crash m/m - del 37

här kommer då nästa kapitel =) ungefär lika långt/kort som det förra då jag har delat av kapitlet på två =) hoppas ni gillar det i alla fall, och kommentera gärna.
jag ska jobba för Peace&Love den här veckan, så jag kommer inte vara superaktiv. Men ni får lite läsning i alla fall =D
och just ja, det kommer vara en hel del prat i den här delen, och inte så mycket action, men det kändes som att det behövdes.


Sweet dreams, bad dreams - they are all about you.


 Trey

”Trey! Vakna!”
Jag öppnade sakta ögonen och mötte genast Max blick.
”Jag sover”, stönade jag och slöt ögonen igen.
Sängen studsade till lite och jag kände Max ben på vardera sida om mig.
”Nej du får inte sova mer nu!” Jag kände hans varma andedräkt mot ansiktet. ”Vet du inte vad det är för dag idag?”
”Nej”, mumlade jag och kunde inte påstå att jag brydde mig så mycket heller.
Mina tankar blev desto klarade då jag plötsligt kände Max läppar emot mina.
”Vet du en annan sak då?” frågade han lågt och pussade mig mjukt en gång till. ”Att jag älskar dig. Massor.”
Jag log svagt men hade fortfarande ögonen stängda. Det visste jag faktiskt. Max läppar snuddade vid mina igen för att sen leta sig ner till min hals. Jag ryste till och kunde inte låta bli att höja armarna och lägga dom om hans rygg där han stod gränslad över mig. ”Jätte jättemycket alltså”, fortsatte han och förflyttade läpparna till mitt nyckelben. Det här måste vara det bästa sättet att börja dagen med. Jag ville aldrig att han skulle sluta.
Sakta, sakta öppnade jag ögonen och det fladdrade till lite i magen på mig när jag såg Max sneda leende och den lite retsamma blicken. Jag försökte dra ner honom mot mig och efter en stund gav han med sig och sjönk ner ovanpå mig. Jag tryckte läpparna mot hans och slingrade in mina fingrar i hans hår. Jag älskade hans hår, jag älskade den lena huden, dom mjuka läpparna, dom starka armarna, dom tydliga höftbenen som syntes ovanför jeanslinningen, jag älskade hans blå ögon och den sexiga magen. Allt. Min andning blev automatiskt tyngre då han tryckte sig emot mig.
”Max..”, mumlade jag.
”Mm?” Han nafsade tag i min läpp och drog försiktigt lite med naglarna vid min nacke.
”Vad.. var det för dag?” frågade jag i hopp om att kunna bli distraherad ifrån mina egna inte så anständiga tankar.
Det fick Max att skina upp lite.
”Just ja. Det är pojkvännens dag.”
”Va?” flinade jag. ”Det finns ingen sån.”
”Jo nu. Det betyder att vi bara får skämma bort varandra idag. Därför har jag bokat en hemlig.. resa skulle man kunna kalla det”, log han nöjt.
Jag såg förvånat på honom.
”Varför då? Jag menar.. vart då? Hur..?”
Han skrattade till lågt och pussade mig.
”Du kommer aldrig börja gilla överraskningar va?”
Jag rynkade lite på näsan.
”Inte riktigt.”
”Du kommer gilla det här, tro mig.”
”Okej..”, sa jag lite tveksamt.
Han såg ner på mig en stund innan han lät händerna glida upp längs mina sidor.
”Jag behöver nog få dig att slappa av lite först.”
Bara dom orden, tillsammans med hans händer som smekte över min mage, fick det att snurra till lite i huvudet. Han sänkte huvudet igen och kysste mig, lite hårdare den här gången och hans höfter trycktes mot mina. Min puls slog hårt och hjärtat gjorde en liten volt då jag kände hans hand innanför mina boxers. Jag kunde inte hindra ett lågt ljud lämna mina läppar. När hans hand sen slöt sig om mig skälvde jag till. Men så rycktes plötsligt dörren upp och någon kom in och störde.
”Åh hej!” log Max stort och vände sig om.
Där stod Martin med ett leende på läpparna, han såg dock lite ogillande mot mig. Nu kändes det inte alls bra med Max hand där innanför.
”Vi ses sen då Trey?” log Max, drog ut handen och reste sig upp.
”Men.. resan då?”
”Du gillar ju ändå inte överraskningar. Martin följer med.”
”Jaha..”, sa jag lågt och kände besvikelsen skölja över mig.
”Du och Max har ändå aldrig passat ihop”, sa Martin.
När jag såg på honom den här gången hade röda horn börjat växa ur pannan på honom och ögonen var alldeles svarta.
Max lutade sig ner och tryckte hårt läpparna mot mina stela.
”Det är lugnt va Trey? Det betyder ingenting”, log han.
Jag kände hur det värkte inom mig men jag log ändå tillbaks och nickade.
”Visst, det är okej.” Det var som att läpparna rördes av sig själv, uttalade dom där orden utan att jag godkänt det.
”Jag kommer sen. Hejdå.”
Martin log elakt mot mig och tog sen tag i Max hand och drog ut honom ifrån rummet.
”Hejdå Trey, och du, det är nog dags att försöka göra någonting åt den där magen va?” Med det lämnade han rummet och jag såg panikslaget ner på mig själv. Magen vällde ut över hela sängen, jag fick knappt plats själv. Jag drog häftigt efter andan och började försöka få bort allt äckligt. Jag slet och drog i skinnet medans tårarna rann. Bort, ta bort det, försvinn..

”Trey!”
Jag skakade häftigt på huvudet och fortsatte riva och slita i det äckliga.
”Trey vakna!”
Någon grep plötsligt tag i mina händer och jag slog upp ögonen.
”Trey..” Max såg skrämt på mig och jag försökte lugna ner andetagen. Vad hade hänt?
Han släppte sakta mina händer och jag såg ner på mig själv. Min mage var alldeles för platt och höftbenen stack fortfarande ut läskigt mycket. Men ny pryddes magen av långa röda rivsår.

Max

”Vad hände?” frågade jag oroligt och svalde hårt.
Förtvivlan sköljde över mig när jag såg Trey i bar överkropp. Han var.. mager. Hans revben stack ut för i helvete, det såg ut som att hela kroppen hade sugits in lite. Hur kunde han.. ha gjort det här mot sig själv?
Jag hade vaknat av Treys låga plågade stön, snyftningar och hesa ’Nej.. nej.. ta bort det.’ När jag kommit in på hans rum höll han på och rev sig för fullt över kroppen, allting i sömnen.
”Jag.. drömde..”, viskade han och drog genast upp täcket. Hans armar var så smala. Alldeles för beniga. Om jag inte vände bort blicken skulle jag börja gråta.
Jag blev stående på golvet och såg oroligt på honom igen, jag var dock noga med att bara se han i ansiktet.
”Vad drömde du?” frågade jag lågt.
Han bet sig hårt i läppen och såg ner.
”Trey?”
”Men.. han.. någon.. sa att jag var tjock. Och när jag tittade så var min mage jättestor.. det var så verkligt.”
Jag såg ledset på honom och satt mig försiktigt på sängkanten.
”Vilken dum dröm. Du är ju..” Jag kunde inte låta bli att se på hans armar igen.
”Titta inte”, mumlade han och kröp ihop lite. ”Jag vet att jag är äcklig.”
Jag skakade snabbt på huvudet.
”Du är aldrig äcklig. Säg inte så.”
Han såg tyst på mig och sänkte sen blicken igen.
Det här var hundra gånger värre än jag vågat föreställa mig. Jag hade tyckt det var bra att han ätit en tacos igår, men nu skulle jag helst vilja att han tryckte i sig minst fyra. När han inte svarade fortsatte jag.
”Har du sovit bra annars i alla fall?”
Hur hade han sovit alla dom här senaste nätterna? Hade Sid någon extrasäng? Hade han sovit i soffan? Hade han.. också legat ledsen varje kväll som jag?
”Jaa, det var skönt att sova i min säng igen faktiskt.”
Jag log lite och nickade. Jag själv hade somnat snabbare än vanligt då jag kunnat slappa av lite tack vare att jag visste att Trey äntligen var hemma. Men sen hade jag vaknat till på natten och det hade känts fruktansvärt tomt i sängen. Jag hade pratat lite med Johan på msn och sen gjort ett nytt försök att sova, dock inte med särskilt bra resultat.
”Ska vi äta lite frukost? Eller vill du sova mer?” undrade jag.
”Nej jag kommer inte kunna somna igen. Så det kan vi väl göra.”
Han satt sig upp och täcket hasade ner en bit. Det högg än en gång till i mig när jag såg hans mage. Min Trey.. älskade, bästaste Trey.
”Är du okej Max?” frågade han lågt.
Jag blinkade till några gånger och nickade.
”Jaa jag.. går och fixar.”
Jag ville bara krama honom. Det kändes fruktansvärt att jag inte kunde göra det hur som helst längre. Jag hade alltid alltid kunnat krama Trey.

 Trey
När Max lämnat mitt rum klev jag ur sängen och gick fram till min garderob. Martins röst ifrån drömmen dröjde sig fortfarande kvar, men minnena av Max varma andedräkt och hans händer över min kropp var på något sätt ännu starkare. Det hade känts så verkligt. Det pirrade till och med till i mig när jag tänkte på det. Jag tog fram ett par jeans och drog lite på munnen åt Max kommentar i drömmen om ’pojkväns dag’. Det var faktiskt något han hade kunnat säga på riktigt. Jag fick en plötslig impuls av att vilja se honom. Nu på en gång. Jag drog snabbt på mig jeansen och sen en långärmad tröja i basebollmodell, svart och vit.
När jag kom ut i köket höll Max på att ta fram pålägg från kylskåpet. Hans hår var helt rufsigt, som alltid på morgonen, och han hade svarta mjukbyxor och en vit t-shirt på sig. Min blick drogs till hans lite seniga armar, och jo, dom såg precis ut som i drömmen. Jag hade alltid tyckt om hans armar.. Ofrivilligt sänktes min blick lite grann och gjorde en snabbvisit vid Max rumpa.
”gud vad du skräms! jag hörde inte att du kom”, utbrast Max. ”Vad?..” fortsatte han sen förvånat.
Jag såg blixtsnabbt upp på honom.
”Vadå ’vad’?”
”Du har väl inte feber? Du är alldeles rosig..”
Det fick så klart kinderna att hetta till ännu mer. gud, jag kunde inte stå och tänka på den där drömmen nu, inte på dom trevliga delarna. Hade drömmen på något sätt talat om för mig att det var det här jag ville? Eller att det var något som jag behövde komma över?
”Åh.. nej jag.. det.. tror jag inte”, stakade jag mig fram. ”Uhm, ska vi sitta i vardagsrummet?”
Jag tyckte att Max såg lite undrande ut men han sa i alla fall att vi kunde sitta där. Jag fyllde kopparna med kaffe och tog med dom in för att ställa ner dom på soffbordet. Vinflaskan från igår stod fortfarande kvar där. Efter en stund kom Max in med två fat med smörgåsar.
”Tomat och skinka?” log han lite. Min vanliga favorit.
”Det blir bra. Tack.” Som på beställning kurrade min mage till lite, och för första gången på länge så trodde jag faktiskt att jag skulle kunna äta utan att bli alldeles illamående. Max satt fortfarande lite längre ifrån mig än han skulle ha gjort i vanliga fall, men den där ganska bra stämningen från igårkväll verkade hålla i sig. Jag satt åtminstone inte stel som en pinne.

När vi ätit klart, jag hade fått i mig nästan hela mackan, ställde Max en fråga som däremot fick mig att stelna till.
”Hur kunde du börja tro att du var.. tjock och så?” frågade han tyst. ”Jag försöker bara förstå..”
Jag svalde och såg ner på mina händer.
”Jag vet inte..”, ljög jag.
”Jag trodde att vi skulle börja vara ärliga mot varandra om vi ska.. få det att funka.. på något sätt i alla fall”, sa Max försiktigt. Än en gång insåg jag hur bra han kände mig. Och ja, jag mindes nu att vi hade sagt det igårkväll när vi suttit och pratat innan vi gick och la oss. Vi hade lovat att vi skulle vara ärliga, vad det än gällde, så att vi skulle kunna.. funka. Ingen av oss hade vågat nämna ord som ’tillsammans’ eller ’kompisar’. Vi hade bara nöjt oss med att säga ’funka’ helt enkelt. Och han hade rätt i det han sa nu, jag ville ju ha Max i mitt liv, jag ville att det skulle funka, att vi i alla fall kunde vara kompisar. Kanske.. mer? Och då behövde vi vara ärliga båda två. Och jag visste att Max ville ha mig kvar, jag tvivlade inte på det längre.
”Det var.. på sjukhuset”, sa jag tyst.
”Redan då?” frågade han förvånat.
”Mm.. vi.. kommer du ihåg att vi såg ett teveprogram? Några tjejer och killar som surfade?”
Det var jobbigt att ens tänka på det, för jag mindes ångesten jag hade fått, hur hungrig jag hade varit men inte vågat äta den där frallan. Och när Max sagt åt mig att jag borde äta, och jag till sist hade ätit både frallan och filen. Jag hade känt mig så skyldig efteråt. Det var där allt hade börjat.
”Hmm.. jo det minns jag”, sa han efter en stund.
”Du sa att du tyckte en av killarna var snygg.. han hade magrutor och var jätte vältränad, och jag visste att jag inte såg ut så. Jag tänkte att.. han var din typ av kille, och jag.. jag ville vara din typ..”, sa jag tyst.
Max såg chockat på mig.
”Va? Du är ju min typ Trey! gud, jag kommer knappt ihåg hur han såg ut. Jag menade ju inte att jag ville att alla ska se ut så. Du har ju.. jättesnygg mage.” Han bet sig lite i läppen. ”Nu är du för smal men.. innan.”
”Jag..”
”Började du tro att du var tjock bara för att jag sa att den killen var snygg?”
Jag ville inte berätta den slutgiltiga anledningen. Kommentaren som verkligen etsat sig fast i hjärnan och som fått mig att tänka så sjuka tankar.
”Trey?”
Jag såg försiktigt på honom.
”förlåt. bli inte ledsen. snälla.”
”Vad Trey?” frågade han och såg orolig ut nu.
Jag såg ner igen.
”Jag tyckte inte att jag såg ut som honom. Och så kom jag att tänka på att jag faktiskt aldrig tänkte på vad jag åt. Jag åt massa onödigt. Och kvällen innan, när vi hade bäddat iordning där på sjukhuset så hjälpte du mig av med byxorna..” Jag försökte svälja bort klumpen i halsen. ”Och så sa du att jag skulle dra in höfterna. Så jag trodde att.. du också ville att jag skulle bli smalare. Så efter att du sagt att du tyckte surfkillen var snygg.. jag började jämföra mig med alla. Jag ville att du skulle tycka jag var lika snygg, jag kände mig så självisk annars. Jag.. kollade i spegeln på sjukhuset den morgonen..” Jag bet mig hårt i läppen igen. ”Jag tyckte jag hade putmage redan då, och jag förstod inte hur jag hade kunnat missa det. Jag var så rädd att jag skulle äckla dig. Så jag försökte sluta äta.”
Max sa ingenting. Det var helt tyst. Till sist såg jag upp.
”Max..?” frågade jag försiktigt.
”Det var ju bara på skämt..”, viskade han och såg framåt istället för på mig. ”Jag menade det inte som att du var tjock. gud, du har ju alltid varit skitsmal.”
”Jag kunde inte släppa det. Jag trodde verkligen att jag var tjock. Jag borde ha förstått att du skämtade ju.. men efter den där surfkillen.. jag la ihop saker på fel sätt.”
”Så om jag bara.. låtit bli att säga det där, då hade det aldrig hänt.” Det gjorde ont  att höra Max plågade röst.

