Shattered emeralds - oneshot m/m - FÖRSTA DELEN

(eftersom blogg.se tydligen blivit en bitch sedan jag la upp ett kapitel här sist och nu gjort någon teckenbegränsning så har jag fått lov att dela upp oneshoten i två inlägg. Det här är alltså DEL 1!)

Här kommer en oneshot, en ganska lång sådan haha, som jag skrev klart för någon dag sedan. Från att inte haft någon skrivlust alls till crash på ett tag och inte haft nån idèe till nånting annat heller så är jag jätteglad över att jag fick ihop den här, och personligen så tycker jag om den :) Men det kanske finns andra som tycker att den är för hoppig, långdragen eller bara tråkig. Men såklart hoppas jag att någon mer ska tycka om den. Ni är jättesnälla om ni skriver någon rad om vad ni tyckte, och väldigt gärna något lite mer konkret så att jag får veta Vad som var bra. Och har ni några synpunkter på vad som hade kunnat ändrats eller något som ni tycker saknas så säg gärna det också! Och eftersom m/m ligger mig varmast om hjärtat när det gäller att skriva så är även den här i den genren såklart ;)

 
 
 
För ett och ett halvt år sedan tvingade jag mig upp ifrån sängen trots förkylningen som gjort mina annars så glittrande oceanögon till grumliga regnpölar, fått min i vanliga fall ljusa röst att låta som Bonnie Tylers och huvudet att förstoras till storleken av en luftballong. 3 timmar senare skulle jag ändå ha glömt allt det där och varit löjligt tacksam mot Cornelia som släpat med mig.
Den där kvällen för nästan två år sedan hade jag fortfarande ingen aning om att en enda fest skulle kunna förändra så mycket, hur det skulle påverka mig i en lång tid framöver. Jag hade inte vetat att det skulle ta med mig i en karusell som snurrade precis lagomt för att få det att pirra och hisna i kroppen på det härliga sättet men i nästa stund snurra alldeles för snabbt för att jag skulle kunna ta mig av.

- Juli 2011
”Men det blir kul Sam! Du behöver komma ut lite, det är därför du inte blir frisk.”
Hennes röst skar i mina öron och jag drog bort telefonen en bit ifrån örat. Jag tvivlade starkt på att festande skulle få mig att friskna till, det lät liksom mer logiskt att det skulle gå snabbare om jag låg nedbäddad i sängen med bra musik, av någon anledning var placebo enda musiken som inte skar i öronen i mitt tillfälliga tillstånd, och varm choklad. Men tydligen inte om man skulle lyssna på min kompis. Jag och Cornelia hade egentligen inte känt varandra i mer än ett år men vi hade kul tillsammans och hon fick en oftast på bra humör med sin färgglada uppenbarelse och sitt spralliga humör. Observera ’oftast.’
”Seriöst, jag orkar inte ens resa mig upp för att släppa in Ruffsen.” Nej det var inte en hund även om alla jämt påpekade att det definitivt var ett hundnamn och inte ett namn för en katt.
”Se till att orka om en timme då, för då kommer jag att stå och plinga på dörren tills du öppnar. Ta en dusch också för du stinker förmodligen. Puss!”
Det var inte direkt första gången hon lagt på innan jag hunnit svara.
”Jag luktar fan inte äck..”, började jag mumla för mig själv men stoppade mig själv efter att ha känt efter. Kanske då.
Jag hade väl ingenting emot att festa egentligen, bortsett från att jag var sjuk just nu, men jag skulle inte känna någon alls på den där festen. Cornelias gamla estetklass skulle det visst vara fast som hon hävdade att man fick ta med andra till också, och då tyckte hon alltså att det bästa valet var en snorig ex-samhällare som var allt annat än på partyhumör. Verkar jättelogiskt eller hur?

Av någon anledning hade jag ändå ryckt upp mig själv och när den uttalade timmen gått hade jag faktiskt både bäddat sängen, duschat och klätt på mig i något mer anständigt än svarta boxershorts. Det finns fortfarande stunder då jag förbannar mig själv över att jag gjorde just det där, att jag istället borde ha stannat hemma och aldrig träffat.. Och andra gånger kan jag ändå inte ångra mig helt och hållet, trots allt det onda och sårade så vill jag ändå inte ta tillbaka det jag upplevt, allt det innan det sårade och onda.

Hissen gnisslade oroväckande och jag höjde ena ögonbrynet mot Cornelia som stod på motsatta sidan.
”Du hade inte kunnat gå barfota dom tre trapporna bara?”
Jag hade sagt att vi borde ta trapporna men Cornelia hade som förklaring bara pekat på sina svartvitpricka klackskor.
”Den låter säkert alltid så här”, sa hon och log oskyldigt mot mig.
Jag flinade tillbaks mot henne innan jag kastade en snabb blick på mig själv i spegeln. Enligt Cornelia såg jag skitsnygg ut för att ha legat i sängen hela dagen, och dom föregående två dagarna, och jag själv kunde väl gå så pass långt att säga att jag såg skaplig ut men inte mer än så. Ögonen såg fortfarande trötta ut men var nu svagt inramade med kajal. Ögonfransarna var både långa, täta och naturligt svarta och det var mer än en gång som jag fått frågan om jag använde mascara. Det tillsammans med den ljusa hudtonen och släta hyn fick mig nästan att liknas vid ett dockansikte. Om jag tyckte att det var positivt eller negativt brukade ändras från dag till dag. Håret var jag i alla fall nöjd med; ett vitblonderat fluffigt hår med en snedludd som räckte ner till käkbenet ungefär. Dom anständigare kläderna bestod av ett par ganska nyinköpta svarta dr denim-jeans som jag visste skulle ha lämnat massa svarta streck över hela benen när jag tog av mig dom senare, och en grå viskos-t-shirt med något djupare halslinning.
”Se! Vi klarade oss”, utbrast Cornelia och drog tag i min arm när hissen stannat på rätt våning.
”Jag är smickrad att jag är ditt förstahandsval men jag känner inte alls för det här”, suckade jag lågt i samma stund som Cornelia sträckte ut handen mot ringklockan.
”Men det blir kul Sam, alla är jätteschyssta.”
”Och alla känner varandra”, påpekade jag. Egentligen var jag inte en så blyg kille av mig men jag kunde inte heller påstå att jag kände mig jättebekväm i stora sällskap med enbart nya ansikten.
”Man fick ju ta med andra också så jag kommer säkert inte heller känna alla, sluta mesa dig.” Hon kramade om min arm igen med ett snett leende innan hon plingade på. ”Får du jättetråkigt så går vi hem, okej?”
Jag log tacksamt mot henne men visste samtidigt att jag inte skulle tillåta att hon lämnade en fest hon gärna ville gå på för min skull.

Det kändes lite som att komma in i en annan värld i jämförelse med det gråa, tysta trapphuset. Temperaturen måste ha legat på minst tjugofem grader och inredningen skulle ha kunnat platsa i vilket japanskt magasin som helst. Glatt överraskat hörde jag att Senses fail spelades för tillfället och fick känslan av att det kanske skulle kunna bli lite bra ändå.
”Cornelia! Hej!” Nathalie, som höll festen och som jag åtminstone kände till genom utseendet ifrån skolan, kom ut i hallen med ett stort leende på läpparna. En stor vit rosett prydde hennes svarta långa hår.
”Hej! Jag tog med mig Sam.”
Hennes blick vändes mot mig igen. ”Kul! Det var länge sen jag såg dig. Här, jag tar era jackor”, fortsatte hon och höll fram båda händerna.
När Cornelia hälsade på ännu flera av sina gamla klasskompisar gick jag vidare in mot vardagsrummet själv. Det kändes så dumt att stå där bredvid alldeles tyst bara. Det var klart att dom hade mer att prata om.
Soffan var ganska så fullsatt så jag lutade mig mot väggen intill en stor svart bokhylla. Det kunde vara rätt intressant att bara studera andra människor, och förhoppningsvis skulle ingen lägga märke till den okända tönten som befann sig på en fest där han egentligen inte alls borde vara. Det var så det kändes.
”Gud kan någon byta till någon riktig musik?” utbrast en rödhårig tjej som satt på soffans armstöd. Senses fail hade bytts till ännu ett av mina favoritband; my chemical romance, dessutom en låt ifrån början av deras karriär vilken jag tyckte var deras absolut bästa period.
”Vad är riktig musik då?” frågade någon och jag sökte genast med blicken efter röstens ägare.
”Typ Rihanna, Lady gaga..”
”Kallar du det riktig musik?” Tonläget var halvt chockat, halvt roat och jag kände att jag redan tyckte om den där killen, fastän jag inte ens hade ett ansikte på honom än.
”Handlar inte varenda text om att festa, klandra ner på killar men ändå hur man har sex med dom på typ alla möjliga sätt?”
Jag hade verkligen inte tänkt lägga mig i men på något sätt hade min mun öppnats ändå. Det blev lätt så när det handlade om musik och särskilt när någon klandrade ner på något band som betydde väldigt mycket för mig.
”Exakt!” Killen som dittills bara haft en röst blev plötsligt synlig då han lutade sig fram i soffan, inträngd mellan en kille och en tjej. Jag fick ett två sekunders hjärtstopp.
Inte nog med att han verkade tycka väldigt bra saker så prickade han dessutom in typ varenda punkt på min lista över hur en skitsnygg kille skulle se ut. I motsats till mitt eget hår så var hans halvlånga rufs med snedlugg nattsvart, han såg lång ut fastän han satt och ansiktet hade dom där svagt framträdande kantiga dragen som jag tyckte var så sexigt.

En halvtimme senare kunde jag inte bry mig mindre i att jag inte kände någon mer än Cornelia och att hon dessutom verkade vara spårlöst borta. Eller så var jag bara inte tillräckligt uppmärksam för att hitta henne med blicken. Anledningen till det där var att den svarthårige killen hade joinat mig intill bokhyllan med kommentaren ’Hej musikkompis!’ och utan vidare hade vi hamnat sittandes i hörnet med ryggarna lutade mot den svartvitblommiga väggen.
”Har du sett dom live? My chemical romance?”
Jag nickade och kunde inte låta bli att titta lite extra på hans tatuerade armar som han hade lagt över dom uppdragna knäna. Han hade en svart enkel skjorta på sig med en något v-ringad vit t-shirt under och tatueringarna såg ut att fortsätta upp under skjortärmarna. Inte helt förvånande kanske så var gaddar ytterligare en punkt på min lista över saker som var oerhört attraherande på killar.
”I globen 2009, helt sjukt. Var du också där?”
”Yes det var jag! Fy fan var bra det var.” Han skrattade lågt till i precis samma stund som ett hest skratt lämnade mina egna läppar. Det var tyst i några korta minuter och förmodligen så tänkte vi båda två på den magiska kvällen för två år sedan.
”Så gick du i samma klass som dom eller?” undrade han sedan och nickade mot en grupp ex-estetare.
”Nej shiet jag känner ingen alls här, förutom Cornelia då. Det var hon som envisades med att jag skulle följa med.” Det kändes som att jag borde ha kommit ihåg honom om han gått på samma skola som mig och borde inte Cornelia ha använt honom som ett argument för att få med mig till festen ifall hon hade gått i samma klass som honom? Trots att vi inte känt varandra jättelänge så visste hon vilken musiknörd jag var och vilken typ av killar jag tyckte om.
Jag fick mitt svar innan jag hunnit fråga.
”Samma här då! Jag är Nathalies halvbrorsa, och tydligen tyckte hon att jag skulle komma hit. Jag var lite tveksam måste jag säga”, flinade han innan han petade till en av sina två snakebites han hade i underläppen (Punkt fyra.) ”Fast nu känns det rätt okej ändå.” Han gav mig en hastig blick innan han rättade till luggen.
Antydde han något nu eller var det bara något helt oskyldigt? Förmodligen det senare. Bara för att han hade det där utseendet var det ingen garanti för att han var gay eller bisexuell.
”Och jag är egentligen sjuk så..”, flinade jag tillbaks och vågade inte riktigt låtsas om det sista han sagt.
”Jag tyckte du lät lite hes, men vissa gör ju det ändå. Men fan vad jobbigt.”
”Det är bättre nu i alla fall.”
”Bra det.” Hans ögon mötte mina och jag kunde inte hindra pirret i kroppen. Jäklar vad snygg han var.

Just det där ögonblicket skulle jag alltid komma ihåg; då jag verkligen såg hans djupgröna ögon för första gången. Dom såg så totalt harmlösa ut, så fina och omtänksamma och som att dom speglade hela hans själ. Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att dom ögonen skulle kunna orsaka smärta. Det verkade inte rimligt. Även om jag skulle vilja glömma bort hur just dom där ögonen såg ut så skulle det inte gå; bland tusentals gröna blickar skulle jag kunna peka ut dom rätta smaragderna.
….
Jag hatar smaragder.

”Vill du ha något att dricka?” Han tog stöd med ena handen, några fingrar prydda med ringar, innan han reste sig upp.
”Njae jag tror jag skippar det idag, jag hade feber inatt..”
”Smart tänkt.” Han gav mig ett snett leende innan han försvann mot vad jag antog var köket. Jag hade liksom inte sett mig omkring så mycket utan mest tillbringat tiden sittandes i ett hörn. Inget jag klagade på dock. Fast nu då? Skulle han komma tillbaks eller var jag töntig som satt kvar där? Det var ju inget ovanligt på fester att man pratade en stund med någon och sedan gick vidare till några andra. Åtminstone inte om man var av den sociala typen.
”Sam! Förlåt jag letade efter dig men du var helt borta. Har du jättetråkigt?” Cornelia såg en aning orolig ut och satte sig ner bredvid mig. Den svarta tyllkjolen tog upp dubbelt så mycket plats än hon själv.
”Åh nej det är ingen fara, jag har inte tråkigt”, log jag större än vad jag hade gjort dom senaste tre dagarna.
”Det är kul att sitta här för dig själv på golvet halvt gömd bredvid en bokhylla?” Hon såg inte helt övertygad ut.
”Jag har inte suttit själv. Jag har snackat med..” Jag insåg att jag faktiskt inte visste vad han hette. Vi hade varit så inne i diskussioner om äcklig kommersiell musik och underbara konserter att sådant liksom glömts bort. ”.. Nathalies halvbrorsa. Jag vet inte vad han heter dock..”
”Sebbe? Hon pratade om honom men jag har inte ens sett honom.” Lagomt när hon avslutat meningen såg jag den där långa, smala skönheten komma in i vardagsrummet igen, den här gången med en ölflaska i handen. Sebastian alltså.
”Där är han”, sa jag och försökte att inte le alltför stort.
”Är det han?” Cornelia spände blicken i mig innan hon sprack upp i ett väldigt glatt, väldigt retsamt leende. ”Då förstår jag att du inte har haft tråkigt.”
”Lägg av”, flinade jag.
”Åh den här låten måste jag dansa till! Lycka till!” Nästan övernaturligt snabbt hade hon rest sig upp och försvunnit iväg. Tydligen hade jag inte heller behövt oroa mig över att sitta kvar som en tönt för Sebastian styrde självsäkert stegen mot mig innan han tog plats bredvid igen. Jag visste att jag inbillade mig men jag tyckte mig känna värmen ifrån hans lår fastän det inte ens nuddade vid mitt.
”Man får typ cellskräck i det där köket”, sa han flinande innan han fortsatte. ”Vad heter du föressten?”
”Sam, och du heter Sebastian va?”
”Visste du det?” frågade han förvånat.
”Cornelia sa det.”
”Jasså.” Han log och tog en klunk ur flaskan. ”Men säg Sebbe. Eller Bas.”
Han lät bestämd på den punkten så jag nickade bara med ett leende.


Minuterna flöt på till timmar och vi blev liksom kvar där. Samtalsämnena avlöste varandra och någon obekväm tystnad var inte ens i närheten. Men hur gärna jag än ville så kunde jag inte bara låtsas som att jag var helt frist. Hittills hade jag ändå mått rätt bra men nu började den där luftballongskänslan ta över huvudet igen. ”Jag tror jag ska gå ut och ta lite luft bara”, informerade jag Sebbe om och reste stelt på mig. Att röra benen igen efter att ha suttit i samma ställning i timmar kan med lätthet liknas vid tortyr.
”Jag hänger på, jag har en dum ovana att behöva dra i mig lite gift då och då.” Jag tyckte om det där sneda leendet han hade och kunde inte annat än le tillbaks.
Vi trängde oss fram till balkongen men insåg ganska snabbt att det inte skulle bli det lättaste att ta sig ut. Den var inte alls stor och väldigt mycket folk befann sig på den.
”Kanske enklare att gå ut där nere..?” föreslog Sebbe alldeles bakom mig.
”Förmodligen.”
Efter en del letande i hallen hittade jag på min jacka som Nathalie hängt upp och drog därefter på mig conversen. Det var ett under att dom fortfarande höll ihop så slitna som dom var, men jag var glad så länge dom kämpade på. Ett rätt dåligt betalt extrajobb på Subway gjorde inte att man så gärna slängde ut 700 spänn på ett par skor.
”Gud vad skönt med riktig luft”, sa Sebbe i samma stund som den tunga porten slog igen efter oss. Jag kunde inte annat än hålla med. Det var inte kallt ute men den där sköna svala luften som sommarkvällarna ibland bjuder på. Han drog fram ett svart ciggpaket ur fickan som man kunde läsa Black Devil på.
”Röker du?” Han höll frågande fram paketet. ”Fast det kanske också är bra att undvika om du är sjuk i halsen.”
”’Sjuk i halsen’..”, jag kunde inte låta bli att skratta till. Det lät kul. ”Nej men jag har typ slutat, tack ändå.”
Jag studerade honom så diskret jag kunde när han fipplade med tändaren med en väldigt koncentrerad blick innan han till sist fick fram eld och satte cigaretten mellan läpparna. Den svarta luggen hade fallit ner i ögonen men drogs snart undan av några långa fingrar.
”Har du fler syskon än Nathalie?”
”Nope, och jag har egentligen inte vuxit upp med henne heller, jag har alltid bott med pappa, ja tills jag flyttade hemifrån alltså.” Han blåste långsamt ut röken och såg sedan på mig igen. ”Du då? Har du syskon?”
”Nej jag är ensambarn”, log jag svagt. Allt jag hade önskat mig när jag var liten var en storebrorsa. Nu spelade det inte så stor roll längre.
Trots att det var lördagkväll, att mycket folk borde vara ute och vi befann oss i ett stort lägenhetsområde så var det ovanligt tyst. Det som bröt tystnaden var det egentligen låga ljudet då Sebbe tappade sin tändare i backen.
Jag böjde mig ner för att ta upp den då den hamnat närmare mina fötter än hans och det var inte förrän jag sträckte fram handen mot den som jag såg att en till hand gjorde samma sak. Innan jag riktigt hann reagera och dra undan den så hade våra händer snuddat vid varandra.
”Oj”, kom det nervöst ut mellan mina läppar och jag skrattade lågt till samtidigt som Sebbe ännu en gång. Sedan blev det väldigt tyst och när jag långsamt såg upp möttes våra blickar. Trots det korta snuddandet så kändes det fortfarande som att stötar pulserade genom hela handen.
Till sist var det ändå Sebbe som slöt handen om tändaren och reste sig upp. Jag visste inte varför men det var som att jag bara visste att han hade känt likadant. Den där stöten. Tystnaden talade plötsligt väldigt tydligt.

”Jag tror jag ska gå hem faktiskt.. jag börjar känna av den där huvudvärken igen.” Den hesa rösten talade väl även ganska tydligt den. En fest hade uppenbarligen inte helt botat mig.
Jag visste inte hur länge vi hade stått där ute men jag visste att jag hade tyckt om det. Tanken på att jag kanske inte skulle träffa Sebbe någonting mer var dock jobbig på ett skrämmande sätt. Skrämmande för att jag inte borde ha hunnit fästa mig så mycket vid honom redan. Ja vi hade haft kul och pratet hade flutit på hur bra som helst, vi tyckte likadant om både musik och en del annat, och han verkade lika schysst som han var snygg, men det borde inte få mig att fundera så långt fram som om vi skulle ses igen någon gång eller inte.
”Åh vad jobbigt, men jag tror att jag också ska dra. Nu försvinner ju mitt sällskap med”, tillade han med det där sneda leendet.
Var det där en antydan då? Gud det här gjorde mig helt förvirrad. Men inte på ett helt ovälkommet sätt.
”Det finns säkert några roliga typer du kan umgås med där uppe.” Jag tittade upp mot det fönstret som jag trodde var till Nathalies kök. Men det kunde å andra sidan vara någon helt annans lägenhet, jag hade inte någon mer koll än att vi varit på tredje våningen.
”Sådana som tycker att Katy Perry och Lady gaga gör riktig musik menar du?”
Jag drog handen genom det vita håret med ett skratt. ”Kanske inte då.”
Inne i lägenheten gjorde jag ett försök att hitta Cornelia och precis då jag tänkte ge upp fick jag syn på henne i ena hörnet av soffan.
”Du jag går hem nu.” Jag fick lov att höja rösten för att höras över musiken som hade blivit betydligt högre sedan vi kom.
”Nej men varför dååå? Kom och sätt dig”, hon försökte dra ner mig i soffan men jag skrattade bara lite och drog mig loss. ”Jag mår inte så bra, men vi hörs va?”
Trots den tydliga påverkan av alkohol nickade hon mer seriöst och gav mig ett leende. ”Det gör vi. Men annars kan jag följa med dig nu.”
”Nej det är lugnt, ha det så kul.” Jag böjde mig ner och kramade henne och omslöts samtidigt av den blommiga parfymen hon bar.

Jag har aldrig riktigt kunna bestämma mig om jag tror på ödet eller slumpen. Kanske någon blandning? Det hade kunnat vara en sjukt konstig slump bara. Men om det var ödet så förstår jag inte riktigt vad det var för mening med det? Vem hade velat att jag skulle uppleva allt det där för att sedan krossa det? Vad hade jag gjort för ont liksom? Men kanske var det som jag själv hade tänkt; jag ville inte göra det ogjort heller, jag ville inte radera dom fina upplevelserna. Ödet kanske hade resonerat likadant.

”Vilket håll ska du åt?” undrade Sebbe när vi befann oss ute i sommarnatten igen som hade börjat mörkna.
”Mot Östermalm, på utkanten.”
”Perfekt jag med! Då kan vi ta sällskap en bit då”, log han.
Jag liknar Stockholms innerstad lite med New York fastän jag aldrig varit där. Det spelar ingen roll vilken tid eller dag det är; staden sover aldrig riktigt helt där. Men hamnar man bara lite i utkanten så kan det kännas som att man är den enda levande varelsen på jorden. Eller två just nu då. Inga bilar hördes, inga sirener, inget skrålande ifrån fulla fjortisar eller överdrivna skratt ifrån ännu mer överdrivna män i stora sällskap.
”Ska du också hitåt?” flinade jag när vi en kvart senare befann oss i Östermalmsområdet och redan hade tagit av på samma vägar tre gånger.
”Japp”, skrattade Sebbe förvånat till. ”Seriöst vart bor du?”
”Kristallvägen..” Det var ingen stor gata så kanske skulle han inte ens veta vart den låg även om han uppenbarligen verkade bo i närheten.
”Va? Är du allvarlig?”
Jag nickade långsamt och såg lite undrande på honom. Varför skulle jag inte?
”Fan vad kul, jag bor också där ju!”

Det visade sig att Sebbe hade flyttat dit för knappt en månad sedan, i A-huset medans jag bodde i B-huset. Vi hade inte ens sett varandra, hur knäppt var inte det? Han hade bott i trapphuset bredvid mig utan att jag haft en aning om det. Vad var oddsen för det liksom? Precis som att jag alltid skulle komma ihåg när jag såg hans ögon för första gången så skulle jag alltid komma ihåg den löjliga glädjen jag kände i just den sekunden vi insåg att vi i princip bodde grannar. Jag ville ju gärna prata med honom igen och det hade med ens blivit betydligt större chans att jag skulle få göra det.
Det var ändå någonting jag skulle minnas ännu starkare den där kvällen.

