Snöstjärnor - 2

Story i 3 delar 

Eftersom det var så länge sen jag skrev överhuvudtaget så skulle det vara otroligt motiverande ifall ni ville skriva Vad ni gillar/ alt. Inte gillar. Att få höra ett 'jättebra' är kul, men tyvärr inte så jättegivande :o 
Kaka till er som tar er någon minut att skriva ner era tankar! :) 
____________________________________________________________________________________________  
 
 
 
 
 
           
                                   




Ju längre dom gått över kullerstenarna i gamla stan, desto tystare hade Noah blivit och till sist hade han stannat till.
”Jag tror inte att.. jag vet inte om jag pallar det här ändå. Alltså inget mot dig, det är bara så jävla mycket folk överallt och..” Blicken var stressad när han såg sig omkring och den hesa rösten lät betydligt mer nära bristningsgränsen än vad den hade gjort för bara tjugo minuter sedan. 
”Kom vi går in här, jag lovar att jag hittar oss ett helt ensamt hörn”, sa hon och tog några steg mot det närmaste cafèet, såg uppmuntrande mot honom.
”Okej..” Hon hörde inte men såg hur han släppte ut ett långt andetag innan han följde efter henne in och nedför den långa, smala stentrappan.

”Så du skulle alltså ha stannat där ganska länge? Hos Emelie?” frågade hon och la dom fortfarande alldeles frusna händerna om tekoppen.
Noah nickade. Fastän dom pratat oavbrutet dom där sista två timmarna på tåget så hade hon inte hunnit få hela storyn, bara det där översta skrapet på ytan. Nu såg han sådär plågad ut igen och hon var nära att ta tillbaks frågan, säga att dom inte behövde prata mer om det, att dom bara kunde sitta och titta ner i bordet, diskutera utrotningshotade pandor eller elda upp duken för att få upp värmen.
”Jaa jag skulle ha varit där i fem och en halv vecka så att vi verkligen kunde känna efter hur det kändes, och sedan var det tänkt att jag skulle ha flyttat ner.” Leendet han gav henne skulle inte ens ha lurat en grupp naiva dagisbarn. ”Det jävligaste var ändå hennes patetiska..” Rösten dog ut och han såg ner på ljuslyktan som var placerad emellan dom.
”Hennes patetiska..?” upprepade hon mjukt men suckade sedan åt sig själv sekunden efter. ”Fan jag låter som en dålig psykolog, förlåt.” Stämningen var verkligen inte rätt för ett skratt men även ett sådant lämnade hennes läppar.
”Äh jag tycker du är en bra dålig psykolog isåfall.” Flinet som kom ifrån Noah såg betydligt mer äkta ut än det förra leendet, om än väldigt kort. ”Nej men.. Hon berättade ju om den där Lukas, hon pallade väl inte att hålla det inne längre. Och att hon inte träffar honom längre och hade kommit fram till att hon ville vara med mig. Typ som att jag skulle vara tacksam!’ Vad skönt att få veta att min flickvän kommit fram till att jag duger, efter att hon provat någon annan samtidigt i ett fucking jävla halvår.’ Ett förlåt och så är allt okej.. visst var det så?”
”Det är så idioterna tror ja.” Hon skakade på huvudet och fortsatte sedan upprört. ”Jag fattar inte hur någon kan göra så! Har man inga känslor eller?”
”Inte tillräckligt starka för mig i alla fall.” Han följde koppens kant med fingret innan han såg upp. ”Den där platsen du tog på tåget var egentligen hennes. Vi skulle gå på konsert ikväll.” Det var där Cornelia tänkte inflika men orden bara fortsatte rinna ur Noah. ”Allt känns bara så jävligt. Vi hade väntat och längtat efter den här kvällen i ett halvår, allt skulle bli perfekt, nu ska jag inte gå, jag skulle flyttat ner om någon månad.. Och nu är allt bara borta. På en sekund rycktes allt ifrån mig, allt på en gång liksom. Du fattar inte hur gärna jag ville kasta mig på spåret där på stationen, men det jävla tåget var ju försenat och..”
När Nohas röst bröts kom Cornelia snabbt på fötter och hade i nästa stund tagit sig runt bordet och lagt armarna om hans kropp.
”Fan förlåt jag..” Han vred något på sig men lät hennes armar vara kvar.
”Säg inte förlåt”, sa hon tyst och strök honom över ryggen. Det var ingenting som kändes obekvämt eller som hon ångrade i samma stund som hon gjorde det, det kändes som det enda rätta att göra och ändå som att det inte var tillräckligt. ”Jag är så himla ledsen..” Hans smärta strålade rakt in i henne och om hon bara kunde så skulle hon ta en del av den och behålla den så att han slapp känna allt.
Hon kände hur han slappnade av en aning och sedan slöts hans armar om hennes rygg i en betydligt hårdare kram än hon trott att han var kapabel till för tillfället.
”Du kommer få ryggskott om du står sådär mycket längre”, sa han lågt innan han snörvlade till en gång och släppte henne. Hon kunde inte låta bli att både förundras och roas av att han lyckades ta fram den där lite mörka humorn i så jobbiga stunder. Så snabb på att vända uppmärksamheten mot något annat.  
”Tänkte inte på det.” Hennes leende var ändå oroligt när hon såg på honom. ”Är du okej..? Inte okej som i okej men..”
Nu var det ett riktigt skratt, om än lågt, som lämnade hans läppar. ”Du behöver inte vara nervös för att säga fel.. jag är.. jag tänker inte ta livet av mig eller något i alla fall.”

