_

så uppskattat var det alltså x) behöver inte vara snabb med att lägga upp nästa kapitel med andra ord då.

crash m/m - del 57

hallå?... allå.. allå...
ekar det här inne? Skulle inte vara konstigt isåfall så länge sedan det var som jag la upp någonting. Bortsett från oneshoten då, som jag hoppas att ni gillade? :)
I alla fall har det gått ganska trögt med crash (igen) som ni säkert har märkt här inne. Men jag har åtminstone inte gett upp den, och jag hoppas att ni är några kvar här inne.
Jag har i alla fall bestämt mig för att ta tag i nästa kapitel imorgonbitti innan jag ska iväg till jobbet, även om det lär dröja ett tag innan jag verkligen kommer igång. Man hinner liksom glömma av lite av det man planerat och vart någonstans i berättelsen man befinner sig. Jag har till och med lyckats tappa bort det senaste blocket. Nummer 13 var det tydligen inte, så jag ska leta vidare.

Men när jag kollade mina senaste inskrivna dokument så hittade jag ett oupplagt crash-kapitel faktiskt! Så jag tänkte lägga upp det nu på en gång så att ni får någonting att läsa (:

Hoppas också att ni har haft en bra sommar hittills! Själv har jag jobbat, varit på peace&love (älskade simple plans konsert och var så glad över att jag äntligen fick se dom live, har även dansat som en galning till skrillex :D och stört mig på divan rihanna.) Om någon vecka drar jag till cypern med familjen, och så hoppas jag verkligen på lite sol snart!

Nog om det, här kommer kapitlet. Och jag skulle bli jätteglad om ni kommenterade nu när det var så länge sedan det hände något här på bloggen.
(ni får väl läsa igenom kapitel 56 igen ifall ni har glömt vad som hände sist ;))






Trey.
Resten av helgen hade varit lugn för mig och Max. På lördagen hade vi bakat(!) och sockerkakan blev förvånansvärt bra med tanke på det senaste fiaskot med kringlorna, och sedan hade jag ritat en del och Max skrivit på en låt. Jag hade alltid gillat det med oss; att vi kunde göra olika saker men ändå vara med varandra. Det blev ingen jobbig tystnad utan den var bekväm. På kvällen hade vi kollat en film och bara myst.
På söndagen hade Max stuckit ner till gymmet för att träna lite och jag hade passat på att göra en garderobsrensning. Tyvärr hade dock inte innehållet i lådan under sängen minskat. Varje gång jag var på väg att kasta någon tröja jag inte använt på två år så ångrade jag mig med ursäkten ’Men någon gång kanske jag vill ha den.. Den skulle passa jättebra till ett par ljusare jeans..’
När det så blev måndag hade Max för första gången någonsin, i alla fall under dom perioderna vi bott med varandra, hoppat upp ur sängen när larmet gick igång. Larmet som han för övrigt hade satt på 10 när han inte skulle till läkaren förrän vid halv 4. Jag hade känt mig helt död fastän jag lagt mig tidigt på söndagen och undrat varför han i hela världen behövde fem timmar på sig.
”Jag tänkte att vi kunde gå dit tidigare och se om dom kan ta in mig lite snabbt?” hade han sagt som den mest självklara saken som fanns.
”Du har tid halv 4”, hade jag svarat och kastat iväg en kudde mot honom. ”Godnatt.”
Hade han stått ut med gipset i 4 veckor så kunde han väl stå ut i några timmar till.

”Jag var avundsjuk på Niclas i vår klass när vi gick i 2an för att han hade brutit armen och fick ha coolt gips, jag måste ha varit störd i huvudet.”
Jag skrattade och pulsade fram i snön längs trottoaren som dom tydligen hade glömt att ploga. ”Du ska inte behålla gipset som minne då?”
”Nejdu, jag ska se på när han kastar det. Helst krossar det i små, små förrädiska bitar och trycker ner det så långt det går i papperskorgen, och sedan..” Jag bara väntade på att det skulle börja ryka ur öronen och näsan på honom. Han tystnade och vände blicken mot mig. ”Störd?” log han osäkert.
”Lite grann”, log jag oskyldigt innan jag skrattade.
Jag kunde gissa vart Max skulle spendera kvällen. I duschen. Han som alltid tagit längst tid på sig i duschen och älskade att stå där under kokhett vatten hade nu fått tvinga in sig själv och sedan krånglat med plastpåsar och fått tvätta håret med en hand. Jag hade erbjudit mig att hjälpa honom men det protesterade han väldigt bestämt emot eftersom det skulle få honom att känna sig som att han bodde på ålderdomshem. Duschandet hade ju inte varit det enda problemet heller och jag skulle verkligen inte ha velat byta med honom.
Fast.. det var klart. Hade jag fått chansen hade jag ändå gjort det bara för att han skulle slippa.
Vi gick in genom dom stora dubbeldörrarna och fortsatte mot hissen och den tionde våningen.
”Tror du det är snyggläkaren?” flinade jag och lutade mig mot spegelväggen.
”Det är väl därför du följer med”, flinade Max mot mig och fixade till sitt hår lite. Och han kallade mig fåfäng..

”Ska vi hitta på något imorgon?” frågade jag. ”Nöjeshallen eller något?”
”Nja imorgon kan jag inte.. jag ska iväg och fixa lite saker.. jag ska till skivbutiken och få lära mig kassan.”
”Jaha”, sa jag förvånat. ”Det har du inte sagt något om.”
”Glömde”, flinade Max.
”Då kanske jag leker med Sid istället, det var länge sedan.”
”Jag tror att han också skulle bort”, sa han snabbt, vilket fick mig att höja lite på ögonbrynen. Men jag hann inte fråga någonting innan Max ropades upp.
”Maximilian Spjuth.”
”Japp”, sa han och reste sig upp, kastade sedan en snabb blick på mig. ”Följer du med?”
Det var inte snyggläkaren utan en sjuksyster som visade in oss i ett litet rum. ”Om ni sitter här en liten stund så kommer Jocke alldeles snart. Han fick ett telefonsamtal han var tvungen att ta.”
”Okej”, log Max och satte sig ner på britsen medans jag tog plats på en silvrig metallpall.

Max.
Det dröjde inte länge förrän dörren öppnades igen och den mörkblonda sjuksköterskan kom in. Jag skulle verkligen inte gilla att bli kallad för sjuksköterska som kille.
”Hej! Då var det dags att ta bort det där då Maximilian.”
”Jaa äntligen”, flinade jag och sköt iväg jackan lite längre bort på britsen.
”Hur känns handleden nu? Har du känt någon smärta när du rört på armen? Så gott det nu går”, frågade han och smörjde in händerna med handdesinfektion.
”Nej dom senaste två veckorna har det inte gjort ont alls.”
”Okej bra”, log Jocke och kom fram och satte sig på en likadan pall som Trey hade framför britsen. ”Då ska det nog ha läkt ihop fint.” Han tog upp en lite annorlunda sax ifrån rockfickan och tog sedan tag i min hand med den andra. ”Känns det något när jag trycker så här?” sa han och tryckte ner tummen mot en punkt i min handflata.
”Nope.”
”Bra.. och det här?”
Jag skakade på huvudet. Jag hade dött om han sagt något i stil med ’Du behöver nog behålla det här i två veckor till.’ Fast det var ganska fint i alla fall, med allas namn och hälsningar på.
”Då kommer jag klippa upp det här, om du lägger armen bredvid dig så slipper du få några smulor på dig, det brukar kunna bli en del.”
Jag såg på medans han började klippa sig igenom gipset och efter en stund kunde han bryta isär det helt och min egen arm kom fram där under.
”Tänk om det varit sommar, då hade den där armen varit asblek”, flinade Trey.
”Eller hur. Nu är den bara lortig.”
Jocke skrattade lite. ”Det var ganska problematiskt att duscha med gips va? När jag var i er ålder, lite yngre, bröt jag benet, en sommar dessutom, så jag kan tänka mig att det kliat rätt fint för dig den senaste veckan också.”
”Oj vad gjorde du?” frågade jag medans han lyfte på min arm och bröt loss den sista delen av gipset.
”Studentresa. Mer än så ska jag nog inte säga.”
Jag kunde inte hålla tillbaks ett skratt. Han var rätt kul den här Jocke.
”Så då ska vi se. Kan du vrida på den?”
Jag fick vrida och böja och en väldig massa innan Jocke kunde konstatera att jag var läkt och hel. Det kändes sjukt ovant att slippa det där gipset.
”gud vad lätt den här armen känns nu!” utbrast jag och höll upp den mot Trey. ”Äntligen!”
Trey fnissade till. ”Mycket bättre, även om jag hann vänja mig med en rosa arm.”
Jocke log mot mig och la sedan ner saxen i fickan igen. ”Det är bara att höra av dig om det skulle vara några problem. Annars får ni ha det så bra.”
”Tack”, log jag och tog hans hand. Första handskakningen med rätta handen på fyra veckor!
Efter att ha tagit Treys hand också lämnade han rummet och jag reste mig upp. Av ren vana tog jag på mig jackan på det där försiktiga sättet och böjde fortfarande inte helt på den, men det kanske var vanligt dom första tio minuterna utan gips liksom.
”Skönt?” log Trey och kom fram till mig för att sedan pussa mig på munnen.
”Jätte”, log jag stort. ”Fast ovant.”

”Ska vi gå hem istället för bussen?” undrade jag. ”Det är ju fint väder.”
I mina ögon var i alla fall snö alltid fint väder, men det var faktiskt inte så himla kallt heller.
”Okej det kan vi göra”, log Trey. ”Vi kan gå till stan?”