”Då lär vi väl ses då..”, sa jag med ett försiktigt leende och såg på honom med det ögat som inte var dolt bakom luggen.
”Det gör vi absolut..”
Det där hade varit ett helt normalt sätt att säga hejdå på men det var någonting som fick oss båda att dröja kvar där utanför min port. Det kändes elektriskt, som att någonting snart skulle kunna blixtra eller spraka till.
”Det var kul ikväll i alla fall, betydligt bättre än vad jag trodde att det skulle bli.”
Jag nickade medhållande.  ”Jaa verkligen, Cornelia kände ju typ alla där så jag hade förmodligen gått hem efter en halvtimme om inte..” Jag tystnade lite då jag insåg vad jag varit på väg att säga. Det var ju ingen hemlighet varför jag stannat kvar och ingenting som Sebbe skulle tycka var konstigt, men jag blev ändå fånigt nervös. Jag hade dessutom en väldigt jobbig egenskap att kunna rodna i både tid och otid.
”Jag hade förmodligen hamnat i bråk med den där Lady gaga-tjejen om inte du dykt upp, och så hade Nathalie kastat ut mig.” Sebbe lät mycket mer avslappnad och skrattade på det där låga sättet igen. ”Föressten..” Han tystnade och innan jag hann fatta vad som hände hade han lutat sig ner och försiktigt tryckt läpparna mot mina. Jag var alldeles för chockad för att kunna göra någonting alls så jag stod där som något freak med stela läppar.
När hans läppar lämnade mina en sekund senare var hans blick betydligt osäkrare än innan. ”Förlåt jag.. det där var dumt.” Han drog handen genom håret och gav ifrån sig något mellanting av ett skratt och en utandning.
”Nej! Jag menar.. nej det var inte dumt.” Kinderna hettade till igen men jag lyckades åtminstone hålla blicken på honom. Det hade typ varit det bästa han hade kunnat göra.
Leendet letade sig tillbaks på hans läppar. ”Godnatt då.”
Nej. Jag hade definitivt fått honom att tro att jag inte alls hade tyckt om det där, kanske att jag var helt straight till och med bara att jag inte hade skrikit rakt ut. Jag hade kunnat tveka i en halv evighet men tog ändå steget fram till honom, sträckte upp handen för att lägga den om hans nacke och tryckte sedan lika mjukt läpparna mot hans.
”Godnatt.”
Innan benen skulle hinna vika sig under mig vände jag mig om och skyndade in i mitt eget trygga trapphus.

 Lika naturligt som det hade känts att prata med Sebbe den där allra första gången vi träffades så hade det lika naturligt blivit att vi börjat umgås mer. Den där första kyssen hade övergått till en hel del fler och utan att jag riktigt hunnit hänga med i det snurrande härliga kaoset så hade vi blivit någonting mer. Vi hade blivit ett Vi. Jag hade haft en flickvän tidigare som jag inte ens varit kär i, jag hade bara inte velat göra henne ledsen genom att säga att jag föredrog pojkar. Det var första terminen i sjuan och fastän det varit ganska taskigt av mig så antog jag att det var okej att vara förvirrad i den åldern.
Det med Sebbe hade varit någonting helt annat. Det hade varit pirrande och mysigt och spännande.

- November 2011
”Ska vi gå ut?”
Jag såg lite tvivlande på Sebbe. Vi befann oss i Sverige och det var november. Vilket är samma sak som svinkallt.
”Nu?” Mobilen låg fortfarande kvar på överkastet inne i Sebbes sovrum men med tanke på att klockan varit runt halv nio senast jag kollade så var det förmodligen rätt sent nu.
”Jag vill gå till ett ställe, jag tror du kommer gilla det också.” Som att jag skulle kunna säga nej efter det där leendet. Jag hade ju fastnat för det redan för fem månader sedan och jag var fortfarande lika förälskad i det.
”Okej då, bäst för dig att jag kommer gilla det”, flinade jag tillbaks och reste mig upp ifrån den svarta soffan.
”Vill du låna en huvtröja eller något?” Sebbe reste också på sig och tog några steg mot sovrummet. Efter en blick ner på min vinröda ganska tunna t-shirt nickade jag tacksamt. Jag mindes fortfarande den där gången när vi ganska så nyligen hade bestämt oss för att vi var tillsammans och jag hade fått låna hans tjocka ,alldeles för stora för mig, huvtröja när jag skulle gå hem. Att det handlade om fyra meter spelade ingen roll. Självklart hade jag inte kunnat låta bli att sniffa lite extra på den när jag kommit innanför dörren och det hade känts så mysigt att ha den på sig att jag hade behållit den på hela natten.
Jag hade precis tagit på mig skorna då han kom ut i hallen och räckte mig just den gråa huvtröjan som jag nyss hade tänkt tillbaks på. Efter att ha dragit den över huvudet gick jag fram till spegeln och drog lite irriterat med fingrarna i håret; idag var ingen bra hårdag, det la sig fel hela tiden. Jag hejdade mig mitt i en rörelse och såg mig om över axeln. Den där känslan man kan få av att någon iakttar en ni vet.
”Vad?” frågade jag förvånat.
”Du är så snygg bara.” Han bet tag i ena piercingen innan högra mungipan drogs upp till ett leende.
”Men sluta..” Jag vände generat tillbaks blicken till spegeln och kunde inte alls se vad han tyckte var så snyggt idag. Jag var osminkad och håret flygigt. Ingenting jämfört med hans uppenbarelse som kunde ta andan ur en.
”Jo det är du.” Han slöt upp bakom mig och placerade en kittlande puss i nacken på mig.

Det var i sådana där stunder jag kände total och fullkomlig lycka. Allt var perfekt. Det fanns inga moln på himlen. Det var rosa och fluffigt. Allt sådant där klyschigt. Hade någon frågat mig under den där perioden vad jag trodde skulle kunna gå fel så hade jag inte kunnat komma med en enda gissning. Det fanns liksom inte.

Tack vare frånvaron av blåst och snö så var det inte så himla kallt ute. Tvärtom kändes det rätt mysigt att gå längs Stockholms gator med den vita snön liggandes över kullerstenarna och dom mysiga skenen ifrån alla restauranger. Jag tyckte bäst om Stockholm på natten, det spelade inte så stor roll ifall det var sommar eller vinter. 
”Här är det”, sa Sebbe då vi till sist kommit upp för ett krön en bra bit ifrån stan.
Utsikten som uppenbarade sig framför mig var helt otrolig. Nedanför och framför oss låg det mörka vattnet och där bakom Östermalm med alla dess ljus; gatlyktor, upplysta fönster, bilarnas strålkastare, som kastade ett fint skimmer i det svarta havet. När man gick där varenda dag kändes det inte särskilt speciellt, men så här på långt håll och högre upp fick det dom höga husen, kyrkan och bron att se nästan magiska ut.
”Gud vad fint! Jag har aldrig sett det från det här hållet, och då har jag ändå bott här hela mitt liv”, log jag stort mot Sebbe innan jag fattade tag i hans hand.
”Visst är det fränt? Kom.” Han drog med mig fram till den låga muren framför oss och tog sig smidigt upp på den innan han satte sig ner.
”Jättevackert”, sa jag tyst när jag gjort honom sällskap.
”Jag brukade.. gå hit ganska ofta, när jag mådde dåligt.”
Hans blick tycktes ha fastnat på någon särskild punkt långt där borta och jag visste vad han tänkte på. Eftersom allt hade känts så naturligt och självklart när vi började umgås så hade det inte tagit jättelång tid förrän vi börjat dela med oss av personligare saker, sådant som var jobbigt men som man ändå behövde prata om. Jag som redan var känslig av mig hade känt det som att någon vred om mitt hjärta när Sebbe berättat om att han inte alltid hade mått särskilt bra. Det hade varit både familjeproblem, självskadebeteende och självmordstankar. Jag visste att det var omöjligt men om det hade gått hade jag så fruktansvärt gärna velat kunna göra det ogjort, hjälpt honom på något sätt.
Jag hade haft en jobbig period jag också, under den senare delen av högstadiet då ett gäng killar bestämt sig för att jag var det perfekta offret för deras förolämpningar och gliringar. Och i samma stund hade jag blivit sviken av min dittills bästa kompis.

Efter den händelsen fick jag svårigheter att lita på folk, något som aldrig helt släppte. Jag kunde fortfarande vara öppen och ta kontakt med nya människor; men det fanns alltid någon underliggande rädsla över att bli sviken igen. Jag hade varit så sårbar under den där rent ut sagt jävliga perioden och att då bli av med den enda tryggheten hade tagit fruktansvärt hårt.
När jag senare på gymnasiet träffade Liam som skulle komma att bli min absolut bästa kompis, dimensioner ifrån Tess som hade stuckit ifrån mig i 8an då jag varit som mest utsatt, hade jag först gått in med inställningen att han på något sätt skulle försvinna, att han var för bra för att vara sann. Men när han faktiskt stannade så vågade jag äntligen slappna av och den ständiga rädslan hade nästan bleknat bort helt och hållet när det gällde honom.
Det tog ungefär fem månader innan jag vågade börja slappna av på samma sätt med Sebbe.

”Hjälpte det?” frågade jag lågt och la min hand ovanpå hans.
”Oftast. Det var aldrig några andra här så jag kunde liksom andas ut, och ibland gråta ut. Det blev min lilla fristad eller något tror jag.” Han såg på mig och vände samtidigt på sin hand för att kunna fläta in fingrarna med mina.
”Och så tog du med mig hit.” Det värmde lite extra i bröstet. Jag hörde ju honom på att det hade varit en viktig plats och även om han mådde mycket bättre nu så kändes det fint att han tagit med mig till det som varit ”hans”.
”Det är klart.” Ögonen tycktes lysa ännu mer grönt och när hans läppar närmade sig mina fick jag tvinga mig själv att inte kasta mig på honom.
Hans tunga lirkade sig försiktigt in mellan mina läppar och jag slöt ögonen i samma stund som jag lät min egen röra vid hans. Pirrande stötar skickades genom hela kroppen och jag lät armarna leta sig runt hans rygg innan jag flyttade ena handen upp till hans nacke. Kyssen som börjat trevande och långsamt ökade snabbt i intensitet och händerna som tidigare rört oskyldigt vid varandras nacke och rygg hade flyttats in under jackor och tröjor.
Det var jag som till sist flämtande drog mig ifrån hans läppar. Jag ville plötsligt väldigt gärna befinna mig någonstans där det inte skulle vara för kallt för att få slita av honom tröjan och känna hans egna händer på fler ställen än överkroppen. ”Vi kanske.. ska börja gå hemåt?”
Sebbe nickade och började sedan flina, verkade en aning andfådd han också. ”Det kanske vi borde.” Hans hesa röst skickade ännu fler rysningar genom min kropp.

”Stannar du här inatt?”
Våra kläder låg som i ett spår genom lägenheten. Min jacka på hallmattan, Sebbes munkjacka längre in i hallen, min, eller egentligen Sebbes, huvtröja på vardagsrumsgolvet och så båda våra jeans slängda nedanför soffan.
”Gärna”, andades jag fram och låg kvar med kinden emot hans släta bröstkorg.
Det hade bara blivit så att vi oftast var hemma hos Sebbe. Jag personligen tyckte mycket mer om hans lägenhet så för mig gjorde det ingenting alls.
”Jag älskar dig, du vet det va?” Hans fingertopp rörde sig långsamt längs sidan av min hals och vidare ner över nyckelbenen. Beröringen var så enkel men fick mig ändå att rysa behagligt. Ännu mer utav det han sa.
”Jag älskar dig med”, viskade jag. Jag kom sedan på någonting och fortsatte.  ”Föressten, jag har en sak till dig. Hemma. Jag kan gå över och hämta den.”
”Det lät spännande”, log han snett och strök undan sin småfuktiga lugg.
”Det är det inte!” skyndade jag mig att säga. ”Alltså jag vet inte ens om du kommer gilla den, jag bara.. du får se.” Något motvilligt drog jag mig ifrån hans varma kropp och började leta på mina utspridda kläder över golvet.
”Kommer snart!” ropade jag ifrån hallen och hörde ett hest skratt ifrån vardagsrummet.
”Jag tyckte att du gjorde det ganska så nyss.”
”Jättekul!” Tur nog kunde han inte se mina hettande kinder i alla fall.
Det tog inte lång stund förrän jag befann mig i min egen lägenhet där det blev en snabbvisit in i badrummet för att plocka med tandborste och sedan in i sovrummet för att hämta det jag köpt i veckan.
När jag kom in i Sebbes lägenhet igen hade han förflyttat sig in till sovrummet och jag kröp utan några som helst protester ner bredvid honom. Medans jag hade en vanlig 90-säng hade Sebbe en underbart skön dubbelsäng med alldeles perfekt lagom mjuka kuddar. Jag sov aldrig så bra som där. Fast det berodde nog lika mycket på honom jag delade sängen med.
”Jag var ju på den där japanmarknaden iförrgår och dom hade fina halsband på ett utav ställena så jag var tvungen att köpa ett”, log jag och stack ner handen i påsen. ”.. och jag köpte ett till dig med, ifall du gillar det.” Det var en ganska lång smal silverringskedja med en berlock som bestod av en ring med en nyckel hängande på. Sebbes berlocker i svart och mina egna likadana i silver.
”Åh vad fint.” Sebbe såg uppriktigt glad ut och tog emot det.
”Säkert? Jag var inte helt säker på att det var din stil, men jag tyckte svart passade..”
”Det är absolut min stil, tack! Vad söt du är..” Han kom upp till sittande bara för att kunna lägga armarna om mig och dra ner mig tillsammans med honom i sängen där han hårt kramade om mig.
”Då har vi ju typ likadana också”, fortsatte han lika glatt innan han tog på sig det.

”Jag älskar ditt hår.” Hans fingrar letades sig in bland mitt fluff och jag slöt nöjt ögonen.
”Och jag älskar när du pillar så där..”
Vi hade släckt sänglampan för ganska länge sedan och sagt godnatt till varandra men eftersom vi båda två hade fortsatt att röra vid både varandras kroppar och läppar så hade det inte blivit så mycket sovande än. Om Cornelia inte hade släpat med mig till den där festen skulle jag med största säkerhet ha legat hemma i min egen säng nu med Ruffsen som enda sällskap i fotändan. Tanken fick mig att trycka mig ännu lite närmare honom.

Allt hade kunnat fortsätta på samma lyckliga sätt. Det var vad jag hade väntat mig. Men så kom den dagen, det datumet som jag aldrig skulle kunna komma att glömma. På tio sekunder krossades precis allting. 5 månader av pirrande känslor, svullna läppar, sammanflätade fingrar, mjuka utforskande fingertoppar, lycka, kärlek, Vi.

Jag hade kommit hem sent ifrån jobbet igår och inte kunnat somna på en gång, ändå så hade jag vaknat redan vid åtta nästa morgon och genast insett att det skulle bli en väldigt lång förmiddag.
Sebbe hade varit ut med några kompisar under gårkvällen så han skulle med största säkerhet sova länge till. Det var nästan fånigt hur mycket jag hade hunnit bli att sakna honom.
På något sätt hade timmarna ändå lyckats flyta på ganska så snabbt och när det äntligen plingade på dörren var det med lätta steg jag gick ut i hallen. När jag såg Sebbe i trapphuset vred det sig istället lite i magen. Jag såg på en gång att någonting hade hänt. Något var väldigt fel.
”Hej..”, sa jag ändå tvekande och fick fram ett litet leende. ”Hård kväll?” Kanske var det förklaringen; han var bakis helt enkelt. Något i mitt huvud sa dock att det inte alls var en sådan enkel förklaring.
”Det kan man kanske säga.. jag..” Han tystnade och klev in istället, drog igen dörren efter sig och tvekade någon sekund för länge innan han böjde sig ner och kramade mig. Den vanliga pussen uteblev. Än en gång gissade jag att det berodde på att han var illamående efter att ha druckit för mycket igår.
”Vad är det för något?” viskade jag och kände hur hjärtat slog alldeles för fort. Hade någon gjort honom illa? Fast nej han såg inte skadad ut. Hade det hänt någon av hans kompisar någonting? 
”Jag vet inte hur jag ska säga det här, fan.. Kan vi typ sätta oss?”
Jag nickade och gick mot mitt sovrum där jag sedan slog mig ner på sängen. Tusentals tankar snurrade runt i mitt huvud samtidigt som det var alldeles tomt. En väldigt konstig känsla.
Sebbe slog sig ner bredvid och drog handen genom håret innan han fäste blicken på min matta.
"Det blev lite för mycket dricka igår, och.. alltså det betydde absolut ingenting, därför skulle jag egentligen inte ens behöva berätta det, just för att det bara var ett jävla misstag, men du har liksom rätt att ändå få veta..”
Det här hände inte. Han var inte alls på väg att säga vad jag trodde att han skulle säga. Inte Sebbe. Inte vi. Han menade något annat. Han hade.. börjat bråka inne på den där krogen och fått en anmälan på sig, han hade betett sig uppkäftigt mot någon vakt för att han varit för full. Det var bara att det där ’Det betydde ingenting’ inte riktigt passade in.
”Vad menar du?” Min röst lät så svag att jag inte ens var säker på att han hörde den.
”Jag råkade vara med en tjej.”

”Men det betydde ingenting Sam! Jag lovar, det bara hände, jag var full och.. jag ångrade det på en gång.”
”Du kysste någon annan?” Min röst var inte lika svag men den var helt tom. Hans tystnad fick mig att bli alldeles illamående och jag tvingade fram ytterligare några ord. ”Du gjorde mer alltså?”

Kanske, kanske att jag hade kunnat ta en kyss. En hastig puss som hade råkat hända när han dansade med någon. För att han var full, för att det.. bara hade hänt. Men det var mer än så. Att se honom sitta och nervöst fingra på halsbandet som jag gett honom samtidigt som han erkände att han legat med en annan tjej igårkväll när jag samtidigt stått och gjort mackor och saknat honom. Det absolut värsta sveket jag hade varit med om var när Tess övergav mig och på tio korta sekunder hade Sebbe lyckats överträffa det gånger tusen. Jag hade släppt in honom, jag hade kommit över den där gränsen då jag hela tiden kände en rädsla över att jag skulle bli sårad och lämnad. Jag hade känt mig så lycklig..

”Kan du gå nu?”
”Sam.”
”Gå, snälla.” Jag fattade inte att jag skulle behöva be honom om något sådant efter vad han berättat för mig. Var inte det minsta han kunde göra att bara lämna min lägenhet? När han satt kvar bredvid mig lossnade någon spärr inom mig och jag for upp ifrån sängen.
”Men fattar du inte vad jag säger?! Gå härifrån!” Jag slet tag i hans arm och var samtidigt livrädd att tårarna skulle hitta sin väg ut innan Sebbe gjort det.
”Det betydde ingenting! Sam, snälla. Kan vi inte bara prata?”
Jag knuffade honom så hårt jag kunde mot dörren och förstod knappt hur benen kunde bära mig.
Sebbe såg på mig med vad jag antog var en förtvivlad blick. Jag visste inte. Allt jag såg var ett par gröna smaragder som jag önskade att jag aldrig skulle ha sett från första början. ”Kan vi prata senare..?” Hade han inte hunnit få på sig skorna skulle jag ha kastat dom på honom.  Varför slutade han inte prata? Varför försvann han inte bara? Varför hade han varit på den där jävla festen?!
”Nej, jag vill inte prata med dig för i helvete!” Rösten bröts mitt i och jag drog häftigt efter andan. ”Det är slut fattar du väl!”
”Va?”
Tårarna var farligt nära när jag tog dom snabba stegen mot dörren, smällde upp den och sedan desperat försökte få ut Sebbe genom den. Jag skulle inte klara många fler sekunder nu.

 Jag kunde inte förlåta. Det gick inte samma dag och det gick inte två veckor senare. Det spelade ingen roll att ’det inte betydde någonting’ att han ’varit full’, att det ’aldrig skulle hända igen.’ Grejen var att det hade hänt och att det var en gång för mycket. Självklart visste jag att det fanns dom som förlät och gick vidare, sådana som blivit bedragna i år och ändå tog tillbaks sin pojkvän eller man. Och ja han hade varit full och nej det hade tydligen inte betytt någonting. Men ingenting utav det där spelade någon roll, det spelade ingen roll hur många andra som förlät och glömde och började om. Jag var inte ’vissa andra.’ Jag kunde inte.
Det gick veckor och det gick månader. Den första tiden höll jag mig instängd i lägenheten, struntade i jobbet, åt knappt någonting, livrädd för att gå ut och råka få syn på honom. Jag var rädd över hur ont det skulle göra, ifall jag skulle bryta ihop. Men den värsta rädslan gick över när Sebbe till sist slutat ringa och jag vågade börja slappna av igen. När det gått några månader kunde vi till och med hälsa på varandra som ganska civiliserade människor när vi någon gång ibland möttes utanför portarna. Fast det var inte äkta. Jag hade hela tiden som en skyddsmur framför mig, stängde av alla känslor och såg honom egentligen inte på riktigt. Jag hälsade och fick fram något som kanske kunde liknas vid ett neutralt leende men det var också allt. Det var inget.

- April 2012  
Efter ett möte med chefen tidigare i vintras så hade jag fått honom att ge mig tillbaks mitt extrajobb. Jag hade gett en förkortad version om vad som hänt och kanske hade han faktiskt brytt sig eller bara inte kunnat stå emot dom pinsamma tårarna som till sist trängt fram.
Det var sista gången jag grät över Sebastian. Det fick liksom räcka då. Han var ett avslutat kapitel och jag skulle må mycket bättre utan honom.
Jag skulle ha mått mycket bättre med den Sebbe jag trott mig känna, den som han varit fram till den 14 november, men inte med den andra Sebbe.
Efter en extra kontroll att allt var släckt och avstängt låste jag dörren och började gå hemåt. Det hade regnat precis hela dagen och tydligen tänkte det inte sluta nu heller när klockan började närma sig halv elva på kvällen. Ett pling ifrån min ficka signalerade om att jag hade fått sms och jag drog upp den för en snabb koll. Liam. Ibland kändes det fruktansvärt jobbigt att han bodde borta i Göteborg dit han flyttat för att plugga efter gymnasiet, men samtidigt pratade vi så ofta på sms och i telefon att det ändå kändes som att han skulle vara kvar här. Jag hade betydligt mer kontakt med honom än jag hade med Cornelia nu för tiden. Vi hade kommit ifrån varandra lite under vintern och det var helt klart jag som var den skyldige både till det och att vi inte tagit upp kontakten bättre igen. Energin hade inte funnits.
Jag bestämde mig för att svara senare då regnet hade tilltagit ännu mer och jag inte ville sabba telefonen med någon fuktskada eller liknande.
Tjugo minuter senare svängde jag in på Kristallvägen. Långsamt drogs min blick upp till den fjärde våningen och det andra fönstret. Den svarta lampan gav ifrån sig ett svagt sken bakom den fördragna gardinen. Fastän jag mycket väl visste hur dumt det var så sökte min blick efter någon rörelse där bakom. En skugga. En kontur.
Det var inte första gången. Det hände alltför ofta. Ibland i förbifarten av gammal vana, andra gånger – som nu – fastnade fötterna i asfalten.
Jag skulle aldrig glömma.
Trots sökandet efter liv i fönstret så ryckte jag till när någonting faktiskt rörde sig. Någonting som betydde han. Jag höll nästan andan och plötsligt slocknade det svaga ljuset och lämnade bara ett tomt ihåligt mörker i både fönstret och mig.
Med småspringade steg tog jag mig fram till min egen port och drog den blöta luggen ur ögonen medans jag började gå uppför trapporna.