Precis som på tåget så tycktes tiden snabbspolas men ändå kännas evighetslång på ett sätt som inte gick att förklara. Dom hann prata om mer saker än vad det kändes som att hon hade gjort med sådana hon känt i tio års tid.
”Jag är glad att det var just du som satt dig bredvid mig på tåget.. jag tror föressten inte att någon annan skulle ha gjort det överhuvudtaget”, sa Noah och drog först nu ner den tjocka halsduken en bit. ”Eller först hatade jag dig för det, fastän jag inte ens sett dig.” Han drog på munnen och såg på henne.
”Jag visste det! Jag kände mig precis som den där dryga människan som inte bara gick vidare och letade efter en annan plats men..” Hon tvekade men bestämde sig sedan för att fortsätta även om det säkert skulle låta creepy. ”.. jag fick bara en känsla av att jag ville sätta mig där ändå.”
”Det är verkligen konstigt”, sa han roat. ”Nej men liksom.. jag vet inte, det känns bara bra med dig, tack för att du.. lyssnat så himla mycket.” Han ryckte på axlarna och drog fingrarna genom den svarta luggen. ”Jag brukar inte ha lätt för att snacka med folk jag inte känner, det händer typ aldrig.” Han såg upp på henne en kort stund med dom blåa ögonen innan han såg ner i den tomma koppen.
Dom enkla orden värmde upp det sista frusna i hennes kropp och hon drog några egna hårslingor bakom örat, som självklart snart skulle finna sin väg därifrån igen ändå, med ett svagt leende. Av någon anledning var hon alltså ett av dom där undantagen, någon som han känt att han kunde prata med ändå. Det kändes bra.
”Jag kan följa med”, sa hon efter en stunds tystnad.
”Va?”
”På konserten.”
Det var förjävligt hur den där Emelie betett sig, helt vidrigt, hon borde inte få ta ifrån honom konserten han längtat så länge efter också. Det var inte rätt. Det hade varit hemskt att höra hans röst brytas när han berättat hur precis allt hade tagits ifrån honom. Och om det var något hon också visste så var det hur viktigt musik var, det kunde hjälpa en igenom saker som man annars knappt skulle ha överlevt. Det hade hon erfarenhet av. Någonstans efter deras andra kopp te hade dom kommit in på musikämnet och Noah hade först med ett lite generat leende berättat att han kunde setlisten utantill som bandet skulle ha kört ikväll, men leendet hade ersatts med en glansig blick och sedan hade han snabbt frågat om hennes favoritband istället. Ett halvårs väntan kunde man inte bara komma över med en axelryckning och ett ’sånt händer.’
”Heh, skulle du göra det?” fick han fram i något slags mellanting av skratt och utandning.  ”Du har inte ens hört bandet och jag.. jag skulle kunna vara totalt galen, nog för att du sett mig gråta som en mes flera gånger men.. man kan vara ett psyko ändå. Jag kanske ville att du skulle följa med hit bara för att jag skulle kunna få dig att lita på mig och sedan kidnappa dig.”
”Jag tar risken”, sa hon och såg roat på honom.
Kanske var det faktiskt helt galet – förmodligen. Men hon ville. Hon ville inte att han skulle missa konserten på grund av en svinig flickvän – före detta flickvän.
Kanske hade hon också för höga tankar om sig själv som inte trodde att han skulle ändra sig och ringa upp någon kompis i sista sekund innan insläppet och istället missa den kanske bästa kvällen i sitt liv om inte hon erbjöd sig. Kanske skulle han inte alls sitta hemma i sin lägenhet ikväll och deppa, som hon själv skulle göra när allt kom ikapp igen om hur helgen varit och hur jobbig kommande vecka kändes, men risken kändes ändå ganska stor.
”Verkligen..?”
”Men ja!” flinade hon. ”Om du vill alltså. Jag kan ju också vara ett psyko. Jag kanske tyckte att du såg ut som ett lätt offer så att det var därför jag satte mig bredvid dig.” Hon ångrade genast vad hon hade sagt, det var ingenting att skämta om att han mådde så dåligt. Noah såg däremot inte alls upprörd ut utan besvarade hennes flin.
”Jag tar också risken. Om du är schysst och låter mig se klart spelningen innan du knivhugger mig eller vad det är du planerar.”
Cornelia skrattade till och nickade. ”Jag lovar.”
”Du kanske vill höra någon låt då?” Han såg plötsligt så ivrig ut att Cornelia bara kunde le brett själv. Han såg väldigt bra ut, det hade hon tyckt redan på tåget, men han var ännu snyggare när han fick det där leendet över läpparna. Han fick fram mobilen ur fickan men bet sig sedan i läppen. Det tog inte lång tid för Cornelia att förstå varför. Han hade förmodligen inte satt på mobilen efter att han stängt av den på tåget.
”Deras låtar finns på spotify eller?” frågade hon och räckte fram sin egen mobil mot honom.
Han gav henne en snabb, tacksam blick och nickade. ”Tack.”

