I hate (almost) everything about you - del 84

”Morsan?! Jag drar över till Andy nu.”
”Nu? Vänta lite!”
Det dröjde några sekunder innan Cathy kom ned för trappen med en handduk virad om håret. ”Hur gick det med matten du höll på med då? Jag är glad för din skull att det är så bra mellan er igen men du kan inte strunta i skolarbetet för det. Du vet hur viktigt det är Liam.. Ni ses ju så himla mycket ändå.”
”Men vet du hur länge jag har suttit med den där boken eller? Måste du ta för givet att allt blev fel under den tiden?”
”Det är klart att jag vet att du kan när du försöker, säg inte sådär. Men under hela tiden jag låg i badet hörde jag gitarrspelande från ditt rum..”, sa hon och såg menande på honom vilket fick hans axlar att sjunka ner en aning. Avslöjad. Men han hade faktiskt räknat några tal innan.
”Men Andy hjälper mig, så det är egentligen bara bra att jag går över till honom nu”, log han snabbt och gick fram till dörren. ”Ses imorgon.”
”Det är jättebra att du tänker låta Andy hjälpa dig, men det kanske är en fördel att du tar med dig boken då?” sa hans mamma och han vände sig om med en suck. Var hon tvungen att märka allting?

”Hej.” Andy såg leende upp där han satt på sängen, iklädd en stor svartvitrandig tunt stickad tröja. Det tillsammans med kajalen under ögonen och det svarta håret fick honom att se ut som en söt tvättbjörn.
”Morsan tycker att jag borde plugga mer matte idag och du är förmodligen i hennes team, men vi kan väl kolla någon film först?” frågade han hoppfullt och fick ett roat leende till svar.
”Vi är definitivt i samma team.” Leendet blev mer seriöst. ”Men du vet att du är jätteduktig va? När vi fått den där sista geometridelen att fastna så kommer du fixa dom där delproven hur lätt som helst, jag är helt säker på det.”
”Det är för att du är född till att tro det bästa”, flinade han och sjönk ner på huk framför Andys filmhylla. Bakom det där flinet var han dock väldigt glad över det Andy sa, det fick honom att tro lite mer på sig själv och att det faktiskt skulle gå bra med proven i slutet av veckan. Han skulle visa Lundqvist att han kunde, han skulle visa sin mentor, sin mamma, Andy, och inte allra minst sig själv. ”Vad har du lust att se för något?”
”Bestäm du”, svarade Andy. ”Fast.. om du får väldigt svårt att bestämma har jag några förslag.”
Liam såg sig roat över axeln. ”Är du på fantasy-humör eller Romcom? - Okej ditt leende har redan avslöjat dig.”
”Vi kan se två”, sa den andre oskyldigt innan han gjorde honom sällskap framför hyllan och samtidigt strök handen över hans rygg i förbifarten.

Liams fingrar strök långsamt genom Andys hår som hade huvudet liggande i hans knä. I början hade det varit en väldig massa klagande på dom klyschiga replikerna men till sist hade han gett upp och Andy trodde att han i hemlighet faktiskt också satt och hoppades på ett överdrivet och ännu klyschigare lyckligt slut – fastän man redan efter dom första tio minuterna hade räknat ut att det skulle bli ganska exakt så. Men det var ju det som var charmen med dom där filmerna!
Det var dock en scen Andy hade glömt bort och när huvudpersonerna ifråga klev in genom entrèn till den stora balsalen vred det sig både oroligt och förväntansfullt i hans mage. Liams fingrar hade stannat till mitt i den kammande rörelsen och Andy kunde inte låta bli att snegla upp mot honom. Han tänkte säga något om de..
”Dom har bleknat rätt mycket dina slingor nu, eller mörknat kanske man säger. Ska du färga i mer rött?”
Han svalde innan blicken återvända till teven. ”Nej jag tror inte det, jag låter det nog vara helsvart ett tag nu.”
”Mm.”
”Visst är det romantiskt?”
”Va, vadå?”
”På filmen såklart”, sa han och såg på paret som gick ner för den långa guldiga trappan med sammanflätade fingrar.
”Jodå, men hur lång är den egentligen? Allt är ju typ lyckligt och bra nu..”
Han kommer inte fråga. Såklart.

