I hate (almost) everything about you - del 63

”Knack, knack”, sa Cathy efter att ha öppnat dörren och kikat in. ”Jag trodde nästan att du lämnat musiken på och klättrat ut genom fönstret.”
Liam log snett innan han sträckte sig efter fjärrkontrollen för att sänka volymen lite. ”Vad jag vet har jag inte fått något utegångsförbud så det ska väl inte vara nödvändigt."
”Och vad jag vet har du aldrig brytt dig om utegångsförbud överhuvudtaget.”
Det måste ha känts så hopplöst för hans mamma under dom där värsta åren. Inte för att han skulle ha stannat inne om hon gett honom något slags utegångsförbud nu heller, men han insåg på ett annat sätt nu hur tufft hon måste ha haft det. Hur tufft hon fortfarande hade det ibland. Han kunde bara inte hjälpa det. Han var inte An..- Han hade aldrig känt sig tillsfred med att vara ordentlig.
”Går det bra?” fortsatte Cathy och såg mot böckerna han hade framför sig i sängen. ”Är det matten?”
Han nickade som svar på den andra frågan men lät henne tro att det var till båda. Vad skulle det göra för nytta att säga att det gick förjävligt? När det dessutom var ett extraprov han pluggade till för att han inte hade klarat den där sista delen på nationella proven? Det som han inte heller hade berättat men som hans skåpdörr i skolan vittnade rejält om?
”Vad bra!” Hon nästan strålade och det fick honom att känna sig ännu sämre. ”När får ni veta slutbetyget?”
”Snart”, sa han och försökte le tillbaks.
”Vill du ta en liten paus? Jag tänkte att vi kunde åka och kolla på kostym nu när jag ändå slutat tidigt. Eller gör klart det du håller på med såklart, men om en halvtimme?”
En suck lämnade hans läppar men han nickade ändå, sa att han skulle komma ner snart och vände sedan ner blicken mot dom obegripliga siffrorna igen.

”Ni har väl inte fått några tider på när utspringet är än? Jag kommer såklart ta ledigt hela dagen men..”
”Nej det har vi inte”, avbröt han och flinade sedan. ”Ta det lugnt morsan, jag kommer berätta när jag vet, okej? Vi är liksom i maj.”
”Okej”, sa hon när dom gick in i gallerian men kunde inte hålla tillbaks leendet. ”Det ska bli så spännande! Tänk att du har blivit så himla stor.”
För Liam var allt fortfarande så himla splittrat när han tänkte på studenten. Det blev som en påminnelse varenda gång; en påminnelse av att det fanns någonting mer utanför den där bubblan som han på sistone känt sig så instängd i. Och han visste inte om han tyckte om dom gångerna det stacks hål i den eller om det bara gjorde det hela ännu jobbigare och verkligare.
”Vi kanske ska fråga någon om hjälp..”, sa Cathy när Liam en kvart senare klev ut från ett provrum med en kavaj som skulle ha fungerat lika bra som en clownkostym.
”Jag sa ju att den skulle vara för stor! Okej att jag är lång men jag är inte flera meter bred?”
”Men det såg ut som att dom andra skulle bli för korta i armarna. Jag går och hämtar någon, jag tyckte jag såg en kille där borta..”
Innan Liam hunnit protestera hade hans mamma försvunnit iväg och han återvände till provrummet där han gav sig själv en studerande blick i spegeln efter att ha dragit av sig kavajen. Det var förmodligen ingen annan som såg det men det fanns fortfarande ett svagt märke kvar på hakan efter hans misslyckade asfaltslandning. Om man tittade ännu mer noggrant i hans ansikte och strök undan den blonda luggen fanns det även ett litet jack vid högra ögonbrynet. Han mindes mycket väl att det var i 9an han hade fått det och lika väl hur han hade vägrat att sy det spräckta ögonbrynet. Kanske var det dom väldigt gröna ögonen, dom markerade kindbenen och ringen i läppen som gjorde att andra inte brukade lägga märke till dom små felen.
”Här är han..”
Han hörde sin mammas röst innan draperiet drogs åt sidan och han fick syn på en välklädd kille i 30årsåldern bakom henne.
”Tjena, det var dags för en kostym alltså?”

