**

*peta på*
det känns tomt här : o jag har fler besökare än 10 stycken, så jag antar att ni också läser, så kommentera efter att ni läst kapitlet så jag får veta vad ni gillar och inte =D det gör det så mycket lättare :)

nu ska jag läsa en bok av någon som skriver myyycket bättre än mig; nicholas sparks.
rekommenderar starkt hans böcker =D gråtvarning utfärdas dock ;)

crash m/m - del 34

Jag har inte så mycket att säga den här gången faktiskt, mer än att alla som läser gärna får slänga iväg en kommentar =D nu när jag skrivit 72 handskrivna sidor sammanlagt till det här och nästa kapitel.
och just ja, jag har inte orkat läsa igenom det här kapitlet som jag alltid brukar, så det kan finnas något slarvfel någonstans, hoppas ni inte stör er alltför mycket på det ;)


 - Sid

Jag andades tungt ut och sträckte på mig. Men någonting kändes väldigt fel. Min säng var inte så här kort så att jag slog i fötterna i något.. Jag öppnade sakta ögonen och blickade förvirrat runt. Vad fan gjorde jag här inne? Hade jag varit full eller? Nej det hade jag väl inte? Min rygg värkte och jag stönade lågt till och drog av mig filten som låg över mig. Vi hade varit hos Hale inatt, började jag långsamt minnas. Jag krånglade ner handen i den tighta jeansfickan och fick upp min mobil. Med kisande ögon kollade jag på den ljusa skärmen och såg att klockan var halv 4 på morgonen.
Jag satt mig plötsligt blixtsnabbt upp. Vart var Trey?! gud, var han kvar hos Hale? Hade jag glömt honom där!? Eller var han hos Max? Nej det mindes jag att han inte var i alla fall.. Men..
Jag drog handen genom håret och reste mig sen upp från soffan. Det var näst intill kolsvart och jag började ta mig mot hallen. Jag var tvungen att kolla så att Trey verkligen var här.
Som att det inte räckte med att jag hade ont i ryggen så slog en jävulsk huvudvärk ner i huvudet på mig som en blixt.
Jag klev över tröskeln och kom ut i hallen och fortsatte sen mot mitt sovrum med ena handen tryckt mot pannan och den andra armen utsträckt framför mig.  Åh, jag skulle verkligen inte vilja vara blind, det här var jätteläskigt.
Efter vad som kändes som en evighet kom jag in i sovrummet, bara för att snubbla över något okänt och göra ett störtdyk ner på golvet, tillsammans med ett plågat stön.
”Hallå?!” sa en skrämd röst plötsligt i mörkret.
”Det är bara jag! Ingen fara. Jag mår bra. Jag lever.”
Nästan i alla fall. Nu gjorde det inte bara ont i huvudet och ryggen utan hela kroppen. Jag stelnade sen till och såg skrämt mot sängen i mörkret. ”Det är du va Trey?” Tänk så var det någon annan här inne.
Sänglampan tändes och jag knep ihop ögonen åt det starka ljuset.

 - Trey

Jag såg sömnigt mot Sid som låg på mage mitt på golvet. Drömde jag eller?
”Jag har nog inte brutit något..”, kom det plågat ifrån honom.
Jag flinade till lite förvirrat, skämtade han?, men reste mig sen snabbt upp från sängen.
”Vad håller du på med?” frågade jag och gick fram till honom.
”Letade efter dig”, sa han och stönade till igen. ”Åh.. mitt huvud..”
Han verkade helt förvirrad. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han var full.
Jag tog tag i hans arm och drog upp honom på fötter.
”Letade du efter mig?” frågade jag och höjde på ögonbrynen. Vad var klockan ens? Det kunde inte vara morgon än i alla fall.
”Jaa du var borta ju. Och jag.. jag låg i soffan. Jag låg i soffan Trey!” sa han och såg förvånat på mig.
”Jaa du somnade där igår så jag lät dig ligga kvar”, sa jag. 
”Gjorde du?” sa han och såg förvånat på mig med kisande ögon.
”Uppenbarligen”, flinade jag. ”Är du verkligen vaken?”
”Kan jag inte få sova Trey? Jag vill verkligen inte prata..”, sa han och såg plötsligt väldigt lidande ut.
Jag kliade mig lite i nacken och flinade till.
”Jo visst. Lägg dig bara”, sa jag och gjorde en gest mot sängen.
När han inte visade något tecken på att gå till sängen tog jag tag i hans hand och drog med honom.
”gud vad varm du är”, sa jag och såg upp på honom igen. Det var först nu jag märkte det. Hans hand var jättevarm.
Jag lyfte armen och la handen mot hans panna. Lika kokhet den.
”Jag tror du har feber Sid.”
”Va? Nej..”
”Jo du är hur varm som helst.”
Jag fick med honom till sängen och han föll ner i den med en duns.
”Fryser du?” frågade jag och såg ner på honom.
”Nej, det är asvarmt ju. Hur kom du hem hit föressten?” Han såg så förvånad ut att jag blev tvungen att skratta till lite. Han måste ha feber för det här kunde inte vara något annat än feberyra. Om han inte gick i sömnen då. Man kunde tydligen ha ögonen öppna då.
”Jag gick hem med dig.”
”Säkert?”
Jag flinade igen.
”Jaa säkert, det är lugnt Sid. Jag lovar. Sov nu.”
Jag kröp ner bredvid honom i sängen och drog upp täcket lite, men Sid drog ner det lika snabbt igen.
”Det är varmt..”, gnällde han.
”Det är för att du har feber, tror jag i alla fall, men försök sova..”
Han vände på sig lite och jag släckte sänglampan. Jag var så fruktansvärt trött.

 - Sid
Jag väckte mig själv genom att hacka tänder och jag drog upp täcket enda till hakan. Jag hade ett svagt minne av att jag legat i soffan tidigare men sen gått in och lagt mig i sängen. Någonting sånt i alla fall. Jag huttrade till lite och drog täcket tätare om mig. Jag kände mig verkligen inte bra alls.

Nästa gång jag öppnade ögonen var det ljust i rummet och när jag vred ansiktet åt höger mötte jag Treys blick.
”Hej”, sa jag hest och log lite.
”Godmorgon, hur mår du?”
Jaa hur mådde jag egentligen? Huvudet värkte som att jag skulle ha en hel orkester som spelade i otakt där inne, och jag kände mig lika klibbig som man förmodligen gjorde efter att ha sprungit ett maratonlopp, i en onepiece med fleecefoder.
”Inte så bra”, kom jag fram till.
Trey la sin hand mot min panna och såg lite orolig ut.
”Du verkar fortfarande ha feber.”
”Fortfarande?” frågade jag. Hade jag haft det tidigare eller?
”Du minns inte?” undrade han.
”Nej vadå? Eller.. jag tror jag kan ha somnat i soffan igår.”
Han flinade till lite.
”Du var helt borta. För ja, du somnade i soffan, så jag lät dig ligga kvar. Sen typ ramlade du in här inatt, bokstavligt talat. Och började fråga hur jag hade tagit mig hit och en massa”, flinade han.
Jag skrattade till.
”Men gud.. ledsen för det, jag minns inte det”, sa jag. ”Jag brukar vara lite svår att få kontakt med när jag vaknar fel tid på dygnet så där.”
Jag hade fortfarande täcket uppdraget till hakan fastän jag kände mig så klibbig. Men jag kallsvettades nästan, så jag hade ingen lust att ta av mig det heller.
”Det kan nog ha varit lite feberyra också, för du var jättevarm då med”, sa Trey och hade fått tillbaks den oroliga blicken.
”Jag har ingen lust med att vara sjuk”, suckade jag. ”Mitt huvud dödar mig.”
”Jag kan hämta en alvedon”, sa Trey och näst intill studsade upp ur sängen.
”Jag kan..”, började jag men tystnade då han ändå precis klev över tröskeln.
Jag la handen över ögonen och lutade tungt huvudet mot kudden innan jag drog ner täcket en liten bit. Jag hade ju mått precis som vanligt igårkväll, ingen förvarning alls.
Jag hörde Trey öppna och stänga flera skåp, och sen vatten som spolade. Efter ytterligare en stund hörde jag hans fotsteg mot golvet som kom närmare och närmare.
”Oj..”, sa han och stannade till en bit bredvid sängen.
”Vad?” frågade jag förvånat och satt mig långsamt upp för att sen luta mig mot sänggaveln.
”Du måste ha slagit i hakan..”
”Va?”
”Jaa alltså, du ramlade ju inatt. Du har värsta skrubbsåret på hakan. Gör det inte ont?” frågade han och räckte mig ett vattenglas och en alvedon.
”Nej..”, sa jag förvånat och la fingrarna mot hakan. Dumt misstag. ”Aj!” mina ögon vidgades lite innan jag grimaserade. ”Nu svider det.”
Trey skrattade till lite innan han satt sig på sängkanten.
”Klant.”
”Det måste ha legat något ivägen”, muttrade jag. Vi såg oss båda omkring i rummet. Visst, det låg lite kläder och annat skit på golvet, men inte på den sidan som dörren var.
”Tröskeln kanske?” log Trey oskyldigt.
Jag suckade och försökte knuffa till honom lite, men min arm räckte inte fram och jag vägrade röra mer på mig, då skulle den där orkestern sätta igång igen.
”Kul.”
Trey flinade lite.
”Ta din tablett nu.”
”Jaa mamma.”

 - Trey

Det var kanske inte så snällt att tycka att det var lite bra att Sid blivit sjuk, jag ville ju så klart att han skulle må bra, men det fick mig att tänka på något annat än Max och hela den jobbiga situationen. Så jag tog glatt på mig uppgiften att pyssla om Sid. Frukost på sängen var första punkten på listan.
”Men.. jag är inte dödssjuk”, sa Sid förvånat då jag ställde ner brickan i sängen.
Det förändrades dock ganska snabbt. För en timme senare lät det lite annorlunda.
”Mitt huvud”, stönade han plågat och tryckte ner ansiktet i kudden. ”Jag brukar faktiskt inte klaga, men det här är fan inte okej.”
Jag klappade honom lite på ryggen.
”Det blir nog bättre snart.”
”Nej”, gnällde han och drog händerna genom håret.
”Stackars dig”, sa jag lågt. ”Men jag lovar att det kommer gå över. Kolla febern igen”, sa jag och tog upp termometern ifrån sängbordet.
Han vände motvilligt på sig men tog sen emot den och stoppade den i munnen.
Jag lutade mig fram och kollade på den lilla displayen. När den pep till visade siffrorna 39,2.
”Den har gått ner lite sen sist, trettionio och två”, sa jag och drog undan en hårslinga på honom som ramlat ner i ögonen.
”Och då har jag ändå alvedon i mig. Jag har säkert närmare fyrtiotvå utan”, sa han förtvivlat och vände ner ansiktet mot kudden igen.
Jag drog lite på munnen, det kanske stämde det där tjejer sa om att killar blev mer klena när dom var sjuka. Men det var faktiskt jobbigt med feber, även om han kanske tog i lite med att han skulle ha fyrtiotvå graders feber och dö.
”Trodde jag att du hade det skulle jag ha tagit med dig till sjukhuset för länge sen”, flinade jag.
”Det vet du inte om jag har!” kom det ifrån kudden. ”Vad ska du göra om jag plötsligt slutar andas och håller på och dör för att jag är så överhettad?”
”Jag..”
”Och min haka gör jättejätteont. Jag har väl säkert brutit den”, fortsatte han ynkligt.
Jag fick kämpa rejält för att hålla mig ifrån att börja skratta. Han var så söt.
”Jag tror inte man kan bryta hakan Sid. Men jag kan hämta ett plåster om du vill?”
”Jaa..”, sa han tyst.
Jag log och reste mig upp från sängen och kunde pricka av ännu en sak på ompysslingslistan.

 - Martin

Jag hade i så många år försökt glömma bort den där känslan av hur det kändes att vara helt ensam. Jag hade stött på den känslan så tidigt.
Alla dom gånger mamma och pappa bråkat och jag suttit på övervåningen och hållit för öronen. Och sen när pappa stack och det var jag och mamma. Och hennes så kallade vänner. Jag kände mig lika ensam och rädd varenda kväll, undrade om det fanns någon annan som kände likadant. Men när man är så där liten är det svårt att föreställa sig det.
Jag hade kompisar, men jag vågade aldrig berätta något om hur det var hemma, med mamma som var full eller hög 90% av den tiden hon var vaken. Det kändes på något sätt som att det var mitt fel.
När jag var 13 hade jag fått ta emot en hel del örfilar, och det gjorde lika ont varje gång. Men mest sved det nog inombords. Och just då kände jag mig fruktansvärt ensam. Jag förstod inte vad som var meningen med att finnas överhuvudtaget.
När jag var 14 funderade jag på självmord på riktigt för första gången, och till och med då kände jag den där ensamheten och kom fram till att det nog inte ens skulle vara någon som skulle sakna mig. Inte på riktigt.
Några månader innan jag fyllde 15 gick det ännu mer utför med mamma. Jag brukar säga att hon blev galen, sinnessjuk, och det är nog faktiskt den bästa beskrivningen. Den eftermiddagen när jag kom hem ifrån skolan ringde jag faktiskt ambulansen. Jag visste inte vart annars jag skulle ringa. Psyket hade kanske varit bättre, men just då när jag hittade mamma på rumsgolvet med sönderskurna armar och med fradga rinnande ur munnen hade jag inte hunnit tänka så mycket. Och ambulansen hade kommit, och mamma hade skrikit helt hysteriskt, dragit sig i håret, stretat emot när dom skulle få med henne ut. Jag kommer fortfarande ihåg blicken jag fick ifrån ambulanskvinnan.

Mamma blev inlagd på psyket och en sköterska där inne pratade med mig, sa att jag skulle få träffa en kvinna. Jag hade inte orkat säga emot just då så jag hade snällt följt med till ett mindre rum. Där hade jag fått satt mig i en fåtölj mitt emot en brunhårig kvinna som kanske var i 30årsåldern. Hon hade frågat mig en massa om hur jag hade haft det hemma, vad mamma hade gjort, vad jag tyckte om att göra på fritiden. Jag hade inte svarat på någonting.
Men det var en mening som fick mig att stelna till. ”Vi ska hjälpa dig Martin, du kommer få det bra.”
Jag hade förstått alltför väl vad det hade betytt. Fosterhem, fosterfamilj eller något lika illa. Så jag stack.

Jag vill helst förtränga månaderna efter det, lika mycket som jag vill glömma dom innan.
Det blev bättre först när jag började gymnasiet. Efter att ha bott hos äldre kompisar, som nog inte hade så bra inflytande på mig, hade jag äntligen lyckats få tag i en egen lägenhet efter att ha tagit ut sparpengar ifrån mitt konto. Det var på gymnasiet som jag träffade Chris också. Vi hade båda musik som största intresse och jag började äntligen kunna leva själv.
Sen träffade vi Sid och Hale på den där festen och jag kom med idèen, som mest var på skämt då, att vi kunde bilda ett band. Jag trodde inte att det skulle bli något på riktigt, men vi träffades några dagar senare och testspelade, och allt klickade verkligen. Både musiken och vi. Vi behövde bara en basist, men det löste sig genom att Hale frågade sin kusin, och ett tag senare var Derek också en av oss.

Som bekant så gick det hela väldigt bra och det tog inte alltför lång tid förrän vi spelade in vår första singel och sen åket på den första turnèn för att spela resten av våra låtar.
Jag kände mig för första gången i mitt liv att jag inte var ensam. Jag kände att jag hade riktiga vänner. Tjejer blev det ju också en del, det kom liksom på köpet när man spelade i rockband, jag hade dock vetat ganska länge att jag drogs minst lika mycket åt andra hållet, så det blev en del killar också. Fast just grejen med killar blev lättare efter att jag gått ut skolan på något sätt.
Jag ville ha någon hela tiden, för att inte känna mig ensam, jag var livrädd för den känslan. Jag kände oftast inget speciellt för dom jag var med och tröttnade i regel ganska snabbt. Jag såg inget fel i det just då, jag hade läst för många rockstjärnors biografier så att jag trodde att det var okej, häftigt, coolt, ett måste nästan.
Sen träffade jag en kille, vi kan kalla honom för M, och för första gången kände jag något.
Jag hade dock inga planer på att låta det bli något seriöst ändå. Det skulle bara bli tråkigt i längden, så jag funderade inte så mycket mer på dom där känslorna. Men så verkade det som att han ville något mer seriöst, och för att vara ärlig skrämde det mig lite. Att ringa någon förutom när man var full, att prata om vanliga saker, känna att någon brydde sig om en. Och som sagt skrämde det mig, för jag visste att det alltid fanns en risk att bli ensam och sårad och lämnad om man blev för allvarlig. Och jag hade känt på det där alldeles för många gånger redan. Jag ville ha kontrollen, därför dumpade jag alltid den jag var med innan det skulle gå för långt. Det låter kanske konstigt, men för mig var det logiskt. Hellre lämna än att bli lämnad själv.
Det blev ändå mer seriöst mellan oss. Jag råkade kanske hångla lite oskyldigt med något gammalt ragg en gång, men i det stora hela var det mer seriöst än vanligt för mig.
Sen blev allt så fel.
M gjorde slut med mig. Han tyckte att det där oskyldiga hånglet visst spelade roll, och tydligen var jag inte tillräckligt seriös.
’Jag tycker inte det funkar så bra mellan oss längre’ hade han sagt. Jag som tyckte att det hade gått rejält mycket bättre än mina tidigare ragg, och dessutom var han underbar i sängen, men jag kan förstå nu att det kanske var det som var felet; jag tänkte inte på det som ett förhållande. Jag såg det bara som ett lite mer seriöst ragg. Visst, jag kallade honom pojkvän. Men det var mest för att han ville höra det.
’Det är inte bara kyssen. Vi pratar inte ens särskilt mycket. Flera gånger när vi skulle ha träffats har du plötsligt viktigare saker för dig, du är borta på morgonen ibland när jag vaknar, jag känner mig bortglömd.’
Och vi låg med varandra för mycket tyckte han. Jag hade inte trott att det fanns en enda kille som föredrog att prata istället för att ligga.

Han gjorde som sagt slut i alla fall. Och jag blev mer och mer som min mamma. Jag misshandlade min förre pojkväns kompis, vi kan kalla honom T. Jag slog honom tills han låg på golvet. Och jag slutade inte ens då.
Som att det skulle ha fått M att ta tillbaks mig.
För jaa, jag ville det. Det var först när han gjort slut med mig som jag insåg att jag inte ville det. Det var först då jag vågade ta till mig den där känslan jag känt för honom från första början. Jag tyckte om honom. Och inte bara för att han var bra i sängen, jag tyckte om honom som person. Jag ville att han skulle ringa mig och fråga hur det var, jag ville kunna sitta och titta på en film med honom, jag ville att han skulle kyssa mig och säga att han tyckte om mig med. Jag ångrade så in i helvete att jag inte hade varit mer seriös, att jag inte hade behandlat honom särskilt bra.
Jag började dricka precis som min mamma också. Fastän jag lovat mig själv att aldrig röra en flaska efter att jag sett hur hon blev.
Jag började till och med att ta tabletter igen, något jag inte gjort på flera år. Jag hamnade till och med på sjukhus på grund av det, en överdos.
 Men allt rasade liksom.
Jag ville verkligen ha honom. På riktigt. Som en pojkvän. Men dom chanserna var bortblåsta, definitivt efter att jag slagit ner hans kompis, han som senare blev hans pojkvän till och med.
Mina bästa vänner i bandet vände sig emot mig efter det, och det är också något jag förstår först nu. Dom är kompisar med både M och T, och jag slog ner T. Ganska logiskt att dom blev förbannade på mig. Men jag återupplevde dom där hemska känslorna igen, fastän det var mitt eget fel. Att bli sviken, att bli lämnad, att vara ensam.
Allt rasade verkligen. Precis allt.

Och här satt jag nu. I soffan i min lägenhet med en liten genomskinlig påse i handen. Jag visste att jag hade mitt val idag. Antingen gick jag till replokalen och spelade med dom andra, när Sid och Hale faktiskt äntligen frågat, eller så sket jag i det och spenderade dagen med det vita pulvret.
Med det sistnämnda kunde jag inte misslyckas, men det kunde jag med det första.
Jag ville spela, jag älskade musiken, och jag ville ha kvar Sid, Hale, Derek och Chris som kompisar. Men vi hade inte hörts på så länge och jag visste hur besvikna och förbannade jag hade gjort dom.
Max, det känns inte som att jag behöver kalla honom M längre, alla vet ändå att jag menar honom, skulle jag inte träffa igen, inte ens som kompis. Åtminstone inte på väldigt länge. Jag borde inte ha kysst honom. Jag visste att jag var den ansvariga till att han och Trey gjort slut. Och det gjorde mig illamående. Jag tyckte fortfarande inte om Trey, vi hade helt enkelt inte kommit överrens från första början, och han hade uppenbarligen inte tyckt om att jag var med Max från första början, och jag tyckte inte om att han var med Max. Det var så läget var. Men det hade inte varit min mening att förstöra allt för Max. Det finns säkert ingen som tror mig, för jag har väl framställt mig själv som världens mest egoistiska idiot, men jag ångrar mig som fan för den där kyssen. Det var inte som att jag haft någon chans på honom innan den, och ännu mindre efteråt.
Dessutom, hur mycket visste dom andra om det? Skulle jag vara hatad igen nu?
Sid var den jag kommit absolut närmast dom senaste åren. Han var den första jag berättade om mamma för. Jag ville inte förlora honom som kompis. Men han och Trey hade blivit typ oskiljaktiga, dom hade hittat varandra redan den där första gången vi träffades allihopa backstage, och jag visste inte hur mycket Sid kunde förlåta.  
Jag ryckte till då mobilen plötsligt ringde. Hale.
Jag såg på påsen i min hand igen men svarade sen.
”Hallå?”
”Tjena, du Chris kan tydligen inte repa ikväll, ovanligt för att vara honom”, sa han sarkastiskt. ”Så om det går för alla så kan vi väl träffas på eftermiddagen istället? Typ 4. Går det för dig?”
Jag bet mig lite i läppen och såg på påsen igen.
Det skulle inte bli något misslyckande med den.
Känslan den skulle ge mig skulle jag gilla. Inga sviken, lämnad, ensam-känslor.
”Martin? Du hade väl tänkt komma va? Vi har sagt att vi ska lägga det här bakom oss om du skärper dig på riktigt nu. Annars får det fan vara.”
”Nej men det är klart jag tänkt komma. 4 blir bra”, svarade jag och la ner påsen på bordet.
Ibland var man tvungen att chansa va? Hoppas på att det blev lyckat istället för misslyckat.
”Okej great”, sa Hale och lät lite gladare. ”Derek kan också, så jag ska höra med Sid med, men han kan säkert. Så 4, annars ringer jag om det inte går.”
”Okej bra”, sa jag och lutade mig bakåt i soffan och drog sakta handen över pannan samtidigt som jag slöt ögonen. Jag skulle skärpa mig.
”Då ses.. hur är det föressten?”
”Bra”, sa jag snabbt. ”Lite trött, men det är lugnt. Vi ses senare.”
”Okej, det gör vi. Hej!”
Jag la på och andades tungt ut. Jag hade aldrig tidigare varit nervös inför en repning. Men nu var jag det. Kanske mest inför att träffa dom andra.

