l



hemma igen efter 4 långa perfekta dagar i london <3 =D längtar redan tillbaks!





























london baby ;)



imorgon åker jag till sthlm, och tisdagmorgon flyger jag och sofia till london 8D så någon uppdatering blir det inte på ett tag, men jag blir fortfarande jätteglad om jag kommer hem och har fått kommentarer på senaste kapitlet =D

crash m/m - del 39

det blev sammanlagt 62 sidor den här gången, och jag som tyckte att jag inte hade några idèer :o någonting blev det ändå ;)

men jag delar alltså upp kapitlet i två, hoppas det blir bra för alla 8)
jag vet som vanligt inte om jag är helt nöjd men jag har i alla fall lyckats skriva klart,skriva rent, och rätta igenom trots att jag jobbar typ varje dag och är hund&hus-vakt ;)

nu ska jag snart iväg och jobba igen och stänger som vanligt, så när jag kommer hem vid 21 hoppas jag på att ha många fina kommentarer att läsa =D (skriv gärna vad ni gillade :)) 

=D




- Vad vore jag, utan dina andetag?


Max

Jag bläddrade lite i en av mina musiktidningar samtidigt som jag hörde Treys knappande på datorn. Det lät hemtrevligt på något sätt.
Vi gjorde uppenbarligen inte särskilt mycket och för tillfället var vi båda tysta. Men det var inte en spänd tystnad utan det kändes bra. Vi satt ju i samma rum, i samma säng.
Jag hoppades verkligen att Trey kände sig mer avslappnad nu. Jag såg diskret upp på honom där han satt i fotändan med benen i kors och laptopen framför sig.
”Är det något?” frågade han och lät en aning osäker då han höjde blicken.
”Jag..”, började jag, lite överrumplad över att han sett upp så snabbt, precis som att han känt på sig att jag såg på honom. ”Nej”, log jag. ”Det var inget speciellt.”
Han log svagt och sänkte sen blicken till skärmen igen.
Fastän jag satt vid huvudändan av sängen med ryggen lutad mot sänggaveln så kunde jag nästan känna värmen ifrån Trey. Eller så inbillade jag mig bara. Det sistnämnda var troligtvis det sanna, men jag gillade känslan, även om den var inbillad. Treys lugg föll som vanligt ner i hans ögon då han sänkte huvudet lite, och jag fick en stark impuls att vilja stryka undan den. Dröja kvar med fingrarna mot hans lena hud.. Men jag hade ingen rätt att göra sånt nu, tänkte jag dystert.

”Du..”, sa jag men avbröts av min egen mobil.
Jag fick fram den ur fickan på dom svarta mjukisbyxorna och svarade.
”Tja syster.”
”Hej! Hur är det med dig?” frågade Jenny.
”Det är bra”, sa jag och kastade en blick mot Trey.
”Säkert? Hur har det gått med Trey? Har ni pratat något än?”
Det kändes inte så pass avslappnat mellan mig och Trey att jag ville dra upp allt med Jenny inför honom. Jag var rädd att något skulle låta fel, att han skulle tro att jag tyckte allt var lugnt nu, att jag tog för givet att han tyckte allt var frid och fröjd(fan, vad gammal jag låter)nu. För det skulle jag inte våga tro på ett bra tag, jag var fortfarande rädd att han skulle sticka iväg igen. Jag var bara så tacksam att det funkade så pass bra just nu.
”Jaha vad kul!”
”Va?”
”Åh okej.”
Det blev tyst i luren ett jag.
”Är han där? Trey?” frågade hon förvånat.
Jag tackade tyst att min syster var så smart ibland.
”Ja..”
”Okej jag fattar. Men vad bra! Jag tänkte höra ifall du ville ses imorgon och luncha?”
”Jaa.. det vill jag nog..”
”Alltså Trey får ju jättegärna följa med.”
”Okej, jag kan höra sen”, sa jag och log lite. Jag vågade inte hoppas för mycket.
”Bra! Vi kan väl höras imorgon då? Godnatt sen.”
”Godnatt”, log jag tillbaks och la på.
Trey såg upp och jag mötte hans blick.
”Det var Jenny, hon ville typ äta lunch imorgon. Vill du.. följa med?”
”Jag vet inte..”, började Trey lite tveksamt.
”Vi kan ta det någon annan dag annars! Jag är liksom hellre med dig ju”, slank det ur mig. Men det var ju sant.
Trey skakade snabbt på huvudet.
”Nej det är klart du ska träffa henne! Jag menade inte att jag inte vill, jag tycker ju om Jenny. Men.. jag vill bara inte tränga mig på.”
”Det gör du inte!” avbröt jag.
Han log lite.
”En annan gång? Jag borde gå hem till Sid också, så det passar bra om jag gör det då.”
”Okej”, sa jag men kände mig en aning besviken, fastän jag försökt att inte hoppas så mycket.

 Trey

Det skulle bli alldeles för jobbigt att sitta och äta tillsammans med Max och Jenny. Max hade sagt att hon visste, men jag visste inte hur mycket, och skulle jag då låtsas som att allt var precis som vanligt? Skulle Jenny fråga massa? Hur skulle Max bete sig?
Jag visste att jag var feg, men jag vågade inte chansa. Jag var för rädd att något skulle gå fel. Det kändes som att allt mellan mig och Max redan var så ömtåligt nu. Och det där med Sid var ingen lögn, det kändes som att det var jättelänge sen jag träffade honom fastän det i själva verket inte var mer än en och halv dag ungefär. Men jag ville se hur det var med honom, och höra hur det gått med Jens idag. Jag tänkte inte vara en sån kompis som övergav den andra så fort det dök upp något annat. Max var så klart hur viktig som helst, men Sid var också viktig. Därför passade det bra om jag gick hem till honom medans Max var ute och åt med Jenny.

”Stannar du inatt?” frågade Max lågt efter en stund.
Jag såg upp och nickade. Det var inget jag behövde fundera särskilt länge över längre. Det var redan sent, och dessutom hade eftermiddagen gått rätt bra. Det hade känts skönt efter att vi hade pratat igenom allt.
”Okej vad bra”, log Max tillbaks.
Var han tvungen att se så jävla jobbigt vacker ut när han log? Allt var redan förvirrande och jobbigt ändå. Det var som att min dröm fortfarande dröjde sig kvar för än en gång kändes det som att jag ville.. röra vid hans läppar. Eller bara honom liksom, armen, axeln, handen. Vad som helst. Men jag kunde inte bara göra så. Inte nu. Hade jag ens känt så här ifall jag inte hade drömt det där?
Ja det hade du. Vem fan försöker du lura?
”Jag ska hämta lite vatten bara, ska du ha?” undrade Max och la ifrån sig tidningen.
”Nej det är bra”, sa jag och log svagt.
När han försvunnit ut från rummet tog jag upp mobilen för att skicka ett sms till Sid, men såg att jag redan hade fått ett från honom.

