Gör det ont att drunkna? - oneshot m/m

 ( det kan hända att några läst den här oneshoten redan, la upp den för länge sen, men den har fått sig en liten makeover nu - precis som den andra oneshoten här under, så jag personligen tycker att den är bättre nu. Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte :) )

 

Har du tänkt på att man kan se samma saker på så olika sätt? Som från det här broräcket jag sitter på. Man kan se ut över havet och le vid synen av hur oändligt det ser ut, hur många tusen miljoner mil det ser ut att vara bort till horisonten, och undra vad som finns när man väl kommer dit.  Hur trevligt det skulle vara att ta en båttur. Eller så kan man se ut över havet och tänka på hur långt ner det är till bottnen. Hur trevligt det skulle vara att bara släppa taget om stålräcket och låta sig slukas av det där oändliga havet. Man kan se ner från bron och undra hur varmt eller kallt det skulle vara att bada. Eller så kan man se ner och undra om det gör ont att drunkna.


”Vad menar du?”
Jag frågar fastän jag vet exakt vad han menar. Han menade det han sa. Precis så brutalt som han sa det.
”Jag tycker bara..”, börjar han men låter mer tveksam den här gången.
”Säg det då. Säg att jag inte duger åt dig.”
Han flackar med blicken men ser snart på mig igen. Jag är fortfarande värt att se på alltså?
”Du duger visst. Du duger mer än väl..” ’Men inte åt mig. Inte just nu. Kanske aldrig.’ ”Det är bara.. Jag tror vi skulle behöva vara ifrån varandra lite.”
Jag ser på honom och håller envist tillbaka tårarna. Han är inte värd dom. 
       Om vi hade haft ett kasst förhållande där vi inte kunnat prata med varandra, om vi inte trivdes med varandra eller aldrig så mycket som kramades så skulle jag kunna förstå om han ville att vi skulle vara ifrån varandra ett tag och känna efter. Men jag trodde vi hade det bra. Jag trodde verkligen det.
       ”Och jag frågar igen; varför? Om jag duger åt dig och vi hade det bra, vad är då din jävla anledning till att vilja göra slut?” frågar jag och höjer rösten.
Och då börjar han tappa tålamodet. Men jag känner igen dom där tecknen så väl och vet vad dom betyder, eftersom jag själv varit på samma sätt. Han är bara osäker, och så jävla rädd. Men fortfarande orättvis. Så himla orättvis.
”Fan vad du tjatar! Jag har inte sagt att vi behöver göra slut, jag vill bara att vi är ifrån varandra en stund och känner efter vad vi vill!”
’Vad vi vill.’ Jag var åtminstone ganska säker på att jag ville fortsätta spendera min tid med honom. Det kändes så senast imorse när vi pussades i dörröppningen. Det vanliga ’Älskar dig’ som lämnat hans läppar, mitt leende som.. Kanske hade det inte alls varit det vanliga ’Älskar dig’. Kanske hade han inte mött min blick på samma sätt? Kanske hade det låtit mer tveksamt? Tankarna börjar snurra alldeles för fort men till sist lyckas jag samla mig.
”Okej.” Jag svalde hårt. ”Vi är ifrån varandra ett tag”, säger jag med ett tonläge jag lika väl hade kunnat använda till en åsikt om en ny spelare i Barca.
Och då kanske jag ska nämna att jag är totalt ointresserad av fotboll. Och med dom orden lämnar jag min pojkvän, eller vad han nu är, och hans lägenhet som jag spenderat så mycket tid i.
       Det prasslar under mina skor då jag krossar dom sköra löven som för länge sedan lämnat sina trädgrenar. Det ser ganska färgglatt ut med allt det gula, orangea och röda. Men jag känner mig precis tvärtom. Helt färglös. Svart. Brun. Grå. Genomskinlig.
Den senaste timmen har jag försökt komma på ifall han betett sig annorlunda den senaste tiden. Vi sågs lite mindre förra veckan, och det var för att han tränade på gymmet lite mer än han brukade. Men förutom det har det varit precis som vanligt. Visst har det?
       Klumpen i min hals har vuxit ifrån storleken av en pingisboll till en tennisboll och jag känner hur det blir svårare för varje steg att hålla tillbaks tårarna. För mig är det inte lika lätt att ta ett avbrott ifrån ett tvåårigt förhållande som det verkar vara för honom. Jag är alldeles för skör, som löven på marken; alltid redo att krossas till småbitar men ändå så oförberedd, alldeles för nära att falla över kanten som han en gång drog upp mig för.
Han såg inte ens ledsen ut.
Irriterad – Ja
Arg – Ja
Nervös, osäker, rädd – Ja
Men inte ledsen.
       Har du någon gång städat din garderob? Antagligen. Men brukar du vika varenda plagg så exakt det bara går? För att sedan ordna i högar med t-shirtar i en, långärmade i en, jeans, byxor och så vidare? Kanske det också. Men brukar du ordna kläderna så att dom ligger i färgskala? Med det mörkaste underst för att sedan gå över i ljusare och ljusare nyanser? Och sedan efter mönster. Knappar. Dragkedjor. Allt väldigt organiserat, maniskt, samtidigt som du gång på gång häftigt andas in genom näsan och ut genom munnen?
Det där är min sysselsättning när jag försöker att inte bryta ihop. Medans jag sorterar kläderna får jag något annat att tänka på.
Och om kläderna redan ligger i ordning? - Då känns det som världens undergång.

      
       Några timmar senare ligger jag i sängen och då kommer gråten ändå. Jag gråter tills det känns som att tårarna gjort djupa, svidande spår längs mina kinder. Som långa ärr. Jag förstår inte hur jag ska fixa det här.
Jag älskar honom.