”Har du inte ens hört den här?” Noah skakade missnöjt på huvudet men med ett leende lekande i mungipan.
”Nej, tyvärr”, flinade hon och såg sedan förvånat hur mycket klockan hunnit bli. ”Gud vad fort tiden gått, det är nog bäst att jag skyndar mig hem nu om jag ska hinna byta om. Och lämna den där.” Hon nickade mot resväskan.
”Bra idèe.”
Det var både kallare och mörkare när dom kom ut på gatan igen och hon trampade lite med fötterna i snöslasket.
”Det kanske blir enklast om vi ses där? Halv åtta?” föreslog han.
”Absolut. Vi kan väl ses nedanför trappan då, så att vi inte virrar runt och letar efter varandra.”
Noah nickade och drog upp halsduken över hakan. ”Då ses vi snart.” Rösten var hesare igen och blicken gled undan från hennes.
”Klarar du dig..? Jag kan följa med en bit på vägen, eller om du inte tycker det är någon bra idèe alls med konserten..” Hon ville inte på något sätt göra det värre för honom. För kanske skulle det bli ännu jobbigare för honom att gå på spelningen med någon annan än Emelie än vad det skulle vara att inte gå alls.
”Nej jag vill, vi ses halv åtta. Okej?”

Hon hade stått nedanför samma trappa i somras, men då hade det varit palmer utplacerade i något försök att efterlikna ett eget litet Florida, dom typiska rottingsofforna och parasollerna hade också varit där, och inte minst sagt den sköna kvällssolen. Debaser Slussen. Det var ett perfekt konsertställe – intimt och mysigt, där till och med dom som stod längst bak kom nära scenen. Klockan var kvart i åtta och hon hade inte sett till Noah. Kanske hade han ändrat sig ändå. Dom hade inte känt varandra i mer än några timmar, kanske hade han insett att det var rätt galet. Kanske hade han bara känt att han inte orkade, att han bara ville ge upp, den där hopplösa, förtvivlade känslan som så hänsynslöst kunde omsluta en och vägra släppa taget.
Kön ringlade redan lång, otåligt väntande på att den sista kvarten skulle gå. Men det snöade åtminstone inte. Något positivt.
”Tja..”
Hon snurrade runt och möttes av ett par isblå ögon som matchade kylan så otroligt bra.
”Hej!”
”Förlåt att jag är sen..”
Det kom ingen fortsättning men det behövdes ingen förklaring. Ögonen var fortfarande bland dom finaste hon sett men dom hade som en extra is över sig – stelnade tårar.
”Det gör inget”, försäkrade hon innan dom anslöt sig till kön.
”Alltså jag älskar ditt hår. Jag har tänkt på det halva dagen så det är lika bra att jag bara säger det.”
”Det här?” frågade hon förvånat och rörde vid lockarna. Hon hade bytt kläder och bättrat på den sotade sminkning, håret hade hon dock låtit vara då det ändå bara skulle bli lockigt av snön igen. ”Det har ett eget liv”, flinade hon.
”Jag tycker det är jättesnyggt”, sa han och sträckte fram handen som för att peta på det men hejdade sig mitt i rörelsen och stack ner båda händerna i jackfickorna. Bet tag i piercingen.
Det kändes overkligt att stå där bredvid Noah i kön. Samtidigt kändes det som något helt självklart.
”Är du pepp då?”
”Det blev ju en rejäl omladdning men ja, det är helt sjukt ju! Vi kanske till och med lyckas omvända dig till ett fan.”
”Inte helt omöjligt”, flinade hon. Det var helt hennes genre så hon hade faktiskt stora förhoppningar, men allra gladast kände hon sig för Noahs skull – helt klart.
”Men alltså nu kan dom väl ändå öppna, kolla man ser ju vakten där till och med.”
”Vart?”
Noah tog ett lätt grepp om hennes överarm och drog henne åt sidan och pekade mot glasdörren. ”Där! Alltså jag lovar att sådana där ordningsvakter har någon fascistisk sida, dom vet att det är svinkallt, dom har sett att det stått folk här i timmar, och det är knappast någonting som ska fixas vid scenen tre minuter i åtta. Dom ska bara visa att dom har någon jävla makt.”
”Du har en poäng där”, flinade hon.
Noah flinade också till men fortsatte. ”Han fick säkert aldrig bestämma någonting i skolan, blev alltid vald sist på idrotten, har säkert massa storasyskon som han aldrig kunnat hävda sig mot. Och så tar han ut det på oskyldiga konsertbesökare.”
Cornelia skrattade och glömde till och med bort att hon frös. Han var riktigt underhållande faktiskt.
Tre minuter senare, eller fem till och med, så släppte vakten äntligen på kön och det gick förvånansvärt smidigt och snabbt att komma in. 
 
 

Snöstjärnor - 1

Story i 3 delar 

____________________________________________________________________________________________
  
                                              
                                     
