fast sin väska på pakethållaren, vände blicken mot Andy igen.
Han behövde inte känna efter. Han hade känt det i samma stund som skottet satt.
”Jaa, mycket bättre. Lite som att jag.. jag släppte ut den sista ilskan och det känns bara så himla skönt.” Han log ett äkta leende och släppte ner sin egen bag på marken. ”Tack att du inte räddade den”, tillade han sedan med ett flin.
”Ingen orsak kompis”, flinade Mattias tillbaks och rörde hastigt vid hans axel. ”Skönt att det känns så. Det är onödigt att gå runt och vara arg, särskilt om det är långt in.”
Vinden ven tag igen och den långärmade tröjan som hade känts alldeles för varm i skolan när det varit så soligt kändes nu alldeles för tunn istället. ”Verkligen. Men vi ses på nästa träning?”
Dom sa hejdå och trots dom trötta benen trampade Andy på i ganska hög hastighet. Det kändes fortfarande för glest mellan gatlamporna.

I hate (almost) everything about you - del 25

Liam hade kommit in sist till engelskan och satt sig längst bak vid ett eget bord, han hade också varit den första att lämna klassrummet och direkt dragit ut till baksidan av skolan. Hans skräck var att bli ensam, att inte längre vara killen som alltid hade polare, med varierad kvalitè i och för sig, runt om sig. Att välja att vara ensam var dock en helt annan sak och för tillfället kände han bara att han behövde vara det. Han skulle ryka ihop med Pontus igen annars; egentligen inte längre på grund av Andy(eller så var det precis på grund av Andy..) utan mer för bråkandets skull, att Pontus slagits tillbaks och att han senare käftat upp sig mot honom inför dom andra.
’Man börjar ju undra om du också är bög.’ Han ångrade inte att han hade gett Pontus den där knytnäven, inte för en sekund, men han började ångra sig att han inte valt ett bättre tillfälle. Det kanske verkligen skulle börja sprida sig. Pontus kanske inte skulle ha några problem med att erkänna vad han gjort mot Andy så länge han också kunde berätta att Liam försvarat honom. Ja han hade insett för ganska länge sedan att han och Pontus inte hade någon särskilt djup vänskap, men det här var första gången han var rädd över vad det skulle kunna ge för konsekvenser. Hur förbannad hade Pontus egentligen blivit? Antingen så skulle han bara släppa det och ge den vanliga nicken följt utav ’Tja Liam!’ imorgon eller så skulle han se till att jävlas på något sätt.
I det avseendet var dom väl lika varandra dom två, Liam hade oerhört svårt att ta att någon sa till honom vad han skulle göra, ifrågasatte något han gjorde eller på annat sätt fick honom att känna sig obekväm. Jake var den enda som lyckades nå fram enstaka gånger och som Liam inte direkt försvarade sig mot. Pontus var likadan, och han hade inte någon nära vän i vare sig Jake eller någon annan.
Han försökte intala sig att blickarna han kastade omkring sig i skolan inte var några särskilda, men samtidigt var han frustrerande medveten om att dom sökte efter den svarthårige pojken. Han hade gjort mer än tillräckligt när han gett sig på en av sina egna polare för Andys skull, han borde inte känna något behov av att se ägaren till det sönderslagna ansiktet. Än sen om han inte var i skolan och det betydde att han låg hemma och tyckte synd om sig själv? Han hade ingenting med det att göra. Han hade ju uppenbarligen levt tidigare under natten så han hade förmodligen överlevt resterande timmar av den också.
Som om det inte redan varit nog mycket redan hade han omprov på det nationella matteprovet under eftermiddagen. Hur han skulle ta sig igenom det hade han inte en aning om.

Han kunde inte räkna ihop till antalet blickar han fått under skoldagen då han majoriteten av tiden hade hållit sin egen blåa blick fäst i antingen golvet, i en bok eller bakom luggen. Antalet kommentarer och frågor hade han istället tappat räkningen på.  Med undantag för Simon som av förklarliga skäl varit rejält orolig när han dök upp på samhällslektionen och undrat vad som hänt igår så hade han dragit ihop en historia om att han ramlat på cykeln. Helt otänkbart skulle det ju inte ha varit med tanke på vad han gjorde för några veckor sedan. Att han fick väldigt skeptiska blickar tillbaks som svar struntade han i. Det spelade ingen roll. Han kunde ändå inte berätta vad som egentligen hade hänt.
Han hade inte sett till vare sig Pontus eller Liam något mer och det kändes trots allt som en liten tröst.
”Jag ska bara springa upp och fråga Kerstin om den där boken”, sa Lisette och rörde lätt vid hans arm i farten. ”Väntar du på mig vid skåpen?”
Andy nickade och tog ett hårdare tag om sina böcker innan han började gå längs korridoren som aldrig hade känts så lång som under den här dagen. Snart hade han klarat sig igenom det värsta. Imorgon skulle han vara gårdagens nyhet, inte lika spännande.
Svarta. Rosa tygskor. Vita converse. Blåa..
Någons stuprörsklädda ben dök upp så snabbt runt hörnet att han inte ens hann se skorna, och ljudet av böcker som föll i golvet följdes av en irriterad suck. ”Kan du se dig..”
I samma stund som Andy såg upp rynkades Liams panna något och det verkade även som att han precis insåg vem han krockat med. Eller som han blivit krockad av. Andy visste inte vem som hade gått in i vem först. Möjligtvis han som hade haft blicken fastklistrad i golvet. Nu såg han dock in i ett par alldeles gröna ögon.
Dom försvann igen när Liam tog upp sina böcker och han kunde inte låta bli att lägga märke till bokens framsida.
”Är omprovet idag?”
Någonting såg ut att rycka till i Liams käke, som att någon muskel spändes, och han gjorde sig beredd på ett förbannat svar.
”Nej jag går runt med här boken ändå för att den får mig att känna mig så lycklig. Ja uppenbarligen är det idag.
Tonfallet var ungefär detsamma som alltid när det gällde Liam, men blicken var annorlunda. Den såg för ingående på honom, även om det säkert var något han själv inte var medveten om, och kanske till och med att det fanns en viss or.. Sluta hoppas.

Han såg förjävlig ut. Färgerna hade skiftat lite men skadorna var fortfarande detsamma. Men han hade gått till skolan – trots att han såg ut som han gjorde. Trots att han visste att Pontus skulle vara där. Liam hade aldrig hamnat i samma sits men han var inte helt säker på att han skulle ha gjort samma sak. Eller jo, han var helt säker på att han inte skulle ha gjort det; han skulle kanske ha gått till skolan men han skulle aldrig ha kunnat tiga och bara ignorerat. Han hade letat upp killen som gjort det och kastat ut honom genom fönstret utan att öppna det innan.
Självklart skulle Andy aldrig göra något sådant. Knuffen på idrotten hade väl varit det närmaste han kommit att göra någon annan illa. Var det någonting han gjorde medvetet eller var han helt enkelt bara för mesig för att någon gång våga säga ifrån? Eller gjorde det honom stark..?
”Känns det lika förjävligt som du ser ut eller?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Som att han inte brydde sig nämnvärt över svaret. Vilket han väl inte gjorde heller. Inte särskilt.
När Andy fick det där förvånade uttrycket i ansiktet ångrade han sig genast. Varför hade han ens frågat för? Nu var det försent att ta tillbaks det.
”Bättre än igår”, sa han och drog i den där svarta luggen igen, som att han plötsligt ville dölja sina ögon – eller för att han bara ville slippa se Liam kanske.
Innan han hunnit mer än ett steg förbi Andy hörde han hans röst igen. ”Lycka till med provet..”
Utan att vända sig om fortsatte han ut från korridoren och vidare mot mattesalen.

”Säkert att jag inte ska följa med?” frågade Lisette när dom var på väg ifrån skolan och mot busshållplatsen.
”Ja, tack ändå men.. det spelar inte direkt någon roll, hon kommer bli helt förtvivlad i vilket fall. Jag ser ju förjävlig ut..” Rösten dog ut i slutet och han försökte svälja ner klumpen i halsen. Det hade ju inte känts fullt lika jobbigt för en stund sedan, varför skulle det komma tillbaks nu?
”Det gör du inte”, skyndade sig Lisette att säga men tystnade när Andy gav henne en blick. ”Jag menar; det hade kunnat se ännu värre ut. Du har alla tänderna kvar, du har inte två blåö..” Hans kompis drog in ett häftigt andetag och fingertopparna rörde sig snabbt under ögonen som för att försöka förhindra någonting från att ta sig fram. ”Förlåt, förlåt jag..”
”Li..” Andy stannade till med ett svagt leende och la armarna om henne. ”Det är okej.”
”Nej det är det inte, förlåt.. det är du som ska gråta och inte jag.” Hon tryckte sin kind mot hans bröst och för ett tag stod dom bara där. ”Jag tycker bara så synd om dig..” Orden lät halvkvävda och fick honom att krama om henne ännu hårdare. Lisettes smärta var mycket värre än hans egen.
”Det behöver du inte, det är lugnt, jag lovar.. var inte ledsen.” Han höll om henne en stund till innan han placerade händerna på hennes axlar för att kunna skjuta henne ifrån sig en bit. ”Det hade faktiskt kunnat vara värre.” Om Pontus inte hade slutat. Om slagen övergått till sparkar.
Hon greppade tag om hans hand och höll den hårt. ”Okej. Okej jag ska sluta, du behöver en stark kompis som säger att.. allt kommer ordna sig. Att Pontus någon gång kommer få betala för det där, din mamma kommer.. okej hon kommer freaka ut totalt men det kommer gå bra för..” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag är jättedålig på det här Andy!”
Och ändå var det hon som lyckades få honom att skratta vilket kändes väldigt länge sedan.
”Jag ringer dig senare”, sa han när han såg att bussen var på ingående och kramade henne en snabb sista gång. ”Och du är aldrig dålig, okej?”

Bilen som stod på gården vittnade om att han inte skulle få skjuta på det längre. Och det värsta var att det kändes som att det var hans fel, att han skulle göra sin mamma ledsen och upprörd för att han gjort något dåligt. Hon kanske inte ens skulle tro honom.. Lät det särskilt troligt att man blev nedslagen utan någon anledning? Mer än att personen i fråga hatade en? Han drog upp väskan högre på axeln innan han tog dom återstående stegen fram till dörren och öppnade den.
”Hallå”, ropade hans mamma på sitt vanliga glada sätt. ”Gick det bra i skolan?”
”Jadå.” Han hann bara ta av sig skorna innan Magda dök upp i hallen. Och i nästa sekund flämtade hon till. ”Herregud! Andy!”
Han försökte pressa fram ett leende. ”Det är inte så farligt som det ser ut.”
Frågorna strömmade ut och fördubblades vid hans låga svar. Oroliga mammahänder strök över hans kinder innan ännu mer förtvivlade ord lämnade darrande läppar. ’Han kunde ju ha..! Åh lilla gubben.’ ’Vet du verkligen inte vem han var..?´ ´Hur kunde någon.. vidriga, otäcka människor som borde sitta inlåsta..!´ Ilskan blandades med förtvivlan men det fanns ingen som helst tvekan över att han inte skulle prata sanning. Vilket nästan kändes ännu värre när han inte ens berättat hela. Men det skulle ju ändå inte ha gjort någon skillnad, mer än att han förmodligen skulle åkt på ännu mer spö om hans mamma ringt Pontus föräldrar.
”Varför sa du ingenting till mig inatt Andy..? Du måste ju ha..” Hon kramade honom hårt igen och en stund kändes det nästan som att hon behövde kramen mer än honom. Inatt när hans mamma stått alldeles bredvid sängen med handen på hans rygg och frågat om något var fel så hade det krävts nästan overkligt mycket viljestyrka för att inte bryta ihop, men nu när hans mamma istället hade nära till tårarna så var det som att något annat aktiverades i honom; viljan att hans nära inte skulle vara ledsna tog över och han satte automatiskt sig själv i andra hand istället.
”Jag ville undvika det här mitt i natten..”, sa han lågt.
”Men så kan du ju inte tänka!” Magda tog ett djupt andetag innan handen strök undan hans lugg igen. ”Vart känns det värst? Det ser inte ut som att den är bruten i alla fall..” Hon rörde fjäderlätt vid hans näsben och Pontus knytnäve fladdrade i samma stund förbi på hans näthinna.
”Nej det är den inte.” Han drog sig undan och lät luggen falla ner på plats igen. ”Det är mest ömt överallt bara. Jag.. vill vara ifred en stund bara.” Han började gå mot sitt rum men inte särskilt förvånande öppnade hans mamma munnen igen.
”Vännen..”
Han tvingade dom sammanpressade läpparna att slappna av, blinkade till några gånger och vände sig sedan om med ett svagt leende. ”Det är ingen fara mamma.” Och förlåt.
När dörren var stängd bakom honom lutade han sig tungt mot den och slöt ögonen. När ett par gröna istället blev synliga där bakom ögonlocken slog han hastigt upp dom igen. Han kunde inte.. Varför ville han.. Han borde inte..

Han visste att det säkert var en dum idèe. Att han borde ha gjort det innan mörkret fallit. Ändå så var det i bara det svaga skenet från dom glesa gatlamporna som han sprang över asfalten. Han ville tro att han kunde lämna en jobbig känsla för varje nedtramp. Då skulle snart alla vara borta. Efter några mil kanske..
Andetagen blev djupare och djupare utan att ha något att göra med ansträngning. När han sprang ned för den lilla sluttningen blev dom tunga andetagen mer ojämna men han tvingade sig att fortsätta. Enda tills han stod framför strandkanten som såg mer grå än brun ut i mörkret.
Tidigare hade han kunnat intala sig att det bara var ologiskt att tänka att det fanns något i det svarta, att det bara var i hans eget huvud. Nu hade han fått bevisat att det inte alltid var i hans huvud och det gjorde det så mycket värre. Samtidigt som det gjorde honom ännu mer envis att övervinna rädslan.

Fingrarna rörde sig över strängarna utan att det lät som han ville. Först hade det varit bilarna, fåglarna och ungarna utanför som stört honom. Sedan hade det varit dammsugaren från nedervåningen. Nu var det något i hans huvud som snurrade runt, runt och som han inte ens kunde greppa. Hur skulle man kunna reda ut sina tankar när man inte visste vad det vad man tänkte på?
Han gjorde ett nytt försök men när det återigen lät som en 7årings första gitarrlektion och inte som en kille som spelat gitarr sedan han var 14 och i vanliga fall kunde göra det i sömnen kastade han frustrerat ifrån sig den svarta akustiska gitarren på sängen.
Jävla skitinstrument.
Och kunde dom där ungarna seriöst hålla käften? Borde dom inte ligga och sova vid det här laget? Han klev irriterat fram till fönstret och planerade samtidigt hur han bäst skulle hämnas. Kasta vattenballonger kanske? För snällt. Vatten var inte så farligt. Ägg kanske. Definitivt ägg.
När han drog undan den svarta gardinen, som Cathy fortfarande suckade åt varje gång hon var upp för att hans rum var så dystert, var det dock någonting annat som fångade hans blick.
Han brukade se Andy springa rätt ofta men eftersom han inte sprang i riktning mot skogen där dom flesta andra löpare höll till undrade han alltid vart han egentligen tog vägen. Sprang han runt, runt bland villor och lägenheter eller? Han kisade något fundersamt efter den svarta huvtröjsryggen och släppte sedan ner gardinen igen.
Dörren slog igen med ett klick efter honom och stegen rörde sig snabbt ut ifrån gården och vidare ner längs gatan. Vad fan höll han på med egentligen?
Han hade inte ens hunnit fram till korsningen längst ner på gatan förrän grannungarna åkte förbi på sina fula sparkcyklar. Flickan vände upp ansiktet mot honom och i samma stund spände han blicken i henne.
”Säg ett jävla or..”
”Man får inte svära.” Pojken med det morotsfärgade håret drog en hand under den snoriga näsan och Liam kom av sig för en stund bara för att han blev så himla äcklad. Sedan var han tillbaks igen.
”Okej säg ett ord till och jag kommer knyta fast dina fötter med dom där fula skosnörena i gungställningen där borta och vakta så att ingen kan plocka ner dig.”
Flickan såg för första gången någonsin lite osäker ut och drog tag i killens arm. ”Kom Arvid, vi åker.”
Han såg sig om över axeln på dom och när han var säker på att dom inte skulle komma tillbaks och kaxa fortsatte han längs gatan. Höger eller vänster?  Det faktumet att han var vänsterhänt fick avgöra det hela.
Vetskapen om vad han faktiskt gjorde började komma ikapp honom och när han nästan bestämt sig för att vända om hörde han lätta steg mot asfalten längre bort. Det lät misstänkt likt någon som sprang. Trots den plötsliga motsträvheten fick ljudet honom att fortsätta nu när han åtminstone visste att han var på väg åt rätt håll. Vilket egentligen borde få honom att ännu mer vilja gå hem. Uppenbarligen så var det i bostadsområdet han sprang. Mysteriet löst liksom.

Vid nästa korsning stannade han till och såg sig förvirrat omkring. Man kunde se längs hela gatorna, som att dom fortsatte i någon slags oändlighet, men han kunde inte se en levande människa åt något utav hållen. Hur snabbt kunde killen springa? Om inte..? Han såg ner mot sluttningen bland träden där han visste att det fanns en sjö. Var det runt den han sprang? Nyfikenheten tog än en gång överhanden och han började ta sig ned ditåt samtidigt som han fiskade upp en cigg ur jeansfickan.

Andy knöt hårt nävarna och såg på det stilla vattnet som så många gånger tidigare. Pontus fanns inte här. Ingenting annat fanns. Det var skuggor, träd, mörk himmel, kväll. Ingenting annat. Han hade till och med lyckats låta bli att snabbt snurra runt för att se vad som kunde gömma sig bakom honom. Och helt utan förvarning rasslade det till i träden som hundratals kedjor och blicken for iväg över axeln i samma hastighet som en blixt.
”Det är bara vinden fattar du väl.”
Han såg cigarettglöden innan han kopplade vems röst det var. Och när han väl förstod dunkade hjärtat till hårdare än vad det hade gjort när han först kom ner till vattnet.
När ögonen fokuserat ytterligare på den lilla elden kunde han långsamt börja urskilja den långa gestalten i mörkret. Hur länge hade han..
”Hur länge har du stått där?” Orden hade inte bara uttalats som en tanke utan rakt ut till Liam.
”Kom för en stund sedan”, sa Liam så nonchalant att Andy återigen knöt nävarna. Vilket var patetiskt. Vad skulle han göra med dom? Slå dom mot Liams bröstkorg som en barnslig unge?
”Frågan är väl vad du gör här, jag har hört att man inte ska gå ner till vattnet när det är mörkt.” Rösten kom närmare och när Andy såg upp igen kunde han se att Liam inte var så många meter bort längre. Röken gav kontrast till allt det svarta på ett nästan vackert sätt.
”För att man kan bli neddragen i det av en flicka med svarta ögon ell..” Det där hade han inte tänkt säga. Han hade inte ens hunnit tänka det innan det lämnat läpparna. Var han helt dum i huvudet eller? Det var.. nio år sedan! Han kunde inte se Liams ansiktsuttryck men tystnaden var nog jobbig.
”Tror du fortfarande på den skiten eller? Jag hittade ju på det..”

Hur kom han ens ihåg de.. Uppenbarligen kom han också ihåg det. Självklart mindes han natten dom hade tältat och Andy hade blivit ledsen och dom hade lova.. Han hade aldrig tänkt på det förrän nu när Andy påminde honom om det, vad fanns det ens för anledning att tänka tillbaks på det? Liam hade haft en kompis som hette Jakob på mellanstadiet men efter att dom började på olika högstadium hade han aldrig ens mer tänkt på honom, ännu mindre på vad dom hade gjort. Och Andy störde han sig ju till och med på.
”Det vet jag väl”, kom det mumlande ur mörkret. Men han fick inget svar på vad han egentligen hade gjort där. Det hade definitivt inte sett ut som att han var på väg att springa runt sjön. Tvärtom så hade han stått med uppdragna axlar och nästan verkat hypnotiserad av den där sjön som man knappt såg i mörkret mer än att det då och då blänkte till i den när månen kikade fram bakom molnen. Och sättet han hade ryckt till och vänt sig om på när vinden slet tag i träden. Fånigt. Vad trodde han att det var? Spöken?
 Fast vad Andy än hade för anledning att stå där nere så var kanske inte Liams så mycket bättre. Han hade fått för sig att det var jätteviktigt att veta vart Andy tog vägen när han försvann iväg på sina springrundor och hade till sist hamnat vid sjön där han tyst iakttog honom? När hade han slutat undvika Andy till varje pris utanför skolan?
”Du..” Tystnaden bröts än en gång av den låga rösten och Liam såg vaksamt mot honom, fick plötsligt känslan av att det skulle komma något som han inte alls ville höra. ”I skolan idag.. jag såg att du, alltså att du och Pontus..” Den svarthårige verkade ha svårt att hitta orden och Liam tyckte sig kunna se hur han vred på händerna. ”.. var det på grund av mig..?”
Han stelnade till vid det sista när han förstod vad han faktiskt frågade. Hade Andy ens sett det? Vart fan hade han stått gömd? Han blåste snabbt ut röken.
”Nej verkligen inte, det var Jake som hjälpte dig igår av någon jävla anledning och jag blev indragen i det, men tro inte att det betyder någonting.. Pontus kanske överdrev men få inte för dig att jag skulle ge mig på mina egna kompisar för din skull, hör du inte hur det låter?”
Han backade bak ett steg och höjde ciggen mot läpparna för att ta ett djupt bloss, handen darrade dock till och han kastade den istället ifrån sig. Han hade inte varit beredd på det där. Han var inte beredd på hur det skulle bli med hans kompisar om Pontus fick för sig att säga något, han visste inte hur det skulle vara imorgon. Om Andy nu började snacka.. om han ens trodde att Liam hade ändrat sig det minsta lilla angående dom.. om han fick för sig att ’Det var ett jävla misstag’ inte hade betytt någonting utan att han i själva verket sprang runt och försvarade emobögen..
För så var det ju inte. Någonting med Andys sönderslagna ansikte hade bara fått honom att reagera. Det ändrade ingenting annat.
Isblåa stora ögon som såg på honom bakom luggen.
Han tyckte inte om dom.
Smala händer som plötsligt kändes väldigt starka när dom tog tag om hans ansikte.
Varför hade han ens låtit dom ta i honom?
Smala läppar som var lite för röda.
Han hade alltid föredragit fylliga läppar.

Än en gång var han tacksam över mörkret trots sin rädsla. Då kunde Liam åtminstone inte se dom hettande kinderna som med största säkerhet skulle synas genom svullnader och blåmärken. Vad hade han trott egentligen?
Fast vad kunde han annars ha menat? ’När hade du tänkt sluta? När han var död eller?!´ Pontus kunde inte ha hunnit med något mer den natten, och ännu mindre något som Liam skulle ha fått reda på.
Det mer troliga när han tänkte efter var att Liam bara vägrade erkänna det. Han kanske hade ångrat sig. Hur konstigt det än lät att han från början skulle ha valt att konfrontera Pontus med det han gjort mot Andy. Han brydde sig ju inte. Och ändå..
”Glöm att jag sa något”, suckade han men var osäker på om Liam ens var kvar. Han såg honom inte längre. Men det kunde lika väl bero på att han bara tagit några steg bakåt där han skulle ha slukats upp av mörkret.
”Håll dig bara undan från honom.” Orden lät dova och nu behövde han inte ens se för att veta att Liam var på väg därifrån. Han kunde se dom snabba stegen framför sig, hur handen hastigt for genom håret och säkert hur en ny cigg halades upp ur fickan.

I hate (almost) everything about you - del 24

Först efter att han hört Magda stänga och låsa ytterdörren kravlade han sig upp från sängen. Han måste ha somnat till sist ändå för han mindes att han hade drömt och att det inte hade handlat om vare sig Pontus eller vampyrklubbar. Hela ansiktet kändes stelt, som när man hade råkat bränna sig i solen och det liksom stramade i huden. Den känslan fast gånger 100 typ. Fast så var han väl också extra känslig när det kom till vissa saker.
Väl inne i badrummet förvärrades det hela ytterligare. Strunt samma i att det stramade, det var hur det såg ut som var det jävliga. Det som igår hade varit rött hade nu övergått till någon obestämdbar färg mellan blått och grönt. Skuggan under ögat skiftade mot lila och läppen hade fått en början till en ful sårskorpa.
Som en misslyckad palett.
Han kunde inte gå iväg så här. Tanken på hur alla skulle kolla på honom, vad folk skulle fråga, vad folk inte skulle fråga gjorde honom illamående.
Han vred på kranen och kupade händerna nedanför vattnet men precis då han höjde dom mot ansiktet föll blicken på den svarta texten på handledens tunna hud.
Never give in Never back down
Pontus borde inte få den segern. Han borde inte få gå runt och känna sig nöjd i korridoren över att Andy saknades. Han tänkte inte ge honom anledning att tro att han låg hemma och grät i sängen.
Självklart skulle han även bli nöjd över att få se den vandrande paletten som han åstadkommit, men det kändes isåfall som det bättre alternativet. Han skulle åtminstone inte framstå som lika svag.

Han hade försökt täcka det värsta med smink, men när man inte hade en egen foundation för att ens eget ansikte egentligen var slätt nog ändå och lånade sin mammas i helt fel nyans så blev resultatet nästan ännu värre. Därför var det en osminkad Andy som drog upp den tunga porten till skolan. Inte ens kajalen var på plats.
Fötterna rörde sig snabbt över det gråa golvet medans blicken registrerade alla skor han mötte. Några meter kvar till skåpet bara.
Svarta. Röda. Converse. Ballerinor. Svarta, svarta, svarta. Slitna sneakers. Smutsvita converse. Svartvitprickiga klack..
”Andy!” Blicken lämnade dom vita prickarna och såg rakt upp på en strålande Lisette. I ungefär en halv sekund innan det strålande fick ge vika för ett betydligt mer förfärat uttryck. ”Andy vad har hänt?!” flämtade hon.
”Jävlar..” Nicholas hade tydligen också stått vid skåpen för han slöt upp bredvid Lisette med ett väldigt matchande ansiktsuttryck.
”Hej på er också.” Han försökte ignorera smärtan när han log mot sina vänner.
”Vad har hänt?” frågade Nicholas och av hans ögonrörelser att döma hade han svårt att ta in allting på samma gång.
”Jag ramlade i tunnelbanetrappen igår när jag kom hem från stan.. jätteklantigt jag ve..”
”Lägg av”, avbröt Lisette med allt mer gäll röst. ”Du har inte alls ramlat, vad har hänt?”
Dom elever som precis gick förbi vände nyfiket blickarna mot deras håll, för att sedan få något mer förvånat i blicken när dom hann skymta ansiktet bakom den svarta luggen. Han hade god lust att skrika åt dom att sluta glo men självklart gjorde han inte det.
”Men..” Han vände än en gång blicken mot golvet. Svarta converse. Röda sneakers. Svartvitprickiga klackar. ”Skrik inte eller något, folk glor redan. Jag och Simon var ut igår och.. Pontus blev förbannad på mig.”
”Va?! Åh gud..” Lisette höjde ena handen och strök varsamt undan hans lugg. ”Ditt ansikte. Du är ju alldeles..”
”Jag vet, du behöver inte berätta det för mig”, sa han med ett hårdare tonfall än han menat och drog snabbt till luggen igen.
”Vadå flög han bara på dig? Var det ingen som gjorde något?” Det var länge sedan Andy sett Nicholas så upprörd, närmare bestämt så hade han nog aldrig sett honom sådan.
Fastän han helst av allt bara ville få slippa prata om det så berättade han vad som hade hänt, från att han inte kunnat låta bli att fnissa inne på klubben tills att Pontus dykt upp i mörkret utanför och använt honom till slagpåse. Han hade till och med avslöjat det chockerande att det faktiskt var Jake som hittat honom och hjälpt honom hem. Det emellan; att han fått följa med hem till honom, den hastiga pussen som han fortfarande inte riktigt hade greppat, och att Liam dykt upp mitt i allt utelämnade han. Om någon skulle råka höra, någon som gick lite för nära, någon som var lite för nyfiken, och det skulle komma fram till Liam.. Han visste att han skulle få ut för det isåfall och han vågade inte riskera det.
”Du måste berätta för någon Andy, alltså du måste polisanmäla”, sa Nicholas och Lisette nickade snabbt, hon såg mer gråtfärdig ut än vad Andy gjort när han stod framför spegeln med en alldeles för mörk foundation i hela ansiktet.
”Nej det måste jag inte. Vi var ensamma, jag har inga bevis.. dom.. det skulle bara bli tusen gånger värre.”
Bara tanken på vad Pontus skulle göra med honom om han fick reda på att han anmält honom.. om polisen skulle kontakta honom.. Det var bäst att bara låta det vara. Fick han någon gång övertaget, vilket aldrig skulle inträffa, och chansen skulle han ge tillbaks själv.
”Kan vi inte bara gå till lektionen? Snälla”, bad han och såg sig omkring i korridoren som fylldes på allt mer. Han väntade hellre utanför ett tomt klassrum än stod där.

Det hade blivit för mycket sand i timglaset. Det fick helt enkelt inte plats längre när han fick syn på Pontus med sitt vanliga flin i cafeterian.
”Ska vi..” Liam hörde inte fortsättningen på vad Jake sa för han var redan på väg åt motsatt riktning med snabba steg.
Det var ingenting han hade planerat utan bara rent impulsivt. Och det kändes redan fruktansvärt bra. Några steg kvar bara.
”Tja Liam!” Pontus höjde något på huvudet i en hälsning.
Det var också det enda han hann göra och säga innan Liam grep tag om hans axel med högra handen och gav honom ett knytnävsslag med den vänstra.
Pontus snubblade flämtande bakåt samtidigt som Liam bet ihop av smärtan i handen.
”Vad i helvete gör du?!” Det var väntat att en knytnäve skulle komma tillbaks mot honom och i sista sekund lyckades han undvika att bli träffad.  Innan Pontus hunnit flyga på honom igen grep någon tag i honom bakifrån. Dessvärre var personen inte tillräckligt stark och ett nytt slag riktades mot Liam som den här gången träffade högra kinden. Det hade dock inte blivit någon fullträff.
”Din jävla idiot!” utbrast han men kom inte närmare Pontus förrän någon gripit tag om hans egna armar.
”Liam!” Jake försökte dra honom bakåt samtidigt som en kraftig kille slitit tag i Pontus. ”Lugna dig, Liam för i helvete.”
”Vad är ditt jävla problem?!” Blicken var alldeles vild och blodådran i pannan gjorde det ännu tydligare hur förbannad Pontus var. Om någon hade tvivlat alltså.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”

”Vänta..” Nicholas tog tag i Andys arm precis då dom var på väg att svänga upp till trappen.
Han gav honom en förvånad blick men såg sedan vad Nicholas hejdats av. Längre bort i cafeterian var det full action. Det var höga röster, mycket mer folk än det vanligtvis var den här tiden och han kunde se hur Jake höll någon i armarna som försökte slita sig fram, och på andra sidan.. Pontus. Liam.
”Vad är ditt?! Du kan för i helvete inte slå ihjäl honom!”
”Är det dig han pratar om?” Nicholas såg snabbt på Andy, bort till Liam och Pontus och tillbaks igen.
”Jag..” Var det? Nej det kunde det inte vara. Fast.. hur många fler hade Pontus hunnit misshandla? Handlade det om något annat? Men varför skulle Liam..
Plötsligt höjdes en röst högre än alla andra och Beng Lundkvist blev synlig. ”Sluta upp med det där!”
Dom två killarna särades av hans armar innan han grep tag om vardera överarm på dom. Plötsligt verkade det fullt möjligt att det faktiskt kunde ryka ur någons öron ifall han blev tillräckligt arg.
”Bäst att flytta sig ur vägen”, skyndade sig Nicholas att säga när deras lärare kom gående åt deras håll med bestämda steg och två killar som vridande försökte ta sig ur greppen.
”Det är för fan inte jag som gjort något!” gastade Pontus. ”Han slog mig!”
”Det ska ju komma från rätt jävla käft! Vad fick dig att sluta? Trodde du han var död eller?!”
Andy tryckte sig mot väggen bredvid Nicholas när kaoset passerade dom och dom kunde höra Pontus och Liams röster eka långt bort i korridoren mot rektorsexpeditionen tills att dom slutligen dog ut.
”Det var dig han pratade om.” Nicholas vände sig om mot Andy med en ännu mer chockad blick än tidigare. ”Vad är allt det här om..?”
”Ingen aning”, svarade han lågt och rörde vid sin ömmande kind. ”Vi borde.. gå härifrån innan Pontus lyckas slita sig loss.”

20 minuter senare lämnade både Liam och Pontus rektorsexpeditionen. Dom hade inte ens fått sitta i samma rum. Dom kunde väl inte riskera att ett nytt slagsmål skulle bryta ut och kanske fläcka ner deras blänkande golv med blod. För av någon anledning så prioriterades rekorsexpeditionen högre än både cafeterian, centralkapprummet och omklädningsrummen när det gällde inredning.
Han visste inte om det var positivt eller negativt att Lundkvist följt med honom in till rektorn medans Pontus fått prata själv med den biträdande rektorn. Kanske hade han inte velat att Liam skulle få en alltför stor utskällning, icke troligt, eller så hade han varit orolig för att han skulle få ytterligare något utbrott och ge sig på rektorn istället. I vilket fall hade han vägrat säga vad det hela handlat om. Han hade fått ut det mesta av sin ilska på Pontus med det där slaget och hur förbannad han än var på honom så tänkte han inte tjalla på något som han inte ens varit med och sett när det hänt. Det skulle bara slå tillbaks mot honom själv isåfall; så mycket visste han.
Han undrade vad Pontus hade sagt, om han hade hittat på någon historia som gjorde Liam till the bad guy eller om han också suttit med trummande fingrar och uppkäftig blick utan att säga ett ord.
Inte för att han tänkte fråga. För honom spelade det ingen roll. Det var inte han som misshandlat någon. Och det handlade verkligen inte bara om att det var Andy, han hade reagerat likadant om det varit någon annan. Fast att han hade gett sig på honom.. Det skulle som sagt ha varit Liam isåfall. Det som aldrig skulle hända.
Att Pontus kommit ut med två papperstussar intryckta i varsin näsborre hade dock fått honom att le för första gången den morgonen.
”Vad fan var det där om?” frågade Johan så fort dom dök upp i korridoren och reste sig upp ifrån en av dom två bänkarna som stod mitt emot varandra.
Liam gav Jake en snabb blick som ryckte svagt på axlarna. Han hade tydligen inte berättat något. Dom bruna ögonen såg dock något förvirrade ut. 
Förutom Johan och Jake så satt även Chrille och Robin där.
”Fråga den där”, sa Pontus dovt med en nick åt Liam. ”Liam försvarar Andy.”
”Va?”
Med ens var blickarna riktade mot honom och han svalde hårt. Orden ’Liam’, ’försvarar’ och ’Andy’ i samma mening var inte bra någonstans.
”Det gör jag för fan inte.”
Okej det hade på sätt och vis varit sant, men det var ingenting han tänkte erkänna eller som dom andra ens skulle tro. Det var sällan några som satte sig upp emot Pontus, och om dom fick välja att ta parti på hans eller Pontus sida.. När det dessutom handlade om Andy som dom trackat sedan första året och som Liam snackat så mycket skit om.. Ifall dom skulle lämna honom, om det var Liam som skulle bli ensam kvar och som skulle få dom där blickarna? Vad skulle han göra då? Joina Andys lilla grupp för att dom båda var lika hatade? Det var skrattretande. Samtidigt var han livrädd för att det förstnämnda skulle inträffa.
”Jag tycker bara det är stört att försöka slå ihjäl någon, särskilt någon som är så jävla klen att det skulle räcka att blåsa på honom för att få honom att ramla.”
”Alltså seriöst, kan någon förklara?” Chrille höjde på ögonbrynen och såg först på Liam och sedan på Pontus innan blicken slutligen riktades mot Jake ”Vet du eller?”
Liam var bara lättad att blickarna inte var lika dömande mot honom längre.
”Pontus gjorde en jävligt dum grej bara, det är inte ens värt att ta upp..” sa Jake och Liam visste inte om det bara var vad han trodde sig se eller om Jakes blick faktiskt mörknade när han såg mot Pontus. ’en jävligt dum grej bara’ var en rejäl underdrift och Jake visste också det. ”Jag tänker dra till den där engelskan nu i alla fall, och ni två borde gå åt olika håll”, fortsatte han med en blick på Liam och Pontus innan han reste sig upp.
Innan Liam hunnit bestämma sig för vad han skulle säga eller göra så stötte Pontus hårt i hans axel med sin egen. ”Man börjar ju undra om du också är bög. Idiot.”
Chrille och Robin hade också rest sig upp och än en gång var deras blickar riktade mot Liam.
”Men vad glor ni på? Seriöst gör något än att bara stå där!” Lika irriterad som Pontus gick han därifrån och försökte samtidigt hålla kvar händerna i jeansfickorna för att undvika att slå sönder ett skåp.  

I hate (almost) everything about you - del 23

Han hade inte velat åka vare sig tunnelbana eller buss. Även om han ogillade mörkret så dolde det åtminstone hans ansikte bättre. Han ville inte sitta i en tunnelbanevagn och känna andras blickar på sig. Sådana som undrade vad han hade gjort, sådana som drog egna slutsatser som att han nog varit minst lika skyldig själv till hur han såg ut, sådana som tyckte synd om honom.
Och vad skulle hans mamma säga? Hon skulle bli förtvivlad. Han visste inte ens vad han skulle säga. Skulle han säga att det bara varit någon idiot som dykt upp och helt oprovocerat slagit honom? Vilket i och för sig var sant, men att han inte hade någon aning om vem personen i fråga var? Han skulle aldrig kunna med att dra upp allting som hänt sedan ettan. Eller högstadiet egentligen. Det skulle bli alldeles för mycket frågor, och alldeles för mycket oro för hans mamma. Och Liam skulle dras in i det.
Liam hade inte frågat vad som hänt och han visste inte om Jake redan berättat. Skulle han isåfall nämna någonting för Pontus? Hur ömklig Andy sett ut? Bara i ett annat, påhittat, sammanhang? ’Jag såg honom på stan, fy fan så han såg ut, som att han skulle börja gråta vilken sekund som helst.’
Nej. Han trodde faktiskt inte det. Han skulle säkert dra på munnen till det där typiska Liam-flinet när Pontus stolt berättade hur han slagit ner Andy och att emobögen inte ens hade försvarat sig, kanske till och med fråga efter mer detaljer. Men han skulle nog inte säga någonting om ikväll – omgjord historia eller ej.

Liam sneglade på Andy varje gång dom gick förbi en gatlampa. Först hade det varit omedvetet men nu gjorde han det avsiktligt. Varje gång skenet föll över honom fångade hans blick upp något. Den svarta luggen som precis som vanligt hängde ner i ögonen. Den rödblåa kinden. Dom knutna händerna som öppnades och stängdes, öppnades och stängde. Smala fingrar som försiktigt kände på kindbenet innan dom lika snabbt sänktes igen. En blick som kastades mot honom själv.
Liam vred blixtsnabbt bort blicken och körde ner händerna i huvtröjans ficka. Höll blicken envist framåt innan han istället vände den mot Jake för att fråga något bara för sakens skull. Bara för att bryta tystnaden. Få Andys uppmärksamhet att riktas mot något annat.
När dom svängde in på rätt gata bet han tag i piercingen innan han slutligen öppnade munnen.
”Måste du ha något slags stöd ifall Magda ramlar ihop eller?”
”Va?” frågade Andy tyst men harklade sig sedan som om det inte varit meningen att frågan skulle kommit ut så svagt.
”Ja men du lär ju knappast ha kommit hem så här någon gång tidigare, har du ens varit ute så här sent någonsin?”
Andys blick såg plötsligt ännu mer isblå ut än vanligt. Som att den skickade ut små vassa iskristaller. ”Jag klarar mig bra själv”, sa han med betydligt mer skärpa än det tysta ’va?’:et.
”Okej”, bröt Jake in som någon slags fredsmäklare. ”Hoppas du kan.. sova ändå.”
Liam gav honom en blick från sidan och suckade lågt. Skulle han inte ge honom en godnatt-kram också då?
Andy nickade. ”Tack. Jag menar för..”
”Absolut.” skyndade sig Jake att säga innan Andy avslutat meningen. ”Självklart.”

Liam ville inte ens tänka på vad som skulle utspela sig innanför Andys dörr om ett tag. Cathy hade blivit helt utom sig när Liam kommit hem med blod rinnande från mungipan för första gången, hur skulle inte då Magda reagera när Andy kom hem sådär i ansiktet, när hon dessutom var van med att han skötte sig. Underbarnet.
”Kan jag sova hos dig eller?” frågade Jake och fick Liam att dra blicken ifrån gården där Andy nyss gått in.
”Jaa såklart.”
Liams fingrar kämpade för att få fram nyckeln som hamnat lite för långt ner i jeansfickan samtidigt som han försökte ignorera den olustiga känslan i magen.
”Fan så han såg ut alltså..”
Liam bet ihop något men vände sig sedan hastigt om mot Jake.
”Varför gjorde du det? Kysste honom?” frågade han hetsigt och spottade nästan fram det sista.
Han fick en något förvirrad brun blick riktad mot sig som sedan blev klarare. ”Men jag vet inte, det var dumt gjort. Han såg så ynklig ut bara..” Jake ryckte på axlarna och såg ovanligt obekväm ut. Det var inget som hindrade Liam från att fortsätta lika hetsigt.
”Vad fan man kysser väl inte någon bara för det?  För att personen såg ynklig ut?”
”Ta det lugnt! Det var inte meningen men vad fan är problemet för dig?! Är du svartsjuk eller?”
Det blev knäpptyst i ungefär två sekunder.


Som kändes som två ljusår.
”I helvete skulle jag vara det för.” Käkarna var hårt sammanbitna när han såg på Jake.
”Inte vet jag, du kanske tycker om honom.” Tonfallet var kaxigt utmanande och den kommande stunden stod dom bara och såg ilsket på varandra.
”Du är fan dum i huvudet.”
Det var Liam som till sist bröt både tystnaden och ögonkontakten när han vände sig om och lika hetsigt låste upp dörren.
Han sparkade av sig skorna och började gå uppför trappen samtidigt som han hörde ytterligare steg nere i hallen.

Det hade inte dröjt alltför lång stund innan Liam ångrat sig något. Jake var fortfarande dum i huvudet som ens sa något sådant, men han hade väl kanske inte behövt säga det till honom.  Lagomt tills att han dragit fram madrassen från under sängen dök nämnda person upp.
”Sorry, det var onödigt sagt”, suckade han och lutade sig mot dörrkarmen.
”Ja det var det.” Han hörde själv hur trotsigt det lät så han försökte fortsätta lite mognare. ”Men okej jag kanske inte borde ha blivit så upprörd över att du kysste honom men Andy..?”
Jake hade ju sagt att han tyckte Andy var assnygg och att han lätt skulle tagit honom om han haft chansen, men det hade ju mest varit på skämt. Trodde Liam åtminstone.  
”Jag vet. Stackarn var redan traumatiserad och så.. men det var inget jag planerat. Han bara såg alldeles ängslig ut och någonstans i mitt konstiga huvud tyckte jag tydligen det var en bra idèe att kyssa honom då. Eller kyss är verkligen överdrivet, jag typ.. ska jag visa på dig eller?” flinade han upp mot Liam.
”Lägg av.” Vadå överdrivet? Var det en kort kyss? Bara en puss?
”Seriöst, jag snuddade hans läppar, inget mer. Det är inte så att jag allierat mig med fiender och du behöver känna dig hotad eller vad det nu handlar om”, han mumlade fram det sista och petade till madrassen med foten. ”Vart har du täcket?”

Andy hade stått kvar på trappen en stund efter att han försäkrat sig om att Liam och Jake inte stod kvar längre. Så försiktigt han kunnat hade han vridit om nyckeln, tyst svurit åt den trögöppnade dörren och sedan tassat iväg mot sitt rum; med en grimas för varje gång ett steg fått golvet att knarra.
Han hade nästan trott att han klarat det då han lagt sig under täcket, fortfarande fullt påklädd.
”Andy?”
Han knep ihop ögonen när han hörde sin mammas röst i hallen och vände sig snabbt in mot väggen.
”Jaa jag är hemma! Sov du!” Han försökte hålla rösten stadig och hoppades att hon inte skulle vara alltför uppmärksam på tonlägen mitt i natten. Fast hon hade förmodligen inte sovit särskilt hårt, om hon sovit alls, han hade ju sagt att det inte skulle bli särskilt sent eftersom det ändå var en vanlig onsdag. Och han hade stängt av mobilen. Självklart hade hon blivit orolig.
Och självklart öppnades dörren.
”Jag försökte få tag på dig flera gånger, har ni varit ute enda tills nu?”
Han svalde hårt. ”Typ.”
”Andy..” Lampan tändes i taket. ”Är det något fel..?”
Varför frågade hon sådant där? Klumpen i halsen växte sig till storleken av en tennisboll och dom hårt sammanpressade läpparna hotade hela tiden med att börja darra.
”Nej, släck. Jag vill bara sova.” Han kunde inte hålla tillbaks en häftig inandning.
”Men gubben.. det hör jag ju att det är något.” Han hörde ljudet av barfota fötter mot golvet och han drog samtidigt upp täcket ytterligare. ”Nej men det är säkert, det är inget. Snälla gå bara, jag vill sova.”
Handen på hans rygg genom täcket brände lika mycket som det brände bakom ögonlocken och den svidande underläppen började okontrollerat darra. Gå, gå, gå. Han skulle inte klara det länge till.
”Godnatt”, pressade han fram.
”Jaha.. jaa godnatt då gubben.” Handen strök över ryggen igen innan den äntligen försvann tillsammans med hennes fotsteg.
Han tvingade sig att hålla ut tills han hörde knarret i fjärde trappsteget och lät sedan tårarna rinna till ljudet av kvävda snyftningar.

”Berättade han vad som hade hänt?” frågade Liam när han själv låg under täcket i sängen och Jake lagt sig till rätta på madrassen nedanför.
”Jaa..” Jake hävde sig upp på ena armbågen så han kunde se upp på Liam. ”Det var Pontus.”
Andys ansikte fladdrade förbi på hans näthinna igen. När han först kom in i Jakes sovrum och Andy satt på sängen med en mörkt blå skugga under ett av dom isblåa ögonen, hur han grimaserade efter att ha öppnat munnen, det röda och blåa i det annars så bleka ansiktet.
Ilskan fylldes upp som sanden i ett timglas. Pontus. Käken spändes igen.
Han hade tyckt det var för mycket i idrottshallen, att det inte ens varit kul. Att Pontus gått för långt, att det inte spelade någon roll hur det hela hade börjat. Och då hade det handlat om en knuff eller två. Emopojken som plötsligt satt på golvet med allas ögon mot sig.
Hur många knuffar måste det inte ha tagit för att ha fått hans ansikte att se ut sådär? Hur många slag hade krävts?
Hade han ännu en gång blivit sittande eller hade Pontus inte nöjt sig med det den här gången?
Skulle någon ha gjort det skulle det ha varit Liam. Pontus hade inte ens vetat Andys namn dom där första dagarna i skolan. Det var Liam som fick stå ut med töntiga middagar och evighetslånga bilfärder. Pontus hade bara hängt på det hela; blickarna, kommentarerna, skratten. Men var det någon som verkligen skulle ta det en nivå längre så var det inte Pontus. Det var Liam.
Och han skulle aldrig, aldrig ha gjort något sådant.
Han hade ju för i helvete insett att det var för mycket att trycka in honom i skåpet. Trycka in honom i skåpet. Och Pontus hade slagit honom blodig. Blodig.   
”Vad i helvete..”
”Lite så jag också kände. Han var dessutom ensam, han hade absolut ingen att imponera på, dom var utomhus.” Jake knyckte till med huvudet för att få några rufsiga hårslingor ur ögonen. ”Han är fan farlig på riktigt.”
Liams käkar börjar kännas som för strama gummiband. Han hade aldrig trott att han skulle känna sådan ilska mot någon annan på grund av Andy, men just där och då spelade det ingen roll vad han egentligen tyckte om Andy, hur jobbigt det fortfarande kändes med det som hänt på festen, hur gärna han ville slippa se honom, fundera över honom, bara radera allt som hade med honom att göra sedan den där första dagen han sagt hej till sin granne. Ilskan mot Pontus överskuggade allt det där.

Varför hade han egentligen inte beklagat sig över missödet som hänt i alkoholdimman för Jake än? Han beklagade sig alltid över allt annat han tvingades utstå med Andy. Med tanke på ångesten han känt hade det kanske varit skönt att snacka med sin polare hur mardrömslikt allt kändes. Men skulle han säga något nu, så pass långt efter, så skulle det verka konstigt. Jake skulle undra varför han nämnde det först nu och inte samma morgon som han kom ut från badrummet, vit i ansiktet och spyfärdig över vad han insett att han gjort. Jake skulle ju ha fattat, att han gjort det för att han var full och inte hade någon som helst koll vad han höll på med, han kanske skulle ha skrattat men han hade absolut fattat paniken. Han hade inte fått för sig något annat konstigt. Ändå hade han av någon anledning hållit det så långt inom sig som det bara gick och burit plågan ensam.
Varför störde det honom nästan ännu mer att Jake hade råkat ge Andy någon slags puss? Mer än det gjorde att han själv gjort betydligt mer med Andys läppar..?
Det var inte ens sant. Kunde han inte ens få ha sina egna tankar ifred nu? 
”Ska vi sova?” frågade Jake lågt och drog tillbaks Liam till nuet.
Han såg ner mot sin kompis och nickade. ”Visst.”