Trey.
Till och med jag var tvungen att hålla med om att det var fint. Solen hade inte gått ner helt än utan reflekterade i snön så att den glittrade så där fint, som tusentals små kristaller, alla unika på sitt eget sätt och inte någon annan lik. Träden var även dom täckta av vitt ludd och på vissa gräsmattor var snön helt orörd, utan ett enda fotspår eller hundkiss. Max tog tag i min vantklädda hand med sin nu gipsfria hand och log sedan. ”Jag älskar dig.”
Jag log lite fånigt och gled fram med skorna, som att jag skulle åka skidskor, där det var som mest halt. ”Jag älskar dig med.”
Vi hade närmat oss stan och Max tyckte att vi skulle fira lite att hans gips var borta genom att gå in på supermarketet och köpa med fika hem. Sagt och gjort gick vi in i matbutiken och mot fikahyllorna.
”Åh en ny Ben&Jerry!” tjöt jag till och tvärstannade vid frysskåpet. ”Ska vi köpa glass istället?”
”Lätt”, log Max stort. ”Ta en stor.”
Vi köpte plastskedar också så att vi skulle kunna provsmaka på en gång. Ben&Jerry var ju liksom kärlek på burk.
Vi satte oss på en utav bänkarna bortanför kassorna och jag öppnade burken medans Max rev upp förpackningen med skedarna.
”Dom kommer gå av”, skrattade han och försökte trycka ner skeden i den hårda glassen.

Max.
”Det var kanske inte så bra idèe med glass”, sa jag och såg lite medlidande på Trey som praktiskt taget hackade tänder. Vad hade vi tänkt egentligen? Trey var den som frös mest av alla jag kände och känt, det var vinter, vi hade redan gått långt – och så åt vi glass?
”Ka-hanse in-the”, sa han mellan tandskallrandet. ”Sk-ha vi gå-hå hem?”
”Men du..”, flinade jag och satte på locket för att sedan ställa burken bredvid mig. Jag flyttade mig närmare honom och la sedan armarna om honom. ”Stackars.” Jag strök med händerna längs hans armar och pussade honom sedan försiktigt på halsen. ”Blir det något bättre?”
”Kanske om.. jag får tio till så-hådana där pu-hussar”, sa han och flinade busigt till.
”Du tror det va?” flinade jag tillbaks. ”Jag skulle kunna föreslå att vi kan gå in på toan, men jag vet ju att du inte gillar offentliga toaletter.”
”Nej”, sa han och huttrade till igen. ”Vi går hem bara..”

Jag sneglade lite på Treys profil medans vi gick. Det gick verkligen inte att föreställa sig hur det skulle vara utan honom, om jag aldrig träffat honom, eller om vi aldrig hade setts igen efter att jag flyttade efter tvåan. Han var en så himla stor del av mig.

Trey.
”Men stackare, du skakar ju verkligen.”
Max la armarna om mig igen så fort vi hade kommit innanför dörren. ”Jag lovar att vi ska få dig varm.”
”Mm”, mumlade jag och letade mig in under hans jacka med händerna för att försöka värma fingrarna mot den där bara huden som alltid kändes så varm.
”Ah.” Max flämtade till i samma stund som jag tagit mig innanför tröjan och jag flinade till.
”Oops.”
Min värmekällas mobiltelefon började plötsligt ringa och jag lät sakta mina händer glida ut igen.
”Mamma”, sa han och ryckte på axlarna innan han svarade. ”Hej.”
Jag log mot honom och drog luggen ur ögonen. Jag var verkligen glad för att dom börjat få en bättre kontakt igen, det var viktigt. Se bara på Martin, han hade ingen.. Medans Max pratade gick jag iväg till mitt rum i jakt på en väldigt varm filt som jag ville minnas att jag sett långt in i garderoben.
Känslan när iskalla stela fingrar började tina igen var verkligen fruktansvärd, ännu värre blev det ju om man försökte värma dom under kranen.
Jag drog åt mig snurrstolen vid skrivbordet för att kunna nå upp till den översta hyllan i garderoben. Någon filt verkade dock inte finnas där och jag hoppade ner igen med en suck. Det kunde inte vara nyttigt att frysa så här mycket.
”Just ja”, sa jag för mig själv och föll ner på knä framför sängen för att sedan dra fram lådan jag hade där under. Där låg den, den gråa mjuka stora ullfilten. Jag sträckte mig efter den men hejdade mig när blicken fångade upp någonting annat. Ni vet ibland när man kan få en slags flashback bara genom att se ett enda föremål? Det fick jag när jag såg den blåmönstrade kudden.

”Men måste du flytta?” frågade jag och sköt ut underläppen lite.
”Jag har sagt att jag inte vill men mamma säger att vi måste”, suckade Max tyst.
”Vi kanske kan rymma!” utbrast jag och blåste den blonda luggen ur ögonen. ”Dom kan ju inte flytta utan dig!”
”Jaa! Och sen kan vi komma hem igen om ett år typ! Då.. då finns säkert inte det dumma huset kvar”, sa Max ivrigt. ”Vi gör det Trey!”
Vi log stort mot varandra och utan att ens behöva säga något tänkte vi samma sak då jag drog fram min ryggsäck i samma stund som Max sa ’Vi måste packa!’.
Efter både fnissande, klagande på orättvisa föräldrar och diskussioner om vart vi skulle rymma så hade vi fått ihop två rejäla packningar. Där i våra ryggsäckar fanns bland annat tjocka tröjor, ficklampor, kakor, frukt, saftflaska, sovsäckar, kuddar, filtar och serietidningar. Vi skulle ju alltid kunna smyga tillbaks och hämta mer grejer om vi behövde, nu tog vi bara det allra viktigaste.
”Maximilian, din mamma kommer och hämtar dig snart. Ser ni till att städa Trey?” ropade mamma.
”Okej!” ropade jag tillbaks och såg sedan på min flinande kompis.
Egentligen skulle Max flytta imorgon, så det var ikväll vi var tvungna att rymma.
”Kommer du?” viskade Max och hade redan börjat öppna mitt fönster.
”Jaa.. eller vänta”, sa jag och hejdade mig. ”Jag ska bara skriva en hejdå-lapp.”
”Åh ja, smart. Skriv att vi kommer tillbaks om ett år!”

’Mamma och pappa
Jag och Max har rymmt
Vi komer tillbaka om ett år
Hejdå kram Trey och Max'

Jag drog upp dragkedjan på min jacka och gick sedan fram till fönstret som Max precis tog sig ut igenom. Vi fnissade till lite och puttade igen fönstret efter mig innan vi sprang ut över gräsmattan på baksidan. Eftersom det redan var kväll hade vi bestämt oss för att övernatta på gården första natten. I den stora tallen så att vi inte syntes ifrån fönstren, och sedan skulle vi leta på något bättre ställe imorgonbitti.
”Tur att det är sommar, annars skulle vi kanske ha frusit ihjäl”, flinade Max och tog tag i min arm då jag tände ficklampan.
”Ahadu! Men om det ändå blir kallt har vi ju många filtar och tröjor.”
Vi vek undan några grenar i tallen och tog oss sedan in mot mitten där det var glesare mellan grenarna vilket lämnade ett ganska rymligt utrymme.
”Det här blir skitmysigt”, sken Max upp och tog av sig sin ryggsäck. ”Ska vi bädda på en gång?”
Det blev faktiskt riktigt hemtrevligt efter att vi hade lagt ut sovsäckarna, filtarna, kuddarna och sedan satt med varsin ficklampa. Det var som vår egen koja.
”Du är min bästaste bästis”, sa Max och petade bort en barkbit från stammen. ”Förlåt att jag var dum mot dig förut. När vi gick i lekis.”
”Äh det var länge sen, då var vi ju små”, flinade jag. Nu var jag ju snart tio år! Ändå hade jag ritat lite mer sällan sedan Max sagt det där taskiga första dagen i lekis. Men nu var han inte dum, han var min bästis också.
”Du är min med”, fortsatte jag och sedan skrattade vi lite grann båda två.
En uggla hoade och sedan knakade det till lite bland grenarna. Jag vände snabbt upp blicken mot dom stora grenarna och bet mig sedan i läppen.
”Är du rädd?” frågade jag tyst.
”Nej”, flinade Max. ”Det var ju en fågel.”
”Jaa..”, sa jag och log lite snabbt. Men jag var faktiskt lite rädd för att sova ute när det var mörkt.
”Är du rädd eller?” frågade Max och log brett, vilket fick mig att lika snabbt skaka på huvudet och flina.
”Maximilian! Trey!”
Vi såg på varandra och la nästan samtidigt händerna över munnen. Mamma ropade en gång till och det verkade inte som att hon hört våra kvävda fniss.

Jag kramade hårt om den stora blåmönstrade kudden och drog sedan upp filten lite mer över mig. Vi hade bestämt oss för ett tag sedan att sova och låg nu nerbäddade i våra sovsäckar med ficklamporna släckta.
Det knakade till bland grenarna igen och jag drog snabbt efter andan. Jag hade inte hört några fåglar den här gången.
”Max..”, viskade jag. ”Är du vaken?”
”Jaa”, viskade han tillbaks i mörkret. ”Det är bara fåglar”, fortsatte han som att han visste att jag vara rädd. Jag ville inte vara det, för Max verkade aldrig bli det minsta rädd. Jag var inte mörkrädd när jag var inne, jag behövde inte ha någon sänglampa eller lampa ute i hallen tänd. Men det var läskigt här ute när jag inte visste vad ljuden kom ifrån.
”Om du måste flytta ändå, då kommer vi leka ibland ändå va?”
”Det är klart”, svarade Max. ”Vi kan sova hos varandra på helgerna. Och ringa. Jag lovar”, sa han. ”Fast jag tänker inte flytta.”
”Bra”, log jag.
Leendet höll sig dock inte kvar särskilt länge och jag låg spänt och lyssnade på allt ljud. Svischande ifrån vinden, knakande ifrån grenarna, låga visslande ljud. Det kändes inte bättre när det ibland blev helt knäpptyst heller, för då låg jag bara skrämt och väntade på vilket nästa ljud skulle vara. Vi skulle inte kunna se om någon läskig gubbe kom gående över gräset. Den gubben skulle kunna lägga handen över Max mun så att jag inte hann höra honom skrika.. Någon skulle kunna dra tag i min fot och släpa ut mig ifrån vår koja och sedan kidnappa mig. Eller så skulle en stor flock med fåglar attackera oss, för att det här var deras tall.

