crossed paths - oneshot [m/m]

 

 
                               

 
 
 
 
 ”Du är värdelös! Hör du det?!” 

”Du är ingenting!”
”Allt det här.. allt är ditt fel.”

”Är det mitt fel att du inte vet hur man slutar dricka?! Är det mitt fel att du råkade bli farsa till mig? Är det mitt fel att morsan inte orkade med och lämnade dig?!” Oss.
Den sträva handflatan mot kinden var väntad. Den var skrattretande bekant. Men den gjorde ont. Fortfarande. Fortfarande - efter så många liknande träffar.
”Jag hatar dig.”
Orden var tunna. Tysta. Sammanbitna men utan någon kraft bakom. Han orkade inte idag. Dom gjorde ändå ingen skillnad. Dom skulle ändå inte tas till av personen dom var riktade emot.
Det kändes som han kunde föreställa sig att en exploderande krockkudde i bilen gjorde – nästa slag.

”Tja! Kom in!”
Den särskilda stämningen som bara infann sig på en sen hemmafest omslöt honom i samma stund som han klev över tröskeln och han tog tacksamt emot den; andades in den och hoppades att den skulle lindra smärtan inifrån och ut. Få dom inpräntade orden att suddas ut, få dom ständigt skrikande orden i huvudet att dämpas till viskande istället.
Inne i köket greppade han direkt en ölflaska utan att bry sig ifall dess ägare misstyckte och svalde snabbt ner två stora klunkar.
”Sebastian? Fan jag tyckte jag såg dig..!” Den glada rösten övergick till en desto mer orolig blick när Sebastian vände sig om. Det behövdes knappast någon fråga. Det var inget ovanligt för Joel heller. Han hade sett sin kompis på det här sättet otaliga gånger tidigare.
”Alltså fan du måste..”
”Lägg av.” Det var ett sammanbitet tonläge men nästa sekund drog han på munnen till ett litet snett leende. Trots att det smärtade i käken. ”Är det något drag eller? Eller väntade ni tills jag kom?”
´fan du måste..´ fanns inte. Det var inte ett alternativ. Han tänkte inte hamna på ett jävla fosterhem. Eller ännu värre; hos en fosterfamilj som skulle få pengar för att ha honom där. Som skulle betalas för att vara någon jäkla låtsasfamilj åt honom.
Ett år. Ett år sedan skulle han ta sina betyg och skaffa vilket jobb som ens fanns, fixa en egen lägenhet och lämna det där svinet.

Samtidigt som Sanna la sina armar om hans hals lät han sina egna händer glida ner till hennes höfter och lät kyssen djupna något. Det kittlade kanske till något i nederdelen av magen och hennes naglar mot hans nacke fick kanske dom tunna hårstråna att resa sig något, men det var inte mer än så. Det hade lika gärna kunnat vara Hannah han stått där med. Det hade kunnat vara Lina. Det hade inte spelat någon större roll ifall det varit någon tjej han inte ens visste namnet på. Och medans hon lågt sa någonting som följdes utav hans namn var hans egen blick fäst på en mörkhårig kille längre bort i vardagsrummet. Det hade gärna fått vara han som drog fingrarna över hans nacke istället.
Fast självklart skulle han inte brytt sig om att höras med den killen efter heller.
Att låta någon komma närmare. Att tillåta sig att känna något. Att tillåta sig få känslor för någon som kanske ville besvara dom.. – det skulle innebära att behöva öppna sig. Att låta personen komma ännu närmare än några kyssar och ett snabbt ligg. Det skulle innebära att tvingas blotta sig på ett sätt som..
Det gick inte.

”Sebbe!”
Han såg upp från det ljusbruna hårsvallet och över hennes axel bara för att se tre av killarna som han.. milt sagt inte var bästa polare med. Tyvärr hamnade dom alltför ofta på samma fester.
”Vad?”
”Vi körde ett litet vad bara, om vem som har rätt om varför du ser ut som du gör i ansiktet.. Behöver veta vem som vinner.” Tobias flinade mot honom från soffan.
Han släppte långsamt Sanna och tog ett steg ifrån väggen.
”Ni måste vara jävligt stora beundrare av mig om jag är erat samtalsämne för kvällen”, sa han och drog undan den svarta luggen.
”Det är din farsa som pucklar på dig va?”
Det kändes som att varenda en stannade upp. Som att musiken dog ut. Som att alla tittade på honom. Och han kände sig så äckligt jävla patetisk.
Men musiken var fortfarande på. Folk dansade och pratade fortfarande. Inget hade direkt förändrats. Inte förrän Sebastian tagit stegen fram till soffan, slitit tag i Tobias och gett honom ett knytnävsslag.

Han valde medvetet gatorna med minst belysning. Där gatlampor inte prioriterades och där dom flesta förmodligen undvek att gå när det var så gott som kolsvart. Sebastian ville ha mörkret. Bara för en stund. Helst för en lång stund. Helst tills att det skulle kännas bättre. Men när skulle det kännas bättre?
Skulle det någonsin göra det?
Kännas bättre?
Huvan var uppdragen och händerna nerkörda i dom tighta jeansfickorna. Dom converseklädda fötterna sparkade lätt efter eventuella stenar som skulle dyka upp längs asfalten. Kanske med något fånigt hopp om att det skulle gå att sparka undan lite smärta. Ångest. Oro. Hopplöshet. Den där tunga känslan i magen som hela tiden hotade med att leta sig upp i bröstet, vidare till halsen, upp längs näsroten tills den nådde utrymmet bakom ögonlocken. Där den tryckte på. Tryckte, tryckte och tryckte.
Asfalten byttes ut till kullerstenar i gamla stans gränder. Till stenbelagda torg. Till betongtrappsteg. Till smutsigt golv och perronger.

Efter att tunnelbanetåget rusat iväg var det bara han kvar. Han och Metrotidningarna som fortfarande fladdrade lite utav vinddraget. Han och ensamheten.
Fan han kanske var ganska patetisk ändå.
Blicken letade sig fram över det från början vita golvet men som nu var dekorerat med allt från lortiga fotavtryck, avskavd färg till sådant som kunde vara antingen utspillt kaffe eller gammal intorkad spya tills den nådde spåret där nedanför. Där tåget alldeles nyligen svischat förbi. Det var inte jättelångt ner dit.
Inte högre än att det framkallade en liten lätt duns när han hoppat ner.

___________________________________

”Vänta..”

”Fan också.”
”Vadå..?” frågade han försiktigt och la handen mot hans fortfarande varma bröstkorg.
”Jag börjar bara bli trött på att vänta Jesper. Jag är seriös; jag vet inte hur länge till..” Det kom en djup suck ifrån honom och istället för att ta tag om hans hand och fläta ihop fingrarna på det där mysiga sättet drog han bara undan den. Som att han inte ville ha den i närheten av sin kropp.
”Förlåt jag.. du sa att det var okej..”, nästan viskade han. Det här kändes inte bra. Inte det minsta.
”Jag vet.” Han hann nästan andas ut innan fortsättningen kom. ”Men hur jävla länge då? Hur länge ska vi vänta? Kan vi inte bara.. Fan jag blir bara trött på det!” Han satte sig häftigt upp och tog därmed med sig värmen och lämnade Jesper med små knottror längs armarna.
”Jag vet inte hur länge!” sa han och höjde till sin förvåning själv rösten. ”Jag vet inte när jag är redo Linus. Förlåt att jag inte kan ge dig ett exakt datum! Om det är det enda som betyder något så kanske vi inte ska vara tillsammans längre..” Det gjorde ont att ens uttala orden.
Det gick en stund. Några minuter där den andre hann resa sig upp ur sängen, dra en hand genom håret, ta några steg genom rummet och till sist sjunka ner mot madrassen igen med ännu en suck. En mer ångerfull sådan.
”Förlåt.” Han kom närmare igen och lutade därefter pannan mot hans. ”Förlåt att jag sa sådär. Det är klart att det viktigaste är att du är redo.”
Han nickade tyst och la armarna om hans midja. Drog honom försiktigt ännu lite närmare. ”Det är inte för att vara elak.. Jag vill ju, jag bara.. inte än.”
”Det är okej. Du behöver inte be om ursäkt. Vi väntar”, svarade han tyst och gav honom en lätt puss.