Nästa morgon har jag samlat mig lite och jag ringer upp honom. Vi behöver verkligen prata. I alla fall jag. Jag vill ha en förklaring till att han bestämt det här, för det är inget vi bestämt tillsammans. Men han svarar inte. Inte någon av dom följande tre gångerna under dagen heller. Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara så vek att han inte ens kan prata igenom det ordentligt.
       Men jag ger inte upp utan när det börjar skymma ute börjar jag gå mot hans lägenhet. Utåt sett kanske jag ser ganska lugn ut, men inom mig stormar det värre än det gör av en orkan. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på ska hända när jag kommer dit. Kanske att få en riktig förklaring, eller kanske ännu hellre att han tar mig i sin famn och säger att han gjorde ett hemskt misstag.
       Jag går uppför trapporna och tvekar sedan lite vid dörren. Jag har aldrig behövt plinga men nu känner jag mig osäker. Jag sätter fingret mot ringklockan och trycker till.
Det gälla ringandet hörs innifrån lägenheten men inga steg hörs. Jag kan förstås inte veta helt, men jag är ganska säker på att han är hemma. Jag plingar igen. När han inte öppnar den gången heller drar jag irriterat upp nyckeln ur fickan och sätter den i låset. Jag fick nyckeln ganska tidigt eftersom jag praktiskt taget bodde hemma hos honom ett tag. Då när jag legat nedanför den där kanten, nere på bottnen av en visuell bassäng, okapabel till att andas, oförmögen att se något annat än Svart. Grått. Mörker.

Jag vet inte hur jag ska förklara det jag såg där inne. Jag vet inte hur jag ska förklara smärtan jag kände.

”Fan Liam.. vad..” Handen for genom håret. Det var alldeles för rufsigt.
”Vad..” Orden hade fastnat i halsen. Blicken gled ner för den bara överkroppen. Jeansen som utan tvekan nyss hade dragits upp. Slarvigt, oknäppta.
”Jonny..?” En ljus röst. En röst vars ansikte jag aldrig någonsin skulle kunna radera från minnet. Den korta tröjan hade hasat ner på ena axeln, också tydligt alldeles nyss pådragen, ett par löjligt små trosor. Glitter i ögonen.


Det gjorde så fruktansvärt ont.

Jag vet inte hur jag tog mig till bron. Men nu sitter jag här och ser på havet, den där utsikten som folk kan se på så olika sätt.
       Undra hur det känns att drunkna.
Jag försöker inte längre torka bort tårarna som rinner, det kommer bara nya ändå. Istället försöker jag se dropparnas färd från min haka ner till vattnet. Men det är så klart omöjligt.          
        Undra om havet blir ännu saltare av alla mina tårar.
 
Jag bryr mig inte om bilarna som kör förbi i hög hastighet alldeles bakom mig, och dom bryr sig inte i mig. Det gör inte Jonny heller.
       Vattnet ser lika svart ut som jag känner mig. Kanske kommer vi passa ihop då. Kanske inte. Jag får snart veta.

För varje tår som rinner från mina ögon, nerför kinderna för att slutligen droppa ner från hakan känner jag mig lite mer krossad.
Vad gjorde jag för fel?
Vad var det som inte var bra med ’oss’?
Vad har hon för något som inte jag har?
      
Jag drar efter andan och kramar åt lite hårdare med händerna om räcket. Snart släpper jag. Jag blundar en kort stund men allt jag ser är den där hemska bilden av Jonny och tjejen och jag slår snabbt upp ögonen igen. Jag rycker till när jag hör en snyftning, bara för att sekunden efter inse att den kom ifrån mig. Jag undrar hur länge det har pågått. Hur länge han varit med Henne. Har han varit med henne varenda gång han sagt att han skulle till gymmet? Har han låtsas att jag varit Hon varje gång vi kysst varandra? Har han någon gång menat dom där tre orden han sagt till mig?
Jag vet inte varför jag gör det, jag vill ju inte prata med honom, ändå tar jag upp mobilen och slår vant siffrorna till hans telefon. Varje ton som går skär i mitt öra. Men ingen svarar. Jag håller krampaktigt kvar mobilen emot örat, oförmögen att kunna trycka av förrän jag hört hans röst. En sista gång. Och efter tillräckligt många signaler går mobilsvaret igång och den där bekanta glada rösten ljuder. ’Tjena, Jonny här. Jag har antagligen något superviktigt för mig för annars hade jag svarat!’ det där lite hesa skrattet, ’säg något efter pipet så hör jag av mig, tjingeling.’ Jag har alltid tyckt att det där sista tjingelinget låtit så gulligt.

Sakta lossar jag finger efter finger som greppat stålräcket, och snart står jag på den smala kanten framför räcket utan att hålla i mig. Det behövs så lite för att jag ska falla. Jag behöver bara luta mig lite framåt. Det skulle räcka med en vindpust. Låt allt försvinna.

