I hate (almost) everything about you - del 72

”Andy..” Liam ruskade försiktigt på honom. ”Jag brukar inte ha några problem med att skolka men ditt rykte som favoritelev kan förstöras om du..”, fortsatte han flinande men rynkade sedan pannan något när Andy fortfarande inte gav något tecken på att ens vara vid liv. Eller jo där höjdes bröstkorgen igen – men inte mer än så.
Det var som att ingen utav dom hade velat riskera att krossa något utav det sköra glaset dom byggt upp och omgett sig med igen, den där alldeles egna glasbubblan. Dessvärre hade söndagen gått alldeles för snabbt och nu var den plågsamma måndagen med den obligatoriska skoldagen där.
”Andy? Seriöst du måste vakna, vi har typ.. en kvart på oss innan bussen går.”
”.. va?”
Ögonlocken fladdrade till innan dom blåa ögonen plötsligt såg på honom – glansiga och trötta. Lite för glansiga.
”Du.. hur mår du egentligen?” Han la en hand mot hans panna och bet sig sedan i läppen.
”Gillar du inte.. min morgonfrilla? Du har sett den.. många gånger”, mumlade den svarthårige.
Han kunde inte låta bli att flina till. Han kanske var sjuk men han var fortfarande väldigt söt. Det här var på riktigt. Han fick vakna upp tillsammans med Andy. Emopojken. Världens finaste.
”Jag älskar din morgonfrilla, men jag tror du får skippa skolan idag.. du har feber.”
”Nej.. va?” Förvirringen verkade sakta men säkert släppa och därefter följde en tung suck. ”Men åh, jag har inte tid att vara sjuk.. jag har ju svenskaprov idag.”
”Menar du att du blir besviken över att missa ett prov?” Liam skakade oförstående på huvudet innan han motvilligt kravlade sig upp ur sängen. Det var oerhört lockande att stanna kvar under täcket med honom – bacillerna lär han ju redan ha attackerats utav – men var det någon som inte fick strunta i några fler prov så var det tyvärr Liam själv. Inte några fler skoldagar heller för den delen.

”Du har säkert missat bussen nu”, sa Andy efter att Liam räckt honom vattenglaset och alvedonen. ”Jag är inte dödssjuk, jag klarar mig själv.”
”Det vet jag väl men, vill du ha en filt eller något?”
Någon protest hann inte höras då det plötsligt plingade på dörren och dom såg förvånat på varandra innan Andy ryckte på axlarna.
”Vem kommer ens den här tiden?”
”Jag kan öppna, ligg ner. Det gick ju runt några jävla jehovas vittnen förra veckan och dom har väl ingen uppfattning om vad som är en normal tid att plinga på hos folk..”, sa han irriterat på väg ut från Andys rum.
När han öppnade dörren var det dock allt annat än Jehovas Vittnen som stod där.
”Eh hej..?”
”Vad gör du här?” frågade den vitblonderade killen och Liam kunde inte helt avgöra om han var upprörd eller bara chockad.
”Alltså jag har inte brutit mig in.”
Simon drog en hand genom håret innan han försökte se över axeln på honom. ”Vart är Andy? Och är ni liksom.. sams nu igen eller.. jag fattar ingenting. Det är alldeles för tidigt för det här.”
Liam höll fullständigt med. Fan den här killen gjorde honom nervös – hur ogärna han än ville erkänna det, men det här senaste dygnet hade innehållit enorma känslostormar och han hade inte alls hämtat sig eller förstått allting helt och hållet än. Och nu var verkligheten från utsidan plötsligt här och knackade på – bokstavligen.
”Vi.. han är sjuk, han ligger inne på sitt rum så du borde kanske snacka med honom direkt istället”, sa han och strök en hand över nacken. ”Jag ska försöka hinna med bussen som redan gått så.”
Simon såg ytterst misstänksamt på honom men nickade sedan och tog ett steg förbi honom in i hallen. ”Okej..”

