crossed paths - oneshot [m/m]

 

 
                               

 
 
 
 
 ”Du är värdelös! Hör du det?!” 

”Du är ingenting!”
”Allt det här.. allt är ditt fel.”

”Är det mitt fel att du inte vet hur man slutar dricka?! Är det mitt fel att du råkade bli farsa till mig? Är det mitt fel att morsan inte orkade med och lämnade dig?!” Oss.
Den sträva handflatan mot kinden var väntad. Den var skrattretande bekant. Men den gjorde ont. Fortfarande. Fortfarande - efter så många liknande träffar.
”Jag hatar dig.”
Orden var tunna. Tysta. Sammanbitna men utan någon kraft bakom. Han orkade inte idag. Dom gjorde ändå ingen skillnad. Dom skulle ändå inte tas till av personen dom var riktade emot.
Det kändes som han kunde föreställa sig att en exploderande krockkudde i bilen gjorde – nästa slag.

”Tja! Kom in!”
Den särskilda stämningen som bara infann sig på en sen hemmafest omslöt honom i samma stund som han klev över tröskeln och han tog tacksamt emot den; andades in den och hoppades att den skulle lindra smärtan inifrån och ut. Få dom inpräntade orden att suddas ut, få dom ständigt skrikande orden i huvudet att dämpas till viskande istället.
Inne i köket greppade han direkt en ölflaska utan att bry sig ifall dess ägare misstyckte och svalde snabbt ner två stora klunkar.
”Sebastian? Fan jag tyckte jag såg dig..!” Den glada rösten övergick till en desto mer orolig blick när Sebastian vände sig om. Det behövdes knappast någon fråga. Det var inget ovanligt för Joel heller. Han hade sett sin kompis på det här sättet otaliga gånger tidigare.
”Alltså fan du måste..”
”Lägg av.” Det var ett sammanbitet tonläge men nästa sekund drog han på munnen till ett litet snett leende. Trots att det smärtade i käken. ”Är det något drag eller? Eller väntade ni tills jag kom?”
´fan du måste..´ fanns inte. Det var inte ett alternativ. Han tänkte inte hamna på ett jävla fosterhem. Eller ännu värre; hos en fosterfamilj som skulle få pengar för att ha honom där. Som skulle betalas för att vara någon jäkla låtsasfamilj åt honom.
Ett år. Ett år sedan skulle han ta sina betyg och skaffa vilket jobb som ens fanns, fixa en egen lägenhet och lämna det där svinet.

Samtidigt som Sanna la sina armar om hans hals lät han sina egna händer glida ner till hennes höfter och lät kyssen djupna något. Det kittlade kanske till något i nederdelen av magen och hennes naglar mot hans nacke fick kanske dom tunna hårstråna att resa sig något, men det var inte mer än så. Det hade lika gärna kunnat vara Hannah han stått där med. Det hade kunnat vara Lina. Det hade inte spelat någon större roll ifall det varit någon tjej han inte ens visste namnet på. Och medans hon lågt sa någonting som följdes utav hans namn var hans egen blick fäst på en mörkhårig kille längre bort i vardagsrummet. Det hade gärna fått vara han som drog fingrarna över hans nacke istället.
Fast självklart skulle han inte brytt sig om att höras med den killen efter heller.
Att låta någon komma närmare. Att tillåta sig att känna något. Att tillåta sig få känslor för någon som kanske ville besvara dom.. – det skulle innebära att behöva öppna sig. Att låta personen komma ännu närmare än några kyssar och ett snabbt ligg. Det skulle innebära att tvingas blotta sig på ett sätt som..
Det gick inte.

”Sebbe!”
Han såg upp från det ljusbruna hårsvallet och över hennes axel bara för att se tre av killarna som han.. milt sagt inte var bästa polare med. Tyvärr hamnade dom alltför ofta på samma fester.
”Vad?”
”Vi körde ett litet vad bara, om vem som har rätt om varför du ser ut som du gör i ansiktet.. Behöver veta vem som vinner.” Tobias flinade mot honom från soffan.
Han släppte långsamt Sanna och tog ett steg ifrån väggen.
”Ni måste vara jävligt stora beundrare av mig om jag är erat samtalsämne för kvällen”, sa han och drog undan den svarta luggen.
”Det är din farsa som pucklar på dig va?”
Det kändes som att varenda en stannade upp. Som att musiken dog ut. Som att alla tittade på honom. Och han kände sig så äckligt jävla patetisk.
Men musiken var fortfarande på. Folk dansade och pratade fortfarande. Inget hade direkt förändrats. Inte förrän Sebastian tagit stegen fram till soffan, slitit tag i Tobias och gett honom ett knytnävsslag.