Lever du? Är du med Max?

sorry att jag inte hört av mig! :( jag är hemma, vi har pratat massor.

Jag fick svar efter bara några sekunder.

Åh vad bra! :) Jag lovar att allt fixar sig. Ta det lugnt bara, som jag sa.  

Jag log lite. Sid brydde sig alltid.

Hur gick det med Jens?! :o Skrev jag snabbt och skickade.

Bra.. (a)

:O :O :O :O :O!!??

Jag ska sova nu ;) Är helt slut, bara inte febern är på väg tillbaks.

Men säg!! Vadå ’bra (a)’?!

;)

Den jäveln. Han kunde inte bara svara så!
”Oj vad har hänt?” frågade plötsligt Max där han nu stod i dörröppningen med ett glas i handen.
Jag såg kanske lika upprörd ut som jag kände mig.
”Sid skrev ett irriterande sms bara”, sa jag och släppte ner mobilen i sängen.
”Åh jaha”, flinade Max till och verkade av någon anledning bli lättad. Åh.. var han verkligen så orolig över att jag skulle skifta humör eller något? Han trodde väl inte längre att jag bara skulle sticka iväg?
Jag knappade lite på tangenterna utan att egentligen se på skärmen. Jag hade redan kollat dom hemsidorna jag var medlem på och hade inte så mycket mer att göra. Men det kändes liksom bra att sitta där i Max säng.
Max ställde ifrån sig glaset på fönsterbrädan och kastade sen en blick på mig.
”Just ja, får jag visa en sjuk video jag såg för länge sen?”
”Visst”, sa jag och log lite.
Sekunderna innan Max satt sig bredvid mig på sängen kastade jag en blick på adressfältet och såg först då vad jag omedvetet hade knappat in. Maximilian.
Jag hann inte ens lägga fingrarna mot touchpaden förrän Max satt bredvid mig och riktade blicken mot skärmen. Han la vant pekfingret mot den lila styrplattan och drog muspekaren till adressfältet. Jag bet mig hårt i läppen och i nästa stund vände Max blicken mot mig. Vi såg på varandra en lång stund och jag fick inte fram ett ord. Hur skulle jag kunna ursäkta det där?
”Jag.. tror jag hittade den på en blogg”, sa Max till sist och släppte min blick.
Varför var jag så jävla pinsam?


”Vi kanske borde sova? Eller alltså, du får så klart vara uppe så länge som du vill men jag, du fattar..”, svamlade Max fram.
Det fick mig att flina till.
”Jag fattar Max, men jaa vi borde nog det.”
Det kändes både bra och konstigt att säga ’vi’. För några veckor sen hade jag inte velat ha något ’vi’ och för några dagar sen hade jag försökt acceptera att det aldrig mer skulle bli något ’vi’.
Det small till och helt plötsligt blev det kolsvart i rummet förutom det svaga skenet ifrån laptopen som jag hade ställt ner på golvet.
”Uh..”, mumlade jag. Jag var inte direkt mörkrädd, men jag var ändå inget fan av att det blev nattsvart från en sekund till den andra, och att känna sig blind.
”Det måste ha varit glödlampan som gick sönder”, sa Max en bit ifrån mig. Jag såg honom inte ens fastän jag ansträngde mig till det yttersta. ”Jag tror vi har någon i kökslådan va?” sa han och jag kunde höra hans steg över golvet.
”Jag vet inte”, pep jag fram.
Jag tar tillbaks det där med mörkrädd. Det här fick mig att påminnas om när det åskat så mycket den där gången och strömmen gått. Max hade inte varit hemma den gången och jag hade varit hur rädd som helst, hur mesigt det än lät.
”Max?” viskade jag, utan att egentligen veta varför jag just viskade. ”Max?!” sa jag högre med en panikartad ton då han inte svarade.
”Jaa? Jag är i köket!” ropade han tillbaks. ”Men vad fan..”
”Vad är det?” frågade jag och såg mig omkring i mörkret. Om jag skulle försöka ta mig fram till sänglampan skulle jag säkert lyckas slå huvudet i väggen.
”Lampan i köket funkar inte heller. Det måste ha gått en propp.”
Jag satte ner fötterna på golvet och reste mig upp.
”Jag har ingen aning om hur man byter en sån”, sa jag.
Vi hade aldrig behövt göra det.
”Jag vet inte ens vart proppskåpet sitter?” sa Max förvånat och verkade komma närmare sovrummet igen.

Kunde det inte ha hänt på dagen åtminstone så att man kunnat se någonting? Nu var det ju mörkt ute också. Jag försökte febrilt komma på ifall jag sett proppskåpet någonstans men det stod still. Jag började sakta ta mig ut i hallen med händerna utsträckta framför mig.
”Men just ja, det är ju i förrådet, garderoben eller vad fan det är.”
Jag blev tvungen att fnittra till. Vi använde alla rum i lägenheten förutom just rummet som låg i anslutning till hallen. Det var liksom för litet för allting, helt meningslöst.
Jag hörde Max steg över golvet igen och efter en stund verkade han öppna dörren. När han en liten stund senare frustade till gjorde han mig rejält orolig.
”Gjorde du illa dig?”
”Nej, jag blir bara irriterad.”
Jag såg ett litet sken längre fram och när jag tagit några steg till såg jag Max stå och lysa med mobilen mot proppskåpet.
”Okej nu tror jag att jag fattar, håll”, sa han och räckte mig mobilen.
”Är du säker?” frågade jag snabbt och var nära att ta tag i hans arm som han sträckte fram mot en av alla propparna. ”Kan det inte bli någon explosion eller något om man tar fel? Vi kanske borde ringa någon!”
Max vände sig om mot mig och jag kunde se ett litet flin på hans läppar från mobilskenet.
”Vi är inte med i någon amerikans actionfilm Trey. Isåfall skulle jag ha haft en blå och en röd sladd att välja på, och så skulle jag knipsa av någon av dom.”
”Men.. okej då.”