”Gör det inte.”
Jag andas häftigt till och vänder mig blixtsnabbt om. Rörelsen får mig att vackla till och jag kan inte hindra skriket. I sista sekunden då jag famlar efter räcket med händerna så tar personen, vars röst som nyss skrämde mig, tag i min arm.
”Gör det inte”, säger han igen och låter mer ängslig än jag kände mig.
Det är först då jag verkligen ser på honom. I någon millisekund hann jag hoppas att det skulle vara Jonny. Ögonen som ser på mig nu tillhör inte Jonny, men det är dom djupaste ögon jag sett in i. Jag andas fortfarande snabbt och jag kastar en snabb blick ner mot havet igen för att sedan vända blicken mot han som räddade mig? Han som störde mig? Jag har inte ens sagt något.
”Kom, jag hjälper dig”, säger han och det låter som att han försöker verka lugn, men chocken lyser i hans ögon.
”Jag..”
Jag känner hur tårarna börjar rinna igen och jag slåss mellan alternativen att slita mig loss och göra det jag kom hit för, och att låta honom hjälpa mig ner från den hemska bron.
Jonny..
Jag drar åt mig armen med ett så hårt ryck jag vågar och greppar ännu hårdare tag om räcket.
Jag kommer inte orka. Inte utan honom. Inte ensam.
       När jag slutit ögonen hör jag skosulor mot asfalten, ett mer metalliskt ljud och hur någon tar sig över räcket och till sist känner jag en arm som snuddar vid min.
”Det är exakt 40 meter ner.”
Hans röst låter nära och ändå så långt bort.
”Jag.. bryr mig inte direkt hur långt det är”, svarar jag lågt men öppnar långsamt ögonen igen för att se ner på det svarta. Några sekunder – Sedan kommer allt vara borta. Lugnt. Tyst.
Andningen genom näsan fungerar inte som den brukar och jag låter blicken glida vidare till skorna bredvid mina. Smutsvita converse. Det sista jag kommer se?
     ”Vem är hon?”
Jag vet inte hur lång tid det gått innan orden kommer ut i mörkret och bryter tystnaden. Men den korta frågan får ytterligare bitar inuti mig att krossas och smulas sönder. Snart ett med marken under mina fötter.
”Han”, viskar jag utan att riktigt veta varför jag svarar. ”Ingen. Allt. På samma gång.”
”Är han värd det då? Det här?”
”Det finns inget kvar. Jag har..” Bokstäverna dras med av vinden ut över havet och virvlar runt en lång stund innan några fler kommer. ”.. inget kvar.”
     Jag kommer inte orka. Inte ensam. Jag har ingen.
”Jag tror att det alltid finns något, men att det kanske är svårt att se ibland. Eller att.. man kanske hittar det snart?”
Vinden sliter helt utan förvarning tag i mig igen och för en kort sekund är jag på väg att tappa balansen ännu en gång innan jag griper tag hårdare om räcket. Tårarna har inte slutat rinna.
”Vad heter du?”
”Liam..” Jag vänder långsamt blicken mot honom och ser in i dom djupa ögonen. Vinden sliter tag i det vitblonda håret och jag blir rädd att han ska ramla. Falla ner i det stora mörka. ”Du borde..” Jag misslyckas ännu en gång med att andas in genom näsan. ”.. Du borde inte stå här. Gå. Gå härifrån bara!” Rösten bryts och jag kan inte hindra axlarna från att börja skaka.
 
Dom smala fingrarna ger mig stötar enda upp i armen när dom sakta och väldigt försiktigt sluter sig om mina och ändå är det någonting som får mig att inte rycka undan. Jag är så rädd. Samtidigt så beslutsam. Samtidigt som jag inte vet någonting alls.
”Liam..?” 
      Till slut vinner fegheten. Eller är det mod? Jag låter honom i alla fall hjälpa mig över staketet och ner på marken, låter honom leda mig bort ifrån bron och bilvägen.
”Varför gjorde du så där?” frågar jag efter en lång tystnad och ser ledset på honom.
Det trängs så många blandade känslor inom mig just nu.
”Jag hade velat att någon gjorde så för min bror” säger han tyst.
Chocken jag allra först såg i hans ögon har ersatts med sorg och jag biter mig i läppen.
”Din bror..?” frågar jag försiktigt.

Har du någon gång suttit och pratat i över 3 timmar med en främling? Mitt i natten? På en öde trottoar i en lika öde del av stan? Bara några kvarter ifrån den del av stan som aldrig sover? Jacob och jag gjorde det. Och jag har aldrig känt sådant extremt medlidande som jag gjorde när han berättade om sin storebrorsa som tog livet av sig från just den bron.
Jag kände mig patetisk och nästan skuldfylld. Hur hade han orkat stå där och.. pratat med mig när minnena måste ha kastats rakt i ansiktet på honom? Men han hade velat höra om ’Han’. Han som var allt och inget men ändå anledningen till att jag stått där.
Där på trottoarkanten hade jag fått fram Jonnys namn och sedan allting. Från början när allt börjat svartna för mig, till ljusglimten när Jonny dykt upp, allt som varit bra och rosafluffigt och underbart, till hur allt hade krossats på en enda dag.
’Han är inte värd det’, hade Jacob sagt så innerligt att det värkt i bröstet på mig.
     Kanske var han inte det.
Jag hade aldrig berättat så mycket för en okänd människa på så kort tid, inte heller tyckt att jag efter tre timmar känt en person. Men det kändes så med Jacob. Han lyssnade, han avbröt inte, han berättade personliga saker, han ville veta vad jag tyckte. Han hade fina ögon. Och patetisk som jag redan kände mig så hade jag till sist brutit ihop i hans famn och gråtit tills att det inte fanns några fler tårar. Han klagade inte en enda gång. Han hade inte ens verkat besvärad. Bara hållit om och viskat att det skulle bli bra igen. Bättre.
På något sätt sammanfördes vi den där kvällen; två sorgsna själar som förlorat någon, om än på så skilda sätt. Och någonting i vinden kändes som ett löfte om att vi inte skulle behöva förlora varandra. 


wie :D

 
Första gången jag ens försökt sätta ihop en egen design! Är väl en del skavanker men är ändå väldigt glad att jag fick ihop det så pass bra ändå haha :D (extra tack till paula också som gjorde min första design så att jag hade en bra grund att utgå ifrån!)
 
