besöksrekord ;D

jag trodde att jag hade typ 2 läsare, och det mesta besöksantalet sen jag började lägga upp här igen har varit typ 4. 
och nu plötsligt står det att hela 8 personer (haha ;D) varit in här igår?? vart kommer ni ifrån? :o ni får mer än gärna säga hej! 

(missa inte dom senaste kapitlen jag lagt upp heller (: ) 

I hate (almost) everything about you - del 86

”Jag vill verkligen ha en tatuering, men jag vet inte om jag vågar. Alltså ifall det inte kommer se snyggt ut när den väl är på plats, och jag är totalt värdelös på att rita så jag kan inte ens testa hur det skulle se ut med bläckpenna”, förklarade Frida och ställde ifrån sig sitt drinkglas.
”Jag kan rita”, sa plötsligt Andy som satt i andra änden av samma soffa. ”Om du fixar en penna kan jag försöka hjälpa dig att se hur det skulle kunna se ut.”
”Åh kan du?!” Hon kom snabbt upp på fötter och ropade åt en annan klasskompis för att höras över musiken ”Erik kan du ta med en penna från köket? Eller förresten.. Gustav!”
Andy flinade lite och sträckte sig efter sin egen ölflaska. Så gott som alla i klassen var där och hittills hade det inte funnits någonting alls att klaga på - alla var glada, musiken var bra och det hade inte kommit dit några oinbjudna gäster.
”Tänk vad livsfarligt det är med sånna där som har egna tatueringsmaskiner hemma, alltså sånna som inte har någon koll på vad dom sysslar med”, sa Nicholas som satt bredvid honom och Andy nickade.
”Eller hur! Kul att vakna upp och upptäcka att man gjort fem fylletatueringar som dessutom kommer läka helt kasst”, svarade han och drog upp ärmarna på sin vinröda tröjan en aning.
”Hallå vart är An..” Frida fick syn på honom och trängde sig ner mellan honom och Nicholas innan hon höll fram en tjock svart penna. ”Det funkar med spritpenna va? Då kanske jag till och med hinner testa flera dagar hur det känns. Jag har tänkt ett träd där grenarna liksom ska slingra..”

Liam drog handen genom det hårsprayssträva håret och flinade åt Jake som försökte snacka sig till att dom skulle få bli insläppta av vakten. Det var tydligen fullt, så länge man inte stod på gästlistan åtminstone, och Jake var uppenbarligen utav fel kön för att kunna charma den biffiga vakten.
”Kom igen Jake, vi drar någon annanstans.”
”Vi kan ju testa den nere på hörnet, där brukar det vara bra”, höll Johan med.
Jake gav dom en snabb blick och mimade ett ´vänta!´ innan han gjorde någon yvig gest med handen som ingen utav dom fattade vad den skulle betyda.
”Fan vad dryg han är, han kommer ju aldrig fixa det där”, suckade Pontus och körde ner händerna i jeansfickorna. ”Jag behöver pissa också..”
Dom hade börjat kvällen med några öl på en uteservering och sedan gått vidare för att hitta något ställe med lite mer drag, vilket det inte verkade bli något utav ifall Jake skulle stå kvar länge till med vakten. Det fanns inte en chans att biffen skulle ge med sig, däremot desto större chans att han skulle kalla dit en kollega som fick avlägsna den irriterande killen.

”´Jag fixar det här´ eller hur var det?” flinade Liam.
”Äh håll käften, han hade ju vägrat Kungen att komma in till och med”, muttrade Jake.
Det hade varit tänkt att Sarah och Jessica skulle följa med också men tydligen hade det dykt upp någon fest som absolut inte gick att missa så det hade blivit Liam, Jake, Pontus, Johan, Chrille och Marcus istället, vilket i sig inte var någonting dåligt.

En timme senare var missödet med vakten glömt sedan länge, stämningen på topp och sällskapet betydligt större.
”Någon särskild drink du rekommenderar?”  frågade den blonda tjejen som han ville minnas hette Sofie, eller om det möjligtvis var Sofia.
”Jag tror du missuppfattat någonting nu, bartendern är han som befinner sig på andra sidan baren”, flinade han och drack upp det sista ur sin ölflaska. Den mörkgråa skjortan han hade på sig hade ganska snabbt blivit att kännas för varm så att dess ärmar fått dragits upp en aning och efter att han ställt ner flaskan på disken knäppte han även upp den översta knappen.
”Han som verkar vara världens mest upptagna kille menar du? Jag hoppades att du skulle kunna ge mig ett snabbare tips”, log hon drog en hårslinga bakom örat vilket fick guldringarna runt handleden att glida ner en aning längs armen.
”Okej, som en icke drink-gillande person ska jag ändå göra mitt bästa för din skull”, sa han roat och drog åt sig den inplastade drinklistan från killen bredvid. ”Dom som innehåller någon form av röd juice väljs bort på en gång för dom är äckligt söta, så jag hoppas att du inte gillar något sånt.. Den här skulle jag säga är den minst äckliga”, sa han och pekade.
”Hm”, sa hon med huvudet lutat på sned för att läsa. ”Okej! Jag litar på dig.” Ett snabbt leende innan handen snuddade vid hans lår. Något som inte alls gav ett besvarande leende från honom. Han saknade Andy.
Plötsligt lades en arm om hans axlar bakifrån ”Där är du Liam! Jag har letat överallt efter dig”.  Tack gode gud för att Jake fanns.
”Verkligen?” frågade han flinande när han vände sig om mot sin lindrigt nyktra kompis.
Han nickade bestämt för att intyga att det var precis så. ”Kom nu, du har ett glas här borta.”
Han lät sig dras med till andra änden av bardisken där dom andra beställt tequilas och snart satt han där själv med ett glas framför sig.
”Ett, två..” När Johan räknat till tre tömde Liam hastigt sitt shotglas och smällde sedan ner det på bardisken med en plågsam grimas. Helvete vad äckligt det var.
”En till?” sa Jake direkt.

”En till?”
”Två till!” svarade Andy genast och greppade tequilaflaskan. ”Vi måste ha fler glas!”
Efter att Tobbe försvunnit iväg till köket för att leta hade Simon gjort Andy sällskap på golvet och den svarthårige var i full färd med att studera honom genom sitt shotglas.
”Men kolla”, skrattade han och kisade med ena ögat. ”Du ser typ.. jätteliten ut, men samtidigt stor.” Han vinklade lite på glaset för att försöka se sin vitblonderade kompis ur en annan vinkel men var inte helt beredd på att den kvarvarande genomskinliga vätskan skulle skvimpa ur på honom själv.
”Oops”, fnissade han och fick ett högt skratt till svar från Simon.
”Lyckat Andy!”
”Det blir snart påfyllning ändå! Tobbe är och.. han är.. vad heter det, Simon?”
”Va? Vad menar du?”
”Det där rummet..”, sa han och himlade med ögonen innan han kikade ner i glaset som plötsligt blivit väldigt tomt. ”Inte badrummet men.. men vad heter det?” Han kisade med ena ögat igen men det var fortfarande tomt där i. ”Köket!! Han är i köket. Tobbe är och hämtar glas. Så du kan också vara med!” sken han upp.
”Okej  jag är med”, svarade Simon roat. ”Säker på att jag inte ska ta ditt glas också?”
”Pft”, fnös Andy till innan ännu ett fniss lämnade hans läppar. ”Det här är det godaste som finns. Jag looovar Simon, du måste testa alltså. Det är tuuusen gånger godare än cider. Det är ju som saft du vet, inte kul alls.”
”Du har ganska kul nu va?”
”Skojaru eller?!” Han började flina när Simon skrattade. ”Vad är det roliga?”
”Du?” sa han med ett höjt ögonbryn innan han skrattade igen. ”Hur många sånna där har du druckit?”
”Jadu..”, sa han fundersamt och satte fingret mot läpparna. ”Det kan jag inte riktigt svara på. Men du måste vara med Simon! Det.. Perfekt!” sa han med ett brett leende när Tobbe kom tillbaks med några småglas i varierande storlek och form.

Liam torkade sig om munnen med ovansidan av handen efter att han rätat på sig från handfatet. Blicken som såg tillbaks på honom i spegeln var ovanligt klar för att vara en utekväll, men så hade han inte druckit särskilt mycket heller. Han drog till skjortan lite, strök fingrarna genom håret och vände sig sedan om för att lämna badrummet. Han hade inte ens hunnit fram till baren förrän han såg Pontus och Jake, allt annat än glatt pratandes som han sett dom sist, och plötsligt drog Pontus bak armbågen innan ett slag träffade Jake över kindbenet. Liam behövde inte fundera, han behövde knappt tänka, fötterna rörde sig helt av sig själv och i nästa stund var det han som grep tag om Pontus axel, slet honom bakåt och riktade en egen knytnäve mot honom.
”Vad fan..!” sa Jake och Liam tyckte sig se honom ta sig för käken i ögonvrån. Uppmärksamheten drogs dock hastigt tillbaks mot Pontus när han hårt knuffade till honom i bröstkorgen. ”Vad fan lägger du dig i för?!”
”Knuffa mig inte för i helvete”, fräste han tillbaks och när han kände någon ta tag i hans arm slet han bara åt sig den. Knuffen han gav tillbaks resulterade i en ännu mer förbannad Pontus vilket taggade igång Liam ännu mer och innan att han riktigt hann reagera befann dom sig på golvet.
”Pontus..! Liam! Ge er..” Det hördes röster runt om dom men dom båda killarna var alltför upptagna med varandra för att lägga någon större vikt vid det.
”LÄGG AV!” Det var inte förrän den betydligt bestämdare röstens ägare grep tag om båda deras armar som dom hejdade sig något.
”Släpp mig”, andades Liam andfått och försökte dra åt sig armen utan att lyckas. ”Släpp mig för fan!”
Vakten ignorerade deras protester och trots motstretande hade dom snart släpats med till dörren som dom sedan blev utkastade ur.
”Men jävla svi..” Pontus hann inte avsluta meningen förrän porten dragits igen och Liam vände en mörk blick mot honom.
”Bra jobbat för fan!”
”Du själv då!”
Dom såg ilsket på varandra en stund innan Pontus drog en hand under den blödande näsan och Liam tungt andades ut igen. Han kände sedan på underläppen och försökte hålla tillbaks det plågade lätet.

”Sorry för det där med läppen.. är den sprucken?”
Liam suckade och spottade ut lite mer blod. ”Nej jag.. aj satan.. jag vet inte.”
Dom hade långsamt börjat gå ifrån klubben efter flera misslyckade försök att få komma in igen och efter ett antal svordomar mot varandra hade dom lugnat ner sig något. Tydligen hade det varit Jake som satt igång själva bråket genom att tryckt på precis dom knapparna som han visste var absolut känsligast hos Pontus och efter den förklaringen var Liam inte lika förvånad. Jake hade mer eller mindre tiggt om det, men det gjorde inte att Liam ångrade sig. Jake var hans bästa polare oavsett hur idiotiskt han kunde bete sig när han var full, och dagen han inte skulle försvara honom skulle aldrig komma. Samtidigt kunde han förstå att Pontus blivit förbannad för att Liam lagt sig i, det skulle han själv också ha blivit.
”Hur är det med näsan..? Jag hann egentligen aldrig sikta så det var inte helt medvetet..”, sa han något ursäktande.
”Äh det är lugnt. Tänker du dra hem eller?”
Liam nickade och kunde trots smärtan inte motstå att känna på läppen igen. Det var som någon dum jävla tvångstanke. Det var ju inte så att den skulle göra mindre ont när han kände på den för tredje gången. ”Ja jag.. men fan också.” Han suckade frustrerat när han såg sprickan på mobilskärmen. Den var dessutom helt svart. ”Du är skyldig mig en ny mobil om den här inte går igång.” Varför hade han haft mobilen i bakfickan när han så gott som alltid annars hade den i framfickan?

”Jag tror vi ska gå hem Andy..”
”Men neej varför dåå?” sa han och såg besviket på Simon. Dom kunde inte gå hem nu?!
”För att.. Du kommer tacka mig för det imorgon, jag lovar”, flinade han och tog tag om hans arm. ”Kom nu.”
Det var en väldigt lustig gata dom gick på, alldeles vinglig och krokig -  nästan som en berg och-dalbana fast..
”Det här känns som en berg och- dalbana fast utan vagnar”, konstaterade han med ett flin och försökte blåsa luggen ur ögonen. ”Fast jag fattar inte varför vi inte bara.. tog bussen?” Han vred leende på huvudet för att se på sin kompis. ”Hur tänkte du här Simon? Vi skullejubara ha..  tagit bussen du vet. Tut tut.” Han fnissade innan han lutade huvudet bakåt och gjorde ett nytt försök att blåsa undan den svarta luggen.
”Jag tänkte mig att lite frisk luft skulle vara bra för dig. Jag tror aldrig att jag har sett dig full på riktigt Andy”, sa han och flinade tillbaks. ”Alltså jag trodde att jag hade det, typ en eller två gånger, men uppenbarligen inte.”
”Vadå full?” Han började fnissa igen. ”Jag är inte full, bara.. vahetere.. bi.. be.. berusad! Just det, berusad Simon. B-e-r.. be..” Han rynkade pannan lite men skakade sedan på huvudet. Det var ett konstigt ord ändåså.
”Hey, hey Andy!” Simon hann precis dra tag i hans arm innan han varit på väg att dyka ner i en buske.

Liam klev upp för tunnelbanetrappen och gjorde samtidigt ännu ett försök att få igång mobilen men med samma resultat som tidigare. Något avlägsna röster men som kom allt närmare hördes en bit bort och när han kommit upp på gatan fick han syn på två bekanta personer, varav en väldigt bekant. Vad..? Han kisade lite för att försäkra sig om att han verkligen såg rätt men jodå. En bit längre bort kom Simon gående med Andy som hade ena armen upplagd runt hans axlar och nästan såg ut att släpas mer än att gå själv. Herregud.
”Vad har hänt?!” ropade han och skyndade sig bort mot dom.
”Lite mycket att dricka bara!” ropade Simon tillbaks och med tanke på att han inte lät alldeles skärrad bestämde sig Liam för att tro på honom och slappna av en aning. Vad fan hade han i ansiktet..?
När han kommit närmare kunde han se svarta streck och figurer både i emopojkens ansikte och på armarna, möjligtvis några ord också.
”Lite mycket att dricka sa du?” Han höjde båda ögonbrynen men fick en rynkad panna till svar från Simon.
”Vad har du gjort? Du är helt..”
Liam hade försökt ignorera smärtan i ansiktet, särskilt från läppen, men nu blev den självklart mer påtaglig igen. Han skakade dock bara på huvudet och skyndade sig att dra handen över munnen. Något mer hann inte sägas förrän Andy höjde huvudet och först då verkade inse att dom inte längre var ensamma.
”Liam!” utbrast han och log alldeles stort. ”Vagöru här? Ska du också med på fest?! Kolla vem som är här Simon, Liam!”
Liam skrattade något chockat till när han hörde Andys sluddrande. Killen var full. På riktigt.
”Ehm nej jag har festat klart för ikväll. Inte du eller?”
Andy skakade flinande på huvudet och lossade Simons grepp om sin axel bara för att sekunden senare svaja till åt hans håll. ”Äre efterfest på våran balkong?!” började han sjunga men verkade sedan tappa bort sig och såg istället ner på sina nedklottrade armar. ”Vare jag som gjorde det här eller? Vet du Liam?”
Simon skakade roat på huvudet och såg mot Liam. ”Tequila”, sa han som förklaring. ”Men jag tror inte det är någon fara.. han verkar inte må dåligt i alla fall. Ska jag..” Han nickade mot Andys hus.
”Jag fixar det, jag kan ta med honom till mig, hans morsa lär bli helt chockad annars. Men.. schysst att du följde med honom hit.”
Simon flinade åt något Andy mumlade och nickade sedan. ”Självklart, det hade inte känts säkert att sätta honom på tunnelbanan direkt.”
”Nej inte så jätte kanske.”
”Har du varit i slagsmål..? Din läpp ser inte vidare bra ut..”
”Det är inget, jag bara.. Ingenting som jag inte har varit med om förut”, sa han till sist och pressade fram ett snett leende istället för att säga något otrevligt om att han inte ville ha några frågor och särskilt inte från någon han inte kände särskilt väl. Simon menade väl inget illa, och han hade dessutom sett till att Andy kommit hem säkert.

”Nej, nej försvinn inte iväg nu”, sa han och skyndade sig att ta tag i Andys handled när han verkade vara på väg mot baksidan av huset. Han fortsatte leta efter nyckeln i jeansfickan med den andra handen utan att lyckas och tog istället tag om Andys axlar. ”Sitt här så länge, okej?” sa han och tryckte mjukt men bestämt ner honom på trappen. ”Stanna. Okej?”
Den svarthårige flinade mot honom men lutade snart huvudet mot trappräcket. Innan Liam hunnit kolla igenom den andra fickan for dock huvudet snabbt upp igen.
”Vad har du gjort?!” utbrast han gällt.
”Vad?” Han såg förvånat på honom innan han lirkade upp husnyckeln ur den tighta fickan.
”Du har blod i ansiktet”, sa han förfärat. Och det upptäckte han först nu? Okej tänk snabbt. Han ville inte att Andys fylla skulle slå över till något hejdlöst gråtande, och med tanke på att han var rätt känslig i vanliga fall var det absolut en risk.  
”Det här? Det är fejkblod”, flinade han. ”Du vet som på.. halloween.” Sjukt dåligt.
”Är det..?” Andy kisade upp mot honom och lutade sig lite närmare. Ett flin började långsamt sprida ut sig över hans läppar. ”Busigt.”
Liam nickade med ett snett leende fastän det gjorde fruktansvärt ont. ”Eller hur.”

”Ska vi sova?! Nu?” frågade Andy chockat. Först efter att han dragit av sig kläderna och lagt sig i sängen. Som att han inte alls fattat varför han gjort det men ändå gått med på det för att det var vad Liam gjort. Han kunde ju inte förneka att killen var ganska så underhållande när han var full ändå.
”Vad vill du göra istället?” frågade han, mest för att han var nyfiken på vad som rörde sig i det där berusade huvudet just nu.
”Rymma ut genom fönstret kanske. Ska vi det Liam?” frågade han ivrigt och log hoppfullt mot honom.

Liam ryckte häftigt till när det plötsligt knackade på dörren. Han antog att det var vad han hade hört i alla fall. Innan han hunnit vare sig svara något eller tagit sig upp från sängen gläntade det på dörren och Jake stack in huvudet.
”Tja, är du vaken?” frågade han. ”Jag har tappat min jävla nyckel någonstans och jag ville inte väcka mamma och pappa så jag tänkte.. alltså jag har försökt ringa dig men du svarar ju aldrig, men det var öppet där nere så.. kan jag slagga här ell..” Han verkade sedan få syn på det svarta rufset på kudden bredvid Liam. ”Oj fan jag tänkte inte.. ni två ju..”
”Det är lugnt”, sa Liam hest och flinade till. ”Du kan..”
”Jake!” sa Andy plötsligt och satte sig glatt upp. ”Hur kom du hit? Klättrade du upp till fönstret eller?” frågade han och skrattade sedan åt sig själv.
”Är han..?”, började Jake och såg från Andy till Liam utan att verka kunna bestämma sig om han skulle börja skratta eller bara förvirrat höja på ögonbrynen.
”Full? Jajamen. Inte så lite heller.”
”Haha.” Jake drog roat en hand genom håret. ”Nu måste jag verkligen få stanna.”
Liam lyfte lite på Andys arm innan han tog sig upp från sängen. ”Vi hämtar madrassen då.”

Det var först ute i hallen under lampan som Liam kunde se skadan i Jakes ansikte; en röd näsa med torkat blod under; inte jättemycket kanske men tillräckligt för att ge honom lätt illamående. Han hade inte orkat kolla hur han själv såg ut än.
”Fan hur du ser ut, varför skulle du hoppa på Pontus för? Det var ju mitt fel.”
Liam drog ut madrassen ur förrådet och kastade en kudde till Jake. ”Uppenbarligen för att jag inte vill se någon ge sig på dig, fastän du är en idiot.”
Jake hjälpte till att få fram täcket och suckade sedan. ”Men ändå.. gör det jävligt ont eller?”
”Äh”, flinade Liam. ”Det var åtminstone rätt sida, ringen sitter ju kvar så.” Måste. Sluta. Flina. Eller le. Eller prata överhuvudtaget. ”Men du kan ta is nere i köket om du vill ha. Klenis”, tillade han och drog självklart på munnen igen fastän det gjorde så förbannat ont.

”Mhm, åhaaj.” Bara att få dom få och säkert väldigt obegripliga orden ut från munnen fick illamåendet att förvärras med tusen. Om han bara låg alldeles, alldeles still så kanske.. ”Åh.. gud.”
Någon rörde på sig bredvid honom och det var nästan så att han hoppades att det skulle vara någon okänd istället för Liam. Inte för att han ville dela säng med någon annan utan mer för att han inte ville att det skulle vara Liam som snart kunde få en spya rakt över sig.
”Gomorron..”, mumlade den andre hest och öppnade ena ögat. Han började sedan le på ett sätt som i Andys ögon var oerhört ondskefullt. ”Mår du bra eller?”
”Mm typ.” Han gjorde misstaget att röra på sig en millimeter och la direkt handen över munnen.
”Okej vänta, vänta. Du får inte spy i min säng.” På mindre än en sekund hade han farit upp från sängen och var strax tillbaks med en hink. ”Här.”
Vad i helvete hade han gjort igår? Scener spelades upp i hans huvud men det kändes som att det saknades några däremellan. Han mindes klassfesten, att han ritat på Fridas arm, att han dansat, han mindes.. Simon genom ett shotglas? Citronskivor. Någon promenad. Men hur hade han kommit in till Liam..?
”Ååh..” Han drog handen genom håret och tvingade bort blicken från hinken och.. ”Gud, vad har du gjort?” frågade han med stora ögon. Liams underläpp var både svullen och röd och.. torkat blod. Början till en sårskorpa. Något som såg ut som ett sår.. ”Vad..” Han hann inte säga något mer förrän det blev oundvikligt att böja sig ner över hinken.

”Liam?”
Han bet sig i läppen när han hörde sin mammas röst och svor sedan högt till just på grund av det han gjort. Hur kunde en läpp göra så satans ont?
”Mm?” sa han plågat och lutade pannan mot kylskåpsdörren. Snälla sluta dunka.
”När kom ni hem igår? Jag hörde ytterdörren men jag kollade aldrig på..” Hon kom in i köket och tystnade när han vände sig om med ett lika plågat leende.
”Hej.”
”Liam! Vad har du gjort nu?” sa hon förfärat och kom fram till honom för att kolla närmare. ”Du tar ju studenten nästa vecka för guds skull! Det där kommer aldrig hinna läka.”
”Men det var inte mitt fel!” sa han och drog sig undan innan hon hunnit ta tag om hans haka.
”Det var mitt.”
Dom vände sig om båda två vid Jakes röst. Han stod i dörröppningen med det bruna håret åt alla håll och trötta ögon. ”Han försvarade mig när Pontus gav mig en höger, vilket var helt och hållet mitt eget fel..”
”Men du är ju också alldeles..” Cathy gav ifrån sig en djup suck. ”Kom hit så får jag se på det där med. Och Andy då? Säg inte att han ser värre ut än er?”
Liam drog en hand över nacken. ”Nejdå. Andy är bara.. väldigt bakfull.”

I hate (almost) everything about you - del 85

Efter dagen med Johan och-Chrille-situationen i korridoren så hade veckan fortsatt i bättre stil, dock ganska mycket på olika håll för Liam och Andy. Han hade haft fotbollsträningar och Liam hade sovit hos Jake en natt och sedan varit iväg på någonting med klassen en eftermiddag som sedan blivit till en kväll och halva natten, Andy hade följt med Magda på en tur till Uppsala, hängt hemma hos Lisette och helt plötsligt var det torsdagkväll. Han hade inte sagt någonting till Liam om Jens och balen, kanske för att han fortfarande var en aning tjurig över det hela, men det kändes nästan ännu dummare att han inte alls hunnit att fråga honom om matten, det var ju imorgon han hade delproven.
Han plingade på dörren och efter en kort stund öppnades den utav en Liam som både såg trött och väldigt ofixad ut. Han hade väl varit i skolan..? När han tänkte efter hade han faktiskt inte sett till honom.
”Hej.. hur är det?” frågade han förvånat.
”Tjena, det är lugnt”, sa han med en axelryckning och släppte in honom.
”Har du inte varit i skolan? Är du sjuk?”
”Nej och nej.” Han började gå mot sitt rum och vände sig sedan om. ”Jag orkade inte gå dit bara. Och jag har typ inte sovit ett skit inatt. Det var tomt utan dig.”
Andy nickade och klev in över tröskeln efter honom. ”Det har varit tomt att sova utan dig också, vi gick verkligen om varandra den här veckan huh?”
”Verkligen. Och..” Hans blick gled vidare till sängen och Andy följde den till matteböckerna som låg utspridda. ”Jag är inte så säker på att du hade rätt när du sa att jag skulle fixa det där..”
Det var någonting som inte kändes helt okej med Liam. Han brukade inte se såhär deppig ut över matten - han brukade mer kasta böckerna i väggen.
”Liam.” Han tog tag i hans hand och fick honom att vända sig om mot honom. ”Hur är det? På riktigt?”
Den blonde ryckte på axlarna igen men drog sedan på munnen till det vanliga sneda leendet. ”Du är ju här, då är det bra.”
”Jag är seriös Liam, har det hänt någonting?”
”Nej”, sa han och undvek att se på honom. ”Jag bara.. vad händer om jag inte fixar det här? Ingen förväntar sig att jag ska misslyckas med någonting, förutom Lundkvist kanske, och det är väl kanske mest för att jag alltid sagt att jag är så jävla bra på allting. Men vad ska liksom alla säga om jag faktiskt inte klarar dom där proven? Morsan kommer bryta ihop om jag inte ens tar studenten och du som har hjälpt mig så mycket..”
Andy kramade hårt om hans hand innan han istället placerade båda om hans ansikte för att få honom att se upp. ”Vad håller du på med? Varför tänker du ens dom här tankarna? Du sa ju själv att du alltid sagt att du är så himla bra, och det är du ju.”
Liam skrattade lågt till, inte särskilt glatt. ”Jag säger det ja, men det är ju inte sant. Jag kanske är jävligt bra på vissa saker men det här.. jag får ju panik när jag väl sitter där, jag glömmer bort det lilla jag lärt mig eller så blir det fel fastän det känns jätterätt.”
”Det kommer inte bli så den här gången, jag lovar. Du har lärt dig jättemycket och det finns där inne i huvudet, om det känns som att du har glömt allt så får du bara se till att plocka fram det och strunta i tankarna som säger att du inte vet. Okej?”
När det inte ens kom en axelryckning som svar tryckte han hårt läpparna mot Liams. Ögonen blinkade förvånat till men han kände hur han långsamt slappnade av och kanske att han faktiskt tog till sig det han sagt också. ”Du blir stressad och osäker utav att det sitter andra runt om dig va?”
”Va? Nej”, svarade Liam snabbt, i den där försvarstonen som han kommit att känna igen så väl. Fastän han nyss stått där och i princip sagt hur dålig han var så var det som att en annan del inuti honom ibland lyckades ta sig fram; den som absolut vägrade visa några svagheter. Andy behövde dock inte se länge på honom förrän en suck lämnade hans läppar. ”Ja det kanske jag blir. Vadådå?”
”Du skulle kunna förklara det för Bengt så att du kanske får sitta i ett eget klassrum när du gör proven.”
”Vadå som någon efterbliven tönt eller, nejtack.”
”Sluta, jag skulle också vilja sitta i ett eget klassrum oavsett vilket prov jag gör, det är massa saker som stör runt om.” Han sa ingenting om att han trodde att Liams självförtroende sjönk när han gång på gång tittade upp på vad andra gjorde, hur blicken sökte sig runt i klassrummet innan han såg ner igen, skrev lite och sedan bara satt där med pennan i ett hårt grepp, hur huvudet än en gång for upp när någon passerade hans bord, hur han alltid tycktes hålla koll på vart alla satt och ifall någon såg mot honom, att han förmodligen tänkte tankar som ´ser dom på mig att jag inte fattar någonting?´, ´är det någon som ser hur länge jag har suttit här nu utan att ha skrivit någonting? ´ ´Vad pratar Johan och Pontus om där framme?´ ´Andy skulle redan ha lämnat in proven vid det här laget.´ Han hade kanske först gjort det omedvetet; studerat och funderat över Liam under mattelektionerna, hur han betedde sig. Och när dom sedan hade blivit tvungna att sitta bredvid varandra den där morgonen hade det blivit så himla mycket tydligare, för att inte tala om hur mycket mer han hade hunnit lära känna honom nu. Liam sa kanske inte alltid vad han tänkte och hur han fungerade, men Andy hade lärt sig mycket utav det ändå, och han hoppades att det på något sätt blev en fördel för Liam; att Andy åtminstone ibland visste vad som var bäst att säga och göra.
”Det skulle inte vara något konstigt, du kan ju kanske säga det till din mentor om du vill, om han är bra?”
”Nej det tänker jag inte göra Andy”, sa han och såg bort. Han andades tungt ut. ”Man kan göra det alltså? Säga till läraren att man vill sitta själv? Eller är det någon himla idèe du kommit på själv?”
Än en gång blev det tydligt att irritationen i hans röst egentligen tydde på osäkerhet, men att han ens frågade betydde att han övervägde det och det var bra.
”Nej det är inget jag fått för mig”, flinade han. ”Säg att du vill sitta själv bara, han kommer inte tycka det är konstigt, och dom andra kommer inte ens fundera över det, dom kommer tro att det är Bengt som bestämt det. Sluta oroa dig, du kommer göra det jättebra.”
Han nickade och bet tag i ringen innan han långsamt släppte den. ”Vill du typ.. kolla igenom det jag gjort? Ifall uträkningarna är rätt?”

”Fan vad är det med dig?” undrade Pontus när han och Liam möttes vid skåpen. ”Det är fredag, utgång ikväll, vi behöver snart aldrig mer sätta vår fot här inne igen..”
”Det är ändå för tidigt för att orka le”, sa han och låste upp sitt skåp och försökte hålla tillbaks det redan pågående illamåendet som plötsligt blev tusen gånger värre när han såg matteboken överst i bokhögen där inne.
”Men du hänger väl med ut ikväll?”
”Va..? Jo.. vi får se.” Han grävde runt bland alla papper och böcker för att försöka hitta någon av alla pennor som han visste gömde sig där inne, men utan någon större framgång.
”Eller vadå ska du hänga med Andy igen eller?”

”Vad menar du?” frågade han och kunde inte ens höra själv ifall han lät skräckslagen eller om autopiloten slagit till och fått hans tonläge att låta fullständigt normalt. Det enda han visste var att han slutat andas.
”Jamen din morsa brukar väl tvinga dig typ varenda helg att hänga med den där?”
Såklart. Han visste inte.
Liam försökte snabbt komma tillbaks till verkligheten och Pontus som väntade sig ett svar. 
”Påminn mig inte”, sa han och himlade med ögonen. ”Men nej jag tänker inte låta någon tvinga mig till det ikväll, det finns ju ändå någon gräns hur mycket man pallar med att se den där killen.” Förlåt.
Pontus flinade och nickade. ”Eller hur. Så totalt värdelös.” Sluta. ”Alla brukar ju vara bra på något men den där tönten är..”
”Jag har hört att han är jävligt grym på fotboll.” Det bara slank ur honom. Han hade absolut inte tänkt säga det där. Han ville bara få Pontus att sluta, att inte säga ett enda ont ord till om Andy och helt plötsligt.. det hade bara sluppit ur honom.
”Va?” Pontus  hajade till. ”Tycker du att han är grym på fotboll?”
”Nej alltså, inte vet jag, jag har bara sett honom spela när jag hängde med Jake och sådär. Han var väl inte Messi direkt men värdelös var han inte.”
Pontus fortsatte se på honom innan han gav ifrån sig ett mellanting av en utandning och en fnysning. ”Okej, vad har han mer för talanger då? Du kanske inte alls har något emot att umgås med honom?”
Ett skratt lämnade Liam, ett som i hans öron lät både falskt och nervöst, men kanske var det bara som han inbillade sig. Vad fan höll han på med? Hjärtat dunkade ju fortfarande som besatt med rädsla för att Pontus skulle ha fattat vem det var som Liam tillbringade varje ledig stund med – och inte för att han blev tvingad. Det skulle ta en sekund för Pontus att klippa deras band, resten av killarna skulle veta inom fem minuter, blickarna som skulle följa, ryktet som skulle sprida sig, att inte veta vart han skulle sätta sig i klassrummet längre, att inte ha någon självklar plats i matsalen, kommentarerna som skulle komma, allt som skulle förändras så totalt på mindre än en skoldag.. Nej. Nej det gick inte.
”Vad fan jag driver ju med dig, tror du på riktigt att jag ens skulle kolla på den där idioten när han spelar? Han var helt osynlig på planen, han kanske spelar fotboll men han spelar inte. Kan vi sluta snacka om honom nu så att du kan berätta vart ni planerat att gå ut ikväll?”
”Du är sjuk Liam, vet du det?” flinade Pontus. ”Jag trodde nästan på dig en stund där. Uh.” Han låtsades rysa till innan dom började gå i korridoren mot lektionssalen. ”Vi tänkte dra till..”

”Andy..?”
Han såg sig förvirrat omkring innan han insåg att det var Emmy som måste ha sagt hans namn, och förmodligen också sagt någonting innan. Vart han hade haft sin blick kunde han inte riktigt svara på.
”Va?”
”Vad tänkte du på? Du verkade väldigt långt borta”, sa hon lite roat.
”Jag tänkte på ett matteprov bara”, sa han och skakade på huvudet. ”Vad sa du?”
”Jag frågade om du skulle komma på Gustavs fest ikväll? Men det gör du va?”
Det var väl på sätt och vis en studentskiva slash klassfest med tanke på att det enbart var deras klass som skulle vara där, men det var inget jätteseriöst planerat som tema eller middag och sånt, utan bara en vanlig kul fest innan själva studentveckan skulle sätta igång. En förfest; bokstavligt talat.
”Ja det är klart”, log han. Och precis som att Simon, som befann sig i biblioteket med sin svenska-grupp , vetat vad dom pratade om just då dök ett sms upp med samma tema.
[09:32 nytt meddelande- Simon] Tobbe kan köpa ut så sms:a över vad du vill ha för någonting =)
[09:33 sänt meddelande] Jag vet inte, två cider?
[09:34 nytt meddelande- Simon] jag menade inte till förfestandet hemma hos mig utan till den riktiga festen ;)

Andy log lite för sig själv åt Simons svar. Han brukade inte dricka så himla mycket på fester och ärligt talat brukade två flaskor vara tillräckligt för att han skulle bli lite snurrig.
[09:36 sänt meddelande] Haha ;) Måste vara med och läsa igenom en grej bara, skickar snart!

”Du har 70 minuter på dig men blir du klar tidigare så är det alltid bra att sitta kvar ändå och kolla igenom en extra gång. Miniräknare och linjal har du?”
Liam nickade och knäckte fingrarna i brist på att kunna bita sig i läppen – den ömmade redan fruktansvärt mycket efter nästan två timmars nervositet.
”Sen vill jag ha din mobil också.”
Den blonde vände irriterat upp blicken. ”Varför då? Så att jag inte ska ringa något mattegeni och fråga om hjälp eller? Känns bra att du har så höga förhoppningar om att jag ska klara det här.”
”Liam, det hör till reglerna och är likadant för allihop, du vill väl sätta igång med det här?”
Precis när han skulle lägga mobilen i Lundkvist hand plingade den till och han drog snabbt åt sig den igen.
”Liam..”
[nytt meddelande- A – öppna?]
”Jag måste kolla det här. Okej?” sa han och försökte hålla rösten stabil innan han snabbt klickade upp sms:et.
[10:08 nytt meddelande- A] Lycka till Liam! Det kommer gå jättebra, jag lovar. Ta det lugnt och kom ihåg det där jag sa; om hjärnan försöker få dig att tro att du inte minns så får du strunta i dom tankarna – för det är du som vet bäst; att du visst kan. Okej? Kommer du ihåg igår när jag rättade igenom det du gjort och allt var rätt? Jag behövde inte ens hjälpa dig, du kan det där hur bra som helst. Älskar dig.
Han läste igenom sms:et en gång till och struntade i Lundkvist harklande innan han till sist gav honom telefonen. Några sekunder senare stängdes dörren om honom.

”Hur kändes det då? Gjorde du klart alla tal?”
”Ja det gjorde jag, jag hann titta igenom dom flesta en extra gång också och.. det kändes okej, jag fick ju åtminstone inte panik och hoppade ut genom fönstret så det är väl positivt antar jag?” Han flinade lite och cyklade över ett övergångsställe.
”Gud vad duktig du är! Jag vet att det kommer ha gått jättebra.”
”Tack, men du har lika lite koll på det som jag Andy..”
”Jag vet hur bra det gick igår så det är omöjligt att du kommer ha misslyckats med det där. När får du veta resultatet?”
Liam släppte styret en kort stund för att dra undan några hårtester som hamnat för ögonen av vinden och öppnade sedan munnen igen. ”Han skulle försöka rätta det i eftermiddag så att jag får veta på måndag.. så antingen kommer det bli en grym studentvecka eller så kommer jag få hoppa över hela skiten.” Han försökte le igen men det tog emot, och när Andy inte ens kunde se honom kändes det inte direkt särskilt nödvändigt.
”Du kommer att ha klarat proven, vart är den Liam som hävdar att han är bäst på allting?”
Han andades ut i ett litet skratt. ”Han är här.”
”Bra. Jag kommer hem och gör mig klar innan jag ska iväg ikväll så vi ses då.”
”Okej det gör vi. Puss.”

I hate (almost) everything about you - del 84

”Morsan?! Jag drar över till Andy nu.”
”Nu? Vänta lite!”
Det dröjde några sekunder innan Cathy kom ned för trappen med en handduk virad om håret. ”Hur gick det med matten du höll på med då? Jag är glad för din skull att det är så bra mellan er igen men du kan inte strunta i skolarbetet för det. Du vet hur viktigt det är Liam.. Ni ses ju så himla mycket ändå.”
”Men vet du hur länge jag har suttit med den där boken eller? Måste du ta för givet att allt blev fel under den tiden?”
”Det är klart att jag vet att du kan när du försöker, säg inte sådär. Men under hela tiden jag låg i badet hörde jag gitarrspelande från ditt rum..”, sa hon och såg menande på honom vilket fick hans axlar att sjunka ner en aning. Avslöjad. Men han hade faktiskt räknat några tal innan.
”Men Andy hjälper mig, så det är egentligen bara bra att jag går över till honom nu”, log han snabbt och gick fram till dörren. ”Ses imorgon.”
”Det är jättebra att du tänker låta Andy hjälpa dig, men det kanske är en fördel att du tar med dig boken då?” sa hans mamma och han vände sig om med en suck. Var hon tvungen att märka allting?

”Hej.” Andy såg leende upp där han satt på sängen, iklädd en stor svartvitrandig tunt stickad tröja. Det tillsammans med kajalen under ögonen och det svarta håret fick honom att se ut som en söt tvättbjörn.
”Morsan tycker att jag borde plugga mer matte idag och du är förmodligen i hennes team, men vi kan väl kolla någon film först?” frågade han hoppfullt och fick ett roat leende till svar.
”Vi är definitivt i samma team.” Leendet blev mer seriöst. ”Men du vet att du är jätteduktig va? När vi fått den där sista geometridelen att fastna så kommer du fixa dom där delproven hur lätt som helst, jag är helt säker på det.”
”Det är för att du är född till att tro det bästa”, flinade han och sjönk ner på huk framför Andys filmhylla. Bakom det där flinet var han dock väldigt glad över det Andy sa, det fick honom att tro lite mer på sig själv och att det faktiskt skulle gå bra med proven i slutet av veckan. Han skulle visa Lundqvist att han kunde, han skulle visa sin mentor, sin mamma, Andy, och inte allra minst sig själv. ”Vad har du lust att se för något?”
”Bestäm du”, svarade Andy. ”Fast.. om du får väldigt svårt att bestämma har jag några förslag.”
Liam såg sig roat över axeln. ”Är du på fantasy-humör eller Romcom? - Okej ditt leende har redan avslöjat dig.”
”Vi kan se två”, sa den andre oskyldigt innan han gjorde honom sällskap framför hyllan och samtidigt strök handen över hans rygg i förbifarten.

Liams fingrar strök långsamt genom Andys hår som hade huvudet liggande i hans knä. I början hade det varit en väldig massa klagande på dom klyschiga replikerna men till sist hade han gett upp och Andy trodde att han i hemlighet faktiskt också satt och hoppades på ett överdrivet och ännu klyschigare lyckligt slut – fastän man redan efter dom första tio minuterna hade räknat ut att det skulle bli ganska exakt så. Men det var ju det som var charmen med dom där filmerna!
Det var dock en scen Andy hade glömt bort och när huvudpersonerna ifråga klev in genom entrèn till den stora balsalen vred det sig både oroligt och förväntansfullt i hans mage. Liams fingrar hade stannat till mitt i den kammande rörelsen och Andy kunde inte låta bli att snegla upp mot honom. Han tänkte säga något om de..
”Dom har bleknat rätt mycket dina slingor nu, eller mörknat kanske man säger. Ska du färga i mer rött?”
Han svalde innan blicken återvända till teven. ”Nej jag tror inte det, jag låter det nog vara helsvart ett tag nu.”
”Mm.”
”Visst är det romantiskt?”
”Va, vadå?”
”På filmen såklart”, sa han och såg på paret som gick ner för den långa guldiga trappan med sammanflätade fingrar.
”Jodå, men hur lång är den egentligen? Allt är ju typ lyckligt och bra nu..”
Han kommer inte fråga. Såklart.

I vanliga fall skulle han ha sms:at eller ringt Lisette för att prata ut om stressen han verkligen kände inför balen nu, att han inte hade en aning om vem han skulle fråga och att det just nu bara kändes helt hopplöst. Men han ville inte ge henne mer dåligt samvete, det var det sista han ville. Annars hade han kunnat prata med Liam, frågat honom om han hade någon idèe eller bara låtit honom få hjälpa till att lugna ner honom själv. Men Liam var faktiskt den sista han ville prata med om det, för det handlade inte bara om stressen att han inte visste vem han skulle fråga när det var så kort tid kvar, det handlade minst lika mycket om att det kändes förjävligt att inte dom två kunde gå, eller att han åtminstone hade kunnat sagt att han hade velat. Tvärtom så verkade han inte bry sig någonting, som att studentbalen var något dom hade varit med om tio gånger redan. Han överreagerade säkert, det var förmodligen vad Lisette skulle ha sagt. Vad hade det egentligen gjort för skillnad om Liam sagt ´Du vet ju att vi inte kan gå på balen tillsammans, det skulle inte funka.. på grund av mig, men jag hade gärna velat, du vet det va?´ Liam kanske tänkte så till och med bara att han inte sagt det, för att han antog att Andy förstod det ändå. Gud! Kunde han bara sluta tänka på allting så himla mycket?!
”Vad tänker du på?” viskade Liam intill hans öra.
Om han bortsåg från alla jobbiga, irriterade, upprörda, ledsna och onödiga tankar..?
”Att du luktar väldigt gott”, svarade han lika lågt och drog Liams arm som redan låg över hans midja ännu lite närmare.
”Det gör du också. Så pass att jag blir alldeles snurrig i huvudet och nog tyvärr måste vänta med det där matteräknandet till imorgon..” När Andy såg på honom över axeln log han det där leendet som alltid fick honom att bli alldeles varm inombords, det där leendet som faktiskt sa att Andy betydde mest utav allt. ”Du verkade trött så jag tänkte mest för din skull, vi kan spara det tills imorgon.”
”Okej, vi tar det direkt efter skolan. Då hinner det kanske sjunka in lite bättre det du gjorde själv idag”, sa han och fick sedan en puss i nacken.
”Absolut. Fast jag menade det där andra, du luktar också väldigt gott. Det gör du jämt men ändå.”
När dom låg på det här sättet spelade det inte någon roll att Liam var så mycket längre, han passade in perfekt där bakom honom, med armen över hans midja och Andys hand som vilade ovanpå hans.
Han följde långsamt dom svarta läkta linjerna längs hans underarm och stannade till lite extra vid L:et och A:et.
”Har din nål och blodrädsla blivit bättre efter tatueringen?” frågade han och kände hur Liam andades ut mot hans nacke.
”Jag har undvikit att ens komma i närheten av det där så jag vet inte. Och nej jag tycker inte vi ska testa igen, inte förrän jag får sug efter en till tatuering i alla fall”, sa han och Andy kunde nästan höra det där lilla flinet.
”Vi får se, jag kanske hör med din mamma ifall vi kan få komma på ett litet studiebesök för att kolla in nålar på nära håll.”
”Okej sluta!” skrattade han. ”Om jag vaknar av mardrömmar inatt är det helt och hållet ditt fel.”
Andy strök fingrarna över hans hand innan han vred huvudet bakåt igen. ”Okej förlåt, jag ska få dig att drömma mycket bättre drömmar..” Han sträckte lite på sig, i en inte så jättebekväm vinkel, och tryckte mjukt läpparna mot Liams innan han försiktigt lirkade upp dom med hjälp utav tungan.

Det kanske var helt galet det han tänkte göra. Det skulle förmodligen bli ett nej men den största anledningen till att det inte var någon bra idèe var att det egentligen var väldigt själviskt. Kanske skulle han bara..
”Nej tyvärr jag ska gå med David från Estet, har du verkligen inte frågat någon än?´
´Det hade varit jättekul Andy men jag har redan bestämt med Sam.´
Med tanke på hans senaste två försök fanns det uppenbarligen ingen ledig tjej och han tänkte verkligen inte börja gå runt och fråga personer han knappt pratat med. ´Hej, vi har nog setts i matsalen någon gång, inte för att jag vet vad du heter eller så men skulle du vilja gå på balen med mig?´ Han hade ju sett fram emot det här så mycket. Det skulle ha blivit perfekt med Lisette. Och med Liam.
Fast nej, det hade kanske inte alls blivit perfekt med honom med tanke på att han verkade tycka att det var en skitsak, och ändå lär tjejer ha frågat honom enda sedan i ettan. Varför hade han inte bara bestämt med någon på en gång? Det lät inte troligt alls att Liam, Liam som alltid, alltid varit populär, inte skulle ha en balpartner när dom bara var skoldagar ifrån balen. Han borde ha bestämt med någon av dom minst lika populära tjejerna så fort det bara gick för att vara säker på att han skulle se bra ut den där kvällen. Varför hade han väntat så  här länge om det inte ens betydde något på det planet för honom? För honom var det ju bara trist och ytligt, han borde inte bry sig ifall han gick med en tjej han känt i tre år eller som han bara sett i matsalen så länge hon hörde till rätt grupp.