Proppen var bytt, ingen av oss hade fått någon stöt och hela lägenheten hade inte exploderat. Men det var fortfarande kolsvart.
”Då kan det inte vara något fel här i vår lägenhet. Strömmen måste ha gått.”
Jag såg mot Max i mörkret när han sa så och kände hur det började krypa lite i kroppen. Jag gillade inte det här, inte nu när vi var två heller.
”Vi skulle väl ändå sova?” sa Max lite roat, men jag log inte alls.
”Mm, jo.”
”Är du okej?” hörde jag Max röst säga.
Jag bet mig i läppen.
”Jaa det är klart.”
Hade det här hänt för några veckor sen så hade jag inte ljugit.
Jag hörde Max steg över golvet igen och snabbade mig efter.
”Teven lär väl inte heller funka”, suckade han.
”Nej..”, mumlade jag.
Det lät som att det regnade och det skulle inte förvåna mig om det skulle börja åska så där mycket igen heller. Varför, varför hände det alltid på kvällen?!
Jag slog i foten i en tröskel och stönade lågt till av smärtan. Nu hörde jag inte Max längre.
”Max?!”
”Vad är det?!” ropade han skrämt tillbaks.
Det fick mig att rodna lite. Vad var jag så rädd för egentligen? Och hur långt bort kunde han ha försvunnit? Han var ju fortfarande kvar i lägenheten liksom.
”Vart är du?” frågade jag lite lägre.
”På mitt rum, är du okej?”
”Jaa..”, sa jag och började trevande gå mot hans rum. Plötsligt krockade jag rakt in i en mjuk, varm kropp.
”Woah!”
”Förlåt!” pep jag fram.
”Försöker du knocka mig eller?” frågade Max och jag hörde att han flinade.
Det var så ovanligt att bara höra honom, att inte kunna se minsta lilla del av honom.
”Nej”, sa jag och skrattade till lite.
När det mullrade till så högt att det skallrade i rutorna flög jag näst intill rakt på Max.
”Jag hatar, hatar det här!”
”Det är ingen fara Trey.” Jag kände hans hand mot min arm och jag stelnade till lite grann. Ingen av oss sa något mer på ett bra tag, vi bara stod där.
”Ska vi sätta oss?” undrade han sen till sist och jag nickade tyst.
”Mm.”
Jag lät Max dra med mig och satte mig försiktigt ner i sängen.
”fan vad hemskt om man skulle var blind”, sa han.
”Jaa verkli.. Ah!” Det mullrade till igen och jag rodnade ännu en gång för att jag skrikit till.

Max
Jag visste fortfarande inte riktigt vad som var okej och inte. Men innan vi blev tillsammans, och bara var kompisar, så hade vi alltid kramats och så där ändå. Och vi var väl kompisar? Jag kunde i alla fall inte bara sitta där och lyssna på Treys besvärade läten och veta att han var rädd. Så jag la armarna om honom i mörkret. Han drog sig i alla fall inte undan.
”Det är ingen fara när vi är inomhus”, sa jag tyst.
”Jo det är det..”, pressade Trey fram.
Jag höll kvar armarna om honom och njöt av att känna honom så nära igen. Jag drog diskret in den där välbekanta doften. Regnet slog hårt mot rutorna och två korta sekunder lystes hela rummet upp av en blixt. Jag hann precis se hur Trey knep ihop ögonen.
”Det är ingen fara Trey”, sa jag lågt igen och väldigt, väldigt sakta höjde jag handen lite grann och la den ytterst försiktigt mot Treys hår.
Orden som kom gav mig som en stöt genom kroppen. Och ingen behaglig sådan.
”Max.. sluta.”
Jag drog snabbt bort handen och kände illamåendet skölja över mig. Jag hade gått för långt. Han ville inte att jag skulle röra vid honom. Varför lät han mig ens hålla om honom?
Jag sa ingenting och var faktiskt tacksam att det var så mörkt nu.
”Max.. jag menade inte..”
”Det är lugnt. Jag fattar.”
Men det var inte alls lugnt. Jag krävde verkligen ingenting av Trey, jag visste att allt var mitt fel, men det gjorde ont ändå. Jag hade ju inte rört vid hans hår för att jag väntade mig att han skulle vilja bli min pojkvän igen, jag hade gjort det som en kompis, för att jag brydde mig om honom.
”Jag..”, det lät som att Trey hade svårt att få fram orden. ”Jag skulle tycka om det för mycket..”, viskade han.
”Va?” frågade jag tyst tillbaks. Jag var inte ens säker på att jag hade hört rätt.
”Max jag..” Han lät alldeles plågad igen.
”Du behöver inte säga något mer”, viskade jag. ”Det gör inget Trey.”

 Trey
Jag slöt ögonen och önskade att han inte skulle släppa mig än på länge. Jag förstod om han trodde att jag blivit knäpp eller något, jag var ju så förvirrad själv. Jag var så rädd för att känna efter, jag var så rädd för att känna den där intensiva kärleken, åtrån, hettan igen. Jag var rädd för att inse hur himla kär jag fortfarande var. För djupt inom mig fanns den där skräcken att än en gång bli sviken. Jag hade med nöd och näppe klarat det den här gången, men jag skulle inte klara en gång till. Och om Max skulle börja.. röra vid mig så där, något så oskyldigt som att stryka mig över håret.. jag skulle inte kunna hejda mig. Och det skrämde mig.
Jag ville inte göra honom ledsen heller, ändå kunde jag inte förklara för honom.