 
 

Lämna mig inte - oneshot m/m

På ett sjukhus ska folk få hjälp så att dom kan bli friska, eller hur? Det ska finnas medicin och maskiner som får folk att bli bra. Man ska läkas på ett sjukhus så att man kan komma ut som en frisk person. Vad är annars sjukhus till för?
”Vi har gjort allt vi kan. Men ibland så blir det så att kroppen slutar ta emot medicinen. Förstår du?”
Nej jag förstår inte. Jag vill inte. En läkare är en person som ska lägga handen på ens axel och säga ’Det kommer bli bra. Snart kan han få åka härifrån.’
Varför är det ingen som säger så?!

”Var inte ledsen. Om du är glad så kan jag också vara det”, log Sebastian och kramade mjukt om min hand.
Jag svalde hårt och försökte le, men det gick inte särskilt bra. Hur skulle det kunna gå bra att le efter att han berättat något så hemskt?
”Men.. du kommer bli frisk, väl?”
Han log och såg på mig en lång stund.
”Jag tror det. Dom har ju bra mediciner nu. Jag fattar att det kommer bli jobbigt men jag brukar ju klara det mesta”, flinade han.
Jag förstod inte hur han kunde flina, var han inte lika chockad och rädd som jag?
Och jag förstod inte heller hur han kunde se så vacker ut att jag nästan tappade andan. Hur kunde man vara så vacker?
”Det brukar du”, log jag.
Sebastian var stark.

Jag hatar korridoren som leder till hans rum, hatar varenda minut det tar att ta sig dit. Dom vita väggarna. Allt det vita; golven, sängarna, läkarna i sina vita rockar, kuddarna, fönsterbrädena, dörrarna. Bara vitt tills att jag når hans rum. Sebastian tycker inte ens om vitt. Efter att man passerat dom automatiska dubbeldörrarna känns det som att man är helt instängd i en jäkla låda och som om luften skulle kunna ta slut när som helst.  
Varför går bara läkarna runt i korridorerna som om allting är bra? Varför försöker dom inte mer? Läkare får inte ge upp. Vem ska då hjälpa mig hålla hoppet uppe? Nu när inte du kan..

”Gud jag har längtat efter det här hela dagen”, mumlade Sebastian med ett leende och drog mig intill sig för att sedan mjukt trycka sina läppar mot mina. Jag älskade hans läppar, jag älskade hur han alltid började lite trevande för att sedan låta kyssen bli häftigare. Jag älskade att få dra fingrarna genom hans svarta hår. Och jag älskade hur han viskade ’Jag älskar dig så mycket Casey.’
”Jag har också längtat”, viskade jag tillbaks och kysste honom mjukt.
Han hade sin speciella smak som jag inte kunde beskriva men som var helt underbar. Jag kände mig alltid så trygg i hans famn, som om ingenting kunde skada mig just då. Ändå var det han som behövde skyddas just nu, och jag ville så gärna kunna göra det, skydda honom från allt hemskt.
”Shiet, du får mig att tappa andan”, skrattade Sebastian.

Gud så jag älskar ditt skratt. Det får mig alltid att bli alldeles varm i hela kroppen. Det var länge sedan jag hörde dig skratta nu. Din kropp kanske inte skulle kunna hålla ihop om du skrattade. Men ändå, vad skulle du skratta åt? Det fanns ingenting kul i det här. På det här hemska falska stället. Dom borde döpa om det till ’falska förhoppningar.’ För jag hade verkligen haft förhoppningar, du med, men ju längre tid som gick ju mindre blev det där hoppet. Ändå hade jag fortfarande inte sett dig rädd en enda gång sedan vi kommit hit. Men rädd måste du väl ändå vara? Jag är rädd Bas, så in i helvete rädd.
Vi har pratat om det här många gånger, du vill inte att jag ska vara ledsen och rädd för då blir du också det. Men hur ska jag kunna låta bli? Du betyder allt för mig. Jag vill inte att du ska vara så här svag. Det passar dig inte. Du har alltid varit så full av energi. Varför kan inte bara någon hjälpa dig? För jag kan inte. Hur mycket jag än vill.

”Jag kanske kommer att tappa hår och sånt där, men jag kanske blir skitsnygg som flintis?” Sebastian drog på munnen till ett snett leende.
Jag var glad att han tog allt så bra, han kanske hade rätt, allt skulle bli bra igen.
”Du kommer vara jättehet”, flinade jag och pussade honom snabbt.
”Fast jag är lite tveksam till dom där vita sjukhusskjortorna, vit är inte riktigt min färg”, funderade han och drog handen genom håret. ”Tror du jag kan få ha någon av mina bandtröjor?” Ett leende började leka på hans läppar igen.
”Du kommer få folk att svimma om du ska gå runt i bara t-shirt och kalsonger i korridorerna och vara snygg”, skämtade jag och tog tag i hans hand igen där vi gick på gatan. Det var lite kallt ute men det var ändå mysigt att gå bredvid honom. Vi hade varit inne i stan och kollat på massa rockaffärer, Sebastian hade hittat två nya bandtröjor och jag hade köpt en ring till läppen. Han skrattade det där skrattet jag älskade.
”Du får väl se till att vara med mig på rummet så slipper jag gå runt i korridorerna.”