 - Trey

”Din mobil ringer Sid, vart har du den?” frågade jag och såg mig omkring. Jag hörde den men kunde inte se den.
Han såg sömnigt upp.
”Oj.. fickan”, sa han och vred lite på sig innan han fick fram telefonen ifrån byxfickan. Han tryckte på någon knapp och svarade sen.
”Hallå?”

 - Sid
”Tja, vad har hänt?”
Jag lät tydligen lika dödssjuk som jag var.
”Sjuk”, sa jag hest.
”Ajdå, vad jobbigt. Förkyld?”
”Värre”, sa jag lågt och lutade huvudet mot kudden igen. ”Jag vet inte hur allvarligt det är..”
Trey såg på mig med stora ögon.
”Det är inte allvarligt!” sa han sen högt.
Hale skrattade till lite förvånat.
”Skönt det i alla fall. Men stackars dig ändå, du låter inte frisk alls faktiskt. Jag hade tänkt ändra reptid men du lär ju inte kunna.”
”Jo men.. jag kan nog.”
Trey såg snabbt på mig igen.
”Du får inte repa Sid, du har ju feber!”
Men det var så länge sen. Vi hade verkligen sett fram emot det här.
”Den hinner kanske gå ner”, mumlade jag.
Jag kanske inte var riktigt dödssjuk.. Bara jättejättesjuk.
Trey suckade.
”Det är ingen bra idèe.”
Jag såg lite ursäktande på honom.
”Vilken tid då?” frågade jag Hale.
”Chris kan inte ikväll, så vid fyra typ. Men vi tar det någon annan dag istället. Du borde vila Sid.”
”Nej, jag vill. Jag mår kanske bättre då. Jag kommer dit.”
”Är du säker?” frågade han tvivlande. ”Ring annars om du fortfarande mår lika dåligt.”
”Jaa”, sa jag och tryckte den andra handen mot huvudet då det dunkade till. ”fan mitt huvud, jag ska sova lite nu. Vi ses senare.”
”Okej.. krya på dig”, sa han lite oroligt.
Jag tryckte av och släppte ner mobilen bredvid mig innan jag tungt andades ut.
”Ska du verkligen repa?” frågade Trey och såg på mig.
”Jaa, jag orkar.. ifall jag inte dör innan vill säga.”
”Du ska inte dö”, sa han och drog lite på munnen.

 - Trey

Han såg plötsligt helt förstörd ut. Jag hade aldrig tidigare träffat någon som kunde ändra ansiktsuttryck och humör så snabbt som en sjuk Sid.
”Jag kanske ha hjärninflammation!” utbrast han.
Jag bara såg på honom en stund med förvånad blick.
”Jag har ju hur ont som helst! åh gud.. Trey, jag har hjärninflammation!”
Jag kunde inte hejda skrattet. Han lät så himla säker också. Från ingenstans hade han helt plötsligt kommit på att han hade hjärninflammation.
”Du är helt otrolig Sid! Du är lite knäpp i huvudet, men du har inte hjärninflammation!”

Sid måste allvarligt ha sett för många sjukhusprogram. Det kanske var någon hemlig hobby han hade. När klockan var halv 1 hade han hunnit tro att han hade:
Minst fyrtiotvå graders feber
Hjärninflammation
Körtelfeber
Påssjukan(’Är jag inte lite svullen..?’)
Salmonella (’Jag åt kyckling för några dagar sen, nej salmonella behöver inte alls visa symptom i magen’)
Och någon livshotande sjukdom (som han inte kom ihåg namnet på) med huvudvärk som största symptom.


- Max

Jag hade hoppats att jag skulle sova länge, så att jag slapp med alla jobbiga tankar en stund. Men jag hade vaknat redan vid 9 och så klart hade det varit omöjligt att somna om. Jag försökte se det positiva, att Trey faktiskt varit här igår och att vi hade pratat och han hade ju sagt att vi kanske kunde höras idag. Men det var just det där ’kanske’ som skrämde mig. Jag skulle inte våga ringa, jag ville absolut inte pressa honom, och klockan var ju inte så himla mycket än, han skulle hinna höra av sig.
Jag visste inte vad jag skulle göra annars.
Med en tung suck reste jag mig upp från köksstolen, fortfarande med bara täcket om min kropp, och gick in till mitt rum. Jag tog upp gitarren och satt mig i sängen med den. Jag ville så gärna se honom. Till och med det där sorgsna uttrycket i hans ansikte. Det var bättre än att inte se honom alls.
Jag drog sakta fingrarna över strängarna och började nästan omedvetet spela på ’forever’ av papa roach. Jag skulle alltid förknippa deras musik med Treys och min kyss, även om den inte varit planerad. Jag visste inte om Trey mindes att det var just deras skiva som varit på då, men jag kom i alla fall ihåg.
Because days come and goes, but my feelings for you is forever.
När telefonen i hallen plötsligt började ringa ryckte jag till. Jag la ifrån mig gitarren och gick ut i hallen för att lyfta luren.
”Hallå det är Max?”
”Hejsan! Jag heter Joacim och ringer ifrån millionwinners! Först behöver jag bara veta om du är över 18 år?” frågade han överdrivet trevligt.
”Jaa..”, suckade jag. Vad var det här för jävla idiot? Jag hade mycket viktigare saker att tänka på än att prata med honom.
”Vad härligt! Jag har ett jättefint erbjudande! Du kan bli medlem i det här lotteriet redan idag, helt gratis! Och du har chans att vinna en miljon redan den här månaden!”
”Och vad kostar det sen då? Eftersom ni alltid luras”, frågade jag uttråkat. Inte för att jag tänkte bli medlem i något värdelöst lotteri, men jag hatade att dom skulle försöka få det att låta som att det var gratis. Killen babblade på ett bra tag, och ja, mycket riktigt kostade det, men endast 200 kronor i månader efter den första gratismånaden! WOHO! Eller inte.. Argh!
”Nej men det är lugnt, jag vill inte vara med.”
”Jo men det är en jättechans! Är du säker?! Det är riktigt stor..”
”Nej jag vill inte vara med. Hejd..”
”Men varför in..”
”Hejdå.” Jag la snabbt på och såg förbannat mot telefonen som att det var dens fel.
Jag ville träffa Trey! Jag sket i alla lotterier i världen! Jag skulle inte kunna vinna Trey i något utav dom ändå.
Telefonen började ringa igen och jag ryckte ilsket tag i luren.
”NEJ JAG VILL INTE VARA MED I DITT JÄVLA LOTTERI! JAG HATAR LOTTERIER!”
”Max?!”
åh gud..
”Åh hej mamma.. jag.. jag trodde det var en annan!”
”Vem tänkte du skrika så där åt?” frågade mamma förvånat.
Stackarn, inte för att hon var så gammal men jag kunde ju ha gett henne en hjärtattack.
”Joacim.. Vad ville du? Jag kunde inte direkt minnas senaste gången mamma ringt.
”Jaha..” Hon lät lite förvirrad men verkade nöja sig med svaret. ”Jag ville bara höra hur det är med dig?”
Jag log lite svagt. Även fast jag mådde allt annat än bra så kändes det bra att mamma faktiskt ringt för att hon undrade hur det var med mig.
”Inte så jättebra”, sa jag ärligt.
”Har det inte ordnat sig mellan dig och Trey?”
Det skar till inom mig när jag hörde någon annan säga hans namn. Jag var så.. vad att bara höra det i mitt eget huvud nu.
”Nej.. inte direkt. Eller, inte alls..”
Jag sjönk ner på golvet och lutade ryggen mot väggen.
”Vill du berätta?”
Det kändes fortfarande så ovant att prata med mamma om viktiga saker. Det viktigaste som fanns. Men det lät som att hon ville höra, och vi hade ju sagt att vi skulle göra ett nytt försök. Så det var kanske bra om jag berättade.
”Nej men.. vi sågs igår..”, började jag. ”Vi prata lite och så, men det kändes lika jobbigt igen när han gått.”
”Gubben.. jag förstår att det måste kännas jättejobbigt. Men när ni i alla fall pratat nu så ska du se att det ordnar sig.”
”Tror du?” frågade jag tyst.
Det var klart att inte mamma kunde veta, och jag hade inte tänkt fråga, inte ens berätta något bara för att det var så jobbigt. Men jag ville så gärna höra någon säga till mig att allt skulle bli bra. Att jag inte behövde oroa mig.
Jag ville bara höra det.
”Det är jag säker på”, sa mamma med ett mycket gladare tonfall än jag haft.
”Okej”, sa jag lågt och andades sakta ut igen.
”Marian har sagt att du kan få hämta din katt om du vill. Men du har kanske annat att stå i nu? Så jag tänkte att jag kan ha honom här så länge om du vill.”
Jag hade inte ens tänkt på min kattunge som jag faktiskt skulle få. Men mamma hade rätt, jag skulle inte kunna ta hand om en katt just nu, inte när jag knappt kunde ta hand om mig själv. Visst, jag skulle ha sällskap, men jag ville att katten skulle må bra också.
”Om du vill skulle det vara jättesnällt.”
”Självklart. Du får hämta honom precis när du vill, eller jag kan komma förbi med honom då.”
”Tack”, sa jag lågt. ”Jag tror jag ska gå och göra mig iordning nu. Jag har inte ens klätt på mig”, sa jag och flinade faktiskt till lite.
”Max då. Ja då är det nog bäst vi lägger på”, sa hon lite skämtsamt. ”Du ska se att det här löser sig. Men ring om det är något, när som helst.”
Dom orden värmde mig. Det var nog typiska mamma-saker att säga, sånna som jag inte varit så van med.
”Det ska jag, tack mamma.”

Precis som att man brukar känna sig piggare efter en dusch så kände jag mig lite bättre när jag fått på mig kläder. Dagens klädsel hade blivit vanliga mörkblåa stuprörsjeans med nitskärp, en svart t-shirt och över den en svartvitrandig hoodtröja med dragkedja. Jag visste dock inte alls vad jag skulle sysselsätta mig med nu. Men helst något som kunde hålla mina tankar upptagna. Jag kanske borde leta på mina gamla matteböcker och börja räkna om dom. Fast nej.. där gick faktiskt gränsen även för mig. Baka kanske? Fast vem skulle jag bjuda? Dammråttorna under sängen och demonerna jag hade i huvudet?

 - Trey

Jag hade aldrig trott det. Men när klockan började närma sig 4 var faktiskt Sid uppe på benen. Han såg ut som ett vandrande lik, men ändå. För ett tag sen hade han knappt kunnat vända sig om i sängen.
”Vill du följa med?” frågade Sid och öppnade sin garderob.
Jag skakade på huvudet.
”Nej, jag tror inte det. Det lär bara bli jättekonstigt med Martin.”
Sid såg på mig innan han började rota runt i garderoben igen.
”Någon gång kommer du ju träffa honom igen. Jag lovar att han inte kommer våga säga ett enda ont ord.”
Jag skulle ju i och för sig ha något att göra, än att bara gå runt med mina jobbiga tankar. Och tills ikväll..
”Okej jag följer väl med då.”
Sid drog på sig en vit t-shirt och log sen.
”Vad bra.”
”Jag tänkte.. gå och träffa Max sen.. då kan jag göra det efteråt”, sa jag lågt. Jag var nervös. Det var egentligen helt sjukt hur jag kunde vara nervös över att träffa Max, han som jag hade känt sen lekis. Men det kanske skulle gå bra. Jag hoppades det.
”Åh det låter som en bra idèe. Det kommer gå jättebra”, sa Sid med den fortfarande hesa rösten.
Jag log lite och nickade.
”Vi borde äta något”, sa han och drog ett svartrutigt skärp runt höfterna. Han tog sig sen för pannan och grimaserade lite. Han mådde uppenbarligen inte så bra som han ville.
”Ska du verkligen repa?” frågade jag skeptiskt.
”Jaa jag mår bättre, febern är ju borta. Jag fixar det. Vad vill du ha för mat?” frågade han och knöt en mörkgrön bandana runt huvudet över håret.
”Du är för envis för ditt eget bästa”, suckade jag. ”Och jag vet inte. Säg du istället så kan jag laga.”
Jag började faktiskt tvivla att jag någonsin skulle bli sugen på någon mat igen.

 - Sid

När Trey stängt dörren efter sig och Rex sjönk jag ner i soffan och andades tungt ut. Jag mådde inte så himla bra faktiskt. Men koppen med kaffe och alvedonen borde snar göra nytta. Jag trodde i alla fall inte att jag var dödssjuk längre.. hrm.
Jag vände och vred lite på mobilen i handen innan jag letade fram Jens nummer. Jag hade inte direkt något att vara nervös över. Jag skulle bara ringa ett samtal.
”Jens?” svarade han efter 2 signaler och det fladdrade till lite i magen på mig av nervositeten.
”Tjena, det är Sid.”
”Men hej!”, sa han glatt.
”Hur är det?” frågade jag och slängde upp fötterna på bordet.
”Blev genast lite bättre”, sa han en aning skämtsamt. ”Med dig då?”
”Jodå bra”, sa jag och förbannade samtidigt den hesa rösten.
”Säkert? Du låter lite.. är du sjuk?”
Jag suckade tungt.
”Typ. Eller jo, det är jag. Huvudvärk, och så hade jag feber för ett tag sen.”
”Nej men stackare.” Han lät faktiskt orolig på riktigt. Det var lite.. sött.
”Jag överlever”, flinade jag och var glad att han inte hade hört mig tidigare idag. Jag visste att Trey skulle mobba mig när jag blivit frisk.
”Jag tänkte bara.. vill du fortfarande ses imorgon? Jag vet att jag ringer lite sent men..”
”Ja absolut, om du vill? Och det gör inget alls.”
Jag log och nickade.
”Sid?”
Jag var nära att slå mig i huvudet, men lät av uppenbara skäl bli, han kunde ju inte se att jag satt där och nickade och log heller!
”Ja det vill jag. Gärna”, log jag.
”Härligt. Fast.. tror du att du orkar då?”
”Jaa, alltså jag mår bättre än jag gjorde imorse, så det går bra”, sa jag.
”Okej vad bra, men typ.. vi kan ses.. på stan? Klockan 5? Eller blir det för sent?”
Stan, klockan 5. Det menades inte som en dejt va? Jag kunde ju inte direkt fråga.
”Nej det låter jättebra”, log jag. ”Vart någonstans då? Så vi inte missar varandra”, flinade jag.
Vi bestämde mötesplats och pratade en stund till, om lite allt möjligt faktiskt, och jag kände mig mycket mindre nervös efter att jag lagt på. Det skulle bli kul att se honom igen.

 - Trey

Fem i fyra lämnade vi lägenheten. Fråga inte ens vad som tog sån tid.
Jag fick tjata ett tag innan Sid lät mig ta gitarren. Men det var ju liksom onödigt om han skulle bli helt slut redan innan spelningen. Jag försökte tänka bort att Martin skulle vara där. Sen han hade kommit in i bilden hade han bara förstört, förutom att jag träffat Sid, Hale och Derek genom honom då, och det verkade inte som att det mönstret skulle brytas.
”Jag ska bara ringa Max”, sa jag när vi började närma oss replokalen.
”Okej gör det”, log han och körde ner händerna i jackfickorna.
Det snöade igen och den här gången verkade det som att det skulle ligga kvar på marken.
Jag slog sakta siffrorna och tvekade lite innan jag tryckte på ’ring’.
”Hallå?” andades Max fram efter första tonen.
Bilden av honom på bänken dök upp igen och det högg till lite i hjärtat på mig.
”Hej.. det är Trey.”
”Hej”, sa han och lät faktiskt väldigt glad. Hade han väntat på att jag skulle ringa?
”Jag tänkte.. eller.. vill du ses lite senare?”
”Det är klart, när? Kommer du hit?”
”Jag vet inte riktigt.. jag ska vara med och lyssna lite när Sid och dom repar.. om någon timme? Hemma alltså.”
’Hemma’. Det lät konstigt, annorlunda på något sätt, men det var ju mitt hemma trots allt.
”Det blir jättebra. Jag.. jag vill jätte gärna att du kommer hit.”
Han pratade lägre nu och det gjorde ont i mig igen. Jag ville nog också. Eller, jag det ville jag. Men jag var samtidigt så rädd.
”Då.. ses vi om ett tag.”
”Jaa det gör vi..” Det lät som att han dröjde med orden, som att han inte riktigt ville säga hejdå än. Men jag skulle bara börja gråta igen snart så det var bäst så.
”Hejdå då.”
”Hejdå Trey.”
Jag la på och tryckte fingrarna mot näsroten samtidigt som jag slöt ögonen. Börja inte gråta. Börja inte gråta.
”Hur gick det Trey?” frågade Sid försiktigt som gått en bit bredvid mig.
”Bra”, sa jag och öppnade ögonen igen. ”Det är lite jobbigt bara.”
”Jag förstår det”, sa han och bet sig i läppen. ”Ska vi gå in?”
Jag nickade och lät Sid dra upp dörren till källarlokalen.

 - Martin

Jag brukade vara den av oss som alltid lyckades komma sent, och idag var inget undantag. Jag hade duschat lite för länge, inte hittat ena min sko och råkat missa första bussen. Men när jag kom in i replokalen med andan i halsen så var faktiskt inte ens Sid där.
”Är jag inte sist?” frågade jag förvånat.
”Nope”, flinade Hale ifrån den nersuttna soffan.
Jag drog ner dragkedjan på jackan och la ifrån mig gitarren innan jag damp ner i soffan bredvid Derek.
”Tjena.”
”Hej, hur är läget?”
”Helt okej”, sa jag och gäspade. ”Behöver komma igång bara.”
Det kändes i alla fall som att det här skulle kunna gå bra ändå.
”Vart är Chri..”, började jag men innan jag hunnit avsluta meningen kom han ut ifrån toan. ”Länge sen som fan, rent ut sagt”, sa jag och drog luggen ur ögonen för att sen resa mig upp.
”Verkligen. Men jag tar på mig skulden för det”, sa han och gav mig en kram med ena armen och den obligatoriska dunken i ryggen. ”Men kul att se dig.”
”Dig med. Men vi är nog lika skyldiga båda två till att det inte blivit så mycket repande.”
”Sant. Och jag..” Han verkade vara på väg att säga något men tystnade då dörren öppnades.
Jag vände mig om och fick syn på både Sid och Trey. Jag blev helt kall. vad fan gjorde han här?
”Jag vet att jag är sen, men jag är sjuk!” försvarade sig Sid.
Trey såg ut att göra allt för att undvika min blick.
”Du jag ser det”, sa Hale och flinade till. ”fy fan så du ser ut.”
”Tack”, flinade han och tog emot gitarren ifrån Trey.
”Ska vi köra igång på en gång eller?” undrade Derek efter en stund.
”Jo det är lika bra”, sa Sid.
Medans jag höll på att dra till axelremmen kom han fram till mig.
”Tjena”, sa jag och såg lite osäkert på honom.
Sid var lätt den som varit mest förbannad på mig.
”Tja, är det lugnt nu eller?”
”Ja det är klart. Jag är glad att ni ens ringde.”
Han nickade.
”Du borde prata med honom sen”, sa han och nickade mot Trey som hade satt sig i soffan.
”Jag vet. Men..” Jag kunde inte säga att jag kände för det.
”Gör det bara. Men nu kör vi igenom lite låtar först.”
Det gick bättre än väntat, förutom några småfel från oss alla i början, vilket inte var så konstigt då vi inte spelat ihop på länge.
Efter en stund ville dock Hale och Chris ut och röka, och Sid behövde verkligen vila, även om han inte ville medge det själv. När även Trey försvann ut för att göra rökarna sällskap följde jag efter.
Han såg lite vaksamt på mig medans jag tände min cigg.
”Nu är väggen klar”, log Hale glatt. ”Blev ascoolt.”
”Åh jag får komma och titta sen”, log Trey tillbaks.
”Hale!” ropade Derek plötsligt innifrån.
”Ja?!”
”Vad hette det där bandet vi fick vara förband till förut?!”
”Öh..” Han fimpade ciggen och såg snabbt på oss. ”Jag går in.”
Chris följde också med in och jag tog försiktigt tag i Treys arm då han också var på väg efter.
”Vänta.”
”Släpp för fan!” fräste han till.
”sorry”, sa jag och släppte hans arm. ”Kan du lyssna bara?”
Han såg irriterat på mig men lät sen dörren gå igen.
”Vad?”
Jag knäppte av lite aska från cigaretten.
”Jag fattar om du inte tror på mig, men jag är ledsen över hur det blivit.”
”Visst”, fnös han till. ”Det var väl det här du ville. Jag har gjort slut med Max. Så du är väl nöjd?”
Jag slog ner blicken en kort stund. Det var faktiskt vad jag hade velat tidigare, men det hade inte varit min avsikt när jag hade kysst Max. Det hade bara blivit.
”Nej det var det inte.. och det var faktiskt helt och hållet mitt fel. Max var inte direkt med på det.” Han hade kysst tillbaks, det visste jag helt säkert, men han hade också knuffat undan mig, och han hade inte varit beredd. ”Så.. var inte för hård mot honom.”
”Du har ingen rätt alls att säga vad jag ska göra och inte”, sa han och såg irriterat på mig igen.
Det här var en ny sida av Trey som jag såg, det var väldigt förståeligt att han var arg och irriterad på mig, men hittills hade jag fått bilden av att han var lite tystlåten. Visst han kunde prata och skratta och så, men han hade inte varit den som tagit mest plats, och trots att jag varit taskig mot honom så hade han inte direkt käftat emot.
Jag suckade lågt.
”Skit samma. Jag ville bara.. be om ursäkt.” Jag hade alltid haft svårt för att be om ursäkt, och det var inte direkt lätt när det var till Trey.
”Det löser ingenting”, sa han kort och släppte ner sin cigg på marken och trampade på den.
”Kanske inte, men då vet du hur det ligger till i alla fall.”
Jag fimpade min egen cigg och gick sen in. Nu hade jag gjort vad jag kunde i alla fall. Det var inte så att jag kunde göra det ogjort.

Vi spelade ett tag till, men det var något som inte klickade riktigt. Jag visste bara inte vad. Hale hade den vanliga energin bakom trummorna, Derek var alltid superkoncentrerad så hans spelande var det inget fel på. Sid var förståeligt nog inte lika pigg som i vanliga fall, men det var inte det heller. Jag tyckte själv att jag spelade lika bra som vanligt, även om jag hade ganska mycket i huvudet. Och Chris sjöng väl ungefär som vanligt.
”Hey vänta lite”, sa jag mitt i en låt. ”Det funkar inte. Det är något..”
Sid gav mig en blick och slutade spela.
”Vadå?”
Jag såg lite fundersamt på dom andra men vände mig sen om mot Trey.
”Du har ju hört oss förut, vad är det som inte stämmer?”
Han såg plötsligt lite nervös ut.
”Åh jag vet inte. Det låter väl bra.”
Antingen var han väldigt dålig på att ljuga eller så var han bara osäker. 