När det än en gång mullrade till tryckte jag mig ändå närmare Max, vilket inte heller var rättvist. Jag fick röra honom men inte tvärtom?
”Är inte du rädd?” frågade jag tyst.
”Nej inte direkt. Det är ju.. något logiskt som händer liksom, det är inget farligt. Varma och kalla moln som möts typ, dom krockar, och då låter det. Högt.”
Jag lyssnade på vad han sa, han fick det faktiskt att låta lite mindre hemskt.
”Men blixtarna då? Dom kan slå ner inomhus med Max..”
”Då tar nog blixten översta våningen isåfall. Vi har ändå aldrig gillat den där Roy eller hur?”
Det fick mig att skratta till lite.
”Usch så kan du inte säga. Han gav oss faktiskt en blomma när vi flyttade in.”
”Ogräs menar du?”
”Det var det inte!” protesterade jag.
”Trey, jag är ingen florist eller så, men jag blev tvingad att vara med och rensa ogräs med mamma när jag var liten, och tro mig; det vi fick var ogräs.”
Jag suckade lite men drog ändå på munnen. Det hade kanske varit det.
”Det var i alla fall en snäll gest.”
”Ja, jo det var det väl. Men det luktar jämt konstigt ifrån hans våning, typ något sött. Han odlar säkert hasch. Det kanske var en sån planta vi fick! För att han fått tips om att polisen skulle komma hem till honom just den dagen för att någon misstänker honom?”
”Sluta!” skrattade jag.
”Vi kanske borde höra ifall du kan få lite? Du skulle behöva lugna ner dig.”
”Jag är lugn nu”, sa jag men knep snabbt ihop ögonen när en till blixt lyste upp rummet, tätt följd av nytt muller.
”Är du?” Jag ryckte till då jag kände Max hand på min bröstkorg. ”Ditt hjärta slår jättefort”, sa han lågt.
”Gör det?” viskade jag tillbaks och var överdrivet medveten om varenda liten millimeter av Max hand som nuddade min kropp. Hans hand kändes så varm genom min tröja till och med.
”Mm.” Han tog sakta bort sin hand igen och jag kom på mig själv med att sakna den på en gång.
Jag trevade lite med ena min arm i mörkret innan jag la den bakom Max rygg. Jag höll nästan andan medans jag sakta höjde handen. Så lätt att jag knappt kände det själv snuddade jag vid hans mjuka hår med fingertopparna. Det enda som hördes var mina och Max andetag. Hur jävla rädd jag än var så kunde jag inte stå emot. Inte helt och hållet. Jag hade aldrig slutat vara kär i Max.

Han själv verkade sitta blixtstilla men jag började försiktigt, försiktigt leka lite med hans hår mellan fingrarna. Fastän det inte mullrade precis nu så slöt jag ändå ögonen. Nu kunde även jag känna att mitt hjärta slog jättefort. Det kändes som att Max rörde sig lite grann, kom lite närmare, och jag kände hans doft så tydligt. Den där blandningen av hans vanliga parfym och hans egna unika lukt. Sakta, utan att egentligen veta vad jag gjorde, höjde jag ansiktet lite, lite grann. Jag höll fortfarande ögonen slutna och lutade mig lite, lite framåt.
Jag blinkade chockat till när lampan i taket plötsligt tändes och vi såg med stora ögon på varandra i några sekunder, så nära, innan jag snabbt drog mig bakåt. Vad hade jag varit på väg att göra? Hade Max förstått?
Max öppnade munnen men inget ljud kom och han stängde den igen.
Jag vet att man brukar säga att det nästan gick att ta på stämningen, men nu kunde jag nog ta bort det där ’nästan’. Skulle jag sträcka ut armen och öppna handen skulle jag kunna fånga in den där elektriska laddningen. Jag skulle kunna sluta handen och det skulle gnistra och spraka där inuti.
”Har det slutat åska?” frågade jag till sist dumt.
Efter den där spänningen, den tystnaden.. och så frågade jag om det slutat åska. Men jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
”Öh.. jag tror det”, sa Max och såg ungefär lika förvirrad ut.
”Jag måste ha lite luft”, ursäktade jag mig och reste mig upp från sängen. Jag lämnade rummet och gick vidare till vardagsrummet och sen ut på balkongen.

Det regnade fortfarande men inte lika kraftigt. Dock var det väldigt svart och molnigt på himlen än, månen gick inte ens att se. Jag tog ett djupt andetag och lutade mig mot räcket. Det här kanske var min tjejiga sida. Jag oroade mig för mycket, stressade upp mig och blev näst intill hysterisk. Hur mycket skulle min kropp och hjärna klara av egentligen?
Jag hoppade till när dörren gnisslade lite och Max kom ut.
”Det blir i alla fall frisk luft efter att det har åskat”, sa jag och letade med fumliga fingrar fram en cigarett ur fickan.
”Mindre frisk om du ska röka den där”, sa Max och såg menande på mig. ”Har du trappat upp igen?”
Jag såg lite skyldigt ner på mina strumpfötter. Förmodligen hade jag det. Men jag behövde det för att kunna lugna ner mig.
”Du kan väl testa tuggummi i alla fall?” föreslog han.
”Det är ju inte samma sak. Jag vill väl ha något att.. suga på liksom!” Jag bet snabbt tag i läppen när jag hörde hur det där lät. ”Alltså!”
Det såg ut som att Max försökte behålla den allvarliga minen men han misslyckades ganska grovt. Det fick mig bara att vilja försvinna. Varför gjorde jag allt ännu mer jobbigt? Varför hade jag.. tänk om jag verkligen hade kysst honom?!
”Max..”, sa jag och såg upp.
Hans lite mer allvarliga min var tillbaks igen.
”Jaa?”
”Vi kan vara kompisar va?..”
Han blev tyst några sekunder.
”Det är klart. Bara jag får fortsätta träffa dig och allting..”
Jag nickade.
”Det är det jag också vill.”
Jag såg hur han svalde och hans hand i nacken skvallrade om att han var nervös nu.
”Men alltså..”
”Vadå?” sa jag när hans röst dog ut.
”Flyttar du liksom hem igen?”
Efter att orden lämnat hans läppar blev det tyst igen.
”Jaa.. det känns väl ganska logiskt nu.”
För det gjorde det väl? Vi var ju sams. Jag ville vara med honom. Han ville vara med mig. Jag hade redan sovit här sen vi börjat träffas igen. Och det var ju mitt hem också. 
Han log svagt och nickade.
”För liksom.. det är väl rätt lugnt mellan oss nu va? Jag menar inte.. att allt ska vara perfekt på en gång men..” Det verkade som att han fick kämpa med orden igen. ”Jaa vi har väl.. haft kul också? Sen vi börjat ses igen.. eller?”
Han lät så osäker att jag blev tvungen att le.
”Jaa Max, vi har haft kul också. Fastän du spöade mig i frågesporten.”
Han flinade och drog handen genom håret.
”Säg bara till om det är något, okej? Jag pratar hellre om det än att du ska gå runt och vara ledsen eller arg.”
Jag nickade.
”Jag har försöka sluta vara arg och ledsen nu. Men jag säger till isåfall. Du med?”
Han såg ner lite besvärat.
”Det skulle bara vara rätt åt mig isåfall.”
Jag skakade på huvudet.
”Sluta Max. Vi har ju pratat igenom det, och vi skulle väl gå vidare? Få det att funka?”
Jag fick en nickning till svar. ”Just det. Då är det väl klart att det är viktigt att du också säger till. Jag erkänner att jag ville att du skulle må dåligt förut, men inte längre. Fattar du?”
En till nickning från honom. Jag insåg först nu att jag faktiskt hade lagt ner ciggen i fickan igen.
”Ska vi gå in?” undrade han och la armarna om sig själv. Jag själv frös inte alls faktiskt.
”Jaa det kan vi göra.”