I hate (almost) everything about you - del 22

Det gjorde så ont. Käken. Näsan. Det dunkade i huvudet. Läppen.. Han höjde långsamt handen men hejdade sig innan han hunnit röra vid ansiktet. Kanske skulle smärtan försvinna om han bara väntade lite. Om han bara lät det vara en liten stund till. Han slöt återigen ögonen samtidigt som han kände dom salta dropparna rinna ner över läpparna.
”Hallå?.. Andy?.. Andy?!”
Han slog skrämt upp ögonen och det tog någon sekund innan han såg vems ansikte det var i mörkret.
”Gud Andy vad har hänt?!”
Ett plågat stön kom ut mellan hans läppar innan några ord ville formas. ”Jag..”
”Herregud, shiet. Jag ska hjälpa dig, kom.” Jake greppade tag om hans hand och i nästa stund fann han sig själv stående på skakiga ben. Han höjde handen till ansiktet, rörde vid läpparna och såg sedan på fingrarna. Blod.
”Vad har hänt?” frågade Jake chockat igen. Det såg ut som att hans hår var fuktigt..
Andy flackade till med blicken innan han kunde fästa den i dom oroliga ögonen som såg på honom.
”Pontus”, sa han tyst och strök hastigt bort tårarna från kinderna. Aj.
Det blev alldeles tyst och han trodde för en stund att Jake skulle bli förbannad och fråga varför han anklagade en av hans kompisar att ha gjort det där. När han långsamt såg upp förstod han så inte var fallet. Chockad – ja. Men inte arg. Han såg ut att svälja hårt men nickade sedan.
”Kom, jag följer med dig..” Han drog upp en bag högre på axeln innan han än en gång greppade Andys arm. Den här gången för att lägga den runt sin egen nacke. Andy drog sig dock snabbt loss och tog ett darrigt andetag.
”Jag hade inte gjort något, jag hade inte gjort ett skit. Han bara..”
”Jag tror dig! Jag lovar.. Fan..” Han bet sig i läppen och hukade sig något fastän han inte var jättemycket längre än Andy. ”Hur känns det med näsan.. är den bruten tror du? Det ser inte bra ut alltså..”
Det fick honom att ge ifrån sig ännu ett plågat läte. Han kunde väl inte ha brutit näsan?!
”Okej, okej, det var helt fel sak att säga. Förlåt.. eh.. vi måste få hem dig i alla fall.”

Dom hade gått under tystnad och Andy hade egentligen inte haft någon koll alls på vart dom gick. Han hade bara följt efter ljudet av den andres skor och låtit luggen skymma synen. Läppen som tidigare hade känts som ett öppet sår hade gått över till att kännas som att den durrade och nu var den nästan bortdomnad. Likaså den värsta smärtan vid kindbenet. Han hade ingenting alls emot att han börjat bli som bedövad. Det var det bästa som kunde hända.
När han till sist såg upp märkte han att dom bara var en gata ifrån hans egen. Hur visste Jake vart han bodde? Det tog bara någon sekund innan han förstod att det såklart var för att han hade varit hemma hos Liam massvis med gånger. Han tvärstannade och drog snabbt luggen ur ögonen. ”Jag tänker inte gå hem. Det går inte.”
”Va..? Det är klart du måste gå hem, vi är ju alldeles snart framme.”
Han skakade på huvudet och började känna paniken komma. ”Nej jag kan inte.. jag kan inte komma hem såhär.” Han gjorde en gest mot sitt ansikte som han förvisso inte hade sett hur det såg ut men mycket väl kunde föreställa sig. ”Jag.. jag kan nog ta mig hem till Lisette, tack för att du..” Han visste inte hur han skulle fortsätta. Han ville bara bort från mörkret. Bort från allt som påminde om Pontus. ”Vi åker hem till mig”, sa Jake utan att vänta på någon fortsättning. ”Jag kan inte bara..” Han drog en hand genom håret och såg nästan stressad ut. Andy förstod honom. Han ville säkert inte riskera att synas med honom.
”Fan att den där tunnelbanan ska stå still”, fortsatte han efter att ha kollat på sin mobil. ”Orkar du gå en bit till? Det är inte jättelångt.”
Andy nickade, plötsligt väldigt tacksam åt förslaget. På ett sätt skrämdes han över att han faktiskt var på väg hem till Jake av alla människor, men på ett annat var han bara så lättad över att han skulle slippa gå hem eller att behöva försöka få tag på någon kompis som han skulle behöva förklara för.

”Men fan..” Jake suckade och grävde runt i bagen tills han hittade nyckeln han letat efter och därefter öppnade dörren för Andy. ”Det är ingen fara, mina föräldrar är bortresta.” Dörren smällde igen och när ljuset tändes i hallen såg Andy sig kisande lite omkring.
Han borde inte vara här.
”Vi måste ta och göra rent det där.” Jake gick före honom längs den korta korridoren som hörde ihop med hallen och öppnade sedan dörren till vad han antog var badrummet. Han gick tvekande in efter honom och slog ner blicken i golvet innan han hunnit se sig själv i spegeln. Han visste inte om han ville.
”Ser det.. väldigt illa ut?” frågade han lågt.
”Ja. Eller jag menar..” Grimasen han gjorde hade redan sagt sanningen. Han började öppna olika skåp och plockade fram en förpackning med bomullspads och en flaska med röd etikett.
”Här har du alsolsprit, det är nog bäst att göra rent det ordentligt. Jag hamnade i slagsmål en gång och lät bli att göra rent ett sår och det blev så jävla inflamme.. okej vi behöver inte ta det”, avbröt han sig själv och vred på kranen.
Andy svalde hårt och tog stegen fram till handfatet, fortfarande utan att höja blicken upp till spegeln, för att ta ut några bomullstussar. ”Tack.”
”Eh.. säg till om du behöver hjälp eller något.” Jake lämnade badrummet och det var först då Andy långsamt såg upp.
Blicken som mötte hans var lika isblå som vanligt, men hade nu fått sällskap av en något djupare blå ton under högra ögat också. Högra kindbenet hade istället antagit en färg som matchade den röda tröjan otäckt bra. Dåligt. Och under näsan fanns en torkad substans. Misstänkt lik blod. 
Det kändes som att han såg på någon annan, som att det inte alls var hans ansikte som var både blått och rött, svullet och illa tilltygat. Långt ifrån dockansiktet. Han rörde försiktigt vid läppen med två fingertoppar och knep i samma stund ihop ögonen.  Sprucken.
Han tillät sig 60 sekunder av tysta tårar och självömkan. 60 sekunder att vara förtvivlad, rädd och chockad över vad som hänt. 60 sekunder men inte mer.
16
11
9
3
2
1
Han tog ett djupt andetag innan han dränkte bomullstussarna i vatten och systematiskt började tvätta bort blodet under näsan, läppen, hakan.
Smala fingrar drog undan luggen men ångrade sig genast och lät den istället dölja så mycket av ögonen som möjligt. Vad fanns det att se?
Det krävdes mer att trycka en alsolspritsindränkt bomullstuss mot den svidande läppen men han höll envist kvar. Så länge den suddade ut spåren.. 
Det pep till i fickan och han drog långsamt upp mobilen samtidigt som han lutade sig mot den kaklade väggen bredvid spegeln. Där han inte längre kunde se sig själv.

[22:24 nytt meddelande- Simon] Såg ditt sms först nu,kul :D Är du fortfarande ute?
[22:50 nytt meddelande- Simon] Vart är du någonstans?
[22:57 Missat samtal- Simon]
[23:20 nytt meddelande- Simon] Det har inte hänt någonting va?? Vilken kompis är det? Ring mig när du ser det här, okej?
[23:25 Missat samtal- Simon]
[23:30 nytt meddelande- Simon] Seriöst Andy, svara! Du skrämmer mig som fan, vart är du?

Han läste det sista meddelandet som kommit för mindre än en minut sedan och svalde hårt. Han orkade inte förklara. Han ville inte. Inte nu i alla fall.

[23:32 sänt meddelande-Simon] Förlåt att jag bara försvann och inte svarade. Glömde bort tiden och fick ont i huvudet sen, är hemma. Vi hörs imorgon. Förlåt.

Nu kände han sig som en sjukt dålig kompis också. En dålig kompis som inte ens kunde skriva en trovärdig lögn.
Och i nästa stund insåg han än en gång vart han befann sig någonstans. Han skruvade noggrant på korken på flaskan, kastade alla blodiga bomullstussar och gick sedan långsamt ut. Han såg sig lite förvirrat omkring men tog sedan sikte på den halvöppna dörren längst ner i korridoren. När han såg Jake sitta lutad mot väggen i sängen tog han ett tveksamt steg in.
”Hur känns det?” Jake rätade snabbt på sig när han kom in. ”Det ser i alla fall bättre ut”, tillade han och ett svagt leende blev synligt på hans läppar. Förmodligen bara för att få honom att känna sig bättre.
Jake hade aldrig varit lika elak, även om Andy hade undvikit honom lika mycket som dom andra under ettan, och han var också den som faktiskt hade kunnat fråga Andy någonting utan att ha lagt till ett ’emo’ eller ’bög’ efter. Ändå kändes det konstigt att tänka sig att han sa någonting för att få Andy att må bättre. Att han inte bara hade hjälpt honom upp på fötter i gränden utan även försökt följa honom hem och till sist tagit med honom hem till sig själv. Det måste kännas konstigt för honom också. Hur mycket hade säkert inte Jake och Liam pratat om honom? När dom fått syn på honom i korridoren längre bort eller bara haft något annat tillfälle att kunna yttra hånfulla kommentarer om eller till honom?
”Jag är fortfarande lite bortdomnad tror jag”, sa han med en liten axelryckning och lät blicken snabbt svepa över sovrummet som var bra mycket större än hans eget. Väggarna var vita men pryddes av flera affischer och tavlor. Allt ifrån Mötley Crüe till New yorks skyline.
”Kan tänka mig det..”, grimaserade Jake. ”Vad hände egentligen..? Alltså jag kommer inte säga något till Pontus om du är orolig för det.”
Ett darrigt andetag lämnade hans läppar innan hans svarta strumpklädda fötter ledde honom över golvet och fram till Jakes säng där han försiktigt sjönk ner på kanten. ”Vi var på samma klubb men jag gick ut med en vän..” Han bet tag i läppen utan att tänka sig för och släppte den lika snabbt som att han skulle ha fått en stöt. Metallsmaken var fortfarande kvar. ”Sen gick han hem och.. Pontus måste ha följt efter ut för plötsligt så var han bara där du vet? Och..”
När han slutligen kommit till när Jake hittat honom hade hans blick sänkts ner till händerna som vreds fram och tillbaka, fingrar som flätade in sig i varandra och fingrar som knäcktes.
”Något måste ju slagit slint i huvudet på honom.. alltså visst att han kan vara våldsam men..” När Andy såg upp gled Jakes blick över hans ansikte och det tog en stund innan han fortsatte. ”.. det här är ju helt stört.”

En stund senare hade han åtminstone flyttat in en bit på sängen med väggen till ryggstöd istället för att sitta så blickstilla på sängkanten. Jake hade pratat på utan att få särskilt mycket svar ifrån Andy, men det hade varit skönt att bara få sitta tyst och koncentrera sig på något annat än smärtan i ansiktet. På ord som inte längre handlade om Pontus. Även om hans egna tankar drogs dit ändå.
”Du..”
Han såg upp då han antog att han missat någon fråga trots allt. Men så blev han medveten om den stickande känslan i ögonen, den som brukade få hans blick att bli alldeles glansig. Hur patetisk måste han inte se ut? Och ändå kunde han inte få sig själv till att sänka ner axlarna och slappna av, inte få fram ett litet leende som visade att han var okej. Istället darrade läppen till.
Jake lutade sig den lilla biten fram till honom, satte ner ena handen mot madrassen och i nästa stund hade hans läppar snuddat vid Andys.
Han visste inte hur lång tid det tog. Men det handlade om bara sekunder. ”Vad fan gör du?!” Den isblå blicken såg både chockat och ilsket på Jake som lika snabbt hade ryggat undan.
”Förlåt! Förlåt Andy jag.. gud jag vet inte varför..” Han drog händerna genom det bruna håret och kom snabbt upp på fötter.
”Du kan inte bara..!” Han drog hastigt sin egen lugg ur ögonen innan han gjorde en ansats att resa sig upp från sängen.
”Vänta, vänta.” Jake satte ner ena knäet mot sängen och befann sig plötsligt väldigt nära Andy igen. ”Snälla vänta, det var inte meningen. Det var asdumt gjort, förlåt. Verkligen.” Hans mörkbruna blick var så bedjande att en suck till sist slapp ut mellan Andys läppar.
”Är det lugnt..?” frågade han nästan andfått. Fortfarande med rådjursblicken fäst i hans. ”Jag menade verkligen, verkligen inte att göra det där.”
Vad var det med folk och plötsligt kyssa honom?! Okej det hade mer varit en väldigt hastig puss men ändå. Och alla skulle dessutom säga att det inte varit meningen! Var han så äcklig att.. Han nickade och lutade sig långsamt tillbaks mot väggen igen. Nu skulle väl tårarna snart börja rinna för att han var arg istället.
”Jag ska ringa ett snabbt samtal bara, jag kommer snart.”
Han följde honom med blicken tills det att han var ensam kvar i rummet.

”Hallå?”
”Okej jag går rakt på sak. Vi har en.. situation här och du behöver komma hit. ”
”Va vadå?” Liam höjde något förvirrat på ögonbrynen åt det Jake sa. Han stängde igen laptopen och reste sig upp ifrån stolen. ”Vad har hänt?”
”Kom hit bara”, sa Jake i andra änden.
”Okej, okej jag kommer.” Han drog åt sig den gråa huvtröjan som låg slängd på sängen och gick sedan ut ifrån sitt rum. ”Är där om typ en kvart då.”
”Tunnelbanan stod still för något elfel för ett tag sen, men det kanske har fixat sig, men ja kom i vilket fall. Hejdå så länge.”
Vad kunde ha hänt som han var tvungen att ringa om vid den här tiden? Något fundersam låste han ytterdörren efter sig och gick ut i den mörka kvällen. Det kändes väldigt passande att Cathy jobbade natt för hon skulle inte ha blivit särskilt glad om hon vaknade och insåg att han inte var hemma. Han låg ju redan på minus så att säga.
En blick på tidtabellstavlan ovanför perrongen visade att tågen var i rullning och han skulle nog vara hos Jake om ganska exakt en kvart faktiskt.

Han hejdade sig med fingret alldeles framför ringklockan men mindes sedan att Jakes föräldrar var utomlands och tryckte till två gånger. Dörren for upp nästan på en gång och innan Liam hunnit ta ett enda steg framåt hade Jake trängt sig ut på trappen och stängt dörren bakom sig.
”Vad håller du på med? Vad fan har hänt?” frågade Liam och gav honom en konstig blick.
”Freaka inte ut, men Andy är här.”
Va?”
Var det något slags försök till skämt från Jakes sida eller? Isåfall var han inte road.
”Jag vet. Men lyssna; jag kom ut från gymmet och hittade honom nedslagen i gränden..”
Han höjde chockat ögonbrynen. Det var det sista han hade väntat sig. Han fann sig dock.
”Okej trist för honom. Men jag fattar inte varför du tagit hit honom eller vad jag gör här?”
Jake såg sig om över axeln mot dörren innan han snabbt vände tillbaks blicken till Liam.
”För att han måste hem, hans morsa har ringt flera gånger men killen vägrar ju svara, och morsor blir oroliga. Och jag kan inte komma dit med honom för då kommer det se ut som att jag är den skyldige till hur han ser ut, men du känner hans morsa och hon vet inte att du betett dig som ett svin mot Andy?”
Liam försökte ta in allt Jake sa och suckade sedan tungt. Varför hade han plötsligt blivit indragen i det här? .. skyldige till hur han ser ut.. Hur illa kunde det vara?
”Alltså..”, började han och drog handen genom håret.
”Jag ber dig inte att bli värsta polaren med honom igen, bara kom in, okej?” Han la handen på dörrhandtaget men vände sig sedan om igen.
”Och förresten så råkade jag kyssa honom.”
”Va?!”
Jake grimaserade men ryckte sedan på axlarna innan han skyndade in. Utan att ge Liam minsta chans att fråga vad i helvete han menade med det. Han hade kysst Andy?! Han hade inte bara tagit hem killen till sig utan kysst honom? Varför.. Han gav ifrån sig en frustrerad suck men följde sedan med in i hallen och drog igen dörren efter sig.

Andy undrade smått vart Jake hade tagit vägen. Han kanske verkligen hade ångrat sig och flytt från sitt eget hem? Han kastade en blick på den nu avstängda mobilen innan han tungt lutade huvudet mot väggen igen. Hur många gånger till hade hans mamma hunnit ringa?
”.. var snäll..” Han hann precis höra Jakes låga röst ifrån hallen innan dörren öppnades och inte bara Jake uppenbarade sig utan också.. Liam.
Det här hände inte.
Andningen blev direkt mer ojämn och plötsligt var det han som ville fly. Vad skulle Liam göra? Skratta åt honom? Berätta hur patetisk han såg ut?
Hur kunde Jake.. han om någon visste väl hur Liam brukade bete sig?
Jake visste väl inget om kysse..
Han ville därifrån. Nu på en gång.

Liam hade redan dragit på sig den uttråkade blicken han oftast hade i närheten av Andy men när han klev över tröskeln förändrades hela ansiktsuttrycket till ett chockat sådant. Han hade trott att Jake kanske överdrivit lite, att Andy kanske skulle ha något blåmärke men inget märkvärdigare än så. Skadorna var centrerade till den högra ansiktshalvan men hela han såg så otroligt.. skör ut. Skrämd. Förtvivlad. Ömtålig. Obekväm.
Två utav adjektiven var det nog han själv som var skyldig till insåg han.
Han hade inte varit beredd på illamåendet. Han hade ju sett skador värre än det där. Men vem hade kunnat ge sig på honom av alla människor? Andy såg så ofarlig ut det bara gick, vem som helst såg väl att han var klen? Vem i helvete hade kunnat..
”Misslyckat försök till en makeover?” han höjde ena ögonbrynet och fick en mördande blick utav Andy. Med blåöga och allting. ”Ta det lugnt, jag skämtade med dig.”
Jake gav honom en sneglande blick men såg sedan på Andy. ”Du, är det inte bäst om du går hem ändå tror du? Din mamma verkar ju orolig och..”
”Och vadå? Nu har du tagit hit honom för att hjälpa mig hem eller vadå?!” Andy höjde rösten och reste sig upp ifrån sängen, grimaserade när någonting måste ha gjort ont innan blicken flackade mellan honom och Jake.
Läppen var sprucken också. Käkbenet såg svullet ut.. Utan att han riktigt var medveten om det hade han spänt sina egna käkmuskler ju mer han tog in utav Andys ansikte.
Vad hade hänt egentligen? Varför hade han blivit nedslagen? Av vem? Ändå var det någonting som hindrade honom från att fråga.
”Nej alltså, jag.. jag tänkte bara”, försökte Jake. ”Jag tänkte bara att du inte skulle gå ensam.”
Liam var nära att fnysa till. Sedan när hade Jake blivit så himla beskyddande mot Andy?
Och ändå så spändes hans egna muskler när han tänkte på att någon avsiktligt gjort det där.
Det blev som något slags kaos i hans huvud när Andy och Jake befann sig i samma rum. Två världar som krockade med varandra. Något som slet honom åt två olika håll och gjorde det fruktansvärt svårt att agera på det sättet som väntades av honom. Den Liam han ville vara mot Andy inför Jake fungerade inte just nu – inte när Andy stod där med stressad blick och misshandlat ansikte.
”Jag behöver inga livvakter”, kom det till sist ifrån den svarthårige innan han gick förbi dom båda och ut i hallen.
”Andy!”

Han hörde Jakes röst men fortsatte ändå till hallen där han drog på sig skorna. Den dunkande läppen gjorde det väldigt tydligt att han inte borde ha höjt rösten. Det kändes som att den hade spruckit på nytt. Och nu var Liam där och såg honom på det här sättet. Patetisk. Svag.
Jake hade av någon underlig anledning brytt sig, men gjorde Liam det? Ens lite grann?
En del av honom ville så fruktansvärt gärna tro det, vilket irriterade honom ännu mer, men en större del av honom talade om att det var hopplöst att tro något sådant.
Det var inte som att det betytt något att han kommit och frågat om hjälp med matten. Det betydde ingenting annat än att han var så pass desperat över att få ett betyg att han kunde tvinga sig själv att gå över till Andy.
Varför var det plötsligt så viktigt?!
Handen på hans axel fick honom att rycka till och för en kort sekund trodde han att det var Liam.
”Vänta så hänger vi med, jag ska ändå med till Liam och.. jag menar inte att du behöver livvakter, bara sällskap, okej?” Jake såg på honom och Andy tvingade sig själv till att nicka. Jake hade inte varit elak, förutom att han dragit dit Liam, så han borde inte få ut för ilskan som egentligen var riktad mot den blonde.
Och möjligtvis mot sig själv. Liam hade faktiskt inte skrattat. Han hade inte tittat på honom som att han var helt patetisk. Det som Andy egentligen var arg över var kanske vad han inte hade gjort.
Kanske hade han fått något slag i huvudet som han inte visste om. För han kunde väl inte på riktigt hoppas på medlidande ifrån Liam? Han ville ju inte ens ha något sådant. Han ville inte behöva tas hand om.
Han saknade bara blicken han hade fått när han ramlat med sparkcykeln.


I hate (almost) everything about you - del 21

”Jens, hej.” Andy stannade till vid bordet i cafeterian som Jens satt vid och gav honom ett snabbt leende. Han hade precis varit på väg därifrån men tyckt att han såg någon bekant i ögonvrån. Visserligen ganska vagt bekant, men dom hade ändå träffats på några gånger i biblioteket sedan den där första gången. 
”Hej”, log Jens glatt tillbaks. ”Ska du på någon lektion?”
”Nej jag skulle bara.. ingenting egentligen”, flinade han. ”Mina kompisar är kvar och gör ett prov så..”
”Kan du inte hålla mig sällskap ett tag då?” frågade han och drog ut en av dom höga pallarna innan han såg på honom bakom glasögonen igen. ”Min klass har idrott men jag har varit så himla förkyld så det kändes onödigt att vara med.”
”Självklart.” Han hade ingenting emot att umgås med Jens så han slog sig ner på den utdragna pallen och lutade sedan armbågarna mot bordet. ”Så, hände det något kul i helgen? Eller förresten vad är det för dag?”
”Onsdag”, informerade Jens med ett roat leende.
”Då kanske det är mer passande att fråga vad du ska göra helgen som kommer”, sa han och skrattade till själv.

”Är det någon som är på att dra ut på krogen ikväll?” frågade Pontus och rörde i sin kaffekopp. ”Det är ju lill-lördag och allt.”
”Alltså jag har så jäkla ont i halsen så jag vet inte..”, suckade Liam. När han faktiskt för en gångs skull hade haft pengar till att kunna hänga med. Något som var värre än att inte festa alls var att festa när man var sjuk och ändå inte fick ut särskilt mycket utav det.
”Jag hänger med i alla fall”, sa Chrille och sträckte sig efter en av dom små mjölkförpackningarna som låg slängda på bordet.
Liam såg sig lite omkring i cafeterian och stannade sedan till med blicken när han fick syn på Andy sittandes vid ett bord. Bredvid en mörkhårig kille som han inte kunde minnas sig ha sett. Andy skrattade åt någonting han sa vilket fick Liam att rynka pannan. Vad var det ens för tönt? Han var klädd i en mörkblå stickad tröja som det stack upp en vitröd skjortkrage under och hade sådana där typiska nördglasögon. Det var säkert inte ens riktigt glas utan sådana där fejkbrillor. För att han ville se smart ut eller något.
”Liam?”
”Va?” Han vände snabbt tillbaks blicken.
”Är du helt borta eller?” frågade Chrille roat och sprätte iväg den nu tomma mjölkförpackningen ifrån bordet.
”Äh det blir utmattande att lyssna på er för länge bara”, flinade han tillbaks, kastade en snabb blick mot Andy och Nörden igen innan han vred en aning på stolen så att han hamnade med ryggen mot dom istället.

Tydligen hade det blivit bestämt att Andy skulle följa med ut på krogen ikväll med Simon. Det var någon nyöppnad klubb och eftersom dom ändå började sent imorgon så såg han ingen anledning till att säga emot. Det kunde säkert bli kul.
”Aj!” Han släppte snabbt plattången för att kunna ta tag om sitt stackars öra. Hur han lyckades varenda gång var ett mysterium. Håret fick helt enkelt vara lite fluffigare på ena sidan, han tänkte inte riskera att behöva visa sig på stan med brännskadat ansikte. Han studerade sig själv i den snirkliga spegeln på dörren en stund innan han med en suck drog av sig den gråsvarta t-shirten han tidigare valt. Nog för att han alltid haft väldigt ljus hy och i vanliga fall inte brydde sig i det, men nu kändes det som att det var ett lik som såg tillbaks på honom. En snabb blick på stereoklockan talade om att han hade ungefär 5 minuter på sig att välja en ny klädsel.

Lagom till att tunnelbanetåget kom inkörande på perrongen klev Andy ut genom dom automatiska dörrarna från vänthallen och han skyndade sig in i en vagn innan han började se sig om efter Simon som borde vara på samma tåg. Det positiva med att gå ut en onsdag var att det inte var i närheten av lika mycket folk ute som exempelvis en lördag och det dröjde därför inte länge förrän han fick syn på Simon en vagn bort.
”Tjena”, log han och sjönk ner på sätet mitt emot. ”Kallt det var ute!”
”Eller hur? Nu när man lagom blivit van med värmen. Och så väljer jag att bara ha ett linne på mig utan jacka?” Han höll missnöjt ut armarna men flinet var snart tillbaks på läpparna.
Andy själv hade till sist valt en mörkröd tröja med smala ärmar och en svart slips löst om halsen. Och överraskande nog ett par svarta stuprör.
Det var bara 4 stationer in till stan och när dom gått av lät Andy Simon leda vägen då han själv inte hittade till någon klubb överhuvudtaget, ännu mindre en helt ny. Han hade varit ut några gånger sedan han fyllde och han kände igen dom flesta uteställena till namnet, men när det gällde att hitta till dom så var han totalt kass. Dom passerade Slussen och Debaser med dess fejkpalmer som förvånande nog smälte in väldigt bra, gick över den stora bron och svängde sedan in i en gränd upp emot gamla stan.
”Alltså.. jag är inte riktigt säker på att det verkligen borde vara hitåt.. vi kanske skulle gått åt andra hållet”, sa Simon efter att dom virrat runt en stund över dom kullerstensbelagda gatorna mellan stängda butiker och folkfyllda restauranger.
”No shiet? Jag som fortfarande trodde du hade superkoll när vi svängde upp på samma gata för fjärde gången?” flinade Andy och tog upp sin mobil.
”Skitkul.” Simon lipade åt honom. ”Går du in på eniro?”
”Mm.. okej nu är jag inne.”
”Hey vänta! Jag tror jag ser det”, sken Simon upp och drog tag om Andys armbåge. ”Den där blåa skylten där borta, visst står det Lightic?”
Längre ner i gränden syntes mycket riktigt den svårhittade klubben och dom skyndade ditåt, typ som att den på något magiskt sätt skulle försvinna igen annars. Det var ändå med viss tvekan han klev ner för källartrappen. Vad var det här för ställe egentligen? Något motorcykelgängs nya tillhåll? En sekt vars medlemmar dyrkade vampyrer och nu hade hittat det perfekta stället som kunde agera krypta?
Han fick sig dock en överraskning när dom kom ner och det som han trott var en liten källare bredde ut sig till en ganska stor lokal. Lite vampyrkänsla var det absolut om man tittade till inredningen, men det var inget negativt utan snarare helcoolt.
”Häftigt ställe”, konstaterade Andy och såg sig omkring.
”Verkligen, jag tycker vi tar sikte på den där baren längre fram”, Simon tog tag om hans armbåge innan dom började göra sig en gång fram.

Han hade trott att det skulle vara ganska glest med folk eftersom dom kommit redan till halv tio, men det hade varit förvånansvärt mycket folk där inne. Så pass att man kunde tappa bort varandra bland alla dansande kroppar om man råkade titta bort för länge. Bara en stund efter att dom hade kommit hade han fått syn på en bekant person och det hade känts som ett dåligt skämt. Just han av alla människor på exakt den klubben dom befann sig. Pontus. Oundvikligen hade Andys blick direkt letat efter ett blont rufs bland dom personerna närmast honom. Men något sådant hade inte funnits där.
En tjej med hälften blont hår och hälften rakat huvud slöt upp intill honom och Simon och efter att han låtit blicken vandra ifrån platåskorna, upp över skinnbyxorna och det korsettliknande linnet kunde han se två vita linser med pupiller som liknande pepparkorn både till storleken och färgen. Det var nästan komiskt hur Simons egna ögon glittrade till och det dröjde inte länge förrän dom två dansade betydligt närmare varandra. Andy själv kände sig något överflödig och kastade en blick bort mot baren.
”Andy.” Simon fångade upp hans blick.
Han skakade snabbt på huvudet med ett snett leende och gjorde tummen upp. Han trängde sig fram mellan dom allt mer klibbiga kropparna och nådde till sist målet; den grottliknande baren med röda ljusslingor.
Efter att han beställt sin drink, med det passande namnet Kiss of blood, vände han sig om mot dansgolvet för att låta blicken svepa över det. Det var först när han stod still som han insåg hur fötterna redan värkte efter dansandet. Tyvärr lyckades hans blick hamna på Pontus och som att det inte räckte fick personen i fråga syn på honom också. Andy tvingade sig att hålla kvar blicken när Pontus med något klumpiga steg började ta sig framåt, han tänkte inte ge honom någon anledning att tro att han blivit rädd för honom efter vad som hänt i gympasalen. Eller ännu värre; att han skulle ha fått någon slags respekt för honom. Helt plötsligt tycktes Pontus halka till på någonting på golvet, han for i alla fall till med ena benet och det var ett rent mirakel att han faktiskt inte ramlade. Däremot råkade han vicka på sin egen ölflaska han höll i handen så att säkerligen hälften av innehållet rann ut på hans egen tröja. Andy kunde inte hindra fnisset som slapp ut mellan läpparna. Vilken jävla klant.
När Pontus såg upp igen var blicken mörkare än svart och om det funnits en tvekan tidigare vem han var på väg mot så var dom tvivlen helt borta nu. Andy flyttade sig diskret lite åt sidan men inte tillräckligt fort.
”Vad i helvete står du och flinar åt?!” Tre, möjligtvis fyra steg kvar. Andy svalde hårt och sneglade åt sidan samtidigt som han försökte göra ett snabbt beslut ifall han skulle stå kvar eller försöka fly. ”Hallå jag frågade vad du flinade åt ditt äcke..”
”Är det några problem här?” Andy hade inte ens hunnit blinka till förrän en lång kille glidit in precis framför honom och därmed blockerade Pontus från att ta det sista steget. När han insåg vem det var blinkade han till ytterligare några gånger.
”Sebastian?!”
Med ens var Pontus borta ur hans tankar och i samma stund som han la armarna om Sebastian fick han ett par egna hårt omkring sig.
”Hej”, log han brett.
Den långa, slanka killen som stod framför honom hade en nästan silverfärgad mohawk där hårslingor från luggen böjde sig ner framför ansiktet. Hur mycket stylingprodukter gick egentligen åt till en sån frisyr? Kindbenen var höga och ögonen rejält sotade med svart och grått. Fortfarande lika vacker.
”Vad.. du bara dyker upp såhär?” flinade Andy men mindes plötsligt Pontus. En sneglande blick runt Sebastian gav dock den positiva nyheten att han måste ha avlägsnat sig.
”Såg ut som att du behövde det”, log Sebastian tillbaks med en axelryckning. ”Vad var det ens för idiot? Vet du vem han är?”
”Tyvärr ja.” Han kände inte för att vidareutveckla det. ”Men vad gör du här?” frågade han högre för att höras över musiken.
”Jag..”, började Sebastian men lutade sig sedan ner. ”Hänger du med ut och tar lite luft?”
Han nickade och såg sig sedan om efter Simon. ”Jag ska bara..” Han ställde sig på tå i ett försök att hitta det vitblonderade håret men det verkade ganska omöjligt. ”Okej vi går ut!” Han pekade mot dörren och följde sedan efter Sebastian samtidigt som han skrev ett snabbt sms till Simon.

Dom lite kyliga vindarna utomhus var mycket mer välkomna nu än vad dom hade varit på vägen till klubben. Nu kändes det äntligen som att man kunde andas igen.
”Gick knappt att höras där inne ju.” Lyktan som satt på väggen intill Sebastian gjorde att skenet föll rakt ner på honom och gjorde ett stort leende synligt. ”Gud vad kul att se dig, känns som en evighet sen.”
Det var det nästan. Sebastian hade gått på samma skola som Andy första terminen i ettan, estetlinjen. Han hade gått om 9an och var därmed ett år äldre. Det var under en av sammarbetsdagarna dom hade hamnat i samma grupp och det hade tagit ungefär en kvart innan Sebastian fått honom att rodna. Han var den första killen som Andy hade kysst.
”Eller hur, jättelänge sen.” Han drog luggen ur ögonen och kände sig plötsligt töntigt nervös nu när dom var ensamma utan musik och andra människor.
”Ska vi gå en sväng?” undrade Sebastian och räddade honom från att känna sig stressad till att komma på någonting mer att säga.
Något mer än några kyssar hade det dock inte blivit; kanske för att det hade behövts mer tid eller för att det helt enkelt bara varit en flirt från båda håll.
Han hade flyttat till Örebro med sina föräldrar innan den andra terminen började och dom hade helt enkelt inte hörts något mer.
”Visst. Vad gör du för någonting nu, alltså går du fortfarande estet?”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag hoppade av under tvåan. Skolan var aldrig riktigt min grej. Jag jobbar som makeup-artist”, sa han och drog kulan han hade i tungan mellan tänderna precis som han gjort förut.   
Det förvånade inte Andy det minsta; han hade varit imponerad av hans sminkningar från första dagen han träffade honom och det skulle helt enkelt ha varit slöseri om han inte fått hjälpa andra att bli lika snygga.
”Shiet vad fränt. Är det kul?”
Dom fortsatte prata medans dom långsamt gick längs gränden och det visade sig att det var just därför han befann sig i Stockholm. Han skulle på en sminkföreläsning imorgon och hade åkt in till stan kvällen innan för att kunna festa lite. En av gatlamporna dom passerade slocknade precis och Andy tyckte sig samtidigt höra steg bakom dom. Han höll dock envist kvar blicken framåt. Det var förmodligen bara inbillning, som det alltid var i mörkret för honom.
”Så du var ut själv alltså? Det skulle jag aldrig kunna göra tror jag..”, sa han och rynkade pannan något.
Sebastian skrattade lågt. ”Japp, inte på det desperata sättet alltså, men det är ju lättare att få dansa med någon om man kommer dit ensam. Varför skulle du inte kunna göra det?”
Förmodligen för att han skulle ha betett sig som en töntig emo och stått i ett mörkt hörn för att han funderade för mycket på vad andra skulle tänka om honom som kom dit alldeles ensam. 
”Kanske om jag hade fått dricka väldigt många drinkar innan då”, flinade han och kastade en blick in i ett utav dom mörka skyltfönstren innan han såg tillbaks på Sebastian.
”Men jag vill höra mer om dig också, jag drog inte iväg med dig ifrån någon pojkvän där inne?”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag har inge-.. jag har ingen pojkvän”, sa han och med ens hade tankarna farit iväg till hans senaste kyss. Liam. Kinderna hettade till och plötsligt var han tacksam mot det vanligtvis skrämmande mörkret.
”Hur kan du inte ha?” Sebastian gav honom ett förvånat leende som han antog skulle vara en komplimang, även om han hade svårt för att ta emot sådana.

”Jag måste nog gå tillbaks till mitt hotell nu, lär ju försöka sova lite.” Sebastian drog på munnen och stannade till. ”Men det var sjukt kul att träffas.”
Dom kramades igen och höll den här gången kvar mycket längre än inne på klubben och den lilla kylan som varit närvarande tidigare försvann helt och hållet.
”Jag ska ditåt”, sa han och nickade framåt. ”Ska jag hänga med dig tillbaks först?”
”Nej, nej det är lugnt”, log Andy snabbt. Det var bara någon gata ner.
”Okej.” Den gråa blicken vilade på honom ett tag innan läpparna särades. ”Hejdå Andy.”

Trots att dom bara gått någon gata upp blev han förvirrad över åt vilket håll dom hade svängt. Hade dom kommit upp från gränden på höger sida verkligen? Han kände sig inte alls bekväm med att gå runt på dom mörka gatorna nu när han inte hade någon att prata med och tystnaden sänkt sig över honom.  Lät det inte som fotsteg i mörkret igen nu också?
Lättnaden sköljde över honom när han såg det dygnsöppna gymmet längre fram och ljus föll ut på gatan från dom stora fönstren. Han kunde gå dit och sedan kolla upp i mobilen åt vilket håll han skulle gå för att komma tillbaks till klubben. Det kändes som att det borde vara alldeles i närheten.
Han hann dock inte enda fram. Rösten dök upp i mörkret. Handen greppade tag om hans smala axel. Därefter blev ansiktet synligt.
”Du ska inte vara så jävla kaxig. Äckliga bög.” Han vreds runt och såg rakt in Pontus förbannade blick. ”Var det din pojkvän som var tvungen att komma och skydda dig eller? Du är så äckligt jävla feg. Hör du det?” Han vacklade till något på kullerstenarna när han tog ett steg närmare och det var ingen tvekan om hur full han var. Det gjorde det dock inte mindre skrämmande med dom där svarta ögonen.
”Lägg av.” Han backade ett steg och svalde hårt. ”Vad fan har jag gjort dig?”
Han hann se hur det blixtrade till i ögonen, han hann se hur den andre tog ett hastigt steg mot honom, han hann till och med se näven som knöts. Men han hann inte backa.
Slaget träffade honom rakt över käkbenet och han vacklade bakåt samtidigt som det svartnade för ögonen av smärtan. Synen hann knappt komma tillbaks förrän handen greppade om hans axel och nästa slag kom. Och nästa. Och nästa.
Han kom inte ihåg om han hade skrikit till. Han kom inte ihåg om han hade försökt skydda ansiktet med händerna. Allt hade gått så fort.
Men han kom ihåg hur rädd han hade blivit på riktigt när det började smaka metall i munnen.
”.. fattar du?”
Den hårda knuffen fick honom att slå i ryggen mot betongfasaden med en dov duns men det fick också Pontus att äntligen backa undan. Han hann lagomt se hans rygg försvinna innan han sjönk ihop i en liten hög på marken.

I hate (almost) everything about you - del 20

Delprov 1 / Nationella Matematik
Liam Solin
Resultat:
9/58
Liam, stanna kvar efter lektionen så går vi igenom ditt resultat.

Han bet hårt ihop medans han med mörk blick såg på papperet. Som att siffrorna plötsligt skulle ändra sig. Dom hade gjort del 1 förra veckan och eftersom Lundkvist levde för matte så hade han självklart rättat proven redan till veckan efter. Det värsta var att han ändå hade känt att det gått ganska bra. Han hade inte ens tryckt sönder udden på pennan.
9
9
9
9
Det kändes som att den jävla siffran hånade honom. Skrattande och pekande berättade hur totalt värdelös han var. Och så Lundkvist jävla kommentar. Vad skulle dom gå igenom? Att han inte hade uppnått målen? Jotack han fattade det själv.
”Hur gick det?” frågade Christoffer tyst bredvid honom.
”Inte tillräckligt bra”, sa han med en axelryckning som att det inte var hela världen.
Deras lärare stod framme vid tavlan och skrev upp dom olika betygsnivåerna men Liams blick borrade sig istället in i Andys rygg två rader längre fram. Han hade säkert fått några bonuspoäng till och med, den enda eleven med 60 poäng av 58 möjliga typ.
Hans morsa skulle tro att han inte ens försökt och blir hur förbannad som helst. Igen. Och vad skulle hända sedan? Skulle han få gå om trean? I och för sig spelade det ingen roll, han tänkte aldrig mer sätta foten i skolan efter studentdagen oavsett. Med eller utan slutbetyg.
Fast det spelade roll.
”Okej om fem minuter sätter vi igång med nästa kapitel. Vi börjar med en genomgång av..”
Innan Lundkvist hunnit avsluta meningen sköt Liam ut stolen och reste häftigt på sig. Sekunden senare skallrade fönstren till av den höga smällen ifrån dörren.
Andy vände sig snabbt om och det tog inte lång stund förrän han såg Liams tomma stol. Självklart hade han haft koll på vart han satt någonstans. Precis som han visste att Liam alltid visste vart han satt. Man hade koll på sina fiender helt enkelt.
I vanliga fall hade han bara suckat och vänt sig om igen efter drama queen-sortin, men han var ganska säker på vad det hade betytt den här gången och det var ingenting han gladdes åt. Han hade tyst hoppats medans dom skrev provet förra veckan att Liam faktiskt skulle klara det. För att han var snäll, precis som Lisette sa. Alldeles för snäll. Veckan efter orienteringen hade återgått till det normala. Fast inte bara ifrån Liams sida utan minst lika mycket från Andy. Dom ignorerade varandra eller kom med någon dryg kommentar. Dom dryga kommentarerna var i och för sig mest ifrån Liam.
Ändå så kändes det inte helt som vanligt för Andy. Den där tidigare saknaden som ändå hade varit väldigt, väldigt svag efter hans gamla kompis hade på något sätt blivit starkare. Samtidigt visste han ju så himla väl att det inte skulle hända.  Om han fortfarande ville att han skulle..? kyssa honom. Varför var det så sjukt svårt att ens tänka ordet? Han visste inte. Han hade inte direkt särskilt mycket erfarenhet över hur sådant skulle kännas, hur man kände skillnad på attraktion och något.. annat. Kanske var det bara saknaden som hade tagit en annan form. Han förstod inte själv.
”Jaha.. ja men då kollar ni andra fram här i alla fall”, sa Lundkvist efter att ha sett mot dörren som Liam slängt igen.

The gates of heaven were lock shut
The pits of hell they were all filled up
And I fear I don’t belong here
They might call me a sinner, a walking blame from the fire that burns, disappear
You don’t belong here
No
The church of F.E.A.R, the church of failure, the church of fools
So call me a nothing, call me a something
Treat me cruel
Hey!

It’s the anthem of the underground
So get back up when they push you down, we’re singing; whoa, whoa
We don’t belong, we don’t belong

 Hade han inte haft musik hade han förmodligen slagit sönder en ruta eller någonting. Ändå så hade han väl ingen annan att skylla på än sig själv. Hade det varit provet det varit fel på så borde ju någon mer kanske ha reagerat..
Och vart skulle han ta vägen nu? Cathy skulle jobba först på eftermiddagen så om han kom hem nu skulle han inte bli vidare populär. Det lät kanske lite väl otroligt att varenda lektion skulle ha blivit inställd så att det var därför han kom hem halv 9.

[08:34 nytt meddelande- Jake] fan Liam, kom tillbaks?

Borde han inte ha förstått att något sådant inte var tänkbart efter sättet han hade lämnat klassrummet på?

[08:35 sänt meddelande-Jake] Pallar inte, ses imorgon

Det kändes som att allt bara gått utför sedan han lovade Cathy att skärpa sig. Proven. Pluggandet Skolkandet. Planen han haft tidigare om att allt skulle lösa sig på något sätt började kännas ganska obefintlig nu. Han skulle nog inte fixa det här.
Han gick in på det närmaste mcdonalds och placerade sig vid ett utav borden längst in med en cola och en blåbärsmuffins framför sig. Musiken fortsatte strömma in i hans öron och han försökte koncentrera sig på den istället för dom jobbiga tankarna som försökte bita hål i hans huvud.
Han brukade aldrig tänka på sin pappa, dels för att han aldrig hade sett människan förutom på en bild där han var 20, och dels för att han inte var värd det. Nu kunde han dock inte låta bli att fundera över hur det hade varit om han faktiskt funnits där. Kanske skulle dom haft en jättebra relation; haft samma musikintresse, kunnat snacka om både viktiga och totalt onödiga saker. Kanske hade det varit hans farsa som hjälpt honom fixa skolan bättre? Han klandrade inte sin mamma, hon hade alltid ställt upp, men kanske att det skulle ha varit viktigt att haft med en pappa i bilden när han växte upp också. Det kanske var därför han var som han var. Att han hade den där ilskan inom sig som i och för sig inte alltid var närvarande, men som ändå låg där under och lurade.
Ilska över att han blivit bortvald innan han ens fått en chans att visa vem han var.
Han visste såklart inte men om han fick gissa så skulle det nog ha känts bra mycket bättre att ha blivit bortvald senare. Att hans farsa stuckit när han var fjorton för att han inte orkade med honom typ. Men han hade tydligen inte ens varit värd att lära känna.
Det var först när han såg upp som han insåg att han vikt och knycklat till sugröret så mycket att det inte skulle vara möjligt att dricka med det längre.

Then I lost it all
Dead and broken, my
back’s against the wall
Cut me open
I’m just trying to breathe
Just trying to figure it out
Because I built these walls to watch them crumbling down
I said; then I lost it all

Precis som med att han aldrig tillät sig själv att gråta så var han rätt bra på att skaka av sig deppiga tankar och liksom säga åt sig själv. Han vägrade vara patetisk. Han vägrade att låta någon annan se minsta skymt av att han skulle känna sig just det ibland. Även om det fanns stunder då det kändes som att hela den där fasaden var på väg att rasa så gjorde den inte det. Kanske för att den innehöll ganska mycket av honom själv ändå. Han la bara till lite extra då det behövdes. Fejkade självsäkerheten dom gånger den svek honom. Ibland kändes det bara jobbigt att han inte kunde visa alla sidor, jobbigt att det fanns krav att följa som han själv hade satt upp för länge sedan, och rädslan över vilka som skulle försvinna om han släppte något på garden.
Fan. Han skulle ju släppa dom där tankarna! Så himla jobbigt var det inte. Han var populär, han hade sina polare, livet var helt okej.
En liten tillfällig svacka bara som han fort tänkte lämna bakom sig.
Han rufsade till håret där bak och drog till luggen så att den skulle ligga rätt innan han reste sig upp ifrån bordet med muffinspapperet och den halvtomma colan.

Han hade övervägt fram och tillbaka i vad som kändes som en evighet men slutligen kommit fram till att till och med det var bättre än mattehjälpen i skolan. Han fick helt enkelt svälja stoltheten, och på något sätt borde det väl vara lättare när han redan hade gjort det en gång.
 Om han nu ens skulle gå med på det vill säga. Det var verkligen ingen självklarhet.
Han greppade tag om matteboken och det tillhörande räknehäftet innan han skyndade sig ner för trappen. Allt för att inte hinna ångra sig.
Trots det släpade han fötterna efter sig när han gick först över sin egen gård, vidare över staketet, och över till den andra.  

Andy hejdade sig mitt i ett steg när han hörde det plinga på dörren. När han sedan öppnade den kändes det minst sagt som en deja vu.
”Hej..?”
Liam suckade där han stod på trappen och såg först ut att vara på väg att vända sig om igen innan han började prata.
”Din senaste lilla genomgång var inte tillräckligt bra”, sa han något anklagande och det var först då Andy såg matteboken han höll i handen. Det var det sista han hade väntat sig. Han hade blivit chockad förra gången men han trodde absolut inte att det skulle hända igen. Särskilt inte efter.. Fast det var ju glömt nu, och med det lilla han hade sagt så betedde han sig ungefär lika trevligt som förra gången. Ungefär som att det var Andy som tvingat dit honom alltså.
”Inte?” Han stod kvar i dörröppningen. Bara för att han tyckt synd om Liam på lektionen betydde inte det att han tänkte göra det hur enkelt som helst för honom. Något skulle han väl få tillbaks.
”Kan du hjälpa mig eller inte? Jag har inte hela dagen på mig.”
Liam bet tag i piercingen men släppte den lika snabbt. Andy njöt av det här eller hur? Han hade säkert suttit och småskrattat för sig själv på lektionen efter att han hade stormat ut. Men han flyttade sig åtminstone åt sidan och gjorde en överdriven gest in mot hallen med ett lika ironiskt leende. Värst vad självförtroende han hade idag då.
”Köket eller mitt rum?” frågade Andy och vände sig halvt om.
”Jag har boken här”, sa han och höll menande upp den. Spela roll vart dom satt.
Han tyckte sig höra en tyst suck från den andre innan han gick vidare mot sitt sovrum. Kanske borde han ha sagt köket ändå. Det blev så.. mycket mer verkligt att han var här när dom gick in till Andy.
Han sjönk ner på den svartbäddade sängen medans Andy verkade leta fram någon penna borta vid skrivbordet.
”Okej..”, började Andy och drog handen genom det svarta håret, såg plötsligt inte lika självsäker ut. ”Vad är det du behöver hjälp med då?”
Liam fnös till och ryckte på axlarna. ”Allt.”
”Hm okej. Vi kanske kan börja med..” Även han satte sig ner på sängen men med rejält tilltaget mellanrum innan han drog åt sig boken och började bläddra i den.