Trots dom jobbiga känslorna som letade sig fram ibland; som när jag fastnade med blicken för länge vid fönstret till lägenheten där jag nästan spenderat all min tid för ett halvår sedan, så ångrade jag mig inte. Jag ville inte ha tillbaks honom. Genom att jag gjort slut med honom och vägrat att acceptera det som han kallade misstag så hade jag på något sätt räddat mig själv. Jag ville inte ens tänka på vilket vrak jag skulle ha varit om jag låtit det fortsätta vara Vi. Förr eller senare skulle jag ha brutit ihop.

- Maj 2012
”Jag går och beställer, vad vill du ha?”
”En öl”, log jag innan jag såg mig omkring i lokalen. ”Jag tar ett bord där längre in då.”
Jag hade mött upp Chrille på en krog i stan efter att han hade slutat jobbet. Det var ändå en av fördelarna med att jobba på Subway; dom flesta av oss var i samma ålder och några utav dom, däribland Chrille, umgicks jag ibland med utanför jobbet också.
”Här kommer leveransen”, flinade min brunhåriga kompis när han var en bit ifrån bordet jag tagit plats vid. Någonting hade dock fångat min blick bakom honom. Det svarta håret lika rufsigt som vanligt, skinnjacka, dom långa benen i ett par slitna stuprörsjeans.. Det var inte första gången jag såg Sebbe ute. Av någon anledning brukade vi hamna på samma krogar. Ibland utbytte vi några ord men oftast var det så pass mycket folk att det var enkelt att hålla sig ifrån varandra. Jag tyckte att det var enklast så. Men såklart undrade jag ifall han brukade följa med någon hem efteråt, om han kanske redan träffade någon, hur han mådde. Ibland kändes det som en evighet sedan det var vi, sedan vi pratade på riktigt och skrattade tillsammans. Andra gånger kunde det kännas som att det var igår jag vaknat upp bredvid honom i den sköna dubbelsängen och grimaserat åt hans starka kaffe.
”Är du okej?” log Chrille och ställde ner glasen på det lilla bordet innan han slog sig ner mitt emot mig. Jag hade inte berättat någonting om Sebbe just för att jag inte tyckte att det fanns någon anledning till det. Det var ingenting jag ville eller behövde prata om.
”Ja absolut, lite trött bara”, flinade jag efter att ha kommit tillbaks till nuet. ”Men skål då.”

Det hade kunnat bli en tidig hemgång för mig då jag hade känt mig trött redan vid elva, men på något sätt hade jag kommit igång igen och vi hade haft riktigt kul. Två av Chrilles tjejkompisar hade dykt upp senare och för första gången på länge hade jag känt mig uppriktigt glad.
Chrille hade erbjudit sovplats i sin tvåa som bara låg ett kvarter ifrån krogen vi varit på då jag missat nattbussen med några ynka minuter. Men jag valde att gå hem; det var inte särskilt långt och jag vaknade hellre hemma i min säng imorgon.
Dom vanliga tio minuterna det skulle ha tagit hade ändå blivit till en halvtimme och jag misstänkte att det kunde ha att göra med dom tre ölen. Konstigt det där att alkohol alltid fick avstånd att fördubblas..
Efter att ha fumlat en stund med nycklarna fick jag upp dörren och klev in i den mörka lägenheten. Jag hade ingen lust att sova än utan fortsatte in till vardagsrummet där jag slängde mig ner i soffan och tryckte igång MTV. Sent på nätterna och fram till klockan fem på morgonen ungefär så gick det faktiskt fortfarande musik på den kanalen. Otroligt.
Min blick fångade plötsligt ett vitt kuvert som låg på bordets tillhörande nedre hylla. Brevet som hade kommit fel och som jag glömt lämna till rätt brevlåda. Eller.. ’glömt’ var väl kanske inte helt korrekt ordval. Jag hade bara dragit ut på det. Det skulle till Maj-Louise Lönnkvist. I A-huset.
Kanske lika bra att ta tag i det på en gång så att jag blev av med det. Det var ingen stor grej att gå in i granntrapphuset. Jag hade ju varit där tusentals gånger.

Men jo det var just det som gjorde det till en så stor grej. Åtminstone i mitt huvud.
Efter att ha dragit på mig conversen, som konstigt nog fortfarande höll, småjoggade jag nedför trapporna och utan att tänka för mycket drog jag upp porten till A-huset och joggade lika snabbt uppför dom fem trapporna. Dörren på den fjärde våningen ägnade jag inte så mycket som en blick.
Så försiktigt jag kunde öppnade jag brevinkastet i dörren och stack ner fingrarna för att till sist släppa ner brevet. Det skulle kännas väldigt dumt att väcka en tant mitt i natten och säkerligen få henne att tro att det var någon som försökte göra inbrott.
När jag var på väg ner igen hörde jag den tunga porten slå igen och utan att ha hunnit fundera mer över det dök han plötsligt upp. Som av ren reflex stannade jag till nedanför trappen på Sebbes våning och såg på honom.
”Tja”, sa han förvånat.
”Hej, jag skulle lämna ett brev som kommit fel bara, där uppe, till Maj-Louise, jag har glömt göra det tidigare.” Jag visste inte varför jag förklarade allt det där, det hade väl inte han med att göra, och dessutom så måste han ju ha fattat att jag var där för någonting annat än honom i alla fall. Jag hade inte varit hos honom sedan i november.
”Åh okej, sen brevbärare”, flinade han till. Jag hade ju bara sett honom på håll inne på krogen och dessutom i dunkel belysning. Där i trapphuset med den starka lampan och mycket närmare slogs jag som så många gånger tidigare av hur snygg han var. Det spelade ingen roll hur illa han hade gjort mig eller hur mycket eller lite jag hade kommit över honom. Det var klart att jag fortfarande tyckte han var snygg. Jag kunde inte heller undgå att reflektera över att han åtminstone gått hem ensam idag. Förmodligen hade han inte sett mig ute ikväll.
”Eller hur”, log jag snett innan jag gick mot nästa trapp för att kunna ta mig ut så fort som möjligt. Jag hann dock inte särskilt långt.
”Sam.”
”Ja?” Jag vände mig om och plötsligt var han ikapp dom tre stegen. Hans ögon var intensiva men tydligt vittnande om att han inte var helt nykter. ”Vill du komma in..?”
Jag skakade på huvudet. Absolut inte. Jag ville bara ut därifrån. Bort från honom och bort ifrån lägenheten. Varför jag ändå stod kvar visste jag inte och innan jag hunnit börja röra fötterna igen snuddade hans hand vid min arm. Trots den svarta cardigan-koftan jag hade på mig så gav hans fingrar mig som en stöt fastän det inte fanns någon hud mot hud-kontakt.
”Sam.. kom igen, en stund bara..?”
Jag kunde inte hindra det korta, häftiga andetaget. Nej han fick inte göra så där. Det var inte okej. Jag vet inte om han tog min tystnad som något positivt för i nästa stund fann jag mig lätt intryckt mot väggen bredvid dörren med Sebbes ansikte alldeles för nära. Och samtidigt alldeles för långt bort.
”Fan vad jag saknar dig..”, mumlade han och la lätt handen mot mitt lår vilket inte skickade en stöt genom kroppen utan tusentals. Jag fick inte fram någonting mellan läpparna. Det var bara tystnad. Förutom mina hjärtslag som dunkade onaturligt hårt. Hans läppar kom närmare och i sista sekunden vred jag undan ansiktet och la upp handen på hans axel för att försöka trycka honom ifrån mig. Försöket var patetiskt, jag visste inte ens om jag försökte på riktigt, för jag stod ju kvar, jag tog inte hjälp med den andra handen. En till flämtning lämnade mina läppar när Sebbes läppar trycktes mot min hals och i nästa stund hade hans fingrar letat sig in i mitt hår och höfterna trycktes hårdare mot mina.
”Kom vi går in..”, andades han hest mot min hals och jag tyckte mig höra hur han skramlade till med nycklarna.
Sedan var det som att en blixt slog ner och fick allt att bli så mycket verkligare och klarare och jag slet mig ifrån honom.
”Lägg av för i helvete!” fräste jag till och såg på honom med betydligt svartare blick. ”Du kan inte.. fan är du helt störd?!”
Jag skakade snabbt på huvudet innan jag snodde runt och började springa nedför trapporna.
”Sam!”
Innan han hann ropa någonting mer hade jag slagit igen porten efter mig och skyndade mig sedan in i min egen port, snubblade uppför trapporna och sjönk ihop i en enda hög innanför lägenhetsdörren.
Okontrollerbara snyftningar kom ifrån mig och jag knöt hårt händerna innan jag tryckte handlovarna mot pannan. Allt kom tillbaks. Känslan av hans fingrar som smekte min nacke. Dom fina orden han sagt. Hur han kunde få mig att helt tappa kontrollen över kroppen bara genom att använda sin egen. Dom lagomt mjuka läpparna. Att få dra fingrarna genom hans hår.. Hur han viskade att jag var den finaste personen han någonsin träffat, hur charmigt det var när han lät så fånigt glad i telefon dom kvällar jag ringde ifrån jobbet, hur han sa att han älskade mig..
Men också dom fruktansvärda orden han sagt kom tillbaks. Sveket som kändes mer än vad en kniv rakt i magen skulle ha gjort. Tomheten jag hade plågats av så länge..
Jag drog efter andan och kom till sist upp på fötter bara för att snabbt styra dom in mot vardagsrummet där jag ryckte åt mig första bästa flaska ur skåpet. Fingrarna darrade när jag kämpade med att få av locket men till sist kunde jag föra flaskan mot munnen och ta ett flertal djupa klunkar. Jag ville inte behöva tänka. Jag ville inte..

Jag visste inte om det hade gått en halvtimme eller en timme då jag ryckte upp dörren och Sebbe förvirrat dök upp i hallen.
”Vad..”
Jag avbröt honom med att hårt trycka läpparna mot hans och fick oss nästan att ramla i golvet båda två när jag tryckte upp honom mot väggen och sedan började slita av honom den svarta skjortan. Jag kunde inte säga att mitt huvud var tomt på känslor och tankar; men jag kunde säga att dom bestod av ett mycket mer fysiskt än psykiskt begär. Jag ville bara ha honom. Det var både Sebbe och alkoholen som bidrog till allt snurrande och just då välkomnade jag det med öppna armar.
Det dröjde inte länge förrän Sebbe hängde på och jag var bara så tacksam för att han inte sa någonting. Mina händer rörde sig ivrigt över hans bröstkorg och mage och kort därefter kände jag hans egna händer fumla med knappen till mina tighta jeans. Jag gav honom en hastig blick med glansiga ögon men slöt dom sedan igen när en hård kyss placerades på min hals. Det var inte bara mina andetag som var häftiga och när jag trängde in mitt ena ben mellan Sebbes hördes ett lågt stön ifrån honom. Knappt en minut senare föll vi ner i hans säng och mina kyssar hade aldrig varit så desperata som dom var då. Jag nafsade tag i hans underläpp innan jag häftigt kysste honom, samtidigt försökte jag få ner hans jeans över höfterna.
Allt var hetsigt och snabbt så det tog inte lång tid förrän alla kläder var avslitna och Sebbe snurrade runt så att han kom överst. Hans händer kändes så perfekta och sköna och det var omöjligt att hindra ett lågt gnyende när hans hand slöt sig om mig. Jag smekte honom längs magen och ner till dom sexigt tydliga höftbenen. Det kändes som en evighet sedan jag hade fått se och känna på dom.
”Ska jag hämta..”, började Sebbe men jag skakade bara på huvudet och slog benen om hans höfter. Så gärna som jag ville ha honom nu skulle det inte behövas något, det skulle gå lätt ändå. Inte helt försiktigt, men uppenbarligen inte någonting Sebbe hade något emot att döma av hans hesa stön, drog jag fingrarna genom hans svarta hår.
”Det är okej”, andades jag fram ifall han inte skulle ha uppfattat min huvudskakning och sekunderna senare trängde han in i mig med ett stön som snart fick sällskap av ett ifrån mig också.

Vi andades lika fort båda två efteråt och låg bara i varandras armar utan att säga någonting på en lång stund. Det hade varit helt perfekt. Om jag fick några minuters vila skulle jag kunna göra om det på en gång igen. Jag borrade in ansiktet mot hans hals och slöt ögonen samtidigt som jag tungt andades ut igen.

När jag slog upp ögonen tog det några sekunder innan jag insåg vart jag var. Vem jag var hos. Vad som hade hänt. Vad jag hade gjort. Andetagen ökade direkt i tempo och ett illamående hotade att kasta upp allting ur min mage om jag så bara vred en millimeter på mig. Nej, jag kunde inte ha gjort det här. Jag sneglade ner på mig själv där täcket låg slarvigt över höfterna och samlade mig sedan en stund innan jag vågade vrida blicken åt sidan. Sängen var tom. Men det skrynkliga lakanet var bevis nog för att någon legat där för inte särskilt länge sedan. Allt började snurra ännu snabbare i huvudet och det måste ha varit av ren utmattning som jag somnade om.
”Sam, är du vaken..?”
Jag vände mig långsamt om mot det håll som rösten kom ifrån och fick se en lång gestalt med svart ruffs och väldigt gröna ögon stå lutad mot dörröppningen till sovrummet.
”Jaa..”, svarade jag tyst. Vad tänkte han på just nu? Vad hade han tänkt sedan han gått upp ifrån sängen?
”Jag har gjort frukost. Om du vill ha..?” Han lät så mjuk på rösten. Inte alls det hesa från inatt, inte det där flinet på läpparna.
Jag borde nog egentligen bara gå nu på en gång och så kunde vi låtsas som att det här aldrig hade hänt. ”Jag vet inte..”
”Kaffet är precis klart.”
Jag såg försiktigt mot hans håll igen och nickade sedan. ”Okej. Jag.. kommer snart.” En frukost var inte hela världen.
När jag klätt på mig och dragit till håret så gott det gick såg jag mig omkring i sovrummet. Nästan ett halvår och allt var sig så likt. Gitarren stod lutad mot sin vanliga plats och persiennen hängde fortfarande en aning för snett. Sedan fastnade min blick på det svarta paketet som låg på fönsterbrädet. Black Devil. Jag skyndade mig vidare ut i hallen och försökte samtidigt hålla alla känslor och tankar i styr. Jag fixade det här. Max tjugo minuter sedan skulle jag vara därifrån.

”Här, det finns gurka.” Sebbe räckte fram ett fat med sjukt ojämna gurkskivor och jag kunde inte helt hålla tillbaks leendet.
”Var du full när du skar dom eller?”
Sebbe andades ut i ett lågt skratt. ”Tyvärr kan jag inte ens skylla på det.”
Det kändes nästan bra. Dittills hade det nästan känts som vanligt. Som innan allting. Väldigt ovant och konstigt att sitta där i hans kök igen men fortfarande.. bra. Fast inom mig visste jag ju att det inte var bra ändå; det här raderade inte allt som hade hänt. Det skulle inte automatiskt gå tillbaks till det som varit igen. Klumpen jag hade i magen hade trots allt inte funnits där förut.  Jag visste inte ifall Sebbe förstod att vi var tvungna att glömma det här, att det bara hade varit ett misstag. Det hade känts perfekt inatt men det var inte verkligheten.
”Jag vet inte om det här var.. så bra”, sa jag lågt och såg ner i min kopp.
”Alltså.. Jag tycker det.”
Jag såg snabbt upp på honom med något förtvivlad blick. Det var ju inte sådär han skulle säga. Han skulle hålla med. Han visste vad han hade gjort och hur illa det gjort mig, han måste ha förstått hur jobbig tiden efter det varit, hur lång tid det tagit för mig att komma tillbaks till mitt vanliga jag igen.
”Det var ett misstag. Jag är ledsen.” Jag hade trots allt inte menat att ge honom några slags förhoppningar. Det hade verkligen inte varit min avsikt så jag ville be om ursäkt för det. Men ingenting mer.
”Var det..? Sam, jag saknar dig.. varför kan vi inte.. Jag vill vara med dig ju..”
”Sebbe det går inte. Förlåt för det här, jag måste.. Tack för frukosten.” Jag reste mig häftigt upp ifrån stolen och gick vidare ut i hallen där jag drog på mig skorna och öppnade den olåsta dörren. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, bara att jag var tvungen att komma därifrån.

Jag visste inte ifall Sebbe skulle komma över och försöka prata med mig så jag hade höjt volymen på stereon tills att det nästan gjorde ont i öronen; bara för att jag inte skulle höra ifall det plingade på dörren. Mobilen var också avstängd. Jag fixade inte det här en gång till, jag skulle bara vara rädd att det skulle hända igen. Hur fin han än varit inatt och imorse så visste jag vad han hade gjort en gång och att det skulle kunna hända igen. Jag skulle inte fixa det. Det gick inte hur gärna jag än hade velat. Och jag visste inte ens om jag hade velat. Tårarna hade runnit oavbrutet sedan jag kommit tillbaks till min lägenhet och till sist hade jag gett upp försöken att stoppa dom. Jag var tvungen att komma därifrån.
Med snabba händer kastade jag i kläder och andra nödvändiga saker i den stora bagen jag haft under sängen och tog sedan en rekordsnabb dusch. Bort med alla spår ifrån Sebbe och natten som varit. Lagomt när jag var klar och hade slutat gråta så insåg jag att jag inte hade tänkt på Ruffsen och blev nästan gråtfärdig igen. Jag började leta runt i det lilla rummet intill sovrummet som fungerade som förråd och till min lättnad hittade jag den nästan på en gång.
”Ruffsen, kisskiss”, lockade jag och kanske märkte han på mig att jag skulle ha brutit ihop fullständigt om någonting mer krånglat för han gick duktigt in på en gång i buren och lät mig stänga gallret.

”Tåg 542 mot Göteborg avgår ifrån spår 2 om fem minuter.”
Jag lutade tungt huvudet mot fönstret och när tåget långsamt började rulla kunde jag äntligen slappna av en aning. Det skulle bli bättre nu. Jag hade inte förvarnat Liam om att jag tänkte våldgästa honom, mest på grund av att jag visste att jag skulle börja gråta så fort han frågade vad som hänt och jag ville inte riskera det på tåget bland en massa människor. Förhoppningsvis var han hemma och då visste jag att han skulle ta emot mig med en sådan där Liam-kram som jag saknat fruktansvärt mycket. Han visste om allting som hade hänt med undantag för nattens misstag.
När vi stannat vid vad som kändes som hundrade stationen var det fortfarande inte någon som hade satt sig bredvid mig och jag hoppades att platsen skulle förbli tom tills vi nådde Göteborgs centralstation. Det berodde inte bara på hur jag mådde utan jag kände mig alltid en aning iakttagen när någon satt så pass nära. Jag nekade inte till att min egen blick kunde snegla åt sidan om någon satt alldeles intill med en dator i knäet heller; det blev ju så automatiskt. När gråtkänslan lagt sig något började det istället bli långtråkigt så jag kollade till Ruffsen innan jag reste mig upp för att gå iväg till bistron och kolla om det kanske fanns något gott att äta. Inte för att jag var hungrig men det var väl sådant där som var nödvändigt ändå. För två timmar sedan hade jag ätit frukost hos..
”Ursäkta står du i kö?”
Jag rycktes ur mina tankar och såg förvirrat på killen bakom innan jag vände blicken framåt igen och såg att det var min tur i kassan. Hur länge det hade varit det hade jag ingen aning om. Jag kanske borde försöka sova en stund efter att jag hade ätit min pirog.

Faktiskt så hade jag lyckats somna i min stol och när jag vaknat till hade det bara varit fem minuter kvar tills tåget skulle rulla in på Göteborgs centralstation. Trängseln där inne hade varit ännu värre än på Stockholms station men till sist hade jag kommit ut i ett betydligt mindre molnigt Göteborg.
Jag kunde inte låta bli att flina lite åt tanken på att jag skulle ha kunnat vara med i en Harry Potter-inspelning där jag gick ut ifrån tågstationen med en stor väska på ena axeln och en kattbur i den andra handen. Med min hårfärg hade jag väl fått gestalta Malfoy.
Liam bodde i en tvåa i utkanten av stan och fastän det var jättelänge sedan jag hälsat på honom så hittade jag enkelt vägen. Att klockan var två och att han med största säkerhet var i skolan var inte någonting jag hade tänkt på när jag satte mig på tåget imorse. Men jag fick väl helt enkelt vänta i trappen på honom. Det kändes som att mobilen brände emot låret genom fickan men bara tanken på att starta den fick klumpen i halsen att växa till dubbel storlek. Det där det med att gråtkänslan släppt stämde inte längre och jag svalde gång på gång samtidigt som jag försökte pressa tillbaks det som hotade bakom ögonlocken. Sebbe hade gjort fel som kysst mig redan där i trapphuset men det var fortfarande helt mitt eget fel att jag druckit alldeles för mycket, fått för mig konstiga saker och stormat in i hans lägenhet. Det var mitt fel att jag stannat kvar där hela natten.
Varför kunde han bara inte ha låtit bli den där jävla tjejen?! Inget av det här skulle ha hänt då! Varför hade inte jag funnits i hans huvud den kvällen? Varför fanns inte jag..?
Ett plötsligt ljud fick mig att rycka till och sekunden senare insåg jag att det var en snyftning ifrån mig själv. Jag kunde inte börja igen. Jag orkade inte och jag ville inte. Han skulle inte få mig till det, jag hade ju kommit över det där och gått vidare..
Så äntligen syntes det vita lägenhetshuset och jag krånglade mig in i hissen med väska och katt och undvek noga att se på mig själv i spegeln. Låt honom vara hemma. Snälla.
”Men, åh!” Jag kämpade med hissdörren innan jag till sist fick upp den och tog mig sedan fram till den vita dörren med Liams namn. Utan någon större förhoppning plingade jag på och satte ner buren på golvet bredvid mig då den började kännas alltför tung. Mina axlar sjönk ner en aning men precis då öppnades dörren och innan jag visste ordet av hade jag kastat mig om halsen på Liam och kramade honom så hårt, så hårt.
”Sam!” utbrast han chockat men med en tydligt glad ton också. Han kramade tillbaks minst lika hårt och jag förstod inte hur tårarna inte hade kunnat börja rinna än. Liam var trygghet. ”Vad gör du här? Shiet..” Han drog sig ifrån mig och gav mig ett av sina stora leenden. Men så bleknade det. ”Vad är det som har hänt..?”
Det blev som startskottet för mina tårar igen; men inte som någon störtflod utan mer att ögonen långsamt började fyllas.
”Jag.. Sebbe.” Det var allt som behövdes till förklaring just då, åtminstone allt jag fick fram.
Liam slog armarna om mig igen och jag kände hur han nickade mot min axel. ”Okej. Kom så går vi in.”
Han hjälpte mig in med Ruffsens bur och såg sedan oroligt på mig igen. Jag kanske hade fått honom att tro att Sebbe dött eller något.
”Är det okej föressten..? Att jag bara dyker upp såhär”, sa jag när jag tagit av jacka och skor och blev stående lite vilsen i hallen. "Jag orkade inte ringa.. Eller jag vågade egentligen inte sätta på mobilen.”
”Klart det är okej! Jag är jätteglad att du kommit hit, men jag vill inte att du ska vara ledsen ju..”
”Jag behövde bara komma bort.” Jag försökte pressa fram ett leende. ”Jag..”
”Du behöver inte förklara nu”, sa Liam mjukt som att han förstått precis; vilket han förmodligen också hade gjort. Vi hade inte känt varandra särskilt länge innan han verkade ha börjat kunna läsa mina tankar och han hade alltid varit otroligt förstående och snäll. För att inte tala om hans humor. Jag mindes fortfarande väldigt tydligt hur vi båda stått med tårfyllda, kajalsmetade ögon på studenten och mitt i allting skrattat åt hur töntigt blödiga vi var. Inte för att vi skulle skiljas ifrån klassen utan för att studenten betydde att Liam snart skulle flytta och att jag skulle bli kvar i Stockholm. Någonstans hade jag väl också varit rädd för att det som var en självklarhet då, ’Vi kommer höras ändå! Och det är typ bara 3 timmar med tåget, aldrig att jag skulle förlora dig som kompis’, inte skulle fortsätta vara det efter några veckor. Tack och lov hade vi fortsatt höras hela tiden och även om vi inte fick till besöken så ofta så hade vi setts när det funkat.
”Vill du ha te eller kaffe?” frågade han och gick in mot köket.
”Kaffe blir bra”, sa jag och följde efter. ”Slutade du tidigt idag eller? Jag hade väntat mig att jag skulle få sitta i trapphuset och vänta på dig.”
”Vi har faktiskt studiedag idag, så du prickade in en bra dag.” Han flinade lätt mot mig men på ett sätt som gjorde det tydligt att han inte menade något illa.
”För din eller min skull?” skämtade jag faktiskt tillbaks.
”Både och skulle jag nog säga. Du ska se högen med böcker jag ska läsa. Huckleberry finn känns som ett skämt i jämförelse.” Gud vad vi hade hatat den där boken svenskaläraren tvingat på oss i tvåan.
Jag såg tyst på honom medans han fixade med kaffekokaren. Liam var blond och hade en sådan där typisk strandfrisyr; lagomt ruffsigt och så att det såg sådär snyggt strävt ut. Han var om möjligt ännu längre än Sebbe och hade en silverkula under underläppen på höger sida.  
”Hur är det med dig då?” frågade jag när han ställde fram kaffekopparna. ”Förutom att du torteras med massa böcker?”
”Det är fint med mig. Men jag tänkte faktiskt på att jag ville träffa dig för bara någon dag sedan, det har varit plugg och sova den senaste tiden liksom, inte så mycket spännande.”
Jag log och drog lite med händerna över kinderna för att få bort dom sista spåren av tårarna. Fast det skulle väl ändå komma nya snart.