I vanliga fall skulle han ha sms:at eller ringt Lisette för att prata ut om stressen han verkligen kände inför balen nu, att han inte hade en aning om vem han skulle fråga och att det just nu bara kändes helt hopplöst. Men han ville inte ge henne mer dåligt samvete, det var det sista han ville. Annars hade han kunnat prata med Liam, frågat honom om han hade någon idèe eller bara låtit honom få hjälpa till att lugna ner honom själv. Men Liam var faktiskt den sista han ville prata med om det, för det handlade inte bara om stressen att han inte visste vem han skulle fråga när det var så kort tid kvar, det handlade minst lika mycket om att det kändes förjävligt att inte dom två kunde gå, eller att han åtminstone hade kunnat sagt att han hade velat. Tvärtom så verkade han inte bry sig någonting, som att studentbalen var något dom hade varit med om tio gånger redan. Han överreagerade säkert, det var förmodligen vad Lisette skulle ha sagt. Vad hade det egentligen gjort för skillnad om Liam sagt ´Du vet ju att vi inte kan gå på balen tillsammans, det skulle inte funka.. på grund av mig, men jag hade gärna velat, du vet det va?´ Liam kanske tänkte så till och med bara att han inte sagt det, för att han antog att Andy förstod det ändå. Gud! Kunde han bara sluta tänka på allting så himla mycket?!
”Vad tänker du på?” viskade Liam intill hans öra.
Om han bortsåg från alla jobbiga, irriterade, upprörda, ledsna och onödiga tankar..?
”Att du luktar väldigt gott”, svarade han lika lågt och drog Liams arm som redan låg över hans midja ännu lite närmare.
”Det gör du också. Så pass att jag blir alldeles snurrig i huvudet och nog tyvärr måste vänta med det där matteräknandet till imorgon..” När Andy såg på honom över axeln log han det där leendet som alltid fick honom att bli alldeles varm inombords, det där leendet som faktiskt sa att Andy betydde mest utav allt. ”Du verkade trött så jag tänkte mest för din skull, vi kan spara det tills imorgon.”
”Okej, vi tar det direkt efter skolan. Då hinner det kanske sjunka in lite bättre det du gjorde själv idag”, sa han och fick sedan en puss i nacken.
”Absolut. Fast jag menade det där andra, du luktar också väldigt gott. Det gör du jämt men ändå.”
När dom låg på det här sättet spelade det inte någon roll att Liam var så mycket längre, han passade in perfekt där bakom honom, med armen över hans midja och Andys hand som vilade ovanpå hans.
Han följde långsamt dom svarta läkta linjerna längs hans underarm och stannade till lite extra vid L:et och A:et.
”Har din nål och blodrädsla blivit bättre efter tatueringen?” frågade han och kände hur Liam andades ut mot hans nacke.
”Jag har undvikit att ens komma i närheten av det där så jag vet inte. Och nej jag tycker inte vi ska testa igen, inte förrän jag får sug efter en till tatuering i alla fall”, sa han och Andy kunde nästan höra det där lilla flinet.
”Vi får se, jag kanske hör med din mamma ifall vi kan få komma på ett litet studiebesök för att kolla in nålar på nära håll.”
”Okej sluta!” skrattade han. ”Om jag vaknar av mardrömmar inatt är det helt och hållet ditt fel.”
Andy strök fingrarna över hans hand innan han vred huvudet bakåt igen. ”Okej förlåt, jag ska få dig att drömma mycket bättre drömmar..” Han sträckte lite på sig, i en inte så jättebekväm vinkel, och tryckte mjukt läpparna mot Liams innan han försiktigt lirkade upp dom med hjälp utav tungan.

