crash m/m - del 56

Här kommer nästa kapitel, ovanligt med så kort väntan va? ;) Men ifall ni inte kan ta er tid att ens kommentera två rader om vad ni tyckte så lär det dröja med nästa, för jag tappar helt enkelt motivationen. Så det är lite upp till er också ;) right?

Sen får ni som inte röstat om er favorit här gärna göra det =) (håll in ctrl för att öppna upp rutan i ett nytt fönster) http://www.easypolls.net/poll.html?p=4faee62ce4b02aa3c958ae87

__________________________________________________________________



- bottoms up 


 Trey

*
Jag drog på mig en svart t-shirt med lite djupare urringning till dom mörkblåa jeansen och gick sedan fram till spegeln för att göra en bedömning.
”Mvg plus.”
Jag vände mig snabbt om och flinade mot Max. ”Äh. Men det duger va?”
”Mer än väl. Du är jättesnygg. Alla mina tröjor måste dock ha hamnat i tvätten samtidigt”, suckade han och gick in på mitt rum.
”Åh kul. Ta något av mig då?” Även om Max var längre än mig så hade han kunnat låna av mig tidigare utan att det blivit någon magtröja.
”Börjar du bli pirrig för din födelsedag då?” sa Max samtidigt som han öppnade min garderob.
”Nej”, flinade jag. ”Jag var nog pirrig senast när jag fyllde tolv. Och det är en vecka kvar.”
Max skrattade lite lågt. ”Just därför borde du vara pirrig.”
Jag slog mig ner på sängen och petade lite på en lös tråd i jeansen. ”Det räcker att jag har dig vet du. Jag behöver verkligen ingen dyr present.”
”Jag vet, du har sagt det.”
”Men jag är allvarlig Max. Det är ingen stor grej.”
Han vände sig om och log lite svagt mot mig. ”Är det något fel? Du känns så.. anti allting som har med din födelsedag att göra.. Är det något?”
Jag skakade på huvudet. ”Nejdå. Jag bara.. jag vet inte”, suckade jag och lutade mig bakåt mot väggen. ”Jag har bara alltid känt på mig, eller ja typ sedan jag var 15 eller något i alla fall, att jag inte kommer fylla 20.”
Max la ifrån sig tröjan han höll i och gick långsamt fram till sängen. ”Varför säger du så?”
”För att det är sant.”
Han satte sig ner bredvid mig och såg lite orolig ut. ”Men varför har du trott något så konstigt? Du har väl inga.. självmordstankar eller något?”
Inte längre. Och jag hade inte gjort illa mig själv något mer heller sedan hela den jobbiga perioden med Max. Senaste gången var hemma hos Sid med den där saxen.. Det hade varit hemskt den gången Max hade kommit in på mitt rum när jag legat halvt borta i sängen med en blodig arm tryckt mot mig. Han hade varit så elak när jag avslöjat att jag visst var kär i honom. Hela den perioden fick mig att må illa bara av att tänka på den, när han dragit sig undan, när vi knappt kunnat prata, och när vi väl hade gjort det så hade det bara blivit tjaffs. Och han hade varit med Martin trots att jag till och med sett honom kyssa någon annan, Max hade inte trott på mig utan istället gett mig en örfil.. Jag förstod mig själv att jag tagit till det där rakbladet i sängbordslådan, jag hade inte stått ut utan det. Ändå så hade han ju alltid brytt sig om mig, även om allt blivit fel där ett tag, och jag visste hur dåligt han mådde bara av att se min ärriga arm, trots att det inte fanns några nygjorda sår där.
Först när jag hade börjat med det hade jag varit väldigt noga med att alltid ha på mig långärmat, för även om jag verkligen hade det där behovet av att göra illa mig själv för att stå ut med all smärta så var det ingenting jag var stolt över, jag skämdes över dom fula ärren. Det var egentligen inte förrän i år som jag börjat våga ha t-shirt och sådant igen, ärren var ju trots allt en del av mig, jag kunde inte göra det ogjort. Jag hade som sagt inte gjort något på länge, men jag skulle nog aldrig kunna säga att jag var ’botad’ på något sätt. Det fanns ju en anledning till att jag hade kvar rakbladet i lådan – just för att jag behövde det som en trygghet, ett hjälpmedel om det någon gång skulle bli alldeles för jobbigt och ohanterligt igen.
”Nej det har jag inte. Det är ändå bara en känsla jag har.”
Max kramade om mig och andades tungt ut. ”Det kommer inte bli så i alla fall, jag lovar. Du kommer fylla år och din födelsedag kommer bli jättebra. Kan du lita på mig?”
Jag ryckte på axlarna och försökte svälja ner klumpen i halsen. Varför skulle jag alltid ha så lätt till tårar?
”Varför har du inte sagt något tidigare?”
”För att det låter helt stört ju. Och töntigt”, mumlade jag.
Jag lät honom krama mig och drog samtidigt in hans doft. Den fick mig alltid att känna mig trygg.
”Det gör det inte alls. Det är dumt och helt onödigt att du tänker så, men jag vill ju att du ska berätta.. du..”, sa han och mjukt och pussade mig i pannan. ”Sluta tänk på det där nu. Jag ska bara byta om så går vi sedan?”
Jag log lite och nickade, snörvlade till en gång och rätade sedan på mig. ”Jaa det gör vi.”


  Hale
Jag var verkligen inte van med det här. Att vara seriös med en tjej, så pass seriös att jag tog med henne hem till en kompis istället för ut på krogen. Och hela grejen skrämde mig fortfarande; att bli för seriös med någon och att hon skulle börja ställa krav och att flytta ihop, gå på släktkalas tillsammans, skaffa hus.. Men egentligen hade ju Sid rätt, bara för att jag hörde av mig till Camille och ville ses så betydde ju inte det att vi var tvungna att gifta oss. herregud, hon var väl inte direkt dödligt förälskad i mig. Det var faktiskt jag som hade fallit lite för henne redan på sjukhuset och hon som hållit mig på avstånd.
Den största skillnaden var nog att hon var äldre än mig. Dom enda tjejerna jag hade varit med som var äldre hade varit strippor på turnèn och groupies. Lite nervös var jag ändå; fastän jag egentligen borde vara glad att hon ens sagt ja.

Två dagar tidigare
”Det är Camille?”
”Hej, vad har du på dig?”
”Vem är det?”
Jag skrattade till lite. ”Sorry, vad gör du? Och det är Hale.”
”Men hej”, sa hon glatt. ”Jag är dålig på att känna igen folks röster i telefon faktiskt. Jag kom precis upp ifrån ett bad.”
”M-hm”, flinade jag. ”Jo.. jag undrar om hur vill ses på lördag? Följa med till en kompis på lite mat?”
”Du har inte hört av dig på två veckor och nu vill du bjuda ut mig?” frågade hon retsamt.
”Korrekt.”
”Och vad får dig att tro att jag skulle vilja det?”
”Känner det på mig bara.” Jag flinade igen och snurrade trumpinnen jag höll i mellan fingrarna.
”Okej”, svarade hon enkelt.
”Okej som i att.. du följer med?” frågade jag och kunde inte dölja förvåningen.
”Vilken tid hämtar du mig?”
Jag skakade lite roat på huvudet, jag var faktiskt väldigt sugen på att träffa henne. ”Jag är där halv sju”, sa jag och drog lite i en hårslinga. ”Föressten! Vart bor du?” Det enda jag visste var egentligen: lägenhet, stan, hund.
”Jag tror visst du har ställt dina tio frågor redan..”
Det var bara att erkänna; jag älskade det här. Visst kunde det vara kul med skrikande tjejer som kastade sig om halsen på en, men det här lite svårflörtade var helt okej det med.
”Jag fixar det”, log jag snett.
”Då ses vi på lördag.”
”Lördag it is.”

Efter lite sökande på nätets telefonkatalog hade jag fått fram adressen, efter att jag först hade ringt till sjukhuset och frågat efter hennes efternamn alltså, jag hade inte lagt det på minnet från den där sjukhuskvällen då jag inte hade trott att det var särskilt viktigt. Och insett att hon dessutom bodde två områden ifrån Martin. Så nu, fredagkväll, gick jag två trappor upp och plingade på dörren.
”Tjena”, log jag när hon öppnade dörren.
Hon hade ett par svarta jeans och ett rosa tunt linne med volang nertill på sig, håret var uppsatt i en lite slarvig hästsvans med några hårslingor som hängde ner vid ansiktet. Fortfarande jättesnygg.
”Hej”, log hon och gav mig en kram och omslöt mig samtidigt i ett litet moln av parfym, någon blommig, fruktig doft. Säkert Paris Hilton.
”Lite imponerad va?” flinade jag.
”Oh ja. Att du ringde till min avdelning också!” sa hon och såg roat på mig.
Jag blev tyst en stund innan jag öppnade munnen igen. ”Vet du om det?”
”Tjejer”, sa hon som förklaring. ”Katie var nyfiken på vad det var för hemlig kille som ringde och som var väldigt angelägen om ett efternamn.”
”Katie, så hette hon ja! Hon vägrade ge mig ditt nummer, av sekretess-skäl eller någonting sådant.”
Camille skrattade lite igen.
”Fin du är.”
Hon log tillbaks mot mig och drog på sig den svarta kappan hon hållit i handen. ”Tack, du med.”
Efter att hon låst dörren började vi gå ner för trapporna igen.
”Så vart ska vi?”
”Till Martin, sångaren i bandet. Han spelade gitarr innan.”
”Åh ja, Martin vet jag vem han är.” Det var nästan lite nervkittlande att tänka på att Camille faktiskt var en av dom tjejerna som hade stått i publiken i somras. ”Han var inte med på erat sjukhusbesök.”
”Nej”, flinade jag. ”Han var lite ostabil då. Men då har du ju träffat dom andra i alla fall.”
”Kul”, log hon. ”Vart är bilen då?” frågade hon när vi kommit ut. ”Eftersom jag ger upp min oerhört händelserika fredagkväll så förväntar jag mig riktig skjuts”, skämtade hon.
Jag skrattade till. ”Sådant gör jag bara för flickvänner”, sa jag med en blinkning. ”Han bor bara två områden bort”, förklarade jag sedan.

