I hate (almost) everything about you - del 60

”Okej sushin går bort alltså. Kina eller pizza då?” frågade Johan och såg över vägen och tillbaks.
Liam försökte inte ens hålla tillbaks skrattet längre. Det var pinsamt vilka svårigheter dom hade att bestämma vart dom skulle äta innan bion. Dom två återstående alternativen hade från början varit uppe i 6 stycken så dom hade ju åtminstone jobbat sig framåt.
”Pizza då? Jag är jäkligt sugen på kebab faktiskt.”
”Jag med!” Johan började sedan skratta. ”Vad fan, varför kunde vi inte bara ha sagt det från början?”
En kvart senare satt dom vid ett av glasborden med dom karaktäriska rödvitrutiga dukarna med sin kebab och Liam kände som att han hade varit utan mat i ett halvår. Minst.
”Men nej!” Han stönade till och såg ner på sina ljusa slitna jeans som nu hade en stor orange såsfläck på sig. Och självklart hade han inte heller kunnat vara smart och pricka en av revorna där det inte hade gjort någon mer skada än på hans hud.  
Johan lutade sig över bordet för att se vad han gjorde och sjönk sedan bekymmerslöst ner igen. ”Det är ju ändå mörkt på bion.”
Liam gav honom en tyst blick under sänkta ögonbryn innan han drog åt sig en servett och frenetiskt började gnugga bort kletet.
”Jävla skit. Jag får försöka med tvål”, sa han och reste sig upp. ”Det kanske är mörkt i salongen men vi ska väl ta oss dit också?”
”Sluta vara så jävla fåfäng då”, flinade Johan och sträckte sig efter saltet.
”Jag är inte fåfäng.”
Bara en aning kanske erkände han först när han stod inne på toaletten och kände sig som typ världens lyckligaste när han äntligen fått bort fläcken. Han såg på sig själv i spegeln och petade till den lilla silverkulan på ringen i läppen så att den hamnade rätt och drog slutligen till några hårsprayssträva hårtester innan han gick ut i resturangen igen.

”Är du mest sugen på kinamat eller pizza?” undrade Jens efter att dom stannat till vid övergångsstället. ”Eller något annat? Vi hinner ju gå längre bort och kolla.”
”Nej men.. jag går väldigt gärna på kinaresturangen”, log han.
Dom hade gjort det hela lite bakvänt. Först blivit tillsammans, givetvis efter att ha umgåtts ganska mycket, och sedan gjort typiska dejt-saker efteråt. Fast han tyckte inte att det spelade någon större roll; det var mysigt som det var nu och det var huvudsaken.
Ännu mysigare kändes det när dom satt i den dämpade belysningen med ljus på bordet och alla fina dekorationer på väggar och i tak.
”Gud vad gott det här var, vill du smaka?” frågade Andy och sträckte fram en tugga med ätpinnarna. ”Fast det är starkt!”
”Och det..” Jens svalde. ”.. säger du först efter att du stoppat det i munnen på mig?” skrattade han.
”Oops.”
Det verkade som att han var förlåten i samma stund som han försiktigt sköt fram foten så att deras ben nuddade vid varandra.

”Eftersom det här var min idèe borde jag kanske haft med mig någon blomma eller så”, sa Jens efter att ha snurrat ett varv på den rosa vasen med orkidén i som stod på bordet mellan dom. ”Eller hade du hellre velat haft choklad?” fortsatte han med ett litet flin över läpparna.
”Det borde du verkligen, jag är sjukt besviken. Fast jag hade hellre velat haft lakrits isåfall.”
”Det får jag ju ta och åtgärda snarast möjligast då.”
Andy nickade. ”Du drog inte ut stolen åt mig heller.”
Dom började skratta båda två och Jens drog fingrarna genom sitt hår. ”Sluta! Jag får ju dåligt samvete på riktigt. Jag är dålig på dejtande.”
Andy skakade roat på huvudet. ”Jag tycker du är perfekt. I annat fall så är jag lika dålig, jag borde ju isåfall valt en romantisk komedi och inte en actionfilm liksom.”
”Det har du rätt i. Och vi borde inte ha valt sån här pinn-mat, vi skulle ju ha delat på en tallrik med spaghetti och köttbullar.”
Jens fot hade letat sig närmare Andys så att deras ben slingrades in ännu lite mer i varandra och dom såg på varandra med roade leenden igen.