Sorlet av massvis med röster, den dunkande basen från musiken, ljudet av en flaska eller glas som gick sönder och dom dova dunsarna av fotsteg i trappen letade sig in under dörren till badrummet där Jesper lutade sig något närmare spegeln för att rätta till ena linsen i ögat. Mörkrosa. Matchande färgen i hårtopparna även om det var en betydligt ljusare nyans. Det fanns lite ljust turkost också i det övrigt vitblonderade håret. Han var inte fullt bekväm med så mycket människor runt om sig och hade kanske helst föredragit att smälta in i mängden men samtidigt ville han inte gömma det som var han. Han ville inte ha en vanlig tråkig frisyr i färgen mellanbrun. Han ville inte klä sig i mörkblåa jeans och en icke utstickande skjorta eller t-shirt som majoriteten av killarna bar. Han ville inte plocka ur dom runda lite större linserna och ha samma tråkiga ögonfärg som vattenpölarna ute på gatan. Tröjan han hade på sig var en mintgrön stickad med broderi i samma färg längs både kragen och längst ner. Och till det ett par gråa stuprörsjeans. Han var fullt medveten om att han var ganska så androgyn men han tyckte om det. Det var ju den här personen han var.
”Hallå är det någon här?” Rycket i handtaget fick honom att vända sig om och han skyndade sig fram till dörren ifall det var någon som var av mer akut behov av badrummet än han egentligen var. Han hade bara velat ha en liten paus från allt kaos utanför för en stund.
”Jesper! Hej”, log Maria och drog snabbt undan några hårslingor som ramlat ner i ansiktet från den slarviga knuten.
”Hej! Jag tyckte det var din röst men jag.. hur är det?” frågade han själv leende.
”Det är bra! Hur är det med dig? Det har inte hänt något mellan dig och Linus..? Han sa inte ens att du var här?”
Det var ju egentligen ingen stor grej. Självklart behövde inte Linus öppna varje mening med att informera om att även Jesper var där. Det var bara någonting med det förvånade uttrycket hos Maria som fick det att värka lite i magen.
”Nej det har inte hänt något”, försäkrade han och klev åt sidan för att släppa in henne och själv kunna lämna badrummet. ”Vi ses.”

Trots den tidigare oron hade kvällen vänts till det mer positiva. Han hade haft kul. Han hade pratat mer än han vanligtvis gjorde, han hade dansat, suttit nerträngd i en soffa intill Linus, grimaserat mer åt själva citronen än tequilan, träffat nya människor och för en stund glömt bort att han egentligen inte var så utåtriktad.
Han hade dock inte sett till Linus på ett tag nu. Vart hade han ens tagit vägen?
Efter att ha kollat i köket, en extra gång i vardagsrummet och till sist ute på trappen begav han sig upp till övervåningen.
När hade han egentligen sist sett honom? Han hade inte varit med inne i köket när Andreas berättat om allt knäppt han varit med om under sin au pair-period och när han tänkte efter hade han nog inte heller..

Det skulle på något sätt känts bättre om det åtminstone varit en kille.
Nu var han dubbelt ersatt.
Han hade inte ens kunnat släppa handtaget först. Det var inte bara sovrumsdörren han hade öppnat utan samtidigt dörren rakt in till det där allra längst in. Det allra djupaste och känsligaste han hade i sin tunna kropp. Det blåste kallt, slet i det som fanns där inne, gjorde det illa. Han ville stänga – dörren till sovrummet där hans, till alldeles nyligen, pojkvän legat över den blonda tjejen – och dörren till det där hålet inom sig; det som inte alls var tillräckligt starkt för att blottas på det här sättet, inte alls tillräckligt starkt för att kunna stå emot den kalla vinden som slet.

”Jesper!”
”Jesper vänta..! Det betydde inget!”
”Jesper! Men vad fan dra då! Det är fan ditt eget fel!”

Dom rann som lodrätta kanaler. Gjorde salta, svidande spår längs kinderna. Fick ögonvråna att kännas som små sår. Letade sig ner till mungiporna där saltet fastnade på läpparna. Fick den silvriga ringen att glänsa.
Det är klart vi kan vänta.
Jag älskar dig.
Jag tycker om dig.
Det är okej.
Är vi liksom.. tillsammans nu?
Linus. Vad heter du?
Det är okej.
Okej.
Hur länge ska vi vänta..? Fan jag blir bara så trött!
Jag älskar dig.
Älskar dig.
Älskar.

Han hade till sist kommit ner till tunnelbanan. Hur han gått, varför han valt vissa vägar över andra, varför han hamnat där – det visste han inte riktigt. Alldeles nedanför trappen låg en man och sov, men som lika väl kunde vara död. Hur länge skulle det isåfall dröja innan någon faktiskt upptäckte det? Några duvor flaxade till och hade förmodligen gett upp hoppet om att hitta något att äta. Annars var det väldigt tom..
En busvissling hördes längre bort och han såg sig automatiskt om över axeln. Två stycken killar, förmodligen två, tre år äldre än honom själv.
”Tjena! Vad gör du här då? Inte borde du vara alldeles ensam så här sent.”
Samtidigt som dom låga skratten spred sig längs perrongen började han gå bortåt. Bort från killarna. Och därmed bort från trappen som kanske hade varit ett bättre alternativ.
”Hallå vart ska du nu då?”
”Hallå, bruden?!”
Blicken letade sig upp till tavlan som hängde ner från taket och han ville inte riktigt tro vad som stod.
02:24 Nästa tåg: 05:02.
Han hörde fortfarande stegen bakom sig och snabbade automatiskt på sina egna. Snälla sluta. Kanalerna längs kinderna hade fortfarande inte torkat helt och det gjorde ont i kroppen. I bröstet, i magen, i halsen.
”Men vänta då, vi vill bara snacka lite.”
Han var snabb. Han skulle kunna springa. Men om dom också var snabba då? Han hade ingen aning vilka dom där killarna var eller vad dom kunde få för sig att göra. Kanske var det bäst att bara låtsas som att han inte brydde sig.
Och så plötsligt greppade handen tag om hans arm.
”Varför så bråttom gumm..”
”Släpp mig”, avbröt han med ett så lugnt tonfall han förmådde.
 Ansiktsuttrycket ändrades och andetaget som lämnade honom slog som en vindpust dränkt utav alkohol mot honom. ”Vad fan det är en snubbe ju!”
”Få se.” Den andre killen lutade sig ner något. ”Men fy fan. Kolla han har ju smink till och med. Har du svårt att fatta vad du är för någonting eller?”
”Släpp mig sa jag.” Han tyckte inte om det här. Han tyckte inte om vetskapen om att det bara verkade vara dom tre som befann sig där nere för tillfället. Att dom kunde göra vad som helst utan att någon skulle märka. Han kanske var snabb men han var inte stark. Han skulle inte kunna stå emot om någon bestämde sig för att ta till en knytnäve. Och sådant hände ju. Det stod nästan varje dag i tidningen. Ung man misshandlad. Bråk på stan. Stökig lördagkväll. Och sånt det aldrig stod om men som hände. Varje kväll. Någonstans.
”Vad har du mer? Bh eller?”
När den förste killen drog tag i hans tröja, den som han tyckte så mycket om, kunde han inte längre bara stanna kvar vid ord.
”Rör mig inte!” Han slet sig loss ur greppet och snubblade samtidigt till.
Bakåt. Tappade balansen. Var nära att hitta den. Men var för nära kanten.

”Helvete. Vi drar!”
Jesper gav ifrån sig ett något plågat läte men kom rätt snabbt upp på fötter.
Det kunde inte komma något tåg.05:01
Men vad hade hänt om han slagit i huvudet? Om han blivit liggande?
05:01.
Han strök snabbt med händerna över kinderna där dom torkade tårarna fortfarande sved och borstade sedan bort smutsen från jeansen.
Linus.
Men om det inte kändes rätt då..?
Det spelade ingen roll längre.
Varför så bråttom gumman?
Helvete. Vi drar.