 Martin

”Är det fest här eller?!”
Jag gick flinande ut i hallen då jag hörde Sid ropa ifrån hallen.
”Tja”, log jag och greppade hans hand för att sedan dra in honom i en sådan där typisk halvkram med en dunk i ryggen. ”Tjena Jens.”
Någon storslagen fest var det inte, men jag hade i alla fall fixat fram en ganska schysst dukning och tacobuffè tyckte jag. Musiken var givetvis igång också.
”Är det lugnt eller?” frågade Sid när vi gick ut i köket.
”Jaa det är bra, sorry om jag varit lite humörsvängig i veckan.”
”Äh det är ingen fara”, log Sid.
”Vad snyggt du gjort det.” Jens såg uppriktigt imponerad ut när han kollade mot bordet.
”Tack. Här ta en öl.” Jag räckte dom en varsin flaska och lutade mig sedan mot diskbänken.
”Jo den där konserten föressten, jag köpte en biljett igår. Så jag hänger på.”
”Härligt”, sa Sid med ett leende och klirrade sin flaska mot min.
”Han vet inte om att dom ska ha konsert då?” frågade Jens. ”Alltså så att han inte kommer på själv att köpa biljett?”
”Han hade sagt något om det för länge sedan, typ flera månader sedan, men Max trodde att han har glömt det, för han har inte sagt något. Och så försöker han hålla Trey borta från datorer”, sa Sid och skrattade lite. ”Men det kommer bli sjukt kul.”
Det plingade från dörren och jag rätade på mig för att gå ut i hallen. Där stod Hale, och den omtalade sjuksystern. Helt klart het. Men det skulle förmodligen inte bli särskilt långvarigt mellan dom, han hängde ju aldrig med någon brud en längre stund. Fast jag hade i och för sig förvånat mig själv, och dom andra, med Max, även om jag sumpade det lite själv till sist. Så det fanns väl hopp ändå kanske.
”Tjena, Martin”, log jag snett och tog hennes hand.
”Hej! Camille. Nu kommer jag låta som ett drygt fan, men jag tycker dina texter är väldigt bra, jag var bara tvungen att säga det”, sa hon med ett skratt.
”Tackar”, log jag, uppriktigt glad. ”Men du har ett namn alltså? Jag har bara hört sjuksyster”, sa jag med ett flin.
Hon gav Hale en blick och skakade roat på huvudet.
”Okej, okej nu behöver vi inte vara sådana”, flinade Hale och stängde dörren efter dom. ”Sid har du träffat, och det där är Jens.”
Det blev ännu lite mer hälsningar och när Hale tagit av sig den lite längre jackan skrattade jag till. ”Vi har inte ringt varandra för att matcha om någon tror det.”
Vi hade båda ett par mörkblåa jeans och svarta hängslen som hängde ner. Tur nog hade vi inte valt likadana överdelar i alla fall utan jag hade ett grått slappt linne med svart tryck medans Hale hade en vit skjorta med uppkavlade ärmar och svart t-shirt under.
”fy fan vad töntigt”, skrattade Hale. ”Fast vi är ju lätt snygga också.”
”Självklart”, flinade jag tillbaks.
”Kommer Max och Trey också eller?” Hale såg lite osäkert på mig. Det var ju inte direkt någon hemlighet om allt kaos som varit, och förmodligen hade det varit tydligare än jag velat visa att jag fortfarande tyckte det var jobbigt med Max.
”Jaa dom sa det i alla fall, så det antar jag.”

Max och Trey kom bara en stund efter det, även Derek, och jag hatade mig själv lite för att jag märkbart tvekade om jag skulle ge Max en kram eller inte. Sid löste det dock åt mig då han trängde sig förbi och gav Trey en stor kram och sedan Max också. Den killen verkade aldrig ha några problem med att veta hur han skulle bete sig. Under dom åren vi känt varandra hade jag nog aldrig sett honom riktigt nervös, förutom inför spelningar ibland och när han skulle outa att han var bi och att Jens var hans toyboy. Då hade han faktiskt sett ut som att han skulle spy, men det var ju ändå verkligen få tillfällen.
I  vilket fall blev det att jag bara sa ett ’tja’ till Max och Trey och sedan hämtade två öl i köket.
Max
Efter att Sid kramat Trey hade han gett mig en lite ursäktande blick, men jag hade lett och hållit ut en arm istället. Jag ville lägga det där bakom mig nu, och efter att vi hade setts hemma för att planera till Treys födelsedag så hade det faktiskt känts bra. Bortsett från det där med att han legat med Trey så tyckte jag ju väldigt bra om honom.
Martin hade verkligen tagit begreppet tacokväll till en ny nivå och jag visste knappt vad jag skulle fylla mitt bröd med. Hittills hade det inte varit några sura miner ifrån honom och inga mordiska blickar på Trey – eller ifrån Trey. Ändå kändes det lite skumt att vara där hemma hos honom. Mina senaste minnen därifrån var verkligen inte bra.

 Trey
”Din tur att skåla Trey”, sa Sid med ett snett leende.
”Jag tycker alltid det är lika svårt ju”, flinade jag och drog fingret längs kanten på mitt glas. ”Uhm..”
”Din fot mår väl bra?” sa Camille och log lite skämtsamt. ”Den kan du skåla för.”
Jag blev automatiskt lite kall inombords när hon nämnde det. Inte för att det var något känsligt just med foten, men det var på grund av den jag hamnat på sjukhus, och det var där Max skämtat med mig och jag tagit allting fel och utvecklat den där.. ätstörningen. Jag hade fortfarande svårt att ens tänka ordet fastän jag mycket väl visste att det var det jag hade haft. Kanske fortfarande hade lite grann. Det gick ju mycket bättre att äta nu, men jag kunde fortfarande behöva styra in mina tankar till positivare spår ibland. Men Camille visste ju så klart ingenting om det där så jag höll upp glaset. ”Skål för den duktiga sjuksystern jag hade”, sa jag och fick fram ett flin som förhoppningsvis såg äkta ut.
Hittills hade det varit väldigt trevligt i alla fall. Alla var på bra humör och det var kul att ses allihopa. Och så var jag glad för Hales skull, Camille verkade vara en bra tjej även utanför sjukhuset. Sedan hjälpte det väl till att hon inte verkade vara så blyg, utan kunde slänga lite käft med Martin och så där. Något mer positivt var att jag hade kunnat äta en hel tacos utan att det tog stopp, och jag hade inte känt mig skyldig på något sätt när jag hällt på en sked med creme fraiche, något som skulle ha varit helt otänkbart för bara någon vecka sedan. Även Max verkade märka av det för han hade rört lite vid min fot med sin under bordet och gett mig ett uppmuntrande leende.

Någon timme senare satt vi fortfarande vid bordet, något fnissigare och högljuddare, och hade väldigt roligt.
”Okej okej jag ska skåla nu!” ropade Sid trots att vi alla var inom hörhåll, och reste lite halvt på sig. ”Jag vill skåla för.. för.. bollhav!” sa han och började sedan skratta igen. Det tog inte många sekunder förrän både han och Jens hade brutit ihop i någon slags fnissattack utan att någon av oss andra förstod det roliga med bollhav. Jag behöver kanske inte nämna att Sid hunnit få i sig några öl.
”Vad fan vadå bollhav?” frågade Derek och skrattade till. Det var nästan så det blev; att man skrattade åt att Sid och Jens skrattade, och så skrattade dom ännu mer och så vidare.
”Vi badade i bollhav med Jens..” Sid började garva igen. ”.. hans förra kille.”
”Och så vakten!” Jens drog med fingrarna under ögonen och fick inte fram så mycket mer mellan skratten.
”Ookej..”, sa Max roat och tog en klunk ur sitt glas. ”Skål för.. Jens förra kille?”
”Max!” Jag knuffade till honom lite med armbågen.
”Skål för att det tog slut och jag träffade Sid!” log Jens stort.
”Och för att det var min förtjänst typ!” flikade Hale in.
”Hallå det var min skål!” klagade Sid och spetsade en oliv ur burken med sin gaffel. Han stoppade den dock inte i munnen utan drog gaffeln mot glasets kant så att oliven föll ner i ölen med ett plopp. "Dry beer", konstaterade han nöjt och lyfte sedan glaset för att ta en klunk. "Skål!"
Jag kände Max lägga sin hand försiktigt på mitt lår och jag gav honom ett snabbt leende. Jag tyckte om att han gjorde sådana små saker även när vi var med andra, att han visade att han inte hade glömt mig liksom. Små beröringar kunde verkligen betyda mycket. Åtminstone för mig.
”Hur länge ska du gå med det där gipset föressten?” frågade Jens och såg på Max som i sin tur sken upp lite.
”Jag ska ta av det på måndag!”
”Äntligen. Så slipper jag höra tjatet om att det kliar en gång i kvarten”, flinade jag.
”Han överdriver!” skrattade Max.
Eftersom Camille inte hade hört bilhistorian fick Max dra den en gång till och såg sedan på henne med stora ögon. ”Kan inte du ta bort det?! Nu på en gång?”
Hon skrattade och skakade på huvudet. ”Det är nog bäst att du har det kvar tills den dagen läkaren sa. Jag har varit med om patienter som tagit av det för tidigt och sedan fått gipsa om och haft det dubbelt så länge.”
”Åh”, suckade Max lite besviket men hade snart fått tillbaks leendet då Martin föreslog att dom skulle testa att shota hans nya limesprit.