Han valde medvetet gatorna med minst belysning. Där gatlampor inte prioriterades och där dom flesta förmodligen undvek att gå när det var så gott som kolsvart. Sebastian ville ha mörkret. Bara för en stund. Helst för en lång stund. Helst tills att det skulle kännas bättre. Men när skulle det kännas bättre?
Skulle det någonsin göra det?
Kännas bättre?
Huvan var uppdragen och händerna nerkörda i dom tighta jeansfickorna. Dom converseklädda fötterna sparkade lätt efter eventuella stenar som skulle dyka upp längs asfalten. Kanske med något fånigt hopp om att det skulle gå att sparka undan lite smärta. Ångest. Oro. Hopplöshet. Den där tunga känslan i magen som hela tiden hotade med att leta sig upp i bröstet, vidare till halsen, upp längs näsroten tills den nådde utrymmet bakom ögonlocken. Där den tryckte på. Tryckte, tryckte och tryckte.
Asfalten byttes ut till kullerstenar i gamla stans gränder. Till stenbelagda torg. Till betongtrappsteg. Till smutsigt golv och perronger.

Efter att tunnelbanetåget rusat iväg var det bara han kvar. Han och Metrotidningarna som fortfarande fladdrade lite utav vinddraget. Han och ensamheten.
Fan han kanske var ganska patetisk ändå.
Blicken letade sig fram över det från början vita golvet men som nu var dekorerat med allt från lortiga fotavtryck, avskavd färg till sådant som kunde vara antingen utspillt kaffe eller gammal intorkad spya tills den nådde spåret där nedanför. Där tåget alldeles nyligen svischat förbi. Det var inte jättelångt ner dit.
Inte högre än att det framkallade en liten lätt duns när han hoppat ner.

___________________________________

”Vänta..”

”Fan också.”
”Vadå..?” frågade han försiktigt och la handen mot hans fortfarande varma bröstkorg.
”Jag börjar bara bli trött på att vänta Jesper. Jag är seriös; jag vet inte hur länge till..” Det kom en djup suck ifrån honom och istället för att ta tag om hans hand och fläta ihop fingrarna på det där mysiga sättet drog han bara undan den. Som att han inte ville ha den i närheten av sin kropp.
”Förlåt jag.. du sa att det var okej..”, nästan viskade han. Det här kändes inte bra. Inte det minsta.
”Jag vet.” Han hann nästan andas ut innan fortsättningen kom. ”Men hur jävla länge då? Hur länge ska vi vänta? Kan vi inte bara.. Fan jag blir bara trött på det!” Han satte sig häftigt upp och tog därmed med sig värmen och lämnade Jesper med små knottror längs armarna.
”Jag vet inte hur länge!” sa han och höjde till sin förvåning själv rösten. ”Jag vet inte när jag är redo Linus. Förlåt att jag inte kan ge dig ett exakt datum! Om det är det enda som betyder något så kanske vi inte ska vara tillsammans längre..” Det gjorde ont att ens uttala orden.
Det gick en stund. Några minuter där den andre hann resa sig upp ur sängen, dra en hand genom håret, ta några steg genom rummet och till sist sjunka ner mot madrassen igen med ännu en suck. En mer ångerfull sådan.
”Förlåt.” Han kom närmare igen och lutade därefter pannan mot hans. ”Förlåt att jag sa sådär. Det är klart att det viktigaste är att du är redo.”
Han nickade tyst och la armarna om hans midja. Drog honom försiktigt ännu lite närmare. ”Det är inte för att vara elak.. Jag vill ju, jag bara.. inte än.”
”Det är okej. Du behöver inte be om ursäkt. Vi väntar”, svarade han tyst och gav honom en lätt puss.

