är ni kvar? ;)

ingen mer som läst kapitlet och har något alls att säga?.. :) hjälper mig fortfarande att skriva bättre när jag får veta vad ni gillar och inte (plus att det är roligt också =)) 

say it with a picture - extramaterial

 jag fick en idèe till lite extramaterial som jag pysslat med dom senaste kvällarna, mest för att jag tyckte det var kul själv - vilket kanske inga andra tycker haha. men då är det bara att låta bli att kolla ;)

tanken är i alla fall att karaktärerna fått dela med sig av sina egna bilder 8) både sånna dom 'tagit själva' och bilder som dom gillar/passar dom.

hoppas ni tycker det är lite roligt i alla fall! (: på vissa av bilderna har dom skrivit något själv eller bara skrivit sin signatur, andra bilder är utan text där jag hoppas att ni ändå förstår vem det är 8D som sagt - inget jättespännande men jag tyckte själv det var kul att fördriva tiden med så haha.

Och missa inte nyaste kapitlet här nedanför! ni var ju så duktiga att kommentera sist men det är inte bra alls på den fronten just nu :(

here we go =D
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

crash m/m - del 67

 
här kommer då nästa kapitel, inget jättedramatiskt eller händelserikt ;) kommentera vad ni gillade/inte gillade så är ni jättesnälla (:

-

In all your doubts
Try to remember This song is for you
It’s nothing much ‘cus Words will never be enough for what you mean to me
I will catch you when you fall I’ll never let you off my mind
As long as I will breathe my heart will beat for no one else but you
Listen as I sing it from the deepest inner of my soul
From now on to eternity I’m always by your side

 
 
 Sid

”Bara sista minuten-grejerna kvar, tandborste, plattång och sådant där.” Jag drog igen dragkedjan till bagen med ett leende och sköt sedan in den under sägen med foten.
”Du kommer säkert glömma att du lagt den där nu”, flinade Jens.  ”Och så får du panik på fredagmorgon.”
Det var lite kul att Jens som inte hade en aning om vilket kaos det faktiskt varit med packningen under första turnèn nämnde just det där.
”Så skulle det mycket väl kunna bli”, flinade jag tillbaks och sjönk ner på sängen.
Tack och lov hade Jens slutat vid fyra idag, och inte mitt i natten eller något dumt, och var ledig imorgon så att vi kunde umgås så mycket det gick innan vi skulle åka i övermorgon. Det handlade som sagt bara om tre dagar men vi hade faktiskt inte varit ifrån varandra så länge sedan vi blivit tillsammans, och skulle det ha gått tre dagar och jag fått akut abstinens efter honom så hade det inte tagit mer än 20 minuter att ta sig hem till honom. Det skulle knappast funka om jag fick någon sådan abstinens på lördagmorgon och befann mig typ miljoner mil ifrån honom.
”Kan jag göra lite te bara? Jag blev jättesugen plötsligt”, sa Jens efter en stunds tystnad och lekande med mina fingrar.
”Självklart. Om jag ens har något..”
”Jag såg jordgubbste i skåpet”, log Jens oskyldigt. ”När jag letade efter makaronerna till lunchen.”
”Åh men så bra”, skrattade jag. ”Då kan det bli ditt te för jag dricker jättesällan ändå.”
Jens gav mig ett leende innan han snabbt var uppe ifrån sängen och gick ut ifrån mitt sovrum. Rex tog ett inte lika smidigt skutt ifrån sängen och följde viftande på svansen efter. Det gick knappt att komma ihåg hur rädd Jens hade varit men jag hann ändå lägga märke till den lilla, lilla ryckningen då han vred på huvudet och fick se vem som förföljde honom.
”Är det lugnt?” Jag gjorde en ansats att resa mig upp.
”Japp!” Det lät åtminstone som att han log då han sa det. Och som sagt, en liten ryckning var ingenting jämfört med den skrämda blicken och tillbakaryggandet. Jag som trott att sådant där egentligen bara gick att bota med typ terapi eller hypnos, eller i alla fall på mer professionellt än mitt ’han är inte farlig, du kan klappa försiktigt’ och hållit i honom tills Jens fått vara den första att hälsa.
Jag tog upp mobilen ur fickan och började kolla sådant där onödigt, twitter, facebook, mailen där det oftast bara kom skräppost ändå, men som man ändå inte kunde hålla sig ifrån. Jag hade sms:at Martin igårkväll för att höra ifall han åkt in till sjukhuset eller något men bara fått ett ytterst fåordigt svar. ’Ja.’ Jag kände honom så pass bra att jag visste att det inte var någon idèe att tjata och börja fråga en massa, huvudsaken var ändå att han hade åkt iväg. Om det hade gått jättedåligt, som sist ungefär, så skulle han ha sagt något mer, något som kunde hintat. Det var jag ganska säker på i alla fall. Och imorgon stod en sista repning på schemat så då skulle jag kunna snacka lite mer med honom. Det var ju något viktigt att alla var i form för den här konserten. Att vara ett förband är absolut inte något litet krav utan snarare tvärtom. Det är en chans att visa att man är så pass bra att man förtjänar att vara headline. Att ta det lite ’soft’ för att man ’bara’ är förband finns inte på kartan. Inte för mig och inte för dom andra killarna. Skulle vi vara ett sådant band skulle jag ha hoppat av för länge sedan.
”Jag tror någon är hungrig”, flinade Jens då han kom in i mitt sovrum igen med en kopp mellan händerna.
Någon är alltid hungrig”, flinade jag tillbaks och vände sedan blicken mot dörröppningen då Rex kom in och sedan tog ett jätteskutt upp i sängen igen. ”Nej men jag ger honom mat om ett tag så åker vi sedan?”
”Det blir bra”, log min pojkvän och tog en klunk. Det luktade faktiskt väldigt gott av det där teet ändå.
Eftersom vi både skulle repa imorgon och jag skulle till frisören så kändes det smartast att lämna Rex till mamma och pappa redan ikväll, så att det var fixat liksom. Var väl bara att hoppas att det inte skulle vara samma busschaufför som kvällen jag åkte hem till Trey. Jens hade funnit det väldigt roande då jag berättade om incidenten.
”Vill du smaka?” Han höll frågande fram koppen.
”Mm”, log jag men ignorerade den svartvita muggen och lutade mig istället fram till honom för att mjukt pussa hans läppar. ”Helt okej”, flinade jag mot dom.
”Inte mer än okej?” frågade Jens roat och sänkte muggen utan att förstora mellanrummet mellan oss.
”Måste nog smaka igen..” Långsamt mötte jag hans läppar en gång till, sög tag om underläppen och höll retsamt kvar den ett tag innan jag gick vidare till överläppen, mungipan, mitt på, nafsade i underläppen igen.. ”Får nog ta tillbaks det där med ’okej.’ Det är lätt det godaste teet jag någonsin smakat.” Ett roat leende spred ut sig över läpparna då jag drog mig undan en liten bit.
”Då tar jag det som en komplimang.. eftersom.. det var jag som kokade det.” Han log roat tillbaks och strök sedan sin lugg ur ögonen. Jag tyckte han var sexig när han hade dom svarta glasögonen, men jag älskade att kunna se hans ögon så tydligt när han istället använde linserna. Och så syntes piercingen i ögonbrynet bättre också.
Rex kröp fram i sängen och krånglade sedan in sig in under min ena arm så att han kunde ligga över hela knäet. Allt för att påminna om att bristen på uppmärksamhet inte var okej.
”Du är för stor för att vara knähund, när ska du förstå det?” flinade jag och kliade honom bakom örat. ”Det hade varit annat ifall du varit en.. chihuahua eller en sådan där liten vit pälsboll. Har du sett sådana?” Jag vände upp blicken mot Jens och flinade. ”Dom ser ut som små lamm typ.”
”Jag tror det. Jag brukar inte titta så länge på hundar..”, erkände han och la försiktigt handen mot Rex rygg. ”Men du ville ha en stor hund?” Han drog lite i en av trådarna på den svartvitlila palestinasjalen han bar runt halsen. Mellan sjaländarna skymtade bar hud då han hade på sig en djupare rundad urringad t-shirt i en gråblå nyans. Så snygg; och så kom han direkt ifrån jobbet.. Han måste definitivt ha bytt om.
Jag nickade. ”Jaa, det är klart att det hade varit smidigare med en liten som jag kunnat haft i knäet på bussen och sådant där, och det hade inte gått åt lika mycket mat.. men jag har alltid gillat större hundar bättre så det var egentligen aldrig ett alternativ.”
”Men du hade honom när du bodde hemma också va?”
Jag nickade. ”Jaa fast jag köpte honom själv, jag hade sparat i flera år och så fick jag lite bidrag ifrån mamma och pappa då. Men jag var typ..” Jag såg fundersamt ner på Rex. ”Men gud.. eh.. jo jag hade precis fyllt 17! Och sedan flyttade jag när jag var arton”, log jag.
”Okej, nu är det väl lite annorlunda med ett husdjur för det älskar man väl oavsett men det är typ alltid bra att verkligen spara till något själv för då blir det ännu viktigare på något sätt, eller hur?”
”Jaa lätt. Och jaa precis Rex skulle ju alltid ha varit jätteviktig för mig men det känns ännu bättre när han verkligen är min, att det var mina pengar, så det stämmer verkligen. Har du sparat så till något?”
”Inga superdyra saker men typ min första egna dator, jag la varenda liten krona i en glasburk som jag hade överst i bokhyllan”, flinade han och ställde ifrån sig koppen. ”Det tog jävligt lång tid men jag var hur stolt som helst när jag och pappa åkte till affären och jag lämnade fram den där burken.”
”Men vad sött!” skrattade jag.
”Lite pinsamt, men jaa mamma och pappa försökte lägga i lite sedlar i den där burken ibland men jag tog alltid ut dom igen. Jag ville få samla själv.”
Jag log svagt mot honom. ”Precis som att du ville skaffa ett eget jobb istället för att ta det du kunde få..?”
Han nickade. ”Precis.”
Jag tog tag i hans hand och flätade samman våra fingrar. ”Jag tycker om det med dig.”
Att han inte gett upp drömmar och mål, stora som små, för att någon annan erbjudit sig att betala och ’hjälpa.’
”Äh..” Han flinade och ryckte på axlarna. ”Vet du vad jag tycker om med dig..?”
”Nej..?”
”När du rodnar.”
”Sluta! Det där funkar inte”, skrattade jag. Så illa var det faktiskt inte; att jag började rodna för att någon sa ordet.
”Kommer du ihåg den där första gången du skulle följa med hem till mig och vi gick förbi pizzeri..”
”Men ja!” skrattade jag. ”Ska vi..”
”Haha!” Jens log så retsamt och nöjt att jag skulle ha brottat ner honom direkt om det inte varit så att Rex parkerat sig över mina ben.
”Sluta..”, flinade jag generat då jag till och med kände dom hettande kinderna nu. Fan. Hur dålig var jag inte?
”Det är charmigt.” Han flinade fortfarande när han lutade sig fram för att mjukt kyssa mig. ”Men jag var faktiskt också nervös den kvällen, jag var typ orolig att jag skulle börja svamla när jag skulle beställa pizzan och allting, börja stamma eller något.”
”Men!” Jag skrattade och kunde inte låta bli att tänka tillbaks på den där kvällen. På vår icke-dejt.
”.. det finns en jättebra pizzeria alldeles intill min lägenhet.”
”Åh vad farligt”, flinade jag och följde efter honom för att sedan kliva av bussen.
”.. Men nu har jag lite mer självdisciplin i alla fall. Första månaden efter jag flyttat in åt jag fan pizza fyra dagar i veckan..”
Han hade sagt något om att han tyckte att han borde ha fått en pizza uppkallad efter sig.
”Det syns inga spår efter den pizzamånaden i alla fall.”
Minnet av Jens bara överkropp i provrummet hade ju fortfarande varit fastetstat på min näthinna, och hur han först då hade fått reda på att jag faktiskt inte alls vetat om att jag var bi utan att det i princip var han som fått mig att inse det.
”Har du kollat in mig?” frågade han retsamt.
”Kanske”, svarade jag med samma retsamma ton.
Det hade känts så overkligt och bra på samma gång när vi gick längs den där mörka trottoaren på väg mot pizzerian. Jag kunde knappt vänta på att jag skulle få se hans lägenhet, få se hur han bodde. Och då hade jag fortfarande inte haft en aning om hur lyxigt det skulle vara. Hans ’Förvänta dig inte för mycket’ hade ju varit en rejäl underdrift.
”Jag kanske har råkat lägga märke till att du passar ganska så bra i linne också.”
Och där hade han fått mina kinder att hetta igen. Helt sjukt att en person kan få någon som knappt rodnat en enda gång i sitt liv att börja med en helt ny ovana.
”Åh herregud”, stönade jag till när jag hade kommit ännu lite längre i min genomgång av den där kvällen. ”Jag sa något om att jag var svag för bananer..”
”Va?! Det har jag glömt!” skrattade han högt.
”Alltså jag sa det helt oskyldigt! Att jag skulle ta den pizzan för att jag.. gillade banan. Och du typ började skratta lite tyst för dig själv och sa något om att misstolka, så att jag ville sjunka genom golvet och försvinna. Och ja jag rodnade”, sa jag och gav honom en anklagande blick.
Jens såg lika road ut nu när jag berättade så jag tog ett grepp om Rex framben för att flytta honom så att jag kunde resa mig upp. ”Nu åker vi”, sa jag och skakade flinande på huvudet. Mi hade aldrig någonsin fått mig att rodna på det här sättet, att bli generad men ändå vilja.. shiet, jag ville ju helst luta mig ner och kyssa honom på en gång. Jag tyckte om den lilla nervositeten som fortfarande gjorde sig påmind ibland. Samtidigt var jag fortfarande lika angelägen om att vilja ha en möjlighet att få sjunka genom golvet när någonting blev alltför genant. Jag hade varit helt ny för den känslan när jag träffade Jens och jag hade fortfarande inte helt vant mig.