”Och så tog jag första bästa tåg hit..” Jag hade återberättat i stort sett allting som hänt från igårkväll då jag såg Sebbe på krogen tills att jag flydde hemifrån till tågstationen.
”Shiet..” Liam bet sig i läppen där han satt bredvid mig i soffan. ”Du måste vara helt slut.”
Jag nickade och drog ett djupt darrigt andetag. ”Jag var bara så jävla dum i huvudet..”
Liam skakade snabbt på huvudet och la armen om mina axlar. ”Det var du inte alls. Ibland tar ju känslorna bara över, så jag tycker inte det var konstigt. Mer konstigt att det inte hänt förrän nu.”
”Vad menar du?”
”Jaa men.. du har ju fortfarande känslor för honom. Eller hur?”
Hans fråga fick mig att tystna och jag kramade om kudden jag höll i. ”Jag vill inte ha det. Jag skulle aldrig kunna vara med honom igen. Det var ett jävla misstag och.. och..” Jag kämpade mot tårarna igen. ”Allt hade ändå börjat kännas lite bättre och nu är allt tusen gånger värre igen.”
Liam nickade men öppnade sedan munnen igen.
”Man kan ju ändra på sig. Sebbe kanske har gjort det.”
Jag satte mig lite rakare upp och vände hastigt blicken mot Liam. ”Du vet att jag har sett honom ute massa gånger! Det är klart han är där och letar efter tjejer eller killar.” Det förstod ju vem som helst. Han hade väl bara inte lyckats igårkväll. Det var klart att det var så.
”Du tror inte att han är ute för att försöka glömma hur ledsen han är då?” Jag började protestera men Liam hejdade mig med ett ’vänta’ innan han fortsatte. ”Han försökte få dig att ändra dig massa gånger men när du fortsatte säga nej accepterade han det till slut. För din skull. Har du sett honom följa med någon hem ifrån krogen dom gånger ni varit på samma ställe?”
Jag skakade långsamt på huvudet. Det hade jag inte. Men många gånger hade jag också gått hem före honom.
”Men det är klart han inte har ändrat sig..”, sa jag till sist och hörde själv hur förtvivlad min röst lät. Jag skulle aldrig våga tro att han hade det. ”Han var ju full.”
”Var han full när ni åt frukost? När han sa att han ville vara med dig?”
”Han kanske bara vill åt min kropp”, viskade jag uppgivet.
Liam skrattade kort och lågt till. ”Förlåt!”
Men jag kunde inte ens själv hålla tillbaks ett något sorgset skratt. ”Jag är bra vet du. Åtminstone enligt honom.” Så många andra hade jag ju inte varit med.
”Du vet att det där inte är sant. Jag tror bara.. ibland förtjänar man en andra chans.”
Klumpen i halsen växte igen. Det var inte sådant här Liam skulle säga ju. ”Vadå så du tycker det var helt okej? Han råkade inte bara kyssa en annan tjej, han gick hem med en brud och låg med henne.” Det gjorde fruktansvärt ont att säga det högt. ”Jag skulle alltid, alltid oroa mig över att det skulle hända igen. Att jag inte duger, att han kanske råkar göra sådant igen så fort inte jag är med och han är lite full.”
”Fast jag tror inte det skulle hända igen, inte efter att han förlorat dig en gång.”
”Försvarar du honom nu eller?” Mitt tonfall hade blivit betydligt mer upprört och jag drog handen genom håret. ”Jag trodde du fattade hur jag mådde, du vet hur jag.. fan jag borde inte ens ha kommit hit.” Känslorna tog helt över och jag for upp ifrån soffan och drog samtidigt irriterat bort tårarna som bara fortsatte välla upp. Allting blandades till ett enda kaos; första gången jag och Sebbe träffades, ’Det hände en grej igår’, kyssarna i hallen, doften mot hans hals och min kind mot hans lena bröst, panikpackningen för att kunna ta mig därifrån..
”Sam!” Liam hade kommit upp på fötter han med och innan jag hann dra mig undan hade han slitit tag i min arm. ”Lugna dig!”
”Släpp mig! Släpp Liam! Jag åker hem! Ja-hag..” Jag försökte hysteriskt ta mig ur hans grepp om min arm men det tjänade ingenting till. Han var så mycket starkare än mig. ”Sl-häpp..” Skriken hade dött ut till något patetiskt och hest och när Liam bestämt drog in mig i famnen orkade jag inte ens försöka hålla emot.
”Såja..”, sa han tyst och strök försiktigt handen över mitt vita hår. Jag ville inte att det skulle vara lugnande men allt annat skulle vara förnekelse. ”Förlåt.. jag menade vad jag sa men jag skulle ha tagit det lugnare. Förlåt”, sa han igen och fortsatte med handrörelsen.
”Jag är bara jobbig.. förlåt..”, snyftade jag till. Det var inte han som skulle säga det.
”Nej det är du inte. Jag tar honom inte alls i försvar, det fattar du väl. Han gjorde dig illa och det kommer jag aldrig tycka är okej.”
Jag lyssnade på vad han sa och slöt ögonen. ”Men du sa.. att han var värd en andra chans.”
”Jo men det var lite för din skull också. Du var glad när du var med honom, och ifall han gjorde ett misstag, ett väldigt dumt, men som aldrig kommer hända igen så är det kanske dumt att.. kasta bort det som skulle kunna bli väldigt bra. Förstår du hur jag menar?”
På ett sätt lät det väl logiskt det han sa. Vi hade haft det bra. Och om det kunde bli så igen så ville jag inte gå miste om det. Men samtidigt; han hade gjort det och jag var rädd att det skulle hända igen oavsett vad han lovat.
”Tror det. Men jag..”
”Du behöver inte bestämma något nu, och det är hundra procent ditt val. Bara tänk lite på det?”
Jag kände att risken var stor att min röst skulle brytas om jag försökte säga något så jag nickade bara mot hans bröst.
”Fast inte mer idag tycker jag. Vi gör något helt annat och du ska sluta gråta.” Han drog sig ifrån mig och log, än en gång på ett sätt som visade att han fattade att det inte var så ’bara’ att sluta gråta. Det lät ändå som en bra idèe; jag hade flytt från problemen imorse och det skulle vara skönt att slippa prata och tänka på dom åtminstone idag.

”Du kommer få en sockerchock och dö.”
”Nejdå så här äter jag jämt.”
”Du hade överdrivet mycket senast jag var här och nu har det typ fördubblats. Jag lovar.”
Liam hade tagit fram allting man kunde tänka sig behöva till en egen marängswisch och för tillfället var han i full färd med att dränka, bokstavligt talat, sin glass i chokladsås. Dom stackars marängerna och bananerna var helt utom räddning. Glassen var på god väg att försvinna den med under chokladfloden.
”Spela roll, det är asgott och det är huvudsaken”, flinade han och nickade sedan mot min tallrik. ”Men ta mer, det är ändå ingen mening att frysa in det där igen.”
Eftermiddagen hade faktiskt blivit rolig och inte alls innehållit några fler tårar. Vi hade hunnit med att kolla igenom gamla skolkataloger, fast av någon anledning är det mycket pinsammare att se kort från gymnasietiden än vad det är ifrån låg och mellanstadiet – och då såg man ändå jättetöntig ut, tittat på helt sjuka youtubeklipp och tagit löjligt många kort med varandra med min mobil.
Vi satte oss inne i vardagsrummet igen och trots att jag inte haft någon som helst aptit efter att ha satt mig på tåget så hade glassen gått i väldigt enkelt.
”Gud vad mätt jag blev.” Liam föll bak mot soffkuddarna och jag såg flinande tillbaks på honom.
”Inte konstigt om den där chokladsåsen gjort dig helt seg i huvudet.”
”Ha ha.” Han skakade roat på huvudet. ”Ska vi köra lite x-box?”
”Visst. Åh! Kan vi inte spela det där kalle anka-spelet? När man kör olika race och har olika karaktärer? Jag tror vi spelade det senaste gången i tvåan eller något..”
”Vadå det där när du alltid blir förvandlad till en groda och förlorar?”
Den här gången var det min tur att skratta lite ironiskt. ”Jag kanske blev en groda men jag förlorade verkligen inte varje gång.”
Jag fick en retsam knuff i sidan innan min kompis reste sig upp. ”Jag har kvar det.”

”Men nej! Sluta Liam!” Jag följde med tevedosans rörelser med hela kroppen och kämpade verkligen för att få min groda att hoppa snabbare. Samtidigt såg jag på kartan hur Liams raketbil försvann allt längre bort.
”Är du seg eller?” skrattade han.
Jag sneglade på honom och bestämde mig sedan för att ta till ett extravapen. Sådant var okej när man låg i underläge avgjorde jag. När jag såg att Liam bara var några meter ifrån målet knuffade jag till honom med axeln och försökte sedan slita dosan ur hans händer. Tyvärr fick jag ju överge min egen dosa för att kunna genomföra det bara.
”Vad gör du?!” utbrast han med ett chockat skratt och höll i allt han kunde. ”Nej, nej inte ner där! Jag kommer ju..”
”Oops”, log jag oskyldigt då jag kört hans bil rakt in i den lila ’tillbaks till start’-virveln.
”Nu jävlar.”
Jag skrek gällt till när Liam kastade sig över mig och jag försökte desperat få tag på en kudde att skydda mig med. ”Det var inte meningen! Jag bara råkade!” skrattade jag.
”Och jag kanske bara råkar göra så här..” Innan jag hunnit vrida mig undan hade han stuckit in fingrarna vid mina revben där jag var som allra mest kittlig.

”Ååh..”
En djup suck ifrån Liam fick mig att se upp. Vi hade förflyttat oss till hans sovrum där han satt vid skrivbordet och pluggade och jag själv roade mig med att spela på hans gitarr.
”Vad är det?”
”Jag har tydligen missat att låna en av böckerna som vi ska ha till en av uppgifterna.”
”Kan du inte gå till biblioteket då? Det är väl inte så långt?”
Han ryckte på axlarna. ”Det känns inte så schysst mot dig, jag är ju nog tråkig som måste plugga när du är här.”
”Men sluta”, sa jag snabbt. ”Det är ju jag som dyker upp helt oförberett, det är väl klart att du ska plugga det du behöver. Jag bara.. det här var det enda stället jag kände för att åka till. Till dig liksom.” Rösten blev automatiskt lägre vid det sista och tankarna gled oundvikligen iväg till Sebbe igen. Jag svalde hårt innan jag försökte fortsätta i en gladare ton. Jag menade ju verkligen det jag sa; att det var klart att han skulle göra det han behövde. Jag var bara glad att jag fick vara här med honom, oavsett vad han gjorde. ”Gå iväg och låna boken, seriöst. Du behöver den ju”, log jag.
”Okej.. Du får stanna här så länge om du vill, det går fort, eller vill du hänga med?”
”Jag kan stanna. Jag känner mig helt sunkig ändå”, sa jag och drog lätt på munnen.
”Äh. Men okej då skyndar jag mig, vi ses om ett tag!” log han innan han gick ut i hallen.
När jag varit ensam i ungefär tio minuter och konstant suttit och bitit mig i läppen drog jag upp mobilen ur fickan och slog på den innan jag skulle hinna ångra mig. Jag visste inte ens varför jag gjorde det. Det tog bara några sekunder innan sms:en började trilla in. Alla som legat någonstans i mobilrymden och väntat på att komma fram. 
9:50, Sebbe:
Förlåt Sam, jag menade inte att göra dig upprörd!

9:51, Sebbe
Men jag menade det jag sa :( Jag saknar dig. Det jag gjorde var ett fruktansvärt jävla misstag som jag ångrar varenda dag, men det inatt var inte ett misstag, jag tycker inte det..

10:15, Sebbe
Snälla svara! Jag blir orolig.

11:00, Sebbe
Jag vet inte om det är min leveransrapport som är kass bara, Sam? Är du okej? Kan vi inte bara snacka? Det igår berodde inte bara på alkohol, jag har velat göra det enda sen november. Förlåt :( 

För varje sms som kom in vred det sig i magen på mig. Det kändes så overkligt och samtidigt så verkligt.  Förstod han inte vad jag sa imorse? Det gick inte. Varför slutade han inte bara? Fattade han inte att klumpen i halsen kom tillbaks på bara några sekunder och att andetagen blev jobbigt ojämna igen? Jag visste inte om jag skulle svara på smsen, allt kändes bara så himla dumt när det var jag som kommit tillbaks på natten till honom. Vissa delar var lite suddiga men jag var plågsamt medveten om hur jag hade stormat in i lägenheten och tryckt in honom mot väggen utan ett ord. Något jag inte hade vetat då var hur fruktansvärt dåligt jag skulle må bara några timmar senare. Hur det skulle riva upp halvläkta sår men också sådana som jag inte ens hade vetat fanns.
Jag behövde dock inte fundera särskilt länge på hur och om jag skulle svara då hans namn plötsligt dök upp på skärmen med otäckt svarta bokstäver. Det var lika bra att få det gjort, han skulle uppenbarligen inte sluta.
”Hallå?” sa jag en aning hest men betydligt stabilare än jag hade väntat mig.
”Sam! Jag har försökt få tag på dig massa gånger, du.. jag är ledsen hur det blev.. eller alltså, att du stack, ifall jag sa något fel..”
Jag skakade snabbt på huvudet men kom på att han inte kunde se det. ”Du behöver inte vara ledsen, det var mitt fel till sist ändå.” Jag tänkte inte dra upp att han varit en idiot som börjat med att försöka kyssa mig i trapphuset. ”Det var ett misstag.”
”Det behöver inte ha varit det.. kan vi inte..”
Jag visste vad han skulle säga och avbröt honom med en tom blick framåt. ”Nej det går inte.” Rösten speglade min blick.
”Kan vi inte prata i alla fall, du? Träffas?” Han lät så desperat. Inte alls den lätsamma, retsamma, skämtsamma Sebbe han varit innan all.. Jag fick inte tänka tillbaks så långt. Då skulle dom långa, jobbiga månaderna jag kämpat mig igenom varit förgäves.
”Jag är hos Liam.” Jag visste inte om jag hade gått med på att träffa honom annars. Panikkänslor fyllde mig bara av tanken så jag hade nog svaret där ändå.
Jag rörde vid hans bara hud för mindre än 10 timmar sedan. För första gången på.. Jag slog undan tankarna och knöt hårt min lediga hand. Jag ville inte höra hans röst. Det gjorde för ont.
”Liam.. vadå är du i Göteborg?” Frågade han chockat.
”Mm. Jag måste gå nu. Hejdå Se..” Jag avbröt mig innan jag hunnit känna alla hans bokstäver på tungan.
”Säg bara om du är okej?” Det lät som att orden snubblade fram ur hans mun och jag kunde inte förneka till att jag hörde den äkta oron i hans röst. Men det spelade fortfarande ingen roll, han var kanske orolig för att jag skulle känna mig utnyttjad eller något. ’Jag saknar dig’ räckte inte för att göra allt ogjort. Kanske saknade han bara någon.
”Jag vet inte”, svarade jag ärligt. Dom senaste timmarna hade jag mått ganska bra, men det var för att Liam hade fått mig på andra tankar, dom andra stunderna då Sebbe var närvarande i mitt huvud så kändes det precis som att jag kastats bak några månader då jag känt mig lika skör som ett kristallglas; aldrig beredd på när tårarna skulle kunna slå till, aldrig varit säker på om jag skulle kunna passera fönstret som vilket som helst eller om fötterna skulle få för sig att fastna, på bra humör ena dagen, tom och likgiltig nästa..
Innan det hann komma någonting mer tryckte jag av samtalet.

”Du hade behövt följa med ändå, som bärhjälp! Den här boken är som en jävla bibel”, skrattade Liam till och jag hörde dörren slå igen. ”Har du hunnit somn.. är du okej?”
Det var först när Liam kommit in i vardagsrummet och såg på mig med den oroliga blicken som jag kom tillbaks till nuet och insåg att jag fortfarande satt med mobilen i handen. Hur lång tid hade det gått sedan jag lagt på? Men jag hade klarat det. Jag hade inte brutit ihop. 
”Sebbe ringde”, mumlade jag och insåg även att jag suttit med axlarna uppdragna enda tills nu då dom sjönk ner till sin vanliga nivå. Jag kanske inte hade brutit ihop men jag hade definitivt inte slappnat av heller.
”Hur gick det?” Liam stod kvar i dörröppningen med en bok i famnen och fortfarande med skorna på.
”Vet inte?” Det lät mer som en fråga men självklart kunde inte Liam avgöra om det gått bra eller inte. Men jag visste inte själv heller. Ingenting med det här var bra, ingenting var som det hade varit fram till november. ”Jag vet inte”, sa jag till sist men utan frågetecknet den här gången.
”Säg till om du vill prata om det.” Liam såg tyst på mig en stund innan han gick ut i hallen. ”Ska vi bädda iordning? Jag kan läsa det kapitlet jag behöver i sängen.”

Dagarna efter den där hade varit väldigt blandade; uppåt vissa och väldigt mycket nedåt andra. Det mesta hade jag brottats med inombords men Liam hade fått lyssna på minst lika många, förvirrande, ibland förtvivlade, ibland bestämda, monologer. För det mesta hade jag kommit fram till liknande slutsatser även om Liam någon gång ibland försiktigt påpekade det han sagt tidigare; man kunde ändras, det kanske var ett misstag att inte ge det vi haft en andra chans, jag kanske behövde träffa Sebbe och prata på riktigt.
Men så hade den där dagen kommit då jag blivit tvungen att bestämma mig till hundra procent. Något som jag senare skulle komma att plågas av något så fruktansvärt. Jag minns vartenda ord jag sagt, vartenda ord jag fick till svar, jag minns mitt tonfall, jag minns hur telefonen kändes i handen och vilken låt som spelades på stereon.

Det var några timmar kvar tills Liam skulle komma hem från skolan och jag visste inte riktigt vad jag skulle roa mig med. Efter två veckor i Göteborg hade jag gått i dom flesta affärerna, jag och Liam hade varit i slottsskogen och tittat på pingvinerna, jag hade till och med badat Ruffsen som jag tänkt göra hur länge som helst men skjutit på för att jag visste att han hatade det så mycket. Jag kände mig bara inte redo att åka tillbaks än.
Man skulle kunna tro att dom flesta jobbar eller är i skolan vid kvart i tolv en vanlig torsdag men uppenbarligen inte grannen ovanför då det den senaste timmen hade låtit som att extreme homemake over-teamet befann sig där inne. Därav hade jag tryckt in en av Liams skivor, avenged sevenfold, i stereon och dragit upp volymen så pass mycket att det åtminstone bara lät som att det var fem personer med borrar där uppe och inte tio. Plötsligt var det ytterligare någon melodi som blandat in sig i Seize the day och efter några förvirrande sekunder fattade jag att det var min mobil.
Eftersom jag varit ganska säker på att det skulle vara Liam blev det en mindre chock när det var Sebbes namn som stod på displayen. Den senaste veckan hade jag inte fått så mycket som ett sms och jag hade väl börjat tro att han faktiskt förstått att jag menat allvar. Att jag tyckt att det varit ett misstag och att det inte fanns någonting mer att prata om. När han gjorde så här rev han bara upp ännu fler sår. Jag hann inte ens försöka börja sy ihop dom. Dom hann inte ens börja läka lite grann i kanterna. Det fortsatte ringa och jag stirrade på namnet, försökte med tankekraft att få bort det.
I see my vision burn, I feel my memories fade with time. Textrader fortsatte strömma ur högtalarna samtidigt som min egna ringsignal fortsatte störa.
Seize the day or die regretting the time you lost
”Hallå?”
“Tja.. hur.. är läget?”
Det blev precis mycket, mycket värre. Varför förstod han inte? Eller ville han bara inte?
”Det är okej. Men Sebbe..” Jag svalde och kämpade för att få fram resten. ”.. jag vill inte prata mer med dig, du måste acceptera det..”
”Men jag skulle bara..”
”Snälla. Jag.. Jag vill inte att du hör av dig mer, jag orkar inte. Jag vill inte.”
Det kändes som att jag var i något slags vakuum, inte säker på vad som var verkligt och inte, osäker på om skivan tagit slut eller om det bara var mina egna öron som sorterat bort ljudet.
Det tog en ganska lång stund innan det kom något svar och jag hade nästan hunnit börja tro att han lagt på. Kanske hade det varit enklare så.
”Är du säker..? För.. jag vill vara med dig.”
”Men jag vill inte, jag kan inte. Du borde.. också gå vidare.”
Orden kändes främmande och ändå så bekanta ifrån mina tankar. Jag var tvungen att göra det här. Jag hade börjat gått vidare tidigare innan Sebbe -och jag- gjort en dum grej, jag kunde göra det igen. För min egen skull. Ändå så lät orden så mycket mer skrämmande när jag uttalade dom högt.
”Är du säker?” Sebbes ord hängde i luften.

Det var både lättare och svårare den där gången. När han berättade för mig i november hade det varit så mycket chock och så mycket smärta men det hade ändå varit enkelt i det avseendet att jag vetat att jag inte haft något val. Jag visste att jag inte kunde vara med honom efter vad han berättat. Problemet hade bara varit att få benen att röra på sig igen och att få ut honom därifrån så fort som möjligt.
Den här gången visste jag också vad jag borde säga, att det var det bästa, men det kom inte ut lika enkelt som förra gången. Självklarheten fanns inte där som den borde. Jag visste ju vad han hade gjort, jag visste att det inte fanns några garantier. Och medans Sebbes ord ’Är du säker?’ hängde i luften tänkte jag avsiktligt bara på alla dom bra stunderna vi haft. Något jag visste var väldigt dumt.
Samtidigt var det enklare eftersom jag redan hade varit med om det värsta. Jag hade tagit den värsta chocken och smärtan, jag hade gjort slut med honom, jag hade fått allt krossat. Att säga hejdå en andra gång var enklare. Eller mindre svårt kanske var ett mer passande ordval. Det hade aldrig och skulle aldrig bli enkelt.