Martin
Jag blåste långsamt ut röken och vände mig sedan om mot balkongdörren då den öppnades och Max kom ut.
På något sätt hade vi lyckats med att bara säga typ två meningar till varandra under kvällen.
”Ska du ha?” Jag höll fram ciggpaketet mot honom men Max skakade på huvudet.
”Behövde lite luft bara. Det var en bra idèe det här i alla fall”, log han.
”Om man bortser från att jag är här eller?”
”Va? Nej varför skulle..”
”Lägg av, du behöver inte säga något. Dessutom blir väl Trey sur om du pratar med mig? Får du ens vara här ute ensam med mig? Han kanske tror att jag ska hångla upp dig.. Som att du ens skulle vilja det..”, muttrade jag.
Planen med att försöka vara trevlig mot Trey hade ju funkat hittills, men det funkade inte lika bra att säga snälla saker om honom till andra. Det kunde inte ens alkoholen hjälpa till med. Istället verkade den bara ha gjort mig på sämre humör och göra så att jag sa saker jag inte alls ville säga högt. ’Som att du ens skulle vilja det..’ liksom.
”Nej det blir han inte”, sa Max lugnt och lutade sig mot räcket. ”Kan du inte bara.. släppa det?”
”Släppa vad? Att jag tyckte du och jag var bra?”
”Men vi var ju inte det”, sa Max och höjde ena ögonbrynet och såg på mig. ”Inte på en seriös nivå i alla fall. Alltså..” Han såg ut att överväga om han ens skulle ta upp det här igen men verkade bestämma sig för att göra det. ”Om man bortser från att du misshandlade Trey, för det kommer jag aldrig förlåta, och att du kysste mig så att Trey gjorde slut..”
”Det var inte bara mitt fel!” avbröt jag. ”Du kysste mig tillbaks, och det vet du. Försök inte ens.”
Max såg ner på den mörkblåa heltäckningsmattan och såg lite sammanbiten ut ett tag innan han såg upp igen. ”Okej, jag kysste dig tillbaks. Men om man bortser från båda dom där grejerna så tyckte jag ju om dig, jag gör det nu också om du bara beter dig som du.. brukade innan all skit. Men som en kompis. Jag ville inte heller ha något mer än sex från dig i början, men det ändrades ganska snabbt och det måste du ha märkt, jag ville ha någonting mer Martin. Jag ville att du skulle ringa mig också, jag ville kunna hitta på saker med dig utanför sängen, och jag ville kunna prata om viktiga saker utan att du skulle försöka distrahera mig med ett jävla blow job. Så nej vi var inte bra tillsammans, vi ville olika saker.”
Jag tystnade och drog ett djupt bloss på ciggen. Han hade redan sagt det där, på ett ungefär, men jag gillade det inte mer den här gången än vad jag hade gjort tidigare. ”Men jag sa ju att jag också ville det sedan..”
”Men det var försent då Martin, fattar du inte det? Jag skulle inte bara kunna dumpa Trey för att bli tillsammans med dig igen, för att du ändrade dig. Det funkar inte så. Och särskilt inte efter att du spöat upp min pojkvän och bästa vän. Jag skulle ha känt mig som ett as isåfall.”
Jag nickade långsamt. Jag visste egentligen att det här inte tjänade någonting till. Han var kär i Trey. Och jag ville inte avslöja ännu mer att jag saknade honom på det sättet.
”Skit samma”, suckade jag och drog luggen åt sidan. Jag behövde mer att dricka.
”Men stå här och sura då för fan, men jag fattar inte varför du bjöd hit oss då.”
Max verkade tappa humöret och smällde igen dörren efter sig. Jag suckade tungt igen och kastade ner fimpen över räcket. Så bra gick det med min plan att fixa en rolig kväll. 

Max
”Vad är det?” undrade Trey och fångade upp min hand när jag gick mot soffan.
”Äh Martin.”
”Vad var det om?” Trey bet sig lite oroligt i läppen.
”Inget, det är lugnt”, log jag. Det räckte med att en person stod där ute och var på dåligt humör och att en befann sig här inne, Trey behövde inte också bli på dåligt humör.
Trey började le lite och höjde sedan båda händerna och satte ett finger i varsin mungipa på mig och drog fram ett leende. ”Sudda bort den sura miiineeeen”, sa han och fnissade till.
Jag kunde omöjligt låta bli att le, även om han inte skulle ha använt händerna, och drog hans lugg åt sidan. ”Jag är glad.”
Trey såg väldigt fundersamt på mig och la ett finger mot sin underläpp innan han nickade glatt. ”Jag tror dig!”
”Vart är gitarrerna?! Vi måste köra guitar hero”, utbrast Sid och råkade samtidigt snubbla in i bordet. Det hindrade honom dock inte från att skratta och snart hade han lyckats få fram två gitarrer från bakom soffan.
”Hey vart är Martin?” Hale såg sig omkring. ”Martin! Vi ska klå Sid, kom hit!”

Kvällen fortsatte med en svettig och intensiv guitar hero-turnering och Sid som var så sjukt mycket vinnarskalle fick oss andra att mest skratta, vilket inte heller var bra för då fick han tydligen inget värdigt motstånd. Martin hade blivit på bättre humör igen och det hade faktiskt gjort mig glad att se honom spexa loss tillsammans med Sid till en av deras egna låtar efter att turneringen varit slut och tevespelet hade ersatts med musik ifrån stereon. Trots att jag egentligen inte hade gjort något fel när jag gjorde slut med honom och att det inte heller var mitt fel att han börjat druckit för mycket igen och till och med tagit en överdos, och en del andra dumheter, så kunde jag ändå känna mig skyldig ibland, typ som att det var jag som hade förstört deras kompis och bandmedlem. Det var ju jag som hade tagit hem honom den där första kvällen på krogen.
 Men i vilket fall så hade kvällen blivit riktigt lyckad till sist. Jag kunde inte riktigt avgöra om Sid var fullast eller om han bara var sig själv, det var ju inte så stor skillnad.
Det var först vid halv två som alla började känna sig lite trötta, eller ja Sid var ett undantag.
”Det var jättekul att träffas”, log Camille när hon och Hale hade fått på sig ytterkläder.
”Kul att du kom med”, log Martin och kliade sig lite i nacken. ”Ska vi allvarligt repa imorgon?” 
Ingen sa direkt någonting och Derek skrattade till sist till. ”Det verkar som att vi är ganska överrens om vilodag imorgon?”
”Vi som varit så duktiga”, flinade Sid. ”Men då kör vi på söndag. Jag ska öva lite på gitarren där inne så länge.” Han pekade mot vardagsrummet och tog sedan några skuttande steg ditåt.

Trey
”Vi tänkte gå hem nu”, sa jag till Sid. ”Ses vi något bästaste vän?”
”Jaa det gör vi”, sa han glatt och släppte gitarren för att sedan krama mig.
Jag sa hejdå till Jens med och gav honom en kram innan jag gick ut i hallen där Max precis hade tagit på sig jackan.
”Då kan jag hänga med er, för ni går åt samma håll som mig va?” sa Derek och plockade upp en flaska som hamnat på golvet.
”Yes”, log Max och vände sig sedan om mot Martin. ”Vi ses väl på..” Han tystnade snabbt och sneglade mot mig innan han fortsatte. Jag var för yr i huvudet för att ens försöka förstå vad det där hade handlat om. ”Vi ses någon dag.”
”Alla ses någon dag!” klargjorde jag och tyckte själv att det lät väldigt smart. Det var ju klart att alla skulle ses. ”Hejdå Martinpartin!” sa jag och körde ner fötterna i skorna innan jag gick fram till dörren och slängde upp den.
Jag som blev påverkad av två cider i vanliga fall hade väl inte dom bästa förutsättningarna nu när jag dessutom vägde mycket mindre än jag borde, men jag hade i alla fall haft väldigt kul.
Dom andra sa hejdå och kom sedan ut efter mig och gick ner för trapporna.
”Kommer du Trey?” frågade Max och höll upp porten med axeln.
”Nej inte här”, fnissade jag.
”Men tönt”, flinade Max och kastade sedan en blick på Derek. ”Jag tror att någon är lite småfull.”
”Nehej”, sa jag men kunde inte låta bli att flina igen medan jag tog trappan två steg i taget.
Max och Derek började gå igen och jag skyndade mig ikapp, annars skulle jag säkert gå vilse.
Det måste ha snöat hela kvällen för snön hade bildat ett tjockt täcke över gräsmattorna. Det skulle ju komma mer snö vare sig jag ville eller inte så det var väl lika bra att det blev riktig vinter. Och om man kisade lite såg snön faktiskt ut som bomull, och då blev det lite roligare.
”Måste ni gå så fort?” klagade jag och småsprang ikapp dom ännu en gång. ”Jag hittar inte själv!”
”Vi skulle frysa fast i marken om vi gick i samma takt som dig Trey”, skrattade Derek. ”Klarar ni er hem eller vill ni följa med upp till mig?”
”Vi borde hinna med nattbussen”, flinade Max.
Vi var framme vid Dereks lägenhet och sa hejdå till honom innan vi fortsatte mot busshållplatsen.
”Har du haft kul?” log Max och tog tag i min kalla hand.
”Mm”, flinade jag. ”Har du Maxi?”
Han såg roat på mig och nickade. ”Hon var schysst, Camille.”
”Jaa det var hon. Fast taskigt att inte hjälpa med gipset, hon hade ju bara kunnat tagit en sax och..” Jag höll upp ena handen som en sax och klippte lite i luften. ”.. klipp klipp!”
Max skrattade lågt och nickade. ”Taskigt faktiskt.”
”Fast jag hade inte låtit henne gjort det ändå vet du Maxipaxi. Den kanske fortfarande är trasig”, sa jag och såg allvarligt på honom.
”Den är jättehel Trey, jag lovar”, log han snett och lutade sig sedan ner för att pussa mig.