En timme senare eller så, jag har ganska dålig tidsuppfattning för att vara ärlig, gick vi in på gården till mammas och pappas hus och jag släppte loss Rex som direkt rusade iväg över det snötäckta gräset.
Jag skulle precis till att säga något men tystnade då jag såg Jens bitande i läppen.
”Är du nervös..?” frågade jag förvånat.
Han vände sig snabbt mot mig och log. ”Nej!.. eller, lite kanske.”
Jag flinade och drog undan håret när blåsten tagit tag i det. ”Det behöver du väl inte vara, du har ju redan träffat dom.”
”Jo men sist var jag ju mest nervös för din skull, för att du skulle komma ut för dina föräldrar liksom.” Han tog ett djupt andetag och såg mot dörren som kom allt närmare. Vad söt han var.
”Du behöver inte vara ett dugg nervös, mamma tyckte du var snygg till och med och pappa godkände dig i samma stund som ni hälsade. Och dom där förhörsfrågorna..” Jag suckade lite åt minnet, en aning pinsamma hade dom varit även om jag varit sjukt lättad över att dom tagit hela bi-grejen så bra. ”.. hade varit mycket värre om han inte redan hade bestämt sig för att han gillade dig.”
Jens såg lite lugnare ut och rörde snabbt vid min hand. ”Och så gillade han bilen..”
Jag skrattade högt till och nickade. ”Just ja, du lovade väl att han skulle få testköra den någon gång.”
”Precis.” Han flinade mot mig innan han tog första steget uppför trappan och sedan ställde sig bredvid mig när jag tryckte ner handtaget.
”Hallå?!” ropade jag in i hallen.
Jag vände mig sedan om för att ropa in Rex och fick då precis syn på pappa som kom ut ifrån garaget.
”herregud han är verkligen som en äldre kopia av dig”, fnissade Jens till. ”Eller du som en yngre kopia då.”
”Men sluta”, flinade jag. Pappa fick något som såg ut som en glidtackling ifrån Rex och kanske fanns det någonting i det Jens sa, även om jag tyckte att kopia var att överdriva. Det långa svarta håret var som vanligt samlat i en hästsvans och dom svarta skinnbrallorna påminde väl om mina egna röda. Och så converse då. Sedan utan ytterkläder var det ju tatueringar på hans armar också, även om jag än så länge bara hade en, fast det skulle bli många fler.
”Hej killar!” ropade han glatt och såg upp när han klappat om Rex.
Jens vinkade tillbaks och strax därpå dök mamma upp i hallen.
”Hej Siddi, vad sent ni kommer!” Hon gav mig en så hård kram att jag inte ens kom mig för att klaga över att hon använde mitt smeknamn från när jag var jätteliten. Det lät liksom.. supertöntigt. ”Vadå sent? Klockan är typ sju?”
”Vi har ju väntat på er enda sedan vi kom hem från jobbet.” Hon log lite oskyldigt och vände sig sedan lika glad mot Jens. ”Hej Jens.” Precis som första gången dom träffades gav hon även honom en kram.
”Hej”, log han tillbaks och jag tyckte det såg ut som att den där nervositeten hade försvunnit lika snabbt som den dykt upp.
”Oj hej galning”, skrattade mamma då Rex kom inrusande. Han var uppe i varv på den nivån då han kunde springa tio varv runt sig själv och sedan hälsa en gång till på allihop.
”Vi kom tyvärr med bussen så det kan inte bli någon åktur med bilen”, sa Jens skämtsamt när även pappa kom in och sedan stängde dörren efter sig.
”Det var ju typiskt”, flinade han och greppade sedan hans hand. ”Kul att se dig igen.”
”Tja pappa.” Jag fick ännu en ’på gränsen till att kvävas’-kram och höll sedan fram påsen jag haft med mig. ”Den där maten ska räcka, jag la i lite extra också, och så är det koppel, boll, hundben, godis och.. matskålen.”
Mamma tog emot påsen och ställde den i trappen upp. ”Vad mysigt att få ha en hund här igen hela helgen. Du då Jens, du skulle inte med dom till New York? Eller kommer jag ihåg fel?”
”Nej det kommer hit lite släktingar jag inte träffat på länge så det funkade inte”, sa han och ryckte lite besviket på axlarna.
”Oj separationsångest för er då?”
”Men Criss.” Mamma gav pappa en menande blick och såg sedan ursäktande på oss. ”En helg går fort.”
Vi hade inte tänkt stanna kvar men efter tjat ifrån både mamma och pappa blev det visst så ändå. Inte för att det var särskilt jobbigt att sitta inne i vardagsrummet under en mysig ullfilt med ljus på bordet och ett stort fat med tacochips och salsa..

