I hate (almost) everything about you - del 67

”Ska vi inte bara dra till buttericks?” frågade Jake efter att dom virrat omkring i ytterligare tio minuter.
”Nej men det ska finnas en ännu bättre butik här, eller alltså dom är väl typ lika bra men det är mycket billigare. Jag har varit och köpt sånna där partyhattar här en gång så jag vet att den är här. Någonstans.”
”Nu fick jag svar från Chrille..” Jake läste igenom sms:et och såg sedan upp på honom igen. ”Han kommer tydligen inte. Men seriöst, du lär ha varit full när du trott att du sett affären?”
”Skitku.. här! Hah!” Han såg triumferande på sin kompis innan han drog upp den svarta dörren.
Det var inte framme vid studentveckan än men Sarahs föräldrar skulle åka utomlands till helgen, Dubai eller något annat lyxigt, och istället för att bara ha en vanlig fest som hon alltid brukade ha när hon hade den enorma villan för sig själv hade hon bestämt sig för att dra till med en tidig studentskiva. Jävligt kul idèe faktiskt och det var inte direkt någon som hade något emot att börja festandet lite tidigare. Dessutom skulle det vara maskeradtema och med tanke på hur detaljerad och seriös Sarah hade varit när hon berättat om den så var det bäst att ta det lika seriöst själv för att inte göra henne besviken.

”Vad tror du om det här?”
Liam vände sig om och möttes av en posande Jake iklädd pirathatt och dreadsperuk. ”’I’ m captain Jack Sparrow’.”
”Perfekt”, flinade han. ”Fanns det svärd och grejer till också?”
”Japp hela kitet! En mask till och med. Får väl se hur länge jag orkar ha på mig den men jag kan ju vara sminkad under.”
”Det blir ascoolt ju, ni har ju nästan samma namn och allting!”
Själv hade han ingen aning vad han ville vara. Tyvärr verkade han ännu en gång ha otur me.. Han sken upp i hela ansiktet när han plötsligt fick syn på den svarta dräkten.
”Jake!”
”Vad?” frågade han och kikade fram mellan två klädhängare.
”Sorry men du kommer inte längre vara coolast på festen.” Han höll stolt fram Batmankostymen och fick en high five till svar.
”Okej Liam fyra år, stick och prova på en gång.”
 
Det var till ett tomt och nedsläckt hus han kom hem och han brydde sig inte heller om att tända på vägen upp till sitt rum. Den stora kassen innehållandes Batman-kostymen hängdes in i garderoben innan han tog plats på sängen med gitarren. Av någon anledning kunde han inte riktigt med att spela den där låten han skrivit klart för ett tag sedan längre. Det kändes fel på något sätt när hela meningen, kärnan, själen  till låten inte fanns i hans närhet längre. Även om vartenda ord kom ifrån hans innersta och han fortfarande menade varje liten ton kändes det inte längre lika meningsfullt att sjunga och spela den. Den där sprakande elden fick inte tillräckligt med syre utan dog istället långsamt ut.
Därför var det andras låtar, andras toner och andras nedskrivna ord som sakta fyllde sovrummet.