”åh gud”, stönade jag till när jag slängde mig ner i sängen en och en halv timme senare. Bussen hade dröjt jättelänge innan den kom och sedan tagit en massa omvägar eftersom det var nattbussen. Det i kombination med den kalla promenaden ifrån busshållplatsen till vår lägenhet hade fått mig att nyktra till lite och en huvudvärk att komma smygande. ”Du har faktiskt ansvar för mig när du är min pojkvän.”
Max skrattade och kom in på mitt rum. ”Du menar att jag skulle ha sagt att du bara fick dricka ett glas?”
”Så känslig är jag inte!”
”Typ.”
Det var ansträngande att ens vända huvudet mot honom. ”Jag är jättetrött men jag kommer inte kunna sova för jag har ont i huvudet. Och jag kommer säkert må dåligt imorgon och jag kommer ångra den här kvällen och.. varför mår inte du så här?” avslutade jag lite anklagande.
”För att jag är mer macho än dig så klart. Treyoli..”
”Du skulle bara våga”, sa jag och gav honom en mörk blick.
Max såg uppkäftigt road ut men försvann sedan ut ifrån mitt rum. Förmodligen för att borsta tänderna eller något. Han som var förmögen till att gå..

 Sid
Jag påstod verkligen inte att jag var nykter men jag hade ändå kvar förmågan att märka när någon i min omgivning inte mådde bra.
Martin hade dessutom försvunnit in i sitt rum efter att Max, Trey och Derek hade gått, så när Jens undrade om vi kanske skulle börja gå hemåt bet jag mig lite i läppen. ”Jag kommer låta som en.. vad heter det.. dålig pojkvän nu men.. har du något emot att gå före? Jag tror jag behöver snacka med Martin.”
”Självklart”, sa Jens utan tvekan. ”Kommer du hem till mig sedan? Eller ses vi imorgon?”
”Jag måste hem till Rex.. du kan gå hem till mig om du vill?” föreslog jag glatt. Det skulle vara trevligt att komma hem till en lägenhet där både Rex och Jens befann sig.
”Eh..”
Jag såg oförstående på honom, ville han inte sova hos mig? Hade jag varit mer nykter hade jag förstått hans tvekan utan att han behövt förklara.
”Han kommer bli jätteglad nu när han varit hemma själv så länge..”
”Åh just ja! Förlåt jag glömde.”
Det var ett väldigt stort framsteg att Jens börjat klappa Rex frivilligt och dessutom hade lekt lite med honom, men det förstod ju jag också att han inte var så sugen på att gå hem till mig själv och bli överfallen av en överlycklig Rex.
Jens log och ryckte på axlarna. ”Vi ses imorgon?”
Jag lutade mig ner och gav honom en hård puss rakt på munnen.
”Jag tar det som ett ja”, flinade han. ”Hälsa Martin att det var kul.”

”Hey vad ligger du här för?”
Jag gick in i Martins sovrum och tittade mot honom där han låg på rygg i sängen ovanpå överkastet.
”Vill det.”
Jag gick fram till sängen och råkade gå rakt in i tvättkorgen på vägen. ”aj fan.” Jag slängde mig ner bredvid honom och drog sedan några av mina trassliga långa hårslingor ur ögonen.
”Hade du inte kul?”
”Jo det hade jag väl.”
”Jag med, jag vann jävligt stort på den där skitsvåra låten”, flinade jag.
”Finns det någon öl kvar?” Martin vred lite på huvudet och såg på mig.
”Jag tror att..” Jag försökte hitta orden innan jag pekade på honom. ”Du.. och jag.. har druckit klart.”
Martin skrattade till kort. ”fy fan Sid. Drack du upp resten själv eller?”
”Mmm..”, började jag lite fundersamt. ”Nej Max hade en flaska också..”
Martin blev tyst igen och jag vände upp blicken mot taket. När jag var liten hade jag haft massa självlysande snäckor i taket.
”Saknar du inte.. hur det var?” sa han till sist. ”Alltså.. man drog hem en tjej eller kille, och dagen efter behövde man inte prata mer, och det var lugnt från båda hållen, inga känslor du vet.”
”Turnèn var kul”, höll jag med. Där hade jag varit minst lika vild som Martin, ärligt så var det vi två som hade levt ut i princip varenda rockfantasi på den där turnèn, men jag hade aldrig riktigt dragit hem one night stands från nattklubbar hemma. ”Men jag tyckte om att vara tillsammans med Mi.. och jag tycker verkligen om Jens. Du vet.. jag älskar honom”, sa jag och fnissade kort till. ”Hör du hur sjukt det låter? Sjukt på ett bra sätt.”
”Jo jätte.”
”Du.. du kommer också hitta någon.” Jag hade mina aningar om vad det här verkligen handlade om.
”Om jag redan hittat honom då? Helst hade jag aldrig velat träffa honom, det har bara gjort saker värre. Det är så jävla idiotiskt att låta det gå längre än en kväll..”
”Typ att du skulle ha dissat Max efter den där första kvällen?”
Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att det skulle bli någonting mer mellan Martin och den killen han följt med hem från krogen. Den killen som han beskrivit som sjukt het och helt amazing i sängen.
”Mm typ. Du känner mig, jag har aldrig velat haft något jävla förhållande, jag ville inte det med honom heller! Sedan gör han slut och då plötsligt vill jag ha allt det där..” Martin såg också upp i taket.
”Det är ju för att du.. typ så här..”
”Du vet väl inte hur jag kände”, protesterade Martin.
”Kan jag få gissa då? Det skrämde dig när Max ville ha något mer seriöst, för du vill kunna ha kontroll, du dumpar någon innan det blir seröst för att du är rädd att bli lämnad och sårad.” Hellre lämna än bli lämnad.
Det var tyst en lång stund och jag fortsatte se upp i det mörka taket. ”Har jag rätt?”
”Du får fan inte säga något till.. Trey eller någon”, sa han till sist dovt.
”Det är klart jag inte gör.”
”Den enda familj jag haft lämnade mig Sid, du vet det.. Jag bryr mig egentligen inte.. men jag vill inte vara med om det igen, fattar du? Jag tänker inte börja lita på någon som sedan sticker, är det så jävla konstigt?”
”Nej”, sa jag lågt. Och jag visste att han visst brydde sig att både hans pappa och mamma lämnat honom. Ingen skulle kunna fixa att vara med om något sånt och inte bry sig.
”Vi är här i alla fall vet du. Jag, bandet.”
Martin fnös till lite men vände blicken mot mig igen. ”Jag har varit ett as..”
”Inte hela tiden”, flinade jag. ”Och du har ju ryckt upp dig jättemycket på si.. sist.. på sistone. Sedan Chris hoppade av har du inte svikit bandet, du har lagt av med.. eh..vad heter det.. knarket.. eller hur?”
”Jo.. det har jag väl. Men jag mådde fan bättre då. Allt var bättre innan Max. Men jag ville att det skulle bli bra ikväll.”
”Det har varit bra, alla hade kul. Och sluta bete dig så emo nu, det kan bli bra igen, och det finns fler än Max. Och jag finns här, okej? Även om.. du skulle vara ett as”, flinade jag.
Jag hade kanske inte varit den mest närvarande kompisen på sistone, först på grund av allt med Trey och sedan för att jag varit rätt upptagen med Jens. Men jag var ändå hans kompis.
”Du har fan blivit gay”, sa Martin och skrattade till. ”Men tack brorsan.”
”Du kan tacka mig genom att åka bil med mig till Chicago sedan?” log jag och blinkade lite med ögonen.
”Va?” flinade han.
”Du vet, istället för flyg.”
”Har du minnesluckor eller?” skrattade han.
Jag fattade ingenting. ”Nej?”
”Tydligen. Du körde en flygplansdans för ett tag sedan, och sa att du skulle kunna flyga i 24 timmar och skratta hela vägen.”
”Eh..?”
”Och så var det något om att du inte ens skulle behöva ha ett fönster att se ut igenom. Cellskräck var för.. mesar.”
”Vem sa det?!”
”Du”, skrattade han.
”Jag ljög”, muttrade jag. Jag mindes verkligen inte att jag hade sagt någonting sådant. Det måste ha varit efter shot-tävlingen.
”Vart är din lover-boy?”
”Hemma”, sa jag och satte mig upp. ”Jag ska också.. gå hem. Eller åka. Jag vill ha taxi.”
”Du får betala dubbelt om du spyr i den.”
Jag såg med höjda ögonbryn på Martin. ”Jag ska inte spy. Men vi ska Inte dricka mer”, sa jag och började le brett. Vad det roliga var visste jag inte riktigt, men jag kände för att le. ”Mår du bra nu?”
Han log lite och nickade innan han också satte sig upp.
”Tror det. Elva trettiosex.”
”Va?”
”Om du ska ha taxi. Numret.”
”Jag går nog ändå.” Jag reste mig upp från sängen och tog sedan en väldigt stor omväg runt tvättkorgen och fortsatte ut i hallen.
”Hejdå, vi hörs. Och..” Jag drog handen genom håret. ”Ska vi spela musik imorgon?” Spela musik. Det lät fel. ”Repa menar jag.”
Martin flinade och skakade på huvudet. ”Vi bestämde oss för vilodag imorgon.”
”Bra idèe”, log jag glatt och kom inte alls ihåg att jag själv stått i hallen när vi bestämt det. ”Hejdå.”
”Hejdå”, log Martin och stängde sedan dörren efter mig.


röstning folket!!

det kan tänkas att det kommer ett nytt kapitel snart, men bara om alla lovar att kommentera 8)

så länge tänkte jag lägga ut en sån här röstning igen - är alltid kul att se ifall favoritkaraktärerna ändras hos er läsare =) så rösta jätte gärna i länken här nedanför!