”Men det är det här jag inte fattar!” sa Liam och pekade irriterat. ”Jag skiter i det där andra.”
”Men alltså du måste kunna det här för att klara av det andra. Det hänger ihop. Precis som att.. du måste kunna minus för att fatta hur man dividerar.”
Han suckade tyst åt det Andy sa men det lät väl.. logiskt antog han. ”Jaha då börjar vi väl med det där ändå då.” Han satte sig lite rakare och drog ner dragkedjan på den svarta huvtröjan då det började bli varmt inne i rummet. Säkerligen för att han tänkte så himla mycket.
Andy blickade upp då och då för att kolla så att Liam verkade hänga med. Han tog tystnaden som ett bra tecken. Det var fortfarande konstigt att ha honom där men samtidigt.. om han kunde hjälpa Liam att få ihop till ett betyg i matten så skulle det kännas bra.
”Och när det är ett ojämnt tal så flyttar du bara över..”
”Vänta! Hur gjorde du där nu då?” Plötsligt befann sig Liam alldeles nära när han lutade sig över boken och därmed Andy. Han stelnade till en aning men kunde inte låta bli att registrera den fräscha doften. Liamdoft. Blandat med hårspray. Så nära.
”Här..?” Orden kom ut mycket tystare än han hade menat. Nästan som i en utandning.
”Men ja! Hänger du inte ens med själv nu eller? Då kommer jag ju aldrig kunna.” Lika snabbt var han borta igen och Andy andades långsamt ut innan han harklade sig.
”Jo det är klart jag gör. Titta istället för att klaga då”, sa han betydligt mer irriterat. 
Liam himlade med ögonen men beslöt sig för att vara tyst. Det skulle vara ännu mer förjävligt om han gått hit och sedan ändå inte fått hjälpen han behövde. Det var konstigt ändå; han fattade mer när Andy förklarade än när Lundkvist gjorde det. Nog för att han hatade matteläraren men han borde väl ändå kunna koncentrera sig mer på vad han sa än vad Andy sa? Vetskapen om vem han satt i samma säng som borde liksom överskugga viljan till att lyssna.
”Räkna dom där talen själv nu då.” Andy sköt över boken till honom och flyttade sig sedan längre bort för att kunna luta sig mot sänggaveln. Liam gav honom en blick men fattade sedan tag om pennan igen och vände uppmärksamheten mot boken. Plötsligt kändes det som att han satt i klassrummet och gjorde ett prov igen. Ingen välkommen känsla alls.
När siffrorna på det bekanta sättet började bli sådär obegripliga igen tvingade han sig att ta ett djupt andetag. Han kunde visst det här. Metallsmaken spred sig i munnen ju mer han bet i ringen men till sist hade han fått ner några spretiga siffror och uppställningar.
”Förmodligen fel men här då.” Han släppte ner pennan i boken och suckade igen.
”Du kan ju försöka vara lite mer positiv kanske..” sa Andy och rätade på sig för att sedan flytta sig närmare boken.
”Jag är precis hur negativ jag vill, okej?” försvarade han sig direkt.
”Uppenbarligen”, svarade Andy utan att ens ge honom en blick.
När Andy dragit ihop benen till skräddarställning lutade han sig över boken och såg så koncentrerad ut att Liam inte kunde låta bli att studera honom. När det halvt tuperade, halvt rufsiga håret dolde hans ansikte och han hade en lite för stor batman-huvtröja på sig så var det nästan läskigt hur lik han var den yngre Andy. Den Andy som Liam känt. Kanske fanns det fler likheter kvar som inte hade med utseendet att göra? Säkert inte. Och han brydde sig egentligen inte heller.
Han hade trott att det skulle kännas värre att gå in i huset än vad det faktiskt hade gjort med tanke på festen för några veckor sedan. Men han hade ärligt talat inte tänkt på det på ett bra tag nu.
Det enda som fortfarande påminde honom, som ett irriterande skavsår långt inne i bröstkorgen. Ett sådant som inte störde så pass mycket att man behövde sätta på ett plåster, men som ändå påminde om att det var där emellanåt, då när man minst anade det; det var det suddiga minnet, känslan av dom mjuka läpparna mot sina egna hårda.
”Ett fel bara, asbra ju”, sa Andy plötsligt och såg upp och var återigen den 18åriga killen. ”Och jag tror att det här bara var ett slarvfel dessutom.” Det var när han drog handen genom håret som Liam skymtade något på hans handled. Tatuerad text. Hur kunde han inte ha sett den tidigare? Det var inte bara tatueringen i sig han hade uppmärksammat utan vad det stod.
”Vad står det där för?” frågade han och nickade mot hans handled, återigen med ett något kaxigare uttryck så att han inte skulle få för sig att han var superintresserad. För det var han inte.
”Vadå? Den här?” frågade Andy förvånat när han såg Liams blick. ”Jag gjorde den för snart ett år sedan. Det är ifrån en låt jag tycker om bara.”
Han nickade och drog sedan åt sig boken. Kunde han inte bara ha sagt vilken låt det var? Han tänkte knappast fråga något mer. Kändes dock inte troligt att Andy skulle ha tatuerat in texten från just den låten som var en av Liams favoriter från hans absoluta favoritband. För det borde betyda att låten också betydde något för Andy. Dom gillade väl inte samma musik längre? Andy lyssnade förmodligen på den mest deprimerade emo-musiken. Alesana typ.
”Var du långt ifrån godkänt på nationella?” frågade Andy försiktigt utan minsta hån i rösten.
I samma stund som Liam såg upp insåg han att det hade varit ett misstag att fråga.
”Hur vet du att jag inte var godkänd?” fräste han till. ”Jag kanske bara inte hade alla rätt.”
”Jag menade inte så, jag tänkte bara.. du kanske inte hade stuckit därifrån om du hade klarat det..”
”Du vet ingenting om mig Andy.” Den hårda blicken som borrade sig in i Andy gjorde ont och blicken föll ner till pennan han fortfarande höll i.   
Liam hatade när han gjorde sådär! Varför kunde han inte bara fräsa tillbaks någonting? Varför var han tvungen att titta ner som en skamsen hundvalp? Han hade ju inte tänkt säga det där sista, även om det till viss del var sant, utan det hade bara kommit som en reflex för att skydda sig själv. Från att verka patetisk, värdelös.
9
9
9
Dom satt tysta båda två en bra stund och det enda Liam hörde var Andys andetag och sina egna hjärtslag.
”Varför hjälper du mig ens?” frågade han till sist lågt.
Andy såg långsamt upp när Liam bröt tystnaden. Frågan förvånade honom. Eller; det förvånade honom att Liam frågade den. Att det hårda i blicken plötsligt var borta och att rösten nästan lät skör. Kanske inbillade han sig bara.
´För att jag fortfarande vill tro att du finns kvar där inne. För att jag är för snäll för mitt eget bästa. För att jag inte skulle se något roligt i om du misslyckades. För att jag inte kan vara lika hård som du hur gärna jag än skulle vilja. För att jag hade velat hjälpa den Liam som var min bästa kompis´. ”Jag vet inte”, svarade han lika tyst.
När ytterdörren smällde igen blinkade Liam till och det var som att han först då kom tillbaks till verkligheten. Han visste inte riktigt vart han hade tagit vägen där för en stund.
”Jag ska nog.. gå hem och käka något nu”, sa han och reste sig upp från sängen med en halvkonstig känsla i magen. Varför hade det tagit så lång tid innan han svarade? Och varför hade Liams ens frågat?
Andy nickade snabbt. ”Nu borde du fixa omprovet i alla fall, du kan ju göra.. extrauppgifterna längst bak.”
”Mm visst. Tack.” Han drog handen genom håret och började gå mot dörren men vände sig sedan om. ”Inte ett ord om det här, okej?”
”Jo jag ska ropa ut det i högtalaren imorgon, gå bara”, suckade han.
När Liam stängt dörren efter sig drog han upp knäna och la armarna om dom. Varför hade allt börjat kännas så annorlunda? Han ville inte känna det. Han ville inte känna någonting i närheten av Liam.
 
textraderna kommer ifrån black veil brides ´we dont belong´ och ´lost it all´ 

I hate (almost) everything about you - del 19

”Andy!”
Han hejdade sig vid skåpet när han hörde Simons röst eka genom korridoren. ”Hej”, log han och vände sig om.
”Jag trodde nästan att vi hade sovmorgon eller något när jag inte hittade dig.”
”Jag blev lite sen bara” ’Ville inte lämna huset samtidigt som Liam bara.’ ” men den är inte halv än va?” fortsatte han och tryckte ner nyckeln i fickan.
”Nej fem minuter kvar. Men hallå försvann du från orienteringen igår? Jag såg dig varken vid lunchen eller när vi skulle hem.” Dom började gå genom korridoren med alla dess blåa skåp på ena sidan och trista tavlor på den andra. Det var individuellt val som första lektion på schemat vilket var rätt kul. Mycket roligare än ivals-kursen som han hade på torsdagar.
”Jo jag började må dåligt så jag gick hem en stund innan lunch.” Han tyckte inte om att ljuga, särskilt inte för sina kompisar, men han hade ingen lust att ta upp att det berodde på Liam. Ännu mindre när Simon inte ens visste bakgrunden till det. För igår det var ingen tvekan om vad som hade utlöst utbrottet. ”Gick det bra för er eller?” tillade han för att rikta bort uppmärksamheten från sig själv.
Han försökte verkligen koncentrera sig på vad hans kompis berättade men tankarna gled hela tiden iväg till Liam. Det hade ändå varit skönt att han äntligen sagt någonting, även om det nästan hade fått honom att tappa andan. Nu kunde han släppa det lite, lite grann åtminstone. Det som låg kvar och bubblade inombords var bara förvirringen av hans egna tankar. Var han kanske attraherad av Liam på något sjukt sätt? Var det därför han omskakat hade insett att han hade velat att han skulle kyssa honom där på trappen? Gud. Han ville inte tänka på det. Det fanns andra killar han tyckte var snygga på skolan men han brukade inte hoppas på att någon utav dom skulle kyssa honom i korridoren direkt. Och då var dom ändå mycket trevligare än vad Liam någonsin skulle vara mot honom.
”Men vi ses sen då!” Simon log när dom gått upp för den andra trappen och skulle åt olika håll.
”Absolut.” Andy höjde handen i en vinkning och vek av till den högra korridoren mot klassrummet där han skulle ha engelska C. När han kom fram till dörren möttes han dock av ett papper där någon skrivit med svart spritpenna.
Lektionen inställd
”Vänta det står något på dörren..”
Han vände sig om och fick syn på två tjejer ur sin grupp. ”Engelskan är inställd, hon är väl säkert sjuk igen.”
”Men nej är det sant?” utbrast Julia. ”Första lektionen! Vi hade ju kunna haft sovmorgon.”
Andy drog på munnen. ”Jag vet, och av någon anledning händer det aldrig lektioner som är sist på eftermiddagen.”
”Exakt”, flinade Erika.  ”Men jaha, ska vi gå till cafeterian eller? Följer du också med Andy?”
Han vred lite på boken han höll. ”Nja jag tror jag ska gå till biblioteket, men vi ses.”
Eftersom han inte skulle ha något att göra den närmaste en och en halv timmen kunde han lika gärna försöka göra klart engelskauppsatsen som skulle in nästa vecka.

Biblioteket var näst intill helt tomt när han klev in. Två killar satt längst in vid datorerna och en tjej stod vid en utav dom enorma bokhyllorna som sträckte sig högt upp mot taket. Deras skolbibliotikarie såg ut att vara minst lika gammal som klassiker-böckerna, men han sken alltid upp som världens lyckligaste då någon elev behövde en bok ifrån dom övre hyllorna och han fick ta sig upp på stegen som var fäst överst i bokhyllan. Även dom som undvek biblioteket så långt det gick tyckte det var underhållande att se.
Andy sjönk ner vid det stora bordet i mitten och slog upp blocket med en tyst suck. Till skillnad på förra uppsatsen hade dom fått valt ämne själv den här gången så det var kul, men det var alltid jobbigt innan man hade kommit igång. Särskilt när man var mitt i och inte kom ihåg helt vad man hade skrivit om sist. Valet hade i alla fall fallit på ’Självmord’. Lite ironiskt med tanke på hans utseende och vad han kallades för kanske. Men han tyckte bara att det var ett viktigt ämne, mest med tanke på att det alltid tystades ner i media, och för att det var intressant att skriva om människor.
”Ursäkta.”
Efter en halvtimmes skrivande och nästan två fyllda blad hade han tappat fokus lite grann och för tillfället var det ett tecknat öga som började ta form på det linjerade papperet. Han såg förvirrat upp vid rösten, osäker på om den varit riktad mot honom.
”Förlåt att jag stör, jag såg bara att du hade boken som jag letade efter..” Killen som stod på andra sidan bordet var för honom okänd. Men det behövde absolut inte betyda att det var någon ny elev eller så. Det var så pass stor skola att Andy hade slutat förvånas för länge sedan att han helt plötsligt kunde se en person för första gången men som det visade sig hade gått på samma gymnasium sedan ettan. Han hade såklart bra koll på den andra Sam-klassen eftersom dom hade så mycket lektioner ihop, från Media kände han också igen dom flesta och en del från Estet för att Lisette gick där, men resten blev oftast lite utav statister på något sätt. Dom var där men han la dom inte på minnet. ”.. Det finns tydligen bara ett ex. Kan jag låna och kolla en sak bara?”
”Jaa självklart”, log han snabbt och sträckte sig efter boken för att kunna ge honom den.
”Gud vad schysst, det går snabbt.” Killen kom runt till bordet och tog emot den tjocka boken. Han var något längre än Andy, men det var väl alla killar, och hade mörkbrunt lite halvlockigt hår som räckte en bit nedanför nacken. Ögonen ramades in utav ett par rektangulära svarta glasögon.
”Det är lugnt, jag använder den inte just nu ändå”, försäkrade han med ett leende och vände sedan ner blicken mot blyertsögat igen.
Han hörde hur en stol drogs ut och kunde i ögonvrån se hur killen hade satt sig en liten bit bort ifrån.
”Läser du också psykologi?”
Andy såg upp igen och skakade på huvudet. ”Nej jag håller på med en uppsats till engelskan. Behövde lite psykologtänk bara”, svarade han och flinade lite. ”Du är inte ny här eller något va..? Alltså jag har jättedålig koll.”
Killen skrattade lågt till. ”Jag med. När det kommer till Samklasserna. Så jag antar att det är där du går?” 
”Helt rätt. SpB. Trean.”
”Jag går Natur, och inte det minsta ny. Känns typ som man gått här i tio år eller något”, sa han och rynkade pannan. ”Jens förresten”, fortsatte han sedan leende.
”Jag tycker det är lite både och, alltså det känns länge men ibland känns det som att jag började ettan typ.. förra veckan. Och Andy heter jag.”

Han blev förvånad över att det var så enkelt att prata med någon som han absolut inte kände, men det hade visat sig att den där Jens var riktigt trevlig. Plötsligt hade den där timmen gått och han fick skynda sig att samla ihop böckerna för att ens hinna till nästa lektion.

Det var när han nästan var framme vid dörren ut ifrån skolan som han hörde Lisette ropa på honom och han snurrade runt för att försöka lokalisera henne med blicken.
”Herregud, jag höll ju på att få gå till rektorn så att han kunde ropa ut ditt namn i högtalaren”, flinade hon.
”Förlåt, jag skulle ha ringt igår jag vet”, sa han och slog armarna om henne. ”Och jag har suttit i biblioteket sen jag kom hit imorse.”
”Du är förlåten”, sa hon med en axelryckning och huvudet på sned. Alltid med leendet på läpparna som gjorde honom så glad. ”Men vad hände igår? Varken Jasmin eller Christoffer visste vart du var när jag frågade.”
Han drog fingrarna genom luggen och såg sig omkring. ”Har du bråttom till maten?”
”Nej jag har lång lunch, vadå? Andy säg”, sa hon otåligt.
”Okej men kom då, vi sätter oss.” Igår efter orienteringen hade han inte velat prata med någon överhuvudtaget för att han varit så förbannad på Liam, och efter.. Liams besök hade han bara velat försöka reda ut sina egna tankar.  Men nu när Lisette stod där framför honom kände han behovet av att bara få ösa ur sig allting. Han skulle precis till att sätta sig på bänken i korridoren när han såg Liam och någon annan ur hans klass i andra änden av den. Han drog snabbt tag i Lisettes arm och i nästa stund hade han dragit med henne in på en av toaletterna och låst dörren.
”Helt plötsligt känns det som att jag är med i fucking åmål!” skrattade Lisette. ”Du tänker inte kyssa mig eller något va? För det skulle bli jättekonstigt. Även fast du är världens sötaste.”
Han himlade med ögonen. ”Jättekul.” Med ett djupt andetag sjönk han ner på toalocket. ”Jag hamnade i samma grupp som Liam igår.”
”Va?! Nej?”
Andy nickade och sträckte ut benen framför sig. ”Du skulle ha låtit mig gå på bussen igen.”
”Blev det så illa..? Sa han.. något?”
Dom följande minuterna återberättade han vad som hade hänt i skogen och självklart hade Lisette aw:at åt att Liam hållit kartan åt fel håll och inte ens kunnat erkänna det. Och fastän Liam nu hade brutit tystnaden angående fredagsnatten hade Andy ändå inte kunnat hålla tillbaks det upprörda tonfallet när han förklarade hur jävla jobbigt det hade varit när han börjat inse att Liam tänkte låtsas som att ingenting hade hänt.
”Och så gick jag hem. Jag klarade inte av att stanna kvar där.. kändes ju jättepinsamt efter att jag sagt det där om tjejerna också..”, mumlade han. ”Det är ju inte så att jag har koll på honom på det sättet. Jag bara.. alltså alla vet ju att han.. du vet.”
”Du behöver inte försvara dig för mig Andy”, log Lisette och lutade ryggen mot dörren. ”Det fick honom ju att bli tyst så jag tycker det var rätt smart av dig.”
”Han kom hem till mig sen.” Han kände till sin förfäran hur kinderna hettade till. Det hade dom inte ens gjort när han kastade ur sig att Liam kysst honom. Men kanske berodde det på att han kände sig så mycket mer skyldig den här gången. Över vad han hade tänkt. Att han hade reflekterat över att han kände Liams andedräkt, hur luggen legat över hans ögon. Alldeles för mycket detaljer.
”Oh. My. God. Säg inte att ni umgicks hela eftermiddagen, hela natten och nu lagt allt bråk bakom er och kysstes igen?!”
Fastän det lät så absurt, fastän han fortfarande kände kinderna hetta och nervositeten krupit fram igen så kunde han inte hålla tillbaks skrattet. ”Men nej! Jag har ju sagt att vi inte lever i dina mangaböcker. Andas.”
”Okej.” Hon tog ett djupt andetag och slätade till sitt vita hår. ”Vad hände då?”
Hans blick gled över det vitblårutiga golvet innan den sökte sig upp till hans vän igen. ”Han sa typ att han varit jättefull och.. alltså att det varit ett misstag. Han var inte superglad, men det är ju Liam vi snackar om liksom. Det kändes bara skönt att han äntligen sa något om det. För det var ännu värre när han.. inte låtsades om det och..” Han hörde själv att det började låta svamligt och blicken hade återigen sökt sig ner till golvet. Han var tvungen att säga det. Han stod inte ut att hålla det inom sig. Han ville bara få höra att man kunde få sådana tankar när man var i chock eller något. Att det var fullt normalt fastän det handlade om någon som man verkligen, verkligen inte tyckte om. Inte på minsta sätt. För den personen som han hade tyckt om. Som en kompis. Var ju ändå borta. Dom där små glimtarna, som inte ens alltid varit riktade mot honom, betydde ingenting.
”.. jag ville att han skulle..”

”Vad i helvete var det där?!” Liam stannade till nedanför trappen och såg sig omkring. Var det ifrån toaletterna? Någon tjej hade skrikit på det sättet som galna tjejer gjorde när dom såg typ Justin Bieber på teve. Eller på en suddig paparazzibild i tidningen. Eller såg någon som möjligtvis kunde vara Justin Bieber men likaväl kunde vara en helt okänd kille med keps och uppdragen huva.
”Inte en jäkla aning.” Jake såg sig lika förvirrat omkring. ”Det kanske var brandlarmet?”

Liam kände sig ungefär 10 kilo lättare efter att han hade gått över till Andy igår. Nu kanske det äntligen kunde vara ur världen när Andy verkligen fått klart för sig att det varit ett misstag. Det måste han väl ha fattat ändå? Skönt i vilket fall. Nu kanske allt bara kunde återgå till det normala igen. Helst utan tvång att behöva sammarbeta eller något sådant. Trots chocken över att Andy verkligen fräst till åt honom i skogen så hade han inte väntat sig att han skulle ha dragit därifrån. Sedan när skolkade han liksom? Däremot hade det inte dröjt länge förrän han fattade vad det egentligen måste ha handlat om. Emopojken hade inte släppt vad som hänt på fredagen. Och ville av någon anledning ha bekräftelse på att det verkligen hade hänt? Att Liam skulle be om ursäkt? Att få en förklaring? Han hade verkligen inte tyckt att något utav det behövdes, eller rättare sagt; han hade varit så sjukt obekväm med allting att han inte hade velat ge Andy något utav det. Nu var det gjort i alla fall.
Hittills hade han inte sett Andy under dagen, men förhoppningsvis kunde han också bara återgå till.. att vara den han var.
”Är det inte tacos dom säger att man aldrig någonsin ska äta med en dejt?”
Liam såg upp på Jake på andra sidan bordet och svalde sin tugga. ”Det vet jag inte, säger man?”
”Mm.” Han nickade diskret åt sidan och Liam följde hans blick. Längst ut vid deras bord satt två killar, förmodligen ettor, och det såg ut som att den ena utav dom hade salsa precis överallt utom i tacosen. Det rann längs handen, majskorn ramlade ur skalet ner på bordet och mitt i allt försökte han prata med sin kompis på andra sidan. ”Det är därför”, flinade Jake när Liam äcklat såg tillbaks på honom.
”Jag är beredd att hålla med”, sa han och skrattade till. ”Jag tror att kinamat är det bästa att äta isåfall. Tänk liksom att dejten inte vet hur man äter med pinnar, då får man världens chans att visa genom att lägga hennes fingrar rätt och grejer.”
”Smaaart”, nickade Jake innan munnen drogs till ett roat leende igen.
När dom kommit hem till honom igen igår efter orienteringen, som för övrigt hade gått åt helvete efter att Andy dragit därifrån, hade Jakes bil av någon oförklarlig anledning startat igen. Av en inte lika oförklarlig anledning hade hans kompis också undrat hur orienteringen gått eftersom han sett vem Liam hamnat i grupp med, och att den personen saknades efter lunch. Jake hade ju varit den polare som han faktiskt kunnat dela med sig till av det mesta men eftersom han fortfarande inte ens hade nämnt kyssen på festen så hade det blivit ännu lite mer undanhållande av sanningen när han drog någon historia om att dom börjat tjaffsa om kartan istället. Nu kändes det dessutom för sent att berätta. Men egentligen var det väl bäst att inte prata om sådant man ville glömma. Det gjorde det lättare.
”Är du klar?” frågade han efter en stund och reste sig upp med sin bricka när Jake nickade.
Utanför matsalen stötte dom ihop med Pontus och Johan som varit iväg och käkat på pizzerian istället. Under första året hade dom varit näst intill stamkunder på den, så pass att pizzabagaren lärt sig deras namn och beställningar.
”Tja, vart fan har ni varit hela dagen?” frågade Pontus när dom började gå upp mot skolbyggnaden igen.
”i-valet, er lektion är ju kortare än vår, seriöst hur kan du glömma det varenda jäkla gång?” frågade Jake och drog upp dörren.
Väl inne i skolan igen steg ljudnivån som vanligt till det där sorlet som man på något sätt kopplade bort efter fem minuter men aldrig riktigt fattade hur det gick till. Det så kallade centralkapprummet som var anslutet till cafeterian såg slitet ut med bänkar med bortskavd färg, svarta märken efter skor på golvet och gardiner som måste ha hängt där så pass länge att dom blekts till samma nyans som dom blekgråa väggarna. Något slags försök att väga upp det hade dom gjort genom att hänga upp stora tavlor med naturmotiv och ställt dit några fula höga blomkrukor med sådana där bruna kulor i som av någon anledning brukade hamna överallt utom just i krukorna. Inte särskilt lyckat enligt honom själv. Varför inte göra en cool makeover med svarta väggar och stora inramningar av band-affischer och lite uppsatta vinylskivor? Och någon soffa istället för dom stenhårda bänkarna.
Han drog luggen ur ögonen och fick i samma stund syn på Andy och Nicholas, han var ganska så säker på att det var hans namn åtminstone, som kom nedför trappan mitt emot. Deras blickar möttes och Liam var snabb med att spänna sin egen blick i honom. Han vägrade fortfarande vara den första som såg bort, särskilt nu när han var så bestämd över att glömma det som hade hänt och få det att återgå till det normala.
”Fan glor du på?” kastade Pontus ur sig precis när dom möttes och stötte i Andys axel.
Liam sa ingenting.
”Såg du inte hur han stirrade?” frågade Pontus och slöt upp bredvid Liam.
”Han kanske tyckte din tröja var ful, för den är verkligen skitful”, flinade han och fiskade upp mobilen ur fickan. Han hade aldrig gillat det supertråkiga Zelda-tvspelet och missade aldrig att pika Pontus för det när han hade den lika fula tröjan med Zelda-symbolen på sig. 
”Äh håll käften. Det var dig han stirrade på, har han tappat respekten eller?”
”Klart han inte har”, svarade han utan flinet på läpparna den här gången. Det borde ha varit Liam som tryckt till honom med axeln.

I hate (almost) everything about you - del 18

Helst av allt ville Liam bara dra täcket över huvudet och strunta i skolan när mobillarmet satt igång. Hade han och Cathy inte haft sitt bråk på fredagseftermiddagen hade det troligast också varit det han gjort. Nu vek han istället undan täcket och drog händerna genom det toviga håret med en djup suck.
Det hade varit nog illa ifall det varit en vanlig skoldag han hade framför sig, med den hemska dubbeltimmen i matte, men nu var det ännu värre; friluftsdag. Så otroligt onödigt. Idrott var kul och ganska enkelt att få bra betyg i, men dom där töntiga aktiviteterna som idrottslärarna ordnade och kallade för friluftsdagar var bara skittråkiga. Förra terminen hade dom blivit medtvingade till skogen för att åka längdskidor. Kom igen liksom; längdskidor! Om det åtminstone hade varit slalom hade han kanske kunnat låtsas att det var lite kul i alla fall. Det hade varit pisskallt med pjäxorna på fötterna, korvbröden som skolan så generöst hade bjudit på hade varit så hårda att dom med enkelhet skulle ha behållit sin form även under en ångvält, och dessutom hade hans skidor glidit ur spåret och nästan fått honom att köra rakt in i ett träd. Det han fortfarande inte fattade var varför han följt med överhuvudtaget.
Idag var det dags för orientering och det skulle med största säkerhet bli minst lika tråkigt, men det som tog emot mest var Andy. Hans klass skulle också dit. Under den korta sekunden han hade hunnit se honom igår, och bara ryggen dessutom, hade det ändå fått magen att vrida sig och han ville inte alls behöva se honom igen. Tanken fick honom nästan panikslagen. Om inte ens Liam hade glömt det, som varit rejält full, så fanns det ju inte en chans på jorden att han skulle ha gjort det. Så jävla pinsamt. Och äckligt. Och sjukt.
Okej han fick helt enkelt sluta tänka på det bara. Han kunde inte skolka ifrån det här. Han kom till sist upp ifrån sängen och begav sig till badrummet för en snabb dusch.

Medans plattången värmdes upp började han ta fram kläder. Han blev dock avbruten av mobilen som började ringa och tog snabbt upp den ifrån sängen.
”Tja?”
”Tjena, du försöker inte försova dig med flit eller något va?”
”Nej tyvärr”, suckade han och gick fram till spegeln, petade till ringen i läppen.
”Bra”, sa Jake i telefonen innan han fortsatte. ”.. för jag tänkte komma och hämta dig, om du inte föredrar att åka skolbuss istället?”
”Verkligen? Det tackar man ju inte nej till”, sa han och drog på munnen för första gången den morgonen. Bussarna skulle gå ifrån skolan vid åtta, så att istället åka med Jake direkt till skogen lät ju helt okej. Vilket än en gång påminde honom om att han verkligen borde ta tag i sitt eget körkort.
”Jag är där om en kvart då!”
Nästan exakt femton minuter senare tutade Jake utanför och Liam låste dörren.
”Menar du att du ser fram emot det här?” undrade Liam roat efter att ha satt sig ner på passagerarsidan.
”Inte ett dugg. Men det kan ju knappast bli värre än skidåkningen?”
”Säg inte det..” Vilket direkt fick honom att tänka på Andy igen. Helvete.
Jake drog loss handbromsen men istället för att köra iväg skumpade bilen till två gånger innan motorn tystnade.
”Men vad är det nu då..”, suckade hans kompis och vred om nyckeln. Motorn brummade till på ett oroväckande sätt och när Jake tryckte ner gasen blev det om möjligt ännu värre innan den än en gång tystnade helt och hållet.
”Har du bensin kvar..?”
”Ja det är typ full tank. Jag fattar ingenting, alltså den har ju låtit förjävligt sedan jag köpte den men..” Han vred på nyckeln och tryckte ner gasen men resultatet förblev detsamma. ”Seriöst?! Vad är problemet?” Han trampade envist på gasen.
”Jaa jag har då ingen aning i alla fall.” Var det något han aldrig haft något intresse för så var det bilar. Det var bekvämt att åka i och han skulle gärna vilja kunna köra en själv, men det var också allt.
Dom, eller snarare Jake, försökte i nästan tio minuter till men när bilen fortfarande inte ville starta fick dom till sist ge upp.
”Jaha det får väl bli en morgonpromenad istället då..” Jake drog ur nyckeln och öppnade sedan dörren.
”Hur är det?” frågade han en stund senare efter att dom passerat ett övergångsställe. ”Du är typ jättetyst.”
Liam drog på munnen och ryckte på axlarna. ”Är jag? Nej men det är bra. Trött.”
Han kunde inte ens berätta för Jake. Det gick inte.

”Är den inte åtta nu..?” Andy kollade på mobilen och såg sedan upp på Lisette igen. ”Fyra över.”
Dom, och flera andra klasser, stod på skolgården och väntade på bussarna som fortfarande inte dykt upp. Det hade krupit i kroppen på honom sedan han vaknat. Men han oroade sig förmodligen i onödan, han kanske inte ens skulle se till Liam. Dom var ändå fyra klasser som skulle iväg.
”Kolla här, det är en ny jättesöt app”, sa Lisette och visade honom på mobilen. Han fick dock syn på någonting i utkanten av synfältet och höjde väldigt långsamt blicken.
En bit längre bort kom Liam och Jake gående. Liam i ett par smala mörkblåa träningsbyxor med vita ränder på sidan och en svart huvtröja.
”Andy..?”
Han såg snabbt ner på Lisette igen. ”Jag..”
Hon såg förvirrat på honom innan hon verkade få syn på vad det var som fått honom så stressad. ”Det är lugnt, jag lovar. Han är också snygg föressten, vad heter han? Jake?”
Kanske försökte hon bara dra hans fokus ifrån Liam till personen bredvid åtminstone. Men det funkade inte alls. Dom var fortfarande rätt långt ifrån men ju fler steg dom tog ju mer ökade hans puls.
”Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska göra..” Han knöt och vred på händerna fram och tillbaka flera gånger innan han stressat vände ryggen mot Liam och Jake och såg sig om efter bästa tänkbara flyktväg.
”Andy! Lugna dig.” Lisette lyckades få tag i hans ena hand. ”Det var ju inte du som hånglade upp Li..”
”Säg det inte på det sättet!” Hans röst gick nästan upp i falsett. ”Det var inte så! Det var.. en kyss.. Flera kanske.”
Lisette skulle precis till att svara honom något då två bussar kom inkörande på skolgården och en utav deras idrottslärare tog till orda.
”Okej lyssna allihopa! Vi saknar fortfarande några från Sam B, så estet och Sam A tar den här bussen”, sa hon och pekade med hela armen mot den första bussen. ”Media och ni som är här från Sam B tar den andra bussen. Vi samlas vid grillplatsen där framme sen.”

På bussen kunde han äntligen andas ut igen. Där inne fanns inte någon Liam. Och egentligen var det ju som Lisette sa; det var Liam som.. hade kysst Andy. Inte tvärtom. Han hade inte gjort något fel. Det borde inte vara jobbigare att se honom nu än vad det var annars; och han brukade knappast behöva gömma sig för honom.
Han borde inte tänka på hur det hade känts.
”Har du pratat något mer med Tony?” frågade han med ett leende.
Med tanke på leendet som spred sig över hennes läppar hade hon inte ens behövt svara. ”Han ringde igårkväll. Vi ska ses på onsdag för att gå lite på stan, han ska kolla efter kostym till balen och ville att jag skulle följa med. Hur gulligt är inte det?”
”Jättegulligt”, höll han med och log stort tillbaks. ”Jag är så glad för din skull, förlåt att jag inte.. jag menar, vi har knappt pratat om dig sedan.. fotbollsmatchen.” Han tyckte inte alls om att bete sig själviskt, det var inte en sådan person han var, men han insåg att han på sistone hade betett sig precis så. Allt fokus hade varit på honom efter fotbollsmatchen, under fredagen hade han inte pratat med Lisette alls, och sedan hade han freakat ut över Liam. Han hade knappt hört vad hon pratat om när dom stod och väntade på bussarna..
”Men sluta, så är det inte alls!” Leendet var fortfarande kvar på hennes rosa läppar och Lisette var inte någon som fejkade sådant. ”Du hade fått en uppdatering vare sig du frågat eller inte”, flinade hon.
”Men jag borde redan ha frågat..”, sa han, fortfarande tvivlande trots hennes leende.
”Andy. Du har alltid varit den första att fråga mig om i princip allting, så försök inte få det att låta som att du är en dålig kompis eller något bara för att du haft väldigt mycket i huvudet dom senaste dagarna. Okej?”
”Okej.”
”Jag menar på riktigt. Jag vill ha ett leende!” Hon lutade sig fram den lilla biten och satte ett finger i vardera mungipa på honom för att dra dit ett leende. Det fick honom att skratta på riktigt.
”Okej, okej!”
Kort därefter bromsade bussen in och dom var framme vid berget och den stora skogen. Över Simons huvud kunde han se hur den andra bussen också precis parkerade och öppnade sina dörrar. Han klev ner för trappen bland dom sista och i samma stund som han satte ner andra foten på marken fick han syn på Liam som kom ut från sin buss. Blixtsnabbt vände han sig om och krockade nästan med Lisette.
”Åh nej, jag kan inte, jag kan in..”
”Nej, nej, nej..!” Innan han hunnit tränga sig förbi henne grep hon tag om hans arm. ”Skärp dig!” Hon drog bestämt med honom ifrån trappen och såg sedan upp på honom. ”Det är fortfarande Liam som ska freaka ut. Inte du.”
Han skakade på huvudet. ”Jag klarar inte det här. Lisette, lyssna..”
”Kan du inte bara gå och prata med han?”
”Nej!!” Han såg chockat på henne. Hur kunde hon ens fråga något sådant? Det var klart att han inte kunde!
”Han kommer vända sig hitåt om mindre än fem sekunder, skärp dig.”
Han fattade inte hur hon visste. Men när han kastade en blick mot bussen så vände sig precis Liam om. Hans gröna blick svepte från höger till vänster men han kunde inte avgöra om han faktiskt hade sett honom. Oavsett så fick det honom att skärpa till sig. Han kunde inte låta Liam se honom på det sättet och riskera att han fick för sig att det berodde på honom.
Snart skulle han kunna andas ut igen. Bara lärarna kunde dela ut kartorna och skicka iväg dom någon gång.
”Hallå, samling här då!" ropade Christoffer borta vid grillarna och dom som inte redan stod där började gå ditåt. ”Ni kommer orientera två och två..” Folk började genast para ihop sig, däribland Andy som tog ett steg närmare Lisette. Inte för att det var någon överraskning för någon. ”.. men ni kommer inte välja grupper själva den här gången”, fortsatte Christoffer. ”Det är viktigt att kunna samarbeta, särskilt när det gäller lösningar av problem, och det är inte alltid man får chans att själv välja sina kollegor eller vad det kan handla om. När jag har ropat upp er grupp går ni till Jasmin som delar ut era kartor och sedan är det bara att sticka iväg..”
Han fortsatte informera om dom olika tiderna, som lunch och hemfärd, innan det blev dags för gruppindelningarna.
”Gustav och Johnny E.”
”Lisette och Erik.”
Lisette såg på honom och drog missnöjt på munnen. ”Typiskt. Lycka till!”
”Du med.” Han log efter henne och stack sedan ner händerna i fickorna på dom svarta joggingbyxorna han bar. Nu kändes det genast jobbigare.
Christoffer fortsatte ropa ut namn och Andy hade kunnat se både Nicholas och Simon försvinna iväg.
”Liam och Andy.”
….
Det sög inte bara till i magen som utav en liten ilning utan snarare som att han skulle ha en hel dammsugare där inne. Nej. Trots att allt han ville var att springa därifrån så kunde han se sina egna fötter röra sig fram mot Jasmin. Och det var just där blicken vilade; på fötterna.
”Då ska vi se, här har ni karta..”

Liam hade varit nära att långsamt backa in i skogen och hoppas på att ingen såg honom då Christoffer ropat upp hans namn tillsammans med Andys. Men han hade tvingat sig själv till motsatsen ändå och stod nu framme vid Jasmin och tog emot kartan. Vad hade han gjort för ont för att straffas med det här? Det hade varit ett misstag.
”Kompasser.”
Han kastade en blick åt sidan och det var först då som Andy ytterst långsamt såg upp från sina skor. Nästan som att idioten skulle ha något nackproblem. Det behövde inte betyda något särskilt. Oavsett vad som hänt och inte så skulle Andy aldrig bli glad utav att tvingas bilda grupp med Liam. Ömsesidigt alltså.
”Då är det bara att sätta igång”, log Jasmin och gick sedan vidare till nästa grupp.
”Jaha.. sämre grupp hade ju varit svårt att hamna i.” Han vred på kartan och brydde sig inte om att se på Andy.
”Du är så dålig alltså?” Han förvånades själv över att han lyckades kontra med något så snabbt med tanke på hur pulsen fortfarande slog i öronen. Hans blick var dock desto flyktigare och riktades snabbt mot kompassen.
En suck kom ifrån Liam. ”Bättre än du någonsin kommer bli.” Han började målmedvetet gå åt höger djupare in i skogen och Andy kunde inte göra annat än att snabbt försöka hänga med i samma tempo som Liams mycket längre ben. Dom gick en bra stund under tystnad innan Liam utan förvarning stannade.
”Det verkar vara något jävla fel på den här kartan. Kan du gå tillbaks och hämta en ny eller? Den stämmer inte.”
”Få se..” Andy svalde hårt innan han tog ett steg närmare och höll ut handen för att få kartan. Efter att Liam till synes motvilligt räckt honom den vred han på den ett halvt varv och letade på kontroll nummer 1 på kartan. ”Vi har ju gått åt helt fel håll. Man måste ha kartan åt rä..”
”Men okej det räcker! Du behöver inte leka duktig hela tiden.”
Liam såg irriterat på Andy och drog sedan åt sig kartan igen. Hur skulle han veta åt vilket håll man skulle ha kartan? Allt såg ju likadant ut på den. Det var lika obegripligt som alla siffror i matteboken. Och lika onödigt.
”Var det inte du som skulle vara bättre än jag någonsin skulle bli?” En kort sekund tyckte han sig höra något sårat i rösten men han skakade snabbt bort det. Han kunde omöjligt ha tagit åt sig av det, och ännu mindre; han kunde omöjligt ha brytt sig?
”Det är alltså ditåt vi ska gå?” frågade han istället och nickade åt motsatt håll, svalde samtidigt så diskret han kunde. Tänk inte på det.
”Jaa.”
Än en gång började dom gå under tystnad. Andy vred på kompassen och verkade nästan hypnotiserad av den lilla röda pilen. Hans svarta hår var tuperat baktill, precis som vanligt, medans det andra låg platt med luggen som gång på gång föll ner i hans ögon. Det lätt nedåtböjda huvudet gjorde att nacken delvis blottades innan en hand plötsligt for förbi och upp genom håret och fick Liams blick att hastigt dras därifrån. Det var inte så att han hade studerat honom av vilja, det var mer en vanlig reflex när man gick bredvid någon.   
”.. där snart..”
Liam blinkade till och såg snabbt på Andy igen. ”Va?”
”Vi borde vara där snart sa jag. Var det höger eller vänster efter ste..nen?”
Andy svor åt sig själv inombords. Han hade inte varit beredd på att Liam skulle se rakt på honom och han.. han hade kommit av sig.
”Eh.. höger.” Liam rynkade pannan något och vred på kartan. Den här gången vågade Andy inte säga någonting om att han vred den åt fel håll. ”Eller vadå varför ska bara jag vara kartläsare för, du får väl också göra något”, muttrade han och räckte honom den.
Hade han inte varit så fruktansvärt nervös hade han definitivt roat fnyst till. Hörde inte Liam själv hur genomskinligt det där lät?

”Det är några där borta”, sa Liam och pekade mot två tjejer långt borta i en snårigare del av skogen. ”Kan vi inte bara gå till den kontrollen och sen kolla på kartan för att lista ut vilken det är? Det går mycket snabbare. Det här är fan bara slöseri med tid.”
Andy såg snabbt på honom och svalde. ”Nej man kan inte..” Skulle dom bara låtsats som att det inte hade hänt?! Kom inte Liam ihåg det? Ångrade han sig?
Självklart gjorde han det! Herregud, det skulle Andy också ha gjort om han attackerat Liam sådär. Han ångrade sig ju att han inte hade knuffat undan honom för guds skull! Visst gjorde han..?  ”Nej vi följer kartan”, avslutade han och försökte hålla händerna stadiga om det inplastade arket. Det var väl kanske bra att dom låtsades som att det inte hade hänt. Han visste ju att Liam varit full. Han hade helt enkelt fått någon kortslutning i hjärnan, och självklart förutsatte han att Andy fattade det; att han varit full, gjort något helknäppt och ångrade sig. Det var inget konstigt med det. Varför skulle dom behöva prata om det? Väntade han sig en ursäkt eller vadå?
”Är det här någon himla hobby du har eller vill du bara plåga mig?” frågade Liam med höjda ögonbryn men började sedan ta sig ner för den branta backen utan att invänta svar.
Andy såg efter honom innan han började följa efter. Det blonda håret såg som vanligt ännu ljusare ut när han hade någonting svart på sig, som den nuvarande huvtröjan, och han lyckades se snygg ut till och med i sådana där sparrisbrallor. ’Jag har tänkt på hur det skulle vara att kyssa honom, har inte du det någon gång?’
Nej det hade han inte. Han hade alltid tyckt att han var snygg, fastän han hatade det faktumet, och han hade ibland funderat på hur det skulle ha varit ifall dom fortfarande varit vänner. Han hade saknat den gamla Liam då när han på sistone hade sett glimtar av honom, som när han hade legat nedanför hans säng på golvet med slutna ögonlock, när han hade gått förbi i korridoren med Jake och skrattat på det där sättet som den gamla Liam hade gjort, när han ramlade på cykeln och någonting bekant flimrat förbi i Liams gröna blick.. Men han hade också hatat honom. Hatat när han skrattat tillsammans med Pontus och Johan, hatat när dom där kommentarerna kommit. Han hade känt irritationen koka när han blivit tvungen att sitta tillsammans i någons kök mitt emot honom och låtsats tycka att det var en trevlig middag, känt sig trött på dom kaxiga kommentarerna när dom suttit på någons rum, ’Vad hade du gjort annars idag då? Haft filmkväll med Magda? Jag hade åtminstone umgåtts med riktiga kompisar’. Han hade blivit rädd för honom för första gången när han smällt upp honom mot skåpet. Men han hade också blivit förvirrad över att faktiskt få en ursäkt, som inte lät vidare ångerfull men inte heller falsk. Han hade blivit förvånad när det kommit några normala meningar ifrån honom vid köksbordet när dom varit ensamma. ”Jag höll på att snubbla ner i den där dammen en gång. Livsfarligt när dom inte ens har ett staket, vem fan placerar en stor damm mitt i sådär bara?”
 Han hade blivit chockad över att plötsligt finna Liams läppar tryckta mot sina egna.
Nej, han hade aldrig undrat över hur det skulle vara att kyssa Liam. Men han undrade varför det störde honom att Liam inte sa någonting om det.
”Kommer du eller?”
Han rycktes ur tankarna och joggade ner den sista biten till där Liam lyckats hitta nästa kontroll.

Dom var på väg tillbaks till grillplatsen för lunch och för tillfället kände sig Liam bara så lättad över att Andy inte nämnt någonting om fredagnattens händelse. Nästan så pass att han glömde bort att det faktiskt var Andy han gick bredvid och inte bara någon kille ur SPB.
”Ska ni på någon studentresa eller?” frågade han och drog undan några grenar för att komma förbi på den smala stigen.
Andy såg ut som att han hade ställt världens konstigaste fråga men öppnade åtminstone munnen. ”Nej, eller det är några stycken som ska åk..”
”Men inte du alltså?” Tydligen hade han inte helt glömt bort att det var Andy han gick bredvid.
”Nej.” Han drog ner sina tröjärmar över händerna och slöt upp bredvid Liam när stigen återigen tillät en att gå i bredd.  ’Bredvid’ som i att det skulle få plats minst två personer emellan dom alltså.
Inte för att dom brukade ha långa samtal med varandra men det kändes onekligen som att det var någonting Andy lät bli att säga. Annars borde det i alla fall ha kommit någon dryg kommentar tillbaks. Nyfikenheten tog över. ”Varför inte?”
En suck lämnade den andres läppar och det var tydligt att han avsiktligt undvek att se på honom. ”Det blir så himla dyrt, och jag vet att mamma kommer skrapa ihop pengar till det om jag säger något så.. jag har inte sagt något.”

Han hade nästan börjat vänja sig vid tystnaden och pulsen slog inte helt okontrollerat längre. När Liam då helt plötsligt öppnat munnen och dessutom frågat en ganska normal fråga hade han inte helt kunnat dölja förvåningen. Nu sneglade han försiktigt upp mot honom. Varför hade han ens sagt något för? Det skulle väl bara komma någon hånfull kommentar till svar. Det var tydligt att Liam tänkte låtsas som att ingenting hade hänt och den till synes normala frågan hade säkert bara varit för att kunna retas med honom. Men å andra sidan hade han säkert inte väntat sig ett så ärligt svar. Den gamla Liam hade utan tvekan fått ett sådant, men inte den idioten han hade kommit att bli.
Han hade inte haft hjärta till att nämna studentresan till Magda. Dom hade redan dåligt med pengar den här månaden och resan skulle betalas nästa vecka. Hon skulle bli helt förtvivlad om hon fick höra att han struntade i det på grund av något sådant, men det var studentmössan som gått på flera hundra, dom skulle fixa en ny kostym åt honom, kryssningen hade betalats förra månaden. Han ville inte göra det värre när han redan visste att hans mamma mådde dåligt över att dom hade det snålt just nu. Och det var verkligen ingen fara, det var långt ifrån hela klassen som skulle med.
”Ojdå..”, var allt Liam fick fram. Han hade inte väntat sig det. För det första hade han inte tänkt så långt som att det kanske kunde bero på pengar, och för det andra hade han inte väntat sig ett sådant.. ärligt svar.
”Ut med det då, hur många ska du på?”
Han såg häpet på Andy. Hade han verkligen väntat sig att Liam skulle säga något sådant? Skryta och få det att kännas ännu jävligare för honom? Förmodligen. Och ärligt talat hade det kanske inte kunnat vara helt otänkbart. Men det hade bara inte känts rätt nu..
”Det kanske är dags att börja vaccinera sig också om du ska ha en ny tjej varenda kväll.”
Den hetsiga fortsättningen som följde fick honom nästan att tappa fattningen. Det kändes som ett slag i magen och han kastades direkt tillbaks till den där festen när han kom ut i hallen med Matilda och Andy höll hans jacka i handen. Vidare till kryssningen och Lollo, Andy som kom ut ifrån hytten bredvid. Andy som ramlade på cykeln. Andys vardagsrum och den vinröda tröjan..
”Det har väl fan inte du med att göra.” Han hade menat att låta irriterad men han hörde nästan rädsla i sin egen röst. Rädsla över att det snart skulle bli oundvikligt att komma ifrån det som hänt. Rädsla över att dom befann sig här och han plötsligt kände sig så otroligt blottad.
Andy öppnade munnen men det kom inte ut några ord. Istället var det ett mellanting av ett uppgivet skratt och en utandning som lämnade hans läppar innan han skakade på huvudet och lämnade Liam bakom sig. Han såg grillplatsen längre fram så han behövde knappast kartan. Det värkte i magen och dunkade i öronen. Huvudet snurrade och han visste inte riktigt hur han skulle fixa det här. Han skulle bryta ihop och det var så otroligt.. patetiskt. Han hade ingenting att bryta ihop över!

Han hade skolkat andra gånger, men dom gångerna var verkligen lätträknade. Förmodligen hade han gjort Liam en tjänst, vilket han verkligen inte ville, genom att ha dragit därifrån också, med tanke på hur hög hans frånvaro säkerligen var. För han var helt säker på att Liam skulle ha lämnat skogen om inte han själv hade gjort det.
Kanske var det han själv som hade överdrivit den här gången. Liam kanske inte hade tänkt komma med någon skrytsam kommentar om att han skulle på fem olika resor, utan att det varit Andy som ställt till det istället. Fan. Varför kunde inte allt bara vara lite mindre komplicerat?! Var det för mycket begärt?

Resten av dagen tillbringade han hemma med misslyckade försök att plugga. Allt kändes plötsligt så onödigt. Han hade redan bra betyg, vad skulle det göra för skillnad med några halvdåliga prov den tiden som var kvar till studenten? Dom kunde knappast sänka ett VG till ett IG. Lisette hade sms:at honom på väg tillbaks från orienteringen, uppe vid skogen hade det inte funnits någon täckning överhuvudtaget, men han hade inte ens orkat svara på det. Han visste att hon inte skulle visa det men hur kul skulle hon tycka att det var att få höra ännu mer ångestfyllt gnäll? Han hade inte ens någon vettig orsak till det. Plingandet på dörren fick honom att rycka till men han förstod mycket väl att det skulle vara Lisette. Det var klart hon blev orolig när han skolkade och dessutom inte svarade på sms.
Med ett djupt andetag tryckte han ner handtaget och fick sig minst sagt en chock när det var allt annat än Lisette som stod på trappen.
”Vad vill du?” frågade han så neutralt han kunde och höll fortfarande handtaget i ett hårt grepp.
”Alltså.. jag fattar vad allt det här är om..” Liam såg desto mer sammanbiten ut och han drog handen genom håret innan han tryckte handflatan mot dörren. ”Jag var full. Okej? Jag mindes det knappt först.”
Andy fick inte fram ett ord. Det var det här han hade väntat på. Ändå blev han livrädd när han nu förstod vad Liam pratade om. När han bet tag i läppen for tankarna genast iväg igen. Den där ringen som smakat metall. Tungan som hade varit så målmedveten. Hans egna läppar som låtit sig följa med i kyssa..
”Fattar du vad jag säger?”
Han såg snabbt upp på honom och svalde igen. ”Va?” Hade han missat något? Vad hade han mer sagt?
”Jag var..” Liam bet ihop och innan Andy riktigt hunnit med att reagera hade han smällt upp den andra handflatan mot dörrkarmen så att Andy än en gång var placerad mellan hans båda armar. Plötsligt var han så himla nära. Blonda hårslingor hade ramlat ner i ögonen men ändå kunde han se hur dom lyste där igenom. Ansiktet var så nära att han kunde känna hans andedräkt. Skulle han.. ”Jag var full och visste inte vad jag gjorde! Det var ett jävla misstag, fattar du? Det var ingenting annat än ett misstag.” Han sa det sista mellan tänderna och lika snabbt som han närmat sig var han borta igen. Armarna sänktes. Snabba fotsteg nedför trappen. Ut från gården.
Andy stod chockat kvar tryckt mot dörren med häftiga andetag. Han hade trott..
Han slöt ögonen och försökte andas genom näsan. Han hade inte bara trott. Han hade velat.