Det kanske var helt galet det han tänkte göra. Det skulle förmodligen bli ett nej men den största anledningen till att det inte var någon bra idèe var att det egentligen var väldigt själviskt. Kanske skulle han bara..
”Nej tyvärr jag ska gå med David från Estet, har du verkligen inte frågat någon än?´
´Det hade varit jättekul Andy men jag har redan bestämt med Sam.´
Med tanke på hans senaste två försök fanns det uppenbarligen ingen ledig tjej och han tänkte verkligen inte börja gå runt och fråga personer han knappt pratat med. ´Hej, vi har nog setts i matsalen någon gång, inte för att jag vet vad du heter eller så men skulle du vilja gå på balen med mig?´ Han hade ju sett fram emot det här så mycket. Det skulle ha blivit perfekt med Lisette. Och med Liam.
Fast nej, det hade kanske inte alls blivit perfekt med honom med tanke på att han verkade tycka att det var en skitsak, och ändå lär tjejer ha frågat honom enda sedan i ettan. Varför hade han inte bara bestämt med någon på en gång? Det lät inte troligt alls att Liam, Liam som alltid, alltid varit populär, inte skulle ha en balpartner när dom bara var skoldagar ifrån balen. Han borde ha bestämt med någon av dom minst lika populära tjejerna så fort det bara gick för att vara säker på att han skulle se bra ut den där kvällen. Varför hade han väntat så  här länge om det inte ens betydde något på det planet för honom? För honom var det ju bara trist och ytligt, han borde inte bry sig ifall han gick med en tjej han känt i tre år eller som han bara sett i matsalen så länge hon hörde till rätt grupp.

