I hate (almost) everything about you - del 65

”Andy?”
”Vad är det?” mumlade han från under täcket.
”Tror du inte att det är dags att du går till skolan idag..?”
”Nej.”
Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fyra skoldagar hade passerat utan att Andy varit närvarande på skolans område. Han hade trott att han skulle fixa det. Han hade stått i hallen i måndags med väskan över axeln och fötterna på väg att kliva i skorna men sedan hade det plötsligt tagit stopp.
”Det kommer bara bli jobbigare ju längre du skjuter på det”, fortsatte Magda mjukt. ”Och det blir ännu jobbigare om du får en massa skolarbete att ta ikapp.”
”Jag bryr mig inte.”
”Det vet jag att du gör.”
Han andades hackigt in. ”Jag är bara så himla äcklig, jag vill inte ens utsätta honom för att se mig.” Det började bli alldeles för varmt under täcket men han kunde inte med att se på sin mamma. Innerst inne tyckte nog även hon att han var elak och självisk. Hon hade blivit nog förvånad över att det tog ´slut´ med Liam så pass snabbt och utan att få någon riktig förklaring. Hur knäpp måste hon inte tycka att han var när det sedan tog slut även med Jens? Hon måste tro att han var någon sån där sjuk jävel som tyckte om att plåga andra. Hon trodde säkert att Liam var helt oskyldig också, att Andy helt enkelt bara velat se honom lida.
”Sluta, säg inte sådär Andy. Du är inte det minsta äcklig.” Rösten blev skarpare innan hon strök honom över ryggen genom täcket. ”Det är komplicerat med kärleken. Det har det alltid varit och det kommer det alltid vara, men det är också det som gör den speciell.”
”Men min pojkvän insåg att jag fortfarande har känslor för någon annan, hur vidrigt är inte det? Jag borde.. jag borde ha fattat det själv mycket tidigare och det borde ha varit jag som berättade det. Men det var han som fick berätta det för mig, förstår du inte hur elakt det är?” Han drog undan täcket och såg upp på henne. Han hade förklarat för henne tidigare men hon hade bara påstått att det var sådant som hände ibland, att han inte alls var elak och så vidare.
”Ibland blir man lurad av sina egna känslor. Du tyckte, tycker, ju om Jens väldigt mycket också. Och ibland är det svårt att skilja på lite mer kompiskänslor och dom starkare känslorna. Du ville glömma bort känslorna för Liam och då förstärktes det du kände för Jens.”
”Du måste ju säga sånt där för att du är min mamma..”, mumlade han och drog fingrarna genom luggen. ”Du måste säga att det inte är mitt fel.”
”Jag lovar att jag säger det för att jag menar det. Och jag tror också att det kommer kännas bättre om du faktiskt går till skolan. Du mår väl inte så bra av att ligga här i sängen och deppa hela dagarna heller?”
Han skakade på huvudet med en suck.
”Dåså. Om du skyndar dig kan du åka med mig”, sa hon och reste sig upp efter att ha strukit honom över håret. ”Tjugo minuter. Upp och hoppa nu.”