”Jag trodde aldrig jag skulle få så bra betyg på den där uppsatsen”, log Simon stort. ”Och särskilt inte på diskussionsdelen, jag skrev ju bara massa svammel.”
”Lärare älskar svammel i diskussionsdelarna”, flinade Andy tillbaks. ”Men ja det var askul att du fick det, det kommer säkert höja slutbetyget.”
”Jag hoppas det!”
”Vad var..” Han hade inte varit tillräckligt uppmärksam för att hinna se Johan och Chrille som kom gående i korridoren och hade därför såklart inte hunnit dra sig undan förrän Johan smällt in sin axel i hans. Han var kanske av det tunnaste laget men det var pinsamt att en axel kunde göra så himla ont.
”Vad i helvete..”, sa Simon dovt och såg efter dom.
”Bry dig inte i det..”
”Jo det tänker jag göra..” Simon vände sig om helt. ”Ni är så äckligt jävla fega!”
Andy bet sig snabbt i läppen och var på väg att ta tag i Simons arm för att gå därifrån men Johan och Chrille hade redan vänt sig om.
”Vad sa du?” frågade Johan med huvudet lätt på sned och tog några steg tillbaks mot dom.
”Jag sa att ni är äckligt fega. Alla vet att ni två bara är Pontus och Liams små jävla bitchar, ni vågar aldrig göra något utan dom. Utan att på sin höjd knuffa till någon - otroligt modigt.” Han kastade en snabb ursäktande blick åt sidan på Andy. Kanske för att han visste att ´knuffen på sin höjd´ faktiskt hade gjort ont.
”Vill du se vad jag kan göra med dig ditt freak? Eller vill du hellre att vi visar på din lilla emokompis där bredvid?” sa Johan och vände blicken mot Andy som försökte se oberörd ut. Han tänkte inte ge honom något annat.
”Vänta, hör ni?” sa Simon och låtsades lyssna efter något. ”Ljudet av tomma hot.”
Det hade inte varit det smartaste draget. Ett nästan morrande ljud lämnade Johan innan hans hand for ut och greppade tag om Simons arm. Under två korta sekunder som kändes som minuter försökte Andy febrilt komma på vad han skulle göra, ifall han hade störst chans att få bort Johan därifrån genom att knuffa på honom eller om han skulle försöka sig på en spark i hans knäveck, innan den rödhårige skulle ha hunnit vrida om armen på det där fruktansvärt obehagliga sättet. Helt oväntat var det istället Simon som vred om, blixtsnabbt och till synes helt utan tvekan. Johan flämtade till och svor sedan högt när den vithårige släppt honom.
”Vad i helvete gör du..?!” började Chrille men dom hann inte höra fortsättningen då dom redan börjat skynda sig igenom korridoren. Simon småjoggade uppför trappan, svängde in i en utav korridorerna på övervåningen och vände sig sedan snabbt om mot Andy.
”Är dom efter oss?” frågade han med ytliga andetag.
”Nej jag.. tror inte det”, sa han och såg bakåt innan han vände sig tillbaks mot sin kompis. ”Vad.. var det där?!”
Simon hade ju skrikit tillbaks på bussen åt Pontus när dom skulle på studiebesök, och vid något annat enstaka tillfälle hade han kastat ur sig någonting åt dom andra, - som dom dessvärre inte brytt sig vidare mycket i - och han hade försökt få Andy att prata med någon lärare om vad som pågick och hade pågått under så lång tid. Men han hade aldrig gjort något fysiskt mot dom och ärligt talat hade Andy trott att han oftast blev lika illa till mods när dom mötte dom i korridoren eller i matsalen som han blev.
”Jag vet inte. Men jag var skiträdd!” sa Simon och vred sina händer i varandra. ”Tror du han märkte det? Jag vill ju att han ska fatta att han ska lämna dig ifred..”
Andy var fortfarande lite smått chockad men nickade snabbt innan han istället skakade på huvudet. ”Nej menar jag, jag tror inte han märkte det. Det där var.. hur jävla bra som helst. Vart har du ens lärt dig sånna där grepp?”
”Jag gick på judo i femman..”
Han skrattade förvånat till. ”Shiet.. ja det var oväntat, men tack. Du behövde inte men.. det kändes rätt bra att se det, även om jag låter hemsk när jag säger det.”
”Det är inte hemskt! Killen är ju ett jävla as. Det kändes rätt bra att göra det också kan jag säga.”
När dom börjat gå mot trappen på andra sidan korridoren började dock oron leta sig fram. Johan hade förmodligen inte blivit så pass avskräckt att han inte tänkte berätta det för Pontus och sedan skulle han, eller Johan själv, ge tillbaks på Andy för det. Det var det enda logiska. Eller.. Han såg mot sin kompis. Eller så skulle dom ge sig på Simon för att dom då visste att Andy skulle ge sig själv skulden för det. Nej. Nej det behövde inte alls bli så. Det var alldeles snart studentveckan, festerna avlöste redan varandra, lektionerna blev färre och färre, dom skulle inte orka lägga ner tid på honom något mer nu. Dom skulle ju snart aldrig mer se honom. Förhoppningsvis. Och Liam.. om han hörde något om det skulle han väl se till att stoppa det?
Varför kunde han inte ha fått det här att sluta för länge sen?! Varför kunde han inte strunta i dom där jävla idioterna och vara med bara Andy istället. Han hatade den här teatern, han hatade, hatade, hatade den.
”Kommer du?” undrade Simon ett steg ner i trappen.
”Jag behöver prata med Jens om en sak, jag tror han har engelska här uppe så jag väntar nog.”
”Nej jag såg han där nere för ett tag sen, alltså innan jag kom till dig. Han satt i ett utav grupprummen med två tjejer.”
”Åh jaha, men då är han kanske kvar där. Kan du visa vart?”
”Absolut”, log Simon.

Jens fick syn på honom genom glasväggen och vinkade. Till Andys fördel måste tjejerna ha gått därifrån.
”Hej”, log han och gick in. ”Hur är det?”
”Bra”, svarade Jens leende. ”Gör klar en sista grej till svenskan bara. Hur är det med dig?”
Andy satte sig ner på stolen bredvid och la ifrån sig sina böcker. ”Jodå det är bra.”
Jens log mot honom innan han bläddrade sida i boken. Han hade på sig en svart t-shirt med lite urringad halslinning med en svart-och beige mönstrad cardigan utanpå och halva det lockiga håret täcktes av en svart pösig mössa. På andra hade det sett fånigt ut med tanke på att det var varmt ute, men på Jens såg det ut som att den alltid suttit där, lite nonchalant på bakhuvudet och med stil liksom. Under bordet var dom utsträckta benen klädda i ett par ankelkorta ljusa jeans.
”Har du nya glasögon?”
Jens såg förvånat upp på honom. ”Nej det är dom jag har haft hela tiden”, sa han och petade till dom svarta rektangulära glasögonen. Han fick sedan tillbaks leendet på läpparna. ”Vad ville du? Egentligen?”
Andy bet tag i läppen. ”Jag tänkte fråga.. är jag jättehemsk om jag frågar om du vill gå på balen med mig?”
Det förvånade var tillbaks.
”Du har säkert redan bestämt med någon med tanke på att vi faktiskt går i trean och slutar alldeles snart men vi pratade liksom aldrig om det, och även om du inte hade det så förstår jag om du tycker det är jättekonstigt av mig att fråga och att det skulle kännas fel för dig.”
”Nej, nej alltså du är inte hemsk eller konstig. Jag har faktiskt inte tänkt gå, jag gillar inte själva konceptet med skolbaler och grejer.”
”Åh.”
”Men.. jag skulle kunna gå med dig.”
”Menar du det?” frågade han och kunde inte ens försöka dölja det förvånade i hans eget ansikte.
”Ja, alltså är det något jag skulle kunna ställa upp på så är det väl att låta det bli typ första gången i skolvärldens historia som två killar går med varandra.”
Han log lite försiktigt. Han hade en poäng i det. Det var bra om några kunde visa att det faktiskt var okej. ”Det skulle inte kännas konstigt för dig då..? Jag skulle ju aldrig kunna gå med Liam och.. jag menar inte att du är någon slags reserv på det sättet, jag har ingen lust att fråga någon bara för sakens skull, någon jag inte ens känner särskilt väl. Då går jag hellre med en kompis som jag tycker väldigt mycket om. Fast jag vill inte att du ska göra det bara för att vara snäll, inte om det känns jobbigt med.. oss.” När han sa det sista var han inte modig nog att se upp. Han kände sig fortfarande elak och samtidigt så kunde han ändå inte ångra att det blivit som det blev, för då hade han inte varit med Liam och han älskade den killen, även om han gjorde honom fruktansvärt frustrerad ibland.
”Det är lugnt Andy, jag hade inte sagt ja om det inte kändes okej.  Jag går gärna med dig på balen som en kompis.”
Lättnaden spred långsamt ut sig i hans bröst. ”Tack Jens. Det blir kul.”
”Hur blir det med bil och sånt där..? För visst brukar man åka i någon sån där lite snyggare innan man kliver ut?”
”Ja det gör man. Men.. jag har inte riktigt tänkt på det, jag och Lisette bestämde redan i ettan att vi skulle gå och hennes faster hade en bra bil, men hon blev bjuden av en kille hon tyckt om jättelänge och..”
”Aj”, sa Jens och såg medlidande på honom.
”Nej alltså jag menade inte så. Hon tänkte säga nej först, det var jag som mer eller mindre tvingade henne att ta chansen”, flinade han. ”Hon har haft en crush på honom hur länge som helst, jag hade inte trott att det skulle kännas så jobbigt att fråga någon annan bara.”
 

I hate (almost) everything about you - del 83

Dom gick en bit längs vattenkanten, i riktning mot bryggan, och tro det eller ej men han tyckte att det var fint med det mörka vattnet och träden som reflekterades mot ytan tack vare månskenet. Liams tumme strök över hans hand.
”Är du rädd?” frågade han lite skämtsamt, men inte alls på något sätt som skulle tyda på att han tyckte att han var fånig. Dom hade stannat alldeles intill sjön och kanske att hjärtat slog lite hårdare när han tänkte på den mörka skogen bakom dom, där han inte kunde se vad som fanns, men han kände ändå inte det där behovet av att vända sig om och han lyssnade inte heller efter ljud, inte andra än Liams andetag. Han tänkte på den kvällen dom legat på bryggan och pratat om saker dom kanske inte skulle ha pratat om ifall det varit ljust, hur det hade kittlats i magen över att vara så nära, den underbara nervositeten när han känt Liams tyngd över sin bröstkorg och hur deras läppar sedan hade mötts, hur besvärad Liam verkat tidigare när han räckte Andy sin huvtröja, men hur envis han ändå varit att han skulle ha den, att han hellre frös själv än att Andy skulle göra det..
”Nej, jag är ju inte det när du är här. Då får jag inte dom där tankarna..”, svarade han ärligt. Liam var trygghet.  
”Men då får du..”, började Liam och kramade om hans hand igen. ”När du är här själv så får du tänka på hur det känns nu, när jag är här, och påminna dig om att det inte är något värre när du är själv, det är lika ofarligt som när jag är här med dig.”
”Det var ett bra förslag faktiskt. Jag ska försöka tänka så, det kanske funkar”, log han och ryckte på axlarna. Han hoppades det. ”Kan vi inte gå till bryggan?”
Liam såg bort mot den och nickade. ”Gärna.” Andy tyckte sig se en lite retsam glimt i ögonen på honom innan han fortsatte. ”Jag kan gå före och kolla så att det inte finns något läskigt där under.”
”Liam”, flinade han. ”Jag är inte rädd när du är här har jag ju sagt, och jag tror inte på spöken.”
Den andre hade redan börjat gå före honom, än så länge baklänges så att han kunde titta på honom. ”Sjöodjur då?”
”Okej då, stick iväg och kolla efter sjöodjur”, sa han roat men blev samtidigt tvungen att erkänna för sig själv att det kändes lite, lite jobbigt när Liam lämnade honom. Inte för att han trodde att någon skulle överfalla honom bakifrån i mörkret men.. det kändes helt enkelt bara bättre när han höll Liams hand i sin.
När han åter riktade blicken mot den andre som tagit det första steget ut på bryggan glömde han dock bort oron för en stund och flinade istället.
”Det verkar lugnt men jag ska kolla efter!” ropade han skämtsamt innan han började lägga sig på mage för att kolla över kanten längst ut på bryggan, han hann dock inte lägga sig helt platt förrän han snabbt kom upp på huk igen. ”Ah det var ju alldeles blött här!”
”Sjöodjuret kanske låg och solade där tidigare”, ropade han tillbaks samtidigt som han långsamt gick ditåt.
Liam sjönk ner på knä istället och placerade händerna på varsin sida innan han lutade sig neråt för att kolla under bryggan.

Han hann inte ens se att han tappade balansen, att han lutat sig lite för långt ut. Helt plötsligt tippade han över bara, som i någon slags misslyckad framåtkullerbytta som resulterade i ett högt plask. Andy bara stirrade först.
”Gud, Liam!”
Under knappt tre springande steg hade han hunnit med att tänka att Liam slagit i huvudet i någon sten där under och att han skulle få dra upp en alldeles livlös pojkvän ur vattnet, men redan efter det fjärde steget kom Liam upp ovanför ytan med ett högt flämt.

”Är du okej?!” hörde han Andy skrika och när han blinkat bort vattnet ur ögonen kunde han se honom komma springande på bryggan.
Vad i helvete hade han gjort, hur fult måste inte det där ha sett ut? Ett stort jäkla epic fail var väl kanske bästa sättet att beskriva det på. ”Ja det är lugnt!” skyndade han sig att säga och tog sedan tag om kanten på bryggan innan han hostade till. Hostandet övergick dock i ett kort skratt och när Andy verkade ha insett att han faktiskt var okej skrattade han också till, ett skratt som lät både lättat och förundrat.
”Gjorde man inte något sånt där när man tog baddaren-simmärket? Gud alltså..”
”Du är helt galen!” Andy verkade fortfarande en aning chockad över hans simkonst. ”Här, ta tag i min hand.”
När Liam till och med misslyckades med det brast det för dom båda och det var en skrattande-nästan-gråtande Andy som till sist kunde greppa tag om hans överkropp för att dra upp honom.
”Åh, jag får ingen luft!” skrattade Liam när dom till sist föll ner på rygg på bryggan båda två. ”Tänk så hade du behövt hämta den där simringen åt mig..”
”Sluta!” kved Andy fram och höll sig för magen. ”Du är helt sjuk.. i huvudet. Vad fan gjorde du sådär för?!”
”Jag skulle ju bara kolla! Det var inte meningen att.. hela jag skulle tippa ner i sjön.”
”Du bara försvann!”
Dom började sakta återfå normal andning utan skrattanfall varannan sekund och Liam försökte få den trassliga luggen ur ögonen.
”Har du med dig några kläder? Annars måste vi gå hem, du är ju alldeles genomblöt”, sa Andy och satte sig upp innan den oroliga blicken var tillbaks på Liam.
”Nej men det gör inget, jag fryser inte.. så mycket”, flinade han och satte sig upp han med.

”Säkert att du inte gjorde illa dig?”
”Nej det gjorde jag inte..” Han suckade lite och Andy trodde först att det var åt hans fråga innan han insåg att det var håret som var problemet. Liam rufsade till det med fingrarna på flera olika ställen innan han försökte dra till den lika blöta luggen. ”Ser det förjävligt ut?”
”Du skojar..”
”Är det helt platt här bak eller?”
Andy började flina och när Liam vände tillbaks blicken mot honom skakade han på huvudet. ”Okej du är härmed utsedd till den mest fåfänga jag känner. Tror du att jag bryr mig hur ditt hår ser ut? Du har ju alldeles nyss ramlat ner i en sjö Liam!”
”Men..”, började han men sänkte sedan långsamt handen som varit i färd med att rätta till håret innan han bet tag i piercingen samtidigt som det sneda leendet spred ut sig. ”Okej då.”
”Just det”, sa han roat. ”Men seriöst, vi borde gå hem, eller åtminstone gå tillbaks till tältet och försöka värma upp dig.”
Liam log igen och skakade på huvudet. ”Det är ingen fara Andy, vi kan väl stanna här en stund? Sen går vi tillbaks till tältet, okej? Det finns ju åtminstone inga sjöodjur förutom mig här..”

Han drog av sig den svarta, långärmade tröjan som var helt klistrad mot hans kropp men behöll dom slitna, ljusblåa stuprörsjeansen på innan han la sig ner på rygg på den slitna bryggan.
”Säkert att vi inte ska gå tillbaks till tältet? Fryser du inte?” undrade Andy och rörde fingrarna över hans fuktiga bröstkorg. Om han frusit innan så hjälpte den där beröringen omedelbart.
”Nej jag fryser inte”, log han och drog handen genom håret igen innan han fattade tag om Andys arm för att dra ner honom bredvid sig. ”Men jag tror att mina jeans är ännu tightare än dina nu..”, sa han och såg från sina ben till Andys  som nu låg utsträckta bredvid hans.
”Definitivt”, flinade han och kände på hans blöta lår innan han letade upp hans hand för att krama om den. ”Det känns som det var länge sedan vi låg här sist..”
Liam nickade sakta. ”Mm, typ en annan värld. Men det är fortfarande en av mina favoritkvällar.”
”Min med”, sa han lågt. ”Jag var så töntigt lycklig över att du lät mig behålla tröjan efter att vi kommit hem, även om du var tvungen att komma med den där kaxiga kommentaren om att jag inte behövde ha på mig den offentligt eftersom den såg ut som en klänning på mig.”
”Just ja”, skrattade han lågt. ”Men den gjorde ju det, kortis.”
Han fick genast en boxning på armen. ”Tyst. Eller vill du kanske bada igen?”
”Vad? Har jag sagt att det är något fel att vara kort eller? Jag tycker om att du är det, på riktigt alltså.”
”Bara för att det får dig att känna dig ännu längre eller? Jävla lyktstolpe.”
Skratten letade sig ut i mörkret, ut över den nästan svarta sjön och vidare mot skogen där man inte längre kunde urskilja träden utan allt bara såg ut som en enda mörk massa. Han förstod att Andy kunde se det från ett läskigt perspektiv; det var svårt att ens se deras tält nu, det skulle kunna röra sig någon eller något bland träden bakom dom utan att man vare sig skulle höra eller se det. Men man kunde se det från ett fint perspektiv också; konstrasten över hur totalt svart allt kunde se ut när det några timmar tidigare varit så skinande ljust. Man kunde gå närmare den där skogen och faktiskt urskilja träden som i Liams tycke alltid såg ståtligare ut när det var mörkt, grenarna som sträckte sig upp mot den lika svarta himlen. Man kunde ta några steg närmare den skrämmande sjön och se hur fin den faktiskt var när månskenet reflekterades i den och det nästan glittrade på sina ställen. Man behövde inte lyssna efter ljud i skogen eller runt omkring sig utan kunde bara lyssna till tystnaden istället – den som aldrig infann sig under dagarna när det var ljust.
Andy vred något på sig innan hans läppar försiktigt snuddade vid Liams och han slöt nöjt ögonen för att besvara kyssen.
”Dina läppar är alldeles kalla”, viskade den svarthårige.
”Kyss mig då så blir dom varmare”, viskade han tillbaks och la försiktigt upp armen om Andys nacke och precis som han hade hoppats förflyttade han sig så att hans överkropp hamnade alldeles ovanför Liams egen.
”Vill du ha min tröja?” mumlade Andy mot hans läppar samtidigt som fingrarna kände sig igenom hans blöta hår.
Han frös. Benen kändes alldeles stelfrusna och om inte Andy sjunkit ner över hans överkropp och om månskenet bara varit lite starkare hade han förmodligen kunnat sett exakt hur mycket bara genom en blick på bröstvårtorna. Inte för att det spelade någon roll, han tänkte inte låta emopojken frysa istället för honom och han ville inte gå tillbaks, inte än.
”Nej det är lugnt, men tack”, sa han och drog honom närmare sig innan händerna letade sig upp längs hans rygg och vidare till sidorna.

Andy rös till av den enkla men väldigt uppskattade beröringen. Han älskade att känna Liams händer över sin kropp och även om läpparna kändes kalla så nästan brände händerna genom huvtröjan han hade på sig. Han ville komma närmare. Utan någon större tvekan greppade han tag om den andres ansikte och lät dom tidigare ganska så lugna kyssarna bli betydligt högre i tempo. Han struntade i om han själv blev blöt och flyttade på sig så att han inte längre låg så snett utan mer trasslade ihop sina ben med Liams klistriga jeansben. För varje tungt andetag han tog var det som att pirrandet nådde ut lite längre i kroppen, som att det pumpades runt tillsammans med blodet och snart hade spritt sig till varenda liten del. Och han tyckte om det. Den blonde gav ifrån sig en låg suck och hade snart greppat tag om hans hår vilket i sin tur fick Andy att pressa sig ännu närmare honom.
Hesa andetag blandade sig med lika hest uttalade namn, blickar sökte varandra i mörkret innan det nafsades tag i läppar, sneda leenden fick kinder att hetta och retsamma kommentarer gick upp i falsett av kyssar placerade på halsens känsliga hud.

”Okej nu erkänner jag att jag fryser.”
”Det menar du inte? Du hackar ju tänder, kom här”, flinade Andy och la båda armarna om Liams midja medans dom gick tillbaks mot tältet.
”Egentligen var det en fint utav mig bara..”, sa han och huttrade till ”.. att ramla ner i vattnet sådär, jag ville få dig att tänka på något annat än mörkret.”
”Du skulle göra det för mig alltså? Även när det innebar att du sabbade din frisyr?” frågade han retsamt och fick Liam att skratta till mellan tandhackandet.
”Allt för dig baby.”
Väl inne i tältet var Liam snabb med att dra av sig dom genomblöta byxorna och la sedan ut dom på gräset utanför i ett tveksamt hopp om att dom skulle torka tills imorgonbitti.
”Åh gud vad skönt”, suckade han när han krupit ner i sovsäcken och sedan dragit upp täcket över sig också.
Andy log mot honom i mörkret och började sedan leta i väskan efter ficklampan han sagt att han packat med.
”Letar du efter kakorna eller ficklampan?”
”Mitt hungriga jag hoppas nog att hitta kakorna först, men.. här”, sa han och fick fram ficklampan. ”Satt du inte fast den i taket eller något när ni var små..?”
”Jo just ja!” flinade Liam. ”Knyt fast den i den där pinnen som går rakt över.. trä den genom öglan liksom.. ah precis, sådär. Mysigt.”

Ännu mysigare blev det när Andy kröp ihop bredvid honom och lampans sken spred ut sig precis lagomt inne i tältet. Han försökte minnas om han hade tyckt att det varit lika mysigt när dom tältade hemma på gården men han hade nog inte tänkt på det sättet då. Då hade det mest varit häftigt och.. kanske mysigt också, men definitivt på ett annat sätt. Han hade varit glad att Andy var där med honom då också, men det hade inte pirrat i magen och tanken att kyssa honom skulle aldrig någonsin ha slagit honom. Herregud han hade ju varit på stadiet då tjejer fortfarande var lite halvt obehagliga.
”Här”, sa den svarthårige och räckte honom en kaka. ”Blir du något varmare?”
”Jaa nu känner jag faktiskt mina manliga delar igen”, flinade han men valde ändå att ligga kvar invirad i sovsäcken som i någon slags kokong.  ”Jag tror att det pep från din mobil förresten.”
Andy satte sig upp och verkade skriva något sms innan han såg ner på Liam igen. ”Är du också jättepigg av någon anledning? Eller vill du sova?”
”Nej jag är inte särskilt trött, jag ligger bara här för att det är skönt”, log han snett. ”Vi kanske skulle tagit med en kortlek eller något.”
”Eller..”, sa han och började knappa på mobilen igen. ”Jag tog hem en app för ett tag sen, eller ja det var länge sen, på en fest- och ja jag har faktiskt också gått på sånna.”
Liam stönade till. ”Jag kanske inte sa det på så schyssta sätt men jag trodde faktiskt inte att du gick på fester..”
”Förlåt”, flinade han. ”Nej men i alla fall, det är en sån där sanning och konka-app, man får upp random saker att svara på eller göra. Vi skulle kunna göra det? Alltså bara frågor?”
Sanningsfrågorna hade alltid skrämt honom, han hade varit killen som valt konsekvens så länge det var möjligt då han knappast haft några besvär med att kyssa någon eller att stå i centrum på andra sätt. Men Andy visste ju redan så mycket om honom och.. det var ju ändå Andy, det borde inte vara något att oroa sig över.
”Absolut, kör på”, log han. ”Jag kan börja.”
”Okej..” Andy la mobilen ovanpå täcket emellan dom och tryckte sedan på en knapp så att en fråga  dök upp. ”Säg något du är nöjd med i ditt utseende.”
”Oj..” Han ville inte låta för kaxig och säga att han under dom bra dagarna var ganska så nöjd med allt överlag. ”Jag tycker mina armar är helt okej, inte för biffiga men inte spinkiga..” Han bet sig snabbt i läppen. ”Alltså jag gillar dina armar! Dom är fina just för att dom är smala, jag bara..”
Andy skrattade och strök luggen ur ögonen. ”Tack, men frågan var ju vad du tyckte var snyggt på dig så du behöver inte förklara dig.”
Liam krånglade upp armen ur sovsäcken för att kunna trycka fram sin fråga. ”Hur många gånger har du haft sex?”
Han tyckte sig se Andys kinder skifta lite i färg men han var ändå snabb med att svara. ”Hur många gånger.. jag har inte direkt.. räknat men det är väl inte så jättemånga? Ja det är ju bara med dig i alla fall”, sa han med en axelryckning innan Liam gav honom ett leende. Han var bara tacksam över att det inte varit han som fått frågan, då hade det blivit dålig stämning for sure.
”Har du någon kändiscrush?” Andy såg roat på honom. ”Du kommer säkert aldrig erkänna.”
”Kommer jag väl visst det, men hade någon annan frågat hade jag förmodligen dragit till med Megan Fox eller något. Men okej jag har väl kanske crushat på Ashley Purdy, han är jävligt het.”
”Hah det visste jag inte, fast jag blev ju väldigt förvånad att du lyssnade på black veil brides överhuvudtaget, men ja han är snygg, eller typ mer vacker tycker jag men..”
”Fast inte hetare eller vackrare än dig.. gud jag måste lägga av med det där cheesy-snacket, du blir säkert avtänd av det själv?”
”Inte ett dugg”, skrattade Andy.

I själva verket var det skönt när han sa något sånt där för då blev han oftast mer varm inombords än när han sa något som gjorde honom alldeles generad och värmen så envist var tvungen att sprida sig till kinderna. Som när han senast när dom skulle sova, och Andy dragit av sig tröjan, höjt ena ögonbrynet och sagt ”fattar du vad du får mig att vilja göra med tungan när du klär av dig på det där sättet?” Så cheesy var bra, cheesy var han mycket bättre på att hantera. Inte för att det andra inte var sexigt..
”Okej.. min tur”, sa Liam långsamt och tog upp mobilen. ”Det står: Vad tänker du på eftersom du rodnar?”
Andy såg snabbt upp. ”Va? Det står det int.. väldigt kul..”, mumlade han sedan fram när han insåg att Liam jävlades med honom. ”Frågan gick visst över”, sa han och drog åt sig mobilen innan han låtsades läsa. ”Är du rädd för blod? Kanske på den nivån att din pojkvän fick betala åt dig på tatueringsstudion sist för att du själv låg helt däckad i soffan och sedan försökte bortförklara det med feber?”
Liam såg kisande mot honom. ”Lågt.”
Andy såg bara nöjt på honom ”Ett ja alltså. Vill du fortsätta leka?”
”Ge hit den där”, sa han och satte sig själv upp. ”Jag tänker i alla fall inte fuska. Berätta vad du tycker om hos personen till höger om dig.”
”Jag tyck..”
”Jag tar gärna den där frågan ifrån dig. Om det är okej”, sa han, nu utan den retsamma tonen och Andy nickade lite förvånat.
”Okej.”

Liam såg ner på Andys mobil i sina händer och vred på den lite fram och tillbaka.  ”Utseendemässigt tycker jag om allting hos dig, jag tycker ditt hår är jättesnyggt och jag tycker det är charmigt att du hela tiden får dra undan luggen, samma sak när du istället drar ner den i ögonen som för att liksom gömma dig lite. Jag tycker om dina ögon, att dom är sådär isblåa och inte bara vanligt blåa och jag tycker om att dina läppar är lite för röda för att egentligen passa på en kille.”
Han såg långsamt upp och Andy såg nästan lite förundrad ut. Men det kunde väl knappast komma som en överraskning för honom att Liam tyckte att han var vacker, snygg och alla andra positiva benämningar som fanns?
”Jag tycker dina nyckelben är sexiga, särskilt när du har en lite för stor tröja på dig, och jag älskar din mage.”
”Liam..”, sa Andy tyst men tycktes inte kunna hålla tillbaks leendet.
”Nej jag är inte klar, jag älskar förresten det där leendet också.”
”Du överdriver..” Dom smala fingrarna strök undan luggen fastän han nog inte ens var medveten om det.
”Du har världens sexigaste jeansrumpa och jag gillar dina smala höfter.” Han mötte Andys blick och hoppades att han inte skulle få en kaka kastad i huvudet för det han var på väg att avsluta med. ”Och jag tycker det är hur sött som helst när du rodnar.”
Den svarthårige tittade generat ner i sitt knä innan han såg upp igen. ”Du är fin. Vet du det?”
”Jag menade allt det där jag sa, så jag hoppas du tar åt dig.”
Han nickade med ett svagt leende. ”Jag ska försöka. Tur för dig också att du kommer få se den där magen nu då..”, skämtade han innan han började klä av sig inne i det lilla tältet.

Efter en snabb tandborstning utanför hade dom krupit ner i Liams sovsäck båda två och precis när Andy var på väg att öppna munnen för att säga godnatt öppnade även Liam munnen.
”Jag har ju bara sagt vad jag tycker om hos dig utseendemässigt..”
”Liam du behöver inte.”
”Jo, jag vill”, sa han lågt och drog långsamt fingrarna genom hans hår innan han flyttade ner armarna om hans midja istället. ”Jag tycker om dig för att du alltid försöker se det bästa hos personer, du är inte lika snabb att döma som jag ofta är. Och du sätter alltid alla andra framför dig själv. Jag tycker att du borde vara lite mer självisk ibland men jag beundrar ändå den egenskapen.” Han var tyst en liten stund innan han fortsatte. ”Du är hur duktig som helst på att teckna och jag tycker det är.. vad heter det, att jag går igång på det? Det låter ju helt fel.. jag menar ju inte att jag..”
”Du kanske tycker det är attraherande?” föreslog han och försökte låta bli att skratta. Han var så söt.
”Just ja så kallar man det, jag tycker det är attraherande när någon är kreativ och passionerad för det han håller på med, så det gillar jag väldigt mycket hos dig. Jag tycker om att du intresserar dig för det jag gör med, att vi kan dela musiken som alltid varit en väldigt stor del för mig. Och.. jag är nästan avundsjuk på att du är så bra på att visa känslor, att du vågar, att du är så modig.”
Han ville säga någonting men för tillfället var klumpen så stor i halsen att han istället bara kramade om den där fina, fina människan intill sig.
”Du är rolig, väldigt snäll, och.. du är Andy liksom, allt går inte att beskriva men det jag älskar allra mest med dig är att du är Andy.”
”Vill du få mig att gråta eller?” andades han fram i ett skratt som var ytterst nära att få sällskap av tårar.
”Det skulle vara lyckligare tårar än dom du grät sist vi tältade då va? För isåfall..”
”Liam..” Han log mot hans axel innan han tryckte sig ännu lite närmare. ”Det skulle dom. Och jag älskar dig väldigt mycket också. Tack förresten, för allt det där du sa..”
Liam lutade hakan mot hans huvud och slöt armarna om honom. ”Det är inget att tacka för.”

Han trodde nästan att Andy hunnit somna innan han plötsligt vred på sig.
”Du.. jag ställde larmet på halv nio, jag börjar sent..”, mumlade han sömnigt. ”När börjar du? Du måste kanske upp tidigare..”
”Jag.. jag börjar också sent, kvart över nio, så oroa dig inte för det. Sov gott nu.”
Efter att dom hade släckt ficklampan hade det blivit totalt svart i tältet och det hade dröjt en bra stund innan han kunnat urskilja Andys ansikte fastän det var så nära hans eget, men han tyckte det var mysigt med mörkret och än så länge hade han inte hört några snyftningar från emopojken så kanske funkade det här ännu bättre än han hade trott. Om killen skulle klarat det lika bra ifall han legat där helt ensam visste han dock inte. Han själv trodde såklart inte att något farligt skulle dyka upp utanför tältet men trots det låg han vaken tills att han var helt säker på att Andy sov och sedan ännu lite längre där han faktiskt lyssnade efter ljud, och först efter det tillät han sig själv att sluta ögonen – fortfarande med beskyddande armar om den smala kroppen.

”Börjar du verkligen sent?” frågade Andy och såg bara en aning skeptisk ut där dom gick längs gatan på väg hem. Liams byxor hade inte torkat särskilt mycket under natten så han behövde hem och byta.
”Nej jag började åtta”, erkände han. Det spelade ju ingen roll nu, klockan var redan efter halv nio.
”Liam..!”
”Ta det lugnt, jag skippar ju åtminstone inte resten av lektionerna.”
Andy såg inte helt nöjd ut över svaret. ”Det är meningen att jag ska ha bra inflytande på dig, inte att du ska skolka mer.”
Liam ryckte oskyldigt på axlarna. ”Kärleken går före allt?”
”Inte skolschemat.”
oromantisk”, sa han och himlade med ögonen innan han fick en knuff i sidan. ”Hey! Låt orden tala, inte nävarna.. eller något sånt där.”
”Går du någon poesikurs eller? Isåfall verkar du behöva plugga mer.”
Liam skrattade och stack ner händerna i jeansfickorna fastän dom var alldeles fuktiga. ”Och du verkar ha gått någon ´hur du snackar som en badass´-kurs. Trodde inte du hade det där kaxiga i dig Ask.”
”Du ska bara veta..”
”Hm, jag gillar den där blicken”, sa han retsamt och fångade sedan tag om Andys hand för att få honom att stanna innan han försökte fånga upp även hans läppar.
Dom rödaktiga läpparna strök varsamt, nästan plågsamt varsamt, över hans innan han löst bet tag om Liams underläpp vilket direkt skickade en ilande våg till nederdelen av hans mage. Han hann lagomt lägga upp handen om Andys nacke innan den andre drog sig ifrån några millimeter.
”För att få den där måste du ha förtjänat den, genom att till exempel gå på dina lektioner. Alla lektioner.”
”Lite försent nu”, sa han med ett snett leende och hoppades att det var charmerande nog för att få dom där läpparna att komma tillbaks.
Andy besvarade det sneda leendet med ett eget innan han istället la upp handen om Liams nacke, trasslade in fingrarna i det blonda håret och sedan nafsade tag om hans underläpp igen. Han lät tungspetsen snudda vid den och..
”Synd att du inte tänka på det tidigare då..”
”Andy!.. Arhg sluta vara så..!” Han drog båda händerna genom håret och såg efter den svarthårige pojken. Det pulserade i kroppen. Vissa partier mer än andra. ”Det är tortyr! Du vet det va? Och det är olagligt här i Sverige!”
”Det är olagligt att skolka också”, svarade han roat och såg på honom över axeln.
”Det är det inte!”

Andy väntade på Liam utanför gården och när han kom ut någon minut senare i nya jeans började dom gå mot busshållplatsen. Och om cirka tio minuter skulle dom gå av bussen som två helt andra personer igen. Liam skulle förmodligen ta några långa steg så att han hamnade en bit framför och när dom senare under dagen skulle mötas i korridoren skulle dom låtsas som att dom inte ens ville se varandra.. Bara ett litet tag kvar att stå ut nu.

”Har du fått något svar på mailet till din pappa förresten?” frågade Andy och fick Liam att se upp från mobilen.
”Ja för några dagar sen.”
”Har du?” frågade han förvånat. ”Men.. vad sa han då?”
 ”Jag vet inte.”
”Va, vad menar du med att du inte vet?”
”Jag läste det aldrig.”
Det var sant. Han hade inte läst det. Han hade ångrat att han skickat meddelandet i samma stund som han tryckt på skicka-knappen och när mailet plötsligt hade legat där i inkorgen knappt en dag senare hade han inte vågat öppna det utan genast raderat det. Han ville inte få läsa något fegt jävla svar i stil med  ´Jag har ingen aning vad du pratar om, du måste ha tagit fel person´ men inte heller den potentiella sanningen; ´Jag ville aldrig ha dig. Var snäll och låt bli att kontakta mig igen.´ Han skulle inte fixa det, då var det bättre att inte veta mer än vad han gjort innan. Det vill säga; ingenting mer än att han blivit lämnad innan han ens blivit född och att hans pappa var ett svin.
Men han borde såklart ha sagt någonting till Andy, han ville egentligen inte lämna honom utanför, och nu satt han där mitt emot honom på bussen med förvirrad blick.
”Jag fegade ur”, erkände han innan Andy behövt fråga någonting mer. ”Jag var rädd för vad det skulle stå och det känns lättare att.. att inte veta mer än vad jag redan gör. Ledsen att göra dig besviken.”
Andy skakade snabbt på huvudet. ”Du har inte gjort mig besviken, jag ville ju att du skulle göra det för din egen skull, ifall du tyckte att det skulle kännas bättre.”
”Jag vet. Men jag fixade det inte, jag vill inte ha med honom att göra ändå..”

I hate (almost) everything about you - del 82

Skolveckan hade varit ganska så bra hittills, han hade äntligen lämnat in uppsatsen till engelskan och han hade fått tillbaks ett svenskaprov som han otroligt nog hade fått ett vg på. Mattelektionerna hade han däremot inte ens gått till - men han hade pluggat nästan som besatt på matten hemma flera eftermiddagar och tagit hjälp av Andy när det behövts, och när han väl kände sig säker tänkte han gå på nästa lektion och fråga efter dom där jävla delproven. Han skulle fixa det här nu.

Liam skyndade sig genom korridoren och tryckte sedan upp den tunga skolporten och gick ner för trappen där dom andra väntade.
”För att vara så jävla snabb på idrotten är det konstigt att det tar sån tid för dig att gå ut från skolan”, sa Johan och skakade på huvudet.
”Bara för att du kan glida obemärkt förbi alla människor, folk vill liksom snacka med mig”, flinade Liam och drog upp den slitna ryggsäcken på ena axeln.
”Okej men ska vi gå eller?” frågade Sarah som stod en liten bit längre bort med Jake. När han kollade närmare såg han att dom höll varandra i handen; eller hålla handen var väl att ta i – dom hade liksom hakat i lillfingrarna i varandra, som att dom trodde att folk inte skulle lägga märke till det då.
”Påminn mig igen varför jag och Johan också måste hänga med på det här?”
”Men för att det sägs att det spökar där?” sa hon som att han var helt dum i huvudet som inte förstod det. Kanske hade hon redan nämnt det också.
Liam skrattade lite lågt när dom började gå ut från skolområdet. ”Just ja, det är säkrare om vi är fler”, sa han roat och när han sedan passerat dom med några steg kastade han en blick över axeln  ”Förresten ser alla redan att ni håller varandra i handen.”
Han kunde inte svära på det eftersom han vänt sig om för att säga någonting till Johan men han var ganska så säker på att dom direkt lossat det där lillfingergreppet. Underhållande var dom i alla fall.

”Vad tycker du om det här?” frågade Sarah och placerade handen på höften. ”Är det här bättre än när jag stod och tittade åt sidan?”
”Jag tycker inte du borde vara med överhuvudtaget”, sa Liam och drog loss ett nytt löv från busken för att sedan börja riva det i smala remsor.
”Jag frågade inte di.. vadå inte vara med? Det är väl klart jag ska vara med! Jake vet du vad som hände med Liam eller? Blev han tappad som liten?”
Liam skrattade igen och drog handen genom håret innan han såg upp mot dom översta fönstren på den stora vita byggnaden. Dom befann sig vid ett gammalt militärsjukhus som egentligen inte låg särskilt långt ifrån stan men samtidigt i ett rätt öde område så att det kändes som långt utanför civilisationen. Han hade inte orkat lyssnat på Sarahs långa utläggning om vad hennes projektarbete handlade om men det var någonting om övergivna platser och byggnader i Stockholm, och det enda hon hade kvar nu var att göra klart framsidan till häftet, och till det behövdes ett kort.
Jake såg en aning besvärad ut där han stod med systemkameran i händerna och med en alltmer irriterad Sarah framför sig, men det var ju ingenting nytt att hon och Liam tjafsade med varandra – det hade dom alltid gjort och Liam hade alltid tyckt att det var lika roligt och Sarah hade alltid blivit lika sur, vilket i sin tur gjorde att Liam tyckte det var ännu roligare. Ändå hängde dom fortfarande i samma gäng tre år senare så någonting fick dom uppenbarligen ut av vänskapen ändå.
”Jag tycker det var bäst när du tittade åt sidan, det passade bättre till stämningen i bilden liksom. Och du håller käften Liam”, sa Jake och höjde kameran igen.

”Åh vad bra att du kom nu, följer du med och springer?” frågade Andy och mötte Liam som kom gående ifrån busshållplatsen.
”Jaa.. det kan jag väl”, sa han och tillade sedan flinande ”Hinner jag byta om eller?”
”Två minuter”, skämtade Andy tillbaks.

”Nästan så att du borde springa framför mig när du har dom där shortsen..”
Liam skrattade till och såg ner på sina vanliga svarta shorts som liknande Andys egna fotbollsshorts. ”Seriöst?”
”Japp, du är sexig i shorts och linne, särskilt bakifrån.”
”Vad är det med dig idag?” sa Liam och skakade roat på huvudet för att försöka dölja den där lilla genansen som letat sig fram när Andy sagt att han tyckte han var sexig. Det var en sak att skämta om det själv, till och med att ibland tycka att man såg rätt bra ut, det var en sak när han legat med tjejer som tittat upp eller ner på honom och talat om hur sexig dom tyckte han var, men det var en helt annan att höra killen man var kär i säga det.
”Det var jättemycket mygg i skogen när jag sprang igår så vi kan väl ta vändan genom området istället?”
”Absolut, du bestämmer.”

”Jag hatar verkligen den där sjön”, sa Andy andfått när dom joggade längs vägen ovanför. ”Eller på ett sätt tycker jag om den för att du och jag har varit där, men samtidigt hatar jag den för att jag alltid.. mörkret känns alltid värst där.”
”Går du fortfarande dit ibland?” frågade Liam och såg på honom innan han drog undan den lite svettiga luggen.
”Ja, flera gånger, man ska ju utsätta sig för rädslan för att bli av med den men det funkar inte.”
Dom svängde ner på gatan som snart skulle leda tillbaks till deras egen.
”Men har du gått därifrån direkt det känts jobbigt då eller?”
”Nej jag har stannat jättelänge, men det går ändå inte över..”
”Hmm..”
”Jag vet jag är töntig, och tydligen obotlig till att komma över det också.”
Liam skakade på huvudet. ”Nej jag menade inte så, du är inte töntig. Fan, jag är ju rädd för att se en droppe blod, till och med när det är på film”, sa han och himlade med ögonen vilket fick Andy att dra på munnen.
”Jo jag kan ju åtminstone se mörker på teve eller ut genom fönstret, så du är töntigare då.”
”Hey passa dig”, skrattade han och satte av efter Andy som redan fått upp farten. 

”Duschar du hos mig?” undrade Andy när dom kommit tillbaks och torkade sig i pannan med nederdelen av t-shirten.
”Jag behöver fixa en sak först så jag duschar hos mig, men tro mig; jag hade velat duscha med dig”, log Liam retsamt innan han gick över till sig.
Värst vad han blev hemlighetsfull helt plötsligt. Andy såg efter honom en liten stund men vände sedan om för att själv ta den där efterlängtade duschen, helst en kall.
Han hade antagit att Liam skulle komma över till honom när han var klar och det var precis vad han gjorde efter en och en halv timme ungefär, då Andy själv redan hade hunnit duscha, klätt på sig och satt sig för att rita en stund.
”Kom, vi ska ut.”
”Vadå?” frågade han förvirrat och la ifrån sig pennan.
”Vi ska gå till sjön och försöka bota din rädsla.”
Axlarna sjönk ner en aning och han såg på den blonde.
”Det funkar inte, jag har redan försökt.”
”Du kanske inte har stannat tillräckligt länge.”
”Jo jag har verkligen det Liam, det är någonting med vattnet och skogen bakom och.. jag har stannat där länge.”
Liam sträckte sig efter något alldeles utanför rummet och höll sedan fram någonting misstänkt likt en ihoprullad sovsäck i fodral. ”Inte över natten”, sa han med ett höjt ögonbryn samtidigt som ena mungipan följde med.
Andy skrattade förvånat till. ”Va? Vad menar du ens?”
”Vi ska tälta snygging.” Han gav honom ett snabbt, snett leende innan han släppte ner sovsäcken på golvet. ”Om du vill alltså. Men det kanske funkar, och seriöst hur länge sedan var det inte vi tältade?”
”Typ i tvåan? På gården.”
”Jaa men precis, vi kan väl avancera lite. Jag hittade tältet i förrådet och förhoppningsvis är det fortfarande helt, så om vi tar med kuddar och täcke bara så är vi ready to go.”
”Okej jag gillar idèen, men kan vi inte.. jag vet inte, ta det på någon åker eller så istället?”
Liam skakade flinande på huvudet. ”En åker? Vet du hur läskigt det skulle vara eller? Nej vi ska vara nere vid sjön så att du kan komma över din rädsla, okej? Det kommer bli jättebra.”
Det verkade faktiskt som att han menade det här, väldigt otippat, och när han själv funderade på det en liten stund så tyckte han ju om förslaget; inte just mörkret kanske men att tälta med Liam, att göra något helt spontant.. som ett litet och kanske en aning fånigt äventyr.

”Vem tältar tio minuter hemifrån?” fnissade Andy och började ta sig ner för slänten efter Liam. ”Nej min kudde!” utbrast han sedan när han tappade taget om den.
”Klant”, flinade Liam och tog upp den från marken. ”Vet du förresten hur man sätter upp tält eller? Jag har bara tittat på.. och inte särskilt noga. Och det var på Peace&Love så vi brydde oss liksom inte så mycket i hur det såg ut efter att det var klart, bara man hade någonting över huvudet så.”
”Jo men jag vet hur man gör, det är ju oftast märkt på pinnarna vilka som ska i vilka.”
Han skulle kanske dock inte ha sagt det där sista då Liam en halvtimme senare hade fruktansvärt kul åt Andys frustrerade pinnkastning och svordomar över hur tältduken var för liten.
”Jag hatar det här tältet!” Det dröjde dock inte många sekunder innan han började skratta själv. ”Herregud, vi kommer få ringa hit din mamma eller något. Hur värdelösa kan vi vara?”
”Det ser ut som ett plocke pinn eller något”, sa Liam och skrattade ännu mer. ”Men okej..” Han tog ett djupt andetag och verkade försöka lugna ner sig själv. ”Om vi delar upp alla pinnarna i längdordning då? Det kanske är enklare att fatta då. Men jag tycker fortfarande det ser ut att vara alldeles för många pinnar..”
Det hade börjat skymma men Andy kände inte alls det där obehaget han gjorde när han stod där själv framför vattnet och försökte låta bli att kasta blickar över axeln mot skogen. Istället kände han en pirrande känsla i magen och en värme i bröstet när han tittade upp på Liam som kastade tältpinnar åt olika håll. Det var länge sedan dom hade skrattat såhär mycket och det kändes så himla bra. Det kändes skönt att kunna vara barnslig tillsammans med Liam, att driva med varandra och att bara ha väldigt roligt. Dessutom hade det varit en väldigt söt idèe av honom, dels att han tänkt ut något som han trodde skulle kunna hjälpa Andy, och dels att det var just tältning, något som dom gjort tillsammans för så väldigt länge sedan.

”Fan, vi är rätt bra ändå!” log Liam brett när tältet stod på plats, om än lite snett kanske. ”Och vet du vad det bästa är? Jag har med kakor!”
”Har du med ficklampa också?”
”Självklart. Jag har till och med tagit med tidningar, men tyvärr ingen bamse eller vad man nu läste när man var liten.”
”Gullig du är”, flinade Andy och la armarna om honom.
”Måste du använda det där ordet?” klagade han och la händerna på Andys höfter. ”´Schysst´ låter bättre.”
”Lägg av, du är söt och gullig och.. rar kanske?” Vid det sista kunde han inte ens försöka hålla minen utan började skratta samtidigt som han kramade åt hårdare om Liam så att han inte skulle rymma. ”Förlåt jag ska vara snäll. Du är inte bara söt utan väldigt cool också, jättemacho och..”
”Häftig.”
”Absolut; häftig. Badass..”
”Det är jag faktiskt”, andades Liam ut i ett skratt och pussade honom sedan på halsen. ”Ska vi försöka bädda iordning? 