”Tja!” Liam slängde sig ner på stolen bredvid Chrille en halv sekund innan läraren stängde dörren till klassrummet.
”Tjena.”
”Fan vad drygt med måndag. Det lät ju inte så jobbigt när vi kollade upp hur många måndagar det var kvar innan studenten..”
”Nej.”
Liam höjde ena ögonbrynet vid det korta svaret. ”Vad är det med dig nu då?”
Chrille drog på munnen till något som kanske skulle vara ett snabbt leende men mest såg ut som en grimas innan han slog upp boken. ”Känns väl egentligen som att det kanske är jag som ska fråga dig det.”
”Vad menar du?”
”Men seriöst Liam, Pontus är skitirriterad på dig och..”
Såklart. Dom hade ju kanske inte skiljts åt på det bästa sättet i lördags men vad fan.
”Och vadå du har inga egna känslor? Du måste tycka och tänka exakt som Pontus fastän du inte har en aning om vad det handlar om?” Han kunde inte hålla tillbaks irritationen nu.
”Nej det måste jag inte, men fattar du inte? Det är inte bara Pontus som är irriterad på dig, du är så jävla fram och tillbaka hela tiden, man har ju ingen aning om vart man har dig eller om du ens vill vara med oss.”
Irrationen övergick som i ett handslag till att bli en klump i magen av oro. Nyss hade ju allt känts så väldigt bra. Då när han hade varit i den där världen tillsammans med Andy igen. Det var en sak att han och Pontus hade sina tjaffs, det hade dom egentligen alltid haft, men det var inte alls samma sak när dom andra började säga sådant här. Det var ju mardrömmen. Det som inte fick hända. Polarna som han inte skulle klara sig utan. Ifall det skulle bli han som blev utanför.
”Äh vadå”, flinade han, ett utav knepen han tog till för att dölja nervositet och osäkerhet, ”Det är väl klart jag vill hänga med er, det skulle väl vara jävligt knepigt annars. Tre år liksom?”
”Precis. Det känns lite skumt faktiskt Liam, och okej du vill hänga med oss; men det kanske kommer till den punkten att vi inte vill hänga med dig?”
Kylan spred sig i hela kroppen och han grep automatiskt hårdare om pennan – nästan så att det kändes som att träet skulle smälta ihop med hans hand.
”Vad fan snackar du om..?” Hade han tur, och det hade han förmodligen med tanke på att Chrille eller någon utav dom andra aldrig skulle kunna tro att han blev osäker eller så in i helvetes rädd, uppfattade hans kompis det sammanbitna tonfallet som irriterat istället för oroligt.
”Ta det lugnt, jag menade inte.. det är klart du är med oss”, suckade han. ”Men det är inte bara Pontus som är irriterad, dom andra börjar också tycka att du beter dig jävligt drygt emellanåt, så du borde kanske..”
”Kanske vadå?” frågade han direkt utan att så mycket som vika undan med blicken. 
”Okej jag överdrev kanske lite, jag tycker också den här måndagen känns extra jävlig. Men du borde väl kanske.. vara lite mer dig själv bara. Har du typ.. problem hemma eller så?”
Liam skrattade hest till och höjde roat på ögonbrynen. ”Seriöst Chrille?”
Det fick även den andre att börja flina. ”Vi låtsas som att jag inte sa det där va?”
Han nickade, fortfarande med det roade över läpparna och lutade sig bakåt på stolen.
”Liam och Christoffer, jag säger bara till er en gång sedan får ni gå ut härifrån. Och Liam sluta väg på stolen”, avbröt deras samhällslärare innan han började dela ut papper.
Liam kastade en blick över klassrummet där han fick syn på Johan och Pontus och höjde huvudet i en nick. Kylan hade redan börjat leta sig tillbaks till magen men någon sekund senare nickade den rödhårige tillbaks medans Pontus gav honom ett leende – ett väldigt svagt sådant men det var ändå ett accepterande och det var det enda Liam behövde just då.