(håll in ctrl samtidigt om ni inte vill försvinna ifrån min blogg ;)) http://www.easypolls.net/poll.html?p=4faee62ce4b02aa3c958ae87

renskrivit



först nu har jag skrivit rent allt jag skrev i blocket efter skrivsvackan, och det måste ha varit mer än vad jag trott för jag fick sammanlagt ihop 44 wordsidor! Men jag måste säga att jag är lite besviken på kommentarsfronten, jag vill ju höra vad ni tycker! (ni som varit duktiga att kommentera behöver givetvis inte ta åt er, ni har gjort mig jätteglad! (:) så vill ni ha fortsättning vet ni vad ni ska göra ;)

crash m/m - del 55

jag håller fortfarande på att skriva rent det jag skrivit hittills, men jag tänkte att jag kunde lägga upp ett kapitel i alla fall eftersom det var så länge sen :) men eftersom jag haft lite problem med lusten och inspirationen så tror jag det blir bättre att jag lägger upp lite kortare kapitel ;) så slipper det dröja så länge till nästa istället. Än att jag nu lägger upp ett 25 word-sidor långt kapitel och så får ni vänta i månader på nästa långa. Hänger ni med hur jag tänker? ;)
hoppas att ni ska gilla det här i alla fall och att jag fortfarande har någon skriv-talang kvar ;)

och ni vet vad som motiverar mig till att fortsätta skriva - så ge mig en kommentar efter att ni har läst, okej? :) Och precis som vanligt så uppskattar jag jättemycket ifall ni skriver Vad ni tyckte om eller inte tyckte om.

_______________________

- I am addicted to you




Max
Efter att ha ställt fram två matlådor på bänken för att tina gick jag in på mitt rum och tog upp gitarren. Treys påstående om att jag skulle vara världens bästa gitarrspelare var givetvis ingenting jag trodde på, men det hade fått mig att bli sugen på att spela lite.
Med lätta fingrar drog jag över strängarna och började spela på 30 seconds to mars ’the kill’.
Jag hade aldrig riktigt haft något särskilt mjukisdjur, förutom under en kort period på lågstadiet, genom åren. Ingen snuttefilt, låtsaskompis eller favoritleksak. Gitarren hade istället varit min trygghet. Inte direkt någonting man kröp ner i sängen med, men det hjälpte alltid att spela. Oavsett om man var glad, ledsen eller arg. Det hade till och med hänt någon enstaka gång när jag var yngre att jag hade kramat gitarren samtidigt som jag kämpat mot dom där tårarna som var en sådan stor svaghet.
Jag undrade hur mycket det egentligen fanns inom mig, hur mycket jag verkligen tryckt undan under alla dom där åren jag bodde hemma menar jag. Och efter också för den delen. Jag hade ju mått avsevärt mycket bättre sedan jag flyttade hemifrån, men som varenda gång ett brev från banken trillade in på hallgolvet och påminde om pappa så tryckte jag undan lite mer. Om det var mest ilska eller sorg visste jag inte. Ibland kände jag bara för att riva sönder kuvertet i småbitar och elda upp dom, jag ville leta på farsan och skrika åt honom hur illa han hade gjort mig, berätta hur många som tyckte att jag var bra på att spela gitarr, och att jag inte alls var värdelös. Hur många som faktiskt tyckte om mig som person också, som inte önskade att jag aldrig kommit till världen. Jag ville skrika åt honom tills jag blev alldeles hes.
Andra gånger ville jag bara lägga mig ner på hallgolvet och gråta. Jag ville att allt skulle bara bra och att jag skulle ha en pappa som brydde sig. Jag ville få berätta att jag visst kommit någonstans i livet. Jag hade tagit studenten, trots dåliga betyg, men jag hade faktiskt höjt mig i vissa ämnen ändå. Jag kanske inte hade ett fast jobb eller pluggade på universitetet, men jag har spelat gitarr på en stor scen med ett känt band, jag hade vuxit från att vara en kaxig player till att vara en.. okej något kaxig ibland och med kort stubin, men till en kille som tog mer ansvar och inte letade efter bråk. Jag ville få visa honom min pojkvän, berätta att jag för första gången var kär på riktigt.
Så som sagt, jag undrade hur mycket undantryckt jag hade inom mig.

And I love you
like I’ve never loved anyone before
You bring my best sides into the light, and I love you for that
Can’t you understand that you are my sunshine?
Without you I would be none
Together we are everything.

En blick på klockan talade om att det var dags att väcka Trey. Hans dygnsrytm skulle bli lite knepig annars.
Ett leende spred sig över mina läppar vid synen av Trey som låg vänd mot dörren med armarna kramandes om en kudde.
”Trey”, viskade jag.
Jag gick fram och satte mig ner på sängkanten. ”Älskling.”
Det fick honom att röra lite på sig och jag strök honom sakta över håret. ”Är du vaken?”
”Mm”, mumlade han men höll ögonen slutna.
”Maten ska bara värmas lite, kommer du?”
”Mm”, sa han igen.
Jag log lite roat och rörde vid hans hår en gång till. ”Har du sovit gott?” Jag visste att han bara skulle somna om ifall jag inte fortsatte prata.
Trey öppnade ögonen och vände långsamt upp huvudet mot mig. ”Förlåt, jag betedde mig jävligt illa va?”
”Det där har vi ju redan rett ut”, log jag.
Jag fick ett leende tillbaks. ”Okej vad blir det för mat?”
”Pastagratäng, blir det bra?”
”Det låter jättegott.”
”Va?”
Trey såg förvånat upp på mig. ”Vadå ’va’?”
”Tycker du det?”
Han såg ännu mer förvirrad ut och flinade lite. ”Vadå?” sa han och satte sig upp.
”Att det låter gott så klart!”
”Jaa.. vi är ju ganska bra på att göra den.”
Jag började le stort.
”Vad är det Max? Du börjar bli lite creepy.”
”Jag har inte hört dig säga att något låter gott på ett ärligt sätt på.. hur länge som helst.”
”Åh..” Trey slog ner blicken men såg snabbt upp på mig igen. ”Jag tycker faktiskt det.”
”Jag går och värmer.” Jag pussade honom snabbt innan jag reste mig upp. Den där meningen som i andras öron inte var något märkvärdigare än en kommentar om vädret gjorde mig så otroligt glad.

Trey såg inte mycket piggare ut efter att vi hade ätit och han frågade nästan bedjande om han fick gå och lägga sig igen.
”Självklart”, flinade jag. ”Jag kommer snart jag med.”