I hate (almost) everything about you - del 17

”Liam.. iam.. iam..”
Han hörde en väldigt avlägsen röst och försökte komma ihåg hur man gjorde för att öppna ögonen.
”Liam!”
”Uh?”
Till sist öppnades det högra ögat och ljussken starkare än tio strålkastare mötte hans stackars pupill. ”Åh herregud..” Med ett väldigt plågsamt läte öppnade han det andra ögat och möttes den här gången av Jakes ansikte.
”Hallå där snygging. En liten varning innan du reser dig upp bara, det ligger en pöl av okänt innehåll cirka en halvmeter bredvid dig. Tänkte att du ville undvika att kliva i den.”
Vad babblade han om? Vart var han ens någonstans? Varför.. Han sträckte ut ena armen och kände någonting strävt. Mattan. Misstänkt lik den som låg under soffbordet i vardagsrummet. ”Tja”, fick han hest fram och famlade lite med armen framför sig. ”Lite hjälp kanske?”
När han äntligen kunde fokusera blicken och började komma tillbaks till verkligheten kunde han se kaoset omkring dom. Det låg flaskor och burkar över bordet. En utav köksstolarna stod av någon oförklarlig anledning upp och ner borta vid fönstret. Tusentals smulor, förslagsvis innehållet ur en chipspåse, låg under bordet och bara en bit ifrån hans fötter fanns den nyligen nämnda pölen som man med största säkerhet inte ville analysera närmare.
”Fy fan..”
”Det kan man säga”, nickade Jake och drog fingrarna genom håret som redan stod åt alla håll. ”Jag har börjat med köket så det är åtminstone inte värre än vad det är här inne..”
Han visste inte om han skulle skratta eller bara lägga sig ner på mattan och dö. ”Hur mycket är klockan? Morsan.. snälla säg att hon inte är hemma?”
Jake skrattade till. ”Nej då hade du för det första inte legat kvar där på golvet, och för det andra så hade jag varit härifrån för länge sen.”
Det lät rimligt. Han drog luggen ur ögonen och andades tungt ut. ”Jag.. kommer snart, ska bara gå på toa..”
”Du kanske ska undvika att kolla dig i spegeln”, sa Jake efter honom men han viftade bara med handen till svar. Han kunde knappast se värre ut än han kände sig.

Efter att ha fällt ner toalettlocket vred han på kranen och lutade sedan tungt armbågarna mot handfatet. Varje liten rörelse hotade att spränga huvudet i bitar lika små som chipssmulorna och det kändes som att någon flyttat in i hans mage och rörde sig fram och tillbaka, drog och hade sig. En alien kanske.  Han såg långsamt upp mot spegeln och kände sedan hur ögonen vidgade sig en aning. Vad i helvete..? Han la fingrarna mot den blåtonade hakan och grimaserade. Inte särskilt mycket över smärtan utan mer över hur förjävligt det såg ut. Vad hade ha..
Nej.
Nej inte en chans.
Han hade.. han mindes att han hade ramlat någonstans. På yttertrappan? Johan hade varit där. Och Carolin. Han var på väg ner, eller hur?
Han var på väg upp.
Vattnet fortsatte rinna och han stirrade ner på det. Såg på den breda strålen och hur det spolades rakt ner i avloppet tillsammans med hans färg i ansiktet.
Han hade gått över till Andy. Sagt någonting om att han inte fick berätta för Magda att han haft fest, försäkrat sig om att Cathy inte skulle få veta.. Han hade varit så jävla full. Sedan hade han gått därifrån och ramlat i trappen till sitt eget hus.
Han hade inte alls gått därifrån efter det. Inte i närheten.
Han greppade tag om handfatet och skakade snabbt på huvudet två gånger. Det kunde inte vara sant. Hur full han än varit så.. Ändå så mindes han ju. Han hade tyckt att ringklockan utanför Andys dörr sett otroligt rolig ut. Tröskeln hade varit lika hög som kinesiska muren - minst. Hans tröja hade varit vinröd.
Läppar.
Fingertoppar.
Svart hår. Alldeles mju..
För mjukt! Fan det hade varit det värsta hår han känt på.
Ögonen som mötte hans i spegeln såg skräckslagna ut, med utsmetad kajal och mörka ringar under.

”Woah, du är ännu vitare i ansiktet nu.. var det spegelbilden som gjorde det eller?”
”Heh jo typ.” Han försökte dra på munnen till ett snett leende men det såg förmodligen mest ut som att hans ena mungipa fick någon konstig ryckning bara. Helvete, helvete, helvete!
”Vi kastar allting i samma va?” Jake höll undrande upp en svart sopsäck.
Liam hade i flera år övat på att spela självsäker när han inte var det så han bestämde sig helt enkelt för att trycka undan det där och spela sig själv för en stund nu. Dom var ju tvungna att fixa det här innan Cathy kom hem.
”Ja ös i bara”, flinade han till och såg sedan in mot vardagsrummet med ett inte lika roat leende. ”Den där spyan är kvar va..?”
”Japp. Någonting måste du ju få för att det var din idèe med festen.” Jake ryckte oskyldigt på axlarna och fiskade sedan upp en halvfull plastmugg ifrån golvet.
Även om han var uppe på fötterna så lät och såg han inte mycket piggare ut än Liam. Ögonen var rödsprängda, rösten hes och rörelserna något mödosamma.

I samma stund som han satte på sig den andra skon öppnades dörren och Magda kom in i hallen.
”Men oj hej”, sa hon glatt och släppte ner väskan.
”Hej”, sa han snabbt och drog nästan våldsamt i skosnörena, utan att ens se upp.
”Andy.. är det något som är fel?”
”Va nej, jag ska bara iväg.”
Han var på väg att tränga sig förbi henne då hon tog tag om hans arm. ”Andy? Snälla titta på mig, vad är det?”
Han tvingade sig själv att slappna av och vände äntligen blicken mot henne. ”Förlåt jag är bara stressad, jag vill hinna med nästa tunnelbana, jag ska till Lisette.”
”Okej..” Hon såg undrande på honom. ”Har du ätit någon kvällsmat? Har det gått bra här hemma?”
Andy nickade och drog ner munkjackans ärmar över händerna. ”Jättebra.” Jättebra?  ”Vi ses senare!”
Med småjoggande steg tog han sig ner för trappen, genom spärren och till sist ut på perrongen. Med tanke på att det var lördagkväll var det massvis av folk som rörde sig där nere och när något tåg stannade fylldes plattformarna på med ännu mer. Han kollade upp mot tavlan som visade hur många minuter det var kvar tills hans eget skulle komma och kände plötsligt någon knuffa till honom i ryggen.
”Gud ursäkta!” Den skyldige mannen tog tag om hans axel för att försäkra sig om att han var okej och han gav honom ett snabbt leende till svar. ”Ingen fara.”
Han hade sett ungefär lika stressad ut som Andy kände sig inombords. Kanske hade han också lika mycket i huvudet som snurrade runt, runt, runt..
Det var först när han sjönk ner på ett säte intill fönstret och tåget började rulla som han tog sitt första djupa andetag på väldigt länge. Dagen hade känts fruktansvärt lång och hade mest bestått av förvirrade och upprörda funderingar. Och att hålla sig så långt ifrån fönstren som det bara gick. Planen hade varit att försöka lugna ner sig själv, inse att det inte var någon jättestor grej och sedan sansat kunna ringa sin bästa kompis och på ett lite roat sätt kunna berätta vad som hade hänt under gårnatten. Vet du, Liam dök upp mitt i natten och kysste mig, konstigt va?! Haha.
Uppenbarligen hade den planen inte funkat och hade han kunnat så skulle han ha tagit sig fram till lokföraren för att gasa på lite snabbare.

”An..” Lisette tystnade och höjde på sina smala ögonbryn. ”Herregud vad har hänt Andy?”
”Hej”, log han och drog i ärmarna igen. ”Inget. Eller. Jättemycket. Kan jag komma in?”
”Självklart!” Hon flyttade sig åt sidan och stängde sedan dörren efter honom.
Dom hårt knutna skosnörena fick honom nästan att skratta mitt i allt. Skulle han bli tvungen att klippa upp dom eller? Till sist var i alla fall skorna avtagna och han följde med Lisette till hennes rum. Att hon bara kastade en blick över axeln på honom och inte hade frågat någonting mer var ett väldigt säkert tecken på att Lisette var orolig. Hon pratade alltid annars.
Lisettes rum var lika färgstarkt och personligt som hon själv. Väggarna var målade i en stark lila färg, ljusslingor var uppsatta på väggen ovanför sängen, stora solfjädrar på den motsatta. Den breda sängen täcktes av ett vinrött- och svart storrutigt överkast, mitt emot honom var en stor  helkroppsspegel med svart viktoriansk ram placerad och hela rummet badade i ett mysigt ljus av den dämpade mörklila lampan som hängde lågt ifrån taket. Dessutom luktade det alltid av doftljus.
Dörren hann knappt glida igen bakom honom innan han kastade ur sig orden.
”Liam kysste mig!”
”Va..?” Lisette såg häpet på honom vilket fick Andy att stressa upp sig ännu mer.
”Jag vet att jag borde ta det lugnt och att det inte är så stor gre.. men det är Liam! Lisette, det var Liam!”
Hans vitfluffhåriga vän var snabbt framme hos honom och la händerna på hans axlar. Trots att hon behövde stå på tå för att göra det så lyckades hon ändå se bestämd ut. ”Andas.”
Han tvingade sig själv att ta ett djupt andetag och såg ner på henne. ”Det är bara.. kaos här inne”, sa han och la händerna om huvudet.
”Kom.” Hon greppade tag om ena hans hand och drog med honom till sängen där han villigt sjönk ner.
”Okej, bara så att jag fattat det rätt. Du menar den Liam? Kan du ta det från början?”
”Men ja!” pep han till. ”Jag känner.. kände, bara en enda Liam, klart det var han! Eller nej det borde inte alls vara självklart för det var Liam och han borde inte..”
”Andy.” Ett finger med en ljusrosa nagel lades mot hans läppar och han tystnade, såg bara in i hennes stora ögon en stund. Mangaögon som han kallade det. Cirkellinser med Lisettes ord. ”Vi tar det om ett tag, okej? Jag har hittat en ny låt som du kommer älska, jag tänkte direkt på dig när jag hörde den, precis din smak.” Hon sträckte sig efter sin mobil och började klicka runt på skärmen och han kände redan hur hjärtslagen sakta men säkert började lugna ner sig.

Det hade blivit en något svamlig återberättelse men till sist hade Lisette i alla fall vetat vad som hänt under natten. Och precis som vanligt så hade hon vetat vad han behövde mer än han själv. Tid till att lugna ner sig, samla sig utan någon press och sedan när han känt sig någorlunda redo kunnat berätta det han verkligen behövde få ur sig. Och ja, han hade älskat låten hon spelat upp för honom.
”Shiet. Det var oväntat.”
Han nickade. ”Jag hade blivit mindre chockad om det varit.. Pontus till och med. Okej kanske inte Pontus för han verkar vara skolans största homofob men.. vem som helst utom han.”
”Han kanske..”
Trots att han lyckats lugna ner sig något så började stressen återigen bryta ut och han hörde inte längre vad Lisette sa. Istället drog han händerna genom håret och bet hårt tag i läppen innan det var kört igen.
”Det var han som gjorde det så jag vet inte varför jag känner.. jag vet inte varför jag har ångest! Men det känns som att det är mitt fel på något sätt, och jagvetinte vad jag skagöra.” Dom smala fingrarna for än en gång genom det svarta håret medans orden snubblade på varandra. ”Han var ju full så jag borde.. det borde ha varit jag som stoppat det, han visste ju inte vad han gjorde men jag visste och..”
”Hey! Andy, sluta!” Hon grep tag om hans hand och försökte se in i hans ögon. ”Sluta hetsa upp dig, du kommer få en hjärtattack eller något, och då kommer jag också få det för att jag blir så rädd!”
Han andades ut i ett skratt och såg på henne. ”Det vill jag ju inte att du ska få..”
”Just det”, flinade hon. ”Det är inte ditt fel. Jag skulle inte ens vilja kalla det fel, han kanske.. jag vet inte, han kanske släppte lös sina äkta känslor?”
”Sluta..”, mumlade han. ”Du vet att han hatar mig. Han var jättefull, alltså jag menar jättefull. Han hade ingen aning om vad han gjorde. Eller jag tror att han kanske fattade lite när han, Johan, kom in. Och han såg typ livrädd ut. På något sätt så kommer han bli så jävla förbannad på mig, jag vet det.”
Lisette drog till sin tyllkjol och skakade på huvudet. ”Det kan han inte bli. Allvarligt, då kommer jag att slå på honom så hårt att..” Hon suckade. ”Har han inte ens varit över för att komma med någon sådan där töntig kommentar om att det inte betydde någonting alltså?”
Han skakade på huvudet och drog i en lös tråd i jeansen. ”Nej. Fast jag har haft persiennen neddragen och jättehög musik på hela dagen.. så jag kanske inte hörde ifall han plingade på. Men jag tror inte att han gjort det.”
”Hur kändes det då?”
Frågan fick honom att stelna till innan han snabbt vände ansiktet mot henne. ”Vadå menar du?”
”Jamen, att kyssa honom såklart.” Ett litet leende hade börjat leka på hennes läppar.
Han skakade hastigt på huvudet. ”Jag kysste inte tillbaks!” Det hade han väl inte gjort? ”Och det.. det kändes dåligt. Såklart. Det var ju.. Liam!”
”Ja vi vet att han är en idiot ibland, men det kan väl ha känts.. jag vet inte. Jag har tänkt på hur det skulle vara att kyssa honom, har inte du det någon gång? Om att ni faktiskt skulle komma över det där gamla bara och.. förenas i en kyss?”
Han kved plågat till. ”Det är ingen av dina mangaböcker vi lever i Li, för nej jag har aldrig tänkt det. Jag visste inte ens om han verkligen.. gillade killar. Och bara för att han råkade göra det här när han var full betyder inte det att han är bi. Och jag bryr mig inte ens.”
”Okej förlåt. Jag är väl lite chockad jag med. Men det kändes alltså dåligt som i att du blev.. överfallen?”
Nej. Nej det hade det väl inte gjort. Han hade ju inte slagit vilt omkring sig för att få bort honom. Han hade inte blivit paralyserad av skräck. Han hade ju kanske ändå kysst tillb..
”Nej.. inte så.” Han mindes Liams hårda läppar mot sina. Hur han hade låtit honom särat på sina egna. Hur kyssarna hade blivit allt häftigare. Samtidigt som fingrarna slet i hans hår på det sättet som inte alls hade känts obehagligt. Han blev alldeles kall och slog ner blicken i sitt knä. ”Det kändes inte.. dåligt hela tiden.”

När Cathy kommit hem fram emot lunch hade Liam tvingat ner sig själv till nedervåningen, nästan så att han hade behövt tagit till en örfil för att resa sig upp ur sängen, för att försöka låtsas som att han inte var ett dugg bakis. Han skulle ljuga om han sa att han inte hade dåligt samvete över att han hade haft fest, särskilt efter deras bråk, men han konstaterade att det skulle bli ännu värre om han erkände.
Just för tillfället var han bara lättad över att hela dagen hade gått utan att hon misstänkt någonting. Han och Jake hade gjort ett bra jobb. Dom hade till och med klurat ut en bra ursäkt till den blåa hakan. Jag skulle sätta igång en tvätt och snubblade i trappen till tvättstugan. Duktig son och allting. Även om orsaken till skadan var lögn så var inte tvätten det. Det kändes som det minsta han kunde göra. Att det hade tagit en mindre evighet att göra det hela var en annan sak.
”Behöver du hjälp?” frågade han och lutade sig mot dörröppningen till köket där Cathy höll på att laga middag. Även om hon inte hade verkat misstänksam så hade dom varit väldigt fåordiga mot varandra sedan hon kom hem. Bråket var fortfarande färskt och hans mamma väntade förmodligen på en ursäkt ifrån honom, samtidigt som Liam var för stolt för att ge den.
”Nejdå det är klart snart.” Hon rörde en stund i kastrullen men vände sig sedan om med en suck. ”Jag vill inte att vi ska vara osams något mer nu, kan du inte bara lova mig att skärpa till dig och så låter vi det bli en trevlig kväll istället?”
Han nickade och såg ner på sina fötter. ”Det var inte meningen att ljuga tidigare.. det känns bara hopplöst och jag såg ingen anledning att berätta det.. man brukar ju inte vara jätteivrig på att berätta dåliga saker eller hur?”
Efter att ha stängt av plattan och torkat händerna på kökshandduken kom hon fram till honom. ”Det är inte hopplöst, jag menade inte det jag sa. Det är klart att du kommer fixa det här bara du bestämmer dig för det. Det är när du ger upp som det går dåligt, om du inte försöker och bara struntar i det. Och det är det jag blir irriterad på, jag vet att du kan och jag vill inte att du slarvar bort det. Det förstår du väl?”
Han nickade igen. Men hon hade ju fel. Han kunde inte fastän han försökte. Vissa saker var bara omöjliga; som matten till exempel. Och han ville verkligen, verkligen inte gå i den där stödgruppen eller vad fan det hette. Han kanske var dålig men han var inte efterbliven.
”Ska vi säga så då? Du lovar mig att du skärper till dig på riktigt den här tiden som är kvar, och att du pratar med din mentor om vad du kan få för hjälp att ordna upp dom betygen som behövs?”
”Jaa jag ska.”
Hon gav honom ett leende och strök honom sedan över håret. ”Bra. Du kan väl ta med tallrikar in till vardagsrummet, jag ska bara hälla upp såsen.”

”Jag sticker ut och springer lite bara!”
”Så här sent? Du har väl skola imorgon?”
Andy drog upp dragkedjan till munkjackan. ”Jaa men jag springer inte så länge, hejdå!”
Han behövde komma ut och rensa tankarna - även om det var söndagkväll. Magda hade såklart ingen aning om varför han behövde det, men trots att han kunde prata om det mesta med sin mamma så var som sagt Liam ett utav undantagen – och särskilt det där.
Det hade börjat skymma ute när han joggande ut från gården och nerför gatan som så småningom skulle leda mot sjön. Den vanliga rundan.
När han sprang genom bostadsområden där det fanns gatlampor som lyste upp hade han inga problem med mörkret som sänkte sig alltmer över honom; det var när han kom ner mot sjön som det alltid spred sig en obehaglig rysning längs ryggraden. Där det inte fanns några lampor utan bara mörkret och vattnet. Det logiska hade väl varit att hållit sig ifrån just den platsen på kvällarna men för Andy var det som en slags utmaning. Han hoppades på att rysningarna någon gång skulle avta, ju fler gånger han utsatte sig för det han tyckte var skrämmande.
Framme vid strandkanten stannade han till och tittade ut över det stilla, nästan svarta vattnet. Han visste ju att det inte fanns något hemskt där bland skuggorna, att det bara var en ologisk rädsla som rörde sig i hans eget huvud. Ändå dröjde det inte alls många sekunder förrän han kastade en blick över axeln, såg tillbaks mot sjön och sedan snett över den andra axeln. Skärp dig.

När obehaget inte velat ge med sig gav han upp, fortfarande lika mörkrädd alltså, och joggade upp mot vägen igen.
Nästan framme vid sitt hus såg han som ett konstigt ljus längre fram. Glöd. Han rynkade något på pannan men var sedan nära att tappa andan när han insåg vad det var för någonting. Nu när han var närmare gatlampan och hade saktat ner från joggande till att gå såg han att det var Liam som stod ute på gräset och rökte. Han hade blicken riktad rakt framåt och det var tydligt att han inte hade sett Andy. Och inte hört honom heller insåg han då han såg dom tunna sladdarna som letade sig ut bland det där blonda håret och ner längs halsen. Den plötsliga chocken hade fått hans fötter att liksom fastna i asfalten och nu vågade han inte lyfta på dom i rädsla för att Liam skulle vända sig om. Han svalde hårt och såg hur ett tunt rökmoln lämnade hans läppar. Läppar.
Den lediga handen strök genom håret och läpparna rörde på sig. Som att han uttalade tysta ord. Sjöng han med i låten? En desperation att få veta vilken låt det var blossade upp i honom och det skrämde honom på något sätt ännu mer och fick honom därför att till sist lyfta på fötterna.

You’ve been running for so long, still breathing
Hoping soon to find a song worth singing
Every chapter of this note, they’re reading
But you’re slowly losing hope on bleeding
I’ll carry you, my darkest desire
When life sings to you, through devils choir
F.E.A.R won’t steal what burns in you
I’ll carry you away from the fire
My desire, devils choir
My desire, dev..
Liam ryckte ur ena hörsnäckan och vände blicken åt höger då han tyckte sig ha hört någonting. Andy. Han hann precis se honom innan han försvann i mörkret under garagetaket och sekunderna senare smällde ytterdörren igen. 

Textraderna kommer ifrån Black Veil Brides ’Devils choir’ 

I hate (almost) everything about you - del 16

Liam drog händerna genom det blonda håret medans vattnet rann ned över hans kropp. Han var inte typen som trodde på att man kunde rena själen på något sätt, men han hoppades ändå på att det varma vattnet skulle skölja bort dom sista jobbiga känslorna han hade i bröstet, så att partyhumöret kunde infinna sig istället. Han ville inte tänka på det som var dåligt något mer idag. Det kunde vänta till senare.
Han svepte undan duschdraperiet och drog en handduk om höfterna innan han begav sig till sovrummet, med efterlämnande blöta fotavtryck i storlek 43.
Efter en stunds slitande i garderoben, han sköt alltid upp den där välbehövliga rensningen, fick han ut en komplett outfit och slängde kläderna på sängen innan han tog tag i håret. Det var verkligen orättvist att vissa hade rakt hår naturligt, men ännu mer orättvist att hans hår inte ens blev tillräckligt platt och rakt genom att blåsa det. Thank god för plattången.
Med hjälp utav nämnda plattång, ett moln av hårspray och en kam hade han en fullt godkänd frisyr 30 minuter senare. Kajalen var på plats runt ögonen, benen iklädda ett par svarta stuprör och överkroppen i en vit tröja med svartvitt tryck. Om han fick säga det själv så tyckte åtminstone han att han såg bra ut. Och självklart fick han säga det.
”Kom in!” ropade han då han hörde det plinga ifrån nedervåningen. Han slet åt sig nitskärpet som låg kvar på sängen och drog det om höfterna på vägen ner för trappen.
”Tjena”, log Jake och stängde dörren efter sig. ”Har du blivit vampyr eller något? Det är kolsvart här inne ju.”
Nu när han sa det så. Han hade varit på övervåningen sedan Cathy åkte och det mulna vädret hade trängt bort allt solsken som annars skulle ha tagit sig in genom fönstren. Några lampor hade han alltså inte tänkt på att tända.
”Kanske borde fundera på det, dom är väl fortfarande eftertraktade av tjejerna”, skämtade han och körde ner fötterna i conversen. ”Vi måste ta in högtalarna från förrådet bara.”
”Visst, påminn mig att ställa in det här i kylen sen.” Jake ställde ner två systemkassar på golvet och öppnade sedan dörren igen.
”Titta inte på mig sådär. Jag vägrar”, sa Jake och la armarna i kors.
Liam gav honom sitt bästa försök till hundvalpsblick och såg upp mot den översta hyllan i förrådet igen.
”Lägg av, du är längre än mig. Du får klättra!”
Hundvalpsblicken var borta på en sekund och han suckade tungt. Varför, och åter varför hade han och Cathy baxat upp dom tunga högtalarna på det absolut värsta stället när dom städat förrådet i våras? Och varför hade hans mamma lånat ut deras stege till grannen mitt emot så sent som i förrgår?
Det blev alltså Liam som fick försöka klättra så gott det gick på dom skrangliga hyllorna i förrådet som dessutom bara hade en svag naken glödlampa till belysning.
”Det här går ju jättebra”, hörde han Jake roat säga samtidigt som han tog tag om hans högra ben. ”Ser smidigt ut och allting.”
”Håll käften.” Han flinade till för sig själv och tryckte sedan ifrån med högra foten för att komma ännu högre upp.
Det kändes som en seger när han äntligen kunde ta tag i den ena högtalaren. ”Okej nu når jag den! Jag ska bara..” Innan han hunnit vare sig säga något mer eller lyfta någon högtalare kröp en, i hans ögon enorm, spindel fram med blixtsnabb fart och skriket som lämnade Liams läppar blev bara ännu högre när han ryggade tillbaka, tappade balansen och till sist ramlade ner på Jake.
”Vad gör du?!” flämtade hans kompis till och försökte resa sig upp. ”Tar livet av oss?!”
Liam andades fortfarande häftigt. ”Det var ju en jävla spindel! Den attackerade fan!”
Jake såg på honom med stora ögon innan ett skratt spred sig mellan dom fyra väggarna. ”Seriöst Liam? Seriöst?”
”Tyst och klättra.”

”Skål!”
”Hallå vänta! Vänta jag ska också skåla!” Liam gjorde någon slags sprint in till vardagsrummet och lyckades nästan tackla Sarah och Sophie när han kom fram.
”Vart fan kom du ifrån?!” skrattade Sarah och tog stöd mot bokhyllan med handen.
Han ryckte på axlarna med ett stort flin på läpparna. ”Vem vet. Skål nu då!” Uppenbarligen var minnet kort då han sekunden efter förde ölflaskan till läpparna utan att ha klirrat den mot vare sig Sarahs glas eller Sophies burk. ”Kom nu ska vi dansa!”
Liam tog tag i Sophies hand för att dra med henne till vardagsrumsgolvet där det både befann sig bekanta och mer eller mindre okända ansikten. Men det spelade ingen roll; det var fest, och en jävligt bra sådan!
Han fick en slank arm om nacken medans han själv la ena armen om hennes midja för att dra henne närmare sig då dom började röra sig till musiken som ökat i volym för varje kvart ungefär. Någon försökte ta sig förbi bakom honom vilket resulterade i att han tog ett snubblande steg mot Sophie och ett skratt slapp ut mellan läpparna. ”Oops.” Han drack upp det sista ur flaskan och böjde sig sedan ner mot hennes öra för att höras över musiken.
”Du är fan asbra! Alltså den bästa jag dansat med! Någonsin!”
Hon skrattade och tryckte läpparna mot hans kind. ”Du är inte så dålig själv.”
”Tack!!” Det breda leendet spred sig än en gång över hans läppar men blev om möjligt ännu större när han fick syn på Jake över Sophies huvud. Utan vidare eftertanke släppte han henne och tog istället upp jakten på sin bästa kompis. ”Jake!”
”Liam!” utbrast han med stor entusiasm och skrattade sedan när han fick sin kompis armar om sig. ”Är någon lite full här?”
”Pft, jag?” Han skakade flinande på huvudet som att det skulle vara det knäppaste han hört. ”Jag har väl sagt att du är min bästa kompis va? Jag menar.. bästaste!”
Jake skrattade igen och nickade. ”Jodå. Du är min bästa kompis också Liam. Lovar.” Han klappade honom på armen och tog sedan en klunk ur glaset han höll i handen.
”Den här tog seriöst slut jättefort”, konstaterade Liam och höjde sin flaska för att kolla i botten på den. Konstigt det där. Måste vara något trick på något sätt; flaskan såg normalstor ut men så var den jätteliten inuti. Eller något sådant. Han skulle lätt lista ut det någon gång.
”.. ut?”
Han blinkade till och såg tillbaks på Jake. ”Va? Vad sa du?”
”Hänger du med ut och tar luft?” frågade han roat.
”Men det är ju kaaallt ute.” Han drog luggen ur ögonen och började sedan flina igen innan han la till sin sexigaste röst. ”Eller?”
”Fan vad dryg du är, kom nu.”
Liam lät sig dras med ut i hallen och fick sedan kämpa en stund för att få på sig skona på rätt fot. Väl ute på trappen tyckte han trots allt att Jakes idèe varit väldigt bra. Det fanns ju luft där ute liksom.
”Och du ska alltså få Cathy att tro att du inte festat?” han höjde på ena ögonbrynet och drog på munnen.
”Mm”, log han nöjt. Eller vadå? Skulle han? Efter att ha rynkat pannan och bitit sig i läppen började han sakta minnas att det nog faktiskt var så. Och att det inte alls var något positivt. ”Fan.”
Jake brast ut i skratt och lutade sig bakåt mot räcket. ”Det gick ju snabbt.”
Liam började skratta han också samtidigt som han kände efter i fickan. ”Har du cigg?”
”Kanske.. här.” Jake räckte honom en cigarett och tändaren. ”Shiet vad var det där?!”
Liams reaktionsförmåga var som sagt inte den snabbaste så när han väl vände huvudet åt samma håll som Jake såg han ingenting. ”Vadå?”
”Det sprang något över gräsmattan, seriöst! Alltså det var stort, och det var inte en katt.”
”En hund?”
”Neej..” Jake tog några steg ner för trappen och kikade ut i mörkret. ”Fan vad skumt.”
Liam tog ett bloss och blåste långsamt ut röken. ”En.. varulv.” Han började skratta åt sitt eget skämt och fick därefter en grästuva kastad på sig.
”Får jag ett bloss.” Jake kom upp igen och tog emot ciggen.
”Tänk, här har jag och Andy tältat”, flinade han och pekade. ”Precis där!”
”Jasså, du ska inte ta och gå över och bjuda in honom till festen då? Du lovade faktiskt.”
Liam skakade snabbt på huvudet. ”Nej! Vi hatar ju varandra vet du ju.” Han såg med stora ögon på sin kompis.
”Du är hopplös.” Jake skakade leende på huvudet och petade honom i bröstkorgen.

Det var vid halv 10 som Andy hade börjat höra musik och efter att ha kastat en blick ut genom fönstret var det tydligt att det inte bara var Liam som spelade hög musik inne på sitt rum. Antingen så hade Cathy sagt att det var okej att han hade fest eller så var hon lyckligt ovetande om hur mycket folk det verkade befinna sig där inne. När någon öppnade altandörren så kunde han till och med höra vad det var för låt som spelades och inte bara basen.
När han nu kollade på mobilen insåg han att den redan hunnit bli halv två men eftersom han inte var det minsta trött såg han ingen anledning att gå och lägga sig bara för sakens skull. Eftertexterna till Sagan om ringen rullade på teveskärmen och han tog upp fjärrkontrollen för att zappa över till någonting annat istället.

”Åh bra, där är ni!” utbrast Carolin glatt när Liam och Jake kommit in igen. ”Vi ska köra snurra flaskan, fatta vad länge sen!”
Liam bet tag i sin piercing och kom sedan på något väldigt viktigt. Självklart var han tvungen att säga till! Så att inte morsan skulle få veta någonting. Varför hade han inte tänkt på det? Han vände sig snabbt om och tryckte ner dörrhandtaget igen.
”Liam? Vart ska du?” undrade Carolin förvånat. ”Du måste vara med ju!”
”Jag ska bara till Andy.”
Jake såg med stora ögon på honom men hann inte säga någonting förrän dörren smällde igen.

Kanske hade han somnat till lite där i soffan, men han tyckte sig precis ha hört någonting vid dörren, som att handtaget trycktes ner flera gånger; deras dörr hade alltid varit lite krånglig att öppna. I nästa sekund stelnade han istället till; det kanske var inbrottstjuvar. Shiet, vad skulle han göra nu då? Han bet sig hårt i läppen och såg sig omkring efter något lämpligt vapen. Eller mobilen kanske? Skulle han ringa polisen? Nej det kunde han ju inte göra! Han kanske hade hört fel till och me..
”Men dumma.. tröskel.”
Rösten var otäckt bekant och det kanske i själva verket var så att han fortfarande sov. Han hade kanske en mardröm. Liam kunde inte..
”Andy!” Plötsligt stod han där mitt i dörröppningen till vardagsrummet. Med det blonda spretiga håret, ett par smala jeans som fick hans ben att se äckligt snygga ut och ännu en gång med en t-shirt som framhävde dom seniga armarna. Hade han sett förbannad ut hade han kanske inte blivit lika förvånad i alla fall. Men nu stod han där med ett snett leende på läpparna.
”Vad..” Han blev tvungen att harkla sig för att få fram en fortsättning. ”Vad gör du här?”
Ett litet skratt slapp ut mellan läpparna innan han oroväckande började gå emot soffan. Han tyckte inte alls om det här. Hade han med sig någon mer där ute i hallen och planerade att göra något dumt nu..?
”Jag har fest. Men det är hemligt. Jättehemligt”, sa han och nickade åt det han själv sagt innan han stannade till alldeles framför soffan där Andy kommit upp i mer sittande ställning. Den gröna vanligtvis intensiva blicken var om möjligt ännu mer genomträngande, samtidigt som den hade någonting busigt i sig. Den gamla Liamblicken. Den som han hade trott var borta för alltid.
”Okej..” Han såg osäkert på honom och väntade sig fortfarande att någon mer skulle dyka upp bakom honom. Pontus kanske. Eller Jo..
”Så du får inte säga något.. Inte. Minsta. Pyttelilla.” Han andades ut i ett kort skratt, misstänkt likt ett fniss, och satte fingret framför sina läppar. 
När han tog nästa steg var han framme vid soffan, så nära att hans högra ben trycktes mot den och Andy svalde hårt. Den berusade Liam som han hade gått hem med från festen var ingenting jämfört med den här versionen. Hade han inte blivit så överrumplad av allting hade det nog till och med varit underhållande. Hans huvud blev plötsligt väldigt tomt på tankar då Liam helt utan förvarning placerade sina armar på varsin sida om Andy med händerna tryckta mot väggen alldeles ovanför soffans ryggstöd. Det var ett under att inte ett skrik, eller flämt, lämnade hans lätt särade läppar.

Liam såg rakt in i Andys ögon med ett flin. ”Lovar du att vara.. jättetyst?” Han lutade sig ännu närmare.
”Mm”, var allt han fick som svar ifrån den svarthårige pojken och han bet roat tag i silverringen i läppen. ”Varför ser du så.. rädd ut? Är jag läskig..?”
”Nej jag.. Liam.. vad håller du på med..” Andy vred en aning på sig, som att han försökte komma längre bak i soffan.
Han drog lite fundersamt på munnen. ”Jag..” Han fick sedan tillbaks flinet på läpparna. ”Jag ville hälsa på..”
”Visst..”
”Vet du.. du ser faktiskt riktigt.. vad heter det, bra ut. Typ.. snygg.” Han lutade sig ytterligare mot Andy och lät långsamt blicken ta in allt ifrån det svarta rufset med dom röda slingorna, dom isande blå ögonen som såg större ut än vanligt, ner till dom lätt röda läpparna som såg.. väldigt mjuka ut, den slanka halsen och slutligen till den vinröda tröjan som var precis så slapp i halslinningen att han kunde skymta början till en alldeles slät bröstkorg.

Det var som att Liams blick gav honom stötar överallt där den svepte förbi. Han förstod inte ens varför han satt kvar, helt orörlig och alldeles tyst. Hjärtat slog så hårt i bröstkorgen att dunkningarna kändes enda upp i öronen. När blicken slutligen verkade vila på hans överkopp spred sig en rysning längs ryggraden och han kunde nästan känna nackhåren resa sig. Varför.. reagerade han såhär? Hans egna blåa blick flyttade sig flyktigt upp till Liams ansikte. Den där silvriga ringen i den fylliga underläppen. Läpparna som drogs till ett snett leende. Upp till dom gröna ögonen. Inramade med sotig svart kajal. Dom som nästan kisade mot honom nu. Det sög till i magen och han tryckte sig reflexmässigt bakåt i soffan.

Liam bet långsamt tag i underläppen, log fortfarande snett då Andy tryckte sig bakåt, än en gång med det där skrämda i blicken. Vad var han rädd för..?
”Liam du borde.. vad.. jag..” Han lyssnade inte så noga på dom osammanhängande orden men ägnade desto mer uppmärksamhet åt att titta på läpparna som uttalade dom. Kanske att han bara borde.. Utan en enda till sekunds övervägande tryckte han hårt sina läppar emot Andys och särade dom lika snabbt. Han tyckte sig höra ett flämtande ifrån den andre och någonstans i sitt luddiga huvud tyckte han att det var otroligt sexigt. Han kupade ena handen om hans nacke och när det kändes som att någon faktiskt besvarade hans kyss lät han den bli desto hetsigare.

Liams läppar var krävande och utan att han egentligen hann reagera befann sig deras tungor plötsligt i någon slags dans. Fingrar smekte över hans nacke innan dom försvann upp i håret och den andres bröstkorg hade kommit allt närmare hans egen. Det var helt omöjligt att försöka tänka klart eller agera förnuftigt när någon kysste en så intensivt, så han lät sig helt enkelt dras med. Med något darrande händer greppade han Liams ansikte och drog honom ännu närmare, besvarade hans häftiga kyssar och försökte samtidigt stänga ute dom pulserande hjärtslagen i öronen. Andy kände fingrar trassla in sig djupare i hans hår innan dom grep tag om det på ett inte särskilt försiktigt sätt men ändå kändes det så himla bra. Han tvivlade på att han skulle klaga ens om Liam började slita i det.
Det gick inte att beskriva allt som rörde sig i hans kropp och huvud samtidigt. Allt snurrade, dunkade, pirrade. Han visste inte ens om det var hans egna eller Liams andetag han hörde.

Precis när han var på väg att nafsa tag i Andys underläpp som såg oförskämt aptitlig ut hörde han väldigt avlägset hur en dörr drogs upp och sekunden senare sitt namn.
”Liam?!”
Det var som att en blixt slog rakt ner i hans huvud och på samma sätt som en sådan kunde klyva ett träd mitt uti slet han sig ifrån Andy och stirrade chockat på honom. Vad fan hade han gjort?!
”Liam är du här eller?” Johan dök upp i vardagsrummet och plötsligt kändes allt så himla verkligt. Han vände sig hastigt om mot Andy, tillbaks till Johan igen och drog sedan handen genom håret.
”Men tja emoAndy, ska du med och festa eller?!” flinade hans rödhåriga kompis och skrattade sedan. ”Vad gör du här med den där Liam? Kom nu. Jake trodde att du blivit kidnappad så jag skulle rädda dig.”
Liam fick fram ett flin och skakade roat på huvudet. ”Vi har bara.. Andy har lovat att inte berätta om hemliga festen..” Han såg tillbaks på honom och kände samtidigt hur det snurrade oroväckande mycket i huvudet. Och i magen.
Med något snubblande steg, mest ifrån Liam, och högljudda röster, ifrån Johan, tog dom sig över till Liams trädgård igen och dom hade knappt hunnit uppför trappen innan Liams snubblande resulterade i en vurpa.
”Aah.. aj” Han tog sig för hakan och knep ihop ögonen innan ett plågat stön lämnade hans läppar..
”Fan Liam, vad gör du?!”
”Vadå vad hände?”
”Johan?.. Nej här ute.”
Rösterna började blanda ihop sig till ett enda kaos och han reste sig långsamt upp, fortfarande med fingrarna tryckta mot den ömmande hakan. Jävla stentrappa.  
”Flytta er..”, mumlade han och trängde sig förbi någon, Carolin kanske?, för att komma in i hallen. Musiken var alldeles för hög. Och varför låg det så jävla mycket skor precis innanför dörren? Och hade han verkligen nyss varit hos Andy..?
”Hej kompis, vart tog du vägen? Och vad fan har du gjort med hak..?” Jake hann inte avsluta meningen förrän Liam spytt rakt över hans fötter. 

Andy visste inte hur länge han hade tittat framför sig utan att blinka. Tillräckligt länge för att ögonen skulle ha blivit helt torra i alla fall. Han la två darrande fingertoppar mot underläppen som för att känna att den verkligen var kvar och kom först då på sig själv med att han nog inte hade andats på väldigt länge heller. Vad hade hänt? Var det på riktigt? Och varför? Varför, varför, varför?
Han reste sig snabbt upp ifrån soffan och om han tidigare hade hållit andan så tog han uppenbarligen igen det nu då andetagen var så snabba att han knappt hann med själv. Liam hade varit full. Jättejättefull.
Men han själv då? Han hade druckit en öl till maten men det var allt. Han kunde inte ens låtsats att han skulle ha blivit påverkad av den.
Och ändå hade han inte dragit sig ifrån. Hade han till och med.. besvarat ky.. Nej. Han kunde inte ens uttala ordet i tankarna. Han kanske inte hade varit full men han hade varit trött. Han hade somnat till alldeles innan och han blev helt överrumplad över att Liam plötsligt dök upp. Och ännu mer chockad när han.. Åh gud.
Med försiktiga steg tassade han fram till köksfönstret och tittade ut. Det rörde sig fortfarande massa människor där inne i Liams hus. Kanske hade det inte alls hänt. Kanske hade han faktiskt bara drömt?
När en blond kalufs blev synlig i köket tryckte han sig blixtsnabbt emot väggen bredvid fönsterrutan och slutade än en gång andas.

I hate (almost) everything about you - del 15

Kapitel 15
Fredageftermiddag. Fest ikväll. Helgen kunde inte ha startat så mycket bättre.
Det gick ju aldrig att veta helt säkert hur många som skulle dyka upp, men med dom som han och Jake snackat med så skulle det säkert bli perfekt. Drickan var fixad genom en äldre kompis och det enda som saknades var väl egentligen att klockan skulle ticka på några varv så att det blev kväll. Han la ifrån sig gitarren som han haft i knäet och vred sedan ner den höga volymen på stereon innan han lämnade rummet för att gå ner.
”Liam, kom hit”
Han kastade en blick mot Cathy i köket som precis la ifrån sig den bärbara telefonen.
”Jaa men vänta jag ska bara hämta högtalarna ute i förrådet, är det upplåst eller?”
”Du behöver inga högtalare. Det blir ingen fest för dig.”
Han hejdade sig med ena foten ovanför skon när hon lät så bestämd. ”Va?”
”Din mentor ringde mig precis.” Han vände sig om mot henne och såg genast hur spänt hennes ansikte var. Precis så som hans eget brukade bli när han var påväg att tappa fattningen. Det här var ingenting bra.
”Vadå varför det?” frågade han och gick automatiskt in i försvarsläge innan han ens visste exakt vad det handlade om.
”Jaa det kanske du skulle kunna förklara för mig? Varför ljuger du för mig Liam?! Din mentor ringde precis och sa att du har ig-varning i flera ämnen, du har skolkat hur mycket som helst den senaste månaden, och han undrade om jag hade någon aning om allt det här!”
Han svalde hårt och flyttade över tyngden på andra benet. ”Men alltså..”
”Nej Liam, det räcker nu! Varför säger du att det går bättre?! Tar du ingenting seriöst?”
Han backade bak ett steg och drog häftigt händerna genom håret. ”Men sluta skrik för i helvete! Det är inte mitt fel att jag inte är något jävla underbarn!”
”Det begär jag inte heller! Men jag begär att min egen son inte ska stå och ljuga mig rakt upp i ansiktet! Och hur ska du kunna försöka om du inte ens är på lektionerna? Kan du förklara det?!”
Cathy såg ut att vara på gränsen mellan att fortsätta skrika och att brista i gråt och han visste inte vilket som skulle vara värst. Han ville bara försvinna därifrån. Han hade ingen förklaring. Ingen annan än att han inte orkade med att få tillbaks fler dåliga provresultat och att det kändes bättre att bara skippa lektionerna än att sitta inne i klassrummet och plågas när han ändå inte fattade. Men hon skulle inte vilja höra den förklaringen.
”Nej det kan jag inte! Okej?!” skrek han tillbaks och drog hetsigt ena handen genom håret igen, visste inte vart han skulle göra av dom.
”Tycker du att det är roligt? Att det är tufft att skolka?  Eller skiter du bara i det helt och hållet ändå?” frågade Cathy snabbt, fortfarande med hög röst. ”Det är din framtid, du kan inte bara slarva bort den! Mathias sa att han erbjudit dig en plats i en mattegrupp men att du inte ens hade gått dit och testa..”
”Dom som går där är helt störda! Det är för dom som är helt efterblivna och jag är inte det! Jag tänker int..”
”Lägg av! Lägg bara ner det där du håller på med”, fräste Cathy till. ”Du måste ha slutbetyg för att gå ur skolan och om du inte kan klara det på egen hand så tar du emot den hjälper du får, svårare än så är det inte.”
”Du fattar inte..” Liams egen röst hade gått från skrikande till betydligt lägre. Han hatade det här. Han hade velat undvika att tänka på det, låtsas att problemen inte fanns, att dom skulle lösa sig. Det sista han ville var att hans mamma skulle få veta.
”Det är du som inte fattar! Jag trodde att jag hade uppfostrat dig någorlunda men det verkar som att jag misslyckats totalt. Jag förstår inte hur du tänker, eller om du tänker överhuvudtaget.”
”Det var väl jävligt synd att du skulle få mig då!” Han körde ner fötterna i skorna, slet upp dörren och smällde sedan igen den så hårt han kunde efter sig.

Andetagen var så häftiga att dom nästan överröstade musiken han pluggat in i öronen och vägen framför var knappt synlig då det gång på gång dansade svarta fläckar framför ögonen. Det hade aldrig varit meningen att det skulle bli såhär. Han hade inte haft någon plan, allt hade bara blivit och han hade trott.. han trodde att allt skulle funka, att allt skulle lösa sig. Sådant som var jobbigt var det bäst att skjuta ifrån sig, då skulle det försvinna. Sådant man inte kunde göra någonting åt var onödigt att lägga tid på. Alla gjorde misstag. Alla kunde inte vara perfekta.
 
And the fault is my own, and the fault is my own
I wanna heal, I wanna feel
What I thought was never real
I wanna let go of the pain I’ve felt so long
Erease all the pain till it’s gone
I wanna heal, I wanna feel
Like I’m close to something real
I wanna find something I’ve wanted all along
Somewhere I belong


Han fortsatte gå med snabba steg utan att veta vart han skulle. Det spelade ingen roll.
Vad trodde hon egentligen? Att han bestämt sig ifrån början att han skulle försöka få så dåliga betyg som det bara var möjligt? Att han tyckte det här var roligt på något sätt? Det var fan hon som inte fattade! Han skulle ha gett mycket för att få vara som Jake som klarade sig med medelmåttiga betyg igenom allting, som klarade allting med lite blod, svett och tårar utan att behöva gå under för det. Han skulle ha gett mycket för att höra till den gruppen som bara fattade på en gång. Som förstod det logiska och inte behövde ifrågasätta någonting. Dom som inte behövde försvara sig, sin egen stolthet. Han hade velat slippa kraven i kompisgänget åtminstone, att han hela tiden var tvungen att agera på ett visst sätt för att det var vad som väntades av honom. Det var han själv som byggt upp allt det, en del äkta men också en hel del fasad, han visste mycket väl det. Men det gjorde det inte enklare för det.
Ändå var dom hans enda trygghet och han kunde inte bara förlora det för att det ibland kändes jobbigt.
Det var knappast bara han som hade brister, hans mamma hade också det. Men det spelade tydligen ingen roll? Han var inte någon jävla Andy som säkert älskade att suga åt sig vartenda ord lärarna sa. Som älskade all onödig kunskap som man aldrig någonsin skulle få nytta av. Han kunde inte se det viktiga och känna att det var värt att gå under totalt för att uppnå något som en lärare hade satt upp som mål. Det gick inte. Inte ens när han ville. Vilket i och för sig inte inträffade särskilt ofta heller.

”Emo!”
Han vände hastigt på huvudet för att se dom två grannungarna på sparkcyklar. Dom kanske hade haft tur sist för att han varit väldigt morgontrött. Men den här gången hade dom inte lika mycket tur.
”Vad sa ni?” frågade han sammanbitet.  
”Emo, emo!”
Tålamodet var slut. Humöret var i bottnen. Och dom där ungarna hade jävlats med honom i flera år nu. Utan någon som helst förvarning satte han fart efter dom. ”.. Nu jävlar!”
Först tjöt dom till i något slags mellanting av skratt och skrik, men sedan fick dom plötsligt väldigt bråttom på sina sparkcyklar.

I don’t want to be the one
the battles always choose
‘Cause inside I realize
that I’m the one confused
I don’t know what’s worth fighting for
or why I have to scream!
I don’t know why I instigate
and say what I don’t mean
I don’t know how I got this way
I know it’s not alright


En timme senare var det en något lugnare Liam som gick in på gården. Oron över vilket humör Cathy skulle vara på var dock väldigt närvarande.
Han öppnade tyst dörren och gick in i hallen, väntade sig att hon ändå skulle dyka upp. När hon inte gjorde det kikade han in i köket och fick se henne sitta vid bordet med en kaffekopp framför sig.
”Jag ska skärpa mig, okej?”
”Nej det är inte okej Liam..”, suckade hon och såg upp. ”Hur ska jag kunna tro på dig när du säger så när det bara varit skitsnack tidigare?”
”Men jag ska.”
Även om hans mamma inte brukade vara den långsinta personen så var det tydligt att hon inte hade släppt det här än. Vilket egentligen inte förvånade honom. Det var länge sedan han sett henne så förbannad.
Hon reste sig upp och ställde bort koppen och såg sedan på sin son igen. ”Jag åker om ett tag, jag ska träffa Frida på stan, så jag kommer inte hem innan jobbet. Men du hörde vad jag sa tidigare, du har ingen fest här hemma.”
Planen att försöka ta det lugnare, be om ursäkt och faktiskt bete sig någorlunda moget började redan fallera. ”Jag är 18 år, du kan inte ens bestämma över mig.”
”Så länge du bor här hemma bestämmer jag över dig, det behöver vi inte ens diskutera. Och innan du klarar av skolan kommer det inte bli något festande överhuvudtaget kan jag informera dig om.”
Han fnös till och skakade på huvudet. ”Jag fattar inte varför du ska vara så himla elak.. mina betyg kommer ju inte höjas för att jag inte har en fest här ikväll?”
”Sluta nu. Och du behöver inte ens försöka för jag kommer få reda på om du drar hit folk.”
Hon rättade till handduken som hängde på skåpsluckan under diskbänken och gick sedan förbi honom ut från köket.
Han bet hårt ihop och tog sedan ett djupt andetag.

[16:10 sänt meddelande]Blir ingen fest. Morsan är assur. Kan du höra av dig till dom du snackat med..?
[16:13 nytt meddelande- Jake] Va seriöst? Vad har hänt? D:  
[16:14 sänt meddelande] Skolan. Mathias ringde tydligen hem och klagade på hur dålig jag är. En fredag!

[16:16 nytt meddelande- Jake] Men fan -.- du kan ju alltid komma hit och hänga om du vill..
[16:16 sänt meddelande] Skynda dig att önska dig något..

[16:17 sänt meddelande] Känner ärligt inte för att dra någonstans nu
Inget emot Jakes sällskap, men det kändes inte vidare kul när det var en fest dom hade planerat. Han hade först inte sett något problem med att ha festen ändå, Cathy skulle ändå jobba så hon skulle vara ovetande. Men så hade han påmints av hennes ’Och du behöver inte ens försöka för jag kommer få reda på om du drar hit folk’ och insett vem dom faktiskt bodde granne med. Magda skulle med hundra procents säkerhet se om det började ramla in folk och dessutom höra musiken. Det var helt kört.
Med en minst sagt olycklig suck föll han tillbaks ner på sängen och stirrade upp i taket. Vad skulle han spendera fredagkvällen med nu då? Räkna lite matte kanske? Hah.
Han fick fram mobilen och hörlurarna och lät än en gång musiken svepa med honom någon helt annanstans.

