I hate (almost) everything about you - del 66

”Är du säker på det här? Det kommer göra jävligt ont!”
”Och så ser du asglad ut?” flinade Andy mot Simon.
”Jaa men.. det kommer ju säkert bli väldigt grymt också! Fast är du säker att du kommer kunna gå till skolan efteråt?”
”Det är väl klart. Jag har ju med cola och choklad, så jag kommer inte direkt svimma”, försäkrade han med ett roat leende.
Han var väl ändå tvungen att erkänna att han var nervös. Han hade ringt tidigare i veckan för att boka in en tatueringstid och därmed väntat sig att han skulle få en tid först om någon månad med tanke på väntetiden det hade varit sist, men Ash hade sagt att han precis fått en avbokning och att Andy kunde få komma redan på torsdagen – då dom praktiskt nog hade fått förmiddagen ledig på grund av lärarkurs. Och nu när han drog upp dörren till tatueringsstudion fanns det knappast någon återvändo.
[09:23 sänt meddelande- Jens] Nu sitter jag snart i stolen! D: :D
[09:24 nytt meddelande- Jens] Åh!! Skicka bildbevis sen :-D

”Tja grabbar.” Ash, en lång gänglig kille med halvlångt svart hår och lika svarta skinnbrallor kom ut till receptionen i samma stund som dom klivit in. Armarna var så gott som heltäckta med tatueringar  och han hade en ring i ena näsvingen. ”Redo för lite smärta?”
Andy flinade till och drog av sig jackan. ”Jag försöker tänka bort just den delen, men redo för lite bläck i alla fall.”
”Nice. Det var stjärnor du ville ha va?” sa han och plockade åt sig någon penna från bakom disken.
”Jaa precis, jag har med..”
”Här”, flinade Simon och räckte honom det ihopvikta arket. ”Jag är inte bara stöd utan assistent också.”
Andy räckte papperet till Ash som hummade gillande. ”Det här är ju skitsnyggt. Jag vet ju inte hur du skulle vara med en tatueringsmaskin men med den här tecknartalangen skulle du platsa i vilken studio som helst. Jag ska gå och scanna av den här lite snabbt, du kan gå in och sätta dig så länge om du vill.”

”Om du skulle skrika så är det ju åtminstone inga andra här som skulle höra”, skämtade Simon där han satt på stolen bredvid britsen som Andy tagit plats på. Han planerade inte att skrika men det var ändå skönt att det bara var dom i studion. Lite mer avslappnat.
”Sådär då. Vart ville du ha den? När vi snackade i telefon var du inte helt säker än?” log Ash snett när han kom in igen.
”Det blev revbenen till sist, bara för att det verkligen ska kännas”, sa han med ett litet flin innan han drog av sig tröjan och visade exakt vart han hade tänkt sig. ”Och så svart då.”
”Äh det kommer gå fint, du klarade ju handleden utan större problem och det är nästan ett lika känsligt ställe.”
Medans Ash tog på sig svarta latexhandskar och tvättade rent området kunde Andy inte låta bli att undra ifall Liam skulle ha följt med om dom fortfarande varit med varandra. Han hade ett svagt minne av att han någon gång berättat att han blivit helt illamående av att ha följt med Jake när han gjorde en tatuering. Tveksamt alltså.
”Beredd?”
”Kör på.”
”Säg till om det känns för mycket någonstans så tar vi en paus, och om det börjar rycka till i benet eller något så behöver du inte oroa dig, det är massvis med nerver här så det kan rycka lite varstans.”
”Och det här utsätter du dig för frivilligt Andy”, sa Simon och skakade roat på huvudet. ”Men jag är redo med handen om du behöver.”

”Låt det här sitta kvar tills du går och lägger dig ikväll”, sa Ash efter att ha satt fast den sista tejpbiten över kompressen och plasten.
Andy hade hunnit med att säga att han älskade tatueringen säkert fyra gånger redan men den blev verkligen helt perfekt. Kändes dumt att täcka den.
”Gör det ont?” frågade Simon när dom fem minuter senare befann sig ute på gatan igen och Andy skakade på huvudet.
”Inte än. Jag klarar mig nog på adrenalinet en stund till. Men åh jag är så glad att jag gjorde den här. Visst blev det snyggt?”
”Skitsnyggt. Tänk vad sexig alla kommer tycka att du är på stranden i sommar.”
Andy försökte le tillbaks men det tog emot. Tanken som dykt upp hemma hos Jens den där kvällen hade hållit sig kvar; för hur troligt var det egentligen att han skulle kunna träffa någon annan som det skulle hålla med? Han var för känslomässigt skadad för att det skulle gå. Och han skulle aldrig kunna göra på det sättet som han omedvetet gjort mot Jens; att älska – men inte tillräckligt. Han ville inte såra fler personer och han ville inte bli mer sårad själv.