 Jens
Jag förstod inte riktigt själv vad jag hade varit nervös över. Det var lika mysigt och roligt som den där första gången jag hade träffat Sids föräldrar och ätit middag. Jag tyckte om att se honom med sina föräldrar. Hur hans mamma kunde säga någonting som fick honom att skratta på det där sättet jag älskade, eller tvärtom när han sa någonting och Brooke skrattade på det där befriande sättet. Det syntes liksom att dom alltid varit nära. Likadant som att jag gillade hur han och Criss kunde retas och jävlas med varandra, men ändå med glimten i ögat, ett tuffare sätt men med samma uppenbara kärlek. Det var så mycket mer avslappnat än det någon gång hade varit hos mig. Åtminstone efter att min riktiga pappa hade dött. Någonting kanske hade synts i min blick för plötsligt befann sig min hand i Sids under filten och han gav mig en lite frågande blick.
”Inget”, log jag tyst och kramade hans hand. Det var ingenting jag ville prata om nu.
”Hur lång tid får ni på scenen då?” undrade Criss. När han sträckte sig fram för att ta ett tacochips la jag märke till dom svartmålade naglarna. Han var så jävla cool. Faktiskt. Det fanns vissa 35-plussare som klädde sig på samma sätt och det bara blev patetiskt, alldeles uppenbart att dom bara ville verka yngre, på det där sättet att man själv skämdes och var tvungen att titta bort. Men så fanns det dom som det bara såg naturligt ut för, som man inte kunde tänka sig någon annan stil på. Sids pappa hörde definitivt till den senare kategorin. Brooke var också så olik min egen mamma. Ingen stram håruppsättning utan böljande mörkröda lockar, ingen matchande välstrykt dräkt utan ett par strumpbyxor, snäv svart kjol och en mörklila tröja med fladdriga ärmar.
”45 minuter var vad Joe hade fått höra i alla fall, så förhoppningsvis stämmer det. Mycket längre tid än vad vissa förband får”, svarade Sid och det glittrade till lite i hans ögon. Jag skulle så gärna vilja se honom på den där scenen, då det verkligen syntes hur lycklig han var. Fast det näst bästa var att veta hur lycklig och bra han skulle vara.
”Det är ju skitbra!” höll Criss med. ”Vad..”
”Han verkar rätt fäst vid dig.” Jag vände mig om åt vänster när jag hörde Brookes mjuka röst och såg sedan ner mot mitt knä där Rex hade lagt huvudet.
”Jaa det verkar så”, flinade jag. ”Jag var ju.. eller är egentligen fortfarande jätte hundrädd. Det har bara släppt lite med Rex.”
”Oj är du? Det är verkligen ingenting man märker”, sa Sids mamma förvånat. ”Han är ju världens snällaste men när man är rädd brukar ju sådant inte spela någon roll.”
Det var skönt att höra att någon faktiskt förstod. Tidigare hade det väldigt ofta varit ’men han/hon är ju jätteliten! Du kan inte vara rädd för honom!’ när det gällde någons kompis hund eller till och med främlingars hundar vid busshållplatsen. Eller som Brooke menade ’hon är jättesnäll! Klappa bara!’ Det spelade ingen roll att hundar var små eller snälla när man var livrädd för hundar överhuvudtaget. Kanske var det tid som var grejen, att jag hade fått tid på mig att lära känna Rex, att Sid aldrig låtit honom hoppa upp på mig för att hälsa och till och med stängt in honom i ett eget rum tills min puls hade gått ner något.
”Nej precis”, log jag därför. ”Fast nu när jag känner honom så.. han är ganska mysig.” Och din son också. Jag ryckte nästan till då jag plötsligt kände Sids hand i min igen under den gråa varma filten. Typ som att han skulle ha hört vad jag tänkte.
”Det är han”, log hon och kastade sedan en blick mot Sid och Criss som verkade vara inne i något musiksnack. ”Du ska inte försöka hålla den där hemma istället..?” Hon log skämtsamt och räckte sedan fram fatet med chips till mig.
”Jag hörde det där!” inflikade Sid snabbt med ett flin ”Försöker du få Jens att tro att jag ska göra något dumt eller?” frågade han och skakade på huvudet.
”Nej men jag tycker att han kan hålla dig hemma ändå, hur mycket kommer inte ni hinna hitta på under en helg? Jag blir inte glad om du kommer hem med någon riktig tatuering..” Brooke log men jag kände igen den där mamma-oroligheten i ögonen ändå.
”Vadå?” frågade jag nyfiket och kastade en blick mot Sid innan jag såg tillbaks på Brooke. ”Bandtatueringen?”
”Nej den är ett mästerverk mot vad som kunde ha blivit”, flinade Criss. ”Jag tyckte det var rätt kul ändå men Brooke höll på att svimma.”
”Det var lite kul..”, log Sid oskyldigt.
”Eftersom du fortfarande umgås med Sid kan han inte ha avskräckt dig med sina idèer så jaa..”, började hans mamma.
Jag skrattade till och skakade på huvudet. ”Nej och jag har hunnit sett en del så. Jag tycker om galet.”
”Men aw.” Sid vände sig flinande om mot mig. ”Det var den bästa komplimangen jag fått tror jag!” Han såg ut att vara på väg att ge mig en puss men hejdade sig. Det var ingenting jag tog illa upp av, jag hade inte direkt vågat pussa Sid i bilen när pappa var i den heller.
”Det var i alla fall när killarna kom hem ifrån den där turnèn, den har du hört om?, och jag skulle hämta han och Hale på stan. Och det första jag får se är att den där ungen har något svart i ansiktet, mer än det där sminket runt ögonen alltså. Då har han tatuerat in en tandborste! som går enda ifrån bredvid ögat och ner till munnen, och Hale har en tandkrämstub tatuerad liggande i pannan. Så jag började ju i ren panik fundera över vilken foundation som kan tänkas kunna täcka den där hemska tatueringen och om det inte funkar hur mycket det kan kosta att skicka iväg honom på en laserbehandling.”
Jag skrattade chockat till. ”Va?!”
”Alltså jag blev mobbad för den där tandborsten hela turnèn så sista dan var jag ju tvungen att göra något”, skrattade Sid.
”Det var alltså hennatatueringar dom hade gjort, men det såg så fruktansvärt verkligt ut. Verkligen fruktansvärt, som att någon som varit mer onykter än dom där två tillsammans skulle ha gjort den!”
Jag såg på Sid och i samma stund brast jag ut i skratt igen. Herregud, det var enkelt att föreställa sig både honom och Hale, och så Brooke i full panik.
”Hur länge skrubbade du honom?” sa Criss och skrattade till han också. ”Det var ju någon skit i den där hennan så att det blev som någon allergisk reaktion, han fick som små sår efter varenda linje av den där färgen. Brooke fick ju bort all svart färg, men då var det en röd tandborste istället.”
”Det var hemskt! Jag hade verkligen ångest varenda dag dom var borta och ångrade att jag hade släppt iväg honom överhuvudtaget, och så kommer han hem så där.” Hon gav Sid en blick men skrattade sedan hon också.
”Du är helt knäpp”, flinade jag mot Sid och den här gången var det jag som var nära att pussa honom, men även jag hejdade mig.
”Din min var ju helt klart värd dom där såren jag hade i månader”, sa Sid retsamt till Brooke och skrattade sedan till när han såg på mig. ”Tur att du gillar det då.”

Både Brooke och Criss var ute i köket och allt jag kunde känna för tillfället var Sids lår emot mitt. Det var som att det brändes.
”Du borde kanske köpa en extratandborste som du kan packa redan ikväll då”, föreslog jag flinande. Jag hade fått höra om deras äventyr den där första kvällen då Sid hade glömt tandborste och underkläder. Det var så.. Sid att jag knappt kunde bli förvånad.
”Kan vara en idèe”, flinade han tillbaks och kanske var det jag som inbillade mig eller så tryckte han sitt lår ännu lite mer mot mitt. Jag såg ner på filten och vände sedan upp blicken mot honom. I samma sekund mötte han min och sättet han drog tungpiercingen mellan tänderna på fick det att fladdra till i magen på mig.
”Inga planer på någon mer tatuering..?” fortsatte jag roat och tvekade en aning med handen innan jag lyfte på den och la ner den mot hans lår istället. Värmen spred sig till handflatan och jag försökte hålla tillbaks leendet det framkallade.
”Nja jag tror att dom bästa blir till när dom är.. impulsiva.” Han mötte min blick igen och kort därefter kände jag en egen hand mot låret. Den stannade dock inte där utan rörde sig osäkert uppåt och närmare mitten. Jag höjde förvånat ögonbrynen men flinade samtidigt mot honom. Var han lite galen eller vad? Jo det var han i och för sig. Helt okej.
”Håll dom ifrån ansiktet bara, för min skull?” skämtade jag och väntade spänt på om hans hand skulle fortsätta sin väg eller om han tänkte låta den ligga still där nedanför ljumsken.
”Så det skulle inte vara okej ifall jag tatuerade in ’Jens VIP’ och en pil mot läpparna?” frågade han retsamt och sedan befann sig handen farligt nära.
”Sid..”, sa jag lågt och andades ut i ett kort skratt.
Kanske hade jag gjort honom osäker för han bet tag i läppen och såg på mig. Nej.. jag ville ju inte få honom att tro att det inte var okej, att jag inte tyckte det var sjukt hett att han tagit initiativet till något.. sånt här. Jag blev bara.. nervös. Och.. well, kåt. Vad hade ni väntat er?
Jag rörde lite på min arm tills jag kunde stryka några fingertoppar över hans hand under filten. ”Just det kanske skulle vara okej”, flinade jag och hoppades att han förstod att jag menade att det här var väldigt okej.
Brookes och Criss röster hördes ute i köket i samtidigt som Sids hand nådde sitt mål och försiktigt strök över jeanstyget och den numer tydliga bulan.
”Vill ni ha någonting att dricka killar?” ropade Criss ifrån köket.
Det tog någon sekund för länge innan någon av oss reagerade.
”Nej det är lugnt!” ropade sedan Sid tillbaks och hade nu hunnit så långt som till att knäppa upp knappen på mina jeans.
Hans föräldrar var ute i köket. Jag visste att dom inte kunde höra vad vi gjorde. Och skulle någon mot förmodan komma in precis nu så låg det ändå en filt över. Det fanns ingenting som skulle se misstänkt ut. Ändå fick den där knappuppknäppningen mig att bita tag i läppen. Fast jag ville inte att han skulle sluta. Absolut inte.
”Är det bra..?” Sid lutade sig mot mig för att viska i mitt öra och avslutade med ett hest skratt som kittlade enda in i hörselgången.
”Vad känns det som?” frågade jag lågt och retsamt tillbaks.
Min blick fokuserade på den lilla fladdrande lågan till ett utav dom svarta blockljusen när Sids hand hade letat sig in under både jeans och bomullstyg och jag försökte komma ihåg att andas genom både näsa och mun.
”Ska vi ta och spela något spel?” Brooke kom in i vardagsrummet igen med några småkartonger i händerna. ”Vi har ju dom här; skissa och gissa, quiz, geni..” Hon såg frågande på oss med ett leende och Sids hand hade stannat till på en sekund.
”Öh.. okej”, sa Sid och verkade nästan lika tagen som jag. Allt jag försökte tänka på just då var att andas och inte utstöta något annat ljud. Herregud, om han bara hade slutat några sekunder tidigare eller senare. Det här var ren och skär plåga.
”Vilket?”
”Ta vilke.. eller det där quiz då”, svarade Sid och lät mer som sitt vanliga jag nu. Handen vilade mot det enda som pulserade på mig just då.
”Kommer du då Criss? Ta med en penna föressten!”
Hon satte sig tack och lov i andra änden av soffan den här gången istället för närmare mig och jag försökte le avslappnat.
”Ska vi köra i lag då? Så att vi kan spöa er”, flinade Criss då han kommit in i vardagsrummet och sjunkit ner i fåtöljen som han dragit närmare soffan och Brooke.
Jag var tvungen att säga något, annars skulle det väl faktiskt börja verka misstänksamt om jag bara satt där med ett ansträngt leende och sneglade mot filten. Shiet, det syntes väl inte? Blicken kollade snabbt av läget men nej det såg helt oskyldigt ut.
”Det är just sådana här frågor jag och Sid brukar sitta och plugga på under kvällarna”, flinade jag. ”Så det få-hår vi nog se.” Jag gav Sid en snabb blick som bet sig lite skyldigt i läppen. Han kunde ju inte röra handen nu!
Hans föräldrar verkade dock inte ha lagt någon större vikt vid mitt korta flämt mitt i ordet utan Brooke blandade korten och Criss skrev våra namn i det lilla blocket efter att han flinande sagt att det borde bli en jämn match då.
Jag ville ta tag i Sids hand och dra bort den, bara för att kunna andas normalt, men samtidigt så ville jag inget hellre än att han skulle röra mig. Bara lite, lite till. I nästa sekund insåg jag att jag inte kunde låta honom göra det för jag skulle omöjligt kunna hålla tillbaks reaktionen som det skulle framkalla. Ytterligare några sekunder senare ändrade jag mig till att jag inte skulle överleva om jag inte lät honom fortsätta. Lite schizo alltså.
”Okej.. vem är det som traditionellt håller det första talet på ett bröllop?”
Sids lät sin hand röra sig längs min längd igen, förvånansvärt lätt med tanke på kläder som var något ivägen,  och jag kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag hoppades han var medveten om att han fick sköta svaret på den här.
”Vet du..?” Han såg retsamt på mig och jag tvingade fram ett leende fastän jag helst ville flämta till. Jag skakade sedan på huvudet. Han var så jävla elak.
”Brudens.. far?”
”Rätt, det var röd kategori”, sa Brooke och gav Criss en blick som skötte poängställningen.
Det var Sids tur att läsa fråga men jag uppfattade inte ens vad den handlade om. Det hade kunnat vara om pingvinger och det hade kunnat vara om ryska valutor. Jag vred lite på mig under filten då hans hand fortsatte glida uppför och nerför. Det var så skönt och plågsamt på samma gång. Så.. åh.
”Vad betyder det när domaren säger faul i basket.. eh..”
”Men kom igen, ni får ju jätteenkla!” sa Criss och lutade sig framåt mot bordet. Jag hade ingen aning om vi låg jämnt eller inte.
”Faul.. alltså vi måste ta den här nu, är det frikast eller blandar jag ihop de..” Sid stannade till med handen och såg på mig.
”Fortsätt!”
Sid skrattade högt och en aning chockat till medans Brooke och Criss mest såg förvånade ut. åh herregud.
”Det betyder fortsätt spelet!” andades jag fram och greppade tag om Sids hand under filten och genom kalsongtyget. Det lilla trycket var allt som behövdes och jag pressade ihop läpparna medans jag andades ut genom näsan så tyst jag kunde. Åh.. å-åh.
Sids leende var så busigt och retsamt på samma gång att jag var helt säker att dom fattade allting nu. Och jag skulle skämmas ihjäl och aldrig mer kunna träffa dom. Hur perviga verkade vi inte som höll på med sådant här under filten när vi spelade spel?!
”Vad.. har ni bytt sidor på något sätt?” skrattade Criss till utan att jag förstod vad han menade.
”Vad?” frågade Sid, fortfarande med flinet på läpparna.
”Du brukar vara nästan lika mycket vinnarskalle som mig men du skrattar när ni precis svarade fel på en avgörande poäng? Och du Jens ser lite.. sammanbiten ut, jag kanske minns fel men sist ni var här var det du som skrattade åt Sids dåliga förlorar-humör?”
Den här gången kunde inte jag heller hålla tillbaks skrattet. Var det vad han trodde?! Herregud, om dom bara visste..
”Ja men typ, det var.. vår strategi men nu är vi visst avslöjade”, flinade jag och andades tungt ut igen, förhoppningsvis kunde det uppfattas som ett roat, lägre skratt istället.
”Jag trodde inte att du gav dom något att dricka?” Brooke såg roat på Criss och sedan mot oss.
herregud.. igen.