Sorlet av massvis med röster, den dunkande basen från musiken, ljudet av en flaska eller glas som gick sönder och dom dova dunsarna av fotsteg i trappen letade sig in under dörren till badrummet där Jesper lutade sig något närmare spegeln för att rätta till ena linsen i ögat. Mörkrosa. Matchande färgen i hårtopparna även om det var en betydligt ljusare nyans. Det fanns lite ljust turkost också i det övrigt vitblonderade håret. Han var inte fullt bekväm med så mycket människor runt om sig och hade kanske helst föredragit att smälta in i mängden men samtidigt ville han inte gömma det som var han. Han ville inte ha en vanlig tråkig frisyr i färgen mellanbrun. Han ville inte klä sig i mörkblåa jeans och en icke utstickande skjorta eller t-shirt som majoriteten av killarna bar. Han ville inte plocka ur dom runda lite större linserna och ha samma tråkiga ögonfärg som vattenpölarna ute på gatan. Tröjan han hade på sig var en mintgrön stickad med broderi i samma färg längs både kragen och längst ner. Och till det ett par gråa stuprörsjeans. Han var fullt medveten om att han var ganska så androgyn men han tyckte om det. Det var ju den här personen han var.
”Hallå är det någon här?” Rycket i handtaget fick honom att vända sig om och han skyndade sig fram till dörren ifall det var någon som var av mer akut behov av badrummet än han egentligen var. Han hade bara velat ha en liten paus från allt kaos utanför för en stund.
”Jesper! Hej”, log Maria och drog snabbt undan några hårslingor som ramlat ner i ansiktet från den slarviga knuten.
”Hej! Jag tyckte det var din röst men jag.. hur är det?” frågade han själv leende.
”Det är bra! Hur är det med dig? Det har inte hänt något mellan dig och Linus..? Han sa inte ens att du var här?”
Det var ju egentligen ingen stor grej. Självklart behövde inte Linus öppna varje mening med att informera om att även Jesper var där. Det var bara någonting med det förvånade uttrycket hos Maria som fick det att värka lite i magen.
”Nej det har inte hänt något”, försäkrade han och klev åt sidan för att släppa in henne och själv kunna lämna badrummet. ”Vi ses.”

Trots den tidigare oron hade kvällen vänts till det mer positiva. Han hade haft kul. Han hade pratat mer än han vanligtvis gjorde, han hade dansat, suttit nerträngd i en soffa intill Linus, grimaserat mer åt själva citronen än tequilan, träffat nya människor och för en stund glömt bort att han egentligen inte var så utåtriktad.
Han hade dock inte sett till Linus på ett tag nu. Vart hade han ens tagit vägen?
Efter att ha kollat i köket, en extra gång i vardagsrummet och till sist ute på trappen begav han sig upp till övervåningen.
När hade han egentligen sist sett honom? Han hade inte varit med inne i köket när Andreas berättat om allt knäppt han varit med om under sin au pair-period och när han tänkte efter hade han nog inte heller..

Det skulle på något sätt känts bättre om det åtminstone varit en kille.
Nu var han dubbelt ersatt.
Han hade inte ens kunnat släppa handtaget först. Det var inte bara sovrumsdörren han hade öppnat utan samtidigt dörren rakt in till det där allra längst in. Det allra djupaste och känsligaste han hade i sin tunna kropp. Det blåste kallt, slet i det som fanns där inne, gjorde det illa. Han ville stänga – dörren till sovrummet där hans, till alldeles nyligen, pojkvän legat över den blonda tjejen – och dörren till det där hålet inom sig; det som inte alls var tillräckligt starkt för att blottas på det här sättet, inte alls tillräckligt starkt för att kunna stå emot den kalla vinden som slet.

”Jesper!”
”Jesper vänta..! Det betydde inget!”
”Jesper! Men vad fan dra då! Det är fan ditt eget fel!”

Dom rann som lodrätta kanaler. Gjorde salta, svidande spår längs kinderna. Fick ögonvråna att kännas som små sår. Letade sig ner till mungiporna där saltet fastnade på läpparna. Fick den silvriga ringen att glänsa.
Det är klart vi kan vänta.
Jag älskar dig.
Jag tycker om dig.
Det är okej.
Är vi liksom.. tillsammans nu?
Linus. Vad heter du?
Det är okej.
Okej.
Hur länge ska vi vänta..? Fan jag blir bara så trött!
Jag älskar dig.
Älskar dig.
Älskar.