”Trey.. gråter du?”
Jag svalde flera gånger och försökte blinka bort tårarna. Jag var fortfarande rädd för att sova här ute i mörkret när jag inte visste vad som skulle kunna hända. Ifall det skulle hända något som det gjort i spökhistorieboken jag läst i för några kvällar sedan. Jag var rädd att någon skulle ta Max. Eller att han plötsligt skulle se på mig med röda ögon och blivit galen. Eller att jag skulle upptäcka att jag var helt ensam, att jag inte skulle hitta ut ifrån tallen och alla ljud skulle bli ännu högre..
”Nejdå”, snyftade jag till.
”Men..” Jag hörde hur Max rörde sig och efter en stund tände han ficklampan. Jag kisade mot den starka ljuset och drog med händerna över dom våta kinderna. ”Du gråter Trey.. vad är det?”
Jag skakade tyst på huvudet. ”Inget.”
”Vill du gå in..?”
Jag ville inte att Max skulle behöva flytta så jag skakade snabbt på huvudet igen. ”Nej det vill jag inte.”
”Okej vänta.” Han kröp ur sovsäcken och började sedan leta runt i sin ryggsäck. ”Här, du kan ta den här.”
Jag såg förvånat på mjukisdjurspingvinen han räckte fram till mig.
”Den brukar hjälpa mig att sova.. lite töntigt”, sa han och skrattade kort till. ”Inte för att jag sover med den jämt! Men.. han.. är bra.”
Jag hade också ett mjukisdjur nerpackat- allra längst ner i ryggsäcken – men som jag inte vågat ta upp för att Max skulle tycka att jag var töntig. Och så hade Max tagit med sig ett..
”Tack”, sa jag tyst.
Max log mot mig och kröp sedan tillbaks till sin sovsäck. ”Du kan få en sådan här också..”. Han fnissade till och la sedan sina smala armar om mig i en kram. Det fick mig att skratta lite också, trots tårarna.
”Tack Max.”

”Är du fortfarande ledsen?” viskade han när det var släckt igen. Han hade lagt sig lite närmare mig och jag kramade hårt pingvinen.
”Nej, det är bättre nu”, log jag med slutna ögon. Ljuden var inte lika läskiga längre. Det var bara vinden som lät, och den var ju inte farlig, och det var bara grenarna som rörde sig, dom kunde inte göra mig något. Och Max lät inte som att han blivit galen. Pingvinen luktade Max också, och det gjorde mig lugn på något sätt.
”Okej bra. Godnatt Trey.”
”Godnatt.”

Max.
”Ska vi.. vad gör du?”
Trey satt framför sängen med en kudde i händerna och han såg ut att vara i en helt annan värld. Men så ryckte han till lite och vände sig om. ”Kommer du ihåg den här?” Han höll upp kudden och jag höjde lite på ögonbrynen innan jag sedan började le. ”Shiet, ja! Du hade med den när vi rymde”, log jag stort.
”Jaa! Och jag var töntig och låg och grät”, flinade han.
”Du var inte töntig”, log jag och tog några steg in på rummet.
”Lite. Du måste ha varit jättetrött på mig..”
Jag log och skakade på huvudet. ”Mest orolig. Jag låg vaken tills jag var helt säker på att du sov. Så att jag skulle veta att du var okej.”
Trey såg lite förvånat på mig. ”Är det sant?”
Jag drog lite på munnen och nickade. ”Jag var egentligen en mjukis fastän jag ville verka väldigt cool.”
Det var klart att jag mindes den kvällen. Vårt rymningsförsök. Dock hade vi ju som känt inte lyckats då vi flyttade morgonen efter. Det vi inte hade vetat då vi låg där i tallkojan var att Treys mamma redan hade sett oss. Hon hade ringt till min mamma och dom hade låtit oss hållas, låtit oss få den där sista stunden tillsammans. Dagen efter hade vi alltså flyttat som bestämt och jag och Trey hade fått nya kompisar och tappat kontakten. När man är så liten är det så mycket som händer, det hade säkert varit skillnad ifall vi varit åtminstone 15. Det hade varit rätt otroligt ifall vi verkligen skulle ha fortsatt hålla kontakt under alla dom där åren tills att vi började på samma högstadie. Och om vi inte hade börjat på samma skola i 7an hade vi inte varit här idag, vi skulle inte ens ha känt varandra.
”Men sötis..” Trey såg alldeles lycklig ut då han reste på sig och kom fram och gav mig en kram.
”Jag älskar dig”, viskade jag. ”Jag vet att jag redan sagt det idag men..”
”Jag tröttnar aldrig”, log Trey mot min hals. ”Men jag fryser fortfarande.” Han drog sig ur min famn för att gå fram till sängen igen. När han tog upp ullfilten drog jag på munnen till ett snett leende. ”Ska vi göra en koja?”
”Hah va?” flinade han.
”Men.. du vet.. en koja! Här inne. Vi..” Jag tog stegen fram till hans säng och tog upp täcket. ”Vi tar täcken och filtar och sånt. Det blir jättevarmt och mysigt. Och liksom, det var väldigt många år sedan vi gjorde det sist. Tvåan”, flinade jag.
Trey skrattade men nickade. ”Okej! Vi gör en koja.”

Trey.
”Når du?” Max sträckte sig så långt utåt på stolen han kunde och till sist fick jag tag i överkastet och kunde lägga det över stolarna på min sida.
”Perfekt!” flinade jag.
”Bara inredningen kvar då”, sa Max roat och hoppade ner ifrån stolen.
Vår koja var redan riktigt fin om jag fick säga det själv. Vi hade byggt upp den med hjälp av soffan, stolar, filtar och överkast. Väldigt mycket proffsigare än dom vi gjort i våra yngre dagar.
”Det här kanske kan bli något vi kan göra på heltid, du vet professionellt”, skrattade jag på väg mot mitt rum.
”Lätt! Vi skulle bli alla barns favoriter, eller det är väl du redan i och för sig.”
Jag flinade lite för mig själv och drog med mitt täcke och kuddarna, även den blåmönstrade, och gick ut till vardagsrummet igen.
”Ska vi ha ficklampor också?” hörde jag Max säga ifrån köket samtidigt som jag kröp in i kojan.
”Jaa det måste vi!”
Åh, det här skulle bli precis som när vi var små. Minus rädslan över att Max skulle flytta alltså. Lagomt tills att jag bäddat iordning där inne kom Max in, med Ben&Jerry-burken som sällskap.  Han såg lite ursäktande på mig. ”Kan jag få äta ändå..?”
Jag skrattade och nickade. ”Självklart.”
”Vänta föressten”, sa han med ett leende och började ta sig ut igen.
”Vad ska du göra?”
”Vänta.”
Jag protesterade inte utan drog istället den gråa filten om mig och kurade ihop mig något för att försöka få upp värmen.
Max verkade dröja och jag kunde inte riktigt stå emot glasslusten utan tog upp den riktiga skeden, att äta glass med plastsked är värdelöst, och tog upp bit för att stoppa i munnen.
”Kan du öppna?” frågade Max en stund senare utanför.
Jag tog ur skeden ur munnen och böjde mig fram för att dra filten åt sidan. ”Hej boyfriend”, flinade jag och gapade sedan. ”Max! Åh du är bäst.” Jag såg lyckligt på koppen med den varma chokladen han höll i.
”Jag tyckte att du tog väldigt lång tid på dig, men nu är du förlåten”, sa jag glatt.
”Tänkte att du skulle gilla det.” Han flinade och tillade sedan. ”Fast den är inte lika god som mammas tyvärr.”
”På tal om det.. tack.” Jag tog emot koppen och flyttade mig lite längre in igen. ”Ville din mamma något speciellt?”
Han log och skakade på huvudet. ”Bara prata, höra hur det var och så. Det känns bara så.. alltså det är sjukt ovant, men det känns bra.”
Jag log stort och kände mig så glad för hans skull. ”Åh vad bra. Jag kanske inte har sagt det, men jag tycker det är jättestarkt av dig att du vågade ge henne en andra chans liksom.”
Han gav mig ett litet leende och tog emot skeden jag räckte honom. ”Jaa.. hon ångrar sig ju verkligen, och liksom.. jag har väl insett att det inte var så lätt för henne heller att bo med pappa så många år, att dom fick mig så tidigt.. jag har aldrig försökt sätta mig in i hennes situation. Men pappa tryckte liksom ner oss båda.”
Jag nickade lite eftertänksamt. Jag var ledsen över att vi hade varit ifrån varandra den där jobbigaste tiden för honom. Jag hade velat kunna hjälpa.