Och jag hade varit inne i ditt rum sedan den dagen du lades in. Jag blev tvungen att åka hem ibland för att byta kläder och duscha, men annars satt jag där varje dag och låg bredvid dig i sängen varje natt. Jag hade märkt hur du blivit svagare..
Dom första veckorna hade vi legat och pratat till sent på kvällarna. Du hade fått dina behandlingar men vi hade fortsatt prata om allt möjligt och haft riktigt kul. Men sedan hade du börjat somna tidigare och tidigare och nu sov du nästan hela tiden. Men du hade faktiskt inte tappat håret. Det fanns vissa som inte gjorde det och du var en av dom. Så jag kunde fortfarande stryka handen genom ditt svarta hår. Sakta tvinna dina hårtester kring mina fingrar..
En kväll hade jag frågat om du inte var rädd men du hade bara lett lite.
”Jag är rädd för att vara ifrån dig. Men inte för att..”
Vi uttalade sällan det där ordet. Som om det hemska skulle försvinna om vi inte låtsades om det. Du hade fortfarande två droppnålar kvar i armarna och en slang var fortfarande ikopplad, men den gjorde knappt någon nytta längre. Din kropp svarade inte på medicinen längre, som doktorn hade sagt. Och det fanns tydligen inga mirakelmediciner som kunde hjälpa dig. Läkare ska inte ge upp.. Speciellt inte när det handlar om en kille som bara är 18 år..

Det fick helt enkelt vara nog nu. Skulle han tvingas ligga i det här rummet dag in och dag ut, vecka efter vecka, så skulle han åtminstone slippa den vita färgen.
”He.. vad har du med dig..?”
Dörren gled igen bakom mig och jag släppte ner den onormalt tunga hinken på golvet. Jag hade aldrig varit den muskulösa typen.
”Jag tänkte att.. vi ska måla om ditt rum lite. Eller
jag, du kan få vara observatör och kolla ifall jag missar någon fläck”, förklarade jag och kunde sedan inte hålla tillbaks flinet. ”Ska jag ställa en stol under handtaget tror du?”
”Vad fan.. är du seriös?” Skrattade Sebastian ifrån sängen och hasade sig upp mot sänggaveln så att han satt upp istället.
”Ser jag oseriös ut eller?” frågade jag och höll upp den medhavda rollern.
Han hade nog ändå inte riktigt trott på mig för när jag väl dragit det första svarta färgtaget flämtade han till. Jag skulle förmodligen få en utskällning som fick dom övriga fula vita väggarna på hela sjukhuset att skaka, men det var det värt. Sebastian var värt allt.
”Så vad tycker du?” frågade jag efter att ha täckt den sista lilla ytan med färg.
”Att du är en sjukt sexig målare..”
Mina kinder hettade till när Sebastian såg på mig under den svarta luggen och bet tag i den silvriga ringen som prydde hans underläpp. ”Äsch..”
När jag lagt mig till rätta bredvid honom spred sig ett flin över hans läppar igen. ”Fatta hur galna dom kommer bli när dom upptäcker det här. Men det är helt sjukt snyggt..”, sa han och såg sig omkring innan blicken fästes på mig. ”Tack baby.”




”Casey?”
Jag såg snabbt mot dig när du hest sa mitt namn.
”Jag är här”, log jag och tog tag i din hand.
”Hur länge har jag sovit?”
Jag såg ut genom fönstret, det var nästan mörkt nu.
”Några timmar. Vill du ha någonting?”
Han log och skakade på huvudet.
”Det räcker att du är här.”
”Jag lämnar dig inte.”
Jag kände klumpen i halsen när en mening ekade i mitt huvud. ’Men du lämnar snart mig.’
”Bas?”
Han log och såg på mig. ”Jaa?”
Du var så blek, det svarta håret mot den vita huden var en oerhörd kontrast. Du såg så svag ut.. Jag blinkade snabbt till några gånger så att inte tårarna skulle kunna tränga fram. Jag tillät dom bara göra det när han sov.
”Hur.. länge tror du..” Jag avslutade inte meningen men han förstod.
”Det känns inte så himla hoppfullt nu faktiskt.. Jag vet inte.. dom tog prover precis efter att du åkt hem och dom var lite.. ganska mycket.. sämre än sist.. så.. inte så länge tror jag.”
Jag hörde att han tyckte det här var jobbigare att prata om än han ville ge sken av. Han låg och pratade om hur lång tid han hade kvar och ändå tänkte han på mig, ville inte göra mig rädd. Hur kunde man vara så osjälvisk? Men jag var redan rädd. Jag nickade sakta och kramade om hans hand igen.
”Du vet att jag skulle hjälpa dig om jag kunde..” viskade jag.
Han nickade och såg på mig med sina vackra ögon.
”Du hjälper mig genom att bara vara här.”
Jag nickade sakta men sa ingenting. Jag litade inte på att min röst skulle hålla.
”Vi kan väl prata om något trevligare än varför jag ligger här..”, flinade Sebastian efter en stund och vände sig lite mer om på sidan för att kunna se på mig. ”Minns du när vi var på den där konserten med Aiden?”
Jag log och nickade. Det var klart jag mindes den. Det var den första konserten vi gått på tillsammans och den hade varit jättebra.
”Den var skitbra, och vi var så jävla hesa efteråt, vi kunde knappt prata”, flinade jag.
Efter att ha stått och skriksjungit i över en timme så lät inte rösten särskilt bra. Vi hade fått lov att väsa till varandra efteråt och varje gång någon av oss sagt någonting hade vi brutit ihop av skratt bara för att det lät så kul. Bas flinade och nickade.
”Och så ville vi inte gå hem på en gång så vi gick till parken och la oss mitt på gräset och bara såg upp på himmelen. Det var mysigt.”
Vi hade försökt räkna stjärnorna men gett upp ganska fort och bara legat där och sett upp på alla dom lysande kloten. Det hade varit så tyst och mörkt, som om det bara varit vi två som fanns.
”Fast jag kommer ihåg vem som hade myror innanför hela tröjan sedan när vi reste oss upp igen”, sa jag med ett retsamt leende. Det var faktiskt skönt att få prata om lite roliga minnen istället för att bara prata om sorgsna saker.
”Jag fattar inte varför dom valde just mig! Dom borde väl ha gett sig på dig med!” Han flinade och mötte min blick.
Jag klarade ändå inte av att prata om roligare saker särskilt länge utan bet mig hårt i läppen då tårarna hotade att ta sig fram igen. Vi skulle aldrig få gå på konsert tillsammans igen.. Vi skulle inte kunna ligga i gräset och se upp på stjärnorna. Sebastian märkte att jag började bli ledsen och såg på mig.
”Du kommer klara dig bra Cas..”, log han.
Då kunde jag inte hålla tillbaks.
”Nej Bas, jag kommer inte alls klara mig bra utan dig. Jag vill inte vara utan dig”, sa jag ynkligt. Jag kände mig självisk som klagade så här. Det var redan tusen gånger värre för honom och nu gjorde jag det ytterligare svårare för honom.
”Kom.” Han flyttade åt sig lite i sin säng.
Jag reste mig upp från stolen och kröp ner bredvid honom i sängen. Han la sina armar om mig och jag kände mig faktiskt lite tryggare.
”Du kanske visst blir frisk..”, sa jag tyst varpå han strök mig över håret.
”Nej Casey, jag kommer inte bli frisk.”
Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och lät tårarna rinna. Efter ett tag somnade jag i hans famn.