Liam gnuggade håret med handduken och kunde inte helt låta bli att snegla under luggen bort mot Andy i andra sidan av omklädningsrummet. Jeansen satt lågt på höfterna och överkroppen var fortfarande fuktig efter duschen. När den svarthårige vände på sig för att ta upp tröjan som hamnat på golvet fick Liam syn på något som inte alls fick den där ofrivillige vågen att skölja genom kroppen. Det där pirret som både var obehagligt och skönt och som alltid tycktes hitta sin väg till nederdelen av magen där det sedan forsades vidare som i strömma floder. Precis på det stället där Liam själv fått en spricka i ett revben en gång hade en stor kompress satts över. Första tanken som fladdrade till i hans huvud var Pontus. Hade Pontus gett sig på honom igen? Var det alldeles blått och rött där under och han ville dölja det för allas blickar? Han hade redan vänt på sig igen men Liams blick sökte oroligt efter synliga skador istället. Något blått i ansiktet? Sprucken läpp? Gulfärgat näsben? Men han hade ju själv varit med Pontus i helgen och om han skulle fått något nytt psykutbrott i veckan och gett sig på Andy så.. han skulle väl inte ha varit tyst om det?
Motvilligt vände han bort blicken igen då han insåg att han redan kollat lite för länge och att det när som helst var någon som kunde upptäcka.

Han hade sagt till Jake att han bara skulle gå och köpa en dricka men innan han hunnit fram till cafeterian hade han mött Nörden, aka Jens, med ännu en av sina töntiga flugor runt halsen. Deras blickar möttes hastigt och som alltid, ibland inte helt medvetet, blev Liams egen en aning hårdare. Han hatade att känna sig svag och var det något den där killen fick honom att känna så var det just det. Han kände sig otillräcklig, sämre, dålig, feg. Och samtidigt ville han tro att han var så mycket bättre än den lockhåriga killen.
Det var dock någonting han hade lagt märke till dom senaste veckorna.
”Är dom typ inte tillsammans längre eller?” frågade han Jake borta vid skåpen.
”Vadå? Vilka då?”
”J och A”, sa han och kastade en blick på honom innan han tog en klunk ur cola-burken, som att det inte var något superviktigt han frågat.
”Jag vet inte.. skulle dom inte vara det?” Jake såg lite undrande på honom.
Liam visste inte heller men under den senaste tiden så såg han dom inte tillsammans lika ofta i skolan. Och dom gånger han gjort det hade det inte varit några sammanflätade händer. Det kunde i och för sig vara att dom bara kommit över den där nykära fasen (vilken han själv aldrig hade eller skulle ha kommit över). Inte för att det spelade någon roll hur det låg till; Liam var fortfarande Liam och Andy tyckte inte att dom skulle ses -  det ändrades inte. Det var försent. Det var förbi.
”Äh jag vet inte.”
”Alltså.. blir inte sur eller något men jag tror det är bra om du försöker.. släppa det där lite. Han kanske är tillsammans med Jens eller så är han inte det, men vad spelar det egentligen för roll?”
”Det var en enkel jävla fråga, du behöver inte analysera det direkt”, sa Liam, direkt på defensiven. ”Det är inte så att jag går runt och tänker på honom varenda dag, du har ingen aning om vad jag tänker på.”
”Men Liam jag menade inte..”
”Engelskan börjar nu, ska du med eller?” Utan att vare sig titta på honom eller vänta på svar gick han iväg längs korridoren och kände samtidigt hur greppet om boken hårdnat. 