Några veckor senare
 Martin
Dom senaste veckorna hade verkligen gått upp och ner. Vissa dagar mådde jag riktigt bra. Andra mindre bra. Vi hade repat rätt mycket i veckan och det hade för det mesta gått bra. Låtarna satt och vi var mer synkade än på länge. Det var ju klart att det blev en rätt stor omställning när en bandmedlem hoppade av. Dom nya låtarna funkade också bra och vi hade valt ut vilken låt som skulle bli nästa singel, det som vi haft möte om tidigare. Men jag var väl tvungen att medge att det varit jag som ställt till det ibland genom att ha varit väldigt lättretlig vissa dagar. Begäret efter det där pulvret hade inte lagt sig helt, och det spelade egentligen inte så stor roll att jag kastat det jag hade hemma för jag skulle kunna fixa nytt på en halvtimme. Den tanken skrämde mig lite, att jag skulle kunna få allting att rasa igen på endast 30 minuter om jag var på tillräckligt dåligt humör. Det hela hade resulterat i att jag rökt runt två ciggpaket om dagen nästan i ett par dagar nu. Men det var trots allt bättre med cigg än dom tyngre grejerna. Jens hade varit med i replokalen några gånger och helt ärligt så gillade jag honom, han var schysst och inte särskilt komplicerad. Något jag var mindre stolt över att medge för mig själv var att jag var lite avundsjuk. Inte bara på Sid, och inte så att jag ville ha Jens på något sätt. Men det hade varit trevligt att ha någon. Vissa dagar alltså. Andra dagar var jag väldigt nöjd med att vara singel och kunna dra hem någon tjej som inte skulle ställa några krav och som skulle vara borta morgonen efter, andra gånger ville jag inte se en enda människa och stod knappt ut med mig själv. Som sagt; det gick väldigt upp och ner.
I ett försök att rycka upp mig lite kom jag fram till att jag kunde försöka fixa ihop något med killarna. Möjligtvis Max och Trey också.. eftersom jag ändå blev tvungen att träffa dom då och då kändes det dumt att bli osams eller något. Stela stämningar var bland det värsta jag visste. Det där med bekväm tystnad var bara en myt – det fanns inga sådana. På något sätt ville jag också kunna fortsätta ha kontakt med Max, trots att Trey kom med på köpet.
Jag skrev ihop ett sms och skickade iväg det till Hale, Sid och Derek. Jag hade inte helt bestämt mig angående Max än.
En tacokväll var väl ändå en ganska bra idèe. Det var ett tag sedan vi umgicks allihopa utanför replokalen och med tanke på hur mitt humör varit på sistone så skulle det kännas bra att få dom att påminnas lite om att jag egentligen var rätt kul. Skulle vi gå ut någonstans skulle det ändå bli att vi kom ifrån varandra, och med största säkerhet skulle jag avsluta kvällen med någon okänd tjej istället för med mina kompisar.
Hale var snabbt med att svara.’ Nice, jag kommer lätt. Följer Jens med?’
’Eh det vet jag inte, det får han väl om han vill. Vadå? Längtar du efter honom? ;)’
’Haha yeah sure, nej att försöka sno andras pojkvänner får du stå för.’
Aj. ’Nej men är det okej om jag tar med Camille? Jag hade tänkt fråga om hon ville göra något i helgen, men jag kommer ju gärna till dig liksom.’
’Camille vem?’
svarade jag.
’Sjuksyster.. (a)’
Jag skrattade till och såg på skärmen. Vad fan.. hur hade jag kunnat missa det här? Fast jag hade väl inte direkt varit så närvarande dom senaste månaderna. Jag hade dock hört någonting om en flirt Hale haft på sjukhuset efter att dom hade varit i hans stuga. Något varken jag eller dom hade velat haft med mig på, av förklarliga skäl.
’Bring the sjuksyster ;)’
Efter att ha satt igång kaffekokaren och läst dom värdelösa serierna i tidningen fick jag svar även från Sid. Han tyckte att det lät skitkul, och jag skrev själv tillbaks att han kunde ta med Jens om han ville. Det verkade ju seriöst mellan dom så han hade väl mer eller mindre redan börjat ingå i vårat lilla gäng.
Jag tittade på mobilen och bet mig i läppen. Det kanske var bäst att låta bli att bjuda in Max. Fast Sid skulle ju säkerligen fråga, och jag hade ju till och med lovat att jag skulle vara schysst mot Trey på hans födelsedag när vi skulle på konsert. Det kanske skulle vara en bra träning att ta hem dom ändå.
Sms var oftast bra, men inte när man vill ha svar på en gång och slippa onödig oro. Lika bra att göra det på en gång.
”Tja det är Max?”
”Tjena.. läget?”
”Åh, hej. Jo det är bra. Själ.. sluta!” Han skrattade och det skrapade till lite i luren. ”Trey vänta.” Fnissande.
”Du jag ringer senare.” Jag behövde inte lyssna på anorexiapandan som försökte kyssa Max.
Jag hatade att jag fortfarande inte helt hade kommit över Max. Det hade aldrig tidigare inträffat, och jag gillade inte alls den delen av mig själv. Särskilt inte eftersom det var jag själv som sabbat det, ännu mer för att det inte var jag som hade gjort slut utan han. Ibland, väldigt sällan, kunde jag till och med själv inse att det kanske, kanske var så att jag tog ut mitt självhat på Trey. Det var lättare att klandra honom att det tog slut mellan mig och Max än vad det var att klandra mig själv. Men oftast tyckte jag bara att det var Treys fel och att han var en idiot.
”Nej förlåt, nu är jag här! Hur är det?”
Jag suckade lågt. ”Okej antar jag. Eller jo, det är bra. Gör du.. ni.. något i helgen?”
”Nej inget planerat i alla fall”, svarade Max.
”Jag tänkte ha en typ tacokväll, med bandet, och så där. Så ni får komma om ni vill. På fredag tänkte jag.”
”Vad kul, absolut. Då kommer vi.”
”Säkert? Du kanske borde fråga.. din pojkvän.” Jag kunde inte helt hålla tillbaka sarkasmen.
”Vi kommer, okej?” sa han lite mer bestämt. ”Vilken tid?”
”Eh.. typ sju?”
”Okej bra. Då ses vi.”
”Japp, hejdå.” Jag la på och svalde lite. fan, kunde jag inte bara sluta sakna honom på det där sättet?
Derek hade inte svarat än så jag skyndade mig att skicka ett till sms. ’Du får föressten inte ta med någon brud för då blir jag en ensam forever alone.’ Skrev jag verkligen det där? Hej Martin, 14 år..
Aja, jag tänkte i alla fall inte sitta själv bland alla puttinuttiga par. Då skulle jag behöva en kräkpåse.

 Sid
Jag gav Jens en stor kram och det fanns inte en enda tanke som ’undra vad folk tänker..’ fastän vi befann oss mitt i köpcentret. Det hade gått fortare än jag trott att bli bekväm i allt det här, men det hjälpte säkert att jag alltid umgåtts med människor som var antingen gay eller bi, det var liksom inget konstigt för mig. Även om jag aldrig trott att jag själv skulle kunna känna något för en kille.
”Hej”, log Jens mot min hals innan han såg upp på mig. ”Bussen var i tid?”
”Yes.”
”Så vad står på ’att göra listan’?”
Jag kollade i handflatan med ett flin. ”Present till Trey.”
”Har du någon idèe alls?”
Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej han har inte sagt något. Vi kanske kan kolla runt och se om det finns något Treyigt? Eller har du bråttom?”
Jag hade ringt för bara en timme sedan och hört ifall han ville ses  i köpcentret.
”Nej jag hade inget planerat”, log han. Jag såg hur han sänkte blicken och hur den liksom flackade mot min hand och tillbaks. ”Kommer du ihåg första gången vi sågs här?” undrade han.
Han var så söt. Jag var verkligen glad att jag hade träffat Jens, det hade varit tomt annars. Eller ja.. jag hade ju inte kunnat sakna honom om jag inte vetat att han fanns, men ändå.
”Klart jag gör”, sa jag och tog tag i hans hand i ett fast grepp. Jag ville inte att han skulle tro att jag tyckte det var pinsamt på något sätt. Jag var ändå lite förvånad att det inte hade kommit ut i någon tidning än, dom brukade ju vara snabba, och det behövde knappast stämma överrens med sanningen heller. Dom hade ju varit hur snabba som helst när Martin kastat sitt knark, och fått det till att han var den värsta tänkbara missbrukaren.
”Vi kanske ska ta en glass sedan då, bara för nostalgins skull?” flinade Jens och kramade om min hand lite.
”Absolut”, höll jag med. ”Det är tur att du har kommit ut för dina föräldrar föressten, det känns som att det bara är en tidsfråga innan det kommer stå något om oss i tidningarna.”
”Shiet jag glömmer att du är rockstjärna”, skrattade han till.
”Vadå glömmer?” frågade jag och låtsades förolämpad samtidigt som jag knuffade till honom på skämt med axeln.
”Oops”, flinade han tillbaks. ”Så dom kommer kanske att göra en sådan där kartläggning om mig, typ söka reda på vilka skolor jag gått på och vilken min familj är och så vidare?”
Jag skrattade till. ”Jens.. jag tänkte på skvallertidningarna, och då kommer dom knappast bry sig om vilka skolor du gått på. Dom kommer zooma in ditt ansikte på bild och kartlägga varenda litet födelsemärke, försöka få det till att du är min toyboy och hitta på någon skandal om ditt förflutna.”
Jens log plötsligt lite stelare och jag skrattade igen innan jag strök tummen över hans handrygg. ”Men dom kommer alltid få det till att jag är värre ändå, jag är den vilda bad boyen, så du kan vara lugn”, flinade jag. Det var bara så fånigt. Visst, jag var väl en aning vild på alla plan, galen som vissa andra valde att kalla mig, men någon bad boy var jag knappast. Det var ju för helsike år sedan jag legat runt med tjejer på det där sättet, och jag hade verkligen alltid ett leende på läpparna. Om inte någon var elak då vill säga.
Jens skakade roat på huvudet och drog sedan in mig i en affär. ”Ska vi kolla här?”
”Jaa det blir bra”, log jag. ”Jag vill liksom inte köpa en vanlig tröja bara, eller en vinflaska typ. Det känns så tråkigt.”
Jens nickade. ”Mm, jag brukar aldrig vara duktig och komma på något speciellt, men det är kul att få. Men vad gillar han då? Mer än att designa kläder och musik?”
”Typ.. åh jag vet inte. Eller han gillar att rita, det är han jätteduktig på.” Nu kanske han dessutom hade fått tillbaks lusten och inspirationen när allt var bra med Max.
”Då kan du ju köpa ett skissblock eller något”, föreslog Jens med ett glatt leende. Han lyfte på en sned mugg som var regnbågsfärgad med texten ’I’m so gay I can’t even drink straight’ och drog lite på munnen innan han såg på mig igen.
”Smart Jens”, log jag brett.
”Jag vet.” Han flinade igen och satte sedan på sig ett par solglasögon i storlek XXXXXL.
”Sexigt.”

”Oj just ja, gör du något på fredag?” frågade jag och tog en sked med glass. Samma glassbar som sist. gud vad nervös jag var den gången, och jag rodnade verkligen gång på gång. Det kändes bra att vi hade rett ut det där med vad vi tyckte om varandra nu, så att jag slapp bete mig som en nervig fjortis. Rodnandet hade jag ju dock fortsatt med tydligen.
”Japp”, svarade han och stoppade sin sked i munnen. Han måste ha sett min besvikna min för han skrattade snabbt till. ”Jag är med dig hoppas jag, knäppis.”
”Åh”, sken jag upp. ”Fast.. kan du dela mig med några fler?” frågade jag och bet mig lite i läppen.
”Tveksamt..”
Jag såg roat på honom när han spelade med. ”Martin ska ha tacokväll så han ville att vi skulle ses allihop, så om du vill får du gärna hänga med.”
”Så jag har fortfarande ensamrätt på kyssarna?”
”Definitivt.”
”Då följer jag med.”
Vi skrattade båda två och plötsligt fick jag en snabb kall puss på munnen av honom. ”Hur är det med honom nu? Han var ju rätt.. sur senaste gången jag var med när ni repade.”
Jag nickade och tog upp lite mer glass på skeden. ”Jo han var på bättre humör i förrgår i alla fall. Men han har haft det rätt jobbigt på sistone, så det finns väl i alla fall en förklaring till varför han beter sig som en idiot ibland”, log jag snett.
Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara om min mamma var som Martins, om jag hade varit med om det han varit. Dock så var det ju inte många som visste om allt det där, och då var det ju förståeligt nog svårare att fatta varför han var som han var ibland.
Jag försvarade absolut inte allt han gjort, och aldrig någonsin det han gjorde mot Trey, men en del förstod jag i alla fall.

