I hate (almost) everything about you - del 62

Egentligen borde han ha tagit bussen. Promenaden till stan gav honom alldeles för lång tid att tänka och känna efter. Han hade påmints om hur det var att retas med Liam, att få det där roade leendet, att kunna säga vad som föll in och inte behöva fundera så mycket.. Självklart mindes han även allt som varit jobbigt men när Liam slätat ut hans teckning på det där sättet och stått där framför honom så hade det varit dom bra sakerna som kommit tillbaks.
Det var inte förrän Jens mötte honom i stan och Andy drog in hans doft som han kunde släppa alla tankarna och bara njuta av ögonblicket.
”Hur är det?” frågade han men lät inte Jens svara innan han ställt sig på tå för att trycka läpparna mot hans.
”Nu kan det inte vara annat än bra”, flinade den lockhårige tillbaks innan han lät läpparna leta upp Andys igen. ”Ska vi gå och kolla filmerna direkt?”
Dom hade tyckt att en liten filmkväll passade bra när Jens skulle sova kvar, och nu när dom gick längs gatan med sammanflätade fingrar längtade Andy ännu mer. Det var konstigt hur något så litet som att hålla hand kunde få hela kroppen att pirra så lyckligt. Hur skulle det ha känts om han faktiskt hade fått hålla Liams hand såhär bland fol.. Sluta.
”Är du okej?” undrade plötsligt Jens och Andy såg förvånat på honom.
”Ja det är klart. Vadå?” Han kunde knappast ha hört. Han hade ju dessutom kommit på sig själv med hur dumt det var att ens fundera över något sådant. 
”Du kramar sönder min hand”, log Jens oskyldigt och Andy släppte förfärat på greppet. Han hade inte ens insett att den egna lilla tillsägelsen hade gett den reflexen.
”Det kanske blir så när jag knappt fått se dig på hela dagen”, flinade han sedan och strök betydligt försiktigare med tummen över den andres handrygg.
”På tal om det. Vill du se vad som händer med mig när jag inte har fått se dig på så länge?” Jens skrattade till lite generat innan han letade fram ett skrivblock ifrån väskan och slog upp första sidan. ”Du tar fram mitt mellanstadiet-jag.” Ett lågt fniss lämnade Jens läppar medans Andys mungipor drogs upp i ett alldeles för stort leende. Hur söt var han inte.
Blyertshjärtan med A N D Y skrivet inuti prydde blockets insida och det fick honom än en gång att känna sig sådär töntigt glad. Just för att det hörde till den där sockersöta och fåniga kategorin som han ändå längtat till. För att han ville ha både och. Det som var spännande och det som var.. smeta glass i ansiktet på varandra-töntigt.

”Jag har aldrig riktigt fattat vad som är så snyggt med han, Gosling”, sa Jens och räckte Andy popcornskålen igen. ”Fast jag brukar i och för sig aldrig tycka att blonda är särskilt snygga, så det är kanske därför”, avgjorde han med ett litet flin.
”Inte jag heller av någon anledning.”
”Förutom Liam då?”
Det blev plötsligt väldigt tyst och Andy svalde popcornkärnan han haft i munnen.
”Förlåt, jag menade inte att förstöra stämningen såhär.. jag menade bara; han är blond och..”
Stämningen lättade något igen och den svarthårige log mot honom. Det hade ju faktiskt bara varit ett enkelt konstaterande. Dom behövde ju inte låtsas som att Liam aldrig funnits. Det var Andy som stelnat till fastän Jens sagt det på ett helt avslappnat sätt. Det hade inte varit anklagande eller ens missnöjt.
”Nej det gör inget, han var väl undantaget”, log han igen och lutade sig mot den lockhårige. ”Har du alltid haft din egen hårfärg?” fortsatte han sedan för att komma ifrån Liam-ämnet.
”Nej gud nej, jag har varit nästan orangehårig!” skrattade han. ”Det var hemskt. Jag ville ha det snyggt rött men en kompis sa att det aldrig skulle fästa i mitt mörkbruna, så jag behövde bleka det innan. Men för det första så blev det inte blont utan typ jätteljustbrunt, och när jag hade i den röda färgen blev det helt enkelt orange.”
”På riktigt?” flinade Andy brett.
”Tyvärr ja. Och mamma var emot det redan från början, det var massa snack om att det var så skadligt och farligt med hårfärg just då, så jag fick gå runt som en morot i säkert en månad innan till och med hon insåg att det såg förjävligt ut och tog med mig till frisören.”
”Du måste ha varit jättesöt”, sa Andy roat innan han ställde popcornskålen bredvid sig i sängen. ”Det mest färgglada jag gjort är dom här röda slingorna. Fast jag hade ju tur att det inte blev orange i alla fall..”
”Okej om du vill ha det på det sättet så..” I nästa stund hade Jens tacklat ner honom i sängen.
Det blev dock ingen brottningsmatch eller handgrepp som slutade med retsamma blickar och nafsande i underläppen. Bara ett konstaterande, inget som var av betydelse eller som var sämre på något sätt.