”Jag trodde aldrig jag skulle få så bra betyg på den där uppsatsen”, log Simon stort. ”Och särskilt inte på diskussionsdelen, jag skrev ju bara massa svammel.”
”Lärare älskar svammel i diskussionsdelarna”, flinade Andy tillbaks. ”Men ja det var askul att du fick det, det kommer säkert höja slutbetyget.”
”Jag hoppas det!”
”Vad var..” Han hade inte varit tillräckligt uppmärksam för att hinna se Johan och Chrille som kom gående i korridoren och hade därför såklart inte hunnit dra sig undan förrän Johan smällt in sin axel i hans. Han var kanske av det tunnaste laget men det var pinsamt att en axel kunde göra så himla ont.
”Vad i helvete..”, sa Simon dovt och såg efter dom.
”Bry dig inte i det..”
”Jo det tänker jag göra..” Simon vände sig om helt. ”Ni är så äckligt jävla fega!”
Andy bet sig snabbt i läppen och var på väg att ta tag i Simons arm för att gå därifrån men Johan och Chrille hade redan vänt sig om.
”Vad sa du?” frågade Johan med huvudet lätt på sned och tog några steg tillbaks mot dom.
”Jag sa att ni är äckligt fega. Alla vet att ni två bara är Pontus och Liams små jävla bitchar, ni vågar aldrig göra något utan dom. Utan att på sin höjd knuffa till någon - otroligt modigt.” Han kastade en snabb ursäktande blick åt sidan på Andy. Kanske för att han visste att ´knuffen på sin höjd´ faktiskt hade gjort ont.
”Vill du se vad jag kan göra med dig ditt freak? Eller vill du hellre att vi visar på din lilla emokompis där bredvid?” sa Johan och vände blicken mot Andy som försökte se oberörd ut. Han tänkte inte ge honom något annat.
”Vänta, hör ni?” sa Simon och låtsades lyssna efter något. ”Ljudet av tomma hot.”
Det hade inte varit det smartaste draget. Ett nästan morrande ljud lämnade Johan innan hans hand for ut och greppade tag om Simons arm. Under två korta sekunder som kändes som minuter försökte Andy febrilt komma på vad han skulle göra, ifall han hade störst chans att få bort Johan därifrån genom att knuffa på honom eller om han skulle försöka sig på en spark i hans knäveck, innan den rödhårige skulle ha hunnit vrida om armen på det där fruktansvärt obehagliga sättet. Helt oväntat var det istället Simon som vred om, blixtsnabbt och till synes helt utan tvekan. Johan flämtade till och svor sedan högt när den vithårige släppt honom.
”Vad i helvete gör du..?!” började Chrille men dom hann inte höra fortsättningen då dom redan börjat skynda sig igenom korridoren. Simon småjoggade uppför trappan, svängde in i en utav korridorerna på övervåningen och vände sig sedan snabbt om mot Andy.
”Är dom efter oss?” frågade han med ytliga andetag.
”Nej jag.. tror inte det”, sa han och såg bakåt innan han vände sig tillbaks mot sin kompis. ”Vad.. var det där?!”
Simon hade ju skrikit tillbaks på bussen åt Pontus när dom skulle på studiebesök, och vid något annat enstaka tillfälle hade han kastat ur sig någonting åt dom andra, - som dom dessvärre inte brytt sig vidare mycket i - och han hade försökt få Andy att prata med någon lärare om vad som pågick och hade pågått under så lång tid. Men han hade aldrig gjort något fysiskt mot dom och ärligt talat hade Andy trott att han oftast blev lika illa till mods när dom mötte dom i korridoren eller i matsalen som han blev.
”Jag vet inte. Men jag var skiträdd!” sa Simon och vred sina händer i varandra. ”Tror du han märkte det? Jag vill ju att han ska fatta att han ska lämna dig ifred..”
Andy var fortfarande lite smått chockad men nickade snabbt innan han istället skakade på huvudet. ”Nej menar jag, jag tror inte han märkte det. Det där var.. hur jävla bra som helst. Vart har du ens lärt dig sånna där grepp?”
”Jag gick på judo i femman..”
Han skrattade förvånat till. ”Shiet.. ja det var oväntat, men tack. Du behövde inte men.. det kändes rätt bra att se det, även om jag låter hemsk när jag säger det.”
”Det är inte hemskt! Killen är ju ett jävla as. Det kändes rätt bra att göra det också kan jag säga.”
När dom börjat gå mot trappen på andra sidan korridoren började dock oron leta sig fram. Johan hade förmodligen inte blivit så pass avskräckt att han inte tänkte berätta det för Pontus och sedan skulle han, eller Johan själv, ge tillbaks på Andy för det. Det var det enda logiska. Eller.. Han såg mot sin kompis. Eller så skulle dom ge sig på Simon för att dom då visste att Andy skulle ge sig själv skulden för det. Nej. Nej det behövde inte alls bli så. Det var alldeles snart studentveckan, festerna avlöste redan varandra, lektionerna blev färre och färre, dom skulle inte orka lägga ner tid på honom något mer nu. Dom skulle ju snart aldrig mer se honom. Förhoppningsvis. Och Liam.. om han hörde något om det skulle han väl se till att stoppa det?
Varför kunde han inte ha fått det här att sluta för länge sen?! Varför kunde han inte strunta i dom där jävla idioterna och vara med bara Andy istället. Han hatade den här teatern, han hatade, hatade, hatade den.
”Kommer du?” undrade Simon ett steg ner i trappen.
”Jag behöver prata med Jens om en sak, jag tror han har engelska här uppe så jag väntar nog.”
”Nej jag såg han där nere för ett tag sen, alltså innan jag kom till dig. Han satt i ett utav grupprummen med två tjejer.”
”Åh jaha, men då är han kanske kvar där. Kan du visa vart?”
”Absolut”, log Simon.