Max
”Nej Max, så är det inte alls! Det är inte ditt fel. Det är jag som är sjuk i huvudet bara.”
Jag skakade sakta på huvudet. Om Sid inte hade märkt.. då hade Trey kunnat dött. Och allt var mitt fel ifrån början. Det var jag som var den ansvariga. Hade jag inte sagt det där med höfterna, som självklart varit på skämt för att hans supersmala jeans var svåra att ta av, eller bara hållit käften om surfkillen.. då hade aldrig Trey fått för sig så dumma idèer. Det var klart att jag tyckte olika killar var snygga, men jag hade tyckt Trey hade den perfekta kroppen, fastän han gärna skulle ha fått gått upp lite, och jag skulle aldrig ha velat att han skulle sträva efter att få samma kropp som surfaren. Det såg faktiskt lite plastigt ut. Och nu.. anledningen till att Trey spytt upp mat i flera veckor och nu var hur mager som helst och fortfarande hade svårt att äta, var jag.
”Max, hör du vad jag säger?”
Jag vred på huvudet och såg på Trey.
”Det är visst mitt fel. Jag hade kunnat orsaka att du dött!” sa jag och hörde hur rösten bröts i slutet av meningen.
”Sluta, jag visste att du skulle ta på dig skulden om jag berättade”, sa han och började nästan låta lika förtvivlad som jag.
Huvudsaken var egentligen att Trey levde överhuvudtaget, att han i alla fall var så pass frisk att han själv förstod att han var för smal, men hur skulle jag bara kunna förbise allt annat? För jo, jag var skyldig.
”Snälla, du kunde ju inte veta Max. Det var mitt fel”, fortsatte Trey.
”Okej”, viskade jag. Men jag visste att jag aldrig skulle förlåta mig själv. ”Lovar du att äta på riktigt nu? Du.. spyr inte upp eller något?” frågade jag lågt.
”Det gör jag inte. Det är.. svårt att äta på något sätt, men jag försöker.”
Jag nickade igen och svalde hårt.
”Jag.. är bara så rädd”, sa han, pep nästan.
Jag vände mig snabbt om mot honom.
”Det kommer bli bra”, svarade jag och ville än en gång så himla gärna lägga armarna om honom.
”Det känns inte så..”, sa han och det hördes att han var nära till gråten. ”Hur hungrig jag än är så tar det ju stopp jättesnabbt. Jag vet inte vad jag ska göra”, pressade han fram.
Det gjorde så ont i mig att se honom så här, jag kunde inte bara sitta där och se på honom, det skulle var omänskligt. Så jag la så försiktigt jag kunde ena armen om honom. Han drog sig inte ifrån som jag hade varit rädd för att han skulle göra, utan tårarna började bara rinna ner för hans kinder.
”Jag vet att det måste vara jätte jättejobbigt, men det kommer bli bra igen, det blir det alltid”, sa jag mjukt.
Kunde vi också bli bra igen?
”Tror du det?” frågade han med plågad röst.
”Jaa det gör jag.”
Han lutade sig mot mig och slöt ögonen.
”Förlåt för att jag.. drog mig undan hela tiden. Jag var bara rädd att du skulle märka hur tjock jag var annars, och då skulle du lämna mig.”
Det gjorde ont att höra det han sa. Precis som det hade huggit till varje gång han dragit sig undan när jag ville hålla om honom på kvällen, varje gång jag försökt röra honom.. Jag hade ett svagt minne utav att han till och med hade frågat en gång ifall jag skulle tycka om honom ifall han var ful, tjock och finnig. Jag hade inte haft en tanke på att han kunnat vara allvarig när han hade frågat det där. Men jag hade sagt att det var självklart. Jag älskade Trey oavsett hur han såg ut.
”Men Trey..”, sa jag tyst. ”Du skulle ha sagt något..”
”Jag vet”, viskade han. ”Jag var bara så rädd. Sen när.. du vet.. när du sa att du hade..”
Jag ville inte höra honom säga det. Jag ville inte höra Martins namn.
”Jaa”, sa jag därför tyst.
”Då trodde jag.. att du hade insett att du inte ville ha mig längre, för att du inte ens tände på mig. För att jag var så tjock och äcklig.”
”Du skulle aldrig kunna vara äcklig”, sa jag lågt.
Jag kände att jag själv skulle börja gråta snart. Det hade varit jobbigt när Sid berättade, men att höra Trey säga det själv var så mycket värre. Han måste ha mått så himla, himla dåligt. Och jag hade bara gjort allt ännu värre. ”Det var ett jävla misstag. Du vet det nu va? Jag har aldrig slutat älska dig. Och hade jag gjort det hade jag gjort slut innan jag gjorde något sånt där. Jag lovar Trey.”
Han lutade sig fortfarande mot mig och hela han såg så himla sårad ut. Trasig. Skör. Ömtålig. ”Och vet du, det skulle inte ha spelat någon roll ifall du gått upp femtio kilo, jag skulle inte sluta vara kär i dig för det. Visst, jag tycker du är assnygg, men det är ju inte utseendet jag är kär i, det är ju dig. Annars hade jag ju kunnat vara tillsammans med vilken snygg player som helst, som inte har någonting på insidan”.
”Men jag har inte ens särskilt mycket på insidan”, viskade han. ”Jag är inte särskilt cool, jag spelar inte i band, jag är inte bra på att prata med nya människor, jag är alldeles för känslig, jag är feg, jag vågar inte ens pierca tungan. Jag slår vad om att Martin är..” Det såg ut som att orden fastnade i halsen på honom. ”.. mycket vildare i.. sängen också, som du säkert gillar. Jag har ingenting som Martin har, och uppenbarligen har du ju gillat det som han har i alla fall.”
Jag drog honom lite mer intill mig och suckade lågt. Varför tyckte han så illa om sig själv? Han var den mest underbara som fanns.
”Vet du? Det bästa med dig är att du inte är som Martin.”
”Va?” frågade han tyst.
”Jaa. Du är visst cool, och du är rolig, du kan jämt få mig att le. Jag känner mig trygg med dig, det gjorde jag aldrig med Martin, för jag vågade aldrig lita på honom helt och hållet. Dig litar jag hundra procent på, du är den enda jag kan berätta allt för. Och jag struntar väl i om du spelar i band eller inte, du kan göra massa annat kreativt som jag aldrig skulle kunna göra, och det är sexigt..” Jag bet mig lite i läppen och hoppades att han inte tyckte att jag gick över gränsen. ”Martin, och andra stökiga killar för den delen, som hörs mest hela tiden, när man träffar nytt folk och så, sånt blir mest jobbigt. Och mesig vet jag inte ens vart du har fått det ifrån, du är hur modig som helst. Förstår du det? Du bryr dig alltid om andra, och fastän du borde så sätter du typ aldrig dig själv i första hand.”
Det fanns ingen annan som var så osjälvisk som Trey. Han satt bara tyst med några tårar som fortfarande rann.
”Behöver jag ens förklara det där med.. i sängen?”
Han nickade tyst. ”Jag vet redan att det är så. Men det gör inget, jag kommer aldrig kunna bli sån ändå.”
”Trey.. okej, Martin är väl inte direkt lugn..” Jag ville inte prata om det här, jag ville inte att Trey skulle behöva höra mer om honom, men jag ville inte heller att han skulle tro att jag tyckte om Martins sätt mer. ”Men jag gillar inte det mer för det. Och dessutom så är inte du direkt den som är tråkig, du har din vilda sida du med”, sa jag och försökte med hjälp av ett snett leende lätta upp stämningen lite. ”Jag älskar att du har flera olika sidor. När vi.. har gjort det.” Det hade ju blivit typ två gånger bara, innan jag förstört allt. ”Så har jag känt tusen gånger mer än med någon annan. Det beror liksom inte på vem som är mest hårdhänt, det är annat som spelar roll. Med andra, och.. Martin, har det bara varit sex. Med dig har det varit så himla mycket mer. Jag skulle inte för hela världen velat att du skulle ha varit mer som honom.”
Och på just det där planet hade vi ju varit så nya båda två, även om vi känt varandra hur länge som helst och alltid kunnat kramats och så där, så hade vi ju aldrig tidigare legat med varandra. När vi hade lärt känna varandra mer på det sättet, hade det säkerligen blivit ännu mer perfekt än jag redan tyckt att det hade varit. Men det skulle nog aldrig mer bli några sådana tillfällen. Det kändes inte så.

 Trey
Jag såg tyst mot honom igen. Hans ord betydde verkligen jättemycket. Jag skulle verkligen försöka tro på dom nu. Det hade varit ett dumt misstag och jag hade trott en massa felaktiga saker.
 Jag visste att det inte var rätt av mig att fråga det här jag var på väg att göra nu, inte när jag visste hur gärna Max ville att allt skulle bli bra och jag själv dragit mig undan några gånger och inte ens velat höra honom säga att han fortfarande var kä..r  i mig. Det var inte rätt av mig att fråga när jag inte ens visste om jag ville att vi skulle bli något mer, ändå så gjorde jag det.
”Kan jag få en kram bara?” Det blev till en viskning.
Det var så himla mycket just nu. Jag ville inte gå för fort fram i rädsla att något skulle bli fel igen, jag var fortfarande ovan med det här, jag blev varm inuti av att höra att han faktiskt älskade mig, att han tyckte om mig som jag var och inte ville att jag skulle vara mer som Martin, och så tyckte jag synd om Max också. Jag ville inte att han skulle ta på sig någon skuld, jag ville inte att han skulle vara mer ledsen. Och mitt i allt ville jag verkligen känna hans armar om mig, fastän det kanske skulle ge honom alldeles för höga förhoppningar. Fast å andra sidan, Max vågade kanske inte hoppas, han verkade så tacksam att jag ens var här. Han brydde sig verkligen om mig. Det tvivlade jag inte på längre. Inte alls.
”Men det är klart”, viskade han tillbaks och vred lite på sig för att sen lägga båda armarna om mig. Först kändes han lite stel, eller så var det jag själv som var spänd, men så drog han mig lite närmare och jag tryckte kinden mot hans bröstkorg. Jag drog in den välbekanta Maxdoften. Det var så himla länge sen jag var så nära. Några tårar letade sig fortfarande nerför mina kinder, men jag kände mig lite lugnare nu. Det hade kanske varit viktigt ändå att prata om det där. Max gjorde ingen ansats att släppa och jag öppnade inte munnen för att säga något. Jag ville bara stanna där i famnen ett tag.


 Sid

Det här skulle bli en sjukt lång dag. Och en sjukt jobbig dag dessutom. Klockan var halv 11 och jag var redan fånigt nervös inför eftermiddagen. Jag visste inte ens vad jag skulle ha på mig. Jag ville ju absolut inte ha för fina kläder eftersom det inte var en dejt på det sättet, men jag kunde ju inte ta på mig något som skulle se ut som att jag hade kastat på mig det första jag hittat. Jag skulle hemskt gärna ha velat sett vad Jens hade på sig just nu. Kanske om.. nej nu fick jag för i helvete ge mig. Jag kunde inte be Trey vara spion. För det första var han hos Max, och för det andra visste jag ju inte ens exakt vart Jens bodde.
Jag drog mig i håret och kände mig bara allmänt bedrövad. Jag kanske behövde supa mig full, då skulle nervositeten åtminstone släppa.
Två kaffekoppar senare stod jag vid garderoben igen. Trey hade sagt att jag skulle vara mig själv, och det lät ju ganska vettigt, så därför fick det bli mina vanliga svarta skinnbyxor och ett vitt linne med svart tryck. Det var i alla fall jag.
Håret behövde jag också fixa, just nu liknade det mest ett skatbo som byggts av sinnesförvirrade, damp-diagnoserade, skator. En blick ut genom fönstret fick mig dock att ändra planerna med håret. Promenad först, sen hår. Det vräkte ner snöblandat regn och det skulle knappast vara till fördel för håret.
”Rex!”
Min svartpälsade vän kom rusande ifrån vardagsrummet och slirade in på mitt rum för att slutligen halka på mattan. Han vände sig snabbt om, lutade sig ner mot frambenen och viftade glatt på svansen medans han såg på mig. Jag skrattade till och satt mig ner på huk för att rufsa om hans päls lite.
”Du har nog också lite damp”, flinade jag.
När jag kopplat honom och dragit på mig jackan gick vi ut ifrån lägenheten och nerför trapporna.
”Vänta”, sa jag och släppte kopplet för att sen hålla upp handen mot Rex då vi kommit ner till ytterdörren. Jag drog upp dragkedjan till jackan, eller gjorde ett försök rättare sagt. Jag suckade medans jag slet och drog ett tag, men dragkedjan verkade ha bestämt sig för att inte fungera idag. Skit samma, förhoppningsvis skulle jag inte hinna frysa ihjäl.

När vi gått längs trottoaren intill den typ längsta gatan i hela stan började jag tappa tålamodet.
”Kom igen nu Rex, det är svinkallt.”
Det hade åtminstone slutat snöregna, men ändå. ”Kom, vi går väl till din älskade park då”, sa jag och började gå över vägen vid övergångsstället. Jag stannade dock till snabbt då en bil kom körande i världens fart. I samma stund som den körde förbi, i en stor sjö av vatten, fick jag en kaskad av det brunaktiga snöblandade regnet över hela mig. Jag drog efter andan och såg gapande efter bilen.
”Vad fan?!”
Jag var dyngsur från topp till tå, och det rann vatten i ansiktet på mig. ”Åh!!” skrek jag frustrerat till och skyndade mig över vägen med Rex. ”Idiot!” skrek jag efter bilen som rundade hörnet i lika snabb fart som tidigare.
”Skynda dig nu”, sa jag och släppte lös Rex i parken. Jag drog med handen över ansiktet och såg sen förtvivlat ner på mitt linne som var så blött att min hud syntes igenom. Bingo. Nu hade jag fan inga kläder heller! Jävla idiotbil! Frös gjorde jag också, som fan. Tur för snubben i bilen att jag åtminstone inte hade hunnit fixa håret, då hade jag utan tvekan letat på honom.
När Rex äntligen hade gjort det vi gått ut för kopplade jag honom och småsprang hela vägen hem. Att vara utomhus i november med blöta, kalla kläder är inget jag rekommenderar. Ungefär lika dumt som att bada i isvak. Utan att ta med sig handduk.

När vi kommit in igen skalade jag snabbt av mig alla kläder. Till och med kalsongerna var blöta. Skinnbyxorna hade inga fläckar, som syntes åtminstone, så om jag hade tur kunde dom hinna torka i alla fall. Men det tidigare vita linnet var bara att kasta i tvätten. Nu började jag bli stressad på riktigt.

Max
Jag vet inte hur länge vi satt så där, men till slut rätade Trey lite på sig och lutade sig bakåt i soffan. Någonting verkade dock fånga hans blick.
”Vad har du gjort där?”
”Vart?” frågade jag förvånat.
”Där, på handleden.”
Jag vred lite på handen och såg den röda långa rispan. Jag hade ingen aning. Jag hade inte ens märkt det själv. Eller.. åh.. jag försökte nog förtränga den delen av kvällen.

Jag såg ner i det mörka vattnet igen. Det skulle bara behövas ett litet steg så skulle allt snart vara borta. Jag skulle aldrig behöva sakna Trey mer. Det här var nog det bästa.
Det värkte i hela bröstkorgen och jag drog ett hastigt andetag. Jag kunde inte ens andas normalt utan honom, hur skulle jag då kunna leva utan honom? Det skulle vara som en livslång tortyr.
När det blåste till kraftigt greppade jag hårdare om vajern i den vänstra handen. Jag ville verkligen hoppa själv. Jag ville inte ramla. En till blick ner fick det att snurra till lite i huvudet och jag vinglade till. Med ett flämtande tog jag ett ännu fastare tag i vajern, handen gled lite neråt och det kändes som att någon skulle ha skurit mig rakt över handleden.

”Det är ifrån en vajer.”
”En vajer?” frågade Trey och såg undrande på mig.
Jag ville inte tänka på den där kvällen. Om jag bara.. hade tagit det där lilla steget hade jag inte suttit här nu. Jag hade aldrig träffat Trey igen. Det hade varit så himla nära. I tankarna hade jag nog redan hoppat, redan landat i det där mörka, kalla. Jag hade slutit ögonen ett tag och sakta rört lite på fötterna, redan känt det iskalla vattnet omsluta mig. Jag visste fortfarande inte helt varför jag hade gått ner igen. Det var som en liten blackout. Men det måste ha haft med Trey att göra. 