 - Trey

Jag hade inte väntat mig att någon skulle vilja ha min åsikt på deras rep, och det kändes inte alltför bekvämt med allas blickar på mig.
”Jag vet att jag inte är på topp idag, men det funkar väl åtminstone?” sa Sid och såg på dom andra.
Jag bet mig lite i läppen.
”Det kanske är sången”, sa jag till sist. ”Det känns inte riktigt som att du är helt närvarande”, sa jag och såg lite nervöst mot Chris. Jag hade nog aldrig ens pratat själv med honom. ”Jag menar inget illa”, tillade jag.
Han suckade och drog fingrarna genom sitt bruna hår.
”Nej men det stämmer nog. Jag har lite.. mycket just nu.”
Hale reste sig upp från trumpallen.
”Är det något problem mellan dig och Carol?”
Jag hade ett svagt minne av att det var hans flickvän.
”Nej, nej det är bra mellan oss. Det är mer att hon vill flytta.. och jag har väl funderat lite på det.”
”Vadå? Snart isåfall?” frågade Martin. ”Bandet då?” fortsatte han lite mer upprört.
”Joe håller ju på och försöker fixa någon spelning till oss”, sköt Derek in som varit ganska tyst.
gud, jag hoppades att jag inte startat något tjaffs nu. Chris såg lite uppgiven ut.
”Jag har tänkt snacka med er om det faktiskt, jag har väl bara skjutit på det”, suckade han och vred lite på mickstativet. ”Jag tror att.. alltså jag älskar att spela med er, och ni vet att jag ser er som mina brorsor hela högen”, sa han och flinade lite. ”men jag tror inte jag kommer kunna vara med i bandet längre.”
”Va?” utbrast Martin. ”fan Chris, det kan du väl visst! Det var väl inte säkert att ni skulle flytta?”
Jag såg hur Sid gav Hale en blick. Det var ju det här dom pratat om, och dom verkade få rätt.
”Och liksom, du kan väl inte bara skita i oss”, fortsatte Martin.
Men då la sig Hale i.
”Men vad fan Martin, du ska väl inte säga något. Det har varit på grund av dig vi skippat dom senaste repen för att du antingen har slagit ner någon, druckit för mycket, tagit några jävla tabletter eller varit ett vrak på något annat sätt.”
Jag bet mig i läppen igen och sneglade mot Hale. Ojdå.
Det verkade dock få Martin att lugna ner sig något, han såg nästan lite skamsen ut.
”sorry..”, sa han, och det var nog menat till allihopa.
Chris suckade lite.
”Nej det är inte hundra procent att vi ska flytta, men förmodligen. Och dessutom drar jag ner er också, det fick vi ju nyss bevisat. Jag lovar att ni skulle vara ännu bättre utan mig. Du och Sid skriver ju redan låtarna till exempel.”
Martin såg inte ut att vara nöjd med det svaret.
”Ska vi vara ett band utan sångare då? Jag har ingen lust att ta in någon helt ny i alla fall.”
”Du kan sjunga”, sa Sid och såg på Martin. ”Du har bäst sångröst av oss, och du är ju minst lika mycket frontfigur som Chris redan.”

Det blev en lång diskussion, men till sist gick Martin med på att testa i alla fall. Jag och Chris snackade ett tag och han tyckte till och med att det var bra att jag hade nämnt sången så att han äntligen fick ur sig det han tänkt säga. Jag förstod honom på sätt och vis. Han var äldre än oss andra och han och Carol hade varit tillsammans i nästan tre år, och under den tiden hade Chris för det mesta prioriterat bandet först. Och han ville inte förlora henne. Carol skulle möjligtvis få ett jobb i den staden dom tänkt flytta till också, så det kändes dumt mot henne om dom inte skulle flytta hade han sagt. Fast samtidigt ville han ju inte bara kasta bort bandet heller. Så jag tror det var en viss lättnad för honom att Martin faktiskt kunde tänka sig att ta över rollen som sångare. Man ville ju inte vara den som sänker skeppet liksom.

”Jag ska iväg nu. Men det låter jättebra”, log jag och reste mig upp.
”Det var kul att du hängde med, ha det bra!” log Hale och vinkade med ena trumpinnen.
”Lycka till, vi hörs senare”, sa Sid och kramade snabbt om mig.
Jag sa hejdå till dom andra, inklusive Martin, och lämnade sen lokalen som hunnit bli rejält syrefattig. Jag funderade lite över om jag skulle ringa Max innan jag kom, men kom fram till att det nog inte behövdes. Han var förmodligen hemma.


don't kill me D:

äntligen klar med renskrivningen! ( min nacke och axlar håller på att döda mig och är nog dom som är gladast över det, får ni inga fler uppdateringar ifrån mig är det för att jag inte kunde ta mig upp ifrån sängen imorgon :) )

men jag funderar på att dela upp det i två kapitel istället.. det blev nämligen 36 wordsidor, så jag ska se ifall det finns något bra ställe i mitten att dela av på. dels så slipper jag känna mig lika stressad om jag gör så, för då har jag ett kapitel på lager liksom ;) och sen kanske det blir förvirrande för er läsare med ett så långt kapitel annars och hålla isär dom olika dagarna, händelserna och grejs.

jag känner verkligen att jag har saknat att skriva om trey och max tillsammans! så thank god att jag fått göra det åtminstone lite grann i det här kapitlet XD (det låter nästan som att det inte är jag som bestämmer haha, men karaktärerna har nästan som sitt eget lilla liv -.- så det stämmer delvis hehe.)


teasers

”Jaa alltså, du ramlade ju inatt. Du har värsta skrubbsåret på hakan. Gör det inte ont?” frågade han och räckte mig ett vattenglas och en alvedon.
”Nej..”, sa jag förvånat och la fingrarna mot hakan. Dumt misstag. ”Aj!” mina ögon vidgades lite innan jag grimaserade. ”Nu svider det.”
Trey skrattade till lite innan han satt sig på sängkanten.
”Klant.”

_______________________________________________________________________________________

Sen träffade jag en kille, vi kan kalla honom för M, och för första gången kände jag något.

_______________________________________________________________________________________

Chris följde också med in och jag tog försiktigt tag i Treys arm då han också var på väg efter.
”Vänta.”
”Släpp för fan!” fräste han till.
”sorry”, sa jag och släppte hans arm. ”Kan du lyssna bara?”

_______________________________________________________________________________________


Utan att överdriva kändes det plötsligt som att en blixt slog ner i mig

________________________________________________________________________________________

Kände han något alls längre? Eller hade alla dom känslorna försvunnit med orden ’Jag gör slut för i helvete Max!’?

_________________________________________________________________________________________

Han såg så oerhört omtålig ut just då. Det såg ut som att han skulle börja gråta när som helst

_________________________________________________________________________________________

-.-

åh jag har verkligen hittat en perfekt bild på martin, till och med snyggare än vad jag hade tänkt honom först, som stämmer jättebra. men så är killen svensk -.- så jag vågar inte lägga upp bilden här XD men så himla typiskt att just han av alla skulle vara härifrån -.-
ni får lägga till mig på msn om ni vill se honom =D XD

nu ska jag sova 8) godnatt på er!


yeho

   nu jävlar blir det långt kapitel här XD är uppe i 57 handskrivna sidor, och då 
                                 har jag ändå en grej kvar att skriva om ;)               

                                  edit
: 67 sidor..    
                                  edit: 71. Och allvarligt så hade jag inte särskilt mycket planerat till det här kapitlet, så det ska bli intressant att skriva rent det här och se vad jag egentligen har skrivit XD förhoppningsvis är det något bra i alla fall haha, men förvänta er inte jätte mycket drama och full fart hela tiden, för det kommer det inte att vara ;)    

fråga

fick nyss en kommentar och tänkte höra om ni är fler som håller med:
tycker ni det är dåligt att jag lägger ut bilder på mina karaktärer? så att jag istället ska skriva 'trey', 'max', osv i kapitlen? : o
jag vill ju gärna dela med mig av hur jag ser mina karaktärer, men om ni är fler som tycker det är dåligt så kan jag försöka tänka på det =)

och littleDandelion:
ledsen att göra dig besviken ang. Sid. (homo är han dock inte eftersom han fortfarande gillar tjejer också) men jag känner att han också behöver någon, så vare sig det leder till något med jens eller inte (jag ska inte avslöja här.) så gillar han faktiskt killar också ;) ganska uppenbart efter att han gick med på att vara med Trey för en kort stund på de sättet. Så det är så min karaktär ser ut.
Men ang. Martin så gillar du kanske nästa kapitel för jag skrev ett antal sidor om honom senast igår faktiskt ;)

hoho?

vad tomt det känns här :o har mina läsare försvunnit eller har ni bara varit dåliga på kommentera? D:
Jag som hoppades att det inte skulle påverka jättenegativt att det 'bara' blev 18 sidor den här gången. Jag kämpade i alla fall på med kapitlet för att det verkade som att ni ville ha fortsättning.

det går lite segt med kommande kapitel, men jag har börjat i alla fall. men ifall inga kommenterar (ni få som gjort det: <3) så kan jag lika gärna skriva för mig själv istället för att lägga upp det här ;)
its up to you guys.


.

Känslan när det sticker i ögonen
När det bränner bakom ögonlocken
När det känns som att något håller på att brista
Något håller på och går sönder inombords
När det känns som att allt, jag, ska falla i bitar
Tusentals bitar
Bitar som inte går att sätta ihop igen

När det är svårt att andas
Och ännu svårare att hålla andan
Känslan när mörkret lockar
Det svarta
Någonstans där det inte längre går att känna
Tänka
Höra
Se

När varje andetag gör ont
När ögonen svider
När det inte längre går att se
För att synfältet är suddigt
Fyllt av det salta, våta

Den känslan som gör att man bara vill försvinna.


crash m/m - del 33

Äntligen. Det tog ett tag att ens komma igång att skriva på kapitlet, sen gick det segt ibland under skrivandet, och det känns som att jag har suttit hundratals timmar med att skrivit in det på datorn och rättat igenom det. Men det kännas alltid lika skönt när det är klart ;)
Jag tänkte först tvinga mig själv till att skriva mer, men kom sen fram till att ni faktiskt får nöja er med 18 sidor den här gången ;) Det blir ändå inte bra om jag ska försöka sitta och tvinga fram mer ord, och dessutom hade ni fått vänta ännu längre på kapitlet då. Så förhoppningsvis blir ni glada över kapitlet även fast det inte är jättelångt ;)

Och var jättesnälla och kommentera nu när jag äntligen gjort klart det här kapitlet ;) Ni var ju så duktiga sist!
En kommentar per läsare tycker jag låter jättebra =D så att jag får veta vad ni tycker 8)



- Jag har bara varit kär en endaste gång. Och det är i dig.



- ‘Cuz we lost it all
Nothing lasts forever
I’m sorry
I can’t be Perfect
Now it’s just too late
And we can’t go back
I’m sorry
I can’t be Perfect





”Trey..”, sa jag så lågt att jag nästan inte hörde det själv.
Jag vågade knappt tro att jag höll honom i mina armar. Just då spelade det ingen roll om han snart skulle dra sig ifrån mig, om han skulle säga att han aldrig mer ville se mig. Just där och då var det viktigaste att jag fick hålla om honom. Om så bara för en liten stund.

Det brände till bakom ögonlocken på mig och jag greppade tag om hans jacka vid ryggen, nästan desperat. Jag var rädd för vad han skulle säga så därför föredrog jag den här tystnaden. Men jag förstod att den inte skulle hålla länge till.
Jag kände något vått på min kind och förstod att det måste vara mina tårar som letat sig fram igen. Men så kände jag något lika vått och kallt på ena fingret också. Det kunde omöjligt vara mina tårar. Jag öppnade sakta ögonen och insåg att det var snöflingor som föll. Det snöade.
Senaste gången det gjort det hade jag inte varit med Trey. Jag hade suttit ensam ute på balkongen och önskat att han skulle vara där med mig.
Jag kände hur hans grepp lättade lite och jag släppte honom motvilligt.
”Hej..”, sa han tyst och det var först då jag verkligen kunde se honom i ansiktet. Han var så klart fortfarande den finaste jag visste, men hans ögon hade inte alls det där glimmandet som dom brukade. Hans blick var.. sorgsen och tom på samma gång. Min blick föll till hans läppar och jag såg hur han kämpade för att få upp mungiporna till ett leende, men istället darrade underläppen till lite flera gånger. Det gjorde så ont i mig att se det.
Att veta att det var jag som orsakat det.
”Hej”, sa jag lika försiktigt.
Jag var så rädd för att säga något fel.
Han kastade en blick vid sidan om mig innan han öppnade munnen igen.
”Det har börjat snöa”, sa han med den där ganska ljusa rösten jag älskade. Men nu lät den lite för skör, lite för nära gränsen till gråt.
”Jag märkte det”, svarade jag tyst. Det var som att jag var rädd för att skära igenom mörkret med för hög röst.
Jag såg länge på honom igen, var hela tiden beredd på att han skulle lämna mig igen. Men vad hade han gjort enda här borta? Den här tiden. Ensam.
Kunde han ha.. nej jag vågade inte hoppas det.




Det gjorde ont att se honom. Samtidigt som det kändes underbart. Så fort vi slagit armarna om varandra så kände jag ju hur perfekt hans armar låg om min kropp, hur bra vi matchade. Oavsett vad Max gjort, vad jag kände för honom och om vi var tillsammans eller inte så kunde jag inte förneka att jag kände mig hemma i hans famn.
Trots att vi var i den här jobbiga situationen och trots att jag inte visste vart jag skulle göra av alla mina känslor så var det här första gången på länge som jag vågat låta Max hålla om mig utan att vara rädd för att han skulle märka hur tjock jag var.

Jag hade alltid kunnat prata med Max om allting, med undantag för när jag först förstod att jag var kär i honom, och om mitt.. matproblem, men nu visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hann tänka igenom hundra olika alternativ innan Max istället öppnade munnen.
”Vad.. gjorde du här?”
Jag visste ju svaret, men det tog ändå lång tid innan jag kunde säga något.
”Jag skulle.. prata med dig.” Det sista viskade jag fram.
Jag var i ett sådant förvirrat tillstånd att jag inte riktigt visste om jag ville se på Max eller inte, men oavsett vilket så kunde jag inte slita blicken ifrån honom. Vita snöflingor landade i hans svarta hår och jag kunde inte låta bli att förundras över hur vacker han var. Men han såg.. trasig ut också. Jag hade fortfarande en färsk minnesbild utav hans händer som skakade så mycket, och nu när jag såg på honom i den dunkla belysningen kunde jag ändå se att hans blåa blick var sorgsen. Något smärtsamt fanns i den. Han såg sliten ut.
Trött, sliten och trasig.
Men det är hans eget fel.
”Skulle du?” viskade han och drog snabbt fingrarna under ena ögat.
Grät han?
Jag nickade sakta.
”Vill du.. följa med hem då?”
Jag svalde hårt. ”För att prata alltså”, fortsatte Max snabbt.
Jag nickade tyst igen.
”Okej.”
Ett litet svagt leende skymtade förbi på hans läppar och vi började gå tillbaks mot lägenheten. Jag kände mig helt bedövad. Jag hade nog intagit zombie-personligheten igen. Men jag var tvungen, för att skydda mig själv på något sätt mot tankarna, sådana som ’Det är askallt och jag fryser, i vanliga fall skulle jag ta tag i Max hand och han skulle fråga om jag frös för att sen lägga armen om mina axlar.’ Men det var inte som vanligt nu. Och det skulle göra mig så förtvivlad om jag började tänka på det. Så zombie-fasaden fick rädda mig, så länge det gick. Med tom blick och inga känslor.
Ändå så darrade min underläpp till flera gånger.

När Max hand darrade till lite då han satt nyckeln i låset förstod jag att det inte bara var jag som var nervös. Jag hade velat fråga rakt ut, varför han fan hade gjort det där, och säga hur himla ont det gjort för mig och frågat ifall det han sagt till Sid verkligen stämde. Men jag var fortfarande för rädd för svaret, så jag lät bli.
”Det är.. lite stökigt”, mumlade Max och tog av sig conversen.
”Jag vet. Jag har varit här”, sa jag tyst och tog av mig jackan.
”Har du?” frågade han förvånat.
”Jaa.. jag var på väg till stan egentligen, för att få luft typ. Och så såg jag dig.” Något smärtade till i Max ögon. ”Men jag.. vågade inte gå fram.” Jag avslöjade mycket mer än jag tänkt, men orden bara kom. ”Så jag gick hit för att vänta. Men du kom inte.”
Max såg tyst på mig. Hade han verkligen suttit där så länge?


”Jag visste inte..” Självklart gjorde jag inte det. Hur skulle jag ha vetat att Trey sett mig? Att han gått hem hit..
Jag hade kunnat missa honom helt om han inte kommit fram.
”Kan vi sätta oss?” mumlade jag. Jag kände mig fortfarande skakig efter det där sammanbrottet. Jag kunde fortfarande se det mörka vattnet framför mig.
Vi gick in på mitt rum och jag satt mig på den tomma sängen då täcket fortfarande låg i soffan, skönt nog frågade Trey inget om det. Trey satt sig i snurrstolen vid skrivbordet.
Det gjorde så ont att se honom. Trots Sids beskrivning hade jag inte kunnat föreställa mig att han skulle se.. så här trasig ut. Jag saknade glittret i hans ögon och det söta leendet.
Men det var mitt eget fel att det var borta.
”Satt du där så länge?” Kom det till sist tyst ifrån honom. ”Jag gick förbi redan vid 6..”
Redan 6.. Hade Trey väntat på mig så länge? Klockan var ju halv 1 nu.. Det måste väl betyda någonting? Att han åtminstone inte hatade mig? Eller så hade han väntat så länge för att han ville berätta att han ville säga upp kontakten helt och hållet.
”Jaa..”, svarade jag tyst och lät medvetet bli att säga något om det tillfället jag lämnat bänken. Det var jag som hade gjort fel från början och det var Trey det var synd om. Jag skulle inte ha haft någon rätt att hoppat ifrån den där bron.
Trey sa ingenting och jag fortsatte.
”Jag fixade inte att vara hemma. Jag vet att det är helt och hållet mitt fel men jag klarade inte av att sitta här och bara tänka på dig. Och sen hamnade jag där på bänken, utan att kunna sluta tänka på dig så klart.”
”Har du tänkt så mycket på mig?” frågade han lågt.
”Det är klart”, sa jag förvånat. ”Det är klart jag har tänkt på dig varenda sekund!” utbrast jag.
Varje vaken stund. Och i varje dröm.
”Åh..”
Han mötte min blick i några sekunder.
”Har Sid berättat?” frågade jag försiktigt.
”Mm.”
Hans ansikte var faktiskt smalare, det var först nu när jag inte sett honom på länge som jag såg det. Men jag var glad att han hade huvtröja, jag visste inte om jag skulle klara av att se hans armar. Inte så som Sid beskrivit. Inte nu. ”Du gjorde det inte för att du ville?” frågade han och lät så plågad att det gjorde ont i mig.
”Nej, verkligen inte. Jag lovar. Jag.. vi pratade, och plötsligt så började han kyssa mig..” Jag tittade upp för att se att han lyssnade. ”Jag var inte beredd..”
”Kysste du tillbaks?”Jag svalde hårt och såg ner. ”Jag tar det som ett ja.”
Treys ord gjorde ont, men dom var ju sanna.
”En liten, liten stund. Men det var inga sånna känslor inblandade, jag kände ingenting alls när vi.. kysstes. Det blev liksom automatiskt, sen kom jag på vad jag höll på med och knuffade undan honom. Och så stack jag.” Jag såg försiktigt upp igen. ”Jag är så himla ledsen Trey. Men jag var tvungen att berätta det dagen efter. Jag skulle inte ha kunnat sett dig i ögonen annars.”
”Fattar du hur det kändes för mig att höra det?” frågade han pressat.
”Jag kan föreställa mig”, svarade jag tyst. ”Men det betydde verkligen ingenting. Jag förstår att det inte hjälper att höra och jag skäms och ångrar mig hur mycket som helst, men det var inget jag planerat, jag tyckte inte om det och jag mår hur jävla dåligt som helst över det. Jag lovar det Trey. Jag trodde att jag var kär i Martin när jag var tillsammans med honom. Men när jag sen blev kär i dig insåg jag att jag inte ens varit i närheten av kär i Martin. Attraherad visst, men inte kär. Inte det minsta. Jag har bara varit kär en endaste gång, och är nu också. Och det är i dig. ”
Trey såg ut att ta in vad jag sagt.
”Du ville inte göra slut?”
”Aldrig. Jag har inte tänkt den tanken en endaste sekund.”
Han slog tyst ner blicken och jag ville så gärna gå fram till honom och krama honom. Jag ville lägga armarna om honom och hålla honom intill mig, viska att jag älskade honom och att jag var så ledsen över hur det här hade blivit.
”Säg det inte för att göra mig glad eller något. Jag vill veta på riktigt Maximilian. Jag klarar inte mer..”
Det lät som att han hade nära till tårar nu, och han använde dessutom hela mitt namn.
”Trey, lyssna. Jag lovar två hundra procent att det är sant. Jag skulle aldrig ljuga om det för dig. Jag ville aldrig göra slut. Jag ångrar mig så himla mycket.”
Men Trey hade redan gjort slut. Det värkte i hjärtat på mig när scenen spelades upp i huvudet. ’Jag gör slut för i helvete Max!’
Vi satt tysta en lång stund och jag såg hur Trey diskret skyndade sig att dra med fingertopparna under ögonen. Min Trey..
Fast han var inte min längre..
”Kan du tro på mig?” viskade jag. För även om han aldrig skulle vilja bli tillsammans med mig igen så ville jag i alla fall att han skulle tro på mig, veta att jag aldrig velat göra slut, att han var den personen jag brydde mig mest i. Även om han säkert hade väldigt svårt att tro på något utav det.
”Okej..”, sa han så lågt att jag knappt hörde det.
Jag försökte le lite men lyckades inte riktigt.
”Jag måste..” Han reste sig upp och jag kände paniken ta tag i mig. Skulle han gå?
”Vart ska du?” frågade jag utan att kunna dölja oron i min röst.
Han vände sig om i dörröppningen.
”Röka bara.”
Jag andades lättat ut. I vanliga fall hade jag frågat vad han hade för ursäkt den här gången, men nu behövdes det inte.