Han kände sig lite mer som sig själv när han mötte den blåa kajalinramlade blicken i bilspegeln. Håret hade tvättats och plattats för första gången sedan helgen och den slitna sovtröjan och shortsen hade ersätts av en svartrödrandig tröja och svarta jeans med hängslen som var fasthakade och hängde ner en bit på baksidan av låren. Mobilen som plötsligt durrade i hans ficka fick honom att rycka till och blicken drogs bort från spegeln.
[07:52 nytt meddelande- Jens] Hej, hur är det med dig? Har inte sett dig alls i skolan så ville bara kolla så att du är okej? Kram
Det rörde sig i hans mage efter att han läst igenom meddelandet en gång till. Han visste inte om det fick honom att känna sig bättre till mods eller bara ännu mer hänsynslös. Fina Jens som egentligen borde vara den som legat hemma och varit ledsen men som istället skickade ett sms om att han fortfarande brydde sig om honom.
[07:55 sänt meddelande- Jens] Hej, jag tror att jag är okej, har bara inte orkat gå till skolan.. Men är på väg dit nu. Tack att du frågar, jag hoppas att du mår okej? :( Kram
Efter ungefär fem försök fick det sista sms:et helt enkelt duga. Vad sa man egentligen till en expojkvän som man fortfarande ville vara kompis med? Han hade ingen erfarenhet av det. Om man inte räknade med Liam – och det var ju verkligen inget exempel att gå efter. Sedan den där eftermiddagen när han fått teckningen från honom hade dom inte pratat något mer, bortsett från två snabba hej på väg hem från bussen och när Liam stått ute och rökt när Andy kommit hem från träningen.
Hans mamma ryckte honom ur tankarna när hon bromsade in vid skolan och än en gång försäkrade honom om att det skulle gå jättebra. Just i det ögonblicket kände han sig som den sexåriga Andy som skulle börja på lekis och var nervös och orolig över första dagen, och han hade faktiskt föredragit det framför det här. Ge dig. Jens har alldeles nyss sms:at dig; det skulle han inte ha gjort om han varit helt förkrossad och ändrat sig till att totalt ignorera dig. Liam vet ingenting om vad som har hänt och dom hade ändå inte låtsats om varandra under den senaste tiden, det vill säga; inget att oroa sig över där heller.

”Hej”, log Andy när han kommit fram till skåpen. Givetvis för att han tyckte om Nicholas men också för att han kände sig otroligt lättad över att ha klarat av att gå genom kapprummet och korridoren utan att bli sådär överkänslig och övernojig som han hade en belägenhet för att bli.
”Hej!” sa Nicholas förvånat när han vänt sig om. Han fick sedan den där medlidande blicken som fick Andys leende att sakta rinna av och klumpen att växa i halsen. ”Hur är det..?”
Han ryckte på axlarna och drog handen genom håret. ”Bättre. Jag orkade bara inte komma hit tidigare.”
Simon hade ringt till honom i måndags när han inte kommit till skolan och Andy hade bedrövat berättat vad som hänt så Nicholas visste om att det tagit slut mellan honom och Jens – dock inte den egentliga anledningen som började på L och slutade på IAM.
”Jag förstår det. Men skönt att du är tillbaks i alla fall”, log han och kramade om hans axel med handen.
Andy log tillbaks. ”Hänt något kul här då?”
”Nej det kan jag väl inte påstå. Men du kommer tillbaks till veckans mest spännande händelse; studiebesök av åttorna.”
”Woho”, flinade Andy. ”Är inte det väldigt sent på året förresten?”
”Typ dom som missade det i höstas eller något.”

Liam såg upp från engelskahäftet han suttit och klottrat ner ord i då det helt plötsligt blev ett väldigt liv i den annars så tomma korridoren. En grupp på kanske 7 tjejer kom gående och när dom var någon meter ifrån bänken han satt på blev dom av någon anledning väldigt fnissiga.
Okej. Han visste precis anledningen. Särskilt när dom petade till varandra med armbågarna och försökte tysta ner fnissen samtidigt som fler hastiga blickar kastades mot honom.
Han hade hört någonting om studiebesöksåttor från Jake; tydligen hade han tagit plats i cafeterian tidigare för att kunna kolla in stackarna ´som inte bara hade två år kvar utan fyra!´ Skadeglädjen var den enda sanna glädjen eller hur var det?
”.. Sluta.. skämmer ut oss..”, väste en av tjejerna precis när dom gick förbi.
Liam såg upp mot dom igen och ett snett, roat leende tog plats över hans läppar. ”Tja.”
Ännu mer underhållande blev det när den brunhårige tjejens kinder blossade upp och både hon och två tjejer till fick fram något slags hej.