En kvart senare låg jag i min säng med täcket uppdraget till axlarna. Max dök upp i dörröppningen och såg ut att dra bort lite vatten ur ansiktet.
”Godnatt då, sov gott”, log han.
”Du med, godnatt”, log jag svagt tillbaks och drog automatiskt upp täcket lite till, vanan satt uppenbarligen kvar. Fast å andra sidan ville jag inte visa min magra kropp heller, och den skulle ha synts alltför väl om jag inte dragit upp täcket då jag bara hade ett par svarta fotbollsshorts på mig och inget på överkroppen.


Som om kvällen inte varit nog känslosam och skrämmande redan så tog det inte lång stund förrän jag hörde mullrandet igen. Hade jag något jävla åskmoln som drogs åt mitt håll eller? Jag försökte andas lugnt och sträckte sakta ut handen för att tända sänglampan, jag stannade dock till mitt i rörelsen och slog i panik båda händerna mot öronen. Mullret hördes ändå igenom och jag vred oroligt på mig. Jag hatade det här.
Efter vad som kändes som en evighet, med oavbrutet åskande och upplyst rum av blixtar, stod jag inte ut längre. Jag satt mig upp i sängen och pressade händerna mot öronen och drog häftigt efter andan igen. Jag visste inte vad jag var så rädd för egentligen, blixten borde ju faktiskt inte slå ner på just vår våning, men det var kanske att det var så obehagligt. Det höga mullrandet som fick rutorna att skallra till gång på gång. Naturen var så mycket kraftigare än en själv. Jag kände mig så liten på något sätt. Jag slöt ögonen och drog täcket om mig för att sen lägga händerna mot öronen igen. Ta det lugnt bara, det slutar snart, det är ingen fara, det är bara kalla och varma moln som kro..
”Uuh..” Nu lät det så där extremt igen.
Ett annat ljud än mullret hördes nu genom mina händer och jag insåg till min förvåning att det var Max röst.
”Trey? Är du vaken?”
Jag nickade fastän han inte kunde se mig och sänkte motvilligt händerna.
”Jaa såklart.”
Det var tyst ett tag innan jag hörde Max steg och lampan i hallen tändes.
”Men du..”, sa han och lågt när han såg mot mig i det svaga skenet.
”Jag är töntig jag vet, väckte jag dig? Förlåt.”
”Nej jag hade inte somnat. Men jag hörde dina andetag enda in på rummet.”
Jag såg nedslaget på honom och ryckte på axlarna. Jag hoppade sen till igen när det mullrade till ännu en gång.
”Gå och lägg dig du, jag.. sitter uppe ett tag”, sa jag och sträckte mig mot sänglampan och tände den. Jag tänkte i alla fall inte sitta uppe själv i mörkret.
Max såg osäkert på mig.
”Jag kan sitta här ett tag annars.”
Jag försökte skratta till.
”Som en barnvakt? För att jag inte kan sova när det åskar?”
Han drog lite på munnen.
”Något sånt.”
Även om jag kände mig jättefånig var jag tvungen att medge att jag alltid känt en slags trygghet med Max, så det kanske skulle hjälpa.
”Du behöver inte..”
”Det gör jag så gärna”, log han och gick över mitt golv och sjönk sen ner i datastolen. Jag kunde inte undgå att lägga märke till att han såg väldigt bra ut i den där svarta t-shirten som var precis tillräckligt lång för att dölja underkläderna.
Jag tänkte protestera igen men Max hann före.
”Försök sova nu.”
”Okej tack.” Jag la mig sakta ner igen och drog upp täcket innan jag la mig på sidan och slöt ögonen.


Jag vet inte hur lång tid det kan ha gått, säkert 40 minuter i alla fall. Det mullrade fortfarande till då och då och jag kunde inte slappna av. Jag vände mig om och såg mot Max i det svaga skenet av sänglampan. Han halvlåg i datastolen och det såg ut som att han kisade. Ögonlocken föll sen ner helt och efter några sekunder slog han upp ögonen igen. Det där upprepades flera gånger. Lilla Max..
Jag kunde inte tvinga honom att sitta där längre, men jag var för mesig och självisk för att kunna säga åt honom att gå tillbaks till sitt rum och lägga sig.
”Max..”
”Va? Va?!” Han lät helt yrvaken. ”Det.. är ingen fara Trey!”
”Kom hit.”
”Va?” Nu lät han både förvirrad och nyvaken.
”Du håller ju på och somnar.. du kan väl.. du får.. det finns ju plats..”
Som att det var något jag hade upptäckt först nu. Hur många nätter hade vi inte redan legat i den sängen tillsammans?
”Trey.. det.. jag sover inte.”
”Kom och lägg dig bara”, sa jag och förvånades över att jag inte darrade på rösten eller något.

Jag kände hur madrassen tyngdes ner lite då Max satte ner ena sitt knä.
”Säkert?” mumlade han.
”Du har väl sovit bredvid kompisar förut?”
Han nickade tyst.
”Då så.”
Som att jag var så lugn som jag lät..
Nej jag menade inte det här som någon slags invit, men det gjorde mig jättenervös ändå. Max var så nära nu. Jag kände hur han la sig ner bredvid mig, dock så långt ut som det nästan gick. Jag drog upp täcket lite och drog det sen åt sidan så att Max också skulle få.
Jag drog efter andan när nästa muller kom, men den här gången kändes inte precis lika farlig.
”Går det bra?” viskade Max.
Jag kunde känna hans varma andedräkt mot ansiktet.
”Jaa”, svarade jag lika lågt. ”Godnatt.”
”Godnatt Trey. Om jag råkar somna får du väcka mig.”
Jag drog lite på munnen. ”Visst.”
Jag visste inte hur jag skulle kunna somna överhuvudtaget. Jo jag var rädd för åskan och då kändes det tryggare att inte vara ensam, men vetskapen om att Max låg så pass nära mig gjorde att jag inte kunde slappna av. Jag slöt ändå ögonen och drog upp täcket lite mer innan jag andades ut i en liten suck.