Sid
”Hejdå Rex, åh jaa jag kommer sakna dig också. Mmh.” Jag gosade in ansiktet i hans päls och kramade honom länge innan jag reste mig upp och drog upp dragkedjan till jackan. Tur att jag inte skulle resa iväg Helt ensam. Det var nog jobbigt att lämna både Jens och Rex, tänk ifall det varit Trey och hela bandet också. Det skulle jag aldrig fixa.
Efter att ha kramat både mamma och pappa också lämnade jag och Jens huset och började gå mot busshållplatsen i mörkret. Vi hann ungefär tio steg utanför gården innan vi började skratta nästan exakt samtidigt.
”Jag är helt kladdig på byxorna!” skrattade jag och såg på honom. ”fan tror du dom såg?”
Jens skrattade ännu mer och skakade på huvudet. ”Nej.. men gud förlåt! Jag tänkte inte på vart du skulle göra av det..” Den här gången var det Jens som såg generad ut och det gjorde bara det hela ännu roligare.
”Det gör inget, åh herregud. Jag fattar inte ens hur vi kunde hamna bara en poäng efter, jag lyssnade typ på hälften av frågorna.”
”Och du höll på att ta livet av mig!” Jens knuffade till mig med axeln men flinade fortfarande.
”Din flämtning! Och ’FORTSÄTT!!!!’”
”Så högt sa jag inte!” protesterade han snabbt och drog upp huvan på sin jacka, mest för att kunna gömma ansiktet såg det ut som.
”Typ! Fast jag hade nog också gjort det”, sa jag retsamt.
”Tror du verkligen inte att dom fattade? Allvarligt?” Leendet hade bytts ut till en lite mer seriös min och han såg ärligt talat bekymrad ut.
”Nej klart dom inte gjorde. Dom trodde kanske bara att vi höll på att bli lite knäppa av att vi ska behöva vara ifrån varandra”, flinade jag och körde ner händerna i jackfickorna då det var råkallt ute.
”Det var pinsamt i vilket fall..”, suckade Jens och hade snart letat sig ner med sin hand i min ficka. Det var mysigt.
”Och jävligt kul.”
Jag fattade inte ens att jag hade vågat. Och då menade jag inte bara efter att mina föräldrar hade kommit in i vardagsrummet igen. Jag hade ändå fler års erfarenhet av tjejer jämfört med dom få månaderna jag hade med killar(kille), och även om jag inte var nybörjare på att röra mig själv så var det inte helt samma sak att göra det på någon annan. Klart jag hade varit nervös över att ens lägga handen på Jens lår. Jag hade typ aldrig varit nervös med tjejer och jag visste inte om jag skulle ha varit nervös med andra killar eller om det bara handlade om Jens. Rätt måste jag ju ha gjort i vilket fall.
Vi skulle sova hemma hos Jens inatt och jag såg fram emot att åka till hans lägenhet, det var länge sedan vi varit där och jag tyckte verkligen om den. Det var mycket finare än hemma hos mig och utsikten var hur cool som helst i det där höga fönstret. Fast det jag såg allra mest fram emot var att få sova bredvid honom hela natten; känna hans värme, höra hans andeta.. alltså, jag låter så jävla fjollig. Trots rockstjärnedrömmen så har jag alltid sett mig själv som väldigt snäll, jag vill folk väl och jag ser hellre möjligheter än problem, men jag hade aldrig sett mig som den kärlekskranke på det här sättet. Jag var inte så med Mi. Vi hade det bra även om kärleken liksom tog slut, och jag kunde säga ’söta’ saker och sådant där, men som sagt; det var ingen annan än Jens som fått mig att rodna.
”Vänta..” Jag stannade till på trottoaren och rynkade pannan lite. ”Hörde du?”
”Nej..?”
Där kom det. Ett till ylande.
”Rex”, sa Jens innan jag hunnit fråga igen om han hört.
Jag bet mig i läppen och såg bort mot huset som man kunde skymta taket på därifrån vi stod. ”Är det.. eller nej det var inget.”
Jens flinade undrande mot mig. ”Vadå?”
Separationsångest verkade ha blivit ett tema för kvällen. ”Är det typ helt omöjligt att Rex också skulle kunna få följa med och sova över?..”
”Är du seriös?” Det var ingen misstrogen fråga utan mer road.
”Typ.. om mamma eller pappa skulle ha lust att hämta honom imorgon när jag ska iväg och repa..” Jag var inte så naiv att jag tyckte det var en bra idèe att låta Jens ta hand om Rex helt själv. Det om något skulle säkert kunna få hans hundfobi för Rex att komma tillbaks, och det tusen gånger värre. Och skulle Jens typ bli rädd och springa iväg till ett annat rum skulle Rex otvivelaktigt tro att han lekte med honom och springa efter, vilket är väldigt förståeligt att det skulle kunna göra en hundrädd människa väldigt rädd.
”Det är okej för mig. Om han kan sova på.. golvet? Jag vet inte om jag..”
”Det är väl klart!” sa jag snabbt. ”Jag vill inte att du ska vara rädd vet du väl..” Jag böjde mig ner och pussade honom mjukt på munnen. ”Och ja jag vet att jag är rätt töntig och att allt det här plötsligt blev väldigt onödigt.”

”Plinga!” utbrast Jens plötsligt och med reflex som en kobra hade jag sträckt ut armen och tryckt på knappen.
”Har du koll eller?” flinade jag roat. ”Du tänker inte på.. det där fortfarande va?”
”Ha ha”, flinade Jens tillbaks och reste sig upp efter mig. ”Nej det gör jag inte. Jag är bara.. vet inte, trött i huvudet?”
Jag log och nickade, lät det vara och hoppade av bussen vid Jens hållplats som vi varit nära att missa.
”Godkväll”, log dörrvakten, Philip hette han om jag mindes rätt, när vi kom upp på trottoaren framför det vita lägenhetshuset.
”Tja Philip, lugnt ikväll?”
Rätt ihågkommet alltså.
”Väldigt. Men inte så farligt kallt idag.”
Jag kämpade för att hålla tillbaks Rex som slet i kopplet som att Philip var den människa han ville hälsa på allra helst i hela världen. Lagomt när jag börjat överväga att knyta fast honom i palmen som stod en bit ifrån öppnade Philip gallret och Jens gick in i trappuppgången.
”Hej hej”, log jag så gott jag kunde på vägen förbi medans jag använde all min styrka för att hålla Rex koppel kort.
”Gud! Jag fattar inte vad det är med den där dörrvakten!” sa jag när vi gått uppför två av trapporna. ”Det var likadant förra gången jag kom hit, när jag blev så chockad över att du hade dörrvakt. Rex är helt galen i honom!”
Jens skrattade till och såg på mig över axeln. ”Du får säkert låta honom hälsa nästa gång.”
”På en fucking dörrvakt? Jag kanske aldrig mer blir insläppt här!”
Om det inte hade varit för att Jens själv oftast hade smala stuprör, kornblå idag, och färgglada halsdukar och grejer så hade jag tagit för givet att det var klädkod för att ens få bo i den här lägenheten. Jag menar; dom har spotlights utanför som lyser upp palmerna, snön som täckte trädkronorna såg ut att glittra. Vid min lägenhet fick man vara glad när gatlampan utanför funkade.
”Är det något fel..?” Jens hade plötsligt stannat till på översta trappsteget i tredje trappen och såg på mig.
”Va? Nej”, sa jag förvånat.
”Du såg så fundersam ut..”
”Åh jaha”, flinade jag. ”Jag tänkte bara på glittrande snö på palmer.”
”Oo..kej.”
Jag gav honom ett brett leende och lät Rex dra upp mig för dom sista trappstegen. Jag hade aldrig varit särskilt normal så det kändes inte som att jag behövde försöka förklara vad jag nyss sagt. Rex skällde glatt till när Jens satte nyckeln i låset och jag började nästan ångra att jag tagit med honom. Hur uppspelt kunde man bli av att någon låste upp en dörr?
”Tyst Rex!”
Vi gick in i hallen och jag kupade mina händer om munnen för att sedan blåsa på dom. Jag förstod inte alls vad vakten hade menat med att det inte var särskilt kallt ikväll. Jag förstod inte heller varför jag inte hade tagit vantar när vi gick hemifrån.