Ett avlägset pling fick honom att komma tillbaks till verkligheten och han drog lite förvirrat ur ena hörsnäckan. Det hördes röster ifrån nedervåningen och i nästa sekund kopplade han vem det var som måste ha plingat på dörren.
”.. vet inte vad jag ska göra med honom. Känns nästan skönt att åka och jobba..”
”Jag kan försöka prata med Andy igen om matten, Liam var ju hem en gång i alla fall och jag tror att det gick bra? Men jag förstår dig, man känner sig så maktlö..”
Men gud, var dom tvungna att ha något himla psykologsamtal om honom? Skulle Magda gå hem nu och förklara för Andy att det ’faktiskt var väldigt synd om Liam för att han var så otroligt värdelös i skolan’? Han skulle inte kunna stå ut med den förnedringen. Det var redan tillräckligt att han hade sjunkit till nivån att gått över till Andy den där eftermiddagen.
”.. jag blir borta till lördagkväll så det..”
Han spetsade genast öronen igen när något mycket mer intressant kom där nerifrån. Hade Magda sagt att hon skulle komma hem på lördagkväll?
”Gud vad roligt! Men vill du ha skjuts till tåget då? Jag ska ju åka alldeles snart jag med.”
”Ja det skulle ju i och för sig vara skönt att slippa bussen den här tiden..”
Verkligen? Kunde han ha sådan tur? Av deras fortsättning att döma så lät det onekligen så.
[17:48 sänt meddelande] Ändring! Vi kör på fest ändå :D
Även om Cathy tyckte motsatsen så skulle en fest kanske till och med vara bra. Han skulle bli på bättre humör och då kanske det faktiskt skulle gå bättre i skolan på måndag än om han var på asdåligt humör för att helgen sugit. Och han skulle skärpa sig, det hade inte varit lögn.
[18:00 nytt meddelande- Jake] Gör vi? :D Hur lyckades du med det? Ändrade hon sig bara sådär?
[18:02 sänt meddelande] Nja vi kan kalla det en hemlig fest (a)
[18:03 nytt meddelande- Jake] omg -.- jag som gillar din morsa, men okej jag är lättövertalad :D När ska jag komma över?

”Andy? Jag åker nu!”
Han öppnade dörren och gick ut i hallen där hans mamma stod med en kabinväska och verkade leta efter något i ett utav facken. ”Där är du”, log hon och vände sig om. ”Cathy skulle ändå iväg till stan så hon skjutsar mig. Det finns ju kyckling i frysen i alla fall som du kan äta ikväll”
”Jag vet. Ha det så kul då”, log han svagt och kastade sedan en blick på mobilen i handen som blinkade till av ett nyinkommet sms.
”Tack, det blir det helt säkert. Vi ses imorgonkväll, ring om det är något.” Hon gav honom en hård kram och han kunde inte låta bli att himla med ögonen. Han var 18. Och det handlade om knappt ett dygn. Han skulle garanterat överleva ensam hemma.
”Det kommer inte behövas. Hejdå”, flinade han och började gå tillbaks mot sitt rum.
Magda jobbade som nagelterapeut och skulle iväg på en nagelmässa i Göteborg som skulle starta tidigt på lördagsmorgonen. Därför passade det tydligen bättre att åka ner redan dagen innan. Inget Andy hade något emot; det skulle bli skönt att få vara hemma helt själv. Några särskilda fredagsplaner hade han inte men det var väldigt troligt att den skulle tillbringas i soffan med tanke på träningsvärken i vaderna. Lätt värt det med tanke på vinsten igår dock.
En timme senare hade han förflyttat sig till spisen för att slänga ihop någon slags middag. Han var helt okej på att laga mat, och hade man bara någon bra musik på samtidigt så kunde man med lätthet låtsas att man var någon superkock ala Gordon Ramsay. Då blev det genast mycket roligare.
Töntigt också givetvis, men han tvivlade på att han var ensam om det. Han kastade en blick ut genom fönstret för att se över till Liams kök men det var rätt så nedsläckt. Han hade förmodligen dragit iväg på någon fest med tanke på att det var fredag.

___________________________________
Textraderna kommer ifrån Linkin parks låtar ’Somewhere I belong’ och ’Breaking the habit’.

I hate (almost) everything about you - del 14

Ovädret som varit tidigare under dagen hade ersatts med solsken och på väg hem från skolan hade Liam till och med kunnat gå i bara t-shirt. Sista lektionen för dagen hade dock blivit total kaos. Nog för att Pontus varit jävlig mot Andy enda sedan början av gymnasiet, vilket han kanske aldrig skulle ha blivit om det inte varit för Liam, men för det första hade det som sagt lugnat ner sig i tvåan, och för det andra hade han egentligen aldrig varit särskilt fysisk mot honom. Det hade mer varit Liam och Andy som stått för hårda axlar mot varandra i korridoren, och han själv som knuffat in Andy i något skåp vid något tillfälle.. Han hade inte riktigt sett hur det började på idrottslektionen och han hade inte sett till Pontus efter lektionen för att kunna få en redogörelse. Hur illa han än tyckte om Andy så hade han inte funnit något roande i det som hänt tidigare idag. Han hade förresten inte sett till honom något mer heller. Men med tanke på hur känslig den killen var så satt han väl och grinade i något hörn. Det var i och för sig patetiskt, hur illa Pontus än betett sig.

”Morsan!” Han kom ner för trappen i samma stund som Cathy stängde ytterdörren efter sig.
”Hej, är det bra?” Hon tog av sig jackan och drog sedan fingrarna genom vågiga, blonda håret.
”Jodå, jag ska iväg på match med Jake snart. Men jag tänkte.. visst jobbar du natt imorgon?”
”Tyvärr ja”, log hon trött.
Ibland skulle det vara praktiskt om han hade dom där ’perfekta sonen’-egenskaperna. Nu fick han bara försöka lita på sin övertalningsförmåga.
”Jag tänkte ha fest.. om det är okej?”
”Men.. nej Liam, inte här åtminstone. Jag har gjort det misstaget en gång och tänker inte göra om det”, sa hon och gick förbi honom in till köket.
Han följde snabbt efter. ”Men snälla, jag kommer inte direkt bjuda in flera hundra igen, och polisen kommer inte att komma, jag lovar! Bara en vanlig fest.”
Cathy började bläddra igenom posten på bänken. ”’Vanlig fest’ är inte samma sak för dig och mig. Du får gärna ta hit några kompisar men ingen fest.”
Han var sekunder ifrån att öppna munnen och kasta ur sig något frustrerat men hejdade sig och gjorde ett sista försök. ”Snälla mamma..”
Att hon såg upp ifrån posten var ett gott tecken.
”Hur har det gått på dom senaste proven?”
”Bra”, ljög han och ryckte på axlarna. ”Alltså inte alla rätt men, bra. Godkänt liksom.”
Några få rätt ifrån godkänt var ju nästan samma sak. Det var inte hans fel att lärarna skulle göra så komplicerade frågor.
”Är det säkert? Du vet hur viktigt det är, om du inte får slutbetyg..”
Det var inte konstigt att Cathy oroade sig. Först och främst var hon hans mamma och det var vad dom gjorde, men hon hade väl ännu större anledning med tanke på att det varit nära att han fått gå om tvåan på gymnasiet. Hon hade tagit det mycket hårdare än honom. För Liam hade det aldrig funnits på kartan; hade någon sagt att han skulle gå om så hade han vägrat.
”Men jaa det är säkert. Kan jag ha festen då?”
Hon suckade tungt och samlade ihop posten till en prydlig hög. ”Är det en enda pryl som är trasig så kommer du få utegångsförbud enda fram till studenten. Är det förstått?”
”Yes sir”, flinade han och gav henne en snabb kram. ”Jag drar nu då, hejdå och godnatt om du sover när jag kommer hem! Och tack!”
”Liam..”
Han var redan i färd med att ta på sig skorna och hade redan tryckt undan det dåliga samvetet över att han ljugit för sin mamma.

Lite innan halv 7 ställde Liam ifrån sig cykeln intill ett träd utanför stadion och såg sig om efter Jake. Det dröjde inte länge förrän han fick syn på ett brunt hårruffs på cykelvägen. ”Jake!”
”Tja!” Han höjde handen och gjorde en kraftig sväng för att köra ner på gräset. ”Grymt mycket folk det verkar vara.”
”Verkligen. Vilken entrè ska vi till?” frågade han medans han låste cykeln. Inte för att någon skulle vilja sno en så pass ny cykel som han hade ändå – det var ju kärringcyklar som gällde nu.
Jake fick fram biljetterna och det visade sig att Liam valt ett väldigt bra träd att parkera vid. Dom skulle till ingången som låg ett stenkast bort ungefär.
Väl på dom rätta platserna drog Liam av sig sin svarta munkjacka innan han lutade sig fram mot räcket för att se ner på planen där killar redan sprang runt och värmde upp med bollar. Han rynkade sedan något på pannan och vände sig långsamt om mot Jake.
”Spelar Andy i det här laget..?”
”Mm”, sa han nonchalant men började sedan flina. ”Nej jag sa inget för då hade du bara klagat över att du skulle bli tvungen att titta på honom. Men han är bra, han har stått för typ alla senaste måle..”
”Vadå för du statistik eller något eller?” Han lät måttligt road men det sneda leendet avslöjade ändå att han inte menade något illa. Då hade han kommit ihåg rätt att han hade sett hans namn i tidningen över någon skytteliga tidigare då. Och det där kortet med fotbollströjan. Fast det faktumet att han skulle behöva se Andy springa runt på planen i 90 minuter var ju inget han jublade över direkt.

När han först hade cyklat hem ifrån skolan hade han varit inställd på att skippa matchen. Han skulle ringa till coachen och säga att han blivit sjuk och sedan begrava sig själv under täcket. Precis som en töntig emo. Men någonstans på vägen hade han ändrat sig och vägrat låta Pontus förstöra det här. Det var hans fel att den där träningen för någon vecka sedan gått förjävligt efter att han skrikit åt honom, han skulle inte få förstöra den här matchen som var så viktig.
Den Andy som befann sig på planen var alltså inte en gråtfärdig sådan utan en sjukt taggad Andy som skulle vinna. Lisette hade till och med ringt honom för en stund sedan med en egenskriven hejaramsa. Han älskade den tjejen.
”Okej kom igen killar, samling!”
Dom joggade in till sidan av planen allihopa för att bilda en ring och coachen körde ett sista peptalk med dom.
”Nu tar vi det här grabbar! Så länge ni håller era positioner och fokus så tar vi hem det, okej?!”
Dom samlade ihop händerna i mitten och efter det sedvanliga ’woah’:et sprang dom ut på planen för att inta sina platser. Andy drog till strumporna över benskydden och slängde sedan upp en blick mot läktaren som såg ut att vara nästintill fullsatt.
Efter visselpipans gälla signal var matchen igång och i samma stund hade han en gulsvartklädd kraftig kille framför sig. När bollen sköts mot hans håll var han dock snabb att parera och tog ganska enkelt ner den och satte fart över gräset. Det var en av sakerna han gillade med fotbollen; man behövde inte vara starkast och elakast för att vara bäst.

”Fa-an!” utbrast Jake när AIK satte sitt första mål och därmed tog ledningen. ”Det var ju ren tur bara, åh!”
Liam var beredd att hålla med. Djurgården hade mycket bättre spel. Fast hade inte Andy sumpat den där första chansen så hade det ju åtminstone stått 1-1.
”Dom får väl byta ut anfallarna, ingen av dom klarar ju tydligen av att göra mål.”
Jake kastade en blick mot honom. ”Jo men det kommer snart, Jonah brukar vara stenhård.”
”Jasså det brukar han?  Vart var ni, i duschen?” 
”Va?” Jake garvade sedan till. ”Fan vad tråkig du är.”
Leendet dröjde sig kvar på Liams läppar när han såg ner på planen igen. Andy hade bollen igen och spurtade i samma hastighet som någon slags pil. Det fanns inga som helst spår av den där osäkra killen som suttit på golvet i idrottshallen tidigare, inga likheter med emopojken som gick i korridoren med luggen hängande ner i ögonen. Han såg självsäker ut.
Men till faktum hörde ju att han inte gjort ett enda mål så så jäkla bra var han då verkligen inte.
Det blåstes av för halvlek och Jake såg ut som att han också hade varit nere på planen och sprungit. Liam skrattade till och drog fingrarna genom håret. ”Har du med handduk så du kan duscha efteråt eller?” retades han.
”Men det är spännande ju! Shiet..” Han såg ut att vara på väg att säga någonting mer men grep istället snabbt tag i Liams arm när någon trängde sig förbi och var nära att få dom båda att tappa balansen. Nog för att dom inte stod överst på läktaren men det vara ändå en bra bit ner till marken.
”Jävla galning”, muttrade Liam och såg mordiskt efter den skyldige innan han såg tillbaks på Jake. ”Förresten, morsan gick med på att låta mig ha fest hemma imorgon, så du kan väl snacka med några i media om du vill?”
”Nice! Absolut”, nickade han. ”Vinner dom matchen ikväll så bjuder du Andy också?” Han började flina innan han ens avslutat meningen.
”Självklart”, svarade han sarkastiskt. ”Jag sticker iväg och tar en snabb cigg bara, stannar du här?”
Jake nickade mot någon han verkade känna längre bort och vände sedan tillbaks uppmärksamheten mot Liam. ”Jaa, skynda dig bara då.”

Första halvleken hade gått okej. Både vad gällde laget och honom själv. Andra halvleken däremot hade varit tusen gånger bättre och för tillfället stod det 2-2. Det var bara minuter kvar av matchen och även om oavgjort var bra så var en vinst alltid bättre. Särskilt efter idag så skulle det kännas så fruktansvärt bra att vinna.
”Andy, finns på höger kant!” Det var Jonah som skrek åt honom, fri från motståndarna och med adrenalin lysande i ögonen. Han sköt iväg en hård passning som visade sig vara helt felfri då Jonah lätt tog ner bollen. Andy slösade ingen tid utan satte av som ett spjut mot målet, hela tiden uppmärksam på vart dom andra spelarna befann sig och vart han hade sin lagkompis någonstans.
’Bögjävel.’ ’Du är så jävla värdelös!’ ’Hur mås det idag då ’mitt liv är så tragiskt att jag bara vill dö’?’ ’Aaaandy!’ Kommentarerna ekade i hans huvud men på något sätt fick det honom bara att springa ännu snabbare.
”Jonah!”
Han tog emot passningen då dom befann sig någon meter ifrån målet, kollade upp för att registrera målvakten, försökte förutspå åt vilket håll han skulle kasta sig, och sköt. Med ett hårt svisch satt bollen rakt i krysset och domaren blåste i visselpipan.
Han hann knappt fatta själv vad som hade hänt förrän han befann sig underst i en hög av fotbollsspelare.
”Fan vad härligt Andy!”
”Fatta att vi vann!”
”.. så jävla bra..”
När han väl kommit upp ifrån högen och fick luft igen kastade han en blick mot läktaren där flera av hans kompisar satt, fortfarande med det glada leendet på läpparna. Sedan var det någon helt annan som fångade hans blick och leendet rann av samtidigt som det sög till i magen. Vad gjorde han där?! Och varför i helvete skulle Andy ha kollat dit i exakt den sekunden? Det såg ut som att Liams gröna ögon lyste men han vägrade vika undan med blicken. Det här var hans stund. Liam skulle inte få förstöra det.
”Andy!”
Det var trots allt han som vek undan med blicken först ändå då han vände sig om för att se vad hans lagkompisar ville.

”Yes! Fan vad skönt, nu måste dom ha tagit ledningen i serien!” sa Jake glatt och la upp armen om Liams axlar. ”Håll med om att det var ett snyggt mål!”
Liam såg ner på planen, på hemmalagets glada rop och kramar, och bortalaget som snopet gick mot utgången för att förmodligen snacka om vad som gått fel tillsammans med tränaren i omklädningsrummet. Det var när han vred blicken igen som han precis såg hur killarna släppte Andy och hur han sedan såg upp mot läktaren. Det hade varit helt utan förvarning och det hade därmed inte funnits någon chans för Liam att hinna titta bort. Och när deras blickar väl mötts så fanns det ingenting som kunde få honom att bryta ögonkontakten. Det var mest en principsak; han ville inte vara den som såg bort först.
Sluta glo hitåt idiot.  
Till sist vann han i alla fall då Andy var den som vände sig om mot sina polare igen.
”Liam?”
Han blinkade till lite och vände sig om mot sin vän.
”Även om du fortfarande säger att du hatar killen måste du erkänna att det var ett jävligt snyggt mål.”
Eller ren tur kanske. Han ryckte på axlarna och suckade samtidigt inombords över Jakes ’Även om du fortfarande säger..’
”Har sett snyggare.”
”Men nu menar jag inte i jämförelse med Ronaldo och Messi, du är fan dryg ibland”, flinade han och knuffade lätt till honom. ”Ska vi dra oss eller?”
Efter en del köande, och en del trängande, hade dom tagit sig ner för läktaren och började gå mot cyklarna. Innan dom hunnit dit passerade dom omklädningsrummen och hemmalaget som kom gående ditåt med vattenflaskor och benskydd i händerna. Däribland Andy. Han drog precis upp den blårandiga tröjan för att torka sig i pannan och Liams blick drogs oundvikligen till hans mage. Det var ju en ren reflex människor hade, eller hur? Däremot var det onormalt att bara flasha sig på det där sättet, kunde han inte ha väntat tills han var i omklädningsrummet liksom? Han vände snabbt bort blicken och såg på Jake istället. Jake som inte var en irriterande idiot som blottade hud hur som helst.
”Vad sägs om pizza ikväll, hemma hos mig, en bra skräckfilm?” undrade Jake och gränslade cykeln.
”Låter som du bjuder hem mig på en dejt.”
”Ja just ja, glömde nämna att vi är ensamma hemma..” Jake höjde retsamt på ögonbrynen innan dom båda skrattade till.
”Låter perfekt.” Han kastade en sista blick mot fotbollsplanen innan han också hoppade på cykeln.

”Åh du var så duktig!!” Lisette kastade sig om halsen på honom så snart som han kom ut ifrån omklädningsrummet och han la skrattande armarna om hennes rygg.
”Tack. Fast det var knappast bara jag som gjorde att vi vann.”
”Men du gjorde sista målet och det var det snyggaste jag sett, helt ärligt!” fortsatte hon stråla mot honom. Dagens klädsel bestod av en svart tyllkjol, skelettstrumpor och ett lila linne.
”Härligt Andy, grattis!” Simons vita fluff dök upp i hans synfält när han fick en stor kram utav honom med. Plötsligt så kändes idrottslektionen och det deppiga humöret blandat med ilska så avlägset. Just nu kändes allt bara helt perfekt.
”Vi är några från laget som tänkte gå ut någonstans, följer ni med?” log han och drog handen genom det fuktiga håret.

”Jag tror inte att det här är någon br-aah! idèe”, flämtade Andy till när han och Lisette var på väg att köra ner i diket för tredje gången på den korta biten in till stan.
”Sluta oroa dig! Jag tog bara en extra liten sväng”, fnittrade Lisette.
Hon hade varit väldigt envis med att hon skulle skjutsa Andy på hans cykel istället för tvärtom. Och det var minst sagt förenat med livsfara.
”Säsongen är inte slut än så det kan vara bra om jag slipper bryta något ben innan dess!” flinade han och höll hårdare om hennes midja. ”Såg du vem som var på matchen förresten?”
”Nej?” Tack och lov höll hon styret lite rakare nu.
”Liam”, suckade han. ”Jag har aldrig se..”
”Va?! Var han?” Hon vände sig om mot honom och Andys ögon vidgades när han såg att dom var på väg att köra rakt mot en lyktstolpe.
”Titta framåt!”
I sista sekund hann Lisette styra undan och dom klarade sig med livet i behåll ännu en gång.
”Jag hoppar av nu!” Efter att ha tagit stöd med händerna mot pakethållaren tog han sig av cykeln i farten och joggade sedan ikapp Lisette som saktade ner. ”Du är fan galen”, flinade han.
”Du som är en fegis bara. Vi har ju inte ens en motor på den här, hur illa kan det gå? Men vadå såg du honom alltså?”
”Jaa precis i slutet. Jag har aldrig sett honom där tidigare så jag fattar inte varför han skulle vara där nu.. hade jag sett honom tidigare hade jag säkert missat det där målet liksom.”
Några av killarna längre fram hade stannat vid ett övergångsställe och ropade att dom kunde gå till en bar som låg alldeles runt hörnet. Lisette hoppade av cykeln och började gå bredvid Andy istället.
”Äh du får inte låta honom ta sig in huvudet på dig på det sättet. Han lär ju ändå ha blivit imponerad av dig liksom”, sa hon och petade retsamt till honom med armbågen i sidan.
”Säkert.”
”Nej han skulle aldrig erkänna det såklart, men..”
”Jag hoppas att du inte tänker börja med det där igen, att vi borde komma över allt det där och att han egentligen inte alls hatar mig?” Han höjde menande på ögonbrynen med ett litet flin på läpparna. Egentligen var det väl ingen större förvåning att Lisette börjat hoppas igen efter att han berättat om den senaste festen när dom gått hem tillsammans. Hon hade mest viftat bort att han kallat honom för ’lilla emo’, ’han var ju full Andy, och visst sa han det inte på ett elakt sätt?’, och istället påpekat att han ju faktiskt hade skrattat flera gånger? Och att han nog egentligen hade gått hem tillsammans med honom för att han var orolig att Andy skulle råka illa ut annars. Som sagt ville hon alltid tro gott om alla människor. Samtidigt visste han att hon ändå alltid stod på hans sida och inte var något fan av Liam på det sättet, som när Andy berättat om vad han fått utstå för att han snällt frågat hur det hade gått med matten. Just då hade det blixtrat i Lisettes ögon och hade Liam varit i närheten hade han definitivt fått klösmärken både här och där.
”Eftersom vi ska fira er vinst och ditt snygga mål så slipper du höra någonting om det idag”, log hon sött och ledde cykeln över vägen.
Dom kom fram till den utvalda baren och än en gång svepte den där underbara känslan över honom. Att allt vara ganska bra just nu.
”Andy!” Det var Jonah som ropade ifrån baren och vände sig om och langade över flera glas. ”Vi har tagit ett bord längre in där. Får du med ett till glas?”

Det blev trångt när alla hade samlats vid bordet som ändå var ganska stort, men med tanke på att sällskapet till största del bestod av fotbollsspelare som var mer än vana med närkontakt så var det ingen som klagade. Dessutom; dom hade vunnit en superviktig match, alla var glada och det spelades bra musik inne på puben. Ingen skulle ha kunnat klaga på någonting.
”Men hallå såg ni han, tian, efter att jag skjutit frisparken?” Andy ställde ner sitt tomma glas och lutade sig fram en aning över bordet på armbågarna.
”Nej vadå?” frågade Tim
Andy började skratta innan han ens börjat förklara. ”Jo men bollen svischade ju precis över hans huvud”, han visade med handen innan Simon flikade in;
”Så det nuddade håret?”
”Exakt!” flinade Andy. ”Och han blev väl sur eller något för att han inte hunnit med att nicka så han..” Han skrattade till igen och försökte ta ett lugnande andetag. ”Han bara gjorde så här.” Han pekade på sina ögon med två fingrar och vred dom sedan rakt mot Tim mitt emot med nedsänkta ögonbryn. ”Im watching you typ.”
Skrattet från Andy spred sig runt hela bordet och Lisette torkade bort lite mascara under ögat. ”Men gud, varför missade jag det?”
Plötsligt avbröts dom av att en kille, antagligen något äldre än dom själv, dök upp vid bordet. ”Alltså förlåt att jag stör men fy fan vad grymma ni var!” Han log brett och Andy kunde se att han hade en djurgårdenhalsduk om halsen trots dom många plusgraderna ute.
”Tackar!” Jonah var först med att svara. ”Lätt tack vare er i publiken!”
”Hey slå er ner, det finns plats.” Tim flyttade åt sig på sin sida av eksoffan och flera andra stämde in. Glädjeruset hade inte lagt sig och vem tackade nej till att få ännu mer beröm ifrån supportrar?
Killen, som visade sig heta Marcus, hade med sig sin flickvän som även hon satte sig ner, bredvid Andy.
”Och ditt sista mål alltså!” Sa Marcus och såg på Andy. ”Så jävla spännande och så bara i sista minuten, pang.”
Han flinade till och kupade händerna om det tomma glaset framför sig. Självsäkerheten på planen blandades alltid med lite genans utanför. Uppmärksamheten blev så centrerad och han visste inte alltid hur han skulle hantera det. Det var en sak att veta att man var bra och en helt annan att hålla med och säga det när någon annan, som man dessutom inte kände, som påpekade det. Glad blev han åtminstone, enda in i bröstet.
”Jo den satt rätt bra”, svarade han med ett snett leende.
”Det är ju helt stört hur snabbt du springer, okej jag hänger på rätt bra men jag har inte bollen vid fötterna lika mycket av den tiden som du har.” Jonah sträckte sig efter glaset med dom salta pinnarna och såg samtidigt på honom.
”Jo men om man siktar på att få guldbollen någon gång så..” Han ryckte nonchalant på axlarna innan det retsamma leendet spred sig över läpparna.
 Bland sina kompisar och lagkamrater kände han sig ändå så bekväm så att han kunde överdriva utan att vara orolig för att någon skulle höja på något ögonbryn och tro att han försökte verka bättre än någon annan.


I hate (almost) everything about you - del 13

Liam såg på den allt mindre glöden tills att den slocknade helt och släppte sedan ner ciggen för att göra högen nedanför sällskap. Riktigt så illa som att det var han som rökt hela högen av fimpar var det inte, det var bara ett populärt ställe att sitta och röka på. Resten av hans klass satt förmodligen och pratade om renässansen just nu. Själv hade han inte ens någon aning om vilka årtal den hörde till. Den där planen om att försöka skärpa sig lite i skolan och faktiskt försöka hade spruckit ganska snabbt. Han hade alltid varit sådan att han blev frustrerad när han inte förstod någonting på en gång. Det låste sig. Han blev ännu mer frustrerad och till slut gav han bara upp. Slutbetygen skulle fixa sig ändå – det var dom tvungna att göra.
’We’re soldiers, in season. We can bring change of the beatings. To feel what lies beneath our eyes. Never give in, never back down. Never give in, never back down. When your life feels lo..’
Någon annans röst blandade sig in tillsammans med musiken han lyssnade på och han såg förvirrat upp.
”Välkommen ut i världen igen”, flinade Johan.
Liam tog ur ena hörsnäckan samtidigt som hans kompis satte sig bredvid uppe på bordet, även han med fötterna på den tillhörande bänken som det egentligen var tänkt att man skulle sitta på.
”Hade lite hög volym kanske”, log han snett tillbaks. ”Och du överlevde historian ser jag.”
Johan nickade och drog handen genom det röda håret. ”Alltså det var inte så tungt, men vi gick igenom ganska mycket till provet så du kanske bor..”
”Jag borde ingenting, okej?”
Och det borde verkligen inte komma någonting sådant ifrån Johan som brukade skolka ännu mer än vad Liam gjorde.
”Aja skulle vi kolla matchen hemma hos dig eller?”
”Nej det blir hos Pontus. Morsan bytte skift så hon blir hemma, och det blir för trångt på mitt rum.”
Det var el clasicò-match ikväll och det hade blivit som en tradition att dom kollade det tillsammans. Brukade vara kul. 
Några höga, ljusa skratt fick honom att se upp och det tog inte lång tid förrän blicken fastnade på den färgglada estettjejen. Om han inte såg fel så hade hon en ryggsäck i form av en panda på ryggen. Hur fungerade ens hjärna när man valde att köpa en sån? När han kom på sig själv med att kolla ifall Andy var med i sällskapet var han nära att slå till sig själv i ansiktet. Kanske var det något tillfälligt fel i hans hjärna också. Han hade faktiskt inte sett till Andy på hela dagen i skolan vilket var otroligt skönt. Då slapp han den där irritationen som alltid bubblade upp vid dom tillfällena. Dom senaste gångerna, utanför skolan i och för sig, hade irritationen inte heller varit riktad enbart mot emopojken utan även mot honom själv. Visst han hade varit lite full efter Sarahs fest men det hade ändå inte varit någon ursäkt för att gå hem tillsammans med Andy, och vad hade hänt ifall han kommit på Liam med att sitta och titta på bilden utav honom på datorn när han var hemma där för att hjälpa Magda med internet? Ibland kändes det som att han höll på att tappa greppet totalt.

Hemma hos Pontus fanns det gott om plats då han hade egen lägenhet. Han hade haft det sedan nian och vad Liam förstått så hade det inte ens varit frivilligt från första början utan han hade mer eller mindre blivit utkastad av sina föräldrar. Ungefär någonting sådant.
Ännu något som gjorde det tydligt att dom inte var kompisar på något särskilt djupt plan. ’Ungefär någonting sådant.’ när det handlade om att ens polares föräldrar kastat ut honom..
”Men satan!” svor nyss nämnda person till. ”Äckliga filmare!”
”Det var inte filmning!” protesterade Liam. ”Han sparkade ju för fan på honom.”
Han såg hur Jake drog på munnen bredvid honom och gav honom en blick. ”Vad?”
”Nej ingenting”, log han oskyldigt. ”Bara det att du försvarar Ronaldo i precis alla lägen.”
Pontus verkade inte höra något alls av vad dom sa utan såg mer ut att vara på väg att ställa sig upp.
”För att han blir orättvist behandlad”, flinade Liam till då han inte riktigt kunde säga emot Jake. Det var lite så. Han hade sett något töntigt uttryck på instagram om ’mancrush’ men det var väl kanske det det portugisiske fotbollsspelaren var för honom.
Andra halvlek började lida mot sitt slut och det syntes på bordet framför dom också. Ölburkar, pizzakartonger och en tom popcornskål låg utspridda och av någon anledning hade dessutom ett antal soffkuddar hamnat framför teven. Det var tur att Pontus inte fått för sig att spela fotboll själv för då skulle seriöst spelare bli nedslagna.
”Jävla skitma..”
”Stäng inte av! Jag vill se klart.. när dom tackar.”
Pontus gav Liam en trött blick och reste sig sedan upp från soffan för att ta med pizzakartongerna till köket. Johan verkade istället ta sikte på badrummet.
”’Vill se när dom tackar’”, härmade Jake roat. ”Du vill se när Ronaldo tar av sig tröjan”, tillade han något lägre.
”Men säkert.” Han himlade med ögonen som att Jake inte alls träffat mitt i prick.

”Du”, sa Jake när dom två en timme senare lämnade Pontus lägenhet och började gå mot stan. ”Vill du hänga med på match imorgon? Det är nere på stadion, dom ligger tvåa eller trea i serien så det kommer bli sjukt spännande.”
”Vadå vilka är det då?”
”Djurgården mot AIK, p18.”
Han ryckte på axlarna med ett leende. ”Visst det kan jag väl.”
”Härligt. Jag har biljetter..” Han kastade en blick mot hållplatsen där hans buss precis svängt in. ”men jaa vi ses väl i skolan innan, matchen är halv s..”
”Absolut, spring nu”, skrattade han. ”Eller gå förresten! Busschaufförer älskar ju att dra iväg precis när man fått upp farten.”
Han själv skulle få vänta en kvart på sin buss, men så länge den inte regnade så var det ingen större fara.

”Liam?”
Han hade hunnit ta två steg upp i trappen då han hörde sin mammas röst. ”Jaa?”
”Kan du inte komma ner?”
Han höll tillbaks en suck och gick ner för trappen igen. Det var länge sedan han skrivit några texter men nu hade faktiskt lusten infunnit sig. Självklart var det i sådana lägen hans mamma skulle ropa på honom.
Liam sjönk ner i soffan bredvid henne och drog till luggen som hamnat i ögonen. ”Vad är det?”
”Vadå jag kanske bara vill umgås lite med min son, är det så konstigt?” sa Cathy med ett av sina mjuka skratt. ”Har du varit hos Jake?”
”Nej, eller vi var hos Pontus och kollade fotboll. Och jaa det var kul. Kan jag gå nu?”
”Värst vad tjurig du verkar vara då”, sa hon och petade till honom med armbågen. ”Har ni ätit? Det finns pastagratäng kvar i kylen annars.”
Han blev kvar nere en stund ändå, och han fick väl lov att erkänna att det inte varit så himla farligt. Egentligen borde han vara tacksam att han hade en mamma som ville umgås med honom och inte hade kastat ut honom så som Pontus föräldrar. Det hade ju inte varit helt otänkbart med tanke på vad Cathy faktiskt fått stått ut med under alla år. Samtal från skolan, fräsiga kommentarer, otaliga sena kvällar då hon inte haft någon aning om vart han befunnit sig, humörsvängningar hit och dit. Det var under stunder som dessa när han verkligen tänkte efter som han tyckte synd om henne.

Regnet öste ner och mullrandet fick rutorna att näst intill skaka. Idrottslektionen hade förståeligt nog blivit inflyttad till gympahallen och det var där inne Andys klass och den andra Sam-klassen nu befann sig efter ett hederligt upprop.
”Jag hade tänkt att vi skulle passa på att träna till dansen inför bale..” började deras idrottslärare men blev avbruten av både två och tre killar med höga protester.
Men!” fortsatte hon och spände blicken i dom skyldiga. ”.. tyvärr så har stereon gått sönder så det går inte idag. Ni får värma upp med jägarboll istället och så kör vi ’eld i kråksången’ efteråt.”
Även om inte Andy klagat högt så kände också han sig lättad över att det inte skulle bli någon dans. Självklart skulle det vara bra att få dansstegen lite uppfriskade ifrån högstadiet inför studentbalen, men det blev alltid så stelt och pinsamt när man skulle göra det på det här sättet. Och bara tanken på att Liam säkert skulle titta sådär hånfullt på honom fick honom att rysa av obehag. Fast han kunde inte bortse från att han fortfarande var nyfiken på vem Liam skulle gå med. Och han själv för den delen.. det började verkligen bli dags att fråga någon.
Efter uppvärmningen byggdes två läger upp relativt snabbt och i samma stund som Jasmin blåste i visselpipan började bollar vina längs den stora gympahallen.
”Väggen håller på och rasar!” ropade Nicholas som stod alldeles bredvid Andy och pekade snabbt åt sidan där mycket riktigt ett par mattor höll på att glida ner och därmed göra deras läger mycket ömtåligare. Den restes snabbt upp utav några andra klasskompisar innan fler bollar flög förbi.
Andy hade en viktig fotbollsmatch ikväll så han var glad att det inte hade blivit innebandy eller någonting annat som säkerligen hade lyckats skada honom. Den här leken kändes ändå ganska så riskfri. Han smög fram runt kanten av en plint och kastade snabbt iväg en hård boll som turligt nog träffade en tjej, möjligtvis att hon hette Emma, ifrån det andra laget.
”Emma, tio armhävningar!” ropade Jasmin. ”Liam! Du också där borta!”
Andy var precis på väg att ta skydd igen då hans blick fångade upp Liam på mitten av golvet mellan deras två läger, nu i armhävningsposition. Han hade ett par vanliga fotbollsshorts och en svart t-shirt på sig som visade hans seniga armar på ett väldigt framhävande sätt.  Det såg inte ett dugg ansträngande ut för honom. Den blonda luggen hade fallit ner i hans ögon och han bara väntade på att han skulle stryka undan de..
Tankarna avbröts av att han fick en boll rakt i huvudet och han blinkade snabbt till. Vad var det med honom?! Ja han visste redan att Liam var snygg, det var ingenting nytt och det förändrade definitivt inte hans personlighet, han behövde verkligen inte stå och titta på honom för det.
Tack och lov hade han inte fått något mer hjärnsläpp utan hade istället varit delaktig i att försöka få deras klass att vinna. Med tanke på att han var snabb och smidig var det dumt att inte försöka; så han tog en chansning att springa över planen när dom flesta hade fokus på höger sida där Nicholas och några till var i full färd med att peppra bollar. När han var alldeles bakom en av madrassväggarna höjde han armen och tog ett sista steg för att kasta bollen på Pontus. Dessvärre hade skosnöret åkt upp och det hela resulterade i att han istället snubblade och ramlade rakt in i honom.
”Vad i helvete gör du?!”
Andy kom snabbt upp på fötter och såg upp på Pontus. ”Det var inte meningen fattar du väl!”
”Säkert, jävla bög! Gå och tafsa på någon annan!”
”Pontus!” röt deras idrottslärare till bortifrån någonstans. Andy hade dock blicken fäst på Pontus och bet ihop så hårt att tänderna gjorde ont. Han hatade honom. Han hatade honom så himla mycket. Den här gången kunde han inte hejda sig. Utan förvarning knuffade han till Pontus så hårt han kunde i bröstet. ”Håll käften!”
”Men ditt jävla äckel!” Pontus hade bara snubblat bak något steg så han kunde med lätthet knuffa tillbaks Andy som i sin tur föll till golvet.
”Du går ut härifrån på en gång!” Jasmin hade kommit fram och slet tag i Pontus arm innan hon pekade mot omklädningsrummet. ”Nu!”
”Men vad har jag gjort?! Det var den där bö..”
”UT!”
Andy svalde hårt och kände hur det sved i händerna på grund av det sträva golvet. Han tvingade långsamt upp blicken och insåg att alla hade stannat upp och hade blicken riktad åt deras håll. Pontus stormade iväg och Jasmin tog tag om Andys arm för att hjälpa honom upp. Han slet sig dock loss och ställde sig upp själv. Klumpen i halsen växte ytterligare och han försökte undvika allas ögon.
”Fan han knuffade honom ju!” Det var en av killarna som Liam hängde med ibland som bröt tystnaden. ”Jag såg att det var Andy som bör..”
”Är det fler som vill gå ut?!”
 Han orkade inte höra mer. Förödmjukelsen var vidrig och han tänkte inte stå kvar där och behöva bli försvarad av Jasmin. Istället tog han till flykten åt samma håll som Pontus försvunnit och önskade samtidigt tyst att han inte skulle vara kvar där inne.
Eller kanske skulle det vara skönt om han var just det. Den där knuffen hade varit alldeles för snäll, även om han inte brukade slåss så skulle han inte ha några problem med att rikta en knytnäve mot det där ansiktet just nu.
Omklädningsrummet ekade dock tomt och han vred snabbt på kranen inne i badrummet för att skölja dom svidande händerna i kallvatten. Det var först när han såg upp i spegeln som han insåg att han fortfarande hade käkarna hårt sammanbitna.
”Andy?!” Det var Simons röst men istället för att svara stod han bara alldeles tyst vid den nu avstängda kranen och hoppades att han skulle gå igen. ”Andy är du här?!” Han hörde steg genom omklädningsrummet, vidare mot duscharna och sedan försvann dom igen. Han tog ett djupt andetag men hörde själv hur darrande det lät. Han är inte värd det.  Han bet sig hårt i läppen och knöt nävarna, försökte hålla tillbaks det som hotade att tränga fram bakom ögonlocken. Han såg alla dom stirrande ögonen framför sig men han kunde inte minnas vad han hade hört. Hade Liam, Johan och dom där andra skrattat? Alla måste ha tyckt att han såg helt patetisk ut när han ramlade. Emobögen. Han som inte ens kan försvara sig själv. Och när han försöker så blir det bara pinsamt. Patetiskt. Skrattretande.
Han tryckte fingertopparna mot dom slutna ögonen och tog ännu ett djupt andetag, mindre darrigt den här gången. Efter det tvingade han sig själv att öppna dom och att inte tillåta en enda tår få tillträde att ta sig ut.
Med snabba rörelser bytte han om, tryckte ner gympakläderna i väskan och lämnade omklädningsrummet. Dörren slog igen med en tung duns bakom honom.  

Textraderna kommer ifrån Black Veil Brides ’Never give in’ 

I hate (almost) everything about you - del 12

När Cathy undrade ifall Liam kunde gå ut och klippa gräset reste han sig tacksamt upp ifrån sängen och lämnade samhällsboken. Han orkade fan inte bry sig. Ett dåligt provresultat kunde knappast dra ner hela hans slutbetyg. Egentligen var han bra på samhäll, hade nog typ ett VG just nu, men just det här kapitlet var så himla ointressant att han knappt orkade läsa igenom texten. Hur skulle han kunna bry sig i skolan när han slutade om mindre än 2 månader? Det hade inte blivit någon fest hos Jocke, tydligen hade han och några av hans polare fått för sig att dom skulle ut på krogen istället. Så där hade kvällens plan försvunnit, om han inte hade haft lust att hänga med och spendera en massa pengar som han inte hade vill säga.
Han pluggade i ipod-hörlurarna innan han drog igång gräsklipparen och började sin väg längs framsidan.
När han vände om för att klippa närmast staketet fick han syn på Andy som kom cyklande längs vägen på en rosa cykel. Han hade ett par svarta fotbollsshorts på sig så Liam antog att han hade varit på träning eller något. Andy såg upp och verkade få syn på honom. Han såg.. trött ut på något sätt. Inte trött som i att det varit en jobbig träning, utan mer.. trött på ett mer psykiskt sätt. Eller vad fan visste Liam om det? Han var inte någon psykolog.
”Ny cykel?” ropade han över gräsklipparens brummande.
”Håll käften.”
Oj, det var oväntat. Andy var definitivt inte på humör.
”Men ta det lugnt”, sa han och höll upp händerna. ”Woah!” Han fick precis tag i gräsklipparen igen innan den åkte iväg på egna äventyr. När han såg upp igen hade Andy redan gått in. Liam kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt. Det kunde inte vara hans fel den här gången. Han hade ju bara frågat om cykeln på skämt.

40 minuter senare var Liam klar med hela trädgården och drog den lite klibbiga luggen ur pannan. Det var sjukt varmt för att nästan vara åtta.
”Gud vad bra”, log Cathy när hon kom ut i hallen. ”Det finns iste i kylen ifall du vill ha. Jag tänkte gå och lägga mig nu så jag hinner få några timmars sömn innan jag ska upp igen.”
”Okej”, sa han och tog av sig skorna.
”Hur gick det med samhällen du höll på med?”
”Bra”, ljög han.
”Vad skönt”, log hans mamma. ”Du vet ju hur viktiga dom här sista veckorna är.”
”Japp”, sa han och gick mot köket. ”Godnatt.”
Han hade börjat undra lite smått ifall han var sjuk eller något som inte hade planerat något nytt för ikväll. En förlorad plan brukade oftast resultera i tio nya alternativ för honom. Cathy hade dock verkat glad över det. Men så ringde Jake och hörde ifall han skulle med hem till Sarah på fest istället, och han var inte sen med att hänga på.
En snabbdusch och hårfixande, lite kajal och den vanliga parfymen, sedan var han klar. Okej, riktigt så snabbt gick det inte; snarare 50 minuter.
 Dom tidigare ljusa jeansen var utbytta till ett par svarta och bandtröjan var utbytt till en slapp, tunn vit t-shirt med rundad hals. Högra handleden pryddes av ett svart läderarmband. Han skrev en lapp till Cathy och la på köksbordet och gick sedan ut för att möta upp Jake på stan.

Andy hade helt glömt bort att han hade bestämt med Nicholas och Kevin att han skulle med på fest, han hade sagt att han skulle skynda sig efter träningen. Så när Nicholas ringde honom och undrade ifall han redan var hos Sarah suckade han tungt. ”Visst ja. Jag glömde.. sorry.”
Nu låg han i sängen och tittade på en film med popcornskålen som sällskap. Han hade ätit middag tillsammans med Magda men sedan hade han inte ens velat umgås med henne.
”Det är lugnt, det inte förrän nu folk har börjat ramla in. Kommer du nu eller?”
”Jag vet inte.. jag har inte riktigt någon lust.”
Han hade tänkt ringa Lisette först men han ville inte bete sig som någon deppig emo och sitta där hemma hos henne istället och tycka synd om sig själv, fastän han visste att Lisette inte skulle ha något emot det. Hon skulle antingen sympatideppa med honom eller få honom att skriva en lista på dom människor han hatade mest just då och sedan elda upp papperet i handfatet. Något tips hon hade fått från någon blogg hon läste.
”Men det blir kul”, försökte Nicholas. ”Det har inte hänt något?”
”Egentligen inte, känner mig bara låg.”
”Då blir du på bättre humör om du kommer hit, lovar!” Andy hörde den höga musiken i bakgrunden och tvekade lite innan han svarade. ”Okej då. Men jag måste fixa mig lite så det tar ett tag.”
”Ingen fara! Skitbra. Då ses vi snart”, sa hans kompis glatt.
Han kanske hade rätt. Han kanske skulle bli på bättre humör av att komma ut lite. Det kanske kunde bli kul. Han reste sig upp och borstade bort popcornsmulorna från dom svarta mjukisbyxorna och drog sedan av sig huvtröjan.
Han tryckte ner sina smala ben i ett par lika smala slitna stuprör och valde en svartröd baseball-tröja som matchade slingorna i håret. Slutligen fick två nitskärp, ett vanligt och ett lite smalare, pryda hans höfter. När sminket runt ögonen hade förbättrats lite grann kände han sig klar utseendemässigt i alla fall. Förhoppningsvis skulle festhumöret infinna sig när han väl kom dit.
”Jag åker på fest”, sa han till Magda som satt i soffan och tittade på duracellkaninen Peter Settman i så ska det låta.
”Jaha, nu?” sa hon förvånat.
”Jaa, jag hade glömt av det bara, Nicholas ringde.”
”Okej, vem är det hos då?”
”Sarah Hill, du vet inte vem det är, hon går i A.”
Magda log lite. ”Okej, ha det så kul då. Har du nyckel eller ska jag lämna upplåst?”
Efter att Andy kommit hem tidigare från träningen och dessutom inte ens kunnat spela glad så hade Magda tvingat ur honom vad som hänt. Han hade berättat att det gått dåligt på träningen för att han kände sig okoncentrerad bara, men givetvis hade han inte nämnt anledningen till det. Han litade verkligen på sin mamma, och dom kunde prata om i princip vad som helst, men han ville inte tynga ner henne med att berätta att det fanns dom i skolan som tyckte om att tracka honom lite då och då. Hon kanske till och med skulle tycka att han överreagerade, det var ju inte så att dom brukade trycka ner hans huvud i toaletten eller sno hans kläder på idrotten. Han kanske faktiskt gjorde det; överreagerade. Det var ju inte hela världen att dom hatade honom av någon anledning. Han brydde sig inte så som han hade gjort första året. Och det hade ju faktiskt blivit väldigt mycket lugnare sedan dess, nu hände det rätt ofta att dom bara ignorerade honom, eller bara gav honom någon missnöjd blick då och då. En kommentar här och där.
”Jag har nyckel, men det blir nog inte så jättesent ändå”, sa han och drog handen genom det svarta rufset. ”Kan jag ta någon öl eller?”
Först hade Magda varit helt emot att köpa något till honom, när han gick i 9an och frågat första gången . Men typ förra året hade hon kommit fram till att det var bättre att han fick med sig något hemifrån än att han skulle köpa av någon annan. För det visste hon ju; skulle Andy inte få av henne skulle han skaffa på annat sätt. Dessutom gick han i 3an, var 18 år, och det hade inte inträffat särskilt många gånger att han kommit hem full heller. Lite fumlig och fnissig kanske, men dom gånger han blivit lite för full hade han lyckats smyga så pass bra att Magda inte vaknat, eller så hade han sovit hos någon annan.
Han kom ihåg att han hade hört Magda fråga Cathy om det där för länge sedan, ifall hon lät Liam dricka och om hon köpte ut till honom. Cathy hade låtit rätt uppgiven när hon sagt att Liam hade fixat sin egen alkohol sedan han gick i 8an, och att det inte fanns så mycket hon kunde göra. Och det var ju ett känt faktum, att Liam kom hem full desto oftare än vad Andy gjorde.
”Jaa det finns väl något i källaren. Ta det lugnt bara.”
Han flinade till lite. ”Oroa dig inte mamma.”

När Andy öppnade dörren till Sarahs stora villa såg han att det var massor av folk där, båda sådana han inte kände och en del bekanta ansikten.
”Hej Andy”, log Isabell från hans klass när hon kom förbi hallen med en ciderflaska i handen.
”Tja, har jag missat allt kul?” flinade han.
”Nej du kommer alldeles perfekt”, log hon tillbaks och skrattade lite. ”Nicholas är i köket, han sa att du var på väg.”
”Okej.”
Han gick ut i köket och ställde in sin påse i kylskåpet efter att han hade tagit ur en ölburk.
”Andy!”
Han vände sig om och log snett när det var Nicholas. ”Hej, jag hade helt glömt av att vi bestämt. Jag låg hemma och glodde på film”, flinade han.
”Nu är du här i alla fall. Skål.” konstaterade Nicholas med ett stort leende och slog sin flaska mot Andys burk. ”Hur gick träningen?”
”Vi behöver inte prata om den”, sa Andy med en liten grimas.

Liam hade lyckats bana sig fram genom vardagsrummet och trängde sig ner i den svarta skinnsoffan mellan Johan och Matilda. Det såg mer eller mindre ut som ett museum där inne. Stora vita bokhyllor som gick enda upp till taket nästan. En enorm ljuskrona som skulle överträffa belysningen på självaste nobelmiddagen och så panoramafönster på det. Rummet, hela huset för den delen, skulle utan tvekan kunna platsa i vilken heminredningstidning som helst.
”Liam..”, flinade hon och knuffade till honom lite lätt med armbågen.
”Vadå jag trodde ni hade sparat mellanrummet till mig”, flinade han.
”Det var inget mellanrum”, sa hon och himlade med ögonen. Han visste dock att det bara var spel. Matilda hade ingenting alls emot att Liam tryckte sig ner bredvid henne, och även om hon var rätt duktig på den där svårtflörtade imagen så hade han sett hennes blickar tillräckligt många gånger för att hon skulle vara avslöjad.
”Vad har du för blandning där?” undrade han och nickade mot hennes glas med den lilaaktiga vätskan. Varför skulle tjejer alltid ha så tjejiga färger på sina drinkar? Hans favorit var helt klart blå. Eller egentligen svart, men för att få till den färgen på en alkoholdryck så skulle det väl krävas en förjävla mörk whiskey. Och det avstod han helst. 
”Smultron och plommon tror jag. En ny cider, smaka?”
Han tog en liten klunk ur hennes glas och gav sedan tillbaks det. ”Det är så sött så man får ont i tänderna ju.”
”Äh det är den ju inte.”
”Lika söt som dig ungefär.”
Matilda skrattade högt till. ”Du är så smörig.” Hon gav honom ett leende innan hon skakade lite roat på huvudet så att dom silvriga ringarna i öronen dinglade till.
”Och du gillar det”, flinade han tillbaks.
”Gör jag?” En höjning med ett av dom välplockade ögonbrynen.
”Yes.”
Hon gav honom en road blick igen innan hon reste sig upp. ”Jag ska leta på Jessi.”