Han såg ner på rälsen vid sina fötter och följde den sedan med blicken mot tunneln där allt blev mörkt. Det var en dum idèe. Det kunde ju hända att det kom ett tåg ändå. Han mådde inte bra alls men han ville inte dö. Trots det började han gå.

______________________________

Han visste inte hur länge han suttit där. – Tillräckligt länge för att pulsen inte längre skulle slå lika hårt, tillräckligt för att inte längre oroa sig över ifall det skulle komma ett tåg. Tillräckligt länge för att inte bry sig ifall det skulle göra det.
Efter en kamp mellan dom utsträckta fingrarna och den tighta jeansfickan fick han till sist fram en cigarett och tände genast eld på den. Bergsväggen bakom hans rygg var fuktig och hade låtit kylan leta sig in genom huvtröjan men det spelade inte så stor roll. Det var tyst och mörkt och det han behövde just nu. Det enda som hindrade det från att vara kolsvart var en lampa en bit bort som satt ovanför en nödutgång. Ett vitt dämpat sken.
Han drog upp tröjärmarna en aning innan han la armarna över dom uppdragna knäna.
Ett till bloss.
Längs vänstra underarmen löpte otaliga linjer. Ärr.
Varje streck en påminnelse om ett tillfälle då det känts för mycket. När smärtan där inne blivit för stor. När den hotat att kväva honom inifrån, när han varit tvungen att på något sätt släppa ut den. När han velat få känna någonting annat för en kort stund. Något fysiskt ont istället för psykiskt.

Fotsteg.
Det var utan tvekan fotsteg.
Han blåste långsamt ut röken och borrade mentalt ner fötterna i marken. Gjorde sig beredd på att vägra flytta sig ifall det var en vakt som skulle säga åt honom att genast lämna spåret.
Try and make me.
Det, eller snarare den, som skymtade i mörkret såg dock inte ut att vara i närheten av en vakt. Sebastians ögon smalnade något och i nästa sekund verkade personen ifråga få syn på honom då gestalten hoppade till.
”Gud, jag såg dig inte, jag.. vad..” En han. En han som uppenbarligen inte hade väntat sig att hitta någon annan där. Precis som Sebastian absolut inte hade väntat sig att någon annan skulle dyka upp.
Vem mer vandrade runt i Stockholms tunnelbanor?
”Jag vet inte vad jag gör här. Antar att jag kan fråga dig samma sak?”
Gestalten kom närmare, betydligt kortare än honom själv och till synes blond. Men det var svårt att avgöra trots att avståndet minskat.
”Jag vet inte heller”, svarade han lågt. ”Eller jag.. Det kom två killar efter mig som..”
”Gjorde dom illa dig?” Han visste egentligen inte varför han frågade. Särskilt inte varför han frågade så snabbt. Han visste inte ens vem killen var. Men det var ändå någonting som fick honom att undra, att underligt nog bry sig, att genast undra vilka idioterna var.
”Nej. Dom var bara obehagliga.”

En tyst fråga och ett lika tyst svar innan Jesper satte sig ner bredvid den andre. Lutad mot den fuktiga och kalla väggen.
”Vad heter du?”
”Sebastian.”
Det var mörkt men ett svagt sken från längre bort trotsade ändå det svarta och gjorde det därför möjligt för Jesper att se honom när han långsamt vred blicken mot honom. Huvan var uppdragen men han såg en svart lugg leta sig ner och dölja ena ögat. Han såg en smal näsa och lätt särade läppar. Ett ansikte som var otroligt fint i profil. Svarta jeans smet åt om ett par långa smala ben som var något uppdragna och en cigarett glödde mellan två fingrar.
”Du då?”
”Jesper.”
”Röker du?”
Han skakade på huvudet och undrade samtidigt om killen alltid haft lite hes röst eller om det var rökningen som gjort det.

Sebastian lät den bruna blicken snegla mot Jesper och såg först då att håret inte alls bara var ljust blont. Det var rosa där också, och blått. Kanske turkost? Det var något han direkt tyckte om med det. Han förstod också att det var något. Inte enbart för att killen kommit gående genom tunnelbanan som i sig garanterade någon slags självmordsinstinkt utan sättet han dragit upp sina knän intill bröstet och lagt armarna om dom. Som att han försökte hålla ihop någonting där inne.
”Vill du prata om det?”
”Va..?”
”Om det som hänt? Jag tvivlar på att det är fler än vi här så ingen risk att någon annan hör.” Det var menat att låta lite roat men han lyckades inte riktigt få fram det i rösten.
Det var svårt när det mesta kändes som ett helvete.
Han trodde inte att det skulle komma något svar men så plötsligt öppnade killen munnen och det hördes ett litet andetag.
”Min pojkvän sa senast i eftermiddag att han älskade mig och..” Han såg ut som en porslinsdocka i ansiktet. Utan att för den delen se oäkta ut. Feminin men ändå något som..
Han kunde inte sätta fingret på det. Något feminint, något maskulint och som tillsammans blev otroligt fint.
”.. han har sagt - han sa det senast i eftermiddag, att det är okej att vi väntar med.. att ha sex. Sen hittade jag honom i säng med en tjej på en fest vi var på ikväll.”
”Din pojkvän sa du?”
”Ja. Eller inte längre då men.. ja.”
”Vilket jävla svin.” Det var inte bara någonting han sa för att det kanske väntades. Han sa aldrig sådant som väntades om han inte verkligen ville säga det. Vad var det för ett jävla kräk? Sebastian kände inte den här människan men det var som att någonting omgav honom, någonting som gjorde att han direkt kände av att det var en fin person. Vem gjorde då något sådant?
”Jo. Det kan man väl säga.” Det lät som ett försök till en sådan där utandning som var ett mellanting av ett andetag och ett lågt skratt – men han verkade misslyckas lika mycket som Sebastian tidigare gjort.

Han såg mot den svarthåriga killen igen men blicken föll den här gången ner till armarna han hade vilande över knäna och någonting väldigt bekant. Det var som en direktkontakt av smärta. Den svidande, vassa känslan men som ändå kunde vara så otroligt befriande.
Innan han hunnit säga någonting, för visst hade han varit på väg att göra det?, verkade Sebastian upptäcka vad han såg på och vände direkt blicken mot honom. Så pass snabbt att luggen drogs undan och blottade det andra ögat. Bruna.
Han ville inte att den här egentligen väldigt okända killen skulle genomgå något så jobbigt att han var tvungen att göra sådär mot sig själv. Han ville inte det.
”Jag vill inte höra någon föreläsning om att det ´inte är rätt väg att gå´. Och jag har redan hört resten också; att jag är en emo, en attention whore, att jag gör det för att vara häftig. Eller för att jag är patetisk och svag..”

Nu skulle han dra därifrån. Nej han ville inte ha en föreläsning om att det inte var en bra utväg att skära sig. Och nej han ville inte ha en fnysning följt utav att han var en patetisk emokille som ville ha uppmärksamhet. Ibland skulle han vilja ha mindre uppmärksamhet av dom han fick den. Och mer av den från dom som inte såg honom. Men han ville inte heller att han skulle gå. Han visste inte varifrån behovet kom men han ville ha honom där. Han ville höra mer av hans röst, få veta mer om honom, försäkra sig om att han förstod att den där pojkvännen inte var värd några tårar.
Han hade sett hur killen bitit sig i läppen medans han tänt en ny cigg. Hur han hastigt drog några fingrar under ögonen innan dom istället fixade till någonting med håret.
Ändå. Ändå slängde han ur sig det där på en gång. Försvarade sig innan han visste vad som skulle komma. För att det var enklast så. För att det var vad han alltid gjorde. Det som säkert skulle skrämma bort Jesper. Få honom att skakande på huvudet resa sig upp och undra varför han ens slösat sin tid på honom.
- Men det hände inte.
Istället vred han på sig, lutade sig lite snett bakåt innan han drog upp den stickade tröjan en bit. Blottade en platt mage. Prydd utav massvis med liknande ärr han själv hade på armen. Ärr i olika nyanser och storlekar, men alla tydligt skapade på grund av smärta.
”Tro mig, jag skulle inte säga något sådant”, sa han tyst och släppte ner tröjan igen. ”Jag har alltid känt att jag inte duger. Att jag är lite för dålig, lite för oviktig, lite för otillräcklig. Och med Linus.. Det var första gången jag började våga tro att någon kanske inte håller med..”
Han lät plötsligt så skör. Som att någonting där inne plötsligt skulle kunna gå sönder. Krossas. Spricka. Nu när han inte längre höll om knäna på samma sätt.
Egentligen vågade han inte. Egentligen hade han alltid varit försiktig med den sortens beröring. För att han innerst inne visste att den betydde så mycket mer än en hård kyss eller naglar mot någons nacke när man stod mot en vägg och hånglade.
Men han struntade i det nu. Han struntade i att han egentligen inte vågade.