Every little beat within my heart
It's still beating for us
Every little piece of my heart
It's still longing for us
I am not strong enough, I know
I cannot ever let you go
Within my heart, within my heart

Every night I have this dream
Will I find the right way back again
into your open arms
Every night you're in my dreams
And I know that we will meet again
It's written in the stars
And within my heart

“Jag..” Jag ville inte ljuga, men jag försökte komma på något trovärdigt. Det hade varit så själviskt av mig. Det var jag som hade gjort Trey illa. Jag hade inte haft någon rätt att försöka ta mitt liv.
”Säg Max..”, sa Trey och rätade helt på sig. ”Vad för vajer?”
”Jag vet att det var jättedumt gjort. Allt var ju mitt eget fel. Men jag stod inte ut med tanken på att vara utan dig.”
”Jag förstår inte Max..”
Jag såg ner och lät luggen falla ner i ögonen.
”Den där kvällen.. när du såg mig på bänken..”
”Jaa? Du satt där i flera timmar..”
”Jaa, fast jag gick ifrån en liten stund. Jag klarade inte av det Trey. Det gjorde för ont. Jag gick till den där stora bron, du vet?”
Trey såg på mig med en blick jag hade svårt att tolka.
”Jaa?”
”Jag.. tänkte hoppa.” Det blev helt tyst efter att orden lämnat mina läppar. Tills Trey öppnade munnen.
”Va?! Säg inte så Max! Det tänkte du inte alls! Inte på riktigt?!”
Jag nickade sakta.
”Jo.. jag visste inte vad jag skulle göra. Jag stod där.. ganska länge. Jag var så nära.. det var på en av dom där vajarna jag gjorde illa mig. Jag hade glömt det..”
Trey såg helt förtvivlad ut. Inte anklagande eller någonting.
”Du kunde.. ha varit död”, sa han och hans röst darrade verkligen.
”Jag.. gick ner ändå, jag kommer knappt ihåg det. Men så tog jag mig på något sätt tillbaks till bänken ändå. Och sen efter en liten stund bara så kom du fram.”
Jag vet inte vad som hade hänt ifall han inte kommit fram.
”Och jag såg dig ju först.. när jag gick vidare till lägenheten. gud.. tänk så hade du.. hoppat. Jag skulle ha gått fram på en gång!”
Jag fattade inte. Hur kunde han klandra sig själv för det här?! När jag hade varit så självisk och elak. Hur kunde han ens komma på tanken? Fast.. det var precis vad jag hade gjort när han berättat om sin ätstörning.
”Lägg av Trey. Jag skäms som fan för det jag gjorde, det jag var på väg att göra, men inget av det var ditt fel. Du gick ju förbi för att du inte vågade prata med mig just då, och det förstår jag. Du kunde ju inte veta. Det var inget jag hade planerat heller. Jag höll bara på att bryta ihop..”
Treys ögon var tårfyllda men något mörknade i dom.
”Hade du tänkt försvinna bara?! Va?! Din mamma då? Jenny? Dina kompisar? Jag?!”
Jag ryckte till. ”Det var bara dig jag tänkte på ju.. jag trodde aldrig mer du skulle vilja prata med mig.. inte som kompis.. inte som någonting.” 
”Tror du inte att jag också hade dött om du gjort det då?!” Han lät både arg och förtvivlad. ”Det är klart jag skulle ha pratat med dig igen. Tror du jag skulle ha klarat mig ifall du.. tagit livet av dig?! Jag hade också hoppat då Max! Det hade inte spelat någon roll ifall du sagt att du tänkte gifta dig med Martin ens! Jag kan inte.. jag vill inte vara här utan dig..” När han fått fram det sista började han gråta. Han boxade sen hårt till mig på armen. ”Jag vill inte det!” Hans knytnäve träffade mig en gång till men sen verkade han tappa all kraft och sjönk ihop helt och hållet samtidigt som han andades alldeles för fort. ”Jag.. vill inte.”
”Trey! Trey lugna dig.” Jag la armarna om honom och tryckte honom hårt intill mig. ”Lugna dig..”, sa jag tyst.
Han snyftade högt till och jag kände hur snabbt hans bröstkorg hävdes inåt och utåt. ”Shh..”, mumlade jag.
Efter ett bra tag blev han tyst och hans andning var mer normal.
”Jag ångrar mig jättemycket”, sa jag tyst. ”Jag vet att det var hur själviskt och elakt som helst.”
”Jaa det var det”, andades han tyst fram. ”Var det för.. att jag hade gjort slut?” Orden högg till i mig. ”För att vi inte var ihop?”
Jag skakade på huvudet.
”Jag ville bara att du skulle prata med mig. Jag skulle ha nöjt mig med att vara kompisar, det skulle ha varit alldeles tillräckligt. Men jag kom fram till att du inte ville ha att göra med mig överhuvudtaget. Vilket var förståeligt.”
”Jag vet att jag var dum som inte ville låta dig förklara. Men jag har.. aldrig blivit så sårad”, viskade han.
”Jag vet.. jag är så ledsen Trey.”
”Men ändå”, fortsatte han. ”Jag skulle ju komma över det någon gång. Och jag.. jag skulle inte klara av att leva om inte du fanns Max. Oavsett om du varit tillsammans med Martin eller någon annan.”
”Säg inte så”, sa jag tyst. ”Du skulle visst klara dig.”
Han skakade på huvudet.
”Nej.”
Jag skulle inte klara mig utan Trey heller. Aldrig.
”Inte jag heller”, viskade jag. ”Det har jag ju bevisat..”
Han andades hackigt ut igen och såg med ens väldigt trött ut.
”Jag hade aldrig förlåtit dig om du gjort det.”
”Jag ska aldrig”, viskade jag. Ännu mindre när jag hade hört Trey säga det där med att han också hade hoppat. Jag stod inte ut med tanken på att jag skulle vara skyldig till att Trey tagit livet av sig på något sätt.
”Bra”, sa han tyst.
Jag kände mig också helt slut nu. Men kanske skulle det komma något gott ur allt det här. Vi hade pratat igenom sånt som var viktigt, och då kanske vi kunde börja gå vidare efter det. Sakta men förhoppningsvis ganska säkert.
”Jag fattar bara inte.. du kunde ha varit död nu..” Treys ögon fylldes med tårar igen och jag drog honom intill mig.
”Jag är inte det. Förlåt Trey..”

”Jag kommer bli helt uttorkad så mycket som jag gråter”, sa Trey efter en stund och log faktiskt lite grann.
”Då behöver man salt. Ska jag poppa lite popcorn?” föreslog jag med ett leende. Då kanske jag kunde få honom att äta lite också, och det skulle verkligen kännas bra.
”Jag vet inte..”, sa han och såg genast mer osäker ut.
”Jo men jag gör det. Du kanske kan få i dig några i alla fall. Vi har ju den där goda biokryddan.”
”Just ja. Gör det om du vill. Någon gång måste det ju vända.”
Jag log och reste mig upp.
”Precis.”
Jag stannade till i dörröppningen. Just ordet ’popcorn’ hade fått mig att tänka tillbaks på den där kvällen när vi hade haft en dejt. Restaurangbesöket när Trey plötsligt försvunnit till toan för att han mådde dåligt, och när jag senare hade fått ta hans biooskuld.
”Vår dejt.. på restaurangen”, sa jag lågt.
Det såg ut som att han förstod vad jag menade, för han nickade sakta.
”Jag kände mig så äcklad av mig själv..”, sa han tyst.
”Spydde du då?”
Han slog ner blicken, men hans huvudskakning och ’nej’ kom alldeles för sent för att jag skulle tro på honom.
”Jag förstod ingenting”, suckade jag.
”Hur skulle du ha kunnat det? Om du hade sagt att du mådde dåligt hade jag trott på dig, jag hade inte trott att du fått för dig att du var tjock.”
Det var iochförsig sant.
”Men efter att jag kom på dig med att titta i spegeln. När du sa rakt ut att du tyckte du var tjock. Jag var så jävla naiv som bara trodde det var bra sen. Bara för att du sa att du haft en dålig dag. Jag borde ju ha sett alla tecken. Jag skulle ha varit mer uppmärksam. Jag trodde inte..”
”Max, det är okej. Det är inte ditt fel, du kunde ju inte veta. Jag hade ju lika väl kunnat haft en dålig dag bara, jag hade säkert inte heller kollat efter några tecken. Du frågade ju faktiskt, och jag ljög bara”, sa han lite ledset. ”Jag spydde upp mat, kastade den, drog mig ifrån dig. Det var jag som var dum.”
”Såg du verkligen att du var tjock? Fastän du var så smal?”
Han nickade.
”Det var så verkligt. Det var inte förrän Sid visade bilden på mig själv och dom där andra som jag förstod och verkligen kunde se själv att jag var för smal. Det läskiga var att.. inte ens när han tvingade mig att ställa mig på vågen och jag fick se siffrorna så trodde jag på det, jag försökte bara komma på bortförklaringar, som att det var fel på batteriet eller något, bara för att jag var så himla säker på att jag var tjock, jag såg ju magen..”
Det var otäckt att höra honom berätta. Allt lät så overkligt, och ändå så kunde jag på något sätt förstå hur verkligt det faktiskt hade varit för honom, jag hörde på honom hur ärlig han var. Jag suckade tungt och drog handen genom håret.
”Jag är så ledsen.. jag skulle göra vad som helst för att du inte skulle ha behövt uppleva det där.”
”Släpp det nu, jag menar det Max.”
”Okej”, sa jag tyst. ”Jag är glad att Sid hjälpte dig bara.”
Jag lämnade vardagsrummet och gick in i köket för att börja poppa popcorn istället.

”Åh kolla, all snö försvinner ju bara”, sa jag besviket och såg ut genom fönstret. Gatan nedanför såg helt slaskig ut.
Trey hade faktiskt fått i sig popcorn, och han var fortfarande kvar, vilket gjorde mig jätteglad. Jag vågade dock inte fråga ifall han tänkte flytta hem helt snart. Jag höll alla sådana slags förväntningar väldigt låga.
”Vad dumt”, sa Trey och kom upp bredvid mig. ”Lovar du att vara tyst om en sak?”

 Trey
Max nickade.
”Visst.”
Sid skulle nog inte ha något emot om jag sa det. Och Max skulle inte säga det till Hale och dom. Jag hade så svårt att vara helt tyst om det , jag var ju så glad för Sids skull.
”Sid har en dejt idag.”
”Va, har han? Någon jag träffat?”
”Det tror jag inte. Jens heter han.”
”Va? Jag visste inte att Sid var.. är han gay? Martin sa att han och Sid hade massa tjejer efter sig på den där turnèn.”
”Nja mer bi, som dig då”, sa jag och log lite. ”Han verkar snäll i alla fall.”
Plötsligt isade det till i mig. Sid hade insett helt att han gillade killar med, och inte bara tjejer, efter att vi.. Hur kunde jag ta upp något sånt här?! gud, tänk så skulle Max se på mig att något hänt.
”.. tycker jag.”
Jag såg förvånat upp. Jag hade inte hört vad Max sagt. Men jag ville snabbt komma ifrån det här ämnet.
”Jag vill ha revansch i frågesporten föressten.”
Max verkade inte reagera så mycket på att jag bytte ämne så fort för han flinade till lite.
”Vadå vill du ha spö igen eller?”
Jag försökte le tillbaks men det blev nog mest ett sorgset leende. Jag hade.. saknat honom så himla mycket. Fastän jag varit arg och ledsen så hade jag ju innerst inne saknat honom, och nu när jag visste hur det låg till, att han inte kände det minsta lilla för Martin, så saknade jag honom på något sätt ännu mer, även fast jag stod bredvid honom, fastän jag hörde hans röst, fastän han hade det där leendet jag tyckte så mycket om på läpparna. Och så slog den där tanken ’han skulle ha kunnat vara död nu’ till mig igen med full kraft. Jag såg snabbt på honom igen, nästan som att jag var rädd att han skulle ha försvunnit.
”Är du okej?” frågade Max och fick en liten rynka mellan ögonbrynen.
Jag nickade snabbt.
”Jaa, jag bara.. jag är okej”, log jag och försökte samla mig. ”Vart la vi korten någonstans?”
”Jag tror dom är kvar i köket..”, sa Max och vred till ringen i näsvingen lite grann.
Jag följde honom med blicken när han lämnade vardagsrummet och bet mig hårt i läppen. Jag måste verkligen ha problem, det kunde ju inte vara normalt att reagera så här som jag gjorde? Jag hade ju på sätt och vis förlåtit honom, nu när vi pratat ut om allting och jag börjat våga öppna mig igen, jag visste att jag ville vara kompis med honom, men ändå så.. det gjorde ont i mig, tårarna hotade att rinna över kanten hela tiden, det pirrade och snurrade och bubblade och.. smärtade. Allt på samma gång.


______________
Låttexten är ifrån dead by aprils 'within my heart'.


.













Max (tillgänglig)

(johan)

Max säger:
Tjena, började känna mig lite ensam här ;)
Set the world on fire – Johan säger:
Vad gör du uppe så här sent? : o eller tidigt kanske man ska säga.
Max säger:
Haha jag kan ju fråga dig detsamma då. Nej men jag kan inte sova bara.
Set the world on fire – Johan säger:
Jag kom nyss hem ifrån Clairey, du vet den där nya klubben? Så jag lär inte kunna sova på ett tag jag heller hehe.
Max säger:
jo den vet jag, fast har inte varit där än. Du fick inte med dig någon hem då? ;)
Set the world on fire – Johan säger:
 Nej inte den här gången, men det betyder ju inte att det inte var många som ville ;)
På tal om det, hur går det för dig och Trey? Ni såg så väldigt kära ut när ni var här på inflyttningsfesten ;p

Set the world on fire – Johan säger:
Är du kvar? : o
Max säger:
Har du varit så där jättejättesuperaskär någon gång?
Set the world on fire – Johan säger:
oj XD eh.. kär har jag väl varit, men kanske inte så där.. ’i would take a bullet for you’ om du fattar.
Max säger:
Okej
Set the world on fire – Johan säger:
Är det något som har hänt? : o
Max säger:
Nejdå
Set the world on fire – Johan säger:
Kom igen, vad är det för något? Det verkar som du blev heldepp plötsligt.
Max säger:
Men.. jag gjorde en jävligt dum grej bara, så.. det har inte varit så himla bra mellan oss om man säger så, och jag vet allvarligt inte hur det är nu heller.
Set the world on fire – Johan säger:
Lite mer detaljerad förklaring?
Max säger:
Jag hånglade med en annan kille, berättade det för Trey, han gjorde slut med mig och vägrade prata med mig på över en vecka och flyttade hem till en kompis. Nu har vi träffats lite grann dom senaste dagarna, men det känns så.. det känns inte direkt som vanligt om man säger så, alltså jag älskar varje stund med honom och jag är hur tacksam som helst att han ens är här, men.. jaa det är klart det känns att det inte är likadant.
jag är asrädd att jag ska förstöra något igen.
Set the world on fire – Johan säger:
Oj.. fan jag är ledsen Max : (
Max säger:
Äh det är ju helt mitt eget fel. Det känns bara jävligt jobbigt.. den där killen betyder dessutom ingenting.
Set the world on fire – Johan säger:
Men då kommer det säkert fixa sig. Allvarligt, ni passar hur bra som helst ihop, det har ni alltid gjort ju. Han måste ju förlåta dig? Om du nu bara råkade?
Max säger:
Jag vet inte om jag skulle ha förlåtit mig ifall jag varit Trey. Men jaa, det är ju det jag hoppas på mest av allt i hela världen typ. Han sover i alla fall här inatt, inte med mig dock, så förhoppningsvis är det ett litet steg i rätt riktning i alla fall.
Set the world on fire – Johan säger:
Men precis =D Han kommer säkert att komma över det om ett tag, åtminstone kunna gå vidare. För du är kär i han än va?
Max säger:
Det är väl klart! :o Jag älskar han hur jävla mycket som helst. Inte för att jag tror att han fortfarande är kär i mig på samma sätt men. Jag vill åtminstone ha honom som kompis.
Set the world on fire – Johan är upptagen och svarar kanske därför inte.

Set the world on fire – Johan säger:
Sorry jag fick lov att panikspringa till toan, fan vad jag hatar att spy. Hur ska jag må imorgon om min baksmälla har börjat redan nu? -.-
Max säger:
Lyckat X)
Set the world on fire – Johan säger:
Mm visst är det ;) Och du, jag tycker inte du ska oroa dig så mycket, även fast det säkert är lättare sagt än gjort. Så som Trey såg på dig när ni var här så tvivlar jag på att han skulle kunna sluta vara kär i dig så där hux flux, det hade väl varit annat ifall du varit otrogen med den där snubben frivilligt, alltså typ flera gånger och att du hade känslor för honom.
Max säger:
Kanske det.
Set the world on fire – Johan säger:
Jag känner mig som värsta relationsexperten nu! haha. Men jag menade vad jag sa :) Ta det lite chill Max så fixar det sig.
fan vad jag mår illa..
Max säger:
Jag ska försöka, jag vill bara göra rätt liksom..
Haha fan vad klen du är. Jag spydde typ senast gången när jag var 16 efter att ha druckit.
Set the world on fire – Johan säger:
HAHA visst! Har du glömt att jag fick bära dig, alltså verkligen BÄRA dig hem efter den där festen hos Jocke? Och det var i trean! Och som tack för det spydde du ner mig! Fattar du vad äckligt det var? Haha
Max säger:

Set the world on fire – Johan säger:
Just det. Så du ska inte säga något XD Men på tal om spyor, fan vad fräscht det lät då.., så tycker jag vi borde festa något snart faktiskt. Eller ja inte nu då, jag fattar att du inte mår bra, men när allt har fixat sig, för det tvivlar jag inte på att det kommer göra, så kan vi väl gå ut någonstans? Eller ha något här eller hos er, det skulle vara askul.
Max säger:
Okej då -.- Tack för påminnelsen också, jag hade faktiskt förträngt det där.
Jaa faktiskt :) Det tycker jag. Och jag hoppas du har rätt om att det fixar sig, annars lär du inte se något mer av mig överhuvudtaget.
Set the world on fire – Johan säger:
Säg inte så :( Och jag lovar, det löser sig.
Max säger:
Tack =) Jag ska nog försöka sova lite nu.
Set the world on fire – Johan säger:
Jag borde också det. Lycka till med allting, och ta det lugnt. Vi kan väl höras något?
Max säger:
Absolut =) Och tack för att du lyssnade på mitt prat så här.. typ klockan 3 mitt i natten <3 Godnatt
Set the world on fire – Johan säger:
Men det är väl självklart! <3 G’night ^^

(max)


maillista

har nog sagt det tidigare, men gör det en gång till.
ifall ni vill stå med på maillistan där jag skickar ut så fort det kommit upp ett nytt kapitel så är det bara att säga till 8)
skriv bara en liten kommentar att ni vill stå med, och er mail i fältet (som bara jag ser) så fixar jag det =)
kapitel 37 och 38 är så gott som klara i alla fall 8) bara lite genomläsning kvar.

renskriver, renskriver och renskriver lite till..

jag tycker att jag skriver väldigt snabbt på datorn, ändå tar det såååån tid att skriva rent kapitel! är uppe i 19 sidor nu i alla fall, men har ett antal handskrivna kvar att skriva in. Så det kanske blir två kortare kapitel igen :) det beror på ifall det finns något bra ställe i mitten att dela av på ;)


  Rex och Sid för några år sen ='D


crash m/m - del 36

Den här delen gillade jag att skriva 8) så jag hoppas att ni ska tycka om att läsa den också.
Som vanligt får ni jättegärna kommentera, hellre något kort än inget alls =)




- Jag vill bara få krama dig




 Sid.