”Vad fan Liam, flirtar du med småtjejerna?” flinade Jake som precis kommit in i korridoren, där han höjt huvudet i en nick till fjortisarna med ett av sina charm-leenden, innan han slagit sig ner bredvid Liam på bänken.
”Fattar du hur dom kommer freaka ut nu? Två snygga treor la märke till dom, oh my god!!”
Dom skrattade innan Jake istället nickade ner mot skrivhäftet. ”Vad skriver du?”
”Inget särskilt. Bokstäver.”
”Det kan jag faktiskt se själv”, flinade den brunhårige.
”Ord. Äh något måste man ju roa sig med när man blir sittande här helt själv för att ni andra losers måste sitta hela provtiden ut”, skämtade han. I själva verket var det Liam som blivit utskickad redan efter halva tiden på grund av störande beteende. Orättvist om han fick säga sin åsikt då han knappast hade pratat med sig själv.

”Jag vet inte, jag kanske bara borde lämna honom ifred. Är inte det schysstare?” Andy sneglade mot Jens i andra änden av biblioteket där han stod och bläddrade i en bok – till synes väldigt koncentrerad.
”Han skickade ju ett sms senast imorse, det är klart han vill prata med dig. Du vill väl inte förlora honom som kompis?” sa Simon lågt. ”Det kommer bara bli konstigare stämning om ni inte pratar med varandra tror jag.”
Han hade förmodligen rätt. Och det var jätteviktigt för Andy att få behålla åtminstone en liten del av den fina vännen Jens var. Han ville inte kasta bort det, särskilt inte när Jens själv sagt att han ville ha kvar Andy som vän. Men hans ledsna ögon..
”Hej.”
Jens hoppade nästan till och såg snabbt upp från boken. ”Men hej! Gud vad du skräms.” Ett leende var dock snabbt på plats.
”Något intressant du har där?” flinade han tillbaks.
”Nja, jag behöver lite sista fakta till min uppsats bara.”
Deras blickar möttes igen och trots att det inte gick att undgå den där något spända känslan så kändes det ändå inte.. hopplöst. Jens leende var äkta. Det kändes inte främmande att prata med honom och kanske att det skulle fungera att vara kompisar igen. Jens hade ju faktiskt lovat honom att han skulle säga till om han ändrade sig; om det blev för jobbigt.
Det kändes bara så konstigt att inte luta sig fram och pussa honom. Jens fingrar skulle inte stryka över hans kind. Andys händer skulle inte placeras på den andres höfter. Och varför skulle han samtidigt tvingas tänka på hur det hade varit när Liam strukit undan hans lugg när dom stått i hallen och Andy varit på väg hem? Varför skulle han tänka på hur perfekta dom där fylliga läpparna kändes och hur den något kalla silverringen alltid kittlades lite?
”Jag och Simon tänkte gå och äta.. är du klar med det där snart?” log han försiktigt. ”För du kan ju hänga med om du vill.” Han ville inte att Jens skulle försvinna ur hans liv.
”Absolut, du får gärna hjälpa till och leta på den här boken bara så är jag klar sen”, sa han och visade honom en lapp.

”Hallå vad är klockan?” frågade Simon plötsligt.
”Snart halv ett, två minuter i”, sa Jens efter att ha kollat mobilen. ”Har ni kort lunch?”
”Nej men jag..” Simon la snabbt ner besticken på tallriken. ”Jag var sjuk när vi hade historiaprovet och omprovet är nu halv ett, jävlar jag hade helt glömt det”, fortsatte han stressat och sköt ut stolen. ”Vi ses på matten Andy! Hejdå Jens.”
Dom såg båda lite förvånade ut efter Simons hastiga sorti innan småskratt tog vid.
”Det skulle inte förvåna mig om vi snart hör ett krasch.”
”Inte mig heller faktiskt. Fast jag måste också gå snart, jag har lovat att hjälpa en tjej med matten. Jag har egentligen inga fler tider i stödgruppen men jag har ändå hål så..” Jens drog handen genom lockarna innan han flinade till. ”Jag måste verkligen låta nördig, vem spenderar sina håltimmar med att hjälpa andra att plugga?”
”Säkerligen bara du”, skämtade han. ”Men det är för att du är så snäll. Och bra på det. Jag slår vad om att lärarna kommer sakna dig mest av alla elever när vi slutat.”
”Nu ska vi inte överdriva.”
Dom hade knappt hunnit fram till matsalsdörren förrän en tjej sa Jens namn och det visade sig vara just den tjejen han skulle hjälpa med matten så istället för att stå kvar hade Andy sagt hejdå och sedan fortsatt upp mot skolan själv.