Vi gick runt i några fler affärer men pratade egentligen mer än att verkligen kolla på kläderna, skivorna eller prylarna. Det viktiga var ändå att vi hade kul. Och att fixa presenten till Trey.
”Här”, sa jag och drog snabbt tag i Jens arm när vi var utanför bokhandeln.
”Ojdå.”
”Oj”, höll jag med och såg upp på hyllan med raderna av skissblock. Det fanns i olika storlekar, tjocklekar, material..
”Han får byta om det inte blir rätt”, flinade jag och plockade ner några olika.
Efter en del velande valde jag ett mellanstort block med tanken att det borde gå ner i den väskan han oftast hade. ”Och så kolkritor. Det har jag i alla fall sett att han har på sitt rum”, log jag och tog ner en ask sådana också.
”Det blir jättebra”, log Jens. ”Men jag måste också ha något att ge honom. Kanske..” Han såg längs dom olika hyllorna och tog sedan ner en ask med akvarellpennor. ”Och så är jag tråkig och köper en godispåse”, flinade han. ”Är vi klara?”
”Jaa det blir skitbra”, log jag och började gå mot kassan. ”Är du bra på att slå in?”
”Rätt så, jag tycker det är kul”, log han.
”Perfekt.”
Efter att vi betalat och vandrat runt en stund till slog vi oss ner i mitten av köpcentret vid fontänen som hade dom inbyggda neonlamporna. Skulle jag någon mer gång bada i en fontän så skulle det utan tvekan bli i den.
Jag tog upp skissblocket och kikade på det. ”Äh det här blir väl bra?”
Jens nickade med ett leende innan han kollade något på sin mobil. Efter lite rotande i min väska hittade jag en bläckpenna och slog sedan upp första bladet i blocket. ”En liten överraskning måste han ju få”, flinade jag innan jag började rita Avenged sevenfolds bandloggsdödskalle. Då hörde det ju ihop med den lätt coolaste presenten han skulle få.
”Fint”, log Jens efter en stund och kikade ner i blocket.
”Visst”, fnös jag till. ”Dom kommande teckningarna i det här blocket kommer bli betydligt bättre. Är du bra på att skriva fint? Det ska stå grattis här”, sa jag och pekade.
”Jag kan göra dubbla bokstäver?”
”Jatack”, log jag och la över skissblocket i hans knä och gav honom pennan.
Medans han skrev såg jag mig lite omkring och blicken fastnade sedan på en kille längre bort. Han hade svarta höga platåstövlar, med en massa spännen, och en svart skinnrock. Håret var lika svart, snaggat på en sida och med en lång snedlugg som övergick i håret på andra sidan i samma längd. Han var så där typiskt gothblek och allvarligt talat så stirrade han på mig medans han fortsatte gå.
”Shiet, kolla vad den där killen glor, och så ler han som något psyko.”
Jens blickade upp ifrån blocket och följde min blick. ”Mm det gör han verkligen, vilket psyko.” Han log dock väldigt brett när han sa det.
Kort därefter hade gothkillen kommit allt närmare oss. ”Jens!” log han brett.
”Hej Mathew”, log Jens tillbaks lika stort.
fuck. Jag ville plötsligt väldigt gärna dränka mig i fontänen bakom. Mathew som han tydligen hette böjde sig ner och slog armarna om Jens. Jag hann även se hans läppar nudda Jens kind. ”gud vad länge sedan.”
”Verkligen! Vad gör du här?” frågade Jens häpet.
”Jag är och hälsar på morsan och farsan.”
Jens vände sig snabbt om mot mig. ”Det här är Mathew, min..”
”Pojkvän ifrån gymnasiet”, flikade Mathew in med ett leende.
”Precis”, flinade Jens till och såg ut att rodna lite. ”Mathew, det här är Sid, min pojkvän.”
Det pirrade till lite i mig när han sa det, och jag var glad att han presenterat mig på det sättet. Jag vet inte ens varför jag trodde att han kanske bara skulle säga ’Sid, en kompis.’ Det fanns ju ingen anledning liksom.
Mathew gav mig ett leende och räckte fram handen. Svartmålade naglar och några ringar. Nu när han stod alldeles framför kunde jag också se att ögonskuggan gick i rosa och svart, och han hade två ringar i läppen. Var det här pojkvännen Jens varit tillsammans med i ett halvår alltså? Som det tagit slut med av den anledningen att Mathew skulle flytta? Jag var glad att han hade flyttat.
”Åhå, trevligt”, log han mot Jens och såg sedan på mig igen. ”Du spelar i until my last heartbeat va?”
Jag nickade. Av någon anledning hade jag fått lite svårt att prata.
”Groupie”, flinade Jens. ”Hur är allting?”
Mathew skrattade och nickade sedan. ”Det är hur bra som helst. Med dig med?”
”Japp, vi har varit och köpt present till en kompis.”
”Kul. Jobbar du fortfarande på..”
Dom fortsatte prata ett tag och jag kände att jag inte ens behövde försöka tillföra någonting till samtalet. Jag hade inte känt Jens under den tiden som Mathew gjort det, och jag kände mig inte tillräckligt nyfiken på snubben för att vilja fråga honom någonting heller.
”Men.. jag kanske ska gå vidare”, sa han efter ett tag.
Jatack. Skitbra, hejdå.
”Kan du inte..” Jens kastade en lite frågande blick mot mig och jag log tillbaks innan jag öppnade munnen. ”Du får sätta dig du också om du vill, jag är ingen galning som slår ner gamla ex.” Men jag har väldig god lust just nu bara så att du vet.
Jag var ju inte svartsjuk, jag ville bara inte.. gilla den här killen. Egentligen var jag kanske.. liksom.. Jens hade ändå  varit kär i den här killen, det kanske fanns sådana känslor kvar? gud! Ännu en gång ville jag dränka mig i fontänen. Jens ville snacka med en kille, en kompis, som han inte sett på länge, och gothkillen hade säkert någon läskig gothflickvän nu. Jag borde inte ens vara kapabel till att tänka något så fånigt som att Jens plötsligt skulle klamra sig fast vid Mathew och glömma bort mig. Jag skulle ju ha pratat med Mi också om hon sprungit på oss här, och det skulle ha känts bra att visa upp Jens för henne. Han kanske också kände så.

När Mathew flinande föreslog att vi skulle smita in till det stora bollhavet som fanns i leklandet, som självfallet var till för barn upp till 12 år, så ändrade jag genast min inställning till honom. Han var helt klart cool.
”Men stackars barn”, flinade Jens.
”Äh kom igen”, sa Mathew och började backa bort mot leklandet samtidigt som han såg på oss.
”Jaa kom igen.” Jag krokade i Jens arm med min och log brett. Han behövde inte mer än sucka lite uppgivet för att jag skulle veta att jag hade vunnit.
Mathew var först med att gå in och blev tvungen att ducka under nätet som hängde ner i ingången. Han var nog inte så mycket längre än mig, men dom där skorna gjorde honom i alla fall en halv decimeter längre.
”Här får barn upp till 12 år leka”, läste Jens från skylten och såg menande på sin förre pojkvän och sedan på mig.
Den unga tjejen i receptionen var faktiskt ett problem. Trodde jag.
”Hej..”, log Mathew mot brunetten och lät blicken falla ner  till hennes namnbricka. ”..Sofi. Min lillebrorsa är där inne, kan jag gå in och hämta honom bara?”
”Jaa absolut, det är okej”, log hon och öppnade spärren, liknande en sådan i mataffärer.
Det var lite smart, var jag tvungen att medge. Jag hängde snabbt efter, med Jens tätt bakom, och Sofi hann inte ens säga någonting, eller så antog hon bara att alla tre verkligen ville hämta Mathews obefintliga lillebror.
Mathew snurrade runt mot oss och Jens fnissade till.
”Vad sega ni är, skulle vi inte till bollhavet?” sa han och vek snabbt av till höger. Leklandet var inrett som någon slags djungel och jag fick ducka ett antal gånger under nät och lianer, och dessutom försöka undvika att trampa ner någon unge.
Vi nådde fram till vårat mål och när Mathew började ta av sig platåkängorna smet jag förbi och tog mig in i den lilla öppningen till bollhavet. En gång när jag var liten och lekte i ett liknande bollhav så var det en unge som spydde rakt ner bland alla bollarna, därför kändes det bäst att behålla conversen på.
Några ungar såg med stora ögon på mig när jag kastade mig ner bland bollarna medans några andra fnissade.
”Jens!” Jag kravlade mig fram till glasrutan och knackade på den där Jens stod böjd och knöt upp skorna.
Han såg roat på mig och vinkade.
Ett plastigt plask fick mig att vända mig om precis för att hinna se även Mathew landa i bollhavet. Det var en rätt sjuk kontrast att se en sminkad kille i skinnrock och sidecut kasta sig ner i ett färgglatt bollhav faktiskt. Fast jag såg säkerligen inte heller särskilt passande ut där. Men det här var ju faktiskt precis sådant som jag tyckte var askul. Det fanns i princip ingenting jag tyckte var barnsligt eller pinsamt. Det skulle väl isåfall vara att råka spilla ut en hel vinflaska över bordet på en restaurang eller kalla min pojkväns ex för psyko.
”Tar du emot mig?” log Jens brett när han hukat sig och kommit in till bollhavet.
”Japp!” Jag log stort tillbaks och ställde mig på knä bland bollarna. Några tjejer började flytta in sig mot kanterna och såg nästan skrämt på oss.
Jag skrattade högt när Jens landade precis framför mig med ett stön. ”Aj som fan, jag slog i knäet i golvet.”
”Åh nej”, sa jag men inte kunde riktigt hålla mig utan började skratta igen.
En röd boll ven till precis ovanför våra huvuden och Mathew flinade skyldigt till.
”Alltså ni skulle egentligen ha varit ett perfekt par”, flinade Jens och såg på mig. ”Ni är fan lika galna.”
”Ni får inte vara här.” Jag vände mig om och såg en tjej med runda glasögon se på oss.
”Men vi vill också leka”, flinade jag.
”Man får inte vara gamlare än 12 år”, fortsatte hon ändå. gud vad jag inte gillade lillgamla ungar. Lillgamla ungar som inte ens kunde sin grammatik korrekt.
”Jag är elva”, log Jens.
Han sa det så naturligt att jag brast ut i skratt igen.