Jens fick syn på honom genom glasväggen och vinkade. Till Andys fördel måste tjejerna ha gått därifrån.
”Hej”, log han och gick in. ”Hur är det?”
”Bra”, svarade Jens leende. ”Gör klar en sista grej till svenskan bara. Hur är det med dig?”
Andy satte sig ner på stolen bredvid och la ifrån sig sina böcker. ”Jodå det är bra.”
Jens log mot honom innan han bläddrade sida i boken. Han hade på sig en svart t-shirt med lite urringad halslinning med en svart-och beige mönstrad cardigan utanpå och halva det lockiga håret täcktes av en svart pösig mössa. På andra hade det sett fånigt ut med tanke på att det var varmt ute, men på Jens såg det ut som att den alltid suttit där, lite nonchalant på bakhuvudet och med stil liksom. Under bordet var dom utsträckta benen klädda i ett par ankelkorta ljusa jeans.
”Har du nya glasögon?”
Jens såg förvånat upp på honom. ”Nej det är dom jag har haft hela tiden”, sa han och petade till dom svarta rektangulära glasögonen. Han fick sedan tillbaks leendet på läpparna. ”Vad ville du? Egentligen?”
Andy bet tag i läppen. ”Jag tänkte fråga.. är jag jättehemsk om jag frågar om du vill gå på balen med mig?”
Det förvånade var tillbaks.
”Du har säkert redan bestämt med någon med tanke på att vi faktiskt går i trean och slutar alldeles snart men vi pratade liksom aldrig om det, och även om du inte hade det så förstår jag om du tycker det är jättekonstigt av mig att fråga och att det skulle kännas fel för dig.”
”Nej, nej alltså du är inte hemsk eller konstig. Jag har faktiskt inte tänkt gå, jag gillar inte själva konceptet med skolbaler och grejer.”
”Åh.”
”Men.. jag skulle kunna gå med dig.”
”Menar du det?” frågade han och kunde inte ens försöka dölja det förvånade i hans eget ansikte.
”Ja, alltså är det något jag skulle kunna ställa upp på så är det väl att låta det bli typ första gången i skolvärldens historia som två killar går med varandra.”
Han log lite försiktigt. Han hade en poäng i det. Det var bra om några kunde visa att det faktiskt var okej. ”Det skulle inte kännas konstigt för dig då..? Jag skulle ju aldrig kunna gå med Liam och.. jag menar inte att du är någon slags reserv på det sättet, jag har ingen lust att fråga någon bara för sakens skull, någon jag inte ens känner särskilt väl. Då går jag hellre med en kompis som jag tycker väldigt mycket om. Fast jag vill inte att du ska göra det bara för att vara snäll, inte om det känns jobbigt med.. oss.” När han sa det sista var han inte modig nog att se upp. Han kände sig fortfarande elak och samtidigt så kunde han ändå inte ångra att det blivit som det blev, för då hade han inte varit med Liam och han älskade den killen, även om han gjorde honom fruktansvärt frustrerad ibland.
”Det är lugnt Andy, jag hade inte sagt ja om det inte kändes okej.  Jag går gärna med dig på balen som en kompis.”
Lättnaden spred långsamt ut sig i hans bröst. ”Tack Jens. Det blir kul.”
”Hur blir det med bil och sånt där..? För visst brukar man åka i någon sån där lite snyggare innan man kliver ut?”
”Ja det gör man. Men.. jag har inte riktigt tänkt på det, jag och Lisette bestämde redan i ettan att vi skulle gå och hennes faster hade en bra bil, men hon blev bjuden av en kille hon tyckt om jättelänge och..”
”Aj”, sa Jens och såg medlidande på honom.
”Nej alltså jag menade inte så. Hon tänkte säga nej först, det var jag som mer eller mindre tvingade henne att ta chansen”, flinade han. ”Hon har haft en crush på honom hur länge som helst, jag hade inte trott att det skulle kännas så jobbigt att fråga någon annan bara.”
 

Postat av: Mp3

Omg! Jag undrar verkligen hur Liam kommer reagera på att Andy frågar Jens att gå till balen med honom?! Galet ju!!

Och att Simon gjorde värsta karatesparken!!! Ännu mer pluspoäng till Simon, gillar den killen alltså!

Vill läsa mer mer mer!

2015-11-23 @ 21:38:53

Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0