Han hade till sist kommit ner till tunnelbanan. Hur han gått, varför han valt vissa vägar över andra, varför han hamnat där – det visste han inte riktigt. Alldeles nedanför trappen låg en man och sov, men som lika väl kunde vara död. Hur länge skulle det isåfall dröja innan någon faktiskt upptäckte det? Några duvor flaxade till och hade förmodligen gett upp hoppet om att hitta något att äta. Annars var det väldigt tom..
En busvissling hördes längre bort och han såg sig automatiskt om över axeln. Två stycken killar, förmodligen två, tre år äldre än honom själv.
”Tjena! Vad gör du här då? Inte borde du vara alldeles ensam så här sent.”
Samtidigt som dom låga skratten spred sig längs perrongen började han gå bortåt. Bort från killarna. Och därmed bort från trappen som kanske hade varit ett bättre alternativ.
”Hallå vart ska du nu då?”
”Hallå, bruden?!”
Blicken letade sig upp till tavlan som hängde ner från taket och han ville inte riktigt tro vad som stod.
02:24 Nästa tåg: 05:02.
Han hörde fortfarande stegen bakom sig och snabbade automatiskt på sina egna. Snälla sluta. Kanalerna längs kinderna hade fortfarande inte torkat helt och det gjorde ont i kroppen. I bröstet, i magen, i halsen.
”Men vänta då, vi vill bara snacka lite.”
Han var snabb. Han skulle kunna springa. Men om dom också var snabba då? Han hade ingen aning vilka dom där killarna var eller vad dom kunde få för sig att göra. Kanske var det bäst att bara låtsas som att han inte brydde sig.
Och så plötsligt greppade handen tag om hans arm.
”Varför så bråttom gumm..”
”Släpp mig”, avbröt han med ett så lugnt tonfall han förmådde.
 Ansiktsuttrycket ändrades och andetaget som lämnade honom slog som en vindpust dränkt utav alkohol mot honom. ”Vad fan det är en snubbe ju!”
”Få se.” Den andre killen lutade sig ner något. ”Men fy fan. Kolla han har ju smink till och med. Har du svårt att fatta vad du är för någonting eller?”
”Släpp mig sa jag.” Han tyckte inte om det här. Han tyckte inte om vetskapen om att det bara verkade vara dom tre som befann sig där nere för tillfället. Att dom kunde göra vad som helst utan att någon skulle märka. Han kanske var snabb men han var inte stark. Han skulle inte kunna stå emot om någon bestämde sig för att ta till en knytnäve. Och sådant hände ju. Det stod nästan varje dag i tidningen. Ung man misshandlad. Bråk på stan. Stökig lördagkväll. Och sånt det aldrig stod om men som hände. Varje kväll. Någonstans.
”Vad har du mer? Bh eller?”
När den förste killen drog tag i hans tröja, den som han tyckte så mycket om, kunde han inte längre bara stanna kvar vid ord.
”Rör mig inte!” Han slet sig loss ur greppet och snubblade samtidigt till.
Bakåt. Tappade balansen. Var nära att hitta den. Men var för nära kanten.

”Helvete. Vi drar!”
Jesper gav ifrån sig ett något plågat läte men kom rätt snabbt upp på fötter.
Det kunde inte komma något tåg.05:01
Men vad hade hänt om han slagit i huvudet? Om han blivit liggande?
05:01.
Han strök snabbt med händerna över kinderna där dom torkade tårarna fortfarande sved och borstade sedan bort smutsen från jeansen.
Linus.
Men om det inte kändes rätt då..?
Det spelade ingen roll längre.
Varför så bråttom gumman?
Helvete. Vi drar.

Han såg ner på rälsen vid sina fötter och följde den sedan med blicken mot tunneln där allt blev mörkt. Det var en dum idèe. Det kunde ju hända att det kom ett tåg ändå. Han mådde inte bra alls men han ville inte dö. Trots det började han gå.

______________________________

Han visste inte hur länge han suttit där. – Tillräckligt länge för att pulsen inte längre skulle slå lika hårt, tillräckligt för att inte längre oroa sig över ifall det skulle komma ett tåg. Tillräckligt länge för att inte bry sig ifall det skulle göra det.
Efter en kamp mellan dom utsträckta fingrarna och den tighta jeansfickan fick han till sist fram en cigarett och tände genast eld på den. Bergsväggen bakom hans rygg var fuktig och hade låtit kylan leta sig in genom huvtröjan men det spelade inte så stor roll. Det var tyst och mörkt och det han behövde just nu. Det enda som hindrade det från att vara kolsvart var en lampa en bit bort som satt ovanför en nödutgång. Ett vitt dämpat sken.
Han drog upp tröjärmarna en aning innan han la armarna över dom uppdragna knäna.
Ett till bloss.
Längs vänstra underarmen löpte otaliga linjer. Ärr.
Varje streck en påminnelse om ett tillfälle då det känts för mycket. När smärtan där inne blivit för stor. När den hotat att kväva honom inifrån, när han varit tvungen att på något sätt släppa ut den. När han velat få känna någonting annat för en kort stund. Något fysiskt ont istället för psykiskt.