”Femtonårsgräns måste vara bland det bästa som finns, det känns ju som så sjukt slöseri med pengar när man går på en film och råkar hamna framför ett gäng tolvåringar som skriker eller skrattar ashögt åt allting.”
Liam lutade sig bakåt i den röda fåtöljen och nickade flinande åt det Johan sa. ”Fast det finns tyvärr sjuttonåringar som gör det där också, jag tvingades med på twilight en gång..”
Han hörde hans röst innan han såg honom. Av ren reflex vände han sig om och såg Andy och Jens gå förbi längs gången, den förstnämnda ivrigt pratande om någonting och ovetande om vem som såg på honom.
”Vad fan.. trodde inte emobögen gillade sådana här våldsamma filmer”, kommenterade Johan som uppenbarligen också hade sett dom.
”Det gör han kanske”, sa han med en axelryckning. Minnena hade slagit till så hårt att han för stunden inte ens kunde ge Johan ett mer träffsäkert svar.
Han tyckte om både action och skräck. Även om han såg majoriteten av den senare genren mellan fingrarna.
Självklart påmindes han om den där kvällen när dom lagat mat tillsammans och sedan tittat på film. När händer börjat leta efter varandra, när emopojkens ansikte hade borrats in mot hans bröst och hur charmigt han hade tyckt att det var när han blev så himla rädd och samtidigt försökte bortförklara det.
Lamporna dämpades långsamt när reklamen började och Liam rätade lite på sig i stolen och försökte fokusera blicken en aning uppåt istället för rakt fram. Bort från det svarta rufset fyra rader fram.

Andy ryckte till och grep automatiskt efter Jens hand. Extra fånigt kändes det när filmen inte ens klassades som en skräckis och han inte hade sett några andra reagera på samma sätt. Jens såg dock  inte flinande på honom eller stötte en retsam armbåge i sidan på honom som Li.. som vissa andra säkert kunnat göra. Han kramade bara tillbaks och hade snart börjat stryka tummen över hans handrygg vilket fick Andy att slappna av så pass att han nästan tappade koncentrationen på det som utspelade sig på filmduken. Det här var mysigt.
Filmen var bra, ändå drogs Andys uppmärksamhet mer och mer åt Jens ju längre tiden gick och när den lockhårige vände blicken mot honom i mörkret kunde han inte låta chansen gå förbi. Långsamt lutade han sig fram över armstödet tills han kunde snudda vid Jens läppar. Det var en enkel kyss med långsamma tungor och händer som fortfarande snällt höll om popcornkartongen eller vilade i knäet, ändå fick det ilande vågor att röra sig i Andys kropp och på något sätt kändes det mer intimt än när det bara var dom två, utan hundratals människor runt om, när det var fint och långsamt istället för hetsigt och desperat. 

Popcornen var så gott som orörda. Filmen var värdelös. Fastän han hade i och för sig inte uppfattat så mycket av den hittills. Killen bakom honom hostade varannan minut. Det hade flimrat till på filmduken ett antal gånger men det verkade inte som någon annan märkte det. Det var askallt i salongen och.. hans blick vilade hela tiden på rad 7.
”Jag ska bara..”
”Är inte det där..”
Dom tystnade båda två innan Liam lät Johan fortsätta och struntade därmed i flykten han varit på väg att ta. Att fly var bland det fegaste man kunde göra.

Månskenet lyckades leta sig in till Liams nedsläckta rum fastän dom svarta gardinerna var fördragna men det passade på något sätt samtidigt ihop med melodin han skapade med fingrarna och strängarna. Skrivblocket hade blivit slängt nedanför sängen och istället fått ge plats till enbart musiken. Den där nästan färdiga låten som både kändes bra och jobbig att spela men som han ändå inte ville överge.
Andy förtjänade Jens. Det tog emot att tänka det  på grund av Jens, men om han bortsåg från killen som hade allt Liam ville ha, behövde, saknade och längtade så mycket efter, och istället bara tänkte på Andy så var det en självklarhet; Andy förtjänade Jens. Det var en självklarhet att Liam ville att den svarthårige skulle ha det bästa; och om det nu visade sig vara Jens så var det så. Han förtjänade att ha någon som kunde hålla honom i handen i biosalongen.