”Vi skulle ha skrivit en handlarlapp, jag har redan glömt hälften av det vi skulle köpa”, flinade Sid.
”Jag kommer nog ihåg på ett ungefär, jag ska handla med lite grönsaker och sås tills ikväll också, fast det kommer jag säkert glömma”, flinade Trey tillbaks.
”Vad ska..” jag tystnade då jag såg något i ögonvrån och samtidigt hörde arga röster.
”gud!” utbrast Trey som också hade fått syn på dom nu.
Två killar höll i en tredje, medans en fjärde slog honom. Vänta..
”helvete! Det är Martin ju!” sa jag chockat.
Jag funderade i ungefär två sekunder innan jag rusade över vägen till gränden där dom befann sig. ”Släpp honom!”
Jag hade aldrig sett någon utav dom. Martin hann möta min blick i någon sekund innan den långa killen slog till honom rakt över käken. Det rann redan blod ifrån hans näsa, men han måste ha hunnit fått in något slag på killen framför också då han var rejält röd över kinden. Jag hade sett Martin i slagsmål förut, och han brukade klara sig fint ur dom, men två killar höll för fan fast honom. Det var helt rubbat! Martin hade ju redan varit i underläge med tanke på att dom var tre. Det var så fruktansvärt fegt av dom att göra något sånt där!
Jag tänkte nog inte särskilt mycket utan agerade bara. Jag drog tag i axeln på killen och med all kraft jag hade slog jag till honom rakt över kinden. Med ett flämt böjde han sig ner och i samma stund släppte en av dom andra killarna Martin.
”Din jävla idiot!” Han var precis på väg att slå till mig då Martin, som uppenbarligen slitit sig loss, grep tag i hans arm och tryckte in honom mot tegelväggen.
”Du skulle bara våga göra något!” fräste han till.
Jag verkat ha knockat till killen rejält för det var först nu han rätade på sig igen, med handen tryckt mot kinden där jag träffat. Jag skulle inte tveka att slå honom igen om det behövdes. Tyvärr så hade jag, ofrivilligt faktiskt, också upplevt några slagsmål.
Mina andetag var något häftiga och jag såg på honom samtidigt som jag automatiskt knöt ena knytnäven igen.
”Kommer du ett steg närmare slår jag ner dig. Jag lovar”, sa jag och såg sammanbitet på honom.
”Du är ju för fan lika sjuk som honom”, sa han och såg förbannat på mig men höll sig ändå kvar där han stod. Den tredje killen verkade inte heller vilja utmana ödet utan stod en bit bredvid och såg mest frustrerad ut. Jag fick känslan av att han var en sån där som inte gjorde något utan en order ifrån sin ’ledare.’
Jag vände mig snabbt om mot Martin igen, bara för att precis se hur han slog till killen han hade intryckt mot väggen.
”Jag hatar er! Fattar du det?!” skrek han.
Jag såg Trey i ögonvrån innan jag skyndade mig fram till Martin och drog tag i hans arm innan han skulle hinna slå igen. Han hann ändå få in ett, rakt över käken.
”Det räcker Martin!” skrek jag och drog i hans arm igen. ”Martin!” Jag fick slita honom därifrån men till slut gav han med sig.
”Jävla missfoster!”
”Kom nu!” sa jag och drog med honom ut från gränden.

 Trey.

Jag följde chockat efter Sid och Martin mot gatan där vi först gått. Jag hade bara stirrat, helt chockad och rädd. Först att se Martin vara fasthållen och killen som slog honom, ljudet av knytnäven, och så Sid som plötsligt slog till killen. Jag hade aldrig sett honom slå någon. Och jag själv hade aldrig varit i ett slagsmål.
Mitt i allt det där så hade dom hemska minnena av Martin som slog mig så mycket i lägenheten kommit upp i huvudet. Men den här gången hade det sett ut som att Martin var i underläge.
”vad fan var det där om?!” utbrast Sid då vi var utom synhåll för dom där idioterna.
”Dom är helt störda! Du såg ju!” Han spottade ut blod på marken och strök handen över munnen. Det såg ut som att han blödde från läppen med. Ett äldre par som gick förbi såg helt chockade ut, ungefär som jag känt mig.
Sid drog av sig sin bandana och räckte den till Martin.
”Du måste få det där att sluta blöda. Din näsa är nästan blå ju!”
”Vilka var det där?” frågade jag med en nästan pipig röst.
Martin vände blicken mot mig och tryckte Sids bandana mot näsan.
”Några idioter från min gamla skola”, sa han och spottade på marken igen. Han andades fortfarande häftigt och grimaserade sen lite. ”satan vad ont det gör. Hoppas den där jäveln har ondare.”
”Men vadå började han bara slå dig?” frågade Sid och såg upprört mot gränden på andra sidan. Jag kunde dock inte se till dom längre.
”Nej alltså.. jag mötte dom och han började snacka massa skit, jag också men det var efter att han hade börjat. Och sen.. han drog upp det där med morsan”.
Jag kunde inte minnas att jag sett någon sån smärta i Martins ögon som jag gjorde nu. Sid bet sig lite i läppen.
”Så det var du som slog först..?” Det lät mer som ett konstaterande än en fråga.
”Typ”, sa han och ryckte på axlarna.
Han tog försiktigt bort bandanan och drog den över munnen istället.
”Men du, har dom inte en toa på mataffären? Du behöver tvätta av dig”, sa Sid och började gå emot affären.
Folk vi mötte glodde förstås men Martin såg bara förbannat tillbaks på dom. Även om jag verkligen inte tyckte om Martin så tyckte jag lite synd om honom, jag skulle inte vilja möta någon av idioterna ifrån högstadiet som kaxat sig mot mig. Ändå hade jag nästan lust att säga att det han gjort mot mig hade varit ännu värre, jag hade inte ens stått på fötterna, och ändå hade han fortsatt.
Jag mådde nästan illa utav att se blodet i Martins ansikte. Mitt eget blod klarade jag av men det var värre med andras.

 Sid.

Jag vände mig om mot Trey medans jag drog upp dörren till kundtoan.
”Väntar du?”
Han nickade och såg nästan lite vit ut i ansiktet.
”Jag väntar.”
Jag följde med Martin in och tryckte ner honom på toalocket.
”Se inte så irriterad ut, det var faktiskt inte jag som började”, sa Martin.
Jag suckade och vred på kranen innan jag vände mig om.
”Det var ändå jävligt osmart. Kunde du inte bara ha gått därifrån när han började snacka skit?”
”Det är inte så lätt”, svarade han något uppgivet.
Jag förstod ju också det, jag visste att Martin hade haft några idioter efter sig i skolan, men jag visste också att Martin var bra på att hamna i slagsmål istället för att välja att gå undan.
”Jag fattar det, men du får inte ta åt dig av det han säger, det är ju det han vill.” Jag räckte honom den blöta papperstussen.
”Men jag hatar honom, du fattar inte vilken jävla idiot han är”, sa han och duttade lite med papperet under näsan. Jag lutade ryggen mot handfatet och såg på honom.
”Vi sa åt dig att skärpa dig och du har redan hamnat i slagsmål, lyckat”, sa jag och flinade till lite grann.
”Det var åtminstone någon som förtjänade det den här gången”, sa han och drog lite på munnen men grimaserade sen. ”fan att han spräckte läppen på mig, det gör svinont.”
Jag räckte honom lite mer papper och innan jag hunnit säga något öppnade han munnen igen.
”Jag bad i alla fall Trey om ursäkt igår. Jag vet inte om han godtog den.”
Jag nickade.
”Han sa det. Jag fattar ifall han inte förlåter dig, men det var bra att du gjorde det i alla fall”, sa jag och såg på honom. ”Och han förlåter dig säkert så småningom, han är snäll vet du”, sa jag och såg lite menande på honom. Ifall Martin verkligen skärpte sig så ville jag ha honom som kompis, men det kändes som att han behövde tryckas till lite för att förstå det. Jag skulle aldrig acceptera att han slog någon av mina andra kompisar, och jag var verkligen inte okej med att han hade tagit knark vid två tillfällen den senaste tiden. Men så länge han höll sig ifrån det så ville jag försöka hjälpa honom, jag ville ju inte att han skulle må dåligt. Han hade trots allt varit min kompis väldigt länge, och det var klart att alla kunde hamna i mindre bra perioder, men det fanns ändå gränser för vad man fick göra.
”Ser det bättre ut nu eller?” frågade han efter en stund.
”Jaa, eller du är lite blodig här..” Jag rev loss lite papper och böjde mig sen ner och drog med tussen över mungipan på honom.
”Aj!”
”Äh sluta mesa dig”, sa jag men kunde inte låta bli att flina. Jag var inte så bra på att vara arg. ”Nu ser du inte lika illa ut längre. Men du lär vara svullen under ögat imorgon.”
Han suckade lite och reste sig upp.
”Tack för hjälpen i alla fall. Det var ett jävla slag du fick in”, flinade han.
”Jaa jag tyckte jag skötte mig ganska bra faktiskt”, sa jag och log snett. Det var inte så att jag slogs för nöjes skull, men det var klart jag försvarade mina kompisar.
”Fast Trey ser typ livrädd ut. Du kanske skrämde honom mer än dom andra.”
Jag suckade lite.
”Eller så var det hela situationen.” Jag var inte så jätteglad över att Trey hade behövt se mig slåss.

 Trey.

Jag var tvungen att medge att jag blev lättad då Martin sa att han skulle handla lite snabbt bara, och sen försvann iväg längs hyllorna. Jag kände mig inte alls bekväm med honom, speciellt inte efter igår. Jag hade blivit förvånad över att han hade bett om ursäkt, men jag tyckte inte jag hade någon skyldighet att säga att allt var okej. Jag tänkte fortsätta vara sur på honom ett tag till. Sen kunde jag nog förlåta honom.
Sid handlade det som behövdes hem till honom och jag gick för att leta på tillbehör till tacosen. När handligen var klar begav vi oss hem mot Sid igen.
”Jag var liksom tvungen.”
Jag såg upp på Sid och blinkade till lite.
”Va? Sa du något?” Jag måste ha tänkt på annat.
Han flinade till lite. ”Vad skönt att du är tillbaks. Nej, men jag sa att jag var ju tvungen att slå till den där idioten. Annars hade han väl slagit ner Martin.”
Jag nickade. ”Jo jag skulle ha gjort samma sak”, sa jag. För även om jag inte var världsstark och inte direkt älskade slagsmål så hade jag inte tvekat om det varit Sid som varit fasthållen. Inte om det varit Max heller för den delen.. ”Fast jag hade nog blivit nerslagen själv isåfall”, flinade jag lite.
Jag var bara så ovan med att se Sid arg, så det var kanske det som skrämt mig. Martin hade jag ju sett arg ett antal gånger. Visst, Sid hade varit jättearg på mig för det där med maten, hade han inte till och med klappat till mig? Dom där dagarna var lite suddiga, men det hade i alla fall inte varit samma sak som idag. Jag tyckte inte att han hade gjort fel, Martin var trots allt hans kompis.
”Äh det tror jag inte”, flinade Sid och la armen om mina axlar. ”Om du bara börjar äta bra igen så kommer du bli stark.”
Jag log lite. Kanske lite grann i alla fall, fast då skulle jag nog behöva gymma också, och just nu kändes det som att jag aldrig ville sätta min fot där. Det skulle bara påminna mig om mitt träningstvång för att kunna bli smal. Vilket fick mig att tänka på fluffkillen som jag inte hade sett till sen den gången vi träffades på gymmet. Jag hoppades att han trivdes här i alla fall, han hade varit trevlig.
”Försvinner du iväg igen nu?” Sids röst fick mig att se upp och jag log lite ursäktande.
”Jag tänker visst mycket idag.”
Sid log och tog armen ifrån mig för att ta kassen i den handen istället.

När vi kom in i lägenheten igen överfölls jag av Rex som uppförde sig som att vi inte hade setts på flera veckor.
”Rex!” Sid drog tag i honom. ”sorry”, flinade han mot mig medans jag drog med handen över mina dreggelvåta kinder.
”Det gör inget. Jag ska ändå duscha”, flinade jag. ”Jag kan hjälpa till att plocka in först”, sa jag och bar in våra matkassar i köket.
”Nej men jag fixar det. Gå och duscha du”, log han och öppnade kylskåpet.
”Men..”
”Jag menar det Trey. Jag tar det.”
Jag såg lite missnöjt på honom men gick sen mot badrummet. Jag ville inte att Sid skulle behöva göra allting när jag gjort mig själv till inneboende.


 Sid.

Det kändes lite ovanligt att jag skulle vara hemma själv ikväll. Jag hade hunnit bli van med att Trey var här. För även den perioden då han legat i antingen sängen eller soffan som en zombie så hade han i alla fall varit här. Men jag var jätteglad att han skulle till Max. Jag hoppades så himla mycket att det skulle gå bra. Jag visste inte om jag inbillade mig men det kändes som att Trey hade lett lite mer sen han kom hem ifrån Max igår. Han var lite mindre blek i ansiktet och det såg ut som att en liten, inte låga än kanske, men i alla fall en liten gnista hade tänts i honom igen. Som att allt inte var kolsvart längre. Jag hoppades att det var så.
”Jaa det blir du och jag ikväll”, log jag och strök handen över Rex huvud när han buffade lite mot mina ben. Jag vred på kranen till diskhon och hade i lite diskmedel. Det hade varit så mycket igår och idag att jag glömt bort att vara nervös över Jens för en stund. Så det blev dubbelt upp av nervositeten nu istället då han dök upp i huvudet. Hittills hade det inte blivit några pinsamma tystnader och jag hoppades att det skulle hålla i sig. Men tänk så skulle jag börja flina alldeles fånigt när jag fick syn på honom bara för att han var så snygg? Så att han skulle tro att jag var någon läskig galning.
Och det skulle bli fruktansvärt pinsamt om han fick reda på att jag trott att jag var straight tills han hade kysst mig. Han kanske var orolig för att jag skulle se vår lilla träff imorgon som en dejt, när han själv såg det som något helt oskyldigt. Men jag såg det precis lika oskyldigt, för det var ju omöjligt att han hade menat någonting annat.
”helvete!” Jag vred snabbt av kranen . Skummet i diskvattnet reste sig fan flera decimeter över diskhonskanten. Det var visst inte bara Trey som fastade i djupa tankar idag.

”Oj.. har du tänkt bada bubbelbad där i?”
Jag vände mig om med diskborsten i handen och såg Trey stå i dörröppningen med ett roat leende på läpparna. I bara handduk runt midjan dessutom. Jag ville inte alls tänka på det där vi hade gjort, men det var svårt att låta bli då jag såg honom halvnaken och påmindes om hur den där kroppen hade känts mot min. Trey tänkte säkert inte alls på det längre, eftersom det varit ett misstag. Huvudsaken var i alla fall att det inte förstört vår vänskap.
”Skitkul”, flinade jag. ”Jag kanske råkade glömma vattnet en liten stund”, log jag oskyldigt.
Han fortsatte bara flina.
”Lyckat.”
”Hey, tror du att du är kaxig eller?” Jag tog upp så mycket skum jag kunde i ena handen och tog snabbt några steg mot honom för att sen blåsa skummet mot honom.
”Men nej!” skrattade Trey då han fick mesta delen av det i ansiktet.
Snart hade han dock själv hämtat skum i mitt miniatyrbubbelbad och hade det i håret på mig.
”Trey!” Jag drog tag i hans arm och försökte hålla fast honom medans jag tog upp skum med andra handen.
”Sluta Sid! Nej!”
”Jag hör inte vad du säger!” flinade jag innan jag prydde hans hår med ett litet skumberg.