Fotsteg.
Det var utan tvekan fotsteg.
Han blåste långsamt ut röken och borrade mentalt ner fötterna i marken. Gjorde sig beredd på att vägra flytta sig ifall det var en vakt som skulle säga åt honom att genast lämna spåret.
Try and make me.
Det, eller snarare den, som skymtade i mörkret såg dock inte ut att vara i närheten av en vakt. Sebastians ögon smalnade något och i nästa sekund verkade personen ifråga få syn på honom då gestalten hoppade till.
”Gud, jag såg dig inte, jag.. vad..” En han. En han som uppenbarligen inte hade väntat sig att hitta någon annan där. Precis som Sebastian absolut inte hade väntat sig att någon annan skulle dyka upp.
Vem mer vandrade runt i Stockholms tunnelbanor?
”Jag vet inte vad jag gör här. Antar att jag kan fråga dig samma sak?”
Gestalten kom närmare, betydligt kortare än honom själv och till synes blond. Men det var svårt att avgöra trots att avståndet minskat.
”Jag vet inte heller”, svarade han lågt. ”Eller jag.. Det kom två killar efter mig som..”
”Gjorde dom illa dig?” Han visste egentligen inte varför han frågade. Särskilt inte varför han frågade så snabbt. Han visste inte ens vem killen var. Men det var ändå någonting som fick honom att undra, att underligt nog bry sig, att genast undra vilka idioterna var.
”Nej. Dom var bara obehagliga.”

En tyst fråga och ett lika tyst svar innan Jesper satte sig ner bredvid den andre. Lutad mot den fuktiga och kalla väggen.
”Vad heter du?”
”Sebastian.”
Det var mörkt men ett svagt sken från längre bort trotsade ändå det svarta och gjorde det därför möjligt för Jesper att se honom när han långsamt vred blicken mot honom. Huvan var uppdragen men han såg en svart lugg leta sig ner och dölja ena ögat. Han såg en smal näsa och lätt särade läppar. Ett ansikte som var otroligt fint i profil. Svarta jeans smet åt om ett par långa smala ben som var något uppdragna och en cigarett glödde mellan två fingrar.
”Du då?”
”Jesper.”
”Röker du?”
Han skakade på huvudet och undrade samtidigt om killen alltid haft lite hes röst eller om det var rökningen som gjort det.

Sebastian lät den bruna blicken snegla mot Jesper och såg först då att håret inte alls bara var ljust blont. Det var rosa där också, och blått. Kanske turkost? Det var något han direkt tyckte om med det. Han förstod också att det var något. Inte enbart för att killen kommit gående genom tunnelbanan som i sig garanterade någon slags självmordsinstinkt utan sättet han dragit upp sina knän intill bröstet och lagt armarna om dom. Som att han försökte hålla ihop någonting där inne.
”Vill du prata om det?”
”Va..?”
”Om det som hänt? Jag tvivlar på att det är fler än vi här så ingen risk att någon annan hör.” Det var menat att låta lite roat men han lyckades inte riktigt få fram det i rösten.
Det var svårt när det mesta kändes som ett helvete.
Han trodde inte att det skulle komma något svar men så plötsligt öppnade killen munnen och det hördes ett litet andetag.
”Min pojkvän sa senast i eftermiddag att han älskade mig och..” Han såg ut som en porslinsdocka i ansiktet. Utan att för den delen se oäkta ut. Feminin men ändå något som..
Han kunde inte sätta fingret på det. Något feminint, något maskulint och som tillsammans blev otroligt fint.
”.. han har sagt - han sa det senast i eftermiddag, att det är okej att vi väntar med.. att ha sex. Sen hittade jag honom i säng med en tjej på en fest vi var på ikväll.”
”Din pojkvän sa du?”
”Ja. Eller inte längre då men.. ja.”
”Vilket jävla svin.” Det var inte bara någonting han sa för att det kanske väntades. Han sa aldrig sådant som väntades om han inte verkligen ville säga det. Vad var det för ett jävla kräk? Sebastian kände inte den här människan men det var som att någonting omgav honom, någonting som gjorde att han direkt kände av att det var en fin person. Vem gjorde då något sådant?
”Jo. Det kan man väl säga.” Det lät som ett försök till en sådan där utandning som var ett mellanting av ett andetag och ett lågt skratt – men han verkade misslyckas lika mycket som Sebastian tidigare gjort.