Det blev faktiskt riktigt mysigt där inne när dom lagt ut sovsäckar, kuddar och täcken och sedan dragit igen dragkedjan. Och det var självklart att även Liam tänkte tillbaks på den där kvällen när dom varit små, när dom varit så ivriga över att tälta på gården och sedan visat upp sin packning för varandra, korten dom hade tagit tillsammans och musiken dom lyssnat på.
”Har du kvar honom, den där lila mjukisdjurshunden?”
”Lufsen. Ja jag tror det, i förrådet eller så. Kommer du ihåg att jag hade den?” log Andy och drog ihop benen till skräddarställning.
”Det är klart. Jag tror att du alltid haft som ett eget litet fack i mitt huvud där jag sparat både viktiga och mindre viktiga saker om dig. Minnen och sånt såklart, men typ.. jag kommer ihåg vissa av dina teckningar från skolan, den där röda dunjackan du hade i ettan..”
Gud vad han älskade det där leendet. Han skulle kunna sitta och titta på det i en evighet, det tillsammans med dom isblåa ögonen, den svarta luggen som föll ner över dom, dom smala fingrarna som strök undan den.. Han skulle kunna sitta och titta på honom för alltid.
Han hade knappt reflekterat över det men nu märkte han hur mörkt det faktiskt blivit inne i tältet, så pass så att det vore dags att ta fram dom där ficklamporna. Men först..
”Okej kom så går vi ut”, sa han och kröp fram till tältöppningen. ”Jag spar spökhistorierna till senare, snällt va?”
”Ha ha. Väldigt”, flinade Andy och kom ut efter honom.

I hate (almost) everything about you - del 81

Han var precis på väg att klicka på ´ring upp´ när han ångrade sig och istället började skriva ett meddelande. Det var lättare att säga nej genom sms och han ville ge honom den möjligheten. Kanske var det dumt av honom att ens skicka ett sådant också men.. han ville ju väldigt gärna.
[15:05 sänt meddelande] Hej, har du lust att ses nånting? (:
Han hade inte sett till honom i skolan så kansk- vem försökte han lura? Han hade visst sett honom i skolan men han hade inte kunnat få sig till att gå fram. I början hade det känts förvånansvärt lätt, dom hade ju till och med ätit tillsammans i matsalen några gånger – inte tillsammans med Liam givetvis men ändå. Nu hade det dock gått någon vecka utan att dom egentligen sagt någonting mer alls förutom något snabbt hej i korridoren ibland. Kanske var det så han ville ha det och då var Andy trots allt okej med det, fastän han så gärna ville fortsätta ha kontakt med honom, för det viktigaste var ändå att han mådde bra.
Kanske skulle han bara låtsas som att han inte sett sms:et för att han inte ville skriva nej rakt ut.
[15:30 nytt meddelande- Jens] Jättegärna :-) Vart vill du träffas?

”Hej Andy, kom in”, log Cathy och höll upp dörren.
”Jag ska typ iväg så.. kan du säga till Liam att komma ut?” undrade han och kastade en snabb blick på sina skor, han orkade verkligen inte börja snöra upp dom igen.
”Tja”, log Liam när han kom ut i hallen en liten stund senare. ”Gissa vad jag höll på med?”
Han såg lite fundersamt på honom. ”Skrev på en låt..?”
”Jag hade föredragit det”, flinade han och kom ut på trappen innan han stängde dörren efter sig. ”Matten. Jag har varit på väg att kasta iväg den jävla boken ett antal gånger men.. jag har gjort några tal i alla fall.”
”Åh vad bra!” log han stort. ”Säg till om du behöver hjälp bara, men jag tror faktiskt att det börjat lossna för dig nu.”
”Tack”, log han snett. ”Men bra att du kom, jag tackar inte nej till en paus.”
”Jo fast..”, började han och bet sig i läppen samtidigt som han lutade sig mot trappräcket. ”Jag tänkte liksom.. träffa Jens. Det var det jag skulle säga eller fråga eller.. jag menar, är det okej med dig..?”
Liam såg ut att komma av sig lite men nickade sedan och hade fått tillbaks leendet på läpparna. ”Självklart. Alltså du behöver ju inte fråga mig om sånt förstår du väl. Jag tänker inte bli den där pojkvännen man måste fråga om lov för saker.”
Andy nickade, både lite nervös och lättad. ”Okej. Jag tänkte bara att.. jag ville i alla fall höra med dig, för jag fattar ju om det känns konstigt. Men han är ju fortfarande min kompis..”
”Det är helt okej, jag lovar. Ska du iväg på en gång?”
”Jaa.. in till stan. Vi ses senare va? Ikväll?”
”Absolut.”
När Andy gått ner för trappen och på väg ut från gården sa Liam hans namn.
”Tack att du sa det ändå.”

Helt plötsligt ville dom där talen inte samarbeta överhuvudtaget längre. Det som nyss varit ganska så logiskt kändes återigen helt obegripligt. Det behövdes ingen längre betänketid för att förstå vad som var orsaken till det. Han hade absolut menat vad han sa; att Andy inte behövde fråga om lov och att det var helt okej för honom att han skulle träffa Nörden. Men var det fel av honom att ändå tycka att det kändes lite jobbigt? Fastän det var han och Andy som var tillsammans och han inte tvivlade det minsta på vare sig sina eller Andys känslor så kändes det fortfarande som att han behövde tävla mot den där Jens, och det kändes fortfarande som att han låg i underläge. Han hade kanske känt Andy längre och dom delade något som Nörden inte var en del av men.. Han kunde bocka av betydligt fler boxar än vad Liam kunde.
Ordentlig – check
Överdrivet jävla bra betyg – check
Stabil, lugn och säkert ett betydligt jämnare humör – check
Öppet gay och inga problem med att visa sig tillsammans med Andy – check, check, check
Säkert sjukt bra på att kyssas – check. Det kunde i och för sig Liam också checka av om han fick säga det själv.
Lätt för att visa och prata känslor – säkert en check på den också. 
Aldrig sårat Andy – check
Aldrig mobbat Andy – check
Förmodligen aldrig övergett sin bästa kompis i sjätte klass – check.
Han hade greppat pennan så hårt att det började göra ont i handflatan.

”Tj.. oj vad deppar du över?” frågade Jake så fort han kommit in i rummet.
”Jag deppar inte.”
”Okej ursäkta; vad tjurar du över?” flinade hans brunhåriga kompis innan han slängde sig ner i andra änden av sängen.
”Ge mig en anledning till att Andy inte skulle vilja vara med Jens istället? Killen har ju allt för i helvete, och Andy är med honom nu och.. vad fan gör jag om han plötsligt ångrar sig och inser att han vill vara med honom igen?”
”Okej vänta, vänta. Är Andy med Jens nu?”
”Ja, dom är i stan eller något. Han berättade att han skulle träffa honom och det är klart att jag tycker det är okej men.. fan, jag vill inte att han ska ångra sig.”
Jake andades ut innan han satte sig upp och lutade bakhuvudet mot väggen istället. ”Okej den där första frågan du ställde, en anledning till att Andy inte skulle vilja vara med Jens istället? En väldigt stor anledning är att han är med dig. Kallar sig Andy Jens pojkvän liksom?”
”Nej men..”
”Killen kanske är rätt felfri, eller inte vet jag men okej han är kanske bättre än dig på några sätt..”
”Tack som fan Jake, det är ju precis vad jag vill höra..”, muttrade han och tog tag i ena kudden innan han drämde den mot honom.
”Hey jag är inte klar!” flinade han och hann precis ta tag i kudden. ”Det jag skulle säga var att han kanske är bättre än dig på vissa sätt, men det är du som har något som gör att Andy lämnade Jens, som gör att han kallar sig för din pojkvän och som gör att han lyser varenda gång han är i närheten av dig.”
Liam såg skeptiskt på honom.
”Du lyser också så du behöver inte vara avundsjuk”, retades han. ”Nej men seriöst, han tycker väl om Jens men det är dig han är kär i. Om jag hade en brud som var kär i mig skulle jag inte bry mig i vilka killkompisar hon hängde med. Inte om jag hade en kille som var kär i mig heller för den delen.”
”Har du ens varit kär i en kille någon gång?”
”Ja det har.. Liam, det hör inte ens hit. Grejen är att du inte borde bry dig. Han blev väl dessutom tillsammans med Jens efter att ni brutit upp? Det kanske var en reboundgrej bara?”
”Andy är inte sån.”
Jake ryckte på axlarna. ”Kanske inte. Men Jens är i alla fall inte Liam och i det här fallet är det någonting väldigt bra, för Andy är tänd på Liam och inte på Jens. Förstår Liam eller ska Jake förklara en gång till?”
Liam flinade till och skakade roat på huvudet. ”Fan vad dryg du är.”

Dom hade bestämt sig för att träffas på ett utav cafèerna i gamla stan och det var där innanför dörren som Andy såg sig lite omkring. Var Jens redan där och hade tagit plats eller hade han inte kommit än? Han behövde inte fundera särskilt länge innan han hörde en bekant röst bakom sig.
”Hej”, log Andy tillbaks och det blev några långa, åtminstone kändes dom det, obekväma sekunder då ingen utav dom riktigt visste om dom skulle kramas eller om det räckte med ett hej och ett leende. Till sist flinade Andy till och gav honom en snabb kram. Det skulle bli mer konstigt att inte göra det.
”Förlåt att du fick vänta, jag blev stannad av några turister som ville veta vart slottet låg.”
”Nej det är ingen fara jag kom alldeles nyss, och jag var dessutom tidig så.”
Jens hade på sig en ljusgrå enkel kavaj som Andy inte sett tidigare och en vit tunn t-shirt till ett par svarta jeans. Andys egna jeans matchade Jens men hans överdel bestod utav en lilasvartrutig skjorta med uppkavlade ärmar. Liam hade sagt en gång att han tyckte att det lila fick hans blåa ögon att förstärkas ännu mer. I samma stund som han tänkt Liams namn kände han sig elak mot Jens och han skyndade sig att öppna munnen igen.
”Det såg ut att finnas rätt många lediga bord ute så vi kan väl köpa på en gång?”

”Slutade ni också tidigt idag?” frågade Andy och smakade försiktigt på den varma chokladen. Det var kanske inte vad dom flesta valde i dryckesväg när det var så pass varmt att man kunde sitta ute utan jacka men han visste att han skulle ha ångrat sig ifall han nu suttit där med en cola framför sig.
”Ja vi fick gå hem redan efter lunch för svenskan blev inställd.”
”Men oj, jag som tyckte det var tidigt att sluta två”, flinade han tillbaks.
Det kändes inte så himla stelt ändå, det var ju ändå Jens som satt där och dom visste uppenbarligen fortfarande hur man pratade med varandra.
”Är det bra mellan dig och Liam då?”
Jo just ja, ´det kändes inte så himla stelt ändå´. Jens såg dock inte besvärad ut, förvånande nog.
”Jadå”, sa han enkelt och tog upp sin bulle.
”Säkert?” frågade han och såg upp med sina snälla ögon.
”Ja..” Han tvekade och kände sig sedan alldeles skyldig när han fortsatte. ”.. det är jättebra..” Han var jättejättekär, det kändes hur bra som helst med Liam och han kunde fortfarande få ett fånigt leende på läpparna när han tänkte på att Liam inte bara var den där killen som han tyckte väldigt mycket om och pussades med utan att han faktiskt var hans pojkvän också. Men det kändes ändå fel att säga att allt var jättebra till Jens när han inte alls visste om hans känslor för honom själv hade svalnat. ”Men jag tyckte allt var bra med dig också, det var fint och bra och allt sånt. Jag bara.. Det..”
”Är du lycklig?” avbröt Jens.
Han nickade och kände sig än en gång alldeles känslokall innan han tyst sa ”Ja.”
”Andy.. Jag vet inte exakt vad du tänker på nu men du behöver inte se så skyldig ut, jag är glad att du är glad, okej? Jag frågade för att jag ville veta och jag hoppades att du skulle svara ja, att allt är bra och så som du ville att det skulle bli.”
”Ibland vore det bara lättare om du hatade mig..” suckade han tyst. ”Fast då skulle jag i och för sig sakna dig.”
Jens skrattade lågt och rörde runt med sugröret i sitt colaglas. ”Tur, då slipper jag alltså hata dig?”
Andy nickade med ett flin på läpparna samtidigt som han kikade upp på honom under luggen, tacksam över att stämningen verkade ha lättat igen. ”Är allt bra med dig?”
”Ja absolut, förutom att det är så lugnt i skolan att jag nästan blir stressad över det. Hur sjukt är inte det?”
Andy skrattade och drog undan luggen. ”Jag kände lite så i tvåan, men det fick jag igen tusen gånger om första terminen i trean.”

Stockholm hade verkligen förvandlats på bara några få veckor, ibland kändes det nästan som dagar. Dom tidigare mörka och oftast regnvåta gatorna lystes nu istället upp av solen så att dom kullerstenslagda kringelvägarna återfick sin charm. Istället för dom lika mörkt klädda personerna som stressade uppför gatorna med uppdragna huvor eller paraplyer var det nu istället barnfamiljer som letade efter det perfekta glasstället, eller bara första bästa så att ungarna skulle bli nöjda, det var äldre par som nu tyckte att det var betydligt trevligare att ta en promenad och som faktiskt stannade upp och tittade på olika statyer och gamla skyltar ovanför butiker som yngre personer inte alls la märke till, det var glada kompisgäng som slutat skolan och tagit en vända ner till stan för att sedan kanske gå vidare till någon park, det var skratt och liv och rörelse och det var Stockholmsfödda stadsbor, inflyttade sedan flera år och det var turister, alla i en härlig blandning.
”Men gud, såg du mannen som gick förbi?” sa Jens och lutade sig bakåt på stolen för att kunna se längre bort på gatan bland allt folk.
”Nej vadå?”
”Han hade värsta capen och svart hög hatt, och en käpp eller vad man kallar det, alltså inte en sån som gamlingar har utan.. såg du inte?”
Andy skakade flinande på huvudet. ”Eller hade en väska också? Typ en gammaldags medicinväska?”
”Jag vet inte, jo det hade han nog! Gud  han såg ut att komma från något gammaldags England eller något.. hur visste du det förresten? Att han hade väska?”
”Jag tror att du såg en av guiderna till en spökvandring dom brukar ha här i gamla stan.”
Jens såg förvånat på honom. ”Shiet är det sant? Har du varit på den?”
Han nickade och grimaserade lite vid minnet. ”Alltså det var något år sen, det var när jag skulle se en konsert på Debaser och så blev den inställd. Jag hade satt fram emot den aslänge fastän jag inte ens fått med mig någon kompis som ville se, och ja sen fick vi veta att den blivit inställd typ en halvtimme innan insläppet.”
”Nej? På riktigt?” sa Jens och la ifrån sig servetten han suttit och vikt.
”Ja tyvärr. Och jag var skitsur och ville inte åka hem på en gång, och så fick jag syn på en sån där guidad spökvandring som precis skulle börja och hängde med på den istället. Det var typ om Stockholms blodbad, spöken på slottet, pesten och massa grejer.”
”Åh vad kul!” utbrast Jens. ”Alltså intressant liksom.”
”Jag var livrädd hela vägen hem”, erkände han med ett ironiskt leende. ”Smög runt varje hörn typ ifall det skulle stå någon gammal pestdoktor där.”
Först såg Jens lite medlidande ut men i nästa sekund brast han ut i skratt. ”Men stackars! Åh jag kan verkligen se framför mig hur du skyndade dig fram här i gränderna, typ nerhukad och allt.”
Andy himlade med ögonen men skrattade sedan han också. ”Det var faktiskt precis så. Kanske lite värre till och med.”

”Det var kul att ses”, log Jens när dom var framme vid tunnelbanespärren och skulle åt olika håll. ”Alltså mer än snabbt i skolan bara.”
”Tycker jag med”, sa Andy leende och kramade tillbaks när Jens la armarna om honom.
Det var inte lika långa kramar som det hade varit tidigare, innan dom ens varit tillsammans, men det kändes åtminstone inte främmande som han hade varit så orolig över den där första tiden efter att dom gjort slut. Med tanke på vilken bra eftermiddag det hade blivit så ångrade han sig inte alls att han skickat det där sms:et.

”Vad är det?!” ropade han när Cathy knackade på dörren och bytte samtidigt låt på mobilen där han låg på rygg i sängen. När dörren sekunden senare öppnades var det inte alls hans mamma som stod där.
”Men tja, jag trodde det var morsan”, flinade han när Andy kom in.
”Jag antog det”, log han tillbaks och stängde dörren efter sig innan han kastade något mot honom som han inte hann uppfatta vad det var innan han fångat det.
”Men.. är dom här till mig?” log han stort då det visade sig vara en godispåse med hans favoritlakrits.
”Japp, jag fick akut chokladbehov och var in på pressbyrån lite snabbt”, sa han och ryckte oskyldigt på axlarna innan han satte sig ner bredvid honom. ”Visst är det dom där du tycker så mycket om?”
”Ja det är det, tack!” Han strök mjukt fingrarna över hans hand innan han kramade om den. ”Hade ni kul?”
Den svarthårige nickade innan han vände på handen för att fläta ihop fingrarna med Liams. ”Det var jättekul. Vi tittade mest på roligt folk som gick förbi. Vet du vad jag mer fick för akut behov på vägen hem?”
Liam skakade på huvudet.
”Liam-behov.” Ett litet snett leende letade sig fram i Andys högra mungipa innan den lediga handen strök undan luggen.
Hur hade han ens kunnat oroa sig? Det var han och Andy och ingen kunde ändra på det nu. Han tyckte så fruktansvärt himla mycket om den där pojken. Bara något så enkelt som att hålla i hans hand var något så underbart att det knappt gick att beskriva.
”Jasså? Vilken tajming för jag har haft stort Andy-behov den senaste timmen”, log han snett tillbaks innan han verkligen tog sig tid till att titta in i dom där kajalinramade ögonen.
”Och nu försöker du hypnotisera mig..?”
”Nah, jag tycker om dina ögon väldigt mycket bara.”
Inte helt oväntat slog Andy något generat ner just den där fina blicken. ”Tack.”

”Ska vi spela något?”
”Jaa viss.. eller hur mycket är klockan?”
”Snart halv sex”, sa Liam efter att ha kollat på mobilen. ”Du har inte träning va?”
”Nej men jag ska gå över och hjälpa mamma med maten tänkte jag..” Han reste sig upp och när Liam gjorde detsamma dök det upp i huvudet igen; det som han tänkt på flera gånger sedan han kommit hem från stan men inte kunnat få ut mellan läpparna.
”Du förresten..  har du frågat någon om balen? Eller jag menar.. du kanske redan har bestämt med någon?”
Det såg ut som att frågan förvånade Liam men det dröjde inte länge för honom att svara. ”Nej det har jag inte, men.. det löser sig. Du då?”
”Nej jag tänkte..” Han tystnade och svalde ner besvikelsen. Han hade väl ändå tänkt tanken? Att han skulle vilja? Andy kunde ha sagt någonting just där och då; att han i alla fall hade önskat att dom hade kunnat gå, att han förstod att det inte var ett alternativ för Liam men att tanken var mysig. Och så hade dom kunnat prata och planera för en framtida bal, en alternativ bal; kanske på något egentligen alldeles för fint och lyxigt ställe för dom, men dit dom hade kunnat gå ändå så att dom hade kunnat ha kostym, där dom hade kunnat dansa och låtsats att det var deras egna lilla bal. Men istället lät han tystnaden sprida sig och omsluta dom en kort stund men som ändå var alldeles för lång innan han log och sa att han skulle gå över till sig för att hjälpa till med den där maten.
Kanske skulle Liam fundera över det. Kanske, kanske skulle han.. Nej det skulle han inte. Andy ville inte vara sur, han visste ju hur det låg till och han hade gått med på det, men han var sur över att Liam inte sagt att han hade velat gå med honom, att han så nonchalant sagt att det skulle ordna sig.. Barnsligt kanske, men fick man inte vara det ibland då? Om det kändes lite bättre för stunden?

[19:02 nytt meddelande- A] Mamma har hyrt någon film hon gärna ville ha sällskap till så jag stannar här ett tag.
[19:04 sänt meddelande] okej (:
[21:45 nytt meddelande- A] Du jag sover nog hemma ikväll, känner mig inte så bra och sådär.
[21:52 sänt meddelande] jag har inte gjort något fel va?..
[21:58 nytt meddelande- A] Nej självklart inte, vad skulle det vara? Jag känner mig bara inget bra, men vi ses imorgon.
[21:59 sänt meddelande] Okej.. hoppas det känns bättre imorgon, sov gott <3
[22:02 nytt meddelande- A] godnatt


I hate (almost) everything about you - del 80

”Jag har ett förslag”, sa Andy och drog den rufsiga luggen ur ögonen.
”Få höra?” mumlade Liam roat och pussade honom på axeln innan han lät huvudet sjunka ner mot kudden igen.
”Vi stannar här i sängen hela dagen, jag menar.. det är ändå lördag.”
”Mm det låter som en bra idèe”, flinade han och drog upp täcket en aning.
Det var tyst en liten stund och när Andy öppnade munnen nästa gång sa han något som Liam helst hade velat att han låtit bli.
”Hur känns det..?”
Såklart hade Andy inte glömt situationen från inatt, inte Liam heller för den delen. På ett sätt hade det väl kanske varit skönt att fått ur sig det, han hade ju funderat mycket och samtidigt hållit det för sig själv, men på ett annat sätt tyckte han det var jobbigt så här i efterhand att han tappat kontrollen så totalt över sina egna känslor. Särskilt när han inte ens hade gråtit över det tidigare.
”Det är okej, jag lovar, vi behöver inte prata om det.”
”Säkert? För jag pratar gärna om det, eller lyssnar.”
Liam skakade på huvudet. ”Det är säkert. Men tack”, tillade han och strök några fingrar över hans kind. Han var verkligen världens finaste, både på insidan och utsidan.
Plötsligt började Liams mobil ringa och han lutade sig ner från sängen i jakt på jeansen han haft igår. Det fanns inget så stressande som när ens mobil ringde och man inte hittade den.
”Hallå?!” sa han snabbt efter att ha hittat den, nästan tappat den, och till sist dragit fingret över skärmen.
”Tja, vad håller du på med då? Ringer jag olämpligt eller?” frågade Pontus roat i hans öra.
”Tja”, sa han och skrattade han med. ”Nej inget, jag hittade inte telefonen bara och höll samtidigt på att ramla ur sängen.”
”Jaha den klassikern. Vill du ses eller? Jag har varit i stan så jag kan komma förbi på en gång.”
Blicken vändes hastigt till Andy. ”Nej! Alltså jag menar visst, vi kan träffas men jag kan väl komma till dig istället? Morsan är hemma och sådär du vet.”
”Okej? Men ja kom hit då, jag är väl hemma om tio.”
Dom la på och Andy såg lite undrande på honom.
”Ändrade planer”, sa han ursäktande. ”Det var.. en kompis, så du får nog ligga kvar här själv”, log han snett.
”Ingen fara. Vem var det?”
Han kände sig skyldig. När han hängde med sina kompisar hemma hos någon tänkte han inte så jättemycket på det, då kändes ju allt som vanligt och dom hade kul, men när han hade Andys ansikte framför sig och samtidigt sa Pontus namn kände han sig som världens svin. Det var då han påmindes om exakt vad den killen gjort mot honom; inte just dom töntiga kommentarerna som ropats efter honom under första året på gymnasiet, då hade ju Liam själv nästan varit värre, utan det var det där andra; slagen i gränden, dom roade kommentarerna till killarna om att Andy borde ha tagit livet av sig för länge sen, teckningen han knölat ihop som att det var hans rätt att förstöra något som Andy lagt ner tid på.. Och samtidigt; anledningen till att allt det där hänt var egentligen Liam. Om han bara inte hade sagt något om emopojken dom där första dagarna i skolan..
”Pontus”, sa han lågt. ”Men jag kan säga att jag fick ont i huvudet..”
Andy bet sig i läppen men skakade sedan på huvudet. ”Nej, nej det är klart du ska träffa honom.”
”Jag känner mig som ett as mot dig, särskilt när jag umgås med honom utanför skolan.”
”Du behöver inte känna så.. ja jag blir ledsen i skolan ibland när han eller någon av dom andra säger något och du är med på det eller bara låter bli att säga åt dom, men jag vet ju hur läget är. Och jag antar att ni gör annat än att snacka skit om mig när det bara är ni”, sa han och fick fram ett leende som inte såg lika roat ut som han nog själv ville.
Liam nickade tyst.
”Just det. Jag fattar att dom är dina kompisar och att ni har kul, så du borde träffa dom. Det handlar ju inte om oss då.”
”Jag borde ha bättre kompisar, sådana som jag faktiskt kan prata med om dig – bra saker. Sådana som du skulle kunna följa med och träffa.”
Andy ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte bestämma vilka som ska vara dina kompisar Liam. Så länge du.. menar det där du har sagt om att du inte tänker fortsätta att smyga med det vi är efter att vi slutat skolan så..”
”Det tänker jag inte. Andy, jag lovar, du får aldrig tvivla på det, okej?” sa han och såg in i hans ögon. ”Okej?” upprepade han när det inte kom något direkt svar.
Emopojken log svagt och nickade. ”Okej.”
Han placerade en puss på hans läppar och strök sedan undan den svarta luggen. ”Jag måste göra mig klar, säkert att det är okej?”
”Säkert.”  

[17:22 nytt meddelande- morsan] Hej, blir du borta länge till?
[17:23 sänt meddelande] Nej jag sitter på tunnelbanan hem nu, vadådå?
[17:25 nytt meddelande- morsan] Vad bra :) Magda har bjudit över oss på middag så du kan komma över direkt, jag är redan där.
[17:25 sänt meddelande] okej, kommer dit

”Mm, jag har saknat dig”, log Liam mot Andys nacke när han kramade honom innanför dörren.
”Synd för du kommer få sakna mig lite mer idag.”
”Vadå?” log han och släppte honom.
”Jonah, i mitt lag du vet, hörde av sig för någon timme sen bara, vi ska träffas dom flesta ur laget lite senare ikväll.”
”Vad kul! Men du är med och äter först eller?”
Andy nickade med ett leende. ”Jaa jag skulle träffa dom runt halv 8, 8.”
Dom gick in i köket och precis som vanligt när Magda lagade mat luktade det ljuvligt. Det kändes så dumt att han inte uppskattat dom här middagarna tidigare, både planerade och sådana här mer spontana, då när han bara räknat sekunderna tills han kunde få sluta le sådär falskt mot Andy och slippa dom vänliga kommentarerna med dom inte lika vänliga undertonerna, då när det känts som ett straff att behöva gå till någon utav deras rum och låtsas inför deras mammor att allt var okej och bra. Nu däremot satt dom och tåflörtades under matbordet och höjde skämtsamt på ögonbrynen eller gav varandra retsamma leenden när inte Cathy och Magda såg.
”Ska du iväg på något ikväll då Liam?” undrade Magda efter att ha skickat över salladsskålen.
”Nej..” Han blev nästan förvånad själv av sitt svar, men han hade ju faktiskt fejkat lite huvudvärk när Pontus frågat ifall han skulle med till Elias ikväll. Dels hade han velat spendera kvällen med Andy och dels tyckte han verkligen inte om festerna hos Elias. Visst kunde det vara kul folk där ibland, men majoriteten var oftast skumma typer som höll på med saker som var mycket tyngre än vanliga cigaretter och som Liam inte hade någon lust att vara i närheten av. Jake och Johan var inte heller några större fan av att festa där så kanske var det inte bara Liam som skulle tillbringa en lördagkväll utan festande. ”Jag blir nog hemma bara.” Han kunde inte undgå att se lättnaden som spred sig över sin mammas ansikte och än en gång slog det där dåliga samvetet till. Men behövde hon verkligen se lättad ut? Visst, han hade kommit in till henne på sjukhuset skapligt onykter och med en skrubbad haka, inte dykt upp förrän morgonen efter ett stort antal gånger och ibland haft någon lite skada i ansiktet, men hon hade inte direkt behövt hämta honom i fyllecellen(eller jo, men det var en enda gång och den polisen hade helt klart överreagerat. Han hade fan inte sett äldre ut än 15.) eller hittat honom halvt nedkyld i en snödriva..
”Det var jättegott förresten”, tillade han sedan för att komma ifrån ämnet.

”Var det kallt ute eller?” frågade Andy och vände sig om mot Liam som låg på rygg i hans säng.
”Nej det var skönt, fast det var ju ett tag sen jag var ute så.”
”Men då borde jag väl i alla fall klara mig med t-shirt om jag tar med skinnjackan. Och du ska alltså ha lugn hemmakväll?” fortsatte han roat innan han drog av sig huvtröjan han haft på sig tidigare.
”Jag vet, jag är chockad själv. Jag kommer sitta uppe med lampan tänd tills du kommer hem också.”
Andy skrattade lågt innan han kom fram med huvudet ur t-shirten. ”Om du har tur går bingolotto fortfarande också.”
Det var Liams tur att skratta nu. ”Måste vara hårt för dig att ha missat så många avsnitt sedan du började hänga med mig.”
Han mindes väldigt väl den där kvällen, särskilt eftersom det varit senare den natten som han knackat på Andys fönster och sedan spenderat natten på hans golv.
”Du, kan vi inte säga att du ska visa mig någonting hemma hos er, och sedan kan jag dra hem till Jake istället?”
Andy slog upp blicken och ryckte på axlarna. ”Visst.”
”Tack..”, sa han förvånat.
”Jag gör det inte för din skull, tror du jag gillar att vara här eller? Att titta på bingolotto skulle vara roligare.”
”Vad babblar du om?” flinade Andy innan han satte i sladden till plattången.
Liam studerade sin tatuering innan blicken gled vidare till Andys stängda dörr och det som var målat på den. Precis som att Andy tyckt att fler borde få höra Liams musik så borde verkligen fler få ta del av den andres tecknande. Om Liam någon gång blev modig nog att ge ut sin musik, och om någon mot all förmodan skulle vara villig att ge ut den, kunde Andy få göra omslaget till honom. Han stoppade dom orealistiska tankarna med en liten road huvudskakning innan han såg bort mot Andy igen.
”Du borde låta fler se vad du tecknar vet du.”
”Va?” Den svarthårige såg sig om över axeln efter att ha dragit till den plattade luggen. ”Vad fick du det ifrån bara sådär?”
”Det har jag ju tyckt sen du visade mig din pärm, men jag blev påmind av din dörr nu”, sa han med en nick och fick sedan ett brett leende över läpparna. ”Jag har en sjukt bra idèe.”
”Av sättet du ler på tror jag inte att jag kommer tycka det är en lika bra idèe”, retades han.
”Du, den är asbra. Visst tycker du också att väggarna i skolan är skittråkiga? Alltså dom är ju sådär urblekta och fula. Men tänk om jag skulle hjälpa dig att bryta dig in i skolan, du tar med lite färg och penslar och sen kan du göra värsta makeovern där inne. Och så på måndagen kommer alla bli helt jäkla chockade över vilka coola väggar vi fått.”
Andy började skratta högt. ”Gud Liam! Och jag gillar hur du sa att du skulle hjälpa mig bryta mig in i skolan, inte som att det var du som skulle vara den olagliga och göra inbrott.”
Liam fnös till. ”Inbrott? Det skulle ju vara för en god sak. Fast det skulle i och för sig inte kännas okej om ingen fick veta vem som låg bakom konstverken så du skulle ju behöva skriva under och det kanske, möjligtvis skulle kunna bli problem med rektorn då. Hon har lite gammalmodig smak.”
Andy fortsatte flina och kom upp på fötter. ”Jag tror det är bra att du ska vara hemma ikväll. Drack du förresten verkligen cola till maten?”

”Du får ju gärna stanna här med oss Liam”, sa Magda när Liam gick ut i hallen en liten stund efter att Andy lämnat huset.
”Tack men.. nejtack”, flinade han. ”Jag går hem, men tack igen för maten, det var jättegott.”
Både dagen och den tidigare kvällen hade varit bra och det hade kanske kunnat vara skönt med en lugn lördagkväll med huset för sig själv - med tanke på vinflaskan Magda tagit fram skulle Cathy förmodligen bli kvar länge, men han kände sig mest ensam faktiskt. Han hade aldrig varit van med att bara umgås med sig själv liksom, åtminstone inte när det gällde kvällar. För att minska på den där känslan av att vara ensam greppade han gitarren innan han sjönk ner på den som vanligt obäddade - men åtminstone renbäddade - sängen. Både fingrarna och huvudet verkade dock ha svårt för att bestämma sig vad han skulle spela och till sist förvånade han sig själv när dom något melankoliska ackorden letade sig fram. Han hade aldrig tidigare lyssnat på Kent frivilligt men deras musik hade liksom letat sig fram alltmer sedan han började umgås med Andy, då han var ett inbitet fan sedan länge. Kanske var det också så att Liam själv hade fått något utav två favoriter bland dom där låtarna som var så sprängfyllda utav små och stora ord – för att inte nämna många.
Luggen skymde ögonen något men det gjorde inget, han följde knappast några notblad och fingrarna visste vart strängarna satt lika väl som stjärnorna visste sin plats på himlen.  
Vad lyssnade han på för slags musik?
Han drog hastigt undan luggen innan fingrarna letade sig tillbaka till strängarna och nästan omedvetet hade han bitit tag i läppen – som att det skulle kunna hindra rösten i huvudet från att tala.
Kom han ihåg datumet för hans födelsedag? Hade han gjort det en gång i tiden men glömt den?
Han tappade melodin och la frustrerat handen mot det svarta blanka träet innan han försökte hitta någonting nytt att spela, något som kändes bra, något som kunde få honom att sluta tänka.
Hade han aldrig själv känt sig som ett svin över vad han gjort?! Hade han tyckt att det var helt okej?!
Okej det räckte nu. Om det var vad som krävdes för att han skulle få det ur huvudet och kunna få ha sina egna tankar ifred och.. fan, kunna få spela musik utan att störas så okej. Han kunde göra det.
Med en snabb rörelse hade han lagt ifrån sig gitarren på sängen och rest sig upp för att hämta laptopen. Han låtsades inte om fingrarna som nästan darrade när han skrev in namnet i sökrutan och han försökte hålla tillbaks impulsen av att skrika rakt ut hur förbannad han var. Varför hade det här blivit en så stor grej för honom när han knappt lagt någon vikt alls vid det tidigare? Han fattade inte.. Argh, han hatade den där profilbilden!
Andy hade ju föreslagit att han skulle skriva ett meddelande och han skulle göra det, absolut. Kanske bara inte den sortens meddelande Andy hade föredragit..

Nytt meddelande
Till: David Nymèn
_____________________________________
Jag försöker komma på hur jag ska börja det här mailet men jag vet verkligen inte, ´hej och tack för att du aldrig gav mig en chans?´ ´Hej, synd att du missat hela min uppväxt fast just ja, du bryr dig inte´, eller bara ett jävla ´hej pappa´? Jag tror precis att jag kom på det: ´Hej, jag hatar dig.´
Jag har klarat mig sjukt bra utan dig för jag har världens bästa morsa (hon som du också lämnade om du minns?) och egentligen är du inte värd någon utav oss men hur vet du att jag klarat mig bra ändå? Hur vet du att jag inte tyckte det var asjobbigt i skolan när jag var liten och folk undrade vart min pappa var på föräldramötena? Hur vet du att jag inte bara låtsades som att jag inte brydde mig? Du vet inte ett jävla skit om det.
Och jag kanske visst har velat ha en farsa ibland, vet du om alla gånger då jag varit så arg och osäker att jag inte vetat vad jag ska göra? Jag har gjort saker som folk kanske anser är dåliga, eller olagliga, och jag hade förmodligen gjort det även om du varit här, för att det oftast varit saker jag velat göra, för att jag är sån, för att jag får någon slags kick av det, men det kanske också hade varit trevligt att haft något slags alternativ, att ha en farsa att snacka med när jag inte känt för att prata med morsan? Vissa saker hade kanske kunnat undvikas, sånt som jag hade velat slippa fastän jag aldrig skulle ha erkänt det.
Jag kanske hade velat ha en farsa som kunnat visa mig något så simpelt som hur man använder en rakhyvel. Jag kanske hade velat få tips hur man snackade med tjejer.

Jag har ingen jävla aning hur jag ska klara matten innan jag slutar skolan, och vart fan var du som borde ha kunnat hjälpa mig med sånt? Som kanske skulle ha orkat med det mer än morsan, hon blir knäckt över att jag inte lagt ner mer tid, att jag inte fixar betygen..
Det är inte bara dom praktiska sakerna det handlar om heller. Jag kanske hade velat ha en farsa att skratta med, att snacka musik med, att lira x-box med, men du är förmodligen sjukt jäkla tråkig och skulle ändå inte ha gjort något sånt.
Jag fattar bara inte varför du inte kunde ge mig en chans?! Jag hade varit helt okej med att du inte velat ha att göra med mig efter att jag fyllt 15 för jag har varit dryg, jag är dryg, jag är komplicerad, jag har gjort en massa skit som både innebär slagsmål, polisen, enormt mycket skolk, jag har mobbat.. men jag hade varit okej med att du valt bort mig på grund av det för att du inte hade orkat eller velat, för då hade jag åtminstone fått visat vem jag var. Du valde bort mig innan du ens sett mig! Du hade inte en jävla aning om vem jag skulle bli. Och jag hatar dig för att du gjorde det.
Jag hade velat få visa dig min pojkvän. (Ja jag gillar killar och om du har problem med det så är du ännu dummare i huvudet än jag redan tycker.) Han är världens finaste och fastän jag egentligen inte förtjänar honom så har jag aldrig varit lyckligare, jag har aldrig varit kär tidigare. Jag hade velat att du fått träffa honom. Andy heter han.
Jag hade velat att du var där när jag tar studenten, när utspringet är och alla har sina föräldrar där. Eller nej, jag hade inte velat ha dig där för att alla andra har två föräldrar där, för det stämmer inte; det finns fler som bara har en närvarande förälder, men jag hade velat ha det för Min skull, jag vill göra någon stolt. Jag vill att det ska fixa sig med betygen, jag vill få känna mig lika lycklig som alla andra den där dagen och jag vill att morsan ska vara stolt över mig för en gång skull, att jag gjort något bra, att jag inte bara misslyckas och gör dåliga saker, och jag antar att jag hade velat göra dig stolt också fastän jag hatar dig, fastän jag inte känner dig och fastän du valde bort mig.
Jag skulle bara vilja veta varför. Och om du någonsin tänkt på mig, om du någonsin ens kollat upp någonting om mig, om du ens visste vad jag hette?
Tack så jävla mycket för ingenting.
/ Liam.
Skicka.

”Ska du inte ta och försöka sluta med det där..?”
Han ryckte till när han plötsligt hörde sin mammas röst i mörkret och vände sig om med cigaretten mellan fingrarna. Hon hade precis kommit in på gården.
”Det räcker med att Jake tjatar som någon slags extramorsa, du behöver inte också göra det”, sa han med ett snett leende och tog ett sista bloss innan han fimpade ciggen. ”Hade ni kul eller?”
”Jättetrevligt”, log hans mamma. ”Vad har du gjort?”
”Inte så mycket. Spelat gitarr, tittat på teve..” 
”Ganska skönt ändå va?”
”Pft, få inte för dig något nu, jag tänker inte bli hemmakille”, flinade han. Med undantag för när han var det tillsammans med Andy då.. Men det var inte riktigt samma sak.
”Nej det skulle väl vara att hoppas för mycket”, sa hon men lät samtidigt så pass skämtsam på rösten att han inte behövde oroa sig för att hon faktiskt tyckte han var sådär jättejobbig. Det hade ju varit rätt lugnt sedan han blivit tillsammans med Andy igen, det måste hon också ha märkt.
”Andy har inte kommit tillbaks?”
Han skakade på huvudet. Hur fånig var han inte som faktiskt stått där ute i mörkret och oroat sig över emopojken; vart han var någonstans, vad dom gjorde, ifall något hade hänt.. Det var ironiskt med tanke på hur han aldrig oroade sig över sig själv, och när han dessutom visste att Andy inte var killen som gav sig in i slagsmål och grejer. Herregud killen var ju bara och träffade sina lagkompisar och hade en rolig kväll vilket gjorde att han blivit borta betydligt längre än Liam trott.
”Jag tycker det var lite småkyligt nu, kommer du med in?” undrade hans mamma och började gå mot dörren.
”Snart”, sa han och trampade till en extra gång på ciggen. ”Vadå var Magda orolig eller eftersom du frågade om han kommit tillbaks?” skyndade han sig att tillägga.
”Nej, nej, vi pratade bara om det precis innan jag gick, ifall ni var hos oss båda två..” Det lät som att hon tog ett steg mot honom igen. ”Är du det? Orolig?”
”Nej”, sa han snabbt med ett flin. ”Jag är väl ingen morsa heller.”

När dörren hade stängts och han såg ut i mörkret över trädgården och sedan mot det svaga ljuset gatlampan gav ifrån sig började han återigen fundera och fastän han kände sig jättetöntig och egentligen inte alls ville störa Andy drog han upp mobilen ur jeansfickan.
[00:02 sänt meddelande] Har ni kul? (: Jag kanske har somnat innan du kommer hem men du får komma upp om du vill.

[00:15 sänt meddelande] Nyckeln ligger ute i foppatoffeln

Efter att han kommit ut från duschen var det som vanligt som en slags ångbastu inne i badrummet och ångan följde efter honom ut i hallen när han med blöta fötter gick mot sitt rum. Efter att ha tagit på sig ett par mörkgråa boxers la han sig ner i sängen men det kändes liksom aldrig lika bra att göra det ensam och just nu kröp det obehagligt i hela kroppen.
[00:45 sänt meddelande] Godnatt (:
[00:46 sänt meddelande] okej det där sista var bara en fånig undercover för att jag ville ha ett svar och se att du var okej. Du är okej va? Förlåt, det är klart att du är okej, jag vet inte varför jag fått för mig något annat haha, hoppas du har kul och jag ska sluta skicka sms nu, lovar. Godnatt ;)

Andy bet sig leende i läppen när han läste Liams sista sms. Gulliga Liam. Han hade faktiskt inte alls väntat sig att han skulle bli orolig på något sätt, men det lät som att han menade det, som att han faktiskt var det. Nu kände han sig dum att han inte haft mer koll på mobilen.
[01:20 sänt meddelande] Förlåt jag hade inte mobilen på mig, jag är okej. Är du vaken?
När han fortfarande inte fått något svar efter att ha gått av bussen och kommit fram till sitt hus fortsatte han istället över till Liams gård och letade runt i mörkret efter foppatoffeln han nämnt. Så försiktigt han kunde låste han upp, stängde lika tyst efter sig och smög sedan uppför trappan. Kvällen hade blivit hur rolig som helst, helt klart över förväntan, och hade det inte varit för att bussarna gick så sällan den här tiden hade han förmodligen blivit kvar ännu längre.
Han tyckte sig urskilja Liams rufs ovanför täcket men det var svårt att avgöra i det nästan kolsvarta rummet. Att döma av dom tunga andetagen sov han åtminstone och Andy fortsatte tyst tassa över golvet för att inte väcka hono.. fan också. Han hade inte tänkt på att det kunnat legat något på golvet och helt plötsligt hade han skurit igenom den där tystnaden lika obemärkt som en elefant skulle ha gjort.
”Andy?” kom det mumlande ifrån sängen och sekunden senare tändes sänglampan. ”Helvete vad du skrämde mig!”
”Förlåt”, log han oskyldigt och såg nu att det varit en kartong fylld med massvis av gamla skivor som han råkat sparka till.
Den blonde stönade till något innan han hävde sig upp på armbågarna. ”Har du haft kul..? Hur mycket är ens klockan?”
”Snart halv två tror jag. Och ja jättekul”, sa han innan han drog tröjan över huvudet och sedan knäppte upp jeansen. ”Och någon var visst lite orolig..?”
”Äh. Kom och lägg dig nu.” Det följde dock en lite uppgiven suck innan Liam öppnade munnen igen. ”Ja jag skrämde tydligen upp mig själv och fick för mig att du råkat ut för någonting, förlåt för mammabeteendet, det var en engångsgrej.”
Andy  la ifrån sig jeansen på skrivbordsstolen och kröp sedan ner bredvid honom i sängen efter att Liam flyttat in sig.
”Jag tyckte det var gulligt, men förlåt att du behövde oroa dig. Vi gick hem till Jonah efter en stund och jag hade jackan i hallen och mobilen låg i den, så jag hörde inte. Men jag är säker på att vår kväll var lugnare än vad dina utekvällar är”, sa han menande innan han gav honom en puss på kinden.
”Förmodligen. Men du är okej och då är jag mer än nöjd”, mumlade han och la armarna om honom. ”Var ni många? Och vart var ni innan ni gick hem till Jonah då?” fortsatte han intresserat.
”I vitabergspark.. kan jag få ligga innerst istället?”
”Det är klart”, log Liam snett och lät Andy krångla sig över. Det hade liksom blivit hans plats sedan den där första gången han sov hos Liam och han hade frågat om han skulle ligga innerst eller ytterst, då när han verkat helt bekväm med att bara dra av sig kläderna på det där sättet och Andy själv hade varit hur nervös som helst över i princip allting och sedan dragit till med den oerhört genomskinliga ursäkten ´det är kallt´ när Liam kommit tillbaks från tandborstningen och Andy haft täcket uppdraget till näsan..
”Vad har du gjort då?” frågade Andy lågt efter att Liam släckt sänglampan. Det var konstigt hur det blev så automatiskt; att man viskade när det var mörkt. ”Stannade du kvar med mamma och Cathy?” fortsatte han flinande.
”Ja säkert. Nej jag var här hemma bara..” Han tystnade en kort stund och det hördes att han ville säga någonting mer. ”Jag skickade ett mail till min pappa.”
”Va? Gjorde du? Kändes det.. bra?”
Det såg ut som att han ryckte på axlarna. ”Nej. Jo. Eller jag vet inte.”
”Okej.. har du sagt något till Cathy om det? Jag menar om att du hittat honom överhuvudtaget?”
”Nej.”
”Prata med mig Liam..”, bad han tyst och strök försiktigt handen över hans arm.
”Nej jag har inte sagt något för.. alltså hon verkar så glad just nu, jag vill inte förstöra det genom att dra upp det här. Det spelar ju egentligen ingen större roll.”
”Jo det är klart att det gör, det är ju din pappa. Jag tror hon skulle vilja att du pratade med henne.. Så om du vill det tycker jag att du ska göra det.”
”Kanske det. Men jag känner inte för att göra det ändå, inte nu i alla fall.”
”Okej. Lova bara att du pratar med mig när det blir för mycket att tänka på. Eller helst innan det blir för mycket.”

Liam kramade om lite hårdare om Andy och drog samtidigt in hans doft.
”Tack att du finns Andy”, sa han lågt. ”Du vet att du kan prata med mig med, eller hur?”
”Det är klart. Men just nu vill jag bara ligga här och.. krama dig, om det går bra.”
”Det går väldigt bra.” 

I hate (almost) everything about you - del 79

[18:27 nytt meddelande- Lisette] Det här kan vara den tråkigaste middagen jag någonsin varit på! Var glad att din mamma inte jobbar på bank och tvingar med dig på supertråkiga middagar med dom ännu tråkigare bankkollegorna!
[18:29 sänt meddelande] Haha stackars! Men är maten åtminstone god då?
[18:30 nytt meddelande- Lisette] Om man föredrar blodrött kött och någon slags potatis som varken smakar eller ser ut som potatis :) Mcdonalds kommer att tjäna bra på mig idag!
[18:31 nytt meddelande- Lisette] Men på tal om gubbar i kostym. Har du fixat baldejt än?? Har glömt att fråga! (och jag känner mig fortfarande hemsk :()

Det var frågan han helst hade sluppit. Nej han hade inte fixat någon baldejt. I själva verket hade han inte ens frågat någon mer. Han hade den senaste tiden haft något töntigt hopp om att Liam kanske möjligtvis skulle fråga honom ändå, för att det skulle betyda lika mycket för honom också att faktiskt gå tillsammans, men han förstod ju innerst inne att det var lönlöst att hoppas på det. Ändå tog det emot för honom att fråga vem Liam skulle gå med, och den blonde hade inte frågat honom heller. Dom undvek det helt enkelt båda två. Han visste inte ens om han hade någon lust att gå; vare sig han fick någon partner eller ej.