”Ja.”






 


Shattered emeralds - oneshot m/m - FORTSÄTTNING.

(eftersom blogg.se tydligen blivit en bitch sedan jag la upp ett kapitel här sist och nu gjort någon teckenbegränsning så har jag fått lov att dela upp oneshoten i två inlägg. Det här är alltså DEL TVÅ!)


Här kommer en oneshot, en ganska lång sådan haha, som jag skrev klart för någon dag sedan. Från att inte haft någon skrivlust alls till crash på ett tag och inte haft nån idèe till nånting annat heller så är jag jätteglad över att jag fick ihop den här, och personligen så tycker jag om den :) Men det kanske finns andra som tycker att den är för hoppig, långdragen eller bara tråkig. Men såklart hoppas jag att någon mer ska tycka om den. Ni är jättesnälla om ni skriver någon rad om vad ni tyckte, och väldigt gärna något lite mer konkret så att jag får veta Vad som var bra. Och har ni några synpunkter på vad som hade kunnat ändrats eller något som ni tycker saknas så säg gärna det också! Och eftersom m/m ligger mig varmast om hjärtat när det gäller att skriva så är även den här i den genren såklart ;)







Juni 2012-
”Fan vad kul!” Liam log stort och såg på mig.
Jag hade inte behövt bekymra mig över vad han skulle tycka om min inte helt genomtänkta idèe. Liam var inte typen som låtsades för att göra någon annan glad, han var ärligare än så.
”Jag tänkte att.. i värsta fall kan jag ju höra om dom behöver någon hjälp på något Subway, det borde ju vara lättare när jag kan säga att jag jobbat i kedjan ett tag redan.”
”Ja sånt löser sig ju! Och tills du hittat något boende är det ju bara att du stannar här, det funkar ju rätt bra fast det är trångt”, flinade han.
”Är du säker? För annars kan jag ju.. det finns ju vandrarhem.”
Han såg på mig med höjda ögonbryn innan han roat skakade på huvudet. ”Det råkar hända att jag trivs ganska bra med att du sover i mitt rum, så några månader till överlever jag definitivt.”
Leendet spred sig över mina läppar samtidigt som värmen gjorde det i bröstet och jag slog armarna om honom. ”Tack Liam. Verkligen. Jag skulle inte fixa att.. åka tillbaks.”
Jag hade funderat fram och tillbaka ganska länge utan att ha sagt någonting till Liam. Varför skulle jag åka tillbaks till ett ställe som jag bara mådde dåligt av? Jag tyckte inte ens om Stockholm på nätterna längre. Då jag tidigare känt mig som mest lycklig över att bo där. Sebbe skulle vara där och påminna mig hela tiden och jag hade ingen längtan alls till att gå igenom flera, flera månader innan det förhoppningsvis skulle börja kännas lite enklare igen. Och jag hade Liam i Göteborg. Jag såg faktiskt ingen anledning till att jag inte kunde stanna där på heltid. Det var som Liam sa; allt sånt där med jobb och boende löste sig. Det var inte så att jag flyttade till ett helt nytt land.
Liam gav mig ett till leende efter att vi släppt varandra men sedan blev det något mer allvarligt. ”Men du gör inte det här bara för att.. du vill undvika honom va? För isåfall skulle du ju kunna försöka flytta inom Stockholm bara, om du inte vill bo granne med honom. Alltså jag skulle älska om du flyttade hit så att vi kan fortsätta ses så ofta vi vill, men du ska ju vara säker själv också.. så att du inte gör något du ångrar.”
Det hade varit väntat att något sådant skulle komma. Han visste ju om varför jag hade kommit dit från början, han hade fått trösta mig när tårarna inte velat sluta rinna och han hade fått höra alla dom där monologerna.
”Jag vill gå vidare och jag kommer inte att kunna göra det bara för att jag flyttar till Söder eller något. Jag kommer inte må bra om jag bor kvar i Stockholm, och jag.. jag saknade att inte kunna vara glad på riktigt där.” Det var först när jag sa det högt som jag faktiskt fattade att det hade varit så. Jag hade inte bara varit ledsen och saknat allt jag trodde att vi haft; jag hade saknat mig själv också. Dom senaste två veckorna var dom första då jag varit glad flera dagar i streck och kunnat slappna av på riktigt.
”Då fixar vi det”, log han. ”Behöver du packningshjälp?”
”Jag behöver resesällskap, packningshjälp och min bästa kompis.”
”Tur att jag passar in på alla tre då”, flinade han och fällde upp laptopen som låg på soffbordet framför oss. ”Kolla tågbiljetter?”



November 2012-
Kanske var det ödet igen, eller slumpen. Något var det i alla fall som gjorde att allting faktiskt löste sig ganska bra, precis som Liam sagt. I slutet av sommaren blev en liten lägenhet ledig, inte alltför långt ifrån Liam, som förutom dom fula mintgröna tapeterna passade mig ganska bra. Att få extrajobb på Subway i Nordstan hade inte heller blivit några större problem och det hade till och med blivit till ett vikariat för en tjej som gått på mammaledighet ganska snart efter att jag hade börjat.
Jag saknade inte Stockholm och ångesten. Cornelia saknade jag fastän vi inte umgåtts lika mycket det där sista året, men vi hade pratat om att hon skulle komma ner till Göteborg någon helg.
Allt hade löst sig ganska bra. Dom omnämnda såren hade läkt. Alla utom ett som liksom hade stannat till i läkningen då det nästan var helt igenslutet. Och kvar hade ett litet, litet hål blivit.

Jag öppnade långsamt ögonen och sneglade mot fönstret där jag glömt att dra ner persiennen igårkväll. Det gick inte att avgöra om det var mitt i natten eller förmiddag genom att kolla på himlen som var helt grå och täckt av moln. November och januari var dom mest deprimerande månaderna. Där emellan var det åtminstone julen, alla mysiga ljusstakar, marknader och glöggdoften som lurade en lite att det inte alls var typ ett halvår kvar innan man skulle kunna gå utan jacka och vinterskor igen. Jag menar; det kan ju faktiskt snöa i maj också. Så jag brukade säga att sommaren började på riktigt först i juni.
Jag var ledig och hade inga egentliga planer vilket lätt skulle kunna leda till att jag drog täcket över huvudet och sov igenom hela den gråa dagen. Om det ens var morgon vill säga. Ändå var det någonting som fick mig att resa mig upp och när jag tagit upp mobilen kunde jag i alla fall konstatera att klockan var halv tio.
Ansiktet som såg tillbaks på mig i badrumsspegeln såg inte riktigt ut som att ’allting hade löst sig’ idag. Den senaste tiden hade jag kunnat se ett litet, kanske inte hundra procent äkta, leende på dom ljusa läpparna varje morgon men nu var det inte där. Jag försökte minnas om det hade varit där igår men misslyckades. Allt var ju ganska bra så jag förstod inte..
Eller så ville jag inte förstå.
Efter att ha sprayat till det vita fluffet och plattat luggen såg jag åtminstone bättre ut än innan, även om leendet fortfarande var frånvarande.
Jag kände att jag behövde komma ut och bestämde mig för att ta bussen in till stan där jag kunde ta en latte på den kaffebaren som hade kommit att bli min absoluta favorit i stan.

Det var inte överdrivet mycket folk inne i kaffebaren så istället för att ta första bästa plats hade jag kunnat sätta mig vart jag ville, vilket blev i hörnet längst in i lokalen där jag slapp se det gråa vädret utanför.
”Sådär varsågod.” Baristan satte ner min vaniljlatte på bordet och gav mig ett leende som kändes ovanligt äkta istället för sådana där leenden alla servicemänniskor brukade ge en för att dom var tvungna och för att det var deras jobb. Han hade dessutom två piercingar, svarta ringar, på sidan av läppen vilket alltid gjorde ett leende vackrare i mina ögon.
”Tack”, svarade jag med ett leende och började sedan långsamt röra med skeden samtidigt som jag följde mönstret som bildades i grädden med blicken. Jag böjde mig ner och tog en försiktig klunk så att det inte skulle rinna över kanten och återgick sedan till att röra med skeden i glaset. Ett pling ifrån fickan till dom svarta stuprörsjeansen var det som till sist fick mig att se upp.
11:00, Liam
Vet du? :D Sum 41 kommer och spelar i Sverige i februari!! Skriv upp i almanackan. :D :D :D
Jag började le stort medans jag läste och gjorde sedan bokstavligt som han sa och bläddrade fram till kalendern i mobilen.
Plötsligt var det som att hela världen stannade till. Mitt synfält blev liksom svart åt alla håll utom just rakt fram på dagens ruta som tycktes lysa extra starkt på skärmen. 14. November.
Världen började långsamt röra sig igen men det överskuggades nästan av smärtan jag kände i bröstet ifrån det enda såret som inte helt läkt igen. Det där hålet som blivit kvar. 14 november. För precis ett år sedan hade allt tagit slut. Idag för 12 månader sedan.
Nästan precis ett halvår senare hade vi spenderat den där natten ihop och jag hade låtit allt sluta en gång till, innan något ens hade fått börja. Det hade varit ett misstag. Inte natten utan.. Jag for upp så hastigt att jag slog i bordet med höften och trots att det såg ut att ske i slow motion så hann jag inte fånga glaset som slog i kanten med ett kras och därmed lät ett vattenfall av brunvit sörja rinna ner på det svarta blanka golvet. Det hade varit ett misstag.. 
”Oj fick du något på dig?” Killen som serverat tidigare var framme igen och det var först då jag drogs ur mina tankar igen.
”Nej, förlåt.. jag reste mig för fort och slog i bordet, jag kan hjälpa till..” Jag såg mig om efter några servetter men killen skakade snabbt på huvudet.
”Absolut inte! Jag fixar det här, du ska få en ny latte också. Säkert att du inte fick något på dig?”
Det hade varit ett misstag..
”Hey, är du okej?”
Jag såg in i ögonen som jag upptäckte var väldigt bruna och ryckte försiktigt på axlarna. ”Jag vet inte.. jag måste fixa någonting tror jag. Förlåt igen!”
Med all rätt såg killen en aning förvirrad ut men nickade och gav mig ett av dom där fina leendena. ”Då borde du gå och fixa det. Lycka till.”
Jag fick fram ett leende och nickade, vred samtidigt lite nervöst på händerna. ”Tack.. hejdå då.”
Jag brydde mig inte om att kolla när nästa buss skulle gå utan joggade nästan hela vägen till tågstationen. Mitt i allting kändes det som en konstig flashback ifrån den där morgonen i maj.
”Hej”, andades jag andfått när jag kommit fram till resebutiken. ”En biljett till Stockholm. Till nästa tåg om jag hinner.”
”Hej, då ska vi se.” Kvinnan bakom datorn började knappa irriterande långsamt och jag såg ner på mina converse med ett djupt andetag.
”Det går ett om.. tio minuter, fast jag skulle rekommendera det som går fyrtio minuter senare, det blir..”
”Jag tar det som går om tio minuter”, avbröt jag och höll fram kontokortet.
”Det blir nästan två hundra kronor billigare om du tar det senare. Det är bara första klass-biljetter kvar till nästa.”
”Det blir jättebra ändå, får jag biljetten bara”, sa jag så trevligt jag kunde men hade mest lust att sträcka mig in genom luckan och skriva ut biljetten själv.
”Jaha okej, om du är säker så. Ska det vara någon returbiljett också?”
Det hade jag inte tänkt på. Om allt gick som det skulle..
”Jag bokar det senare isåfall.”

11:38, till: Liam 
Kan du ge Ruffsen mat ikväll och imorgon? Jag hamnade visst på ett tåg.

Dom snabba andetagen hade fortfarande inte återfått sitt vanliga tempo och jag vred nervöst på händerna i knäet igen. Sebbe skulle förstå, han skulle fatta att jag behövt tid på mig, att det kunde bli vi nu. Jag kunde inte vara utan honom. Det gick bara inte. Alla långa månader.. all den tid jag hunnit bo i Göteborg.. någonstans längst inne hade jag lyckats gömma någonting för mig själv. Liam hade rätt, det var värt att ge en till chans när det hade varit så himla bra innan allting annat. Ibland ändrades personer och jag ville så fruktansvärt gärna tro att Sebbe var en av dom.
Jag hade gjort ett misstag när jag sagt hejdå till honom i telefon. Jag skulle rätta till det nu.
Även om jag hade velat ringa eller skicka något sms som en liten förvarning så hade jag inte kunnat; jag hade raderat hans nummer ganska kort efter det där sista samtalet.
Det hade stått X2000 på tåget men jag började starkt tro att det var ett förklätt ånglokståg bara. Det gick fruktansvärt långsamt och det skulle vara ett under om det inte gått hål i min underläpp när vi kommit fram.

Med blodsmak i munnen och ett väldigt hårt dunkande hjärta i bröstkorgen lämnade jag Stockholms centralstation och började gå mot Östermalm. Trots den långsamma tågresan kände jag mig inte så pass redo att jag kunde ta bussen och befinna mig utanför hans lägenhet om fem minuter. Jag behövde en promenad.
Men det var klart att han skulle förstå. Han skulle fatta att jag ångrat det sista jag sagt i telefon; att jag inte ville prata med honom mer. Han ville ju också det här, han hade bara fått vänta ett tag.
Stockholm var sig både likt och olikt sedan jag lämnade det för andra gången i augusti när jag och Liam hämtat alla mina saker. Jag hade varit alldeles illamående av oro för att jag skulle stöta på Sebbe utanför men jag hade inte sett skymten av honom.  Gatorna var fortfarande lika gråa och folkvimlet hade inte minskat. Men dom små motorbåtarna och lyxyatcharna hade försvunnit och kvar var bara dom stora kryssningsfärjorna. Dom då gröna, levande träden hade nu förvandlats till lövlösa träd med mörka spretiga grenar som skulle platsa bättre i en skräckfilm.
Och så plötsligt var jag där. Kristallvägen. Blicken gled långsamt upp till fönstret och innan illamåendet skulle slå till fullt ut drog jag upp dörren och skyndade mig in i trapphuset.
Stegen uppför trappan gick desto långsammare.
Det kändes som en evighet sedan. Det var en evighet. Jag ville bara få känna hans armar runt mig. Dra in den där doften som jag aldrig kunnat glömma.
”Du luktar gott..”, suckade jag nöjt och borrade in ansiktet mot hans hals.
”Och ditt hår är mysigt..”, mumlade Sebbe leende och lutade kinden mot det.
Det hördes inga fler steg i några trappor. Inga dörrar som öppnades och slogs igen. Inga skällande hundar. Inga upprörda barnskrik eller högljudda skratt. Bara mina conversesulor mot stentrapporna.
Allt skulle bli bra den här gången.
Minnena fortsatte forsa fram i samma takt som jag tog stegen.
”Jag kan spå i händer vet du.”
”Kan du?” frågade jag förvånat. Han såg så allvarlig ut att jag faktiskt inte trodde att han skämtade.
”Mm, få hit handen.” Han drog åt sig min hand och började långsamt följa en linje med sin lena fingertopp. Gitarrfingrar.
”Så? Kan du se några mörka hemligheter eller saker som ska hända i min framtid?” flinade jag.
”Faktiskt. Den här linjen kallas.. desire-linjen.”
”Oj, på engelska till och med?” retades jag, inte helt säker längre på att han var seriös.
”Det är en gammal spålära ifrån England så japp, engelska namn”, sa han och jag tyckte mig se ett leende rycka i hans mungipa innan det snabbt försvann igen. ”Linjen är nästan lite hackig och det betyder att du dras till någon med lite hackigt, rufsigt alltså, hår. Den är lång också vilket tyder på att denna person du trånar efter är lång, jag skulle säga.. 1,87 på ett ungefär.”
”Väldigt specifikt för att vara på ett ungefär”, nickade jag och spelade imponerad.
”Ibland ser jag väldigt tydligt.” Han drog fingret längs linjen i handflatan igen och enda upp till fingret vilket skickade behagliga rysningar genom hela min kropp.
”Vad ser du mer om honom då? Eller henne!” skyndade jag mig att säga.
”En han faktiskt, skulle det ha varit en tjej hade linjen varit lite mjukare rundad på vissa ställen och den här är väldigt rak. Jag kan också se att han finns i din närhet..” Han såg upp på mig och det pirrade till i mig när våra ögon möttes.
”Hur nära..?”
”Svårt att säga.. eller.. oj du har en väldigt ovanlig desire-linje. Den här pekar faktiskt rakt på personen du vill ha..”
Jag såg ner på min egen hand, följde linjen med blicken och såg sedan långsamt upp rakt på Sebbe.
”Då kanske det är bäst att testa och se ifall det stämmer..”, sa jag tyst och lutade mig sakta mot honom innan jag placerade händerna på hans axlar för att trycka bak honom i soffan.
Första trappan avklarad. Mina hjärtslag hade ökat så pass mycket att det på riktigt gjorde ont i bröstet.
Han skulle förstå. Han skulle lägga armarna om mig och säga att allt skulle bli bra nu. Att det inte gjorde något att han fått vänta.
Blicken var hela tiden fäst på dom gråa trappstegen men snart började dom flyta ihop i mitt synfält och jag fick svårt att se när ett trappsteg övergick till ett annat.
”Jag blev typ lite halvkär i dig redan när du försvarade My chemical romance sådär”, flinade jag generat. ”Jag hade inte tänkt säga någonting själv men det bara kom, och då hade jag inte ens sett dig.”
”Och jag var tvungen att få prata mer med dig för du verkade vara den enda med lite hjärna och smak där inne. Du vet när vi satt där vid bokhyllan?”
”Det är klart”, log jag. Hur skulle jag kunna glömma det? Det var vad vi hade gjort hela festen.
”Det låter jättetöntigt men..” Han skrattade hest till. ”Jag kände typ som något elektriskt, alltså jag tyckte ju att du var assnygg och du var rolig att prata med och allting, men det kändes som att du skickade ut stötar.” Det var inte ofta jag såg Sebbe generad.
”Kände du också det?” utbrast jag glatt och förvånat. ”Jag med! Fastän du inte ens nuddade mig tyckte jag att du brändes typ.”
Det smakade inte längre bara järn i munnen utan en saltsmak hade blandats in också och när jag långsamt såg upp insåg jag att dörrarna flöt ihop lika mycket som trappstegen. Jag visste ändå att jag var framme nu. Jag var på rätt våning och nu behövde jag bara gå till den vänstra dörren.

Ett stenhårt slag träffade mig i magen och ögonen började långsamt fyllas upp med ännu fler tårar tills det knappt gick att se någonting. Jag varken ville eller kunde ta ett endaste andetag.
’Du borde också gå vidare.’
Något gick ändå att urskilja genom dom översvämmade ögonen. Där på Sebbes brevlåda.
S & N
Det var försent.
’Du borde också gå vidare.’
’Du borde också gå vidare.’
’Är du säker?’
’Du borde också gå vidare.’
’Ja.’
…..



*
- December 2012

Här var jag nu. I min lägenhet i Göteborg som kändes allt annat än jag. Det var inte längre bara dom mintgröna väggarna jag hatade. Jag gillade inte utsikten mot den trista gränden med sopcontainerna, jag tyckte inte om det trånga badrummet och jag höll på att bli galen på dom knarrande fönstren.
Kanske kändes lägenheten som jag ändå, för jag var allt annat än hel och bra. Jag mindes inte ens hur jag hade tagit mig hem ifrån Stockholm den där eftermiddagen. Och varje gång jag försökte minnas var det som att någon högg mig med en yxa rakt i magen. Det spelade ingen roll hur många nätter jag sovit hos Liam, hur många kramar han gett mig och hur mycket han lyssnat och försökt säga dom rätta orden. Dessutom hade jag sett i hans blick att han var nästan lika förkrossad som jag.
’Jag trodde inte..’, hade han sagt och jag hade bara skakat på huvudet till svar. Jag hade inte heller trott det. Men varför inte egentligen? Jag hade gjort väldigt klart för Sebbe att jag inte ville ha med honom att göra, han hade frågat om jag verkligen var säker på att jag tyckte att han skulle gå vidare och mitt svar hade varit glasklart, om än lite hest. Det var klart att han hade lyckats träffa någon annan. N.
Men nej jag ville inte ha det ogjort. Trots all smärta, allt det sårade, all ångest. Jag ville inte ha allt det fina ogjort.
Hur jag skulle kunna börja leva igen visste jag dock inte.
Det plingade på dörren och jag släpade mig ut i hallen med rödgråtna ögon. Det hade varit mitt ständiga utseende dom senaste fyra veckorna.
”Hej, jag köpte med lite kinamat”, log Liam och kom in i hallen.
”Vad gott”, sa jag och log tillbaks i ungefär två sekunder innan ögonen fylldes med tårar igen och leendet rann av.
”Sam..” Liam släppte ner påsarna på golvet och drog sedan in mig i hans famn.
”Du måste ångra så himla mycket att du ens släppte in mig.. jag förstör allting för dig också”, hulkade jag fram. Han var min enda trygghet och det var därför tårarna alltid kom i hans närhet, men det betydde inte att jag ville det. Jag ville inte att han skulle behöva trösta mig varenda dag.
”Det gör du verkligen inte, du är viktigast för mig fattar du väl”, sa han tyst och strök mig långsamt över ryggen. ”Vi tar oss igenom det här, okej?”
”Jag tror inte att det kommer gå över..” Jag andades darrigt ut och höll kinden tryckt mot hans bröst.
”Vill du fortfarande inte.. om ni bara får prata..”
”Nej.” Jag drog mig ifrån honom och strök händerna över kinderna. Han hade frågat det här flera gånger innan. ”Han har gått vidare, det skulle bara vara elakt och själviskt. Han har N nu.”
På ett sätt ville jag veta vad hon eller han hette mer än N och på ett annat sätt var till och med N för mycket att veta.
”Jag är ledsen Sam..”
”Jag vet.” Jag fick fram ett leende utan att börja gråta den här gången och lyfte upp påsarna ifrån golvet. ”Tack att du finns.”

Liam hade sagt att han kunde sova över eller att jag kunde följa med honom hem men jag hade sagt att det var okej. Han behövde få sova ibland utan att vakna på grund av snyftningar eller att någon rörde på sig fram och tillbaka hela natten igenom. Så efter att Liam hade lämnat min lägenhet med sin ringande mobil som ekade genom hela trapphuset hade jag suttit i tystnaden i soffan och tittat mot den svarta teven. Konstigt nog var jag inte trött fastän jag sov så dåligt om nätterna, jag kände mig mest tom. Någon gång skulle det ju gå över. Det var bara att vänta.
Till sist tryckte jag ändå igång teven och kurade ihop mig i min för stora huvtröja som egentligen påminde alldeles för mycket om Sebbes stora gråa och riktade uppmärksamheten mot Fear factor.
Tydligen var det någon maratonkväll.