Jesper såg förvånat upp när den andres hand lades över hans.
Det borde inte kännas så bra. Han kände honom ju inte.
Brydde han sig? Verkligen, på riktigt, utan några baktankar?
Sebastian såg nästan lika förvånad ut men han höll kvar blicken och det fick Jesper att tyst fortsätta.
”Jag tror att det egentligen inte känts så himla bra på sistone. På ganska länge. Han har funnits där och det har känts tryggt men samtidigt.. På samma sätt har det inte känts tryggt alls.. Förlåt, jag svamlar. Du fattar förmodligen ingenting utav vad jag säger.. jag fattar knappt själv ju..”
”Jag tror jag fattar.” Handen låg fortfarande vilande ovanpå hans. ”Det var tryggt att ha någon där men samtidigt vågade du inte helt lita på att det var tryggt?”
Jespers läppar drogs till ett leende, ett svagt sådant, för första gången på väldigt länge. Det kändes som en evighet sedan han lämnade festen. Han förstod. Han förstod precis.
”Ja. Men jag vågade inte heller släppa taget för jag var - är - rädd att jag aldrig ska hitta någon annan som.. Som får mig att tro att jag duger. Och så hände det här och..”

”Jag får höra det i princip varenda dag, jag vet att jag är bättre än honom och att det är han som är värdelös men.. Du vet, det gör ont ändå. Jag kanske låtsas ganska ofta som att det inte gör det men det är inte sant”, sa han med en axelryckning.
Jesper hade väldigt försiktigt dragit undan handen som legat under Sebastians och istället strukit två fingrar över hans arm. Fjäderlätt. Och lågt frågat varför. Varför har du gjort det här?
”Det är jobbigt att låtsas också..”
Han nickade och såg på den glödande fimpen på marken. Hur dom sista gnistorna kämpade på för att hålla sig vid liv.
”Ibland börjar jag nästan tro på det.. att han faktiskt har rätt. Och jag hatar att han får mig att känna så.”
”Vem..”, började han försiktigt samtidigt som Sebastian hårt knöt ena näven. Det var som att dom senaste slagen spelades upp i huvudet på honom. Sedan en snabbspolning till festen. Lättnaden över att slippa tänka ett tag. Snabbspolning igen. Tobias kommentar. Hans egen knytnäve.
Och så nu. Jesper. Killen som han ju inte kände men som redan hade fått höra så mycket mer än vad andra någonsin fått göra.
”Förlåt, det är inte min sak.”
”Min farsa.”
Joel visste men inte ens till honom hade han sagt det högt. Och här satt han och sa det till en kille han knappt kände.
Och det konstigaste var att det kändes okej.

”Du har inte tänkt hoppa framför tåget va?”
Han fick en snabb blick utav Sebastian.
”Nej. Och inte du heller hoppas jag.”
Ett litet, litet leende letade sig fram igen. Det kändes fint på något sätt. Att han sa så. Inte du heller hoppas jag.
”Nej det har jag inte tänkt. Men första tåget kommer om ungefär tio minuter så vi kanske borde..”
”Okej det borde vi.”
Dom reste sig upp båda två och benen kändes fruktansvärt stela. Hela han egentligen. Kall också för den delen. Han hade bara inte tänkt på det förrän nu.
Ljuset blev nästan bländande när dom kom ut ur tunneln igen och längst bort på perrongen syntes en städare. Helt ovetandes om att hon inte varit ensam.
Och nu då?
Det var först när dom tagit sig upp från spåret som han egentligen såg Sebastian på riktigt. I fullt ljus och utan några skuggor som dolde.
Han var snygg. Väldigt, väldigt snygg. Och betydligt längre än han trott när dom suttit bredvid varandra.
”Hade jag vetat att du såg ut såhär hade jag ju inte fått fram lika mycket..”, slank det ur honom och han kände besvärat hur kinderna värmde. Hettade. Kokade. Och sakta återgick till normal temperatur igen.
Tack.

Sebastian skrattade förvånat till. Och blev ännu lite mer förvånad när han insåg att han faktiskt skrattade.
”Äh lägg av.”
Han hade hajat till i samma sekund som dom klev ut från tunneln och sedan förundrat kliat sig i nacken medans Jesper hävde sig upp på perrongen.
Killen var en skönhet. Ren och skär skönhet.
Visst hade han sett honom någorlunda i tunneln men ljuset hade definitivt inte gjort honom rättvisa. Vid första anblicken såg han ut som en tjej men det fanns dom där andra dragen också som gav motsatsen. Snygga markerade ögonbryn istället för smala streck. Tydliga käkben. Och håret; han hade nog aldrig tidigare känt något begär efter att röra vid någons hår men han skulle mer än gärna stryka fingrarna genom det där.
Det var som att se en helt ny människa och ändå visste han så mycket om den här personen. Han hade suttit och pratat med honom i timmar. Han hade delat med sig av sådant han alltid hållit inom sig själv och han hade fått höra sådant som Jesper inte heller delat med sig av.
Och det märkligaste var att den där känslan av samhörighet inte hade försvunnit med mörkret dom lämnat.

Sebastian hade velat ha en anledning att få stanna lite längre med honom. Att bara prata. Kanske bara se på honom. Vad som helst egentligen som inte innebar att dom skulle behöva säga det där hejdå:et. Men med  klockan som enbart slagit fem var alternativ som att gå och ta en kaffe någonstans uteslutet.
”Åt vilket håll ska du?” frågade den andre och drog tillbaks honom ur tankarna - Vilket var en bra sak. Det var onödigt att befinna sig någon annanstans just nu.
”Norr, du då?”

”Söder”, sa Jesper och bet lätt tag i läppen.
Skulle man fråga om telefonnummer? Det kändes konstigt om dom aldrig mer skulle prata. Men samtidigt; kanske var det mer konstigt att tänka så. Kanske hade det varit meningen att dom skulle ses, prata och sedan.. fortsätta sina liv.
I samma stund som Sebastian drog av sig huvan såg han det; ett svagt blåtonat område alldeles nedanför kindbenet. En fruktansvärd kontrast mot den i övrigt ljusa huden. Mot det svarta håret. Det borde inte vara där. Han hade berättat om det ju. Men ändå.. Han hade ändå inte helt kunnat föreställa sig det, inte velat.
Tåget kom infarande tillsammans med det kraftiga vinddraget och öppnade sina dörrar. Avslöjade några morgonpigga personer där inne på sätena. Eller sådana som han själv; som inte hade lagt sig än. När han vände sig om hade Sebastian redan tagit några steg bortåt men höjde handen med en lätt vink.
Jesper såg tvekande in i tåget, visste att det alldeles snart skulle stänga dörrarna framför honom om han inte tog steget in.
”Sebastian..!”
Den svarthårige vände sig något frågande om. ”Mhm?”
Han ville inte att han skulle åka hem till sig. Han ville inte att det här redan skulle ta slut. Och han ville inte att Sebastian skulle åka hem till sin pappa.. Inte till han som orsakat det där fula i hans vackra ansikte. Som skadat den vackra personen. Han som fick honom att tvivla och nästan börja tro på dom sårande orden, fick honom att börja tro att han kanske förtjänade det. 
”Vill du.. hänga med? Jag kan bjuda på te?” log han osäkert.