Jag fumlade lite med tändaren innan jag lyckades tända ciggen. Jag var så nära till gråten att jag inte kunnat stanna i samma rum som Max. Det kändes som att en del av spänningen jag haft i kroppen var på väg att släppa, och det var fruktansvärt jobbigt, samtidigt som jag kände en viss lättnad också. Han hade inte ljugit. Han hade fortfarande kysst Martin och det gjorde jätteont, men han hade i alla fall inte velat göra slut. Ändå kände jag mig helt gråtfärdig.
Jag tog ett djupt bloss på ciggen och ryckte sen till då jag hörde steg. Det var Max som kommit ut på balkongen.
”Sid berättade om.. Han sa att du typ..” Max verkade ha svårt att hitta orden och jag kunde gissa mig till vad han försökte säga, och det var inget jag ville prata om. ”Att du haft anorexia nästan”, viskade han.
Jag slog ner blicken och lutade mig mot räcket till balkongen, blickade ner på marken där nedanför.
”Trey?”
Jag såg motvilligt upp på honom.
”Vad?”
”Trodde du verkligen att du var tjock?”
Jag nickade tyst.
”herregud Trey..”
Jag svalde hårt.
”Varför sa du inget? Varför.. hur kunde du hålla på och spy upp maten?!”
Jag ryggade tillbaks och kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
”Sluta vara så arg”, pep jag till.
”Men varför sa du inget? Jag hade ju sagt till dig att du hade helt fel!”
Jag bet mig i läppen och drog ner tröjärmarna över händerna, var väldigt glad över att han inte kunde se min kropp eller såren på armen. Hade Sid berättat det också? Jag ville inte det.
”Jag ville inte att du skulle märka hur tjock jag var”, kved jag fram. ”Det var klart jag inte sa något, då skulle du ju ha sett.”
Nu visste jag ju att han inte skulle ha kunnat sett något fett, men det visste jag inte då.
”Du var ju inte det! Jag förstod inte varför du sov i tröja, och du stelnade till så fort jag rörde vid dig. Jag trodde att du inte ville vara nära mig.”
Han lät.. ledsen. Jag hade inte tänkt på att Max kunde ha tagit det så. Jag hade ju velat vara nära honom. Jag hade bara varit så rädd.
”Jag såg verkligen en tjock mage”, viskade jag. ”Jag kunde inte hjälpa det..”
Jag tog ett försiktigt bloss igen och kunde inte se på Max.
”Jag hade velat hjälpa dig”, sa han tyst.
”Det är bra nu”, mumlade jag.
”Är det?” Han lät inte övertygad alls.
Jag suckade tyst.
”Nej.”
Jag sneglade på honom igen där han stod vid dörren. Han var så nära men ändå så långt borta.
”Jag tror jag.. ska gå”, sa jag innan han skulle hinna svara. Jag släppte tyst ner fimpen men kunde inte se vart på marken den landade då det var så mörkt.
Jag visste att han brydde sig om mig, att det var därför han frågade om maten, jag förstod att anledningen till att han nästan lät arg var för att han var upprörd och orolig, men jag klarade ändå inte av det. Jag tyckte det var jättejättejobbigt själv, jag orkade inte prata med någon, särskilt inte Max, om det. Det hade varit oundvikligt att prata med Sid om det, det var ju han som hade fått mig att ens förstå, så det var en annan sak, annars hade jag inte pratat om det med honom heller. Jag kände mig som en så svag person. Det var väl svaga personer som fick ätstörningar av olika slag?
Jag ville inte vara svag.
”Va?” Plötsligt lät han som ett ledset barn som fått veta att ’Nej den här lördagen får du inget godis.’ Han verkade sen inse något och fortsatte. ”Du.. behöver inte men jag förstår..”
Det här hade ändå varit ett stort steg för mig. Jag skulle inte kunna stanna hela natten också.
Vi gick in i vardagsrummet och jag såg mot soffan igen. Där Max kudde och täcke låg. Jag svalde hårt.
”Varför ligger det i soffan?” frågade jag. ”Har någon.. sovit här?”
En tung suck kom ifrån Max.
”Nej, jag har sovit där”, sa han och ryckte på axlarna.
”Varför då?” frågade jag försiktigt. Det var väl inget fel på hans säng?
”Det påminde för mycket om dig att sova själv i sängen.”
Hans ord fick mig att bli tyst för en liten stund. Jag hade nog inte riktigt trott på Sid när han sagt att Max sett likadan ut som mig och verkat mått lika dåligt. Han verkade ha det jättejobbigt han med..
”Jag har inte heller kunnat sova bra”, medgav jag och slog ner blicken.
Jag ville krama honom. Jag ville att han skulle lägga armarna om mig och hålla mig så där hårt som vid parken. Jag ville att han skulle säga att allt skulle bli bra. Och jag ville kunna tro honom.
Men det blev ingen kram utan han följde med mig ut i hallen och jag tog på mig jackan.



Jag ville inte att han skulle gå. Det kändes bara jättefel. Och föressten.. varför skulle det vara han som var tvungen?
”Trey. Du kan stanna om du vill, jag kan nog sova hos Johan”. Jag var noga med att säga ’Johan’ och inte bara ’en kompis’ så att han skulle få för sig att det var Martin. ”Jag menar, det är inte bara min lägenhet.”
Trey skakade på huvudet.
”Sid väntar nog. Men.. tack.”
”Ska jag.. följa med en bit på vägen?”
Han skakade sakta på huvudet.
Allt var så himla fel. Det var inte meningen att jag skulle fråga om jag skulle sova hos en kompis, det var inte meningen att Trey skulle behöva sova hos Sid, att han skulle tacka nej till att jag kunde gå härifrån. Det var ju meningen att vi båda skulle sova här. Att vi skulle skratta och kramas och bara vara Trey och Max.
”Okej”, svarade jag till sist och försökte le lite, jag var trots allt tacksam över att Trey ens följt med och pratat.
Han öppnade dörren och jag fick en kraftig impuls av att springa fram och ta tag i hans arm. Stoppa honom. Jag ville inte att han skulle gå.
Han tvekade dock lite i dörröppningen och vände sig om mot mig.
”Vi kanske.. vi kan väl.. höras något imorgon kanske.”
Den lilla tafatta meningen gjorde mig överlycklig.
”Det låter jättebra”, sa jag och gav honom ett litet leende.
Jag fick ett väldigt svagt tillbaks, men det var i alla fall ett leende.



”Hejdå”, sa jag och tog ett steg ut från lägenheten.
”Hejdå.”
Säg något då. Be mig stanna en gång till. Säg att du inte vill att jag ska gå. Säg att du inte heller känner dig hel när det är så här. Säg att du behöver mig. Säg att jag betyder något för dig med. Säg att jag inte alls är meningslös, att det inte finns tusen miljoner andra killar som är bättre än mig, säg att jag har något speciellt.
Men det kom inget. Jag kämpade emot tårarna och tog det sista steget ut från lägenheten, skulle precis till att stänga dörren.



So now I
Scream
And hope it's a dream
It's hard just to breathe
When we said goodbye
I wanna sleep but there are nightmares when I try

The birds are circling
I know the reasons why
Maybe a sad song some time
Will make you remember me

Somehow I feel that it's my destiny to fall
Get dried and hung upon a gallery wall
Holding on by just a thread to my heart



Jag kände mig nästan panikslagen när han var så nära att försvinna. Jag ville inte. Jag ville ha honom här. Jag ville inte vara utan honom i en enda sekund till. Dom här dagarna hade varit fruktansvärda. Jag ville ta tag i hans hand, fläta samman hans fingrar med mina och aldrig släppa taget.
Men om jag gjorde det skulle han kanske aldrig komma tillbaks till mig, ens för att prata. Jag kunde inte pressa honom så mycket efter det här. Det skulle kunna bli så fel. Jag ville inte förstöra mer. Jag ville bara att allt skulle bli bra.
Jag ville verkligen tro att 'vi kanske kan höras imorgon' betydde att han ändå.. kände Någonting för mig fortfarande. Att inte precis allt raserat efter det här. Att vi kunde bygga upp den delen som rasat. Jag förstod att han inte ville stanna, att han inte kunde, att det skulle.. kännas fel för honom. Men jag ville inget hellre, jag skulle kunna sova på balkongen till och med, bara vi befann oss i samma lägenhet åtminstone en liten stund till. Jag ville inte se honom gå ut ifrån dörren.
Snälla, säg något som får mig att tro att du fortfarande tror lite, lite, lite, lite grann på oss i alla fall. Något. Vad som helst. En blick. Ett riktigt Trey-leende. Vad som helst.
Men jag kunde inte riskera att förstöra mer genom att fråga något, genom att ta tag i hans hand, genom att låta mitt hjärta skrika rakt ut. Jag kunde inte riskera den lilla, minimala chansen som kanske fanns där någonstans.
Men våra 'hejdå' skrämde vettet ur mig. Jag hade aldrig någonsin tyckt så illa om just dom orden, för den här gången visste jag inte vad dom kunde komma att betyda. Jag visste inte om det verkligen var hejdå tills imorgon bara, eller om det var för en mycket längre tid.
”Trey!”

I still cant believe
That we said goodbye




Jag vände mig snabbt om. Höll andan.
”Gå försiktigt.”
Jag bet tag i underläppen och nickade, stängde dörren och tog mig ner för trappen som kändes fruktansvärt lång.

När jag tog upp mobilen, som jag haft på ljudlös, hade jag flera missade samtal ifrån Sid. Stackaren måste ju tro att något hemskt hänt mig. Det var verkligen kolsvart ute, och kallt. Jättejättekallt. Jag ville inte vara här ute ensam. Jag kastade en blick upp mot vårat fönster men tvingade mig sen att börja gå med snabba steg.
Jag knappade fram hans nummer och insåg samtidigt att mina händer skakade. Jag ignorerade det och satt telefonen mot örat. Förhoppningsvis hade han stängt av mobilen ifall han gått och lagt sig. Jag fortsatte gå längs trottoaren men hann inte många steg förrän jag kände att benen var nära att vika sig under mig. Jag drog häftigt efter andan. Mina försök till att låtsas som att jag mådde bra och att allt var okej misslyckades ganska rejält.
”Hallå?” svarade Sid snabbt.
”Hej”, sa jag med lite skälvande röst. ”Du hade ringt..”
”Hur gick det? Mår du bra?”
”Det.. jag tror det gick bra..”
Jag kände mig så slut i kroppen. Det snurrade till i huvudet och jag greppade tag i en lyktstolpe som lämpligt nog stod inom räckhåll. ”Åh..” Jag slöt ögonen och försökte få det att sluta snurra.
”Trey?!”
”Jaa.. jag är på väg till dig.. jag kommer om en stund.”

- To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like



Det lät inte alls som att han mådde bra. Jag visste inte vad som hänt, men han fick mig att bli orolig.
”Du går väl inte hit?” frågade jag.
Han lät inte som i form för det.
”Jo.. det är inte så långt.”
”Jo det är det. Vänta, jag ska kolla när bussen går.”
Jag höll fast mobilen mellan örat och axeln och gick ut i hallen och rotade fram busslistan.
”Jag är bara lite snurrig.. Jag vet inte varför”, mumlade Trey.
Jag bläddrade en stund och hittade sen rätt linje.
”fan, den går inte förrän halv två ju. Kan du inte.. stanna?”
”Nej det kan jag inte.”
Jag hade väntat mig det svaret, och det var inte ett särskilt konstigt svar heller. Han hade varit jätteduktig som ens pratat med Max. Jag hade antagligen inte heller stannat kvar om jag varit i Treys situation. Det här hade tagit så himla mycket på hans krafter.
”Men du, jag ringer Hale och hör om han kan hämta dig.”
”Nej sluta Sid! Det är klart han inte ska. Det är ingen fara. Jag lovar..”
”Jag tänker inte låta dig gå. Vart är du?”
Han blev tyst ett tag.
”En gata upp ifrån lägenheten typ..”
”Okej vänta där. Jag ringer upp dig snart.”



Jag sjönk ner med ryggen mot tegelväggen till en av lägenheterna. Mina ben fixade verkligen inte mer. Anledningen till att jag mådde så här berodde förmodligen på flera olika faktorer. Jag hade knappt ätit någonting idag, och inte dom tidigare dagarna heller, jag hade sovit dåligt, jag hade blivit så uppjagad utav att ha sett Max, upprörd och orolig när han inte kom hem, nervös, ledsen och förvånad när jag såg honom igen och.. jag kunde inte ens beskriva känslan jag haft när vi kramades. Och sen när en del av spänningen släppt efter att vi pratat. Och gråten som låg och tryckte i bröstet på mig.
Det var kanske inte så konstigt att jag kände mig helt slut.
Jag lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen. Kände hur några snöflingor landade i mitt ansikte.

Efter ungefär fem minuter ringde min mobil. Det var Sid som sa att dom var på väg nu. Det kändes inte alls bra att Hale skulle behöva gå upp mitt i natten för att hämta mig. Jag kände mig så himla fånig och jobbig.
Efter ytterligare 10 minuter bromsade en silvrig bil in intill trottoaren och Sid öppnade passagerardörren och såg ut att vara på väg ur.
”Jag kommer”, sa jag och reste mig upp.
Jag öppnade bakdörren och sjönk ner på det ljusa sätet. Hale vände sig om mot mig och log lite.
”Tjena, är du okej?”
Jag log lite och tog på mig bältet.
”Ganska. Men du hade verkligen inte behövt hämta mig, jag sa till Sid att det inte behövdes.”
Han flinade till.
”Självklart kunde jag hämta dig. Jag hade inte ens gått och lagt mig.”
Sid såg också på mig.
”Den där behöver verkligen ingen sömn. Han är fan både kvälls och morgonmänniska.”
Hale skrattade till.
”Sant faktiskt.”
Han körde ut på vägen igen och jag slappnade av lite grann. Det kändes bra att Hale inte verkade ha haft något emot att vara chaufför och det var dessutom väldigt skönt att få sätta sig i en bil.
Sid vände sig om mot mig igen med en orolig blick.
”Säkert att du är okej?”
Jag log och nickade.
”Lite skakig men det känns bättre nu.” Det var ingen lögn, jag kände mig faktiskt lite bättre nu när jag satt ner och inte var ensam.
”Okej, men du och Max pratade i alla fall?”
Jag nickade.
”Jaa.. en liten stund i alla fall. Han verkar ångra sig”, sa jag tyst.
”Jag tycker också att det verkade så.”
Jag såg på honom en stund och vände sen blicken mot fönstret. Ju närmare stan vi kom desto fler gatlampor blev det som lyste upp den annars så mörka natten. Det var en del trafik också faktiskt. Jag undrade lite smått vad dom andra gjorde ute den här tiden. Kanske var dom på väg till sina arbeten, på sjukhus eller brandstation eller något sådant, eller så kanske dom nyss hade slutat och nu var på väg hem. Någon kanske var på väg att resa bort och bestämt sig för att börja köra redan inatt för att kunna komma fram i bra tid imorgon. Det kanske var någon som nyss varit och pratat med sin förre pojkvän och nu var på väg till sin kompis för att han inte klarade av att, inte ens visste om han ville, stanna kvar. Han kanske väldigt gärna hade velat att den förre pojkvännen skulle be honom stanna kvar ännu en gång, utan att ens veta varför han ville det, fast skulle han ha stannat då? Förmodligen inte.
Fast nej, det var nog bara jag.
”Ska ni hem eller vill ni hänga med till mig?” undrade Hale efter en stund.
Han hade någon rockkanal på och jag blev tvungen att dra på munnen då jag hörde att introt till en av panic! at the discos låtar precis började spelas.
Sid vände sig om mot honom.
”Nu?”
”Jaa, jag är inte trött än ifall ni inte bara vill åka hem och sova. Det är alltid kul med sällskap.”
Sid vred sig om i sätet för att kunna se på mig.
”Du kanske vill sova va? Du ser helt slut ut.”
Jag tänkte säga ja först men ångrade mig. Det kanske skulle vara bra att göra någonting annat, annars skulle jag säkert bara börja gråta, och då skulle jag ändå inte kunna sova. Hale som bodde ensam skulle ju uppenbarligen uppskatta det också. Även om jag själv kanske inte var det roligaste sällskapet, men jag kunde försöka i alla fall.
”Nej men vi kan väl följa med?”
Hale log i backspegeln.
”Kul! Jag höll precis på att måla om sovrummet, ni måste säga vad ni tycker om färgen.”
Jag kunde inte låta bli att flina.
”Målar du mitt i natten?”
”Jaa, men jag är som mest kreativ på den tiden av dygnet faktiskt. Musik går mycket lättare att skriva då till exempel.”
Sid såg lite roat mot mig.
”Man blir skadad av att spela i rockband. Se på mig liksom. Hade jag inte spelat i band hade jag varit normal.”
Hale skrattade till och var snabb att svara.
”Nej Sid, det hade du inte varit. Tro mig.”
För 5 minuter sedan hade jag varit helt gråtfärdig, nu kom jag på mig själv med att till och med skratta lite.

Hale släppte av mig och Sid vid porten för att sen åka bort till den gemensamma parkeringen och lämna bilen.
”Jag glömde köpa mjölk”, sa jag ursäktande då vi gick upp för trappen.
”Men det gör väl ingenting alls”, utbrast Sid.
Jag tog ett djupt andetag.
”Jag fick syn på Max på stan. Du vet vid den där fontänen? Men jag vågade inte prata med honom på en gång så jag gick hem och väntade på honom. Men han kom typ aldrig.”
Vi hade tydligen kommit upp till Hales våning och Sid tryckte ner handtaget till en dörr.
”Åh just ja, jag fick inte nyckeln”, sa Sid och såg sen på mig igen. ”Förlåt, vad gjorde du då? Ringde du honom?”
Jag skakade på huvudet och lutade mig mot väggen.
”Nej jag väntade.. i flera timmar.. sen vid.. halv 12 tror jag, började jag gå hemåt mot dig, och då.. han satt kvar på samma bänk.”
Sid såg förvånat på mig.
”Gjorde han?”
Jag nickade.
”Så himla länge..” Det gjorde ont i mig när jag tänkte på det. ”Och då gick jag fram till honom.”
Sid log svagt mot mig.
”Han blev glad va?”
”Jag tror det. Jag kunde inte tänka så mycket alls just då. Men jag följde med honom hem och så pratade vi. Han sa att han.. kysst tillbaka en liten stund, men att han inte känt något sånt för honom ens då. Och att han ångrar sig jättemycket.”
Sid nickade sakta.
”Sa han att han aldrig velat göra slut? Som du inte trott på?”
”Mm. Det lät som han menade det..” Jag svalde hårt och kände till min fasa att ögonen började tåras.
”Hey..”, sa Sid mjukt och la armarna om mig.
Jag drog häftigt efter andan.
”Shh.. det är okej Trey..”
”Han såg så ledsen ut.. jag vill inte göra folk ledsna. Jag har varit så elak..” Jag slöt ögonen och lät armarna hänga längs sidorna medans Sid höll om mig. ”Men jag kunde inte bara säga att allt var okej heller..”
”Men det är väl klart, ingen väntar sig det Trey. Det är jättebra att du pratade med honom, för det behövde nu. Men Max är nog den sista som väntar sig att du ska förlåta honom så där på en gång”, sa han och la händerna på mina axlar för att kunna se på mig. Jag lyssnade på vad han sa, men det fick mig inte på bättre humör.
”Det var väl hans fel från början att det blev så här?” undrade jag. 
Sid nickade sakta.
”Jaa.. det var ju han som kysste Martin.”
”Varför har jag då så dåligt samvete över att Max såg så förstörd ut?” frågade jag tyst och kände hur några tårar letat sig ner för kinderna.
Han suckade tyst och drog mig intill sig igen.
”För att du är så osjälvisk man bara kan bli.”
Jag skakade envist på huvudet.
”Jag stannade ju inte ens där inatt för att jag visste att det skulle bli för jobbigt för mig. Fastän jag visste att Max ville.”
”Du gjorde inget fel. Allt Max ville var att få förklara för dig, och det har han fått göra nu. Han väntade sig säkert inte att du skulle sova där och låtsas som att allt var bra på en gång. Sånt tar ju tid.”
Jag snorade till lite och strök bort tårarna från kinderna.
”Hör du vad jag säger?” frågade Sid och kramade mig hårt innan han släppte mig.
”Jaa”, sa jag lågt.
”Dåså, det är okej att du är ledsen, men ta inte på dig någon skuld.”
Det var lättare sagt än gjort. Så länge jag bara varit hos Sid hade jag hatat Max, jag hade tyckt att allt var hans fel och bara varit arg på honom. Jag hade ju varit fruktansvärt ledsen och känt att jag inte ville finnas också, men jag hade hela tiden tyckt att det var Max fel. Det var honom jag varit besviken på.
Men efter att ha träffat honom kände jag mig också jätte elak. Jag hade varit så dum. Och ändå kunde jag inte bara krama honom och säga att allt var bra. 
Jag orkade inte med mig själv.
”Men jag svarade inte ens när han ringde ju. Jag öppnade inte dörren när han kom till dig. Jag bad inte ens om ursäkt för det idag. Jag är fruktansvärd”, viskade jag.
”Sluta det är du inte. Max tog det nog väldigt hårt, men han gjorde ju fel från början, och eftersom han tycker om dig så himla mycket, Älskar”, sa han och såg menande på mig vid det ordet ”så hade det varit konstigt om han inte hade blivit jätteledsen. Dessutom är det redan gjort nu, så slösa inte energi på att ångra att du inte svarade i telefonen.”
Jag bet mig i läppen och nickade tyst.
”Okej.”
Jag hade inte ens nämnt det värsta jag hade gjort. Det som var tusen gånger värre än att ha tryckt bort ett samtal och inte öppnat en dörr. Det som varit fel mot Sid. Det som hade varit fruktansvärt mo Max. Men jag kunde inte säga något om det till Sid.
Jag ville aldrig någonsin tänka på det igen.