När jag var inne på det sjunde avsnittet hade mina tårar torkat och Ruffsens spinnande i mitt knä var på något sätt lugnande.
”Men fy fan..”, mumlade jag för mig själv när programledaren leende förklarade att det var larvägg och fårinälvor som stod på dagens meny. ”Sådant där skulle inte ens ett matvrak som du äta va”, fortsatte jag till Ruffsen.  Självklart fick jag inget svar men däremot plingade det till på dörren vilket fick mig att hoppa högt. Ingen skulle komma hem till mig vid den här tiden förutom Liam och det var ju mindre än tre timmar sedan han gått härifrån. Något misstänksam reste jag mig upp ifrån soffan och gick ut i den nedsläckta hallen. Något kikhål fanns det inte så jag tryckte bara ner handtaget och gläntade på dörren.
…..
”Vad.. vad gör du här?” flämtade jag fram. Jag kanske hade somnat i soffan och drömde. För det här kunde inte vara verklighet. Hur skulle Sebbe kunna stå utanför min dörr i Göteborg halv tio på kvällen? Det spelade föressten ingen roll vilken tid eller stad det var. Varför skulle han stå utanför min dörr överhuvudtaget? Men han såg väldigt verklig ut där han stod i mörkgråa tighta jeans med revor över ena låret och en svart huvtröja med huvan halvt uppdragen över en klistrig lugg. Jag hade hört regnsmattrandet mot rutan för en stund sedan.
”Jag pra..” Han verkade ha lika svårt som mig att prata för tillfället. ”Jag pratade med Cornelia och fick Liams nummer och.. han sa vart du bodde.”
”Liam?” Hade han vetat om att Sebbe skulle komma hit? Hur kunde han.. varför hade han inte sagt.. Liam? Tankarna snurrade runt alldeles för snabbt och kanske såg han det på mig eftersom fortsättningen snabbt kom.
”Jag pratade med honom för några timmar sedan bara, på tåget hit. Det var en ren chansning att han ens skulle säga något och.. jag bad honom att inte säga något till dig. Ifall du.. skulle sticka härifrån eller något. Han sa inte mycket mer än din adress.”
Jag fick fortfarande inte ihop det. Inte varför han var här. Hos mig.
”Men vad gör du här? Varför är du inte..” Jag svalde hårt innan jag fick fram orden. ”.. hemma med din flickvän? Eller pojkvän.”
”Flickvän?” ekade Sebbe.
Då brast något inom mig och svaret kom ut med en väldigt giftig ton.
”Jag såg på din brevlåda. Ljug inte för mig.”
Jag borde inte få det att låta som att han gjort något fel. Jag hade sagt att han skulle gå vidare. Det hade inte varit hans fel att jag ångrat mig. Men jag tyckte ändå inte att han behövde spela oförstående. Efter vad jag sagt borde han inte tro att jag skulle bli ledsen eller upprörd över att han skaffat någon ny flick eller pojkvän.
”Var du hos mig?” frågade han istället och såg ännu mer chockad ut.
Alla minnen från den dagen kom tillbaks och jag hade väldigt mycket behövt en Liam att klamra mig fast vid.
”För några veckor sedan..”, fick jag hest fram.
”Var du..? Jag.. har ingen flickvän.”
”Jag såg säger jag ju! Jag såg era.. på din brevlåda.. men det gör inget, jag sa att du skulle.. jag har inget emot det”, började jag babbla på medans tårarna hotade att ta sig ut.
”Nathalie bor hos mig. Min halvsyster. Hon som hade festen..” Sebbe såg helt förvirrad ut och drog av huvan med en hastig hand. ”Varför..”
”Nathalie?” Den här gången var det min tur att eka.
”Ja Nathalie, hon har haft det rätt jävligt på sistone med sin pojkvän och hon har bråkat med sin morsa och.. hon fick flytta in hos mig. Och hon var väldigt envis med att hon skulle få ha sitt namn på brevlådan också, fastän vi inte ens bestämt något om hur länge hon ska stanna.”
”N är Nathalie..”, mumlade jag för mig själv och såg sedan långsamt upp på honom igen. Kunde fortfarande inte riktigt förstå att flickväns eller pojkväns-N inte fanns. Jag hade hatat N i fyra veckors tid.
”Ja det är det.. Sam, varför var du hos mig?” Plötsligt var våra ögon låsta i varandra. Hans smaragder och mina oceanhav. Smaragder som jag kommit att hata men som nu var smärtsamt vackra.
Kanske var jag rädd och bara ville bygga upp någon sorts försvarsmur att kunna gömma mig bakom om något skulle gå fel, eller så ville jag bara höra hans förklaring först. Jag vågade inte berätta för honom varför jag stått utanför hans dörr och varför jag låtit så upprörd över att det stod ett till namn på brevlådan. Inte nu.
”Varför kom du hit?” kontrade jag. Det kunde inte ha varit särskilt genomtänkt för han hade väl sagt att han ringt Liam ifrån tåget och chansat? Och klockan var halv tio på kvällen..
”Förlåt, jag vet att det är helt fel av mig.” Hans axlar sjönk ner en aning även om han såg ut att frysa. ”Jag struntar inte i vad du sa, det är inte så, jag vet att du inte ville höra av mig mer och jag fattar. Men jag har mått så jävla dåligt sedan du stack och.. när jag såg att din lägenhet blivit såld.. jag stod inte ut längre och var tvungen att ta en risk. Så det är helt okej om du.. jag vet inte, slänger igen dörren?”
Jag blinkade till och försökte ta in det han sa och att han stod här och att N inte fanns och.. Det var så mycket. Ändå var jag rädd att jag trodde för mycket.
”Du stod inte ut längre..? Att jag var arg på dig?”
”Jag stod inte ut att vara utan dig längre.”
Jag grep tag om dörrkarmen med handen tills det kändes som att knogarna började vitna. Jag såg inte för blicken var fortfarande låst i Sebbes.
”Ska du slänga igen den där..? För Sam.” Han lät plötsligt stressad. ”Förlåt, jag är så jävla ledsen för allting.”
”Det skulle kännas ganska taskigt”, sa jag tyst. ”För det ser ut som att du fryser..”
Ett väldigt svagt, osäkert leende skymtade på hans läppar. ”Ganska mycket..”
Jag nickade och backade undan från dörren. ”Det är.. lite stökigt.” Jag hade inte direkt haft orken till att ta hand om någonting. Det var ett under att jag fortsatt tvätta håret och borstat tänderna.
Han klev försiktigt in över tröskeln, som att han var beredd på att jag skulle ångra mig och knuffa ut honom igen. ”Du svarade inte på varför du var hos mig?” Han hade dragit upp axlarna en aning igen och när jag tände lampan såg jag hur det droppade vatten ifrån honom. Han måste vara iskall.
Fastän han nyss sagt dom orden jag allra mest velat höra så var jag nervös över att uttala orden själv. Han kanske skulle bli irriterad ändå, över att jag ångrat mig efter så lång tid, att jag tagit saker för givet..
”Jag liksom.. jag ångrade mig”, viskade jag och såg ner på mina strumpfötter. ”Att jag sa att vi inte skulle höras något mer, att vi skulle gå vidare.. jag..” Jag tvingade mig själv att se upp igen. ”Jag saknar dig jättejättemycket och det gör ont varenda dag och jag ville säga det till dig. För jag stod inte heller ut längre.”
Sebbe såg på mig under luggen som åkt ner över ögonen och han såg så osäker och skör ut jämfört med vad han hade gjort när vi fortfarande..
”Är du säker..?”
”Jag hatar dom där orden”, sa jag hest men nickade. Jag var säker.
”Då.. kanske jag kan fråga på något annat sätt”, svarade Sebbe och log väldigt svagt igen. ”Vill du.. att det blir vi igen?”
Jag nickade med ett eget leende den här gången samtidigt som tårarna vann över min vilja och sakta bröt sig fram. ”Jaa det vill jag..”
En stund stod vi bara där, Sebbe alldeles innanför dörren och jag i dörröppningen till vardagsrummet, utan att säga någonting. Det kändes så overkligt. Kanske var vi rädda båda två för att säga någonting som kunde rasera den andre som såg så skör ut. Men kanske att det skulle vara bättre att hålla ihop varandra..
”Vill du.. låna en tröja?” frågade jag istället och orden kom nästan fram som i en viskning.
”Jatack.” Jag tror inte att han märkte att underläppen skälvde till en aning, vilket gjorde det ännu tydligare hur mycket han måste frysa.
Jag skyndade mig in i sovrummet och tände på vägen den andra hall-lampan. Han måste ha fattat hur nere jag var med tanke på att hela lägenheten var deprimerat nedsläckt.
”Här.” Jag räckte honom både en huvtröja och en handduk att torka håret med.
Fastän jag sett honom massvis med gånger i bar överkropp kändes det plötsligt fel att stå där när han började dra av den blöta, klibbiga tröjan och jag vände mig om för att gå in mot vardagsrummet. Snabbt rättade jag till soffkuddarna och samlade ihop alla olästa morgontidningar som låg utspridda över bordet. På teven visades fortfarande Fear factor, som att ingenting hade hänt.
”Det var skönare.”
Jag ryckte till av Sebbes röst och snurrade snabbt runt för att se honom stå vid dörröppningen. Håret var rufsigare nu när han torkat det och han var sig plågsamt lik. Plågsamt snygg och vacker och.. dom där smaragdögonen som passade så bra ihop till det svarta håret. ”Vad fint du har det.”
Jag gav honom ett leende som nog bäst kunde beskrivas som ’lätt förtvivlat.’ ”Det ser förjävligt ut, jag vet.”
”Nej det är..” Han såg sig omkring. ”Jag tycker det är mysigt. Fast väggarna kanske.. det är inte du som har valt dom.” Det var mer ett konstaterande än en fråga och på något sätt gjorde det mig lycklig. Han kände mig fortfarande. Han visste att jag aldrig skulle ha valt dom gräsliga mintgröna äckeltapeterna. Dom som jag kommit att hata ännu mer efter att jag kommit hem den hemska 14 november-kvällen.
”Jag har varit nära att täcka allihopa med spritpenna flera gånger.”
”Kreativt.” Den högra mungipan drogs upp till ett försiktigt, svagt flin men bleknade ganska snabbt igen. Den där rädslan var definitivt kvar hos oss båda.
Han kändes så nära och ändå så långt borta.
”Förlåt.” Jag drog in ett lite hackigt andetag. ”Förlåt jag också, jag borde inte bara ha stuckit den där morgonen.” Jag behövde få be om ursäkt jag också.
Innan jag riktigt hunnit fatta det hade Sebbe tagit stegen genom vardagsrummet och befann sig plötsligt läskigt nära. Underbart nära. Overkligt nära. Jag stod inte ut längre. Jag sträckte mig upp och la armarna om hans hals och när han la sina egna om min rygg var det som att precis allt släppte. Tårarna strilade nedför kinderna och även om mina snyftningar inte var högljudda var jag säker på att han kunde känna dom skakande axlarna. Hans grepp om mig hårdnade och jag lindade mina armar ännu hårdare om honom.
”Jag har saknat dig så mycket”, sa han och lät alldeles hes. ”Jag känner mig helt jävla trasig utan dig.”
”Jag har saknat dig med.” Jag snorade kort till och kände sedan någonting bekant vid hans nacke. ”Vad är..” Jag lutade mig ifrån honom och sträckte upp handen för att lirka ut kedjan som gömde sig under tröjan. ”Har du kvar det här..?” Jag rörde vid nyckelberlockerna innan jag sakta släppte dom igen.
”Det är klart. Jag tycker om det jättemycket och jag fick det av dig.”
Det kändes som att någon vred om mitt hjärta lite och jag såg leende upp på honom. Han skulle inte ha sparat ett halsband ifrån mig om han inte verkligen ångrat den där krogkvällen, han skulle ha tappat bort det eller kastat det i havet. Det hade varit väldigt nära att mitt eget halsband hamnat på havsbottnen.
”Gud vad fin du är”, kom det ifrån Sebbe innan jag hunnit säga någonting och jag drogs in i hans famn igen. Hur kunde han tycka det när jag själv undvek spegeln till varje pris?
”Sebbe..”, sa jag tyst och det kändes både nytt och väldigt bekant att säga hans namn.
”Jaa..?” Det osäkra var tillbaks när han långsamt drog sig ifrån mig för att kunna se på mig.
Väldigt försiktigt la jag handen mellan hans axel och hals innan jag sträckte mig upp och mjukt tryckte läpparna mot hans. Jag visste inte vad jag hade väntat mig, om jag hade gjort det som ett test för att se om det fortfarande kändes likadant, eller om det bara kommit automatiskt. Det kändes inte som förut – det kändes tusen gånger mer, som miljontals behagliga stötar genom hela kroppen, som att någonting som varit halvt inom mig blev helt igen, det kändes.. rätt. Det tog inte lång tid innan Sebbe trevande besvarade min lätta kyss och inte heller lång tid förrän våra läppar särats och tungor fått röra vid varandra igen. Fortfarande väldigt försiktigt och långsamt.

”Jag.. såg ett vandrarhem ganska nära som jag tänkte..”, började Sebbe någon timme senare när vi satt i soffan. Vi hade hunnit prata väldigt mycket och det hade varit både jobbigt och skönt. Efteråt kändes det åtminstone mest som en lättnad.
”Vadå stannar du inte?” frågade jag och kände kylan sprida sig inombords.
”Vill du det? Jag vill inte.. att du ska känna pressad, jag hörde ju inte direkt av mig innan..”
”Du får väldigt gärna stanna. Jag har inte sovit en hel natt på hur länge som helst så du kan knappast göra det värre”, sa jag och lyckades till och med låta lite skämtsam.
”Jag har inte ens en tandborste..”, flinade han till. ”Jag bara.. kastade mig på första bästa tåg.”
”Låter lite som jag..”, log jag svagt. ”Jag tror jag har någon extra.”
Fastän jag menat vad jag sa; att han knappast kunde göra det värre, så skulle det vara lögn att påstå att jag inte var nervös när Sebbe en stund senare kom in i sovrummet. Senast vi legat i samma säng så hade allt bara varit ett enda underbart, väldigt onyktert, kaos. En aning desperat också.
”Jag har en handdukstorkare där inne i badrummet, du kan hänga din tröja där”, sa jag och flyttade mig lite närmare väggen där jag låg under täcket.
”Jag gjorde precis det”, log han och drog sedan av tröjan han lånat av mig och gav mig inte någon chans att hinna titta bort. Fast.. jag ville inte riktigt heller. Han var så fin..
När han lagt sig tillrätta bredvid mig släppte något av nervositeten och ännu en gång var det som att någon kramade om mitt hjärta. Jag kunde känna dom små pustarna ifrån hans andedräkt. Jag skulle kunna känna på hans hår om jag bara sträckte fram handen en liten, liten bit.
Men när jag försiktigt sträckte fram handen var det inte håret jag kände på utan jag lät några fingertoppar mjukt följa hans nyckelben som skymtade fram ovanför täcket. Stötarna spred sig återigen genom min kropp och jag hade svårt att fatta att han verkligen var här, att han var så pass äkta att jag faktiskt kunde ta på honom.
”Fryser du fortfarande?” frågade jag lågt och fortsatte följa benets form. Jag tyckte om hans nyckelben. Nästan lika mycket som höftbenen.
”Jaa lite grann..”, svarade han lågt och såg på mig i mörkret. ”Gör du?.. eller..” Han skrattade lika lågt till, det där mellantinget av skratt och utandning. ”Du var ju inte ute..”
Skrattet smittade av sig på mig och jag flinade lite innan jag ryckte på axlarna. Just nu kände jag mig väldigt varm trots att våra kroppar inte nuddade varandra mer än den lilla sammanlänkningen mina fingrar och hans nyckelben utgjorde. Jag kunde inte säga om jag hade frusit innan han dykt upp heller; jag hade inte känt någonting på så väldigt länge.
Långsamt flyttade jag mig närmare honom och tog ett djupt, lågt andetag innan jag vågade linda armarna om hans midja. Jag var tvungen att känna närheten även om det på sätt och vis skrämde mig. Jag hade skrämt livet ur mig själv redan då jag åkte iväg till Stockholm men det fanns ingen återvändo nu. Jag ville att det skulle vara vi igen. Jag ville ta chansen.
”Jag har..” Sebbe andades ut och jag tyckte mig höra en liten darrning innan han la armarna om mig också. ”Jag har aldrig slutat älska dig. Jag älskar dig så mycket.”
Jag bet tag i underläppen och slog ner blicken. Orden lät som den finaste melodin i mina öron och samtidigt fick det mitt hjärta att stanna till några sekunder. Jag nickade långsamt men fick inte fram något just då. Vågade inte. Kunde inte. Jag hoppades att det inte gjorde något.

Sebbes jämna och tunga andning gjorde det tydligt att han sov och det var väl det normala när mobilens siffror visade 03.04
”Sebbe..”, viskade jag.  När han inte gav något tecken på att ha hört mig la jag handen mot hans varma överarm. ”Sebbe.”
Ett lågt stön hördes i mörkret innan kroppen bredvid min rörde sig. ”Sa du något Sam?..” frågade han med den hesa rösten som jag tidigare varit van att höra på mornarna.
Jag bet mig i läppen och strök undan den vita luggen ur ögonen innan jag svalde för att få halsen att kännas mindre torr.
”Sam?”
”Jag älskar dig också”, viskade jag.

- Januari 2013
”Är du beredd?” flinade Sebbe.
”Jag var beredd första dagen jag flyttade in här”, flinade jag tillbaks och drog sedan det första penseldraget med svart färg över vardagsrumsväggen.
”Seriöst, vi hade inte kunnat släppa in någon annan än Liam här när det ser ut så här..” Sebbe såg sig roat omkring.
I en hel vecka hade vi haft fondväggen bakom soffan klar, fototapeten som vi beställt av ett kort Sebbe tagit från den muren vi suttit på tillsammans och kollat på nattens version av Östermalm, men fortfarande dom fruktansvärda minttapeterna i resten av rummet. Det hade sett minst sagt illa ut.
Vi hade funderat på att flytta tillbaks till Stockholm en kort stund men kommit fram till att dom senaste minnena därifrån inte var några vi ville påminnas om, en gemensam omstart i Göteborg kändes mycket bättre. Men den där kvällen när vi tittat på utsikten hade varit väldigt fin och faktiskt också någonting jag fortfarande kunde tycka om med Stockholm, därav hade vårat val fallit på just den bilden till våran nya vägg. Det kändes både väldigt självklart och väldigt spännande att vi flyttat ihop på riktigt. Vi hade liksom aldrig tagit det steget när vi bodde grannar och jag i princip redan bodde hos honom ändå. Men nu var det här vår lägenhet. Det kändes mysigt. Till min lättnad och glädje hade också Sebbe och Liam snabbt kommit bra överrens. På något sätt hade dom väl redan känt varandra lite grann genom mig också, så mycket som jag pratat om dom båda två. Hade de inte varit för Liam hade jag nog aldrig vågat ge mig och Sebbe en chans igen, och vore det inte för Liam så hade jag inte ens varit en fungerande människa; jag skulle ha brutit ihop och försvunnit för länge, länge sedan. Det fanns inte ord för att beskriva hur mycket han betydde för mig. Inte heller för att beskriva hur mycket jag älskade Sebbe. Så mycket att jag lyckats övervinna min egen personliga rädsla två gånger.
Väggarna var inte det enda vi hade gjort om i lägenheten utan den hade i stort sett fått en hel makeover. Inget jättepåkostat men små grejer som gjort väldigt stor skillnad och det viktigaste av allt; gjort den mer till oss. För första gången sedan jag öppnade dörren så trivdes jag där inne.
”Vänta du har lite..” Jag gick fram till Sebbe och försökte se så neutral ut jag kunde innan jag drog ett penseldrag rakt över hans näsben. ”Färg på dig!” flinade jag brett.
”Vad gör du?!” utbrast han chockat innan han skrattade till. ”Är den här ens vattenlöslig?”
”Vet inte”, log jag glatt. ”Men jag tycker du passar i lite krigsmålning. Kan jag få måla lite på kinderna också?”
”Du, jag ska doppa hela dig i den där hinken.”
Jag gav ifrån mig ett högt tjut när han försökte få tag i min arm och jag satte av mot sovrummet för att ta skydd. ”Sluta! Förlåt!” skrattade jag och hann inte längre än till tröskeln förrän han fångat in mig i sin famn bakifrån.
”Lite svarta hårslingor kanske?” flinade han retsamt mot mig när jag vände bak huvudet för att se på honom.
”Jag trodde du gillade mitt hår som det var”, kontrade jag lika retsamt.
”Älskar.”
Han släppte mig sakta och jag snurrade runt så att jag stod vänd mot honom istället. Långsamt kom hans läppar allt närmare och när dom till sist snuddade vid mina slöt jag ögonen. Medans Sebbes händer mjukt vilade på mina höfter höjde jag mina egna och trasslade in fingrarna bland hans svarta ruffs. ”Jag älskar dig..” Jag nafsade tag i hans underläpp innan jag särade på mina.
”Jag älskar dig med.” Orden lät som en smekning och han lät kyssen djupna.
Det var precis där och då som jag insåg att det lilla, lilla hålet; det sista såret som slutat läka precis innan det var helt igenslutet, var borta.

snabb update

jag började på en oneshot för en vecka sedan och låt oss säga att det inte blev en så kort oneshot haha. I vilket fall är den snart klar och jag hoppas ni kommer tillbaks och läser den! :D

för att inte inlägget ska bli så tråkigt bjuder jag på en snyggisbild som inte har nånting med texten att göra haha ;) (mr. purdy fyi.)

crash m/m - del 68

Hej, som sagt var det typ en evighet sedan jag skrev men nu har jag skrivit ihop ett kapitel! Det här inte särskilt långt men det känns inte som att det är det som är huvudsaken utan att faktiskt få berättelsen vidare. Ni får ha överseende med att det var väldigt länge sedan jag skrev så att det därför kan vara lite smådåligt på sina ställen. Jag har inte heller orkat rätta igenom det här än då jag skrev till alldeles nyss och nu känner mig helt slut i huvudet haha. Vill ni vänta med att läsa den rättade versionen (kan säkert finnas några små slarvfel) så kom tillbaks senare på fredagkväll så borde det vara fixat! Och jag skulle uppskatta jättemycket om ni i alla fall kan lämna en kommentar om vad ni tyckte (och låt den innehålla något mer än 'bra/jättebra/fortsätt gärna' för sådant ger ärligt talat ingen riktig inspiration ;))

- Reach the sky



 Sid


Jag och Jens hade verkligen tagit vara på varenda sekund med varandra kändes det som. Men när torsdageftermiddagen kom blev vi tvungna att slita oss ifrån varandra då Hale ringt och undrat om vi kunde träffas nere på ett av cafèerna i stan. Snacka och peppa lite typ. Det kändes som en kul idèe, enda problemet var att han inte hade lyckats få tag på Martin än.
”Vi hinner ses en snabbis ikväll i alla fall ju”, flinade jag mot Jens då vi avslutat typ den hundrade kyssen i hallen.
”Absolut, kommer du förbi mig eller ska jag komma hit?”
Jag funderade lite och tog samtidigt upp mobilen då ett sms plingade till. ”Eh.. det blir närmare om jag kommer förbi dig direkt efter stan”, log jag och såg upp igen.
Vi följdes ut ifrån lägenheten och till busshållplatsen där vi knappt hann stå två minuter innan bussen svängde in.
”Men jävlar vad folk”, sa Jens förvånat och jag kunde inte annat än hålla med. Att hitta en sittplats var omöjligt och det var på gränsen till att vi ens skulle hitta en ledig stolpe att hålla i. Ett plus med att åka med överfyllda bussar är dock att man får träna upp sin balans rejält.
”Får du cellskräck av sådant här?” frågade plötsligt Jens och såg på mig där vi stod tryckta mot varandra i främre delen av bussen.
”Fråga inte”, flinade jag lite ansträngt.
På konserter hade jag av någon anledning inga problem med när det blev sjukligt trångt och man varken kunde ta sig framåt eller bakåt. Fast det berodde kanske på att det handlade om just musik; något som alltid fått mig att må bra oavsett vilken situation jag befunnit mig i. Och sedan hade dessutom dom flesta konserter jag gått på varit utomhus och med en enorm öppen himmel ovanför sig var det svårare att få klaustrofobi.
Jens hand letade på min och med sina fingrar sammanflätade med mina lyckades han få det att kännas lite bättre ändå.
När det var dags att kliva av för mig kramade jag om Jens hand lite hårdare innan jag gav honom ett leende. ”Vi ses sen.” Fastän det kommit ut i tidningarna att jag hade en mystisk pojkvän och att det inte var någonting jag skämdes över på något sätt så hade jag inte riktigt kommit till den punkten än då jag kände mig helt bekväm i att kyssas offentligt och grejer. Just nu ville jag dessutom hålla pressens fokus på vår skiva, på new york-spelningen, den nya turnèen.. Mitt privatliv, och därmed också Jens, kunde dom mer än gärna sluta snoka i.
Inte helt oväntat var redan Hale och Derek på cafèet när jag kom in genom dörren. Jag var ju inte känd för att komma i jättegod tid menar jag. Martin var däremot inte där.
”Kommer inte Martin?” frågade jag och drog av mig dunjackan innan jag sjönk ner i en av stolfåtöljerna vid det låga bordet.
”Alltså han svarar fortfarande inte när man ringer men jag trodde att han kanske hade sett sms:en. Jag har skickat typ fyra stycken”, sa Hale och la upp ena foten över det motsatta knäet.
”Då borde han väl dyka upp snart”, log jag och såg sedan på vad dom andra hade valt för fika. Jag hade alltid samma svåra problem med att välja; allt såg ju supergott ut!
”Vet du om att det finns kakbufèer?” flinade Derek som tydligen hade läst mina tankar.
”Vadå?”
”Jo men alltså man betalar typ, jag vet inte hur mycket, tio dollar?, och sedan får man äta hur mycket kakor man vill under den tiden man är där. Morsan har varit på det och det var tydligen helt enormt med kakor, typ berg! Säkert jättesnyggt upplagt och grejer om man bryr sig om det.”
Jag såg gapande på Derek. ”Seriöst? Varför fick inte jag följa med din mamma för?!”
Efter en hel del velande hade jag köpt en kopp varm choklad och någon sorts chokladmoussebakelse som bestod av tre olika lager. Men en halvtimme senare hade Martin fortfarande inte dykt upp, och mobilen var avstängd. Det kändes inte helt bra med tanke på att han mått lite sådär sist jag var hemma hos honom, då läkaren ringt och han inte velat svara och allting. Det var ändå imorgonbitti vi skulle åka och det skulle kännas betydligt bättre om han var här med oss.
”Jag drar hem till honom och kollar läget”, sa jag till sist när fikat var uppätet och vi snackat ytterligare en stund.
”Kanske bäst. Ska vi hänga med? Eller det kanske är bäst om bara du går dit föressten”, funderade Hale och drog handen genom det blonda håret.
”Jo jag tror det, men jag hör av mig när jag snackat med honom.” Jag reste mig upp med ett leende och drog på jackan igen. Ut i kylan igen då.