Han såg mot den svarthåriga killen igen men blicken föll den här gången ner till armarna han hade vilande över knäna och någonting väldigt bekant. Det var som en direktkontakt av smärta. Den svidande, vassa känslan men som ändå kunde vara så otroligt befriande.
Innan han hunnit säga någonting, för visst hade han varit på väg att göra det?, verkade Sebastian upptäcka vad han såg på och vände direkt blicken mot honom. Så pass snabbt att luggen drogs undan och blottade det andra ögat. Bruna.
Han ville inte att den här egentligen väldigt okända killen skulle genomgå något så jobbigt att han var tvungen att göra sådär mot sig själv. Han ville inte det.
”Jag vill inte höra någon föreläsning om att det ´inte är rätt väg att gå´. Och jag har redan hört resten också; att jag är en emo, en attention whore, att jag gör det för att vara häftig. Eller för att jag är patetisk och svag..”

Nu skulle han dra därifrån. Nej han ville inte ha en föreläsning om att det inte var en bra utväg att skära sig. Och nej han ville inte ha en fnysning följt utav att han var en patetisk emokille som ville ha uppmärksamhet. Ibland skulle han vilja ha mindre uppmärksamhet av dom han fick den. Och mer av den från dom som inte såg honom. Men han ville inte heller att han skulle gå. Han visste inte varifrån behovet kom men han ville ha honom där. Han ville höra mer av hans röst, få veta mer om honom, försäkra sig om att han förstod att den där pojkvännen inte var värd några tårar.
Han hade sett hur killen bitit sig i läppen medans han tänt en ny cigg. Hur han hastigt drog några fingrar under ögonen innan dom istället fixade till någonting med håret.
Ändå. Ändå slängde han ur sig det där på en gång. Försvarade sig innan han visste vad som skulle komma. För att det var enklast så. För att det var vad han alltid gjorde. Det som säkert skulle skrämma bort Jesper. Få honom att skakande på huvudet resa sig upp och undra varför han ens slösat sin tid på honom.
- Men det hände inte.
Istället vred han på sig, lutade sig lite snett bakåt innan han drog upp den stickade tröjan en bit. Blottade en platt mage. Prydd utav massvis med liknande ärr han själv hade på armen. Ärr i olika nyanser och storlekar, men alla tydligt skapade på grund av smärta.
”Tro mig, jag skulle inte säga något sådant”, sa han tyst och släppte ner tröjan igen. ”Jag har alltid känt att jag inte duger. Att jag är lite för dålig, lite för oviktig, lite för otillräcklig. Och med Linus.. Det var första gången jag började våga tro att någon kanske inte håller med..”
Han lät plötsligt så skör. Som att någonting där inne plötsligt skulle kunna gå sönder. Krossas. Spricka. Nu när han inte längre höll om knäna på samma sätt.
Egentligen vågade han inte. Egentligen hade han alltid varit försiktig med den sortens beröring. För att han innerst inne visste att den betydde så mycket mer än en hård kyss eller naglar mot någons nacke när man stod mot en vägg och hånglade.
Men han struntade i det nu. Han struntade i att han egentligen inte vågade.

Jesper såg förvånat upp när den andres hand lades över hans.
Det borde inte kännas så bra. Han kände honom ju inte.
Brydde han sig? Verkligen, på riktigt, utan några baktankar?
Sebastian såg nästan lika förvånad ut men han höll kvar blicken och det fick Jesper att tyst fortsätta.
”Jag tror att det egentligen inte känts så himla bra på sistone. På ganska länge. Han har funnits där och det har känts tryggt men samtidigt.. På samma sätt har det inte känts tryggt alls.. Förlåt, jag svamlar. Du fattar förmodligen ingenting utav vad jag säger.. jag fattar knappt själv ju..”
”Jag tror jag fattar.” Handen låg fortfarande vilande ovanpå hans. ”Det var tryggt att ha någon där men samtidigt vågade du inte helt lita på att det var tryggt?”
Jespers läppar drogs till ett leende, ett svagt sådant, för första gången på väldigt länge. Det kändes som en evighet sedan han lämnade festen. Han förstod. Han förstod precis.
”Ja. Men jag vågade inte heller släppa taget för jag var - är - rädd att jag aldrig ska hitta någon annan som.. Som får mig att tro att jag duger. Och så hände det här och..”