Liam tryckte av efter att det gått fem signaler utan svar och gick sedan ut från toaletten. Han sov förmodligen – vilket nog egentligen var det bästa. Men det var klart att han helst skulle ha velat kunna prata med honom en liten stund för att kolla läget. Tills alldeles nyss hade han ju inte haft möjligheten att få fråga hur det var med honom alls.
Var det möjligt att ens känslor kunde få hjärtat att slå för hårt? Så att det rent utav blev farligt?
Han skyndade tillbaks uppför trappan och in i klassrummet där deras engelskalektion för närvarande pågick och sjönk sedan ner vid det runda bordet han delade med Jake och Pontus.
”Okej jag tror jag är klar med det här talet nu”, suckade Jake. ”Tar någon tid?”
”Absolut, vänta då.” Liam drog upp mobilen ur jeansfickan och klickade sedan upp tidtagar-appen innan han la telefonen på bordet. Han visste med sig själv att han inte skulle kunna lyssna på vad Jake sa om han samtidigt höll någonting i händerna. Koncentrationssvårigheter? Check.
Dom hade ett sista nationellt prov kvar och det var den muntliga delen på engelskan som bestod av att man skulle snacka om något i fem minuter. Liam själv hade egentligen inga problem med att prata inför andra, han besvärades inte av att alla i klassen skulle se på honom så länge han var bekväm med det han skulle prata om, problemet låg istället i att han inte lyckats komma på något bra ämne inom temat.
”In every part of the world..”

”Det kan inte ha gått fem minuter redan?” Pontus lutade sig fram mot mobilen innan Liam hunnit dra åt sig den och såg sedan förvånat upp.
”Vem är A?”
[Inkommande samtal- A] Svara – Avböj
”Va?” Han försökte verka oberörd när han tog upp telefonen och såg på skärmens text. Han tvekade en sekund innan han mindes att det inte fanns något annat alternativ och tryckte på den röda ikonen. Ett knapptryck från den andre och precis allt skulle ha varit avslöjat. Om Andy inte blivit döpt till enbart A i hans telefonbok.. Liam blev alldeles illamående.
”Tryckte du av?”
”Ja alltså det är någon sådan där telefonförsäljare”, sa han med en axelryckning och försökte diskret svälja. ”Sorry Jake, vill du börja om?”
”Vadå hur kan det stå ett A då?” flinade Pontus men än en gång syntes den där vaksamheten i hans blick, precis som den hade gjort när Liam varit otäckt nära att bli avslöjad i videobutiken att han skulle ha filmkväll med Andy. Då när han fortfarande trott att det skulle bli en asdryg kväll.. Men det kunde vara Liam som överanalyserade, Pontus kunde knappast minnas den gången fortfarande – det var ju en evighet sedan. Blicken hade absolut ingenting med det att göra. Jake kunde dock inte dölja förvåningen i sin blick när han såg upp från sitt papper.
”Vadå vem ringer?” tillade han sedan som att han inte hade någon som helst mer aning än vad Pontus hade.
Håll dig lugn. Ingen panik. Tänk bara.
”Har ni aldrig gjort så? Dom har ringt mig typ varenda dag så jag kollade upp numret och la sedan in det i telefonboken så att jag vet när jag ska låta bli att svara. Företaget började på A.” Han ryckte på axlarna.
När Pontus vaksamma blick försvann andades Liam långsamt ut.
Tills att..
”Men vad fan vi ringer väl upp och säger åt dom att sluta terrorisera dig då”, sa Pontus och sträckte ut handen mot mobilen. ”Jag kan göra det. Jag lovar att jag gör det bra!”
Det var ju något som Liam absolut inte skulle ha sagt nej till. Och nu satt han där med handsvett och ett påtvingat roat leende och höll mobilen i ett så hårt grepp som att hans liv hängde på det.
”Inte bättre än mig.” Med Pontus bredvid sig kunde han inte göra mycket annat än att trycka på ´Ring upp´ på det senaste samtalet och trycka luren mot örat.
Helvete. Svara inte. Svara inte.
På Jake kunde han inte ens titta.