Andy visste inte om det var hans fotsteg mot asfalten eller hans hjärtslag som lät mest. Desto säkrare visste han att han var en pinsam tönt. Han var ju för sjutton redan tillbaks på vägen ovanför slänten, med sjön och dess mörka skog bakom sig. Här sken gatlampan och han hörde dessutom en bil längre bort. Han började på fullaste allvar tro att det där snacket om att största chansen till att överkomma sina rädslor eller fobier var att utsätta sig för dom. Det var nog tvärtom så att rädslan istället blev större och ännu mer oövervinnlig.
Seriöst.
Det räckte nu. Han kunde inte ge upp varenda gång – när skulle han någonsin bli fri från den där rädslan?
Med bestämda steg joggade han nedför slänten igen och ignorerade envist pulsen som dunkade på allt hårdare. Lika envist försökte han ignorera tankarna på Liam som slog till när han skymtade bryggan längre bort – den som han förmodligen fortfarande inte skulle ha lagt märke till om inte den blonde hade visat honom den.
Det fanns absolut ingenting att vara orolig över. Det knakade inte ens i träde.. Det var för tyst. Det mörka vattnet låg alldeles stilla, fågelkvittret var oroväckande frånvarande.. När som helst skulle något hända. Som vad? Monstren skulle komma fram ur skogen? Ett stort hål skulle öppna sig under hans fötter? Någon galning skulle slå honom i bakhuvudet? Sluta. Han tog ett djupt andetag och knöt händerna. Det var ingen fara.
”Du ska inte vara så jävla kaxig. Äckliga bög.” 
Han knep ihop ögonen när han återupplevde det första slaget som träffat honom. Han hade dykt upp så snabbt, precis som ur skuggorna.
Ögonen slogs upp lika snabbt igen och han kastade en blick över axeln innan han försökte få händerna att sluta darra. Vad var det för fel på honom?
I nästa stund tog han upp mobilen men blev alltmer tveksam medans han scrollade ner bland namnen och numren. Han ville bara prata med någon. Men samtidigt.. han borde bara gå hem, strunta i det här och sluta tänka och känna så mycket. Det var det bästa han kunde göra.
Plötsligt knakade det till bland träden bakom honom och Andy hann inte ens försöka hålla tillbaks flämtet som sedan följdes av ännu hårdare hjärtslag. I nästa sekund hade han tryckt på knappen.
”Hallå?”
”Hej.. stör jag?”
”Nej absolut inte! Jag är glad att du ringde, hur är det?”
”Bra. Eller.. jag vet inte, inte så jättebra. Jag ville bara prata lite..”
”Jag lyssnar gärna.”
”Tack. Allt känns bara så jävla svårt just nu.. jag saknar dig Sebastian.”

Han visste inte ens varför tanken hade dykt upp i huvudet. Det var länge sedan Sarah och Camille snackat om det i skolan. Och dessutom så brydde han sig ju inte. Han sket fullständigt i hur den där människan såg ut nuförtiden, vart han bodde, att hälften av Liams gener kom ifrån honom.
Han hade kanske inte ens samma efternamn längre. Han kunde ha gift sig och tagit fruns efternamn.
Trots det där hade Liam klickat upp facebook och tveksamt börjat skriva in bokstav efter bokstav i sökrutan. Enda anledningen till att han ens visste sin farsas efternamn var för att han varit nyfiken när han var runt 5, 6 år – då innan han på riktigt hade insett att pappan ifråga var en väldigt elak person, att den pappan förmodligen inte ens visste vad sin son hette och inte heller hade något intresse i att ta reda på det. Varför han ens lagt namnet på minnet visste han inte.
Tre stycken personer dök upp som förslag men dom små miniatyrbilderna sa honom ingenting så han chansade på den första.
Han såg alldeles för gammal ut. Troligtvis närmare 60. Kanske var det här bara en jävligt dum idèe.
När han klickat in på den andra personens profil var det som att någon slog honom rakt i magen så att han tappade andan.
Han hade inte varit det minsta beredd på det där. På det enda kortet som hans mamma hade visat, då när hans pappa varit i tjugoårsåldern, hade han förvisso varit blond och lång, men Liam hade inte reagerat avsevärt på det. På det här kortet däremot var det som att titta på sig själv – bara i en äldre version. Kindbenen var lika tydligt markerade, hakan hade exakt samma form, det något stela leendet hade en lika fyllig underläpp som Liams egna chockat särade läppar. Dom gröna ögonen hade han fått från sin mamma så färgen skiljde sig från mannens på fotot, men blicken i övrigt var skrämmande lik.
Det var väl egentligen inget häpnadsväckande att man var lik sina föräldrar – det var det normala – men synen fick det ändå att snurra i Liams huvud och illamåendet att leta sig fram.