 
Snöflingorna yrde som galna och gjorde morgonens timslånga hårplattande totalt bortkastat, inte gjorde dom nyinköpta fingervantarna särskilt mycket nytta heller. Sj:s tåg var, föga förvånande, försenat och tårna hade gått från smärtsamt stickande till att ha domnat bort helt och hållet där hon stod och väntade på perrongen. Någonting som inte hade domnat bort var smärtan i bröstet efter helgen hemma hos föräldrarna. 
Att det var 21 december och därmed årets mörkaste dag kunde inte ha känts mer passande.
Så till sist rullade tåget in på Lunds station och efter att ha räddat mössan i sista sekund från att fara med i vinddraget började hon dra resväskan efter sig mot första bästa vagn.
En låg suck slapp ut mellan hennes läppar då hon upptäckte hur fullsatta vagnarna redan verkade vara; som fattig student hade hon inte velat lägga ut extraavgiften för att boka sittplats utan istället hoppats på att det skulle vara lite folk just denna dag, denna tid. Den gröna blicken sökte längs stolsraderna och föll till sist på ett ledigt säte bredvid en kille som satt med huvudet lutat mot fönstret. Med en rejäl ansträngning fick hon relativt snabbt upp resväskan i bagageutrymmet för att sedan kunna skynda på stegen mot det fortfarande lediga sätet.
Hon skulle precis till att fråga om platsen var ledig då någonting hejdade henne. Killen hade ett par pilotsolglasögon på sig trots att det inte fanns tillstymmelse till sol och bara hans sätt att ha vridit kroppen så mycket det gick mot fönstret gjorde det tydligt att han inte ville prata – om så ens för att svara på en kort fråga om stolen bredvid. Det hade egentligen känts bättre att bara ha letat vidare i nästa vagn men det var ändå något som fick henne att bestämma sig för att försiktigt sjunka ner i sätet bredvid. Hon drog av sig mössan (som för övrigt inte heller hade gjort särskilt mycket mer nytta än att ha sett någorlunda snygg ut) och lät dom långa, vilda illröda lockarna släppas fria. Så snabbt hade det alltså gått för håret att återgå till sin ursprungliga lockiga form. Hon kastade en sneglande blick mot killen igen och undrade smått om han ens hade märkt att han fått en granne. Han var klädd i en svart skinnjacka och en röd stickad tubsjal som nådde enda upp till hakan, vars färg gav en stor kontrast till det korpsvarta hårrufset. Underläppen pryddes av en silvrig ring. Han kanske inte alls var ovillig till att prata utan faktiskt sov. Hon hade faktiskt inte sett honom röra sig en millimeter. Tanken avbröts när en man plötsligt hördes intill som frågade efter hennes biljett.
”Absolut, jag har..” I en kort förvirrad sekund kunde hon inte minnas vart hon gjort av handväskan, om hon ens hade tagit med sig den, men kände den sedan mot fötterna på golvet. ”Här”, med ett hastigt leende sträckte hon fram det utskrivna papperet tillsammans med legitimation med den fortfarande vantklädda handen.
”Varsågod.” Tågvärden gav tillbaks biljetten och såg sedan förbi henne. ”Ursäkta, jag behöver se din biljett.”
När hon såg mot den, vad hon trodde, sovande killen spändes hans käke något innan han till sist vred på huvudet mot tågvärden och fick fram en skrynklig biljett ur jackfickan. Automatiskt lutade hon sig något bakåt i stolen för att han skulle kunna sträcka fram armen utan problem.
”Legitimation också”, sa kontrollanten lugnt.
”Jag har ingen med mig.” Tonfallet var hårt och hest på samma gång. Ändå fanns det något hon gillade i den.
”Det står tydligt på hemsid..”
”Det står också att tåget skulle vara på plats tretton och tjugotvå i Malmö och det var det fan inte.” Med en hastig rörelse tog han av sig solglasögonen bara för att sekunden senare ändra sig och sätta på dom igen. Hon hörde knappt var kontrollanten svarade, inte heller om han hade lämnat dom eller fortfarande stod kvar. Trots den korta sekunden hade hon hunnit se dom rödkantade ögonen och någonting svart, suddigt – misstänkt likt utsmetad kajal. Rivandet i bröstet ersattes av en hand som hårt kramade om hjärtat.