Efter en stund blev vi dock avbrutna i vårt lekande.
”Hallå, kom upp därifrån killar!” hördes en sträng röst i samma stund som jag kastade mig ner ifrån den smala kanten intill fönstren ner bland bollarna.
Mathew låg på rygg halvt begravd under det färgglada havet och Jens stannade till med armen mitt i rörelsen att kasta en boll. På avsatsen där man kom in stod en man, väldigt misstänkt lik en vakt.
”Ni tre, kom hit på en gång. Och jag vill ha era namn.”
Jag kastade en snabb blick på Jens som i sin tur såg på Mathew. Vi reste oss upp och klev efter lite omständigheter upp ifrån bollhavet. Jag såg på vakten, sneglade åt sidan, bedömde snabbt sträckan till utgången och satte sedan fart.
Jag hann precis se Jens ducka under vaktens arm och i nästa stund sprang vi alla tre ut ifrån leklandet medans Sofi häpet såg efter oss och vakten ropade att vi skulle stanna.
Vi stannade till först när vi var vid den stora trappan upp till övervåningen och jag flämtade till innan jag började asgarva. ”fy fan vad kul det där var!”
”Han hade inte en chans”, skrattade Mathew och gjorde en liten knyck med nacken för att få luggen ur ögonen.
Jens sjönk ner på ett trappsteg och skrattade till han med. ”Han kommer inte va?” frågade han och drog på sig skorna som han hade tagit i handen.
Jag tog några steg framåt och kikade runt hörnet. ”Nope. Han skulle aldrig ens orka springa”, flinade jag men stelnade sedan till. ”Vänta..”
”Vad är det?” frågade Jens och såg förvånat på mig.
”Jag glömde väskan..” Jag bet mig i läppen och såg på honom.
”Du får gå själv”, flinade Mathew skämtsamt. ”Dom kanske låser in dig i något förvaringsrum.”
”Sluta!” skrattade Jens innan han reste sig upp. ”Vi går tillbaks, han kanske inte är kvar.”
”Kan inte du gå?” log jag hoppfullt.
”Nej”, flinade Jens roat. ”Men jag är snäll och följer med dig.”
”Jag stannar här och.. uppehåller vakten ifall han kommer hitåt”, log Mathew och försökte hålla tillbaks ett flin.

”Uhm.. jag glömde min väska..” Jag såg på Sofi och försökte se så snäll ut som möjligt.
”Inte eran kompis lillebror då?”
Jag skrattade lågt till och drog handen genom håret. Till min lättnad knäppte det till och sedan öppnades spärren. Medans Jens stod kvar skyndade jag mig tillbaks till bollhavet och tur nog låg min väska kvar på golvet utanför, med ritblocket och allting. Hade ju varit lyckat om jag tappat bort Treys present samma dag som jag köpt den.
”Hejdå”, flinade Sofi när vi något generat gick därifrån.
Jag tyckte det var kul att göra lite smågalna grejer men det var inte lika kul att behöva gå tillbaks till ett ställe som man nyss sprungit ifrån.

”Förlåt Sid.”
Jag såg förvånat på Jens då vi var på väg till bussen.
”För vadå?”
”Men.. hur schysst är det att tvinga sin pojkvän att spendera.. åtminstone en timme.. med sitt ex? Du måste ju tro att.. men så är det inte! Jag tänker inte alls på honom på det sättet längre, och det måste ha känts jätteskumt för dig. Jag bara.. jag blev glad att se honom för att det var så länge sedan, och vi har knappt pratat det senaste året, så jag bara.. jag tänkte inte.”
”Jens”, flinade jag. Han brukade inte svamla på det där sättet.
”Jag gillade honom. Allvarligt. När han tyckte att vi skulle gå till leklandet steg han på min Sid-mätare, och han var schysst. Faktiskt.”
Egentligen borde jag ha förstått det på en gång. Jens skulle väl inte ha varit tillsammans med någon elak idiot. Han var inte sån.
”Tycker du?” frågade han osäkert.
”Jaa! Tyckte du jag såg ut att må dåligt eller?”
”Nej..”, medgav han och la armen om min midja. Jag blev faktiskt lättad över att han inte hade lagt märke till hur obekväm jag faktiskt varit där vid fontänen först, då jag fortfarande tyckte väldigt illa om den där gothkillen. ”Men ändå.”
”Det var lugnt”, log jag. ”Det var ju inte så att ni två satt och pratade gamla gulliga minnen och sliskade er.” Gamla minnen hade det väl i och för sig varit med tanke på att det var innan jag träffade Jens, men det hade inte varit romantiska minnen och drömmande suckar om hur bra sex dom hade haft.
Det fick Jens att flina lite. ”Okej då. Vad bra. Dessutom kändes det bra att han fick se dig”, log han.
Att höra det gjorde mig faktiskt väldigt glad, det var ju det jag hade hoppats på.
”Förlåt att jag kallade honom psyko.”
Jens skrattade högt och såg upp på mig. ”Det var ganska kul faktiskt.”
”Jag hade ju ingen aning om att den där gamla pojkvännen skulle vara goth!”
”Trodde du inte det om mig?” log Jens och drog undan den lila luggen lite.
Jag visste egentligen inte varför. Jens var ju inte någon proper liten skolpojke med välkammat hår och som lyssnade på gospel liksom. Varför skulle han ha haft en sådan pojkvän?
Jag ryckte på axlarna med ett leende. ”Han såg väl.. han var snygg i alla fall”, sa jag och drog lite med tungpiercingen mot tänderna. Jag hade verkligen inga problem med att säga att Jens var snygg, och jag hade absolut accepterat att jag uppenbarligen var lagd åt båda hållen, men ändå kändes det nästan lite genant att lägga märke till att andra killar kunde vara snygga i mina ögon. Det var kanske en vanesak. Jag skulle fråga Trey nästa gång vi träffades.
”Inte lika snygg som dig.” Jens log busigt mot mig och sträckte sig sedan snabbt upp och pussade mig.

 Trey
I vanliga fall var jag ganska emot att gå runt i sovkläder hela dagen, mest för att det fick mig att känna mig sjuk eller påminnas om dom där svarta veckorna när jag gjorde slut med Max, då jag praktiskt taget hade legat i sängen eller soffan hos Sid dygnet runt. Idag hade jag dock gjort ett undantag för klockan var halv 4 och jag hade bara en för stor t-shirt på mig och håret var allt annat än fixat. Jag skyllde allt på Max. Det var han som hade varit onödigt mysig redan imorse så att jag hade blivit tvungen att ligga kvar och krama honom. Sedan hade det liksom bara blivit att vi förflyttat oss till soffan efter frukosten. Och sedan hade Martin stört.
Det kändes ändå helt okej att vi skulle hem till honom på fredag. Max hade frågat ifall jag verkligen ville eller om vi skulle strunta i det, vilket jag inte alls tyckte att vi skulle göra. Jag ville träffa dom andra, och Martin kanske verkligen hade ångrat sig. Jag kunde inte vara förbannad på honom i evigheter liksom. Vi skulle nog aldrig börja gilla varandra, men vi kanske kunde stå ut i alla fall.
”Nu har jag hittat det”, sa Max och kom in i vardagsrummet med ett papper. ”Vi har fortfarande garanti på spisen, så jag ringer på en gång.”
”Åh vad bra”, log jag. ”Tror du dom kan köra hit en ny då? Jag kommer aldrig orka släpa upp en hel spis för trapporna!”
”Inte så händig va?” log Max retsamt.
”Sluta”, mumlade jag. ”Jag menade det ju inte Max!”
”Jag vet”, flinade han. ”Förlåt.” Han tog upp mobilen och började slå något nummer.
Vi hade åtminstone inte bråkat något mer sedan den där dagen då jag hade betett mig som ett as. I själva verket så var jag motvillig till att släppa honom en enda sekund. Det verkade vara ganska så ömsesidigt också med tanke på hur mycket sex vi hade haft dom senaste dagarna..
Max såg plötsligt på mig med höjda ögonbryn, fortfarande med telefonen mot örat. ”Vad oroar du dig för nu då?”
Ibland var det nästan jobbigt att han kände mig så bra.
”Inget”, muttrade jag.
”Jo det ser jag ju.”
”Jag kanske har blivit sexmissbrukare.”
Först blev han helt tyst, sedan började han skratta högt.
”Sluta! Tänk själv.. nästan idag innan lunchen, igår, i förrgår – två gånger! Dagen före.. länge dessutom, så det räknas som två!”
Max fortsatte flina och la ner mobilen i fickan.
”Okej du har nog rätt. Vill du missbruka lite med mig nu då?”
Jag kunde inte låta bli att flina när han tog några steg mot soffan.
”Skulle inte du ringa om spisen?”
”Ditt missbruk är viktigare”, sa han och skakade lite smått på huvudet.
Jag tjöt högt till när han överföll mig i soffan och sedan pressade sina läppar mot mina. ”Max!”
”Hur mycket vill du ha mig?”
”Inte alls just nu!” skrattade jag. ”Allvarligt..”
”Det tror jag nog, stygga pojke..”
Jag kunde inte hålla emot utan kysste honom tillbaks men drog mig sedan lite ifrån igen. ”Nej! Lägg av”, skrattade jag. ”Seriöst, det är inte normalt.. Maximilian!”
Max började också skratta och råkade dessutom sparka till bordet så att både fjärrkontrollen och två glasunderlägg ramlade ner på golvet.


RSS 2.0