Max.
Det var klart att jag fortfarande var besviken på henne, men vi hade ju bestämt oss för att göra ett nytt försök. Jag hade inte gjort det lätt för mamma heller efter att jag flyttade hemifrån. Jag hade bara tyckt att det känts så himla jobbigt med hela ’nya familjen’-grejen med Peter och Jenny. Jag hade inte varit redo. Jag och mamma skulle ha behövt bott ett längre tag ensamma först, för under den perioden hade vi faktiskt pratat. När vi väl hade flyttat in hos Peter borde jag ha sagt något till mamma, förklarat att jag inte behövde den sortens nya start, att det bara gjorde allting värre. Men jag hade stängt in alla sådana känslor, mycket på grund av sånt pappa sagt, i mig själv och bara visat ilska utåt. Hon borde ha frågat mer, precis som hon sa när vi verkligen pratade den där dagen jag åkte hem och på riktigt bröt ihop över Trey, men jag förstod ju nu att det hade varit svårt för henne med. Det var så mycket på en gång, och hon hade trott att en ny start var vad jag hade behövt.
”Jag saknade henne nog hela tiden, utan att jag insåg det..”
”Det är klart att du gjorde”, sa Trey lågt. ”Men du behövde kanske helt enkelt den där tiden på dig.”
Hur många gånger hade inte Trey försökt få mig till att åka hem eller åtminstone ringa? Försiktigt sagt att Peter kanske inte var så himla hemsk ändå? Och jag hade alltid bytt ämne eller snäst åt honom..
”Jag ångrar varje dag det som hände med Martin, men det var ändå på grund av det, att du vägrade prata med mig, som gjorde att jag åkte hem.” Jag såg försiktigt på honom men fick ett leende tillbaks.
”Det kom någonting bra ur det hela. Och.. jag tror att vi kom närmare varandra på grund av det faktiskt”, sa han och tog en klunk av chokladen.
Det kändes skönt att vi faktiskt kunde prata om det här i ett annat perspektiv nu, att det inte fick oss att dra oss ifrån varandra och må outhärdligt dåligt.
Jag nickade och log tillbaks lite, såg ner i glassburken och sedan upp på honom igen. ”Blir du varmare eller?”
”Jaa li.. jag kan nog behöva lite hjälp”, ändrade han sig och försökte hålla tillbaks ett flin.
”Inga problem”, flinade jag och tog en sked glass innan jag kröp fram den lilla biten till honom.
Jag tyckte verkligen om att Trey var mindre än mig. Det var ingen jättestor skillnad, men han var lite kortare, hans axlar var smalare och hela han var liksom lite tunnare. Eftersom han fortfarande inte hade gått upp sina kilon än så var han ju tunnare än vanligt, och dom kilona ville jag självklart att han skulle gå upp igen, men jag tyckte om att han var mindre av den anledningen att han passade så bra i min famn. Jag tyckte om att kunna hålla armarna om hans kropp och ha hans kind tryckt mot min bröstkorg. Jag la mina armar om honom och drog honom försiktigt bakåt mot mig så att han kunde luta ryggen mot mig, medans jag i min tur lutade mig mot baksidan av soffan. Trey ställde ifrån sig koppen och log sedan upp mot mig innan han hasade ner en bit. ”Det var mysigt med en koja.”
”Tycker jag med..” Jag böjde mig ner något och fångade upp hans läppar. Jag skulle aldrig helt vänja mig vid hans läppar, på det sättet att det inte skulle får det att pirra i hela kroppen. Den känslan hörde verkligen till min topp 10-lista. Trey särade en aning på sina läppar och försökte sedan lirka upp mina, vilket jag villigt lät honom göra. Kyssen övergick snabbt till en lite djupare och det dröjde inte länge förrän Trey vände sig om och la armarna om min hals. Ficklampan låg på golvet och lyste mot ena väggen, vilket kastade lite skuggor över Treys ansikte. Hans fortfarande kalla händer hade letat sig in under min tröja igen och där lekte fingertopparna lite vart dom än kom åt.
Jag lutade huvudet något åt sidan och kysste honom mjukt innan jag drog läpparna ifrån hans och istället placerade dom mot hans hals.
”Mm”, suckade han nöjt och sträckte lite på halsen.
Jag vet inte vem av oss som tog initiativet men snart låg vi ner över dom fluffiga täckena med armarna om varandra.

Trey.
Max fnissade till och jag stelnade till något med läpparna. ”Vad är det?”
”Jag tänkte bara på.. tänk så hade vi hållit på så här i tallkojan.”
”Max, allvarligt, vi var barn!” Jag skakade lite på huvudet med ett höjt ögonbryn, men kunde inte låta bli att flina. ”Och jag lovar att jag inte kände något sådant för dig då! Jag hade aldrig ens varit kär.”
”Säger du det så”, flinade Max tillbaks.
”Du är knäpp”, skrattade jag kort till innan jag kysste honom igen.
Vi låg där och hånglade en stund till innan han fnissade till mot mina läppar igen. ”Förlåt!”
”Max!” klagade jag. ”Vad är det nu då?”
”Jag bara tänkte på att du skrev den där lappen. Det var så gulligt och töntigt på samma gång. ’Vi har rymt’.”
”Jag skulle aldrig h visat dig den där kudden! Det är inte meningen att du ska tänka på Trey, 8 år när vi.. hånglar! Och det är meningen att du ska värma mig och inte mobbas.”
”Förlåt”, fnissade han igen. ”Jag ska sluta nu. Jag lovar.”
Jag såg skeptiskt på honom men när han trevande lät sina läppar röra vid mina gav jag med mig och flätade in mina fingrar i hans hår. Mina ögon slöts automatiskt och jag rös till av välbehag medans Max varierade mellan att suga tag om min underläpp och att röra vid min tunga med sin.
Men så kände jag istället hans tänder mot läpparna och han brast ut i skratt igen.
Ändå så kunde jag omöjligt vara sur på honom på riktigt när han gjorde det. Fnissa var ju så långt ifrån Max liksom, han som trodde att han var macho på något sätt.
Han la en hand vid min nacke och fångade sedan mjukt upp mina läppar igen. Hur lång tid skulle det dröja till nästa fnissattack, tio sekunder? Jag ville hela tiden komma närmare och i ännu ett försök la jag mig lite mer över honom och turades om att låta händerna smeka hans nacke, bröstkorg och armar. Det störde mig ingenting att vi hade kläder båda två. Jag tyckte det var mysigt att kunna göra sådant här utan att behöva slita av varandra kläderna och ligga med varandra på en gång.
”Fryser du fortfarande?” frågade Max och flätade in sina fingrar i mitt hår. Jag rös till ännu en gång och lutade kinden mot hans bröst. ”Nej nu är jag varm”, viskade jag och slöt ögonen. ”Det är skönt när du gör så där.”
”Det här?” Han snurrade en hårtest runt fingret och jag nickade.
”Mm.”
Vi låg tysta en stund medans Max fortsatte röra vid mitt hår. Jag skulle väldigt lätt kunna somna kände jag.
”Ska vi sova här?”
Max skrattade lågt men nickade. ”Kan vi väl.”
”Bra.. för jag tycker det här är väldigt mysigt..”
”Håller du på att somna?” frågade han roat.
”Mm..”

Max.
Mycket riktigt snarkade han till tyst efter några minuter och jag flinade. Han var så gullig. Han kunde verkligen somna vart som helst. Jag själv hade aldrig kunnat somna i bilen eller på bussen, väldigt sällan i soffan också. Jag la mig lite mer tillrätta men golvet kändes hårt trots täckena och det var inte särskilt bekvämt att sova med jeans.
Efter att ha vridit och vänt på mig ett antal gånger satte jag mig upp och drog handen genom håret. Jag skulle aldrig kunna sova här. Hur jag hade kunnat sova i den där sovsäcken i tallen med en massa myggor och rätt kylig luft hade jag ingen aning om. Det var Max 8 år det.
”Trey”, viskade jag.
”Vad är det?” mumlade han. Han kunde inte ha sovit så hårt.
”Ska vi lägga oss i sängen istället?” undrade jag.
”Okej.. vill du det?”
”Du får ligga kvar om du vill, men jag kommer inte kunna sova här”, flinade jag i mörkret.
”Nej jag kommer också.” Han gnydde till lite men satte sig upp och vi hjälptes åt att få med täckena och kuddarna ut.
”Åh nej glassen!” utbrast jag då jag kände burken mot knäet. ”Den lär vara smält nu..”
”Ojdå. Men du kanske kan dricka den, som en milkshake. Jag ställer in den i kylen.” Han skrattade lågt och fick tag på den.
Jag kände mig framåt med händerna i mörkret tills jag nådde lampknappen. Den tidigare kolsvarta lägenheten badade plötsligt i ljus och jag kisade snabbt.
Trots att jag inte sovit något hade jag blivit lite sömnig av att ha legat och lyssnat på min sovande pojkvän. Trey gick ut till köket och kom sedan ut i hallen igen. ”Ditt eller mitt rum?” frågade han trött och såg ut att kunna somna stående.
”Mitt?” log jag och släpade med våra täcken in dit.
”Kom”, mumlade Trey efter att ha fallit ner i sängen och sträckte ut armarna mot mig.
”Jag kommer”, flinade jag och la först täcket över honom innan jag kröp ner bredvid honom, nu utan jeans och tröja. Trey tryckte mjukt läpparna mot mitt nyckelben när jag la armarna om honom.
”Har du.. kvar din pingvin?” mumlade han.
”Va?” skrattade jag.
”Pingvinen..”, sa han igen.
Åh jaha, den pingvinen. ”Hah, nja.. kanske i förrådet isåfall. Vadå vill du ha den?”
”Mm.. eller nej, jag är inte rädd nu.. god..”
Jag skrattade till igen då han verkade somna mitt i meningen. Han blev verkligen förvirrad när man väckte honom efter att han bara sovit en liten stund. Vilket var ganska roande faktiskt.

”Nej ligg kvar ett tag.” Trey såg lite besviken på mig när jag reste mig upp ur sängen.
”Det känns som att vi har lite ombytta roller”, flinade jag. ”Det är du som ska vara uppe tidigt och jag som ska sova halva dagen.”
”Precis, så lägg dig här och sov med mig igen”, sa Trey och flinade tillbaks.
”Det låter lockande, trust me. Men jag måste hinna duscha innan jag ska med bussen.”
”Vill du att jag ska bli din första kund?” log han.
Det kändes verkligen inte bra att ljuga för Trey om att jag skulle till skivaffären för min första jobbdag, men jag kunde ju inte säga att jag skulle iväg med Sid och fixa saker till hans överraskningsfest. Och skivbutiken lät åtminstone trovärdig, det sista jag ville var att han skulle misstolka allting igen och tro att jag var ute med någon hemlig kille. Så det var en godkänd lögn tyckte jag.
”Nej jag blir nervös då”, flinade jag. ”Du får komma nästa gång när jag ska jobba på riktigt. Jag ska bara få lära mig lite saker idag.” Chefen hade faktiskt ringt mig om det där, bara att det handlade om en annan dag än idag.
”Okej då”, log han snett.
Jag lämnade sovrummet och gick in i badrummet för att ta mig den efterlängtade duschen. Inte för att det var länge sedan jag duschade sist men det var ju bland det skönaste som fanns, särskilt nu när jag var gipsfri. Också en het kandidat på topp 10-listan.