Andys humör hade faktiskt blivit lite bättre någon halvtimme senare. Om det berodde på sällskapet i köket eller av ölen visste han inte, kanske en kombination. Han hämtade en ny öl och gick därefter mot vardagsrummet. Han lyckades slå i tån i tröskeln och svor lågt till, det gjorde så jävulskt ont att slå i tår och armbågar. När han såg upp igen råkade han krocka rätt in i någon, någon som han dessutom lyckades spilla ut öl på.
”Woah! Vad fan!”
Andy såg till sin fasa att det var Liam. ”Gud förlåt, jag såg inte.”
Han hade inte ens vetat om att Liam befann sig på samma fest. Nu suckade dock nämnda person ljudligt. ”Fräscht.. nu är du skyldig mig en tröja.”
”Det går att tvätta?” försökte Andy och hade omedvetet bitit tag i läppen på det där sättet som hände alltför ofta när han var nervös.
”Jag behöver en nu ju, åh..” Han drog missnöjt i sin vita, nu delvis gulaktiga, t-shirt.
Andy hade väntat sig en rejäl utskällning eller till och med att Liam skulle hälla ut sin öl på honom, så det här var ju en positiv överraskning. Men Liam var uppenbarligen inte helt nykter, och med tanke på hur han varit när han knackade på hans fönster mitt i natten den där gången var han inte fullt lika humörsvängig när han var full.
Fast han hade sagt tack på matten när han var nykter tänkte Andy lite förvirrat. Han förstod sig verkligen inte på Liam, men det hade han i och för sig inte gjort sedan 6an. Nu kunde han ha sagt att det var Liams problem att han hade en blöt tröja och gått förbi honom. Men den här gången hade det ju faktiskt varit Andys fel.
”Sarah har väl en brorsa?”
”Vet inte, kanske hon har. Vad har det med saken att göra? Är du tänd på honom eller?” frågade Liam och höjde på ena ögonbrynet, kunde sedan inte riktigt hålla den där kaxiga minen utan flinade till.
Andy som inte var helt nykter själv heller kunde inte hålla tillbaks ett lågt fniss. Bara för att det var så töntigt av Liam att säga så där, och ännu töntigare att inte ens kunna hålla minen. ”Nej det är jag inte. Men det kanske finns en tröja till dig.”

Liam såg oförstående på Andy. Vad babblade han om? Fan vad äckligt det kändes med alldeles klibbig tröja. Andy hade säkert siktat på honom. Gjort någon smart uträkning om på vilket avstånd han skulle kasta för att göra mest skada.
”Men kom då”, suckade Andy och Liam följde efter honom uppför den svängda trappan. Väggen var dekorerad med flera stora tavlor föreställande något kladd som säkert kostat miljoner. Varför inte bara gå till ett dagis och låta ungarna gå lös på ett stort papper och sedan rama in det?
”Är det här du ska döda mig eller?”
”Bra förslag”, sa Andy utan att vända sig om. ”Tror du andra våningen är tillräckligt för att bryta nacken?”
Liam snubblade till på översta trappsteget men var snart efter Andy in på ett rum.
Andy kände sig lite duktig som verkade ha hittat rätt rum direkt. Med tanke på kläderna som låg på golvet och den halvnakna tjejen på väggen så var det Sarahs brorsas rum. Han gick fram till garderoben och försökte att inte känna sig som en tjuv när han tog ut en t-shirt. Brorsan skulle ju säkert få tillbaks den. Han höll upp den svarta tröjan mot Liam och höjde på ögonbrynen. ”Duger den? Eller ska det vara något särskilt märke eller?”
Varför gjorde han det här? Om Liam hade råkat spilla på honom hade han väl inte brytt sig ett skit.
”Ge hit den då”, sa Liam och fångade tröjan när Andy kastade den.
Liam tog tag i nederkanten på sin tröja och Andys blick föll automatiskt till hans mage när den blottades. Precis lika platt och slät som senast på idrotten.. tog han verkligen till och med bort håret där?
”Hallå kan du dra eller? Bög.”
Andy ryckte till och såg upp. ”Va? Varsågod för hjälpen”, muttrade han och gled förbi Liam ut i hallen igen. Han svalde hårt och gick ner för trappen. Det var inte så att han hade stått och glott på honom.

Liam drog av sig tröjan och drog på den nya något tightare. Det kändes mycket bättre. Lite schysst av Andy hade det varit, och Liam insåg själv att han var rätt fånig som kallade honom för bög när han spelade på båda planhalvorna själv. Men vad fan. Hur känslig kunde killen vara?
Han lämnade sin egen tröja i en hög på golvet och kände sig nu redo för att inta festvåningen där under igen.

”Du ångrar väl inte att du kom va?” log Nicholas när dom nästan krockade i vardagsrummet. Fastän villan var så stor kändes det nästan som att dom nått maxgränsen av antal personer nu, men otroligt nog hade det inte blivit något bråk. Inget Andy hade märkt av i alla fall.
”Nej det blev faktiskt kul”, flinade han.
”Härligt”, log hans kompis glatt, dock med något ofokuserad blick. Nicholas var den killen som såg ordentlig ut. Mörkbrunt ganska kortklippt hår, snälla bruna ögon, ett ständigt leende på läpparna och hela jeans. Men bevisligen så kan skenet bedra rätt ofta. Nicholas var verkligen snäll, inget snack om den saken, men han hade också alltid varit den i klassen som stod för skämten och älskade att retas, han var den killen som Andy sett packad flest gånger och det var han som slirat in i rektorns bil med moppen första året på gymnasiet. Så 100 % ordentlig var han absolut inte, men han var glad att dom hade blivit kompisar så snabbt.
”Jag ska ut och röka. Hänger du med?”
”Visst.” Även om han inte rökte själv kunde han i alla fall vara sällskap. Det var inte så att han aldrig hade rökt, dom få som aldrig testat var han imponerad av faktiskt, men han hade verkligen inte fastnat efter dom där 2, 3 gångerna i 9an. Han fick liksom inte ut någonting av det.
Andy tog på sig sina skor som han ställt nära dörren och följde sedan med Nicholas ut.
”Jag såg att Johan var här, han har inte jävlats något va?”
Andy lutade sig mot trappräcket och skakade på huvudet. ”Nej det har han inte. Men jag har knappt varit i samma rum som honom så. Liam är här också.” Han hade inte sett till honom efter öl-incidenten.
”Jaha, honom har jag inte sett”, sa Nicholas något förvånat. Liam brukade ju i vanliga fall höras och synas rätt bra. ”Han har väl kanske däckat redan”, flinade han till och blåste ut lite rök.
Andy såg mot solen som höll på att gå ner bakom hustaken och drog samtidigt luggen ur ögonen. Visst var det mysigt med solnedgångar och sådant, men han tyckte det var mycket finare med månen på himlen.

Liam hade inte däckat, inte av den anledningen i alla fall. Han låg flämtande bredvid Matilda i någons säng. En gästsäng kanske, eller så var det Sarahs föräldrars. Han visste inte så noga. Han hade vetat från att han satt sig i soffan bredvid Matilda att han skulle få ligga med henne om han ville. Visst kunde hon dra sig undan lite och spela svårfångad precis som vanligt, men det hade inte funnits på kartan för Liam att hon inte skulle befinna sig under honom innan natten var slut. Hon eller någon annan tjej. Dessutom; det var ju inte som att hon inte ville själv.
”Du vet väl om att du är bra, men jag säger det ändå”, log Matilda snett, drog fingrarna genom sitt trassliga bruna hår. Hon hade nog dragit mer i det själv än vad Liam hade gjort.
Han flinade bara till svar. Det var klart att han visste att han var bra. Men sedan var det ju inte så himla svårt att knulla heller, och tjejer, däribland Matilda, var inte så svåra att göra nöjda. Dom var rätt förutsägbara allihopa. Lite långsamma smekningar med fingrarna längs kinden, en mjuk hand längs magen, några djupa gröna blickar, lite charmigt fumlande med bh-spännet, något stön på rätt ställe fastän det dom gjorde inte var så himla märkvärdigt.
Det var lite samma sak varje fest faktiskt. Fick han ut något av det då? Kanske. Ibland. Sammantaget så var det skönt, han fick något att lägga tankarna på, och.. det var lite det här som väntades av honom. Det gjorde inget att Matilda skulle berätta det här för sina tjejkompisar. För det var ju ett känt faktum; killar som playade var coola. Tjejer var billiga.
Fast när det kom till det där myset, när Matilda ville kyssa honom och drog sina franskmanikerade naglar över hans midja började han känna sig obekväm. Det var det som var skönt med en fest. Man kunde lämna den, han behövde inte vakna upp bredvid Matilda imorgon.
Han var nog inte förhållandekillen, allvarligt talat skulle han bli uttråkad efter ett dygn. Ligga med en tjej, sova bredvid henne, vakna upp bredvid henne nästa morgon, umgås med henne under dagen, käka någonting på kvällen tillsammans, kanske gå ut med några kompisar, sedan hem med samma tjej igen. Det lät så jävla tråkigt. Hur skulle det kunna bli något spännande?
Å andra sidan skulle nog den här kvällen ha blivit bra mycket mer spännande om han vågat dra in någon kille i sovrummet istället, då var det skönt att ligga på riktigt. Då skulle han förmodligen inte ha agerat lika mycket på autopilot som han hade gjort ikväll.  
Men som sagt, han vågade inte riskera något. Han ville inte bli någon utmobbad tönt sista perioden i 3an. Andy blev iochförsig inte mobbad av halva skolan för att han var gay, men så rörde han sig oftast inte i samma kretsar som Liam heller. Han har förmodligen bra mycket bättre kompisar än mig. Han blinkade snabbt till av sin egen tanke. Det var inte sant. Liam hade bra kompisar. Okej, Jake var den enda han kunde vara helt ärlig med, den enda han vågade nämna ’Jag gillar både tjejer och killar´-grejen för. Och Jake var också den enda som inte riktigt förväntade sig att Liam skulle komma med värsta storslagna idèerna varje helg, det var ju inte så att Liam skulle ha bjudit hem Pontus på tacos med honom och Cathy direkt. Liam hade väl i och för sig satt sig själv i den här sitsen , det var han själv som hade satt upp den attityden redan i 7an, och fortsatt hålla fast vid den. Hur mycket skit hade dom egentligen inte gjort i ettan? Klottrande nere vid tågstationen, otaliga bråk på stan med killar han inte ens kände, skadegörelse, snattande. Och alla idèer hade i grund och botten varit Liams. Andy var kanske inte tråkig utan bara lite mer smart.. Alltså vad i helvete, hur full var han?! Sedan när hade han börjat tänka positiva tankar om Andy? Kunde alkohol verkligen ta död på hjärnceller? Han hade fått för sig att det var droger som gjorde det.
Tillbaks till saken, det var en sak att Andy kunde vara ute som gay och inte bli mobbad för det, han hade ju varit ute ur garderoben från början på gymnasiet. Liam visste inte säkert när Andy kommit på det, dom hade ju inte varit kompisar längre, men någon gång på högstadiet kanske. Skulle Liam komma ut som bi nu i 3an så skulle det säkert bli något skit utav det. Tjejerna skulle definitivt försvinna. Förutom ett fåtal kanske som tyckte det var hett med sminkade killar som gillade både tjejer och killar.
Och så var det Cathy också.. han visste inte om han skulle palla en förfärad blick och något i stil med ’jag som så gärna ville ha barnbarn.’ Hon skulle förmodligen inte reagera så, men skulle han våga chansa då? Det kanske hade varit enklare om Cathy kommit in på hans rum 10 sekunder tidigare den där gången när han hade en halvnaken Adam i sängen. Han mindes inte ens hur han hade bortförklarat det. Men Cathy hade i alla fall aldrig frågat något om det.
”Vad funderar du på då?” flinade Matilda och plötsligt var det hennes söta ansikte som fyllde hans synfält. Alldeles för söt. Han hävde sig upp på armbågarna.
”Jag tror jag ska dra hem.”
”Jasså”, sa hon lite förvånat.
Han satte sig upp och vände blicken mot henne igen. ”Några problem?” frågade han med ett retsamt leende, sträckte sig efter glaset med den genomskinliga vätskan han ställt på sängbordet. Han svepte snabbt det som var kvar och kände hur det brände till i halsen.
”Pft”, flinade hon. ”Kommer inte sakna dig en sekund.”
Han såg lite roat på henne innan han fiskade upp sina mönstrade boxers ifrån golvet, leendet rann av hans läppar så fort han hade vänt bort ansiktet ifrån Matilda.

Det var som att gå på en skattjakt utan en karta att försöka hitta sin jacka bland alla andras. Det var ungefär 5 jackor som hängde på krokar, resten låg i den vanliga högen som lätt bildades på fester. Andy hade haft kul och han kände sig på avsevärt bättre humör än efter träningen, men nu kände han ändå att han ville hem. Han var lite lagom snurrig i huvudet utan att han skulle behöva vara bakis imorgon, och ärligt talat var det rätt skönt att gå ifrån en fest innan det blev bråkigt. Typ ’sluta när det är som bäst’ eller något. Fan. Han kanske var tråkig, precis som Liam sa. Liam, Liam, Liam. Kunde den jäveln sluta inkräkta i hans huvud hela tiden? Andy hade faktiskt både dansat, druckit, skrattat och pratat med massa nytt folk. Det var inte tråkigt.
Det kändes som en liten seger när han lyckades dra fram den svarta skinnjackan ur högen – tills han insåg att det inte var hans. Han kände sig lite smått frustrerad då han gjorde ett nytt försök att gräva sig ner i högen. Nog för att det var tillräckligt varmt ute för att klara sig utan jacka, men han var inte så sugen på att behöva åka tillbaks till Sarah imorgon bara för att hämta den heller.
En dörr öppnades och han vände automatiskt på huvudet. Det var Liam som kom ut, med håret ännu rufsigare än innan. Han rättade till sin lånade t-shirt lite och snart kom en brunhårig tjej, lika rufsig hon med, ut bakom honom. Ett sovrum alltså. Andy bet tag i läppen och undrade lite smått hur många Liam hade legat med egentligen. Det verkade i alla fall som att det där var något han gjorde väldigt ofta, åtminstone enligt rykten, och Andy fann ingen anledning till att inte tro på dom. Särskilt inte efter att det här var andra gången på relativt kort tid som han sett Liam komma ut ifrån ett rum med en tjej bakom sig.
 Uppenbarligen hade han ingen flickvän, isåfall var det väldigt synd om henne som hade en pojkvän som låg runt med hundra andra. Det spelade ju inte Andy någon roll att Liam inte hade flickvän, det var mer ett konstaterande. Tjejen som han inte visste namnet på gled förbi Liam och in i vardagsrummet igen, som att det inte var något särskilt dom hade gjort. Liam var förmodligen en sådan där som var pang på bara, typ inte brydde sig ifall tjejen hade det skönt eller inte. Men tjejer såg väl något charmigt i det med. Som allt med Liam tydligen.
”Är du någon garderobskille eller?” Liams leende byttes ut till ett något mer irriterat uttryck. ”Ge hit den.”
Det var först då han insåg att det måste vara Liams skinnjacka han fortfarande höll i högra handen. Han gav honom den utan ett ord och hörde några sekunder senare hur dörren öppnades och stängdes.
Han hittade på sin jacka men funderade nästan på att stanna ett tag bara för att slippa gå i närheten av Liam, men nattbussen skulle gå om nästan exakt 6 minuter, och han ville inte vänta i 64 minuter till på nästa. Varför hade han ens tänkt på hur Liam kunde tänkas vara när han hade sex? Det var ju bara stört. Snart skulle han väl börja gissa vilken färg han hade på underkläderna också. Blåsvarta. Han hade sett kanten av dom när Liam drog av sig tröjan. Om det hade varit vinter hade han gått ut och stoppat huvudet i snön nu.

Liam stod lutad mot busskurens glasruta med en cigg mellan läpparna när han såg Andy komma gående i mörkret längs trottoarkanten. Han såg verkligen ut som en emo med den där huvan uppdragen och den svarta luggen som stack ut. Lite skrikig musik och scenen hade kunnat varit som tagen ur en musikvideo av Sleeping with sirens.
Andy slog sig ner på bänken och Liam fortsatte röka sin cigarett tills den var slut. Han suckade lågt och tog upp sin mobil. 01.40.
”När går bussen?”
Andy såg inte upp på honom. ”För tio minuter sedan.”
Great. Kunde bussen inte ens se till att vara i tid på natten? Dom kunde ju inte ens skylla på halt väglag nu.
Han släppte ner fimpen på marken och trampade lite på den. Tystnaden här ute var en rejäl kontrast med ljudnivån som hade varit inomhus hos Sarah. Det var skönt faktiskt. Fast sedan brukade ju det där bruset komma tillbaks när man skulle sova ändå. Han halade upp en ny cigarett ur jackfickan. Tändaren ville dock inte sammarbeta när han försökte få eld, men efter ett tag gav den med sig. Ändå så lyckades han med att missa ciggen med lågan och istället bränna sig själv på tummen. ”AJ”, muttrade han och gav tändaren en mordisk blick. Till sist fick han lov att kisa med ena ögat för att lyckas. Nejdå, han hade inte druckit så himla mycket. Lite fort bara.
Andy såg upp när han plötsligt hörde Liam fnissa till. Ett kort mellanting av ett fniss och en fnysning.
”Vad är det?”
Liam såg mot honom. ”Streckkoden på den där bilen. Kuk.”
Andy kunde inte hindra den högra mungipan från att dras lite uppåt.
”Det vet inte ens kul ju.”
Liam fnissade kort till igen och tog ett bloss på sin cigg.
Andy bet tag i läppen men kastade sedan ur sig frågan innan han skulle ångra sig. För jo, han var nyfiken, och Liam var full, vilket just nu betydde: inte lika elak. Och han skulle kanske inte ens komma ihåg det imorgon. ”Gillar du killar eller?” Kom igen, Liams fnissande till just det ordet hade öppnat upp rätt bra för frågan.
Liam var på väg att sätta hela cigaretten i halsen. ”Va?!” Varför frågade han det? Han visste väl inte? Eller hade han några magiska krafter som.. tankeläsning? Han kisade lite misstänksamt mot honom.
Andy ryckte på axlarna. ”Undrade bara.”
Det snurrade lite smått i huvudet när Liam rätade på sig från busskuren.
”Ne-ej det gör jag inte. Men om du säger något.. då kommer jag.. jag kommer.. sätta dig i fängelse”, sa han och flinade busigt.
Hej humörsvängningar igen, tänkte Andy något förvirrad. Då var han alltså straight? Eller så ljög han? Eller visste inte ens vad han svarade på? Det gick inte att tolka alls. ’Nej det är jag inte men om du säger något’..? Det gick inte ens ihop.
”Vart fan är bussen..”, suckade Liam tungt. ”Jag är trött i beeeneen.”
Andy höjde på ögonbrynen och kunde inte hjälpa det lilla flinet igen. Liam sa och gjorde fortfarande saker som hörde till den gamla Liam Andy känt. Han.. saknade honom. Så som han hade varit. När det hade varit roligt och okomplicerat. Skulle inte gymnasietiden höra till den roligaste? För Andy var det lågstadiet och mesta delen av mellanstadiet. Men å andra sidan blev han kanske lite väl nostalgisk när han var onykter. Det var inte så att han brukade gå runt och sakna Liam. Han ville ju fan inget annat än att Liam skulle flytta så att han åtminstone slapp se honom direkt på morgonen.
Efter ytterligare tio minuter började Andy inse att det inte skulle komma någon buss, det verkade i alla fall inte som att det skulle ske inom den närmsta tiden. Så han gav Liam ännu en blick.
”Jag går, ska du med eller?”
Det tog en stund innan Liam verkade fatta att det var honom som Andy pratade med. ”Jag hittar själv.. lilla.. emo.”
Han tog tillbaks det där med att han skulle vara snällare när han var full.
”Hoppas inte, idiot.” Synd igen att det inte var vinter. Hade varit rätt åt Liam om han somnat och frusit fast i en snödriva.

Liam skyndade sig efter Andy så fort han började gå.
”Andy! Jag menade inte.. eller alltså..”
Andy snurrade irriterat runt. ”Vad?”
”Emo behöver inte vara.. vad heter det.. negativt. Titta på mig liksom”, log han stort och slog ut med armarna.
”Men grattis, har du äntligen insett att det är lite fånigt att kalla någon för emo när du ser minst lika emo ut själv. Eller är det sådan enorm skillnad på blont och svart hår att det ursäktar.. ditt smink, dina kläder, och den där..” Han petade på sin egen underläpp när han inte lyckades hitta ordet i det luddiga huvudet.
”Den här?” Liam bet tag i den silvriga piercingen vilket fick det att oförklarligt suga till i Andys mage. ”Tycker du om den?”
Han kom av sig i någon sekund innan han snabbt kastade ur sig ett ”Nej!”
Andy förnekade ju inte att han såg ut som han gjorde, han trivdes med den stilen. Men han tyckte det var väldigt irriterande att få ordet skriket efter sig gång på gång. Inte gick han och skrek ’punkare!’ efter dom som hade rosa hår och nitar på jackan heller.

Andy hade dragit av sig huvan och luggen föll ner i hans ögon, något som Liam brukade tycka var jäkligt störande av någon anledning, men nu.. det såg pyttelite charmigt ut faktiskt. Om luggen hade suttit på någon annan alltså. Andy skulle aldrig bli charmig. Herregud nej. Andy var.. inte ful men.. nej absolut inte snygg. Inte het. Han såg väl.. okej ut? Fast om det inte hade varit så att han hade tvingats bo granne med honom, om Andy bara varit en okänd kille som han såg på en fest, då skulle han ha varit snygg. Vänta nu, varför lät allt så förvirrande i hans huvud?
”Ah.” Han stönade till åt rösterna i huvudet, eller om det var hans egna högljudda tankar. ”Jag följer väl med då”, sa han till sist.
”Du sover inte hos mig igen, bara så du vet”, sa Andy när dom nästan var hemma. Otroligt nog hade dom inte tjafsat mer, Liam hade till och med frågat om han haft kul, och skrattat åt fler grejer som inte ens var särskilt roliga.
”Inte?” flinade Liam. ”Jag fick sist”, påpekade han.
”En engångsgrej”, log Andy ironiskt innan han suckade. Det hade varit dumt att släppa in honom den gången. Varför skulle han hjälpa Liam liksom? För att han var naiv och fortfarande trodde att det fanns något snällt inom Liam? Precis.
”Jag vet”, sa Liam och drog på munnen igen. ”Det är lugnt grabben, jag har inte ens spytt.”
”Verkligen? ’grabben’?” sa Andy med ett höjt ögonbryn. ”Du ska in här vet du”, sa han och pekade mot Liams gård.
”Åh, just ja.” Han stannade till. ”Godmorgon eller något, föressten!”
”Vad?” Han vände sig om och såg mot honom.
” Jag kanske skulle kunna kalla dig för Nemo istället. Fisken du vet?”
Andy rynkade pannan och skakade sedan på huvudet. ”Nej Liam, det ska du inte. Godnatt nu.” Med ett något roat leende gick han istället in på sin egen gård.

Andy låste långsamt upp dörren och gick in, lät bli att tända och började tyst ta sig mot badrummet. Han höll på att få en hjärtattack när hans mammas röst hördes i mörkret ifrån vardagsrummet.
”Andy?”
Han tände lampan i hallen och såg Magda resa sig lite sömnigt upp ifrån soffan.
”Varför ligger du här mamma?” frågade han.
”Jag tänkte vänta tills du kom hem.. jag somnade visst.” Hon drog fingrarna genom håret. ”Hur mycket är klockan?”
”Det behöver du väl inte göra”, flinade han. Nog för att det begicks lite småbrott då och då, men dom bodde ju inte i något extremt kriminellt område heller. Han kollade mobilen. ”Tjugo över två typ. Gå och lägg dig”, sa han roat. Okej om hon hade suttit uppe och väntat ifall han gått i 7an eller något, men han gick i 3an, han hade varit ut förut.
Hon gnuggade sig lite i ena ögat. ”Ville bara se att du kom hem. Men godnatt då”, gäspade hon och rörde vid hans arm innan hon gick förbi och uppför trappen. 
Han gick in på toan för att tvätta av sig och borsta tänderna, gick sedan vidare till köket för att hämta ett glas vatten. Han såg automatiskt mot fönstret mitt emot och fick en skymt av Liam där inne i matrummet. Han drog t-shirten över huvudet och Andy vände hastigt ner blicken, kände sig nästan påkommen. Det var inte bra att ha råkat kolla på Liam utan tröja två gånger på samma kväll/natt. Nästa gång han såg upp var det släckt och Liam syntes inte till, hade förmodligen gått upp till sitt rum.

I hate (almost) everything about you - del 11

Det var nog bland det skönaste som fanns: Att sova. Sova och att ha sex kom nog ungefär på delad första plats. Liam suckade tungt och vände sig in mot väggen, sparkade av sig täcket med ena benet och borrade ner ansiktet i kudden igen. Han blev väckt av en jävligt irriterande melodi och undrade vem som satt och spelade mobilspel. Säkerligen Andy.
Eller vad fan skulle Andy befinna sig i hans sovrum för? Han insåg snart att det var hans egen mobil och när han tryckte bort larmet insåg han också att han måste ha snoozat typ 3 gånger. Helvete! På två sekunder for han upp ifrån sängen, vilket resulterade i att det svartnade för ögonen, och slet åt sig jeansen från golvet.
Han kunde inte skippa mer skola just nu. Och absolut inte matten. Hur gärna han än ville.
Tanken på att hans kompisar skulle få ta studenten medans han själv stod med dom anhöriga för att gratulera var inte särskilt tillfredsställande. På med deo och sedan iväg på jakt efter en tröja. En svart tight t-shirt med vitt escape the fate-tryck fick matcha dom ljusare stuprören.
”Morsan!” ropade han medans han slirade in i badrummet till tandborsten. ”Morsan!”
Hon hade väl redan börjat då, vilket Liam också hade - för 10 minuter sedan.
Han slet på sig ett par strumpor och snubblade ner för trappen. En blick på micro-klockan i köket gav honom två alternativ att välja mellan.
1. Fixa håret och ta en senare buss.
2. Skita i håret, springa fort som fan och hinna med bussen.
Han drog handen genom det blonda knullrufsiga, han var dock oskyldig, håret och stönade till. Efter några sekunders tvekan drog han åt sig skinnjackan, körde ner fötterna i skorna och lämnade huset.
Att sätta sig på bussen helt ofixad i håret och totalt osminkad kändes helst sjukt. Ja han fick väl börja erkänna att han var fåfäng då, men hur populär hade han varit om han gått runt helt jävla skabbig? Ungefär lika populär som den finniga killen som alltid stod tryckt emot skåpen i korridoren eller som Bella ”grå mus” Jansson. Nej tack liksom. Men det fanns dock inte så mycket att göra nu.
Han hoppade av bussen och tog sikte på skolan. Till sin glädje hittade han en kajalpenna i jackfickan, lägg av; det är inte fjolligt, men glädjen försvann rätt snabbt då han såg den obefintliga udden, och någon pennvässare hade han inte direkt med sig. Osminkad och ful idag alltså.
Han drog upp den tunga dörren in till skolan och skyndade sig iväg mot mattesalen. 28 personer vände sig om mot honom när han öppnade dörren och han höjde handen med ett snett leende. ”Tjena.”
”Och vad har du för ursäkt idag herr Solin?” frågade Lundkvist.
”Försov mig”, sa Liam med en nonchalant axelryckning och stängde dörren efter sig.
Han såg sig snabbt omkring i klassrummet, registrerade Christoffer och Jake, men ingen ledig plats bredvid. Det var ovanligt att alla elever brukade vara närvarande, men när så nu var fallet fanns det bara en plats ledig åt Liam.
Andy suckade lågt och såg ner i sin bok. Han hade kommit in i klassrummet bara någon minut innan lektionen började idag, vilket nu visade sig vara väldigt dumt. Han brydde sig inte om att se på Liam när han sjönk ner på stolen bredvid utan fortsatte läsa uppgiften han var på.
Ändå så kunde han inte låta bli att reflektera över att det inte luktade hårspray. Något det annars alltid gjorde när man passerade Liam eller tvingades sitta bredvid honom på någon töntig middag en lördagskväll när man mycket hellre ville göra någonting annat.
Liam sneglade lite på Andy men öppnade sedan sin bok. Nu skulle han automatiskt bli ännu mer stressad över att han inte kunde, eftersom underbarnet själv satt bredvid honom. Precis efter att han hade tänkt den tanken vred Andy på sig i stolen.
”Bengt.”
”Mm?” sa deras lärare frågande när han kommit fram till deras bord.
”Jag fattar inte den här. Hur gör man när det är ett ojämnt tal? Ska man flytta över eller dela rakt av?”
”Det är inte så krångligt faktiskt. Du börjar alltid med att..”
Liam slutade lyssna och började istället rama in rubrikens bokstäver med blyerts. A L G E B R A. 
”Så du kan inte allt?”
Andy suckade åt Liams kommentar. ”Nej, det har jag aldrig påstått.” Han såg ner i hans bok. ”Hur många tal har du räknat?”
Det var först nu när han hade Liam helt vänd mot sig som han såg att hans ögon var osminkade. Ingen svart sotig kajal. Och luggen låg inte sådär platt som den brukade, det såg nästan ut som att någon lock dolde sig där. Det var ovanligt. Men han var ju knappast fulare för det.. varför kunde han inte bara vara jävligt ful? Men så var det alltid. Idioterna var dom snygga. Precis som att det var idioterna som var dom populära.
”Skit i det du”, svarade Liam men hörde själv hur barnslig den kommentaren lät.
”Inget alltså”, konstaterade Andy lugnt.
Något skymtade förbi i Liams blick och Andy ångrade sig lite.
Det var sant, han hade inte räknat ett enda tal. Alla siffror och tal virvlade bara ihop till ett enda kaos. Skulle han vara ärlig kände han sig rätt värdelös. Liksom, han gick i 3an och kunde fortfarande inte gångertabellerna utantill, han fick fortfarande ta till fingrarna ibland när han räknade minus, och det var först i år som han hade lärt sig att man avrundar 5 uppåt och inte neråt.
”Okej då kan ni lägga ifrån er pennorna ett tag”, sa Bengt Lundkvist framme vid tavlan. ”Vi ska gå igenom ändringskvot och derivata, så slå upp sidan 74.”
Liam försökte spela oberörd när han hörde namnet på kapitlet och började bläddra. Jo men visst, han brukade derivata varje dag. Han hade ju för i helvete inte ens hört ordet! Hur han hade kunnat klara av dom tidigare mattekurserna var ett mysterium även för honom själv. Jake kanske hade legat med Lundkvist för att få honom att godkänna Liam eller något. Usch, den bilden hade han velat slippa.
Det fanns en smiley som Liam brukade använda på skype ibland, en smiley med små pupiller och en käft som såg ut som ett liggande S. Ungefär den minen antog hans eget ansikte när han såg första talet. Okej, ta det lugnt och lyssna. Noter kunde också se väldigt förvirrande ut men dom förstod han ju. Åtminstone lät det bra när han spelade.
Ju mer Lundkvist pratade ju mindre fattade han. Han försökte verkligen. Han kluddade till och med ner små stödord i boken för att komma ihåg lättare.
”Så vad blir ändringskvoten av Limes i det här talet?.. Liam?”
Han såg snabbt upp när han hörde sitt namn. Han såg på det obegripliga talet och försökte sortera sina tankar. ”Öh..”
Han såg förtvivlat ner i boken efter ett svar, men där fanns så klart bara ännu mer obegripliga tal. Plötsligt sköt Andy över sitt block lite diskret åt Liams håll där han kraffsade ner två siffror.
”Tolv”, svarade han och såg rakt på läraren.
”Bra, helt rätt. Är ni andra också med på det?”
Liam slog ner blicken och andades tyst ut. Även om han för det mesta var självsäker, eller åtminstone spelade, så kände han sig aldrig så obekväm som på mattelektionerna. Han skulle känna sig så himla förödmjukad om han tex som nu hade behövt säga att han inte visste.
Vad han mer inte förstod var varför Andy hade hjälpt honom. Han såg lite motvilligt upp efter att Lundkvist hade sagt att dom kunde räkna vidare. Andy var redan igång.
”Du..”
Andy såg upp. Skulle Liam säga att han inte behövde hans jävla hjälp så tänkte Andy ge honom en käftsmäll. Så kändes det faktiskt. Egentligen ville han nog ge sig själv en också, vad hade han för att han hjälpte Liam? Inte ett skit.
”Tack för det där..”
”Visst”, mumlade Andy. ”Du är väl skyldig mig ett svar sedan då.”
Det fick Liam att dra lite på munnen faktiskt. ”Ja visst.”
Varför tyckte Andy om det där leendet för? Det var ju inte så att Liam hade sagt något jättesnällt eller så. Och det hade inte varit något hollywoodleende. Men det hade varit ett Liamleende.
”Morsan tackade för hjälpen med datorn.. hon tänkte ringa igårkväll men hon kom hem sent”, sa Andy och ritade lite i marginalen av papperet, höll blicken på pennans udd.
”Okej. Det var inte så jobbigt”, svarade Liam och kastade en blick ner på Andys papper. Om situationen hade varit omvänd, ifall det varit Andy som varit värdelös på matte.. Liam skulle nog inte ha hjälpt honom. Eller.. han.. ville tro att han inte skulle ha gjort det. Inte för att han ville vara skitelak hela tiden, men han såg bara ingen mening till varför han skulle hjälpa någon som han inte ens var kompis med? Han gick ju inte fram till lortiga uteliggare för att hjälpa dom leta efter bostad?
Okej det var kanske inte den bästa jämförelsen men.
Dessutom.. man kunde inte börja vara.. schysst igen efter 7 år. Det spelade ingen roll att man varit bästa kompisar och att det möjligtvis fanns någonting kvar av båda dom där personerna långt där inne. 7 år var för lång tid. Även om Liam hade velat, vilket han inte ville, så skulle det inte gå. Andy skulle inte vilja. Inte en chans.
Resten av lektionen sa dom ingenting till varandra, och följande lektioner behövde dom inte ens vistas i samma klassrum.
”Hänger du med ut Liam?” undrade Pontus när dom gick ut ifrån svenskaklassrummet. ”En cigg hinner vi med?”
”Absolut”, sa Liam och styrde stegen mot dörren.
Dom gick ner för trappen och Liam fiskade upp en cigg ur jackfickan.
”Shiet vad ovant det är att se dig helt.. du vet.”
”Vadå?” flinade Liam och tände cigaretten.
”Skabbig typ”, skrattade Pontus. ”Nej inte så, men ofixad.”
”Tack för den”, flinade han. Det var en sak att tänka att man såg rätt skabbig ut, en helt annan att få höra det. Såg han verkligen så himla illa ut? Det hade ju liksom varit trevligt om han fått höra att han faktiskt kunde visa sig utan smink utan att anses ful. Pontus flinade bara tillbaks. ”Händer i helgen då?”
”Nja vet inte. Tror det blir fest hos Jocke, i E du vet?”
”Just ja, det sa han någonting om.”
”Hänger du med då?”
”Beror på. Ska kanske vara med Jessi.”
”Jasså?” Liam log snett. Jessi var Pontus senaste raggningsprojekt.
”Alltså hon ser inte direkt vild ut, men i fredags..” Han visslade till lågt och gav Liam ett nöjt leende. ”Hon är vild i sängen, en riktig slampa”, Han flinade brett. ”Jag fick sätta på henne hur fan jag ville. Så jävla gött.”
Liam drog på munnen men egentligen tyckte han inte att det lät så ’gött.’ Inte vidare trevligt heller. Visst, han föredrog tjejer som tog för sig och inte var mesigt blyga och drog sig för att göra någonting som ansågs lite farligt, men lite självrespekt tack. 
Han blåste ut röken och log snett mot Pontus. ”Nice.” Det var det svaret som väntades av honom.
”Du själv då? Har du gått och blivit nunna eller något? Kryssningen var ju rätt länge sedan.”
”Men vad fan, bryr du dig vilka jag knullar eller?” flinade han igen.
”Lite”, skrattade Pontus. ”Nej men snart får du ju rykte som bög”, sa han och knuffade till honom lätt. ”Ska vi gå in eller?”
Liam nickade och svalde samtidigt. Pontus hade bara sagt det som ett skämt, men det fick honom ändå att känna sig obekväm. Typ att någon skulle misstänka. Ibland oroade han sig för att Pontus eller någon av hans andra kompisar helt slumpartat skulle träffa på någon av hans gamla hångel. Och att någon av dom killarna, vilka var ungefär två, skulle nämna Liam.
Han hade inte varit lika försiktig förut. Hade han träffat på en intressant kille hade han flörtat, och inte tänkt något mer på det. Men så var fallet inte längre.
Vad skulle Pontus och dom säga om dom fick veta att Liam tände på killar? Efter att han själv hade snackat om sin ’dryga böggranne’ i snart tre år? Visst, Jake var lagd åt båda hållen och dom hade inte varit på honom för det. Men det var annat; han hade sagt det med en axelryckning redan någon vecka in på första terminen. Och han hade redan gamla kompisar i andra klasser; för honom hade det inte varit lika stor katastrof om han förlorat sitt så kallade kompisgäng. För Liam var det den enda tryggheten, och tanken på att bli den ensamma, den folk kollade snett på, gjorde honom illamående.
Efter ett tag hade det blivit som att hans kompisgäng tyckte ännu mer illa om Andy än vad Liam själv gjorde, och allt hade bara dragits längre och längre.
Han hade inte kunnat ta tillbaks det han hade sagt ens om han velat. Han tyckte ju inte om Andy, men den största anledningen till att han varit rätt taskig mot honom i skolan hade helt enkelt varit för att det fått honom att känna sig cool inför sina nya kompisar. Han var faktiskt lättad över att det hade lugnat ner sig i tvåan, även om Pontus verkade ha börjat återfinna sitt intresse.
Rädslan för att Andy skulle skvallra hade alltid funnits där, och också något ännu djupare som han helst inte ville tänka på. För att han var rädd för att börja må dåligt över något som var alldeles försent att göra ogjort.
Andy var absolut ingen ängel, han hade både sagt och gjort en hel del mot Liam också, men han hade aldrig ’mobbat’ Liam. När han sagt något elakt hade det sällan varit inom hörhåll för Liams kompisar utan mellan fyra väggar i något av deras rum, på gården eller vid busshållplatsen. Elaka blickar och hårda axlar i korridoren. Inte mer än så. Han hade inte betett sig som ett as på högstadiet. Och det gick inte att komma ifrån att det var Liam som varit den som svikit sin dåförtiden bästa kompis. Det var klart han skämdes.. Även om han gömde den känslan väldigt djupt inom sig, och där fick den väldigt gärna stanna.

När skoldagen var slut lämnade inte Andy skolan som alla normala gjorde utan slog sig ner i ett av dom stora fönstren på andra våningen. Lisette slutade en timme senare än honom så han väntade hellre än att åka hem och sedan tillbaks igen. Han lutade bakhuvudet mot väggen och sträckte ut benen framför sig. För det mesta tyckte han det var jobbigt att bara nå 1,69 cm över havet men när det gällde att få plats med benen utsträckta istället för att behöva dra upp knäna var hans längd perfekt. Men det var väl också det enda positiva.
Han blickade ut mot skolgården och såg några stycken komma ner för trappen och bege sig bort från skolområdet med snabba steg. Rätt förståeligt när man visste att man skulle tillbaks om typ 17 timmar, och då skulle man ändå sova rätt många av dom timmarna. Skolgården/parkeringen hade lagomt hunnit tömmas med folk då 3 nya kom ner för trappen. Det första som fångade hans blick var det där rufsiga blonda håret som luktat ovanligt lite hårspray. Liam skrattade åt något som Johan sa och höjde sedan handen när Jake och Johan vek av åt ett annat håll. Plötsligt vände Liam upp ansiktet mot fönstren, rakt mot Andy kändes det som och han tryckte sig snabbt bak mot väggen, hoppades på att gardinen skymde honom någorlunda. Liam kunde väl inte ha sett? Det skulle vara fruktansvärt dumt isåfall. Han skulle väl ge honom fingret eller något annat lika moget, tro att Andy hade suttit och råglott på honom.

Liam hade fått den där konstiga känslan av att någon tittade på honom och hade instinktivt vänt upp blicken mot fönstren på andra våningen. Det speglades dock rätt mycket i dom och han kunde inte se ifall det befann sig någon där. Det spelade väl ingen större roll heller. Jake och Johan skulle dra till gymmet men han själv orkade verkligen inte göra något mer ansträngande idag. Att dejta gitarren en stund som låg där hemma på sängen kändes mycket mer lockande.

Tiden gick snabbare än Andy trott och när Lisette kom ut från klassrummet hoppade han ner på golvet.
”Har du haft jättejättetråkigt?” frågade hon lite oroligt efter att ha gett honom en snabb kram.
”Nej inte så farligt faktiskt”, flinade han. ”Gick engelskan bra?”
”Över förväntan måste jag säga. Ibland förvånar jag mig själv att kunna sånt jag inte ens pluggat på.”
Dom började gå ner för trappen och Andy flinade till. ”Härligt, värre när man inte kan sånt man har pluggat på hela natten nonstop.”
”Sant.”
Efter att Lisette lämnat sina böcker och tagit väskan begav dom sig hem mot henne. Han fick senaste updaten om Tony och när hon sedan frågade ifall den omtalade grannen hade gjort något nytt störande, som att tackla in en i skåpet, ryckte han bara på axlarna. ”Jag har typ inte behövt haft så mycket med honom att göra.”
”Skönt?” flinade hon.
”Jaa. Han kom sent till matten och..” Varför hade han varit på väg att berätta att Liam inte hade haft vare sig hårspray eller smink för? Det var väl inte väsentligt ”Jag räddade honom typ från att svara fel på genomgången. Dagens goda gärning eller något”, sa han och log utan glädje. ”Jag vet inte ens varför.”
”För att du är snäll”, förklarade Lisette. ”Du är ju inte någon Liam.”
”Nej tack och lov. Men alltså, han är så oberäknelig. Dom senaste åren har jag varit van med hans irriterade blickar..”
”Och du har inte gett honom några tillbaks?” flikade Lisette in med ett oskyldigt leende.
”Det hör inte till saken”, sa Andy men kunde inte låta bli att le lite han med. ”Jag har i alla fall varit van med hans blickar och spydiga kommentarer, lite mer uppfostrade kommentarer hemma hos Liam och Cathy eller hemma hos oss, men ändå. Och sedan idag liksom, först var han så där vanligt dryg. Sedan sa han helt plötsligt tack för hjälpen. Hur normalt är det?”
”Han lider kanske av humörsvängningar? Typ pms fast utan mens.”
Det fick Andy att högt skratta till. ”Fy fan vilken käftsmäll jag skulle få om jag sa det till honom.”
Lisette skrattade hon med. ”Jag tycker du ska låta bli faktiskt. Så att ditt söta dockansikte inte blir sabbat”, log hon glatt.
”Alltså du får mig att låta väldigt tjejig..”
”Det finns killdockor också!” skyndade hon sig att säga.
Men jo, han hade väl slät hud, rakade sig innan minsta skägg hunnit fått se världen, hade någorlunda fina drag, och han hade fått höra rätt många gånger att han hade orättvist mörka och täta ögonfransar. Av den anledningen att han använde kajal framhävdes hans ögon rätt mycket också. Helst skulle han vilja ha bruna ögon men hans isblå dög väl också.
Dom gick in på gården till Lisettes vita hus och han tog lättat av sig väskan som hotade med att göra hans ena axel sned med sin tyngd.

”Har du tänkt någonting på balpartner då?” frågade Lisette och såg så skyldig ut att han var tvungen att krama henne.
”Det är ingen fara har jag ju sagt. Jag ska höra med någon i klassen.”
Det var bara det att dom flesta tjejer i hans klass hade bestämt balpartner i ettan.
”Jag känner mig ändå dum”, suckade hon. ”Det skulle ju vara perfekt för dig att skaffa en pojkvän nu”, flinade hon.
”Jaa det skulle vara trevligt. Finns ju inte så mycket utbud på skolan bara..”
Det var en sak som skulle bli skönt med att sluta skolan. Det skulle förhoppningsvis bli lättare att hitta någon. Han kände sig lite låst i skolan faktiskt.
”Du kommer hitta en pojkvän, det är jag säker på. Men jag måste få vara med och godkänna honom, okej?”
”Okej”, flinade han och drog fingret längs en av sömmarna på överkastet. ”Så det är någon som är bra nog?”
”Någon som är värd dig ja, och då ska man vara jävligt bra.” Hon log glatt mot Andy och sträckte sig efter en flaska med babyblått nagellack som stod på sängbordet.
”När var det din träning började?” undrade hon efter ett andra lager målande.  
Andy gillade att dom var så pass bekväma med varandra att dom kunde sitta och göra varsina saker men ändå vara tillsammans på något sätt.
”Halv sju.. jävlar!” Han for upp från sängen och drog på sig munkjackan över t-shirten igen.
”Jag trodde det var typ halv 8! Åh, ska jag be mamma skjutsa dig?” frågade Lisette snabbt.
”Nej det är lugnt. Får jag låna din cykel?”
”Självklart.”
Efter ett rekordsnabbt hejdå sprang han nerför trappen och lämnade gården på Lisettes illrosa cykel.
Det var när han cyklade genom stan som han hörde rösterna. Han suckade lågt inombords och försökte låtsas som att han inte hörde.
”Tja Andy!” Skratt. ”Snygg cykel!”
Han kastade en snabb blick mot dom och kände sig i alla fall lite lättad över att inte Liam var med. Men Pontus, Johan och en tredje han inte kunde namnet på hörde ju inte heller till hans favoritpersoner. Allra minst Pontus. Han hade alltid varit jävligast. Liams kommentarer och blickar hade alltid gjort ondast på något sätt, men förutom händelsen för några veckor sedan så hade han aldrig varit i närheten av att göra illa honom fysiskt. Det kändes inte som att det skulle vara något otänkbart för han som skrek nu.
”Aaandy!”
”Men vad är det?!” ropade han irriterat tillbaks.
Ännu mer skratt. Han svalde hårt och trampade på.
”Fan vad cool du är!”
Han hatade det här. Det spelade ingen roll om han ignorerade eller svarade tillbaks. Han var långt ifrån lika osäker som han hade varit under högstadiet, men vid sådana här tillfällen påmindes han så mycket om känslorna han känt då. Dom snabba hjärtslagen, klumpen i magen. Han hade trott att dom flesta mognade när dom började på gymnasiet, men det fanns undantagen som fortsatte bete sig exakt som stöddiga killar i 15årsåldern.
Fastän han visste att det var dom som var omogna och elaka så kom känslorna tillbaks som en hemsk flashback utan att han kunde göra någonting åt det.

Den där känslan höll sig kvar när han sprang på planen och han kände att han inte kunde koncentrera sig på övningarna alls. Dribblingarna blev klumpiga och han missade Jonahs passningar gång på gång.
”Okej det räcker killar! Vi kör lite träningsmatch. Andy väljer ut rött lag, Eric blått.”
Andy joggade fram till deras coach och tog emot dom röda västarna innan han och Eric turades om att välja ut sina lagkompisar. Deras lag var väldigt sammansvetsat och även om det var några som stack ut som lite snabbare och extra duktiga målgörare, däribland Andy själv, så var det inte några riktigt dåliga med som man helst ville slippa i sitt lag. Dom var på en så pass hög nivå nu att dom sämre hade tvingats inse att fotboll inte var något för dom.
Idag hörde dock inte Andy alls till en av dom bättre.
”Andy! Vad håller du på med? Vill du spela i helgen eller inte?” ropade deras coach ifrån sidan när Andy gjorde en perfekt passning – till Eric i det blåa laget.
”Ja det ska jag”, sa han och suckade lågt åt sig själv. ”Det blev en miss bara!”
Men Pontus och hans kompisar fortsatte störa honom i huvudet, Liam flimrade också förbi några gånger. Coachen blåste för hörna och ropade sedan till sig Andy.
”Vad är det?” frågade han lite andfått när han joggat fram till honom.
”Är allt okej?” frågade han medans dom andra fortsatte spela.
”Jaa det är klart”, sa Andy och drog luggen ur ögonen.
”Du känns lite ofokuserad. Rätt mycket.”
Andy kände hur hans axlar sjönk ner. ”Det.. har varit lite mycket på sistone.”
Det var inte bara idag för att Pontus ropat. Han kände sig stressad inför slutproven, för det låg rätt mycket press över en när man brukade ha VG eller MVG i det mesta, det var inte bara för IG-barnen det var jobbigt, balen, och det ständiga tjafset med Liam, kommentarerna från hans kompisar. Och mitt i allt det där ville han verkligen prestera på träningarna också.
”Okej, någonting du kan ordna till? Eller blir det för mycket med fotbollen?” frågade han med den vanliga skärpan. Han var ingen som daltade med sina spelare, men det var också det som gjorde honom till en så bra tränare.
”Nej, nej”, sa han snabbt. Skulle han bli bänkad skulle allt bli ännu värre. ”Jag ska skärpa mig.”
”Okej det låter bra Andy. Du kan gå och duscha nu och sen kan du gå hem.”
”Men..”, började Andy.
”Match på söndag, och den är avgörande för resten av ligan. Du vill väl vara med eller hur? Hem och vila och ta tag i det som behövs.”
Han nickade. Matcherna var det bästa.
”Stick och duscha och så spelar du så bra som jag vet att du kan på söndag.”
”Okej.. tack.” Han gick med släpande steg iväg mot omklädningsrummen. Han var tacksam över att coachen inte hade tagit bort honom från matchen i alla fall, för han hade verkligen inte varit bra idag.
Han sjönk ner på en av träbänkarna och drog av sig fotbollsskorna, suckade tungt och lutade huvudet mot väggen en stund. Omklädningsrummet var inte mycket fräschare än skolans. Det var sprickor i kaklet och svettlukten satt verkligen i väggarna, spegeln hade sett sina bästa dar och duscharna var rätt rostiga. Men av någon anledning prioriterades Djurgårdens friidrottsanläggning mycket mer än fotbollen.