”Är det bara jag eller är det sjukt varmt?” undrade Andy och krånglade loss armen som hamnat under Jens nacke. Dom hade gjort sig klara för att sova men det verkade som att Jens hade lika mycket svårigheter med det som Andy själv. Möjligen på grund av att det var som en bastu i hans sovrum just inatt.
”Det är sjukt varmt”, bekräftade Jens och drog handen genom håret. ”Vill du gå ut en sväng? Vi kan ta en promenad bara?”
”Jaa det kan vi göra. Här”, sa han och räckte Jens dom svarta glasögonen innan dom tog sig upp från sängen.
Det var minst sagt svalkande ute; snarare iskallt, men ändå uppfriskande och dom började gå upp längs med gatan i dunklet från gatlamporna. 
”Jag tycker om kontrasten av hur annorlunda allt är på natten jämfört med på dagen. Det är som en annan värld, eller hur?” Jens letade upp hans fingrar och kramade om dom samtidigt som Andy nickade. Ändå fick han den där känslan av att någon eller något befann sig bakom dom.
”Mm, särskilt med stjärnorna. Att dom liksom alltid är där men bara syns ibland, och oftast när ingen ser. Jag har förresten tänkt på att tatuera in stjärnor hur länge som helst.”
”Åh har du?” frågade Jens leende. ”Vart då?”
”Jag vet inte.. jag har tänkt typ tre stycken, samma stil som dom jag har målat på dörren. Antingen ovanför höftbenet, på andra handleden eller på ryggen, här du vet..”, sa han och la en hand mot nederdelen av ryggen, men på tryggt avstånd från svanken. Faktiskt så hade han redan skissen klar; tre stycken närmare bestämt. En för varje alternativ placering.
”Det skulle passa dig, med stjärnor menar jag.” Han kramade om hans hand igen. ”Jag tror det blir bra vilket ställe du än väljer.”

”Är det en sjö här? Ska vi gå ner?”
Jens hade stannat till vid sluttningen som ledde ner till den svarta sjön och hade redan dragit undan några grenar med handen. Andy skakade dock på huvudet.
”Nej.. eh, vi kan gå hitåt istället.”
Nej han skulle inte ha varit ensam där nere, Jens skulle ha varit där och kanske skulle det inte ha känts lika skrämmande då men.. det kändes bara inte rätt. Det hade känts annorlunda när det varit Liam som velat att dom skulle gå ner till sjön. När dom senare hade legat på rygg på bryggan och pratat och rört vid varandra. När Liam hade berättat saker som Andy inte trott att han skulle dela med sig av. När mörkret plötsligt inte hade känts så väldigt otäckt bara för att den blonde låg inom räckhåll . När han hade lånat ut huvtröjan till Andy för att han frös. Då när han undrat vad det var Andy var rädd för. Då när deras läppar hade letat upp varandra och armarna lindat sig runt varandras kroppar. Han svalde hårt och fortsatte gå längs vägen . Han saknade honom. Det gick inte att komma ifrån; det gjorde ont att det inte var Liam som gick bredvid honom.
Handen letade snabbt upp Jens när han slöt upp bredvid honom igen och han kramade hårt om den. Han borde inte sakna någon annan när han gick där med någon som han tyckte så väldigt mycket om. Jens var allt han ville ha, allt som var bra och fint och mysigt och på riktigt.
”Jag hade bara ingen lust att gå ner där”, sa han som en slags ursäkt till Jens, vilken bara skakade på huvudet med ett leende.
”Det gör ingenting, du har bättre koll än mig på vart det är bra att gå någonstans här. Jag hade ju typ inte ens varit på den här sidan stan innan jag träffade dig.”