Trey.
Jag tog mig upp från den varma mysiga sängen och log sedan för mig själv när jag gick förbi badrumsdörren och hörde Max röst där inifrån.
”Vad är det för låt?” ropade jag varpå jag fick ett skratt till svar.
”Sluta tjuvlyssna!”
”Tyckte bara att det lät misstänkt likt simple plan som du säger att du inte gillar.” Jag flinade och gick vidare ut till köket där jag började plocka fram frukost. I det stora hela hade jag och Max ganska liknande musiksmak, men han hade aldrig varit så mycket för simple plan, green day och good charlotte, sådana band som jag lyssnat på sedan 6an typ. Jag å andra sidan tyckte inte alls om rise against som Max gillade. Men förutom dom var vi rätt lika.
Jag tog fram yoghurten och tvekade sedan efter att ha tagit fram en tallrik. Om jag hoppade över frukosten idag bara så betydde inte det att jag skulle falla tillbaks till några slags svältvanor heller. Jag var verkligen inte hungrig, vilket var helt naturligt att man inte var ibland.
Jag försökte hålla tillbaks ett nöjt leende när Max kom in i köket men lyckades inte riktigt. Det var precis som att dom flesta tjejer inte skulle kunna låtsas oberörda om Taylor Launtner eller Cristiano Ronaldo skulle göra entrè i ens kök med bar överkropp som det fortfarande rann vatten längs och med endast en handduk knuten lågt om midjan, precis så att höftbenen skymtade. Däremot har jag själv aldrig fattat vad alla tjejer ser hos den där varulvsJacob, visst han hade snygg kropp, men resten då? Inte mycket att hänga i julgranen enligt mig, inte något som attraherade mig i alla fall. Jag var mer för vampyrfarsan slash doktorn, Carlisle.
Jag lyckades i alla fall höja blicken igen lagomt tills han drog den svarta luggen ur ögonen. När håret var blött syntes knappt dom där blonda slingorna som annars var så mycket Max.
”Frukost?” log jag dumt.
”Vad är det med dig då?” skrattade han.
”Inget”, sa jag snabbt, fortfarande med ett leende. Allvarligt, jag hade sett Max i bar överkropp i princip varenda dag sedan vi flyttade ihop där i studentrummet på gymnasiet.  Det skulle vara pinsamt att erkänna att jag ibland fick lite svårt att prata i närheten av den överkroppen, för den hade ju faktiskt inte ändrats bara för att jag insett att jag var kär i Max, det kunde hända att jag såg den på ett annat sätt men ändå. Dessutom var det inte igår jag hade insett att jag var kär, det var rätt länge sedan nu. Okej jag ska sluta babbla om Max överkropp nu. Men han skulle tycka att jag var töntig om han visste.
”Men vilken service”, log han och såg mot det dukade bordet. ”Jag ska bara klä på mig snabbt först.”

Jag hade förstås förstått att Max inte skulle gå med på att bara han åt frukost. Det var knappast bara jag som hade skadats av den där perioden, jag hade gjort Max väldigt illa också.
”Du ska väl också äta?” frågade han förvånat då han kommit tillbaks påklädd och sett att det bara stod en tallrik och ett glas framme på bordet.
”Jag är inte hungrig..”
”Trey.. du får äta ändå, ta en macka i alla fall.”
Jag suckade lite. ”Det är ingen fara Max, jag tycker inte att jag är tjock eller något. Jag är bara inte hungrig, du är väl inte heller alltid hungrig?”
”Nej men det är skillna..”
”Varför då? Allvarligt, jag gjorde en jävligt dum sak, även om jag inte själv förstod hur allvarligt det blivit, men jag är typ.. frisk nu. Ska jag då behöva straffas för det i all framtid och alltid behöva pressa i mig mat fast jag inte är hungrig? Det är inte rättvist.”
Max såg osäkert på mig, vilket direkt gav mig dåligt samvete. Han hade varit så himla orolig för mig, han hade tagit åt sig jättemycket över den där kommentaren han hade sagt på sjukhuset.
”Ja du kanske måste pressa i dig mat ändå ibland, fastän det inte är rättvist”, sa han till sist. ”Din kropp behöver det Trey, även om du inte känner dig hungrig så behöver du den där maten ändå, frukost är det viktigaste på hela dagen ju, och ännu viktigare för dig. Jag tror inte att du har återhämtat dig helt och hållet än, och du har absolut inte gått upp alla kilon du gick ner.”
Jag såg tyst ner i bordet och ryckte på axlarna.
”Jag menar inte att vara elak, det förstår du väl? Du gör ju så klart som du vill, men jag tror det är väldigt bra om du försöker äta ändå.”
Jag suckade men tog ändå ut en smörgås ifrån påsen och drog åt mig smörpaketet. ”Nöjd?”
”Japp”, log Max.
 Jag kunde inte låta bli att le tillbaks lite. ”Jag vet att du menar väl Maxi.. det är bara.. känsligt.” Jag såg sedan till att byta ämne. ”Fick du tag på någon om ugnen igår föressten?”
”Nej.. det var ingen där under helgen. Det var en telefonsvarare, jag ringer imorgonbitti.”
”Okej vad bra”, log jag. ”Vi har ju lyckats rätt bra utan ändå.”
”Jaa, fast nu börjar frysen bli tom”, flinade Max. ”Ska vi åka hem till dig eller mig och tigga matlådor?” frågade han roat.
”På tal om det.. det var länge sedan vi var hem till mig. Även om mamma och pappa redan känner dig så vill jag ju.. presentera dig som pojkvän du vet.” Jag såg lite generat på honom.
Max såg dock lite mer besvärad ut. ”Har du inte sagt något.. på telefon eller så?”
”Jo till mamma.”
”Men din pappa vet inte?”
”Vet inte.. det beror på om mamma sagt något. Vadådå?”
”Jag vill inte att det ska bli tjaffs Trey.. jag träffar gärna din mamma men.. det kanske är bättre om du åker hem själv. För din skull typ..”
Jag såg ner i bordet och nickade igen, försökte le lite.
”Okej.”
”Trey?”
Jag såg upp på honom och tvingade fram ett till leende. ”Jaa?”
Han ville inte ens bli presenterad som min pojkvän. Eller.. egentligen förstod jag väl vad det berodde på men det kändes ändå inte bra. Jag kanske var självisk men jag ville att han skulle kunna stå ut med eventuellt tjaffs för
min skull, om han nu trodde att det skulle bli det.

Max.
Jag bet mig i läppen när jag såg smärtan i hans ögon. Varför lyckades jag alltid såra honom så ofta för? Jag hatade det.
”Varför vill du inte?” frågade Trey tyst. ”Om det är för pappa så..”
Jag ryckte på axlarna men suckade sedan. ”Han tycker inte om mig Trey. Jag skulle bara ställa till det, jag vill att du ska kunna åka hem och ha trevligt med din mamma och pappa, jag skulle bara förstöra det.”
”Men det skulle du inte alls! Jag vill ha dig där och det får han finna sig i bara. Det är inte dig det är fel på.”
Jag log svagt mot honom. ”Han tycker ju det är mitt fel att du blev gay typ, jag tror inte det blir så populärt om jag nu är din pojkvän.”
Trey såg lite sorgset på mig, jag visste att han kände sig skyldig för att hans pappa var så mot mig, men det var verkligen inte hans fel. Jag brydde mig inte så pass mycket att jag blev ledsen, jag kunde skaka av mig det. Värre var det för Trey som blivit ignorerad av sin pappa flera dagar efter att han kommit ut.
”Men om.. vi bortser från pappa, hade du velat följa med då?” frågade han osäkert.
”Trey, det är väl självklart!” sa jag förvånat.
”Är det?” frågade han, fortfarande lika osäker.
Det gjorde så ont i mig att se den blicken och höra det tonfallet. Hur kunde han tro att jag inte skulle vilja det? ”Om du vill att jag följer med är det klart att jag gör det. Jag ville bara inte att du skulle behöva tycka det blev jobbigt, men jaa det är klart jag vill.”
”Okej..”
Jag la huvudet lite på sned och sträckte mig efter hans hand över bordet. ”Jag vill väldigt gärna bli presenterad som din pojkvän.” Det var väl helt självklart att jag ville.
”Okej”, log Trey och det sorgsna i hans blick var borta. ”Det kommer gå bra. Allt går bra när jag är med dig.”

”Lycka till jättemycket”, log Trey och gav mig en puss på munnen i hallen. Han vände sedan blicken mot vardagsrummet och vår koja som stod kvar. ”Det var mysigt igår”, flinade han.
”Tack”, log jag och nickade sedan. ”Hur mysigt som helst. Jag vet inte hur lång tid det tar men.. vi ses senare.”
”Japp”, log han tillbaks.
”Ska du göra något?”
Han såg lite fundersam ut. ”Jag tänkte kanske ringa Cornelia.”
”Okej, gör det”, sa jag glatt och drog upp dragkedjan på min jacka. Vinterjackan. Jag hade till sist fått inse att det var dags att lägga undan skinnjackan för i år. ”Hejdå!”
”Hejdå.”