Knack knack.
”Ursäkta att jag stör Johanna, kan jag få låna Pontus några minuter bara?”
I dörröppningen stod deras mentor och Liam hade aldrig någonsin varit så glad att se honom.
”Vadå vad är det?” frågade Pontus efter att halvt ha vänt sig om.
”Vi tar det på mitt kontor, det går snabbt.”
Med en suck reste han sig upp, tog med böckerna och lämnade klassrummet.
[Ringer upp –A] Avbryt
”Liam”, väste Jake som tydligen försökt få hans uppmärksamhet. ”Vad exakt..” Han höjde menande på ögonbrynen innan han slog ut med händerna. ”Varför ringde han?
Känslorna fortsatte vara sådär översvallande och han visste inte om han bara skulle sjunka ihop över bordet; lättad över att ha undvikit en katastrof, eller om han skulle låta det fåniga leendet få tilltåtelse att komma fram. Det var klart att han tänkt berätta allt för Jake; han var ju den enda som visste om allt smärtsamt och allt underbart. Han hade bara inte fått någon chans än -  varenda sekund av lördagsnatten och söndagen hade ju spenderats med den där pojken som han visste att han inte skulle kunna andas utan.
Leendet letade sig fram trots att han bet tag i den silvriga ringen och Jake såg ännu mer förvånat på honom. ”Vadå har..”
Det verkade nästan som att hans kompis tyckte det var ännu mer frustrerande att inte kunna prata rakt ut om det och när Johanna sa att dom kunde börja lägga ihop var Jake snabbt uppe på fötter och grep sedan tag om Liams arm så fort dom var utanför dörren.

”Vad. I. Helvete.” Jake flinade och sjönk ner på staketet mitt emot tegelväggen som Liam stod lutad mot. ”Säg inte att ni har förlovat er också?”
Liam flinade tillbaks samtidigt som han försökte få fram en av dom svarta ciggen ur asken. ”Äh sådant är överreklamerat.”
”Lägg av, du står ju och flinar som en tonårsbrud, du skulle älska att förlova dig”, retades Jake men skakade sedan på huvudet igen. ”Jag hade seriöst gett upp hoppet om att ni ens skulle börja snacka igen. Helt ärligt hade jag tänkt föreslå att vi skulle dra ut i helgen så att du kanske kunde träffa någon rebound-tjej istället.”
”Jag vet, det är sjukt. Men fattar du hur jävla..” Liam satte cigaretten mellan läpparna och gjorde sedan  Jake sällskap på staketet istället.
”Kär du är? Japp.” Han la upp armen om hans axlar och log stort. ”Grattis mannen, se till att det håller den här gången.”
Liam nickade och blåste ut röken åt sidan. ”Jag lovar.”
”Men vad var det du sa för att få honom att ändra sig då? Eller släppte han bara in dig när du knackade på?”
”Nej alltså..” Han hade ju liksom inte nämnt just sjunga-utanför-fönstret-med-gitarren-runt-halsen-delen. Nog för att Jake var hans bästa polare och en av väldigt få som ens fått se några av Liams djupare känslor men det var ändå inte något han bara kunde berätta sådär; särskilt inte när han ganska så nyligen upptäckt att han tyvärr faktiskt hade förmågan att kunna rodna. ”Jag sa väl lite saker som jag verkligen menade, och han förstod. Typ.”
”´Typ´? Vad fan gjorde du? Läste upp en dikt eller?” flinade han.
Tydligen hade Liams roade ´Mm säkert´ inte varit tillräckligt snabbt för Jake andades ut i något som kunde vara antingen ett kort skratt eller bara en flämtning.
”Du läste upp en dikt. Okej, glöm det där med tonårsbrud, jag kommer att kalla dig Romeo från och med nu. Jävlar Lia-Romeo. På riktigt?”
”Nej”, flinade han men kunde inte låta bli att skaka lite roat på huvudet han också. Han fattade ju hur det måste låta. ”Det var ingen dikt, det var en låttext bara. Fjolligt jag vet, men jag var desperat och det var det enda som kändes rätt just då..”
 ”Det beror på vilken låt det var, om det var Justin Biebers Baby var det jättefjolligt”, svarade Jake skämtsamt. ”Vilken var det?”
Det var ingen hemlighet att Liam älskade musik och att han kunde spela gitarr, men han hade som sagt aldrig spelat egna låtar och inte ens Jake visste om att han skrev låttexter; han var inte ens säker på att han skulle våga låta Andy höra några fler trots att han blivit så imponerad utav den första och.. slagit armarna om honom efter den där andra. Varför kändes halsen alldeles tjock så fort han tänkte på det? Han kunde vara fjollig för den killen – varenda dag om det så krävdes.
”En egen.”
”Va skriver du egna låtar? Alltså nu när du säger det så blir jag ju inte direkt förvånad, du och din gitarr liksom men.. shiet, fan det är ju grymt!”
”Äh jag vet inte, det är inga mästerverk men.”
”Om Andy som tills ganska nyligen haft en annan pojkvän och i princip vägrade prata med dig faktiskt släppte in dig och nu är tillsammans med dig så tror jag att det var något utav ett mästerverk. Så lägg ner skitsnacket va.”  
”Om du aldrig mer kallar mig Romeo.”
”Okej deal.” Dom hann inte mer än fram till porten förrän Jake öppnade munnen igen. ”Hade du med dig en ros?”