Jag kände något varmt intill mig och kunde först inte placera vad det var. Men efter en liten stund kunde jag känna formen av Max kropp intill min. Jag låg på sidan, lite lätt hopkrupen, och det var som att hans kropp följde min precis. Jag kände hans mage mot min bara rygg, hans lår mot mina ben, hans höfter farligt nära min rumpa och efter ytterligare en stund registrerade jag hans andedräkt mot min nacke. Hans andhämtning var tung och regelbunden så det var inga tvivel på att han sov. Jag vågade inte röra mig en millimeter. Eller.. ville kanske inte? Jag ville hemskt gärna vända mig om och se på honom, men jag var rädd att han skulle vakna då.
Så här nära varann låg man inte när man var kompisar. Max hade ju sagt att han förstod.. vi kunde inte.. vara mer än kompisar just nu.
Det var då jag insåg att han måste ha lagt sig så här i sömnen. Omedvetet. Han skulle inte göra så annars.
Men.. det kändes ganska bra, och jag kunde ofrivilligt känna hur det pirrade till lite i kroppen. Han var så nära. Åh, allt kändes så himla komplicerat.


10 minuter senare kände jag hur Max började röra lite på sig. Han andades tungt ut och gav ifrån sig ett läte som var någon blandning av en suck och en gäspning. Jag hade fortfarande inte vågat vända mig om. Till skillnad från igårkväll så badade nu rummet i solljus. Plötsligt försvann den där värmen väldigt snabbt och våra kroppar hade ingen kontakt med varandra längre.
”Trey?” viskade Max.
”Mm?” mumlade jag och såg på honom över axeln.
fan. Jag hade glömt hur snygg han var när han var nyvaken till och med.
”Ku.. kunde du somna igår?” frågade han med den vanliga morgonhesa rösten.
Jag nickade och vände mig helt om så jag låg vänd mot Max. Det kändes fortfarande väldigt nära.
”Ja, efter ett tag”, svarade jag och flackade till lite med blicken när hans blåa ögon mötte mina. ”Tack.”
”Det är väl inget att tacka för”, utbrast han men slog sen ner blicken han med. ”Jag har inte sovit så här bra på hur länge som helst..”, sa han lågt.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Än en gång fick jag dåligt samvete över att Max hade mått dåligt, fastän jag visste att jag inte borde känna någon skuld. Det hade inte varit mitt fel.
”Fast alltså”, skyndade han sig att säga. ”Jag gjorde inte.. jag menar.. jag gjorde det inte med flit.. du fattar?”
”Vadå?” frågade jag och såg på honom. Jag anade vad han menade, men jag var inte säker.
”Det här”, mumlade han och gjorde en gest mellan oss med handen. ”Gammal vana antar jag.. jag sov liksom.”
Det gör inget.. jag tyckte om det.. jag vill ju ha dig nära.
”Okej”, sa jag istället lågt. ”Det är ingen fara.”
Hans hår spretade åt alla olika håll, han hade lite kajal utsmetad under ögonen, och så det där lilla, men något osäkra, leendet på läpparna. Jag märkte hur hans blick gled ner en liten bit och jag ångrade att jag inte hade tagit på mig en tröja igårkväll. Jag hade aldrig känt mig särskilt snygg, men nu kände jag mig verkligen obekväm.

Max
Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte påverkade mig. Att ligga så pass nära Trey igen, så nära att jag kunde känna hans andetag som små vindpustar mot mitt ansikte. Så nära att jag bara skulle behöva sträcka ut handen en decimeter för att kunna röra vid honom. Jag skulle också ljuga om jag sa att det inte gjorde ont att veta att jag inte fick röra honom. Inte nu, inte på det sättet jag ville.
Jag hade varit noga med att hålla avståndet igår när jag lagt mig, men jag måste ha flyttat mig i sömnen. Min kropp ville ligga intill Treys, så var det bara. Jag förstod ju att det var att gå över gränsen, men det hade inte varit medvetet. Vi var ju.. bara kompisar nu. Misstolka mig inte nu, att vi var kompisar var tusen miljoner gånger bättre än vad jag hade vågat tro för bara tre dagar sen. Men det var klart jag ville få hålla om honom, stryka handen över hans hår, smeka hans kind och säga att jag älskade honom. För det var precis vad jag gjorde.

Jag hoppades att allt skulle bli bra igen, sakta men säkert liksom. Så att jag i alla fall kunde få krama honom som min bästa kompis, precis som förut.
Jag kunde inte hjälpa att min blick gled ner över hans bara överkropp, och det högg till i mig. Han såg så skör ut. Men jag skulle förmodligen inte göra det bättre genom att nämna det igen. 
”Säkert att jag inte ska säga nej till Jenny då? Jag kan göra det.”
Trey skakade på huvudet.
”Nej det är klart du ska träffa henne, vi kan väl ses senare? Jag.. kan ta med dom få sakerna jag har hos Sid..”
Jag log och nickade. Dock smärtade det till lite inom mig vid minnet av när jag hade lämnat påsen med kläder hos Sid. Det var en av dom två gånger som jag hade brutit ihop inför någon som inte var Trey. Min mamma var den andra.
”Det låter bra.”
Han log tillbaks och jag reflekterade ännu en gång över hur mycket jag älskade hans leende.
”Jaa, det blir nog bra.”