Jag slog Sids nummer när jag kommit ut ifrån lägenheten och efter några signaler svarade han.
”Tja, det är Max. Du hade tid att ses va?”
Vi hade bestämt det under kvällen hos Martin och det var ju inte helt att lita på att Sid kom ihåg något utav den.
”Jaa självklart! Ska vi ses på stan?”
”Jaa det blir bra. Kan du vara där snart?”
”Absolut, en kvart? Gallerian?”
”Perfekt”, log jag och avslutade samtalet.
En bussresa senare var jag framme vid stan och gick mot gallerian. Jag ville verkligen att allt skulle bli perfekt på fredag. Trey var värd det.
Jag såg mig lite omkring och fick efter en stund syn på en lång kille i svarta skinnbyxor och fluffig svart jacka. Sid höjde handen och log sedan när han kom fram. ”Tjena, läget?”
”Bra”, log jag. ”Själv då? Hämtat dig från festen?”
Sid skrattade och nickade. ”Tacokväll låter ju rätt oskyldigt.. men visst var Trey lite småfull också?”
Jag nickade roat. ”Japp. Det var han.”
”Jag har knappt sett honom det innan när jag tänker efter.. det hade nog varit ännu roligare om jag själv varit nykter.” Sid flinade och drog handen genom håret. ”Vad börjar vi med?”
Jag drog upp den skrynkliga planeringslappen ifrån fickan och lät blicken följa dom olika raderna. Vi hade kommit fram till att vi kunde fixa det mesta tillsammans istället för att dela upp det. Jag var ju inte dödligt förbannad på honom längre. Dessutom var det här för Treys skull.
”Heliumballonger skrev vi på dig, vart fan hade du tänkt skaffa helium?”
Sid skrattade. ”Jag har mina kontakter. Det kan jag fixa dagen före eller något, men ballongerna kan vi ju köpa idag.”
Jag flinade men nickade. Hade han sagt att han skulle fixa det fick jag väl lita på det. ”Ögonbindel.”
”Okej, buttricks då?”
”Yes.”
Vi styrde stegen mot skämtbutiken och hittade en hel del oseriösa saker som vi knappast behövde men som var roliga att testa ändå. Peruker till exempel. Jag blev otroligt sexig i en Elvis-frilla och Sid blev.. ännu mer galen än vad han redan var i någon läskig silikonflint.
”Behåll det där långa håret”, skrattade jag.
”Jag måste skicka bild till Jens!” Sid räckte mig sin mobil och jag såg imponerat på den. Jag var inte särskilt bra på namn och märken och sådant där, men det var en mer avancerad touch-telefon än vad jag själv hade. Blänkande svart med rött ljus på sidorna, som något slags neonaktigt. ”Den här är rätt ny va?”
”Eh ja, det.. hände en liten olycka med den förra”, flinade han och stack sedan in en hårslinga som smitit ut ifrån den där läskiga flintmasken innan jag tog ett kort.
”Sexigt”, konstaterade han. ”Men inte så rockigt..”
Jag kunde inte låta bli att skratta igen då jag såg Sid gå vidare mot partyhyllorna, fortfarande ikädd flintisperuken.
”Åh just ja, kalastutor var det också”, sa jag och plockade ner en förpackning samtidigt som Sid valde ballonger.
När vi kom ut ifrån affären kunde vi stryka ballonger, tutor, serpentiner, ögonbindel och.. en del annat kul vi hittat, från listan. Vi bestämde oss för att ta systemet på en gång också när vi ändå var på stan. På vägen dit pratade vi om lite allt möjligt och jag kom på mig själv med att tycka att det var kul att umgås med Sid. Vi hade ju egentligen bara träffats ensamma två gånger tidigare; när Trey bodde hos Sid och Sid kom hem till mig för att försöka förklara allting. Det var inget trevligt minne. Och så när vi hade planerat till Treys födelsedag för någon vecka sedan. Vi pratade ju säkerligen inte om samma saker som Sid och Trey gjorde, och jag hade lite svårt att tänka mig vad vi skulle ha hittat på hos Sid en hel dag, den tid som Trey kunde spendera med honom, men det var ju förståeligt.
Dom två hade kommit väldigt nära varandra. Att dom hade gjort misstaget att hamna i samma säng med varandra gjorde inte att jag på något sätt önskade att dom aldrig hade träffats, absolut inte. Sid var en bra kille, misstag gjorde alla (jag själv inom en väldigt stor parantes), och han och Trey passade bra tillsammans.
”Du kommer få gömma allt det här hemma hos dig”, flinade jag medans jag plockade ner några ölflaskor och la i korgen.
”Vart har du sagt att du är någonstans föressten?” frågade Sid.
”Skivaffären. Jag ser det som en vit lögn i alla fall. Jag ska dit på måndag på riktigt, få lära mig kassan och sånt där.”
”fan vad kul”, log Sid glatt. ”Och absolut, sådana lögner får man använda, det är ju för ett gott skäl i alla fall. Men vi skulle kunna dra dit ändå? Vi behöver ju en tröja till honom?”
”Ah just ja, det tänkte jag inte ens på. Det kan vi göra.”
Vi gick vidare längs gångarna och stannade sedan till vid champagnehyllan. Skulle vi fira så skulle det ju vara på riktigt liksom.

Trey.
Jag hade precis tryckt ner handtaget till ytterdörren när telefonen började ringa. Hemtelefonen – vilket bara kunde innebära en förälder.
”Hallå det är Trey?”
”Hej, det är mamma. Hur är det med dig?”
Jag log lite när jag hörde hennes röst och lutade mig mot dörrkarmen in till köket.
”Det är bra.”
”Vad skönt att höra, det var ett tag sedan vi hördes”, sa hon och lät lite ursäktande. ”Är det bra mellan dig och Max?”
”Det gör inget mamma, jag borde också ha ringt. Men jaa det är väldigt bra just nu.”
Vi pratade om lite allt möjligt och skrattade båda två en hel del. Det var skönt att prata med henne och jag insåg att jag faktiskt längtade hem lite.
”Vad önskar du dig för något i present då? Jag och pappa har varit ute flera gånger förra veckan utan att lyckas. Du är rätt hopplös”, skämtade hon.
”Åh jag vet inte”, flinade jag. ”Presentkort funkar ju alltid.”
”Du tycker inte sådant är tråkigt då”
”Nej inte alls”, sa jag och snurrade sladden runt fingret.
”Du kan väl ringa om du kommer på något mer i alla fall? Och så kan ni väl komma hit, eller ska vi ta med tårta och komma hem till er?”
Det kändes bra att mamma fortfarande tog det som en självklarhet att baka tårta till mig och sånt där, än att jag skulle behöva baka och bjuda på kalas. Det var inte min grej, och jag var ju som känt värdelös på att baka.
”Vi pratade faktiskt om att komma och hälsa på imorse.”
”Vad kul!” sa mamma glatt. ”Du kanske ska ut något på fredag med kompisar då?”
”Nja, jag jobbar till halv fyra, sedan är jag nog bara hemma med Max, eller om vi kanske går ut och äter.”
Mitt senaste minne av restaurangbesök var dock allt annat än bra. Det var när jag hade gått ifrån bordet och spytt inne på toan. Och sagt till Max att jag bara var sjuk.. men det skulle inte bli så igen. Det kändes egentligen dumt att inte ha berättat någoting alls om den stora grejen för mamma och pappa, men jag hade förnekat det så länge, och sedan hade jag bara skämts. Det var svårt att se någon förändring själv i spegeln, men jag hoppades i alla fall att jag såg lite mer ut som mig själv igen. ”Sedan går vi kanske ut på lördag med Sid och dom.” Jag hade faktiskt inte tänkt på att planera någonting alls, fast jag såg det ju inte som så stor grej heller.
”Vad roligt gubben. Men då kanske det blir lite svårt att hinna med fredag eller lördag då. Kan ni på söndag?”
”Jaa det blir bra.” Jag tvekade lite innan jag fortsatte. Hon hade ju hela tiden sagt ’ni’. ”Max är lite orolig.. och jag med om jag ska vara ärlig. Har du sagt något till pappa om.. oss?”
”Vännen, oroa er inte över det. Jag ska prata med pappa. Han kommer inte att bete sig som sist, det ska han ha väldigt klart för sig. Vi saknar dig jättemycket båda två. Men ja, jag berättade om er för honom efter att du sa det till mig. Var det okej?”
”Jaa så klart. Hur.. tog han det då?” suckade jag.
Pappa skulle aldrig bli helt nöjd förrän jag kom hem med en flickvän, men det skulle inte hända.
”Han sa inte så jättemycket faktiskt, mest att det var väntat. Men bry dig inte i det Trey. Jag är jätteglad för er skull, jag skulle ha varit oroligare om det varit någon kille jag aldrig sett och inte alls vetat vad han var för slags person.”
Jag flinade lite. ”Typ någon läskig punkare som suttit inne?”
Mamma skrattade. ”Då hade du fått flytta hem igen! Max är en bra kille.”
”Jaa det är han”, log jag. ”Men jag ska iväg till Cornelia, så det är nog bäst jag går nu så jag hinner med bussen.”
”Åh visst, du får hälsa henne, så ses vi på söndag vid två? Blir det bra?”
”Jättebra”, log jag. ”Hejdå mamma.”
”Hejdå gubben.”

Max.
”Vi skulle ha tagit med en dragväska”, flinade Sid när vi kom ut ifrån mataffären med dom inköpta ingredienserna till tårtan. ”Var du seriös med att du kunde hjälpa till att baka?” undrade jag.
”Självklart. Jag har typ gjort två tårtor i mitt liv men”, svarade han med ett skratt.
”Det får duga”, flinade jag. ”Då kan du ju komma förbi på förmiddagen så hinner vi fixa allting innan han kommer hem.”
”Det kommer bli skitkul. Oj, här ska vi in.” Vi svängde ner på en mindre gata i stan och passerade några lägenheter och alternativa småbutiker innan vi kom fram till Tune up.
”Oj rockstjärnebesök”, flinade Gavin och kom ut ifrån bakom disken för att greppa tag om Sids hand och ge honom en kram med ena armen. ”Läget? Oj tjena Maximilian, jag såg dig inte först.”
”Hej”, log jag.
”Det var inte idag du skulle jobba va?” fortsatte han lite förvirrat.
”Nej på måndag, vad jag hörde sist i alla fall”, flinade jag.
”Jaa men det låter bekant. Jag har lyckats tappa bort min kalender så det är lite småkaos i huvudet för tillfället. Så vad är ni ute efter då? Vi har fått in ett par live-skivor..”
”En tröja faktiskt.” Sid såg mot hyllan som gick längs ena väggen och som innehöll massvis med bandtröjor. ”Avenged sevenfold, finns dom kvar?”
”Yes, vi har fått in några nya för någon månad sedan. Få se..” Han följde det översta hyllplanet med fingret och tog sedan ner en svart t-shirt med den vita bandloggan. På ryggen stod titeln på senaste albumet. Skitsnygg.
”Hans pojkvän ska bli kidnappad till deras konsert på sin födelsedag”, flinade Sid. ”Den där var assnygg.”
”Jaa jättecool, den var inte så där plåttrig som vissa kan vara. Den får det bli”, log jag.
Gavin gick iväg mot kassan och sa samtidigt att han tyckte det var en jävligt cool present att få bli kidnappad till en konsert, själv skulle han på deras spelning i en närliggande stad helgen efter med några kompisar.
”Och så har du 40 procent i personalrabatt också”, log han och la ner tröjan i en påse.
”Trevligt.” Jag log snett och drog sedan mitt kort.