Efter att ha gått runt kvarteret var dom båda två frusna och sängen som tidigare känts alldeles för varm var istället perfekt när dom krupit ner under täcket igen och Andys tankar hade på sätt och vis lugnat ner sig. Då - när han låg intill Jens kropp med ansiktet lutat mot hans axel kändes det bra igen. Känslorna som för en liten stund hade lyckats ta överhanden hade bara varit tillfälliga – framkallade utav sjön och Jens fråga.
”Vill du fortfarande följa med och äta middag imorgon?”
Andy nickade mot Jens axel innan han mjukt pussade den. ”Det är klart.”
Det var Jens mamma som hade föreslagit att han skulle bjuda hem Andy på mat så att hans föräldrar fick träffa honom lite mer än bara korta stunder då dom träffades på i hallen när Andy kom dit eller gick hem. Det kändes trevligt – om än lite nervöst. Mest bra såklart; det hade ju kunnat vara så att Jens inte ens kommit ut för sina föräldrar eller att dom inte alls accepterat att han hade pojkvän.
Pojkvän. Han log smått för sig själv fastän pulsen slog till extra hårt några gånger vid tanken.

Liam stönade till när solstrålarna letade sig in genom fönstret och fram till hans ögonlock och la sedan en arm över ansiktet. I nästa stund kände han ett par ben mot sina egna och stelnade till en aning. Vem fan hade han.. Han hade inte ens ont i huvudet. Något illamående kände han inte. Han var inte ens bakis och ändå hade han hamnat i säng med någon..? Foten till ett av dom okända benen sparkade plötsligt till honom i magen och han slog flämtande upp ögonen.
”Vad i helvete?!”
Ett lågt stön som inte tillhörde honom själv spred ut sig i rummet och i nästa stund såg hans Jakes bruna rufs dyka upp i andra änden av sängen. Själv låg han tydligen i fotändan.
Just ja. Dom hade lirat x-box igårkväll. Han, Jake, Pontus och Chrille.
”Vad fan gnäller du om..?” mumlade Jake hest och kisade mot honom genom den toviga luggen. Vad sysslade ens den där killen med när han sov? Förutom att utdela karatesparkar?
”Du menar att dina andra nattsällskap brukar uppskatta att bli kickade i magen? Eller är det något du bara gör på dom du inte uppskattat?” Han drog snett på munnen innan han strök handen genom sitt eget rufs.
”Oj.. gjorde jag? Sorry.”
”Tur att min vältränade mage kan klara av sånt. Men hallå jag kommer inte ens ihåg att jag stannade kvar här.. vilket jag uppenbarligen gjorde men..”
Jake hade satt sig upp och ögonen hade långsamt gått från smala springor till dom där stora rådjursögonen igen. ”Du somnade, typ en stund efter att dom andra dragit.. och..”
”Vadå?” Han kände igen den där blicken.
”Du kommer inte ihåg va..?”
”Vad ska jag komma ihåg?” Liam såg mer misstänksamt än förvirrat på honom nu.
”Inget”, log hans kompis snabbt. ”Vill du ha frukost eller?”
”Säg vad du tänkte säga.”
”Men allvarligt, det var inget viktigt. Du var trött och lite onykter och lite lätt överkänslig.. det är lugnt, sånt som händer.”
Liam satte sig upp i sängen och såg en aning oroligt på Jake. ”Vad snackar du om..?”
Hans kompis bet sig i läppen innan han suckade. ”Okej du somnade inte på en gång..”
Och då var det som att någon drog i snöret till lampan.