Tre barn. Två döttrar och en son. Den äldsta bara ett år yngre än Liam. Dom visste inte ens att han fanns, eller hur? Han hade halvsyskon..
Han bodde inte längre bort än i Norrköping. Verkade jobba på kontor. Eller nej – han hade jobbat på kontor tills alldeles nyligen.
Händerna knöts och han tvingade sig att ta ett djupt andetag innan han började scrolla ner bland statusuppdateringarna. Vad hade han trott? Att en idiot som aldrig någonsin brytt sig skulle ha skrivit på sin facebookprofil att han hade två söner?

Nu börjar nya äventyr tillsammans med den här! Förhoppningsvis är ungdomarna ordentligare än på min skoltid :-)

Under statusuppdateringen var det en bild upplagd på en akustisk gitarr och av kommentarerna som följde fick man veta att det nya äventyret innebar musiklärare på en högstadieskola.
Han spelade gitarr. Han hade musikintresse.
Av någon anledning fick den nya vetskapen det att göra ännu ondare.
Hade han plötsligt, när Cathy var i åttonde månaden, insett att han inte ville bli förälder? Att han inte orkade vara där för sin flickvän? Hade det känts som en enkel utväg att bara dra?
Och sedan då? Ett år senare hade det istället känts som en bra idèe att skaffa barn och han hade låtsats som att det tidigare misstaget aldrig skett? Under alla dessa år hade han aldrig ens tänkt på Cathy eller den där sonen som han bara sett tidiga ultraljudsbilder av? Hade den fega jäveln ens suttit på facebook på samma sätt som Liam gjorde nu? Hade han suttit och kollat på profilbilden av den unga killen med blont rufsigt hår, snett leende och gröna ögon som var lite blanka efter en sen kvälls festande?
Det kändes inte så – inte när han tvingade sig själv att kolla igenom det offentliga albumet där det fanns äckligt lyckliga familjekort. Han ville inte bry sig men det gjorde ont. Varför hade han åtminstone inte fått en chans innan han valdes bort?!

[23:02 nytt meddelande] Hej, sover du? Kan du inte komma över? Bara en liten stund?
[23:05 nytt meddelande] Jag kollade upp farsan på facebook och han har familj och allting, jag vet inte vad jag väntade mig; kanske att han skulle sitta ensam nånstans och ruttna för att det är vad jag alltid tyckt han förtjänar? Det känns bara jävligt jobbigt.. och jag saknar dig. (du har förmodligen redan klickat bort det här och jag fattar varför, jag fick min chans. Chanser.) Kan du inte komma hit..? Det är ju bara dig som jag verkligen kunnat prata om saker med, även om jag vet att jag hållit inne med mycket inför dig med, jag kan inte ens snacka med Jake om hälften av det vi pratat om.. jag vill bara ha dig här Andy.

[23:07 meddelanden raderade]


Postat av: Vendela

Hallå! Förlåt att jag inte har kommenterat på ett tag, jag har varit bortrest och haft extremt mycket i skolan så har inte hunnit vara in och läsa :( MEN nu har jag det och jag gillar det! Jag älskar hur breakupen mellan Jens ch Andy gick till, även om jag bara ville krama on Jensiponken. Och nu börjar det hinta mot att Andy och Liam kanske kan bli något igen..?? Hoppas det i alla fall, can't wait till nästa del!

2015-11-09 @ 11:04:38
Postat av: Emelie/Mp3

Alltså åh åh åh. Jag nu läst igenom alla delar som finns här hittills (och inte kommenterat jag är sämst jag vet, förlåt för det!) och shit som jag gillar storyn! Vill bara läsa mer och mer (vet ju att det ligger fler delar på dikta men eftersom dikta har fått fnatt och gjort konstiga krumelurer vid å,ä,ö så går det ju knappt att läsa gamla verk, fnyyy). Så hoppas verkligen du lägger ut massor av fler delar snart!!! För tycker verkligen den här berättelsen är bra! Och hatar att Liam och Andy inte är tillsammans längre, whyyy? Snälla låt de bli ihop snart igen! Orkar inte med deras break up längre!

Så eh ja, sjukt bra berättelse som jag bara vill läsa massor av mer av!

/Mp3 på dikta

2015-11-11 @ 01:30:07

Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0