Tåget rullade på med det karaktäristiska susande ljudet och det var inte utan stor nervositet som hon någonstans efter Eslövs station vågade öppna munnen.
”Är du okej?”
Hon var förmodligen hans värsta tänkbara granne – en sådan som inte bara sitter tyst och låtsas som att hon inte ens sett honom, ungefär som folk brukar bete sig i en hiss, utan ställer frågan som det redan finns ett väldigt uppenbart svar till. Men isåfall var hon väl inte som alla andra då, hon kunde inte bara sitta helt oberörd när killen intill så tydligt mådde dåligt över någonting.
”Va?” Hon blev lite förvånad att den hesa rösten ens svarade. Han kunde lika gärna ha ignorerat henne som ett tyst ’Sköt ditt eget’ ”Jaa jag..” En harkling innan han fortsatte. ”Kan jag få komma förbi bara.” Han fick plötsligt bråttom upp från stolen och innan hon ens hunnit dra undan benen hade han trängt sig förbi med sina egna långa stuprörsklädda ben.
Helvete. Ett ignorerande hade klart varit bättre. Nu hade hon skrämt iväg honom från att ens kunna sitta kvar på sin plats. Fast hans väska låg kvar nedanför stolen upptäckte hon.
Utanför fönstret var dom virvlande snöflingorna fortfarande synliga trots den mörka himmelen och ett svagt leende spred sig över hennes läppar då hon tänkte tillbaks på när hon var liten och familjen brukat gått ut i parken om vintrarna, då dom fortfarande varit en lycklig, inte särskilt komplicerad familj. Hon mindes hur hon hade sträckt ut tungan för att försöka smaka på dom glittrande snöflingorna som såg så otroligt goda ut, och sedan besvikelsen över att dom bara smakade kallt.
”Ursäkta..”
Hon hade ingen uppfattning alls om hur lång tid som hade kunnat gå, ifall det handlade om tio minuter eller en halvtimme. Men han var i alla fall tillbaks och hon kunde knappt hålla tillbaks leendet. Varför det skulle ha spelat henne så stor roll ifall han helt enkelt inte kommit tillbaks till sin plats kunde hon inte förklara, hon kände honom ju inte, inte ett endaste dugg faktiskt. Solglasögonen var borta och även det mesta av kajalen, den typiska röda färgen som uppstod efter att man gråtit hade han dock inte lyckats tvätta bort.
”Ser det verkligen jätteilla ut..?” frågade han efter att han hade satt sig ner igen och förvånade henne ännu en gång.
”Ögonen? Nej inte alls.” Hon vågade sig på ett litet leende, kanske mest i rädsla för att annars reta upp honom. Det kändes inte helt otänkbart att han skulle kunna bli upprörd igen.
”Jag kom ut ifrån toaletten och det var en liten unge, en tjej, som frågade om jag var vampyr.. tydligen såg det ut så på mina ögon.”
Ett lågt skratt lämnade hennes läppar. ”Verkligen? Men du vet, dom är populära vampyrer, så det behöver inte vara något negativt.”
Hon hoppades för den lilla tjejens skull att han inte hade svarat med det hårda tonfallet han använt mot kontrollanten, för annars måste det ju ha varit en rätt komisk scen.