”Martin?” Jag plingade på igen. Det var inget tvivel om att han var hemma då musiken hördes långt ut i trapphuset. ”Martin!”
Dörren rycktes plötsligt upp och han såg förvånat på mig. ”Oj men tja, jag hörde inte att du plingade.”
”Nej jag märkte det”, flinade jag. ”Varför svarar du inte i mobilen? Hale har försökt nått dig sedan igår.”
”Åh.. jo den är avstängd så..”
Någonting skiftade förbi i hans ansikte. Smärta? Sorg? Något annat? Jag såg mig omkring i hallen där det låg högar med kläder, en resväska och gitarren.
”Vi träffades nere på stan för att snacka lite, det var därför vi ville att du också skulle komma dit ju.
Jag stängde långsamt dörren efter mig och såg på honom när han med snabba händer började flytta över kläder till väskan. ”Är det något som hänt Martin?”
”Va nej.”
”Ringde du upp läkaren..?”
Han stannade till mitt i en rörelse och vände blicken mot mig. ”Jag var dit..” Han bet tag i läppen och drog handen över nacken innan fortsättningen kom. ”Hon hade dött.”
”.. Va?”
”Morsan hade dött. Jag var dit.” Han ryckte på axlarna och flyttade över fler kläder.
Att döma av hur Martin reagerade, eller inte reagerade rättare sagt, hur han fortsatte packa och inte ens såg på mig längre så hade jag hört fel. Men av den enkla anledningen att jag faktiskt varken var onykter eller hade problem med hörseln så visste jag att jag hade hört rätt.
”Martin..?”
”Yes?”
Utan att bry mig om något så oviktigt som att ta av mig skorna gick jag fram till honom och slog armarna om honom. ”Shiet, jag vet inte.. jag är ledsen.”
Först stod han bara helt stelt men efter en stund kände jag hur han blev något tyngre i min famn och ett snabbt andetag vittnade om att han inte var fullt så oberörd som han först gett sken av. Jag frågade ingenting mer och Martin sa inte någonting. Det kändes bara bra att jag faktiskt fick krama honom. Han brukade ju inte vara så mycket för sådant när det kom till känsliga saker. Hur kunde han inte ens ha sagt något? Han borde inte ha åkt hem ensam efter något sådant! Hur mådde han egentligen? Nu hade ju han verkligen inte samma relation till sin mamma som jag hade till min men ändå.. det var hans morsa.
”Fan jag är ledsen Martin”, sa jag igen när jag slutligen släppte honom. Jag kände mig lite smått chockad. ”Klarar du dig om jag ringer Joe snabbt bara?”
”Va varför ska du göra det?” frågade han.
”Jag måste ju.. vi.. Jag förklarar vad som hänt bara så att han kan avboka, det är klart dom fattar sådant.”
Han såg ännu mer oförstående ut innan någonting mer irriterat skymtade förbi i hans blick. ”Vi ska inte ställa in någonting!”
”Martin.. det är klart vi gör det”, sa jag tyst. ”Du är kanske i chock fortfarande.. allt det här..” Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Men det var klart att vi inte kunde åka iväg imorgon när hans morsa dött igår. Oavsett vilken relation han haft med sin mamma så var det klart att han inte mådde bra.
”Vi ska spela. Lägg bara ner Sid”, sa han sammanbitet och försvann med snabba steg iväg mot badrummet innan han kom tillbaks med en plastpåse som såg ut att innehålla schampoo och tvålflaskor.
Jag såg tyst på medans han fortsatte packa och drog långsamt tungpiercingen fram och tillbaks mellan tänderna. Till sist öppnade jag försiktigt munnen igen. ”Är du säker..? Det kommer fler chanser, det är ändå viktigast att du mår bra..”
”Jaa jag är säker. Vi åker imorgon och vi kommer spela på lördag, jag vill det. Jag låter säkert som världens mest känslokalla människa men.. vad fan jag har inga bra minnen med henne! Jag var dit och sa.. hejdå och.. jag kan fan inte göra någonting mer. Är det tänkt att jag bara ska sitta här hemma och grina? Jag pallar inte det, jag kan inte ens. Snälla, låt det vara.”
Jag såg osäkert på honom men nickade till sist. ”Okej. Vi åker imorgon. Men om du ångrar dig.. lova att du säger till på en gång, för vem som helst skulle fatta.”
Martin nickade och mötte faktiskt min blick. ”Tack Sid.”

”Vill du.. prata?”
Vi satt i Martins soffa och inte helt förvånande hade jag hans gitarr i knäet. Det var svårt att låta bli att spela när det fanns en gitarr i samma rum som mig. Jag hade inte nämnt någonting om det den senaste timmen men det kändes liksom dumt. Vi kunde inte bara låtsas som att det inte hade hänt, och nu när Martin faktiskt försökt skärpa till sig på lite olika plan så ville jag inte att han skulle lida i tysthet.
”Om setlisten vi pratade om ja”, log han lätt och drog upp mobilen ur fickan. ”Visst bestämde vi oss för den där sista versionen nu då?”
Jag såg menande på honom med ena ögonbrynet höjt.
”Nej jag vill inte snacka om det. Jag.. vill få annat att tänka på och seriöst, jag kommer må mycket sämre om vi ska.. inte innan spelningen.”
Jag kunde väl på ett sätt förstå honom lite grann. Han ville lägga fokuset på konserten, det som vi sett fram emot, det som han verkligen ville göra. Hur bra det var att hålla en massa annat inom sig visste jag dock inte. Jag själv höll sällan saker inom mig, och å andra sidan hade jag inte varit med om så många kriser i mitt liv heller. Tack och lov.
”Har du packat klart?” undrade Martin efter att vi kollat setlisten och diskuterat lite om hur jävla absurt det kändes att vi faktiskt skulle uppträda på new heart for x-mas om bara två dagar.
”Konstigt nog ja”, flinade jag. ”Bara lite småsaker kvar. Fast jag lär kunna packa det inatt för jag kommer inte sova en sekund.”
”Varför? Vill inte toyboyen hålla dig sällskap?” flinade han.
”Men sluta”, skrattade jag och tänkte tillbaks på den där nervösa kvällen när jag berättat för killarna om Jens. ”Det skulle han säkert göra om jag bad honom, men det är på grund av er som jag inte kommer sova. Ingen kunde ju tydligen offra sig att åka bil med mig”, sa jag och gav honom en anklagande blick.
”Nej men seriöst, oroar du dig över flyget? Slappna av Sid, det är en resa på några timmar.”
”Tiden spelar ingen roll”, muttrade jag och drog fingrarna över strängarna igen. ”Ni kommer få supa ner mig i samma sekund som jag satt foten på det där planet.”


 Trey
”Vänta jag hjälper dig!”
Max skyndade fram och tog tag i min resväska i precis sista sekunden innan jag skulle ha tappat ner den i trappen.
”Tack”, flinade jag. ”Jag är ju töntigt klen.”
”Gulligt klen skulle jag säga”, retades Max och bar till synes väldigt enkelt ner båda våra väskor till porten.
Vi skulle möta dom andra vid busstorget på stan där Joe skulle hämta oss och köra till flygplatsen. Det hela kändes sjukt spännande; det spelade ingen roll att vi redan kände bandet eller att vi bara skulle flyga inom landet, det var ändå något som vi aldrig tidigare hade gjort.
”Åh vänta jag glömde min halsduk!” utbrast jag och såg stressat på Max. ”Hinner jag hämta den?”
”Jaa det är klart. Bussen går inte förrän om tio minuter ju”, sa han och såg tvärtom helt ostressad ut.
Med snabba steg sprang jag upp för stentrapporna, låste upp dörren igen och hann rota igenom båda lådorna i byrån innan jag mindes att jag hade hängt halsduken på en krok bakom min andra jacka. Jag fick städa när vi kom hem igen istället, för mig var tio minuter inte alls särskilt gott om tid. Medans jag gick ner för trapporna virade jag den svartvitrandiga halsduken så tätt det gick och enda upp över munnen. Det var jobbigt kallt ute och jag ville inte dra på mig någon förkylning.
”Okej nu har vi väskorna, Joe har biljetterna, du låste?”
Jag nickade snabbt.
”Trey.. slappna av”, flinade Max. ”Vi packade till och med efter din onödigt detaljerade packningslista – allt är lugnt.”
”Okej då. Fast Max..”
 ”Mm?” Han stannade till när jag gjorde det och jag tog det lilla steget mot honom för att sedan trycka mina kalla läppar mot hans som kändes mycket varmare.
”Vad var det där för..”, log han överraskat när jag dragit mig tillbaka igen.
”Jag bara.. det ska bli mysigt att åka iväg.”
”Det tycker jag med.” Han log mot mig innan han tog tag i min lediga hand.
Det var inte bara mörkret som gjorde det tydligt att morgonen fortfarande var väldigt tidig utan också frånvaron av bilar och människor. Åt vilket håll man än kollade så var det mörkt och tyst, inga spår av liv någonstans.
”Jag är lite imponerad över att du inte går omkring som en zombie faktiskt”, sa jag och såg retsamt upp på honom.
”Jag med faktiskt, men jag är knappt trött, jättekonstigt.”
”Väldigt.”

När vi klev av bussen på busstorget fick jag först alldeles ont i magen och trodde att vi tagit fel på tiden ändå men så fick jag syn på Sid och Derek en liten bit bort.
”Hallå!” Jag vinkade och började dra väskan åt deras håll.
Sid däremot såg mer ut som en zombie. Dock en ganska söt sådan med stickad mössa med flätor. Förutom den hade han på sig en ljusblå huvtröja under dunjackan och ett par svarta mjukisbyxor. Väldigt orockigt för att vara Sid men väldigt praktiskt för en flygtur. Mer än vad jag hade tänkt på som hade mina vanliga stuprörsjeans.
”Hej.. fan vad pigga ni ser ut då”, flinade Sid och tog ett sista bloss på sin cigg innan han släppte ner den på marken och gav oss båda en kram. Jag blev fortfarande alldeles glad över att det verkade vara bra mellan Max och Sid nu. Dom två var obeskrivligt viktiga för mig och självklart var det då viktigt att dom två kom överrens trots misstag ifrån min sida.
”Kul att se er”, log en betydligt piggare Derek och kramade oss han också.
”Martin och Hale då? Är dom på väg eller?” undrade Max och satte sig uppe på resväskan.
Egentligen hade vi kunnat få plats med bådas packning i en väska men då hade det blivit desto tyngre så vi hade bestämt oss för att ta varsin ändå.
”Ja dom borde vara här typ.. nu. Och jo.. ni vet att Martins mamma låg inlagd på.. psyket va?” sa Sid och såg allvarligare ut nu. Jag fick direkt känslan av att det inte var något bra som skulle komma. Kanske hade Martin fått något utbrott och varit nära att hamna där själv?
”Jag vet”, nickade Max.
”Hon dog iförrgår. Jag.. fick reda på det igår av Martin. Han hade inte sagt ett ord.”
”Va?” sa jag chockat.
Sid nickade. ”Typ så sa jag också. Alltså jag tyckte ju såklart vi skulle ställa in men Martin vägrar, han vill inte snacka om det.. Så jaa.. jag hoppas han fixar det här.”
Derek satte sig ner på huk för att kolla något i sin resväska och såg samtidigt upp på oss. ”Vet du om han berättat något för Joe?”
”Nej jag tror inte det. Jag berättade ju för igår för att Martin sa att jag kunde det, men jag tror inte han vill att Joe ska veta för att han kanske ställer in allt då.”

 Martin
Självklart vändes blickarna mot oss när vi kom gående mot dom andra, men jag såg också skillnaden på hur dom såg på mig och på Hale. Jag ville inte ha deras medlidsamma tystnad.
”Tja, kan ni rycka upp er lite eller?” Jag försökte le men det såg förmodligen en aning sammanbitet ut.
”Tjena, jag är ledsen..” Derek la armen om mig i en vanlig kram men även den kändes något stelare än vanligt. Det kom liknande kommentarer ifrån dom andra och jag försökte hålla tillbaks känslorna som försökte bryta sig loss inuti mig. Jag fixade det här. Jag hade haft min lilla kris efter att jag stängt lägenhetsdörren bakom mig den där hemska eftermiddagen, det var lugnt nu, det skulle egentligen inte bli något annorlunda än vad det varit dom senaste åren.     
”Tack.. att ni bryr er och allting”, sa jag och bet mig lite i läppen. Hur fan var det tänkt att man skulle reagera på sådant här? ”Jag vill inte prata om det bara.”
Jag kastade en snabb blick mot Max och hans panda och drog sedan min svarta lugg ur ögonen. ”Vart är ens Joe någonstans? Måste ju vara första gången han kommer efter mig”, flinade jag till.

Trey
”Där kommer han tror jag.” Jag pekade mot en silvrig minibuss av modell ’snyggare’. Mycket riktigt var det Joe som öppnade dörren, iklädd en svart ulljacka som nästan såg lika dyr ut som solbrillorna han bar. Och då brukade jag ändå inte lägga märke till vilka prisklasser kläder och prylar kunde tänkas höra till.
Max tog med min väska för att lägga in i bagageutrymmet och jag vände mig om mot Sid som hade stannat till bredvid mig.
”Är läget bra?” log jag roat, han såg ut som att han skulle kunna somna stående.
”Jafan”, flinade han men lät sedan axlarna sjunka ner. ”Jag vill verkligen, verkligen inte flyga.”
Jag slog handen för munnen då jag mindes. Hur kunde jag ens ha glömt det?
”Men det kommer gå bra! Jag lovar”, log jag och tog tag om hans arm. ”Vet du vilka platser vi har på planet? För om vi har nära varandra så kan jag sitta bredvid dig och vara jättelugn”, erbjöd jag mig med ett leende.
”Söt du är”, flinade Sid men suckade sedan igen. ”Jag har ju gjort det tidigare så jag borde väl överleva..”

Vi körde iväg till flygplatsen och efter en väldigt smidig incheckning stod vi än en gång och väntade; men den här gången vid gate G.
”Resande till Amsterdam kan nu gå till gate..”
Om det hade känts öde utomhus när jag och Max gick mot bussen så var det totala motsatsen inne på flygplatsen. Folk rörde sig stressat åt olika håll, föräldrar försökte hålla koll på sina antingen skrattande eller skrikande barn, flygvärdinnor klapprade förbi i sina klackskor, högtalarrösten ropade ut olika gater och avgångstider i sådan fart att jag blev alldeles snurrig i huvudet och någonstans ifrån hördes musik.
”Okej killar, här är era biljetter.” Joe drog mig tillbaks ur tankarna och jag plockade upp passet ur min vanliga axelremsväska jag hade hängande över axeln. Det var bara några minuter tills vi skulle få gå på. Enligt biljetterna skulle jag, Max och Sid sitta på samma rad och dom andra fyra på raden framför.
”Då är det dags för första skålen snart då!” sa Hale som verkade minst påverkad av den tidiga morgonen. ”Och så dubbel dos för dig då Sid”, tillade han flinande och drog ner den pösiga mössan han hade på huvudet en aning.
”Resande till New York med flight 748..” Det var vårat flyg. Jag drog upp axelremmen högre på axeln och slöt upp bredvid Max för att sedan gå framåt i kön där vi skulle visa upp passen och boardingkorten.
Stressen över att vi skulle ha glömt någonting eller inte hinna i tid hade börjat lägga sig och istället var det bara den där förväntningen kvar. Jag och Max hade aldrig bott på hotell tillsammans så det skulle bli jättemysigt, och att få gå på konsert, att se Sid och dom uppträda på en så stor show, att bara få åka iväg liksom. Och som Max sa när vi bestämde oss för att följa med; vi behövde nog det här efter allting.
”Vem vill sitta närmast fönstret?” frågade Max och vände sig mot mig och Sid när vi kommit fram till vår rad.
”Jag vet inte.. jo men jag vill kunna titta ut så om det är okej sitter jag gärna längst in.”
”Absolut, hoppa in Sid.” Max flyttade sig åt sidan så gott det gick i den trånga gången och lät Sid och mig sätta oss först.
Lagomt när vi fått på oss säkerhetsbältena vände sig Hale om ifrån sin stol och såg på oss med sitt vanliga något busiga leende ”Ska vi ta tequila eller jäger?”
”Jäger är svinäckligt ju”, flinade Sid. ”Tequila lätt.”
”Okej jag fixar, Joe du är med va?”
Det kändes verkligen som att det här skulle kunna sluta hur som helst. Med tanke på vad vi fått höra ifrån deras förra turnè så skulle en tredagarstur säkert kunna bli hälften så galen, och det skulle ändå vara galet.

Jag vände mig om när jag kände Max fingrar flätas ihop med mina och log mot honom.
”Vill du ha tuggummi?”
”Jag har”, sa han och demonstrerade det hela med en bubbla.
Med ett fniss lutade jag mig den korta biten fram till honom och snuddade vid hans läppar. ”Jag älskar dig”, sa jag tyst mot läpparna och kunde inte hjälpa pirret som spred sig i magen bara genom att säga det. Jag hade inte vant mig vid att höra Max säga det och lika lite över att säga det själv. Men jag tyckte om det. Väldigt mycket. Skärmarna sänktes ner ifrån taket och i samma stund som säkerhetsfilmen började visas så började också planet sakta rulla för att åka mot startbanan. Jag kramade om Max hand en gång till innan jag vände mig om mot Sid. Max var varken flygrädd eller hade cellskräck så det kändes inte som att jag var orättvis för att jag valde att ägna mig åt Sid nu. Han såg helt likblek ut i ansiktet.
”Du är inte höjdrädd va?” frågade jag mjukt.
Han skakade på huvudet. ”Nej.. jag vet bara att det snart är försent att gå av. Jag vet inte.. jag tror inte jag fixar det här. På riktigt.”
Det var jätteovant att se Sid på det här sättet, utan skratten och skämten eller något annat galet. Jag hade sett honom rädd några gånger, men då hade det berott på att jag själv varit sjuk eller skadad på något sätt, det här var en helt annan rädsla och jag ville så gärna kunna hjälpa honom.
”Det gör du visst det. Tänk vad värt det kommer vara det när vi landar, och imorgon när ni får stå på den där scenen”, log jag stort.
”Jag vet.. det kommer bli rätt häftigt.” Han log faktiskt ett av dom där Sid-leendena och kastade sedan en blick ut genom fönstret när flygplanet ökade farten något. ”När kommer den där spriten Hale?”
Hale vände sig flinande om igen. ”Jag har inte lyckats haffa någon flygvärdinna än, jag tror tyvärr inte vi får supa ner dig förrän vi kommit upp i luften. Pallar du det kompis?”
”Jag är väl tvungen”, sa han med ett skratt men jag såg ändå hur han gripit tag hårdare om armstöden.
”Klart för start. Besättning inta plats.”
Genast började planet öka farten och även lamporna hade släckts, som i och för sig inte gjorde så mycket nytta ändå längre då det börjat ljusna ute. Sid lutade sig bakåt i stolen och knep ihop ögonen.