       *
Torsdagsträningen hade gått riktigt bra och det var nästan så att Andy glömde bort att oroa sig över mörkret när han cyklade hemåt. Men bara nästan med tanke på att han fortfarande lät bli att ha musik i öronen på hemvägen. När han svängde in på deras gata letade sig blicken automatiskt till Liams fönster på övervåningen men som så ofta var gardinerna fördragna och han fick helt enkelt bara föreställa sig vad den blonde gjorde där uppe på rummet – om han ens var hemma vill säga. Bara för att dom inte träffades eller pratade längre betydde det inte att han helt slutat bry sig om honom, för även om största anledningen till att han sagt till Liam att dom inte borde ses något mer hade varit för sin egen skull så hade det också varit för Liams, han hade brytt sig om honom även i den fruktansvärda stunden; för Liam hade inte heller mått bra av hur det hade varit, även om han kanske inte hade velat erkänna det precis då. Han verkade ändå glad i skolan, han hängde med dom han alltid gjort och det var väl säkert en lättnad för honom, att han inte behövde dela på sig så mycket längre. Han behövde inte ljuga om vad han skulle göra efter skolan eller skippa fester på helgerna för att tillbringa dom tillsammans med Andy istället. Inte för att han inte hade velat – han hade flera gånger sagt att han inte alls saknade dom där festerna; eller att han isåfall bara skulle sakna Andy om han gick på någon, men kort sagt så hade nog allt ändå blivit lite enklare för den andre nu. För Andy också för den delen.
Det plingade till i mobilen och när han låste upp skärmen visade sig ännu någonting som bevisade att allt var så mycket enklare nu; något så simpelt som en bakgrundsbild på mobilen – en bild på honom själv och Jens. Sådant hade känts alldeles för riskfyllt med Liam.
Fingret rörde sig som av egen vilja och istället för att klicka upp det nya meddelandet, som säkerligen var ifrån Jens, klickade det upp kameraalbumet och svepte förbi dom senaste veckornas tagna bilder som innehöll allt från glassar, den brunlockige pojken, stjärnhimlar och försök till konstnärliga foton tills bilder på en betydligt längre och blondare kille dök upp. Han hade bara velat försäkra sig om att han inte raderat dom. Vilket han kanske egentligen borde ha gjort men.. han tyckte om minnen. Även om dom också gjorde ont.
Han försökte se uttråkad ut, som att han inte alls ville vara med på något kort, men man kunde nästan se, även på ett stilla foto, hur det ryckte i mungipan på samma sida som piercingen var placerad. Nästa var mer seriöst, som att han gett upp och faktiskt kunde tänka sig att ställa upp på något kort, där den där snyggheten bara sköljde över en som en kraftig våg – man kunde inte undkomma den smaragdfärgade sugande blicken, det svaga men sneda leendet eller hinten av den vältränade bröstkorgen under t-shirten vare sig man ville eller inte.
Andy klickade snabbt ner galleriet när känslan av att göra fel blev alldeles för tydlig och ledde in cykeln den sista biten i garaget.

”Hallå!” Han släppte ner bagen på golvet och drog den lite svettiga luggen ur pannan innan han kikade in i vardagsrummet där hans mamma satt.
”Hej gick det bra? Åh förresten kan du inte ställa ut soptunnorna när du ändå har skorna på dig?”
”Visst. Och ja det gick bra, jag ställde till och med upp som reservmålvakt”, flinade han.   
”Hur många brutna ben?”
”Fem ungefär.”

Liam svor lågt för sig själv när hjulet på ena soptunnan verkade ha fastnat. Han petade till det med skon och drog sedan prövande i tunnan igen. När ljudet av en ytterdörr som stängdes hördes i mörkret stannade han dock till i rörelsen och sekunderna senare uppenbarades Andy på gården bredvid med två soptunnor dragandes efter sig. Det tog inte lång stund förrän han upptäckte Liam och deras blickar möttes hastigt.
”Tja.”
”Hej.”
Hans blick registrerade snabbt träningskläderna och dom halvt nerhasade fotbollsstrumporna, och så den svarta luggen som inte alls låg lika platt som vanligt.
”Inget sprucket ögonbryn den här gången?”