 Trey.

Efter att ha tvättat håret en gång till (hrm Sid.) så blåste jag det för att sen platta. Jag ville faktiskt inte se helt förfallen ut när jag skulle hem. Lite kajal fick det också bli innan jag drog på mig dom svarta tighta jeansen. Jag vred på min arm och suckade olyckligt då jag såg dom långa såren efter saxen. Det var helt och hållet mitt fel, men det betydde inte att jag var glad över dom. Det avgjorde i alla fall tröjfunderingarna; den långärmade svartvitrandiga tröjan fick det bli. Jag kastade en till blick i spegeln innan jag gick ut i köket till Sid som precis gav Rex mat.
”Åh vad fin du är”, log han och såg upp på mig.
Jag flinade lite generat.
”Äh..”
”Hade ni bestämt någon tid?”
Jag tog upp min mobil och kollade. ”Sex, så jag går snart.”
Han nickade.
”Du kan väl ta nyckeln, ifall det blir sent.”
Jag log och nickade. ”Okej.” Mitt leende försvann dock ganska snabbt och jag lutade ryggen mot diskbänken. ”Nu känns det jobbigt igen..”
”Nej men varför då?” frågade Sid och såg lite oroligt på mig.
”Men för att.. jag vet inte hur jag ska bete mig.. jag vill inte göra honom ledsen, men jag kan inte bara.. glömma allt heller.. och han kanske tycker det är konstigt om jag säger något som inte har med allt det här att göra. Jag vet inte..” För varje ord hade min blick glidit längre ner och nu såg jag ner i golvet.
”Trey, ta det lugnt”. Sids mjuka röst lugnade mig inte märkbart mycket, bara lite. ”Gör bara det som känns bra, var dig själv, det är det bästa. Jag personligen tror det är bra om ni försöker prata lite som vanligt med varandra. Om det känns rätt och bra. Som jag sagt förut så tror jag inte att Max väntar sig att du ska ha glömt allt och slänga dig runt halsen på honom helt plötsligt.”
Jag fortsatte tyst se ner.
”Eller är det så att du tror att om du beter dig mer som vanligt så kommer han tro att det han gjorde var okej?”
Jag blinkade till och såg förvånat upp på honom. Hur.. Det där var precis det jag tänkt på, undermedvetet nästan.
”Ungefär”, viskade jag. ”Han kanske.. tror att jag förlåter varje gång.”
Sid suckade och kom fram och la armarna om mig.
”Ibland är du lite dum. Jag har sett hur Max såg ut, du har sett det. Jag lovar, tusentals gånger, att han aldrig någonsin skulle göra om det, och jag vet att han är livrädd att du aldrig ska förlåta honom helt. Så han kommer inte ta för givet att du gör det bara för att du pratar med honom. Jag tror att den sista som kommer förlåta honom är han själv.”
Jag såg försiktigt på honom. Det lät.. som om han hade rätt, och innerst inne visste nog jag också det. Max hade verkat så himla tacksam bara för att jag kramade honom godnatt.
”Gråt inte bort ditt smink nu”, log Sid och släppte mig. ”Det kommer gå bra.”
Jag nickade . Över lag så hade det gått bra igår. ”Okej, tack. Vi ses sen då.”

Även fast jag fått ett litet minisammanbrott hos Sid så kände jag mig faktiskt lite förväntansfull när jag gick uppför trappan med matkassen i handen. Jag hoppades att det här skulle bli en bra kväll. Det var med stela fingrar jag tryckte ner dörrhandtaget. Jag borde ha tagit vantar, det skulle bli jättekallt att gå till Sid senare.
Jag hann inte ens ropa hallå förrän Max uppenbarade sig i hallen. I ett par svarta sparrisbyxor, okej stuprör, och mörkröd t-shirt med en svart uppknäppt skjorta över, och så den där svarta slipsen knuten löst runt halsen. Vad snygg han var..
”Hej”, sa han och log lite försiktigt.
”Hej”, sa jag och tog av mig skorna för att sen ställa ner kassen på golvet. ”Fin du är..”, sa jag lågt.
”Åh.. tack”, sa han och lät förvånad. ”Det är du med.”
Jag vände ner blicken i golvet igen medans jag drog av mig jackan .
”Vad har du med dig?” frågade han. Det hördes lite musik ifrån köket märkte jag.
”Grejer till tacosen”, sa jag och log lite.
”Det hade du väl inte behövt, jag tror det mesta finns.”
”Jag hade för mig att vi.. du.. att det fanns tacoskal, så jag köpte det andra”, sa jag och gick in i köket med kassen. Jag svalde lite nervöst och försökte lugna ner mig. Det här skulle gå bra.
Musiken kom ifrån laptopen som stod i hörnet av dom två köksbänkarna.
”Vi hade köttfärs i frysen så jag tog fram den för en stund sen, den är nog typ tinad nu”, sa Max.
”Är du hungrig?” frågade jag.
”Njae eller.. är du? För annars kan vi vänta om du vill.” Och som om Max mage precis hade hört honom kurrade den högt till. Vilket gjorde att jag inte kunde låta bli att skratta.
”Tydligen är du ganska hungrig.”
Max skrattade han med.  ”Ja okej, jag är typ utsvulten. Jag orkade inte göra någon lunch.”
Jag suckade. ”Max..”, sa jag lite förebrående och insåg sen förvånat att det där hade varit en helt naturlig reaktion ifrån mig. Något som jag skulle sagt och gjort om allt var som vanligt.
”Jag vet. Men då kan vi börja med maten då?”
Jag log svagt och nickade.
”Japp. Vill du börja med köttfärsen? Så kan jag ta grönsakerna.”
Skulle jag kunna få i mig någonting var det i alla fall bäst ifall Max gjorde köttfärsen, han var faktiskt hur duktig som helst på det. Han använde inte den där texmex-påsen med färdig kryddblandning utan brukade göra en egen. Det såg ut som att han blev glad av att jag frågade.
”Absolut.”

Efter att jag plockat fram grönsaker och såser började jag skära och hacka allting medans Max fräste på vid spisen.
”Åh den här älskar jag, har du hört den?” frågade Max då en ny låt började spelas.
”Nej faktiskt inte. Det var länge sen jag lyssnade på musik överhuvudtaget konstigt nog”, sa jag med helt normalt tonfall.
Jag skalade löken och råkade slå upp skåpsdörren på Max ben när jag öppnade för att komma åt komposten.
”oj, förlåt.”
”Det gör inget. Ska du ha skidglasögonen eller?” flinade han.
Jag drog lite på munnen. ”Det var en gång bara, och den löken var extrem”, sa jag och flinade tillbaks lite.
”Mm”, svarade Max med en lite retsam ton och öppnade ett av dom övre skåpen.
Jag gick tillbaks till skärbrädan men vände mig om mot Max igen bara för att precis se hur hans tröja gled upp lite då han sträckte sig efter något på översta hyllan. Min blick fäste sig direkt vid det lilla smycket vid hans höft, alldeles ovanför byxlinningen. Åh.. jag hade nästan glömt bort den där piercingen. Den som fortfarande var precis lika sexig.
”Är det något?” log Max och kom ner på hälarna igen med en skål i händerna.
Jag skakade snabbt på huvudet och kände hur kinderna hettade till, precis som att jag hade gjort något olydigt. ”Nej inget”, log jag och vände mig om mot löken istället.
Jag ställde fram dom olika skålarna på bordet och gick sen fram till diskhon för att börja diska skärbrädan jag hade använt.
”Vad vill du dricka?” frågade Max och drog av stekpannan ifrån plattan.
När han skulle gå till kylskåpet var jag precis på väg emot bänken på motsatta sida för att hämta kniven vilket resulterade i att vi råkade krocka. Min reaktionsförmåga var uppenbarligen dålig. Kanske en reaktion på den där jobbiga piercingen och Max lika jobbiga mage. Jag tappade helt enkelt fokus.
”Oj”, skrattade Max till, men lät nästan lite nervös. På den där lilla stunden hade jag hunnit känna hur varm hans kropp var. Jag hade kunnat känna den välbekanta doften.
”Ehe”, flinade jag till lite nervöst och skyndade mig fram till bänken.
”Cola, öl, uhm.. jag tror vi har en vinare också? Ska vi ta det? Eller tacos och vin kanske är lite bad combination?” flinade han.
”Nej men det blir bra. Det var länge sen.”
Jag var inte särskilt förtjust i vodka, snaps och annat starkt, men vin tyckte jag om och faktiskt så var det här vår första middag tillsammans på jättelänge. Jag skulle verkligen försöka äta också, så att Max slapp oroa sig som Sid behövt göra så mycket. Max hade föressten redan oroat sig också, när vi hade pratat ute på balkongen. För även om han låtit upprörd och nästan arg då så visste jag att det var för att han var orolig.
Han brydde sig fortfarande om mig.
Medans Max letade fram vinflaskan och öppnade den så dukade jag och ställde fram det sista.
”Så där, allt framme va?” log han en stund senare och hällde upp den röda vätskan i båda våra glas.
”Jaa det tror jag”, log jag tillbaks och satt mig.

Max.

Det kändes verkligen jättebra att Trey var här, och hittills hade det gått väldigt bra, så när som på några smånervösa skratt, men det gjorde inget. Han var så fin.. Jag ville inget hellre än att få krama honom och dra fingrarna genom det där svarta håret.
”Smakade det bra?” undrade jag och såg upp på honom.
”Jaa faktiskt bättre än på länge”, log han och tog en liten tugga.
”Vad bra”, sa jag lättat. ”Du behöver äta upp dig.” Han bet sig lite i läppen och såg plötsligt osäker ut. ”Tänk inget dumt Trey, lova”, sa jag och kände mig med ens orolig. ”Du har alltid varit smal, men nu är du jättejätte smal.” Och jag hade inte ens sett honom utan tröja.. inte för att jag visste om jag någonsin skulle göra det igen men ändå, jag var nästan lite rädd inför att se honom med mindre kläder än så här. Jag såg ju liksom att hans ansikte till och med var smalare, hur skulle inte då resten av hans kropp se ut?
”Jag vet”, sa han till sist tyst.
Vi hade släckt i taket och tänt i fönstret istället, fredagsbelysning ville jag på något sätt kalla det. Jag tog upp mitt vinglas och såg på Trey.
”Skål då, för..” Allt skulle väl låta dumt att skåla för. Typ ’att vi äntligen ses’ eller ’för att du varit den bästa pojkvännen jag haft’ Och inte längre har..
”Att snön kommit kanske?” föreslog Trey och flinade till lite.
Jag log stort. ”Jaa! Skål för snön.” Vi klirrade våra glas mot varandra och jag tog en liten klunk. Jag bet mig i läppen och öppnade sen munnen igen ändå. ”Och skål för att.. du kom hit ikväll”, vågade jag mig på att säga. ”Jag blev jätteglad. Det känns.. inte som hemma när inte du är här.”
Trey log faktiskt lite igen.
”Jag.. är också glad över det faktiskt.”
Den lilla meningen värmde hela min kropp.
”Köttfärsen var jättegod som vanligt”, log han innan han drack lite.
”Vad bra, grönsakerna var perfekt hackade också”, flinade jag.
Vi åt tysta ett tag och jag satt just och försökte spetta några majskorn med gaffeln då Trey började prata, och jag såg upp.
”Ditt hår har växt ganska mycket på sistone va?” sa han. ”Man ser det på slingorna.”
Jag kände automatiskt på håret med handen.
”Åh ja jag vet, jag borde både klippa och färga om slingorna. Jag har bara inte.. haft sånt i huvudet på sistone.”
Dom blonda slingorna hade legat långt ner på listan. Dom tio översta punkterna bestod alla av Trey.
”Det är inte fult eller något, jag bara.. tänkte på det”, sa Trey och log lite svagt innan han åt upp det sista av sin tacos.
”Jag förstod det”, sa jag och flinade lite.
Jag hoppades för hans egen skull att han skulle sluta vara så nervös snart. Jag visste så klart att allt inte skulle bli som vanligt på en gång, jag var tacksam över att han ens var här och jag tyckte också det här var lite svårt, men jag ville inte att han skulle vara så nervös att han mådde dåligt. Det var klart att jag inte tagit illa upp bara för att han nämnt mitt hår.

 Trey.

Jag visste inte om det var på grund av dom två vinglasen jag druckit eller om jag bara kände mig mer avslappnad ändå. Men vi hade i alla fall pratat lite mer innan vi plockat bort från bordet, och sen tagit fram ’genius’. Ett frågespel typ, och ännu en gång kom jag på mig själv med att utbrista helt naturliga meningar.
”Jag visste ju det! Åh!”
Max skrattade till.
”Så har du sagt på dom senaste tio frågorna nu.”
”Inte så många!” protesterade jag.
”Typ”, flinade han.
Jag såg ner på blocket med våra poäng. Om Sid var dålig förlorare i guitarhero så var det ingenting emot hur jag var i frågesport. Just det här borde jag dessutom kunna vara bra i, för det var inte den där vuxenvarianten med ’vad heter den längsta floden i Usa?’ och ’Vad heter Irlands president?’.
”Okej”, sa jag och tog upp ett kort. ”Vilken hemsida förknippas med ord som tweet och timeline?”
”Twitter!” sa Max snabbt och jag gjorde ett streck vid hans namn med en suck. Jag låg ganska mycket under.
”Vad står det?” undrade han.
Jag drack en till klunk av vinet och räknade sen strecken.
”fjorton nitton.” Först till tjugo hade vi sagt.
Men riktigt som vanligt var det ändå inte, för isåfall hade jag gått runt bordet nu och kittlat Max tills han lovade att lämna walkover, och han hade förmodligen sagt något i stil med att han lovade i utbyte mot en puss. Jag såg försiktigt upp på honom och min blick drogs direkt till hans läppar. Det var inte som vanligt. Jag visste inte om jag någonsin skulle röra vid dom där läpparna igen. Det hade blivit alldeles för få gånger.
”Beredd?” log Max och tog ett kort.
Jag nickade sakta och vände blicken ner mot bordet istället.
”Vilken medlem i mötley crüe släppte senast en självbiografi?”
Den var i alla fall enkel. ”Nikki Sixx”, log jag och tog upp pennan. ”Rätt va?”
”Yes”, svarade Max och jag gjorde ett streck.
Dock hjälpte inte det där poänget för Max svarade rätt på nästa fråga och vann därmed.
”Vi fick ojämna frågor”, muttrade jag och petade till korthögen.
”Jaa verkligen”, sa Max. Bra att han höll med åtminstone. ”Man kan säga att jag fick barnfrågor och du expertfrågor. Och så blandade jag nog dåligt också.”
Jag såg upp och insåg att han bara drev med mig.
”Skitkul Max”. Jag tystnade efter att jag sagt hans namn. Det var fortfarande ovant. Jag hade tänkt det så mycket på sistone, men inte sagt det högt.
”Du vinner nästa gång”, flinade han men bet sen tag i läppen. ”Alltså.. om vi.. spelar igen.”
’Om vi träffas igen’ betydde det där, det förstod vem som helst.
”Det gör vi”, log jag svagt.
’Vi kommer träffas igen’ betydde det där. Och spela också för den delen. Jag skulle ju ha revansch.
”Hörde du?” sa Max plötsligt och såg ut genom köksfönstret.
”Nej vadå?”
Men så smällde det till.
”Är det någon som skjuter raketer nu?” frågade jag förvånat.
”Låter nästan så. Ska vi kolla?” Han tog sitt glas och reste sig upp och jag följde efter in till vardagsrummet och ut på balkongen.
Det var både mörkt och kallt ute och jag ryste till lite. Max lutade sig över räcket och såg sig omkring. Efter bara en liten stund lystes himlen upp lite grann av rosa fyrverkerier.
”Det är väl inget speciellt idag?” sa Max.
”Nej inte vad jag vet..”, sa jag och ställde mig bredvid. ”Kan du hålla?” Jag räckte honom glaset för att kunna ta fram en cigarett ur fickan.
”Trey..”, började Max men tystnade sen.
Jag tände den och förde den sen mot mina läppar. Han hade faktiskt ingen rätt just nu att klaga över att jag rökte, inte efter vad han hade gjort. Men jag skulle sluta.. snart.
En till raket sköts upp och exploderade i en stor lila stjärna som sen föll ner som ett regn.
”Den var fin”, log jag och blåste sakta ut röken.
”Mm”, log Max. ”Cause baby you’re a fiiiiirework, come on show them whaaaat you’re worth..”, började han sjunga med mer inlevelse än jag kunde minnas att jag någonsin sett. Först såg jag bara på honom innan jag fnittrade till, det gick inte att hålla tillbaks.
”Ehe..”, flinade Max och drog fingrarna genom luggen. ”Jag hörde den tidigare idag..”
Jag flinade lite roat och tog sen upp mobilen ur min ficka och insåg att klockan redan hunnit bli elva. Kvällen hade gått jättefort. Jag funderade en liten stund och övervägde fram och tillbaka innan jag lite nervöst vände mig om mot Max.
”Jag sover nog här inatt. Om det är okej?”
Det var som att små fyrverkerier tändes i Max ögon också, även om det såg ut som att han försökte hålla emot.
”Självklart! Det är klart du kan det. Det behöver du inte fråga om så klart. Vad.. kul.”
Jag log lite. Det kändes faktiskt bra. Jag hade tagit mod till att först prata med Max, då kunde jag göra det här också.