Liam släppte läppen som han bitit i precis när dörren öppnades och Magda blev synlig.
”Men hej Liam.”
”Tja.”
Det var inte helt utan nervositet han hade plingat på. Han hade inte haft en tanke på att höra med Andy innan ifall Magda liksom visste hur saker hade förändrats, inte förrän han stod där på trappen vill säga. Men hon verkade inte alltför chockad över att det var han som kom dit så kanske..
”Här, jag kan ta din jacka. Ni lär väl ha hunnit med att sakna varandra”, sa hon skämtsamt men gav honom sedan ett leende. ”Vad skönt att ni hittat tillbaka till varandra.”
Liam log snett innan blicken gjorde ett hastigt besök vid fötterna för att sedan se upp på henne igen. ”Det tycker jag med. Hur är det med honom?”
”Han säger att det är bättre själv, men jag såg honom ju inte imorse så..”
När Liam öppnade dörren trodde han för någon sekund att Andy hade svimmat av.
”Men gud hur är det?”
Den svarthårige låg helt utslagen på sängen i endast underkläder och av den klistriga luggen att döma måste febern ha stigit skyhögt.
”Åh hej”, Andy såg upp med ett litet leende. ”Det är ingen fara, jag har duschat bara.. det brukar inte vara såhär drygt men..”
Liam andades ut i ett lågt skratt. ”Fan vad du skräms. Jag trodde du hade hamnat i någon.. feberkoma eller något.”
”Feberkoma?”
”Skit samma om det finns något sånt eller inte”, flinade han och tog stegen fram till sängen där han tog stöd med ena knäet mot madrassen för att kunna luta sig ner och placera en snabb puss på dom fortfarande fuktiga läpparna. ”Hur är det..?”
”Bättre. Kanske ännu lite bättre om jag får en till sån där.”
”Du tänker inte smitta mig va?”
”Du skulle inte kunna motstå dom här läpparna ändå.” Trots att ögonen fortfarande var en aning blanka lyckades han få till en blick som fick det att kittlas i Liams mage. Han var sexig.