”Jag kan handla innan jag kommer hem”, sa Trey efter frukosten då vi konstaterat att det inte fanns mycket matbröd kvar. Det lät så bra när han sa ’hem’.
”Okej schysst, du kan köpa kaffe också då, det var inte så mycket kvar.”
”Yes, fast nu behöver jag nästan en lapp.”
Jag flinade och stängde kylskåpet efter att ha ställt in smöret.
”För två grejer? Så dåligt minne kan du inte ha.”
”Typ”, flinade han tillbaks.
Det hördes en liten smäll ifrån hallen när brevlådan öppnades och stängdes.
”Oj han var tidig idag”, sa jag och gick mot hallen.
”Jaa väldigt. Eller.. klockan är typ 11”, sa Trey. ”Shiet jag trodde inte vi sov så länge.”
Jag bet mig lite i läppen när jag såg det översta brevet. Jag var ganska så säker på vad det var. Jag tog upp det och sprättade upp det med fingret för att sen veckla ut det vita papperet ifrån banken.
Den vanliga månadsinsättningen från pappa. Jag förstod inte ens varför han fortsatte betala. Han hade bara varit skyldig att göra det tills jag var 18.
Det gjorde ont att vara medveten om att det här var den enda kontakten vid hade. Några siffror på ett papper en gång i månaden. Funderade han ens någon gång på hur jag mådde? Vad jag gjorde? Förmodligen inte. Jag hade ju varit ett misstag från första början.
”Du var ett misstag, vet du det? Jag ville aldrig ha dig, det var inte meningen att du skulle bli till.”
”Var det mycket post eller?” frågade Trey lite skämtsamt ifrån köket. Jag svarade inte utan vek sakta ihop papperet och la det i kuvertet. Jag tog upp dom andra breven och reklamen och gick in i köket igen.
”Vad är det?” frågade Trey genast.
Jag var väl fånig som fortfarande reagerade så här när brevet kom, jag borde ju ha blivit van. Jag höll upp kuvertet med bankloggan och ryckte på axlarna.
”Åh..”
”Det var mest reklam sen”, sa jag och försökte låta oberörd, men misslyckades nog.
”Du.. jag skulle också tycka det där var skitjobbigt”.
Han kom fram till mig och jag la ner högen med posten på bänken.
”Jag skiter väl i honom, det är inte så att jag behöver någon pappa. Det känns bara så jävla frustrerande, att han inte skulle kunna ta sig 5 minuter och ringa en endaste gång. Inte för att jag skulle vilja prata med honom, jag skulle typ lägga på. Men ändå”, mumlade jag och såg ner i golvet.
”Jag vet”, sa Trey tyst. ”Men det är han som förlorar på det här, du vet det va?”
Jag ryckte på axlarna.
”Det var ju så här han ville ha det. Att slippa se och höra mig. Som att jag aldrig fötts.” Det gjorde ont att säga det, för jag påmindes ännu en gång om pappas ord.
”Han tog säkert i mer än han menade den där gången..”
”Nej Trey, det gjorde han inte”, sa jag lite mer bestämt.
Trey sa så varje gång, antagligen för att trösta mig, eller för att han bara inte ville tro på det.
”Men att han fortfarande betalar måste ju betyda något. Att han bryr sig ändå. Fastän han är väldigt dålig på att visa det”, försökte han.
”Det tror jag inte. Han vill väl skryta om att han är rik eller något.”
Jag hade ingen aning om vad pappa gjorde. Om han hade samma jobb eller om han hade bytt. Jag visste ingenting om den där jävla bitchen han flyttat ihop med. Men hon måste vara dum i huvudet i alla fall, eftersom hon måste ha vetat att pappa hade fru och barn, och ändå inledde dom ett jävla förhållande. Dom var lika äckliga båda två.
”Han ville aldrig att jag skulle finnas”, sa jag med betydligt lägre röst och kände hur mina axlar sjönk ner en bit.
”Kom här.” Trey la sina armar om mig och jag orkade inte göra annat än att luta huvudet mot hans bröstkorg. Jag ville visst ha en pappa som brydde sig.
”Det blir bra”, sa Trey tyst och höll kvar armarna om mig.
”Nej det blir det inte..”
”Om han verkligen menade det så är han helt sjuk. Skit i honom Max, han är inte värd att slösa tid på. Och du vet att vi är jättemånga fler som vill att du ska leva. Låt han inte göra dig mer ledsen.”
Jag nickade sakta men visste inte riktigt hur jag skulle kunna släppa det. Han skulle alltid påverka mig, vare sig jag ville eller inte.
Trey släppte mig igen och mötte min blick.
”Är du okej?” log han försiktigt.
Jag nickade och kände mig faktiskt lite lugnare nu.
”Jaa, det är jag.”
Han log igen och drog sen handen genom sitt hår.
”Ser det väldigt jävligt ut? Jag har inte orkat kolla.”
”Det ser jättebra ut”, log jag.
”Jag kan gå ut utan att fixa det?” Jag hann inte svara förrän Trey fortsatte. ”För lång tystnad”, sa han och började gå ut från köket, jag hann dock se ett leende skymta förbi på hans läppar.
”Lägg av”, flinade jag. ”Det börjar bli Treyolina-varning igen.”
Jag blev tyst och Trey likaså, inget skratt eller någonting. Hur gärna jag än ville så var inte allt helt bra än. Ingen av oss var så pass avslappnad att det gick att skämta precis som vanligt. Det gick ibland, då var det nästan som vanligt, men så kunde det bli tyst igen, blickar som veks undan eller lite framtvingade skratt. Men om det var svårt att veta vad som var okej att skämta om så var det ännu svårare att veta vart gränserna för beröring gick. Var det okej att lägga armarna om Trey när han var rädd? Var det okej att snudda vid varandras armar när man möttes i dörröppningen till något rum? Hur nära var det okej att sitta i soffan?
Sånt där hade jag aldrig behövt tänka på vare sig när vi var kompisar eller tillsammans. Enda gången jag varit jobbigt medveten om varje rörelse var då Trey sa att han var kär i mig och jag hade blivit livrädd och förbannad. Det kändes så overkligt att tänka tillbaks på det.
Men igår när jag hade rört vid hans hår hade jag verkligen gått över gränsen. Det han hade sagt efteråt hade gjort mig både osäker och förhoppningsfull. ’Jag skulle tycka om det för mycket’ hade han sagt. Skulle han tycka om att jag rörde vid honom? Varför lät han mig inte isåfall?
Jag skulle inte ha något emot om han tyckte om det. Det var klart att jag ville det. Men om jag drog rätt slutsats så antog jag att Trey inte ville vara med mig på det sättet, även om hans kropp kanske ville? Det verkade vara det enda vettiga just nu.
Han hade frågat om vi inte kunde vara kompisar. Det gjorde det ganska klart att han inte såg mig på något annat sätt.
Det gjorde ont, vetskapen om att Trey fysiskt sätt kanske ville vara mer än kompisar, men på det psykiska planet ville han inte. Han var väl helt enkelt inte kär i mig längre. Attraherad kanske. Men inte mer. Han måste ha raderat dom känslorna, och själv var jag så kär att det gjorde ont. Men att säga det kanske också var att gå över gränsen? Förmodligen.