”Ta det lugnt killar.” Gavin höjde handen när vi lämnade butiken och där ute möttes vi av ett ordentligt snöande.
”Shiet vad bra, nu är typ allt fixat”, sa Sid och drog upp huvan på sin jacka.
”Jaa duktiga vi varit. Schysst att du följde med.”
”Det var bara kul ju.” Han tog upp ett ciggpaket ur jackfickan och halade upp en cigarett innan han räckte det mot mig. ”Röker du?”
”Nope”, log jag. ”Jag gjorde det tidigare. Men nu försöker jag få Trey att lägga av så det skulle vara lite dubbelmoral om jag rökte själv”, flinade jag.
”gud, han höll på att sluta redan första gången vi träffades”, sa Sid roat och tände sin.
”Han har sagt att han ska sluta i tre år eller något. Men jag tror han varit utan i någon vecka nu! Det är rekord.”
”Jävlar. Då ska jag inte röka något på fredag så han ramlar dit igen.”
Sids mobil började ringa och jag riktade blicken framåt istället medans vi fortsatte gå.
”Hej! Haha visst var jag?” sa Sid i telefonen och jag fick känslan av att det var Jens.
Jo vi hade varit duktiga som fixat allt på listan som kunde köpas. Fast något som inte stod på listan och som jag verkligen borde ha fixat var en present till Trey. Någonting utöver konserten. Det behövde inte vara något stort men det var klart att jag ville kunna ge honom en present på morgonen. Jag hade bara ingen aning om vad. Han gav ju så värdelösa förslag också. Kajalpenna eller hårspray? herregud..
”Jens ska iväg och jobba om en timme, dom hade precis ringt honom, så jag tänkte åka förbi honom lite snabbt innan. Om det inte var något mer..?”
”Nej men det är klart att du ska åka till Jens”, log jag. ”Vi har fixat allting. Får du med dig det här?” sa jag och räckte honom dom två påsarna jag höll i. ”Han kommer se annars, jag lovar.”
”Det skulle ju verkligen sabba.” Han flinade och tog tag om alla påsarnas handtag. ”Då ses vi på fredag.”
”Jaa det gör vi”, log jag.
Han gjorde en ansats till att gå men vände sig sedan om igen. ”Det var kul att.. shoppa med dig Max.”
Jag log tillbaks och nickade. Det hade varit en kul dag, inte alls så att jag hela tiden hade behövt tänka ’Det här är för Treys skull, jag står ut en timme till..’.
Jag gick däremot inte direkt till bussen utan begav mig istället till biblioteket.
”Hej, finns det någon ledig datatid?” frågade jag den äldre bibliotekarien som satt i receptionen.
”Jaa vi har flera stycken just nu. Dator fem kan du ta. Hur lång tid?”
”Tio minuter max, tack”, log jag och började gå mot det lilla datorrummet. Jag stannade dock till snabbt och vände mig om igen. ”Föressten jag behöver..”
”Shh”, sa hon och såg med ens mer sträng ut.
Jag log lite ursäktande och gick snällt fram igen innan jag fortsatte. ”Jag ska skriva ut fem papper.”
”Fem cent blir det då”, sa hon och räckte mig lika många blad.
”Tack”, viskade jag och drog sedan lite på munnen efter att jag vänt mig om. Jag förstod inte varför alla skulle vara så känsliga på bibliotek. Om man skulle råka få en hostattack skulle man väl bli halshuggen typ. Eller nerklubbad med några biblar eller världsatlasar.
Jag satte mig ner på den osköna plaststolen och tryckte upp en internetruta. Jag kanske hade varit optimistisk när jag sagt tio minuter. Med den där datorns hastighet skulle jag behöva en timme för att ens komma till inloggningen av min mail.
Några djupa suckar fick mig att vända mig om och jag trodde på riktigt att jag såg i syne. Det kunde inte vara han.
”Pontus?”
Den stora killen, jag menar verkligen stor; inte en sådan kille man vill möta i skolkorridoren och råka ge fel blick, vände sig om och såg en aning förvånad ut han med.
”Vad fan gör du här?”
”Kan fråga dig detsamma”, sa jag med ett höjt ögonbryn.
Jag hade skolkat en hel del på högstadiet, men Pontus hade varit flera snäpp sämre. Han pluggade aldrig någonsin till några prov och det hade gått rykten, och gick säkert fortfarande, att han både hade klått upp sin mattelärare och tryckt ner en sjua i toaletten. Jag hade så klart varit en av dom där killarna som råkat, okej jag erkänner; medvetet, gett honom fel blick i korridoren. Det hela hade slutat med att han bokstavligt talat hängt upp mig i tröjkragen på en av klädkrokarna.
Och nu satt denna Pontus framför en dator med massvis med böcker. Pontus som hade druckit öl på lektioner och som inte ens varit närvarande på skolavslutningen, förmodligen för att hans betyg var obefintliga. Ni fattar min förvåning?
Han hade inte förändras mycket utseendemässigt. Han hade till och med på sig en basebolljacka som påminde om jackorna skollaget hade haft.
”Äh man måste väl ta tag i plugget någon gång”, sa han och ryckte på axlarna.
”Pluggar du?” Jag kunde inte ens försöka låtsas som att jag inte var förvånad.
”Tyvärr. Läser in några ämnen jag inte fixade på gymnasiet.”
”Vad.. bra för dig..”, sa jag och började le. Sjukt otippat. Jag hade mer väntat mig att han skulle jobba i någon korvkiosk och skita fullständigt i allt som hade med skola att göra, precis som vanligt.
När jag vände blicken mot datorskärmen igen så hade startsidan äntligen laddat färdigt och jag knappade in hotmail.com för att sedan logga in.
Nästan överst låg mailet med konsertbiljetterna och efter att ha tryckt på skriva ut-ikonen så var det bara att börja vänta igen. Dom var inte bara känsliga på bibliotek, dom var uråldriga också. Man väntade sig ju nästan att möta en dinosaurie bland bokhyllorna.

Trey.
Precis som vanligt syntes Cornelia på långt håll med sin färgglada uppenbarelse.
Medans jag själv oftast råkade stöta i någon med armbågarna när det var mycket folk på stan så dansade nästan Cornelia mellan dom, smidig som en katt.
”Trey”, log hon stort och tog ett litet skutt innan hon kastade sig om halsen på mig.
”Hej.” Det var omöjligt att inte le stort av en sådan kram.
Hon släppte mig igen och log fortfarande lika stort. ”Hur är det favoritkusin?”
Idag var hon klädd i en svart kappa med svart pälskrage, och likadana muddar vid ärmarna och längs nederkanten. Till den hade hon ett par grönsvartrutiga jeans. Förvånande nog hade hon inte bytt hårfärg sedan sist utan det var fortfarande svartrött – för dagen pyntat med två hårspännen med pandor på. För att kompensera, antog jag, den svarta kappan hade hon en stor halsduk i samma gröna nyans som jeansen som såg oerhört mysig ut, och som gick enda upp till hakan. Jag hade också gärna haft en varm halsduk att kunna gömma halva ansiktet i, men det hade jag helt glömt av att leta på innan jag lämnade lägenheten. Så nu frös jag istället trots att jag hade min svarta vinterjacka som var fodrad med vit päls. Händerna höll sig i alla fall varma i mina stickade röda vantar, men jag borde ha tagit en mössa.
”Väldigt bra”, sa jag utan att ljuga. ”Jag hade inte väntat mig dig med samma hårfärg så här långt efter”, skämtade jag.
”Jag köpte färg igår, så det ska blekas ikväll”, avslöjade hon med ett flin.
Jag skrattade lite och skakade på huvudet. ”Är det bra med dig?”
”Hur bra som helst! Det är så fint ute nu också, när snön typ glittrar.”
”Det är så kallt bara”, log jag lite ursäktande.
Cornelia bara skrattade. ”Vad ska vi hitta på?”
”Jag hoppades att du skulle ha någon idèe..?” Jag log brett mot henne vilket gjorde att hon skrattade så där ljust igen.
”Självklart. Vi skulle kunna.. köpa munkar och sedan gå till nöjeshallen?” sa hon och fortsatte sedan. ”Jag gick förbi munkvagnen på vägen hit utan att köpa någon, och det kändes lite som ett brott.”
Jag flinade och borstade bort några snöflingor ifrån håret med vanten. ”Det låter som en bra plan.”
Hon fick en lite bekymrad rynka mellan ögonbrynen som jag kände igen väl. ”Går det fortfarande åt rätt håll Trey? Med maten och det?”
Jag hade skrämt Cornelia rätt mycket när jag berättade allting för henne den där dagen hon ’våldgästat’ oss som hon så fint kallat det, så det hade inte förvånat mig att hon frågat hur det var ett antal gånger den senaste tiden. Det kändes så klart skönt att hon brydde sig, men nästan ännu skönare att jag kunde svara utan att behöva ljuga.
”Jag vill gärna ha en munk”, sa jag med ett leende. ”Är det nog övertygande?” Precis som vanligt var det ändå inte, utan jag fick påminna mig själv ibland om att det bara var bra att jag åt, att det inte ens gjorde något att det var onyttigt. Dom tankarna skulle jag gärna slippa för det tog rätt mycket på energin. Jag ville bara kunna äta som vanligt utan att behöva tänka på det. Men åt rätt håll gick det absolut ändå.
”Ganska i alla fall”, log hon snett och började gå. ”Du har mer färg i ansiktet nu.”