Det hesa skrattet från längst bak i klassrummet fick honom att vilja vända sig om i samma sekund, och samtidigt fick det honom att bli ännu mer bestämd på att fortsätta kolla ner i boken.
”Kan vi få ett nytt papper?” hördes Johan fråga och sedan nådde det där skrattet hans öron igen.
Han kastade en hastig blick över högra axeln men istället för att vända tillbaks som han hade tänkt dröjde han sig kvar; lät den blå blicken så diskret som möjligt studera ansiktet med dom fina dragen och dom nu få skrattrynkorna som spred ut sig från ögonen som små solstrålar, dom blonda hårtesterna i luggen som slitit sig loss trots hårsprayen och dom roade läpparna där ringen nästan blänkte tack vare ljuset som sken in genom fönstret. Varför kunde det inte ha varit Andy som satt där nere med honom och skrattade? Hade inte han också velat ha det så? Förvisso skulle Andy säkerligen ha försökt tysta ner honom för att dom skulle få någonting gjort på lektionen, men några sekunder senare skulle han ha gett upp bara för att det där skrattet smittade av sig och för att dom ändå kunde ta ikapp det dom missat på rasten istället. Eller hemma. Hans rum hade blivit att kännas så ensamt. Jens hade inte sovit över jätteofta men då hade han på något sätt ändå inte reflekterat över ensamheten på kvällarna. Nu hade den börjat leta sig tillbaks; känslan han hade haft i veckor efter att Liam hade lämnat hans rum med knutna nävar och sammanpressade läppar. Sängen som egentligen var ganska liten kändes för stor, dom egna andetagen kändes inte det minsta lugnande och kudden luktade inte längre Liam. Vilket i och för sig hade varit ett eget val; när tårarna inte velat sluta rinna hade han desperat slitit av örngotten till alla kuddar och kastat dom i tvätten. Det var enklast så.
”Andy Ask.”
Han vände sig snabbt fram för att se hur deras lärare tittade på honom. ”Det skulle vara trevligt om även du ville vara med på det vi går igenom.”
”Jag.. absolut”, skyndade han sig att säga och bläddrade sedan fram rätt papper dom tydligen höll på att gå igenom svaren på.
Han hade inte alls haft samma problem med Jens. Den svaga doften av honom som säkert funnits i sängkläderna hade inte framkallat några tårar. Varför var han hela tiden tvungen att påminna sig själv om Liam?! Han var inte mycket bättre än han hade varit tidigare. Inte när det väl kom till några slags krav. För att Andy inte hade betytt lika mycket för honom..? Jo det hade han visst gjort. Cathy hade till och med sagt till Magda att Liam mått dåligt, och om han visade något sådant för henne så.. då hade det varit illa.
Ibland ville han bara kunna stänga av kaoset uppe i huvudet.

”Har inte du träning idag Andy?” frågade Magda utanför badrummet.
”Jo men jag orkar inte vara med på den idag, jag tror jag har fått lite feber..”, sa han och lossade försiktigt på den sista tejpbiten till kompressen och plasten över tatueringen. Innan hans mamma hunnit säga något mer låste han upp dörren och försökte hålla tillbaks det stora leendet.
”Vill du se något?”
”Vadå?”
Han tog bort kompressen så att dom tre stjärnorna blev synliga och Magda såg med stora ögon på tatueringen, på honom  och sedan tillbaks igen.
”Men.. är den på riktigt?”
”Jaa det är klart!”
”Gud Andy, du kommer ju ha den hela livet! Och på revbenen, det måste ha gjort jättejätteont, när gjorde du det här? Idag?”
”Du hade ju gärna fått säga att den var fin också”, sa han roat.
Hon verkade slappna av åtminstone lite grann och skrattade till åt sig själv. ”Den är jättefin gubben. Faktiskt. Jag skulle ju aldrig klara av något sådant där, men det måste ha gjort jätteont va?”
Han nickade. ”Fruktansvärt. Och det har typ börjat sticka nu, men det hör ju till läkningen så. Men den är godkänd alltså? Jag får stanna kvar i huset?”
Magda skrattade igen. ”Den är godkänd. Så länge du låter bli att göra hål i tungan eller näsan eller något sånt är jag nöjd.”
”Oops”, sa han och la en hand över munnen och ansiktsuttrycket som följde från hans mamma var obetalbart.
”Skitunge”, flinade hon efter att Andy sträckt ut en piercingfri tunga. ”Det var faktiskt en kille i din ålder på yogan igår som hade piercing i naveln. Är det verkligen killar som har det nuförtiden?”
”Va?” utbrast han innan det istället var han som skrattade. ”Nej det.. tror jag inte. Fast jag trodde i och för sig inte att killar i min ålder gick på yoga heller. Herregud, varför såg du ens hans mage förresten..?”

Resten av kvällen lyckades faktiskt befria honom från kaoset i huvudet en stund och han hade inte velat spendera den på något annat sätt än med sin mamma.


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0