Vi hamnade i soffan framför teven men insåg ganska snabbt att det inte fanns någonting att titta på. Fast det gjorde inte direkt någonting.
”Är du trött?” frågade jag då Jens lutade huvudet mot min axel.
”Mm jag gick typ upp.. fem”, mumlade han och famlade sedan lite grann efter min hand innan han började följa varje finger med sin egen fingertopp.
Jag fnissade till när det kittlades. ”Då förstår jag att du är trött. Vill du gå och lägga dig på en gång?”
Han skakade på huvudet och fortsatte röra vid mina fingrar. ”Nej det behövs inte, väck mig om jag somnar bara.”
”Okej”, flinade jag och såg mot teven igen där en logga började snurra mot en grön bakgrund innan en fotbollsplan uppenbarade sig och dom typiska kommentatorsrösterna hälsade alla tittare välkomna till el clasico-matchen. Jag var inget slaviskt fotbollsfan men att el clasico betydde barca-real madrid visste jag mycket väl.
”Tycker du om sport?” frågade jag. Ibland kändes det som att jag hade känt Jens i flera år, men ibland kunde jag också inse att det var mycket jag inte visste om honom. Det kändes inte fel på något sätt utan snarare spännande. Det kändes som att jag lärde känna honom mer för varje dag liksom.
”Att.. utöva eller titta på?”
”Både och”, log jag.
”Jag tyckte om idrotten i skolan, men mest att springa och så där. Fast innebandy var kul också. Men jag har aldrig spelat något i ett riktigt lag eller så.”
”Jag gillade också innebandy, fast jag blev alltid så speedad på att vinna att jag jämt lyckades slå till någon rakt över fotlederna med klubban, alltså inte bara lite löst utan verkligen.. samuraj typ.”
Jens skrattade högt till och hans axlar rördes lite uppåt och nedåt mot den sidan av min kropp som han lutade sig mot. ”Det låter ju.. fint!”
”Jag fick bli målvakt till sist för dom trodde att jag skulle vara till mindre fara där.”
”Funkade det?”
”Jag hade ju ingen klubba att slåss med så jag antar det. Fast jag knuffades med händerna istället så..”
”Det låter som att era idrottslektioner var mer innehållsrika än våra”, sa han och skrattade tyst igen. ”Men jaa jag tycker om att titta på viss sport, eller typ bara fotboll, och bara när jag gillar lagen”, sa han och såg ner på våra händer. ”Ronaldo liksom, asbra och assnygg.” Han flinade svagt och sjönk ner ännu lite längre i soffan och mot min axel.
”Han spelar nu vet du?”
”Va?” Jens ryckte till och såg upp på mig. ”Ronaldo?”
”Jaa”, skrattade jag och nickade mot teven. ”Du är verkligen trött va? Det var liksom därför jag frågade om du gillade sport för att det precis började en fotbollsmatch.”
Jens såg lite ursäktande på mig. ”Förlåt jag är nog lite borta ja. Vill du ha något att äta föressten?”
”Det är lugn..” Jag tystnade då min mage kurrade till och skakade lite på huvudet. ”Eller ja tydligen. Men jag fixar det, har du mackor hemma?”
”Jaa jag köpte nytt matbröd igår så det finns.”
”Vill du också ha då?” frågade jag och rörde försiktigt vid hans hår. Det var så mjukt jämt, även då han använde hårspray. Fast idag hade han kanske inte gjort det då han varit och jobbat, det var inte riktigt lika spretigt som vanligt utan mjukare även till utseendet.
”Mm jag kan ta en, om du vill göra”, log han. ”Åh kolla vad fin han är!”
Jag vände blicken mot teven lagomt för att se en närbild på Cristiano Ronaldo. Jag hade faktiskt tyckt att han såg bra ut innan jag förstått att jag tydligen var bi. Det var klart han var snygg liksom. Kanske ännu snyggare nu när jag verkligen tillät mig att titta på det sättet?
”Jo han är snygg”, flinade jag. ”Fast hörde du vad han döpte sin son till?”
Jens skakade på huvudet. ”Nej jag såg bara någon bild på honom för länge sedan.”
”Cristiano.”
”Va?” Jens såg roat på mig. ”Döpte han ungen till samma namn som sig själv?”
”Yes, Cristiano Ronaldo Junior. Rätt kul ändå”, skrattade jag och reste mig upp. ”Kommer snart då.”

Jag hade nästan väntat mig att Jens skulle ha hunnit somna men han var otroligt nog vaken då jag kom tillbaks med mackorna. Den där spelaren med sjuan på ryggen hade med största säkerhet någonting med det att göra.
”Vad snäll du är.” Jag fick en mjuk puss i samma stund som jag satte mig ner bredvid honom i soffan. ”Det var ju egentligen meningen att jag skulle ha fixat sådant där när du är gäst..”
”Nej men sluta, det finns undantag för sådant när det är ens pojkvän som är gästen”, flinade jag och snuddade vid hans mjuka läppar igen.


Trey

”Kan du påminna mig varför vi gör det här? Och särskilt varför jag gör det?”
Jag fnissade till och tittade på Max i spegeln där han stod lite snett bakom mig. ”Du är jättesöt ju!”
”Jag vill inte vara söt”, suckade han. ”Räcker det här eller?”
”Nej du måste ha mellan ögonbrynen också.” Jag ställde ifrån mig skålen med den lila geggan och tog istället Max egen skål, med en väldigt gul gegga i, ur händerna på honom. ”Penseln.”
Han gav mig den och stönade till igen. ”All min manlighet försvann precis Trey, jag trodde att du var helbög men du kanske håller på att bli straight istället? Bi?”
”Men sluta”, skrattade jag och doppade penseln i det gula kladdet innan jag började applicera det mellan hans ögonbryn och ned över näsroten.
”Du försöker ju göra mig till en tjej!” Trots Max gnäll ryckte leendet i mungipan på honom. Han fick säga vad han ville; jag var säker på att han gillade det här lite grann i alla fall.
”Och jag kommer inte få några hudutslag av det här så att jag blir tvungen att gömma ansiktet när vi åker på fredag?”
”Nej hon sa att hon hade testat det här receptet flera gånger och att det är jättebra, man blir alldeles len!”

Max

Trey hade pratat med Cornelia på msn och jag borde väl ha förstått att det skulle leda till någonting knäppt. Den där färgglada tjejen var livsfarlig. Den här gången hade hon lurat i Trey något ’recept’ på ansiktsmasker. Och resultatet blev alltså att jag stod där i badrummet tillsammans med min pojkvän med någon gul citron och banan-sörja i ansiktet. Trey hade åtminstone lite fränare färg. Jag såg ut som att jag hade gulsot. Helt och hållet tvingad hade jag väl inte varit; jag hade tyckt det varit kul att blanda ihop dom och det lilla citronskalskriget hade varit underhållande. Det var när vi kom till den delen att det var dags att smeta ut kladdet i ansiktet som jag inte var lika angelägen om att vara med. Jag tyckte om att vara killig, jag gillade emorock-stilen, jag trivdes helt enkelt väldigt bra med vem jag var. Och i den stilen ingick inte något så tjejigt som ansiktsmasker. Så omacho det bara kunde bli.
Ett fniss slapp ut mellan mina egna läppar när Trey svepte penseln längs kindbenet och ner under hakan. ”Du kittlas.”
”Sorry”, flinade han och såg om möjligt ännu galnare ut. Galen på ett väldigt sött sätt. Hela ansiktet var lila, och så den där svarta luggen som hade klistrat fast lite vid pannan, en pensel i högsta hugg och så flinet på läpparna. Lägg till att det hade börjat bildas små rynkor i masken i takt med att den torkade
”Alltså min luktar skitäckligt”, skrattade jag och lutade mig sedan närmare honom. ”Få lukta på din.” Jag sniffade lite och såg sedan menande på honom. ”Jag fick både den fula och den som luktade äckligt.”
”Den luktar inte äckligt!” utbrast han och lutade sig närmare mig igen. ”Det luktar.. citron och Max!”
”Banan! Det luktar banan Trey. Eller vadå luktar jag som banan?”
Trey skrattade högt och skakade på huvudet. ”Nej klart du inte gör!.....BananMax.”
”Skitkul”, flinade jag och kände sedan försiktigt på min kind. ”Hur länge ska dom här vara kvar nu då?”
”Tjugo minuter.”
”Tjugo minuter?” upprepade jag. ”Herregud. Vi kommer aldrig få bort det här.”
”För att inte vilja vara tjejig så låter du väldigt lik en gnällig tjej.” Trey log retsamt mot mig och ställde sig sedan på tå för att trycka sina läppar mot mina. Just läpparna var ju tack och lov kladdfria men hans näsa var det inte och det hela blev en så konstig känsla. Fast fortfarande mysig. Gud vad jag älskade dom där läpparna.
”Vad sa du för något..?” frågade jag och mötte hans blick med en egen retsam.
”Att.. du låter som en gnällig tjej”, log han oskyldigt.
”Säker..?”
Han nickade långsamt men började sedan skaka på huvudet. ”Nej! Jag menade.. nej det sa jag inte!”
Jag tog ett litet steg mot honom fastän vi redan stod så nära varandra och Trey var snabb med att backa bak ett. ”Max nej.. jag sa att.. att du lät som en gnällig kille!” Det där skräckförtjusta syntes i hans ögon samtidigt som han backade bak ännu ett steg.
”En gnällig kille..?” Jag höjde på ett ögonbryn.
”Neej..” flinade han som att jag skulle ha sagt något jättekul men jätteabsurt. Trey var en bra skådis, helt klart. ”En sexig kille.. jättehet i den där gula..väldigt otjejiga ansiktsmasken..”
När han försökte backa den här gången slog hans rygg i handfatet och jag såg triumferande på honom. Han tjöt till i samma stund som jag satte högerfoten framför den vänstra och försökte sedan ta sig förbi mig ut ifrån badrummet.
”Nu du!” skrattade jag och doppade fingrarna i skålen med den lila ansiktsmasken innan jag lika snabbt drog dom genom Treys hår.
”Nej! Max!!”
”BananMax var det väl?” frågadde jag och rufsade om hans hår med dom kletiga fingrarna.
Han lyckades göra en fint åt sidan efter att ha ryckt åt sig min skål ifrån handfatet och rusade sedan ut i hallen. ”Okej vi slutar!” skrattade han och höll skålen framför sig som något slags skydd, eller vapen kanske. ”Okej..?”
”Vadå jag trodde inte att du hade något emot.. det här.” Jag tittade ner i skålen och såg sedan flinande upp på honom igen. ”Det är säkert väldigt nyttigt för håret också.”
Trey slösade ingen tid utan hade snart rusat vidare till köket. Givetvis med mig efter.