Efter en stund hördes steg i trappan.
”Det var inte meningen att ni skulle behöva stå här! Jag glömde ju ge nyckeln”, suckade Hale. ”Och jag trodde det skulle gå snabbt, men det var någon idiot som tagit min plats så jag fick parkera längre bort. Det var därför det tog tid.”
”Det är ingen fara”, log Sid. ”Om det skulle kännas bättre kan vi kasta ägg på den skyldige bilen?”
Hale skrattade och nickade.
”Det skulle vi kunna göra”, han tystnade sen då han vände blicken mot mig. ”Oj är du okej?”
”Jadå”, log jag svagt.
Han såg lite osäkert på mig men låste sen upp.
”Första gången du är här va Trey?”
Jag nickade och gick in efter dom.
”Jaa det är det”, log jag och såg mig omkring.
Hallen var ganska liten, men den stora spegeln gav intrycket av att den var större. Man kunde se köket mitt emot och lite längre bort var det en öppen dörr med tidningar på golvet utanför, så jag antog att det var hans sovrum.
”Det är bara att se dig omkring, jag ska fixa något att äta. Ost och kex blir bra va? Eller är det bara jag som är lite småhungrig?”
Sid flinade lite mot sin blonde vän.
”Det blir jättebra Hale.”
Jag hängde av mig jackan och gick sen vidare i hallen och kom in i vardagsrummet. Väggarna var ljusblåa och längs ena kortsidan stod en svart soffa som såg lockande mjuk ut. En platt-teve satt på väggen och under den stod en svart tevebänk med massor av dvd-filmer. Jag gick vidare till det jag trodde var hans rum.
Jag klev över tidningarna och befann mig mycket riktigt i Hales sovrum. 3 av väggarna var svarta och såg ut att ha varit det från början då han inte flyttat undan vare sig säng eller bokhylla. Den fjärde väggen var till hälften svart och till hälften klarlila. Jag flinade till lite. Det var inte vad jag hade väntat mig av Hale, men det var fint. Min blick gled över färgburkar på golvet, den obäddade sängen, fönstret som vette ut mot vägen, och stannade slutligen på en slags tavla på samma vägg som sängen stod intill. Jag gillade när människor hade affischer och tavlor på väggarna så att det blev lite mer personligt och så att man kunde få en liten hint om vad det var för slags person man hade att göra med. Precis som att det var kul att kunna kolla igenom filmsamlingar och cd-skivor för att få en uppfattning om vilken smak personen hade. Jag gick lite närmare och tittade på den.
”Vad tycker du?”
Jag ryckte till och vände mig om. Hale stod i dörröppningen och log lite.
”Jättehäftigt”, svarade jag och såg på väggen igen. ”Ska det vara en fondvägg eller ska du måla hela rummet?”
”Nej jag tänkte som en fondvägg faktiskt. Eller hade det varit snyggare med hela rummet?” frågade han och klev över tidningarna han med.
”Nej jag tycker det där blir jättecoolt”, log jag. ”Vad är det här?” frågade jag sen och nickade mot tavlan.
”Äh det är typ.. minnesgrejer bara”, flinade han och kom fram till mig. ”Det här var vår första singel”, sa han och pekade på skivomslaget som var inramat. ”Och det här är från konserter och sånt som du ser”, flinade han.
Åh, han hade också varit på muse. Och någon festival förra året. En bild på ett band jag inte kände igen, ett kort på.. oj var det Sid och Hale?
”Är det du och Sid?” frågade jag och pekade på kortet. Isåfall hade Sid haft piercing i läppen också förut, det visste jag inte.
Han flinade och nickade. ”Det måste vara några år sen va?” flinade jag. ”Jag visste inte att du haft svart hår.”
”Jaa det är nog.. 3,4 år sen i alla fall det där kortet. Och jo, jag hade det jättelänge faktiskt. Men nu har jag min naturliga färg. Skönt att slippa hålla på och färga utväxt och skit hela tiden.”
Jag flinade och nickade och såg på kortet en gång till. Ett plektrum var också inramat.
”Min första utlandsresa”, sa han och pekade på ett kort av en strand och havet där bakom.
”Vilken kul idèe”, log jag. ”Det är jättefint.”
Han flinade lite.
”Tack. Kom nu, jag har gjort en drink till dig också.”





Jag följde med in i vardagsrummet där Sid redan slängt sig ner i soffan.
”Nja jag vet inte”, sa jag när Hale räckte mig ett glas.
”Det är inget starkt, jag lovar. Det är en.. ’var inte ledsen’-drink bara”, log han.
Jag drog lite på munnen och tog glaset.
”Okej tack då.”
Jag drog undan Sids ben lite och satt mig ner i soffan. Hale hade ställt fram massor av kex och ostar på bordet.
”Kommer du ihåg att vi ska repa imorgonkväll?” frågade Hale efter en stund då han hade satt på lite musik.
Sid log lite oskyldigt.
”Jag sms:ade dig senast imorse om det! Du kan fan inte vara senil redan. Hur ska du då bli när du är gammal? Kul liksom om jag kommer med rullator och allting för att hälsa på dig på något ålderdomshem och så minns du inte vem jag är. ’Nej vi har känt varandra i sisådär 65 år och spelade i band när vi var yngre, och vi har gjort typ allt som finns att göra sen vi träffades på gymnasiet. Jag heter Hale föressten, tråkigt att du glömt mig.’”
Sid skrattade högt och kastade iväg en kudde mot honom.
”Ge dig! Så illa är det inte! Jag kan bara inte komma ihåg precis allting ju. Men nu minns jag faktiskt att du sa det”, flinade han. ”Skulle Martin komma nu då?” frågade han men kastade sen en snabb blick mot mig.
”Ni får prata om honom”, sa jag menande och tog en klunk av den rosa drinken. Hale hade sagt att den inte var stark men jag visste inte om jag kunde hålla med om det.
”Jo det lät så åtminstone. Han borde ju fatta att vi inte kommer ge honom någon mer chans i alla fall.”
”Jo jag hoppas han förstår det”, suckade Sid.


Vi pratade om lite allt möjligt och jag lyckades låta bli att tänka på Max ett tag. Den rosa drinken hade gått i ganska snabbt ändå, och vi hade hunnit köra några omgångar musicquiz på Hales dator, hur uppskattat det nu kunde vara av hans grannar.
”Hur gick det med sjuksyrran föressten? Vi fick inte höra något mer om henne så jag antar att det inte gick så bra?” frågade Sid retsamt.
Hale flinade bara.
”Ledsen att göra dig besviken. Men jag är ganska så bra med tjejer och vet hur dom funkar. Därför väntade jag tills igår med att ringa så att hon skulle hinna sakna mig och tro att jag inte skulle ringa.”
”Vad elak du är”, skrattade Sid. ”Kom hon ens ihåg dig då?”
”Oh ja, vi ska ses i veckan så det är lika bra att ni lär er av mig”, sa han. ”Inget illa ment Trey”, tillade han sen och log mot mig.



Jag fick lite smått panik då jag inte hittade servetten med Camilles nummer på. Jag hade ju inte varit så smart att jag lagt in det i mobilen på en gång. Men efter att ha letat igenom varenda ficka i alla mina jeans så hittade jag den istället prydligt ihopvikt i plånboken. Jag var kanske omedvetet organiserad eller något.
Jag knappade in numret och sjönk ner i min svarta soffa i det ganska lilla vardagsrummet. Det hann gå 3 toner.
”Hallå det är Camille?”
”Hej syster”, flinade jag.
”Vem är det?” frågade hon förvånat.
”Din fikadejt ifrån sjukhuset. Du kanske kommer ihåg hur lyxig den var? Dammsugare och kaffe i plastmuggar tror jag..”
Hon skrattade till.
”Men hej! Jag trodde inte du skulle ringa.”
Jag flinade till lite för mig själv.
”Och missa chansen att bjuda ut dig på en riktig dejt?” Jag log lite snett och hoppades att det här skulle gå vägen. Hon hade ju varit lite svårflörtad i början, men hon hade trots allt lämnat sitt nummer och hon kom ihåg mig fastän det var så länge sen, om hon inte spelade väldigt bra vill säga.
”Jasså det tänker du?” frågade hon lite roat.
Hon hade faktiskt varit väldigt söt sist och jag ville gärna se henne igen.
”Japp, vad sägs om lördag?”
”Då jobbar jag.”
Skit. Jag hade inte tänkt på att hon hade sånna jobbtider.
”Hur länge då?” frågade jag och log.
”Tio till halv sju. Men kanske..”
”Jag kan hämta dig halv sju, om du kan vänta med att äta tills dess?”
”Och du tar för givet att jag vill äta middag med dig istället för en liten fika någon eftermiddag istället?” frågade hon lite retsamt. Jag kunde inte förneka att jag gillade det.
”Jag tror att du mycket hellre vill äta middag med din icke-patient. Så, halv 7 på lördag?”
Hon var tyst ett litet tag innan det där söta skrattet kom igen.
”Okej då. Men kvart i, så hinner jag byta om.”
”Som du vill syster, annars så funkar uniform för mig.”
Hon skrattade till.
”Hey, jag kanske ångrar mig snart!”
”Då är det bäst vi säger hejdå”, flinade jag.
Hon skrattade igen.
”Hejdå Hale.”



”Du själv då? Var ett tag sen du hade någon flickvän nu. För du har väl kommit över Mi va?”
Jag kunde bara minnas att Sid pratat om henne när vi träffades ensamma för första gången. Men jag var lite nyfiken på hur hon sett ut och hur hon var, om hon liknade Sid på något sätt. Jag kanske kunde fråga honom någon gång.
”ja gud ja, henne tänker jag inte på längre.”
Jag gav Sid en blick och log lite snett, men han skakade diskret på huvudet och såg menande på mig. Inget avslöjande om Jens till Hale alltså.
”Det är bäst vi får någon spelning snart så ska vi nog kunna hitta någon till dig”, flinade han.

När klockan börjat gå mot två reste sig Sid upp ifrån soffan.
”Nej ska vi dra hemåt Trey?”
Jag nickade och reste mig upp. Det här hade varit en sjukt lång dag och natt.
”Jag kan skjutsa er?” undrade Hale och samlade ihop musiktidningarna som han tagit fram tidigare. Det märktes att både han och Sid haft uppehåll från repningar för länge nu.
”Nej det är så kort bit så det är lugnt. Eller orkar du Trey?”
Jag nickade.
”Jaa det är klart.” Jag var inte alls så där skakig i benen längre.
”Annars får ni slagga här om ni vill”, sa Hale och reste sig upp han med.
”Jag vill nog gå hem”, medgav jag och Sid nickade.
”Då gör vi så. Tack ändå Hale.”
Vi tog på oss skor och jackor och sa hejdå till Hale.

”Åh vad mysigt väder”, muttrade Sid då vi kom ut.
Det snöade igen men blåste dessutom rejält så att snöflingorna yrde upp i ansiktet och innanför jackan till halsen. Inte som när det hade snöat så där lätt när jag gick fram till Max. Jag kunde inte låta bli att tro att det kanske varit något litet tecken.
Det var några få bilar som körde förbi oss annars så var det helt dött ute. Inte en människa och släckt i varenda fönster. Vi snabbade på stegen lite och en tanke slog mig plötsligt.
”Ringde du till Jens senare?”
Sid vände sig om och såg på mig.
”Nej. Jag gör det imorgon.”
”Okej, för jag tycker verkligen att du ska träffa honom.”
Bara för att mitt liv var ett kaos just nu ville jag inte att Sid skulle missa en sån chans. Dom kanske skulle ha jättekul tillsammans, han borde i alla fall ge det ett försök.
Han flinade lite och borstade bort lite snö ifrån jackan.
”Tycker du? Liksom.. det var länge sen jag träffade någon på det sättet. Han sa ju inte att det var en dejt men ändå. Det känns viktigare än när jag träffat någon tjej backstage om du förstår vad jag menar.”
Jag log.
”Jag fattar. Men det kommer gå bra. Var bara dig själv. Du var väl det på krogen? Och då gillade han dig ju uppenbarligen.”
”Men jag var full då.”
”Inte i början?”
”Nej men..”
”Sluta nu, om jag klarade av att dejta mr. vampire..” Jag kom på mig själv med att använda Max uttryck. ”.. så fixar du att träffa Jens, jag lovar. Jag är liksom tusen gånger mesigare och blygare än dig också.”
Han skrattade till.
”Det tycker jag inte, men jaa jag ska träffa honom. Han tar det säkert inte lika seriöst som mig heller, det finns inte en chans att han går och är nervös.”
Jag höjde på ögonbrynen.
”Skojar du? Du har ju inte ens sagt ja till honom än. Stackaren är väl säkert asnervös och tror att du dissar honom.”
Det fick Sid att dra på munnen.

När vi kommit in igen och klätt av oss ytterkläderna krockade vi nästan med varandra utanför badrummet.
Sid skrattade.
”Gå först du.”
Jag flinade och öppnade dörren.
”Okej tack.”
Jag tvättade av mig i ansiktet och började sen borsta tänderna, gjorde en minnesanteckning i huvudet att jag skulle köpa en ny tandborste till Sid eftersom jag fått en av honom.
”Nu är jag klar”, sa jag när jag kommit ut i hallen igen. Jag gick iväg mot sovrummet och drog sen av mig tröjan där inne och drog på mig en t-shirt istället. På vägen till köket för att hämta vatten såg jag att badrummet fortfarande var tomt.
”Sid? Jag är klar nu.”
När jag inte fick något svar gick jag in i vardagsrummet och hittade honom liggandes i soffan, sovandes som en stock. Jag flinade till och gick lite närmare.
”Sid?”
Han måste verkligen ha somnat snabbt för han såg så avslappnad ut, med ett svagt leende på läpparna och några hårtester som ramade in ansiktet. Den manliga versionen av snövit kom jag fram till att han kunde liknas vid. Med det svarta håret, den ljusa huden och läpparna som alltid var en aning rödaktiga.
Jag ville inte väcka honom när han såg ut att sova så djupt, och jag skulle inte kunna bära honom så jag lät honom ligga kvar och la försiktigt filten över honom. Sen gick jag och hämtade mitt vattenglas, gick in i Sids sovrum, drog av mig jeansen och la mig ner i sängen.

_______________________________________________________________________________________________
Låttexterna är ifrån simple plans 'perfect', kill hannahs 'scream' och simple plans 'welcome to my life.'


XD

haha här har vi ju sid och hale under deras shopping på turnèn XD


.

har äntligen kommit igång med nästa kapitel, dock har jag inte fått ner särskilt mycket så det dröjer ett tag..
men huvudsaken är att jag åtminstone fått lite nerskrivet ;)


svaren

här kommer svaren till 'frågestunden' ;) ganska så långa, men någon kanske uppskattar dom haha.
det går fortfarande bra att skicka in frågor om någon skulle vilja det =)

_______________________________________________________________________________


Så Sid, skulle du kunna tänka dig att bada i en fontän igen??
Och skulle du våga om Jens (lite osäker på namnet) titta på??
Sen undrar ja vad han nu ska slänga ut genom fönstret då brödrosten är veck? o.O
Sid:
Lätt ;)
Det.. skulle jag nog inte. Jag tror att jag kind of gillar han lite, och han skulle förmodligen tro att jag var ett psyko ifall jag gjorde något sånt. Fast å andra sidan har jag sagt att jag bara ska vara mig själv så.. jag svarar kanske på den ;)

Åh han har många trasiga prylar som kan få flyga ut genom fönstret ;) krukväxterna i vardagsrummet som han råkat ta död på kanske? ;) otroligt rock-aktigt.


Först till en kanske liten tråkig fråga men hur gammla är alla karaktärer?
Hur gick det för Hale med den där sjuksköterskan?
Sen hur kom då på Crash? Alltså vad var ursprungsidén med det och vad det menat att bli som det blivit osv?

Trey och Max är båda 20
Sid och Hale likaså
Derek är 19
medans Chris (som ju inte är någon huvudkaraktär men ändå, han är ju med i bandet än så länge) och Martin är ett år äldre och alltså 21.
Jens är född samma år som Sid men har inte fyllt än och är alltså 19.
Cornelia är 18.
det är typ alla va? ;)

Jag trodde inte någon var särskilt intresserad av att få veta det (a) men då ska jag inte avslöja något utan låter det komma med i något kommande kapitel hur det gick för Hale och hans sjuksyrra.

Jag vet faktiskt inte exakt hur jag kom på crash, jag satt ute förra sommaren med ett block i knäet och lyssnade på musik och kände för att skriva något. Sen kom jag på hur jag ville att Trey skulle se ut, då jag var lite inspirerad av en persons utseende. Sen när jag väl börjat fundera så var själva ursprungsidèen att två killar skulle vara kompisar och en av dom skulle bli kär i den andra, och dom skulle bo tillsammans redan. Det var ungefär allt jag planerat när jag började.
Och på den andra frågan är svaret både ja och nej. Vissa saker har blivit som jag menade från början, men sen har det ju kommit till maaaassor som jag inte hade en tanke på från början.
hoppas du är nöjd med det något svamliga svaret ;)


Jag vill bara fråga - vad har karaktärerna för favoritlåtar och favoritartister/-band?
Papa Roach, var det bara tillfälligt för Trey den gången, eller är det favoriten?
För jag minns att när de... båda två var fulla, visst?, och 'råkade' kyssas så hade Papa Roach's nya skiva snurrat i CD-spelaren hela natten. (<-- Det där är i alla fall hur jag minns att det stod <3)

jag vet inte om du menar alla mina karaktärer i din fråga men jag tar med dom jag skriver mest om ;)

Trey: Han gillar det mesta inom rock/alternative/punkrock. men favoritbanden är panic! at the disco, muse, papa roach my chemical romance och simple plan. Några blandade favoritlåtar är: starlight(muse), I write sins not tragedies(P!atd), closer to the edge(30 seconds to mars)


Max har liknande musiksmak, fast är inte så mycket för simple plan/green day/good charlotte som Trey mer gillar.
Några av hans favoritband är: avenged sevenfold, rise against(med undantag för låten ’hero of war’ som han hatar), papa roach, linkin park och AFI.
Några favoritlåtar: this time imperfect(AFI), scars(papa roach), seize the day (avenged sevenfold)

Sid’s element är givetvis rock, men han är ganska mycket allätare vad gäller musiken han lyssnar på, mycket viktigt enligt honom själv är dock att understryka att han inte gillar dansband eller gosspel i någon form.
Några av favoritbanden är: Sum 41, marilyn manson, lady gaga, gun’s’roses, akon , you me at six och tinie tempah.
Några favoritlåtar: rescue me(you me at six), last train home(lostprophets), the red carpet grave(Marilyn manson), Low(florida feat t-pain), pass out(tinie tempah).

Martin gillar den hårdare varianten av rock, men lyssnar även på en del glamrock, screamo är också en favoritgenre.
Lite blandade favoritband: Bring me the horizon, escape the fate, from first to last, iron maiden, mötley crüe och gun’s’roses.
Favoritlåtarna för tillfället är: issue(EtF) a perfect mess(FFTL), girls, girls, girls (mötley crüe), the wicker man (iron maiden.)

så, en liten redogörelse för deras musiksmak ;)

och angående papa roach. Både Max och Trey gillar ju papa roach, men det var nog ganska slumpartat bara att det var just den musiken som spelades när dom råkades kyssas, Trey hade köpt den skivan dagen före när han och Sid var i skivaffären =)  



Vad är karaktärernas favoritfärg? Vet inte om du har skrivit det nånstans förut, men frågar igen isf xp
Sid: Gillar du Jens? ;*
Trey: Kommer du 'flytta' tillbaka till Max igen och kommer du att berätta om dig och Sid?


Det blir inte så varierande svar då dom flesta gillar svart XD men jag slänger upp en liten lista ändå ;)
Max: svart och blå
Trey: svart
Sid: Rött och svart, gärna i kombination med varandra.
Hale: blå
Martin: Svart eller någon annan mörk nyans, typ mörkblå, mörkgrön and so on.
Derek: Svart

Sid: jag tror det :$

Och Treys frågor får du faktiskt inget svar på för det får visa sig i berättelsen ;)



kommentarer + frågestund

kom igen och fråga på nu, ni som inte gjort det =D något måste ni väl undra? 8) seriöst som oseriöst ;)




vad duktiga ni var att kommentera det senaste kapitlet! Jag blir jätteglad! En del av er känner jag igen men det verkar vara några nya läsare(eller åtminstone kommenterare) också, så det är askul 8D
Så därför valde jag att svara på era kommentarer den här gången, för att det var så många =)

sen nedanför finns det info om en liten frågestund som jag hoppas att i alla fall någon kommer gilla 8)

_____________________________________________________________________________________________





FarAway 
ÅÅÅÅÅHHH, SÅ JÄVLA BRA 8D Haha, jag har en favoritpairing till; SID<3JENS :3 Så himla gulliga! Du måste skriva mer om dom (som du har gjort nu).
Sådär kan man ju inte slutaaaa D: Vill ju veta hur de går för de stackars söta pojkarna..
Aja, lika bra skrivet som alltid ;D
- vad kul att du tycker dom är söta tillsammans =D Jag har gillat att skriva om dom, även om det inte varit så mycket än, så det är positivt att ni också verkar gilla dom.
och tack så jätte mycket =D


TORAAAAAH
ALTSÅ ÄLSKA WTF <3
- tack =D


Anonym
Så fint! Liksom, skrämande vackert! Du beskriver käbslorna så jävla bra att jag sitter här och gråter. Men snälla, lite lycka tack?
- oj tack så mycket, att få någon att gråta tar jag som en komplimang.



Lollisarnaslollis
Blev så rädd när Max stod på den där bron!
Du skriver så obeskrivligt bra, alla dessa känslor, man kan riktigt leva sig in i berättelsen <3
Monga plus i kanten för dig :)
- det var det som var tanken – så vad bra ;) men självklart kunde jag inte låta honom hoppa.
tack så mycket för dina snälla ord!




Esther
O, så jävla bra så att det inte är sant!
(Nej, jag är inte på humör för en seriös, bra kommentar idag, inte.)
Aww, Jeans<3Sid och Max <3 Trey - igen.
Precis som vi vill ha det xD

Jag måste bara säga att du skriver fantastiskt bra att jag inte kan slita ögonen från texten - ja jag har bokstavligen använt Karlssons Klister för att inte kunna ta bort ögonen xD.
Jo, förresten - inte för att låta gnällig - och förlåt för att jag gör det, men jag har märkt att du skriver stoG - och jag vet inte om det är medvetet eller så - men i vanliga fall så stavas det väl med D, eller?
Eller är det en av de orden som nu för tiden stavas helt annourlunda än man fick lära sig när man var yngre?

Och även om jag blev riktigt elak och så, så blev det i alla fall en lång kommentar ^^
Kram, och tack för en sådan fantastisk begåving som ligger uppe för allmänheten.
Och jag säger det än en gång - jag tror att Chrash skulle sälja fantastiskt bra i bokform :)
- för det första, du behöver absolut inte be om ursäkt! Jag tycker självklart inte att du är elak bara för att du uppmärksammar mig på ett stavfel jag gjort, det är ju bara bra ;) det går lite fort ibland när jag skriver rent och då slinker det med något litet fel ibland.
och för det andra; tack för den långa kommentaren och dom jätte snälla orden! Det värmer så himla mycket att få höra att man skriver någonting bra och ’svårt att slita ögonen ifrån’-framkallande ;) så tack igen!




rebecca
IIIIIIIIH. IIIIIIIIIIIIH. IIIIIIIIIIIH. MAX. TREY. IIIIIIIIH.
och btw, nu fixar du det här mellan de två, de ska bli ihop och vara puttinuttiga och gifta sig osv och OKI? annars får du med mig att göra!!!
- haha yay äntligen va? ;)
  haha tro mig, det vill jag också att dom ska ;) sen vad Trey och Max vill och hur fort det går är ju en annan sak ;) Dom lever sitt eget lilla liv.. -.-



Calle
Helt UNDERBART!
Och absolut inte för mycket
Jag älskade det här på slutet, det blev sån känsla.
Gud så bra du är!
Skönt och kul det här med Jens och Sid :)
- Vad bra att du gillade längden på kapitlet!
jag blev själv alldeles känslosam när jag skrev slutet, så vad kul att höra att det gick fram genom texten till er läsare också.
jag tror också att det kan bli någonting kul utav det =) Tack så jätte mycket!