Han såg honom på långt håll. Det spelade ingen roll att ansiktet var vänt nedåt och att huvan var uppdragen och dolde håret. Han satt uppe på bänken bredvid skolgården med fötterna på ytan som egentligen var avsedd att sitta på. Det var konstigt att se någon som han kände så väl, både till utseende och personlighet, men som han redan hade kommit så långt ifrån. Han visste ingenting om vad som hände i hans liv. Det gjorde ont. Ändå så visste han att det inte fanns några andra alternativ. Inte egentligen.
”Skulle inte du sluta röka..?”

Liam såg hastigt upp när han hörde den välbekanta rösten och kände sedan motvilligt hur hjärtat gav ifrån sig ett extra hårt slag när han såg skymten av ett litet, litet leende på dom där fina läpparna.
”Jag har inte rökt den”, sa han med ett eget snett leende och höll upp den otända ciggen han hade mellan fingrarna. ”Vill du ha den eller?” fortsatte han retsamt.
Kanske hade han bara inbillat sig det svaga leendet från Andy för han log inte tillbaks den här gången. Varför kunde dom åtminstone inte bara.. prata? Var det för mycket jävla begärt? Han ville ju höra fler ord, han ville se fler leenden, han ville se på honom fastän det gjorde ont.
”Ser ut som att du börjar bli saknad.”
Liam rynkade pannan en aning men vände sig sedan om och fick syn på Chrille vid trappan till skolentren.
Och det var här han borde säga att han inte brydde sig. För då kanske dom faktiskt skulle kunna ´åtminstone bara prata.´ Det var här han borde tvinga bort dom skrämda känslorna, tankarna och allt det där som skrek åt honom att resa sig upp.
Ändå var det det han gjorde. Reste sig upp.
 Den gröna blicken sökte hastigt Andys då han redan hade ångrat sitt beslut. Skit i dom andra! Stanna. Sätt dig igen. Fråga vart han varit dom senaste dagarna.
”Du..”, började han men fick ingen blick tillbaks och i nästa stund var Andy på väg mot den andra ingången.
Han hade ändå inte vågat säga något om han stannat. Fega jävel. Fattar du att du kastade bort honom?! Den där fina, fina pojken som fortfarande fick hjärtat att värka för att han saknade honom så mycket.

”Vad fan höll du och emojäveln på med då? Arga leken eller?” flinade Chrille när Liam kom uppför trappen.
”Alltså seriöst, det börjar bli jävligt tjatigt med det där namnet. Kom på något nytt”, fräste han till.
Hans kompis såg på honom med ett höjt ögonbryn – som inte direkt sänktes då Liam tände sin cigg inomhus och sedan tog ett djupt bloss.
”Vad fan är det med dig? Fått ig på ett till prov eller?”
Liam såg på honom med mörka ögon. Ingen av dom brukade ge särskilt mycket sken av att dom brydde sig om provresultat och liknande, men det hade sakta ändrats ju närmare terminens slut dom kom och det hade också blivit smärtsamt tydligt att dom andra klarade sig betydligt bättre – fastän att det var obegripligt.
Lika självklart var det att just den där kommentaren tog extra hårt.


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0