I hate (almost) everything about you - del 61

(ser att det faktiskt är in några stycken besökare per dag, ni får jättegärna säga hej så att jag vet vilka ni är ;D
och jag brukar oftast svara på era kommentarer så att ni inte missar det :D blir så jätteglad över att få veta vad ni tycker! :D tack. )
 
”Vi måste åka nu Andy, kommer du?”
”Jag hittar inte den himla boken!” ropade han från sitt rum och rev runt i lådan för tredje gången.
”Är det inte den som ligger här på byrån?”
Självklart. Efter att ha dragit åt sig boken och kastat en sista hastig blick i hallspegeln slängde han igen ytterdörren och låste.
”Vill du åka Liam?”
Andy såg sig om över axeln när han hörde vad hans mamma sa och fick i samma stund syn på Liam som stack in den andra armen i skinnjackan och blåste luggen ur ögonen. Blicken gled vidare till Magda som i samma stund verkade komma på sig själv att det kanske inte hade varit det schysstaste gentemot Andy, eller Liam för den delen, att fråga något sådant och hon gav honom en ursäktande blick. Det blev jobbigt tyst och han såg hur besvärad den blonde var när han började säga någonting i stil med att bussen ändå snart var där.
”Var glad att du slipper den idag då”, sa Andy till sist och gick fram till bilen för att sätta sig i framsätet. Det var väl fånigt om dom inte skulle kunna åka bil tillsammans när dom till och med hade gjort det när det varit som allra värst. Kort därefter öppnades även dörren till baksätet och Liam gled smidigt in.
Magda försökte prata på som vanligt men det blev en aning krystat när det knappt kom några svar ifrån dom andra två. Först när dom närmade sig skolan öppnade Liam munnen.
”Du behöver inte köra enda fram om du har bråttom till jobbet, vi kan gå härifrån.”
Magda såg förvånat på honom i backspegeln. ”Åh men det är ingen fara alls, det tar ju bara några sekunder extra.”
Andy förstod dock exakt varför Liam hade sagt det. Borta i hörnet av skolgården syntes både Pontus och Chrille som stod och rökte.
”Stanna här, snälla.”
Magda såg fortfarande lite förvirrad ut men gjorde som Liam sa och svängde in vid den tomma busshållplatsen. Vilket väl egentligen var smidigare för henne. ”Ha det så bra i skolan då killar.”

”Du kunde väl bara ha sagt att du blir tvingad att åka med mig ibland och att du inte kan säga nej på grund av min mamma?”
Liam rynkade pannan och såg på Andy efter att Magda kört iväg. ”Vadå? Vem skulle jag säga det till?”
Den svarthårige suckade och drog upp sin tygväska på axeln. Han tyckte sig kunna konstatera att det tillkommit några pins på den.
”Dina kompisar där borta, jag fattar att det var därför du sa till henne att stanna.”
Han såg ännu mer förvirrat på Andy innan han fick syn på några bekanta personer längst bort på skolgården. Pontus hade till och med ryggen vänd mot deras håll. ”Va nej det var det inte alls, jag hade inte ens sett dom ju”, sa han och drog en hand genom håret.
Det verkade få Andy att komma av sig en aning istället och det tidigare irriterade uttrycket i ansiktet bleknade lite. ”Nehej.. sorry då.”
Liam ryckte på axlarna. Det här kändes så himla fel. Allt med det här var så jävla fel. Han ville inte stå där och behöva känna sig osäker på vad han skulle säga till Andy, att den svarthårige skulle se obekväm ut i hans närhet, att det inte längre var okej att snudda vid den andres hand, att han inte fick ett snabbt leende innan dom skiljdes åt för att gå in till skolan på varsina håll.
”Jag ville bara.. snacka lite.” Han sparkade undan en sten och följde den med blicken innan den istället letade sig tillbaks till dom blåa ögonen. ”Jag menade inte.. igår.. jag var bara på dåligt humör, okej?”
Det var väl inte helt och hållet sant. Han hade känt sig på rätt bra humör den där kvällen. När han sedan hade fått syn på Andy ute på gården och fått den där fnysningen och något roade svaret på ögonbrynskommentaren hade det nästan känts ännu bättre. Att dom kanske inte skulle behöva ignorera varandra och att Liam skulle kunna snacka med honom så länge inte Jens var i närheten åtminstone.  Men självklart hade han ändå ställt till det genom att fråga om den där brunhårige tönten, inte tönten; killen som Andy faktiskt förtjänade, och sedan reagerat reflexmässigt, direkt på defensiven, när Andy indirekt hade sagt hur mycket sämre Liam var än Jens – att den andre minsann kunde visa vad han tyckte om Andy offentligt.
Jag saknar dig så jävla mycket!
”Okej..” Han drog några smala fingrar genom luggen så att den dolde det ena ögat och fuktade sedan läpparna. ”Hur är det annars då..?” Liam hann inte svara förrän Andy faktiskt drog på munnen. ”Gud, det är sånt där jag lovat mig själv att aldrig säga för att det låter så himla stelt och opersonligt. Men..” Det hastiga, svaga leendet hade redan försvunnit och Liams hjärta sjönk längre ner i magen. ”.. hur är det med dig? På riktigt?”
”Bra.” Det egna leendet var påklistrat. Han hade ju gått vidare. Officiellt. Allt var lugnt. Han hade kommit över det där. Det hade ju varit hans eget fel så självklart var inte det där hela världen. Självklart var han inte helt förkrossad över att Andy gått vidare. På riktigt. Att han hade någon annan nu.
”Andy, hej.”
Inte ens den här lilla stunden fick dom ha för där kom Jens gående i sin felfria kavaj och fluga och såg ut som en typisk sommarsnobb från Stureplan. Bara lite nördigare. ”Hej Liam”, fortsatte han med ett inte lika varmt leende och Liam besvarade det med ett desto större (falskare.)  
”Tja, snygg fluga, fyndat på myrorna?”
Innan dom skulle få för sig att ge varandra någon puss fortsatte han själv mot skolgården och försökte samtidigt påminna sig att Jens var bra för Andy. Det spelade ingen roll vad Liam tyckte om honom; han var bra och Andy förtjänade att ha någon bra.