[18:33 sänt meddelande] Nej tyvärr inte.. och sluta med sånna dumheter ;) jag sa ju att det var helt okej, det löser sig för mig. Oroa dig inte :)

”Vem är den lycklige som får min underbara pojkväns uppmärksamhet?”
”Hej”, flinade Andy och vred på huvudet för att kunna snudda vid Liams läppar. ”Lisette, hon är på någon tråkig middag.. Du luktar gott..”
”Ändå var det en väldig snabb dusch, det är inte lika kul att tvåla in sig ensam.”
”Shh, din mamma är i köket”, fnissade han. ”Hon sa förresten för rätt länge sen att maten snart är klar så skynda dig att klä på dig. Vet du hur mycket jag älskar Cathys lasagne eller?”
”Inte lika mycket som du älskar mig.”
”Du är precis under..”, sa han och kom sedan av sig lite när han faktiskt såg upp på Liam och den där blöta överkroppen och handduken som var virad precis sådär sexigt, retsamt långt ner.

”Du, min mamma är faktiskt i köket”, sa Liam med rynkad panna och försökte hålla tillbaks skrattet, vilket blev ännu svårare när Andy direkt såg så generad ut över att ha blivit påkommen med den studerande blicken . Han var så söt. Och han gillade hans blickar. ”Förlåt”, skrattade han. ”Jag skyndar mig.”
Kvällen hade känts jättebra, mycket bättre än vad eftermiddagen hade gjort innan Andy kommit över. Fastän han lovat sig själv att han aldrig mer skulle kolla upp den där jävla profilen på facebook så var det precis vad han hade gjort efter skolan. Han hade scrollat ner bland dom nya statusuppdateringarna, som inte var särskilt många utan mer delningar av töntiga videos eller inlägg, och sedan klickat in i det äckligt lyckliga fotoalbumet ännu en gång. Det hade inte hänt något nytt där – bara samma leende ansikten. Särskilt profilbildens ansikte hade han velat riktat en knytnäve mot. När hans mamma vaknat, hon hade slutat jobbet imorse och skulle ha ett till pass inatt, hade han först varit på väg att säga något, bara nämna att han kollat upp idioten på internet och att han om möjligt hatade honom ännu mer nu. Men Cathy hade verkat så glad, hon hade varit det på sistone fastän det var mycket jobb och annan stress, och han hade inte velat förstöra det genom att nämna något om svinet som lämnade henne. Kanske verkade hon också mindre stressad nu för att Liam och Andy var tillsammans igen, att Liam själv var lugnare och att det inte varit så mycket tjaffs på sistone, när hon trodde att det gick bra för honom i alla ämnen i skolan.. Han hade inte velat förstöra hennes humör.

”Borde den inte ha börjat läka bättre vid det här laget?” frågade Liam och gick in på sitt rum där Andy redan låg i sängen. ”Kolla liksom, jag är jättenoga med smörjningen men den ser helt fläckig ut?” fortsatte han och höll fram armen. Trots det så älskade han tatueringen, den hade blivit ännu bättre än han hade förväntat sig och Ash hade gjort Andys skiss rättvisa. Han hajade fortfarande till när han såg ner på sin arm och kunde sen liksom inte få bort det sneda leendet. Jake hade också tyckt att den var hur grym som helst, även om han först inte trott på att den var riktig och sedan garvat i säkert 5 minuter när Andy, den jäveln, berättat om Liams bleka ansikte och att det hela hade slutat med att han legat i soffan i tatueringsstudion och nästan fått bäras ut – det sista var otroligt överdrivet; han hade gått helt perfekt på egen hand. Fastän han i vanliga fall tänkte på allting så hade han inte haft någon riktig plan på vad han skulle säga om någon frågade om bokstäverna i tatueringen, men dom var så sammansmälta med resten av noterna att det faktiskt inte var någon som påpekat något, däremot hade han stolt pekat ut den finaste detaljen, A:et, för Jake.
”En av mina stjärnor såg också ut sådär ett tag, det hör till läkningen så det kommer försvinna, jag lovar. Kom hit.”
Liam gick fram till sängen och rös till av den enkla beröringen när Andy strök fingrarna över hans arm. ”Den är så snygg. Du är snygg i den.”
”Jag vet, helt tack vare dig”, flinade han och satte ner händerna mot madrassen för stöd innan han tryckte läpparna mot Andys.
”Jag hoppas på att du inte har några planer på att pierca tungan..”, mumlade den svarthårige och drog honom närmare sig. ”För jag skulle aldrig kunna gå med på att inte kyssa dig under läkningen..”
”Ingen risk”, andades han ut och sjönk ner helt ovanpå Andy.

 ”Jag fattar knappt att du är min..”, sa Liam lågt och strök långsamt fingertopparna över Andys rygg innan han istället bara la armarna om honom.
”Jag har också svårt att förstå ibland”, viskade han tillbaks och pussade honom mjukt i den lilla gropen intill halsen. ”Att allt blev som det blev. Men jag är väldigt lycklig över det.”
”Jag med.”
Det var tyst en stund innan Liam plötsligt skrattade till lite hest.
”Vad är det?”
”Vi är rätt cheesy ibland. Och jag hade typ lovat mig själv att aldrig bli det.”
”Men det är värt det va? För min skull?” frågade han mjukt och hoppades att Liam inte såg hans flin i mörkret.
”Såklart, för att jag älskar dig.”
”Hah, nu var du det igen”, skrattade han och blev genast boxad på armen.
”Väldigt roligt, tönt.”
”Tycker jag med”, fortsatte han flina innan han istället gäspade. ”Vill du sova?”
”Mm, om du lovar att inte smyga ut genom fönstret när jag somnat. Jag skulle känna mig totalt utnyttjad.”
”Oops, avslöjad”, sa Andy i mörkret. ”Men okej, jag behåller dig inatt också.”

Det tog inte alltför lång stund innan han hörde Andys allt tyngre andetag och emopojken hade redan krupit ihop närmare honom. Leendet låg fortfarande kvar över Liams läppar men blicken vändes upp mot taket och den egna sömnen kändes för närvarande väldigt långt borta.

Andy gav ifrån sig ett litet ljud och vred en aning på kroppen. Regndropparna som slog mot fönstret gick från långsamt och rytmiskt till att smattra på som helt galna, innan regnet återigen gick över till långsamt – precis som att det inte kunde bestämma sig. Långsamt öppnade han ögonen och väntade sig att se Liam ligga med ena armen över ansiktet som han så ofta gjorde och med läpparna lätt särade, istället fick han se honom ligga på rygg med ögonen helt öppna och riktade mot taket.
”Är du vaken än?” frågade han hest.
”Tydligen”, sa han och vände efter ytterligare några sekunder blicken mot honom och drog på munnen till ett svagt leende. ”Sov du.”
Men han ville inte sova. Inte när Liam låg där vaken och tydligen hade gjort det bra länge.
”Det är mysigt att ligga i sängen när det regnar, eller hur?”
”Ja det är det faktiskt”, svarade Liam. ”Särskilt när det regnar sådär jättemycket, det blir nästan att låta som musik, olika toner om man lyssnar noga.” Han hade fortfarande blicken upp mot taket.
Ännu mysigare än att bara ligga i sängen och lyssna på regnet var att göra det bredvid Liam. Han försökte lyssna efter dom där tonerna och slöt snart ögonen igen.
”Jag har kollat upp min pappa.”
Andy slog snabbt upp ögonen igen. ”Va?” frågade han chockat. Det var inte vad han hade väntat sig få höra. Han hade inte trott att Liam skulle säga någonting mer alls innan han somnat igen. ”Hur.. jag menar, vart då? På internet?”
”Ja. På facebook.”
”Oj.. när då? Igår?”
”Nej det var ett tag sen. Innan du och jag.. blev tillsammans igen.”
Andy vred lite på sig och försökte få Liam att se på honom utan att lyckas. Det var ju jättelänge sen! ”Men varför har du inte sagt något? Liam..”
”Förlåt, jag kände bara inte för det, och jag vill inte prata mer om det nu heller, jag tänkte bara berätta det”, sa han och fastän han fortfarande låg lika nära honom kändes det som att han redan börjat dra sig undan.
”Men du..” sa han och hävde sig upp till sittande istället. ”Jag vill veta. Skrev du något till honom? Bor han här? Hur.. känns det?”
”Jag vill inte prata om det, glöm att jag sa något. Det är inte ens viktigt.”
Han brukade oftast låta Liam få som han ville i dom här lägena, när något blev för jobbigt för honom att prata om, och lät honom få ta upp det senare när han själv kände för det, men han tänkte inte låta det vara den här gången. Det var en stor grej.
”Det är visst viktigt, Liam snälla..”
”Han har tre ungar och han har förmodligen glömt att han egentligen har fyra och han har musikintresse! Okej?!”
Andy svalde hårt och såg sorgset ner på Liam innan han försiktigt la sig ner igen, alldeles intill. Det är inte ens viktigt. Liams ord, tonfall, allting tydde på den exakta motsatsen och det var inte det minsta konstigt. Det var väl självklart att det var känsligt, även om dom inte pratat om det så hade han ju för länge sedan gissat på att Liam behövt den där pappan i sitt liv, att han måste ha funderat över det, att alla dumma saker han gjort, hans problem med att visa känslor, attityden, fasaden han byggt upp,  att mycket av det där förmodligen berodde på att allt varit så jobbigt för honom från första början; att han bara försökt trycka undan det och velat bevisa för sig själv och alla andra att han klarar sig bra ändå.
Utan att säga något lindade han armarna runt Liams varma kropp och lutade kinden mot hans bröstkorg.
”Han är musiklärare..”, viskade Liam efter en lång stund. ”Han har en gitarr som är samma modell som min, inte svart men..” Han hörde hur han svalde. ”Och han har barn.. tre stycken. Och den där familjen ser hur lycklig som helst ut..” Det lät som att Liam pratade om någon helt okänd familj, vilken den i och för sig var men han pratade om den som att det var någonting han inte brydde sig i, som att han beskrev en familj han sett på mataffären, han lät nästan glad. ”Sonen är ett år yngre än mig, så det betyder att han lämnade morsan och mig, som inte ens var född, och knappt ett år senare hade han en ny familj..”
”Liam..”, viskade han.
”Nej det är okej. Säkert”, sa han och lät än en gång sådär glad. Nästan överdrivet. ”Han hade ju kommit över rädslan över att bilda familj då. Då var det helt plötsligt okej! Då ville han träffa den där sonen som låg i magen och se honom växa upp..”, fortsatte han ivrigt fastän rösten inte alls lät som hans egen längre. ”Då ville han vara pappa och pojkvän och make och allting. Han har säkert låtit sin son spela på den där gitarren enda sen han var lit..” Orden verkade fastna i hans hals och.. ”Han ser precis ut som mig Andy, han har mitt jävla ansikte och..” Det hann knappt komma någon inandning förrän den första hulken lämnade hans läppar.
Smärtan exploderade rakt i Andys bröst och han kramade om så hårt han kunde. Han försökte få den där varma kroppen att hålla ihop och han flyttade upp handen för att stryka över håret och han lät honom snyfta. Och sedan ligga tyst men med axlar som fortfararande skakade av ljudlös gråt. 
”Det är okej Liam..”, viskade han och fortsatte stryka honom över ryggen. Det var inte okej det hans pappa hade gjort men det var okej att han var ledsen, att han grät, att han brydde sig fastän han inte ville, och han hoppades att Liam förstod att det var det han menade. ”Det är okej..”
Dom låg där en lång stund utan att Liam sa något mer, utan att Andy frågade och utan att det kom några fler snyftningar.
”Jag blev bara så jävla chockad, jag hade inte väntat mig.. han såg ut som en äldre mig. Och dom där korten.. jag vill inte ha honom här men jag.. jag vet inte, jag hade väl inte väntat mig att han skulle ha en familj, jag ville inte att han skulle ha det. Jag ville att han skulle ångra sig varenda jävla dag över att han lämnade morsan och valde bort mig.”
”Jag förstår det”, svarade han lågt.
”Fan, jag..” Liam drog sig ur hans grepp och drog händerna över ansiktet. ”Det är inte så att jag har suttit och.. du vet, över det här flera gånger. Jag är bara trött och..”
”Det gör inget Liam, det är okej att grå..”
”Jag tycker inte det! Okej?.. Förlåt.” Han andades tungt ut. ”Förlåt jag menade inte att låta sådär mot dig. Jag ångrar bara att jag kollade upp honom. Han bor i Norrköping förresten.”
Andy nickade. Han förstod Liam även om han inte varit i exakt samma situation. Första gången han på riktigt mindes att han hade träffat sin pappa var när han var 7, han och Magda hade flyttat ifrån varandra redan när Andy var två, och efter det hade han valt bort honom själv. Han hade haft möjlighet att träffa honom, kanske till och med bo hos honom ibland? Men han hade inte velat. Precis som att hans pappa inte varit särskilt entusiastisk att ha någonting med dom att göra heller. Det hade dessutom varit en del alkoholproblem inblandade så förmodligen hade det inte alls funnits någon möjlighet att bo hos honom varannan vecka som så många andra ungar i hans ålder hade haft det.
”Fast du skulle kunna skriva till honom.. bara ett meddelande om vem du är och se vad han svarar? Låta honom veta att du faktiskt finns”, föreslog han försiktigt.
”Aldrig i livet. Jag är förmodligen död för honom och han kommer vara det för mig också.”
”Okej”, sa han och la armarna om honom igen. Han tänkte inte tjata om det, det var helt upp till Liam och han tänkte stötta honom vad han än bestämde sig för.

I hate (almost) everything about you - del 78

såå kul att läsa kommentarer från er :D ni andra som läser får också mer än gärna säga vad ni tycker ;D 
 
Under lektionerna kände Liam som att ett stort svart åskmoln hägrade över hans huvud men under rasterna var det omöjligt även för honom att inte dras med i den uppspelta stämningen som ökade för varje dag kändes det som. Numer hörde det till ovanlighet att något annat samtalsämne än studenten togs upp; det var som en helt annan atmosfär inne på skolan.
”Liam du har inte skrivit!” Camille slog sig ner i den slitna soffan bredvid honom och räckte fram boken. ”Jag älskar den här bilden på dig! Så himla klockren”, flinade hon.
Liam skrattade och nickade. ”Jag vet, jag är jävligt snygg här faktiskt”, sa han och tog bläckpennan ur hennes hand.
Dom hade ett par kreativa tjejer i klassen fastän dom inte var estetare och dom hade beställt böcker som alla i klassen hjälpts åt med under det senaste halvåret. Lite som en årsbok med bilder på alla i klassen, både seriösa och mindre seriösa, minnen och återberättelser av saker dom gjort, även dom mer seriösa och andra lite mer obscena, och sedan utrymme för att kunna skriva egna saker i varandras böcker. Han kunde erkänna att han varit skeptisk till det i början, just för att det lät som något estet skulle ha kunna gjort, men nu när dom satt där i cafeterian flera stycken ur klassen och skrev i varandras böcker så tyckte även han att det var jäkligt kul.
”´Hoppas att du kommer överleva efter skolan utan att få äran att träffa mig varenda dag och att du kommer över besvikelsen över att du aldrig hann hångla med mig..´”
”Sluta det skriver du inte!?” skrattade hon och lutade sig över hans axel. ”Däremot ska det bli spännande att se om vissa andra får ihop det eller inte innan studenten”, sa hon lite högre och vände sig menande om mot Sarah och Jake som satt i soffan mitt emot, mer eller mindre i knä på varandra. Men dom hävdade fortfarande att dom bara var väldigt bra kompisar och inte tillsammans.
”Jag har fått hela insidan av pärmen tillägnad att skriva på så det ska nog lösa sig”, flinade Jake tillbaks och fick därefter en retsam armbåge i sidan av Johan.
”Och vad ska det bli? Ett förlovningstal?”
”Nej. Han kanske detaljerat kommer beskriva vilka resor han ska ta med mig på i sommar och att ett privatflyg kommer stå på skolgården och vänta på oss redan när vi springer ut?” svarade Sarah nöjt innan hon flinande såg på Jake och la armen om hans nacke igen. 
”Vadå en smekmånadsresa eller?” fortsatte Liam med sitt vanliga sneda leende och lite kaxiga tonfall. ”Seriöst vi kan inte ha gått i en klass där varken någon gift sig eller blivit på smällen? Vi måste ju ha någon skandal att vara stolt över!”

Vädret hade fortfarande varit sådär riktigt sommarfint efter maten och dom flesta ur Liams klass hade gått upp mot idrottsplatsens fotbollsplaner där det visat sig att även en Naturklass höll till. Det var också något som hade förändrats en aning nu när dom var så nära studenten; inte bara att man höll ihop i klassen mycket mer utan även att det inte var riktigt lika uppdelat längre mellan linjerna. Dom umgicks absolut fortfarande inte med Estetarna - dit skulle dom aldrig komma, men det fanns en del Naturare som inte var alltför nördiga. Så pass att dom var helt okej att sitta och snacka med medans solen värmde i ryggen.

”Matten börjar om fem minuter”, informerade Johanna en stund senare med en suck.
”Äh men vi skiter i det, vi har ju så trevligt här”, log Nataly och vek upp det virkade linnet en bit så att den redan solariebruna magen kom fram innan hon slöt ögonen mot solen igen. ”Alla är väl klara med det där ändå, vi har ju redan gjort nationella.”
Liam bet automatiskt ihop lite men så fort någon såg åt hans håll var det vanliga självsäkra leendet tillbaks. Han kunde hoppa över en lektion – det skulle varken göra till eller från. Som att ogiltig frånvaro skulle hjälpa honom mot det där G:et han så desperat ville ha men som kändes längre bort för varenda dag. Och så var det uppsatsen i historia, och..
”Liam du är med va?” Adam klappade honom på axeln och var redan på väg ut på gräsplanen där några tydligen bestämt sig för att spela fotboll. ”Vi behöver lite aggressivitet i vårat lag.” 
Liam flinade och tog sig upp på fötter. ”Det kan jag ställa upp på, hur många mål vill du att jag ska göra?”

Han borde gå dit. Hur jävla misslyckad skulle han inte känna sig om han fick stå och titta på när resten av alla kompisarna tog studenten? Om han skulle stå där med ett papper med sina IG:n. Ett skriftligt bevis på att han var totalt värdelös. Att allt han hade var sin personlighet, som han också var ganska bra på att fejka när det behövdes, men att det inte räckte för att det inte var vad som räknades för att få göra den där allra sista skoldagen?
”Vart ska du Liam?” ropade Sarah förvånat när han började gå bort från planerna och ner mot skolan igen. Han hade hoppats att ingen skulle märka. Som att han någonsin varit osynlig?
”Måste fixa en sak bara!”
”Men tråkmåns!”

Korridoren var i princip helt öde när han med inte alltför snabba steg gick mot mattesalen med den slitna boken i handen. Varför hade han bara inte kunnat få välja bort matten? Då hade han kanske åtminstone kunnat koncentrera sig mer på dom andra ämnena som han var bra på om han bara la ner tid på det. Allt var mattens jävla fel.
”Lektionen började för tjugo minuter sedan”, sa Lundkvist efter att Liam slitit upp dörren och såg på honom med den där blicken som han varit van med sedan den allra första lektionen – då han skrivit ´MATTE SUGER´ på tavlan efter att ha blivit tillsagd att komma fram och skriva en uppställning.
”Ja men.. vad fan var glad att jag dyker upp överhuvudtaget, jag har egentligen bättre saker för mig”, sa han och suckade tungt innan han, inte särskilt diskret, drog ut en stol längst bak i klassrummet och sjönk ner på den.
Lundkvist svarade inte på det och han antog att det mer var för att han inte ville att resten av eleverna skulle störas än att han inte blev irriterad över Liams beteende. Däremot dök han upp vid hans bord fem minuter senare.
”Hur går det här då?”
”Skit.”
”Kanske för att du inte ens har öppnat boken Liam. Du måste ju försöka om du vill..”
”Men jag gör det!” fräste han till. Han tog sedan ett djupt andetag och fortsatte i lägre ton. ”Det spelar ju ingen roll, jag fixar det ändå inte.”
Lundkvist tog upp boken och började bläddra. ”Du var inte så långt ifrån att klara omprovet på nationella och det finns..”
”Och då är jag redan körd, så jag fattar inte vad fan jag gör här, jag sabbade båda proven och då är jag inte godkänd så jag kan lika gärna..”
”Lugna ner dig nu, du var inte så långt ifrån att klara omprovet utan det är några moment som du saknar godkänt i bara, och jag förklarade ju för dig att du kan få göra delprov på just dom momenten, och då kommer du att få ett godkänt. Men en fördel för det är att du är på lektionerna och faktiskt anstränger dig, jag försöker hjälpa dig Liam men du måste vilja själv också.. annars kan du faktiskt lämna klassrummet och strunta i det här.”
Han bet sig hårt i läppen och såg envist ner i boken som Lundkvist lagt ner framför honom, nu med rätt sida uppslagen.
”Okej?”
Liam satt fortfarande tyst men tog sedan upp pennan med ironiskt överdriven entusiasm och snart hade han lämnats vid sin plats igen. 

Det var först när han blickade upp som han fick syn på Andys bakhuvud på andra raden och lika snabbt såg han ner igen. Han mindes hur förbannad han varit på Andy tidigare, då när han fortfarande aldrig för sitt liv skulle tro att han skulle bli kär i den killen, förbannad för att han verkade ha så lätt för allting, och han mindes hur töntig han hade tyckt att han var, en pluggis som verkade älska varenda minut av mattelektionerna. Men sanningen var att han varit så otroligt avundsjuk; han hade också velat kunna gå in helt bekymmerslöst i klassrummet och inte behöva vara livrädd för att få en fråga ställd till sig som han ändå inte skulle kunna svara på och skämma ut sig för resten av klasskompisarna, i synnerhet inför Andy, han hade också velat kunna fundera över om han skulle få vg eller mvg på det senaste provet och inte om han klarat sig precis över gränsen för att bli godkänd. Han var inte avundsjuk nu, han var stolt över att Andy var duktig och han förtjänade det, men han avundades honom – och det var något helt annat.
Det kändes som att dom tre talen han kämpat med kanske faktiskt hade blivit lösta på rätt sätt. Han kanske äntligen hade fattat det här. Med en liten, liten gnutta självförtroende såg han upp och fick snart ögonkontakt med Lundkvist som kom ner till hans bord.
”Är det här rätt eller?” frågade han och dolde precis som vanligt den där oron i rösten.
”Vi ska se..” Den följande tystnaden sa egentligen allt men Liam höll ändå kvar det där lilla hoppet, kanske var hans lärare bara förvånad över hur bra han lyckats. Självklart inte. ”Du är inte långt ifrån Liam.. du har bara använt fel räknesätt på det här första talet, och på det andra saknas decimalerna men annars..”
Innan Lundkvist hunnit prata klart hade Liam skjutit ut stolen så att den skrapade mot golvet och som flera andra gånger slog dörren därefter igen med en hög smäll.

”Helvete!”
Andy ryckte till när Liams knytnäve träffade skåpsdörren. Det gjorde så ont inuti honom; det hade gjort ont sedan Liam kommit in i klassrummet och han hade hört hans fräsande och sedan sett hur han sagt något lägre till Bengt Lundkvist, hur han senare, när Andy än en gång sneglat bakåt, verkat kämpa med talen i boken men gång på gång bitit tag i läppen på det där sättet som såg ut att göra ont för att han bet alldeles för hårt. Han var så duktig som försökte, som faktiskt kom till lektionen och Andy ville inget hellre än att han skulle lyckas. Helst ville han få gå ner och sätta sig bredvid för att hjälpa, röra vid hans hand och säga åt honom att inte stressa upp sig; att han kunde mycket mer om han bara tog det lugnt. Han var inte så säker på att Bengt förklarade på det sättet som Liam behövde och när dörren till sist smällde igen blev det som en bekräftelse.
”Liam”, sa han efter att ha kollat åt båda hållen i korridoren för att se att det inte var några där. Det var helt tomt.
Den blonde vände sig hastigt om och verkade komma av sig i en kort sekund. ”And.. vad gör du här?” frågade han snabbt. ”Nu fattar dom ju där inne, du kan inte bara..”
”Jag sa att jag var tvungen att ta ett viktigt telefonsamtal, du behöver inte oroa dig.”
Han såg plötsligt så uppgiven ut, han som alltid såg så självsäker ut hade plötsligt axlarna lite för högt upp, käken såg lite för spänd ut; och inte som när han blev förbannad utan snarare som ett tecken på att han desperat försökte hålla inne med sånt han inte ville visa, inte ens ögonen såg lika intensiva ut som vanligt.
”Varför kom du ens ut hit..?”
Andy tog tag i Liams hand men efter att ha känt hur han genast stelnade till släppte han den igen. Att få Liam att oroa sig över ännu mer saker var kanske inte det bästa för tillfället. ”För att jag tycker att du borde komma in igen”, sa han lågt och fick en huvudskakning till svar.
”Du fattar inte Andy, jag kommer aldrig att fixa det. Jag är helt värdelös på den där skiten och.. jag är för dålig, det är bara så, man kan inte vara bra på allt eller hur..?” Han fick fram ett litet leende på slutet men det lurade förmodligen inte ens Liam själv.
”Sluta, säg inte sådär. Du är inte värdelös Liam. Du kommer visst att fixa det här, snälla följ med in igen och så säger du åt Bengt att han får förklara igen, det är hans jobb.”
”Aldrig”. Han skakade snabbt på huvudet igen och såg ner på boken som låg vid hans fötter. Det som följde gjorde Andy så förvånad att han först trodde att han hörde fel, eller att det åtminstone berodde på något helt annat; som en förkylning, men Liam snörvlade till och drog sedan hastigt fingrarna genom håret. Trots det tvingade han sig själv till att låtsas som att han inte hade märkt – för Liams skull.
”Vet du, jag hjälper dig med det där. På en gång, om du är okej med det?”
”Va?” Liam drog handen genom håret igen innan Andy såg hur han knöt näven, som att han försökte få någon slags kontroll över sina känslor.
”Vi..” Han såg sig omkring och försökte desperat komma på något som kunde funka. Det var ju tyvärr inte så enkelt som att dom kunde sätta sig i cafeterian för att plugga tillsammans. Men han vägrade låta Liam gå därifrån och känna sig ledsen och värdelös, han behövde få godkänt i matten och Andy tänkte inte ge upp det, han tänkte inte ens skjuta på det till i eftermiddag när dom var hemma. ”Den där skrubben vi.. du vet, man kunde låsa den eller hur?”
”Varför undrar du det..? Du borde gå tillbaks Andy, jag.. vi ses hemma.”
”Nej, jag är seriös. Gå till den där skrubben så kommer jag dit, vi ska få dig att fatta det där kapitlet. Jag säger att jag mår dåligt och behöver gå till sjuksystern och så kommer jag till dig.”
För första gången sedan imorse när dom vaknade bredvid varandra fick han ett riktigt leende från Liam, ett svagt och lite förvirrat men ändå ett leende. ”På riktigt?”
”På riktigt. Skynda dig så att vi hinner få något gjort”, sa han och började gå tillbaks mot mattesalen.

”Du är helt knäpp..”, sa Liam och flinade svagt när Andy smitit in och låst dörren efter sig. Han fattade fortfarande inte riktigt att dom gjorde det här. Att Andy kommit på den här idèen och att han gjorde det för honom.
”Man får väl vara lite kreativ.”
”Jag vet många sätt vi kan vara kreativa på här inne..”
”Liam, lägg av och ta fram rätt sida nu. Vad är det för räknesätt du håller på med?”
Det var bra att Andy sa till honom för sanningen var att han inte alls var på humör för något ´kreativt´, han försökte bara distrahera tankarna från den där klumpen i halsen..
”Tack Andy. Att du gör det här för mig.”
”Tacka mig när du fått mvg:et på papper”, sa han snabbt och verkade nästan lite stressad han med, men sedan såg han upp på honom och log svagt innan han tog tag i hans hand. ”Du kommer fixa det här, jag lovar.”
”Okej..”, sa han och andades ut i något slags lågt skratt som inte ens lät särskilt roat. Bara skeptiskt. Han drog ändå ihop benen till skräddarställning och greppade pennan. ”Här är jag, men jag blandar bara ihop allting när jag ska räkna ut ändå.. och jag hatar dom där decimalerna, dom känns helt onödiga och jag fattar inte ens vilken siffra det är man ska runda upp.”
”Okej ta det lugnt, vi börjar med det här första talet. Du har ju ett X här, så då måste du räkna ut den här andra summan först för att få reda på vilken siffra som ska stå istället för X. Det är du med på va?”
Liam nickade men drog sedan stressat fingrarna genom det blonda rufset. ”Men jag fattar inte hur jag ska räkna ut det ju, ska jag gånga eller dela med? Det är ju helt jävla omöjligt att veta.”
”Det är det inte alls. Du vet ju att det här ska bli tjugofe..”
”Ska jag gånga eller dela med? Säg bara, jag måste fixa det här.”
”Liam.” Andy fixerade honom med blicken. ”Du måste lugna dig, du har kunnat det här förut när jag hjälpte dig på mitt rum. Testa att gånga det först, hur mycket blir det då?”
Han bet sig i läppen och såg ner i boken men kunde inte alls få hjärnan att tänka utan sneglade bara upp på Andy igen men killen var tyst som muren och Liam såg ner igen efter att ha tagit ett djupt andetag.
”Det blir.. hundra. Såklart.”
”Precis, bra. Och nu delar du det istället, vad får du för resultat då?”
”Tjugo..fem.”
Andy sken upp som en liten sol. ”Exakt. Då ska du alltså dela det.”
”Du behöver inte se så stolt ut.. det där skulle ju en femåring ha fixat”, mumlade han.
”Inte om femåringen stressade upp sig. Då går vi vidare till det här X:et..” 

I hate (almost) everything about you - del 77

Han såg upp mot den enorma bildskärmen i ankomsthallen och precis som alla tidigare gånger han gjort det stod det att planet ankommit i tid. Väskorna dröjde säkert, precis som vanligt. Det var ganska många som stod där inne; en till kille i hans ålder, ett äldre par, några familjer, fler som stod själva precis som han. När han såg upp igen hade det plötsligt börja komma ut människor och lagomt tills att han börjat tro att hon missat planet så kom hon ut. I svart tyllkjol, rosa och svartrandiga strumpbyxor och en lite för stor munkjacka med kattöron på huvan. Med ett stort leende på läpparna viftade han lite med regnbågsskylten med hennes namn som han hade gjort färdigt igårkväll – det var mest på skämt men han tyckte faktiskt att den blivit ganska så söt ändå. Han kunde se hur hon trängde sig förbi ett par som gick alldeles för långsamt innan hon började springa mot honom.
”Andy! Är du här?!” Hon släppte handtaget på resväskan i samma stund som hon kastade sig om halsen på honom.
Han var först orolig att han kanske kramade lite för hårt men när Lisette kramade ännu hårdare kändes det som att det inte var någon fara.
”Gud vad jag har saknat dig”, sa han in i hennes tuperade hår och höll kvar ett bra tag till.
”Och jag dig. Herregud.. åh nu rinner mitt smink”, skrattade hon och torkade sig under ögonen när dom till sist släppt varandra. ”Hur visste du ens när jag skulle landa? Jag sa ju bara på förmiddagen.”
”Jag pratade med din mamma”, log han och reste upp hennes väska som legat på golvet. ”Tänkte att jag skulle göra dig sällskap på tåget. Och okej, jag kunde inte vänta tills du kom hem.”
”Du är världens bästa.” Hon kramade honom igen och det kändes som att ingen utav dom kunde sluta le.
”Men hur har du haft det nu då? Har det varit lika bra som det låtit i sms:en? Vad har ni gjort? Vad var roligast?”
”Åh ja det har varit helt underbart! Allt var helt..”
Lisette hade tillbringat dom senaste två och en halv veckorna i England hos sin kompis som hon träffade på ett lajv för flera år sedan och dom hade åkt runt till en massa olika platser, bland annat Harry Potter-studion som Andy var skapligt avundsjuk över. Dom hade hörts lite på sms men det var inte i närheten av att prata med och träffa Lisette på riktigt och trots allt som hänt under den senaste tiden så hade han verkligen hunnit med att saknat henne – det var nog i själva verket en väldigt stor del av orsaken; han hade behövt ha henne att prata med under allt kaos. Det var tomt att inte kunna träffa henne när han ville.
”Men hur är allt med dig då? Du har inte deppat ihop helt över allt med Jens och Liam?” frågade hon när dom tagit sig fram till perrongen för att vänta på tåget. ”Du ser glad ut på ögonen men..”
”Faktiskt så..”, började han. ”Jag och Liam är liksom tillsammans. På riktigt den här gången.”
”VA?!” Hon såg med stora ögon på honom. ”Gud är det sant? Varför har du inte sagt något Andy?!”
Han drog luggen ur ögonen och såg på sin vän med ett litet leende. ”Jag tyckte inte att du skulle behöva fundera över mig på din resa, och det vet jag att du hade gjort isåfall så försök inte. Det hände sjukt mycket under bara ett dygn och jag tror inte att jag hade kunnat få ner det i ett sms ändå, och om jag skulle ha ringt skulle jag förmodligen bara ha gråtit.”
”Ge mig en sekund bara”, sa hon och tog ett djupt andetag innan ett stort leende istället tog plats på hennes läppar. ”Det är verkligen helt sjukt. Och helt sjukt bra. Tror jag. För du är lycklig eller hur? Du ser lycklig ut.”
Han nickade och kände hur hans eget leende blev större. ”Jätte.”
”Jag hoppas att du planerat in resten utav dagen att vara med mig?”
”Självklart, jag har skrivit bästis-dag med stora bokstäver i almanackan.”
”Nu råkar jag ju veta att du inte har någon almanacka..”, skämtade hon innan hon kramade om hans arm. ”Bra, för jag måste få höra precis allting.”
”Efter att du har berättat om allt du gjort.” Han kunde inte minnas att dom någonsin varit ifrån varandra så här länge. Ibland gick det rätt länge mellan gånger dom träffades och när det var mycket i skolan sågs dom kanske inte ens där, men det här hade varit mycket längre tid och han hade saknat henne fruktansvärt mycket, så att nu faktiskt stå där tillsammans med henne kändes nästan overkligt.
”Tänk att du gjorde en skylt till mig till och med”, flinade Lisette och vred på den. ”Tur för mig att det inte hann komma någon annan Lisette före mig och sno dig.”  

Efter att ha fikat med Lisettes föräldrar, som tyvärr fick nöja sig med att vänta ännu en dag innan dom fick umgås ordentligt med henne, hade dom kastat sig ner i Lisettes stora säng och bara legat på rygg bredvid varandra och pratat. Hon hade berättat om hur fint London hade varit om kvällarna, ännu finare än google-bilderna dom hade kollat på, hur fruktansvärt äckligt whiskey var, hur många bussresor dom sammanlagt åkt under veckorna och om alla dom där olika platserna dom besökt som haft sina egen charm. Hon målade upp det så levande för honom så att det nästan kändes som att han också varit där och gått på samma gator.
”Och hur var det på Harry Potter-studion? Säg att det var rätt tråkigt och att jag inte missat något?”
Lisette flinade och la en till färgglad kudde under huvudet.
”Jag har åkt kvast och har det till och med inspelat på film.”
”Det har du inte.”
Hon nickade, fortfarande flinande, innan hon snabbt kom på fötter och började leta efter något i resväskan. ”Du skulle älska det där stället Andy, vi var där i nästan fem timmar och man hade lätt kunnat vara kvar i fem timmar till”, sa hon medan det kom både kläder och borstar flygandes genom luften. ”Här!”
Efter lite krånglande med dvd:n satte hon sig ner bredvid honom i sängen igen och mycket riktigt dök det upp en film av Lisette som åkte på Harry Potters kvast ovanför Hogwarts, vinkandes och med armarna utsträckta, i både klädnad och häxhatt.
”Det var med green screen och sånt där, hur häftigt som helst!”
”Jag kan tänka mig det. Det ser ju sjukt verkligt ut!” log han stort.
”Jag har något till dig med.. här”, sa hon och räckte fram en kartong som hon haft bakom ryggen.
Han kände sig överlycklig redan innan han öppnat den. Överst låg det en ask med Bertie Botts bönor och under en..
”Ååh, med Dobbie och allting”, sa han och log förmodligen lika stort som ett barn på julafton. ”Tack så himla mycket! Jag älskar den.”
”Tydligen ska muggen ändra färg när man har någonting varmt i den, och du har ju lärt dig att tycka om te tänkte jag.”
”Då måste vi testa den idag, tack igen!”
Lisette ryckte glatt på axlarna. ”Men okej nog pratat om mig ett tag, jag kommer ju ändå tvinga dig att se tusentals kort senare, vad menar du med att du och Liam är tillsammans? Hur gick det till? Och..” Hon såg på honom med stora ögon igen. ”Har han.. kommit ut med det?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.. men det är mycket bättre nu ändå, än vad det var innan. Inte i skolan precis men annars. Och ja det är på riktigt, han är min pojkvän..”, sa han och började le sådär fånigt fastän han försökt låta bli.
”Men ååh. Grattis! Gud vad glad jag är för dig Andy, ni är ju jättefina tillsammans.. även om alla borde få se det. Men förklara tack, ni pratade ju inte ens med varandra?” frågade hon ivrigt och satte sig lutad mot väggen.
”Du vet studentskivan hos Sarah som jag sa att jag skulle på? Dagen efter att du åkt? Liam var ju också där..”
”Åh herregud, det var som i Romeo och Julia va?! Ni kysstes med maskerna på och visste inte ens vem den andre var?”
Andy flinade lite och slätade ut en rynka på det vinröda överkastet med handen. ”Vi kysstes men..” Lisettes leende dog långsamt ut samtidigt som Andys. Fastän det hade lett till något väldigt bra, fastän han fortfarande blev alldeles varm inombords när han tänkte på låten Liam sjungit för honom utanför fönstret så kändes det lite jobbigt att tänka på hur kvällen och natten hade varit fram till att dom pratat igenom allting och Andy legat med Liams armar om sig. Vägen dit hade varit hemsk.
”Vad hände Andy..?” frågade hon försiktigt och tog tag om hans hand.
”Det var jag som kysste honom, och jag blev besviken på Liam fastän jag haft orimliga förhoppningar, och jag blev arg på mig själv för att jag kysst honom när jag bestämt mig för att gå vidare.. och sen var Pontus elak och.. det var bara jättejobbigt allting och jag drog därifrån och satt själv på mitt rum och.. du vet.. gör sånt som jag är bra på. Deppa.”
”Du..”, log hon svagt och kramade om hans hand. ”Du är världens bästa kille så försök inte klanka ner på dig själv. Vad hände sen?”
Han petade lite på förpackningen med godisbönorna innan han såg tillbaks på Lisette. ”Han kom hem till mig. Eller.. han ringde först men jag vägrade att svara och en stund senare stod han utanför mitt fönster och sjöng och spelade en egen låt, en låt till mig..”
”Vänta, är det sant? Liam sjöng en låt för dig? Utanför fönstret? En egen låt som i.. en egenskriven? En alldeles egen låt?”
Det följde en rad frågor med förtjusta ååh:n till svar och en del mer chockade frågor som ´Pratar vi verkligen om samma Liam?´ och till sist log hon stort och strök undan snedluggen som hamnat för båda ögonen.
”.. Vad fint, och romantiskt! Åh Andy..” Hennes blick blev sedan lite mer orolig. ”Och efter det pratade ni igenom allt? För du släppte in honom va? Du stängde inte fönstret och låtsades som att du inte hört honom?”
Han bara skakade leende på huvudet. Han hade inte stängt fönstret. ”Vi pratade resten av natten och dagen efter frågade han om vi skulle bli tillsammans”, sa han lyckligt. Den jobbiga natten hade varit värt det.  ”Och just ja, är du beredd?”
Hans rosahåriga kompis nickade ivrigt.
”Vi har sagt att vi älskar varandra. För första gången. Och det känns så skönt att säga det! Och att höra det! Jag tröttnar aldrig på det, allt känns så bra Lisette, det gör faktiskt det.” Han omslöts av hennes armar igen och han tyckte om att hon frågade massa, att han fick berätta, och att hon inte en enda gång ifrågasatte ifall det verkligen var en bra idèe att ge sig in i allt det där igen.

”Ni är så söta! Okej mest du såklart, jag har fortfarande mina svårigheter för Liam men det ska nog ordna sig”, sa hon leende och viftade bort det med handen. ”Ni måste ju ha ett namn!”
”Vadå namn?” frågade han förvirrat. ”Vad jag vet så har vi båda ett namn.”
”Nej men jag menar ett tillsammans! Som Haley och Nathan i one tree hill – Naley, som Derek och Stiles i teen wolf – Sterek. Ni kan heta..” Hon drog fundersamt på munnen. ”Lindy eller Landy kanske. Fast det lät rätt bonnigt va? Lian är ju sött! Det blir ju båda era två första bokstäver, gillar du Lian?”
Andy bara skrattade. Den där tjejen var bra fascinerande ibland. ”Jag.. Lian blir jättebra”, flinade han och gjorde tummen upp. ”Ska du typ trycka upp tröjor och flaggor med det nu?”
I samma stund som han sa det insåg han att det inte skulle ha gått. Nog för att det varit ett skämt men.. det dom hade behövde fortfarande hållas hemligt. Knappast på nivån att deras namn skulle kunna pryda tröjor som folk skulle se..
Än en gång visade Lisette att hon kände honom otroligt bra och han behövde inte säga något innan hon la armen om honom.
”Vi kan vänta med tröjorna. Jag är glad för din skull Andy, för er skull”, sa hon mjukt. ”Du sa själv att det kändes bättre den här gången, eller hur? Att ni var till Simons stuga och allting?”
Han nickade och lutade huvudet mot hennes axel. ”Det känns mycket, mycket bättre och jag kan inte ens tänka mig att vara utan honom. Men jag längtar ändå tills när vi inte behöver dölja något, när det är okej att visa vad vi är liksom..”
”Det är klart att du gör.”
”Jag vet att Liam också längtar till det, och jag vet att han mår dåligt över att han.. inte kan komma över den där tröskeln som han så gärna hade velat, och jag vet att det inte är länge kvar i skolan men.. jag blir orolig ibland i alla fall; att han kommer ångra sig ändå, att han inte kommer kunna släppa på dom där rädslorna fastän vi tagit studenten och skolan är över. Jag är rädd att han ändå kommer bry sig för mycket i vad andra kommer tycka och tänka, eller kommer han plötsligt vara beredd på att Pontus och dom får veta och enligt honom aldrig mer kommer snacka med honom?” Medan han pratat hade blicken fallit ner igen och händerna vred sig oroligt med varandra.
”Har du pratat med honom om det?”
”Nej. Eller, vi har ju sagt båda två att allt det här kommer bli lättare när vi slutat skolan, och han verkar så säker på det när han säger det. Men jag har inte sagt rakt ut att jag inte vågar tro helt på honom. Fast ibland gör jag ju det såklart, jag vet att han älskar mig och ibland tror jag att allt ska bli perfekt så fort vi lämnat skolan, men inte alltid..”
Lisette kramade om honom med armen. ”Vet du, jag tror på det. Jag tror att det där är precis vad Liam behöver, att sluta skolan och få gå vidare från den personen han förväntas vara där, visst kommer folk känna igenom honom ändå; det är inte så att man glömmer varandra bara för att man inte längre går på samma skola, men man behöver inte bry sig lika mycket för man kommer inte behöva gå i samma korridorer längre.”
”Tror du verkligen det?” sa han tyst.
”Ja det gör jag. Jag tycker såklart att han borde kunna visa det redan nu, att han borde vara stolt över att låta andra se vad ni har tillsammans, men jag försöker sätta mig in i hur han tänker och av det du förklarat och.. Liam är sjukt osäker inombords och även om han säkert skulle fixa att klättra över den där muren så tror han inte själv på det, och då blir det svårt..”
Det hon sa lät vettigt och egentligen så visste han ju det där själv också, till och med Liam visste nog innerst inne om det, han vågade bara inte tro på sig själv, att han var tillräckligt stark och inte behövde alla dom där runt omkring sig som något slags skydd och publik.
”Jag tror det kommer bli jättebra Andy, jag känner på mig det.”
”Tack Lisette”, sa han och drog henne intill sig. ”Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dig, om vi någonsin gifter oss ska du få vara min hederstärna, okej? Jag skiter i det där med bestman.”

”Är du taggad på att börja skolan imorgon igen då?” flinade Andy och tog en sked med glass innan han sparkade på mer fart på gungan.
”Skojar du? Jag hade panik dom sista dagarna där borta bara för att jag tänkte så mycket på skolarbetet jag ska ta ikapp. Engelskauppsatsen blir enkel, den började jag med redan på flyget men resten.. yey!” log hon ironiskt innan hon la sig ner på rygg i däckgungan.
”Det kommer gå bra. Jag kanske kan hjälpa dig med något om du behöver, jag är klar med det mesta.”
”Såklart du är. Pluggis”, flinade hon mot honom. ”Kolla det där molnet, det ser precis ut som en elefant, där är snabeln och halsen..”, sa hon och pekade. ”Fast om man vänder lite på huvudet ser det nästan ut som en naken kille..”
”Lisette!” sa han med ett skratt ”Det är ungar här.”
”Och vadå? Nakenhet är något naturligt Andy..”, sa hon och himlade med ögonen innan hennes vanliga flin spred ut sig över läpparna. ”På tal om nakenhet.. se inte så förfärad ut! Det är inget farligt."
”Jag tror inte att jag vill höra ändå”, sa han roat och skrapade upp det sista av glassen ur bägaren. ”Okej då, vad?”
”Har ni gjort det än?”
Han svalde snabbt glassen och vände blicken mot henne. ”Va?”
”Lägg av, du och Liam såklart!”
Han borde inte bli förvånad. Det var Lisette. Och ja dom hade väl i princip alltid kunnat prata om vad som helst. Han blev bara.. kanske något generad.
”Det.. varför undrar du ens de..”
”Det har ni!” tjöt hon till. ”Åh grattis Andy! Hur var det? Romantiskt eller bara hett?”
”Sluta!” skrattade han. ”Fortfarande; det är barn här Lisette.”
”Ja? Borde dom inte få veta hur dom blev till?” Hon skrattade och samlade ihop håret i en hästsvans innan hon släppte ut det igen. ”Okej då du slipper svara, men jag tycker ändå det är gulligt att din första blev din bästa kompis från när du var liten. Er historia skulle lätt kunna bli en film! Jag skulle till och med ha förslag på skådisar..”
”Åk tillbaks till England, jag är redan trött på dig.”
”Ha ha”, sa hon och kastade sin plastsked på honom. ”Innan jag gör det så tror jag att jag ska utnyttja den där hjälpen du utlovade, jag har tio mattesidor jag ska ha gjort tills imorgon..”, log hon oskyldigt.

I hate (almost) everything about you - del 76

[17:10 nytt meddelande- A] Lyssnar du på för hög musik eller är du inte hemma? ;)
[17:12 sänt meddelande] Inte hemma ;) Jag har varit och köpt nya GTA:et, på väg hem (:
[17:13 nytt meddelande- A] Just ja, men bra för jag saknar dig (och din matlagning..)
[17:14 sänt meddelande] ha ha, vill du att jag ska köpa med något hem? Typ någon sallad? Wtf, jag gick precis förbi Cruella deville tror jag
[17:15 nytt meddelande- A] Det lät obehagligt haha. Sallad låter bra, kan jag inte möta dig på centralen? Jag älskar salladen dom har där men jag kan inte bestämma mig redan nu vad jag ska ha (a)


Liams fingrar rörde sig inte lika snabbt över bokstäverna längre utan blev snarare alldeles stilla medans blicken gled ut genom fönstret och mot det svarta utanför i tunneln. Vad skulle han säga? Påminna Andy om vilket as han var och att dom inte kunde ses offentligt? Det var inte romantiskt som med Romeo och Julia, det var bara så jävla fel.
[17:21 nytt meddelande- A] Glöm det förresten, vi kan köpa något från pizzerian hemma.
Kanske hade han bara ändrat sig och faktiskt tyckte att dom lika gärna kunde beställa pizza, men med tanke på att Liams svar hade uteblivit och vad Andys text sedan hade blivit kändes det tyvärr mer troligt att pojkvännen som han egentligen inte förtjänade hade insett vad problemet var och att Liam inte ens hade modet till att säga det.
[17:22 sänt meddelande] Nej men jag vill det, sallad alltså, och ja vi kan mötas på stationen (: Jag är där om 5 minuter – väntar på dig utanför mcdonalds.