Sofia
Åh Sid är så söt, hoppas att det går bra för honom och Jens, tror han skulle vara bra för Sid :)
Blev livrädd där när Max stod på bron, eller redan innan när han tänkte att det inte fanns nån mening utan Trey för började vänta på det redan då..
Slutet var så fint <3
Du är bäst :)<3
- Vad kul att du tycker det =D och jaa jag tror också att Jens skulle vara bra för Sid faktiskt, det känns som att han också behöver någon nu efter allt det jobbiga.
Det var jobbigt att skriva det också :(
Tack snälla du! =D



Lisa
Slutet var så fint så fint och jag vet inte vad jag mer ska säga. Hela kapitlet var väldigt bra. Tycker verkligen om det stycker då Max och Sid pratar. Kändes djupt på något sätt.

Men tycker att det är otroligt skönt att Sid gick till Max och att allt började reda ut sig för pojkarna. För det är ju så att det ska vara Max och Trey. Det började bli outhärdligt när de var ifrån varandra måste jag medge. Jga hoppas verkligen att det löser sig helt och hållet för dem nu för de förtjännar det verkligen.

Sen Jens och Sid. Jösses. Jens är sjukt snygg i mitt huvud. Jag skulle gärna ha honom för mig själv men men. Hoho...

Puss<3 :D
- Vad kul att höra att du gillade slutet! Jag tyckte om att skriva det också, det var liksom både olyckligt och lyckligt blandat på något sätt.
Jaa jag kände att det verkligen behövdes att dom pratade så att det kunde komma fram till Trey också.
haha Jens är väldigt snygg i mitt huvud också (a)
Tack för kommentaren! Det är så kul när ni skriver lite mer om vad ni tyckte.
kram =)


Camou
Härligt, härligt och än en gång härligt.
Hade för en gångs skull tänkt ge en kommentar med så väl ris som ros, men för att vara ärlig så hittade jag inte mycket till ris. Helheten och den röda tråden genom storyn gör sig väl påmind och jag är väldigt förtjust i sättet du sätter din personliga touch på det, samt hur det ofta blir helt annorlunda än vad man gissat.

Fortsätt i samma stil bara :'D.
- Oj vad skönt att höra att det inte fanns mycket ris! =D
Åh tack så jättemycket, det gör mig jätteglad att få sånt bra betyg! =D
Och tack också för att du hjälper mig att bolla idèer när jag behöver ^^


Sanna
Jag höll på att börja gråta din dummer!

Och här kommer kritik:
”Ni mår ju bara jättedåligt av det här båda 2.”
Stör mig på användandet av siffror. Men annars så var det väldigt bra ^^
- Jag tar det som något positivt (a)
okej, bakläxa på det ;) Ska tänka på det =)
Tack!


Sanna
Helt underbart :D Äntligen träffar dem varandra :3
- jaa jag har också väntat på det =D men jag ville inte låta det gå för fort ^^
Tack =D



__________________________________________________________________________________

Jag tänkte göra en liten frågestund där ni får fråga antingen mig någonting om crash eller någon av karaktärerna om något, och så svarar jag (eller dom ;)) på frågorna i ett senare inlägg =D om det nu finns någon som skulle vilja fråga någonting ;) det är alltså lite halvseriöst/på skoj ;)
skriv isåfall en kommentar med frågan och till vem den är :)


crash m/m - del 32

det har tagit ett tag med det här kapitlet, men jag hoppas ni tycker det är värt det. det är i alla fall 21 wordsidor ;)  
och så kan ni väl vara snälla och lämna en kommentar också =) (och som ni vet tycker jag det är roligt om ni skriver något om Vad ni tyckte var bra/dåligt istället för bara 'jättebra!' men självklart gillar jag alla kommentarer =D) så läs på nu ^^





- Det fanns ingen mening alls om jag inte hade honom. Och det hade jag inte.





”Säkert att du inte ska med?” frågade Sid och drog på sig jackan för att sen snurra palestinasjalen runt halsen.
Han hade ett par svarta jeans och en vit t-shirt med tryck, runt huvudet hade han den mörkgröna bandanan.
”Jaa”, sa jag tyst.
Det mest logiska borde ju vara att jag ville följa med och verkligen prata med Max. Men samtidigt visste jag att om Max sa att han var kär i Martin skulle den sista lilla biten av mig gå sönder.
”Okej. Jag kommer tillbaks om ett tag då”, sa han och öppnade dörren, kastade ännu en av dom där oroliga blickarna mot mig.
”Mm”, log jag och svalde. ”Hejdå.”


Jag skyndade mig ner för trappstegen och sen vidare mot busshållplatsen. Jag hoppades verkligen att det här hade varit en bra idèe av mig. Det sista jag ville var att göra något ännu värre.
Jag drog upp kragen på skinnjackan lite, pluggade i hörsnäckorna med musik i öronen och körde ner händerna i jeansfickorna. Jag gillade inte alls den här råa luften som brukade infinna sig innan vintern drog igång på allvar. Det spelade liksom ingen roll hur mycket kläder man tog på sig, kylan gick igenom ändå.

Jag behövde skönt nog inte vänta länge alls på bussen. Det kändes dock väldigt konstigt att åka hem mot Trey utan att han själv skulle vara där. Det var ju helt fel. Jag satt mig ner på ett säte och drog undan några hårslingor som åkt ner i ögonen.
”Tja..!”
Jag vred på huvudet då jag hörde en lite förvånad röst.
Åh, holy shit.
”Eh tjena..”, sa jag och hoppades att jag inte såg och lät helt idiotisk ut.
Det var han. Jens. Mitt hångel ifrån den där kvällen jag och Hale var ut.
”Hur är läget?” log han och reste sig upp från sätet han suttit på för att istället sjunka ner på stolen mitt emot mig.
”Jo bra”, sa jag lite nervöst och drog sakta ut hörsnäckorna.
vad fan var det med mig? Jag var inte den som brukade bli nervös. Men han såg sjukt bra ut även i dagsljus, ännu snyggare än jag mindes till och med. Det var väl inte någon idèe att försöka förneka att jag drogs till killar längre. Jag hade ju gillat att ha sex med en för i helvete.
”Kallt ute va?” frågade han lite roat.
”Va?” sa jag dumt.
Han skrattade till lite smått och petade på sin egen kind.
”Du har lite röda kinder..”
Efter den korta sekunden jag ville sjunka genom jorden skrattade jag istället till, mest åt mig själv för att jag var så fånig.
”Ja skitkallt”, flinade jag. ”Hur är det med dig?”
”Bara fint. Känner mig lite sliten bara, jag är inte någon morgonmänniska.”
Jag motstod nyfikenheten att fråga vart han skulle. Då skulle jag väl börja rodna ännu mer eller något annat löjligt. Stamma kanske. Jag hade ju tydligen förvandlats till Sid, 14 år.
”Inte jag heller egentligen”, sa jag och log lite smått.
Hans svarta hår var rufsigt som sist men dom lila slingorna såg färgstarkare ut i det här ljuset, det var snyggt. Dock var han lite mindre sminkad än sist och såg faktiskt lite sliten ut. Han såg lite sömnig ut liksom.
”Jag har inte sett dig något sen sist. Har du varit ut något mer?” frågade Jens efter en stund.
Han bar en svart huvtröja och ett par lika svarta jeans med hål vid högra låret. Min blick gick vidare ner till hans fötter och kunde konstatera att han hade likadana svartvita converse som jag, fast med röda skosnören.
”Nej det har varit dåligt med det på sistone faktiskt. Men det var kul sist”, vågade jag på mig att säga och log lite snett.
Shiet, shiet, shiet. Varför var jag så jäkla nervös?
Vi hade dansat och råkat hångla lite, och han hade varit väldigt trevlig. Och snygg. Jag hade väl träffat trevliga och snygga tjejer förut utan att bli så här nervös. Men förhoppningsvis märkte han inget.
”Det tycker jag med”, flinade han och lät faktiskt väldigt uppriktig. Han drog undan luggen som täckte ena ögat. ”Vart ska du av föressten?”
”Lite bortanför stan, typ 2 hållplatser.”
”Åh okej, jag ska av på stan”, sa han och kastade en snabb blick ut genom fönstret som för att kolla vart vi var någonstans. ”Men kan jag inte få ditt nummer?” fortsatte han sen.
Oj.. det hade jag inte väntat mig.
”Visst”, sa jag och försökte låta mer nonchalant än ivrig.
Han drog upp sin mobil ur den tighta fickan och såg sen på mig igen.
”Visst var det Sid?”
Jag flinade och nickade.
”Yes.”
”Jag hade faktiskt inte glömt”, flinade han tillbaks och knappade lite på mobilen för att sen räcka den till mig. ”Lättast om du skriver in numret själv.”
Jag tryckte snabbt in dom 10 siffrorna, dubbelkollade som hastigast så att jag hade skrivit rätt och gav honom sen telefonen igen. Precis då han tog emot den råkade mina fingrar snudda vid hans hand och jag bet mig snabbt i läppen, hoppades att han inte trodde att det där varit avsiktligt. Men han såg inte ut att ha märkt det överhuvudtaget, åtminstone visade han det inte.
Bussen bromsade in och jag blev lite besviken att vi redan var på stan.
”Jag skickar mitt nummer”, log han och reste på sig.
”Okej.. vad bra. Ha det.”
”Du med. Vi hörs.”
Ett snabbt leende från honom och sen försvann han ut genom dörrarna.
Jag drog handen genom håret och flinade till lite för mig själv. Jag skulle inte ha något emot att höras igen faktiskt. Inte alls.

Mitt glada humör hade försvunnit då jag var på väg uppför trapporna till Trey och Max lägenhet. Det jag egentligen hoppades allra mest på var att Max skulle säga att han inte hånglat med Martin avsiktligt, och att han inte kände något för honom. Jag kände ju fortfarande Trey bättre än Max, men jag skulle ändå bli sjukt besviken om det visade sig att Max var så falsk och elak som det lät på Trey.
Jag plingade på och behövde inte vänta länge förrän Max öppnade dörren.
Det var som att se en kopia av Trey. Samma förtvivlade blick, samma dåliga kroppshållning, samma ansiktsuttryck. Fast han såg inte värre ut än vad Trey hade gjort den där dagen han kom hem till mig, efter att det precis hänt. Han hade lätt kunnat bli castad till vilken skräckfilm som helst, ersätta någon sån där läskig liten tjej i nattlinne som stod och stirrade på huvudpersonen i mörkret. Inget illa ment dock, jag tyckte jättesynd om honom.
”Hej”, sa Max lite småhest och höll upp dörren.
”Tjena, hur.. är det?” frågade jag och gick in.
Jag drog av mig jackan och tog av mig skorna.
”Vad tror du?”
Han hade rätt. Det var en dum fråga. Oavsett vad han gjort och inte gjort så syntes det att han mådde dåligt.
”Hur är det med Trey?” fortsatte han snabbt, med orolig röst.
”Så där”, sa jag men grimaserade sen lite. ”Inte bra alls.”
Max redan tomma blick tycktes slockna ännu mer.
Plötsligt dök bilden av mig och Trey, nakna och svettiga i sängen, upp i huvudet och jag slog ner blicken. Jag visste ju att han inte kunde läsa tankar, men jag kände mig fruktansvärd ändå. Det enda som skulle kunna få mig att må lite bättre angående det skulle vara om Max sa att han gjort saker med Martin flera gånger och att han var kär i honom eller något. Men det ville jag ju inte att han skulle säga.


”Vill du.. ha kaffe?” frågade jag ansträngt.
Min älskade bästaste Trey. Jag ville inte att han skulle må dåligt.
Jag ville ha honom här.
”Jaa, tack”, sa Sid och följde med mig in i köket.
Jag märkte hur han såg sig omkring men jag orkade inte ens ursäkta röran. Jag prioriterade inte disk och städning just nu. Jag försökte mest bara att överleva. Jag satt igång kaffekokaren och svalde hårt flera gånger. Jag såg tyst på dropparna som föll ner i filtret.

”Mjölk?” frågade jag och tog med dom 2 kopparna till bordet.
”Nej det blir bra så där”, log Sid svagt.
Jag satt mig ner vid bordet mitt emot honom och la händerna om den varma koppen.
”Jo alltså, jag ville komma hit för det känns som vi behöver snacka. Eller ja egentligen du och Trey men han vill ju inte riktigt..”
Det var jag smärtsamt medveten om.
”Mm”, sa jag därför tyst.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska börja.. Trey kom ju hem till mig den där dagen, typ helt förstörd.”
”Jag har aldrig sett honom så arg.. berättade han?”
”Jo han har berättat allt. Det tog dock ett tag innan han fick fram allt.” Det såg ut som att han tyckte att det var jobbigt att tänka tillbaks på den dagen.
”Jag fick ju inte ens förklara helt. Han stack ju!” sa jag och kramade koppen hårdare.
”Jag har hört Treys version, och enligt han så hade du kysst Martin.. och han känner sig så klart jätte sviken, och tycker att du kunde ha gjort slut med honom om du ville vara med Martin”, sa han och bet sig i läppen.
”Tror han det? Att jag vill vara med Martin?” frågade jag tyst och han nickade.
”Kan du klandra honom för det?.. Ni har ju varit tillsammans och du berättade att ni hånglat..?”
”Kysste!” protesterade jag. Det var nog hemskt det, men hångla lät ännu värre.
”Han tror nog.. att du är kär i Martin till och med”, sa Sid istället.
Jag skakade häftigt på huvudet.
”Hur fan kan han tro det?! Det var ett misstag! Jag sa det!”
”Max!”
Jag drog efter andan.
”Sorry..”
”Vad var det som hände?”
Jag såg ledset ner i bordet.
”Martin kom dit den där kvällen medans Trey var och träffade Cornelia , och han var hög. Men jag släppte in honom och han blev typ jätte ledsen senare på kvällen så jag lät honom sova över.. Och Trey blev skitsur när han kom hem och såg det. Och jag förstår ju det..”, började jag förklara. ”Sen morgonen efter följde jag med Martin hem innan Trey vaknat. Och vi satt och pratade.. och sen plötsligt..”. Jag drog handen genom håret och andades tungt ut. ”.. så kysste han mig. Jag var inte beredd, jag lovar. Och jag..”
Det gick inte. Jag skulle börja gråta.
”Vad hände?” frågade Sid lågt och såg lite orolig ut. Inte anklagande åtminstone.
”Jag vet att det låter helt jävla fel, det är det också. Men jag kysste väl tillbaks, en liten kort stund, men sen knuffade jag bort honom och stack därifrån. Och sen vågade jag inte säga något till Trey. Det hade ju inte betytt något liksom. Men jag fick jätte dåligt samvete.”
”Berättade du då? Eller nej dagen efter va?”
Jag nickade.
”Morgonen efter. Jag tänkte att jag borde vara ärlig. Jag sa att vi råkat kyssas, men att det inte betydde något, och att det var Martin som börjat.”
Jag bet mig hårt i läppen och såg ner i kaffekoppen.  ”Han skrek att en kyss alltid betyder något, och han.. skrek och undrade varför jag inte gjort slut. Men jag har aldrig velat det ju”, sa jag ynkligt.
”Han tror att du inte ens tycker han var värd att göra slut med..”, sa Sid lågt.
”Och han gjorde slut med mig..”, nästan viskade jag. ”Jag vill bara prata med honom. Jag vill inte vara utan honom ju..”

 
Det var lika jobbigt att se Max så här plågad som det var med Trey. Allt det här hade blivit så himla fel.
”Så du.. känner ingenting alls för Martin? På det sättet?”
Han såg snabbt upp.
”Nej! Det är klart att jag inte gör. Jag mådde asdåligt efteråt. Och ja, nu med. Jag älskar Trey.”
Jag tvivlade inte en sekund på det han sa. Det syntes på honom att han talade sanning. Självklart älskade han Trey.
”Ta inte illa upp att jag frågar, men det där var en engångsgrej eller? Det har inte hänt fler gånger?”
”Men det är klart att det inte har! Jag har ju knappt pratat med Martin sen han.. slog Trey. Några fikor bara, men det var för att Trey tyckte att jag skulle träffa honom. Men det hände aldrig något.”
Jag nickade tyst.
”Jag har sagt till honom flera gånger att han nog tror fel. Men han vill inte tro på det.”
Max såg ut att vara nära till tårarna, något jag inte hade väntat mig från honom faktiskt.
Och jag hade inte ens berättat om Treys matproblem än.
”Jag älskar honom Sid. Du fattar inte.. hur jävla ledsen jag är över det här. Och han svarade ju inte ens. Jag visste inte ens vart han var! Jag var så himla orolig. Och du la på när jag ringde, kunde du inte bara ha sagt att han var där? Hade det varit så stort problem?” frågade han och drog handen över ögonen.
”Va? Jag har inte lagt på.. eller vadå menar du när vi pratade? Jag sa ju att jag var tvungen att gå”, sa jag lite förvånat.
”Nej inte då. Jag ringde ju dagen efter Trey stuckit, då tryckte du bort mig bara.”
Jag skakade sakta på huvudet.
”Det har jag inte..” Jag suckade sen. ”Det måste ha varit Trey.”
Med tanke på att han kastat iväg sin egen mobil i väggen när Max ringt så..
Max blev tyst och såg ner igen. Det gjorde ont i mig med.
”Jag tror dig. Jag behövde bara få höra”, sa jag nästan lite ursäktande. Han nickade sakta. ”Jag behöver fråga om en annan sak också.”
”Vadå?” frågade han och såg upp.
”Har du inte märkt någonting annorlunda med Trey på sistone? Att han inte ätit så mycket kanske”, sa jag försiktigt.
Han såg lite undrande på mig men nickade sen.
”Jo! Han höll på med något fånigt förut och hade fått för sig att han vägde för mycket, så han åt ganska lite ett tag. Det var helt sjukt att han ens sa något sånt, så smal som han alltid varit. Men sen fattade han det själv, han hade haft en dålig dag bara. Och så började han äta ganska normalt igen.”
Trey hade varit skicklig, tänkte jag sorgset.
”Han fattade nog inte riktigt ändå..”
Va?” Hans blick ändrades från att ha sett sorgsen ut till att se helt chockad ut.
”Max.. Jag tror att.. han har någon slags anorexia eller bulimi. Hade i alla fall.”
”Va?!”
Jag nickade sakta.
”Han slutade inte tro att han vägde för mycket. Han har inte ätit riktigt på nästan en och en halv månad.”


Jag såg oförstående på honom. Vad sa han?
”Vadå? Nej.. så är det inte alls. Vi har ätit tillsammans”, sa jag och skakade på huvudet. Han ljög.
”Var ni aldrig.. nära varandra? Jag menar..
Jag förstod vad han menade och det var känsligt.
”Han.. har inte riktigt velat på sistone.”
”Han sov med tröja, eller hur?”
Jag bet mig i läppen och nickade.
”Jaa.. jag vet inte riktigt varför. Det var som att han inte ville att jag skulle röra vid honom”, sa jag och hörde själv hur min röst nästan darrade. Jag ville inte höra mer.
”Han..”
Det såg ut som att Sid också tyckte det här var jobbigt. Men att Trey skulle haft anorexia eller något hade han fattat fel.
”Han ville inte att du skulle se hans kropp, han trodde att han var jättetjock. På riktigt Max. Men alltså..”
Jag svalde hårt. Va? Tjock? Men jo, han hade sovit med t-shirt den senaste tiden. Jag hade inte.. frågat om varför.
”Vad Sid?” f rågade jag oroligt.
”Han är ju nästan bara ben. Han väger inte ens 45 kilo. Han.. har spytt upp det han ätit i flera veckor”, viskade han.
Jag slutade nog till och med att andas.
”Jag blev också helt chockad. Jag trodde bara.. att du skulle ha märkt.”
”När i helvete har han spytt?! Jag har inte märkt ett skit ju!” sa jag och kände mig helt förtvivlad inombords. Det kändes som att någon slog mig i ansiktet, hällde iskallt vatten över mig..
”Han har.. varit diskret. Det var bara ren tur att jag hittade honom precis när han.. gjorde det”, sa Sid försiktigt. ”Men jag tror att jag fått honom att fatta. Jag..”
Jag lyssnade medans Sid berättade om bilderna han visat och hur Trey äntligen förstått. Sättet han beskrev hur Trey såg ut var otäckt. Det lät inte som min Trey. Han hade ju alltid varit smal, men Sid sa att hans revben syntes, att höftbenen stack ut, att armarna var magra.
Hur kunde jag ha missat? Och allt hans plötsliga tränande..
”Äter han nu?” frågade jag skrämt.
”Inte direkt. Han spyr inte, så pass medveten är han. Men han har jättesvårt att äta ändå.”
”gud..” Illamåendet tryckte enda upp i halsen på mig och jag ville fortfarande tro att han ljög. Men varför skulle han göra det?
Jag satte armbågarna mot bordet och lutade huvudet i händerna.
”Han kommer bli bra Max, jag går inte med på något annat, det viktigaste är att han fattar själv nu.”
”Men jag märkte inte.. om inte du.. han kunde ha dött”, kved jag fram. ”Hur kunde han få för sig något sånt?”


Jag visste ju vad den utlösande faktorn varit. Men jag kunde inte förmå mig att säga det. Jag kunde inte tynga ner Max ännu mer. Han hade ju trots allt bara skämtat med Trey.
”Jag vet inte..”, sa jag lågt. ”Men han mår inte bra alls Max.. den där morgonen han kom till mig.. Jag trodde jag skulle behöva ta honom till psyket. Han ser gråtfärdig ut hela tiden, han är arg.. deppig, ledsen. Det kan ändras jättesnabbt, men dåligt mår han i alla fall.”
Jag såg att Max ögon blivit glansiga nu.
”Jag var hem till er ju.. det var bara Trey som var där. Han vägrade öppna. Du vet det va?”
Jag skakade på huvudet. Trey hade inte sagt ett ord om det.
”Jag är ledsen.. jag tror han är rädd.”
”Han hatar mig.”
Max röst lät så smärtsam att jag också fick ont.
”Nej det gör han inte. Då skulle han ha gått vidare. Han är bara så himla besviken och sårad. Han tror verkligen att du hellre vill ha Martin.”
Han drog snabbt med ena fingret under ögonen.
”Jag vill träffa honom.”
Jag såg medlidande på honom.
”Jag vet. Tro mig när jag säger att jag också vill att ni ska träffas, jag tror att det är det Trey behöver också. Jag har försökt få honom till det. För det här går liksom inte längre, jag vet inte vad jag ska göra. Han reagerar på allt. Igår hittade jag honom..”
Jag tystnade och försökte snabbt komma på något annat att säga. Jag borde kanske inte berätta allt.
”Vad?” frågade Max och såg vaksamt på mig.
”Inget. Jag hittade honom ledsen.”
”Sid”, sa han med lite hårdare röst.
Han förstod uppenbarligen att jag inte sa som det var.
Jag suckade.
”Jag hittade honom på toan med en sax..”
Han verkade inte behöva någon utförligare beskrivning.
”Men.. nej..” Han såg ännu mer plågad ut. ”Är han okej?!”
”Det blev inte så djupt..”
”Han hade ju äntligen slutat..”