Vi satt oss inne i soffan en stund senare och stämningen var ganska avslappnad igen. Vi hade faktiskt skrattat lite både två. Jag hade sms:at Sid om att jag skulle stanna också.
”Jag vet att jag är tråkig men jag somnar snart”, sa jag efter ett tag och gäspade.
”Det är du inte. Det är ganska sent också”, log Max.
Det var efter att vi båda borstat tänderna det blev lite jobbigt igen. Jag stannade till utanför mitt rum och svalde hårt. Jag ville inte att Max skulle ta illa upp, men han borde väl förstå? Han hade väl inte väntat sig att jag bara.. skulle krypa ner i sängen bredvid honom?
”Jag.. sover nog här inne.”
Max nickade snabbt.
”Ja absolut, jag tänkte det, alltså, det är inte.. jag menar.. jag fattar”, svamlade han.
Jag flinade till lite. Det var ovanligt att Max tappade ord.
”Godnatt då.”
”Godnatt”, log Max svagt innan jag gick in på mitt rum.

Det kändes hur skönt som helst att ligga i min säng igen, med mitt täcke och mina kuddar – i några sekunder vill säga. För det var ungefär så lång tid det tog tills jag kände Max doft när jag vände ner ansiktet mot kudden. Utan en minsta lilla förvarning började mina ögon tåras utan att jag ville och jag drog upp benen lite för att sen lägga armarna om dom. Jag hade inte sovit själv på jättelänge, och särskilt inte här hemma. Jag hade ju själv valt det ikväll, men det kändes jättejobbigt ändå. Max befann sig ju i rummet mitt emot.
Jag andades tyst ut och bet mig hårt i läppen medans tårarna fortsatte rinna. Jag ville absolut inte råka snyfta till högt. Jag slöt ögonen och försökte andas genom näsan. En signal från min mobil fick mig dock att öppna ögonen. Jag sträckte mig efter den och väntade mig att det skulle vara Sid.
Sov gott (:
Och då började tårarna så klart rinna ännu mer.
Du med : ) skrev jag som svar med darriga fingrar och skickade.
En liten stund senare hörde jag en signal ifrån det andra rummet. 

 


önskemål?

har börjat på nästa kapitel idag, näst-nästa för er alltså ;), men det går så där XD så har ni några önskemål/tips om vad ni vill läsa om så släng fram dom bara =D det är alltid bra för inspirationen ^^
så förhoppningsvis ska jag kunna fortsätta skriva när jag kommer hem ifrån träningen ikväll.
ha en fin dag! :)

missa inte nya kapitlet här nedanför :)

crash m/m - del 35

jag hade tänkt lägga upp hela fortsättning ifrån förra kapitlet här, men det kändes som att det skulle bli lite rörigt. så därför blir det två lite kortare kapitel :) men dom är i alla fall runt 10 wordsidor var så ni får något att läsa i alla fall 8)
kommentera gärna vad ni tyckte :)



- Skör som glas


 Trey

Jag tvekade lite utanför dörren, skulle jag plinga? Det kändes nästan lite dumt att inte göra det när jag inte hade ’bott’ här på ett tag, men samtidigt kändes de konstigt om jag skulle plinga på till min egen lägenhet. Jag gjorde ett mellanting och plingade på för att sen öppna dörren själv.
”Hallå?” sa jag och kände mig lättad då rösten inte bröts eller något.
Max dök upp nästan på en gång och jag slogs av den där tanken jag gjort redan i 7an. ’gud vad snygg han var.’
”Hej”, log han svagt och kom fram. Han sträckte ut ena armen nästan som i en kram men verkade sen bli tveksam och lät den falla ner längs sidan igen. ”Gick det bra för dom?” frågade han försiktigt.
Jag drog av mig jackan och log lite.
”Både ja och nej. Chris har typ hoppat av, men det verkar som dom kommer fixa det ändå.”
”Ojdå, hur då?”
Jag passade på att ta av mig skorna då jag svarade, för det skulle vara jättejobbigt att se på honom samtidigt.
”Martin ska sjunga.”
”Åh..”
Jag bet tag i en av piercingarna i läppen och ångrade att jag hade sagt något om det överhuvudtaget.
”Är du.. hungrig?” frågade Max och lämnade ämnet.
Jag såg upp igen och ryckte på axlarna.
”Inte direkt.”
Det syntes något smärtsamt i hans blick och jag fick genast dåligt samvete igen, över en massa.
”Jag har bakat kladdkaka. Du kanske kan ta en liten bit?”
Han frågade allt så försiktigt. Trodde han att jag skulle bli arg annars? Eller var han bara nervös som mig?
Allt gjorde fortfarande ont, men jag hade verkligen börjat känna att jag ville nu, jag ville försöka ge det en chans igen. Jag kunde inte avgöra just nu om jag ville att vi skulle bli pojkvän-pojkvän igen, men vi kanske kunde vara kompisar åtminstone. Jag ville ha Max kvar i mitt liv.
”Okej det kan jag”, sa jag och log svagt.
Jag följde med honom ut i köket och satt mig sen vid bordet medans Max tog fram tallrikar. Jag betraktade honom diskret under luggen och märkte ganska snabbt att han var nervös han med. Han tappade ena skeden, hade en ganska stel hållning, såg lite snabbt mot mig ibland.
Åh, jag ville att allt skulle vara som vanligt. Jag ville spola tillbaks ungefär 2 månader, då hade allt fortfarande varit perfekt.
”Du brukar inte baka”, sa jag och såg mot honom igen.
Max var duktig på att laga mat, dom gånger han satte den sidan till, men han brukade inte baka. Inte jag heller för den delen. Inte för att jag inte tyckte att det var kul utan mer för att jag blev så sugen på smeten/degen att det inte blev så mycket kvar att grädda.
”Nej jag vet, men jag fick för mig att göra det idag. Jag hade inga andra idèer”, sa han och flinade faktiskt till lite. Jag insåg att jag hade saknat det.
Han ställde ner en tallrik framför mig med en kladdkakebit och en klick grädde. Sen satte han sig mitt emot mig.
”Den ser god ut i alla fall”, log jag svagt. Jag tog en liten bit, ändå så var det svårt att svälja. Det började kännas helt hopplöst, skulle jag någonsin bli ’frisk’?
”Den gick att äta i alla fall”, sa han och ryckte på axlarna.
”Den var jättegod”, svarade jag och tog en liten bit till. För det var den, även om min kropp försökte stå emot all slags föda just nu. Det gnagde ändå lite i magen på mig. Det här kändes så.. konstigt. Allt kändes så krystat på något sätt. Jag var rädd för att säga fel, jag var orolig för vad Max skulle säga. Jag var fortfarande jättesårad, jag var ledsen, ändå så ville jag vara här. Allt var så förvirrande. I vanliga fall visste jag vem jag skulle ha pratat om det med.

Min blick hade fallit ner till tallriken och när jag sen höjde den igen kunde jag inte låta bli att skratta till lågt.
”Du har grädde på näsan.”
Max såg förvånat på mig och kände sen efter.
”Oj”, sa han och flinade till.
Det blev tyst igen och jag kastade en blick ut genom fönstret, det var redan mörkt. Fast klockan var i och för sig halv 6 också, och det var november, inte den ljusaste månaden direkt.
”Ska vi se någon film eller så?” frågade jag.
Det behövdes inte så mycket prata då, och det var nog precis vad jag behövde. En chans att försöka lugna ner mig lite inombords.
”Gärna”, sa Max och det såg verkligen ut som att min fråga gjorde honom glad. ”Du kan väl välja någon? Så diskar jag.”
Jag nickade och reste mig upp.
”Okej, tack för kladdkakan.”
Jag gick in i vardagsrummet och öppnade skåpet under teven och satt mig ner på knä framför det. Vi hade hur många filmer som helst, vissa fortfarande helt oöppnade, ändå envisades vi med att hyra film. Eller ja, hade gjort i alla fall.
Fanns det något vi längre?
Helt utan förvarning började mina tårar rinna igen och jag drog snabbt med handen över kinderna. Jag tog ett lite hackigt andetag och blinkade till några gånger. När det kändes som att jag hade kontroll över tårarna skyndade jag mig att ta fram en film.

”Men..”, suckade Max och tryckte på play igen. Men ingenting hände.
”Skivan var i alla fall helt ny”, sa jag och tog tag i en soffkudde och höll den mot bröstkorgen.
”Jaa alltså det är själva dvd-spelaren som jävlas.” Han försökte ett tag till men utan resultat. ”Vi kan kolla i datorn? Eller vill du det?” frågade han och vände sig om mot mig.
”Jaa det går väl lika bra”, svarade jag. ”Jag kan hämta den.” Jag reste mig upp och gick in på Max rum för att hämta laptopen. När jag stannade till och såg mig omkring där inne så var tårarna så där farligt nära igen. Hans tomma säng. Gitarren som låg där..
”Vi kan väl sitta här inne lika väl”, sa Max plötsligt.
Jag snurrade snabbt runt och såg att han stod i dörröppningen. Jag skyndade mig att nicka så att han inte skulle märka mina glansiga ögon. 
”Visst”, sa jag och satt mig ner på sängen.
Max satte i filmen och ställde sen datorn i datastolen och drog fram den till sängen.
”Blir det bra här?”
”Jätte”, nickade jag.
Varför kände jag mig så himla ledsen igen? Det kändes som att allt var på väg att brista en gång till. Och Max hade inte ens sagt något fel.
”Jag ska bara..” Han försvann iväg och kom efter en stund tillbaks med sitt täcke och kuddarna. Han la ner alltsammans i sängen innan han startade filmen.
”Är du okej?” frågade han och satt sig bredvid mig, dock mycket längre ifrån än han skulle om allt hade varit som vanligt.
”Mm”, log jag men kämpade rejält för att få fram det där lilla leendet.

Max

Det kändes fruktansvärt bra att Trey var där, jag hade blivit så himla lättad då han äntligen ringt, men det var jobbigt att se honom må så dåligt. För även om han sa att han var okej så såg jag att han inte var det. Jag kände honom bättre än så. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på filmen heller. Jag sneglade då och då mot honom, nästan som om jag var rädd att han skulle försvinna. Jag gjorde sen ett nytt försök att hänga med i filmen. Utan att överdriva kändes det plötsligt som att en blixt slog ner i mig då Treys hand snuddade vid min. Han drog åt sig den på en sekund men det brändes ändå.
”Förlåt! Jag skulle bara.. jag skulle bara ta lite täcke.”
”Det gör inget”, andades jag fram.
Han lät nästan förtvivlad. Den där lilla, oavsiktliga, beröringen hade verkligen skickat en stöt genom min kropp och jag skulle omöjligt kunna koncentrera mig på filmen nu.
Hur kunde han ens tro att han var tvungen att be om ursäkt för att han nuddat mig? Jag ville ju inget hellre än att han skulle röra vid mig. Det skulle räcka om våra lillfingrar vilade mot varandra, bara något litet..

Det måste väl ändå betyda något att han kommit hit idag? Att han på något sätt ville träffa mig? Jag vågade inte hoppas för mycket, men jag ville tro att det här var bra. Fastän han såg ledsen ut, fastän han var tyst, fastän han verkade livrädd för att nudda mig. Jag såg försiktigt mot honom igen. Han hade dragit upp täcket en bit över sig och hade benen utsträckta framför sig så att fötterna stack ut utanför sängen. Hans blick, dom där fina bruna ögonen, var riktade mot skärmen och han såg ut att vara väldigt inne i filmen. Hade det varit en skräckfilm hade han utan tvekan suttit under täcket med stängda ögon nu. Och hade det varit som vanligt så hade jag lagt armarna om honom och sagt att det bara var på låtsas för att sen pussa honom på kinden för att få honom att tänka på annat.
Jag ville att allt skulle vara som vanligt.
Jag hade en obehaglig krypande känsla i kroppen, jag skulle så gärna vilja veta vad han tänkte just nu. Jag ville veta vad han kände. Kände han något alls längre? Eller hade alla dom känslorna försvunnit med orden ’Jag gör slut för i helvete Max!’?
”Den var bra.”
Jag såg förvånat upp.
”Va?”
”Filmen”, sa han och såg lite undrande på mig.
Jag såg mot datorn där eftertexterna börjat rulla.
”Åh.. jo, det var den”, sa jag men ångrade mig sen. Jag ville inte ljuga. ”Eller jag såg nog inte så mycket av den.”
Jag mötte hans blick och det gick en liknande stöt genom kroppen igen, dock inte lika kraftig. Jag var glad att vi haft sänglampan tänd, annars hade jag nog knappt kunnat se honom nu där vi båda satt lutade mot väggen.
”Jag är jätteglad att du kom hit idag”, sa jag lågt.
Trey såg ner på sina händer.
”Jag ville det”, svarade han lika tyst. ”Har du.. tagit bort det?” frågade han efter en stund och lät på något sätt väldigt skör, sårad kanske.
”Vadå?”
”Hjärtat..”
Jag följde hans blick mot hyllan där mitt glashjärta stått tidigare. Det högg till i bröstet på mig då jag återupplevde den där hemska kraschen och kraset.
”Nej jag..” Nu var det istället jag som fick glansiga ögon. Det var ju den finaste present jag fått. ”Det.. gick sönder”, sa jag tyst och bet mig hårt i underläppen medans jag kände hur ögonen började fyllas med något som var misstänkt likt tårar. ”Det var inte meningen. Det föll i golvet.. jag har bitarna kvar i den där asken som ligger där. Men det går inte att laga. Förlåt..”

 Trey

Max hade verkligen tårar i ögonen. Han såg så oerhört omtålig ut just då. Det såg ut som att han skulle börja gråta när som helst, och det hördes att han fick kämpa med vartenda ord.
”Men det gör inget Max”, sa jag tyst. ”Säkert.”
Det hade ju varit en olyckshändelse. Jag tänkte inte förneka att det skulle ha gjort ont om han bara tagit bort det, även om det hade varit förståeligt. Men det hade han uppenbarligen inte gjort, så dåligt som han verkade må över det. ”Det är ingen fara”, fortsatte jag lågt. Jag ville inte att han skulle vara ledsen.
Han drog snabbt med ena fingret under ögonen.
”Jag skulle aldrig ha gjort det med flit. Det är fortfarande min finaste present”, sa han och såg ner på täcket.
Mitt i allt det onda värmde dom orden lite. Han hade ändå hunnit få en hel del presenter från olika personer under åren, och ändå hade min betytt mest?
Jag tvekade några sekunder men la sen försiktigt handen på Max axel, nästan lika lätt som en fjäder.
”Det gör inget”, viskade jag.
Det var som att Max axel skulle brinna, så varm kändes den under min handflata. Det kändes som att han ryckte till lite. Jag svalde hårt och drog sakta åt mig handen igen.
”Hatar du mig?”
Frågan kändes som ett slag i magen, mest på grund av smärtan jag hörde i Max röst. ”För alltså.. jag förstår dig isåfall.”
”Det är klart jag inte gör”, viskade jag. ”Jag hatar dig inte.”
Jag hade nog inte ens gjort det helt och hållet då jag trodde att han hade hånglat med Martin för att han tyckt om det. Och nu när jag fått veta allt.. det var klart jag var sårad än, men jag hatade honom inte. Jag ville inte att han skulle tro något sånt. När det inte kom något svar ifrån honom såg jag upp. Bara för att se honom sitta och bita sig i läppen igen med den glansiga blicken.
”Max..”, sa jag tyst. ”Jag hatar dig inte.”
Han nickade tyst.
”Frölåt.. jag har fan inte ens någon rätt att fråga.”
”Det har du visst. Men nu vet du.”
Jag ville krama honom. Jag ville trycka mig intill honom och säga att han inte skulle vara ledsen, att det var bra nu, för tillfället i alla fall. Men det var som att någon spärr stoppade mig.