”Tja”, log han när Andy dök upp tio minuter senare, klädd i svarta jeans och en grå huvtröja med Green day-tryck.
”Hej, det var världens kaos i spärren så det var därför det dröjde lite.”
Han visste att Andy la märke till att han inte lutade sig ner för att ge honom någon puss, men på samma sätt så tog inte Andy heller tag i hans hand. På något sätt funkade det ändå – kanske för att Andy visste att Liam egentligen ville och att Liam visste att Andy visste. Det kändes ändå inte bra.
”Hur gick det med det där du skulle hjälpa Lisettes kompis med då?” flinade han när dom tog rulltrappan ner.
”Bra, det gick snabbt, men jag råkade liksom bli kvar i den där teckningssalen till halv fem ändå.”
”Herregud, typ natt ju. Vi gick till halv fem på måndagar i ettan och jag skolkade seriöst varenda vecka, det finns ju ändå någon gräns för hur länge man kan vara där inne.”
”Varför blir jag inte förvånad.” Andy skakade roat på huvudet. ”Men jag var ju inte kvar och hade historialektion direkt, det var bara länge sen jag tecknade och det är mysigt där inne. Du måste väl ha stannat i musiksalen någon gång?”
Liam ryckte på axlarna. ”Dom har så dåliga gitarrer..” Han bet sig snabbt i läppen när han fick syn på några klasskompisar i ögonvrån. Därefter reagerade han blixtsnabbt.
”Liam?!” flämtade Andy till efter att helt plötsligt blivit indragen bland förvaringsskåpen till vänster om rulltrappan.
Hjärtat slog hårt och han ville egentligen bara ignorera den jävla paniken, men det gick inte. Blicken for över axeln igen och scannade hastigt av det närmaste området.
”Vad håller du på med?”
Liam vände sig snabbt tillbaks mot Andy med ett leende på läpparna. ”Jag ville bara..” Han lutade sig mot honom och gav honom en lika hastig puss. 
Emopojken blinkade till och verkade inte riktigt ha förstått vad som precis hänt.
”Jag ville bara göra det där.. jag har saknat dina läppar”, sa han och försökte att hålla tillbaks det nervösa i tonfallet och istället bara le.
Leendet smittade av sig på Andy och han strök fingrarna över Liams hand. ”Jag ock..” Han tycktes titta över Liams axel innan blicken gled vidare till skåpen dom stod vid och leendet rann sakta av.. ”Men det var inte därför du gjorde det.”
”Va?”
”Jag fattar Liam, och jag vet att jag har sagt att det är okej men.. du behöver väl åtminstone inte ljuga? Du kan väl bara.. säg bara att du vill gömma dig, det gör åtminstone inte lika ont.” 
”Andy..”, började han och svalde. ”Jag bara..”
”Jag vill ha en grekisk sallad, vi ses hemma.” Med en suck tog han ett steg förbi honom och i nästa stund hade Liam tappat bort honom i folkvimlet.
Fan! Fan, fan, fan. Han ställde till det hela jävla tiden, till och med nu när han försökt göra någonting bra, något som han skulle vilja kunna göra när som helst utan att behöva fundera på det; något så enkelt som att bestämma träff på centralen.

[17:52 sänt meddelande] Förlåt! Vänta på mig utanför vid pressbyrån, snälla?

”Jag behöver inget kvitto.” Han tog emot påsen och kollade på mobilen igen. Fortfarande inget svar. Han hade inte väntat sig det heller. Varför skulle det vara sådan jävla stor grej för honom? Varför kunde han inte bara ha varit öppen med det från början? Varför hade han inte bara sagt att han var bisexuell direkt när han fattat det själv? Varför fanns det folk som skulle behöva reagera på det överhuvudtaget? Varför skulle han ha svikit Andy från första början? Och varför skulle han ha blivit kär i just honom?!
Han svalde hårt och kramade om plastpåsens handtag i handen. Han hade inte menat det där sista. Det var inte så att han skulle ha velat blivit kär i någon annan. Det var komplicerat och han hatade sig själv för att han brydde sig så mycket i vad andra tyckte, men han skulle inte byta bort känslorna för Andy för någonting i världen.
Han var så inställd att gå mot busshållplatsen att han först inte märkte den smala killen som stod vid pressbyrån knappandes på mobilen.
”Jag trodde inte du skulle vänta..”
Andy såg snabbt upp och ryckte sedan på axlarna. ”Jag vill inte vara osams med dig..”, sa han och slöt upp bredvid Liam innan dom började gå mot hållplatsen.
”Förlåt. Jag förstår vad du menade..”
Andy nickade. ”Det är inte långt kvar i skolan och jag kan stå ut med det här för att jag vet att.. jag vet att du egentligen inte vill ha det såhär, och jag vill att vi ska vara tillsammans men.. behandla mig inte som att jag skulle vara någon lättlurad person, du behöver liksom inte..” Den blåa blicken hade fallit ner som Fritt fall på Gröna Lund. ”Du behöver inte låtsas att du vill kyssa mig bara för att du fått syn på några som du inte vill ska se oss. Säg det bara istället.”
Liam stannade till alldeles framför busskuren och skakade snabbt på huvudet. ”Jag låtsades inte det Andy, älsk.. du..” Han tog påsen i den andra handen istället. ”Jag vill alltid kyssa dig. Förlåt, jag borde ha sagt till istället för att bara göra sådär, men tro mig; jag pussade dig för att jag ville.”
”Förlåt jag också, jag är överkänslig..”, sa han och lutade ryggen mot glaset. ”Och hungrig.”
”Det är du inte, men jag lovar att det kommer bli bättre, okej? Jag..” Han tog stegen fram till honom och lät händerna leta upp båda hans. ”Jag älskar dig Andy.. jag skulle vilja..” Han såg ner på deras händer och tog ett djupt, något frustrerat andetag ”.. jag skulle vilja våga skita i allt annat för att det är du som är viktigast, jag skulle vilja kunna göra det..”

”Jag vet.” Han visste också att han ibland var bra på att glömma hur olika dom faktiskt var. Liam hade svårt att visa känslor medans Andy alltid varit lite smått överkänslig, Andy kunde vara osäker ibland men på senare år hade han blivit mer bekväm med sig själv medans han visste att Liam hade en helt annan fasad framför sig. Andy hade sina rädslor och Liam hade sina. Och han älskade killen som stod framför honom, så mycket att det gjorde ont och han ville aldrig mer vara utan honom igen. ”Vi släpper det, okej?”
Liam nickade och det såg ut som att axlarna sjönk ner en aning. ”Jag visste inte vilken dressing du ville ha så..”
Andy höjde något på  ögonbrynen och kikade sedan ner i påsen som Liam höll fram innan han började skratta. ”Du är sjuk i huvudet.”
”Hon i kassan kollade lite konstigt på mig. Men vi kan ju alltid spara några i kylen..”

”Åh.. det var gott”, Liam lutade sig bakåt i soffan efter att ha lagt ner besticken i den tomma salladslådan men rätade nästan genast på sig för att istället vrida sig om mot Andy.
”Gud, du smakar typ.. alldeles för många smaker samtidigt!”
”Det gör jag inte alls”, sa Liam och försökte pussa honom igen.
”Mango, vitlök, bea, ännu mera lök, chili..”
”Okej sluta.”
”.. dill, salsa..”
”Men din tönt, bara för att du inte vågar vara lite äventyrlig”, sa han och himlade med ögonen.
”Äventyrlig? Verkligen?” Andy drog upp benen i soffan innan han gränslade Liam. ”Äventyrlig genom att blanda typ tjugo olika såser? Det är korkat Liam, och sjukt äckligt.”
”Det var gott!” försvarade sig den andre och la armarna om hans hals. ”Erkänn att du snart kommer kyssa mig, jag kommer inte ens behöva försöka igen.”
Andy fnös till och skakade på huvudet. ”In your dreams grabben.”
”Oja, jag kommer drömma om dina kyssar och mer därtill hela natten, vill du göra mig sällskap?”
”Alltså.” Andy kunde inte hålla tillbaks längre utan började skratta. ”Det där var töntigt på riktigt. ´Vill du göra mig sällskap?´”
Liam flinade roat och mötte hans blick. ”Jag tycker om att vara töntig med dig.”
Den svarthårige log och lutade sig fram den sista lilla biten innan han mötte Liams läppar och samtidigt placerade händerna mot hans höfter. Den andres händer letade sig upp till hans nacke och det dröjde inte länge förrän kyssen djupnat och fingrarna trasslat in sig i hans hår.
”Sexig också va?” mumlade Andy och rös till när Liams läppar förflyttade sig till den tunna huden under örat och ner längs halsen.

”Är du nervös för imorgon?”
”Nej inte direkt”, sa han och strök långsamt fingrarna genom det svarta rufset. Klart som fan att han var.
”Men du vill fortfarande att jag ska följa med eller?”
Han drog den tunna kroppen närmare sig och placerade en puss alldeles i mungipan på honom. ”Självklart, du måste ju vara där och se till så att han gör din skiss rättvisa”, log han snett och såg sedan ner på sin arm. ”Det kommer bli ashäftigt.”
Andy log svagt för sig själv vid Liams sista kommentar. Ibland lät han precis som den Liam han varit när han var liten – det var charmigt.
”Kommer inte din mamma hem snart förresten?”
”Jo.. vi borde kanske ta undan det där. Det kändes så drygt bara.”
”Mm. Och det känns drygt att gå enda upp till din säng också, men jag vet ju att du kan bära mig nu så..”
Liam flinade till och satte sig upp i soffan. ”Det var en engångsgrej, grabben.”

*
”Har du berättat för Cathy att du ska tatuera dig?” frågade Andy när dom nästan var framme vid studion. ”Du är ju över arton men i all..”
”Jag berättade inte ens att jag skulle pierca mig, jag fejkade hennes underskrift och tog med till studion. Jag var fjorton.”
Andy log lite osäkert. ”Det gjorde du inte..?”
Han bet tag i läppen innan han fiskade upp tändaren och en cigg ur jeansfickan. ”Jag gjorde åtminstone inte om det igen”, sa han och hoppades att det skulle få Andy att ta lite lättare på det. Ändå borde det inte förvåna honom alltför mycket, även när dom inte hade varit kompisar hade dom fortfarande bott grannar och Andy hade förmodligen hört om det mesta som Liam gjort under åren. Han lät oftast bli att tänka på det men ibland var han otroligt tacksam över att han inte hört allt vad Magda och hans egen mamma pratat om; dom gånger hon varit ledsen, dom gånger hon förmodligen velat kasta ut Liam på riktigt; då när det känts så jobbigt att hon inte ens orkat med att skälla på honom, alla gånger hon förmodligen varit orolig för honom för att han inte kom hem om kvällarna. Han ville tro att hon efter ett tag blivit så van med allt han höll på med att hon inte behövde oroa sig längre; att det alltid löste sig ändå (förutom dom gångerna hon fått komma till skolan och pratat med rektorn eller fått samtal från polisen som undrade om hon visste vad hennes son höll på med), men han visste inte helt säkert och han ville inte heller veta.  
”Jag har i alla fall ett väldigt fint motiv så jag tror hon kommer bli nöjd”, log han och la armarna om Andy.
”Den kommer passa dig jättebra”, log han tillbaks mot honom. ”Så jag tycker du ska strunta i den där och gå in och få den fixad på en gång istället”, tillade han retsamt och ryckte åt sig den fortfarande otända ciggen från Liams mungipa.

”Är det du som har designat den här också?” undrade Ash och såg på Andy efter att Liam lagt fram teckningen på disken.
”Japp.”
”Damn it, jag tror jag får ta och anställa dig som min tecknar-assistent snart, då skulle jag hinna med dubbelt så mycket jobb.”
”Tills att dina kunder försvinner och går över till Andy istället när han skaffat sig en egen sån där maskin.”
Ash drog handen över nacken och flinade. ”Och sånt där vågar du säga innan jag ens tagit fram nålarna?”
Andy bet tag i läppen och försökte med hjälp av sin obefintliga tankekraft förklara för Ash att Liam redan var nålrädd och att det där inte var någon bra idèe, men Liam såg förvisso rätt oberörd ut.
”Så, hur har du tänkt den här?”
”Jag ska ha den här”, sa han och visade med fingrarna över vänstra armen. ”Så att den går runt och ihop liksom.”
Ash nickade och la papperet runt Liams arm. ”Då ska jag ta och förstora upp den här lite bara så att det passar. Vill du lägga till någon skugga eller så? Det kan bli snyggt om vi förstärker lite här..”
”Jo kanske det.. uhm..”
Andy rörde mjukt vid Liams arm och lutade sig intill honom ”Jag sätter mig i soffan så länge.. stressa inte fram något, han är asbra med idèer”, sa han lågt med ett leende och lämnade dom sedan ifred.

”Okej känns det bra? Placeringen är som du tänkte dig? Du sitter bra?”
Liam nickade och lutade sig bakåt i den svarta vinylklädda stolen.
”Det är svårt att beskriva känslan för någon som inte tatuerat sig tidigare men 9 av 10 säger att det gör mindre ont än vad dom trodde, och tycker du att det känns för obehagligt så säger du till bara.”
”Absolut”, nickade Liam och såg ner på sin arm som vilade på det inplastade armstödet innan blicken gled vidare till dom två små burkarna med svart färg som Ash ställde på rull-bordet bredvid sig. Sedan tog killen upp maskinen som i Liams ögon såg ut som en jättespruta.
”Brukar du ha lätt för att bli yr?” frågade han medans han kopplade i någon sladd.
”Nejdå.”
”Härligt. Då ska vi se..”, sa han mest för sig själv innan han såg upp igen. ”Inte nålrädd?”
”Nej.”
I samma stund som han uttalade orden såg han hur Andy kastade en förvånad blick på honom och hur läpparna särats en aning. Liam var snabb med att ge honom en bestämd blick och hoppades att budskapet gick fram.

Killen hade haft rätt i att det inte gjorde vidare ont, mer en hård, skrapande känsla än direkt plågsam smärta, men det hade å andra sidan inte varit det som oroat Liam. Däremot var det själva synen av den där jävla nålen när han tog mer färg som fick honom att börja känna sig alldeles kallsvettig. Hur lång tid hade det gått? Tio minuter?
”Går det bra?” frågade Andy leende och Liam nickade.
”Hur bra som helst.”
”Du verkar ha hög smärttröskel, det är annars i början som folk brukar tycka det är värst, innan adrenalinet bedövat, så det är ju asbra”, log den svarthåriga killen snett. Det fanns knappt någon synlig hud på armen han höll maskinen i.. Där var den jävla nålen igen. Blicken letade sig ner till dom svarta skinnklädda benen istället, han tyckte sig se en tatuering under en av gliporna på knäet också. ”Att du tycker om musik förstår jag ju, men är det mer än så? Spelar du i band eller något?”
”Ne..” Han bet ihop när det plötsligt kändes exakt som när man fick en sprutnål inkörd under huden men tvingade sekunden senare fram ett leende. ”Nej, men jag spelar gitarr.”
”Och skriver låtar”, inflikade Andy innan han återigen gav Liam en orolig blick.
´Sluta´ mimade han mot honom innan han såg ner på armen igen som åtminstone började få sig en del konturer.
”Sweet, det gör jag med. Gjorde min första musikrelaterade tatuering här på halsen”, sa han och vred en aning på huvudet för att visa. ”Och dom här bokstävs-noterna.. vad står dom för?” log han nyfiket innan han lutade sig något nedåt igen för att göra ännu en linje.
”Mig och Andy. Alltså.. han är min pojkvän”, sa han och sneglade sedan mot Andy. Förhoppningsvis var killen inte någon homofob? Det var första gången han berättade för någon att Andy var hans pojkvän när pojkvännen ifråga var närvarande.
”Aha! Är ni ett par alltså? Fan vad trevligt. Och cool idèe att ta med det i tatueringen på det här sättet. Smartare också för den delen, jag tatuerade in min extjejs namn rakt över magen, lite mer tydligt än det här tyvärr..”

”Fast vi ska ju inte göra slut.”
Andy såg snabbt upp från armen mot Liam istället när hans tonfall blivit betydligt hårdare och mer defensivt. Varför skulle han reagera sådär för? Ash var ingen kaxig kille som ville reta upp honom..
”Liam..”
”Vad?” frågade han och vände blicken mot honom innan käkarna blev sådär sammanbitna igen som dom hunnit bli ett flertal gånger sedan Ash satte ner nålen mot hans hud. Han skulle vilja ta tag om hans andra hand och krama den och försöka få honom att tänka på annat än smärtan, eller om det var enbart nålen han tyckte var så obehaglig, men han förstod att det inte var ett alternativ. Han fattade inte varför han skulle vara så envis, trodde han verkligen att en kille som tatuerade människor hela dagarna skulle döma honom för att han tyckte det gjorde ont eller var rädd för nålar?
”Okej vi byter samtalsämne”, log Ash lite småroat men verkade inte alltför obekväm med hur situationen blivit. ”Vad gillar du för musik? Jag ska inte vara fördomsfull och gissa på rockgenren på en gång.”
Liam verkade slappna av något mer igen och drog på munnen. ”Du bör nog vara fördomsfull i det här fallet.”

Han hade nästan börjat vänja sig. Han hade intalat sig själv att det enbart var en tatueringsmaskin, att det inte var några nålar inblandade utan bara en vass pennudd, smärtan var fortfarande uthärdlig och killen var rätt schysst ändå - Och i nästa stund fick han syn på bloddroppen som trängt upp bland en av notlinjerna. Ash strök bort överflödet av färg och därmed också den röda droppen men nästan direkt efter trängde det upp mer blod och Liam började ofrivilligt vrida på sig.
”Behöver du ta en paus?”
Han skakade på huvudet och knöt den lediga handen medans blicken var envist fäst på golvet. Skärp dig för i helvete.
”Nu har vi alla linjerna färdiga så dags för noterna då.”
När Ash sagt så kände han sig självfallet tvungen att kolla på tatueringen och vid första anblicken såg det för Liam ut som att hela armen höll på att förblöda. Helvete. Han svalde gång på gång men kände förtvivlat hur svetten redan börjat bryta ut i pannan. Andas.
”Liam..”, började Andy och la handen på hans axel.
”Oj.. du är helt vit grabben”, sa Ash och hejdade sig med tatueringsmaskinen. ”Mår du dåligt?”
”Nej jag..” Dom små bloddropparna hade blandat ut sig med överflödet av färg och.. Spy inte. Du kan för i helvete inte spy här! ”Jag har ingen aning varför jag är det isåfall..”, sa han och fick fram ett hest skratt. ”Behöver du en paus eller?”
Ash flinade till och tog lite mer färg. ”Det är helt lugnt för min del. Då kör vi vidare då..”
Han visste att han inte lurat Andy och det kändes nästan ännu värre att han såg det här, att han såg hur fruktansvärt fånig Liam var och att han inte ens kunde behålla färgen i ansiktet. Han skämdes mindre över att han var rädd för spindlar.
”Titta inte, okej?” sa Andy lågt och log mot honom.
”Det är ingen fara, jag har kanske bara.. feber eller något”, sa han och tvingade fram ett leende – ett sista försök att upprätthålla sin egen stolthet.

”Du vet ju hur smörjningen ska skötas så du berättar för honom va?” Ash log snett mot honom och la fram tuben och det utskrivna instruktionspapperet. ”Och plasten på tills ikväll.”
”Yes. Och jag lovar att han är jättenöjd, han kommer säkert in om någon dag.”
”Ja men säg till honom det, att kika in senare, ha det bra så ses vi. Och du Andy.. jag kanske ringer om jag får någon kund som vill ha någon extra avancerad design.”
Andy flinade och vinkade till Ash innan han gick bort till soffan alldeles vid utgången där Liam låg mer eller mindre utslagen. Han var fortfarande vit som ett lakan i ansiktet och luggen låg alldeles klistrad i pannan på honom.
”Nu är det betalat och klart, kom”, log han och tog tag om hans otatuerade arm för att få upp honom på fötter.
”Du behöver inte.. jag menar, skratta om du vill, det är okej”, stönade han till och följde långsamt med ut från studion.
”Sluta, det är klart jag inte tänker göra. Det kom ju faktiskt tre hela droppa.. förlåt”, flinade han och la sedan armen om Liams midja efter att han stuckit ner kontokortet i hans bakficka. ”Det är inget att skämmas för, allvarligt. Jag tyckte du var sjukt duktig som fixade att göra klart den ändå.”
Liam såg skeptiskt på honom, åtminstone var det vad han trodde att han försökte med. ”Dom kommer säkert sitta och snacka om mig i deras personalrum.”
”Lägg av, om dom kommer att snacka om dig kommer det vara för att du fick en sjukt snygg tatuering, att du hade en ännu snyggare pojkvän och.. att du ser sexig ut även om du är vampyrblek i ansiktet och ser ut som att du ska ramla ihop när som helst.”
Liam började le och kanske att lite, lite färg hade börjat komma tillbaks på hans kinder. ”Väldigt kul. Men ja den blev jävligt snygg”, sa han och synade armen lite fastän det inte gick att se så mycket genom plasten och tejpen. ”Och du är världens snyggaste.”
”Jag vet”, sa han med en axelryckning innan han skrattade. ”Nu är det värsta över i alla fall. Och jag kan tvätta rent det där åt dig första gången så kommer det garanterat vara blodfritt när du ser på den.”
”Du är så söt..” Liam log igen och lutade sig ner för att ge honom en snabb puss. ”Är du okej med att ta en liten tupplur när vi kommer hem bara? Jag känner mig fan helt slut..”

I hate (almost) everything about you - del 75

”Du är bra på att grilla”, intygade Andy efter att ha lagt på ett till grillspett på sin papptallrik. ”Kanske lite för bra, jag kommer inte kunna sluta äta.”
”Det skulle bara vara bra isåfall”, flinade Liam och tog upp sitt colaglas. ”Du behöver äta upp dig lite.”
”Och mina armar skulle behöva växa till sig lite, kan du skicka potatissalladen Liam?” sa Jake.
Fastän det var en ovan situation om man såg till sällskapet så hade det inte kunnat bli en mycket bättre kväll. Solen värmde fortfarande och vattnet skvalpade sådär lugnande i bakgrunden. Liam hade väl aldrig varit en lugn person och han hade inte haft någonting emot att dra ut på en jetski i vattnet istället, men för tillfället kändes det alldeles lagomt att ha det just lugnt. Särskilt när Andys hand strök över hans lite i förbigående. 
”Vi skulle kanske haft någon efterrätt”, sa Jake en stund senare när maten var så gott som slut. ”Alltså inte för att jag inte är mätt men efterrätt är alltid gott?”
Simon skrattade till lite. ”Faktiskt. Men visst är det så, att hur mätt man än är så orkar man typ glass och sånt.”
”Men Simon, var det inte här vi hittade vildhallon förut? Där i närheten av bäcken?” frågade Andy och släppte greppet om Liams hand. Hans kompis nickade när även han verkade komma ihåg och reste sig sedan upp.
”Jo just ja. Ska vi gå och kolla? Det kanske finns någon glass kvar i frysen till och med. Sånt håller väl jättelänge?” 
Innan Andy hunnit svara något hade Liam öppnat munnen. ”Jag och Andy kan kolla.”
Simon såg först lite förvånad ut men nickade sedan igen med ett leende. ”Okej gör det, vi tar bort det här så länge.”

”Jag vet inte riktigt om jag hittar.. jag har för mig att det var ganska långt in. Håller du koll på vilket håll vi ska tillbaks mot nu i alla fall?”
”Nej.”
Han vände sig om vid Liams svar och flinade lite. ”Nej just ja, det är ju du som är värdelös på orientering.”
”Väldigt lustigt”, svarade den blonde men drog samtidigt på munnen. ”Men jag struntar faktiskt i dom där hallonen.”
”Varför då? Dom är jättegoda och Simon skulle kolla om det fanns gla..”
”Dom enda hallonen jag vill smaka på är dom där hallonröda läpparna du har där.”
Andy kom av sig lite och kände hur kinderna var på väg att börja hetta på det där sättet som dom alltid tycktes vilja göra. Ännu värre blev det när han påmindes om den generande konversationen han och Liam tidigare haft. 
”Jag kanske bara låter dig göra det efter att du hittat dom riktiga hallonen”, svarade han retsamt och fortsatte gå längs den halvt igenvuxna stigen. 
”Det låter som en muta.”
”En muta som jag kanske tar tillbaks..”
Liams sneda leende spred sig över läpparna igen innan han roat skakade på huvudet. ”Det kan jag tyvärr inte gå med på.” Han kom ikapp honom och fångade enkelt upp hans hand i sin. När han lutade sig närmare drog sig dock Andy undan en bit och den här gången var det han som roat skakade på huvudet. 
”Hallonen först.”

”Du menade det på riktigt alltså?” Liam suckade och strök långsamt tummen över hans handrygg medans dom fortsatte gå. ”Rätt sexigt ändå. Du skulle förmodligen kunna få mig att göra en hel del mer än att bara leta på några hallon.” 
Andy vände blicken mot honom igen och dom fladdrande fjärilarna väcktes återigen i Liams mage. Inte bara i magen förresten, dom tillät sig tydligen att röra sig runt i hela kroppen. 
”Som att.. klättra upp för hela det där trädet?” skämtade han och pekade. 
”Med en hand om du så krävde.”
Den svarthårige fnissade lågt till innan han släppte Liams fingrar som varit ihopflätade med hans egna och istället stack i handen i bakfickan på Liams jeans. 

”Som att låta mig.. röra dig utan att du fick kyssa mig?”
Den gröna blicken fångade upp hans och trots att hela skogen var full av olika gröna nyanser så var det ändå dom där ögonen som var den mest intensiva. 
”Om jag visste att jag skulle få göra det senare så..”
”Säkert?” Hans egen blåa blick mötte Liams ögon och det var som att det sprakade i hela skogen för en stund. 
”Säkert”, svarade den blonde till sist med ett självsäkert höjt ögonbryn. 
Andy stannade till och lät handen som inte befann sig i jeansfickan leta sig upp till den släta nacken där han försiktigt smekte fingrarna över huden och lutade sig sedan alldeles nära så att han kunde dra in den där underbara doften. Han hörde hur Liam tungt andades ut och i samma stund som han kände armen leta sig runt hans midja tillade han lågt ”Till och med om du inte fick röra mig heller..?” Han lät fingrarna stryka genom det sträva håret samtidigt som den andra handen långsamt letat sig upp till den fasta bröstkorgen. 
”Andy..”
”Inte alltså?” flinade han och lyfte på handen. 
Det dröjde inte länge innan det sammanbitna svaret kom. ”Jo det skulle jag.” Följt ut av att han långsamt lossade på greppet om hans midja och lät armen falla ner längs sidan. ”Jag har väl.. någon slags självkontroll.”
Han drog roat på munnen och kunde inte låta bli att känna sig nöjd över att han fått Liam enda hit. För en gångs skull brydde han sig inte om i att han var mycket mindre erfaren än den andre; uppenbarligen så kunde han påverka honom ändå. 
”Självklart har du det.” Den smala handen fortsatte ner till magen och fastän det var en tröja emellan så tyckte han sig kunna känna värmen som kroppen gav ifrån sig och för att vara ärlig så hade han själv svårt för att inte greppa Liams ansikte mellan sina händer och hårt kyssa honom. Istället lät han läpparna snudda alldeles nedanför örsnibben. 

Rysningen spred sig längs ryggradens fulla längd och han började redan tvivla på det han nyss intygat. Att han hade självkontroll och att han skulle kunna göra vad som helst om det betydde att han senare fick kyssa Andy. Handen var retsamt nära tröjkanten och vetskapen om hur hans fingrar brukade kännas mot hans bara mage var svindlande. När läpparna lämnade den tunna huden nedanför hans öra blev det åtminstone något enkl- 
”Vad gör..” Orden kom ut alldeles hesa och han skälvde till i hela kroppen när en väldigt lätt puss, likt en fjäderstrykning, placerades på hans hals. Emopojken var ond. Han var inte sexig och rolig som hade kommit med den här idèen, han var på fullaste allvar ond. Han va-har.. 
”And-hy.”
”Hur går det med självkontrollen?” viskade han retsamt och strök än en gång läpparna mot hans överkänsliga hals. 
Om han bara kunde få.. komma lite närmare.. om han bara kunde få dra händerna genom det där svarta rufset, om han kunde få leta sig in med ett ben mellan dom där låren eller om han bara kunde få snudda vid dom där läpparna lite snabbt.. 
Liams ögon var fortfarande slutna när Andy pussade i gropen mellan axeln och halsen och efter att han låtit handen glida nedför hans jeansrumpa drog han sig undan. 
”Jag är imponerad”, flinade han, fortfarande med det retsamma uttrycket i både ögon och på läpparna. 
”Kul för dig. Ska vi leta på dom himla hallonen eller?” Han strök undan luggen och bet sedan hårt tag i ringen i läppen. 
”Är du sur..?” frågade Andy utan att kunna, eller kanske ens vilja, hålla tillbaks det roade tonfallet och kramade om hans hand. 
”Nej jag är..” Han såg ner på honom och nu kunde inte han heller hålla tillbaks det sneda leendet. ”Vad fan tror du? Jag är tänd på dig. Plågsamt tänd.”

”Okej vi får..” Liam petade runt hallonen i plastlådan. ”.. tre var. Kanske fyra om vi delar på det här största.”
Dom skrattade båda två innan Andy svarade. ”Det var jättemycket hallon här för något år sen ju!”
”Inte längre. Uppenbarligen”, flinade han tillbaks och ställde sedan ner lådan bland mossan. ”Men du sa inte ett visst antal, du sa bara hallon.”
”Det gjorde jag”, nickade Andy och försökte hålla tillbaks leendet när Liam började gå mot honom. Sekunderna senare befann han sig med ryggen tryckt mot ett närliggande träd och armarna lindade runt den andres hals. Dom häftiga kyssarna fick honom att bli alldeles svag i benen och han försökte dra Liam ännu närmare sig. Det här hade helt klart varit värt att vänta på. 
”Dom klarar sig själva där borta, eller hur?” mumlade han och bet försiktigt tag i den piercade underläppen. 
”Helt klart.” Liams händer borrade sig in i hans hår innan ett lågt stön lämnade hans läppar. 

”Med tanke på mängden hallon..” började Jake och inspekterade skämtsamt dom få bären ”.. så tog det lite för lång tid. Och era leenden är lite för stora.”
”Äh håll käften”, sa Liam och knuffade till honom innan han sjönk ner på filten dom andra två lagt ut på gräset tillsammans med nya tallrikar och ett oöppnat glasspaket. 

”Ska du inte lira lite gitarr då? Den har ju stått helt oanvänd där hela dagen nu”, sa Jake som låg på rygg med plastskeden i mungipan. 
”Nej alltså.. det var inte ens min idèe att ta med den”, svarade Liam med en axelryckning och drog åt skosnörena en aning på sina converse. 
”Jo men spela, snälla”, höll Andy leende med. 
Efter att även Simon sagt att han borde spela någon låt himlade han med ögonen och reste på sig för att hämta gitarren.. ”Det här blir ju jättefjolligt, vi är fyra stycken liksom”, flinade han men kunde inte helt låtsas som att han inte kände den där vanliga glädjen när fingrarna strök över det svarta träet. 
”Vad vill ni höra då?”
”Något med guns ´n´ roses”, föreslog Jake. 
Han drog fundersamt fingrarna över strängarna och började sedan spela på melodin. 
”Mama, take this badge for me.. hallå varför är det bara jag som sjunger?” avbröt Simon sig själv och började skratta. 
Till en början kändes det precis så; fjolligt, men han glömde liksom bort det ju fler låtar han spelade och ju mer mörkret föll. Det kändes nästan normalt; som att det här var någonting dom hade gjort tidigare – dom fyra, att det inte alls hade funnits en tid då han och Andy hatat varandra, att ´jag tycker inte att vi ska ses något mer..´ aldrig inträffat, att det här inte alls var något han behövde dölja för sina andra kompisar, att han inte alls behövde vara en straight Liam imorgon i skolan igen.. 

Det började egentligen bli för kallt för att sitta ute men det var ingen som sa någonting och därför satt dom fortfarande kvar på gräset. Det långsamma klinkandet på gitarren fick sällskap av en gällare signal från Andys mobil och efter att ha dragit upp dom lite för långa ärmarna på huvtröjan han tidigare tagit på sig fick han fram telefonen ur fickan. 
”Det var från Nicholas. Kan jag inte få skicka en bild på er? Sätt er närmare varandra”, sa han leende och tog sig upp på fötter.
Liam stönade till lite men hasade sedan över åt Simons och Jakes håll och lät Andy knäppa kortet på dom. Han hade inga problem att vara med på bild när han var full, då var han snarare killen som våldgästade andras kort, och självklart hade även han tagit ett antal egokort genom åren, men han kände sig aldrig särskilt bekväm när andra verkligen skulle ta kort på honom, då var det bättre att dom gjorde det utan att han visste om det så att han åtminstone såg lite mer naturlig ut. 
”Sådär, tack”, flinade Andy och satte sig ner igen. 
”Ska vi inte skicka en bild till dina kompisar också Liam?” frågade plötsligt Simon medans Andy knappade på mobilen och Jake gjorde något på sin egen. Bådas uppmärksamhet verkade dock skifta vid kommentaren för att istället riktas mot dom två andra.
”Va, nej det ska vi inte”, sa han och blev genast mer vaksam. Varför skulle han säga något sådant för? 
”Dom vet inte ens att du är här va?” Den vitblonderade behöll sitt lugna tonfall men sättet han höll kvar blicken på fick Liam att hårt bita ihop. 
”Det behöver väl fan inte du bry dig om..”
”Liam, ta det lug..”, började Jake men blev direkt avbruten av den andre som hetsigt drog handen genom håret. 
”Nej jag tänker inte ta det lugnt, vad fan ska han veta något sånt för?!”

Andy kände sig alltmer stressad över vart det hela verkade vara på väg och visste knappt på vem han skulle titta. 
”Vi behöver väl in..” Innan han hunnit avsluta meningen hade Liam farit upp från filten och var redan på väg mot stugans ytterdörr. 
”Det var ju smart, du tyckte inte att vi bara kunde ha det lite trevligt?” Det var Jake som tagit till orda och såg irriterat på Simon innan han försvann iväg efter Liam. 
Dörren drogs än en gång igen och sedan var det alldeles tyst. 
”Jag menade inte..”
”Varför skulle du säga sådär?” suckade Andy tyst. ”Du vet ju att..”
Simon ryckte på axlarna och såg nästan skamset upp mot stugan innan blicken var tillbaks på Andy. ”Jag tycker bara.. jag ser ju att han tycker om dig så jag skulle bara vilja veta hur han tänker när han gör på det här sättet när du liksom.. gett er en andra chans. Borde han inte vilja göra det bättre den här gången?” 
Andy förstod att han ville väl. Att han bara brydde sig om honom och tyckte att han förtjänade det bästa. Men det hade inte varit rätt sätt att handskas med Liam, inte i närheten. 
”Men han gör det Simon. Jag vet att det kanske är svårt för dig att se men.. för några veckor sedan skulle det här aldrig ha hänt, han skulle aldrig ha följt med hit för att umgås med någon av mina kompisar och öppna sig på det sättet. Att ta med sig Jake, att låta dig få se den här sidan av honom, för du har väl sett en annan sida än den i skolan?” 
Simon nickade långsamt. ”Jo.. det är klart. Han har inte varit så jävla kaxig här som i skolan.”
”Exakt. För honom är det en stor grej att visa den här andra sidan, han har jättesvårt för det och han vet det, han mår asdåligt för hur en del saker är men han jobbar på det.. och det här är ett steg i rätt riktning och för mig betyder det mycket..” 
Allt var inte perfekt, det kändes fortfarande inte helt okej att dom skulle behöva ignorera varandra i skolan, att Liam inte kunde sätta det dom hade framför sina kompisar, men det hade blivit förändringar från hur det varit innan dom brutit upp med varandra. Dom höll sig inte bara längre hemma hos varandra och nu hade dom dessutom tillbringat tid med varandras kompisar en hel dag och en bra bit in på kvällen. Det var något som Andy tidigare aldrig hade trott skulle inträffa. Liam hade tillåtit sig att visa en mer sårbar sida för honom och det kändes verkligen som att det här var något att satsa på. Han ville ju inte vara utan honom – inte en endaste gång igen. 
”Nu känner jag mig asdum”, suckade Simon efter att Andy tystnat. ”Ska jag.. försöka gå och prata med honom?”
Han skakade på huvudet och sneglade mot Liams gitarr. ”Nej jag tror inte det är någon bra idèe, han behöver få vara ifred. Och du..” Han vände blicken mot sin kompis igen. ”Det gör inget, jag vet att du inte menade något dumt. Jag tyckte också han var jävligt irriterande innan jag blev kär i honom”, log han snett. 

”Gå.”
”Lägg av, är du sju år eller?”
”Nej.” Han suckade tungt och sparkade av sig ena skon där han satt på golvet lutad mot soffan. ”Men jag tänker inte ta det lugnt, så du kan väl gå ut till den där idioten igen om du vill.”
Jake tog stegen fram till soffan innan han sjönk ner bredvid honom. ”Jag har redan gett honom en liten utskällning..”
”Gjorde du?” 
”Förmodligen inte på din skala men jag sa att det var jävligt onödigt. Han hade inte behövt dra upp det där ikväll.. vi hade ändå ganska trevligt, eller hur?”
Han ryckte på axlarna och började dra upp skosnörena till den andra skon. ”Jag antar det.”
”Kom igen, han sa det förmodligen utan att tänka.”
Liam bet sig i läppen och satt tyst en bra stund innan han återigen öppnade munnen. ”Det kommer aldrig att funka. Mellan mig och Andy hoppas jag, för jag kommer inte palla något annat, men jag menar med.. jag funkar inte med hans kompisar Jake, Simon hatar mig och jag kan ju bara föreställa mig vad hans andra polare skulle tycka om mig.”
”Det kommer visst funka, om du själv vill det. Dom behöver bara ge dig en chans, precis som att du behöver ge dom en. Vi trodde ju att han, Simon, var världens drygaste emo men han var ju rätt cool ändå.”
Liam såg upp på honom med ett höjt ögonbryn och Jake drog lite på munnen. ”Okej han kanske var jävligt dryg nyss men vi har haft kul tidigare idag, det vet jag att du också haft.”
Det hade varit kul. Men det var inte vad han kunde tänka på för tillfället, det som tog upp hans tankar just nu var ovissheten om vad dom andra två pratade om där ute nu, om Simon försökte övertala Andy att han gjort fel som blivit tillsammans med Liam, att han var värd bättre och borde bryta kontakten med honom helt och hållet. Han var förbannad på den vitblonderade som hade förstört när allt känns rätt bra (och för att han påmint honom om vad som inte var bra utanför den här bubblan), och mest av allt var han rädd över att ha gjort Andy besviken. 
”Är du okej?”
Han såg upp från mattan där blicken råkat fastna en bra stund och ryckte på axlarna – kom sedan på sig själv och nickade. ”Det är klart.”
”Du har inte förstört allt, sluta fundera.”
”Jag har inte sagt att jag har förstört något”, svarade han snabbt och drog handen genom håret. 
”Inte högt nej.” Jake skakade lite på huvudet innan han lätt boxade till Liams axel. ”Om du inte insett det än så känner jag dig rätt bra. Så sluta oroa dig och gå ut istället.” 

Han hade gått ut igen en stund senare, efter att han hade samlat sig och litat på att han hade kontroll igen, däremot hade Simon och Jake satt sig inne i stugan efter att hans brunhårige kompis strategiskt frågat om det fanns något yatzy dom kunde spela. 
”Du får gå in och spela med dom om du vill. Eller alltså, jag menar ju inte att du behöver min tillåtelse till det..”, började han lite svamlande efter att ha satt sig ner på trappen bredvid den svarthårige. 
”Jag har upptäckt att jag är en ganska dålig förlorare så jag undviker nog det.”
Liam nickade tyst och sträckte ut benen framför sig, sneglade mot Andy och vände till sist blicken mot skona som återigen satt på fötterna. 
”Jag tycker att det har varit en bra dag.”
”Va?” Han hade suttit och förberett sig på att det skulle komma en suck ifrån Andy följt utav ´måste du alltid bli så dramatisk?´ och kom av sig lite grann när det var något helt annat som lämnade hans läppar. 
”För att vara första gången vi umgicks alla fyra så har det flutit på väldigt bra, tycker inte du det?”
”Jag.. jo, det har varit kul”, höll han med innan han än en gång bet sig i läppen. ”Andy jag fattar om du är sur på mig.. det var väl inte mer än rätt att han frågade, precis som du borde göra varenda jävla dag.. och jag borde inte ha blivit så upprörd. Men det är inte alltid så lätt, jag kan inte bara ändra mig helt och hållet och bli världens lugnaste person, jag har alltid haft svårt att hålla tillbaks när man kanske borde det, och ja jag vet att det är en jättedålig egenskap och.. ”
”Liam”, avbröt Andy honom och han såg tyst på honom. ”Jag är inte sur. Jag fattar att du inte var beredd på det där och det var onödigt av Simon att dra upp det på det där sättet. Tvärtom så betyder det här jättemycket för mig, att vi.. kan göra sådant här.”
Liam svalde och nickade sedan. ”För mig med.”
Andy log svagt innan han fortsatte. ”Och jag vill inte att du ska ändra på dig helt och hållet, det är ju din personlighet som gör dig till.. dig liksom. Du skulle inte vara Liam om du inte var.. lite hetsig.”
”Lite..?” frågade han med ett höjt ögonbryn innan dom båda flinade till en aning; försiktigt men ändå så pass att det visade att dom var okej. Att det inte var någon större skada skedd.
”Det är ingen dålig egenskap så länge du kan kontrollera det när det behövs. Den enda dåliga egenskapen du har är när du håller för mycket inom dig och döljer dina känslor.”
”Jag tycker att jag visade dom ganska så mycket alldeles nyss..”, mumlade han. Han tvivlade på att Simon inte hade uppfattat att han blivit jäkligt förbannad. 

”Jag menar andra känslor än ilska Liam..”, sa Andy försiktigt. ”Hur många gånger har du visat eller sagt att du.. blivit ledsen för något?”
”Vad menar du?” 
Som väntat reagerade Liam med att dra sig undan – både fysiskt och psykiskt. Visst, han hade öppnat sig mer för Andy, till den graden att han till och med skymtat tårar i dom där vackra ögonen vid tidigare tillfälle, men det tog oftast lite tid att nå dit. 
”Jag menar att.. när du blir ledsen eller osäker över något så visar du det genom ilska eller genom att bara.. vara den tuffa, kaxiga lite roade Liam, som att det inte är någon större fara.”
”Och det skulle vara något dåligt? Istället ska jag gråta helt öppet? Jag är inte sån Andy..” Han såg redan det stressade som började ta plats i Liam och la därför snabbt handen över hans. 
”Jag vet, förlåt. Jag säger inte att du behöver gråta men jag tror att du gör det jobbigare för dig själv ibland när du bara alltid visar den där starka sidan. Det är inget dåligt att ha en stark sida men.. ibland kan det vara bra för den där muren att rivas och istället byggas om, låta det där bakom skymta fram lite.” Han såg försiktigt upp på den blonde igen. ”Förstår du vad jag menar..?”
Liam ryckte på axlarna men sättet han låtit den tidigare knutna handen slappna av visade att han visst lyssnat, att han reflekterade över vad Andy sagt och att han skulle bearbeta det hela på sitt eget sätt. 
”Du vet att jag tycker om dig för den du är eller hur? Jag försöker bara få dig att visa ännu mer av den personen”, sa han tyst och lutade sig mot honom. 
”Jag vet”, svarade Liam och la armen om honom. ”Och du vet att jag älskar dig eller hur? Så mycket så att det inte ens borde vara möjligt.”
Leendet spred sig långsamt över hans läppar och han borrade in ansiktet mot hans hals och den mjuka tröjan. 

”Kan du inte spela min låt?”
”Vadå, nu?”
Andy nickade leende. ”Jag vill höra den igen.”
”Okej.. vänta då”, sa han med ett eget litet leende och gav honom en snabb puss innan han reste sig upp och hämtade gitarren som låg kvar på filten. 
Det var en så annorlunda känsla att få sjunga låten för honom den här gången. Orden betydde fortfarande lika mycket men han kunde slappna av på ett annat sätt nu, han kände inte som att en pistol var riktad mot hans huvud och att allt kunde försvinna efter att det sista ordet var sjunget – där och då hade han inte ens varit säker på att han skulle ha hunnit till det sista. Andy stod inte längre på ett avstånd som kändes oändligt – där han inte kunnat nå honom ens om han sträckt ut handen, nu var deras lår tätt intill varandra och emopojkens fingrar vilade på hans knä. Förtvivlan, desperationen och känslan av att allt skulle rasa var istället utbytt mot enbart kärlek, och inte den panikfyllda den här gången. Ändå var den så stark att det nästan gjorde ont i bröstet. 
”.. I want you to know, with everything I wont let this go.. I am nothing without you.. I don’t want this moment to ever end where everything´s nothing without you..”
“Jag älskar den”, viskade Andy och flätade ihop sina fingrar med hans efter att han slutat röra vid strängarna. ”På ett sätt vill jag behålla den alldeles för mig själv men egentligen borde hela världen få höra den.”
”Jag är glad att du gillar den”, log han snett tillbaks ”Men den är inte i klass att kunna spelas på det sättet..”
”Det är den visst det. Musiken är det, texten, och inte minst din sångröst.”
”Äh sluta”, flinade han och la ifrån sig gitarren. ”Jag skulle aldrig kunna sjunga för andra, jag är fortfarande nervös att sjunga inför dig ju..”, erkände han och drog fingrarna genom håret. ”Du tycker att jag är bra för att du är kär i mig Andy.”
”Ja det är jag men jag hade tyckt att det var hur bra som helst annars också, eller jag hade förmodligen inte medgett det om jag fortfarande försökt hata dig men..”, flinade han tillbaks och kröp sedan ihop lite mer intill honom. 
”Tack. Det betyder mycket, på riktigt.” 
Andy nickade leende innan han andades ut i en lång och låg suck. 
”Är du trött?” undrade han. 
”Mm.”
Liam själv hade inte riktigt hunnit med att känna efter men det hade trots allt varit en lång dag. Senast han kollat på mobilen hade klockan varit efter halv elva så den var säkerligen närmare  tolv nu. 
”Jag går in och hör med dom andra om dom vill börja åka hemåt, väntar du här?” Han reste försiktigt på sig och Andy lutade sig mot trappräcket samtidigt som han nickade igen. 
”Kan du ta med min väska? Den ligger på hallgolvet.”

”Du, Liam..” sa Simon
”Ja?” Han stannade till medans Jake fortsatte fram till bilen där han öppnade bagageluckan. Andy satt redan i baksätet. 
”Det var dumt av mig att säga det där om.. dina kompisar. Jag borde inte lägga mig i det. Du och Andy verkar ha det bra nu så.. förlåt, det är eran sak.”
Han andades tungt ut och nickade sedan. ”Det är lugnt, jag hade förmodligen kastat ur mig något sånt där med om det var ombytta roller. Men jag tar det här seriöst, jag vill inget hellre än att vara med Andy.” Sådär, han hade svarat på ett moget sätt utan att tillägga något om att Simon skulle sköta sig själv och sluta snacka om saker han inte hade med att göra. ”Det var schysst att jag fick komma med hit.” Guldstjärna till och med!
”Du kanske ska sluta nu innan du får rykte om att ha blivit trevlig..” Simon log snett och fortsatte sedan mot bilen innan Liam något roat följde efter. 
”Han har redan somnat där bak”, flinade Jake från framsätet, fortfarande med dörren öppen.
”Ser ut som han kommer få nackspärr också..”, konstaterade Liam efter att ha öppnat dörren. ”Sitter du fram eller?” tillade han sedan med en blick åt Simon. 
Efter att noggrant ha kontrollerat att gitarren låg bra på sätet hoppade han in och satte sig bredvid Andy och rätade upp honom en aning så att säkerhetsbältet inte skulle skava honom i halsen. 