”Treeey!” Jag såg chockat ner på min hals och även innanför den vita slappa t-shirten. Massa klet.
”Ehe..” Trey bet tag i en utav sina piercingar och lyckades med att se otroligt oskyldig ut fastän han stod där med skålen i sina händer. Båda våra skålar var ganska så tomma vid det här laget men tyvärr var båda dess innehåll till mesta del på min kropp.
”Ger du upp..?” frågade han och såg sött upp på mig.
”Ja.. det känns som att jag vore mer dum om jag inte gjorde det”, flinade jag men kände att mungiporna inte riktigt följde med. ”gud det är alldeles stelt!” Jag försökte skratta men även det stretade emot jättemycket.
”Den spricker!” Trey såg på mig och när han skrattade rynkade sig masken både vid ögonen och munnen. Vilket så klart fick mig att skratta ännu mer.
”Sluta!” flinade han ”Jag kan inte..” Trey tog ett djupt andetag och försökte låta bli att flina och skratta. Vilket funkade i typ tio sekunder.
”Älskling..” Förhoppningsvis skulle han inte få för sig att kroppsmåla mig ännu mer, men det var helt klart en risk jag tog när jag lutade mig ner mot honom och placerade en puss på hans läppar. Man var liksom tvungen att sikta in sig ifall man inte ville smaka på den nu torra ansiktsmasken.
”Vi kan räkna till femton minuter så här va”, mumlade Trey mot mina läppar och just då gjorde det ingenting att han grep tag om min tröja vid ryggen med sina kladdiga händer.
”Låter som en otroligt bra idèe.” Jag lät min tunga smaka på hans men kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt efter att jag öppnat ögonen lite grann och fått syn på hans lila ansikte.
”Sluta! Jag kommer börja skratta igen.” Trey pressade ihop läpparna och höll fortfarande i min t-shirt med händerna. ”Sluta flina Max.”
”Jag flinar inte!” Okej det gjorde jag kanske. Ganska mycket. ”Kom.” Jag drog ner honom med mig på golvet och lutade sedan ryggen mot köksbänken. Trey sjönk ner bredvid mig och drog upp sina knän för att sedan låta armarna vila mot dom. ”Jag tycker faktiskt du är söt på riktigt”, sa han och såg på mig med ett mindre retsamt leende. ”Snyggsöt, om du tycker det låter bättre”, ändrade han sig till.
”Det kan jag väl gå med på då”, andades jag ut i ett lågt skratt. Jag kunde inte låta bli utan sträckte fram min egna hand och rörde vid den lila geggan i hans hår. Det var faktiskt inte bara han som lyckats kladda ner mig.
Trey såg upp på mig med ett leende som tydligt visade att han bara trodde att jag pillade med hans hår. Mysigt liksom. När jag började forma punkpiggar/horn förbyttes dock leendet mot en mer besvärad min. ”Max.. vad exakt gör du?”
”Trodde du på allvar att jag skulle ge upp eller?” flinade jag och snurrade ihop ännu en pigg. Det funkade ungefär likadant som hårgelè, lite rinnigare konsistens bara.
”Jag tyckte det var konstigt..” Treys pupiller rörde sig uppåt, som att han försökte se sitt eget hår på det sättet.
”Men du älskar mig lika mycket för det eller hur?” Jag släppte hans hår och såg retsamt ner på honom.
”Beror på. Älskar du mig fastän jag.. gör så här..?” Utan någon mer förvarning än så hade han stuckit fingrarna under mina revben närmast magen. Exakt det stället jag var som mest kittlig på. Fötterna var jag så gott som immuna om när det gällde kittlande, magen var inte heller så farlig; men just där revbenen nästan möttes från båda sidorna...
”Jag älskar dig inte!” flämtade jag då jag hämtat mig och Treys händer äntligen lämnat mig ifred. ”Kommer du ihåg..?”
”Klart jag gör, det är viktigt att veta ens bästa kompis, och ja pojkväns, svaga sidor”, flinade Trey och jag skakade smått på huvudet. Han hade hittat den svaga punkten redan under tiden vi bodde i studentkorridoren. Jag hade bara inte väntat mig att han skulle komma ihåg det så här pass lång tid efter.
Ibland kunde jag sakna det lite grann, men det hade ändå varit skönt att flyttat till lägenheten istället, och jag visste mycket väl att det var därför jag lyckats gå ut med högre betyg än F liksom.
Men hade vi inte valt samma gymnasieskola och delat samma studentrum så hade jag inte fått dom där konstiga känslorna som jag insett betydde att jag kände något mer för min bästa kompis. Fast jag var inte säker på om det hela skulle ha lett någonmerstans ifall vi bott kvar i studentkorridoren. Trey kände inget sådant då och jag hade inga planer på att säga någonting just för att det inte direkt plågade mig. Jag var ju bara lite halvkär, det fanns det säkert fler som blev. Tjejer som blev förtjusta i sin bästa killkompis, det hade man väl hört många gånger. Jag flinade till lite för mig själv när jag fick en äkta deja vu. Jag hade tänkt exakt dom där tankarna under ettan.

.. det hade man väl hört många gånger? Fast hur ofta hörde man att tjejen talat om vad hon kände? Nej inte särskilt ofta; just för att sådant gick över eller för att det inte var något problem. Eller för att det skulle bli ett problem om man berättade.
Min blick gled vidare till Trey som satt mitt emot mig vid det stora bordet i det ännu större biblioteket. Det var inte så att jag kände ett kraftigt begär av att få luta mig över det och hångla upp hono.. Skulle jag kunna hångla med Trey? Blicken gled vidare till hans läppar. Dom rörde väldigt svagt på sig, mumlade och mimade fram orden som han läste i boken. Kanske. Jo jag kanske skulle ha kunnat kyssa dom läpparna. Fast jag behövde inte.
”Vad tittar du på?” Trey såg plötsligt upp med ett svagt leende på läpparna jag alldeles nyss studerat.
”Tränar på att läsa på läpparna bara”, sa jag med en axelryckning och ett snett leende.
”Du borde träna på att läsa lite i din bok också.” Han såg menande ner på den bibeltjocka boken som låg framför mig. Den som jag hade läst två meningar i.
”Men om jag tycker att franska revolutionen är det tråkigaste som finns och faktiskt valde den här linjen för att få spela musik?”
”Du kanske kan skriva en låt om franska revolutionen istället då, Claudia kommer säkert bli väldigt charmad”, flinade min blonda kompis och syftade på min favoritlärare, just för att hon höll musiklektionerna.
”Tror du? Är jag charmig eller?” Jag sa det på ett skämtsamt sätt men jag var nyfiken på vad han skulle svara.
”Mm.”
”Verk..” Jag suckade tyst när jag såg att han redan var nedsjunken i boken igen, återigen rörde sig läpparna när han läste dom små raderna som jag själv egentligen behövde förstoringsglas till.
”Jag ska bara på toa.”
Jag nickade och såg efter Trey när han gick mot den tunga dörren, allt för att skjuta ännu lite mer på att börja läsa i boken. Inte särskilt långt efter att den hade stängts öppnades den igen och en lång, längre än mig, kille i svart skjorta kom in. Det lika svarta håret var rufsigt på ett sådant där organiserat sätt, med tester ifrån luggen som låg perfekt över ena ögat, några andra mjuka tester som spretade perfekt lagomt vid nacken. Han bodde inte på studenthemmet, det var jag säker på. Hans såg inte ens ut som någon bibliotekskille. Fast det hoppades jag i och för sig att jag inte heller gjorde. Ändå verkade han känna sig rätt hemma att döma av dom målmedvetna stegen fram till en utav dom höga bokhyllorna. En vit hand och ett finger följde bokryggarna och stannade till när han lika självsäkert hade hittat boken han sökte.
Plötsligt var hans blick vänd mot mig och jag slog lika hastigt ner den i boken. Hej franska revolutionen..
Med tanke på att Trey inte var tillbaks än så kunde det inte ha gått särskilt lång tid, men det kändes som en evighet innan jag vågade se upp igen. Jag visste inte vad det var med den där killen men han fick mig att känna något slags obehag. Fånigt egentligen, jag hade ju aldrig ens sett honom. Hade det varit någon farlig typ skulle jag definitivt ha hört om honom. Sådant spred sig alltid snabbt. Vart hade han ens tagit vägen?
”Ursäkta, är det här din bok..?”
Min bruna blick for upp och mötte blicken till killen jag alldeles nyss funderat över. Han pekade på Treys uppslagna bok.
”Eh nej. Nej det är.. han är.. toa.”
Varför hade han sådan jäkla stirrande blick för? Trodde han typ att jag ljög eller vadå? Inte konstigt heller att man började stamma när någon borrade blicken i en på det där sättet. Jag kanske bara hade missat ryktet; den där killen var definitivt farlig; eller åtminstone ett psyko. Och försökte han typ leka vampyr eller? Trots obehaget av hans blick lät jag snabbt mina ögon söka efter skarvar vid halsen som kunde bevisa att han sminkat ansiktet vitare. Det fanns ingen.
”Kan jag låna den lite snabbt tror du? Jag behöver bara slå upp en sak, det är det enda exemplaret av den här boken.”
”Visst.” Jag ryckte på axlarna och tvingade ner min blick i boken igen när killen satte sig på Treys stol, la ifrån sig sin egen bok och sedan började bläddra.
”Lyssnar du på dom där?”
Ännu en gång visste jag inte varför, men jag hade börjat irritera mig rejält på bokbläddrandet och att han aldrig verkade bli färdig. Jag tvingade fram ett leende när jag såg upp.
”Vad?”
Hans onaturligt bleka hand gjorde en gest mot min mobil som låg bredvid bibelboken. Visst jag hade inte jättelåg volym i örsnäckorna som var inkopplade i den men jag hade inte trott att han hört.
”Uppenbarligen.” Det påtvingade leendet nådde inte ögonen utan det var något mer utmanande i dom.
”Jag tycker att dom började suga när dom bytte sångare, mesigare på något sätt.”
”Jag tycker det är mesigt att bry sig mer om vad sångaren heter och ser ut än att lyssna på musiken.”
Det kändes som en liten vinst då det var den bleka killen som slog ner blicken den här gången. Han skrev snabbt ner någonting i ett block och reste sig sedan upp. ”Tack för lånet.”
”Det är inte min bok sa jag ju.”
”Åh, nej jag menade pennan.” Han gav mig ett leende som egentligen var allt annat än vad ett leende skulle vara och la min bläckpenna framför mig innan han lämnade bordet. När i helvete hade han tagit den..?
”Varförsatthanhärvadsahanvadsadu?”
Jag blinkade till då Trey stod framför mig på sin sida av bordet igen. Jag hade varit så upptagen med att titta på pennan att jag inte märkt att dörren öppnats igen.
”Vadå?”
”Men.. Dan!” väste Trey och satte sig ner på stolen innan han lutades sig fram över bordet. Blicken stirrig och exalterad på samma gång.
Dan..? Det tog en stund innan jag kopplade. Killen som gick på skolan men inte bodde på studenthemmet, killen som Trey sagt att han blev helt varm av att se, som han blev pirrig av, killen som var svarthårig och blek och som han bara sett några gånger. Dan.
”Han verkar vara en jävla idiot”, sa jag lika enkelt som att jag skulle ha svarat på hur mycket klockan var och log.
”Va?” Trey såg alldeles förtvivlad ut. ”Gjorde han?!”
Nu kände jag mig elak istället, och det fanns det ju egentligen inte alls någon anledning till. Han hade inte varit vidare trevlig.
”Nej jag vet inte.. jag pratade inte direkt med honom.”
”Jag såg ju att han sa något! Jag kom in precis när han reste sig upp. Varför satt han ens här? Visste han vem jag var?”
Den här gången kunde jag inte låta bli att le.
”Nej det gjorde han nog tyvärr inte. Han skulle bara leta på något i den där boken, och så sa han typ tack för lånet bara. Inget mer än det.”
Jag visste inte varför jag inte nämnde något mer, att han verkade vara ett utav dom där dryga fansen som fortfarande tjatade om att Ronnie skulle komma tillbaks, fyra år senare typ. Att han hade läskig blick och att han verkade allmänt dryg. Kanske ville jag inte göra Trey besviken, ta ifrån honom det där pirrandet i magen. Det var ju inte som att Jag skulle framkalla det pirret i hans mage. Bara tanken fick mig att dra på munnen; vad fan, det skulle till och med vara konstigt ifall min blick fick fjärilar att fladdra i hans mage.
”Åh. Men gud, du satt jättenära ju! Varför skulle jag gå iväg just exakt när han kom hit för?” Han suckade tungt och bläddrade några sidor i boken. Idioten hade inte ens vikt in ett hörn där Treys sida varit uppslagen.
”Han verkade rätt hemma här så han kommer säkert tillbaks”, flinade jag och räckte honom den ena hörsnäckan igen. Vi tillbringade ju, tyvärr, rätt mycket tid här. Inte för att jag ville utan för att Trey tyckte det var viktigare med mina betyg än vad jag själv gjorde. Jag fattade inte riktigt; han festade lika mycket som mig här och ändå pluggade han på eftermiddagarna, fixade varenda uppgift, uppsats och prov.  
”Timing här i alla fall!” log han så fort han tryckt in den i örat. Lite kul att vi hade exakt samma favoritlåt av bandet. Dessutom en sådan där låt som inte ligger på topp 5 på spotify och är Allas favoritlåt. ”Eller inte”, skrattade han till när sluttonen kom tre sekunder senare.
När jag sträckt fram handen till mobilen för att spela tillbaks var Treys redan där och våra fingrar krockade till. Det var alltså ingen mjuk snuddning, ingen fingertopp som råkade nudda vid den andres handrygg utan bara en vanlig handkrock. Ändå var det i min mage det fladdrade till. Skrattet som slapp ut mellan läpparna var dels för själva händelsen med händerna och dels för att reaktionen i min mage var så absurd. Vi hade kramats massvis med gånger och sådant fick det inte att pirra i magen eller något. Det hade inte gjort det tidigare i alla fall.
Sådant här gick över. Precis som tjejer som blev förtjusta i sin bästa killkompis. Bara för att man tillbringade så mycket tid tillsammans, för att man hade sjukt kul, för att man var så bekväm med den andre.