När jag vaknade var det alldeles mörkt i rummet och jag vände blicken mot Sebastian för att kolla om han var vaken. Det var han. Och han såg ut att må väldigt dåligt.
”Vad är det Bas?” frågade jag snabbt och satte mig upp.
”Det.. gör ont”, fick han ansträngt fram.
”Ska jag hämta någon?”
Han nickade och slöt ögonen. ”Tryck på knappen.”
Jag gjorde som han sa och tryckte snabbt på den röda knappen. Kort därefter kom en sköterska in.
”Han har ont”, sa jag oroligt och såg ner på honom.
”Du ska få smärtstillande. Jag kommer strax tillbaka”, sa sköterskan efter att ha kollat till Sebastian.
Jag strök handen över hans bleka kind.
”Det går bra”, viskade jag och reste mig försiktigt ur sängen så att sköterskan skulle kunna ge honom medicinen sedan. Han öppnade inte ögonen utan nickade bara. Det gjorde ont i mig att se honom må så dåligt.
Dörren öppnades igen och sköterskan kom in med en spruta med någon genomskinlig vätska. Efter att hon sprutat in det i Sebastian droppkanyl såg hon ner på honom och sa något. Jag hörde inte riktigt vad då jag stod en bit ifrån. Han nickade och sköterskan gick mot dörren igen. Hon stannade till vid mig.
”Du ska nog förbereda dig på att.. han inte har så långt kvar. Han behöver dig.” Hon rörde snabbt vid min axel och gick sedan ut ifrån rummet.
Det var som att jag frös till is. Inte nu. Inte än. Jag kände hur händerna darrade till lite och jag fick inte fram några ord. Jag gick istället tillbaks till Sebastians säng och kröp ner bredvid honom igen. Jag ville vara nära. Han såg inte ut att ha lika ont nu men vi förstod båda två. Det här kunde bli vår sista natt. Jag strök honom mjukt över håret och han vred lite på huvudet och mötte mina läppar. Jag kysste honom och la mina armar om honom.
”Jag älskar dig”, viskade jag.
Han log faktiskt och mötte min blick. ”Jag älskar dig med. Du är så himla fin.”
”Fast du är fortfarande hetast”. Jag fick fram ett flin och han skrattade lågt till.
Jag har aldrig blivit både så glad och ledsen över att höra det där skrattet. Kanske var det sista gången..
Han låg tyst en stund och såg sedan på mig igen.
”Jag känner mig så svag.. Jag gillar det inte.”
Jag kramade honom hårt, jag skulle försöka hålla ihop honom så länge det gick.
”Men vet du..”, fortsatte han. ”Jag är glad att det är jag och inte du.”
Det fick mina tårar att börja rinna igen. Jag visste att jag inte skulle sova mer inatt. Jag vågade inte sluta ögonen en sekund. Och så fort han varit tyst en stund var jag tvungen att fråga honom något för att se att han.. att han var kvar med mig. Jag höll hans hand hårt.
Men efter en stund kände jag hans grepp släppa lite.
”Sebastian..? Bas?”
Han öppnade sakta ögonen och såg på mig.
”Kyss mig”, viskade han.
Han såg så bedjande ut. Jag skulle aldrig säga nej till att kyssa honom och jag tryckte mina läppar emot hans. Han besvarade min kyss men inte lika häftigt som han gjort förut och greppet om min hand släppte ännu mer. Min underläpp började darra och jag såg på honom med tårfyllda ögon. Så till slut släppte hans hand helt taget om min och jag kramade hårt om den, vägrade släppa honom.
”Sebastian?” frågade jag med darrande röst.
Den gången svarade han inte.


Snöstjärnor - 3

Story i 3 delar 

Eftersom det var så länge sen jag skrev överhuvudtaget så skulle det vara otroligt motiverande ifall ni ville skriva Vad ni gillar/ alt. Inte gillar. Att få höra ett 'jättebra' är kul, men tyvärr inte så jättegivande :o 
Kaka till er som tar er någon minut att skriva ner era tankar! :) 

____________________________________________________________________________________________

 

 

          

                                          
 

 


”Ska jag ta din också?” Noah nickade mot hennes jacka efter att han fått av sig sin egen. 