Staden sov fortfarande. Dimman låg som en tunn filt över gatorna där spår av gårdagsnatten gjorde sig påminda. Flaskor, tomma pommes frites-kartonger, någons tidigare maginnehåll. En sko.
Sebastians egna spår av den sena gårdagsnatten var betydligt bättre än en trasig ölflaska och gick i högst levande form bredvid honom.
Det kändes bra.
Blicken sökte sig gång på gång åt sidan, även under dom tillfällena dom inte sa någonting, och varenda gång förundrades han över att dom faktiskt träffat varandra. Vem som helst hade kunnat komma gående där i tunneln. Eller egentligen ingen alls. Men det hade varit någon som han plötsligt kunnat berätta saker för, någon det känts rätt att öppna sig för fastän han egentligen varit så osäker, någon som berättat saker som fått Sebastian att reagera mer än han gjort på väldigt länge när det gällde någon annan än honom själv, någon som fått honom att känna. Inte bara ilska mot en ansiktslös före detta pojkvän utan någonting mer. Känslan av att vilja hjälpa, att få se ett leende, att vilja lyssna, en varm känsla av att känna någons hand under sin.
Dom hade tagit sig in i porten till lägenhetshuset Jesper bodde i och uppför trappen. Men där hade det tagit stopp. 
”Jag har ringt hyresvärden tusen gånger om det här låset..”, muttrade Jesper och vred nyckeln åt både höger och vänster en gång till. Tryckte in dörren med axeln. Vred fram och tillbaks flera gånger igen.
”Ska jag försöka?”
”Visst, det är fritt fram att använda våld”, sa han och vände sig om.

Explosion. Granatsplitter rakt i hjärtat. Men på ett bra sätt. Virvlande virvelvind- upp, upp, upp, runt, runt, runt. En kittlande flod som hejdlöst forsade genom hela kroppen.
Varma. Mjuka. Spännande. Försiktiga men ändå intensiva. Samtidigt frågande; Är det här okej? Ömma, impulsiva. Och någonting som fick honom själv att vilja fortsätta i en evighet.
”Förlåt jag..”
Deras blickar möttes och Jesper andades in andetagen Sebastian andades ut.
”Det var inget jag planerat, jag bara..”
Ett leende började långsamt ta plats över Jespers läppar som fortfarande kändes varma. Pirriga. Längtande. Förvånade.
”Säg inte förlåt.”
Snart speglades hans eget leende av sig på läpparna mitt emot och Sebastian slog ner blicken. Bara för att sekunderna efter se upp igen.


swirling emotions - oneshot [m/m]

 
 

 

 

 

 

Det kändes verkligen att han var där på riktigt nu. New York.
Det hade känts ganska så overkligt när han låste upp dörren till sin – sin – lägenhet och det hade känts overkligt när han hängt upp kläderna i garderoben istället för att bara skjuta in väskan under sängen som han brukat göra dom gånger han varit på semester.
Men nu när han gick där längs strandpromenaden, över träplankorna med det tillhörande staketet, med den vita stranden alldeles bredvid, med piren som gick ut långt där framför honom med ett stort pariserhjul och med dom otroligt höga byggnaderna på andra sidan vattnet. Då kändes det på riktigt.

Lite längre fram var det en öppning i staketet och han gick ner på stranden innan han drog undan den svarta luggen. Det var verkligen en tryckande värme och för tillfället kändes det mer lockande att gå ner i det blåglittriga vattnet än att gå på sightseeing. Fast då skulle han behöva gå tillbaks hela vägen till lägenheten för att hämta badshortsen och det kändes nästan ännu drygare. Nästan lika drygt som det kändes att han redan lyckats få in sand i dom oknutna conversen.
Helt från ingenstans slängdes plötsligt två armar om hans hals bakifrån och i nästa sekund trycktes en smackande puss på hans kind.
Adrian vände sig chockat om med hjärtat i halsen och en kille i hans egen ålder såg lika chockat tillbaks. Innan ansiktsuttrycket blev betydligt mer generat. Förfärat. Chockat igen.
”Gud förlåt! Åh herregud, det där var.. Absolut. Inte. Meningen. Shiet förlåt.”
Håret var till mesta del korpsvart förutom den skrikblåa färgen underhåret i snedluggen var färgad med. Han var något längre än Adrian och var klädd i ett vitsvart slappt linne och svarta långa shorts. Dom stålgråa ögonen var något inramade av kajal, läppen prydd med en svart ring och..
Han var bland det snyggaste han sett. Hur överdrivet det än lät.
Och vad i helvete hade precis hänt?
”Ehm, det är lugnt..”
Killen flinade till lite och drog upp ryggsäcken en aning som han hade slängd på ena axeln.
”Jag trodde du var någon annan.. Alltså man har väl kanske råkat ta fel på person och lagt en hand på axeln eller något, men det där slog ju alla jävla rekord. Förlåt igen.”
Adrian kunde inte hålla tillbaks det lilla skrattet. ”Grattis till rekordet då. Men det är verkligen lugnt. Ingen skada skedd”, sa han med ett snett leende.
Ett stort gäng japaner kom precis ner på stranden och strax därpå höjde en person i sällskapet rösten och pekade mot någonting på andra sidan vattnet. Någon slags guidad tur verkade det som och dom flyttade sig båda två åt sidan.

”Bor du här förresten? Jag har aldrig sett dig..”, undrade killen och borstade bort någonting ur håret innan han vände blicken mot honom igen.
”Nej.. eller..”, sa han något dröjande. ”Fast det bor väl rätt många här.”
”Jo men dig hade jag absolut känt igen om jag mött dig någonstans.” Mungipan drogs svagt upp åt höger.
Oj. Fick han precis någon slags komplimang? Fast nej varför skulle han få det. Önsketänkande.
”Eller alltså jag bor här nu. Jag flyttade hit i förrgår, jag ska börja plugga. På Cornell.”
”Jaha!” utbrast han glatt. ”Härligt. Välkommen hit då, fan vad kul.”
Leendet smittade av sig. ”Ja det känns rätt spännande. Lite ovant att vara helt ny på ett ställe såhär bara.”
”Du känner inte någon?”
Han hade tyckt att det var en bra idèe att flytta dit en vecka innan skolan drog igång för att komma in i själva stan, göra sig hemmastadd och allt det där. - Det hade känts som en dum idèe redan igår. Han hade aldrig känt sig så ensam. Förmodligen fanns det fler här som skulle börja i samma klass som honom och som också var helt nya i stan, men han visste ju inte vilka dom var.
”Nope, sorgligt ensam”, försökte han skämta.
”Men du. Okej, du får absolut säga nej för jag fattar om du tror att jag är någon creepy galning eftersom jag precis attackerade dig med mina läppar, men jag och dom i min klass ska ha en liten barbeque på stranden imornkväll. Alltså jag går också på Cornell, men andra året. Vi tänkte träffas lite innan det drar igång..”
Bjöd den här killen precis med honom på en strandfest? Det lät nästan för bra för att vara sant. Eller det var bra, eller hur?
”Ehm.. är du säker?”
”Självklart! Jag vet själv hur jag kände när jag först kom hit. Jag är inte heller härifrån. Men alltid kul att träffa nytt folk eller hur? Även om det kanske inte är just dom du kommer plugga tillsammans med.”
”Okej”, sa han och skrattade själv till lite förvånat. ”Okej då kommer jag gärna.”
”Hell yeah!” Killen gav honom en high five innan han drog upp ryggsäcken igen.
Adrian log snett. ”Schysst. Förresten, ska det finnas en Hot topic-butik här? Jag fattade som att den skulle ligga på den här gatan men jag måste vara blind..”
”Jo den ligger här! Jag kan visa dig”, sa han och nickade framåt på strandpromenaden som dom tagit sig upp till igen.
”Om du har tid så? Jag antog att du skulle träffa din.. pojkvän? När du tog fel på mig..”
Gud det var verkligen tur att han själv blivit så förvånad annars hade han väl rodnat. Det hade han förmodligen gjort oavsett vem det varit som råkat ge honom en fet puss på kinden men det gjorde ju sitt till när det var en sjukt snygg kille.
”Jaha! Nej ingen pojkvän. Du var sjukt lik min kompis bakifrån bara. Han hatar när jag gör det”, flinade han. ”Men nej jag skulle inte träffa någon här, jag ska iväg till en grej men det är åt samma håll så inga problem alls. Det är väl det minsta jag kan göra som ursäkt för det där”, sa han och skrattade till. Ett hest skratt som av någon anledning direkt fick honom att undra om han möjligtvis sysslade med musik. En hes sångröst hos en kille var alltid något särskilt.
”Du är förlåten, jag lovar”, flinade han tillbaks. ”Adrian förresten.”
”Maddox!” svarade han med ett leende. ”Så vilka band lyssnar du på? Eftersom du ska till Hot Topic? Inte One Direction hoppas jag för då kanske jag måste ta tillbaks den där inbjudan.”