Sid
Fastän jag känt den här paniken i både trånga utrymmen på marken och i flygplan tidigare så var den lika fruktansvärd varje gång. Det var ingenting jag vande mig vid. Tanken på att vi inom några sekunder skulle befinna oss tusentals meter uppåt i luften och att det inte skulle finnas någon möjlighet att ta sig ut gjorde mig illamående. Det spelade ingen roll att resan ’bara’ skulle ta runt två timmar. Två timmar var hundratjugo minuter. Det var tretusen sexhundra sekunder. Tretusen! Jag grep tag hårdare om armstöden och fortsatte hålla ögonen stängda. Jag ville inte se marken försvinna vilket skulle göra det ännu verkligare. Planet skakade till och av ren reflex sträckte jag ut handen och famlade efter Treys. När han inte drog undan den kramade jag den så hårt jag kunde och hoppades samtidigt att jag inte bröt några ben i den. Rädslan förde alltid med sig fysiska problem också och det tog inte lång tid förrän jag börjat andas snabbare; häftiga, korta andetag som inte alls hann komma ifrån magen utan bara befann sig uppe i halsen.
”Det går bra Sid, lugna dig..”
Jag ville lyssna på Treys röst och göra som han sa. Jag ville tro på att det skulle gå bra och att jag inte alls skulle dö men det gick inte. Hans ord gick in i mitt huvud men hjärnan ville inte ta åt sig av dom. Den fortsatte tala om för mig att syret långsamt började minska nu, att det om en halvtimme skulle ha minskat till hälften och därefter bara skulle minska allt snabbare. Den visade mig overkliga, men samtidigt så verkliga, bilder av hur sätet jag satt i blev allt trängre, att raden framför kom allt närmare, hur taket började sänkas. Min blick for hastigt iväg till den stora dörren längre fram i planet och dess handtag som såg helt orubbligt ut.
”Sid? Titta på mig.”
Istället för att vända mig om mot Trey såg jag ut genom fönstret och allt det blåa. Vi var för högt upp. Jag skulle inte kunna hoppa härifrån. Jag skulle inte ens kunna öppna dörren. Luften skulle ta slut. Jag fick inte plats här inn..
”Sid!” Plötsligt såg jag in i Treys blåa ögon och istället för att ta ett nytt snabbt andetag höll jag andan istället. ”Snälla lugna dig, jag lovar att det inte är någon fara. Kolla vi har till och med ganska bra benutrymme här! Jag är ju typ mini men dina långa ben får ju till och med plats, testa!”
Jag såg på honom och försökte få fram ett leende men alla paniktankar som fortfarande for runt i huvudet försvårade sådana försök. Jag sträckte ändå prövande ut benen som han sa och faktiskt så tog det inte stopp, dom försvann en bit under Hales stol framför men det tog inte stopp.
”Luften tar slut Trey..”, sa jag lågt fastän jag egentligen hörde hur absurt det lät.
”Det gör den absolut inte, den går runt och det kan vara rätt ofräscht, särskilt eftersom den där tjocka gubben där framme nyser rakt ut typ hela tiden, men den kan inte försvinna.”
Ett kort skratt kom faktiskt ut mellan mina läppar och jag försökte se gubben han pratade om. ”Men fräscht..”
”Inte så jätte”, flinade Trey och kramade om min hand som han uppenbarligen måste ha fortsatt hålla i fastän jag tryckt den så hårt.
”Andas typ med.. magen du vet? Sådant tränar ni väl på när ni sjunger? Djupt och så där”, fortsatte han leende. Sådant visste jag också men det brukade aldrig funka och jag hade inte väntat mig att jag skulle fixa att tänka så nu heller, men av någon anledning så började jag få ner andetagen till bröstkorgen åtminstone. Sätena framför hade inte kommit längre bak och faktiskt så fick jag plats i min stol.
”Går det bra..?” undrade Trey och såg försiktigt på mig.
Jag skrattade till igen, den här gången en aning chockat. ”Jag.. det går rätt bra.”
Det var först då Martin vände sig om och såg på oss. ”Ingen mer panikatt..”
”Men käften Martin!” utbrast Hale. ”Påminn honom inte! Du Sid, ska vi köra det där ritgrejset när man målar varannan kroppsdel och viker över? Det var aslänge sedan!”
Max skrattade till. ”Vadå det där man gjorde på lågstadiet?”
”Jaa men varför sluta där? Du ska se vilka mästerverk det brukar bli!” svarade Hale med ett eget skratt.
Jag kunde inte låta bli att flina åt det dom sa och jag kunde äntligen börja slappna av en aning. Trycket över bröstet fanns fortfarande kvar och det visste jag att det skulle göra tills jag fick kliva ur planet igen, men det kändes fruktansvärt skönt att den värsta paniken lagt sig. Den brukade jämt göra det men det tog alltid olika lång tid.
”Tack Trey.” Jag släppte långsamt hans hand med min egen alldeles svettiga och fick fram ett ärligt leende.
”Du behöver väl inte säga tack heller, jag bara..” Han ryckte på axlarna med ett litet leende och helst av allt ville jag bara krama om honom jättehårt. Sådant var dock lite svårt i ett flygplan med bälten och armstöd emellan och grejer.

 Hale
Jag tyckte att det tog en väldig tid innan flygvärdinnorna började gå genom gången med dom där vagnarna men till sist stannade i alla fall en vid våran rad.
”Sju, eller nej åtta, tequila ska vi ha här!” sa jag med ett leende. Jag brukade få höra att jag hade ett bländande leende men det är inte direkt någonting jag kan avgöra själv.
”Okej, skulle jag kunna få se ditt pass?”
”Självklart kan du få det, men jag skulle också kunna ge dig mitt nummer på en gång.”
Flygvärdinnan skrattade ljust till men var snabb med att återta en mer professionell min igen. ”Jag behöver se din ålder.”
”Jag har hört den förut”, log jag snett och räckte henne passet och kreditkortet. Jag hörde Joe andas ut i något slags skratt bredvid mig men kunde inte bry mig mindre. Bara för att han var dålig på att flirta liksom.
Hon blickade ner i den lilla boken och såg sedan upp på mig med ett leende igen. ”Åtta stycken sa du?”
”Nio om jag får bjuda dig på en. Men det kanske inte är tillåtet i tjänst?”
Ännu ett leende tog sig fram över hennes läppar och jag tyckte mig kunna ana en liten svag ton av rosa på hennes kinder. Hon var kanske fyra, fem år äldre än mig, ljusbrunt hår i en stram knut och ganska osminkad. Eller så var det precis tvärtom att hon egentligen var väldigt sminkad men med ett naturligt resultat som mål. Jag hade hört om någonting sådant. Lät drygt men det var snyggt i alla fall.
”Det är ju tyvärr inte det”, log hon och började plocka fram små flaskor och plastglas. ”Var det bra så?”
”Om du är nöjd så ja, då var det bra så. Eller föressten..”
”Ja?”
”Jag skulle vilja ha ditt namn bara.”
Den här gången skiftade definitivt hennes kinder i färg. ”Haylie. Här varsågod.” Hon gav tillbaks pass och kort och sedan tequilan.
”Du är fan hopplös”, sa Martin och skakade på huvudet med ett snett leende när jag langat vidare flaskor och glas. ”Har du glömt sjuksyrran där hemma?”
”Det som händer på tio tusen meters höjd stannar på tio tusen meters höjd.” Dessvärre skulle jag väl inte bli med i någon tio tusen metersklubb. För att bli det hade jag faktiskt behövt Camille med mig. Det med Haylie hade bara varit totalt oskyldigt flirtande just för att jag tyckte det var så kul. Jag tyckte det kändes bra med Camille och hade inga planer på att sumpa bort chansen med henne.

Max
”Tackar.” Jag tog emot den lilla plastmuggen som genast fick mig att tänka på hostmedicin och fyllde sedan på med den genomskinliga vätskan som dock var betydligt starkare än någon äcklig medicin.  
”Skål för oss! Det här kommer bli grymt.” Hale lutade sig över sätena och vi fick väl till någon halvt lyckad halvt misslyckad skål. ”Och för Joe som fixade det!”
”Det är helt tack vare er killar, ni har jobbat på jävligt bra.” Joe hade skjutit upp solbrillorna i håret och såg mer avslappnad ut nu än dom andra gångerna vi träffat honom. Första gången på den där konserten när vi fick komma in backstage med Martin hade jag ärligt talat tyckt att han verkade jävligt dryg bara, men jag hade ändrat uppfattning sedan dess och faktiskt förstått att han behövde vara rätt bestämd ibland för att det skulle funka. Alla var verkligen skitduktiga på det dom gjorde, men hade dom inte haft en manager som haft koll på dom hade det nog kunnat spåra ut lite för mycket, så pass att det istället blivit garagespelningar och inte turnèer till andra länder.
”Du kommer ju bli full på den där”, flinade jag mot Trey när han förde glaset mot läpparna.
”Jag blir inte full”, protesterade han men kunde inte hålla tillbaks ett fniss.
”På tre?”
Efter att jag räknat ner svepte vi tequilan båda två och Trey gav ifrån sig en sådan rysning att till och med jag kände den. Väldigt roande.
Sid där bredvid såg ut att må betydligt bättre än han hade gjort för en halvtimme sedan. Han skrattade åt något Derek sa och var sedan nära att skvimpa ut spriten, vilket fick honom att garva till igen. Det var liksom den Sid jag var van vid att se.
”Alltså det ser så mjukt ut!” log Trey stort och pekade mot fönstret där himlen uppenbarade sig utanför med alla dess bomullsslott.
”Verkligen, typ som världens största hoppborgar.”
Jag tyckte om hur det alltid var fint väder när man flög. Det spelade ingen roll om det var molnigt, regnade, var orkanstormar eller snöade; när man kom tillräckligt högt upp ovanför molnen så var himlen alltid blå och någonstans lyste solen och kastade sitt vitgula sken över allting. Det var någonting lite tröstande med det, att hur jävligt någonting än kändes så kunde man vara säker på att solen faktiskt lyste ovanför molnen. Shiet vad poetisk jag började bli. Det kanske hade behövts dubbel dos för mig med.
”Vad tänker du på?”
Jag vände tillbaks blicken mot Trey och flinade. ”Det tänker jag inte säga.”
”Vadå varför inte?” frågade han förvånat och jag tyckte mig se något oroligt skymta förbi hans blick också.
”Inget dramatiskt, men du skulle kalla mig romantisk eller något”, sa jag och himlade med ögonen.
”Men åh vad gulligt! Säg!” Log han stort och såg så ingående på mig med dom där ljusblå ögonen att jag skulle ha kunnat smälta där och då.
”Nej, det var bara om att solen alltid.. alltså nej det låter inte ens romantiskt”, skrattade jag och sträckte ut mina svarta stuprörsklädda ben så gott det gick.
”Men jag vill höra ändå, snälla.”
Jag såg roat på honom men lutade mig sedan över till hans sida, la två fingrar under hans haka och förde mina läppar till hans. Känslan som spred sig i min kropp skulle definitivt kunna liknas vid dom där fluffiga molnen utanför. Något trevande särade jag på läpparna för att låta tungan leta på Treys. Hans hand letade sig i sin tur upp till min nacke och skickade iväg rysningar längs hela ryggraden när han sakta smekte fingrarna längs den tunna huden.
Med ett fånigt högt andetag drog jag mig till sist ifrån honom och kände hur hjärtat dunkade hårt i bröstet. ”Jag måste.. gud..”, flinade jag generat till. Om vi skulle fortsätta skulle jag inte kunna sluta och det satt trots allt människor omkring oss. Hur mysigt och hett jag än tyckte det var att kyssas med Trey så kanske inte alla andra tyckte att det var lika mysigt att behöva titta på. Och det vet ni ju själva; är det några som hånglar för fullt så är det sjukt svårt att dra blicken ifrån dom fastän det är precis vad man skulle vilja göra. Inte för att jag brukar bry mig så mycket i vad andra tänker men.. Leendet lekte fortfarande på mina läppar när jag vände tillbaks blicken till Trey.
”Ehe..” Han såg en aning generad ut han med och hade börjat vrida händerna i knäet.
”Jag ska bara gå på toa”, sa jag och knäppte loss bältet innan jag krånglade mig ut ifrån sätet och vidare ut i den smala gången. När jag närmade mig dom två toaletterna längst bak tyckte jag mig känna igen ryggen på den långa killen som stod i kö, det var någonting med den något gängliga kroppen och det blonda håre..
”Oj var det du, jag undrade precis hur jag kunde känna igen någon här”, sa jag när jag insåg att det var Martin. Jag hade inte märkt att han gått iväg. I samma sekund som han vände sig om slog Sids hemska ord mig igen. ’Hon dog iförrgår..’ Automatiskt kollade jag efter någonting annorlunda med honom, att blicken skulle ha tappat lite av sin glans, att käken skulle se spändare ut, att någonting man kanske inte ens kunde beskriva skulle finnas eller saknas. Men jag såg inget särskilt tror jag. Hans ansiktsuttryck var inte världens gladaste men det hade det inte varit dom senaste gångerna vi hade träffats heller.
”Jag börjar tro att killen sugits fast i toan där inne. Man kan tydligen göra det om man sitter samtidigt som man spolar – vem fan som nu gör det.”
Jag kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt. ”Nej det låter ju lite småstört faktiskt.” Leendet rann av mina läppar igen när jag fortsatte. ”Hur är det.. med dig?” Visst hade jag sagt att jag var ledsen över vad som hänt vid busstorget, men det hade blivit så hastigt allting och det var klart att jag fortfarande brydde mig om Martin. Han hade gjort en del jävligt dumma saker och vi hade haft våra bråk, men jag hade inte helt släppt honom för det.
”Du behöver inte låtsas bry dig Max, jag är förvånad att du inte har pandaungen i släp bakom. Men han kanske är lite för blyg för att gå med i någon tio tusen meters-klubb?”
Min blick mörknade något fastän jag visste att jag inte borde bry mig i vad han sa. ”Det är ju verkligen inte din sak att lägga dig i men Trey skulle inte ha några problem med det.”
För det första så hade jag ingen lust alls att diskutera det här ämnet av respekt till Martin, jag hade stunder då jag fortfarande kände mig skyldig över att ha gjort slut med honom, och för det andra så var det som sagt ingenting han hade att göra med. Men så var det mitt beskyddande sätt mot Trey som gjorde att jag ändå var tvungen att påpeka att han inte alls skulle ha något emot det, jag hatade att han skulle försöka få Trey att framstå som pryd på något sätt, det var inte ens första gången. Uppenbarligen var Martin en av dom som hade blivit vittne till mitt och Treys kyssande.
”Okej om du säger det så”, blev hans svar innan han lutade sig mot väggen.
Jag kunde ha låtit bli att säga någonting mer och bara väntat tyst på att någon av toaletterna skulle bli lediga men snart öppnade jag ändå munnen igen.
”Och jag låtsades inte. Hur är det?”
Martin såg ut att vara på väg att svara med någon ny dryg kommentar men verkade ångra sig att döma av dom sekunderna det faktiskt tog innan det kom något svar. ”Bra antar jag. Eller.. alltså det var ju en lagom chock att komma in dit och tro att jag skulle få en ny utskällning och..”
”Vadå utskällning?”
Han drog handen genom håret som var mindre stylat än vanligt men fortfarande såg skitsnyggt ut och slog ner blicken en kort stund. Jag hade inte väntat mig att han skulle berätta något så nu när han faktiskt börjat göra det stod jag tyst och lyssnade, lät honom ta sin tid.
”Äh jag var och hälsade på henne för ett tag sedan och hon blev typ helt galen, skrek att allt var mitt fel, att det var på grund av mig hon var där och grejer..”
Oavsett om han sett ganska så oberörd ut avsiktligt eller omedvetet så kunde han inte dölja det nu. Jag såg hur ett av blodkärlen utanpå halsen spändes och han undvek att möta min blick en stund. Om han hade kunnat vara öppen om sådana här saker när vi varit tillsammans så hade jag så gärna velat kunna hjälpa honom, jag hade velat hålla om honom och lyssnat på det han berättat, även om det skulle ha gjort fruktansvärt ont. Men det hade knappt funnits några sådana stunder för oss; allt hade varit på ett så ytligt plan och sedan.. En bild av Treys sönderslagna ansikte fladdrade förbi på min näthinna och jag försökte desperat få bort den. Jag och Martin skulle inte ha passat ihop ändå, jag ville inte tänka mig in i att jag kanske skulle ha varit tillsammans med en kille i flera år som var kapabel till att slå på någon som för det första var oskyldig och för det andra redan låg ner.
”Okej”, sa jag tyst och väntade på att han skulle fortsätta. Passagerare rörde på sig, flygvärdinnor gick förbi kön till sitt eget utrymme, en annan rullade in varuvagnen. Det var allt annat än lugnt men på grund av den höga ljudvolymen omkring oss så kändes det ändå som att vi kunde hålla vårat samtal privat på något sätt. För att någon annan skulle höra skulle man behöva stå alldeles tätt intill oss.
”Så det var typ det jag hade väntat mig när läkaren terroserade mig med sina samtal, men sedan så.. han sa att dom inte hade kunnat rädda henne, att hon var död. Jag hade bara inte väntat mig det.”
”Det är klart”, sa jag lågt och la tveksamt handen på hans underarm. Stunderna då vi pratat om seriösa saker hade som sagt varit få men jag mindes otäckt bra när han hade berättat om sin morsa. Hur han hade fått alla dom runda ärren på armen. Vem som hade orsakat dom.
”Alla säger liksom att dom är ledsna och grejer och jag vet fan inte vad jag ska svara, jag.. är det meningen att jag ska tacka och säga att jag också är det? För ärligt; det är jag inte. Dom värsta åren i mitt liv är dom jag tvingades bo med henne, all annan skit.. det är hon som påverkat mig till det också.”
Jag gissade att han syftade på alkoholen och dom tyngre grejerna som han tagit till ibland. Och jag kunde inte helt säga emot; det var verkligen inget ovanligt att barn med missbrukande föräldrar fick liknande vanor själv. Och jag skulle aldrig kunna fatta hur en förälder kan göra sitt eget barn så fruktansvärt illa som att slå honom.
”Då ska jag inte säga det”, sa jag och blickade upp på honom.
”Tack.”
Vi såg en stund på varandra tills den vänstra dörren plötsligt öppnades och Martin kunde gå in.

Sid
Musiken som strömmade ur mina hörlurar var definitivt till hjälp för att kunna tänka på någonting annat och jag kände mig fortfarande lite chockat glad över att det funkade så pass bra. Vi hade gjort lite mer än halva vägen nu så om mindre än en timme skulle jag äntligen få komma ut. Den tanken skulle jag uppenbarligen inte ha tänkt då det började vrida sig i magen igen. Jag lutade huvudet mot den svala rutan och studerade alla vita moln nedanför oss samtidigt som jag koncentrerade mig på musiken.
Helt utan förvarning skakade planet till och det kändes som att vi föll flera meter nedåt i sådan fart att hjärtat hann åka upp i halsen, ner till magen och upp igen. En luftgrop intalade jag mig snabbt. Sådana var det ibland. Helt ofarligt. Det skakade till igen och den här gången hörde jag några som skrek till; vuxna människor. Nej jag ville inte vara med om sådant här.
”Hey, vad är..” Jag tystnade snabbt då alla lampor i planet plötsligt slocknade. Trots fönstren kom det knappt in något ljus och det var i det närmaste kolsvart. Av ljudet att döma började väskor ramla ner ifrån hyllorna, fler personer skrek, allting skakade bara mer och mer.
”Vad händer?!” Jag vände mig om mot Trey i mörkret och såg sedan stressat upp mot taket. Varför sa dom ingenting i högtalarna?!
”Jag vet inte.. gud..”, kom det ängsligt ifrån honom. Jag skulle precis till att öppna munnen igen då jag plötsligt kastades fram mot sätet framför och på en sekund svartnade allting.

Jag stönade till av smärta och lyfte handen mot huvudet. Vad.. hände? Jag hörde avlägsna skrik och något annat oväsen och öppnade långsamt ögonen. I samma stund som jag såg igen blev alla ljud tusen miljoner gånger starkare och det var inte längre några avlägsna skrik. Alla runt omkring mig skrek i ren panik. Planet skakade så kraftigt att jag var nära att falla framåt. Det hängde en gul syrgasmask framför mig i ett snöre men innan jag ens tänkt tanken att dra den över mitt ansikte vände jag mig om. Det kom inga skrik därifrån.
”TREY!” Mitt hjärta stannade i några sekunder då jag såg min svarthåriga kompis sittandes helt orörlig med huvudet hängande åt ena sidan. Det rann blod i hans ansikte och någonstans mitt i paniken trodde jag mig kunna se att det började ifrån tinningen. ”Trey!” skrek jag igen och slet i mitt bälte för att kunna luta mig mot honom. Med händer som darrade värre än asplöv drog jag tag i den gula masken som hängde framför honom och försökte få bandet runt hans huvud. ”Hjälp! Snälla hjälp någon!” Han var fortfarande lika orörlig med lika stängda ögon och lika hängande huvud. Min blick lyckades fånga Max på hans andra sida och jag kände hur mitt hjärta kramades ihop ännu mer. Han hade sin mask över ansiktet men satt lika orörlig som Trey. ”MAX!! VAKNA! TREY ÄR..åh gud.. HJÄLP!”
En dunk hördes och när jag såg ut mot gången såg jag en kvinna liggandes på golvet med uppspärrade tomma ögon. Jag fick inte in någon luft i lungorna längre.
”Sid! Är Trey död?!”
”Va?!” kved jag fram och såg skrämt på Hale som vänt sig om. Istället för en mask hade han på sig en gul flytväst.
”Nej! Han är inte död!” fortsatte jag hest och vände mig om mot honom igen, började skaka hans kropp så mycket jag kunde. ”TREY!! VAKNA!” Utan att jag först märkt det hade tårar börjat forsa ner för mina kinder och dom kommande ’Trey!’ lät mest som högljudda snyftningar och hulkningar. ”Hale hjälp mig då! Trey, Max..” Allting började bli suddigt i mitt synfält och det var som att händerna inte ville lyda mig längre. Jag kunde inte skaka på Trey, jag kunde inte dra tag i Hales arm för att få honom att vända sig om igen. Allt jag kunde göra var att titta på hur blodet färgade min bästa väns ansikte rödare och rödare.
Någon bakom mig grät ännu högre än vad jag själv gjorde men innan jag hunnit vända mig om hörde jag Martins röst. Martin lever. Hale lever. Trey…
”Jag älskar dig men jag kommer inte finnas snart.. Jag älskar dig.. Nej han är död. Alla är döda.”
Vad sa han för någonting?! Jag slet ännu mer i bältet och lyckades luta mig framåt för att sedan se hur Martin höll sin mobil tryckt mot örat samtidigt som han fortsatte säga samma sak om och om igen.
”Men hjälp mig!” Fick jag hysteriskt fram och fick äntligen händerna att samarbeta igen. Jag greppade tag om Treys hand som hängde slappt och kramade den stenhårt. ”Vakna! Du måste vakna! Tre-hey.. Snä-hälla..”
Nästa skakning gjorde att jag kastades mot fönstret och smärtan i huvudet var så fruktansvärd att det svartnade för ögonen på mig.

”Sid!”
Jag slog upp ögonen i panik och kände genast det krampaktiga greppet om mitt hjärta. Nej. Nej, nej nej. Det var Hales ögon som såg in i mina och jag vågade knappt andas.
”Trey är..?” Jag kunde inte få fram det.
”Jag är här, du måste ha haft en mardröm.” Jag kände en väldigt bekant hand ta tag i min och när jag vände mig om såg jag ännu mer chockat in i dom där blåa ögonen som var väldigt levande och väldigt mycket Treys.
”Du skrämde typ ihjäl mig när du skrek till!” sa Max bortanför honom och flinade först till men såg sedan mest orolig ut.
Mardröm..? Jag såg på Trey igen och började långsamt få tillbaks min normala andning. ”Vi har inte.. kraschat?”
”Nej det är klart vi inte har”, sa han snabbt och kramade hårt om min hand. ”Drömde du.. det?”
”Du skrek att Trey var död.” Det var Derek som vänt sig om i sitt säte nu och såg på mig.
Med en hastig rörelse drog jag med fingrarna under ögonen och kände något fuktigt mot dom.
”Fy fan gör aldrig så där mer! Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!” Trots säkerhetsbälte och armstöd lyckades jag slå armarna om Trey och drog honom så hårt mot mig att det borde ha gjort ont i hans tunna kropp. Men just då kunde jag inte bry mig mindre. Han levde.
”Sluta dröm sånt då”, pep Trey till vilket gjorde att jag snabbt lossade på greppet ändå. När allt det där fruktansvärt hemska visat sig vara en dröm så skulle det vara väldigt dumt om jag kvävde honom när jag vaknade.
”Du.. gråt inte.” Trey log, om än något skakigt tyckte jag, och kramade om min axel med handen. ”Det var bara en dröm.”
”En jävligt verklig.. Du var.. död, och Max var avsvimmad tror jag, Martin ringde någon och sa att alla var döda och.. jag vill verkligen gå av det här planet nu.” Jag försökte få fram ett leende men drömmen var fortfarande alldeles för färsk i mitt minne för att jag skulle kunna slappna av på riktigt.

”Känns det bättre grabben?” Joe la armen om mina axlar och log.
Jag nickade och drog ner mössan över huvudet. ”Ja nu är det ju tack och lov fast mark igen”, suckade jag tungt. ”Och du får fixa en båtbiljett hem till mig bara så du vet, jag åker aldrig ett jävla flygplan igen.” Nu hade jag två anledningar till det; klaustrofobi och äckliga mardrömmar.
”Tänk inte på hemresan nu. Nu ska vi till hotellet och sedan kör vi rep ikväll innan vi går ut och käkar en riktigt fin middag. Låter okej?”
”Låter jävligt okej!” flinade Hale och trängde sig in emellan oss. ”Vi är i new york baby!” 
   


RSS 2.0