Max

Den här gången hade jag varit beredd på att han skulle säga att han nog borde gå hem till Sid, att han inte riktigt kände för att sova här. Jag var bara glad att han stannat så länge. Jag förstod att han behövde ta det långsamt. Allt jag hoppades var bara att han någon gång skulle flytta hem i alla fall. Vi hade ju bott ihop som kompisar förut. Jag behövde bara bevisa att jag fortfarande var värd att ha som kompis. Det var bättre än inget alls.
”Vill du.. komma hit och äta imorgon? Lunch typ?” frågade jag då vi stod i hallen.
”Jaa, eller kvällsmat kanske?”
Jag hade inte vågat fråga om det. Men det lät mycket bättre i mina öron. Jag ville helst slippa spendera fredagskvällen ensam. Och han hade faktiskt sagt ja!
”Jättegärna”, log jag.
Det kändes så himla skönt att jag inte skulle behöva ligga och oroa mig inatt för om han skulle ringa eller inte. Nu skulle han komma hit imorgonkväll.
”Vad vill du äta då?” frågade jag medans han tog på sig jackan.
”Jag vet inte.. jag blir.. aldrig sugen på något längre”, sa han tyst.
Oron grep direkt tag i mig igen och jag såg lite ledset på honom.
”Vi kan göra tacos kanske?”
Det skulle kännas väldigt bra om vi kunde göra något så vanligt som att laga mat tillsammans.
”Det kan vi göra”, sa han och log svagt. När han fått på sig skorna också såg han på mig. ”Jaa.. godnatt då..”
Det spelade inte längre någon roll att jag visste att vi skulle ses imorgon. Det var precis lika jobbigt igen att behöva säga hejdå. Men jag kunde inte stå där med tårar i ögonen, det var inte rätt mot Trey. Därför blev jag hur förvånad som helst då han tog stegen fram till mig och försiktigt la armarna om mig.
”Godnatt Max.. och jag tycker du ska sova i din säng inatt.”
Jag la lika försiktigt armarna om honom.
”Kanske det.. godnatt.”
Kramen blev alldeles för kort, men jag hade hunnit känna mig lycklig i några sekunder. Den korta stunden då jag känt hans doft och värmen från hans kropp, innan hans armar lämnat mig.
”Hejdå”, sa han och öppnade dörren.
”Hejdå”, sa jag och kände mig redan ensam igen.

 Trey

Jag hade inte planerat att krama Max. Det hade bara blivit. Han hade sett så himla liten ut just då, liten och rädd på något sätt. Och kanske så ville jag kolla ifall hans armar fortfarande matchade så där bra med mina. Att våra kroppar på något sätt smälte ihop lite.
Det hade fortfarande känts så. Fastän jag inte kunnat slappa av som vanligt och trots att det hade blivit en väldigt snabb kram.
Jag hade bara hunnit ner för halva trappan då jag hörde dörren öppnas.
”Vänta lite! Jag kan följa med dig till hållplatsen.”
Max näst intill snubblade ner för trappen efter att ha smällt igen dörren.
”Det behöver du inte”, sa jag lite förvånat.
”Jag vill. Det är jättemörkt också.” Han sa det som något helt naturligt och det fick mig att le lite, lite grann. Han ville inte att jag skulle gå ut ensam när det var mörkt.
Vi gick nerför den andra trappan och sen ut i den kalla kvällsluften. Jag stack ner händerna i jackfickorna och drog automatiskt upp axlarna lite när det var så kallt.

Vi var framme vid busshållplatsen ganska snabbt och Max såg på mig en stund innan han öppnade munnen.
”Du vet att jag.. jag är fortfarande..”
Jag förstod vad han var på väg att säga men det blev för mycket. Jag skulle inte kunna få fram samma ord nu. Inte än.
”Max..”
Han flackade till lite med blicken.
”Jag vet, jag.. vi ses imorgon.”
Jag log svagt och nickade. Jag ville inte att han skulle må dåligt, det var tydligt att han redan varit tillräckligt plågad över det han gjort, hur allt hade blivit och hur allt var.
”Tack för att du följde med.”
”Det är inget att tacka för.”
Han hade kanske rätt. Det var kanske en självklarhet. Men det var ändå så svårt att tänka någonting alls som självklarheter just nu. Alla dom hade ju rasat för mig, och det tog nog tid att kunna bygga upp sådana igen. Jag hade nog inte ens tillåtit mig själv att försöka än.
Bussen kom körande och bromsade in vid hållplatsen. Vi sa hejdå och jag klev på. Max höjde handen i en vinkning precis innan han försvann ur sikte.

Jag lutade huvudet mot rutan och kände mig helt utmattad, mest psykiskt. Men det hade gått ganska bra ändå. Förutom att jag varit på väg att börja gråta några gånger, men i det stora hela så tyckte jag det hade gått ganska bra.
Jag klev av vid hållplatsen som låg närmast Sid och gick sen in i lägenheten och uppför trapporna.

”Hur mår sjuklingen?” frågade jag efter att ha gått in.
”Han sover snart, men ganska bra.”
Jag flinade lite och gick mot hållet hans röst kommit ifrån; sovrummet. Där inne låg Sid nerbäddad i sängen och såg allt annat än pigg och kry ut.
”Mår du väldigt dåligt?” frågade jag oroligt.
Han log och skakade på huvudet.
”Nej febern är fortfarande borta, jag är bara så himla trött.”
Jag satt mig ner på hans skrivbordsstol.
”Det kan nog bero på att du var med och repade. Men det blir säkert bättre efter att du har sovit.”
Han nickade och gäspade lite, han stannade dock upp mitt i den, stängde blixtsnabbt munnen innan han öppnade den igen. Det såg ganska komiskt ut.
”gud förlåt! Hur gick det hos Max?!”
Jag log lite mot honom.
”Det gör inget, jag kom ju hem alldeles nu. Men det gick ganska bra. Vi tittade på film och så.”
Han nickade och gav mig ett leende.
”Vad bra. Känns det lite mer okej mellan er?”
”Jag vet inte. Eller.. jag vill ju liksom vara med honom, men det känns ändå jobbigt på något sätt, jag vågar inte slappna av. Och det är som att jag ska börja gråta hela tiden, och så mår jag dåligt över att Max ser ut att må så dåligt, och jag vet att han skulle bli glad om allt bara var som vanligt, men jag kan ändå inte bara släppa allting så snabbt. och.. fattar du någonting av det jag säger?”
Han flinade lite men nickade sen och såg mer seriös ut.
”Jo jag förstår. Det är klart du inte bara kan glömma allting så snabbt. Men det blir nog lättare för er båda ju mer ni ses.”
Jag nickade. Det var nog sant, vi kanske behövde träna, vänja oss sakta. Åtminstone jag. Men jag visste att jag ville ha kvar honom som kompis. Om jag ville något mer orkade jag inte tänka på just nu.
”Jag har ringt till Jens också, som du tjatat på”, flinade Sid.
”Åh har du?!” log jag stort. ”Skulle ni ses imorgon?”
”Jaa det var tänkt så, men jag ändrade det till lördag för en stund sen. Så att jag vet att jag är helt frisk. Jag vill inte träffa honom och se ut som ett lik liksom.”
Jag flinade.
”Hey det är inget fel att vara blek. Jag är det oavsett om jag är sjuk eller frisk. Och du tycker väl inte att jag är ful?” skämtade jag.
”Klart jag inte tycker. Du är ju för söt för ditt eget bästa. Typ så man får hål i tänderna.”
Jag skrattade till.
”Sluta Sid!” sa jag och fortsatte sen. ”Men jag vet inte ens hur han ser ut ju! Eller du berättade ju men ändå, jag har inte sett honom på riktigt.”
Sid såg nästan lite generad ut.
”Har du ingen skolkatalog? Han måste väl ha gått här någonstans?”
”Jag har ingen aning vart den är faktiskt. Eller säkert i förrådet där nere i källaren.”
Jag suckade lite besviket innan jag kom på en ny idèe.
”Facebook då! Det lär han väl ha!” sa jag och for upp från stolen och hämtade Sids dator.
”Men han är snygg, det räcker väl”, flinade Sid.
”Äh det är klart jag vill se din dejt!”
”Det är ingen dejt!” protesterade Sid. ”Vi ska bara träffas ju..”
”Jaja”, flinade jag. ”Jag vill se ändå”, sa jag och startade datorn.

”Vet du hans efternamn?” frågade jag och skrev in adressen till hemsidan.
”Nej.. bara Jens.”
”Okej jag testar”, sa jag. ”Förlåt föressten, du skulle ju sova”, sa jag och kände mig lite dum.
”Det gör inget, jag ligger mest här för att jag inte orkar något annat.”
Jag log snabbt mot honom och började sen dra i rullistan över alla Jens i vår stad. Det fanns en del.
”Är det någon av dom här?” frågade jag och reste mig upp för att sen ställa ner datorn i sängen.
Sid kollade en stund och fick sen en glimt i ögonen.
”Har du hittat honom?” frågade jag snabbt. ”Få se!”
Han vände datorn mot mig och där var Jens Willingroses profil. Killen på fotot hade ett ganska smalt ansikte med höga kindben, smal näsa och något fylligare läppar. Håret såg otroligt mjukt ut fastän det såg omsorgsfullt stylat ut med något spretigare hår upptill och en lugg som låg neråt över ena ögat. Det var alldeles kolsvart men med några klarlila slingor i som gav en rejäl kontrast. Leendet han hade på läpparna nådde enda till det djupt gröna ögat man såg. Ögonbrynet ovanför var piercat och pryddes av två små silverkulor. Och ja, han var assnygg.
”Nu förstår jag att du är nervös”, flinade jag.
”Sluta!” pep Sid till.
Jag skrattade till.
”Jag skojar bara! Men han var ju skitsnygg. Han såg snäll ut också.”
Sid log och nickade.
”Han har varit det hittills i alla fall.”
”Han har en bror och en syster. Och är singel. Hah!”
”Vad?” frågade Sid snabbt.
”Ni står med bland musiken han gillar!”
”Gör vi?” flinade han. ”Åh, hoppas han inte kollat min. Jag har inte ens en seriös bild”, suckade han.
”Men han gillar dig ju som du är Sid, och du är ju inte så superseriös?” flinade jag skämtsamt.
Det fick honom att dra på munnen.
”Nej jag är väl inte det.”
”Det kommer gå jättebra”, log jag.

Sid hade protesterat när jag sagt att jag skulle sova i soffan, men jag hade vunnit till slut i alla fall. Jag ville att han skulle kunna sova ut ordentligt, och det var väl alltid lättare om man hade mycket plats. Dessutom skulle jag inte kunnat somna redan vid 9 heller.
Nästa morgon hade Sid faktiskt mått mycket bättre. Han var fortfarande lite blank på ögonen men färgen i hans ansikte hade börjat komma tillbaks. Förmiddagen hade vi spenderat i soffan med dåliga tv-serier och värdelösa talkshows, lunchen hade blivit något så avancerat som kycklingnudlar och strimlade skinka, jag hade åtminstone fått i mig halva portionen. Sid hade sen kommit med förslaget att vi kanske kunde gå och handla, det började bli tomt i både kyl och skåp.

”Jag trodde att du skulle till Jens idag ju, så jag hade tänkt äta med Max. Men då blir ju du ensam hela kvällen”, sa jag och gick över vägen då det inte kom någon bil.
”Men gud det är väl ingen fara. Innan du flyttade in hos mig bodde jag ju ensam vet du”, flinade han.
Jag log lite ursäktande.
”Du säger till om det blir jobbigt va? Jag tänkte inte så klart den där kvällen..”
Jag hade ju inte direkt tänkt att ’nu flyttar jag hem till Sid och hoppas han inte har något emot det’.
”Det är klart jag inte har. Jag menar, jag vill ju att du ska må bra och helst att du och Max ska hitta tillbaks till varandra, men det är trevligt att ha dig hos mig”, log han. ”Kanske lite mer nu när du börjat prata mer och stirrat in i väggen lite mindre. No offense”, sa han och såg lite ursäktande tillbaks på mig.
Stackars Sid, vissa dagar hade jag inte ens något minne av, så jag kunde föreställa mig att jag inte varit särskilt kul då. Men det var fortfarande något annat jag mådde ännu sämre över gentemot Sid. Tänkte han på det ibland? Oroade han sig att jag skulle få något psykbryt och försöka igen?

 Martin

Jag hade lovat mig själv att jag skulle sluta dricka för mycket och inte röra vare sig pulver eller piller, men då behövde jag åtminstone cigg. Så det var därför jag var nere på stan nu, på väg mot matbutiken. Jag skulle vara lite nyttig också och köpa något att äta ikväll. Jag hade visst glömt att göra det dom senaste dagarna.
”Vad fan, är det inte Martin?” hördes en något hånfull röst.
Jag såg upp och mötte en av dom blickarna jag hade hoppats att få slippa efter att jag slutat skolan. Dough, Jim och Mathias. Just dom tre killarna hade gått på min skola, och jag och Dough hade bråkat minst en dag i veckan hela det sista året. Vi hade aldrig kommit överrens, men det hade nog brutit ut på riktigt i tvåan när han kom med den där kommentaren om min mamma.

Jag reste mig upp ifrån stolen i aulan och började ta mig mot dörrarna som alla dom andra eleverna, det tog alltid sån tid när flera hundra personer skulle ut genom samma lilla dörr. Det var rektorn som hade informerat om ett föräldramöte som skulle äga rum om två veckor eller något sådant. Jag behövde inte bry mig så mycket, det var ändå ingen av mina föräldrar som skulle komma på mötet. Jag tvekade lite utanför matsalen, som låg i anslutning till aulan, men valde sen att gå ut istället. Skolans kassler med chilitäcke och ljumna mjölk lockade inte idag heller, konstigt nog.. Så jag gick ut på skolgården istället och drog upp ciggpaketet ur jeansfickan. Efter att jag tänt en cigg och satt den mellan läpparna knölade jag ihop papperet om föräldramötet och kastade iväg det mot papperskorgen, men missade. Jag suckade tungt men vände mig snabbt om då jag hörde en bekant röst.
”Varför har du aldrig sagt något om varför din mamma aldrig är med på något föräldramöte?”
Dough. Om det fanns någon person jag verkligen avskydde så var det han. Redan första dagen i skolan hade vi retat upp varandra. Han kom med kaxiga kommentarer, och jag var inte som hans tidigare mobboffer, för jag tvivlade inte en sekund på att han hade plågat elever på sin förra skola heller, utan käftade emot. Både med ord och knytnävar. Vi hade båda fått besöka rektorn otaliga gånger, men jag kunde inte direkt säga att det hade blivit bättre för det.
Sättet han frågade på var så himla elakt, till och med för att vara han, och jag blev rädd att han faktiskt verkade veta något. Jag brukade alltid säga att mamma bodde så långt bort, inte ens i vår stad, så att det var därför. Och att jag inte hade någon kontakt med min pappa.
”Det är för långt att ta sig hit för ett värdelöst föräldramöte har jag ju sagt”, sa jag och försökte verka oberörd. Men det här var ett ämne som jag inte alls ville dra upp.
”För att hon ligger på psyket ja, men jag fattar. Jag skulle också ha blivit sinnessjuk över att vara din morsa. Inte konstigt att ingen vill ha dig.”
Jag blev alldeles kall. Hur i helvete kunde han veta någonting om det? Jag funderade i ungefär 5 sekunder innan jag istället flög på honom mitt där på skolgården.