”Liam, har du tid en liten stund?”
Han hejdade sig vid Mattias röst och gav sedan Pontus och Chrille en snabb blick. ”Jag kommer snart.”
”Det skulle vara bra om vi kunde prata lite bara”, sa hans mentor och höll upp dörren till sitt kontor åt honom.
”Jaha..?”
Mattias samlade ihop några papper på skrivbordet innan han satte sig ner. ”Jag har fått höra att ditt mattebetyg har förbättrats ganska rejält. Gav du mattehjälpgruppen en chans ändå?”
Liam bet tag i den silvriga ringen men släppte den lika snabbt. ”Man kan väl säga att jag tog hjälp, men inte utav den.”
Mattias såg lite förvånad ut men nickade sedan med ett leende. ”Jättebra Liam, verkligen. Det ska du vara stolt över. Och hur går det med dom övriga ämnena?”
Det hade känts rätt bra att få bekräftelse på att matten faktiskt gick bättre, men den känslan dog snabbt ut och han suckade. ”Du har det ju på papper så varför ska du fråga mig?”
”Ja det förstås, men nu undrade jag hur du tycker att det går? Ibland kan ju resultaten se mindre bra ut på papperet men att eleven ifråga ändå försöker sitt bästa..?”
”Är det nu du vill att jag ska ljuga och säga att jag kämpar allt jag kan?”
Hans mentor vände på bläckpennan han hade i handen innan han la ner den på skrivbordet och såg på Liam. ”Nej jag vill inte att du ska ljuga. Men nu ser du ju själv att du kan, med matten, bara du bestämmer dig för det och tar det seriöst. Då vet jag att du kan göra likadant med historian, naturkunskapen, samhälle.. ja dom där här andra ämnena du ligger på gränsen i vill säga.”
Tålamodet började ta slut. Han visste att han kunde göra bättre ifrån sig i många ämnen, han var bra på samhällslektionerna när han ansträngde sig och i engelskan hade han haft ett starkt vg i under tvåan. Han var inte totalt värdelös. Problemet var att han hade så lätt för att sluta bry sig bara.
”Nej det kan jag inte”, sa han och reste sig upp från stolen. ”Och det är inte ens säkert att det där mattebetyget kommer hålla, bara så du vet.”
Med sammanbitna käkar lämnade han kontoret och körde ner händerna i jeansfickorna. Självklart var det inte Mattias fel att han inte hade hjälp utav Andy i matten längre och att dom resterande proven skulle gå åt helvete. Men det var Mattias som hade påmint honom om det och det kändes bara så jäkla jobbigt.