”Visst, tack.”
”Vad är det där..?” Hon hade precis fått ut ena armen och såg lite förvånat på honom. ”Tatueringarna, få se.”
”Dom här?” Dom var snygga och hon tyckte om dom, men det var verkligen inga häpnadsväckande motiv.
Hon räckte honom jackan och efter att han lämnat in deras båda vred hon upp undersidan av armen som var dekorerad med fyra olika stora stjärnor för att låta honom titta närmare på dom.
”Hah..” Han fick ett finurligt leende på läpparna innan han drog upp ärmen på sin svarta långärmade tröja. ”Hur sjukt är inte det här?”
Hennes ögon vidgades en aning när hon kollade på tatueringarna ovanför dom svarta läderarmbanden. Det hade inte varit superkonstigt ifall han också bara hade haft stjärnor tatuerade, det var ett vanligt motiv, men det var fyra stycken i princip exakt samma storlekar som hennes, och dessutom samma placering.
”Det var ju nästan läskigt!” flinade hon och synade först sin egen arm och sedan hans igen.
”Jag tror att du har liite tjockare konturer, men det är ju knappt alltså”, sa han och sträckte fram handen. När hans fingertopp snuddade vid den tunna huden och följde en av dom svarta linjerna rös hon ofrivilligt till och hoppades innerligt att han inte märkte det. När hon såg upp fångade hans ögon upp hennes som med en magnet och i ett par sekunder kändes det som att precis allting stannade.
”Har du fler?” frågade hon till sist och flyttade sig lite åt sidan när ett stort gäng människor trängde sig fram mot garderoben. ”Har vi fler likadana så kommer jag på riktigt börja tro att du stalkat mig eller någonting och verkligen är det där psykot!” skämtade hon.
”Jag har över revbenen, du?” flinade han.
”Nej då skulle jag behöva vara drogad innan. Men jag har på den här armen också..”
Dom tillbringade följande minuter med att jämföra tatueringar. Noah hade en högerarm värd att skryta med men likheterna dom emellan hade slutat vid stjärnorna.
”Dags att armbåga sig fram till scenen då?” Han drog handen genom håret som nu var mer tuperat baktill och började sedan ta sig in mot lokalen.

Det var någonting obeskrivligt med konserter. En känsla som hon endast kunde gissa sig till kunde liknas vid ett rus av att vara riktigt hög. Det var som att befinna sig i en jättebubbla med människor som det inte spelade någon roll ifall man var bästa vän med eller aldrig hade sett, en bubbla vars kanter var perfekta för ljudet, musiken, rytmen, tonerna, orden att studsa mot. Man visste att man inte kunde beskriva känslan men att alla andra just där och just då kände exakt likadant. Det enda som fanns var lycka, musik, nuet, kärleken och hoppet.
Att hon aldrig hade hört bandet, mer än några låtar med dåligt mobilljud, spelade ingen roll.
”Jag gillar dom!” halvskrek hon i Noahs öra efter att ha ställt sig på tå i det folkfyllda publikhavet.
”Dom är perfekta!” log han stort tillbaks innan han greppade hennes hand och höjde dom båda i luften.
Både stämningen och temperaturen inne i den lilla lokalen var kokande och linnet klibbade mot ryggen. Inte för att det betydde att man behövde känna sig ofräsch – varenda en som trycktes emot en kändes lika varm och klibbig. På vilken annan plats som helst skulle det kännas hur äckligt som helst, men på konserter och festivaler funkade det av någon anledning väldigt bra. Ljuset dämpades något efter spelningens första fyrtio minuter och sångaren satte micken i stativet innan han med sin speciella sträva röst lågt började sjunga på nästa låt. ”It started like this, i was here right, standing leaning back..”
Hon vände upp blicken mot Noah och precis som att han kände på sig det vred han på huvudet sekunden senare och mötte den. Hon såg hur hans läppar rörde sig men lyckades inte uppfatta vad han sa.
”Va?” ropade hon och skulle precis till att ställa sig på tå då någon knuffade, eller ramlade in i, henne från sidan vilket resulterade i att hon föll rakt in i Noah.
”Gud!” flämtade hon till när han i sista stund hann gripa tag om hennes underarmar. Sedan möttes deras blickar igen. Blått och grönt. Glitter och förundran. Hon kunde inte avgöra om läpparna rörde sig snabbt eller långsamt men plötsligt fanns dom där tryckta emot hennes. Mjukt. Hårt. Desperat. Hon visste inte om ljuset hade dämpats ännu mer eller om det bara var hennes synfält som dämpats på egen hand.
Det snurrade i huvudet på ett sätt som hon än en gång bara kunde gissa sig till kändes som när man var högt, högt uppe någonstans. När första chocken lagt sig kunde hennes läppar röra sig tillsammans med hans och pulserande stötar rörde sig ner längs hela hennes ryggrad.
Och så plötsligt var dom borta. Hon kunde inte riktigt tyda allt som rörde sig i hans blick. Förvirring? Chock? Ånger? Passion? Han rörde lätt vid hennes kind och bet sig i läppen innan han öppnade munnen. ”Förlåt! jag borde inte ha gjort det där.”
Hon visste inte vad hon skulle säga. Att det inte alls hade gjort någonting? Att hon hunnit med att.. tycka om det? Säga att hon höll med?
Kanske tog han hennes tystnad helt fel för hans blick slogs ner i golvet och för en kort stund trodde hon att han skulle lämna henne där i publiken. Men så såg han upp igen och hon bestämde sig för att lämna ämnet – det kändes som det bästa i just det läget. ”Vi börjar hamna långt bak, kom igen”, log hon snett och tog tag i hans arm för att börja tränga sig närmare scenen.