”Jag får höra det i princip varenda dag, jag vet att jag är bättre än honom och att det är han som är värdelös men.. Du vet, det gör ont ändå. Jag kanske låtsas ganska ofta som att det inte gör det men det är inte sant”, sa han med en axelryckning.
Jesper hade väldigt försiktigt dragit undan handen som legat under Sebastians och istället strukit två fingrar över hans arm. Fjäderlätt. Och lågt frågat varför. Varför har du gjort det här?
”Det är jobbigt att låtsas också..”
Han nickade och såg på den glödande fimpen på marken. Hur dom sista gnistorna kämpade på för att hålla sig vid liv.
”Ibland börjar jag nästan tro på det.. att han faktiskt har rätt. Och jag hatar att han får mig att känna så.”
”Vem..”, började han försiktigt samtidigt som Sebastian hårt knöt ena näven. Det var som att dom senaste slagen spelades upp i huvudet på honom. Sedan en snabbspolning till festen. Lättnaden över att slippa tänka ett tag. Snabbspolning igen. Tobias kommentar. Hans egen knytnäve.
Och så nu. Jesper. Killen som han ju inte kände men som redan hade fått höra så mycket mer än vad andra någonsin fått göra.
”Förlåt, det är inte min sak.”
”Min farsa.”
Joel visste men inte ens till honom hade han sagt det högt. Och här satt han och sa det till en kille han knappt kände.
Och det konstigaste var att det kändes okej.

”Du har inte tänkt hoppa framför tåget va?”
Han fick en snabb blick utav Sebastian.
”Nej. Och inte du heller hoppas jag.”
Ett litet, litet leende letade sig fram igen. Det kändes fint på något sätt. Att han sa så. Inte du heller hoppas jag.
”Nej det har jag inte tänkt. Men första tåget kommer om ungefär tio minuter så vi kanske borde..”
”Okej det borde vi.”
Dom reste sig upp båda två och benen kändes fruktansvärt stela. Hela han egentligen. Kall också för den delen. Han hade bara inte tänkt på det förrän nu.
Ljuset blev nästan bländande när dom kom ut ur tunneln igen och längst bort på perrongen syntes en städare. Helt ovetandes om att hon inte varit ensam.
Och nu då?
Det var först när dom tagit sig upp från spåret som han egentligen såg Sebastian på riktigt. I fullt ljus och utan några skuggor som dolde.
Han var snygg. Väldigt, väldigt snygg. Och betydligt längre än han trott när dom suttit bredvid varandra.
”Hade jag vetat att du såg ut såhär hade jag ju inte fått fram lika mycket..”, slank det ur honom och han kände besvärat hur kinderna värmde. Hettade. Kokade. Och sakta återgick till normal temperatur igen.
Tack.

Sebastian skrattade förvånat till. Och blev ännu lite mer förvånad när han insåg att han faktiskt skrattade.
”Äh lägg av.”
Han hade hajat till i samma sekund som dom klev ut från tunneln och sedan förundrat kliat sig i nacken medans Jesper hävde sig upp på perrongen.
Killen var en skönhet. Ren och skär skönhet.
Visst hade han sett honom någorlunda i tunneln men ljuset hade definitivt inte gjort honom rättvisa. Vid första anblicken såg han ut som en tjej men det fanns dom där andra dragen också som gav motsatsen. Snygga markerade ögonbryn istället för smala streck. Tydliga käkben. Och håret; han hade nog aldrig tidigare känt något begär efter att röra vid någons hår men han skulle mer än gärna stryka fingrarna genom det där.
Det var som att se en helt ny människa och ändå visste han så mycket om den här personen. Han hade suttit och pratat med honom i timmar. Han hade delat med sig av sådant han alltid hållit inom sig själv och han hade fått höra sådant som Jesper inte heller delat med sig av.
Och det märkligaste var att den där känslan av samhörighet inte hade försvunnit med mörkret dom lämnat.

Sebastian hade velat ha en anledning att få stanna lite längre med honom. Att bara prata. Kanske bara se på honom. Vad som helst egentligen som inte innebar att dom skulle behöva säga det där hejdå:et. Men med  klockan som enbart slagit fem var alternativ som att gå och ta en kaffe någonstans uteslutet.
”Åt vilket håll ska du?” frågade den andre och drog tillbaks honom ur tankarna - Vilket var en bra sak. Det var onödigt att befinna sig någon annanstans just nu.
”Norr, du då?”