Det svarthåriga huvudet hade tippat åt sidan efter bara några minuter och sedan dess hade Andy haft det lutat mot Liams axel. Han skulle aldrig erkänna det för någon men bilresan hem var bland den mysigaste han gjort och det var nästan besvikelse som sköljde över honom när Jake bromsade in på deras gata. Han tyckte om att sitta där i mörkret, åkande längs dom tomma vägarna med den andres huvud lutat mot sig och lyssna till dom djupa andetagen. 
”Sover han fortfarande?” frågade Simon och vände sig om i sätet. 
”Japp. Han verkar vara helt slut, har någon lust att ta med min gitarr och väskorna bara? Så slipper jag väcka honom.”
Efter att ha krånglat sig ur sätet öppnade han dörren på andra sidan och lyfte försiktigt upp Andy i famnen. Killen vägde ju knappt någonting – fastän han sov. 
”Du har fan blivit en gentleman”, retades Jake innan han öppnade ytterdörren till Liams hus och ställde in gitarren innanför. 
”Äh jag bär ju in honom bara, det är inte så att jag tänker bädda ner honom också”, flinade han. 
”Är du säker på det?”
”Väldigt säker. Vi ses.”
”Det gör vi.” Jake såg fortfarande road ut när han klev ut på trappen igen. ”Ha det.”

Liam stönade frustrerat till men lyckades få undan täcket en aning med foten innan han äntligen kunde lägga ner Andy i sängen. Den svarthårige gav ifrån sig ett litet ljud men andades sedan tungt ut igen och verkade inte vara i närheten av att vakna. Så försiktigt han kunde tog han av honom huvtröjan och jeansen men lät t-shirten vara kvar innan han la täcket över honom. 

I hate (almost) everything about you - del 74

”Har vi varit sådär små?” Pontus nickade roat mot andra sidan cafeterian där några ettor satt med böckerna utspridda på ett utav borden.
”Möjligtvis i sjuan men inte på gymnasiet, dom ser på riktigt yngre ut för varje år.” Liam drack upp det sista ur sin Loka-flaska och skruvade sedan på korken.
”Men jäklar vad man spanade på treorna dom där första veckorna i ettan”, sa Chrille med ett skratt. ”Kommer ni inte ihåg hon den där som alltid hade ashöga klackar?”
”Jo just ja!” flinade Liam när han mindes. ”Och när vi väntade på skolkatalogen för att se vad hon hette. Fan vad pinsamt.”
”Var det inte du som försökte få hennes nummer på en av gymnasiefesterna sen Liam? När hon dissade dig totalt”, sa Pontus retsamt och fick genast en snabb spark under bordet.
”Håll käften, jag gjorde inte mitt bästa, hade jag gjort det hade det inte varit några som helst problem.” Liam själv flinade också. Han tyckte om dom här stunderna; då dom kunde sitta och småjävlas lite med varandra och bara snacka och allt kändes väldigt okej.
”Fan vart är ens Jake? Det är ju han som är på tur att mobbas nu”, sa Chrille och såg sig omkring.
”Han gör ju omprovet på engelskan”, svarade Liam. ”Och där lär han väl bli kvar och flirta med Linda ett tag.” Engelskaläraren som han fortfarande hade sin crush på – trots Sarah.

[13:56 nytt meddelande- A] Har du slutat än?
[14:02 sänt meddelande] Yes, precis nu. Är du hemma? (:
[14:03 nytt meddelande- A] Japp, kommer du hit på en gång? Jag har ett förslag till helgen :)
[14:03 sänt meddelande] Vadå för något?
Han ville inte erkänna det, han ville egentligen bara bli glad och undra vad det var för kul idèe Andy hade, men det var en liten oro som kröp sig på – oro över att Andy skulle föreslå något som Liam ändå skulle vara för feg och patetisk för att vilja gå med på. Jag är orolig för att någon ska se oss tillsammans och fatta.. Han var livrädd över vad konsekvensen utav ett nej skulle ge. Nu när allt var så bra. När dom knappt var i skolan samtidigt längre eftersom bådas kurser börjat ta slut och det var alltmer slappa skoldagar. Nu när dom faktiskt gjort saker med varandra som inneburit att dom varit utanför deras hem – även om det hade varit på rätt trygga platser.
[14:04 nytt meddelande- A] Jag berättar när du kommer hit, men det blir jättekul! :D
[14:04 sänt meddelande] Okej (:


”Tja snygging.” Liam klev in i Andys rum efter att ha knackat på dörren och kunde inte ens hålla sig tills att Andy svarat. ”Jag har fått tatueringstiden nu!”
”Va?” sken Andy upp och kom fram till honom.
”Ja jag ringde på vägen hem, tack vare att jag kände dig skulle han fixa in mig redan om två veckor.”
Andy hade gjort klart skissen förra veckan och den var sinnessjukt snygg så trots nervositeten kunde han knappt vänta tills den skulle sitta på armen.
”Gud vad bra! Det kommer bli asbra.”
”Ja jag försöker tänka mig fram till att den redan är klar och att jag redan gått igenom det där värsta”, flinade han och lutade sig sedan ner för att ge honom en kyss. ”Vad hade du för förslag till helgen?”
Andy gav honom ett snabbt leende. ”Det ska tydligen fortsätta vara fint väder imorgon så jag och Simon tänkte åka till hans familjs stuga, bada lite och så. Under dagen bara. Vill du följa med?”
”Simon..?” sa Liam och kunde inte dölja tveksamheten. Vad skulle den killen vilja ha med honom att göra? Dom hade ju aldrig ens snackat med varandra, men med tanke på att Liams kompisar aldrig gillat Andy så hade väl Andys kompisar aldrig gillat honom. Han var inte så säker på att det hade ändrats bara för att han och Andy fått känslor för varandra. Simon kanske tyckte Andy var helt dum i huvudet som utsatte sig för att vara med Liam.
”Han vet ju allt”, sa Andy enkelt.
”Och han måste hata mig..”
”Nej det gör han inte. Det blir kul, snälla. Jag vill ju att du ska få träffa mina kompisar och jag har känt Simon längst.”
”Okej..” Han andades ut i litet skratt mest för att han blev så förvånad själv. ”Då hänger jag väl med då.”
Den svarthåriges leende blev större. ”Yey. Tror du att Jake vill följa med?”
Han ville ju väldigt gärna kunna göra grejer med Andy som innebar annat än att sitta på någons rum, och det här lät ändå som en väldigt bra idèe även om den också gjorde honom nervös. Om Jake skulle tycka det lät kul hade han ingen aning om, men han brukade sällan vara omöjlig och dom hade ju faktiskt umgåtts alla tre. En enda eftermiddag i skejthallen men ändå.
”Jag kan fråga.”
”Du behöver inte om du inte vill.. alltså det var bara en idèe, jag tyckte det lät mysigt..”, sa Andy med en axelryckning och Liam fick genast dåligt samvete.
”Jag tycker också det! Du..” Han la armarna om honom och drog honom intill sig. ”Förlåt, på riktigt. Jag tycker det låter jättekul, jag blev bara överraskad och.. jag är komplicerad. Och sjukt jävla jobbig emellanåt.”
”´Emellan åt´? Jämt tycker jag.” Han kunde känna Andys flin mot sin bröstkorg. ”Men jag tror också det blir kul. Stugan ligger typ en timme bort så det är inte jättelångt. Vi var där ganska mycket i ettan några stycken ur klassen, men nu var det länge sen.”

”Något vibrerar mot mitt lår”, flinade plötsligt Liam mot honom där dom satt uppkrupna i sängen och tittade på film. 
”Oj.” Andy skrattade till och drog snabbt fram mobilen som han själv inte känt ur sin jeansficka. ”Hallå?”
”Hej! Du jag vet inte hur det blir med utflykten imorgon..”
”Varför då?” frågade han förvånat och fick en suck till svar.
”Vår bil har pajat, pappa har försökt få igång den ett tag nu men det verkar som att den måste iväg till verkstan.”
”Nej är det sant? Mamma ska bort imorgon men jag kan fråga Liam, vänta.”
Liam vände sig frågande om vid sitt namn. 
”Simons bil har gått sönder, jobbar din mamma imorgon?”
”Uhm..” Han bet sig fundersamt i läppen men såg sedan ut att minnas något. ”Just ja, jo hon sa det igår att hon för en gångs skull jobbar dag en lördag och inte natt. Sorry.”
”Nej Liams mamma jobb..”
”Vänta, jag kan fråga Jake! Han har egen bil”, avbröt Liam och hade redan tagit fram sin egen mobil. ”Den är typ som en livsfarlig trampbil men..”, fortsatte han mest för sig själv och höll sedan telefonen mot örat. ”Tja mannen.”

”Vad ska jag packa för något då.. Det kan inte behövas så mycket?”
Andy såg förvånat upp på Liam – plötsligt väldigt klarvaken. ”Gjorde du inte det igår när du var över till dig senare på kvällen? Du sa ju att du skulle det?”
”Jag hittade inte bagen och.. äh jag tänkte att jag kunde göra det idag istället.”
Andy höjde misstroget på ögonbrynen. ”Du är fruktansvärt dålig på att planera. Jag trodde vi kunde ligga kvar här tills Jake plingade på dörren typ.”
”Det kan vi..”, log Liam snett och letade upp hans hals med läpparna.
”Inte du”, flinade Andy tillbaks och tryckte honom mot kanten av sängen, när inte det hjälpte drog han åt sig täcket så att Liam blev utan.
”Du är hemsk.” Han reste sig upp med ett stön och Andy kunde inte låta bli att syna hans halvnakna kropp; från den fasta bröstkorgen ned till magen och slutligen höftbenen som precis skymtade ovanför kanten på hans svarta boxers. Han visste att han fick titta men på något sätt kändes det fortfarande lite förbjudet ibland. När Liam vände sig om för att sedan böja sig ner och ta upp jeansen från golvet fanns det absolut ingenting som kunde hindra hans blick från att glida nedåt.
”Spanar du in min rumpa Ask?” Den blonde såg sig plötsligt om över axeln och hade ett snett, retsamt leende som fick Andy att rodna. Kanske ännu mer för att han hade använt hans efternamn. Han visste inte varför men det hade bara låtit.. sexigt. Det var väl en bedrift i sig att kunna få hans efternamn att låta hett. 
”Gå och packa”, flinade han tillbaks och drog automatiskt ned luggen lite i ögonen – som att det skulle kunna dölja dom rosiga kinderna.
”Okej, okej. Badshorts, en tröja, kallingar, handduk.. något mer?” Han drog tröjan över huvudet och rufsade sedan till håret lite med handen.
Andy skakade på huvudet. ”Det räcker nog. Pastasalladen har vi ju här.”
”Kommer snart då.”
”Vänta”, sa Andy innan Liam hunnit ut från rummet. ”Kan du inte ta med gitarren? Till stugan alltså.”
”Vadå ska vi ha lägereld eller?” flinade han.
”Nej men..”
”Jag skojar, jag tar med den.”

Han kunde inte förneka att det kändes lite obekvämt men det betydde inte att han ångrade sig – det skulle säkert bli jättebra när dom väl kommit fram och hunnit prata lite mer under bilresan. Hittills hade det mest varit han och Jake som pratat med varandra i framsätet och Andy och Simon där bak. Han visste att det var han själv som behövde försöka slappna av och sluta tänka på att han tidigare haft två ganska så olika sidor mot Jake och Simon och Andy – han skulle bara vara sig själv nu och så skulle resten flyta på.
”Vart ska jag nu?” frågade Jake och kastade en blick över axeln.
”Fortsätt rakt fram i rondellen bara, det är i princip rakt hela vägen”, svarade Simon.
Liam hade blivit förvånad över hur glad Simon hade sett ut när dom hämtade upp honom med bilen trots att han själv satt där i. Självklart måste den vitblonderade killen gått med på Andys idèe men han hade ändå väntat sig någon missnöjd min eller ett höjt ögonbryn – men det hade bara kommit ett vänligt hej innan han slängt in väskan i bagageluckan. Efter det hade dom förvisso inte pratat så mycket och Liam tyckte som sagt att stämningen kändes lite obekväm, men det var åtminstone skönt att veta att Simon inte hatade honom fullt lika mycket som han med största säkerhet hade gjort tidigare.
”Har ni båt och sånt där också?” Liam vände sig halvt om i sätet efter att ha dragit upp ärmarna på sin svarta cardigan. Utan att överdriva kändes det som att man skulle kunna bli stekt genom bilrutorna. 
”Vid stugan har vi en liten eka bara, men vi har en större båt också, fast i skärgården. Det är mer en villa än en stuga.”
”Vilka jävla lyxare”, flinade Jake och ökade hastigheten lite för att köra om en bil. Liam gav honom genast en blick vilket fick Jake att fortsätta. ”Alltså inget illa! Men det är ju lyxigt.”
Simon verkade dock inte ha tagit illa upp på något sätt. ”Det är inte bara vårat ställe, vi har det ihop med båda mina fastrar och farmor och farfar. Fast ärligt talat tycker jag det är mysigare vid stugan, man slipper åtminstone se alla skrytsnobbar.”
”Typ sånna där som putsar mer på sina båtar än att åka med dom?” skämtade Liam och fick med Andy också.
”Och som klipper gräset tre gånger per dag för att vara säker på att det absolut inte ser längre ut än grannens?”
”Exakt!” flinade Simon innan skratten spred sig i den trånga bilen.
Plötsligt kände han hur en hand letade sig fram vid sidan av sätet, närmast fönstret, och ett töntigt leende trädde fram på Liams läppar innan han fattade tag om dom smala fingrarna för att krama dom.

”Åh jag hade glömt hur mysigt det var här”, log Andy efter att ha släppt ner sin tygväska på trappen upp till stugan. Den var blåmålad med vita knutar och fönstren var rundade,  lite som en fiskebod fast i stugformat. Stranden var ganska smal och bestod utav stenar och gråvit sand och på höger sida fanns en väderbiten brygga där ekan som Simon nämnt guppade i det blåa vattnet. Andy tyckte att det var hur charmigt som helst.
”Ja det var fint faktiskt”, höll Liam med och drog en hand genom håret innan han flinande tillade ”Men jag kan beundra utsikten mer efter att vi har badat.”
Dom bestämde sig för att vänta med den medpackade lunchen en stund då alla var av samma åsikt: att ett dopp var ytterst nödvändigt.
”Men vad fan, hade du badshorts under? Varför tänkte inte jag på det”, suckade Liam när Jake redan var klar och han själv sjönk ner på huk för att plocka fram sina och Andys handdukar och badkläder ur bagen.
”För att du, eller ja ingen utav er två, hade kunnat få plats med ett par badshorts under dom där tighta brallorna”, flinade Jake och la ut sin handduk på gräset. ”Tur att några kan klä sig lite mer sommaraktigt här”, fortsatte han med ett snett leende mot Simon som till och med hade åkt i badshorts. 
Andy blev stående en liten stund och märkte först knappt att Liam räckte honom dom lilasvarta badbyxorna. Det var precis som att två världar hade träffat på varandra. Liam och Jake liksom – kändisar i skolan efter 2:a veckan. Och så han och Simon – emokillarna. För bara några månader sedan så hade han aldrig ens kunnat tänka sig att han och Liam skulle prata med varandra igen, än mindre bli kära i varandra, han hade heller aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att Simon och Jake skulle snacka med varandra som vilka som helst. Att dom fyra skulle åka iväg på en trip. Det kändes lite konstigt när han tillät sig att verkligen studera det ur det perspektivet, men samtidigt kändes det väldigt bra.
”Andy..?”
”Oj, tack”, flinade han till när Liam viftade med badkläderna framför honom.
”Trodde att du var på väg att samla mod till att erkänna att du brukar nudistbada.”
”Ha ha.”

Andy kunde inte rå för att osäkerheten letade sig fram när han en stund senare kom ut från stugan endast iklädd badshorts. Liam hade såklart sett honom i mindre kläder än så ett flertal gånger, men det var i helt andra situationer än det här, och dessutom var Jake där. Han kände sig bara väldigt naken och extra medveten om hur smal han var. Han var inte mager men han hade själv inte haft något emot att gå upp något kilo.
”Hallå sisten i eller?” ropade Jake men stannade sedan till mitt i ett steg. ”Shiet, är det en riktig tatuering Andy?”
”Nej han har gnuggat på sådana där stora fejktatueringar, vad tror du?” hörde han plötsligt Liam roat fråga och när han vände sig om var han som alltid nära att tappa andan lite grann. Det borde egentligen vara olagligt att ha en sån där snygg kropp. Liam hade ett par svarta halvlånga badshorts som satt precis så lågt ner att Andy kunde skymta dom där jobbiga höftbenen och runt halsen hängde ett halsband bestående av ett svart smalt band och ett silverkors som vilade mot den vältränade bröstkorgen. Precis som vanligt var håret stylat fast personen ifråga mycket väl varit medveten om att det skulle förstöras ganska snabbt efter att dom badat – ändå fanns det något charmigt över det; att han var så himla noga med det där håret även om det bara skulle vara för en kort stund. Med visst besvär lyckades han vända sig tillbaks mot Jake och nickade leende.
”Ja den är rätt ny.”
”Jävligt snygg. Men okej sisten i!”

Simon blev först med att kasta sig ner i vattnet och det var också hans flämtande som blev högst.
”Herregu-hud vad kallt!”
”Nej tycker du?” Liam pressade fram ett leende från läppar som var nära att börja darra men tog sedan ett djupt andetag och dök ner under ytan.
I nästa stund kände han någon gripa tag om hans fot och en sekund senare kom Andy flinande upp ovanför vattenytan.
”Vad söt du är”, flinade Liam och rufsade till det svarta håret med båda händerna. ”Du ser ut som en säl eller något.”
”Du ser inte så mycket bättre ut själv”, svarade han retsamt och tog sedan några steg längre ut på den långgrunda bottnen.

”Seriöst? Tredje gången!” flinade Liam när Jake råkat skjuta ner fotbollen i vattnet ännu en gång.
”Vi borde kanske byta plats på målen”, föreslog Simon skämtsamt medan Jake sprang ner mot bryggan.
Tveksamheten över hur dagen skulle bli hade gett med sig redan efter att dom badat och ärligt talat hade han själv förvånats över hur kul det hade blivit. Matlådorna som fortfarande låg kvar nedanför trappen vittnade om den tidigare lunchen och Andys röda näsa om hur mycket solen hunnit ta under dagen. När dom nu spelade fotboll på skoj så kändes det nästan helt normalt – som att dom där två tidigare världarna blivit, åtminstone för tillfället, en enda istället.
”Liam!”
Han hade precis tagit ner bollen med foten som Jake kastat när Andy ropade hans namn.
”Jag tänker inte passa dig..?”, sa han med höjda ögonbryn  
”Var värt ett försök”, svarade Andy med en axelryckning och ett lekande leende över läpparna som fick Liam att vilja kyssa dom helst på en gång.
”Oj, vet ni vad klockan är?” ropade plötsligt Simon från andra sidan med mobilen i handen. ”Halv 6.”
”Va? På riktigt? Shiet vad fort det gått”, sa Jake och tog emot passningen från Liam innan han försökte få upp bollen på ovansidan av foten.
När Liam tittade efter stod faktiskt solen en aning lägre än tidigare men så ljust som det var hade klockan lika gärna kunnat vara halv tre på eftermiddagen. Uppenbarligen hade dom haft roligt.
”Ska vi inte stanna kvar och grilla eller något då? Känns ju tråkigt att åka hem nu?” sa Simon och fick medhåll från dom andra. Det kändes inte alls lockande att avsluta sommarkvällen redan. ”Någon kan ju åka och köpa kött bara. Jag är värdelös på att grilla men jag vet vart vi har en grill i alla fall..”, fortsatte han med ett lite oskyldigare leende.
”Liam är bra på att grilla”, sa Jake genast. ”Och att tända igång grillar. Jag kan åka och handla. Följer du med Andy?”

Andy var inte riktigt beredd på frågan men nickade snabbt. ”Absolut.” Han kastade en blick mot Liam och kunde trots allt inte låta bli att känna en liten oro över att dom två skulle bli kvar själva där. Dom hade haft roligt alla fyra under dagen, absolut, men han visste inte hur mycket Liam och Simon faktiskt pratat med varandra. Dom var så totalt olika. Sluta oroa dig, Liam kan ta hand om sig själv. Och uppföra sig. Simon med för den delen.
”Jag ska hämta min tröja bara”, sa Jake och skyndade upp mot stugan. ”Vad vill ni ha förresten?!” ropade han över axeln.

”Så du är grillmästare alltså? Det har du aldrig nämnt”, log Andy och la armarna om Liams midja bakifrån.
”Tjena..” Liam vände sig leende om och la ner mobilen i fickan innan han gav honom en hastig puss som precis som alltid fick det att fladdra till i Andys mage. ”En alkoholpåverkad Jake brukar tycka det, så jag vet inte hur mycket det är att gå på”, flinade han.
”Jag tror du är bra. Vad vill du ha till? Potatissallad?”
”Det blir jättebra. Vet du vad jag mer skulle vilja ha?”
”Nej? Säg vad bara så kollar jag. Simon sa att det ska ligga ett litet Ica typ en kvart bort så dom har nog en del i alla fa..”
”Fem minuter med dig ensam.”
”.. va?” Han bet tag i läppen efter att ett litet skratt, mer som en utandning, lämnat hans läppar. ”Vill du..?”
”Helst en timme, men fem minuter skulle räcka.”
”Då är du inte särskilt uthållig”, sa han retsamt i hans öra efter att ha ställt sig på tå.
Liam höjde ena ögonbrynet något och skrattade sedan till innan han drog handen genom håret. ”Gud. Så det är sånt du tänker på alltså..?”
Det sneda retsamma leendet fick Andy att först stelna till och sedan börja rodna. ”Jag.. vadå menade du inte.. Jag trodde du..”
”Det skulle jag i och för sig också vilja men jag menade bara.. lite oskyldig ensamtid, en lång kyss..” Dom gröna ögonen lyste alldeles roade och fick Andy att boxa till honom på armen, vilket i sin tur bara fick Liam att flina ännu mer. ”Du är jävligt söt när du rodnar, och den här gången skötte du det på helt egen hand till och med.”
”Sluta. Jag tänker åka och handla nu. Hejdå.” Han stack ut tungan men skakade sedan själv roat på huvudet innan han började gå bort mot Jakes bil.

”Då drar vi då”, sa Jake efter att ha dragit igen bildörren och började backa längs den grusade vägen.
”Vi skulle ta till vänster två gånger, sen bara rakt sa Simon.”
Andy tittade ut genom fönstret när dom kommit upp på den asfalterade vägen och drog samtidigt undan den fortfarande fuktiga luggen ur ögonen.
”Så, hur känns det att ha förstört för Liam?”
Han vände sig snabbt om mot Jake och blinkade till. ”Va..? Vad menar du? Jag har inte..” Den tidigare varma kroppen kändes med ens alldeles nedkyld inifrån. Det hade inte funnits ett enda spår av vänlighet i Jakes röst.
”Ja men hans tidigare mål att leva livet ut som player..” Den brunhårige började le och när blicken kastades över mot Andy glimmade det till i rådjursögonen. ”Förlåt, jag skämtar med dig. Du såg helt spänd ut, gud vad hemsk jag är”, sa han och skrattade lågt till. ”Nej men seriöst, det är bara konstigt, jag har aldrig sett honom så.. kär. Inte ens när han var med E.. han har berättat om Emma va?”
”Lite grann, jag vet att dom var tillsammans ett tag.”
”Han betedde sig inte i närheten av hur han gör nu.”
Andy log lite försiktigt. ”Är det.. bra?”
”Det är konstigt! Alltså det var det redan när ni var.. tillsammans? där för ett tag sen. Men ja klart som fan att det är bra. Ni är ju asfina ihop”, tillade han med ett snett leende.
”Äh.. tack eller något”, sa han en aning generat nu. Han hade inte väntat sig att snacka känslor med Jake.
”Ni lyser ju som några jävla julgranskulor”, fortsatte han roat.
”Hur går det själv, med Sarah?”
Han hade inte vågat hoppas, men Jake såg faktiskt ut att komma av sig lite och det fick Andy att le nöjt.
”Så det har du koll på alltså?” sa han till sist och kliade sig i nacken.
”Yes.”
”Den där skvallerkärringen alltså, han är verkligen inte så macho som han vill tro att han är.”
”Nu försöker du komma ifrån ämnet”, svarade Andy retsamt och sträckte sig sedan fram för att vinkla bort fläkten en aning från sig.
”Dig hade man ju inte behövt säga förlåt till, du är inte alls så blyg bakom den där luggen va? Äh det går bra, vi.. är kanske lite på det där stadiet ni två var förut, men inte lika extremt. Vi jävlas mest med varandra men jag vet att hon vill ha mig och hon vet att jag vill ha henne.”
Ännu något han inte hade väntat sig; att Jake faktiskt skulle berätta när han i själva verket bara hade velat retats tillbaks med honom. Men han gillade Jake. Det hade han gjort sedan den där kvällen när han hjälpt honom hem ifrån stan och dessutom tagit med honom hem till sig själv när Andy vägrat att gå in i sitt eget hus. Även om han hade hatat honom för att han tagit dit Liam. 

”Gud jag hade glömt hur tung den här var”, stönade Simon när dom bar ut grillen ifrån det närliggande förrådet.
”Äh det här var väl inget.” Egentligen var det den tyngsta grill han någonsin burit men det behövde ju verkligen inte Simon veta.
”Eller hur.” Tyvärr såg killen inte helt övertygad ut. ”Ska vi flytta ner bordet från altanen kanske? Det är väl mysigare att sitta helt ute, eller blir det för kallt tror du?”
”Äh ni har väl säkert några filtar isåfall? Det är ju skönt nu i alla fall. ”
”Det har du rätt i.” Dom ställde ner grillen innan Simon gick in för att leta på tändstickor och Liam på jakt efter tallrikar och bestick.

”Ska du ha?” Liam räckte det svarta ciggpaketet mot Simon som satt på trappen medan han själv stod vid grillen med tändvätskan i den andra handen.
”Nejtack.”
”Är du sån där straight edge:are eller?”
”Nej det är jag inte”, svarade han med en lätt suck. ”Jag tycker bara det är jävligt äckligt med rökare.”
Liam drog lite roat på munnen innan han tog ett bloss. ”Tur för dig att jag inte har lätt för att känna mig förolämpad.”
”Ingen risk att jag skulle tro det.”
Andy och Jake hade uppenbarligen varit bidragande faktorer till att det tidigare varit väldigt trevligt. Han kunde helt enkelt inte hjälpa att han så lätt föll tillbaks till sin vanliga roll, den Liam han alltid varit i skolan, och det var tydligt att inte heller Simon tyckte det var överdrivet kul att spendera tid med bara Liam. Vad skulle dom snacka om liksom? Det enda dom förmodligen hade gemensamt var att dom tyckte om Andy väldigt mycket. Just nu skulle det bara kännas väldigt skönt om han och Jake kunde komma tillbaks.
”Har du spelat länge..?” frågade Simon en stund senare och Liam vände tillbaks blicken mot honom för att sedan inse att han menade gitarren som stod lutad mot dörrkarmen.
”Sen jag var 14.” Han kunde inte avgöra om han frågade för att han verkligen undrade eller om han bara hade tröttnat på tystnaden. Det spelade inte särskilt stor roll för Liam.
”Oj då lär du vara rätt bra då.”
”Jävligt bra”, sa han med en axelryckning men drog sedan på munnen. ”Jag tycker det är väldigt kul bara. Vad lyssnar du på för musik?” Han svalde ner kommentaren om att han säkert var ett av alla dom där Håkan Hellström-fansen och att resten av banden han lyssnade på säkerligen var sånt som Liam skulle ha ratat vid bara namnet. Det vore kanske dumt att sabba stämningen igen.
”Det mesta förutom pop och jazz egentligen, men jag dras väl mest till det alternativa. AFI, Papa roach, Get scared, The Used..”
”Lyssnar du på The Used?” avbröt han och höjde förvånat ena ögonbrynet.
”Sedan jag var 13 ungefär. Jag antar att du inte gillar dom då?”
Det tog nästan emot att hålla med Simon, eller mest att erkänna för sig själv att han haft totalt fel med sina fördomar om att killen skulle ha kass musiksmak. ”Jo jag älskar dom”, sa han och fimpade ciggen mot sulan av sin sko. ”Har du varit på någon spelning?”

När dom äntligen körde in på grusvägen till stugan igen hade det börjat skymma ute. Det hade gått snabbt att handla och någon trafik hade det absolut inte varit, däremot hade dom båda två lyckats missa den högra avfarten och fått köra en bra bit bort för att kunna vända. Andys hungrande mage hade klagat hela vägen och till sist hade dom bara skrattat.
Först såg han bara till Simon och antog direkt det värsta; att Liam dragit därifrån av någon anledning, men precis när han slog igen bildörren kom den blonde ut ifrån stugan och fick direkt ett leende på läpparna när han fick syn på dom.
”Vad fint ni gjort det”, sa Andy glatt när han såg dom små lyktorna som var utplacerade på bordet dom flyttat ner till gräsmattan.
”Mm jättefint, men kan vi grilla det här nu? Håller inte ni också på att hungra ihjäl?” frågade Jake och plockade upp köttförpackningen från kassen och räckte till Liam.
”Jo, det slog bara till från en sekund till den andra. Helt sjukt”, höll Simon med.

”Vi köpte dom här också”, sa Andy och gick ner till Liam som stod vid grillen och visade förpackningen med majskolvar. ”Ska jag lägga på dom på en gång?”
”Ja gör det”, log han och strök hastigt handen över nederdelen av hans rygg innan han vände på köttet. Han hade tagit på sig en vit fiskartröja över t-shirten medan han och Jake varit borta och det fick honom plötsligt att se så mysig ut. Inte bara snygg som han alltid var utan.. mysig.

”Vad är det?” frågade Liam nyfiket men också en aning skeptiskt. ”Du tittar på mig..”
 ”För att du är fin”, sa Andy enkelt. ”Särskilt i den där tröjan, jag har inte sett den förut.”
”Den här? Den är väl ingen speciell. Fryser inte du förresten?”
Andy skakade på huvudet. ”Inte här vid grillen i alla fall, så jag stannar ett tag med dig.”
”Det låter bra”, log han och såg sedan hur den svarthåriges blick hade vänts tillbaks mot grillen. ”Andy..”
”Mm?” Den blåa blicken vändes genast tillbaks mot honom.
”Jag älskar dig.” Det kändes fortfarande nytt att säga men samtidigt så himla bra. Det var ju vad han hade gjort under så lång tid.
Leendet som han också älskade så himla mycket spred sig över Andys läppar innan han sträckte sig upp för att snabbt pussa honom. ”Jag älskar dig med.”

I hate (almost) everything about you - del 73

Luften hade på något sätt blivit lättare att andas igen när det återigen var en självklarhet att somna bredvid Liam. När han inte behövde titta upp mot det där fönstret och undra hur han mådde. När dom kunde sitta och skratta åt töntiga videos på youtube och Andy försökte få Liam att erkänna att han egentligen tyckte att kattungar var jättesöta och bara försökte vara macho när han sa att han hellre hade velat ha en rottweiler. När blickar utbyttes under middagar som Cathy och Magda inte förstod någonting alls utav men som fick Andy att rodna och samtidigt vilja slita upp Liam till övervåningen helst på en gång.
Det där var sådant som skedde inom husets fyra väggar.
Men Andy märkte att Liam i alla fall försökte på sitt eget sätt. Det var stor skillnad mot tidigare. För dom hade gjort saker utanför dom där fyra väggarna. Det var Liam som hade kommit med idèen att dom skulle åka och shoppa – förvisso hade dom åkt till Kista istället för City och Andy förstod att det var för att det var mindre risk att träffa någon där, men han visste också att det inte berodde på att Liam skämdes över honom. Det kändes som ett bra steg i rätt riktning även om det borde vara en självklarhet att dom skulle kunna visa sig vart som helst tillsammans. Men det var så kort tid kvar i skolan.. och Andy hade fått bevisat för sig själv att han inte kunde vara utan Liam. Fördelarna vägde helt klart upp nackdelarna så att dom fick undvika varandra i skolan kändes inte längre som hela världen. Det var klart att det skulle ha känts ännu lite bättre om Liam faktiskt hade tagit risken ändå; att alla, särskilt kompisarna som isåfall inte var några riktiga kompisar i Andys tycke, kanske inte skulle reagera på det sättet som han ville om det kom ut att han var bisexuell och så vidare. Men.. snart var allt det där över och det skulle inte längre spela någon roll att Liam inte vågat visa det dom hade i skolan.
”Sexigt.”
Andy ryckte till och vände sig snabbt om när han hörde Liams röst. Vilken stod lutad mot dörrkarmen med ett retsamt leende över läpparna.
”Så knästrumpor är din hittills hemliga fetisch?” frågade han retsamt tillbaks innan han drog ner fotbollströjan över huvudet.
”Självklart, så skippa duschen efter matchen så kan jag ta av dom där sen. Jag gillar det svettigt.”
Andy skrattade och kastade ett utav benskydden mot honom. ”Du är sjuk.”
Liam ryckte oskyldigt på axlarna innan han satte sig i datorstolen och snurrade ett halvt varv. ”Är du taggad?”
”Jag tror det.. dom brukar vara asbra och vi har aldrig vunnit mot dom, men någon gång ska vara den första..?”
”Hey vad är det där för tveksam attityd? Klart ni kommer krossa dom idag, du är ju med i laget.”
”Dom har också bra spelare, men tack”, flinade han och lyfte sedan upp bagen på sängen för att lägga ner handduken och benskydden. ”Säkert att du vill med? Det tar nästan en timme dit och mamma kommer prata oavbrutet med dig.”
”Jag vill se dig så jag står nog ut med det”, sa han roat innan han reste sig upp. ”Men om någon försöker ge sig på dig kommer jag in på planen. Bara så du vet.”

”Gud vad bra att du ville med och titta och att du inte har körkort, annars hade ju jag aldrig fått följa med”, skämtade Magda. ”Enligt Andy är mammor portade från att titta på bortamatcher efter att spelarna fyllt tolv.”
”Ja jag kommer ju stå på behörigt avstånd ifall du skulle börja skrika sådär pinsamt”, flinade han tillbaks och blickade sedan ner på mobilen igen.

[13:50 nytt meddelande- Liam] Vad sägs om en kyss för varje mål du gör? Och den första kommer inte bli på dina läppar..
[13:51 nytt meddelande- Liam] Tänk magen – långt ner på magen. Precis där din shortslinning är – fast innanför.
[13:51 nytt meddelande- Liam] Alltså, om din morsa hade någon aning om vad jag sitter och skriver här bredvid.. :$
”Okej jag är för nyfiken för mitt eget bästa ibland men vad är det du sitter och skriver?”
Andy vände sig om mot Jonah som satt bredvid och nu hade ett litet flin över läpparna. Andy själv kände hur kinderna hettade till och ett något nervöst skratt lämnade hans egna läppar. Han hade varit så inne i det han och Liam skrivit att han nästan glömt bort att han satt där i lagbussen.
”Eh.. inget särskilt.”
”Okej”, svarade han utan någon som helst övertygelse i rösten och fortfarande med det roade uttrycket. ”Om det peppar dig till matchen så.”
”Ab-absolut. Jag kommer göra mål.” Han ignorerade mobilen när sms-signalen än en gång pep till och försökte förgäves släta ut det lite generade leendet.
”Flickvän?”
Det var lika bra att ge upp. Han behövde ju knappast visa dom allt annat än oskyldiga sms:en. ”Nästan – pojkvän. Han kommer och kollar på matchen.”
Han hann se det förvånade skymta förbi i blicken men lika snabbt var det borta. ”Aha, coolt. Eller alltså, det är ju lika normalt som att du skulle haft flickvän men du fattar vad jag menar. Vad heter han?”
Det gjorde inte Andy någonting att Jonah svamlade lite grann och kanske inte visste exakt vad han skulle svara på en gång; den reaktionen hade han inga som helst problem med i jämförelse med dom som fick det där ogillande i blicken eller svarade med ett ´Åh.. jaha.´ och sedan blev tysta.
”Liam, han var med och kollade på en träning för länge sen om du kommer ihåg.”
Jonah drog fundersamt ihop ögonbrynen en aning.
”Lång, blond.. eller vänta du kan ju få se”, avbröt han sig själv och låste upp skärmen på mobilen igen. Han hann dock inte mer än klicka fram fotoalbumen förrän skärmen slocknade. ”Eller inte, nu dog mitt batteri”, suckade han.

Magda körde in på parkeringen alldeles efter bussen som Andy och hans lag åkte i och trots att dom bara åkt i en timme kändes det otroligt skönt att få komma ut och sträcka på benen. När han vände sig om för att kolla efter Andy upptäckte han att en mörkblond kille, som tydligen hette Jonah att döma av namnet på hans brallor, stod och såg på honom och sedan vände sig om mot just Andy. Han hörde inte vad dom sa men det såg ut som att Jonah frågade någonting och när Andy därefter också såg mot honom och nickade förstod han ganska så tydligt ändå. Han brukade inte ha problem med uppmärksamhet men nu kändes det nästan nervöst. Fast samtidigt så.. han kände sig stolt över att förmodligen precis ha blivit presenterad som Andys kille.
”Jag såg några bänkar längre bort Liam, ska vi sätta oss där så att vi får bra platser?” avbröt Magda hans tankar och han nickade leende.
”Absolut.”

Han visste inte varför matchen hade börjat så dåligt för honom. Han hade inte varit i närheten av att göra mål och han kunde inte ens skylla på motståndsspelaren som skulle täcka honom – för helt ärligt hade den blonde killen knappt nuddat honom än. Han kände igenom honom sedan tidigare matcher just på grund av att han varit riktigt bra och då hade han inte verkat i närheten av lika försiktig.
”Andy!” skrek Jonah men bollen hade redan hunnit gå förbi Andy utan att han så mycket som nuddat den och han svor lågt till för sig själv. Han var bättre än såhär! Även om den där talangen var pinsamt frånvarande för tillfället.
Det var förmodligen många som höjde på ögonbrynen åt honom innan dom ens börjat spela. Medans killen som bara halvhjärtat täckte honom var blond, hade en snygg kropp, utan tvekan var populär hos tjejer, och förmodligen hos killar med för den delen, och faktiskt såg ut som en fotbollsspelare så var väl Andy själv motsatsen till allt det där. Han hade korpsvart hår med en lugg som oftast ramlade ner i ögonen, hade en kropp av tunnaste laget och såg kort(det också; kort) sagt ut som en Emo. Sådana kunde ju inte spela fotboll. Dom kunde på sin höjd sparka runt lite planlöst på en skateboard. Det kändes alltid skönt att få bevisa motsatsen till eventuella skeptiska personer på både sidan av planen och i motståndarlag, för även om han inte alltid räckte till i styrka för att knuffa undan någon med axeln så hade han snabbheten och smidigheten. Och han hade hårda skott.
Kanske var det bara extra nervöst att ha Liam där. Det hade varit annat då han upptäckt honom den där gången för så himla länge sedan, när han fått syn på Liam och Jake på läktaren på en av deras hemmamatcher och deras blickar hade mötts sådär snabbt. Då hade han bara velat bevisa för den där idioten att han var bra. Då hade ilskan pushat på honom. Nervositeten verkade dessvärre inte ha samma verkan.
När Jonah kastade in bollen från sidan av planen lyckades han tack och lov ta ner bollen och satte direkt av längs långsidan mot målet.
”Gå på Alex! Vad gör du på planen om du inte tänkt spela fotboll?!”
Han hade hört hemmalagets coach skrika ganska mycket under den första halvtimmen och nu verkade det som att orden var riktade mot den blonde spelaren. Andy tyckte nästan synd om honom – kanske hade han också nyligen varit med om jobbiga saker som inte ville lämna huvudet.
”Andy, passa Adam!” Han tankar avbröts av att deras egen coach ropade åt honom och han försökte desperat leta på det där fokuset som han visste fanns där. Egentligen.

Liam hade nästan blivit orolig under första halvleken. Inte för att laget legat under med 0-1 utan för att Andy inte verkat helt okej. Han hade förvisso bara sett honom spela en riktig match och en träning, men han visste ju hur duktig Andy var, särskilt ifrån Jakes observationer, och det kändes helt enkelt inte som att han spelade fullt ut. Han ville veta om det var något fel, om han mådde dåligt eller om det var någon idiot på planen som sagt något elakt till honom.
När andra halvlek körde igång var det dock som att en helt ny Andy kommit ut på planen. Den där självsäkerheten lyste om honom som han första gången blivit så förvånad över att se, att emopojken fick ett helt annat självförtroende med fotbollsskorna på fötterna och ett beundransvärt fokus i dom blåa ögonen. Han var så stolt över honom. När sedan det första målet ifrån den svarthårige sattes i krysset var det inte Magda som var nära till att dra in på planen för att göra killarna sällskap i den hastiga gruppkramen utan Liam. 
”Fan vad duktig han är”, sa han och drog fingrarna genom håret efter att domaren blåst i visselpipan för att sedan förklara Andys lag som vinnare.
”Det är han verkligen”, log Magda lika stort. ”Åh vad roligt att dom vann!”
Liam ville inget annat än att vänta utanför omklädningsrummen för att kunna prata med Andy på en gång, men samtidigt kändes det som att han inte borde tränga sig på. Han borde låta Andy få vara med sina lagkompisar och ha sin stund med dom. Dom skulle ses om en timme eller så – han kunde vänta.
[16:54 sänt meddelande- A] Grattis! Du var helt jävla magisk på planen, och sjukt sexig ;) Ses när du kommer hem. Puss. Och grattis igen!

”Du kan väl säga till Andy att komma över när han kommer hem? Om han vill” sa Liam när Magda kört in på gården. ”Och tack för skjutsen, eller ja att vi kunde åka dit överhuvudtaget”, tillade han och slog igen bildörren.
”Självklart, och tack själv! Det var roligt att få se honom spela igen.”
Det plingade på dörren tidigare än han väntat sig och när han öppnat var det en blöthårig och till synes rätt trött Andy som stod där.
”Sorry, jag duschade där borta så det blir inga fotbollsstrumpor”, flinade han efter att ha kramat Liam.
”Faktiskt så har jag bytt fetisch till..” Han blickade snabbt ner på Andy och kunde konstatera att han hade bytt om till ett par mörkgråa stuprör. Till dom hade han en vinröd t-shirt och en för stor svart munkjacka med dragkedjan neddragen. ”.. stuprör och hiphophoods så det fungerar alldeles utmärkt ändå.”
”Gud det låter som att du hyrt in mig!” utbrast Andy med ett skratt. ”Det saknas bara att du ska sticka åt mig några sedlar.”
Liam skrattade högt till han med innan han drog en hand över ansiktet. ”Sluta, fy vad hemskt.” Han tog några steg in i hallen för att släppa in Andy och skakade roat på huvudet igen innan han frågade om han var hungrig. ”Det tror jag åtminstone inte att man brukar fråga, så nu kan vi släppa det där.”
”Lite grann faktiskt.. Eller, egentligen jätte.”
”Då ska du ju säga det på en gång”, flinade Liam. ”Morsan jobbar natt så.. vill du typ vara lat och beställa pizza?”
”Det låter väldigt bekvämt”, nickade Andy och petade in skorna mot väggen med foten innan han stack ner händerna i dom djupa jackfickorna.
Liam strök honom hastigt över axeln. ”Du ser trött ut.. jag ska bara leta på pizzalistan, lägg dig i soffan eller något.”

Andy nickade men stannade efter några steg och lutade sig mot dörröppningen till vardagsrummet istället. Liam letade runt i byrålådorna i hallen och hade efter en stund lyckats få fram en vit pizzameny.
”Men.. du skulle ju lägga dig och vila”, flinade han när han såg upp och upptäckte Andy. ”Du var grym förresten, på planen alltså. När vi var små och spelade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att du skulle bli sådär proffsig, då sköt du ju hur som helst. Kommer du ihåg när du sköt mig i huvudet?”
Andy log oskyldigt. ”Ja det kommer jag ihåg.” Han log sedan lite mer retsamt. ”Och jag kommer ihåg att du vägrade erkänna att det gjorde ont fastän du hade tårar i ögonen. Så sjukt envis.”
”Äh det hade jag inte.” Den blonde fnös till med blicken riktad mot häftet innan han sedan såg upp igen. ”Du var asbra.”
”Tack.” Det värmde nästan pinsamt mycket i bröstet på honom när Liam sa det, att han faktiskt fått se någonting som var väldigt viktigt för Andy och att han tyckte att det var bra. ”Det kändes bra att du var där. Åtminstone i andra halvleken, jag vet inte riktigt vad jag pysslade med i första.”
”Ändå var du bättre än många andra i den också”, försäkrade Liam och räckte honom listan. ”Vad vill du ha?”

På bordet låg två tomma pizzakartonger och i soffan två väldigt mätta pojkar. Andy hade ändå blivit att se piggare ut efter att ha fått i sig mat och det dröjde inte särskilt länge innan han krupit över till Liams sida och lagt sig intill med huvudet mot hans bröstkorg.
”Dom där kyssarna du utlovade..”
Liam såg hur ett litet snett leende lekte i mungipan på den svarthårige och det var så otroligt charmigt och tändande på samma gång.
”Dom har jag inte glömt nej. Hur många mål var det.. två?”
”Tio tror jag..” Det låga skrattet värmde mot hans hals och Liam drog försiktigt fingrarna genom det fuktiga håret medans han själv log. Därefter placerade han en hand på Andy högra axel för att få honom att vända upp ansiktet. Dom där läpparna var så otroligt lockande men han lyckades behärska sig tillräckligt för att kunna stryka en fingertopp över dom istället. Dom blåa ögonen sökte hans samtidigt som dom smala händerna strök över hans egna svarta t-shirt och den tidigare slappa stämningen hade helt plötsligt ändrats till en väldigt elektrisk.
Liam hade hasat sig ner en aning efter att ha dragit av Andys munkjackan och när han försiktigt började avlägsna även t-shirten märkte han hur emopojken skälvde till en aning.
”Du är fin”, sa han lågt och strök långsamt två fingrar över hans mage.
”Och du tycker det är väldigt kul att plågas va?” kom det till svar och Liam andades ut i ett lågt skratt.
”Självplågeri också isåfall.” Han ville ju inget hellre än att känna mer på den där huden; låta händerna röra sig över den platta magen och upp till bröstkorgen, ner till höfterna och upp igen, bara för att få känna hela hans kropp under handflatorna.
Andy drog häftigt in magen i samma stund som Liams läppar snuddade vid den och det dröjde inte länge förrän även hans tröja avlägsnats, förrän läppar hetsigt trycktes mot varandra, förrän ivriga händer försökte komma åt överallt på samma gång.
”Liam..” Andy andades tungt ut och tryckte händerna mot hans axlar som för att få honom att resa sig upp lite grann. ”Kan vi inte gå upp till ditt rum istället..?”
”Visst..” Andetagen ifrån honom var också tunga men han hävde sig relativt snabbt upp på fötter och fattade sedan tag om Andys hand för att dra upp honom också.