”Shiet!” Noah drog luggen ur ögonen och såg sådär lycklig ut igen. ”Det var helt utan tvekan den bästa spelningen jag varit på, tack att du fick mig att ändra mig, tänk om jag skulle ha missat det här. Fan alltså.. men hallå tyckte du det var bra eller?” log han fortfarande lika stort.
Hon nickade ivrigt och drog sitt eget hår över axlarna. ”Det var asbra! Och publiken och allting, åh.. det tog slut alldeles för snabbt ju.” Trots höga förväntningar så hade dom ändå överträffats. Och det sa ganska mycket när det handlade om en konsert med ett band man såg för första gången.
”Eller hur! Åh vad varmt det är..” Han såg sig om över axeln mot garderoben och  sedan på henne igen. ”Ska vi gå ut och ta lite luft? Det är sådan kö ju.”
Hon nickade medhållande och dom började ta sig mot utgången och syret.
 ”Gud vad skönt”, flinade hon och fläktade med handen framför sig. Just där kändes vinternatten som en skön sommarvind bara.
”Du är alldeles hes”, sa Noah roat. ”Då måste du ha lärt dig låtarna rätt bra ändå.”
”Eller så skrek jag bara där jag tyckte att det passade”, skrattade hon och lutade sig mot källarfasaden. Han tog några steg mot henne och i samma stund byttes leendet ut mot en mer allvarlig, nästan nervös, min.
”Du, alltså där inne..” Han såg på henne genom luggen som för att kolla att hon förstod vad han syftade på. Vilket hon mer än väl gjorde och därför nickade.
”Jag ville inte att du skulle känna dig.. typ utnyttjad. Som något slags ersättningsobjekt för att jag inte ville tänka på..” Han bet tag i underläppen och körde ner händerna i jeansfickorna. ”Jag tänkte inte på dig som det men, jag fattar om du skulle kunna ta det så.”
”Jag kände mig inte utnyttjad”, sa hon lågt.
”Säkert?”
Hon nickade och började känna kylan krypa på ändå nu. Han lutade sig mot väggen intill henne och andades sedan långsamt ut så att ett vitt rökmoln bildades. Dom stod tysta en bra stund medans musiken bara lät som ett dovt, avlägset ljud tills det att dörren öppnades då och då och släppte ut det äkta ljudet. Deras blickar möttes igen och Cornelia rätade på sig.
”Det skulle i och för sig se ganska kul ut om du frös fast mot den där väggen, men då skulle jag inte kunna dra med dig i någon mörk tunnel och knivhugga dig, så vi kanske ska hämta jackorna?”
”Det är alltså nu jag borde överlägga vilket av dom som skulle vara värst?” frågade han roat medans hon backade några steg mot dörren.
”Precis. Bäst du snabbar dig.”
Han lutade bakhuvudet mot väggen någon sekund och tryckte sedan ifrån med händerna för att kunna följa med henne in. ”Du höll ju ditt löfte om att jag skulle få se klart spelningen så.”

Allt kändes som ett enda virrvarr när hon gick längs gatorna genom stan för att ta sig till sin lägenhet. Det hade hänt så otroligt mycket under en enda dag att hon nästan började tvivlade på att allt faktiskt hade inträffat. Förtvivlan och irritationen hon hade känt när hon stod på stationen och väntade på det försenade tåget. Med den rivande känslan i bröstet. Hopplösheten och sorgen över att deras familj bara bestod av trasiga bitar som inte gick att pussla ihop igen. Och så Noah som hade dykt upp. Eller som hon snarare hade dykt upp vid. Det kändes som att hon hade känt honom i en evighet, att han hade funnits i hennes liv så mycket längre än bara elva timmar. Det var länge sedan hon hade känt så mycket smärta, särskilt för någon annan, länge sedan hon känt sådan hopplöshet av att inte kunna hjälpa. Men så hade det dykt upp leenden, någonting glittrande i ett par isblåa ögon, sådant som fått lite utav hopplösheten att rinna av och istället ersättas av en värme i bröstet som lyckades övervinna det som rev och smärtade.
Det var ett enda virrvarr – men det var på något sätt ett lyckligt sådant. Hon kunde inte minnas när hon senast träffat någon som Noah. Eller rättare sagt; hon hade inte träffat någon som honom tidigare. Timmarna som flugit förbi på tåget, allt det jobbiga dom hade delat men som ändå hade gett någon slags lättnad. Dom lika många och flygande timmarna på cafèet som faktiskt också hade innehållit skratt och skämt och inte bara tårar, allvar och vita knogar.
Den hårda kramen.
Stjärntatueringarna. Den euforiska känslan inne i den varma och trånga lokalen. Musiken. Den elektriska kyssen. Allt hade inträffat.
I vanliga fall kunde hon känna sig lite smånervös över att gå genom gamla stans smala gränder så pass sent och valde hellre att ta en omväg bara för att kunna gå på dom större och mer upplysta gatorna. Man tyckte ju att hon borde ha vant sig med tanke på att hon ändå bott i utkanten av gamla stan i ett par år nu men det tog kanske längre tid än så för fantasin att lugna ner sig.
 I natt kändes det dock inte lika obehagligt och hon kunde till och med se en slags charm med alla nedsläckta småbutiker och dom öde torgen som annars kunde se oförklarligt hotfulla ut då det inte trängdes en massa turister där.
Hon blickade upp mot den svarta himlen och mer kände än såg snöflingorna som föll i ett enda kaos.
Ett leende spred sig över hennes läppar innan hon sträckte ut tungan för att försöka fånga några. Kort därefter slöts dom långa, smala fingrarna om hennes hand.
”Smakar dom gott eller?” Hans hesa, roade röst var det första förutom deras egna fotsteg som bröt tystnaden och hon flinade tillbaks mot honom.
”Bara ganska kallt tyvärr.”

                                                                      


RSS 2.0