”Adrian. Jag gillar det namnet”, verkade Maddox säga mest för sig själv efter att ha knappat in namnet i mobilens telefonbok. ”Nu borde du ha fått mitt nummer också”, tillade han och såg upp.
”Perfekt. Och tack igen, för att du visade mig hit”, sa han och nickade mot butiken dom stod utanför. ”Och för inbjudan. Verkligen.” Han hade knappast haft något inplanerat för helgen. Mer än att sitta i den nästan för sköna sängen och zappa igenom alla tevekanaler. Och sedan förmodligen bestämt sig för att åka in till New York City och sedan virrat bort sig och känt sig ännu mer ensam.
”Bara kul att du vill komma! Men då ses vi imorn, take care!”
Adrian såg en liten stund efter honom och skakade sedan lätt på huvudet när han var försvunnen i folkmassan. Nästan så att han började undra ifall det ens hade hänt eller om han låtit fantasin dragit iväg med honom och att han egentligen stod kvar där på stranden.

*

Dagen hade gått oerhört långsamt, och ändå stod han framför spegeln och slet med plattången i håret när klockan började närma sig åtta och kände sig sjukt stressad. Varför hade han inte bara börjat lite tidigare istället för att göra.. ingenting.
Håret började äntligen se någorlunda ut och efter att ha rufsat till det lite med fingrarna ansåg han sig klar. Kläderna han tagit på sig bestod av ett par gråa stuprörsjeans och den nyinhandlade svarta t-shirten från Hot Topic. Och så ett svart läderarmband runt högra handleden.
Efter att ha greppat fyrpacket med öl kastade han en sista blick genom lägenheten men det borde inte vara någonting mer han behövde. Maddox hade skickat ett sms igårkväll om att han inte behövde ta med någon mat. Fan kunde han bara sluta noja sig.

Kunde han bara sluta noja sig.
Jo eller hur. När han kommit ner till stranden och sökte med blicken över den kände han sig ännu mer bortkommen. Han såg inte en människa. Kanske hade han fattat fel ändå, att det var på en helt annan strand dom skulle vara. Eller en helt annan tid. Kanske var det en dum idèe helt och hållet. Han kände ju knappt Maddox, och verkligen inte resten av folket som skulle vara där. Dom kanske skulle tycka att han trängde sig på. Fan han hade nog själv tyckt att det känts knäppt om någon okänd snubbe skulle ha dykt upp på någon av hans förra klass party.
Skärp dig. Det var en för bra chans för att missa, det skulle säkert bli jättekul. Och det fanns ingen anledning att förneka för sig själv att han väldigt gärna ville träffa Maddox igen.
Han gick en bit till och precis när han var på väg att ta upp mobilen för att ringa och fråga efter en mer detaljerad vägbeskrivning fick han syn på ett gäng killar och tjejer längre bort. En eld brann redan också. Kunde knappast gå att ta fel på.

”Adrian!”
Maddox la ifrån sig några chipspåsar och höjde handen innan han kom gående mot honom med ett leende. Han var om möjligt ännu snyggare än igår med ett svart linne som var lågt skuret på sidorna med blått tryck och ett par längre shorts i svartochgrårutigt. Det svartblåa håret stack fram under en bakåtdragen keps med bred skärm. Han skulle platsa i vilken alternativ rocktidning som helst.
”Tja”, log han tillbaks och drog automatiskt handen genom håret. ”Jag hade lite problem att hitta först bara..”
Maddox flinade och gjorde en nick ditåt dom andra var innan han började gå. ”Jo det är ju en rätt lång strand. Men fan vad kul att du kom. Då skrämde jag inte bort dig totalt.”
”Inte alls faktiskt”, flinade han och kände långsamt den tidigare oron börja rinna bort.
”Det här är Adrian! Var schyssta mot honom”, sa han och spände skämtsamt blicken i sina kompisar och än en gång med det där sneda leendet som, låt oss vara ärliga; var ett ytterst sexigt leende.
”Tjena.” En blond lång kille var den första att komma fram och presenterade sig som Alex. ”Så det var du som råkade ut för den där galningen istället för mig”, fortsatte han med ett flin.
”Och kolla, killen hade till och med färgat håret utan att jag fått veta något”, flikade Maddox in och tog upp en förpackning med röda och blåa plastmuggar.
”Pft, han visste om det. Han tyckte bara det var en bra öppning att få börja prata med dig.”
Adrian skrattade till när Maddox sparkade upp sand mot sin uppenbarligen nära kompis och sedan vände sig om mot honom igen. Kanske med ett lite generat leende ändå.
”Han ljuger, lyssna inte på honom.” Han räckte honom en av muggarna men släppte den inte direkt utan fortsatte något lägre; ”Fast det där förlåt:et betydde i och för sig inte att jag ångrade mig.”
Det sög lätt till i magen av den retsamma blicken och det var inte lika enkelt att bortförklara det där med att det var något slags önsketänkande den här gången. 
”Jag slänger på dom här spetten nu”, hördes det från en kille längre bort och Adrians puls började sakta återgå till ett mer normalt tempo igen.

Det var ett coolt gäng. Sjukt härliga människor som inte hade haft några problem överhuvudtaget med att han dykt upp utan att egentligen tillhöra dom. Dom hade grillat massvis med grillspett, druckit en del, och pratat ännu mer. Allt till musik från en typisk strandbergsprängare. Adrian hade dock inte tagit upp särskilt mycket plats – förrän Alex tryckt en gitarr i famnen på honom efter att han nickande sagt att han spelade. Han hade väl mest svarat utan att tänka efter men det hade varit jäkligt kul också. Han kände sig trots allt trygg när han höll en gitarr. Det hade blivit någon slags skrålande allsång varvat med mer dämpad av allt från Guns n Roses till Journey. En fin kväll.
Och kanske något pirrig dom gånger hans och Maddox armar snuddat vid varandra.
”Vi behöver fylla på med lite grenar om elden ska ta sig tror jag..”, sa en kille som han trodde hette Gavin och fick honom att se upp från sanden som han nyss suttit och dragit linjer genom med ena fingret. Maddox var och fyllde på sin mugg och hade tagit med Adrians också.
”Vart tog ni det härifrån då?” undrade en blond tjej varpå Gavin pekade bortåt på stranden.
”Runt hörnet där, typ som en liten dunge.”
”Jag kan gå och hämta”, hörde han sig själv säga och reste sig upp. ”Om någon vill följa med, för jag får nog inte med så myck..”
”Jag hänger med”, sa Maddox i mun på honom och dom skrattade till båda två innan han fick tillbaks sin mugg.