”Jag älskar dig visst”, flinade jag och vände blicken mot Treys bruna. ”Det har jag alltid gjort. På lite olika nivåer bara.”
”Är det den högsta nu? Typ älskar som att du är väldigt kär i mig?” Ett fniss slapp ut mellan hans läppar.
”Den högsta just nu, men imorgon lär det vara en ännu lite högre nivå.” Det var verkligen så. Jag trodde liksom inte att jag kunde älska honom mer än vad jag gjorde, men så kändes det Ännu mer plötsligt, på det sättet att det inte gick att beskriva med ord. ”Och jaa det är klart jag är väldigt kär. Jag liksom.. älskar dig som min absolut bästa kompis, jag fattar helt ärligt inte vart jag skulle befinna mig just nu om jag inte haft dig. Om jag liksom aldrig lärt känna dig, eller om vi aldrig mer hade setts efter mellanstadiet. Och jag älskar dig som världens bästa pojkvän, det skulle liksom aldrig kunna kännas likadant med någon annan, bara på sämre sätt. Så ja, jag älskar dig och är jävligt kär.” Shiet, det där råkade visst bli ett helt tal. Hade han typ hunnit somna eller? Jag sneglade mot honom.
”Du är så romantisk”, suckade han lyckligt.
”Det är jag inte.”
Han skrattade igen. ”Varför ska du ta det som något negativt? Jag tycker om romantiska killar.”
Jag himlade lite med ögonen och la handen på hans lår. ”Har du koll på tiden eller? Jag börjar känna mig som en dinosaurie.”

Sid
Jens hade faktiskt piggnat till lite så det var först när klockan började närma sig halv tolv som vi övervägde att gå och lägga oss. Vilket inte var det lättaste beslutet när man låg ihopslingrade i soffan med pirrande kroppar. Åtminstone antog jag och hoppades att Jens kropp pirrade lika mycket som min.
”När ska ni träffas imorgon?” frågade Jens mot mina läppar och drog sedan fingrarna genom mitt hår.
”Typ halv ett tror jag vi sa. Även om det skulle råka vara halv tolv så skulle jag ändå komma dit före Martin”, flinade jag. Jag fattade inte hur han alltid lyckades bli sen till allting med tanke på att han bodde närmast både replokalen och Joes kontor.
Jens skrattade lågt. ”Okej, och jag behöver inte åka förrän vid elva. Då behöver vi inte sova än..” Han flätade in fingrarna längre i håret och strök lätt läpparna över mina. Det hade inte spelat någon roll om vi så skulle ha behövt gå upp om två timmar; jag skulle inte kunna slita mig ifrån honom.
När han en stund senare, då våra läppar faktiskt inte var sammansmälta och vi hade chans att andas, såg in så djupt i mina ögon skrattade jag generat till. Jag var inte van med sådant här. När jag varit med tjejer, väldigt tillfälliga tjejer, så hade det liksom aldrig blivit tillfälle till att ligga stilla och titta in i varandras ögon. Och med Mi hade det inte känts lika nervöst då vi hade känt varandra ganska länge innan vi blev tillsammans. Visst kände jag Jens väldigt bra vid det här laget, men han var fortfarande ny liksom. Fast å andra sidan blev jag sällan nervös på ett jobbigt sätt, och det var inte som att Jens fina ögon fick mig att vilja resa mig upp för att jag blev så obekväm.
”Försöker du hitta mina mörka hemligheter?” flinade jag sedan.
”Har du många?”
”Oh ja. Förstår knappt hur du vågar ligga i samma soffa som mig. Jag är ju ändå Sid Crus liksom.”
Jag drog långsamt en fingertopp över hans läppar.
”Jag kanske gillar att leva farligt. Vem fan hånglar annars upp en ökänd gitarrist utan att ha någon aning om han diggar killar?”
Ett hest skratt fyllde upp mörkret och jag log vid minnet av kvällen då jag och Hale varit ut. Leendet blev mer till ett flin då jag även tänkte tillbaks på vår icke-dejt och hur jag lite halvsmidigt så där hade avslöjat att jag inte var så van med killar utanför Jens provrum och hur han sedan hade sett alldeles förvånat på mig och sagt att han varit helt säker på att jag..
”Föressten, såg jag gayig ut där på klubben? Eller ja jämt, när du var så säker på att jag gillade killar?”
Jens andades ut i ett lågt skratt. ”Nej inte på det sättet som schlagerbögar ser ut direkt.”
”Du hade aldrig mer fått vara min groupie om du sa det”, skämtade jag.
”Nej men alltså, jag fick väl bara den känslan när vi dansade och så där”, sa han med en axelryckning. ”Inte att du var bög kanske men åtminstone bi. Det var liksom som att vi.. jag vet inte, jag kände något i alla fall.”
Jag funderade lite över det han sagt och nickade sedan. ”Jag med tror jag, eller ja efter att vi hade kyssts. Jag hade ju ett kaos i huvudet om man säger så, men jag kände mig fortfarande sjukt glad.”
Jag mindes mycket väl dom längre blickarna jag hade kastat på honom under kvällen när vi senare satt vid bordet med hans tjejkompisar och Hale igen. Jag mindes dom retsamma leendena ifrån honom.
Mina fingrar letade sig fram över Jens mage under tröjan och han mötte leende min blick igen. Jag tyckte att jag kände en svag darrning under mina fingrar.
”Jag var också sjukt glad. Och det var inte för att jag hånglat med ’until my last heartbeats gitarrist’ utan för att jag.. alltså jag gillade ’Sid’.”
”Fast lite starstrucked var du.” Det var jättegulligt sagt och allting men jag var helt enkelt en person som tyckte om att skratta och skämta.
”Äh..” Jens flinade och tog sig upp på knä innan han istället gränslade mig.
”Vänta!” utbrast jag och fick en förvånad blick tillbaks. ”Strumpor”, sa jag som förklaring men fick inte Jens att se mindre förvånad ut för det när han satte sig bredvid igen. Jag drog mig lite uppåt i soffan sträckte mig sedan ner mot mina egna fötter för att dra av dom svartrödrandiga strumporna. ”Jag kan inte..  mysa med strumpor på”, sa jag och drog på munnen.
”Det hade väl jag kunnat fixa, jag hade bara tänkt börja uppifrån”, skrattade Jens till och såg sedan förvånat på mig igen. ”Och hur vig är du?”
”Vadå?” Jag såg leende upp på honom och reflekterade knappt över det faktum att jag inte drog upp benen något utan istället lät överkroppen göra jobbet.
”Jag kan inte ens nå mina tår ju!” skrattade Jens igen.
”Det är väl inget, jag kan..” Jag kastade ner strumporna på golvet men ångrade mig i samma stund när min blick föll ner till den vita, säkert svindyra, mattan under bordet. ”Rex! Hämta strumporna!” ropade jag glatt och hoppades på att han sett när jag kastade ner dom. ”Jag kan göra så här också.” Jag satte mig upp helt igen och greppade sedan tag om foten innan jag drog upp benet bakom nacken.
”Du kommer bryta nacken! Sid!” Jens försökte ta tag i min arm men jag släppte den enkelt och såg på honom med ett brett leende. ”Ska jag lägga upp andra också?”
”Nej! Herregud nej!” skrattade han nu. ”Sådant där ska man, okej väldigt få personer, kunna göra när man är liten!”
Jag såg roat på honom och tog sedan tag om foten igen för att dra tillbaks benet. Men det var trots allt ett tag sedan jag gjorde det, nej det är faktiskt ingen hobby jag brukar utöva ensam om kvällarna, och det gick inte lika smidigt att få ner benet igen. ”Aj jag har fastnat, seriöst.” Hur seriöst det lät vet jag dock inte då jag mest skrattade fram det. ”Jag kommer inte loss!”
”Allvarligt?! Men gud..” Jens flyttade över sig till min sida och tog sedan mjukt tag om min fotled, tydligt tvekande.
”Dra bara!” flinade jag.
”Jag har fobi för knäckande ben, på riktigt Sid.. Vi kommer bryta av ditt ben ju.”
”Jaa det kommer gå av om du inte..” Jag försökte dra det över huvudet igen. ”.. hjälper mig.”
Ännu en gång; det var tur att det här inte var vår första dejt, eller icke-dejt för den delen, för det finns ju ändå en gräns över hur mycket en person kan ta in på en och samma gång. Jens måste ju på något sätt gilla mina galnare sidor också eftersom han är med mig, men man kanske skulle bli mer skrämd än road om man fick se allt sådant dom två första gångerna man sågs. Bara en tanke.
”Nej vi ska inte testa på mig!” sa Jens så fort vi hade fått loss mitt ben och jag flinande vänt blicken mot honom.

Trey
”Babyhud”, log jag nöjt när jag strök några fingrar längs Max kind.
”Äh det är det inte, erkänn att det var ett dåligt recept bara och att man känner sig helt ofräsch?” Max skrattade kort till men kände sedan med fingrarna längs min kind också. Jag älskade dom där lätta beröringarna. Dom som inte var sexuella på något sätt men nästan mer intima.
”Fast du känns inte ofräsch”, ändrade han sig till och leendet med bara ena mungipan fick mig att smälta.
Vi låg i sängen, utan hundhår nu, och helst av allt ville jag ligga vaken hela natten bara för att få känna dom muskulösa armarna om min kropp, känna hans bröstkorg tryckt mot min och dom små vindpustarna när han andades.
”Hur gick det hos din mamma egentligen..? Du sa inte så mycket”, sa jag försiktigt.
Förutom sms:en om att kvällen hade gått förvånansvärt bra men att han saknade mig så hade han inte nämnt mycket mer, och av erfarenhet visste jag ju att det inte var någon idèe att fråga ut honom för mycket. Jag tyckte inte om att höra honom höja rösten mot mig och säga saker som plötsligt lät så mycket hårdare. Jag brydde mig ju bara om honom, men det var i och för sig något han alltid haft lite svårigheter med. Eller kanske inte just att jag brydde mig, men att jag frågade; att jag la mig i; att jag ville att han skulle dela med sig av det han tyckte var jobbigt. På det planet var vi väl väldigt olika. Jag hade löjligt lätt till tårar och även om jag inte alltid sa att något var fel, att jag var ledsen eller oroade mig över något, så syntes det ju. Max höll det inom sig på ett annat sätt, bara grejen att det kunde gå flera år mellan tillfällena då han grät. Sådana tårar som han faktiskt kunde behöva släppa ut. Det var inte som att problemen försvann för att det gått många år eller för att man höll det inom sig, eller på sin höjd blev jävligt arg ibland men sedan släppte det igen. Det var just den där bristen på tårarna ett bevis på; han grät inte för att hans pappa fått honom att tro att det betydde att man var svag.
Som sagt; ett bevis på att han inte alls bearbetat allt det där som han borde göra. Och jag ville hjälpa, även om jag kunde bete mig lite psykotiskt själv emellanåt.
Max tystnad gjorde mig nervös och mer säker på att det hade varit dumt att fråga. Det spelade ingen roll att saker verkade ha blivit något bättre med hans mamma nu; han ville inte prata om det. Borde jag skynda mig att säga att vi inte behövde prata om det? ’Eller det var inget’ typ? Innan hans röst höjdes.