Andy kunde inte hålla tillbaks ett lågt fnysande. ”Jag har jobbat på mitt självförsvar.”
Ett svagt leende fladdrade förbi på Liams läppar. Det var som en konstig flashback som kändes som en evighet sedan. Dom där lite kaxiga kommentarerna, men med leenden och hemligheter och minnen som inte hade funnits då. Som en färskare flashback från då dom flinande upptäckt att dom än en gång gått ut precis samtidigt, men nu betydligt osäkrare och utan hastiga kyssar över det låga staketet.
 Ändå var det dom första orden dom egentligen sa till varandra på hur länge som helst.
Han hade ställt soptunnorna på plats och gjorde en ansats att gå in igen, fortfarande velandes över om han skulle säga godnatt eller inte, när Liam bröt tystnaden.
”Så du och Jens alltså..?” det lät en aning roat och Andy kände direkt en slags försvarsmekanism slå till. Och ännu värre; impulsen att tala om för Liam exakt hur mycket bättre Jens var.
”Ja, han är en av dom finaste jag någonsin träffat. Du har ju uppenbarligen sett oss och..” osäkerheten, eller kanske mer den där egenskapen han hade; att alltid sätta andra personer i första hand, grep tag i honom men han avslutade ändå meningen ”.. det säger väl ganska mycket, att vi inte behöver dölja något. Att andra faktiskt vet om att vi är ett par.”
Han kände sig hemsk. Han kände sig så fruktansvärt självisk och känslokall och.. Varför hade han känt att han behövde trycka till Liam om det där igen för? Det fanns inget vi mellan dom två längre och dom hade lämnat det bakom sig, det fanns därför ingen anledning till att ta upp sådant igen. Liam hade gått vidare och hade kanske till och med något på gång med någon tjej – oavsett om det var något seriöst eller inte. Och Andy hade Jens.
”Tur att du hittade någon så perfekt då”, svarade Liam och fastän Andy inte såg på honom just då kunde han se det lite sammanbitna uttrycket i Liams ansikte framför sig. Säkert inte för att han brydde sig avsevärt i att Andy hade pojkvän nu utan mer för att Andy kritiserat honom. Något som han visste att Liam hade jättesvårt för och som han lika väl visste att han alltid hanterade genom att vända taggarna utåt. Det fanns förmodligen ingen som trodde att Liam på riktigt kunde ta åt sig av sådant andra sa för han var så otroligt duktig på att dölja sådana känslor och uttryck. Något som Andy ansåg inte alltid hjälpte honom utan snarare skadade honom.
”Ja det är det faktiskt”, sa han betydligt lägre och drog handen genom håret. ”Jag.. måste duscha nu.”

Liam såg efter honom och bet sig hårt i läppen. Viljorna slogs i huvudet på honom, hade dragkamp om vem som skulle få bestämma över vad han skulle säga och göra och när kampen till sist var slut – precis innan Andy hunnit försvinna in under garagetaket – särades hans läppar.
”Andy..”
”Vad är det?”
”Inget.. Eller.. godnatt”, andades han ut.
Det var tyst en liten stund sedan hörde han dörren stängas.