”Shiet jag har knappt tänkt på hur mörkt det blivit, inte när man satt där vid elden liksom”, sa Maddox och kastade en blick över axeln innan den var tillbaks på Adrian. Det var så gott som kolsvart – enda belysningen som kom var ifrån gatlamporna på strandpromenaden långt där uppe och det var ändå ett väldigt dämpat sken. Sanden under hans bara fötter kändes ganska kall och såg nästan lika svart ut som himlen den med.
”Nej samma här. Kan ju bli en utmaning att hitta till den där dungen.”
”Tur att vi är två..” Han mer hörde än såg Maddox lite retsamma leende och det där pirret gjorde sig påmint i magen än en gång.
”Är det nu jag ska börja oroa mig för att du faktiskt är den där creepy galningen?” svarade han retsamt och höjde sedan handen mot håret när en vindpust slet tag i luggen.
”Han som kastar sig på oskyldiga snygga killar? Njae.. Du får oroa dig om du vill. ”
Adrian slog flinande ner blicken.
”Jag vet att jag redan sagt det men du var verkligen grym på gitarr. Har du spelat länge?”
”Äh tack. Men ja ganska. Jag började väl spela seriöst i sjuan kanske. Men varför fick jag inte höra dig spela? Du är säkert skitbra du med.” Maddox skrattade sådär hest igen och han kunde inte hålla tillbaks frågan. ”Sjunger du också?”
”Vadå ´sjunger du?´ Tyckte du det lät illa när jag släppte loss där eller?” skämtade han och fick istället Adrian att skratta.
”Nej inte alls. Men jag menar på riktigt. Du har en fin röst.”
Det blev tyst en liten stund men inte den där sortens tystnad som var obekväm.
”Jo jag skriver lite texter och grejer så ja det gör jag väl.” Han fortsatte sedan med en mer retsam ton igen. ”Definiera fin röst?”
”Du skulle gilla det va?”

Han kunde inte påstå att dom ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt att leta efter dungen. Inte att dom gick vidare snabbt heller. Däremot kunde han utan tvekan påstå att stämningen hade blivit betydligt mer elektrisk sedan dom lämnat dom andra. Dom snackade om allt från musik till dom äckliga krabborna som tagit sig upp på stranden men hela tiden med återkommanden av lite flirtigare undertoner. Han hade helt gett upp dom tidigare försöken att intala sig själv att det bara var något han hoppades. Adrian flirtade och det gjorde definitivt Maddox också.
”Hallå ska vi bada eller?” frågade plötsligt Maddox och stannade till. Dom hade nästan nått krönet av stranden och befann sig för tillfället vid några klippor som tornade upp sig som svarta enorma stenblock där i mörkret.
Havet var lika svart det. Om det inte varit för månskenet som kastades ner på ytan och fick vattnet att glittra på sina ställen så hade det varit svårt att avgöra vart stranden slutade och havet började. ”Annars kan jag göra det själv om du inte är på..”, fortsatte han med ett retsamt leende när inte Adrian svarade på en gång.
”´Om jag inte är på´? Frågan är om du kommer ikapp”, flinade han minst lika retsamt tillbaks men var sedan snabb med att dra av sig tröjan. Först springande på väg ner mot vattenkanten började han dra i jeansen.

”Ah det var askallt ju!” hördes det från Maddox när han sprungit ner i vattnet en kort stund efter Adrian.
Vinden hade tilltagit något och fick vågorna att slå upp ganska högt även en bit ut. Han tyckte däremot inte att det var vidare kallt utan tvärtom skönt i kontrast mot värmen som fortfarande hängde kvar i luften.
”Är det väl inte”, flinade han efter att ha stannat till och vänt sig om så att han stod vänd mot Maddox. Nu när dom var närmare piren och dess belysning kunde han se att Maddox behållit sina shorts på sig men att han hade lika bar överkropp som Adrian själv. Han såg blekare ut i det här skenet än han egentligen var.
”Inte? Hur varmblodig är du egentligen?”
”Vet inte. Du får känna.”
Trots avståndet kunde han se den andres retsamma leende och när Adrian långsamt fortsatte backa ökade den där spänningen som egentligen varit närvarande sedan han kom ner till stranden ytterligare i intensitet.

Vågorna fortsatte att högt slå upp mot dom även när dom kommit så pass långt ut att vattnet nådde till en bit ovanför midjan och dom stod plötsligt väldigt nära varandra.
”Du känns faktiskt varm”, sa Maddox lågt efter att ha lagt ena handen mot hans midja alldeles under vattenytan och fick därmed Adrians tidigare pirr i magen att börja koka. Självklart hade han väntat sig någon slags reaktion när han såg den andres arm röra sig mot honom men det här var betydligt mer än han trott.
”Din hand med.”
”Gör den?” Deras blickar möttes och han tyckte sig nästan se sin egna retsamma blick speglas i den lika retsamma stålgråa.
När den andra handen långsamt letade sin väg upp längs Adrians sida, upp över revbenen och vidare till ryggen skulle det inte ha förvånat honom det minsta om det skulle ha bildats någon slags virvel runt om dom i vattnet. Det borde nästan kunna gå att ta på spänningen och då borde den utan tvivel kunna ledas vidare av vattnet. Vatten leder ström och allt det där.
Efter att ha tagit ett litet steg närmare, fastän det knappt gick, lät Adrian sin egen hand röra vid Maddox axel. Långsamt drog han fingrarna över den släta huden medans den andra vilande hade lagt sig mot midjan, alldeles ovanför kanten på dom svartgråa shortsen.
Han mer kände än såg hur den andres läppar började komma allt närmare och pulsen hade blivit total kaos. Den dunkade på sidan av halsen. I bröstet. I varenda liten molekyl hans kropp bestod utav.  

Så plötsligt slog en betydligt kraftigare våg till. Den slog inte bara till utan drog fullständigt bort bottnen under hans fötter. Fick honom att tappa fotfäste. Fick honom att helt tappa kontrollen. Han hann inte uppfatta hur det hände men plötsligt befann han sig under ytan och visste inte ens åt vilket håll uppåt låg. Vattnet var inte längre bara en flytande massa utan hade förvandlats till våldsamma armar som grep tag om hans fötter, armar och allt däremellan.
Han måste upp.
Han behövde luft!
Han måste upp. Han måste upp. Han måste upp.
Sandbottnen skavde till mot knäna och han försökte dra sig åt motsatt håll. Uppåt. Men än en gång slet vattnet honom åt ett annat håll. Han visste inom sig att han inte kunde öppna munnen, att det inte skulle hjälpa, men trots det särade han på läpparna och försökte dra in ett andetag, försökte få in någon slags luft. Bara lite grann.
”.. rian!”
Vågorna brusade högt till och i nästa sekund befann han sig ovanför ytan. Den svala luften slog istället mot honom och Maddox ansikte kom alldeles nära efter att han dragits upp på fötter.
”Gud, är du okej?!”
Han hostade till några gånger innan han nickade och drog undan luggen ur ögonen. ”Ja. Shiet, jag bara..”
”Det måste ha kommit med någon underström med vågen, jag ramlade också men du drogs ner va? Jag såg dig inte ens först”, sa han och drog handen över ansiktet för att få bort vatten, uppenbart tagen han med.
”Ja det bara slet tag i mig. Men var jag under länge eller..?”
Maddox skakade på huvudet. ”Jag fick tag i din arm ganska snabbt. Men jag fattar om det kändes länge, det är ju skithemskt när man hamnar under vattnet sådär. Du är okej eller?”
Han nickade och kände hur andningen långsamt återgick till det normala igen även om hjärtat fortfarande dunkade av adrenalinet. ”Tack förresten, att du fick tag på mig så snabbt ändå.”
”Ja men gud, självklart! Inget att tacka för.”