”.. jag vill inte tycka det är okej och bra att han är med den där Jens. Jag vet att jag sa till dig att jag inte saknar honom men jag gör fan det. Du vet det eller hur?” Det var bara lite sluddrigt på slutet.
Jake nickade där han satt bredvid i sängen. ”Det är klart jag fattat det.”
Liam drog händerna genom håret innan han lutade bak huvudet mot väggen, lite för hårt. ”Aj. Alltså vi pratade en stund idag och.. alltså jag vill att vi ska kunna prata hela tiden.” Han ignorerade klumpen i halsen och dom tunga ögonlocken.
”Det kommer kännas bättre så småningom, man kommer liksom över det. Eller så kanske ni kan bli kompisar igen i alla fall..”, försökte den brunhårige och möttes sedan av en intensivt grön blick.
”Jag fattar inte vad jag skulle göra utan dig Jake.. seriöst..”
”Du hade förmodligen inte klarat dig en minut utan mig”, flinade han tillbaks.
Och precis där lutade sig Liam åt sidan och tryckte mjukt sina läppar mot hans. Resten av kroppen förflyttades snabbt så att han var placerad framför Jake och tungan letade sig in mellan den andres läppar och.. Jake höjde något på ögonbrynen innan han nästan såg ut att vara på väg att rycka på axlarna som ´okej kör till´ och strax därpå bet han, inte helt oförsiktigt, tag i Liams underläpp och vred på huvudet för att besvara kyssen..

”Du var helt godkänd, jag lovar, du behöver inte oroa dig”, flinade Jake mot honom.
”Sluta”, sa han utan minsta antydan till något eget leende. ”Jag.. fan jag menade inte..” Han kände sedan hur ögonen vidgades något. ”Vi gjorde väl inget.. mer?”
Hans kompis skrattade till och skakade snabbt på huvudet. ”Nej gud nej. Det var typ en kyss, jag hann inte mer än lägga ner dig innan du somnat.”
Ögonen var fästa i madrassen samtidigt som kinderna hettade. ”Jag menade inte..”
”Jag tror det är första gången jag ser dig rodna”, sa Jake roat men fortsatte sedan. ”Fan Liam kom igen det är ingen fara! Det är inte som att jag är olyckligt kär i dig och kommer bryta ihop eller att det här kommer förstöra vår vänskap och vi aldrig mer kan vara i varandras närhet.”
Liam såg motvilligt upp och drog undan luggen.
”Det är klart jag tänkt på hur det skulle vara att hångla med dig, alltså för länge sen, det har väl du också undrat? Och nu vet vi”, flinade Jake.
”Som att kyssa en brorsa typ.”
”Exakt! Så nu är det ur världen. Det är egentligen konstigt att vi väntat så länge så sluta se förkrossad ut nu, okej?”
Det fick till sist Liam att dra på munnen och han nickade. ”Okej då. Så jag var godkänd alltså?”
”Ett svagt G.”
”Käften.”
Dom skrattade en stund innan Jake såg lite mer seriöst på honom. ”Var det bara överkänslighet igår eller.. alltså känns det jättejättejobbigt med Andy?”
Liam ryckte på axlarna. Han kunde knappast ta tillbaks det helt och hållet. ”Äh jag gråter mig inte till sömns direkt. Det är väl lite tungt bara.”
Jake nickade. ”Förstår det. Men jag menade det jag sa; ni kanske kan bli kompisar igen i alla fall när det fått gå lite tid. Fast det kanske inte..”
”Nej det skulle inte kännas likadant. Inte efter att.. skit samma. Det är som det är.”


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0