Andy hade i den tidigare morgonhasten helt glömt gympakläderna men följde ändå med dom andra till lektionen med förhoppningen att slippa frånvaropricken.
”Ni har två saker att välja på idag”, började Christoffer efter uppropet. ”Antingen följer ni med Jasmin till IP för lite friidrott eller så hänger ni med mig in och kör volleyboll.”
”Andy du kan väl ta en promenad om du vill, eller om du tittar på något utav dom.”
Han nickade åt det Jasmin sa. ”Jag är typ förkyld efter senaste fotbollsträningen så jag kan titta på.”
”Skolkare”, hostade Pontus och Andy kastade en irriterad blick mot honom.
”Och ändå har jag bättre betyg än dig. Du vet att ett av kriterierna är att man ska vara bra att sammarbeta och höja lagand..”
”Jag behöver inte någon föreläsning jävla pluggi..”
”Nu räcker det”, avbröt Christoffer. ”Ni hörde vad jag sa, det är bara att välja. Vi börjar om tio minuter.”

När dom andra börjat värma upp hade Andy satt sig på läktaren och en stund senare hade han dragit fram ritblocket som han passande nog hade lämnat kvar i väskan från igår. Blicken höjdes dock  ofta mot planen och det var omöjligt att hålla den ifrån Liam särskilt länge. Han syntes och han hördes. Fast det var egentligen ingen ursäkt; Andys blick skulle ha dragits till honom om han så stått tyst på kanten och inte ens nuddat bollen. När luggen åkte ner i ögonen visste han exakt hur handen skulle stryka undan den; alltid vänster hand och så blåste han automatiskt till med munnen som för att vara säker på att få bort även dom tunnaste hårtesterna. När det lät någonting ifrån omklädningsrummet visste han att Liam skulle vara den första att se ditåt och för en stund tappa koncentrationen i spelet, som alltid när det hände någonting runt om.
”Okej växla positioner!” ropade Christoffer. ”Ett steg åt höger allihop.”
Andys blick vändes ner mot blocket igen där ett ansikte började framträda och när hans egen lugg föll ner i ögonen märkte han det knappt själv.

Plötsligt slog den rosa bollen ner rakt vid hans fötter och med en reflex som till och med förvånade honom själv fångade han den på uppstudsen innan den hunnit fara iväg längre. När han sekunden senare såg upp var det Liam som kom springande mot läktaren. Som i sin tur upptäckte att den svarthårige hade fångat bollen.
”Här.”
Liam tog emot volleybollen och drog hastigt på munnen. ”Tack.” Sedan var han tillbaks på planen igen.
Två sekunder. Två ord. Ändå dröjde sig det lilla ögonblicket kvar tills att Christoffer ropade att dom kunde börja plocka ner näten.

Andy höll precis på att lägga ner skissblocket i väskan när Pontus dök upp utan förvarning. Han hade trott att alla hunnit ut i omklädningsrummet. Men det visade sig att både Pontus och Johan dröjt sig kvar.
”Vad fan är det du suttit och kluddat med hela lektionen då? Har du målarboken med dig eller?”
”Lägg av..”, mumlade han och greppade tag hårdare om blocket när Pontus försökte få tag i det.
Att han hade svarat på skolkkommentaren utanför idrottshallen hade bara varit ett sällsynt undantag. Någon plötslig känsla av att han kunde sätta sig emot den där idioten. Nu kändes det bara väldigt dumt, för det var ju en självklarhet; sa han någon gång emot så fick han på något sätt tillbaks senare. Förmodligen för att det fick Pontus att känna sig mäktigare.
”Men vi kan väl få se”, flinade Johan och lyckades dra det ur händerna på honom. Han slog upp det senaste arket med det välformade ansiktet med otämjda lockar som rörde sig runt det. Högerögat var förutom den gråa färgen istället för brun en perfekt kopia utav Jens. Det vänstra ögat passade inte ihop med det, vilket han hade insett först när han sett upp och upptäckt att han ritat en betydligt mer intensiv blick där, ett något kisande retsamt öga, som om han haft färgpennor med sig skulle fått en grön nyans. Hakan hade fått lite svag skäggstubb ditritad, den som han på sistone hade blivit van med och kommit att verkligen tycka om, men läpparna ovanför var för fylliga för att kunna vara den lockhårige pojkens. Det hade dessutom skissats dit en smal ring.
”Vad är det där för jävla emo”, sa Pontus hånfullt och tog blocket ur Johans händer. ”Vad har vi mer för fult här då.. säkert massa äckliga nakn..”
”Lägg av!” Andy försökte ta tag om Pontus arm men misslyckades. Det var inte så att han någonsin skulle ta åt sig av Pontus kritik när det gällde hans tecknande, men det var alldeles för privat för att han skulle vilja att någon utav dom där skulle se det. Det kändes kränkande att dom stod där och bläddrade bland hans bilder, att dom ens tog i hans saker.
”Hallå kommer ni eller?!” Det var Liams röst som fick dom alla tre att se upp.
”Här”, log Pontus falskt men hejdade sig och rev av den senaste teckningen, knölade ihop den till en boll i handen och släppte den sedan framför Andy innan han tryckte blocket i hans armar.