”Åh. Du är så fin! Och du ser så vuxen ut..” Cathy drog till skjortkragen på honom men hann inte göra detsamma med kavajen innan han dragit sig undan.
”Snälla, lägg av..”
Hur pinsamt var det inte att hans mamma nästan såg tårögd ut? Det var en kostym. Han hade haft en på skolavslutningen i 9an också, förvisso hade kavajen dragits av nästan på en gång och han hade vägrat slips men ändå.
”Man kan inte stänga av mamma-känslor”, försvarade sig Cathy, dock med ett lite roat leende själv – som att hon mycket väl förstod att Liam tyckte det var generande. ”Känns den bra? Den här kommer du ju kunna ha i massvis med år nu, och svart är ju det mest användbara.”
”Det blir jättebra, jag är väl rätt snygg såhär ändå”, flinade han men tystnade sedan när den manliga expediten kom tillbaks med slipsen han utlovat att hämta.
”Behöver du någon näsduk till också? Man kan i princip ha vilken färg som helst men många som också ska på bal väljer en i samma färg som tjejens klänning”, föreslog han leende. 
Cathy vände en frågande blick mot Liam när ämnet som hon själv inte nämnt på ett tag togs upp, möjligtvis för att Liam blivit så irriterad på hennes frågor och sedan sagt att det skulle ordna sig.
”Nej jag ordnar det senare så det behövs inte”, sa han och undvek medvetet sin mammas blick. ”Tack för hjälpen.” Du kan gå nu och sluta komma hit och ställa obekväma frågor.

”Pröva den här, den var jättegod faktiskt!” sa Cathy och la över något gult sparrisliknande på hans tallrik.
”Kommer du ihåg när du fick smaka den där gröna chilin av mig? Det var för något år sen nu men..”
”Jotack Liam jag minns det.”
”Den där kyparen som kom springande med vatten och allting”, sa han med ett skratt och fick sällskap av sin mamma.
Dom hade bestämt sig för att ta en tidig kvällsmat på en av restaurangerna inne i gallerian och det var faktiskt trevligt att bara sitta där och prata och skratta. Särskilt när det där kostymletandet var klart och han kunde släppa tankarna på allt som hade med studenten att göra för ett tag. Det var helt enkelt en sådan dag idag bara; när inget kändes särskilt kul och när sådant som var jobbigt kändes tusen gånger värre än i vanliga fall.
”Andy!”
Namnet fick honom genast att vrida på huvudet men lika snabbt visade det sig att Andy  var en kille på kanske 8 år som verkade ha kommit ifrån sina föräldrar. När han vände sig tillbaks insåg han att Cathy också måste ha reagerat och dessutom uppfattat någonting i Liams ansikte. Det hade kanske inte bara varit det där lite förvånade uttrycket man kunde få om man hörde någon säga ens eget eller någon man kändes namn.
”Hur känns det..?”
”Vadå?” frågade han och tog upp sitt colaglas.
”Med Andy”, log hon försiktigt. Även det hade varit ett ämne som hon undvikit på sistone för att.. förmodligen för att han inte gett henne en chans att fråga. Han hade inte varit hemma särskilt mycket, och hade han varit det så hade han för det mesta hållit sig på sitt rum eller bara sett till att samtalsämnena aldrig fått tillåtelse att röra sig åt det hållet. Han visste inte ifall hon hade någon aning om att Andy hade skaffat pojkvän – ifall Magda nämnt något eller om hon kanske till och med själv sett dom komma hem tillsammans. Liam hade haft oturen att se det mer än en gång – och till sist hade han helt enkelt låtit persiennen vara nere så gott som dygnet om för att inte behöva plågas i onödan. Precis som att han inte var killen som överanalyserade saker så hade han heller aldrig sett sig som en kille som blev så totalt känslig av ett uppbrott. Han hade ju inte haft några större problem med att se Emma med andra killar efter att dom två gjort slut.   
”Det känns väl inget särskilt. Ska vi gå eller?”
Han reste sig upp i samma stund som han såg skymten av besvikelse över sin mammas ansikte.