”Har du.. tänkt på att det kanske inte var helt lätt för honom heller när du och Elena flyttade in till dom?” sa jag försiktigt. ”Han kanske inte visste ifall han skulle försöka vara någon slags låtsaspappa eller om han bara skulle vara Peter..”
”Han trodde precis som mamma att vi skulle bli en ny perfekt familj, helst att jag skulle kalla honom pappa också”, fnös han.

”Är du säker på det eller är det vad du tror?”
”Jag vill inte prata om det här Trey.” Hans röst genast hårdare. Kanske hårdare än han menat, but still; hård.
Och jag blev tyst.
”Okej”, sa jag lågt. ”Men om du vill så lyss..”
”Jag vet. Men jag vill inte. Jag är glad att mamma tog det så bra. Inget mer med det. Du behöver inte vara någon psykolog åt mig Trey.”

”Trey?”
Jag blinkade till vid Max röst och såg upp på honom. ”Va?” pep jag.
”Hörde du inte?”
Jag skakade på huvudet.
”Du verkade hamna i en annan värld”, log han lätt.
Kanske inte i en annan värld, men längre bak i tiden i alla fall.
”Vad sa du då..?”
”Är det något fel Trey?” sa han istället för att upprepa det som han måste ha sagt medans jag tänkte på den där händelsen i köpcentret. Hans mjuka fingrar rörde vid min kind igen.
”Nej det är inget, jag bara.. vad sa du?” Jag log mot honom och hoppades att det såg mindre oroligt ut den här gången.
”Jag sa att det gick bra. Dagen på stan gick ju bra som jag sa, det var.. kul faktiskt.”
”Det är ju jättebra”, log jag lättat. Jo jag hade ju redan hört det så lättnaden berodde mer på att han inte alls hade blivit arg på mig. ”Och igår? Du sa väl att du var där till typ två?”
Det måste ha betytt att Elena, och kanske Peter också, varit hemma. Annars skulle han väl inte ha stannat kvar där ensam heller.
”Jo, men det var rätt okej. Peter var väl typ dryg först men..”
”Men..?” sa jag och försökte att inte visa hoppfullheten alltför tydligt. Det skulle kunna ge motsatt effekt på Max, att han kanske skulle ta det som att jag förväntade mig att han skulle ha blivit bästis med Peter nu. Och det var verkligen ingenting jag väntade, eller krävde, mig.
”Han har väl rätt okej musiksmak ändå och.. han har varit på många fler konserter än jag hunnit med.”
Oj. Det var definitivt mer än vad jag hade väntat mig. Om han hade fått reda på allt det där måste det ha betytt att dom utbytt fler än två meningar och utan alltför många dryga kommentarer eller höjda ögonbryn ifrån Max. Jag visste att Peter hade ett musikintresse och hade faktiskt inte slutat hoppas på att det om något kanske skulle kunna föra dom samman mer än vad det hade gjort den perioden Max bott hemma och dom mestadels bara bråkat. Eller snarare; då Max mestadels bråkat.
”Fuskigt”, flinade jag, än en gång noga med att välja rätt ord så att det inte skulle bli fel.
”Eller hur, och vet du hur många vinylskivor han har eller? Jag borde åtminstone köpa skivor oftare för jag älskar ju att kunna hålla i ett riktigt album, att sätta i en riktig skiva i stereon, än att bara lyssna i datorn och mobilen. Så vi lyssnade på en massa gamla skivor och så där..”
”Det låter ju jättekul”, log jag större den här gången.
”Det var rätt kul. Fast han tror ju att han är någon mästerkock eller något, vem fan gör egen pasta liksom?”
Det var så typiskt Max att jag ändå inte kunde låta bli att flina åt det.
”Mamma skjutsade hem mig. Hon.. ville komma hit och hälsa på någon dag..”, fortsatte han plötsligt utan att jag ens hade frågat. Han hade sänkt ner blicken så att dom svarta ögonfransarna vilade mot kinderna.
”Det är väl.. jättebra? Maxi?”
Han såg fortfarande inte upp på mig men började röra fingrarna lite över min rygg. ”Jo, fast hon hittade ju knappt så jag vet inte hur.. seriöst det var.”
”Jag tror det var seriöst”, sa jag tyst. ”Hon ångrar ju hur allt blev, det är klart hon vill komma hit.”
”Mm.”
Jag strök långsamt undan hans lugg åt sidan. ”Men du tycker inte att det känns bra ändå?” Det var mer ett konstaterande än en fråga.
”Jag är bara..” Rösten bröts på ett sätt som fick det att göra ont enda in i hjärtat på mig. ”Jag är rädd att våga hoppas.”
”Men Maxi.. ” Jag kramade om honom hårdare och drog honom mot mig. Jag kanske var både kortare och tunnare än Max men jag kunde ändå ta honom i min famn. ”Du, det behöver du inte vara. Jag lovar.”
Jag hoppades verkligen att jag inte skulle behöva ta tillbaks det. Men Elena hade menat det hon sagt till Max, även om jag inte varit där och hört det själv, hon ångrade sig, hon ville att deras kontakt skulle bli bättre igen, så som den faktiskt hade varit den relativt korta perioden hon och Max bott själva i lägenheten utanför stan. Hon kunde inte svika honom på det sättet.
Max hade tryckt in ansiktet mot mitt bröst, något som annars mer brukade vara min grej, och jag strök honom försiktigt över håret, det rufsiga svarta och dom vitblonda slingorna. ”Det kommer bli bra”, viskade jag. Jag kände hans haka röra sig mot mitt bröst vilket vittnade om att han svalt hårt. Också så typiskt Max; alltid svälja ner allting. Antingen det eller bli jävligt arg. Det fanns inget mellanting på den där stubinen, inget gråtläge där han kunde släppa ut allting. Fast det här var ändå ett stort framsteg ; att han hade berättat för mig, avslöjat att han var rädd.
Max svarade inte och jag sa ingenting mer på en stund. Det behövdes liksom inte. Istället fortsatte jag stryka honom över håret och lyssna till hans andetag.

”Du vet det där jag sa förut.. om kattungen?”
”Den du skulle få när..” Det var lika smärtsamt att tänka tillbaks på som att det skulle ha varit igår. Martin. ’Jag gör slut för i helvete Max!’ Alla timmars liggande i Sids säng eller soffan, stirrandes. Max röst genom ytterdörren som jag vägrade öppna. ’Vi råkade kyssas’
”Jaa”, avbröt Max, förmodligen ännu mer ovillig till att tänka på allt det hemska. ”Men vi pratade ju om det, du undrade om vi skulle bli..”
”Kattföräldrar”, flinade jag när jag mindes. När vi pratat om det hade ändå allt varit så gott som bra; det fanns ingen anledning att tänka på det hemska som hänt innan dess.
”Precis.” Han hade fortfarande ansiktet mot mitt bröst men det lät som att han flinade. ”Jag var och hälsade på Mrs Maple igår, hon hade tydligen sagt till mamma att hon ville träffa mig, och hon hade kvar min kattunge, eller ja, han var ingen kattunge längre men..”
”Okej?” log jag. ”Var han söt än då?”
”Jättejättefin, han är svart med vita tassar. Marian sa att.. om vi fortfarande vill så får vi honom. Hon har behållit honom för det.”
”Åh?” Jag log och strök några hårslingor bakom örat på honom fastän jag visste att han snart skulle ha dragit tillbaks det med fingrarna. Töntigt fåfäng ibland. ”Då vill vi väl ha honom? Eller alltså; jag vill. Katter är mysiga och eftersom det inte kommer att komma in en hund här så..?”
”Du har redan haft en hund i min säng Trey.”
Jag flinade när jag hörde Max vanliga tonfall, inte det där tysta och smärtsamma.
”Jaja..”
”Hm.” Det var tydligen inte så ’jaja’ med det. Hehe. ”Men vill du det alltså? På riktigt?”
”Jaa jag gillar katter med, och du gillade honom väl väldigt mycket?”
Han nickade mot min bröstkorg och såg sedan faktiskt upp. ”Det är ju inte så mycket pass med en katt ändå.”
”Nej det är det inte. Vad heter han föressten?”
”Sockan”, flinade Max. ”Fränt va?”
”Gulligt skulle jag säga”, log jag stort.
”Och så är han gosig.”
Jag log och nickade. ”Då adopterar vi honom då.”
”’Adopterar’..” Max flinade mot mig och greppade sedan försiktigt min haka för att vända ner mitt ansikte mot sitt. Enda gången jag fick vara den som böjde mig ner för att kyssa honom var då jag råkat hamna lite högre upp än honom i sängen. Våra läppar vilade mot varandra en lång stund innan någon av oss särade på dom och kyssen som följde blev lika lugn och utdragen. Sådant som jag älskade lika mycket som en mjuk beröring mot kinden.

 

[låttext ifrån seremedy - always by your side]


update

jag rättade klart kapitlet igår men när jag skulle börja lägga in småbilderna bredvid namnen så störde jag mig bara på bilden jag hade av jens (den kändes verkligen som en 'reserv'-bild och stämde inte jättebra med bilden jag har själv i huvudet, och sådant kan störa mig otroligt mycket haha), så nu har jag gjort ett nytt försök att leta och hittade till sist en bild (tecknad dock) som jag tyckte blev riktigt bra =D så cred till moonlilith, som ritat sjukt bra. Jag har bara gjort om piercingarna, färgat hans hår svart förutom den lila luggen (det är just den som gör det svårt att hitta bilder haha!) och ritat till en palestinasjal 8) så säg hej till Jens som äntligen fått en riktig bild :D

kapitlet kommer förmodligen upp imorgon för nu ska jag lägga mig, och läsa klart min superbraiga bok, så att jag orkar upp och jobba imorgon ;)
var det nån mer som såg mellon föressten? jag älskar yohio så han var helt klart min favorit, och den m/m-fangirl jag är så dog jag ju lite åt basistens och yohios lilla moment ;)

hoppas ni haft en fin lördagkväll så hörs vi snart igen! 8)


RSS 2.0