Han svalde hårt och pressade ner skissblocket i väskan, vägrade att ge med för känslorna som ville ta sig fram i bröstet på honom. Han tänkte inte ge dom det. Med snabba steg gick han mot omklädningsrummet, insåg lite försent att Liam fortfarande stod kvar i öppningen men tryckte sig lika snabbt förbi honom och sedan ut från idrottshallen.

Liam vände hastigt blicken efter Andy men hann inte ens försöka säga någonting förrän han var borta. Och om han hunnit hade han väl ändå inte vågat säga något..
Han hade inte märkt att Pontus och Johan blivit kvar i gympasalen, och det var sedan först när han kollat in och ropat på dom som han upptäckt att det var Andy dom stod vända mot. Det spelade ingen roll att det inte var någonting mellan dom längre – synen hade fått en obehaglig rysning att löpa längs ryggraden och han ville få bort dom därifrån. På en gång. Få dom att lämna honom ifred.
Liam skulle precis till att vända sig om igen när han såg någonting vitt mot det gröna golvet där borta där dom stått. Med rynkad panna styrde han stegen ditåt och insåg med ens att det var en pappersboll. Ett för kraftigt papper för att vara ett av skolans utskrivna. Han böjde sig ner för att ta upp det och vecklade sedan ut det.
Andy hade suttit och tecknat på läktaren. Han mindes det nu.
Och det måste ha varit skissblocket som Pontus tryckte mot Andys bröstkorg. Den jäveln.
Försiktigt slätade han ut teckningen och kände samtidigt hugget i magen då det inte var några tvivel om vem det var. Man behövde inte se mer än lockarna.
Det dröjde inte lång stund alls förrän han insåg att det inte var särskilt smart att stå där i hallen med Andys teckning i händerna  och vek därför snabbt ihop den, gömde den innanför tröjan med hjälp av shortslinningen innan han gick tillbaks till omklädningsrummet.

”Andy!”
Det var Simon som ropade och när han vände sig om såg han sin kompis stå på trappen med drypande blött hår och en handduk i handen. Han hade hört honom säga hans namn när han skyndade genom omklädningsrummet men inte orkat förklara något. Inte där inne där Pontus och Johan var, och med Liam som förmodligen hade varit alldeles bakom honom.
”Har det hänt något?” frågade han och tog dom två trappstegen ner – barfota insåg han nu.
”Nej. Eller inget särskilt.” Han kände skissblocket mot sin höft genom väskan. ”Pontus.. och Johan”, sa han ändå till sist och gick tillbaks den biten han hunnit för att möta Simon.
”Jag märkte inte ens att dom var kvar där inne. Dom där jävla idioterna.. vad gjorde dom ens?” frågade han och trots ilskan i blicken syntes den oroliga glimten som letade efter synliga skador. Men sådant var Pontus alldeles för feg för – det behövde han en mörk gränd till och där det inte fanns några i närheten som skulle kunna hjälpa.
”Äh ingen stor grej, dom var tvungen att jävlas för att dom sett att jag ritat bara. Det borde jag ju ha förstått från början.”
Hans vitblonderade kompis suckade tungt. ”Alltså jag tycker att du ska prata med någon. Jag kan följa med. Det är helt sjukt att dom har fått hålla på så här länge, det är inte okej Andy.”
”Det var ju inte alls lika mycket i tvåan och det är inte förrän nu den här andra terminen som dom börjat igen.. jag bryr mig inte. Jag blir bara trött på det.” Han insåg först efter att han tystnat att han nästan rättfärdigade det Pontus och hans kompisar höll på med. Som att det skulle vara mer okej för att han inte tog åt sig, eller för att det varit lugnare i tvåan och första terminen i trean. Det var klart att det inte var okej ändå. ”Jag vet, du behöver inte säga det”, tillade han därför och drog handen genom håret igen.
”Jag kan gå in och försöka dränka honom i duschen?” log Simon svagt. ”För du tänker inte prata med någon. Eller hur?”
Han skakade på huvudet. Dom hade redan pratat om det där. Redan i ettan. ”Nej det skulle bli tusen gånger värre, du vet också det. Och det är inte särskilt långt kvar, jag behöver ju aldrig mer se dom efter det.”
Simon nickade och gnuggade håret med handduken. ”Jag vet, men han borde fan få tillbaks någon gång.. Väntar du eller? Jag ska bara hämta min grejer och..” Han tittade flinande ner på sina fötter. ”.. klä på mig lite mer.”