Senare samma dag hade jag haft en dejt på rektorsexpeditionen. Och vi hade som sagt tjaffsat fortfarande då vi gick i trean. Jag hade varit så glad när jag slutade skolan och insett att jag kanske aldrig mer skulle behöva träffa han eller hans jävla kompisar.
Men nu stod dom där mitt emot mig. Jag hade tagit vägen genom en av gränderna för att det gick snabbare, men det brukade aldrig vara några andra som gick där. Så varför just dom? Varför just nu?
”Jag förstår att du har saknat mig”, sa jag och höll kvar blicken på honom, log lite överlägset.
Han skrattade kort till utan minsta humor.
”Nästan, jag har undrat ifall det blev något bättre utav dig efter skolan, men uppenbarligen inte. Lika ful, lika skabbig och talanglös. Jag gjorde det stora misstaget att hamna på er spelning på festivalen, du var fan skrattretande.”
Jag bet ihop och försökte att inte bli förbannad. Inget av det han sa stämde ju ändå. Okej att jag var lite av ett vrak just nu, men han visste ingenting om dom senaste månadernas händelser.
”Håll käften bara”, suckade jag och kastade sen en blick mot Jim och Mathias. ”Och vad fan flinar ni åt? Känns ju jävligt coolt att stå där bredvid som några mobbade livvakter”, sa jag. ”Men det kanske du behöver?” tillade jag och vände blicken mot Dough igen.
Han såg inte särskilt road ut utan såg mest ut att bli mer och mer irriterad. Som om det var jag som hade stoppat honom från början och inte tvärtom.
”Jag har i alla fall ett band och får stå på scen, vad gör du?” fortsatte jag. ”Eller vänta, jag kan gissa”, sa jag och log elakt. ”Förmodligen något värdelöst som typ städare på någon krog där du får moppa spyor varje kväll för att du inte duger till annat, eller något annat där man inte behöver ha så mycket innanför pannbenet. Det ser ju inte ut som att du tjänar så mycket i alla fall”, sa jag och lät blicken glida över honom innan jag såg upp igen.
”Vad fan menar du med det?” frågade han kort.
”Jaa men snälla, vart kommer dom där byxorna ifrån? Myrorna?”
Jag brydde mig inte särskilt mycket i dyra märkeskläder och så, Cheap Monday dög för mig, men Dough hade varit det typiska märkesfreaket i skolan. Märkesjeans, märkesjacka, till och med mössan han hade nerdragen över huvudet på vintern hade haft något dyrt jävla märke. Men jag såg ganska snabbt att jeansen han hade idag inte var av den svindyra sorten, så det kunde han gott och väl få höra. Nu såg han rejält förbannad ut.
”Värst vad du kollar in mig noga då, äckliga jävla bög”, sa han och spottade nästan fram orden.
”Du behöver inte oroa dig, om du så var den sista människan på jorden skulle jag inte kolla in dig, tro mig. Men på tal om att kolla in. Hur gick det med Angelica?” frågade jag med ett låtsas vänligt tonfall. ”Jag har för mig att du sa att ni skulle hålla ihop så himla länge? Men jag kan ju komma ihåg fel..”, sa jag och ryckte på axlarna.
Ibland älskade jag mitt minne, som nu när jag mindes senaste gången jag träffat på just Angelica på krogen. Hånglandes med en helt annan kille än Dough. Jag hade hört av säkra källor att Angelica varit otrogen mot honom redan på studentfesten.
”Din lilla horunge”, morrade han till och tog ett steg närmare mig.
Känslig punkt, precis som jag hade trott. ”Jag har åtminstone aldrig haft en alkismorsa som slagit mig.”
Och där kom det som alltid rev tag i hela min insida. Det tog alltid lika hårt. Jag visste fortfarande inte hur han fått reda på det, men det spelade ingen roll just nu. Det gjorde bara så jävla ont, samtidigt som det var förödmjukande.
”Eller hur var det Martin? Både din morsa och farsa stack va? Slog han också dig?”
Jag kunde inte hejda mig. Plötsligt for min knytnäve genom luften och jag träffade honom rakt över kindbenet.
”Din jävel”, andades jag tungt fram.
Jag hann precis väja undan ifrån hans slag som han riktade mot mitt ansikte, men istället fick han tag om mina axlar och knuffade mig hårt bakåt. Jag stapplade till men så fort jag återfått balansen riktade jag ett nytt slag mot honom. Jag hatade honom! Jag gjorde verkligen det. Den här gången fick han dock tag i min arm och gav mig en hård knytnäve rakt över näsbenet. Jag stönade till och höjde min andra hand för att lägga den mot näsan. Helvete vad ont det gjorde. Det flimrade till framför ögonen och jag trodde för en liten stund att jag skulle svimma av den intensiva smärtan. Men istället såg jag ursinnigt upp på honom, slet loss armen och mottade ett nytt slag mot honom.


-

okej det hade blivit lite missförstånd tidigare, så det känns ju bra att jag inte är hatad eller någonting x)
det finns en ny oneshot här nedanför för er som inte sett :) och nästa kapitel av crash kommer inom en inte alltför lång framtid :)

oneshot

Totalt mörker.


En del säger att drunkna är det värsta sättet att dö på, för att det dödar dig långsamt. En del säger att det värsta måste vara att brinna upp, eftersom det skulle göra så obeskrivligt ont. Jag har bränt mig på tändstickor många gånger, när jag tänkt att ’jag hinner tända det sista stearinljuset också’ men så har stickan brunnit ner för långt ändå. Jag har också hamnat under vattenytan ofrivilligt då jag var mindre och inte kunde simma. Det går nog inte riktigt att jämföra dom två situationerna med hur det skulle vara att brinna upp eller drunkna. Ändå valde jag det sistnämnda.

Det var mörkt den kvällen, inte bara mörkt som att man måste anstränga ögonen för att kunna urskilja föremål runt omkring sig, utan kolsvart, beckmörkt, totalt mörker. Och det var precis så jag kände också. Totalt mörker.
Trots att det var så mörkt så var det inte kallt, som man gärna förknippar med varandra. Det var nästan kvavt, en tryckande värme som gjorde att huvudet värkte och gjorde det svårt att andas.
Jag klagade dock inte, vad spelade det för roll att det var svårt att andas? Snart skulle jag inte andas överhuvudtaget.

Jag litade på dig. Vet du det? Jag var så fruktansvärt pinsam och dum i huvudet som trodde att det du sa var sant. Jag trodde att det var äkta, jag kände äntligen något som kunde liknas vid lycka.

Det började med en förfrågan på msn, och med ett enkelt klick hade jag dig på min lista. Tillgänglig, nära, verklig. Jag hade bitit mig i läppen tills det börjat värka, jag hade svalt gång på gång tills halsen kändes alldeles torr, jag hade väntat och väntat. Och sen hade ett litet ’Tjena (:’ kommit.
Jag hade inte förstått. Hur kunde någon, Du, vilja prata med mig? Jag som var ’den där äckliga bögen i ES2B’.
”Ville du något speciellt?” En nervös väntan medans Du skrev där på andra sidan skärmen någonstans.
”Hah det här låter väl förmodligen fånigt, men jag ser dig ju typ varje dag i skolan men har bara inte vågat hälsa. Tycker du verkar rätt trevlig faktiskt, av det jag har sett.”
Jag hade suttit som en fågelholk i säkert 5 minuter och väntat på ett ’Eller inte HAHA’ eller att någon snubbe från Dolda kameran eller någonting skulle dyka upp och säga att det här skulle bli ett underhållande avsnitt. Men inget utav det hade kommit.


Jag såg fortfarande ingenting i det svarta mörkret, men jag visste att vattnet inte låg långt borta nu. Några meter till så skulle jag vara där. Jag trampade ur mina röda converse utan att egentligen veta varför. Visst, dom var mina absoluta favoritskor och jag hade både autografer ifrån Gerard Way och Andy Six på dom, så det var självklart att dom betydde mycket, men jag skulle ju aldrig kunna använda dom mer igen ändå. Så varför kunde jag inte lika väl låta dom följa med ner till bottnen?
Jag hade inget svar på det.


En msn-konversation blev till två stycken, tre, fyra, tio, tjugo stycken. Det blev till försiktiga ’hej’ i skolan och blickar som fick det att pirra i mig. Som fick mig att våga tro, hoppas, och önska. Det hade inte varit helt ologiskt av mig att tro så efter långa chattar som innehöll bland annat;
”Jag tycker det är modigt utav dig att ha kommit ut, jag har ju liksom inte det..”
”Vadå är du..” Jag hade inte vågat fråga rakt ut, inte ens genom datorn.
”Gay ja, jag tänder på killar åtminstone så jag tror det är ett ganska säkert tecken ;)”
Och han pratade med Mig. Han berättade något för mig som han inte ens berättat för sina närmsta vänner. I början lät det som att han försökte formulera så häftiga och grova meningar som möjligt, men med tiden började han berätta och försöka förklara sånt som han kände och funderade över, han lät ärlig och mer som.. sig själv. Det fick mig att känna någon slags tillhörighet till honom i skolan när vi såg på varandra korta stunder. Jag visste något om honom som inte dom där högljudda ’coola’ killarna han umgicks med gjorde. Det kändes som att vi delade någonting.


Sanden kändes våt och kall emot mina fötter, och det var svårt att tänka sig att den för några timmar sen skulle ha känts varm, mjuk och len istället. Men det var ingen sol som värmde den nu, det var ingen sol som någonsin skulle värma mig heller. Första steget ner i vattnet kändes inte så kallt som jag hade trott. Det kändes behagligare än stranden och jag fortsatte sakta gå tills vattnet nådde mina vader, mina knän och slutligen till mina höfter. Allt var fortfarande så himla mörkt, men det gjorde att alla andra sinnen förutom synen blev så mycket starkare. Jag kände så mycket just nu, den något steniga bottnen under fötterna, det nu småkyliga vattnet som omslöt mig, den svaga vinden som då och då drog tag i mitt mörka hår.

Msn-konversationer och försiktiga ’hej’ i skolan blev till telefonsamtal om kvällarna. Samtal som vi båda såg fram emot under hela dagarna. För jag hörde det på honom, att han också tyckte om att prata och lyssna. Jag hörde att han också drog sig för att säga godnatt och lägga på.
Och så den där försiktiga frågan som jag tyckte var oerhört söt.
”Du.. skulle du vilja.. typ träffas imorgonkväll eller något?”
Jag hade spanat in honom redan första året på gymnasiet, han var en sån där kille som var svår att missa, både till utseendet och sättet. Han syntes och hördes kort sagt. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att han skulle kunna vara blyg på något sätt, att han skulle ha svårt att finna ord och att han skulle fråga så försiktigt. Jag började tro på den där klyschan att han var en sån där tuff kille som var mjuk och känslig inombords. Jag blev så löjligt glad av den där lilla frågan.
”Det är klart, det vill jag jättegärna..”
”Vi kan ses vid stan, vid parken?, så kan vi gå hem till mig eller något sen. Om du vill alltså, vi kan.. vi kan göra något annat ifall du vill, jag tänkte bara.. Jag skulle bara vilja träffa dig, utanför skolan du vet. Det blir alltid så krångligt där..”
Jag hade nöjt suckat lågt. Han ville träffa mig. På riktigt. Ensam. Bara han och jag. Inga av hans jobbiga kompisar, inte bara försiktiga diskreta blickar och korta samtal då han för ovanlighetens skull var ensam. Nu skulle vi kunna prata på riktigt, vara med varandra, träffas.
”Det låter hur bra som helst. Vi kan.. gå hem till dig.”
Bara att säga det hade fått mig att rysa till.


Tårar hade börjat rinna längs mina kinder för att fortsätta ner till hakan och slutligen droppa ner och göra vattnet sällskap. Dropp, dropp, dropp.
Jag litade på dig, du visste det. Hur kunde du låta det gå så långt? Hade du inte kunnat.. hade det inte räckt med alla msn-samtal? Hade du behövt låta det gå enda till telefonsamtal? Till att låta mig höra din röst varje kväll? Till att låta mig berätta känsliga och betydelsefulla saker, till att få lyssna på sånt som betydde mycket för dig?
Jag tog några fler steg längs bottnen så att vattnet nådde till midjan på mig. Det var inte det minsta behagligt längre. Jag frös. Mina läppar darrade då och då till och fingrarna kändes redan stela. Jag hade alltid haft lätt för att frysa. För lite underhudsfett har jag fått höra. Men den här gången skulle jag inte gå upp för att svepa en stor varm handduk om mig.


Jag hade bytt om typ hundra gånger innan jag bestämt mig för ett par vanliga smala jeans och en band-tröja. Jag ville ju inte att han skulle tro att jag försökt klä upp mig eller något. Håret hade jag plattat precis som vanligt för att sen tupera det lite grann baktill, också precis som vanligt, med undantaget att jag tagit ungefär tjugo minuter längre på mig och dessutom lyckats bränna det högra örat två gånger. Klockan sex skulle vi ses, vid ingången till parken. Han var så dålig på att ge vägbeskrivningar hade han sagt, därför var det enklare om vi gick hem till honom tillsammans. Och det var inget jag hade något emot.


Jag bet mig hårt i underläppen för att få den att sluta darra, för att få mig själv att sluta hacka tänder. Det värkte i hela mig, men jag övervägde inte en enda gång att vända om och gå upp igen. Jag hade bestämt mig. Jag ville inte det här. Inte alls.


Jag hade kommit fram till ingången av parken en liten stund innan klockan slagit sex. Men han hade inte stått där. Han hade inte stått där och väntat på mig som han sagt att han skulle göra. Istället möttes jag av fyra av hans kompisar. Med alla deras blickar på mig kände jag mig plötsligt väldigt liten. Inte alls glad, nervös och självsäker längre. Jag såg mig snabbt omkring, trodde faktiskt på riktigt att han skulle komma gående och bli lika förvånad han med över att hans kompisar var där. Men han kom inte.
”Nemen titta, en liten estetbög. Vad gör du ute så här sent?” Det där hånfulla sneda leendet som jag hatade så fruktansvärt mycket.
Jag ville vända om och gå därifrån på en gång, ringa till honom och fråga vart han tagit vägen. Han hade säkert någon logisk förklaring. Att något hade kommit ivägen eller så.
”Trodde du att han skulle komma?” flinade nästa kompis.
Det var där någonstans det gick upp för mig. Han.. han var med på det här.
Roade skratt och blickarna mot mig igen.
”Fy fan vad kul, vad trodde du att ni skulle göra? Gå hand i hand genom parken och sen hem till honom för en romantisk filmkväll?”
Han hade aldrig tänkt komma. Dom hade planerat det här. Han hade inte.. han hade inte menat ett ord av det han sa. Allt var.. på skämt. Han visste att jag var här nu, tillsammans med hans kompisar. Det här var vad han ville. Att jag skulle bli förödmjukad. Att jag skulle stå och känna mig som världens mest misslyckade person, världens minsta obetydligaste kille.
”Svara då för fan, trodde du det?” Dom roade tonfallen var borta och ersatta av mer förbannade.
Han ville att jag skulle stå och känna mig som världens äckligaste, fulaste, mest korkade estetjävel.
”Han sa att du skulle svara! Hör du inte eller?!”
Sen hade första knuffen kommit.


Jag släppte läppen då det började svida. Vattnet nådde till halsen och jag frös inte längre riktigt lika mycket om fötterna och benen. Det var mest överkroppen nu. Kanske började jag vänja mig, domna bort eller något. Jag hade kunnat göra det snabbt, men det blev liksom långsamt ändå på något sätt. Huvudsaken var att jag gjorde det. Det var den enda utvägen. Jag såg inget ljus längre.
Bara totalt mörker.


Knuffarna hade blivit hårdare. Gräset hade känts fuktigt och kallt emot mina händer då jag föll och försökte ta emot mig med dom. Den första sparken i sidan hade gjort mest ont, sen hade jag på något sätt lyckats koppla bort den värsta smärtan, jag försökte bara tänka mig bort tills det skulle vara över. Läppen som spräcktes fick mig dock tillbaks till nuet igen och jag stönade lågt till. Det gjorde så ont. Ett hårt grepp om mina axlar och sen den där knytnäven som hade ett blåöga som mål. Jag hörde inte vad dom sa längre då mina hostningar på grund av sparkarna överröstade rösterna. Det var för mörkt att se vad det var för vätska som kom ur min mun, men smaken avgjorde det ganska snabbt. Blod.
Jag hade aldrig gillat blod.
”Så jävla korkad..”, flinade en av dom ner mot mig igen och jag kände mig bara så himla lättad att sparkarna och slagen upphört för en liten stund. ”Han kommer tycka det är så himla kul att se vad vi gjort sen. Du ställer väl upp på en liten fotografering?”
Nästa spark hade orsakat ett brutet revben, och efter det hade mina ögonlock fallit igen. Diagnos: Medvetslös. Krossad. Sviken. Noll självförtroende. Totalt mörker.


Två steg till och sen försvann bottnen under mina fötter. Hela jag befann mig under vattenytan och jag höll ögonen stängda. Jag skulle ändå inte se någonting där under. Det tog ungefär tjugo sekunder innan min kropp instinktivt ville börja ta sig upp till ytan för att få dra ner luft i lungorna igen. Hela min kropp skrek att det här var fel. Men fastän jag kände mig så värdelös på allt så hade jag i alla fall en rätt stark vilja. Jag tvingade mig själv att sluta röra på armarna, att bara blunda och hålla ut. Snart. Jag drog ändå in ett häftigt andetag, vilket bara resulterade i att jag fick in vatten i både näsan och munnen, men jag höll mig kvar där under vattenytan. Håll ut.
Snart blev det enklare. Det kändes som att kroppen började bedövas, som att jag inte var lika närvarande längre, inte lika uppmärksam på vad som hände. Armarna var helt stilla. Benen rörde sig inte. Ögonen var slutna. Huvudet började bli tomt på tankar. Jag väntade bara på att det skulle ta slut.


RSS 2.0