”Fan vad äckligt det där var. Sanden bara försvann under fötterna”, sa han medans dom gick in mot stranden igen. ”Och dålig tajming också”, fortsatte han och gav Maddox ett litet snett leende när han vände blicken mot honom.
”Oerhört dålig. Hur tänkte du där egentligen?” Han fick en retsam blick tillbaks precis innan dom nådde strandkanten.
”Shiet jag hittar inte ens mitt linne”, sa Maddox en bit ifrån honom medans han själv kämpade med att få på dom tighta stuprören. Jeans och fortfarande blöta ben var en väldigt dålig kombination. ”Jag tror jag slängde det en bit upp här men.. åh här är min keps i alla fall.”
Adrian flinade roat innan han började hjälpa till för att leta efter det svarta linnet på den mörka stranden. ”Dom kommer definitivt fatta varför vi är så sena med grenarna om du kommer tillbaks utan linne.”
Maddox skrattade och det lät som att han var närmare honom nu. Det var nästan läskigt hur snabbt det hade gått från mörkt till verkligen kolsvart. Inte ens lamporna från piren var tillräckliga längre.
Plötsligt kände han någonting mot foten och böjde sig ner.
”Här är..”
I nästa sekund snubblade Maddox rakt över honom bakifrån och rätt som det var låg Adrian på rygg i sanden med Maddox över sig.
”Fan, förlåt! Jag såg dig inte”, utbrast han med ett skratt.
”Säkert”, flinade han. ”Du ville bara ha en chans att attackera mig igen.”
Nu när dom låg så väldigt nära varandra, på varandra, kunde han se den andres ansikte trots mörkret.
”Skulle du ha något emot det..?”
Deras blickar låstes fast för en stund och när det föll ner några vattendroppar från Maddox hår som landade i Adrians ansikte blev allt plötsligt ännu mer verkligt. Han kunde känna hans varma andedräkt mot sin, den blöta överkroppen mot sin egen, benen som på något vis hade slingrat ihop sig, sanden mot sin egen rygg..
”Jag skulle nog kunna hantera det..”
Den gråa blicken glimmade till innan Maddox bet tag i underläppens svarta ring. ”Då skulle jag kanske inte behöva hjälpa dig upp på en gång alltså”, sa han och smittade av den roade undertonen på Adrian som inte kunde hålla tillbaks det sneda leendet.
Han la upp handen om Maddox nacke i samma stund som den andre lutade sig neråt och pulsen hann återigen rusa upp innan läpparna äntligen snuddade vid hans.
Den lätta kyssen skickade rysningar längs hela ryggen och dom stannade knappast av när läppar särades och tungor började utforska varandra. Maddox drog fingrarna genom hans hår medans Adrians händer kände sin väg längs överarmarna.
”Dina jeans kommer bli sandiga”, flinade Maddox mot hans läppar och avslöjade samtidigt att hans andetag var lika tunga som Adrians.
Det gick inte att beskriva hur bra det kändes. Hur rätt det kändes med hans läppar tryckta mot sina, hur nervkittlande det kändes när det andres händer utforskade allt mer hud och hur spännande det kändes att själv låta händerna glida ner över Maddox höfter.
”Gud det känns som att jag längtat efter det här i flera år.. säkert att vi inte träffats tidigare?” kom det mumlande mot hans hals.
”Jag hade definitivt kommit ihåg dig också isåfall..”, andades han tillbaks innan läppar än en gång kolliderade.

”Vi säger att det måste ha varit jättemånga där som behövt grenar till sina brasor”, flinade Maddox och drog på sig kepsen med den lediga handen.
Dom hade faktiskt samlat ihop ganska mycket grenar och pinnar när dom till sist hittat fram till dungen. Problemet hade blivit på vägen tillbaks när dom x antal gånger hade stannat för att dom inte kunnat hålla sig ifrån varandra, och för varje gång hade dom tappat lite fler grenar. Till en början hade dom plockat upp dom flesta i mörkret men till sist inte orkat bry sig och bara skrattat åt det hela. Innan några fler kyssar hade delats.
”Men vi kämpade för att leta på dom sista fem”, skämtade han tillbaks. ”Vi simmade till och med ut för att hämta några i vattnet.”
”Exakt! Så jävla bra vi var liksom.”
Snart började dom kunna se silhuetterna av dom andra och höra den dämpade musiken, och som tur var brann fortfarande elden någorlunda också.
”Vänta, du har sand i håret.” Adrian stannade till och lät Maddox borsta bort det innan han passade på att dra åt sig hans hand för att dra honom ännu lite närmare.
”Jag tycker om dig. Alltså på riktigt.” Han bet tag i läppen och kunde inte hålla tillbaks det sneda leendet. Han blev fan varm i bröstet av att se på honom. Hur ofta hände det att man träffade på en kille som både var sjukt snygg och en asskön person?  
”Vad tror du att jag gör då? Jag har väl slagit ännu ett jävla rekord. Typ gått och blivit kär på kortast tid liksom.”

”Bor du långt härifrån?” undrade Maddox efter att dom plockat ihop det sista på stranden.
Dom var ett gäng på fem personer kvar och resten hade droppat av ganska så nyligen. Det var dessutom flera stycken som tyckt att han borde hänga med dom någon mer gång vilket hade känts sjukt kul att höra eftersom han haft kul med dom med.
”Nja typ tjugo minuter därifrån vi träffades igår. Fast då gick jag i och för sig lite vilse också”, flinade han.
”Jag kan hänga med om du vill? Ifall du vill ha sällskap på vägen?”
”Gärna. Bor du åt samma håll?” Maddox hade sagt tidigare vart han bodde men han hade inte fått tillräckligt koll på områdena än för att kunna avgöra om det skulle bli en omväg för honom.
”Ganska så tvärtom, men det är lugnt. Jag går gärna med dig”, sa han med ett leende och tog upp väskan han haft med sig. ”Du är klar va?”
Dom sa hejdå till dom sista som var kvar, tog med sig några av soppåsarna för att slänga på vägen och gick sedan upp till strandpromenaden.
Det var fortfarande en hel del folk som rörde sig ute och fastän han inte hade särskilt många kvällar i New York att jämföra med så var det här verkligen den bästa. Han tyckte om att gå förbi dom olika restaurangerna, dom sista turistaffärerna som höll på att stängas för kvällen och cocktailbarerna som det hördes skratt och musik ifrån. Han tyckte väldigt mycket om att han hade träffat Maddox igår och att han hade fått chansen att umgås så mycket med honom ikväll. Han kände av den där särskilda New York-atmosfären för första gången och insåg att han nog skulle trivas mycket bättre än han först vågat hoppas på.
”Det finns en helt sjuk klubb längre upp här, en bit efter Hot Topic du vet, dom har helt galna tävlingar och typ temakvällar och grejer. Jag var utklädd till vampyr sist”, sa Maddox roat. ”Så alltså du kommer ju aldrig ha tråkigt här i alla fall.”
”Låter asku.. oj här ska vi upp ju. Du ser, det är därför det tar tid för mig att ta mig någonstans. Jag kanske borde börja använda mig av dom där gula bilarna.”
”Kan vara en idèe”, retades Maddox innan dom passerade vägen och fortsatte uppför den asfalterade backen som så småningom skulle svänga av och leda fram till det vita lägenhetskomplexet han bodde vid.

”Grymt ställe ju”, sa Maddox och såg sig omkring. Och det var det väl också, det fanns en gemensam pool till och med – även om han inte hade invigt den än. ”Jag bor kvar i samma område som när jag flyttade hit men i lägenheten bredvid. Jag och Alex delade tidigare men han flyttade ihop med sin flickvän för ett tag sen och det blev för stort att bo själv i liksom. Du borde komma dit någon dag.”
Adrian såg upp på honom, med det ständiga pirret i magen, och nickade.
”Absolut.”
”För alltså.. jag hoppas att det här inte behövde vara en engångsgrej. Vi kan väl ses igen..?” Det var nog egentligen första gången som han sett Maddox lite tveksam, nästan nervös. Om man bortsåg från hans lite lätt panikartade ursäkter när han kastat sig om hans hals då.
Det var bara en sån otroligt skön lättnad att höra honom säga det där. Han var inte säker på att han skulle ha vågat fråga men samtidigt så visste han med sig själv att han skulle ha legat och vridit sig i sängen senare och ångrat att han inte gjort det. För han ville ärligt talat inte tänka på hur det skulle kännas att inte träffa Maddox något mer.
”Det är klart vi ska göra det. Det var askul idag. Och jag vill väldigt gärna träffa dig igen.”
Dom flinade lite mot varandra innan den andre lutade sig ner en aning och snuddade vid hans läppar.


RSS 2.0