Sid blev kvar länge och vi pratade massor. Till sist orkade jag inte ens försöka hålla tillbaks tårarna. Jag började inte gråta högt, men små tårar rann längs mina kinder. Jag ville träffa Trey så mycket att det gjorde ont.
Det kändes bra att någon äntligen trodde på mig, men det var hemskt att höra hur Trey mådde och vad han gjort.
”Jag kanske borde åka hem och kolla hur det är med honom”, sa Sid senare.
Jag nickade.
”Lovar du att förklara det jag sagt?”
”Jag lovar.”
Vi reste oss upp och jag kände hur benen var alldeles skakiga.
”Just ja”, sa Sid och stannade till på tröskeln. ”Han ville att jag skulle ta med kläder.”
Det högg till i magen på mig. Kunde han inte ens komma för att hämta kläder själv? Hatade han mig så mycket?
”Okej”, pressade jag fram.
Jag kände Sids hand på min axel.
”Jag är jätteledsen Max. Jag vill också att allt ska ordna sig..”
Jag svalde igen.
”Så du hatar inte också mig?”
”Det är klart jag inte gör. Jag vet ju hur det ligger till nu. Okej, det var jävligt dumt att du kysste tillbaks, men du har i alla fall inga känslor för honom, och det var Martin som började. Och du ångrar dig. Det är i alla fall en bättre version än den Trey har i huvudet.”
Jag nickade tyst och gick in på Treys rum. Varenda sekund ångrade jag att jag hade följt med Martin hem.
Att vara inne i Treys rum och öppna hans garderob satte direkt igång tårkanalerna igen. Jag drog fram ett par jeans och två av hans favorittröjor. Jag gav dom snabbt till Sid och försökte låta bli att tänka. Efter att jag tagit fram underkläder också strök jag hastigt handen under ögonen igen.
”Säg att jag älskar honom.”
Sid nickade där han stog med kläderna i famnen.
”Jag.. ska leta på en påse.” Men jag hann inte ens ut från rummet förrän det brast.
”Max..”
Jag skakade på huvudet och fortsatte ha ryggen mot honom. Jag kunde inte hindra snyftningarna och tårarna som rann. Det gjorde så fruktansvärt ont. Men jag tänkte inte låta någon annan se mig så här.
Jag gick snabbt vidare till köket och var glad att höra att Sid inte följde efter. Jag snyftade till igen och torkade bort tårarna från kinderna och drog sen händerna genom håret.
skärp dig nu för i helvete.
Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade en låda och fick fram en svart kasse ifrån en av mina favoritaffärer.
Sid stog kvar i Treys rum och jag höll fram kassen.
”Här.”
Han la i kläderna och såg oroligt på mig.
”Det är okej att vara ledsen..”
”Det är lugnt”, sa jag och pressade fram ett leende.
Han såg inte övertygad ut men gick ut i hallen.
”Det kommer ordna sig. Han kommer förstå att han måste träffa dig.”
”Men det är slut..” Jag var tvungen att inse det.
”Han kan ändå ändra sig.. jag tror inte han tänker så klart just nu.”


Det var ju vårt ligg ett tydligt bevis på. fan..
Det var inte kul att lämna Max. Inte efter att ha sett hur hans axlar skakade av gråtandet när han haft ryggen mot mig.
”Du gör inget dumt nu va?” frågade jag och drog på mig jackan.
Han skakade på huvudet.
”Jag håller inte på med sånt.”
”Jag kanske inte gjorde det här bättre för dig, men det var bra att vi kunde snacka.” Jag tryckte ner dörrhandtaget.
”Det var bra att du kom”, sa han och nickade. Den där tomma blicken som var så lik Treys igen.
Jag släppte handtaget och tog stegen fram till honom för att sen krama honom.
”Det fixar sig Max”, sa jag och släppte honom igen.
Han såg ut att ha nära till tårar igen, men han verkade kunna kontrollera dom någorlunda ändå.
”Tack Sid. Du kan väl hälsa Trey i alla fall..”
”Det ska jag”, sa jag och såg lite ledset på honom. ”Hejdå.”
Jag hann bara ner för 2 trappsteg innan Max röst hördes.
”Sid!”
”Ja?” sa jag och vände mig om.
”Jag tackade nog aldrig för att du.. tar hand om Trey. För att du märkte vad han gjorde mot sig själv. Att han får vara hos dig. När han inte vill vara här..”
Jag log svagt.
”Självklart. Vi hörs.”


Efter att jag stängt dörren stog jag kvar i hallen en bra stund, försökte ta in allt Sid sagt.
Jag skämdes och ångrade mig ju hur mycket som helst över det jag gjort, och jag hade aldrig sett Trey så arg och ledsen som den morgonen han stack. Men det lät på Sid som att det hade varit och var ännu värre nu. Det fick mig att må ännu sämre.
Men det mest otäcka var det jag fått veta om hans matproblem. Hur kunde jag inte ha märkt?
Alla gånger han stelnat till, dom gånger han inte velat mysa, att han knappt låtit mig röra vid honom. Och jag hade inte förstått..
Hur kunde jag ha varit så naiv att jag trodde på honom när han sa att han mådde bra? Hur kunde jag tro att han skulle ha ändrat uppfattning om sig själv så snabbt? Efter att jag sett honom stå vid spegeln och dragit in magen..
Och när jag trodde att han hade ätit.. då hade han spytt upp det eller bara ljugit.. Jag blev helt illamående.



Rex gnällde lite och lutade huvudet mot mitt lår där jag satt i soffan.
”Jaa du ska få gå ut snart. Vi väntar på husse bara”, sa jag tyst och strök handen över hans rygg.
När dörren plötsligt öppnades ryckte jag till.
”Hallå?”
”Hej”, svarade Sid ifrån hallen och kom in i vardagsrummet med en svart kasse.
Min puls ökade direkt. Nej, jag ville inte höra.
”Jag går ut med Rex”, sa jag snabbt och reste mig upp.
”Vänta Trey.”
”Nej, jag..”
”Trey! Lugna dig.”
Jag stannade till och såg sakta upp på honom, svalde hårt.
”Kan vi prata nu?” frågade han.
Jag bet mig i läppen och drog fingrarna genom håret. Jag kände mig så stressad.
”Max är jätteledsen Trey”, sa Sid och mötte min blick.
”Va..?” frågade jag tyst. ”Sa han..” Jag andades hackigt in.
”Han har inga känslor alls för Martin”, sa Sid sakta.
Jag blinkade till och såg på honom.
”Han skulle inte ha gjort så annars! Han kunde väl i alla fall ha gjort slut! Tänkte han inte på mig alls?!” började jag och kände mig lite lätt hysterisk, hade nog inte riktigt tagit in vad han nyss sagt.
”LYSSNA PÅ MIG NU!” skrek plötsligt Sid till och jag blev knäpptyst. ”Oj shiet det funkade”, sa han och flinade faktiskt till lite. ”Sorry.”
Jag kunde inte riktigt le tillbaks.
”Kom, vi sätter oss”, sa han och gick till soffan och satt sig.

Jag hade inte sagt mycket alls medans Sid berättat. Jag hade bara blivit så förvånad. Chockad. Ledsen. Lättad. Förvirrad. En känslostorm rättare sagt.
”Han låtsades ingenting Trey, jag såg på honom hur himla ledsen han var för allt. Han grät till och med.”
Jag såg tyst på honom. Jag var en av dom få som sett Max gråta, och det hade inte hänt många gånger. ”Kan du tro på det jag säger?”
Jag svalde hårt och såg ner.
En kyss betyder alltid någonting.
”Trey?”
Jag ryckte på axlarna och fortsatte se ner men slöt sen ögonen. Han kanske ångrade sig nu, men hur hade han tänkt när han kysste Martin? Hade jag ens existerat för honom då?
”Jag säger absolut inte att det han gjorde var rätt, men han gjorde det inte av den anledningen du tror i alla fall”, fortsatte Sid. När jag inte svarade tog han upp ett nytt ämne. ”Jag vet att du inte kommer bli glad över det här, men jag var tvungen att berätta vad du gjort, med maten du vet..”
”Va?!”
Jag såg chockat på honom och besvikelsen sköljde över mig. Hur kunde han ha sagt det?
”Du lovade”, sa jag och såg sammanbitet på honom. ”Jag sa att du inte fick berätta det för Max.”
”Jag vet.. men det är en så stor grej, han behövde få veta. Jag gjorde det inte för att vara elak Trey, jag gjorde det för att jag bryr mig om dig.”
Jag vägrade svara.
”Han blev helt chockad, han hade inte märkt, han trodde att du hade haft en dålig dag bara och att det gått över. Och han har så klart aldrig tyckt att du varit tjock, du ser ju själv nu hur du ser ut..”, sa han tyst.
”Och du berättade varför jag börjat också eller hur? Allt om den där surfkillen och att Max sa det där om höfterna? Varenda grej jag berättat för dig?” Jag kunde inte låta bli att känna mig.. förrådd på något sätt.
”Nej jag berättade inte det. Jag sa vad du hade gjort och att du tyckt att du var tjock, men inget mer.”
Jag kände hans blick på mig men jag såg inte på honom.
”Jag lovar Trey.”
Jag ryckte på axlarna. Det spelade ingen roll nu.
”Jag är ledsen.. Men han vill verkligen prata med dig. Han har aldrig velat göra slut, och nu vill han bara träffa dig och få prata.”
Jag vågade inte tro. Jag skulle inte orka bli krossad en gång till ifall det visade sig att det där inte alls stämde. På ett sätt ville jag ändå se honom och prata, men på ett annat sätt ville jag inte.
Och om det stämde, att han ångrat sig från första stund och att Martin verkligen inte betydde något på det sättet.. hur skulle jag då förklara vad jag gjort med Sid? Att ligga med någon var ännu värre, och jag hade valt det. Skulle jag säga att jag velat hämnas?
Det skulle nog aldrig kunna bli vi 2 igen. Jag visste inte ens om jag skulle vilja.
Sen dök nästa fasa upp för mig och jag såg snabbt på Sid.
”Sa du att vi legat med varandra?! Sid om du har sagt det så.. det är inte okej!” sa jag och märkte hur min röst nästan gick upp i falsett.
”Nej det är klart jag inte gjorde! Det skulle jag aldrig kunna..”, sa han och mumlade fram det sista.
Det fick mig att slå ner blicken. Det var inte Sids fel att vi hade gjort det. Det var helt och hållet mitt eget.
”förlåt..”, sa jag lågt. ”Det är inte meningen att bli så..” Jag slog uppgivet ut med armarna. ”Upprörd hela tiden. Det bara.. blir”, sa jag sorgset. ”Jag kan inte hjälpa det..”
”Det gör inget. Jag fattar, jag skulle nog också bli så om jag var i din situation. Det måste vara jätte mycket som far runt i huvudet, och det blir ju jobbigt för hela kroppen när man är ledsen, det tar mycket på ens energi.”
”Måste du alltid vara så snäll? Jag förtjänar det inte..”, suckade jag. ”Förutom det där med att du berättade om maten då, för då var du elak.”
Han drog lite på munnen.
”Det kommer ordna sig. Jag tror verkligen det. Och du förtjänar det visst.”


Jag sopade försiktigt upp alla glasbitar ifrån hjärtat och kände hur det värkte i mitt eget. Det var fortfarande den finaste present jag någonsin fått. Jag strök bort några envisa tårar med baksidan av handen och såg sen ner på den fyllda skyffeln. Det kanske gick att limma?
Vem försökte jag lura? Det var klart att det inte gick, det gick ju inte ens att se att det varit ett hjärta. Men jag kunde inte kasta det.
Jag såg mig omkring en stund och gick sen fram till skrivbordet och drog ut lådan. Jag tog upp den svarta kartongen min mobil legat i när jag köpt den och tömde innehållet som bestod av kvittot med garantin och ett headset som jag aldrig använt. Jag hällde sen i alla glasbitar i den och ställde kartongen på hyllan.
”Uh..”. Jag drog handen över ansiktet och tog ett djupt andetag. Hade Sid berättat nu? Hur hade Trey tagit det? Kunde han inte bara komma hem?



”Vill du inte träffa honom då?” frågade Sid och tog på Rex kopplet, han var sjukligt energisk och skulle nog rymma om han inte fick gå ut snart.
”Inte idag i alla fall”, sa jag tyst.
”Ni mår ju bara jättedåligt av det här båda 2.”
”Hur.. såg han ut?” Sid hade bara sagt att det syntes att han var jätteledsen.
”En kopia av dig ungefär”, sa han lågt.
Jag bet mig i en av piercingarna och drog lite med foten i golvet.
”Föressten, han sa att han varit hit. Att du inte öppnat.”
Jag suckade tyst och nickade. Det var ingen idèe att ljuga.
”Jag klarade inte av att prata med honom. Och jag ville inte vara jobbig så jag sa inget till dig. Fast det blev ju inte så himla bra ändå”, mumlade jag och sneglade mot min arm. ”Han ringde till dig förut också.. och jag tryckte av”, erkände jag och slog ner blicken.
”Jag vet. Han sa det med..”
”förlåt”, viskade jag.
”Det är väl ingen fara med mig. Det är Max du behöver prata med. Jag förstår att du är ledsen och arg, men han vill förklara.”
”Jag vet..”
”Du har inte gjort det lätt för honom att nå dig i alla fall”, sa han och drog lite på munnen.
Jag försökte le tillbaks.
”Men han har inte gett upp..?”
”Inte på långa vägar. Han är jättekär i dig Trey.”
Var jag också det? Jag visste att jag var kär i ’min’ Max. Det fanns ingen jag hellre ville vara med. Det var bara svårt att avgöra nu.. Jag skulle bli tvungen att prata med honom och själv få höra vad han sa. Om han ljög skulle jag se det i hans ögon. Det visste jag.
När jag inte svarade öppnade Sid munnen igen.
”Kom nu så går vi ut med Rex.”
Jag skakade på huvudet. Jag var varken på humör eller klädd för det. Håret låg platt då jag inte orkat göra något åt det, jag hade en blåröd nyans under ögonen av att ha gråtit för mycket och sovit för lite. Och på mig hade jag Sids svarta mjukisbyxor och min egna t-shirt som skulle ha tvättats för länge sen.
”Jag stannar här. Om det är okej.”
Sid såg ut att vara på väg att protestera men nickade sen.
”Okej, jag kommer om ett tag då.”
När han stängt dörren gick jag in i köket. Han hade lagat maten varje dag, så det var på tiden att jag gav tillbaks lite nu. Och jag skulle verkligen försöka äta själv också.
Jag drog upp tröjan och tittade ner på min mage. Jag var asrädd att jag skulle se det där inbillade fettet igen, men jag såg bara en alldeles platt mage och revben som syntes alltför mycket.
Varför hade allt blivit så fel?
Jag tog fram en kastrull för att börja fylla den med vatten.
Klumpen i halsen hade inte försvunnit sen den där morgonen jag stuckit ifrån lägenheten, och nu var den om möjligt ännu värre. Det värkte i mig. Bara utav att titta på kassen med mina kläder fick det att sticka i ögonen. RockStyle var Max favoritaffär. Hade han medvetet valt den kassen? För att påminna mig?
Det var jobbigt att tänka på Max på det sättet som Sid beskrivit honom. Men varför fick Max mig att känna dåligt samvete? Det var ju inte jag som gjort fel. Eller var han jättearg på mig? Och om jag skulle gå med på att träffa honom, skulle han då skälla på mig? För att jag stuckit? För att jag överreagerade? För att jag var mesig, ful, och avtändande, och att han faktiskt kommit fram till att det var bra att jag gjort slut?
Det han sagt till Sid, att han inte hade några känslor för Martin, behövde ju inte stämma. Han kanske helt enkelt ville berätta det personligen för mig, och han hade förstått att Sid skulle berätta för mig vad dom pratat om, så han hade ljugit.
Kunde han vara så beräknande?
Kastrullen gled ur händerna på mig och slog i golvet med en gäll duns och vattnet rann ut över golvet. Jag såg uppgivet ner på röran och suckade tungt. Jag var tvungen att försöka sluta tänka, åtminstone på alla tusentals frågor jag ändå inte skulle kunna ge svar på själv. Jag skulle bli galen annars.
Jag hämtade skurtrasan ifrån badrummet och började torka upp pölen på golvet. Efter det gjorde jag ett nytt försök att koka potatis.

”Vad gör du Trey?” kom det oroligt ifrån hallen en stund senare.
”Inget dumt, jag lovar”, sa jag och vände på köttfärsbiffarna i stekpannan.
”Åh.. du lagar mat.” Sid lät alldeles förvånad och jag kunde väl inte klandra honom för det.
”Jaa, det vandrande liket kan faktiskt sånt, om han bara vill.”
Sid drog på munnen.
”Jag skulle kunna säga emot, men tyvärr är det en ganska bra liknelse.”
Jag såg en snabb lite orolig glimt i hans ögon, som att han var beredd på att jag skulle kunna få ett nytt utbrott eller börja gråta, men jag log försiktigt tillbaks lite.
”Jag hittade några biffar i frysen som jag tog.”
”Vad bra, jag är jättehungrig”, log han.
Rex såg upp på mig med tungan hängande ut från munnen samtidigt som han viftade ivrigt på svansen.
”Hej Rex, har du varit ute och gått? Va?” log jag och kliade honom bakom örat.
Jag försökte verkligen tänka bort alla dom där frågorna och distrahera mig med annat, åtminstone försöka att verka lite normal, fastän jag väl egentligen var något slags psyko som borde skickas iväg till någon isolerad ö i något okänt hav där jag inte skulle förpesta tillvaron för andra människor.
Sid dukade och en stund senare satt vi vid köksbordet och min aptit lyste med sin frånvaro. Jag skar små, små bitar men det gick ändå inte som jag ville. Och tankarna som ’jag måste, jag måste’ gjorde mig bara ännu mer stressad.
”Det var riktigt kallt ute nu”, sa Sid och drack lite mjölk.
”Snön kommer säkert snart”, svarade jag och kastade en blick ut genom fönstret. Det hade ju redan snöat lite den där gången jag, Sid och Hale varit ut, fast det hade iochförsig försvunnit samma dag.
Undra om Max hann se det.
Jag tvingade i mig en tugga och svalde sen snabbt. Det kanske skulle vända och bli lättare snart.


Trey hade inte ringt igår.
Jag hade verkligen hoppats. Men han visste nu i alla fall, och då kanske det var som Jenny sagt, att jag fick vänta och låta honom ta sin tid.
Men igårkväll när jag gått och lagt mig, i soffan, så hade jag varit skräckslagen att tystnaden betydde att han inte ville ha att göra med mig. Att det var kört.
På ett sätt ville jag lämna lägenheten för att få både luft och miljöombyte, men om Trey skulle komma hem.. så jag hade inte vågat gå ut än.
Men nu kändes det som jag kommit till gränsen. Jag behövde inte vara ute länge. En snabbvända till stan för att handla hem något att äta kanske. Kylskåpet gapade ganska tomt. Hur ledsen jag än var och hur dåligt jag än mådde skulle jag inte bli som Martin.

Jag hade faktiskt fixat till håret lite och målat två streck med kajal under ögonen innan jag gått ut. Jag ville inte riskera att bli intagen på psyket om någon såg lite för länge på mig. Kläderna jag dragit på mig var ett par svarta stuprörsjeans, nitskärpet som oftast halkade ner på höfterna efter en stund och en svart långärmad tröja – lika färgglatt klädd som jag kände mig inombords.
Jag kunde ändå inte släppa Trey, så klart. Och tankarna på hans.. ätstörning gnagde i mig. Hur kunde jag inte ha märkt? Jag hatade mig själv för det. Hur många gånger hade han tänkt att han var tjock? Äcklig? Trott att jag också tyckte det? Och inte en enda gång hade jag kunnat dementera dom funderingarna och sagt att det inte stämde någonstans. Han måste ha varit så ledsen. Mått så dåligt.

”Max?!”
Jag vände mig om då jag hörde en förvånad tjejröst. Jag hade precis varit på väg in i mataffären.
”Jag tyckte det var du!” sa hon glatt.
Gabriella ifrån min gamla klass. Hon hade samma vitblonda hår, i en fläta på ena sidan, svarta stuprör och en svart skinnjacka som såg lika tunn och kall ut som min.
”Bella”, log jag tillbaks och kramade om henne. ”Shiet vad länge sen.” Hon var fortfarande likadant sminkad som hon varit i skolan också, svarta sotade ögon med tjocka eyeliner-streck på ögonlocken.
”Verkligen! gud vad kul att se dig”, log hon stort och såg på mig igen när hon släppt mig.
Jag var glad att jag tagit tag med mitt eget utseende innan jag gått ut, annars hade hon väl undrat vad i helvete som hade hänt med mig, om jag hade förfallit helt. Och jag hade ingen lust att berätta allt som hänt.
”Hur är det med dig?” log jag och drog handen genom håret.
”Jättebra faktiskt! Jag är ledig från plugget idag till och med”, flinade hon.
Senaste gången vi träffats var nog över ett år sen, och då lite snabbt på en fest bara, men hon hade pratat om att hon sökt in till en utbildning då, det mindes jag faktiskt.
”Åh du kom in på den där makeup-artist-utbildningen?” frågade jag.
”Oj du har bra minne Maxwell”, flinade hon. ”Jo det gjorde jag. Hur kul som helst!”
När jag väl tänkte på det så hade jag faktiskt ganska många smeknamn, just Maxwell hade Bella och Paulina ofta kallat mig i skolan.
”Vad roligt”, sa jag uppriktigt och log mot henne.
”Allt bra med dig också?”
Jag ansträngde mig till det yttersta att le. Det hade varit lättare att le när vi inte pratade om mig.
”Japp bara fint.”
”Med Trey också? För ni hänger med varandra fortfarande va?”
Jag svalde hårt.
”Jo”, sa jag kort och fortsatte sen. ”fan vad kallt det är. Vart ska du?”
”In här”, log hon och nickade mot dörrarna till mataffären.
”Jag med, kom”, flinade jag och gick in i värmen.

Vi hade hunnit prata igenom en hel rad ämnen medans vi gick bland hyllorna där inne, och det hade inte känts som att det var så pass länge sen vi pratade sist faktiskt. Vi hade sagt att vi skulle försöka ses någon dag också. Men skulle jag vara ärlig så visste jag att det inte skulle bli av så länge jag inte visste hur det skulle bli med Trey. Det var han som tog upp mina tankar nu.