”Om vi hänger kostymen i hallgarderoben så  tror jag inte ens vi behöver stryka om den. Den borde hålla sig bra dä..”
”Det känns jobbigt.”
”Va, vad sa du Liam?” Cathy gav honom en frågande blick innan hon svängde ned från den större vägen.
”Med Andy. Jag saknar honom asmycket och han har pojkvän och det känns jättejobbigt.” Blicken var fäst framåt men han märkte ändå hur hans mamma såg på honom igen.
”Men du..” Handen sträcktes ut och kramade om hans arm – som han direkt drog åt sig. Han kunde dock inte få fram några fler ord för tillfället.
Han hann inte riktigt reflektera över att dom svängde åt fel håll och i nästa stund hade Cathy bromsat in vid en mötesplats.
”Vet du det säkert?” frågade hon mjukt och knäppte av sig bältet. ”Kan det inte vara en kompis?”
Han skakade på huvudet. ”Nej det är en pojkvän”, sa han och såg fortfarande framför sig. ”Jag har se-et dom.” Rösten bröts mitt i och fingrarna drogs som av ren reflex genom håret.
”Men gubben.” Cathy lutade sig snabbt över till hans säte och slog armarna om honom. ”Älskade du..”
Han svalde hårt men kunde inte hålla emot särskilt länge utan sjönk ihop i sin mammas famn och lutade tungt huvudet mot hennes axel.
”Det är bara helt jävla värdelöst att bli kär.. vad fan ska man bli det för? Det finns absolut ingenting bra med det. Jag ska aldrig någonsin mer bli det, jag lovar.. jag ska aldrig, aldrig bli det.”
Cathy strök honom över ryggen. ”Det är inte värdelöst att bli kär..”
”Vadå det kändes bra med farsan eller? Som stack ifrån dig?”
Han ångrade sig i samma stund som han sagt det; hans mamma brukade reagera på samma sätt som honom dom få gånger hans pappa nämndes – med ilska mot den där själviska fegisen(inte mot Liam såklart), och även en bestämd påminnelse om att dom klarat sig bra utan honom. Men han misstänkte att det fanns något sorgset där inne också; hon hade ändå älskat honom och han hade stuckit för att aldrig mer höra av sig. ”Förlåt..”
Cathy skakade på huvudet. ”Jag ångrar inte att jag blev kär i honom, hade jag inte blivit det hade jag ju inte fått dig.”
”Det hade kanske inte varit någon större förlust..”
”Sluta, dom där sista två månaderna var bland dom jobbigaste jag varit med om. Jag har aldrig känt mig så ensam, jag har definitivt aldrig varit så stor, jag var livrädd och arg och ledsen. Men jag skulle göra det där tusen gånger om för dig.”
Liam andades långsamt ut. ”Men jag ska inte ha barn så jag fattar inte varför.. för mig finns det ingenting bra alls med att bli kär.”
”Jodå. Jag förstår att det känns jättejättejobbigt att det blev så här med Andy, det hade varit konstigare om det inte hade känts jobbigt. Men det finns fler Liam, jag lovar det. Det kanske inte känns så nu och det kommer kanske dröja länge innan du förstår vad jag menar. Men du kommer träffa någon annan tjej eller kille som också kommer att få dig att le sådär mycket, som det kommer kännas jättebra med och som du kanske kommer vara tillsammans med i tio år, eller tjugo, eller två år. Det finns fler.”
Han var på väg att dra sig ur hennes grepp men samtidigt kändes det alldeles för bra med dom tröstande armarna för att han skulle kunna göra det. Ovanligt men väldigt bra.
”Men om jag inte vill bli kär i någon annan då..?” frågade han hest.
”Gubben..” Cathy kramade honom hårdare. ”Jag är så ledsen att det blev såhär.”
Dom satt tysta en stund innan hans mamma återigen öppnade munnen. ”Vill du berätta vad som hände? Du sa att ni inte passade tillsammans på det sättet men det låter lite som att det var Andy som tyckte det..?”
Han förstod att hon kunde uppfatta det på det sättet. Hade det varit ett gemensamt beslut hade han kanske inte reagerat såhär. Och hon visste att dom inte pratade alls – vilket dom kanske skulle ha gjort, åtminstone lite grann, om dom båda insett att dom passade bättre som vänner. Allt hade gått från 100 till 0.
”Det är inte hans fel.” Han ville inte att Cathy skulle lägga någon skuld på Andy över att han mådde såhär. Andy hade inte gjort något fel. Han kunde ha svarat på Liams panikslagna samtal, han kunde ha låtit dom prata igenom det hela, han kunde.. – Men egentligen hade han haft all rätt till att göra som han gjorde. ”Jag.. han hade rätt i att vi inte borde vara tillsammans, jag hade.. har.. bara svårare att..” Det här var svårt för honom. Att erkänna brister, svagheter, att han var dålig på något. ”Acceptera det tror jag. Att inse det. Han är bättre än mig.”
”Liam, jag är säker på..”
”Nej det är så. Han är bättre än mig och jag vill inte berätta mer om vad det handlade om. Snälla.”
Dom gröna ögonen, något ljusare än hans egna, såg nästan hjälplöst på honom men Cathy nickade och strök honom över kinden innan några protester hade hunnit lämna hans läppar.
”Lova att du pratar med mig om det blir för jobbigt. Jag vill inte.. det är inte bra att hålla allt inom sig. Och jag vill kunna hjälpa om det så bara är lite, lite grann.”
Han svalde en extra gång och nickade sedan. 