Han såg ner på Liam där han satt gränsle över honom och lät händerna söka sig fram över den nakna bröstkorgen, ned mot magen och sedan upp igen, ut längs med armarna. Tempot hade kanske sänkts något i jämförelse med när dom legat i soffan men det hade vägts upp dubbelt med desperationen som Andy kände och som han tyckte sig se lysa i den andres gröna ögon. Liams andetag blev ännu lite hesare när Andy sjönk ner över honom och trots att han säkerligen försökte hålla emot kunde han inte hindra ett lågt kvidande när Andy placerade läpparna mot hans känsliga hals. Allt det här kändes så rätt. Spännande, skönt och mysigt ja, men framför allt rätt. Han ville inte att det skulle vara någon annan som grep tag om hans hår på det där sättet, han ville inte att värmen från kroppen under honom skulle komma från någon annan och när ett hest ´Andy´ pressades fram kunde han inte ens föreställa sig någon annan röst säga det.
Dom starka händerna hade enkelt snurrat runt honom så att han plötsligt befann sig under Liam istället och dom tydliga höftbenen som han tidigare ritat små mönster på med fingrarna trycktes allt mer mot honom. Kyssarna blev häftigare igen och i takt med dom avlägsnades dom sista plaggen och gjorde det fluffiga täcket på golvet sällskap. Han lät Liam komma ännu lite närmare och greppade samtidigt tag om hans axlar på ett nästan krampaktigt sätt.
Snart..
”Vänta.. vänta..”, andades han fram och tryckte trots allt bort Liam lite ifrån sig.
”Vad är det?” viskade den andre och strök undan hans lugg så att dom blåa ögon återigen blev synliga.
”Jag och.. Jens, vi.. jag har fortfarande inte gjort det”, mumlade han med hettande kinder och kände sig bara så himla töntig och oerfaren och mesig. Allt som inte Liam var.
”Du..” Liam log mot honom och lät snabbt läpparna snudda vid hans kind innan han mötte hans blick igen. ”Vi tar det försiktigt, jag lovar.”
Han nickade men vek samtidigt undan med blicken. Han ville ju. Han ville inget hellre. Händerna smekte försiktigt över den blondes höfter innan han gav ifrån sig en olycklig suck.
”Du måste tycka att jag är hur barnslig som helst..”
”Det tycker jag inte alls.” Liam bet tag i piercingen innan han fortsatte. ”Tvärtom tycker jag det är sjukt mycket modigare att vänta än att.. bara göra det för sakens skull, för att få det gjort.”
”Hur gammal var du?”
Liams bröstkorg hävdes fortfarande inåt och utåt i snabb takt och han lät fingrarna stryka över hans lår lika lätt som en fjäder. ”Fjorton.”
”Åh gud!” Andy vred hastigt på sitt ben så att Liams hand föll av. ”Jag hade inte ens kysst någon när jag var fjorton!”
”Hey, ta det lugnt.” Liams hesa skratt gjorde det inte bättre och Andy vred lika hastigt bort ansiktet som han gjort med benet. ”Andy.. sluta. Tror du jag bryr mig om det? Det enda jag bryr mig om är att du är här, inte hur många du knu.. legat med. Eller när du kysste någon för första gången. Ärligt talat tycker jag det är mycket sexigare med någon som inte.. varit som mig”, sa han med en axelryckning och bet tag i ringen i läppen igen.
Andy såg tveksamt upp på honom. Pulsen slog fortfarande så himla hårt. Han ville ju känna Liam ännu närmare; få uppleva det där tillsammans med honom.
Du är sexig, okej?” Liams sneda leende fick det att suga till i magen igen och ett leende lyckades faktiskt ta sig fram på hans egna läppar. Inte ett särskilt självsäkert men åtminstone ett leende.
”Kom då”, viskade han och drog honom intill sig innan han än en gång tryckte läpparna mot hans hals.

quiz

bara för att jag inte hade något särskilt att göra och att jag hade några sånna här quiz på min förra långstory ;D 


 
http://makeaquiz.net/KSLwry
 
 
ett litet quiz om i hate (almost) everything about you alltså. testa det gärna om ni vill (: 


I hate (almost) everything about you - del 72

”Andy..” Liam ruskade försiktigt på honom. ”Jag brukar inte ha några problem med att skolka men ditt rykte som favoritelev kan förstöras om du..”, fortsatte han flinande men rynkade sedan pannan något när Andy fortfarande inte gav något tecken på att ens vara vid liv. Eller jo där höjdes bröstkorgen igen – men inte mer än så.
Det var som att ingen utav dom hade velat riskera att krossa något utav det sköra glaset dom byggt upp och omgett sig med igen, den där alldeles egna glasbubblan. Dessvärre hade söndagen gått alldeles för snabbt och nu var den plågsamma måndagen med den obligatoriska skoldagen där.
”Andy? Seriöst du måste vakna, vi har typ.. en kvart på oss innan bussen går.”
”.. va?”
Ögonlocken fladdrade till innan dom blåa ögonen plötsligt såg på honom – glansiga och trötta. Lite för glansiga.
”Du.. hur mår du egentligen?” Han la en hand mot hans panna och bet sig sedan i läppen.
”Gillar du inte.. min morgonfrilla? Du har sett den.. många gånger”, mumlade den svarthårige.
Han kunde inte låta bli att flina till. Han kanske var sjuk men han var fortfarande väldigt söt. Det här var på riktigt. Han fick vakna upp tillsammans med Andy. Emopojken. Världens finaste.
”Jag älskar din morgonfrilla, men jag tror du får skippa skolan idag.. du har feber.”
”Nej.. va?” Förvirringen verkade sakta men säkert släppa och därefter följde en tung suck. ”Men åh, jag har inte tid att vara sjuk.. jag har ju svenskaprov idag.”
”Menar du att du blir besviken över att missa ett prov?” Liam skakade oförstående på huvudet innan han motvilligt kravlade sig upp ur sängen. Det var oerhört lockande att stanna kvar under täcket med honom – bacillerna lär han ju redan ha attackerats utav – men var det någon som inte fick strunta i några fler prov så var det tyvärr Liam själv. Inte några fler skoldagar heller för den delen.

”Du har säkert missat bussen nu”, sa Andy efter att Liam räckt honom vattenglaset och alvedonen. ”Jag är inte dödssjuk, jag klarar mig själv.”
”Det vet jag väl men, vill du ha en filt eller något?”
Någon protest hann inte höras då det plötsligt plingade på dörren och dom såg förvånat på varandra innan Andy ryckte på axlarna.
”Vem kommer ens den här tiden?”
”Jag kan öppna, ligg ner. Det gick ju runt några jävla jehovas vittnen förra veckan och dom har väl ingen uppfattning om vad som är en normal tid att plinga på hos folk..”, sa han irriterat på väg ut från Andys rum.
När han öppnade dörren var det dock allt annat än Jehovas Vittnen som stod där.
”Eh hej..?”
”Vad gör du här?” frågade den vitblonderade killen och Liam kunde inte helt avgöra om han var upprörd eller bara chockad.
”Alltså jag har inte brutit mig in.”
Simon drog en hand genom håret innan han försökte se över axeln på honom. ”Vart är Andy? Och är ni liksom.. sams nu igen eller.. jag fattar ingenting. Det är alldeles för tidigt för det här.”
Liam höll fullständigt med. Fan den här killen gjorde honom nervös – hur ogärna han än ville erkänna det, men det här senaste dygnet hade innehållit enorma känslostormar och han hade inte alls hämtat sig eller förstått allting helt och hållet än. Och nu var verkligheten från utsidan plötsligt här och knackade på – bokstavligen.
”Vi.. han är sjuk, han ligger inne på sitt rum så du borde kanske snacka med honom direkt istället”, sa han och strök en hand över nacken. ”Jag ska försöka hinna med bussen som redan gått så.”
Simon såg ytterst misstänksamt på honom men nickade sedan och tog ett steg förbi honom in i hallen. ”Okej..”

”Tja!” Liam slängde sig ner på stolen bredvid Chrille en halv sekund innan läraren stängde dörren till klassrummet.
”Tjena.”
”Fan vad drygt med måndag. Det lät ju inte så jobbigt när vi kollade upp hur många måndagar det var kvar innan studenten..”
”Nej.”
Liam höjde ena ögonbrynet vid det korta svaret. ”Vad är det med dig nu då?”
Chrille drog på munnen till något som kanske skulle vara ett snabbt leende men mest såg ut som en grimas innan han slog upp boken. ”Känns väl egentligen som att det kanske är jag som ska fråga dig det.”
”Vad menar du?”
”Men seriöst Liam, Pontus är skitirriterad på dig och..”
Såklart. Dom hade ju kanske inte skiljts åt på det bästa sättet i lördags men vad fan.
”Och vadå du har inga egna känslor? Du måste tycka och tänka exakt som Pontus fastän du inte har en aning om vad det handlar om?” Han kunde inte hålla tillbaks irritationen nu.
”Nej det måste jag inte, men fattar du inte? Det är inte bara Pontus som är irriterad på dig, du är så jävla fram och tillbaka hela tiden, man har ju ingen aning om vart man har dig eller om du ens vill vara med oss.”
Irrationen övergick som i ett handslag till att bli en klump i magen av oro. Nyss hade ju allt känts så väldigt bra. Då när han hade varit i den där världen tillsammans med Andy igen. Det var en sak att han och Pontus hade sina tjaffs, det hade dom egentligen alltid haft, men det var inte alls samma sak när dom andra började säga sådant här. Det var ju mardrömmen. Det som inte fick hända. Polarna som han inte skulle klara sig utan. Ifall det skulle bli han som blev utanför.
”Äh vadå”, flinade han, ett utav knepen han tog till för att dölja nervositet och osäkerhet, ”Det är väl klart jag vill hänga med er, det skulle väl vara jävligt knepigt annars. Tre år liksom?”
”Precis. Det känns lite skumt faktiskt Liam, och okej du vill hänga med oss; men det kanske kommer till den punkten att vi inte vill hänga med dig?”
Kylan spred sig i hela kroppen och han grep automatiskt hårdare om pennan – nästan så att det kändes som att träet skulle smälta ihop med hans hand.
”Vad fan snackar du om..?” Hade han tur, och det hade han förmodligen med tanke på att Chrille eller någon utav dom andra aldrig skulle kunna tro att han blev osäker eller så in i helvetes rädd, uppfattade hans kompis det sammanbitna tonfallet som irriterat istället för oroligt.
”Ta det lugnt, jag menade inte.. det är klart du är med oss”, suckade han. ”Men det är inte bara Pontus som är irriterad, dom andra börjar också tycka att du beter dig jävligt drygt emellanåt, så du borde kanske..”
”Kanske vadå?” frågade han direkt utan att så mycket som vika undan med blicken. 
”Okej jag överdrev kanske lite, jag tycker också den här måndagen känns extra jävlig. Men du borde väl kanske.. vara lite mer dig själv bara. Har du typ.. problem hemma eller så?”
Liam skrattade hest till och höjde roat på ögonbrynen. ”Seriöst Chrille?”
Det fick även den andre att börja flina. ”Vi låtsas som att jag inte sa det där va?”
Han nickade, fortfarande med det roade över läpparna och lutade sig bakåt på stolen.
”Liam och Christoffer, jag säger bara till er en gång sedan får ni gå ut härifrån. Och Liam sluta väg på stolen”, avbröt deras samhällslärare innan han började dela ut papper.
Liam kastade en blick över klassrummet där han fick syn på Johan och Pontus och höjde huvudet i en nick. Kylan hade redan börjat leta sig tillbaks till magen men någon sekund senare nickade den rödhårige tillbaks medans Pontus gav honom ett leende – ett väldigt svagt sådant men det var ändå ett accepterande och det var det enda Liam behövde just då.

Liam tryckte av efter att det gått fem signaler utan svar och gick sedan ut från toaletten. Han sov förmodligen – vilket nog egentligen var det bästa. Men det var klart att han helst skulle ha velat kunna prata med honom en liten stund för att kolla läget. Tills alldeles nyss hade han ju inte haft möjligheten att få fråga hur det var med honom alls.
Var det möjligt att ens känslor kunde få hjärtat att slå för hårt? Så att det rent utav blev farligt?
Han skyndade tillbaks uppför trappan och in i klassrummet där deras engelskalektion för närvarande pågick och sjönk sedan ner vid det runda bordet han delade med Jake och Pontus.
”Okej jag tror jag är klar med det här talet nu”, suckade Jake. ”Tar någon tid?”
”Absolut, vänta då.” Liam drog upp mobilen ur jeansfickan och klickade sedan upp tidtagar-appen innan han la telefonen på bordet. Han visste med sig själv att han inte skulle kunna lyssna på vad Jake sa om han samtidigt höll någonting i händerna. Koncentrationssvårigheter? Check.
Dom hade ett sista nationellt prov kvar och det var den muntliga delen på engelskan som bestod av att man skulle snacka om något i fem minuter. Liam själv hade egentligen inga problem med att prata inför andra, han besvärades inte av att alla i klassen skulle se på honom så länge han var bekväm med det han skulle prata om, problemet låg istället i att han inte lyckats komma på något bra ämne inom temat.
”In every part of the world..”

”Det kan inte ha gått fem minuter redan?” Pontus lutade sig fram mot mobilen innan Liam hunnit dra åt sig den och såg sedan förvånat upp.
”Vem är A?”
[Inkommande samtal- A] Svara – Avböj
”Va?” Han försökte verka oberörd när han tog upp telefonen och såg på skärmens text. Han tvekade en sekund innan han mindes att det inte fanns något annat alternativ och tryckte på den röda ikonen. Ett knapptryck från den andre och precis allt skulle ha varit avslöjat. Om Andy inte blivit döpt till enbart A i hans telefonbok.. Liam blev alldeles illamående.
”Tryckte du av?”
”Ja alltså det är någon sådan där telefonförsäljare”, sa han med en axelryckning och försökte diskret svälja. ”Sorry Jake, vill du börja om?”
”Vadå hur kan det stå ett A då?” flinade Pontus men än en gång syntes den där vaksamheten i hans blick, precis som den hade gjort när Liam varit otäckt nära att bli avslöjad i videobutiken att han skulle ha filmkväll med Andy. Då när han fortfarande trott att det skulle bli en asdryg kväll.. Men det kunde vara Liam som överanalyserade, Pontus kunde knappast minnas den gången fortfarande – det var ju en evighet sedan. Blicken hade absolut ingenting med det att göra. Jake kunde dock inte dölja förvåningen i sin blick när han såg upp från sitt papper.
”Vadå vem ringer?” tillade han sedan som att han inte hade någon som helst mer aning än vad Pontus hade.
Håll dig lugn. Ingen panik. Tänk bara.
”Har ni aldrig gjort så? Dom har ringt mig typ varenda dag så jag kollade upp numret och la sedan in det i telefonboken så att jag vet när jag ska låta bli att svara. Företaget började på A.” Han ryckte på axlarna.
När Pontus vaksamma blick försvann andades Liam långsamt ut.
Tills att..
”Men vad fan vi ringer väl upp och säger åt dom att sluta terrorisera dig då”, sa Pontus och sträckte ut handen mot mobilen. ”Jag kan göra det. Jag lovar att jag gör det bra!”
Det var ju något som Liam absolut inte skulle ha sagt nej till. Och nu satt han där med handsvett och ett påtvingat roat leende och höll mobilen i ett så hårt grepp som att hans liv hängde på det.
”Inte bättre än mig.” Med Pontus bredvid sig kunde han inte göra mycket annat än att trycka på ´Ring upp´ på det senaste samtalet och trycka luren mot örat.
Helvete. Svara inte. Svara inte.
På Jake kunde han inte ens titta.

Knack knack.
”Ursäkta att jag stör Johanna, kan jag få låna Pontus några minuter bara?”
I dörröppningen stod deras mentor och Liam hade aldrig någonsin varit så glad att se honom.
”Vadå vad är det?” frågade Pontus efter att halvt ha vänt sig om.
”Vi tar det på mitt kontor, det går snabbt.”
Med en suck reste han sig upp, tog med böckerna och lämnade klassrummet.
[Ringer upp –A] Avbryt
”Liam”, väste Jake som tydligen försökt få hans uppmärksamhet. ”Vad exakt..” Han höjde menande på ögonbrynen innan han slog ut med händerna. ”Varför ringde han?
Känslorna fortsatte vara sådär översvallande och han visste inte om han bara skulle sjunka ihop över bordet; lättad över att ha undvikit en katastrof, eller om han skulle låta det fåniga leendet få tilltåtelse att komma fram. Det var klart att han tänkt berätta allt för Jake; han var ju den enda som visste om allt smärtsamt och allt underbart. Han hade bara inte fått någon chans än -  varenda sekund av lördagsnatten och söndagen hade ju spenderats med den där pojken som han visste att han inte skulle kunna andas utan.
Leendet letade sig fram trots att han bet tag i den silvriga ringen och Jake såg ännu mer förvånat på honom. ”Vadå har..”
Det verkade nästan som att hans kompis tyckte det var ännu mer frustrerande att inte kunna prata rakt ut om det och när Johanna sa att dom kunde börja lägga ihop var Jake snabbt uppe på fötter och grep sedan tag om Liams arm så fort dom var utanför dörren.

”Vad. I. Helvete.” Jake flinade och sjönk ner på staketet mitt emot tegelväggen som Liam stod lutad mot. ”Säg inte att ni har förlovat er också?”
Liam flinade tillbaks samtidigt som han försökte få fram en av dom svarta ciggen ur asken. ”Äh sådant är överreklamerat.”
”Lägg av, du står ju och flinar som en tonårsbrud, du skulle älska att förlova dig”, retades Jake men skakade sedan på huvudet igen. ”Jag hade seriöst gett upp hoppet om att ni ens skulle börja snacka igen. Helt ärligt hade jag tänkt föreslå att vi skulle dra ut i helgen så att du kanske kunde träffa någon rebound-tjej istället.”
”Jag vet, det är sjukt. Men fattar du hur jävla..” Liam satte cigaretten mellan läpparna och gjorde sedan  Jake sällskap på staketet istället.
”Kär du är? Japp.” Han la upp armen om hans axlar och log stort. ”Grattis mannen, se till att det håller den här gången.”
Liam nickade och blåste ut röken åt sidan. ”Jag lovar.”
”Men vad var det du sa för att få honom att ändra sig då? Eller släppte han bara in dig när du knackade på?”
”Nej alltså..” Han hade ju liksom inte nämnt just sjunga-utanför-fönstret-med-gitarren-runt-halsen-delen. Nog för att Jake var hans bästa polare och en av väldigt få som ens fått se några av Liams djupare känslor men det var ändå inte något han bara kunde berätta sådär; särskilt inte när han ganska så nyligen upptäckt att han tyvärr faktiskt hade förmågan att kunna rodna. ”Jag sa väl lite saker som jag verkligen menade, och han förstod. Typ.”
”´Typ´? Vad fan gjorde du? Läste upp en dikt eller?” flinade han.
Tydligen hade Liams roade ´Mm säkert´ inte varit tillräckligt snabbt för Jake andades ut i något som kunde vara antingen ett kort skratt eller bara en flämtning.
”Du läste upp en dikt. Okej, glöm det där med tonårsbrud, jag kommer att kalla dig Romeo från och med nu. Jävlar Lia-Romeo. På riktigt?”
”Nej”, flinade han men kunde inte låta bli att skaka lite roat på huvudet han också. Han fattade ju hur det måste låta. ”Det var ingen dikt, det var en låttext bara. Fjolligt jag vet, men jag var desperat och det var det enda som kändes rätt just då..”
 ”Det beror på vilken låt det var, om det var Justin Biebers Baby var det jättefjolligt”, svarade Jake skämtsamt. ”Vilken var det?”
Det var ingen hemlighet att Liam älskade musik och att han kunde spela gitarr, men han hade som sagt aldrig spelat egna låtar och inte ens Jake visste om att han skrev låttexter; han var inte ens säker på att han skulle våga låta Andy höra några fler trots att han blivit så imponerad utav den första och.. slagit armarna om honom efter den där andra. Varför kändes halsen alldeles tjock så fort han tänkte på det? Han kunde vara fjollig för den killen – varenda dag om det så krävdes.
”En egen.”
”Va skriver du egna låtar? Alltså nu när du säger det så blir jag ju inte direkt förvånad, du och din gitarr liksom men.. shiet, fan det är ju grymt!”
”Äh jag vet inte, det är inga mästerverk men.”
”Om Andy som tills ganska nyligen haft en annan pojkvän och i princip vägrade prata med dig faktiskt släppte in dig och nu är tillsammans med dig så tror jag att det var något utav ett mästerverk. Så lägg ner skitsnacket va.”  
”Om du aldrig mer kallar mig Romeo.”
”Okej deal.” Dom hann inte mer än fram till porten förrän Jake öppnade munnen igen. ”Hade du med dig en ros?”

Liam släppte läppen som han bitit i precis när dörren öppnades och Magda blev synlig.
”Men hej Liam.”
”Tja.”
Det var inte helt utan nervositet han hade plingat på. Han hade inte haft en tanke på att höra med Andy innan ifall Magda liksom visste hur saker hade förändrats, inte förrän han stod där på trappen vill säga. Men hon verkade inte alltför chockad över att det var han som kom dit så kanske..
”Här, jag kan ta din jacka. Ni lär väl ha hunnit med att sakna varandra”, sa hon skämtsamt men gav honom sedan ett leende. ”Vad skönt att ni hittat tillbaka till varandra.”
Liam log snett innan blicken gjorde ett hastigt besök vid fötterna för att sedan se upp på henne igen. ”Det tycker jag med. Hur är det med honom?”
”Han säger att det är bättre själv, men jag såg honom ju inte imorse så..”
När Liam öppnade dörren trodde han för någon sekund att Andy hade svimmat av.
”Men gud hur är det?”
Den svarthårige låg helt utslagen på sängen i endast underkläder och av den klistriga luggen att döma måste febern ha stigit skyhögt.
”Åh hej”, Andy såg upp med ett litet leende. ”Det är ingen fara, jag har duschat bara.. det brukar inte vara såhär drygt men..”
Liam andades ut i ett lågt skratt. ”Fan vad du skräms. Jag trodde du hade hamnat i någon.. feberkoma eller något.”
”Feberkoma?”
”Skit samma om det finns något sånt eller inte”, flinade han och tog stegen fram till sängen där han tog stöd med ena knäet mot madrassen för att kunna luta sig ner och placera en snabb puss på dom fortfarande fuktiga läpparna. ”Hur är det..?”
”Bättre. Kanske ännu lite bättre om jag får en till sån där.”
”Du tänker inte smitta mig va?”
”Du skulle inte kunna motstå dom här läpparna ändå.” Trots att ögonen fortfarande var en aning blanka lyckades han få till en blick som fick det att kittlas i Liams mage. Han var sexig.

”Vad ville du när du ringde förresten? Jag ringde tillbaks men du tryckte bort mig då.”
Liam petade till ringen i läppen innan han gav Andy en snabb blick från sidan där han satt bredvid honom i sängen.
”Jag skulle bara höra hur det var med dig, men vi hade lektion sen så jag kunde inte svara. Totalt värdelös dag ändå så jag hade kunnat stanna här med dig egentligen.”
”Jag överlevde”, log Andy svagt. ”Allt det här känns så.. ovant och bekant på samma gång. Det känns lite som att jag.. jag vet inte, att jag kommer vakna och allt är kaos igen? Låter det som att jag feberyrar nu?”
Liam såg på Andys händer som hade börjat vridas på det där sättet som dom alltid gjorde när han blev nervös innan han såg upp på honom igen.
”Skulle du vilja det? Vakna upp isåfall?”
Andy skakade på huvudet och lutade sedan huvudet mot hans axel. ”Jag är bara överkänslig..”
”Och det är ändå en av sakerna jag älskar med dig”, sa han och drog på munnen. ”Det väger upp mitt totalt stabila humör.”
Den andre boxade till honom på armen och ett skratt slapp ut mellan Liams läppar. ”Förlåt”, sa han och fortsatte sedan mer seriöst. ”Jag är också rädd att vakna upp isåfall. Du vet.. jag kom inte över dig det minsta. Jag lyckades inte ens lura mig själv och det.. är jag rätt bra på i vanliga fall. Jag har aldrig velat vara beroende av någon på det sättet, för jag har varit så sjukt jävla rädd för vad som skulle hända om den personen försvann, någon som visste mer om mig än någon annan och allt plötsligt skulle bli så utelämnande och utom kontroll för mig.. ”

Andy nickade och sneglade åt sidan bara för att se hur Liams högra näve hade knutits innan den långsamt slappnade av, och sedan knöts igen. Tillfällena då Liam verkligen hade öppnat sig och erkänt några som helst svagheter eller sådant som gjorde honom sårbar var väldigt lätträknade och han blev förvånad över att han faktiskt börjat berätta något själv den här gången. Andy hade inte behövt fråga.
”Men liksom.. allt det där är ju okej när det handlar om dig. Jag vill vara beroende av dig, jag vill att någon annan ska betyda allt fastän det är skitläskigt. Och jag har ju aldrig släppt dig – inte helt och hållet.”
”Jag kommer inte släppa dig igen heller”, viskade han och slöt försiktigt handen om knytnäven. ”Och vet du vad jag älskar? När du låter mig få veta sånt här, sånt som du tänker och.. sånt som du har svårt för och tycker är läskigt och.. jag vill veta allt sånt Liam, för jag tycker inte att du är en svag person för det – snarare starkare.”
Liam öppnade handen och kramade istället om Andys – men utan att titta upp på honom.
”Men det går inte alltid. Och jag kan inte lova att jag.. jag är ingen person som bara sitter och kastar ur mig alla känslor, jag..” Han började nästan låta stressad och sedan såg den gröna blicken hastigt upp mot honom. ”Och jag vet att jag har mina problem och jag är inte perfekt och.. det finns saker jag inte vågar.. som jag inte bara kan änd..”
”Liam! Det är okej”, avbröt han och såg in i hans ögon. ”Det är okej, jag lovar. Allt kommer bli bra ändå, eller hur?”
Den blonde nickade och såg ut att svälja hårt. ”Jag är bara så jävla glad att..” Fingrarna strök genom håret innan han öppnade munnen igen. ”Jag älskar dig och jag vill aldrig att du ska tro något annat. Jag vill inte vara utan dig igen och jag vill att du ska må bra. För du är det finaste jag vet.”
Nu var det Andys tur att svälja hårt och när Liam drog honom intill sig grep han tag om hans tröja med händerna och lutade ansiktet mot hans bröstkorg. ”Jag vill inte vara utan dig heller..”


I hate (almost) everything about you - del 71

alltså jag såg först nu vilken miss det hade blivit när jag la upp dom tidigare 3 kapitlen. dom var postade samma minut så det råkade bli så att kapitel 70 publicerades före kapitel 68 osv -.- nu är det fixat men jag hoppas att ni läste i ordning ändå haha? D: 
 
 
Han visste inte om det var solstrålarna genom fönstret eller Liams läppar mot sin mungipa som väckte honom men båda kändes väldigt okej för stunden. Allt kändes fortfarande ganska så förvirrande men samtidigt kändes det så väldigt rätt att han inte ville tänka alltför mycket på det. 
”Hej”, sa den andre med den morgonhesa rösten som han mindes så väl.
”Godmorgon..”
Liam pussade honom mjukt på munnen men drog sig sedan undan innan han ens hunnit besvara den och tveksamheten lyste ur hans ögon – oron över ifall han gått för fort fram, gjort något som inte var helt okej än, kanske aldrig. Andy la dock upp armen om hans nacke för att dra honom intill sig och gav honom en lång puss. Han skulle inte kunna vara utan honom. Han hade testat. Det hade inte funkat.
”Tror du inte att din mamma är orolig..?”
Liam drog lite på munnen utan att det roade nådde ögonen. ”Hon är ganska van att jag.. inte kommer hem efter fester.”
”Du har varit på mycket sånt, eller hur?”
”Jaa.. det kändes inte som att det fanns så mycket mer meningsfullt att göra. Eller alltså; det har ju varit kul också men.. det har väl rätt ofta varit för att slippa tänka du vet. Men hur går det med fotbollen? Har ni gått om dom som låg tvåa?”
Det märktes att Liam ville komma ifrån ämnet och Andy hade inte direkt något emot det. Dom hade pratat om nog mycket jobbigt inatt. Och han var tvungen att erkänna att det värmde i bröstet att Liam fortfarande kom ihåg något så simpelt, åtminstone för dom som inte spelade själv, som hur tabellen hade sett ut i fotbollen efter så lång tid som det faktiskt gått.
”Vi ligger etta”, sa han utan att kunna dölja det stolta leendet.
”Gör ni?! Fan vad grymt”, log Liam minst lika stort och fick samtidigt Andy att inse hur fruktansvärt mycket han hade saknat det där riktiga leendet – dom svaga, snea och roade också – men särskilt det stora pojkaktiga leendet som påminde honom om den tioåriga Liam.

Timmarna flöt förbi som havets vågor utan att någon av dom gjorde minsta ansats att lämna sängen. Det var fortfarande så mycket att prata om, att röra vid, att le åt och sådant som fick dom båda att slå ner blicken och inte längre känna sig så väldigt bekväma. Men det senare var också sådant som behövdes – som inte kunde undvikas. Och även om Liam den mesta av stunden bara älskade att få ligga där bredvid Andy och försöka ta in att dom faktiskt pratade med varandra igen – att det mesta kändes okej och att han var inom räckhåll - så var det också väldigt oroliga känslor som rörde sig i hans mage. Det här kunde vara en bubbla dom bara hade hamnat i tillfälligt, som snart skulle kunna spricka och kasta ut dom båda åt olika håll ännu en gång. Han ville inte det. Bara tanken gav honom panik.
När den andres hand försiktigt strök över hans höft var det fler känslor som började vakna till liv igen och det dröjde inte alltför länge innan dom tryckt sig ännu närmare varandra. Liam letade sig in med händerna under Andys stora t-shirt där han långsamt lät dom smeka sin väg upp längs sidorna. Han hade inte glömt hur len hans hud var men det fick det ändå att snurra till i hans huvud och han krånglade in ett utav sina ben mellan Andys båda i ett försök att komma ännu lite närmare. För att göra det lite mer jämnlikt i klädväg började han dra av den andres tröja men stannade sedan till halvvägs med stora ögon.
”Vad.. har du tatuerat dig?” frågade han chockat och drog hastigt av tröjan den sista biten för att kunna studera stjärnorna över hans revben.
”Eh jaa”, flinade den svarthårige till. ”Gillar du dom inte?”
”Jo! Det är asssnyggt. Shiet jag bara.. fan vad snyggt. Är dom alldeles nygjorda?”
”Nej, eller några veckor”, svarade han och såg ner på honom efter att ha dragit luggen ur ögonen.
Liam strök långsamt fingret längs konturerna och såg sedan snabbt upp på honom igen. ”Vi hade idrott samma dag va? Det var därför du hade kompresser över revbenen?”
Andy såg förvånat på honom. ”Jaa.. såg du det?”
Han nickade. ”Jag trodde att.. någon hade gjort illa dig.”
Dom smala fingrarna strök genom hans hår istället för att något svar lämnades från dom rödaktiga läpparna.   
 
Andy andades tungt ut under Liam och drog upp knäna ytterligare när han lutade sig ner och kysste honom hårt. Medans den blondes händer rörde sig längs hans sidor smekte Andy över den vältränade ryggen och ner längs armarna som var placerade på varsin sida om hans egen smala kropp. Förmodligen var hans egna ögon lika glansiga som dom gröna och både vetskapen om det och den intensiva blicken som såg på honom fick kinderna att börja hetta och ännu varmare blev dom när en hand försiktigt letade sig ner längs hans lår och snart slöt sig om hans heligaste.
Han drog fingrarna genom det lite trassliga håret och trots dom kittlande känslorna och häftiga andetagen lyckades han reflektera över hur ovanligt mjukt det var – inte alls det hårspraysstela. I samma stund som han, lite halvt omedvetet, grep tag hårdare om hårtesterna stönade Liam hest till och pressade läpparna mot hans hals.

”Du..”
Han strök Andys lugg åt sidan och kände hur det nervösa illamåendet började ta upp allt mer plats inuti honom. Samtidigt slog det där hjärtat så himla hårt när han såg in i dom isblåa ögonen. Han ville det här. Så himla, himla gärna.
”Vad är det?” frågade Andy och såg lite mer vaksam ut.
”Jag vet inte hur.. förlåt om jag säger något helt galet nu, jag fattar att det egentligen inte är okej men.. lyssna bara, snälla?”
”Vad är det Liam?” Det vaksamma hade ersatts av oro. ”Säg bara vad det är.”
Han nickade och fuktade läpparna. ”Vill du.. vill du kanske försöka med det här igen..? Jag menar oss.”
Den svarthårige var tyst en liten stund men nickade sedan.
Leendet fladdrade nervöst förbi över hans läppar innan han bet tag i piercingen. Andy log lite blygt tillbaks mot honom men Liams egna leende rann långsamt av.
Vill du kanske försöka med ´Det här.´. Det var inte okej att kalla det så.
Det var något dom behövde prata om.
Kanske var det inte rättvist. Kanske var det alldeles fel av honom.
Och kanske var det här Liam skulle hålla med om det Andy sagt för så länge sedan inne i det här rummet ´Vi borde inte ses.´ Fastän det skulle göra så obeskrivligt ont - Men för att han verkligen tyckte att Andy egentligen förtjänade bättre.
Han kunde inte lova att saker skulle bli bättre den här gången. Inte på en gång. Inte allting.
Det kändes inte rätt mot honom att göra det här..
Men ändå..
(Och egentligen; den största rädslan var att Andy skulle backa bak igen, att Jens skulle komma tillbaks i bilden, att Liams fråga skulle skrämma iväg honom, att det var fel och alldeles för riskabelt att ens fråga den. Men han ångrade så fruktansvärt att han inte sagt någonting tidigare, innan Andy brutit det dom hade, innan han tydde sig till Jens, han ville inte låta bli en gång till. Han ville att det skulle vara ännu mer på riktigt nu.)
Om det ens fanns en chans.

”Är vi kanske.. eller jag menar vill du.. jag tänkte..” Han drog frustrerat en hand genom det blonda rufset. Han hade inte gjort sådant här tidigare. Egentligen borde dom ha pratat om det för länge sedan, då när det mesta ändå hade känts väldigt bra. Eller så kanske det egentligen inte hade behövts pratas om alls för att man i vanliga fall visste ändå? Men det hade inte varit, och var inte, en helt vanlig situation. Andy var inte vem som helst. Han var så mycket mer.

”Vad försöker du säga?” Andy såg mest retsam ut nu och det fick även Liam att roat dra på munnen mitt i allt det nervösa. Hur svårt kunde det vara? När han kastade en blick omkring sig i rummet fick han syn på ritblocket som låg på golvet nedanför sängen.
”Får jag använda det här?” frågade han efter att ha sträckt sig efter det.
Den andre höjde något förvånat ögonbrynen efter vändningen men nickade sedan. ”Visst. Det ligger en penna bredvid dig på sängbordet.. ritar du?” sa han och såg nyfiket på honom.
”Streckgubbar som inte ens är raka – ja.”

”Titta inte.”
Andy rynkade pannan när Liam höll handen över det han tycktes skriva i blocket. Han kunde för allt i världen inte gissa på vad han höll på med för någonting. Dom hade nyss kommit överrens om att ge det dom haft en ny chans, för att ingen utav dom kunde vara ifrån varandra, Liam hade verkat velat säga något mer men sedan plötsligt ändrat sig och istället börja skriva i hans skissblock? Kanske hade han fått en idèe till en ny låttext bara sådär?
En kort stund senare räcktes blocket över till honom där lite spretiga bokstäver var nedskrivna. Liams kinder såg nästan ut att vara på väg att anta en rödaktig färg. Vilket fick hans panna att rynkas ännu mer. Liam rodnade aldrig.
”Vad är..” Han började läsa och kände hur leendet spred ut sig mer för varje liten stavelse. Åh.

Jag har aldrig varit kär på det här sättet.  Inte kär alls har jag insett.
Jag är inte den ultimata killen, inte i närheten, men jag vet att jag är ännu sämre utan dig.
Du är på riktigt för mig, det bästa jag någonsin haft och jag hoppas att du vill vara min på riktigt.
Att du vill låta mig vara din.
Jag hatar allt som har med matte att göra förutom formeln 1+1=1.
Vill du vara min pojkvän..?

”Men Liam..”
Kinderna var definitivt röda nu. Det var sådan kontrast mot det annars så tuffa yttret. Och det var bland det sötaste han sett. Den senaste tidens händelser smärtade fortfarande i bröstet som glassplitter men det här plockade varsamt ut skärva efter skärva. Han och Liam hade ´bara varit´. Det kunde vara på riktigt nu – ännu mer.
 ”Du behöver inte.. vi kan vänta och se hur.. känna efter och sådär. Jag menade inte att..”
”Shh.” Han la ett finger över Liams läppar innan ett leende spred ut sig över hans egna. ”Pojkvänner låter bra.”
Lättnaden gick inte att ta miste på, det gick inte heller att undgå att se glittret i dom smaragdgröna oceanerna.
”Jag kommer kyssa dig nu. Typ aslänge, är du okej med det?”
Andy flinade till och nickade. ”Väldigt okej.”

Liam som på senaste tiden inte ätit frukost överhuvudtaget fann sig själv att plötsligt älska denna måltiden. Väldigt mycket tack vare sällskapet på andra sidan bordet.
”Kommer du ihåg vårat maskeradkalas?”
”Det är väl klart”, flinade Liam. ”Min Batmankärlek gick ju aldrig riktigt över efter det.”
”Du var nästan sötare i den där egengjorda dräkten”, sa Andy retsamt. ”Fick du leta lika länge den här gången eller?”
”Jättekul. Nej jag hittade den ganska snabbt, och jag tror att jag såg lite för överlycklig ut för att det skulle vara helt normalt.”
Andy skrattade till och sträckte sig efter mjölken. ”Herregud. Hur många gånger provade du den innan festen?”
”Två”, sa han med en axelryckning men kunde inte hålla tillbaks det generade flinet när Andy såg så ingående på honom, med ett litet, litet retsamt leende i mungipan. ”Okej några fler gånger! Men jag ville ju se så att den verkligen passade.”
”Pinsamt”, suckade Andy innan han skrattade igen.
Gud vad han älskade det där skrattet.
”Jag har i alla fall alltid shippat Batman och Spiderman. Okej sedan jag var typ femton åtminstone.”
”Bruce Wayne och Peter Parker också?”
Deras blickar möttes över bordet och Liam nickade med ett snett leende.
”Särskilt Bruce och Peter. Fast i det här fallet tycker jag inte att Parker är i närheten av nördig. Snarare den sexigaste som finns.. Särskilt när håret ser ut som ett skatbo.”
Andy sparkade till honom på benet innan han skakade på huvudet. ”Bra mycket snyggare än hår som ser ut att ha blivit slickat av katten.”
”Bra mycket kaxigare än han också..”
”Du ska bara se hur hårt jag lärt mig att slåss..”

Dom hade visst råkat hamna i sängen igen – men det var så mycket mindre ansträngande än att behöva byta om från sovkläder, duscha eller behöva röra på mer än en arm eller ett ben då och då.
”Det var ganska charmigt det där ändå..”, sa Andy och pekade mot skissblocket med foten.
”Vadå?” Liam såg sig omkring och stönade sedan till. ”Jag skriver bättre på nätterna. Jag menade verkligen innebörden men du får lova att kasta det där papperet sen.”
Andy log ondskefullt mot honom innan han lutade sig ner och löst bet tag i hans underläpp. ”Aldrig. Jag tänker rama in det och spara det för all framtid.”
”Jasså det tänker du?” Han höjde på ögonbrynen mot Andy innan han placerade händerna på hans höfter som bara precis täcktes av t-shirten. ”Det kan jag tyvärr inte gå med på.”
Andy tjöt till när han helt plötsligt snurrades runt och istället fann sig själv liggandes under Liam som han tidigare själv gränslat.
Deras läppar strök varsamt över varandras innan tungorna rörde sig som i en väl inövad dans.
När dom en stund senare drog sig ifrån varandra var Liams leende på plats igen. Mer seriöst nu.
”Du vet att jag menade det va? Jag har aldrig känt så mycket för någon som jag gör för dig, även om jag.. inte har visat det så bra som du förtjänar. Jag har aldrig älskat någon såhär.”
Andy log mot honom och kände än en gång hur värmen pulserade i bröstet. Allt hade inte varit en dans på rosor direkt, men han hade egentligen aldrig tvivlat på att Liam verkligen, verkligen tyckte om honom.
”Jag vet. Jag har inte heller känt lika starkt för någon. Jag har varit kär förut, två gånger tror jag. Men jag har aldrig älskat en kille. Det är nästan läskigt att göra det..” Han mumlade fram det sista och strök försiktigt några fingrar längs Liams arm.
”Mm.”
Dom låg tysta en stund innan Liam reste sig upp på armbågen bredvid honom. ”Du vet det där jag sa förut? Att jag ville att du skulle rita motivet till min tatuering om jag någonsin skulle våga göra en?”
”Du sa mer eller mindre att jag inte hade något val ja”, svarade han retsamt.
”Jag vill göra en. På riktigt. Vill du rita den?”
”Vadå? På riktigt?” upprepade Andy förvånat och Liam nickade igen.
”Helt seriöst. Jag fick bara en idèe. Om du vill alltså..?”
Andy satte sig upp och sträckte sig efter skissblocket. ”Ibland är det impulsiva bäst”, sa han något roat. ”Jag kan försöka, men jag är verkligen ingen expert Liam..”
”Jag har sett din pärm om du minns? Du ritar helt stört.”
Han skrattade lågt till. ”Sluta.. så bra är jag inte. Men okej vad har du för idèer? Jag kan rita en slarvskiss och göra det bättre sen.”

”Blöder det mycket..?”
”Har du redan fegat ur?” flinade Andy och såg upp från blocket där en skiss började framträda.
”Aldrig. Undrade bara.”
Säkert. Ibland undrade han om Liam själv var medveten om hur lite han hade förändrats sedan han var liten när det gällde vissa saker. Inte för att det inte var charmigt och rätt underhållande.
”Skulle du inte kunna.. jag vill ha en not som ser ut som ett A. Om det går att fixa på något sätt.”
Andy lyfte på pennan igen och blickade upp på Liam som satt mitt emot honom i sängen. ”Vill du?”
Liams leende blev lite mer osäkert. ”Tror du inte det skulle se bra ut? Jag tänkte att det borde smälta in rätt bra om man bara gör om A:et lite mer notaktigt du vet.”
Han nickade snabbt. ”Jo alltså jag tror det skulle se jättebra ut, jag bara.. vill du ha med mig i din tatuering?”
”Det är väl klart. Det skulle kännas jättebra”, sa han och bet tag i piercingen med ett leende. ”Jag kan tänka mig några hjärtan på notlinjerna också, om dom får vara lite kantiga och sådär, inte gulligt runda.”
”Vill du vara ännu lite mer cheesy och kanske göra en not i form av ett L också..?” Han försökte hålla tillbaks det fåniga leendet men lyckades inte riktigt. Det var fint och gulligt och.. det var ju dom två det skulle vara. Det hade alltid varit meningen att det skulle vara dom. Trots allt som hade hänt på vägen.
”Lätt!” flinade han och lutade sig fram för att ge honom en snabb puss på munnen. ”Åh det här kommer bli grymt, vilken studio har du gjort dina på? Jag tänker fan boka tid redan idag.”
Andy skrattade till. ”Du är sjuk. Alltså på riktigt Liam. Men det brukar vara rätt lång väntetid så du kommer kanske hinna ångra dig ändå.”
”Ska vi slå vad?”
Och med ens visste Andy att det inte fanns någon som helst risk att han skulle fega ur.

I hate (almost) everything about you - del 70

Nästa buss skulle inte komma förrän om en kvart så han började gå mot tunnelbanestationen istället samtidigt som han kände efter mobilen på låren. Men det fanns självklart inga fickor där. Helvete. Riktiga Batman skulle definitivt haft en ficka på sin dräkt. Nu mindes han dock väldigt tydligt att mobilen låg hemma på skrivbordet. 
Det kändes som en evighet tills han äntligen svängde ner på rätt gata och blicken for genast bort mot Andys fönster. Det var släckt men det behövde inte betyda något; han måste vara hemma.
Det stod ingen bil på uppfarten och någonstans i bakhuvudet tyckte han sig minnas att Cathy nämnt något om att Magda var iväg på någon spahelg med en kompis. Inte för att det spelade någon roll – Liam skulle ha plingat på oavsett hur många som kunnat befinna sig i huset och hur mycket klockan var.
´Det går inte..´
Det gick visst! Öppna. Öppna. Öppna.

Andys hjärta dunkade hårdare för varje gång det plingade på dörren. Han hade kikat emellan persiennen och nästan flämtat till när han såg Liam. Han kunde inte göra såhär. Han visste att det hade varit jättefel av honom att kyssa honom på det där sättet men han hade trott att Liam förstått att det varit ett misstag. Och varför besvärade han sig ens med att lämna festen för att stå och plinga på hans dörr mitt i natten? Han hade inte sagt ett ord i vinkällaren när Pontus ropade i trappen. Inte ett tecken på att han ens tänkte tanken att säga något. För honom hade det kanske bara varit en av alla kyssar den kvällen. Dom kunde inte bli något igen.. det hade inte gått och det skulle aldrig gå. Andy ville inte. Det var över sedan länge. Kanske hade det till och med varit som med Andy och Jens. Andy tyckte om honom – men inte lika mycket; inte lika mycket på samma sätt. Liam hade kanske aldrig hade haft lika starka känslor för honom..

Vart hade han tagit vägen om han inte var hemma? Han kunde inte vänta. Han ville inte fortsätta ha det såhär. Han var tvungen att prata med honom och det kunde inte vänta tills imorgon. Inte ens till om en timme. Han kanske hade åkt hem till Lisette.
Liam rusade över till sitt eget hus och vände frustrerat upp och ner på tre skor innan han lyckades få fram husnyckeln Cathy lagt ut. Förstod han inte hur mycket han betytt, betydde, för Liam? Förmodligen inte med tanke på vilket svin han var.
Inne på rummet ryckte han snabbt åt sig mobilen och hann inte ens bli nervös innan han hade bläddrat fram Andys nummer och tryckt på den gröna luren.
Pip.
Pip.
Tonerna fortsatte att gå men istället för att komma till mobilsvaret var det plötsligt någon som svarade i andra änden. Bara för att lägga på. Inga andetag, inga ord, men han hade hunnit höra det där lilla knastret som bevisade att Andy hade klickat på ´svara´ bara för att sedan trycka av.
Liam svalde hårt och började sedan knappa in bokstäver.

[01:38 sänt meddelande] Andy svara, snälla. Jag vill bara prata.

Fem minuter senare hade det fortfarande inte kommit något svar och han testade att ringa igen. Denna gång med mobilsvar som resultat. Andetagen var inte i närheten av lugna längre och han drog hetsigt handen över det fortfarande maskbeklädda huvudet. Han fixade inte det här längre.
Liam gick fram till fönstret och drog undan dom svarta gardinerna innan han tungt lutade pannan mot det svala glaset. Vad i helvete skulle han göra.. Och det var precis då han skymtade något i fönstret på nedervåningen i grannhuset. Det hade bara varit en hastig siluett men det hade varit tillräckligt. Han var där. Självklart hade han bara inte öppnat – precis som att han inte ville svara på Liams samtal och sms. Han ville ha tillbaks honom. Han ville ha honom på riktigt. Han ville känna sig hel..
Den gröna blicken sökte sig långsamt bort till hörnet av rummet samtidigt som han bet tag i piercingen. Kanske..
Han slet av sig Batmanluvan och greppade sedan den svarta gitarren innan han försökte svälja ner den desperata klumpen i halsen. 
 
Mobilen hade legat tyst bredvid honom på sängen en stund nu. Tio minuter? En timme? Armarna var hårt lindade runt dom uppdragna knäna och han försökte komma ihåg något utav det Lisette sagt under dom åren han känt henne, sådant man kunde tänka på när allt kändes jobbigt, sådant man kunde tänka på när man egentligen inte ville tänka alls. Men allt var liksom borta och dom där tankarna han ville slippa snurrade bara runt, runt.

Liam svalde hårt när han klev över staketet. Han hade trott, velat tro, att han skulle kunna gå vidare, att han åtminstone skulle stå ut med vetskapen att det faktiskt var över, att han aldrig mer skulle få dra honom intill sig. Men ikväll hade precis allting slitits upp i hans bröst igen och det var otäckt glasklart att han aldrig skulle kunna släppa den där svarthåriga pojken. Det gick inte och han ville inte.
Han ville bara att han skulle förstå.
Långsamt och på gränsen till illamående-nervös lät han fingrarna börja röra sig över strängarna och fastän att han kunde varenda accord utantill var blicken fäst på den släta gitarren.