”Jag trodde du gått vilse där ute”, skämtade Magda när han kom in igen men hon måste ha sett hans lite bistra min och fortsatte därför. ”Är det något som hänt?”
Han skakade på huvudet. ”Nej. Liam var där ute bara. Finns det några handdukar uppe?”
”Känns det inget bättre mellan er..?” Hans mamma såg nästan sorgset på honom. Magda tyckte om Jens jättemycket så han förstod inte varför hon skulle bry sig så mycket i att han och Liam inte umgicks överhuvudtaget. Det var väl inte så konstigt? Bara för att dom varit kompisar innan dom.. blev någonting mer så gjorde det inte automatiskt att man ville fortsätta träffa den personen efter att man.. typ gjort slut.. fastän man inte varit tillsammans..
Fast å andra sidan visste hon inte all bakgrund. Hon hade inte heller varit medveten om dom dåliga sidorna som funnits även när dom varit sådär himla kära i varandra. Hon hade bara sett glimtarna av det glada, bra och mysiga. Inte smygandet, teatern i skolan, dom frustrerande sms:en, kommentarerna..
”Nej vad spelar det för roll? Vi är alldeles för olika för att fungera.. det tog bara en stund att inse det, okej?” Han kunde inte hjälpa det irriterade tonfallet som han så sällan använde till sin mamma. Men kunde hon inte bara vara glad för hans skull och för en gångs skull sluta oroa sig över en massa? Det var nog jobbigt ändå att än en gång ha kommit tillbaks till stadiet att det kändes jobbigt att tvingas se Liam så gott som varje dag och ändå på något sätt sakna det som varit.
”Du pratar väl fortfarande med Cathy? Och hon har säkert redan intygat dig om att det inte är några som helst problem för Liam längre med det som hände mellan oss. Det är helt lugnt för honom och dessutom var det länge sedan det tog slut. Kan du inte bara släppa det?”
”Jag ställde bara en fråga.. du behöver inte”, började Magda förvånat men Andy lyssnade inte på fortsättningen utan klampade bara upp för trappen, in i badrummet och stängde dörren efter sig. Ibland ville han bara vara som Liam och kunna smälla igen dörren istället, vara barnsligt arg och slå knytnäven i något.
Han förstod inte ens vad det här kom ifrån. Varför blev han egentligen så himla upprörd? Hans mamma hade faktiskt bara undrat ifall han och Liam börjat prata igen, om det kändes bättre, vilket var ganska normalt att undra då man trodde att personerna i fråga varit kompisar enda sedan 6årsåldern, och att den senare kärleken bara tagit slut på ett helt odramatiskt sätt.

[21:03 nytt meddelande- Jens] Zappade nyss förbi något program där en kille spenderat typ miljontals kronor på att göra operationer för att uppnå något slags skönhetsideal, du vet; den perfekta kroppen vetenskapligt sett. Stackarn har ingen aning om att han skulle kunna lägga ut Miljarder och ändå inte bli lika vacker som dig. Och den där glansen bara vissa människor kan ha? Att det liksom strålar om en? Det är inget man kan operera eller ens födas med, det är ens personlighet som gör det. Och det är din som ger dig den där glansen.

[21:07 sänt meddelande] Men :’) Nu ligger jag ju här i sängen alldeles generad. Du är så fin <33 Och det där är inte ens sant, du överdriver.

[21:08 nytt meddelande] Gullig! :D Men nej det gör jag inte alls. Du är den finaste jag vet Andy. Väldigt dumt att jag ska vara på andra sidan stan bara..

[21:10 sänt meddelande] Väldigt dumt. Jag kan sova hos dig imorgon? Saknar dig!
Och du är ännu finare :*


Postat av: Vendela

är kluven. jag gillar jens och så, men just det gör det så jobbigt eftersom det känns som att han bara är en "tröst"-pojkvän. han är ju liksom raka motsatsen till liam - jättesnäll, gullig, självsäker, lite nördig. det känns som att andy typ använder honom för att komma över liam, för att få det han saknade i deras förhållande, men det känns ändå inte rätt.

fortsätter överraskas av hur jävla bra du är på att pinpointa känslor eller situationer, du bara sätter ord på det.

fortsätter älska jake <3 han påminner mig lite om sid som jag också var lite (mycket) kär i. AH kan du inte skriva en oneshot med sid och jens från crash?? saknar dem så mycket ._.

hur som helst, tack för att du är så snabb med att uppdatera!

Svar: åh tack själv för att du delar med dig av dina åsikter! jag förstår precis vad du menar med jens och andy :( även om han själv inte ser det på det sättet att han utnyttjar jens - det skulle han aldrig vilja göra - så blir det ju lite så automatiskt eftersom han precis som du säger är motsatsen till liam och att han nu kan få det han saknade av honom.
det kan nog stämma att han är lite lik sid haha! :) fast sid är nog snäppet galnare haha.
(och just ja! jag hade glömt att sid också hade en jens.. hoppas att det inte blir alltför förvirrande när jag ibland råkar återanvända namn haha! är noga med att mina huvudpersoner inte får likadana namn eftersom dom är sånna egna karaktärer men ibland slinker det med någon bikaraktärs namn ;))
måste nog dock göra dig besviken på sid&jens-fronten då jag känner mig såå långt ifrån den storyn. men någon gång kanske ;)
strobelights.blogg.se

2015-10-07 @ 00:39:05

Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0