”Vad ville du när du ringde förresten? Jag ringde tillbaks men du tryckte bort mig då.”
Liam petade till ringen i läppen innan han gav Andy en snabb blick från sidan där han satt bredvid honom i sängen.
”Jag skulle bara höra hur det var med dig, men vi hade lektion sen så jag kunde inte svara. Totalt värdelös dag ändå så jag hade kunnat stanna här med dig egentligen.”
”Jag överlevde”, log Andy svagt. ”Allt det här känns så.. ovant och bekant på samma gång. Det känns lite som att jag.. jag vet inte, att jag kommer vakna och allt är kaos igen? Låter det som att jag feberyrar nu?”
Liam såg på Andys händer som hade börjat vridas på det där sättet som dom alltid gjorde när han blev nervös innan han såg upp på honom igen.
”Skulle du vilja det? Vakna upp isåfall?”
Andy skakade på huvudet och lutade sedan huvudet mot hans axel. ”Jag är bara överkänslig..”
”Och det är ändå en av sakerna jag älskar med dig”, sa han och drog på munnen. ”Det väger upp mitt totalt stabila humör.”
Den andre boxade till honom på armen och ett skratt slapp ut mellan Liams läppar. ”Förlåt”, sa han och fortsatte sedan mer seriöst. ”Jag är också rädd att vakna upp isåfall. Du vet.. jag kom inte över dig det minsta. Jag lyckades inte ens lura mig själv och det.. är jag rätt bra på i vanliga fall. Jag har aldrig velat vara beroende av någon på det sättet, för jag har varit så sjukt jävla rädd för vad som skulle hända om den personen försvann, någon som visste mer om mig än någon annan och allt plötsligt skulle bli så utelämnande och utom kontroll för mig.. ”

Andy nickade och sneglade åt sidan bara för att se hur Liams högra näve hade knutits innan den långsamt slappnade av, och sedan knöts igen. Tillfällena då Liam verkligen hade öppnat sig och erkänt några som helst svagheter eller sådant som gjorde honom sårbar var väldigt lätträknade och han blev förvånad över att han faktiskt börjat berätta något själv den här gången. Andy hade inte behövt fråga.
”Men liksom.. allt det där är ju okej när det handlar om dig. Jag vill vara beroende av dig, jag vill att någon annan ska betyda allt fastän det är skitläskigt. Och jag har ju aldrig släppt dig – inte helt och hållet.”
”Jag kommer inte släppa dig igen heller”, viskade han och slöt försiktigt handen om knytnäven. ”Och vet du vad jag älskar? När du låter mig få veta sånt här, sånt som du tänker och.. sånt som du har svårt för och tycker är läskigt och.. jag vill veta allt sånt Liam, för jag tycker inte att du är en svag person för det – snarare starkare.”
Liam öppnade handen och kramade istället om Andys – men utan att titta upp på honom.
”Men det går inte alltid. Och jag kan inte lova att jag.. jag är ingen person som bara sitter och kastar ur mig alla känslor, jag..” Han började nästan låta stressad och sedan såg den gröna blicken hastigt upp mot honom. ”Och jag vet att jag har mina problem och jag är inte perfekt och.. det finns saker jag inte vågar.. som jag inte bara kan änd..”
”Liam! Det är okej”, avbröt han och såg in i hans ögon. ”Det är okej, jag lovar. Allt kommer bli bra ändå, eller hur?”
Den blonde nickade och såg ut att svälja hårt. ”Jag är bara så jävla glad att..” Fingrarna strök genom håret innan han öppnade munnen igen. ”Jag älskar dig och jag vill aldrig att du ska tro något annat. Jag vill inte vara utan dig igen och jag vill att du ska må bra. För du är det finaste jag vet.”
Nu var det Andys tur att svälja hårt och när Liam drog honom intill sig grep han tag om hans tröja med händerna och lutade ansiktet mot hans bröstkorg. ”Jag vill inte vara utan dig heller..”


Postat av: Mp3

Åh! Som jag hoppas att Liam ska våga erkänna för sina kompisar vem han är kär i!!! Någon gång måste han våga!

Annars gillar jag kapitlet, just för att du drar ut på det hela (som att Liam ännu ej berättat för sina kompisar), för det gör det verklighetstroget även om jag hatar det på samma gång för vill ju såååå gärna läsa om det haha!

Gillar hur du skriver kärleksförklaringar och ömhetsbetydelser utan att det blir sådär sliskigt klyschigt!

Vill läsa mer mer mer! (Och hatar ännu en gång att Dikta har fuckat upp gamla verk så inte å, ä, ö syns, annars hade denna story varit färdigläst för länge sedan ;)

2015-11-12 @ 19:39:04

Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0