                                                                                *



Dom senaste dagarna hade varit ungefär som dom tidigare. Det hade gått 3 dagar sen Sid pratat med Max, men jag hade inte fått mig själv till att ens ringa honom. Jag var tacksam att Sid faktiskt inte tjatat. Visst, han hade frågat några gånger, men när jag sagt att jag inte kunde än så hade han gett sig. Jag visste att jag skulle behöva prata med honom. Men inte nu.
Just nu satt jag i vardagsrummet lutad över bordet och försökte rita lite. Det var så länge sen, och jag ville inte gråta hela tiden.


Jag var glad att se att Trey faktiskt ritade, det var första gången på länge han gjorde något annat än att titta mot teven eller ligga i sängen vänd mot väggen. Jag hoppades att han snart skulle fixa att prata med Max också.
Jag själv hade börjat med en välbehövlig städning och höll precis på att dammsuga mitt sovrum. Något durrade till i min jeansficka och efter någon sekund förstog jag att det var min mobil som ringde. Jag stängde snabbt av dammsugaren och tog upp telefonen. 
”Hallå?”
”Hej..” Shiet. Jag hade väntat mig att det typ skulle vara Hale. ”Det är Jens.”
”Åh hej”, sa jag och log, och kände mig fånigt nervös.
”Hur är läget?” frågade han.
Han hade till och med fin röst i telefonen, vissa personer lät ju faktiskt annorlunda i just telefonen än dom gjorde när man träffade dom.
”Det är bra, med dig då?”
”Bra, lite förkyld bara.”
”Vad jobbigt, men då har du en ursäkt till att typ titta på teve och sånt i alla fall. Jag håller på att städa, mindre kul”, flinade jag.
”Sant”, sa han och skrattade lite. ”Men duktigt av dig.”
Det kändes nästan avslappnat att prata med honom nu. I ungefär en sekund till.
”Jo jag ringde egentligen för att fråga ifall du kanske skulle vilja ses i veckan? Typ.. fredag?”
Jag kände ofrivilligt hur det sög till lite i magen och jag dröjde nog lite för länge med att svara. ”Fast bara om du vill alltså”, sa han och lät plötsligt lite osäker.
”Jo men.. det vill jag nog.” ’Nog’?! Det lät ju nästan elakt. Och så menade jag inte. Jag ville ses. Trodde jag. Fast tanken gjorde mig skitnervös. ”Jag menar. Jag måste kolla upp en sak först bara. Annars vill jag gärna.” Det lät väl bra?
”Okej, du kan väl skicka ett sms när du vet?”
”Jaa det gör jag”, log jag.
Åh.. jag var inte alls van att känna mig så här nervös.
”Härligt, men då.. hörs vi.”
”Det gör vi, krya på dig också”, log jag.
”Åh tack. Ha det! Hejdå.”
”Hejdå.”
Jag log lite för mig själv efter att jag lagt på. Han hade faktiskt ringt. Jag hade inte väntat mig det.

”Vad ritar du?” frågade jag och satt mig i soffan bredvid Trey.
”Åh.. inget speciellt”, sa han och lyfte handen med pennan ifrån papperet.
En lång smal svarthårig kille som såg ner i marken prydde papperet. Ett par svarta stora vingar omslöt honom och det såg ut som att det regnade. I handen höll han en gloria. En ängel, insåg jag. Bilden var både dyster och jätte vacker på samma gång.
”gud vad fint”, log jag.
”Tack”, sa han tyst och såg sen upp på mig. ”Pratade du med någon föressten?”
Jag log lite och drog fingrarna genom håret.
”Jaa.. Jens ringde.”
Jag hade inte berättat att vi hade träffats på bussen. Det hade varit så mycket annat att prata om. Sånt som var mycket viktigare än mig.
”Jens? Han du hånglade med?” frågade Trey förvånat och jag nickade lite generat.
”Jag.. träffade honom på bussen när jag skulle hem till Max.”
”Gjorde du?! Varför har du inte sagt något?”
Jag log lite.
”Det kändes inte så viktigt i jämförelse..”
”Men jo, du är viktig Sid. Jag vet att jag är.. påfrestande. Men jag vill ju höra sånt, jag bryr mig.”
Jag log mot honom.
”Vi hann inte prata så länge, men han frågade efter mitt mobilnummer.”
”Woah, vad roligt Sid! Och nu ringde han?”
Jag nickade.
”Jaa..”, sa jag och drog tungpiercingen mot tänderna.
”Vad sa han?” frågade han snabbt.
”Typ.. han frågade hur det var och så.. alltså jag blir alldeles nervös. Hur normalt är det?”
Trey flinade lite, vilket var väldigt sällsynt nu för tiden.
”Väldigt normalt om det är någon man kanske gillar.”
”Men jag känner honom inte ens. Vi har träffats 2 gånger bara.”
Iochförsig hade vi pratat ganska mycket på krogen, men ändå.
”Men han kanske är lite intressant?”
Jag nickade lite motvilligt.
”Han ville ses..”, mumlade jag sen.
”Ville han?! När då? När ska ni ses?”
”Han frågade om fredag. Men jag sa att jag skulle kolla upp lite grejer först.”
Trey såg förvånat på mig.
”Sa du inte ja?”
Jag bet mig lite i läppen.
”Jag vill att det ska lösa sig mellan er. Och du mår inte bra. Du är fortfarande viktigast.”
”Men sluta Sid, du har gjort mer än tillräckligt för mig. Jag.. ska prata med honom.”
Jag såg hur smärtan skymtade förbi i hans blick. ”Men jag lovar att jag klarar mig själv på fredag. Det är klart du ska träffa honom!”
”Tycker du?”
”Jaa det är klart! Menade han som en dejt eller?” frågade han och log nästan lite retsamt.
”Nej! Det.. tror jag inte i alla fall. Alltså den där kvällen.. han hade druckit, jag med, så det var därför han råkade kyssa mig. Han kommer nog inte ens ihåg det.”
”Sen när blev du så här osäker? Jag trodde knappt du kunde bli det. Det är nästan lite sött.”
Jag suckade och såg på honom.
”Det är klart han kommer ihåg det, annars skulle han knappast ha frågat efter ditt nummer och sen ringt. Ring och tacka ja nu.”
Jag kliade mig lite i nacken.
”Jag gör det imorgon.”
”Du kör på svårflörtad-grejen redan?” frågade han och log så där oskyldigt som bara Trey kan.
Jag knuffade till honom lätt med axeln.
”Lägg av. Jag trodde inte ens att jag gillade killar för ett tag sen. Så nej, jag kör inte på något alls. Jag är bara Sid.”
Han log och la armen om mig.
”Förlåt, jag tror det blir jättebra om du bara är Sid.”
”Ni kände i alla fall redan varan..” Jag avbröt mig snabbt. vad fan tänkte jag med? ”förlåt Trey, jag menade inte..”
”Det gör inget”, log Trey men leendet försvann snabbt och ersattes med den där sorgsna blicken.
Hur kunde jag vara så dum i huvudet?
”jag..”
”Det är lugnt. Säkert”, avbröt han mig men jag såg ändå hur han knutit händerna så där hårt som han gjorde ibland. ”Finns det något jag kan hjälpa till att städa?”



                                                                                         *

Max

Jag öppnade laptopen utan större entusiasm. Det kändes inte så viktigt att kolla in andras bilder och bloggar just nu. Men jag behövde något att göra. En ruta i högra hörnet kom upp och meddelande att jag hade typ 10 tusen nya mail. Med en suck klickade jag upp inkorgen.
Skräp. Töntig reklam från någon hemsida jag besökt en enda gång. Spam. Mer skräp. Erbjudande om viagra, fuck them. Lite mer spam. En rubrik fångade dock min blick, nyhetsbrevet från kerrang!, musiktidningen som jag var typ beroende av. Jag öppnade det och började sen läsa igenom.
’Panic! at the disco är tillbaks’ var rubriken till första artikeln. Dom skulle ha en konsert här. Om några månader. Jag kände en klump i halsen. Dom var ett av Treys absoluta favoritband. Jag kryssade rutan och suckade tungt. Det gick tydligen inte ens att distrahera sig med datorn. 

 

”Jag tänkte gå ut lite”, sa jag till Sid och började gå mot hallen. Jag behövde tänka. Och jag behövde verkligen luft. Och att ta en promenad skulle hjälpa mig med båda.
”Själv?” undrade han och såg på mig.
Jag nickade.
”Jaa, jag tror det är bäst. Jag kan göra lite nytta och handla också, om det behövs något.”
”Åh okej, om du vill så. Mjölken är typ slut. Men det är nog det enda.”
”Okej men då köper jag det”, sa jag och tog på mig skorna. ”Hejdå så länge.”
”Hejdå.”
Jag började gå mot stan och körde ner mina redan frusna händer i jeansfickorna, dom jeansen som Sid hämtat åt mig i lägenheten. Jag frös nästan jämt nu för tiden. Oavsett om jag var inne eller ute.
Klockan var bara runt 6 på kvällen men det var mörkt som att det skulle ha varit mitt i natten.
Det tog inte särskilt länge att komma fram till stan och jag fortsatte gå mot huvudgatan där mataffären låg. På vägen dit passerade jag den lilla parken med fontänen i mitten. Runt om stog några gröna bänkar. Det var där jag såg honom. Sittandes ensam på en av bänkarna. 

 
Den här dagen hade börjat sämre än dom senaste. Jag hade vaknat med tårar i ögonen och sen hade det fortsatt i samma stil hela dagen. Inte att jag gick omkring och grät, men ögonen var ständigt fuktiga med tårar som hotade att rinna över kanten. Allt i hela lägenheten påminde mig om Trey. Jag hade ett konstant tryck över brösten och jag kände nästan någon slags instinkt att lägga mig ner på golvet, krypa ihop till en boll och bara sluta ögonen. Jag ville inte vara med längre.
Till sist, när det började bli kväll hade jag inte stått ut hemma längre. Precis som några dagar tidigare, men nu var det ännu värre. Så jag hade tagit på mig conversen som egentligen var för tunna för den här årstiden, den vanliga skinnjackan, och mina svartvitrandiga avklippa fingervantar. Sen hade jag lämnat lägenheten och bara gått. Jag hamnade i stan och klumpen i halsen hade växt sig ännu större. Jag hade varit rädd att jag skulle ramla ihop så jag hade satt mig ner på närmaste bänk. Vilket hade blivit vid den stora fontänen. Den som sprutade vatten under sommaren men som nu var avstängd.
Jag kände själv hur jag ryckte till och snart hade mina axlar börjat skaka. Jag hade gråtit tyst, men det hade gjort minst lika ont.
När jag till sist hade kunnat sluta hade jag ändå inte haft någon ork till att resa mig upp. Vart skulle jag ens ta vägen? 

 

Jag blev stående där, delvis skymd av några av dom höga buskarna. Max.
Jag hade inte varit beredd på det kraftiga hugget i hjärtat. Det kändes så verkligt att jag nästan trodde att någon stog och högg mig med en kniv.
Känslorna sköljde över mig och jag kunde inte ens blinka. Han såg.. ledsen ut.
Min andhämtning hade blivit oregelbunden och jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag kunde inte gå fram. Jag var inte beredd på det här. Och han skulle kanske inte ens vilja.
Jag bet mig hårt i läppen och fortsatte se mot honom. Om man inte räknade med att jag hade sett honom genom kikhålet i dörren så var det.. hur länge som helst sen jag såg honom.
Han var fortfarande fin.. men han såg så ledsen ut.. Vad tänkte han på? Var det mig? Eller något helt annat?
Vi behövde prata. Jag borde verkligen göra det idag. Men jag vågade inte nu och här. Jag drog upp huvan på munktröjan jag hade under jackan och gick snabbt förbi. Fort, fort.
Han skulle nog gå hem snart, det var ju kallt. Och om jag gick dit nu skulle jag hinna förbereda mig lite. Om jag skyndade mig skulle jag komma hem innan honom. Det skulle bli bra. Men om det skulle gå bra att prata visste jag däremot inte alls.

Jag tog upp mobilen när jag nästan var framme vid lägenheten och ringde Sid.
”Hallå?”
”Hej, jag.. dröjer nog lite. Jag ska.. försöka.” Jag tog ett ostadigt andetag.
”Ska du prata med Max?” frågade Sid.
”Jaa..”
”Vad bra Trey! Vad glad jag blir. Du kommer fixa det jättebra.”
Jag kände mig inte lika positiv som han.
”Jag hoppas det..”
”Ring mig sen då, lycka till jätte mycket.”
”Mm.. Hejdå.”

Jag tvekade lite utanför porten men drog sen upp den och gick uppför dom bekanta trapporna. Det kändes ändå så konstigt att se dörren igen. Sanch/Spjuth. Det blev plötsligt svårare att andas igen och jag fumlade efter nyckeln i jackfickan. Jag fick tag i den och satt den i låset för att vrida om.

Jag stannade till i hallen och bara såg mig omkring. Det här kändes så konstigt. Och det var så tyst. Jag tog av mig skorna och gick sen mot köket. Jag stannade dock till vid öppningen till vardagsrummet. Det stog både tallrikar och glas på bordet, en handduk på golvet, och i soffan låg Max täcke och kuddar. Varför då?
Martin kunde väl inte ha sovit över? Så kunde inte Max göra. Inte efter vad Sid berättat. Fast han kanske hade tröttat när jag aldrig hörde av mig.
Var jag så lätt att byta ut?
Dina kyssar är i alla fall lätta att byta ut mot Martins.
Jag vände mig om och gick in i köket istället. Det såg inte ut som att han hade diskat på flera dagar.
Han borde komma hem snart.


Jag märkte inte hur hårt jag hade haft mina händer knutna förrän det började göra ont. Men den smärtan var på sätt och vis mer behaglig än den psykiska smärtan. Jag ville bara vakna ur den här mardrömmen. Jag hade ju haft ett litet hopp att Trey skulle vilja prata med mig efter att Sid varit hem. Men det hoppet hade släckts nu. Han ville inte ha med mig att göra längre.
Först hade jag tyckt att han var omogen som stack. Men nu förstog jag honom att han inte ville se mig överhuvudtaget. Jag var hemsk. Jag förtjänade inte honom. Men samtidigt stog jag inte ut med tanken på att han skulle vara med någon annan. Ett tydligt bevis på att jag var självisk också.
Jag snyftade tyst till en gång och bet mig sen hårt i läppen. Jag hade suttit här i säkert en timme nu, men jag kunde eller ville inte röra mig. På något sätt hade den här bänken blivit min enda trygghet just nu. En plats som inte hade några minnen av Trey gömda. 

 

Varför kom han inte? Jag hade varit här ett bra tag nu och istället för att bli mer förberedd började jag bli mer nervös och osäker. Det här kanske hade varit en dum idèe.
Jag hade så gärna sluppit det här. Allting som hänt på sistone. Jag hade velat att allt var som vanligt. Att Martin aldrig kommit hem den där kvällen, att jag inte varit borta, för då hade han absolut inte sovit över, och då hade Max inte följt med honom hem, och då hade det aldrig hänt. Allt hade varit bra nu.
Tårarna började utan förvarning att rinna och jag begravde ansiktet i händerna.
”Varför..?” viskade jag tyst. ”Varför gjorde du det?”
Jag reste mig upp på ostadiga ben och gick in i vardagsrummet igen och vidare ut på balkongen. Jag fumlade efter ciggpaketet i fickan och fick fram det efter ett tag. Jag satte en cigarett mellan läpparna och tände den sen. Ångesten fanns överallt och jag visste inte vad jag skulle göra.
Klockan hade börjat närma sig 8 nu.
Jag tog ett djupt bloss och blåste sakta ut röken.


Inga mer varma kramar. Inga fler mjuka pussar. Inget svart hår att stryka fingrarna genom. Ingen som log mot mig så fort jag vaknade på morgonen, som sa dom där 3 orden. Ingen att skratta tillsammans med, att skämta och retas med. Ingen som kallade mig för tjej för att jag duschade så länge.
Ingen att krama under läskiga filmer, ingen att hålla i handen på stan. Ingen som strök fingrarna över min kind. Inga bruna ögon att se in i.
Ingen att brotta ner i soffan och kittla. Ingen som gav igen med att gränsla mig och säga att det skulle bli kyss-strejk om jag inte var snäll.
Ingen Trey.


In the brightest hour of my darkest day
I realized what is wrong with me
Can't get over you. can't get through to you

Because days come and go but my feelings for you are forever,

One last kiss,
before I go
Dry my tears,
it is time to let go


Det var verkligen kolsvart ute, förutom gatlamporna som gav ifrån sig svaga sken.
En blick på mobilen och ett konstaterande att klockan blivit halv 10. Och en insikt; jag ville inte vara utan Trey. Det fanns ingen mening alls om jag inte hade honom. Och det hade jag inte.
Jag kände mig konstigt nog lugn efter att jag bestämt mig.
Det var bäst så här.



Klockan hade blivit 10.. Sid hade ringt, men jag hade inte svarat utan istället skickat ett sms om att det skulle dröja ett tag.
Han kanske hade gått hem till Martin? Han kanske hade suttit där och väntat på honom? Eller på någon annan. Han hade kanske ryckt upp sig mer än mig och gått vidare? Min underläpp darrade till lite där jag satt på min säng. Kunde det vara så?
Han skulle kanske sova borta hos någon till och med.


Stålräcket kändes kallt mot mina händer fastän jag hade vantarna, men jag tog mig ändå upp, vinglade till lite. Jag tog snabbt ett fastare tag, en hand på vardera sida om mig. När jag stog ganska så stadigt släppte jag försiktigt ena handen och sträckte upp armen en bit för att istället ta tag i vajern som sträckte sig ner på min högra sida. Jag såg rakt framåt med tom blick men vacklade sen till lite igen då en kraftig vind tog tag i mig.
När jag hittat balansen såg jag ner på det mörka vattnet nedanför mig. Det var alldeles svart. Det var tur att det inte hunnit bli is än.
Det var så högt.
Jag slöt ögonen en stund och tog ett djupt andetag. Det var långt ner dit härifrån bron. Det borde inte vara någon risk att jag skulle klara det fallet.
Jag kastade en snabb blick bakom mig, men det var fortfarande inga bilar som körde där. Det var just därför som jag tänkt att den här platsen borde vara bra.
Jag flyttade försiktigt in fötterna lite så att jag stog stadigare, jag ville inte ramla. Jag ville ta det lilla steget utför kanten själv.
Det var jag som gjort fel och orsakat allt det här. Men jag ville ändå inte. Jag ville inte vara utan honom.
Det här var bättre då. Jag skulle slippa känna och tänka.
Vad skulle jag annars göra? Gå hem till lägenheten, längta efter Trey, inse gång på gång att han aldrig skulle komma tillbaks, försöka umgås med andra, tänka på Trey och att det var honom jag allra helst ville umgås med, åka hem till mamma och Peter och fråga om jag fick flytta hem igen? – Nej det var inget liv jag ville ha.
Två smala strömmar av tårar hade börjat rinna längs mina kinder, för att sen fortsätta nerför hakan och slutligen droppa ner i det kalla, mörka vattnet. Snart skulle jag göra dom sällskap.



När klockan blivit halv 11 började jag få panik på riktigt. Varför kunde han bara inte komma hem?! Jag skulle låta honom förklara, jag ville bara prata..
Jag gick ut i vardagsrummet igen med snabba steg och märkte att mina andetag också ökat. Jag ville inte inse att han gått hem till någon annan. Jag ville inte.
Han kunde inte bara ha gått vidare. Jag var inte här för att slänga mig om halsen på honom och säga att allt var okej, men det hade känts bra om han faktiskt hade velat det, om det nu lät det minsta logiskt.
Jag tog upp mobilen ur fickan och bet mig lite i läppen, bläddrade sen fram till Max nummer även om jag kunde det utantill. Jag tvekade med fingret på ’ring’ en stund men la sen ner telefonen igen. Det gick inte..

Halv 12 gav jag upp. Han skulle inte komma hem. Det var verkligen slut.
Jag släckte överallt, tog på mig skorna och jackan och gick sen ut. Jag låste och gick ner för trapporna. Det var iskallt ute och jag drog upp axlarna medans jag började gå mot stan. Jag orkade inte vänta på någon buss, nästa nattbuss skulle inte gå förrän kvart över 12.
Det kändes som att gråten var nära hela tiden. Jag var så besviken. Jag hade verkligen tagit mod till mig och så blev det så här.

Jag hade hållit blicken på mina fötter hela tiden, men när jag kommit in i stan och närmade mig fontänen där Max suttit såg jag upp. Jag kom exakt ihåg vilken bänk det varit.. vänta.
Det satt en gestalt där nu också. På samma bänk. Vad gjorde någon ute så här sent? Det fanns ju isåfall roligare saker att göra än att sitta ensam på en bänk. Jag gick närmare och kände sen hur hjärtat hårt kramades om. Den där gestalten var Max. Men.. fortfarande.. Han satt kvar. Max..
Mina fötter fick tillbaks förmågan att röra sig och började sakta ta sig mot honom.


Mina händer skakade lätt och det kändes som att jag skulle falla ihop i bitar när som helst.
Jag hade inte kunnat.. Något hade hållit tillbaks mig. Om det var något pyttelitet hopp om Trey eller någon skyddsängel som jag aldrig trott på visste jag inte. Men efter att ha stått där en lång stund, hur lång visste jag inte, hade jag med darriga ben tagit mig ner på marken igen. Jag hade trott att jag skulle bryta ihop på riktigt där, men jag hade stapplande tagit mig tillbaks till samma bänk vid fontänen, det hade varit så långt jag klarat. Jag hade inte orkat ta ett steg längre.



Jag stannade till och såg mot honom, han såg.. helt förstörd ut. Hans händer skakade. Han måste ha suttit där i flera, flera timmar..
”Max..”, viskade jag.
Hans huvud vändes sakta mot mig och för några sekunder var han alldeles tyst och såg bara på mig, som att han inte trodde att han såg rätt.
”Trey!” kom det till sist tyst ifrån honom och han for upp på fötter. ”Trey..”
Jag tog snabbt dom få stegen fram till honom och jag visste inte ens vem av oss det var som började. Men plötsligt stog vi med armarna hårt om varandra. Jag fick inte fram någonting men tårarna rann längs kinderna och jag kramade hårdare, kände Max grepp hårdna också.
”Jag är så ledsen.. förlåt, förlåt, förlåt.. jag är så ledsen Trey”, viskade han nästan desperat och jag hörde hur han drog efter andan flera gånger.
Ingen av oss lyfte dock på huvudena, ingen av oss drog sig undan. Just då kunde jag inte röra mig överhuvudtaget. Alla jobbiga, ilskna, ledsna, sårade tankar och känslor tog en paus precis då, och det enda som fanns kvar var Max.  


(låt-texten är ifrån 'forever' med papa roach. med några ändringar av några små ord bara.)


8D

 

jag tatuerade mig i fredags =D fjärilen från min header =)

RSS 2.0