Något letade sig långsamt in till hans rum och vidare till hans öron. Ett lugnande ljud men som ändå inte borde vara där. Det var inte det rytmiska smattrandet mot fönstret som ett stilla regn övergående till spöregn gav ifrån sig. Det var inte kvittrande ifrån kvällspigga småfåglar.
Det var ljudet av fingrar som spelade på gitarrsträngar. Inte högt men tillräckligt för att det inte skulle kunna komma ens ifrån huset bredvid. Vad höll han på med? Han kunde väl int.. Sakta började det gå upp för Andy vad det var han hörde. Att han hade hört det förut.
Melodin. Tonerna. Musiken.
Den där låten.
Hans låt. Som han tyckt så mycket om. Som han bara hört genom stängda dörrar och med slutna ögon låtsandes som att han sov. Bara korta partier som han avslöjat att han tyckte så väldigt, väldigt mycket om. Låten som han i hemlighet hade valt att kalla sin egen och som Liam vägrat att spela upp för honom och som han ändå hade sett så väldigt glad utav att höra att Andy tyckte om.
Han visste inte om det var medvetet eller inte men andetagen hade tagit ett tillfälligt uppehåll – som att han var orolig att missa en endaste ton.   
Så försiktigt han kunde reste han sig upp från sängen och tassade fram till fönstret och den lilla, lilla springan som var öppen. Persiennen var fortfarande neddragen. Tonerna spelades fortfarande. Varför gjorde han de..
”I don´t want this moment.. to ever end.
Where everything´s nothing without you.”

Hesa ord lämnade hans läppar. Ord efter ord. Sammanvävda bokstäver som letade sig ut i mörkret och som betydde så otroligt mycket. Han var livrädd – han kunde inte förneka det, och mest livrädd var han kanske för att Andy inte skulle höra – och samtidigt för att han skulle höra.
”I´ll wait here forever just to.. to see your smile, cause it´s true
I am nothing without you.”
Det var inte bara en snabbt ihopskriven kärlekssmörja. Ja det var klyschigt emellanåt men det var också textrader som var så blottande, äkta och innerliga att det gjorde fysiskt ont inuti honom bara för att det betydde så mycket; vartenda ord. Det var inte bara en utav alla ihopskrivna låtar; det var Andys sång.
”Through it all I made my mistakes, I stumble and fall
but I mean this words
I want you to know, with everything I wont let this go
These words are my heart and soul..”

Han hade kinden pressad mot fönsterkarmen och ögonen slutna och för varje mening Liam sjöng kände han hur klumpen i halsen växte och hur värmen steg i magen. Den hesa rösten var så vacker och fin och skar genom mörkret på ett helt otroligt sätt. Och orden.. Det var inte bara någonting han sjöng. Han visste det. Han kände det enda in i hjärtat som så våldsamt slog i hans bröstkorg. Han menade allt det där. Och han stod utanför Andys fönster och sjöng det till honom.. Ord som han skrivit. Som Andy visste hur otroligt mycket det måste ha krävts för att våga sjunga högt – särskilt inför någon som inte var nära honom på samma sätt längre.
Med fingrar som inte ville sluta darra drog han trevande upp persiennen och drog samtidigt in ett lika darrigt andetag.
Alldeles framför staketet stod han, fortfarande i Batmandräkt men med masken avtagen, med blont rufsigt hår och den svarta gitarren hängande runt halsen. Och han var så vacker.
Som att han känt på sig att Andy stod där såg han plötsligt upp och med ens var han säker på att Liam skulle sluta sjunga. Men läpparna fortsatte röra på sig.
”I´ll hold on to this moment you know, cause I bleed my heart out to show
That I wont let go.”

Den första tanken som dök upp var att det var en synvilla. Han insåg dock väldigt snabbt att en synvilla inte skulle kunna måla upp Andy så verkligt – det var omöjligt. Han var verklig. Och han stod där.
Ändå så föll hans blick automatiskt ner till marken. Kanske som en reflex; ett sätt att skydda sig själv i den sårbara situationen.
Pulsen slog så fruktansvärt hårt och fastän orden fortfarande lämnade hans läppar var han rädd att han hade glömt bort dom. Fastän han var medveten om att han stod i det fuktiga gräset var han orolig över att benen redan hade vikt sig.  Han drog fingrarna över strängarna en sista gång innan han väldigt långsamt såg upp under den rufsiga luggen. Han hade aldrig någonsin känt sig så blottad och rädd. Aldrig heller så kär.

Andy svalde gång på gång och fuktade sedan läpparna som till motsats mot ögonen kändes fruktansvärt torra. Fastän han öppnat fönstret kunde han inte riktigt avgöra om det var kallt eller varmt ute.
”Förlåt jag borde kanske inte..”, sa Liam lågt men lyckades ändå inte dölja det darrande på rösten. ”Eller jo, för jag menar varenda ord, jag saknar dig så mycket och jag..” Han drog snabbt fingrarna genom håret och Andy hann lagomt se hur även handen darrade till innan han själv nästan snubblade ut genom fönstret och fram till Liam där han krampaktigt slog armarna om honom. Med gitarren och allt emellan.
Den blonde hade nästan onaturligt snabbt åtgärdat det problemet och kastat ner gitarren, kastat gitarren, i gräset innan han dragit Andy ännu hårdare intill sig.
Dom bara stod där. Utan att säga någonting. Utan att röra sig mer.

Han förstod knappt att det var sant. Inte ens när han letade sig upp med handen till det svarta rufset för att hålla huvudet ännu närmare sin bröstkorg eller när han drog in den bekanta doften enda ner i lungorna.
”Jag vill inte vara utan dig”, pressade han fram.
Andy rörde till sist på sig i hans famn och Liam blev skräckslagen att han skulle dra sig undan, att han skulle skaka på huvudet och för andra gången den kvällen säga att det inte gick, att han inte kunde göra det här. Men han drog sig inte längre ifrån än att han kunde se honom i ögonen.
”Jag vill inte heller..” Orden lät så sköra som att dom skulle kunna gå sönder men dom var där, dom var på riktigt och Liam slöt handen om dom och placerade dom i sitt bröst där han tänkte spara dom för evigt.  ”Du är.. rätt snygg som Batman förresten”, sa han med en liten snörvling och Liam skrattade förvånat till, ett kort och lågt skratt som nästan var mer som en utandning. Förvånat men lättat.
”Och du är sjukt sexig som spiderman..”, sa han med en röst som inte var helt och hållet stabil än och drog honom sedan intill sig igen – i den där tighta blåröda dräkten.
Han tappade fullständigt uppfattningen om hur lång tid dom hade stått där men Andy tog till sist tag om hans hand och såg upp med sina blåa ögon. Fuktiga ögon som fick det att sticka i Liams hjärta.
”Vi kanske borde.. vill du.. jag menar.. jag fryser så vi kanske kan..” Han verkade ha svårt att hitta orden men Liam vågade inte heller avsluta dom åt honom; ifall han hade helt fel – han vågade inte tro eller hoppas. Om han sa att dom kanske borde glömma det här och fortsätta som tidigare..
”Vi kan väl gå in”, sa han till sist och Liam nickade snabbt – så lättad att han nästan hade kunnat börja gråta.

Andy tog emot gitarren och ställde den försiktigt lutad mot väggen innan även Liam klättrade in genom fönstret och kort därefter satt dom båda på Andys obäddade säng.
”Var den där låten verkligen.. var den om mig redan från början?” frågade han tyst och Liam nickade.
”Redan från första accordet, innan jag hade skrivit en enda textrad till den. Du är den finaste jag vet.. du kommer alltid vara det och jag vill inte..” Han drog handen genom håret igen och andades tungt ut. ”Jag har hatat varenda sekund utan dig. Det var mitt fel och jag vet det, men jag har hatat varenda dag sedan..”
Andy bet sig hårt i läppen och kände förtvivlat hur tårarna var på väg att leta sig fram. Det hade hänt så sjukt mycket sedan dom satt här sist. Lättnaden. Paniken. Sorgen. Ilskan. Saknaden. Lättnaden igen. Jens. Dom bubblande känslorna. Saknaden igen. Jake. Liam. Jens. Liam. Tomheten. Massa, massa mer.. Han ville ju inte behöva ignorera känslorna – han ville att allt skulle bli fint och bra och bättre igen.
Deras blickar möttes och sedan lutade sig Liam långsamt mot honom, tveksamt och försiktigt tills att han kunde lägga en mjuk hand om hans nacke och ännu mer försiktigt snudda vid hans läppar.
Andy besvarade den lika varsamt och fastän det inte var många timmar sedan dom kysstes kändes det som första gången på flera år. Det var så mycket känsla, smärta och passion som exploderade från dom båda.

”.. jag brydde mig visst. Det kändes som att något gick sönder i mig varje gång jag såg er och ändå.. jag tyckte ju att du förtjänade någon som honom..”
”.. och jag ville bara glömma dig, och ibland gick det nästan.. men du fanns ändå där i bakhuvudet – hela tiden..”
”Jag har aldrig känt så här för någon.. jag tog för givet att det skulle fortsätta, och när du plötsligt sa att vi inte skulle ses.. du gjorde rätt.. känts som att jag varit i en dimma..”
”Jag vet att vi borde ha pratat igenom det, att jag inte bara borde ha kastat det i ansiktet på dig och sedan ignorera dig, men jag kunde inte, jag skulle inte ha fixat det då.. kände mig så elak.. fruktansvärt att inte ens kunna fråga hur du mådde.. kändes rätt just då.. saknat dig så himla mycket..”
Liam såg långsamt upp på Andy igen som satt i skräddarställning i den stora t-shirten. Det var så mycket som lämnat båda deras läppar efter den där kyssen. Sådant som varit plågsamt att uttala, sådant som varit ännu värre att höra, så mycket känslor att han knappt kunnat hantera det. Ändå kändes det som en otrolig lättnad när dom rensat ut så mycket, när dom faktiskt hade pratat på riktigt för första gången på månader. Och fortfarande kändes det overkligt att sitta där bredvid honom.
”Jag är ledsen att det.. inte funkade med Jens.”
Andy skakade på huvudet. ”Det var bara inte meningen.”
Liam bet tag i piercingen och lät än en gång blicken falla till händerna. ”Jag väntar mig inte att du ska förlåta allt.. men förlåt. För hur det blev, för jag fattade ju egentligen på en gång, även om jag inte ville inse det, att det var helt och hållet mitt eget fel. Och du är så jävla stark, förstår du det? Det du gjorde..”
”Det var det svåraste jag någonsin gjort”, viskade Andy. ”Kanske rätt just då men..”
Båda deras röster dog ut innan Liam flyttade sig en bit åt sidan för att kunna lägga armarna om honom. ”Jag vill bara kunna förklara hur mycket du betyder..”
”Du gjorde det”, mumlade Andy mot hans öra och höll händerna tryckta mot hans rygg. ”Det var det finaste jag hört. Musiken.. texten.”
”Du är värd ännu finare ord..”
”Faktiskt så..” Han kände Andys andetag mot sin hals och rös automatiskt till. ”.. jag kände mig lite som Julia. En manlig Julia då.”
Det kom så oväntat att Liam inte kunde hålla tillbaks ett litet skratt. ”En manlig Julia?”
”Jaa. Du var ju som en Romeo, i Batmandräkt, som stod där nedanför fönstret och.. förklarade din kärlek..” Den här gången var det Andy som skrattade till mot hans hals. ”Liknelsen lät bättre i mitt huvud.”
Han drog sig en liten bit ifrån för att kunna se Andy i ansiktet och leendet som letade sig fram över hans läppar var det mest äkta på flera, flera veckor.
”Jag älskar ditt skratt, du vet det va? Jag skulle kunna leva på det – istället för syre.”
Emopo.. emopojken lyfte på ett ögonbryn.
”Poetiskt. Du börjar verkligen bli en mjukis va?”
Liam flinade generat till och skakade roat på huvudet så att den rufsiga luggen än en gång föll ner över ena ögat. Det kändes så normalt. Så länge sedan. Så underbart. Så bra att han inte riktigt vågade tro på det. Att det hände. På riktigt.
”Romeo hade väl båda sidor? Rebellen och den fjolliga?”
”Romantiska.”
”Okej romantiska.”
Dom flinade till båda två men verkligheten tillät dom inte att helt glömma allt det senaste som hänt och leendena slätades långsamt ut igen, blickar flackade till och fingrar som nyss gripit efter varandra drogs tveksamt tillbaks igen.

”Du kan stanna”, sa Andy lågt när Liam en stund senare reste sig upp. Han hade inte helt hunnit med att sortera ut varenda känsla och tanke som rörde sig i hans kropp, men det kändes inte som att det skulle bli lättare av att Liam försvann där ifrån. Han ville inte se på hans rygg när han lämnade hans rum igen.
”.. säkert?”
Han nickade.
Just för tillfället brydde han sig inte vad som skulle hända, ifall det här var dumt av honom, ifall det var helt rätt. Istället kröp han bara ihop intill Liams varma kropp när han hade lagt sig ner under täcket. Men fastän han inte skulle bry sig blev det plötsligt väldigt känsligt inuti igen när den andre långsamt drog fingrarna genom hans hår och han kunde höra hans andetag.
”And..”
”Sov go.. vad skulle du säga?”
”Nej det var inget”, sa Liam lågt och kanske inbillade han sig bara men det kändes som att hans bröstkorg plötsligt drogs in lite häftigare. ”Sov gott.”

Han vågade inte sluta ögonen. Isåfall kunde det visa sig ha varit en dröm när han öppnade dom igen. Det var mörkt i rummet men han kunde tydligt urskilja Andys kropp som hans egna armar höll om och när han tvingade sig själv att hålla andan kunde han höra dom rytmiska andetagen ifrån den andre. Det här kanske var sista gången på riktigt. Andy kanske aldrig skulle inse på riktigt hur mycket Liam..

”Andy..”
Han vred på sig samtidigt som ett lågt ljud lämnade hans läppar. Sedan kände han kroppen intill sin egen och insåg vem både den och rösten tillhörde.
”Mm..?” frågade han tyst och blinkade till. Liam.

Han hade aldrig sagt det till någon. Inte ens till Emma. ´Och jag dig.´ hade varit det närmaste han hade kommit. Det var den där rädslan över att visa sig sårbar, att blotta sig så totalt för någon annan. Det var för att han aldrig hade känt det för någon annan. Inte på riktigt. Inte så pass att han kunnat uttala orden.
Han hade känt det för Andy. Kände. Men inte ens till honom hade han sagt det. För att han inte vågat, för att han kanske inte ens hade vågat inse helt och hållet. Han borde ha sagt det för så länge, länge sedan.
”Jag älskar dig.”

Andy blinkade till i samma stund som det kändes som att hjärtat stannade till i en halv sekund. Väldigt försiktigt vände han sig om i Liams famn för att kunna se upp på den blonde i mörkret. Läpparna särades men inga ord fann sin väg ut.
”Jag älskar dig Andy.” Det var som en viskning men samtidigt hade han aldrig hört något så tydligt. Aldrig något så vackert och aldrig något som fått hjärtat att ta upp så mycket plats i bröstet.
Han lät handen leta sig upp till Liams kind för att mjukt smeka den innan han svalde hårt.
”Jag älskar dig med.”
Liam fångade upp hans läppar och pressade sina hårt emot hans innan han återigen lindande armarna om hans kropp. ”Ge inte upp hoppet om mig. Snälla.”
Andy skakade på huvudet mot hans hals och andades tungt ut. ”Jag ger inte upp hoppet om oss.”


först och främst, cred till JennnyJ för tipset som jag fick för länge sen om att Liam borde spela upp låten för Andy utanför hans fönster när allt kört ihop sig och han inte vet vad han annars ska göra, jag älskade idèen och hoppas att jag gjorde den någorlunda som du hade hoppats ;)

Textraderna kommer ifrån Sum 41´s ’with me’ 

I hate (almost) everything about you - del 69

Det hemliga om vem som var vem hade inte hållit överdrivet länge, det var i princip den första timmen som folk hade orkat med att antingen vara tysta eller förställa rösten (och så gott som alla killar hade kört, eller ja försökt, på samma sexiga Ryan Gosling-röst). Jake hade till och med övergett sin Jack Sparrow-mask när han senare under kvällen nästan ramlade över Liam när han skulle ta sig fram till soffan för att sätta sig.
”Vad ser du så lycklig ut för?” flinade han mot sin kompis efter att ha trängt åt sig lite åt sidan för att ge plats. Han var åtminstone sin maskering trogen och han trodde inte att det var särskilt många som listat ut vem han var än.
”Vadå jag är väl alltid lycklig”, svarade Jake roat.
”Och det har ingenting alls med Sarah att göra? Du kom inte alls precis ned från övervåningen?”
”Fan Lia.. du har tagit den här Batmanrollen på för stort allvar, du missar inte någonting va?”
”Nope. Var det bra?”
Den brunhårige sträckte sig efter flasköppnaren som låg på bordet innan han drog på munnen. ”Alltså vi gjorde inget sådant. Vi snackade.”
Liam höjde menande på ögonbrynen innan han insåg att det inte syntes under hans mask. ”Säkert.”
”Jo helt säkert. Du borde testa det någon gång.”
Han hade inte nämnt någonting för Jake att Andy var på samma fest. Att döma av den senaste veckan var han så gott som säker på att emopojken inte längre var tillsammans med Jens, vilket i sig var väldigt konstigt med tanke på hur sockersöta dom hade gått runt och varit, men hans sårade stolthet hade inte helt återhämtat sig efter Jakes kommentar om att han borde sluta tjata och bry sig om Andy hela tiden och därför hade han låtit bli att säga något. Han hade förresten inte sett till honom på ett tag så han kanske inte ens var kvar längre.
”Okej jag vill höra mer om det där så kallade snacket så stanna här”, flinade han innan han reste sig upp med siktet inställt på badrummet. Inte helt oväntat var det upptaget och han tog trappen upp till övervåningen istället. Med blicken fäst på trappstegen märkte han först inte att han mötte folk, men när han i nästa stund såg upp var det plötsligt Andy som befann sig närmare än dom hade varit på en evighet. Liam lutade sig åt höger för att släppa förbi honom men det var precis vad Andy gjorde också – fast åt vänster. När Andy sedan parerade åt höger istället speglade deras rörelser än en gång varandra. Vilka andra som helst, även Liam och Andy om det där hade skett för några månader sedan, hade förmodligen skrattat åt situationen och sedan roat sagt åt den andre att gå först. Dom två stannade istället till utan att vare sig några skratt eller ord lämnade läpparna – det enda som talade var deras blickar som än en gång hastigt såg in i varandras. Vad Andys sa visste han dock inte. Inte vad han själv sa heller för den delen. Det handlade bara om några sekunder men samtidigt så kändes det som minuter. Timmar. Flera evigheter. Till sist tog Andy ett steg åt sidan men inte ett tillräckligt stort för att kunna undvika att stryka sig mot Liam när han tog sig förbi. Det var två dräkter emellan men armen, axeln, låret kändes ändå som att dom precis hade bränts av en brinnande fackla. Den elektriska känslan tog vid där elden slutade och dom pulserande rysningarna gav inte med sig förrän han kommit upp till övervåningen och stängt toalettdörren bakom sig. 

Känslan av Liams kropp mot sin hade varit så jobbigt bekant och samtidigt som något helt nytt. Han borde inte tillåta sig själv att tänka så mycket, ingenting skulle bli bättre eller lättare av det. Ändå kunde han inte stoppa frågorna som rörde sig omkring i huvudet; hur mådde Liam nuförtiden? Hade han kul ikväll? Tänkte han fortfarande på honom ibland? Hade han också känt samma stöt när deras armar ströks mot varandra? Hur gick det för honom på matten? Frågorna var en salig blandning. Likaså minnena av allt jobbigt; alla kommentarer i skolan, samtalet i Andys rum, blickarna som vändes bort i korridoren, känslan av att vilja kyssa någon men inte kunna, passion som övergick till desperation som övergick till fladdrande fjärilar som övergick till ilska..
Väl ute på trappen i den svala kvällsluften kunde han dock samla sig något och han såg bort mot den lilla gruppen som stod ute på gräset och rökte och pratade. Trots det lilla känslokaoset hade det hittills varit en riktigt kul kväll.
”Åh spindelmannen!” hörde han plötsligt en tjej med kaninöron ur sällskapet säga och i nästa stund kom hon gående, eller mer stapplande egentligen, på sina klackar mot honom. Förutom kaninöron och skor hade hon på sig en kort svart vippig klänning och han tyckte sig skymta en vit stump på baksidan också. ”Du är lätt snyggast här ikväll”, sa hon med ett skratt när hon kommit upp för trappen. Han kände igen henne från Liams klass men hade faktiskt ingen aning vad hon hette. Hon kanske var en av dom som ofta skolkade från deras gemensamma lektioner.
”Eh tack”, flinade han.
”Får jag se ditt ansikte..?”
Hon såg så nyfiken ut att han blev tvungen att skratta till själv innan han drog av masken – vilket var otroligt skönt och samtidigt fick honom att undra  lite smått varför han inte gjort det tidigare. ”Ta-da.”
”Åh, du! Det hade jag inte gissat på”, utbrast hon, fortfarande med ett leende på dom rosamålade läpparna. ”Adam..?”
”Andy.”
”Just ja! Visst är det typ världens bästa studentskiva? Det är i och för sig min första, din också va? Eller det måste det såklart vara, vi går ju i trean båda två. Det känns helt sjukt att vi kommer ta studenten snart, eller hur? Tänk att vi redan gått tre år! Men snygg dräkt förresten, du ser värsta äkta ut. Det här är ju inte direkt lika spännande men jag hade verkligen inga pengar till att köpa något nytt, men det är rätt snyggt ändå va?”
Han nickade roat. ”´Ja´ som svar på alla frågor tror jag. Jag kan ha tappat bort mig någonstans i mitten.”  
Tjejen som han fortfarande inte visste vad hon hette fnittrade till och drog en hand genom dom svarta lockarna. ”Förlåt jag babblar på va? Jag blir lite så när jag druckit men du får säga till mig, seriöst Adam, säg till mig om jag pratar för mycket. Bara att säga att jag ska vara tyst så är jag det.”
”Det är ingen fara, verkligen”, flinade han igen. ”Jag tror att det är någon som ropar på dig..”
Hon vände sig om mot sina kompisar innan hon såg tillbaks på Andy. ”Kom med, vill du ha en cigg förresten?” frågade hon och tog ett steg nedför trappen.
Han skakade på huvudet. ”Nej tack, jag tror jag ska gå in igen.. vi ses”, log han innan han drog på sig luvan igen och öppnade dörren.

Inte där heller? Han stängde dörren till vad som visade sig vara ett sovrum och snurrade sedan runt ett varv. Från vilket håll hade han ens kommit? Han var verkligen vilse.. Det berodde inte på att han hade druckit för mycket, i själva verket hade han bara druckit två öl och en konstig drink som Simon blandat, utan snarare på att Sarahs hus var enormt. Det borde vara skyltar uppsatta som kunde visa åt vilket håll badrummen, köket och hallen låg. Nödutgångar också för den delen.
Av ren tur dök plötsligt Sarah upp runt hörnet och han öppnade snabbt munnen för att fråga vart toaletten låg.
”Här, andra dörren”, log hon snabbt, pekade åt hållet hon kommit ifrån och sken sedan upp. ”Caroline! Jag hittade..”
Han öppnade andra dörren precis som hon hade sagt och rynkade sedan pannan något förvirrat. Det såg verkligen inte ut som ett badrum men vad visste han, i sådana där lyxhus hade dom kanske en hel trapp som ledde ner till toaletten. Han famlade efter en knapp med handen men hittade ingen utan fortsatte tveksamt nedför trappstegen. Ett klirrande ljud hördes och i samma stund som han klev ner på golvet och såg den svaga belysningen i taket insåg han att det var en vinkällare han hamnat i. Den andra saken han insåg var att han inte var själv. Dom krockade nästan in i varann när Liam kom gående med två vinflaskor i händerna.
”Oj..”, slapp det ur mellan hans läppar medans Andys egna särades en aning utan att något ljud alls kom ut.
Fötterna rörde sig som av sig själv. Inte bort ifrån Liam, inte åt sidan, utan ett enkelt steg rakt emot honom. Ett steg som gjorde att det inte fanns särskilt mycket utrymme kvar emellan dom i den grottliknande källaren. Dom gröna ögonen såg in i hans och Andy kom på sig själv med att hålla andan.
Han tog ett sista litet steg emot Liam som fortfarande stod lika stilla och i nästa stund hade han försiktigt låtit läpparna smälta samman med hans.

Liam kunde inte hjälpa den häftiga inandningen och inte heller att han tappade båda vinflaskorna i golvet när Andy lutade sig ännu närmare honom vilket i sin tur resulterade i att Liams rygg trycktes mot den svala stenväggen. Det enda han egentligen såg av Andys ansikte var läpparna som inte täcktes av masken och på något underligt sätt gjorde det det hela så otroligt sexigt. Vad i helvete hände?! Andy kysste honom. Andy kysste honom. Andys läppar. Andys händer som letade sig ner längs hans sidor. Andy kysste honom.
Han särade ytterligare på sina egna läppar när den andre långsamt sög tag om hans underläpp och kände samtidigt rysning på rysning avlösa varandra längs ryggraden. Läpparna var så mjuka och efterlängtade och han älskade dom så fruktansvärt mycket. Någonstans långt borta tyckte han sig känna hur fötterna blev allt blötare men han kunde inte bry sig mindre. Istället lät han tungspetsen glida över Andys läppar innan han nafsade tag om underläppen. Ett svagt ljud hördes ifrån den andre innan han kände två händer gripa tag om mantelns fäste vid nacken.
”Det går inte..”
Med ens var läpparna borta. Händerna. Andetagen han alldeles nyss känt mot sina egna läppar.
”Va..?” andades han fram.
”Jag kan inte göra det här”, sa han lågt. Händerna tryckte ifrån mot hans bröstkorg och i nästa sekund hade Andy backat flera steg.
”Vänta, Andy..”

Han skakade på huvudet. Vad hade han gjort? Vad fan hade han gjort?! Läpparna pulserade lika hårt som hjärtat och det kändes som att det skulle kunna svartna för ögonen vilken sekund som helst. Det skulle ju aldrig funka ändå. Det var över. Det fanns inget alternativ. Han skulle inte..
”Förlåt jag skulle inte.. Kan du bara glömma det här? Snälla.”
”Va?” sa Liam igen och skakade häftigt på huvudet. ”Nej det tänker jag inte göra! Kan du bara.. stanna, kan vi inte..”
”Hallå?! Är det någon här?”
Andy stelnade till när han hörde Pontus röst ovanför trappen men riktade sedan blicken mot Liam.

Det här är din chans.
Dom blåa ögonen skrek det. Viskade det. Sa det. Det var bara för Liam att ropa tillbaks åt Pontus, berätta exakt vilka dom var som var där nere. Visa att Andy betydde mer än allt det där andra; att han var viktigast och att han inte alls hade gått vidare, inte det minsta. Det hade inte bara varit något kul tidsfördriv. Han ville ha Andy på riktigt. På alla sätt som fanns. Alltid. Läpparna särade på sig men det kom inte ut några ord.
´Jag tycker inte vi ska ses något mer.´
´Andy och Jens..´
´Välkommen till telia mobilsvar..´
´Snälla sluta.´
´Skäms du över mig?´
Efter att han hade blinkat till var Andy redan på väg upp för trappen.

”Vad fan..!?” utbrast Pontus efter att han knuffat sig förbi honom. ”Hallå vem är du ens?!”
Andy fortsatte ut i köket och kämpade för att lugna ner andningen. Det var helt och hållet hans eget fel att han mådde så här nu. Vad hade han trott? Att Liam plötsligt skulle göra en personlighetsförändring där nere i källaren? Andy ville ju inte ens att dom skulle.. han ville faktiskt inte ha att göra med Liam överhuvudtaget. Han var fortfarande så fruktansvärt kär i honom. Han hade ju bestämt sig. Han hade accepterat att han hade kvar känslor för Liam och att det i princip gjorde det omöjligt för honom att kunna bli kär i någon annan i den närmsta framtiden. Men han skulle ju vänta ut det. Han skulle ju fortsätta hålla sig ovanför ytan och komma starkare ut ur det hela. Liam ville inte. Inte på riktigt.
Han drog av sig masken, rufsade till det platta håret lite och greppade sedan en ölflaska från bänken som han snabbt öppnade.

”Hey! Vad gör du ens här? Emojävel.”
Andy tog ett djupt andetag och tvingade sig själv till att inte vända sig om. Han tänkte inte ge Pontus den tillfredsställelsen.
”Hallå Andy? Kan du inte prata längre eller? BögAndy?”
”Men lägg av.”
Han kände inte igen killrösten som trött sa åt Pontus att sluta men det spelade inte någon roll – han slutade ändå inte och Andy vände sig till sist om för att se Pontus stå på andra sidan vardagsrumsbordet. Det var alltså han som varit varulven insåg han när han såg masken hänga runt halsen på honom.
”Fan vad äcklig du ser ut..”, flinade han elakt när han kommit runt bordet. Andy höll fortfarande läpparna envist sammanpressade och såg bara på honom. Hur länge kunde han egentligen tycka att det var kul? Särskilt nu när det knappt var någon som la märke till vad han sa för något? Folk dansade och pratade fortfarande. Han hade inte någon publik som kunde tycka han var häftig eller skratta med åt Emobögen.
”Du borde sätta på dig den där masken igen så folk slipper se det där.. andra.”
”Men kan du bara hålla käften efter?” Planen att vara tyst och inte låta Pontus få som han ville höll inte vidare länge. Samtidigt fladdrade minnena av hans knytnävar förbi på näthinnan. Det sista slaget innan allt svartnade.
”´Kan du bara hålla käften..´” härmade han roat. ”Kan inte du bara gå och ta livet av dig? Tunnelbanan går fortfarande. Ingen skulle sakna dig, fattar du inte det? Inte ens dina så kallade kompisar skulle sakna dig särskilt länge.” Han vinglade till något när han tog ännu ett steg närmare. ”Äckliga.. bög..”
Han tog inte åt sig. Han visste att inget utav det där var sant. Han brydde sig inte vad den där idioten sa.

Liam gick ut från köket efter att inte ha lyckats hitta någon Andy där inne men hann inte längre än till hallen innan han fick syn på nyss nämnda person som precis försvann ut. Det hade inte behövt vara något konstigt om inte dörren hade smällts igen med sådan kraft.
Vad hade hänt..? Han såg förvirrat mot den stängda ytterdörren och gick sedan in i vardagsrummet. Och nu då? Skulle han fråga om någon visste varför Andy hade dragit? Säkert. När blicken fastnade på en flinande Pontus längre in fick han dock en känsla i magen som sa att det var just han som varit orsaken. Det var absolut ingen omöjlighet.

Precis som vanligt var det omöjligt att hitta sina skor på en fest när man hade svarta converse. Han kastade undan några jackor som ramlat ner över skohyllan och försökte samtidigt hålla tillbaks frustrerade läten som ville ta sig ut.
”Lia... Vart fan ska du?”
Han snurrade runt för att se Pontus som kommit ut i hallen med ett glas i handen. Vad hade han ens sagt till Andy? Fattade han att han hade sabbat den lilla, lilla chansen han kanske hade haft? Det hade inte känts särskilt troligt efter att Andy lämnat honom i källaren efter att han själv än en gång hade betett sig som en idiot och inte ens kunnat få fram några ord, men om han bara hade fått chansen till att bli ensam med honom igen så kanske.. Dessutom; ingen skulle säga något elakt till Andy. Han hade redan fått höra alldeles för mycket under åren. Och hade Pontus inte nöjt sig med att nästan ha slagit ihjäl honom?! Han visste inte till hundra procent att Pontus verkligen hade gjort något nu men.. varför skulle han inte ha gjort det?
”Måste fixa en grej”, sa han sammanbitet och synade insidan av en converse innan han kastade den ifrån sig.
”Vadå för jävla grej?
Andy var tvungen att prata med honom! Han tänkte inte gå med på att vara ifrån honom längre. Han klarade inte av det. Inte en sekund längre. Inte efter att han hade fått känna på hur det var att vara nära honom igen. Inte när saknaden efter honom hade börjat kännas outhärdlig redan för länge sedan.
”Måste jag redovisa varenda jävla sak jag gör för dig eller?! Allvarligt jag är så sjukt trött på dig.. kan du bara.. håll käften.”
Han fixade inte att höra något mer ifrån honom just nu. Inte när allt redan var ett kaos i huvudet.
”Vet du hur trött jag är på dig då?” Pontus ställde ifrån sig glaset på den höga byrån och tog ett steg mot honom. ”Vad är ditt jävla problem? Duger vi inte åt dig så stick då för fan! Gör det!”
Liam hittade sina skor och drog snabbt på sig dom men något inuti fick honom att hejda sig. Någonting vid orden ´duger vi inte åt sig då så stick för fan!´. Pontus visste ju inte.. kunde han inte bara släppa det här för ikväll och..
Skit samma. Just nu var det någonting annat som var så mycket viktigare. Någon som var viktigast i världen.

I hate (almost) everything about you - del 68

”Det blir mer jämnt ifall vi knyter ihop dina skor med varandra!” ropade Nicholas flinande från andra sidan av deras temporära fotbollsplan i parken.
”Men sluta!” skrattade han och blåste luggen ur ögonen. ”Jag har gjort två mål!”
”Ljuger gör han också..” Simon skakade på huvudet där han slagit sig ner på gräset för att inspektera det obefintliga blåmärket på benet.
Den tidiga sommaren hade gjort en tillfällig comeback och passande nog hade dom haft en kort skoldag så att resterande soltimmar kunde spenderas utomhus.
Nicholas sköt en passning till honom och Andy fångade lätt upp bollen på ena foten för att börja jonglera med den; med hjälp utav både fötter, knän och huvud.
”Okej säg till när du är klar med showen Ronaldo”, retades Nicholas och gjorde Simon sällskap på gräset.
Just för tillfället kändes allt bara så himla bra. Fotboll, två av hans bästa kompisar och skinande sol. I sådana stunder var det svårt att minnas att det även fanns jobbiga saker i livet.
”Vi borde passa på att grilla”, sa han och vände sig om mot sina kompisar, fotfarande kickandes med bollen. ”Det här kanske är enda sommaren vi får.” Han flinade sedan till. ”Inte för att vara pessimist men.”
”Ja men det borde vi faktiskt!” log Simon. ”Vi kan ju dra förbi Ica eller något bara, vi kan vara hemma hos mig.”
”Det blir asbra”, höll Nicholas med.

Idèen hade känts väldigt bra när dom bestämde sig i parken, när dom plockade på sig mat och tillbehör i affären och speciellt när dom stod hemma i Simons trädgård med grillspett på grillen och musik från högtalarna som var inkopplade på altanen.
Riktigt lika bra kändes idèen inte när maten väl var klar och solen hade börjat gå ner och temperaturen därmed hade sjunkit så pass många grader att det mer kändes som tidig vår än sommar. Till den grad att man gärna hade velat ha fingervantar.
”Men det här blir ju skitmysigt!” flinade Simon medans han vinglade uppe på armstödet till en utav träsofforna för att nå snöret till infravärmen uppe i taket.
Nicholas och Andy satt redan invirade i filtar vid bordet men efter att Simon även dragit igen glasdörren till altanen kändes det som att han kanske kunde ha rätt. Mysigt absolut – och snart kanske även varmt.
”Shiet vilka grillkungar vi är”, skämtade Andy efter första tuggan. ”Nu känns det som riktig sommar i alla fall.”
”Eller hur. Känn solen”, sa Simon och vände upp ansiktet mot taket med slutna ögon innan skrattet letade sig ut mellan hans läppar.

”Just ja. Sarah Hill ska ha studentskiva nästa helg och hon tyckte att vi ur B som ville kunde komma också”, sa Nicholas senare under kvällen när maten var uppäten och dom nyvakna myggorna hade tagit sig in mellan glasspringorna.
”Åh vad kul! Är det något tema?” frågade Simon och Nicholas nickade.
”Maskerad. Verkar sjukt seriöst och allt, man ska typ inte känna igen varandra så det är utklädnad från topp till tå liksom. Men Sarah är ju lite så med allting”, log han. ”Men vi kan väl gå i alla fall?”
”Lätt! Andy..?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag vet inte.. Liam lär ju vara där och.. jag vet inte.”
”Jo men kom igen”, log Simon. ”Det kommer ju vara massa med folk, du behöver inte ens vara i samma rum som honom. Eller du kommer ju inte ens behöva se honom, alla är ju utklädda.”
”Skit i honom”, höll Nicholas med. ”Det är klart du måste vara med, det blir ju första studentskivan och allting.”
Deras leenden smittade av sig och han nickade lite mer övertygad nu. ”Okej då. Fast då måste jag fixa någon bra utklädnad, jag har bara sådant jag hade på mig på lågstadiet typ”, flinade han.
”Samma här! Fast jag vet exakt vad jag ska vara! Jag har bara väntat på anledning att få köpa”, log Simon stort men vägrade avslöja vad det var för något.

*
Andy hörde hur det plingade på dörren och hann lagomt ut i hallen för att höra sin mammas roade ´Gud vad du skräms!´ följt utav ´Visst är det du Simon?´
”Men shiet, vad coolt!” log Andy stort när han såg sin kompis utklädd till Tim Burtons Jack Skellington.
”Visst blev det bra?” log Simon glatt tillbaks efter att ha dragit av sig masken. ”Jag skulle väl behövt vara tre meter längre för att vara en exakt kopia men det kändes lite för extremt..”, fortsatte han skämtsamt.
Väl inne på Andys rum sjönk den vitblonderade ner på hans säng medans Andy tryckte igång stereon.
 ”Jag tror jag har sett den där masken på stan förut, hörde alla kläder med också?”
”Nej alltså det var skitbra för man kunde köpa kavaj och byxor var för sig, så kavajen är såklart från affären men jeansen och flugan hade jag själv, för det här duger va?” frågade han och såg ner på sina kritstrecksrandiga tighta jeans och den svarta flugan.
”Jaa det blev hur bra som helst ju! Är du beredd att se min?”
”Självklart”, log hans kompis stort. ”Är det något läskigt?”
”Inte direkt”, flinade han tillbaks. ”Blunda tills jag säger till då.”

Rader efter rader av kostymer hade hängt längs väggen och han hade knappt vetat vart han skulle börja – särskilt inte då han inte hade en aning om vad han ville vara för någonting. Det var ju en evighet sedan han varit på maskerad. När han sedan fått syn på den rödblåa trikådräkten hade det känts som ett måste att pröva den och den hade känts perfekt.
Nu när han drog på sig den igen slogs han av samma starka minne som han hade gjort i provrummet.

”Nu kommer dom! Andy!? Dom första kommer nu!”
”Åh gör dom?!” Han rusade in i köket och trängde sig in bredvid Liam vid fönstret. ”Shiet kolla det stora paketet!”
”Jävlar! Hoppas det är till båda, det är säkert något asgrymt!”
När det äntligen plingade på dörren skyndade dom båda ut i hallen, Andy i sin spidermandräkt och Liam i sin hemmagjorda Batmandräkt med manteln som fladdrade efter honom.
”Oj vilka coolingar!” sa Erikas mamma och i nästa stund hade Liam lagt armen om sin bästa vän.
”Japp, vi kommer rädda hela världen”, flinade han och Andy fnissade samtidigt som han nickade medhållande.
”Jag ska fånga skurkarna med nät och så slänger vi in dom i hans bil och kör till fängelset.”
Dom flinade mot varandra igen som att dom verkligen hade en hemlig plan med det här – dom skulle rädda världen trots att dom varken hade spindelnät eller batmobiler på riktigt.

Jack Sparrow, aka Jake, plingade på dörren till den stora vita villan innan han själv drog upp den. Musiken var redan så pass hög att den dovaste basen hade hörts ifrån början av gatan.
”Hallå min sköna”, flinade Jake när en tjej dök upp i hallen, iklädd en vit lång tunn kjol med hög slits och någon slags strassprydd bh till. En sjal i samma material och färg som kjolen hade svepts över det blonda långa håret för att slutligen ha fästs över halva ansiktet så att det bara var dom sminkade ögonen som syntes. Det tillsammans med guldsmycket som hängde ner i pannan gjorde att Liam ganska så säkert kunde dra till med gissningen att hon skulle föreställa en sexigare variant av en indier. Han hade dessutom haft en stark misstanke om vem ögonen tillhörde och när denna någon fnittrade till av Jakes kommentar följt av den hastiga pussen på kinden kunde han med säkerhet säga att det var Sarah.
”Och jag kan gissa vem du är också. Snyggt”, flinade Sarah när hon även gav Liam en kram.
”Jag är den du minst anar”, sa han dovt men kunde inte helt hålla tillbaks det hesa skrattet.
Det verkade redan vara en hel del folk på plats och det verkade dessutom som att alla tagit temat på allvar; det var inte någon som inte var utklädd, och Liam kunde faktiskt inte peka ut några fler än Sarah av dom som gömde sig bakom masker och kostymer. Vilket i sig var rätt coolt om han skulle vara ärlig. Han visste inte vad Pontus och resten av killarna valt för karaktärer eller om dom ens var på plats än.

”Jag lovar att hans första tanke var att vi skulle råna honom! Stackarn”, flinade Simon när dom hade satt sig längst bak i bussen. Chaufförens min hade faktiskt varit ganska obetalbar när en spindelman och skelettkille klev på. Och desto fler blickar fick dom från dom andra passagerarna.
Nicholas hade agerat hjälte åt sin lillasyster som skulle på en annan fest och ´verkligen, verkligen, verkligen inte ville behöva gå till och från tunnelbanan i regn och förstöra sin frisyr!´, och skjutsat henne till andra sidan stan och därför skulle dyka upp hos Sarah lite senare. Tequila-shotarna dom hade tagit hemma hos Andy hade faktiskt fått honom att bli riktigt pepp på maskeradfesten och lite cool fick han lov att medge att han kände sig i den där dräkten. Nästan så pass att han ville göra spindelnäts-gesten med händerna och låtsats skjuta ut lite nät. Men bara nästan; någon gräns hade han ändå.
”This is halloween, this is halloween, everybody scream!..”, nynnade Simon samtidigt som han tog fram mobilen ur den tighta fickan och höll upp den framför dom båda för att ta ett kort. ”Shiet vad snygga vi är”, skrattade han och visade bilden.
”Nästan så att vi måste gå ut och göra bus eller godis nästa halloween ju.”
”Eller hur! Oj vänta, är det inte här vi ska av förresten?”
Andy lutade sig mot fönstret för att försöka se ut men det var i princip omöjligt då lamporna i taket bara reflekterades i glaset.
”Är det inte några hållplatser till? Eller.. jo plinga!”

Simon hade försvunnit in till köket och Andy själv hade inte mer än hunnit in i det enorma vardagsrummet förrän han fick syn på en Batman.
”Blundar du?”
”Jaa!”
Han hörde fotsteg över golvet och i nästa stund den ljusa rösten som ivrigt sa att han fick titta nu.
”Åh! Gud vad coolt!”
”Visst är det? Mamma fixade”, log Liam brett och snurrade runt ett varv i dom svarta pyjamasbyxorna och mössan med kattöron. Masken över ögonen fick honom nästan att se läskig ut men dom glittrade gröna ögonen vägde upp det.
Det måste vara han.
Fast Batman var inte direkt något unikt. Det hade alltid varit populärt att klä ut sig till hono.. och där var en till Batman i andra sidan av rummet med en ciderburk i handen. Hjärtat som ofrivilligt dunkat till lite hårdare lugnade långsamt ner sig till sitt normala tempo och han tog ytterligare några steg in i rummet bland alla utklädda människor. Han öppnade sin ölburk och tog en klunk innan blicken hastigt vändes tillbaks mot den Batman han sett först – han som bara stod en halvmeter bort nu och pratade med en varulv. Sedan såg han piercingen i läppen.
Hade han bara fått ytterligare några sekunder på sig, det var trots allt mörkt, hade han kunnat avgöra saken även om han haft ringen urtagen. Dom där läpparna var så bekanta och inprintade på hans näthinna att han skulle ha kunnat peka ut dom bland tio stycken Batman. Händerna som gestikulerade när han förklarade något gjorde det ännu tydligare. Det måste vara han.
Andy hoppade till när någon plötsligt la handen på hans axel och han andades sedan ut i ett lågt, nästan nervöst skratt när det bara var Simon. Hur mycket kunde han påverkas egentligen? Han hade ju vetat att Liam skulle vara där. Och det hade inte ens känts så jobbigt att se honom som han hade väntat sig – mer en ovan känsla; och som hans två kompisar tidigare sagt så visste inte Liam vem Andy var. Den blonde var säkerligen inte lika uppmärksam och drog dessutom säkert inte den direkta slutsatsen att Andy skulle klä ut sig till spiderman bara för att han hade gjort det på deras maskeradkalas i 3an. Slappna av.
”This is halloween..”
”Jag kommer hata den där låten, seriöst”, flinade han och tvingade samtidigt sig själv att inte snegla mot Liam igen.

Liam hade ingen som helst aning om vem som döljde sig bakom Catwoman-masken men det kändes passande att dansa med henne och hon kunde röra kroppen lika smidigt som en katt så det var inte så mycket att fundera över.
Trots att ett flertal fönster var öppna i vardagsrummet och att det fortfarande regnade utanför så kändes det otroligt syrefattigt inomhus – särskilt med en varm kostym och mask på sig. Precis som att Catwoman läst hans tankar ställde hon sig på tå för att komma närmare hans öra och frågade ifall dom skulle gå ut och ta luft. Han kunde inte avgöra vem hon var genom rösten heller så det var uppenbarligen inte någon i hans närmaste krets.
”Visst!” nickade han till svar och började röra sig fram bland allt annat folk. Men som så ofta när det gällde honom själv hann han ändra sig på den korta biten och avvek istället till köket för att kolla om det hände något mer intressant där.
”Langa hit ett glas åt mig med”, sa han till Jake som precis öppnade ett utav köksskåpen men stannade sedan till med handen halvvägs mot honom när en kille utklädd till Spiderman kom in i köket. Deras blickar möttes hastigt och Liams gröna ögon kisade något mot dom där ögonen som tycktes vara blåa..
”Här.”
Han rycktes ur sina tankar och vände sig snabbt om mot Jake igen för att ta emot glaset. När han återigen vred på sig hade Spiderman förflyttat sig längre in i köket och han kunde inte längre se hans ögon. Däremot lät han blicken glida nedför kroppen i den tighta dräkten och längst där inne i magen fladdrade det plötsligt till. Var det..?  Medans han blandade ihop sig en drink sneglade han gång på gång åt sidan och försökte samtidigt spetsa öronen för att kunna höra hans röst men musiken var för hög och det var för många som pratade samtidigt. Han kände igen hur den där rumpan såg ut i tighta jeans och en blåröd dräkt var inte så himla stor skillnad. Dessutom var det Spiderman. Självklart hade han valt att vara Spiderman igen.
Jake trängde sig in bredvid honom för att skölja ur sitt glas och vände sig sedan om mot honom, trots att han hade mask på sig kunde Liam se framför sig hur han höjde sådär frågande på ögonbrynen men Liam gav honom bara ett snett leende till svar. Egentligen borde det väl bara göra ont att se honom, även om det var i en förklädnad, men tvärtom så kändes det bra att han var där. Även om dom inte skulle prata. Även om Andy säkert inte ens skulle lägga märke till honom. Dom var ändå där båda två och han kunde inte låtsas som att han inte gillade fladdret i magen.

Det hade varit en väldigt hastig blick men det hade varit tillräckligt för att han nu skulle vara 200 % säker på att det var Liam bakom den svarta masken. Det gick inte att ta miste på den intensiva gröna blicken. Ovissheten om den andre hade märkt att det var han eller inte fick det att pirra löjligt mycket i magen och han märkte först efter en stund att han höll mycket hårdare om ölburken än han hade behövt. Han insåg även att han inte alls hade lyssnat på vad Mr Vampire, vem han nu var, och Nicholas sagt för något. När han i nästa stund såg sig om över axeln var Liams blick fäst på honom och den första impulsen var att direkt vända sig bort igen på grund av känslan av att ha blivit påkommen, av vanan att han undvikit Liam så mycket på sistone, av vana att det gjorde ont och var jobbigt och att han samtidigt ville och samtidigt visste att han inte borde och.. och.. Först efter att han blinkat till återfick han kontrollen över sin kropp och kunde vända sig tillbaks mot Nicholas och Mr vampire. Han visste att det var han. Eller hur? Liam visste.


RSS 2.0