I hate (almost) everything about you - del 10

Studiedag. Vilket betydde ’en dag ledigt’ för dom flesta, med undantag för pluggisarna givetvis. Under höstterminen hade dom inte haft en enda studiedag, nu var det här deras andra på några veckor.
Liam skulle ha antagit att Andy också varit en av dom där läxgörarna om det inte varit för att han hade sett honom lämna huset på förmiddagen. Men vad visste Liam, han kanske skulle åka till biblioteket för att plugga.
Eller så behövde han inte plugga alls för han skulle kunna allt på nästa prov ändå.. Andy hade alltid haft så lätt för sig i skolan, så hade det varit sedan första klass och även fast dom inte längre jämförde sina prov så tvivlade han inte på att så fortfarande var fallet.
Själv hade Liam alltså inte pluggat utan fått sällskap av Jake och Johan i en fifa-turnering på x-boxen. Liam tyckte det var kul att titta på fotboll, men när det kom till att spela nöjde han sig med tevespels-formen. Fysisk sport hade aldrig lockat honom. På skoj – visst, han tyckte det var kul att typ spela ute i trädgården med ett gäng kompisar på någon grillfest sådär, och på idrotten i skolan, men inte på en seriös nivå. Allvarligt så skulle han nog inte palla lagsport överhuvudtaget. Han hade alldeles för lätt att bli förbannad och hade förmodligen börjat bråka med spelarna i samma lag.
”Äh ska vi ta en pizza eller?” undrade Johan och placerade en av Liams svarta kuddar bakom nacken.
Timmarna hade flugit förbi, men utanför fönstret var det fortfarande lika ljust som i förmiddags, fastän klockan började närma sig halv fem. Fan, i oktober den här tiden så var det ju kolsvart. Liam ryste vid blotta tanken på höst.
”Inte för mig i alla fall. Känns som jag levt på pizza dom senaste kvällarna när morsan jobbat natt”, flinade Liam.
”Som om det skulle göra något för dig då”, påpekade Jake och granskade menande hans kropp. Och ja, det var väl kanske sant. Liam tränade inte särskilt mycket förutom att han gymmade någon gång i veckan, högst. Ändå så kunde han äta i princip vad som helst utan att det syntes på honom. Inte för att han klagade.
”Sorry men jag är typ pank efter den där tatueringen, och så lovade jag mamma att hjälpa till med maten idag”, fortsatte Jake och sträckte sig efter sitt colaglas som stod på Liams överfyllda sängbord. Cdskivor, mobilskal, spritpennor.. allt annat än böcker.
”Men vad sega ni är”, klagade Johan.
Efter bara någon sekund började hans mobil ringa med en sjukt gäll signal och Liam undrade tyst hur Johan lyckats undgå att få tinnitus.
”Ah det är Johan? Jaha.. ja.. mm visst. Hej.” Han vände sig om mot dom andra två och reste sig upp. ”Jag börjar bli saknad där hemma, så ingen pizza för mig heller. Ses något?”
”Självklart”, log Liam och lutade sig bak mot väggen. ”..Imorgon va..?” Insåg han sedan. ”Åh, jag hade fått för mig att det var fredag idag.”
”Jag har tandläkartid imorgon och det känns onödigt att komma till individuella valet efteråt”, flinade Johan nöjt.
”Du har jämt någon ursäkt till att hoppa över det!” suckade Jake, inte alls avundsjuk. ”Hur har du tänkt få G?”
”Tänkte att du fixar det åt mig. Du verkar komma bra överens med Linda.”
”Skitkul”, flinade Jake. ”Det där med att ’ligga för bra betyg’ funkar bara om det handlar om ens egna betyg förstår du väl. Dessutom är Linda inte sån”, sa han och verkade nästan lite besviken över det faktumet. Han hade haft en crush på just den läraren sedan ettan, och missade sällan ett tillfälle att fråga henne om något extra på lektionerna. Vilket dom andra tyckte var skitkul att reta honom för, speciellt eftersom han var livrädd att hon skulle få reda på något. Men det var egentligen bara en tidsfråga, varenda en i deras I-valskurs visste om det.
”Nej men jag ska nog dra mig jag med då. Vi ses imorgon. Och bli inte alltför självsäker för den där turneringen nu Liam, jag tar dig nästa gång”, sa han med en nick mot teven.
”In your dreams”, flinade Liam tillbaks. ”Ses.”

Det dröjde inte länge innan telefonen ringde och Liam släpade sig ut från sitt rum i jakt på den bärbara telefonen som alltid tycktes vara borta.
”Liam?” andades han fram när han sprungit runt typ tre varv i huset.
”Åh hej Liam, det är Magda.”
”Hej! Du jag tror morsan precis körde in på gården, jag ska kolla..”
”Faktiskt så var det dig jag ville prata med.”
Det gjorde Liam lite förvånad och för några korta sekunder trodde han att hon skulle säga någonting om den lilla cykelolyckan för någon vecka sedan. Även fast det inte varit hans fel. ”Du kan väl med datorer?”
Han kände lättnaden skölja över honom. Vad hade han trott egentligen? Att Magda skulle ha dragit upp något som hänt för så länge sedan? Det lät ju inte ens särskilt logiskt. ”Njae.. det beror på vad.”
”Det är säkert jätteenkelt, men jag är så totalt oteknisk. Jag får inte igång internet, det visas bara något kryss.”
”Jaha.. eh.. har du startat om datorn då?” Varför frågade hon inte bara Andy?
”Ja det har jag gjort. Skulle du vilja komma över och kolla? Eller är du upptagen? Andy är inte hemma och jag skulle behöva komma åt ett mail.”
”Nej det är lugnt. Jag kommer strax då.”
”Toppen!”
Han körde ner fötterna i skorna och öppnade dörren. Ingen bil där så han måste ha hört någon annan. Han plingade på dörren och kunde som vanligt inte undgå att tänka på alla dom andra gångerna han plingat på den där dörren, alla gånger han frågat om Andy var hemma. Tankarna försvann dock så fort Magda hade öppnat dörren. ”Vad snäll du är Liam, säkert att du inte var upptagen? Du har väl också studiedag?”
”Japp, fast jag var klar.. eller.. jag har inte pluggat så mycket”, erkände han och trampade ur skorna.
”Jag tror faktiskt inte att Andy gjort det heller. Men det var ju så fint väder idag så jag förstår er.”
Inte för att Liam hade varit ute så mycket heller.
”Här ska du få se”, sa hon och gick iväg till datorn som stod i en lite mer avskild del av vardagsrummet.
Hon hade lagomt hunnit visa det omtalade krysset när hennes mobil började ringa.
Liam satte sig ner i den röda datastolen och lät blicken glida över det vältstädade skrivbordet. Högtalarna stod prydligt bredvid skärmen, alla cdfodral var vända åt rätt håll i sina fack och en palmliknande blomma stod uppe på den ena hyllan.       
”Liam, jag måste åka iväg lite snabbt. Andys kusin, Madelene, behöver hämtas på dagis. Det var lite småkris för Monica kommer inte ifrån jobbet riktigt än och Peter är bortrest med sitt jobb och.. ja sak samma, det var lite kaos helt enkelt.”
”Ojdå, bäst du åker då.”
”Du får jättegärna försöka fixa det där”, sa hon och skyndade samtidigt ut i hallen. ”Annars är det bara att lämna det.”
”Det är lugnt”, flinade han. ”Hejdå.”
Det blev nästan kusligt tyst efter att Magda hade lämnat huset och han började omedvetet småsjunga på en låt.
Han var ingen dataexpert men han kunde väl försöka med standardgrejerna som att starta om routern och kolla så att alla sladdar var i. Han råkade klicka ner mailrutan och möttes av en leende Andy på bakgrundsbilden. Kortet såg ut att vara taget efter en fotbollsmatch eller något för han hade på sig en blå glansig t-shirt med den där typiska kragen fotbollströjor brukade ha, och den rödsvarta luggen låg klistrad i pannan. Dom hade säkert vunnit med tanke på hans jävla leende. Han hade säkert inte gjort ett enda mål själv. Han kanske oftast satt på bänken till och med?
Han tvekade lite innan han klickade upp bildmappen. Han tänkte inte snoka, han ville bara kolla lite. Det fanns mappar ifrån semestrar och valborg, födelsedagsfirande och någon hästridning som Magda varit på. En massa mappar som inte var särskilt intressanta. Liam hade varit mer nyfiken att kolla i Andys dator. Vad kunde han tänkas ha för bilder liksom? Säkert bilder på sönderskurna handleder eller fåniga selfie-kort innifrån badrummet. Kanske något tillsammans med den där estettjejen. Vad skulle annars finnas? Andy levde väl inte det mest vilda livet direkt. Men så fångade något hans blick. En mapp som hette just Andys. Han bet sig lite i piercingen men klickade sedan på den. Massvis med bilder blev synliga. Tråkiga bilder som skolans logga och streckgubbar som gjorde olika styrketräningsövningar, sådana bilder som han måste ha använt till olika skoluppgifter. Lite längre ner hittade han dock andra bilder. Foton med Andy och hans kompisar, kort ifrån något som måste vara en fest, och några egokort. Han fnös lite roat till. Fast å andra sidan.. Liam kunde säkert räkna ihop till 5 egna mappar bara innehållandes egokort på sin egen dator. Han vred en aning på huvudet när han fick syn på en bild som visade Andy, något år yngre än nu, inne på hans rum, kortet var taget i en vinkel lite ovanifrån, och killen hade inte en tråd på överkroppen. Han tvekade med datormusen, han hade inte ens någon lust att kolla ju. Men plötsligt hade han tryckt upp bilden i större format och kunde inte låta bli att bita ihop lite. Jävlar.

Andy tvärstannade vid tröskeln i hallen. I datastolen i vardagsrummet satt Liam med ryggen mot honom. Det gick inte att ta miste på det där blonda rufsiga håret, det som alltid såg perfekt morgonrufsigt ut men som han säkert omsorgsfullt hade stylat för att nå just det resultatet, eller dom där lagomt breda axlarna.. vad fan stod han och tänkte på? Sådant som såg snyggt ut på Liam? Sådant som såg okej ut, rättade han sig själv. Vad fan! Han gjorde alltså verkligen det?
”Vad gör du här?”
Liam ryckte till så att han höll på att ramla ur stolen när han hörde Andys röst. Han klickade bort bildrutan så fort han kunde och snurrade runt i stolen. Han hade inte hört någon öppna dörren, och ännu mindre hur Andy hade gått över golvet. Helvete. Han trodde inte på någonting, men just då bad han både till änglar, vampyrer och elefantgudar om att Andy inte hade sett hans snokande.
”Din morsa ville att jag skulle hjälpa henne med datorn, du var tydligen inte nog kunnig.” Tack och lov att hans röst lät som vanligt åtminstone.
”Hon har inte ens frågat”, svarade Andy något irriterat och såg på Liam.
Han var sig så lik i utseendet sedan dom var små. Trots dom 1,85 någonting centimetrarna, det längre håret, piercingen i läppen.. och ändå var han så olik sig. Inget ’Tja Andy’ och ett glatt leende. Men Andy hade inte velat ha något leende heller. Han ville bara att idioten skulle gå.
”Du behöver inte ta allt så dödligt seriöst”, sa Liam och vände sig om mot skärmen igen, kände en konstig nervositet. ”Du var inte hemma så hon frågade mig.”
”Jaha”, sa Andy och vände ut till köket igen. Skulle han stå där och övervaka Liam eller? Det hade ju känts lite mobbat. ”Vart är hon då?” frågade han och tog fram smörgåspåsen ur skåpet.
”Men inte vet jag.”
”Hon måste väl ha sagt något?” ropade Andy, kände irritationen smyga sig på igen.
”Hämta någon unge på dagis. Trodde det var du.”
”Alltså du får gärna gå!”
Liam drog lite på munnen för sig själv när han hörde vad Andy sa ifrån köket. Just därför tänkte han inte gå än. Hur många gånger hade inte Liam behövt stå ut med Andy för att Cathy tyckte det var en så superbra idèe att låta honom få åka med dom till skolan? Andy kunde gott och väl få tillbaks. Även om det innebar att Liam också fick lov att stå ut. Dessutom hade han inte lyckats lista ut orsaken till det där krysset än.
Andy hade precis tagit en stor tugga när mobilen började ringa.
”Allå?” fick han fram efter att ha krånglat upp mobilen ur den tighta fickan.
”Hej gubben, är du hemma?”
”Mm.”
”Jag fick åka iväg och hämta Madelene. Är Liam kvar?”
”Mmjaa.”
”Vad gör du Andy?”
”Ä.” Han svalde. ”..ter.”
”Liam också?”
”Men nej, varför skulle han göra det?” Han brukade inte låta irriterad mot sin mamma, faktiskt så tjafsade dom väldigt lite. Men han var jävligt irriterad på Liam och det gick inte att undgå det faktum att det var Magda som bjudit dit honom.
”Men hör om han också vill ha då, jag fick springa iväg och lämna honom ensam när han är snäll och hjälper till med datorn.”
Men oj så farligt då, Liam fick vara alldeles ensam ett tag. Suck. Hur gammal var han, fyra?
”Han vill inte.”
”Andy.. vad är det här? Är ni osams?”
Hur kunde Magda inte förstå? Visst det kunde ha varit så att dom bara inte umgicks så mycket längre, utan någon särskild anledning, men dom gånger hon var närvarande då? Under senaste middagen till exempel, det måste ju märkas hur mycket dom ogillade varandra? Ibland funderade han på att berätta allt. Hur elak Liam varit redan i 6an, hur sårad Andy hade känt sig när Liam sedan kom någon månad senare och undrade om Andy ville hitta på något. Han hade känt sig som en reserv, någon Liam bara kunde plocka upp igen när det inte längre var roligt att vara med dom tuffa killarna som han hade valt framför Andy. Hur jävlig Liam hade varit det första ett och halvt åren på gymnasiet, och att dom inte längre hade något alls gemensamt och att Andy tyckte att han var en jävla idiot bara. Vilket var ömsesidigt.
Men det var så länge sedan allt det där hänt. Han ville inte dra upp det, han ville inte att Magda skulle prata med Cathy om det. Han kunde bara tänka sig hur Liam skulle reagera. Och fastän han knappt förstod det själv så ville han på något sätt inte att Cathy skulle bli besviken på Liam, att han skulle behöva få skäll och sådant där. Han hade det ju ändå rätt jobbigt i skolan med matten och så där, och han verkade inte alltid må så himla bra, trots alla kompisar och fangirls han hade. Åtminstone såg det inte alltid ut så när Andy ibland kunde se honom komma hem sent på kvällen med händerna nerkörda djupt i fickorna, axlarna lite uppdragna och ett nästan sorgset ansiktsuttryck. Fast å andra sidan, det kunde lika väl betyda något helt annat. Han ville inte tycka synd om Liam. Han förtjänade det inte.
”Nej.. hejdå nu.”
”Andy.. jaa vi ses om ett tag då.”
Han drog handen genom håret och suckade, gick sedan mot vardagsrummet igen. ”Vill du ha en macka eller något? Det är mamma som undrar egentligen.”
Liam vände sig om mot honom, var nära att komma med någon taskig kommentar men mindes sedan gårdagen då han öppnat matteboken med en uppgiven suck men därefter insett att han faktiskt kunde en del. Tack vare Andy.
”Okej”, svarade han därför.
”Finns i köket.”
Liam sneglade upp på Andy som satt på andra sidan bordet.
”Vad har du gjort idag?”
Andy ryckte till och mötte flyktigt hans blick. ”Va?”
”Har du pluggat?” frågade Liam och höjde lite på ena ögonbrynet.
”Nej”, svarade Andy nästan försvarande. Han ville inte höra något om att han var tråkig. ”Som att du bryr dig vad jag har gjort..”
Och det fick ju inte Liam att ha så mycket att välja på i svarsväg. ”Nej inte direkt. Vad har du gjort?”
”Jag träffade några kompisar i bowlinghallen, och så käkade vi på thai.”
”Dom har coola fiskar där.”
Andy förvånades över det lilla, men snabba, leendet som dök upp på Liams läppar. Inte ett elakt leende. Nästan lite osäkert svarade han. ”Jo, rätt biffiga.”
”Jag höll på att snubbla ner i den där dammen en gång. Livsfarligt när dom inte ens har ett staket, vem fan placerar en stor damm mitt i sådär bara?” sa Liam och tog en tugga, kom sedan på sig själv med att ha sagt två helt normala meningar till Andy. Oavsiktligt. Det hade bara kommit. Nästan som.. jaa som när dom varit små, när Andy hade varit den första han berättat saker för, när Andy var den han hade skämtat och skrattat tillsammans med. Men liksom, det blev ju lite småjobbigt att sitta där mitt emot varandra och bara vara skitsura på varandra. Han hade ju i alla fall fått mellanmål. Och det fanns inga andra i närheten. Och det betydde inte ett skit.
”Synd att du inte gjorde det då”, sa Andy och gav honom en snabb blick, drog något på munnen, innan han slog ner blicken igen. Han kände sig på spänn hela tiden, väntade på att Liam skulle säga något mer, något som tryckte ner honom på något sätt. När han hade hjälpt honom med matteläxan hade det nästan känts lite som förut, dom hade faktiskt sagt några helt normala saker och Andy hade sett glimtar av det där riktiga Liam-leendet, men nu kände han sig mest nervös. Han mindes mycket väl hur hans blonde granne hade tryckt upp honom mot skåpen i skolan bara för att han hade ställt en vanlig fråga. Inga kommentarer om ’schysst att du hjälpte morsan med datorn’ imorgon alltså. Så mycket hade han lärt sig.
Andy såg hur Liam hade fått lite sylt på överläppen, något han själv verkade omedveten om, och oundvikligen gled Andys blick från hans överläpp ner till den fylligare underläppen och upp igen. Hur kunde man inte känna att man hade massa sylt på läppen?
Liam reste sig plötsligt upp. ”Säg till Magda att internet är fixat, det var en inställning som blivit fel. Och tack för det här eller något.”
”Visst”, svarade Andy och satt kvar.
Liam tryckte ner handtaget men stannade till när han hörde Andys något tvekande röst. ”Liam?”
”Jaa?”
Det var tyst ett tag. ”Äh det var inget.”
”Okej.” Han gick ut och stängde dörren efter sig. Genade sedan över staketet som skiljde deras hus åt. Impulsen att vända sig om och kolla mot köksfönstret låtsades han inte om. 



I hate (almost) everything about you - del 9

Det gungade till rejält när Liam kom ut på däck, och det i kombination med ett lite snurrigt huvud var en aning jobbigt. Det var absolut ingen sommarvärme ute och vinden slet tag i hans skjorta så att den såg alldeles slimmad ut och håret fick en ytterst snygg backslickfrisyr.
”Liam?” ropade någon. Inte Jake, Pontus eller Johan. Det var en tjejröst.
Snart såg han att det var Emma, flickvännen han haft i tvåan. En brunhårig skönhet kanske man kunde kalla henne, med väldigt stark vilja.
”Vad gör du här ute?” flinade han. ”Det är ju skitkallt!” Motvinden fick honom nästan att tappa andan.
”Kan ju fråga dig detsamma!”
”Hej Liam.” Han flackade till lite förvånat med blicken men såg sedan Lollo som satt på bänken, som nog egentligen var en sådan där låda där flytvästarna förvarades.
”Vi skulle leta på det där rökrummet men hittade det inte”, förklarade Emma och nickade mot Lollos cigarett. ”Så vi gick ut istället.”
Efter en kvart stod Emma inte ut längre i sin röda tubklänning utan gick in igen med ett ’vi kan väl ses vid discot?’ och Liam och Lollo satt kvar med en varsin cigg.
”Jag känner mig yr..”, flinade hon och lutade sig mot Liam. ”Jag har druckit aaaalldeles för mycket.”
Liam skakade på huvudet i låtsad besvikelse. ”Vilken olydig flicka du är” Han flinade sedan. ”Men du spyr i alla fall inte.” Han kunde inte låta bli att minnas den där festen han varit på som slutade med att han spydde i en buske och hamnade hemma hos Andy, så illa var det inte inatt i alla fall.
”Du luktar gott”, log hon.
”Inte som havet?”
”Va?”
”Det var inget. Fryser du?”
Hon hade bara på sig en svart kort klänning och tunna strumpbyxor.
”Lite”, svarade hon varpå Liam la armen om hennes axlar.
Ett ögonblick senare var deras läppar tryckta mot varandra och ivriga tungor letade sig in i varandras munnar.
”Vilket däck bor du på?” undrade Lollo med ena handen innanför Liams skjorta.
”Vet inte”, började han och fick anstränga sig för att få hjärnan att börja arbeta igen. ”Sex tror jag.”
”Passande”, flinade hon till. ”Vi bor på fem, kom vi går till dig..”
En småfull vinglande Liam plus en ännu fullare Lollo på höga klackar gjorde att det blev ett väldigt vinglande fram till dörren. Lyckligt nog ramlade dom inte över däck åtminstone. Det blåste till som sjutton när Liam drog upp den tunga dörren och håret som han så omsorgsfullt grejat med tidigare blev till ett enda rufs. Lollo skrattade till och klappade honom i rumpan innan hon tog sig in. ”Skynda dig nu.”
Hissen plingade till på våning 6 och Liam fumlade lite med nyckelkortet i fickan innan han till sist fick fram det och kunde kolla vilket nummer det var dom bodde på.
”Är det här?” frågade Lollo och stannade till utanför dörren.
Liam tog mjukt tag om hennes överarmar och snurrade enkelt runt henne med ryggen mot väggen där han tryckte upp henne.
”Alldeles rätt”, mumlade han och kysste henne hårt.
Lollo slingrade in ett av sina ben mellan Liams och drog händerna genom hans hår.
En kort stund senare slet han sig loss och öppnade dörren så att dom snubblande kunde ta sig in.
Täcket for ner på golvet, skjortan drogs av, strumpbyxorna slets sönder. Dom andades ikapp med sina höga andetag och Lollo började stöna innan han ens fått av bh:n. Innan han hunnit dricka så mycket hade han spanat in en snubbe med svart långt hår, från någon annan skola, men nu med en hel del alkohol i kroppen, en villig Lollo och en klocka som slagit halv två var dom tankarna som bortblåsta. Ett hest stön slapp ut mellan hans läppar när Lollo slöt handen om honom och han smekte själv händerna över hennes bröst.
Snart hade den blondlockiga tjejen gränslat honom och lagomt när hon lutade sig ner för att kyssa honom öppnades dörren och en förvånad Jake uppenbarade sig.
”Ojdå”, flinade han till och stängde snabbt dörren igen med ett ’sorry.’
Ingen av dom brydde sig särskilt mycket i det och när Lollo lyfte på sig igen för att sedan sjunka ner över hans hårda kön stönade han till högre.

Andy såg på Lisette och sträckte ut benen framför sig. Discot hade precis stängt och folk spred ut sig åt lite olika håll. En del gick till sina hytter, andra upp på däck, eller som Andy, Nicholas, Lisette och hennes kompis Agnes gjorde; satte sig i någon av fåtöljerna längs korridorerna på promenaddäcken.
”Kunde han inte eller ville han inte?” undrade Agnes.
”Han kunde inte”, sa Lisette besviket. ”Han skulle på någon släktings 80-årskalas.”
”Men rätt gulligt ändå att han gick med på det”, log Agnes. ”Jag vet många killar som skulle skita i det och dra ändå.”
Liam däribland, tänkte Andy och suckade sedan åt sig själv att han tänkt på honom igen.
Samtalsämnet hade glidit in på Lisettes baldejt Tony som inte kunnat följa med på kryssningen. Andy orkade inte bidra med så mycket till samtalet. Inte för att han var ointresserad utan för att han var så himla trött. Hur dom skulle orka upp till frukosten imorgon hade han ingen aning om. Man tyckte ju att dom kunde börja servera frukosten lite senare, eller åtminstone ha den öppen längre, när det var så mycket ungdomar ombord, men tydligen inte.
”Hur var det med Simon förresten?” frågade Nicholas.
Stackaren hade blivit sjösjuk och fått gått och lägga sig i hytten redan vid elva.
”Sist jag var ner mådde han okej i alla fall. Men rätt värdelöst ändå, att ligga i en hytt på studentkryssningen”, svarade Andy. ”Men jag tror att jag ska gå och lägga mig nu också. Känns inte som att det händer så mycket mer ikväll. Eller inatt säger man kanske.” Klockan började närma sig två. Han petade lite på den tatuerade texten som prydde insidan av hans handled, Never give in Never back down, och såg sedan upp på dom andra igen.
”Låter som en rätt bra idèe, bara jag orkar resa mig upp”, flinade Lisette. ”Hjälp?”

Inne i hytt 799 hade temperaturen stigit ytterligare och hade det inte varit så mörkt i rummet hade man förmodligen kunnat se imma på den lilla glasrutan. Flämtande lutade Liam huvudet mot kudden och kände något som tydligast kunde beskrivas som syrebrist. När Lollo slingrade armarna om honom stönade han besvärat till och vände sig om. Ville inte ha någon nära längre, ville bara få sängen för sig själv och få sova bort allt det här. Så där var det nästan alltid. Han knullade med någon tjej, tyckte för stunden att hon var världens skönaste, och efteråt fick han någon känsla som liknande skam. Tankar om att han gjorde det där för ofta, att det var orättvist mot tjejerna, att det var orättvist mot honom själv. En massa tankar som han inte riktigt ville behöva hantera.

”Hur är det?” frågade Andy lågt när han gått in i den släckta hytten.
”Nu börjar det äntligen kännas som att inte hela världen snurrar”, flinade Simon. ”Mindre roliga grannar vi fått bara.”
”Vadå?” frågade Andy och tog av sig skorna.
”Hade du kommit hit tio minuter tidigare hade du också tvingats höra höga stön och dunkande i väggen.”
Han såg en aning förvånat på Simon. ”Trevligt. Liam ligger förmodligen däckad i någon korridor, så det var kanske Jake du tvingades höra då..”, sa han och rynkade något på näsan.
Simon hade tänt sänglampan och ryckte på axlarna. ”Förmodligen hade han roligare än mig i alla fall. Hade ni också kul?”
Andy log och nickade. ”Jättekul.” Han satte sig ner på sängen och drog av sig tröjan. ”Tyckte synd om dig bara. Men det blir säkert kul imorgon också. Jag kan bjuda dig på en öl på soldäck”, flinade han och lyckades tappa balansen när han böjde sig ner för att ta av ena strumpan.
”Är du lite full Andy?” Simon såg roat på honom.  
”Jämfört med många andra så är jag helt nykter. Men annars; lite grann kanske”, log han oskyldigt.
Nästa morgon när larmet pep ville Andy bara vända sig om och fortsätta sova. Men dom hade betalat för frukosten så det skulle ju vara dumt att strunta i den. Medans Simon duschade drog Andy på sig ett par ljusa slitna jeans och en svart batmanhuvtröja. Håret drog han bara en hand igenom. Han kunde fixa det när dom kom tillbaks.
Samtidigt som Andy och Simon klev ut öppnades också dörren bredvid och en minst sagt sliten Liam kom ut, därefter hördes en ljus röst och en blond tjej gled ut efter honom. Det tog en liten stund för Andy att koppla, han hade av någon anledning varit så säker på att det varit Jake som haft nattbesök, men så verkade ju inte fallet.
Liam fick syn på Andy och ängeln Gabriel men orkade inte ens höja ett ögonbryn. Kvällen hade varit jäkligt rolig men det vette fan om det varit värt det. Han visste i alla fall en grej han ångrade rejält. Började på L och slutade på ollo. Han hade ju för fasiken inte ens varit tänd på henne tidigare. Hon var oftast bara fnissig och dryg, och så Emmas bästa kompis då. Lollo verkade dock inte ångra någonting utan smög in sin hand i hans, mycket oskyldigare än nattens porrskådispersonlighet. Han suckade lågt men lät sig dras med i korridoren.
Andy såg en stund efter dom. Det där kanske var Liams flickvän. Han visste ju faktiskt inte vem han var med, men det verkade osannolikt att han skulle vara singel. Han var ju både populär, snygg och en idiot, och det tycktes oftast vara dom egenskaperna som tjejer sökte. Nu var han ännu mer säker på att det hade varit inbillning från hans håll när han sett Liam med en kille förra året. Eller så hade han bara testat lite och insett att; nej, jag är nog väldigt hetero.
”Hallå?”
Han blinkade snabbt till och vände sig om mot Simon som viftade med handen framför honom. ”Va?”
”Trodde du hade somnat.” Han såg bort mot hållet Liam och hans tjej försvunnit. ”Han har inte varit på dig igen eller?”
”Li.. liam? Nej. Jag bara.. ska vi gå till frukosten eller?”

”Jag ska pissa bara”, sa Liam och stannade till utanför några toaletter innan dom kommit fram till den stora matsalen.
”Okej jag väntar”, log Lollo.
”Nej men det är lugnt, gå in du så kommer jag.”
”Eller så kan jag vänta här..”, sa hon sockersött och drog några fingertoppar över hans hand.
”Jag kommer sedan. Okej?” sa han och drog åt sig handen, orkade inte ens försöka vara trevlig.
”Okej då”, svarade Lollo utan ett spår av det sockersöta och trippade iväg mot frukosten.
Han suckade djupt efter att han stängt dörren. Han orkade verkligen inte ifall hon skulle börja klänga. Det var något som var otroligt avtändande med tjejer. När dom klängde och gullade och höll på som någon jävla kattunge. En tjej hade till och med kurrat till en gång, som att hon spann. Just den gången hade han flytt fortare än blixten. Med killar var det annorlunda. Då kunde det vara mysigt med någon som fingrade lite med ens hår och slingrade armarna om en. Han var väl fortfarande bi men det var kanske inte så att han tände lika mycket på båda könen längre. 70 % killar och 30 % tjejer kanske. Killar var sexigare på något sätt.
Han visste om att han var rätt elak mot Lollo, igår hade han ju betett sig ganska villigt, så hur skulle hon kunna veta att han ångrade sig som fan nu och egentligen bara tyckte att hon var dryg men att han hade varit kåt igår? Han fick skjuta på problemet och hoppas att det försvann efter att dom gått av båten.
Han hann inte många steg förrän han hörde snabba fotsteg bakom sig och sekunderna senare grep någon tag i hans arm.
”Vart tog ni vägen igår?” frågade Emma och såg inte så vidare värst glad ut.
”Öh..”
”Lollo kom inte ens tillbaks till vår hytt..”, sa hon och såg menande på honom, som att det var meningen att han skulle berätta någonting nu. När han inte gjorde det fortsatte hon rakt på sak. ”Låg du med henne?”
”Det.. kanske vi gjorde.. sorry att vi inte letade på dig, hade du kul änd..”
”Skippa skitsnacket Liam. Vad i helvete ska du dra med Lollo för? Du kanske kan hitta någon annan än min bästa kompis. Tycker du inte det? Det brukar vara lite utav en oskriven regel, men du kanske inte fattar sådant?”
Det kanske inte var det bästa att bli tillsammans med sitt ex bästa kompis, men det var ju inte i närheten av vad Liam ville. Han ville ingenting med Lollo.
”Men tror du att det bara var jag eller?” frågade han lite mer defensivt.
”Jag vet hur du är Liam, så ja det var nog mest du.”
Han orkade inte med fler tjejer idag. Fan vad alla skulle vara jobbiga.
”Ta och prata med din bästa kompis istället”, sa han och drog sig loss från hennes grepp innan han gick ner mot hytten igen. Han ville inte ha någon jävla frukost.
Som om morgonen inte börjat nog jävligt insåg han att han måste ha råkat låsa in nyckelkortet i hytten. Dörren var låst och jeansfickan tom. Uppgivet sjönk han ner på golvet med ryggen lutad mot dörren. Att det var skola imorgon kändes som ett enda skämt. Idag hade dom så kallad studiedag och det hade alla tyckt passade bra, men det där med att dom skulle ha vanlig skoldag efteråt hade nog inte lika många tänkt på.
När han hörde fotsteg mot den mjuka heltäckningsmattan väntade han sig att det skulle vara Lollo eller Emma, om nu dagen skulle fortsätta i samma spår. Så lättnaden när han hörde Jakes röst var enorm.
”Hej kompis”, flinade han. ”Vad sitter du här för?”
”Utelåst.”
”Det lät inte kul. Tänk om jag tappat bort mitt kort också?”
Liam reste snabbt på sig. ”Har du?!”
”Kidding.” Jake skrattade lågt och drog upp sitt kort ur fickan. ”Vart har du tjejen då?”
Liam stönade plågat till när han mindes att Jake hade dykt upp mitt i allt. ”Du skulle ha räddat mig. Och tack för att du är kille förresten.”
”Det såg inte ut som att du ville bli räddad”, sa han retsamt. ”Och varsågod antar jag.”
”Det var ett dumt misstag i alla fall”, suckade Liam när dom gått in.
”Jaa Lollo känns ju inte riktigt som din.. typ.”
”Nej.. och så fick jag mig nyss en utskällning av Emma också.”
Jake såg först medlidande på honom men började sedan skratta och la armen om honom. ”Låter som du haft en rätt tuff morgon.”
”Jag råkade nog reta upp Nataly igår också, något om att jag behandlar henne som ett välgörenhetsoffer eller något sådant.”
Jake skrattade till igen. ”Men gud, vart var jag när allt det här hände? Låter ju riktigt underhållande. Och inte särskilt likt dig att vara den nedtryckta.”
Liam kunde inte låta bli att flina. ”Nej jag har nog sjunkit rätt lågt i rang på bara ett dygn.”
”Snälla säg att du blev bitchslapad av Andy eller något också”, fortsatte Jake skratta.
Liam gav honom en knuff men drog samtidigt på munnen. ”Fan vad taskig du är. Men nej jag har inte umgåtts någonting med Andy, tack och lov.”
Jake flinade och såg precis som vanligt oförskämt pigg ut. ”Det verkar redan vara ganska varmt, ska vi gå upp på däck?”
Liam nickade. ”Visst, det kan vi göra.”
”Har du varit och ätit frukost?”
”Nej jag pallar inte att sitta där när både Lollo och Emma är där.”
”Och Nataly.”
Liam kastade närmaste vapnet på honom, vilket var hårborsten som låg på det lilla bordet, och Jake höll snabbt upp händerna med ett skratt. ”Förlåt! Vi fixar en doggybag åt dig så kan du äta uppe på däck. Det fanns sådana där goda fyllon idag med.”
”Phys..”
”..alis, jag vet. Inte funderat på att bli svenskalärare Solin?”
”Men kan du vara lite mer dryg eller?” Liam skakade roat på huvudet och tog upp sitt nyckelkort innan dom lämnade hytten.
”Men desto snällare inatt, jag pröjsade för glaset du kraschade, remember?”
Liam såg förbryllat på honom men började sedan sakta minnas. Han skulle visa att han kunde skicka iväg ett glas längs bardisken och få det att stanna precis innan kanten. Saken var bara att han inte alls hade kunnat det och glaset hade gått i rätt många bitar.
”Gjorde du?” frågade han lägre och skämdes lite. ”Det hade du inte behövt. Jag kommer inte ihåg varför jag inte gjorde det själv.”
”Det är lugnt Liam”, flinade han. ”Det var inga problem.”
”Vad kostade det?” frågade han och drog upp korthållaren ur fickan.
”Men sluta, det var inte dyrt. Du kan bjuda mig på en chokladboll imorgon så är vi kvitt”, sa Jake och log bara bekymmerslöst.
”Okej”, gav Liam med sig. ”Jag gjorde inget mer va?”
”Inte vad jag vet om. Sväng.”
Väl inne i hissen bland alla spegelväggar slapp ett plågat stön ut mellan hans läppar. Han hade inte tyckt att han såg sliten ut i badrumsspegeln men det här var ju katastrof.

Framme i Stockholms hamn igen var alla mer eller mindre slitna och Liam var lockad att ta bussen som sina andra kompisar, men då skulle han ändå behöva hämta cykeln imorgon så det var väl lika bra att göra det på en gång. Han spände fast bagen på pakethållaren och låste sedan upp.

”Du behöver inte skjutsa mig”, flinade Lisette.
”Klart jag kan göra det, så slipper du ta bussen”, log Andy och gick mot baksidan av terminalen där han ställt cykeln igår.
”Du behöver faktiskt inte”, sa hon igen och stannade till.
”Vad?” frågade han förvånat.
”Mamma”, flinade hon och pekade mot deras lilla ananasgula bil.
”Åh men vilken tajming, vi ses imorgon?”
”Jaa det gör vi.” Hon gav honom en snabb kram innan hon gick iväg mot bilen.
När han cyklat över övergångsstället tog det inte lång stund förrän han såg en bekant skinnjacksrygg framför sig.
Liam knyckte till med nacken så att luggen åkte ur ögonen och svängde ner från den stora vägen till en lite mindre cykelväg genom stan. Det spelade som vanligt ingen roll vilken dag eller tid det var, det var lika mycket trafik ändå.
”Hej.” Liam vred på huvudet då han hörde Andys röst. Han hade inte märkt att han cyklade bakom honom.
”Hej”, sa han ointresserat.
”Har du haft kul?” frågade Andy trots Liams uttråkade uppsyn.
”Japp”, suckade Liam och fortsatte cykla. ”Du? Eller satt du i hytten bara?”
”Varför skulle jag ha gjort det?” frågade han plötsligt lite irriterad. Han gillade inte att Liam skulle få honom att framstå som så tråkig hela tiden.
”Inte vet jag”, suckade Liam. ”Kanske för att du ser piggare ut än mig..”
Oj, det var inte ens något elakt? Andy blev lite förvirrad. Kanske var han fortfarande full eller någonting.
Det var sant, tänkte Liam. Andy såg förvisso inte superpigg ut och hans hår var rätt rufsigt, men han såg bättre ut än vad Liam själv gjorde just nu i alla fall. Han tog upp mobilen ur fickan och bet sig lite i läppen. Ajdå, 7 sms.
Dom första var i stil med ’God mat? Mycket folk?’ och ’Är det du och Jake som delar hytt? Ta det lite lugnt ikväll :)’ Och dom senare var istället i stil med ’Liam, hur är det? Antingen svarar du eller så ringer jag.’, ’jag hoppas för din egen skull att du inte gått ut på något däck!’ ’Fick precis höra att du är ’full som ett as’. Jag hoppas att det inte stämmer, isåfall blir du hemma hela helgen.’
Hur kunde hon ens veta att han råkat bli lite full? Och vadå full som ett as? Det hade han inte varit. Han hade mått mycket sämre än så här andra gånger.
På sätt och vis förstod han väl Cathys alla sms, att hon blev orolig när han inte svarade, eftersom han gjort en del dumma grejer dom senaste åren. Rätt många år. Och ändå så struntade han i något så enkelt som ett sms. Han visste att han inte var någon bra son, men han orkade inte försöka ändra på det, det skulle ändå inte gå. Han ville kanske inte ens. Han hade ju kul liksom.
”Har du pratat med Magda?” frågade han Andy och såg vaksamt på honom efter att ha saktat in något för att komma mer bredvid . Det var den enda förklaringen han kunde komma fram till.
”Vadå får jag inte prata med henne eller?”
”Jag kanske ska ställa en klarare fråga. Har du pratat med Magda om mig?”
Andy hade ju inte riktigt tänkt igenom möjliga konsekvenser när han skickade det där sms:et igår.
”Om du pratade med Cathy själv skulle jag slippa”, nöjde han sig med att svara och fortsatte trampa på.
”Gulligt av dig”, muttrade Liam. ”Har du smygfotat mig också eller?”
Dom fortsatte cykla under tystnad, hade Liam orkat så hade han cyklat ifrån Andy på en gång.
Det var när dom nästan var hemma som Andy inte höll blicken på vägen utan letade efter mobilen i fickan och därför råkade skrapa i hjulet i trottoarkanten. Han vinglade till och vred snabbt på styret, men på något sätt gjorde han det bara ännu värre och helt plötsligt hade han vridit hjulet så fel att han flög av cykeln och gjorde ett fint dyk ner i asfalten. Det var egentligen inte att det gjorde så jätteont utan det var mer att han skämdes fruktansvärt mycket inför Liam.
”Helvete”, muttrade han och försökte dra loss benet som hamnat under cykeln.
Liam såg chockat på när Andy gjorde några slags konster med cykeln som slutade i en kraschlandning. Han hoppade snabbt av sin egen cykel och släppte ner den på marken.
”Vad i helvete gör du?!” Vilket egentligen var ett oroligt ’hur gick det?!’
”Vad fan ser det ut som”, sa Andy och sparkade till cykeln i ett försök att få undan den. Liam lyfte till synes enkelt undan den och sjönk sedan ner på huk. ”Du kunde väl ha väntat tills du var hemma på gården åtminstone”, suckade han. Då skulle han inte ha haft minsta skyldighet. Men nu kunde ju Magda mycket väl ha sett, eller hans egen mamma, och där låg han nog inte så bra till. Andy svarade inte utan såg bara missnöjt ner på sitt knä. Jeansen hade gått sönder precis där och det syntes lite blod och grus i såret.
”Det är blod..”, sa Liam och kom av sig lite. Blod hade aldrig varit hans starka sida.
”Det är bara ett skrubbsår”, mumlade Andy och reste sig upp. 
Han kastade en snabb blick på Liam och fick en något tveksam tillbaks innan den blonda av dom två suckade. ”Säg inte att det var jag som knuffade dig eller något. Morsan är redan förbannad på mig.”
Liam hade hajat till vid Andys ’skrubbsårs’svar. Hade han också kommit ihåg? Han hoppades inte det. Det skulle bara vara bra om dom kunde glömma alla dom där tidigare åren.

Liam sträckte sig upp och plingade flera gånger tills Andy öppnade dörren med ett stort leende.
”Hej!”
”Hej”, log Liam lika glatt tillbaks. ”Vill du följa med och åka sparkcykel?”
Andy nickade. ”Ska bara hämta hjälmen.” Det var ett krav dom båda två hade fått för att ens få dom där sparkcyklarna.
Liam väntade i dörröppningen och dom gick sedan ut på gården. ”Jag har hittat en jättestor backe vi kan åka i!” sa Liam ivrigt.
Dom var båda 8 år och inne-grejen just nu var sparkcykel. Alla skulle ha en. Så Liam och Andy hade startat en tjatkampanj och till sist hade Magda och Cathy gett med sig.
Det visade sig dock ganska snabbt att hjälm inte var tillräckligt med skydd.
”Jag åker först!” sa Andy när dom tagit sig uppför hela asfaltsbacken. Dom hade noga väntat tills alla bilar åkt förbi och nu var det äntligen fritt fram.
”Wiie!” skrek Andy och Liam såg glatt efter honom – tills Andy råkade åka på en för stor sten och flög över styret.
”Andy!” skrek Liam och satte fart efter honom. Andy låg helt still och Liam såg redan för sin inre syn att han var död.
Andy drog efter andan och började gråta, mest av rädsla och när Liam slängde ifrån sig sparkcykeln och kastade sig ner bredvid satte han sig försiktigt upp och strök undan tårarna. ”Det gick fort i alla fall..”
Liam såg med stora ögon på Andys bara knä. Ett stort sår täckte det och såg jätteläskigt ut.
”Det är blod”, viskade han och såg skrämt upp på Andy som inte ens grät längre. Hade han inte jättejätteont?
”Det är bara ett skrubbsår”, sa Andy och log lite. Tårarna glittrade fortfarande bland ögonfransarna.
Liam såg på såret igen och kunde inte hindra tårarna som vällde upp i hans egna ögon. Spindlar och blod var det enda han var rädd för.
”Har du brutit det?” viskade han.
Andy fnissade till lite. ”Nej, det svider bara.” Han såg sedan oroligt på sin kompis. ”Är du ledsen?”
Liam försökte stryka undan tårarna. ”Förlåt Andy”, sa han tyst. ”Jag tyckte den såg rolig ut att åka i bara..”
”Det är inte ditt fel ju”, sa Andy och reste sig upp, grimaserade lite när det sved igen.
Liam kände sig jättedum och såret såg fortfarande otäckt ut.
”Här”, sa han snabbt och drog av sig svettbandet han haft runt handleden och gav det till Andy. ”Så du inte förblöder.”
”Oj kan man det?” Andy tryckte det svarta bandet mot såret. ”Tack Liam.”
”Jag kan bära dig hem. Om vi vilar ibland”, log han försiktigt och reste på Andys sparkcykel.

Liam var på väg att resa på Andys cykel men hejdade sig. Det här var ingen jävla flashback som dom skulle återuppliva.
”Klarar du dig in?” frågade han lite otåligt, sneglade mot Andys knä. Andy nickade. Vad skulle Liam ha gjort om han sagt nej? Typ flinat och sagt ’synd för dig’? Det var nog bäst att inte veta. För om Liam verkligen skulle göra så skulle Andy bli ledsen, och han hatade att veta om det. Han visste ju att Liam hatade honom, han var van med det, och han tyckte inte om Liam heller så det spelade ingen roll.
Liam tog upp sin cykel men avsiktligt långsammare än vanligt mot sitt hus för att hinna se hur Andy också reste på sin cykel och gick hem. Han hade hunnit bli lite rädd när han såg Andy vingla till faktiskt. Så fort dom hade passerat 15årsgränsen för att behöva ha cykelhjälm hade dom åkt av, så en risk för hjärnskakning hade ju varit rätt stor om han slagit i huvudet. Han ställde ifrån sig cykeln och sneglade mot Andy igen. Först när han hade hivat upp väskan på axeln och gått in med lite haltande på vänsterbenet så gick Liam också in.  


I hate (almost) everything about you - del 8

Två klädombyten, kallingar, deo, kajal, hårspray, kam, mobilladdare, pengar, kort och mobil. Det borde räcka. Det behövdes inte så himla mycket för att festa. Lite piggare humör kanske men det skulle förhoppningsvis infinna sig till kvällen. Alla treor på södra skolan skulle på studentkryssning idag, något som varit hett efterlängtat ett bra tag. Liams klass hade tjatat till sig att få ledigt idag, medans övriga klasser fick slita till skoldagens slut. Kändes rätt okej.
Han skulle möta dom andra vid terminalen vid fyra så det var dags att dra snart, skulle ju vara mindre kul att behöva ta sats och hoppa upp på däck för att färjan redan lossat från hamnen. Green days basket case började spela i hans ficka och det var ganska väntat att det var ’mamma’ som skulle stå på skärmen.
”Yes.”
”Hej gubben, har du åkt redan?”
”Nej jag var precis på väg.”
Han öppnade dörren och låste efter sig.
”Var det klockan fem ni skulle åka?”
”Japp.”
Cathy hade inte varit så förtjust till idèen med studentkryssningen, men Liam hade intygat att dom faktiskt inte bara skulle festa, dom hade faktiskt bokat bord till buffèn också. Den egentliga anledningen till det var väl att det var gratis dryck, men det hade han låtit bli att nämna.
”Du kan väl försöka ta det lugnt i alla fall? Gå inte ut på däck på kvällen, jag menar allvar Liam.”
”Oroa dig inte morsan”, log han. ”Du och Magda kan väl hitta på något ikväll så att du kan sluta tänka på mig en stund”, flinade han. Och så kanske det kan dröja ett tag tills vi måste hitta på någonting alla fyra, tillade han i huvudet.
”Det är mitt jobb att oroa mig för dig”, sa Cathy men skrattade till lite. ”Hoppas ni får kul i alla fall.”
”Det får vi”, log han.
”Inte för kul.”
”Nejnej, lagom”, flinade han. ”Men jag behöver båda händerna nu”, sa han och krånglade lite med låset till cykeln.
”Okej men då ses vi imorgonkväll då, du kan väl skicka något sms.”
”Du kommer ju skicka typ hundra så något lär jag kunna svara på”, sa han retsamt. Dock var hans mamma ganska van med att inte få någon kontakt alls med sin son när han var iväg på någonting.
Dom la på och Liam cyklade iväg mot Värtahamnen.
Nu hade han en vanlig ’kärringcykel’ som han spraymålat svart, men när han varit yngre hade han varit helt inne på det där med BMX, det hade varit det coolaste som fanns. Det var på den tiden han och Andy åkt runt på sparkcyklar. Ibland undrade han lite över hur det hade kunnat vara. Ifall han och Andy fortfarande varit kompisar. Hade dom festat båda två varje helg och hittat på en massa bus som när dom var små? Eller hade dom suttit i Andys rum och snackat om precis allting? Hade Liam kunnat berätta om ångesten inför studenten? Den han inte vågade säga något om inför sina kompisar för att det skulle få honom att låta töntig. Skulle han känna sig bekväm med att berätta att han var bi och till och med kunna prata om killar med Andy? Det som han inte ens vågade berätta för Cathy. Inte för att han i smyg önskade att dom fortfarande var kompisar, absolut inte, men ändå. Dom där tankarna hade börjat dyka upp lite efter att Andy hade hjälpt honom med matten. Högst irriterande.

”Andy!” Han vände snabbt på huvudet och log när han fick syn på sina kompisar. ”Hej!”
Det var som att skolgården hade förflyttats till Stockholms hamn istället, man kunde knappt se någon över 20-strecket. Temperaturen låg däremot över 20-stecket och han hoppades på att dom kunde gå ut på däcket en stund innan solen gick ner. Han var som sagt inte den som festade jättemycket, men det här skulle bli kul. Någon utlandsresa hade det inte blivit prat om, bara några smågäng som skulle iväg till olika ställen, så det här kunde mycket väl vara sista ’klassresan’ dom gjorde tillsammans.
”Det är väl kanske bäst att börja ta sig in, lär bli en rejäl kö”, sa Simon.  

”Pax för den högra sängen”, sa Jake så fort dom öppnat hytten och kastade sin väska på den vitbäddade sängen.
”Dom är exakt likadana?” flinade Liam och damp ner på den vänstra sängen.
”Nu ska vi inte vara sån”, flinade Jake tillbaks. ”Ska du duscha?”
Liam nickade. ”Jaa jag orkade inte imorse. Men du kan börja.”
Dom skulle befinna sig vid buffén om ganska exakt en timme. Han öppnade hyttdörren och kikade ut.
”Tja Linus!” ropade han då han såg sin kompis ifrån mediaklassen.
”Men tjena”, flinade han. ”Ska vi vara grannar?”
”Kanske”, log Liam snett och lutade sig runt dörren för att kolla numret. ”779 har vi.”
Linus kollade sitt kort men hann inte svara förrän några andra röster hördes.
”Var det 780 Andy?” undrade en kille med vitblont hår.
”Yes, våning 6, men det stod det väl utanför hissen? Jag kollade inte ens”, flinade Andy till.
Det kunde inte vara sant. Liam strök handen genom håret och drog lite misstroget på munnen.
Andy fick fram kortet ur jeansfickan och fick i samma stund som han såg upp syn på Liam i korridoren. Han kollade numret på dörren bredvid sig, 776, räknade snabbt dörrarna framåt. Jodå.
”Ser ut som att vi blir grannar här med”, sa han till Liam samtidigt som väskan gled av axeln.
”Härligt”, sa Liam med ett stort ironiskt leende. ”Vi flyttade hit först så det är ni som borde ha med inflyttningspresent isåfall.”
Oj, var det ett skämt från Liams sida? undrade Andy och var nära att höja på ögonbrynen.  Antingen så var han fortfarande själv i hytten eller så delade han med Jake, annars skulle han ha sagt något mycket elakare. Det var som att Liam aldrig kommit ifrån det där beteendet han fått i 6an, att han skulle imponera på sina så kallade kompisar genom att bete sig som ett svin mot andra, och helst mot Andy då.
Simon nappade åt sig kortet mellan hans fingrar och öppnade deras hytt. ”Nice, havsutsikt och allting.”
När Andy vände sig om mot Liam igen hade han redan försvunnit in i hytten.