Någonting ryckte lite grann i hans högra mungipa och det var nog det närmaste ett leende han kunde komma. Något svar fick hon inte. Och sedan blev det tyst igen.

Det finns någon mellanvärld som varken är verklighet eller dröm, och det var precis den hon hade hamnat i och sedan ryckte till som av en elchock när hon vaknade ur. Hon blinkade förvirrat till och undrade vad det var som hade stört henne. Svaret kom bara sekunden senare då en gäll, åtminstone i hennes nyvakna öron, mobilsignal hördes ifrån hennes högra sida. Med en låg suck lutade hon huvudet åt sidan ut mot gången och slöt ögonen. Det slutade ringa efter tre signaler utan att han kunde ha svarat, och sedan började den igen. Sov han också? Orkade hon bry sig? Nej.
Läget blev dock annat när hon nästan somnat igen och för tredje gången blev störd av den sjukt irriterande ringsignalen.
”Ska du svara någon gång eller?” frågade hon och vände sig hastigt om mot killen som utan tvivel var vaken.
”Nej.”
”Nehej?” Den tidigare rädslan över att göra honom upprörd eller att verka dryg hade tydligen försvunnit efter det korta besöket i mellanvärlden.
”Nej och jag förstår inte hur det kan bli din sak att lägga dig i.” Hans ögon var blå. Isblå när dom såg in i hennes och verkligen borrade sig in.
”Förlåt.”
Hon kunde se hur hans käkar spändes på det sättet dom gjort tidigare men han öppnade återigen munnen. ”Nej förlåt själv, det är bara.. någon jag inte vill prata med.” Den isblå blicken slogs ner och när hon såg ner på mobilen i hans hand kunde hon svära på att fingrarna darrade av ett alldeles för hårt grepp.
”Konstigt det där att just dom personerna aldrig verkar fatta det själv.”
”Och att dom verkar tro att ett förlåt ska göra allt ogjort.” Han såg långsamt upp även om den svarta luggen nu dolde ena ögat något.
Hon nickade och kunde mer än väl relatera till det.
”Jag heter Noah föressten..”
Precis som att hon tyckt att den hesa rösten varit tilltalande så tyckte hon att namnet passade perfekt. Han såg ut som en Noah.
”Cornelia.”
”Och du undrar kanske om jag har en personlighetsklyvning och vad mitt andra jag heter?”
Han såg fortfarande sorgsen ut men hon hörde tonen av den svarta humorn där bakom och hon kunde inte låta bli att skratta till.
”Säkert något bad-ass som Gollum?”
”Det hade..” Han tystnade av ringsignalen som återigen var igång men tryckte den här gången av hela telefonen redan efter första tonen innan han lutade sig bakåt i stolen.
Trots den nyss lite skämtsamma tonen så var det fortfarande smärtsamt lätt att se att det var någonting som plågade honom fruktansvärt mycket. Personen i andra änden av luren.
”Vart ska du?” frågade hon försiktigt.
”Hem. Stockholm. Du då?”
”Samma här.”
Det sprakade till i högtalaren och informerades om ett kommande tågmöte, sedan sänkte sig tystnaden. Dämpande, mörk, tung. 
”Hon har varit otrogen i ett halvår.”