”Söder”, sa Jesper och bet lätt tag i läppen.
Skulle man fråga om telefonnummer? Det kändes konstigt om dom aldrig mer skulle prata. Men samtidigt; kanske var det mer konstigt att tänka så. Kanske hade det varit meningen att dom skulle ses, prata och sedan.. fortsätta sina liv.
I samma stund som Sebastian drog av sig huvan såg han det; ett svagt blåtonat område alldeles nedanför kindbenet. En fruktansvärd kontrast mot den i övrigt ljusa huden. Mot det svarta håret. Det borde inte vara där. Han hade berättat om det ju. Men ändå.. Han hade ändå inte helt kunnat föreställa sig det, inte velat.
Tåget kom infarande tillsammans med det kraftiga vinddraget och öppnade sina dörrar. Avslöjade några morgonpigga personer där inne på sätena. Eller sådana som han själv; som inte hade lagt sig än. När han vände sig om hade Sebastian redan tagit några steg bortåt men höjde handen med en lätt vink.
Jesper såg tvekande in i tåget, visste att det alldeles snart skulle stänga dörrarna framför honom om han inte tog steget in.
”Sebastian..!”
Den svarthårige vände sig något frågande om. ”Mhm?”
Han ville inte att han skulle åka hem till sig. Han ville inte att det här redan skulle ta slut. Och han ville inte att Sebastian skulle åka hem till sin pappa.. Inte till han som orsakat det där fula i hans vackra ansikte. Som skadat den vackra personen. Han som fick honom att tvivla och nästan börja tro på dom sårande orden, fick honom att börja tro att han kanske förtjänade det. 
”Vill du.. hänga med? Jag kan bjuda på te?” log han osäkert.

Staden sov fortfarande. Dimman låg som en tunn filt över gatorna där spår av gårdagsnatten gjorde sig påminda. Flaskor, tomma pommes frites-kartonger, någons tidigare maginnehåll. En sko.
Sebastians egna spår av den sena gårdagsnatten var betydligt bättre än en trasig ölflaska och gick i högst levande form bredvid honom.
Det kändes bra.
Blicken sökte sig gång på gång åt sidan, även under dom tillfällena dom inte sa någonting, och varenda gång förundrades han över att dom faktiskt träffat varandra. Vem som helst hade kunnat komma gående där i tunneln. Eller egentligen ingen alls. Men det hade varit någon som han plötsligt kunnat berätta saker för, någon det känts rätt att öppna sig för fastän han egentligen varit så osäker, någon som berättat saker som fått Sebastian att reagera mer än han gjort på väldigt länge när det gällde någon annan än honom själv, någon som fått honom att känna. Inte bara ilska mot en ansiktslös före detta pojkvän utan någonting mer. Känslan av att vilja hjälpa, att få se ett leende, att vilja lyssna, en varm känsla av att känna någons hand under sin.
Dom hade tagit sig in i porten till lägenhetshuset Jesper bodde i och uppför trappen. Men där hade det tagit stopp. 
”Jag har ringt hyresvärden tusen gånger om det här låset..”, muttrade Jesper och vred nyckeln åt både höger och vänster en gång till. Tryckte in dörren med axeln. Vred fram och tillbaks flera gånger igen.
”Ska jag försöka?”
”Visst, det är fritt fram att använda våld”, sa han och vände sig om.

Explosion. Granatsplitter rakt i hjärtat. Men på ett bra sätt. Virvlande virvelvind- upp, upp, upp, runt, runt, runt. En kittlande flod som hejdlöst forsade genom hela kroppen.
Varma. Mjuka. Spännande. Försiktiga men ändå intensiva. Samtidigt frågande; Är det här okej? Ömma, impulsiva. Och någonting som fick honom själv att vilja fortsätta i en evighet.
”Förlåt jag..”
Deras blickar möttes och Jesper andades in andetagen Sebastian andades ut.
”Det var inget jag planerat, jag bara..”
Ett leende började långsamt ta plats över Jespers läppar som fortfarande kändes varma. Pirriga. Längtande. Förvånade.
”Säg inte förlåt.”
Snart speglades hans eget leende av sig på läpparna mitt emot och Sebastian slog ner blicken. Bara för att sekunderna efter se upp igen.



Kommentera =D

Namn:
Kom ihåg mig!

Mail(syns bara för mig):

Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0