Liam dröjde sig kvar vid sitt skåp och sneglade då och då bort mot Andy och hans kompisar, flyttade runt på lite böcker och tog sedan upp mobilen fastän det inte var någonting han behövde kolla.
”.. ses imorgon Andy!”
”Jaa det gör vi, hejdå!”
Han smällde igen skåpet och tryckte sedan ner nyckeln i jeansfickan fastän det alltid var förenat med risken att nyckeln då skulle ligga i tvättmaskinen imorgon när han behövde den. Därefter släntrade han iväg åt samma håll och utgång som Andy gått mot.
Han hade inte hunnit långt över asfalten och Liam var snabbt ikapp honom med sina långa ben.
”Andy.”
Med ett förvånat ansiktsuttryck vände han sig om innan blicken hastigt såg över Liams axel – som att han kanske trodde att någon av dom andra hade följt med honom. Men det förstod han väl ändå att han aldrig skulle utsätta honom för?
”Vad är det?”
”Jag..” Han såg förvirrat ner på sina händer och glömde för en sekund bort vart han hade den innan han öppnade väskan och fick fram teckningen.

Andy blinkade till en gång när han såg vad det var som Liam tog upp. Han slätade ut det skrynkliga papperet, vilket han redan måste ha gjort några gånger med tanke på vilken knölig boll den hade varit när Pontus kastade den på golvet, och räckte den sedan till honom. ”Jag hittade den på golvet.”
”Det.. den betydde inget, du hade inte behövt det.”
”Jo det gör den visst”, svarade Liam och stack ner händerna i jeansfickorna, som för att förtydliga att han inte tänka ta tillbaks den.
Hade han.. såg han vem.. vilka.. det var som bilden föreställde? Förmodligen bara den mest uppenbara isåfall – han med det karaktäriska lockiga håret.
Andy öppnade sin egen väska och la ner arket innan han såg upp på den blonde igen. ”Tack.”
Han hade absolut inte behövt göra någonting sådant. Ändå hade han gjort det; fastän Pontus skulle kunna ha fått syn på honom. Och han hade inte väntat med att plinga på hemma hos Andy för att ge tillbaks den, han hade faktiskt kommit ikapp honom redan utanför skolporten. På baksidan där  inte särskilt många gick ut förvisso, men ändå. Han hade faktiskt tagit upp Andys teckning. Som att han tyckte att den betydde något.
”Du är jätteduktig. Dom hade inte sönder något? Ur ditt block menar jag?”
”Nej det var bara den där han fick tag på.”

Liam nickade och bet tag i piercingen. ”Alltså jag visste inte att dom var kvar där inne med dig, då hade jag ropat tidigare såklart. Jag menar; jag såg dig inte ens först när jag kom in.”
”Det var bra att du kom in i vilket fall”, sa han med en axelryckning. ”Har du hämtat dig från förlusten?”
Ett litet leende letade sig fram på den svarthåriges läppar och smittade snabbt av sig på Liams egna.
Han saknade det där leendet.
”Jag trodde inte att du hade koll på ställningen, du såg så inne i det du ritade.”
”Oj du förnekar det inte ens? Inga bortförklaringar om varför du slog bollen i nätet?”
Liam var precis på väg att svara något retsamt när Andy verkade ångra sig. Eller åtminstone kom på sig själv med att han nästan pratat som vanligt med honom, för blicken slogs ner och leendet dog ut innan han öppnade munnen igen.
”Jag måste gå nu, jag ska vara på stan vid halv tre. Men tack för.. teckningen.”
”Absolut.”


Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0