Det hade blivit startskottet till ett samtal som varade i nästan två timmar i streck. Hans röst hade brutits, käkarna spänts, blicken envist stirrat ut genom fönstret, sorgset ner i knäet, korta stunder rakt in i hennes ögon. Hon hade frågat, lyssnat, känt handen gripa tag om hjärtat flera gånger, velat slå på någon som inte varit där, velat trösta. Velat krama om den där ljusa handen med dom långa fingrarna, rört vid det rufsiga håret, velat viska ord som inte ens uppfunnits än; bara för att inga befintliga ord känts rätt.
Han hade också lyssnat. På minnen om den lyckliga familjen, verkligheten om den familjen som inte alls var lika lycklig längre, om helgen som varit som en enda lång mardröm. Ställt dom rätta frågorna, sagt ännu mer med sin blick.
Så mycket på så kort tid.
”Jag tror vi har stannat nu.”
Verkligheten kom ikapp i samma stund som Noah påminde dom om att dom befann sig på ett tåg. Att resan var slut. Att det var dags att ge sig ut i kylan igen och kanske aldrig mer ses. Tanken var konstig.
”Verkar som det.” Hon log svagt och plockade upp väskan från golvet, tog mössan i andra handen och började sedan resa sig på nu stela ben. Hon hade läst om det i både böcker och tidningar, personer som träffats under en lång flygresa och låtit hela sin livshistoria runnit ut, känt lättnaden och kanske till och med haft några av sina bästa timmar dittills i livet, men allt det lämnade man bakom sig när man passerat gaten. Kanske bar man med sig det som ett minne, men det var inte mer än så. Man fick aldrig veta fortsättningen på personens historia, aldrig ses i andra former än i ett trångt flygplan med antingen för varm eller kall temperatur, man fick aldrig se ögonen man hade lärt sig att tycka om på så kort tid igen, kanske inte ens ge den där avskedskramen som skulle ha känts så bra efter dom evighetslånga timmarna.
”Du, Cornelia.”
Hon rycktes ur sina deprimerade tankar och såg sig snabbt om över axeln efter att ha lyft ner den rosa resväskan.
”Vill du.. följa med och fika eller något..? Vi kan.. deppa tillsammans?” Han rynkade pannan något och fortsatte sedan. ”Alltså du behöver absolut inte, jag tror inte ens att jag..”
”Absolut, jag hänger med”, avbröt hon med ett svagt, om än förvånat, leende. Hade han precis hört vad hon tänkt eller? Nog för att tre timmar inte räckte för att lära känna en person utan och innan, även om det var så det kändes precis nu, och att vem som helst kanske inte hade följt med en i princip ganska okänd kille så var det ingenting hon behövde fundera över. Hon var som sagt inte som alla andra, och det här kändes bra. 

RSS 2.0