Liam ville inte säga att han var fåfäng, fastän många hävdade motsatsen, men det tog nästan tjugo minuter innan han kände sig nöjd med håret.
”Jag hade hunnit springa 3 varv runt däck typ”, flinade Jake. Han såg såklart bra ut i håret som vanligt, och precis som vanligt så hade det tagit honom typ fem minuter. Orättvist minst sagt. Jakes mörkbruna hår var en aning längre än Liams, och så där rufsigt vilt som att han skulle vara en surfare som hela tiden badade i saltvatten. Han var väl ungefär 1,80 kanske, så betydligt kortare än Liam, med seniga armar och vältränad mage, för det var klart Liam hade sett den. Ögonen var stora och bruna, rena rådjursögonen, inramade av täta svarta ögonfransar, och ögonbrynet pryddes av en piercing. Hade dom inte varit kompisar så länge så hade Liam säkert kunnat tänka sig att vara tillsammans med honom, för han var snygg som få och världens schysstaste. Visst kunde han hetsa upp sig ibland även han, men han var betydligt mer nere på jorden än vad Liam var och fastän det ofta gjorde honom frustrerad så fattade han att det var en sådan kompis han behövde. Någon som faktiskt kunde ifrågasätta honom utan att det blev provocerande.
Medans Liam och hans övriga kompisar inte hade några större problem med att kasta lite elaka kommentarer efter folk, så var Jake oftast den som suckade och sa att dom skulle ge sig, han såg inte lika mycket nöje i det. Inte längre i alla fall. I ettan hade han varit precis likadan, men han hade tydligen bestämt sig för att bli en bättre människa eller något sådant efter det. Det skulle aldrig inträffa Liam.
Dessutom hade Jake fler kompisar i andra klasser, så för honom gjorde det kanske inte så mycket om Pontus, Johan och resten av kompisgänget tyckte han var mesig någon gång som inte hängde med på precis allting. Så skulle det inte vara för Liam. Han visste att om han plötsligt skulle säga ’nej men ge er’ så skulle dom kolla sådär konstigt på honom, som att det var han som var det äckliga Emot, och tycka att han var en jävla mes. Han vågade inte riskera det. Inte en chans. Enda sedan 6an hade Liam varit omgiven av massvis med kompisar, men förutom Jake så var det inte någon han hade kommit riktigt nära. Innerst inne fattade han nog varför; han hade inte särskilt mycket gemensamt med Pontus och compani, inte mer än att dom tyckte om att festa och kunde vara stora i käften. Dom hade rent naturligt hamnat i samma klunga den där första terminen för att dom alla varit killar som gillade att höras och synas och efter det fortsatt att hänga ihop. Han kunde pinsamt nog inte nämna något djupare dom hade gemensamt. Inte som med Jake. Inte som han hade haft med Andy en gång i tiden, även om dom gemensamma intressena förståeligt nog hade varit en aning barnsligare.
”Äh håll käften”, flinade han och knäppte den svarta skjortan och sprutade på lite parfym. Ocean hette den, vilket egentligen var ett ganska missvisande namn som dök upp åtskilliga gånger i parfymvärlden. Han hade varit vid havet många gånger och det luktade bra äckligare än hans parfym, och det var väl tur. Skulle ju inte vara supermysigt att gå runt och lukta fisk, tång och lort.
Jake skrattade och öppnade dörren, kom sedan snabbt in igen. ”Vet du vilka grannar vi har?”
”Mm”, sa Liam och lutade sig närmare spegeln för att måla på kajal runt dom smaragdfärgade ögonen.
”Nu har du ju världens chans att ’råka’ ta fel hytt ikväll”, log han retsamt.   
Liam såg på honom med höjda ögonbryn. ”Jag vet inte ens vad den där vithåriga killen heter, men..”
”Gabriel”, sa Jake snabbt.
”Va?”
”Han ser ut som ängeln Gabriel”, flinade Jake. ”Nej jag vet inte, Simon kanske? Jag tror jag hade samma engelskakurs som honom förut.”
Liam skrattade till. ”Vad fan? Ja men i alla fall, den där Simon verkar så jäkla pryd att man inte ens skulle få peta på honom.”
”Andy skulle du säkert få peta på om du betedde dig lite snällare. Självklart var det han jag menade.”
”Men jag vill inte peta, inte ens pyttelite, på Andy. När ska du sluta tjata?”
”När du lagt in en stöt har jag ju sagt”, log han glatt. ”Ska du ha den där karamellen föressten?”
”Hm?” Liam såg frågande på honom men såg sedan den pappersinklädda godisen på det lilla sängbordet. Sådana där som oftast var färgglada men smakade jätteäckligt. ”Nej ta den du”, sa han roat. ”Ska vi gå?”
”Det beror på dig, jag har varit klar länge”, retades han.
När dom klivit in i hissen såg Liam på Jake igen. ”Allvarligt, det där tjatet om Andy. Tycker du inte att det finns någon bättre för mig? Någon som jag tycker om kanske?”
Jake log och lutade ryggen mot spegelväggen. ”Chilla Liam, jag skojar ju med dig”, flinade han. ”Eller alltså jag tycker du är dum som inte gör något, för han är assnygg och eftersom du var bästa kompis med honom så måste han ju ha rätt många bra sidor också. Men det är klart du ska hitta någon som du tycker om på riktigt, jag känner ju inte Andy, och visst ibland verkar han lite emo-deppig men..”, Han ryckte på axlarna och tillade sedan flinande. ”Hade han tyckt bättre om mig så hade jag tagit honom.”
Liam höjde på ögonbrynen. ”Säg att du skämtar.”
”Spelar ingen roll, han hatar mig ändå så som jag betett mig tidigare, plus att jag hänger med dig. Du ligger förmodligen överst på hans hatlista och jag trea eller fyra.”
Liam såg roat på honom innan han vände tillbaks uppmärksamheten mot sig själv i spegeln och drog till luggen. ”Han ligger etta på min lista också så.”

Det var först vid buffèn som Andy träffade på Lisette.
”Efterrätten är lätt det bästa, kan man inte få börja med den?” flinade hon. ”Vad fin du är förresten.”
”Åh tack”, log han. Han hade inget speciellt på sig. Mörkblåa smala jeans, nitskärp och en v-ringad mörklila t-shirt. ”Vart sitter ni?”
”Där borta vid fönstret tror jag”, svarade Lisette och la på lite potatisgratäng. ”Vi kan väl ses senare? Vi måste dansa”, sa hon glatt.
”Absolut”, log han.
Det var rätt logiskt att SP-klasserna delade långbord, men det gjorde ändå att Andys humör sjönk lite. Det skulle ju vara toppen om Liams jävla kompisar skulle förstöra den här kvällen för honom.
”Vart hittade du fyllisarna?!” Andy vände sig om när han hörde Jakes röst och fick då också syn på Liam som satt bredvid honom.
”Physalis heter det”, skrattade Liam. ”Dom låg vid frukten.”
Han hade inte sett till Liam förrän där när dom kommit fram till hytten och det var ingen mening att förneka att han var snygg, snyggare än vanligt alltså. Han hade en svart skjorta på sig, vilket fick hans hår att se ännu lite blondare ut. Och den sotiga kajalen ramade in ögonen rätt fint, medgav han något motvilligt. Vad han hade för byxor kunde han inte se då Liam satt på motsatta sida av bordet.
Liam tog upp sitt vinglas men innan han hunnit föra det till läpparna märkte han att Andy såg på honom. Han höjde frågande på ögonbrynen och Andy vände snabbt bort blicken.

”Johan! Kom nu!” ropade Liam när bartendern ställt fram deras tequilas på bardisken. ”Nej Jake vänta! Du får inte börja.”
Maten hade varit jättegod, och drickan med. Så Liam var inte helt spiknykter längre när dom tagit sig upp till tionde däcket och discot.
Johan slog sig ner på pallen bredvid och såg på sina två kompisar. ”Ett, två, tre.”
Liam tömde sitt shotglas och smällde sedan ner det i bordet. Han grimaserade lite och drog luggen ur ögonen.
”En till?” undrade Jake retsamt. ”Eller ska vi ta cola?”
”Skitkul”, flinade Liam tillbaks. ”Två till.”

Lisette snurrade runt två varv med Andy och skrattade. ”Jag kommer ha så ont i fötterna imorgon!” Hennes vanliga turkosa converse var utbytta till ett par svartvitprickiga klackskor och Andy kunde tänka sig att det inte var särskilt bekvämt.
”Tur att du har mig som i alla fall kan skjutsa hem dig imorgon då”, flinade han. ”Vill du ha något att dricka?”
”En ananascider tror jag, här ta mitt kort.”
Han skakade på huvudet. ”Nej det är lugnt”, sa han och struntade i Lisettes protester.
”En öl och en ananascider.”
”Men Emot, dricker du?” Johan puffade lätt till honom i sidan med en road min. 
”Nej jag beställer ändå bara för att jag tycker det är så kul”, suckade han och himlade med ögonen. Han kunde se Jake och Liam svepa varsitt shotglas en bit bredvid och att döma av deras fnissande var det inte deras första.
Andy fick sitt glas och ciderflaskan och gick iväg för att leta upp Lisette igen.

”Wooa!” Liam höjde armen när en Avicii-låt började spelas, en låt som uppenbarligen uppskattades av fler att döma av tillströmmandet av folk till dansgolvet, och drog sedan Nataly intill sig. Hon flätade samman deras fingrar och trots Liams något runda fötter tyckte han att det gick rätt bra med dansandet ändå.
”Du är jätteduktig på det här”, sa hon glatt när han mest började skojdansa någon slags vals, någon extra snurr här och där.
”Tackar”, flinade han.
”Det skulle vara så kul om vi kunde gå på balen, eller hur? Då är jag garanterad en chans i danstävlingen också”, log hon snett.
Då börjades det igen. Nataly hade tjatat på honom om studentbalen sedan i oktober typ. Han hade väl varit lite vag i sina svar, ’Vet inte, kanske’, ’Vi får se’. Visst var hon söt och oftast rätt kul, men som baldejt.. Han hoppades fortfarande lite i hemlighet att han snart skulle känna ’åh men hon vill jag gå med!’ om någon tjej. Det skulle ju förmodligen vara enda balen han skulle gå på. ”Tycker du inte det Liam?” Fortsatte hon och lät fingrarna trippa över hans bröstkorg, upp till skjortöppningen. Antingen så hade hon druckit rätt mycket eller så hade hon blivit full på två cider. Förmodligen det senare.
”Jaja men vi går väl då.” Han orkade inte med tjatet längre.
Han trodde att hon skulle bli nöjd med det svaret men istället fick han en irriterad blick ifrån den kortare mörkrödhåriga tjejen. ”Jag vill inte vara något slags välgörenhetsfall, typ att du går med mig för att vara snäll.”
”Men jag vill”, sa han utan att lyckas få till särskilt mycket övertygelse i rösten.
”Vet du, skit i det Liam! Du kommer få gå helt själv, du är medveten om det va?” fräste Nataly till och lämnade honom på det folkfyllda golvet under discolamporna.
Ojdå.. Han såg efter henne en stund men tog sedan sikte på baren istället. Vart Jake och dom andra hade tagit vägen visste han inte riktigt. Uppe på däck kanske.

Det var länge sedan Andy dansat och det hade varit riktigt kul. Även om han inte hade klackskor på sig, då hade någon gärna fått kasta honom i havet för att få honom att skärpa till sig, så värkte fötterna en aning.
”Vi måste ju spela lite banditer, man kan inte åka båt utan det”, flinade Nicholas när dom letade efter en hiss. Det blev en aning för varmt att befinna sig på dansgolvet hela tiden. Han kände sig småsnurrig i huvudet efter diverse drycker men han kunde i alla fall gå rakt. Mer än vad Liam verkade ha kunnat när Andy sett honom för ett tag sedan. Fast å andra sidan hade det börjat gunga lite så det kunde kanske bero på det med. Mobilen plingade till i hans ficka för att meddela att han hade fått ett sms.
[22:10 nytt meddelande- mamma] Har ni kul? Cathy undrar om du sett till Liam något också. Nu går jag och lägger mig. Godnatt, kram mamma.
Lika bra att svara innan hon somnat då. Men varför han skulle vara någon jäkla Liam-uppdaterare visste han inte, bara för att Liam själv inte kunde besvära sig med att svara på Cathys sms eller? Eller trodde Magda på allvar att Andy och Liam satt ihop på något sätt under den här resan? När dom inte var tvingade att umgås?
[22:11 sänt meddelande] Jaa jättekul :) liam – full som ett as men verkar ha kul. godnatt.
Han tänkte inte hålla Liam om ryggen på något sätt, då överdrev han gärna istället. Det kunde Liam gott och väl ha efter den där intryckningen mot väggen i skolan. Långtjurig? Nejdå.

 

vill jättegärna höra vad ni tycker! gärna Vad ni gillar/inte gillar :) 


I hate (almost) everything about you - del 7

”Oj har Jared Leto varit på besök?” flinade Andy när Lisette kom fram till honom med ett strålande leende. Han satt på en bänk i uppehållsrummet och hade tills för ungefär två minuter sedan haft sällskap av Nicholas.
”Nej”, log hon glatt och satt sig ner bredvid honom, dagen till ära klädd i en turkos kjol, svarta tjocka strumpbyxor och en svart spetströja med ett turkost linne under, som fiffigt nog lyste igenom.
”Hur är det?” frågade hon. ”Inga mer konstiga Liam-ursäkter?”
Han flinade och skakade på huvudet. ”Nej tur nog. Då skulle jag nog bli rädd. Men berätta nu.”
”Okej då”, sa hon men lät inte ett dugg besviken över att bli ’tvungen’ att berätta. ”Jag ska och fika med Tony.”
”Va?” frågade Andy förvånat men med ett stort leende.
”Jag vet!”
Lisette hade spanat på Tony i princip sedan dom började på gymnasiet, och det var först nu i trean som dom hade börjat haft en hel del gemensamma kurser så att dom äntligen börjat prata. Enligt Lisette var han precis så gullig som hon alltid trott. Och det var väldig tur, Andy hade inte velat att hon skulle umgås med någon som inte uppskattade henne. Det fanns en anledning till att hon var hans bästa kompis. Det fanns inget ont i henne.
Det hade han i och för sig inte trott att det fanns i Liam heller. Fast Liam själv hade nog inte heller kunnat föreställa sig hur det skulle bli senare.

”Har du allt nu då?” frågade Magda Andy.
”Japp”, log han stort och drog upp ryggsäcken en aning.
”Då ses vi imorgon då. Försök sova lite också.” Hon gav honom en stor kram och Andy fnissade till innan han lämnade huset för att gå över till Liam.
”Andy!” ropade Liam glatt när han fick syn på sin kompis. ”Har du med luftmadrass?”
Andy kom in på gården med sin packning och nickade ivrigt. ”Jaa! Hittade din mamma pumpen?”
Det var tältning på Liams gård som stod på schemat. Ett litet äventyr då man var nio år och gick i trean.
”Behöver ni någon hjälp killar?” stack Cathy ut huvudet och frågade.
”Men nej gå!” flinade Liam och hjälpte Andy att dra ut sovsäcken ur sin påse.
”Okej, godnatt med er sen då. Har ni ordentligt med kläder så att ni inte fryser nu?”
”Du låter som min mamma!” flinade Andy och kikade sedan in i tältet som Liams mamma hade satt upp tidigare.
Det hade börjat mörkna lite nu, en alldeles stjärnklar kväll. Andy ville gärna att dom skulle krypa in i tältet nu, han gillade inte riktigt att vara utomhus när det var så mörkt.
”Jag har tidningar, kortlek, pokemonkorten och freestylen!” log Liam medans han plockade fram allt ur sin ryggsäck. ”Vad har du?”
Liam hade konstruerat en taklampa genom att hänga fast en ficklampa i en av tältpinnarna, så tältet badade i ett mysigt sken.
”Godis”, flinade Andy, snörvlade till lite och drog upp mössan en bit som hade hamnat i ögonen. ”Skivor, kakor och kamera.”
”Yey!” skrattade Liam. ”Vi tar kort på en gång!”
Det som fastnade på det där första av många kort under kvällen var en Liam och en Andy, båda klädda i fleecetröjor och mössa i ett ganska trångt tält med två luftmadrasser, stora duntäcken och massor av kuddar, och så ryggsäckarnas innehåll redan ganska utspritt.
”Välj skiva du”, log Liam och räckte sedan Andy ena hörsnäckan till skivspelaren. ”Vad är det där?” frågade han nyfiket när han såg något lila sticka upp ur Andys väska.
Andy log lite generat. Han visste att Liam inte skulle skratta men det var pinsamt ändå. ”Lufsen”, sa han och tog fram den lila slitna mjukishunden. ”Jag tänkte inte ta med den..”, flinade han i någon slags bortförklaring.
Liam fnissade innan han vände sig om och tog fram en grön nalle med en regnbåge på magen ur sin ryggsäck. ”Ludde fick också följa med. Ofta dom vill missa det här!”
Plötsligt tyckte Andy att det kändes mycket bättre.

Efter massa godisätande, spelande och lyssnande på musik hade dom krupit ner under täckena för att sova. Liam hade tyckt att det var kallt tidigare och hade kanske ångrat sig lite grann att han inte lyssnat på sin mamma som sagt att han borde ta på sig en till tröja under, men under täcket var det i alla fall varmt och mysigt.
”Det är så fult att kalle anka aldrig har byxor”, flinade han.
Andy såg ner i Liams tidning och skrattade.
”Jaa.” Han hostade till och bläddrade sida i sin egen tidning. Magda hade inte tyckt att det var så bra idèe att tälta när han var så förkyld, men han hade tjatat tills han fick. Dom hade faktiskt planerat det här jättelänge.
”Ska vi sova?” viskade Liam efter en stund.
”Mm okej”, log Andy och kollade en extra gång så att Lufsen låg under täcket.
”Eller nej jag vet!” utbrast Liam plötsligt ivrigt. Han ställde sig upp på knä och släckte ficklampan i taket.
”Vadå för något?” frågade Andy nyfiket.
”Vi kan berätta spökhistorier!”
”Men jag kan inga”, sa han besviket.  
”Jag kan”, sa Liam glatt och sovsäcken prasslade när han rörde på sig. ”Är du beredd?” frågade han med betydligt lägre röst.
”Jaa”, flinade Andy och vände sig om mot honom i mörkret.
”Det bodde en liten tjej här för länge sedan, hon gick på den skolan där vi går nu. I 3B. Hon var alltid ensam och pratade aldrig med någon. Hon hade så här alldeles svart jättelångt hår och man såg nästan aldrig hennes ögon, men dom som gjorde det sa att dom var svarta!” utbrast han. ”En rast såg några att hon gick ner till sjön, jättelångsamt. När hon inte hade kommit tillbaks på jättelänge så gick några killar dit för att kolla, och då såg dom att hon stod precis vid kanten och helt plötsligt drogs ut i vattnet, hon skrek asmycket och sedan drogs hon ner under ytan. Men dom där killarna gjorde ingenting för att hjälpa”, berättade Liam. ”Dom hittade henne aldrig igen, men enda sedan dess har man kunnat höra fotsteg i skolans korridorer, som att någon går med blöta fötter”, fortsatte Liam. ”Jag tror att jag har hört det någon gång.”
”Jag med”, sa Andy tveksamt. Dom gånger han kommit tidigt till skolan hade han faktiskt hört saker ibland. Det kanske var hon!
”Hon vill hämnas för att killarna inte hjälpte henne. En gång så var det en kille inne på toaletten i skolan, och när han skulle låsa upp så gick det inte, han bankade jättemycket på dörren men ingen hörde. Och när vaktmästaren vred upp låset på kvällen så hittade han killen dränkt i tvättstället.”
Andy drog upp täcket lite mer och bet sig skrämt i läppen. ”Vad hemskt!”
”Jag vet!” sa Liam. ”Jag kommer aldrig våga gå på toa i skolan igen! Isåfall måste någon stå utanför.”
”Jaa! Vi måste göra så varje gång”, höll Andy med.
Efter en stunds pratande bestämde dom sig igen för att sova.
”Godnatt Andy.”
”Godnatt Liam.”
Det var tyst i ungefär tio sekunder innan Andy började skratta och det smittade direkt av sig på Liam, utan att någon utav dom visste vad det roliga var. Liam andades ut i en tung, lite darrande suck, och så var det kört igen.
”Okej nu sover vi”, flinade Andy.
”Japp godnatt.”
Andy fnissade till igen och snart befann dom sig båda i en hysterisk fnissattack ännu en gång.

Andy kramade om Lufsen och såg sig omkring i det svarta. Liam hade säkert somnat. Han försökte svälja bort klumpen i halsen och blundade igen. Men det blev inte bättre, och det fanns ingen Magda som kunde komma in och klia honom på ryggen och tända sänglampan nu. Det blåste till utanför och det lät precis som att en kvist knäcktes. Som att någon gick utanför.
”Liam!” väste han.
”Mm?” sa han tyst, lät lite sömnig.
”Det är någon utanför. Jag hörde något.”
”Va?”
”Mm.”
”Det kanske är flickan från skolan!” sa Liam och sovsäcken prasslade till igen.
Andy såg sig skrämt omkring igen trots att han inte såg någonting alls.
”Hon kanske vet vilken klass vi går i..”
”Ska jag gå ut och kolla om jag ser någon?” frågade Liam lågt.
”Nej!” utbrast Andy och var nära att gripa tag i hans arm.
Men Liam hade alltid varit duktig på att göra som han själv ville, så trots Andys protester drog han upp dragkedjan till tältet och tog sig ut. Andy bet sig hårt i läppen och väntade sig att höra ett smärtsamt skrik och sedan se hur Liam släpades bort av någon osynlig flicka.
Liam såg sig omkring på den mörka gården. Allt såg så annorlunda ut på natten, mycket läskigare.
”Ser du något?” viskade Andy inifrån.
”Nej eller.. AAhh!” skrek han till innan ett skratt slapp ut mellan hans läppar.
”Liam!!” skrek Andy till.
”Lättlurad”, Liam flinade och kröp in i tältet. ”Det finns ingen där ute.”
Gatlampan utanför gjorde att Andy kunde se Liams breda leende och han såg surt på honom. ”Jag trodde att något hänt dig!”
”Jag mår bra”, log Liam och la sig ner igen.
Än en gång var Liam helt tyst och verkade sova, och Andy låg vaken och kände hur klumpen i halsen växte sig allt större.
”Liam..”
”Jag vill sova Andy”, viskade han tillbaks.
”Men jag vill gå in tror jag.”
”Nej varför det?” frågade han och verkade vakna till lite.
”Jag fryser”, ljög han.
Det prasslade till och snart hade Andy halva Liams täcke över sig också.
”Är det bättre?”
”Mm. Tack.”
Liam la sig ner igen men hann inte somna förrän han hörde små snörvlanden ifrån Andy. Han hade varit lite snorig hade han hört tidigare. Men han slutade inte.
”Andy?”
När han inte fick något svar satte han sig upp och letade med handen tills han kände Andys axel. ”Är du ledsen?”
”Lite”, kom det lågt till svar.
Han ville inte att Andy skulle vara ledsen alls. ”Varför det?”
En till låg snyftning.
”Vad är det Andy?” frågade han oroligt. ”Förlåt för det där om flickan..”
”Jag tycker inte om mörkret bara”, viskade Andy och kramade hårdare om Lufsen. Plötsligt blev det väldigt ljust i tältet och han blev tvungen att kisa.
”Varför sa du inte det?” frågade Liam förvånat. Han kände sig ledsen själv på något sätt när han såg Andys våta kinder.
”Jag går in..”, sa Andy tyst och vek undan täcket. Han skämdes jättemycket. Liam var aldrig rädd för någonting.
”Men vi kan ju ha tänt”, försökte Liam med ett leende, han ville inte alls att Andy skulle gå in. ”Vi har tänt Andy! Då går det väl bra? Det är mysigt.”
Andy såg osäkert på honom. ”Vill du det?”
Liam nickade med ett leende och la sig ner.  
Det var tyst en stund tills Andy öppnade munnen. ”Tycker du jag är töntig?”
Liam skakade på huvudet och såg på honom med sina stora gröna ögon.
”Nej, inte ett dugg töntig.”
”Är du rädd för något?” frågade Andy men visste redan svaret. Liam var mycket coolare än honom.
”Ja för spindlar. Jätterädd. Och blod.”
”Jaha!” sa Andy och kände sig pyttelite glad. ”Fast det är inte töntigt”, mumlade han. Spindlar kunde ju i alla fall vara farliga.
Liam rullade åt sidan så att han hamnade närmare Andy. Han kramade honom sedan hårt. Han tyckte aldrig att Andy var töntig.
”Du är min bästa kompis”, log han.
Andy bet sig i läppen och såg på Liam med ett leende, kramade tillbaks. ”Du är min bästis med.”
”Vi kan hitta på ett hemligt språk imorgon!” föreslog Liam ivrigt och släppte Andy men låg kvar bredvid.
”Åh jaa”, log Andy men såg sedan upp lite skrämt när vinden ven till igen.
”Det är inte farligt. Vi sover med tänt”, försäkrade Liam och sträckte sig efter Ludde. ”Du kan ta båda”, sa han och gav den till Andy.
”Okej tack”, sa han lite blygt. ”Godnatt.” Han kramade om båda djuren. Ludde luktade som Liam.
”Godnatt Andy”, log Liam tillbaks. Andy skulle alltid vara hans bästa kompis.


”Ikväll eller?” frågade Andy.
”Nej direkt efter skolan, vi slutar samtidigt”, sa Lisette och log ett sådant där strålande leende igen.
”Ring mig direkt efter!” sa Andy och kände sig så där bubblande glad han med.
”Självklart!” Hon såg sedan lite nervös ut. ”Jag kommer inte veta vad jag ska säga. Det kanske blir helt tyst.”
Andy flinade. ”Har ni inte pratat på typ varje bildlektion hela det här året?”
”Jo”, medgav Lisette med ett flin på läpparna.
Några högljudda röster fick dom båda att se upp och bland dom fyra killarna som kom gående i korridoren befann sig också Liam. Han skrattade åt något som Jake sa och Andy kände igen det där leendet. Det kändes konstigt, som ett litet ögonblick av den där vanliga, eller ovanliga kanske?, Liam som han hade känt. Det kändes nästan som att han stod och tjuvkikade i ett nyckelhål. Det var först när dom passerade deras bänk som Liam verkade få syn på Andy. Deras blickar möttes för några sekunder, Liams leende försvann men han såg inte precis sådär nedlåtande ut som han brukade, mer förvånad. Men varför skulle han bli det? Andy gick också på den här skolan så det borde inte vara någon chock för Liam vid det här laget att dom möttes i korridoren ibland.
”Var det bara jag eller stirrade Liam på dig?” frågade Lisette när Liam och hans kompisar försvunnit.
”Det var nog bara du”, log Andy men kände sig inte helt övertygad. Han borde kanske ha vikt undan med blicken själv, han ville inte direkt riskera att bli upptryckt mot väggen igen av Liam. Typ ’Du kollade två sekunder för länge på mig!’
”Säger du det så. Men nu måste jag dra mig”, log hon och reste sig upp.
”Lycka till!” log Andy glatt. ”Vi hörs sedan.”

Rise against’s savior spelades i Liams öron där han stod ute på skolgården med en cigg i ena handen och iphonen i den andra. Han bläddrade lite bland låtarna och kastade då och då en blick mot dörren. Han väntade på Pontus som borde sluta ungefär nu. Individuella valet-lektionerna var inte Liams favoriter, förmodligen på grund av att han inte hade fått sitt förstahandsval, inte det andra heller utan det tredje. Han hade valt en populär kurs med rätt få platser och lärarna hade blivit tvungna att gå på betyg och då hamnade Liam förklarligt nog inte särskilt högt upp på listan.
”Tjena mannen!” flinade Pontus då han kom ner för trapporna. ”Ove är så jäkla seg, vi slutar alltid fem minuter efter alla andra.”
”Hårt liv man har”, flinade Liam tillbaks och erbjöd honom en cigg.
”Schysst” Pontus vände på huvudet efter att ha tänt ciggen. ”Hur mås det idag? ’Åh mitt liv är så tragiskt att jag vill dö’?”
Liam vände sig om för att se vem Pontus ropade till men visste egentligen redan.
”Käften”, svarade Andy och drog till sin svarta väska lite. Han hade en massa olika pins på den men Liam kunde inte se vad för slags från där dom stod. Inte för att han var dödligt nyfiken och helst skulle vilja ha ett förstoringsglas eller en kikare till hands i fickan, han undrade bara. Säkerligen var det några dåliga bandloggor, inte alls sådan musik som Liam lyssnade på. Det fanns väl ingenting dom hade gemensamt längre?
Han antog hela tiden att det var så, men ärligt talat visste han egentligen ingenting om hur det låg till.
”Jag tar det som ett ja”, flinade Pontus och vände sig om mot sin blonde vän igen. ”Han är så slut i huvudet.” Han skrattade lite och tog ett bloss. ”Ska vi dra eller?”
Liam kastade en blick efter Andy, tyckte det såg ut som att hans axlar åkt upp lite grann. Det var inte det att han tyckte synd om Andy eller något, han var ju emo.  Ändå så kändes det lite onödigt att Pontus skulle ropa sådant där, han trodde att dom hade slutat med det.
”Yes, känns ju onödigt att stå kvar här.”

Andy hade precis slängt upp bagen på axeln när mobilen ringde. Han tog snabbt upp den och log glatt när det var den han trodde.
”Hej! Hur gick det?”
”Vi måste prata”, sa Lisette och lät alldeles osäker, vilket inte alls var likt henne.
”Jaha?” sa han lite förvånat.
”Kan jag komma förbi nu?”
”Jag ska precis till fotbollsträningen”, började han.
”Just ja, det glömde jag”, sa hon lågt.
Han blev orolig nu, hade det gått jättedåligt? ”Jag kan hoppa över träningen idag..”
”Nej! Det ska du inte”, sa hon och lät lite gladare åtminstone. ”Får jag komma när du slutat då?”
”Det är klart. Jag är hemma vid halv åtta ungefär. Är du okej Li?”
”Ja det är ingen fara. Men då ses vi senare.”
Han förstod ingenting. Hur mycket kunde ha gått fel under fikan? Dom kände ju liksom redan varandra.

Träningen hade gått bra, men varit ovanligt tuff, så det var en sliten Andy som trampade hemåt på cykeln. Han hade kanske inte återhämtat sig helt och hållet sedan han varit sjuk heller.
När han kom in satt Lisette och Magda i köket.
”Hej, förlåt att jag blev lite sen”, sa Andy och sprutade in vatten i munnen ur flaskan.
”Jag blev lite tidig också så det är ingen fara”, log hon.
”Gick det bra?” undrade Magda.
Andy nickade och tog av sig skorna. ”Jodå, hårdträning idag”, flinade han. ”Jag är helt svettig så jag duschar lite snabbt bara”, sa han till Lisette och tog sig sedan uppför trappan till badrummet på övervåningen med tunga steg.
”Gud säg vad som har hänt Lisette! Du skrämmer mig som fan.”
Lisette strök lite med handen över överkastet. ”Jag känner mig så dum bara..”
”Hade ni inte kul?”
Hon nickade snabbt. ”Jo det var jättemysigt! Men Andy du vet, vi har ju bestämt att vi ska gå på balen tillsammans, eller hur? Du och jag?”
Han log och nickade. Det hade dom gjort redan i tvåan. Det fanns ju ingen regel att man inte fick gå som kompisar.
”Tonyfrågadeomjagvillegåmedhonom”, sa hon snabbt och slog ner blicken.
Andy såg med stora ögon på henne. ”Men åh! gud vad kul Lisette!” Han slog armarna om henne och hoppades att han inte blötte ner henne alltför mycket med sitt hår.
Hon drog sig ur hans famn. ”Säg inte så.”
”Vadå.. är det inte något bra?” undrade han förvirrat och drog den blöta luggen åt sidan.
”Jag sa att jag skulle höra med dig först, vi skulle kunna gå alla tre. Annars går jag med dig.”
”Men sluta!” utbrast han. ”Det är klart du ska gå med honom! Det är ju jättekul!”
”Men vi har ju bestämt”, pep Lisette fram och såg nästan gråtfärdig ut.
”Lisette”, suckade han med ett leende. ”Var det här det jag gått och oroat mig över hela kvällen?”
”Menar du att det är okej?” frågade hon tyst. ”Jag känner mig som världens sämsta bästa kompis.”
”Det är jätteokej”, försäkrade Andy. ”Jag hittar någon annan att gå med, jag lovar. Jag är jätteglad för din skull, det är klart jag vill att min bästa kompis ska gå med sin crush. Istället för sin bögkompis”, tillade han flinande.
”Sluta Andy!” kved Lisette till. ”Är du seriös?”
”Jätteseriös”, log han. ”Nu vill jag höra om dejten.”
”Okej..”, log hon försiktigt. ”Han var jättesnygg som.. men Andy, blir du inte jätteledsen? Du är ju allra viktigast för mig.”
”Lisette.” Han gav henne en menande blick och fick en tyst suck till svar innan hennes axlar sjönk ner lite. ”Okej.. han var jättesnygg som vanligt.”
”Det är han faktiskt.”
Hon började flina. ”Säkert att du inte vill gå alla tre?”
”Då skulle det kunna bli ett riktigt triangeldrama, vem vet, han kanske är jättebi, och om han då skulle gå med mig också så skulle det kanske bli lite mycket för stackaren..”, skämtade han och flinade mot henne. ”Vart fikade ni någonstans? Vad var det första han sa?”
”Jag älskar att du ibland beter dig precis som en tjejkompis”, log Lisette stort och slog armarna om honom. Egentligen borde han väl bli lite stött över att nästan bli kallad för tjejkompis, men han brukade rätt ofta själv överanalysera saker så han analyserade gärna Lisettes dejt med henne också.

I hate (almost) everything about you - del 6

Måndagen betydde sovmorgon denna vecka, men inte för Andy. Han hade skippat gårdagens fotbollsträning eftersom han varit sjuk, ville inte dra på sig något igen. Men nu började det krypa i kroppen och han tog snabbt på sig ett par svarta mjukisbyxor och en röd huvtröja innan han lämnade det tysta huset. Han tyckte om att springa, inte bara för att det var effektiv träning utan för att det också var skönt att slippa tänka ett tag. Det var avslappnande att bara behöva koncentrera sig på andhämtningen och fötternas nedtrampande mot asfalten. Det var tyst utomhus också så här tidigt på morgonen, bara några få bilar som åkte förbi. Dom gånger han mötte någon annan löpare så fanns det alltid ett par hörsnäckor ipluggade i öronen, Andy däremot föredrog att springa utan musik och bara höra den där tystnaden i sitt eget huvud.
Fotbollen hade han börjat med i 8an, ganska så sent jämfört med sina lagkompisar som spelat sedan dom var ungefär sju. Men han hade talang, och han tyckte fotboll var jättekul så det spelade väl inte någon större roll när han börjat. Någon annan sport skulle han nog inte riktigt kunna tänka sig. Hockey var alldeles för mycket tacklingar, även om Andy inte totalt avsaknade muskler så skulle han flyga som en vante på isen, och basket var han alldeles för kort för. Skulle ju vara lagom fånigt om någon behövde ta upp honom på axlarna för att han skulle kunna göra mål i korgen. 
Han fortsatte ner mot sjön och strök undan den rödsvarta luggen ur ögonen, ökade på farten lite mer.

Man kunde tro att sovmorgon betydde att man skulle slippa första lektionen, den hemska dubbeltimmen med matte, men nejdå. Den var bara framflyttad lite.
”Ville du hänga med till tatueringsstudion?” frågade Jake när dom gick mot klassrummet.
”Åh var det idag?”
”Yes, klockan fyra, så jag måste gå lite tidigare. Fast det hindrar väl inte dig?” flinade han.
Liam skrattade till. ”Inte alls. Men ja jag följer gärna med.” Han hade själv funderat på att tatuera sig så det skulle vara kul att vara med och se hur det gick till live liksom. Att han var nålrädd var ju en annan sak.
”Fast du får ju skriva på kontrakt först, tystnadsplikt typ. Ifall jag skulle fjolla mig och börja skrika och gråta och ha mig.”
Liam skrattade igen, la armen om Jakes axlar och gav honom en besviken blick. ”Inget filmande alltså?”
”Då måste jag ju kanske döda dig”, log han och ryckte på axlarna.
Det var som att kliva in i en annan värld där i mattesalen. Hela atmosfären blev lite tyngre och dystrare.
80 minuters nedräkning med start nu.
När lektionen var slut var Andy en av dom första ut då han suttit långt bak. Inte långt därefter kom Liam ut och Andy tvekade en liten stund innan han gick fram till honom.
”Gick det bättre idag eller?” Han frågade det som en vanlig fråga utan någon sarkasm.
Liam såg förvånat mot Andy, undrade om frågan verkligen varit riktad mot honom, men jodå det såg så ut. Pontus och Johan såg lite undrande på honom, sedan menande på Andy. Dom behövde inte säga något för att Liam skulle förstå exakt vad dom tänkte.
Liam drog på munnen till ett flin. ”Vad fan pratar du om? Emo.” Han skrattade till lite med Pontus och gick sedan iväg mot deras skåp utan en enda blick mot Andy.
Andy såg efter Liam, svalde hårt. Han kände sig bara fruktansvärt förödmjukad och dum i huvudet. En av Liams kompisar, den långa rödhåriga, Johan kanske han hette, vände sig om och såg på honom med den där nedlåtande blicken. Vilket fick Andy att snabbt vika undan med sin egen och börja gå mot den motsatta korridoren där hans skåp låg.
Han hade lagomt tagit ut franskaböckerna och kollat schemat när någon grep tag i hans axel. I nästa sekund var han upptryckt mot skåpet och stirrade in i Liams gröna ögon.
”Vad fan håller du på med?! Jag sa ju att det där inte betydde att vi blivit några jävla kompisar igen!” röt han till. Andy bara såg på honom, blev faktiskt rädd. Liam var mycket starkare än honom och han såg inte så lite förbannad ut.
”Men..”
”Fattar du?” Liam tryckte till honom igen innan han släppte honom och med snabba steg försvann längs korridoren igen.
Han hade såklart inte varit beredd på Andys fråga, dom brukade ju inte ens prata med varandra i skolan, dom pratade bara när dom blev tvungna, som hemma när deras mammor kom med några superroliga idèer. Pontus hade halvt roat, halvt skeptiskt frågat vad det där hade handlat om när dom kommit tillbaks till skåpen efter lektionen. Liam hade spelat oförstående och sagt att han inte hade en aning. Det fanns inte på kartan att han skulle säga ’jo men jag fick mattehjälp av honom igår.’ I deras ögon var Andy ’den där jävla emon’ och det var ju vad Liam också brukade säga. Inte direkt till honom längre, det hade han slutat med förutom undantaget idag då, men ändå.. Hans kompisar skulle inte reagera med en axelryckning bara.
Kunde inte Andy bara vara nöjd med det och hålla käften? Så som han hade gjort hittills?
Det var bara Jake av hans kompisar som inte såg några större fel med EmoAndy. Han tyckte ju för guds skull att Liam skulle lägga in en stöt på honom istället. Hur seriös han var visste han dock inte. Ibland förstod han sig inte på Jake överhuvudtaget.
Han hoppades åtminstone att Andy hade förstått budskapet. Han skulle inte prata med Liam i skolan. Och speciellt inte inför hans kompisar.
Jake som hade stannat kvar ett tag för att prata med matteläraren kom ikapp Liam och lät en aning upprörd. ”Vad gjorde du?!”
”Vadå?”
”Jaa men där borta. Jag såg ju hur du smällde upp Andy mot skåpen!”
”Jaha det”, flinade han. ”Äh han gjorde något för att förtjäna det.”
Även om han såg Jake som sin bästa kompis hade han inte berättat något om matten med Andy, det skulle bara vara pinsamt.
Jake suckade. ”Det tror jag inte. Okej jag fattar att ni inte tycker om varandra och det är klart du stör dig på att ni måste gå på samma lektion ibland, men du behöver väl inte bli så jävla våldsam.”
Liam stannade till och såg på sin kompis. ”Alltså vad håller du på med? Sedan när började du försvara Andy? Vad jag vet hatar han dig lika mycket som han hatar oss andra.”
En suck ifrån Jake.” Nej jag känner ju inte honom, jag tycker bara.. ”
”Som att du aldrig har petat på någon då? Det kanske inte alls var du som hamnade i slagsmål med den där punkaren på stan förra veckan?”
”Men gud ta det lugnt!”
Liam tänkte inte alls ta det lugnt, han blev bara irriterad. Han började gå igen men kastade en snabb blick över axeln på Jake som stod kvar.
”Gå och hör hur han mår då!”
”Fy fan vad omogen du är Liam!”
”Vad bra då! Jag bryr mig inte.”
Han gick ut ifrån skolan, smällde igen dörren så hårt han kunde och drog upp en cigarett ur fickan. Helvete.

Han förvånade sig själv med att inte gå hem, utan var snällt med på resten av lektionerna. Han blev totalt ignorerad av Jake och skämdes faktiskt över hur han hade betett sig. Det hade ju varit Andy han varit irriterad på, inte Jake. Omogen och barnslig hade varit helt rättvis benämning på honom.
När klockan var halv fyra och Jake reste sig upp från stolen och slank ut genom dörren följde Liam snabbt efter.
”Jake!”
Han vände sig om med en suck och drog på sig jackan. ”Vad vill du?”
”Följa med..”
”Jaha”, sa han ointresserat och gick mot ytterdörren.
”Du..”, sa han när han kom ikapp. ”Förlåt för att jag bitchade sådär. Okej?”
”M-hm.”
Han gav inte upp utan följde med ut. ”Det var skitomoget. Jag var redan irriterad och så.. blev det värre när du sa sådär.”
Jake såg äntligen på honom. ”Jag sa inte att jag tycker om Andy och att du borde gå och krama honom eller något. Jag tycker bara det var onödigt att göra illa honom.”
Liam nickade. ”Jag vet. Sorry.”
”Det borde du säga till honom.”
Det hade kanske varit lite överdrivet av honom att ta i så väldigt mot Andy, men.. han fick väl skylla sig själv när han betett sig som att dom var samma gamla kompisar igen.
”Vad handlade det ens om?” fortsatte Jake.
”Inget speciellt.”
”Nehej.”
Dom gick tysta in mot stan som bara låg fem minuter bort.
”Du har inte tänkt på.. alltså ni måste ju ha varit kompisar av en anledning förut, inte bara för att era morsor föste ihop er, ni var väl med varandra frivilligt ibland också?”
”Jaa men det var länge sedan. Det är inte som att vi är samma personer fortfarande.”
”Så himla mycket förändras man inte Liam. Okej man får nya intressen och mognar, förhoppningsvis”, tillade han och såg menande på honom ”men man gör ju inte någon jättedrastisk personlighetsförändring, inte i normala fall åtminstone.”
Liam suckade och körde ner händerna i jackfickorna. ”Då är vi väl inte normala fall vi två då.”
”Lägg av, jag menar bara.. okej du betedde dig tydligen som ett as mot honom på högstadiet?”
Han ryckte på axlarna. Han hade nog nämnt det ja.
”Och du har inte varit jättetrevlig mot honom på gymnasiet, men det kanske skulle vara en början att be om ursäkt.. bättre sent än aldrig du vet? Onödigt att vara så osams när ni varit polare..”
Vad kom allt det här ifrån helt plötsligt? Varför skulle han ha någon himla längtan till att bli förlåten av Andy för? Han behövde inte bli förlåten. Det spelade inte honom någon roll. 
”Jag har andra polare.”
Jake verkade ge upp för tillfället och tystnade igen medans dom fortsatte gå.
”Är det lugnt mellan oss eller?” undrade Liam.
Han tyckte inte om att erkänna det ens för sig själv. Han ville gärna tro att han var oövervinnlig och att han skulle fixa vilka problem som än dök upp. Men sanningen var att hans stora rädsla var att han skulle bli ensam. Att folk skulle tröttna på honom av olika anledningar. Om Jake skulle tröttna..
”Ja, det är lugnt. Men du beter dig fan som en pms-brud ibland.”
”Jag vet. Kanske behöver köpa lite choklad och titta på romantiska komedier.”
Jake drog på munnen. ”Och kanske få dig något. Kanske därför du är så grinig, du är sexfrustrerad.”
Liam flinade till. ”Kanske det. Det blir i alla fall fest i helgen. Tänk jag var hemma hela förra helgen.”
”Jag med faktiskt, eller ja hos dig då, men nykter och ordentlig, vi var fan riktigt duktiga. Åh, här är det.” Han drog upp dörren till studion och dom möttes direkt av det surrande ljudet. Jake tog ett djupt andetag och vände sig om mot Liam. ”Kom ihåg, inga mobilkameror.”

En timme senare gick dom ut ifrån studion, den ena mer skakig än den andra.
”Fy helvete, jag kommer aldrig våga det där”, sa Liam och såg mot Jakes arm igen som nu var inplastad.
Jake bara skrattade. ”Du är helt vit i ansiktet! Behöver du sätta dig ner eller?”
”Nej. Men det blödde ju till och med”, mumlade han när dom började gå mot busshållplatsen.
”Det var ju bara i slutet”, log han mot Liam. ”Jag fattar inte hur du lyckades göra den där piercingen om du blir illamående av att se en nål bara.”
”Jag blundade den gången..”, erkände han. ”Och jag fick ligga ner.”
”Fick du syrgas också eller?” Hans kompis skakade roat på huvud innan han vred på armen för att inspektera den nya gadden.
Han hade inte ens skrikit. Liam var mäkta imponerad.
Mobilen pep till i hans ficka och han tog upp den. Ett sms från Nataly, en tjejkompis bara. Det kunde vänta till senare.
Jakes buss kom först och dom sa hejdå, den vanliga halvkramen och ett ’ses imorgon’. 10 minuter senare var även Liam hemma igen. Busshållplatsen låg bara några hundra meter ifrån deras hus, men något, eller någon rättare sagt, hann fånga hans uppmärksamhet. På motsatt sida gick Andy, mot busshållplatsen in mot stan såg det ut som. En lite gnagande känsla uppenbarade sig i hans bröst. Allt på grund av vad Jake hade sagt. Fan, kunde han inte bara ha hållit sina åsikter för sig själv?
Andy verkade inte ha sett honom, gick i ganska snabbt tempo. Dom röda slingorna i håret syntes på långt håll och matchade t-shirten som stack fram under den svarta jackan han bar. Egentligen var det så pass varmt att man nog inte behövde jacka, men av gammal vana hade Liam också på sig sin, man väntade sig ju inte direkt att det skulle vara varmt och skönt i början av maj.
”Andy!” ropade han.
Andy vred snabbt på huvudet när han hörde sitt namn, han hade mycket väl hört vem det var men inte lyckats hindra reflexen att ändå titta ditåt. Nu vände han hastigt tillbaks blicken och fortsatte gå.
Vad skulle Liam göra? Skrika mer elaka saker efter honom? Andy som bara hade varit idiotiskt snäll och hjälpt freaket med matten som han var så värdelös på. Andy som bara hade frågat helt spontant om det gått bättre på matten idag. Fast han borde såklart ha förstått att ingenting hade ändrats, det var inte ens lagligt att ställa en sådan fråga, en helt jävla allmän fråga. Klart han förtjänade att bli förödmjukad inför både Liams så kallade vänner och andra klasskompisar som varit inom hörhåll. Självklart.
”Andy vänta!”
Idioten kom småspringande över vägen och slöt upp bredvid honom, strök den blonda luggen ur ögonen. Varför var hans ögon alltid tvungna att lysa? Var han något slags ufo eller?
”Du..”
”Jag vill inte höra Liam, kan du bara gå eller?” sa han irriterat och fortsatte mot busshållplatsen. Han skulle hem till Nicholas, någon som åtminstone inte var våldsam.
”Men idag..”, fortsatte Liam ändå och började gå bredvid honom med något besvärat ansiktsuttryck. ”Det var dumt gjort, okej?”
Andy stannade till sist till. ”Dumt gjort att inte vänta tills någon såg eller?” Av vad han hunnit se hade det bara varit dom två där när Liam smällde upp honom mot skåpet. Han hade faktiskt blivit rädd då. Det var ju inget okänt faktum att Liam var stark, och dessutom hade hett temperament. När dom verkligen varit kompisar hade Liam blivit nästan förtvivlad ifall Andy ramlade på asfalten och fick något skrubbsår, men även efter dom slutat vara kompisar så hade Liam inte ens varit i närheten av att göra illa honom, inte förrän idag.
”Du vet vad jag menar”, suckade Liam. Han var inte den som bad om ursäkt, det hade han alltid haft svårt för. Men trots att han hade blivit förbannad på Jake när han sa till honom så insåg han ju att han gjort fel. Just därför hade han blivit förbannad - Öm punkt.
Något flimrade förbi i Andys ögon, nästan som att han såg ledsen ut i några sekunder. ”Jag skulle inte ha gjort illa dig”, sa han till slut och stack ner händerna i jeansfickorna då han inte visste vart han skulle göra av dom.
”Nehej..”, sa Andy lågt.  
”Men jag sa ju till att det där med matten inte förändrade något”, fortsatte han, nästan i försvarsställning igen.
”Men seriöst! Jag frågade inte ifall du ville hänga med mig hem, jag frågade om matten! Efter mattelektionen. Inte något superallvarligt kompisaktigt, eller tycker du det? Isåfall ser vi väldigt olika på den saken.”
Liam blev tyst igen. ”Ja men vad fan förlåt då!” kastade han sedan ur sig.
Andy såg en aning sammanbitet på honom en stund. Om Liam verkligen hade menat det hade det kanske känts lite bättre, men varför skulle han göra det?
”Är det för att du tror att jag ska berätta för mamma eller? Du vill inte få skäll av Cathy, det handlar om det, eller hur? Väx upp Liam.”
Va? Nej! Så är det inte alls”, sa Liam irriterat. Han hade inte ens tänkt tanken. Vilket betydde att han måste ha brytt sig lite, lite grann om Andy ändå. Vilket han jämt hävdade att han inte gjorde.
Varför hade han inte bara tänkt på det där med deras mammor? Eller åtminstone sagt ’ja’ nu när Andy frågade ifall det handlade om det. Nu var det försent i vilket fall.
”Nehej men.. jaha”, sa Andy dumt. Det lät ju konstigt nog som att Liam var ärlig, att det inte alls handlade om någon rädsla för att Cathy skulle få veta. Hon hade nog ändå fått höra en hel del genom åren. I vintras hade Liam hamnat i bråk med några killar från en annan skola, och det var Cathy som fick komma till polisstationen och hämta hem en son med näsblod och svullen läpp. Han hade inte fått något straff eller så, dom hade förmodligen b