”Bon jovi! Men åh vad heter den.. eh.. vänta, säg inget..”
Simon flinade mot Andy i andra sidan sängen med laptopen i knäet.
”Det är..”
”Nu är det snart refrängen..”
”Men sluta! Vänta.. pausa då. You give love a bad name!!” Andy sken upp men fick en road huvudskakning som svar.
”Livin´on a prayer. Synd.”
”Alla låter ju likadant.. ta nästa då.”
Den senaste timmen hade bestått av ett hederligt musicquiz och Andy hade upptäckt en förvånande tävlingsinstinkt han inte varit medveten om. Något Simon tyckte var väldigt underhållande – särskilt när Andy låg under med sisådär tio poäng.
”Nu är den här igen!” Simon for upp från sängen och fäktade till med ena armen innan han istället ryggade tillbaka. ”Ta bort den!”
Han hade lovat Simon dyrt och heligt för flera år sedan att han aldrig skulle avslöja hans fjärilsskräck men tyckte samtidigt att det faktiskt var väldigt gulligt. Spindlar gick bra, harkrankar, och dom där feta malarna som till och med Andy kunde tycka var äckliga, men såg han en fjäril steg hans röst direkt ett antal oktaver.
”Jag försöker! Försök få den hitåt.” Han öppnade fönstret på vid gavel och såg sig sedan om efter tidningen han använt vid dom tidigare, misslyckade, försöken. Rätt som det var såg han dock något vitt fladdra förbi i ögonvrån.
”Jag tror den flög ut nu!” sa han och lutade sig ut en bit för att låta blicken söka efter fjärilen i mörkret.
Plötsligt var det någonting helt annat som fångade hans uppmärksamhet och han blev med ens väldigt tyst. Det kunde inte vara..
”Ser du den?” undrade Simon, fortfarande på behörigt avstånd från fönstret.
”Vänta..”
Han måste ha inbillat sig men det lät precis som gitarrspelande. Väldigt lågt så att det nästan inte gick att uppfatta och ändå hade han varit helt säker på att det varit.. den där melodin. Den som han tyckt så mycket om men inte fått höra allt utav. Den som han hade hört utanför den stängda dörren, den melodin som han hört tyst nynnas fram, melodin som inte haft någon klar text än. Han måste ha inbillat sig. Det var helt tyst och han kunde inte minnas att han någonsin sett det där fönstret på övervåningen vara öppet. Mörkret måste ha fått honom att tro att han hörde något.
”Jag tror den flög ut.” Han vände sig leende om mot Simon efter att ha stängt igen fönstret. ”Är det din tur att gissa nu eller?”

Liam drog luggen ur ögonen och lät sedan fingrarna återvända till att långsamt röra sig över stålsträngarna. För bara en liten stund sedan hade olika melodier fyllt hans rum men då det hade blivit att kännas instängt hade han tagit sig ut till altanen där mörkret istället hade fått utrymmet att kännas oändligt. Han hade spelat utomhus förut; på tidigare grillfester då någon tjatat på honom och han till sist gett med sig(fastän han hade såklart inte alls haft något emot det) och spelat någon cover som dom andra skrålat till. Men han insåg att det var helt annat att spela utomhus på sin egen gitarr, med egen musik, helt ensam och med bara det tysta mörkret omkring. Han tyckte om det.
Och han tyckte om låten.


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0