Jag valde en munk med turkos fin kristyr och chokladströssel medans Cornelia tog en illrosa med blått strössel. Sedan fortsatte vi mot nöjeshallen. Det var ju det jag föreslagit till Max, men det skulle bli minst lika kul med Cornelia med tanke på att jag inte kunde minnas en enda gång vi haft tråkigt.
”Hur går det med fotograferingen då?” frågade jag.
”Bra! Jag har fått några småjobb till en tidning faktiskt.”
”Åh vad roligt”, utbrast jag glatt. ”Det var länge sedan jag såg några nya kort faktiskt.”
”Häng med hem sedan då, så kan du få se massor.” Hon gav mig ett snett leende och tog sedan tag om en lyktstolpe vi passerade och snurrade ett varv runt den. ”Jag såg ett program igår föressten, som fick mig att tänka på dig och Max.”
”Jasså?”
Hon fnittrade till lite och släppte lyktstolpen för att sluta upp bredvid mig igen. ”Eller ett avsnitt rättare sagt, av gossip gi..”
”Snälla Cornelia, jag vill nog inte höra ifall jag påminde om någon i gossip girl. Det kan vara det töntigaste programmet som finns.”
”Men nej!” sa hon häpet. ”Lite överdrivet ibland men..”
”Som den där killen som ska föreställa typ 18? Och går klädd i kostym och röker cigarr, och så kisar han alltid lite och viskar, typ som att det skulle göra honom sexig.”
Cornelia boxade löst till mig på axeln och skrattade. ”Sluta!”

Max.
”Hallå?” ropade jag när jag hörde ytterdörren öppnas.
”Hej, gick det bra idag?” Trey kom in i mitt rum, fortfarande med jackan på.
”Jaa det gjorde det”, svarade jag och bytte sedan snabbt ämne för att försöka komma ifrån fler lögner. ”Träffade du Cornelia?”
”Jaa”, log han och drog ner dragkedjan. Han var lite röd om näsan vilket gjorde honom ännu sötare än vanligt. ”Vi åkte gocart i nöjeshallen, och fikade på munk, och.. pratade så att det känns som att jag har skavsår i både munnen och öronen”, flinade han.
”Vad bra att du hade kul”, log jag. ”Jag har varit töntig och hunnit sakna dig dock..”
”Åh.. jag har saknat dig med.” Han kom fram till sängen och böjde sig ner med ett leende för att pussa mig. Han föll sedan ner bredvid mig och satte sig lutad mot väggen. ”Jag skulle hälsa också.”
Jag nickade med ett leende innan jag reste mig upp från sängen och ställde ner datorn på golvet. ”Blir det bra med baguett och varma koppen till kvällsmat? Jag kände mig lite begränsad i affären med tanke på ugnen.”
Trey flinade tillbaks och nickade. ”Det blir jättebra. Ska jag hjälpa?”
”Jag klarar nog av att värma själv”, log jag snett och lämnade rummet.

Trey.
Jag sneglade lite mot Max dator och kunde inte låta bli att tänka på dom där mailen jag sett förut från den där Dennis. Matlådorna på köksbänken hade ju fått sin förklaring av Sid, men telefonsamtalet tidigare visste jag fortfarande inte vad det hade varit om. Jag ville inte att det skulle bli något mer bråk heller, och jag kunde knappast ta upp det så här pass långt efter. Jag suckade lågt för mig själv men böjde mig ändå ner och tog upp datorn. Jag hatade det här hos mig själv. Varför kunde jag inte bara lita helt på honom? Jag borde göra det. Egentligen gjorde jag ju det.. självklart gjorde jag det.
Jag fällde upp skärmen och Max mail var redan uppe. Ögonen sökte snabbt igenom listan med dom senaste namnen och pulsen slog redan onormalt fort. Ingenting med det här beteendet var normalt.
Det fanns inga nya mail ifrån Dennis-typen och dom jag sett tidigare var borttagna. Var inte det.. misstänksamt? Jag bet mig hårt i läppen och undrade än en gång vad det var för fel på mig. Han sa gång på gång hur mycket han älskade mig. Han hade gjort det väldigt klart att jag behövde försöka sluta vara så osäker och att han blev ledsen när jag anklagade honom för saker. Och här satt jag och letade efter bevis på att han skulle ha ett hemligt förhållande med någon. Jag tryckte snabbt på det översta mailet som var ifrån någon Phil Jones.
’Behöver du något upplyftande? Vi har pillren’. – Spam. Och det var verkligen inte något problem(och ja, självklart fick den enkla tanken mig att rodna.) Jag klickade på nästa mail och försökt samtidigt tänka bort vilken hemsk pojkvän jag var. Nyhetsbrev ifrån en musiksajt, reklam, påminnelse om förnyelse av virusskyddet.. Någonting pep till bredvid mig och när jag vände mig om såg jag Max mobil ligga på täcket med upplyst skärm. Där gick gränsen. Jag skulle aldrig bli en sån där creepy typ som snokade i min pojkväns mobil och läste sms för att sedan markera dom som olästa igen. Jag ställde ner datorn på golvet igen och lutade mig sedan bakåt mot väggen. Lite hungrig var jag faktiskt. Och torr om läpparna. Jag borde tvätta håret, eller så kunde jag göra det imorgonbitti. Hade dom där små tre prickarna alltid funnits på väggen mitt emot sängen? Var det inte lite kallt här inne? Vad var det den där tönten hette i gossip gi.. Vad fan. Jag slet åt mig mobilen och tryckte på skärmen.
Gavin: Tjena Max, jag lyckades precis hitta kalendern. Kan du komma vid 11 istället för 10 på måndag? Så tar vi kassan och alla vanliga rutiner du behöver veta :) Måste iväg en snabbis på morgonen så 11 passar bättre. Hoppas det funkar annars kan du slå en pling, ha det! / Gavin.
Jag kände illamåendet stiga i halsen och läste sms:et en gång till, som att jag hoppades att jag skulle ha läst fel första gången. Max hade ju varit där idag, och lärt sig kassan och allt det där.. Han hade ju gått redan imorse. Han hade sagt att det gått bra.
Den kalla rysningen gick enda ner i mina ben och jag tryckte med darrande fingrar på ’markera som oläst.’ Han skulle förklara allting när han läst sms:et. Säga att den där chefen skickat fel, att sms:et var menat till någon annan extrapersonal. Som hette Max..?”
Det här hände inte. Jag la ner mobilen och begravde ansiktet i händerna. Varför sa han att jag dög? Att jag mer än dög. Hur mycket jag än ville tro att det fanns någon vettig förklaring så kunde jag inte göra det.
”Klart!” ropade Max.
”O.. okej!” Jag lyckades låta lite mindre hysterisk än jag kände mig och reste mig snabbt upp.
”Kyckling eller tomat?”
”Tomat.” Jag log kort och tog emot den stora vita koppen innan jag satte mig ner vid bordet.
Max började bre en utav baguetterna när han hade satt sig ner mitt emot mig och såg sedan upp. ”Det var en kille som ringde fel alldeles innan du kom hem föressten, till hemtelefonen alltså. Vet du vad han ville?” flinade Max. ”Han undrade vilken tid träffen för dvärgspetsarna var, och så sa jag att vi inte skulle ha någon hundträff och att han nog ringt fel. Men han fortsatte envisas med att det var rätt nummer och ville veta vilken tid alla skulle ses, helt knäpp”, skrattade han.
”Heh okej”, sa jag och tog en försiktig klunk av soppan.
”Vadå vad är det?” frågade han förvånat och leendet bleknade.
”Inget.” Jag ryckte på axlarna.
”Nej visst, du blev bara fåordig och humorlös utan anledning?” flinade han. ”Säg.”
”Men sluta tjata för fan, det är inget!”
Det blev alldeles tyst och till min förvåning sa Max ingenting, vilket nästan var ännu värre. Istället fortsatte vi äta under tystnaden.
”Vill du ha något mer?” Max bröt till sist tystnaden och tvekade med handen ovanför baguetten som var kvar.
”Nej det är bra. Tack.”
Max log svagt och började sedan plocka undan.
Jag följde ändå med in till hans rum igen och vi sjönk ner i sängen.

Jag hade sträckt mig efter en penna på Max sängbord och satt och ritade något slags snirkelmönster på handleden medans Max spelade något flipperspel på datorn. Jag såg i ögonvrån hur han tog upp mobilen och jag stannade till med pennan i samma stund som jag förstod att han läste sms:et. Säg något. Säg något då!
”Jag tror det börjar någon ny serie ikväll föressten, alcatraz. Ska vi kolla?” log han och la ner mobilen.
”Jaha..”
Det var faktiskt väldigt konstigt hur han hade kunnat säga att jag skulle lita på honom.

Trots illamåendet och oron så låg jag ändå halvt lutad mot Max när vi tittade på teve senare under kvällen. Jag ville inte tro det där om honom. Att han ljugit om skivbutiken för att istället.. träffa någon. Jag tänkte inte tro på det. Och jag tänkte inte fråga, mest på grund av att jag var rädd att få höra svaret. Antingen att han skulle bli arg och fråga om jag verkligen inte lyssnat någonting på vad han sagt, och att han därmed skulle förneka något, eller att han helt enkelt skulle sucka tungt och ge mig en sådan där medlidsam blick, följt utav ett ’Det har hänt lite grejer Trey, men det beror inte på dig, det beror på mig.’
Jag ryckte till lite när en fånge började skaka sitt cellgaller och kramade om Max arm lite.
”Det här var ingen bra serie att se innan man ska sova”, mumlade jag.


RSS 2.0