Trey hade vänt sig om och jag såg hur hans läppar rörde sig, men jag hörde inte vad han sa.
”Maximilian!”
Jag blinkade till.
”Va?”
”Vart försvann du?”
Jag försökte le lite. Jag är så jävla kär i dig.
”Jag vet inte.”
Han log lite.
”Jag ska gå och vara tjejigt fåfäng nu. Och om du ska iväg och äta med Jenny så borde nog du också vara det. I klädväg i alla fall.” Han gav mig en blick från topp till tå och jag tyckte mig faktiskt se en liten röd nyans på hans kinder innan han smet in i badrummet.
Jag såg ner på mig själv. Jag hade fortfarande bara t-shirt och boxers så han hade nog rätt. Trey själv hade däremot varit snabb med att dra på sig kläder direkt efter vi gått upp från sängen. Precis som vanligt var han snyggt klädd, idag i ett par mörkt blåa stuprörsjeans och en svart tight långärmad tröja med en vit t-shirt över.


Jag gick in på mitt rum och öppnade garderoben, jag såg dock inte riktigt kläderna utan det var Treys ansikte som fanns på min näthinna. Jag älskade att han hade lett några gånger på sistone, jag älskade att jag hade fått höra hans skratt några få gånger igen. Men jag saknade att få se honom så där djupt i ögonen, att få fläta ihop mina fingrar med hans, att höra han säga ’Jag älskar dig Max. Du vet.. jättemycket’. Jag saknade att få säga hur pirrig han gjorde mig, att han fick mig att känna mig som en förälskad fjortis.
Ta det inte på fel sätt nu, att vara kompis med Trey igen är underbart, som tidigare nämnt, jag kräver ingenting mer, men jag vill så gärna få uppleva allt det där andra igen. Vi hade ju knappt hunnit börja..
Jag fick i alla fall på mig ett par svarta stuprör, en mörkröd ganska tight t-shirt och en svart smal löst hängande slips runt halsen. Det fick duga för idag. Lite kajal och några tag med kammen i håret, följt av hårspray sen kände jag mig klar.


”Du har också varit fåfäng”, log Trey nöjt då han kom ut från badrummet en stund senare. Nu med håret tuperat baktill och det främre håret plattat som vanligt.
”Jaa, fast ungefär 30 minuter snabbare än dig”, sa jag lite retsamt.
”Äh, så länge tog det inte.”
”Jo Trey. Dubbelt så lång tid som mig. Och jag har fixat kläder, smink och hår på den tiden”, log jag skämtsamt igen.
”Jaja, en gång! Så länge vi har bott tillsammans har du alltid varit den som tar längst tid på dig. Det här var ett undantag.”
Jag flinade roat till.
”Visst säger du det så.”
Jag var fruktansvärt glad att Trey skulle flytta hem idag, om han inte hann ändra sig av någon anledning. Allt skulle säkert bli bättre då. Att vi skulle kunna slappna av helt och hållet och allt det där. Om jag försökte tänka bort att jag var så kär i honom, och han inte i mig, så kände jag mig faktiskt positiv nu. Det här skulle nog fixa sig.
”Du kan väl höra av dig när du kommit hem igen? Om jag inte redan är här då”, sa Trey och drog på sig conversen.
Jag nickade.
”Absolut, hälsa Sid också.”
”Det ska jag”, log Trey tillbaks. ”Hälsa Jenny med. Hejdå så länge.”
”Hejdå”. Jag väntade tills han hade stängt dörren innan jag gick in i vardagsrummet istället.
Jag hade aldrig haft särskilt många mål i livet, jag hade väl inte haft tillräckligt med självförtroende för att våga tro att jag skulle uppfylla dom. Jag höll fortfarande kvar vid att jag ville syssla med musik, och jag hade blivit lite mer självsäker med mina låttexter efter att Martin faktiskt gillat den han fått läsa och till och med låtit bandet spela den. Annars hade jag väl bara haft sånna där små mål i skolan som att jag skulle försöka att inte få IG på nästa prov och börja plugga tidigare, bli mer vältränad och sånt där. Men jag hade nog aldrig jagat efter någon tjej eller kille. Visst jag hade spanat in intressanta personer som alla andra och fantiserat om att det skulle bli något. Sen hade jag antingen inte vågat ta initiativet eller bara struntat i det för att intresset svalnat innan det ens blivit något. Och så var det ju dom där one night standsen.. det var inte direkt någon idèe att försöka förneka att jag varit playig tidigare, men det hade ju inte varit några förälskelser. Martin.. jo han hade jag varit kär i, och jag hade verkligen gillat det vi hade i början, sen när det börjat gå lite sämre så hade jag försökt ignorera det bara för att jag så hemskt gärna ville ha ett riktigt förhållande för en gångs skull, jag ville inte vara någon player. Jag ville ha någon som ringde tillbaks, någon jag visste mer än namn och ålder på. Men det var ingenting mot hur mycket jag ville ha Trey nu. När jag väl insett att jag var kär i honom hade jag ju också väldigt, väldigt gärna velat ha honom, att det skulle vara vi; som pojkvän och pojkvän. Fast det var på något sätt annorlunda nu. Nu när jag visste hur det hade varit att ha honom, hur underbart det hade varit. Och alldeles för kort. Då var det ännu plågsammare att inte ha honom nu. Att veta vad jag gick miste om. Veta vad jag hade förstört. Jag ville inget hellre än att få allt att funka igen. Jag ville få honom att inse att jag visst var värd att satsa på. Att vi var värda att satsa på. Jag fungerade bara till hälften utan honom, jag var inte hel.


'ur arkivet' ;) - sid


? =)

som jag skrev tidigare så tänkte jag låta det vara ett långt kapitel den här gången, istället för att dela upp det. Men vill ni ha ett långt? : o just nu är det.. 32 wordsidor(!! =D) och jag har fortfarande en del kvar att skriva in.
eller vill ni hellre ha det uppdelat?

update 2

okey folks, kapitlet är färdigt - handskrivet alltså. och det blev 62 sidor Oo och jag tycker fortfarande inte att särskilt mycket händer XD men.. ja det blev en del ändå. och jag tror jag låter det bli ett enda kapitel den här gången, istället för att dela upp det i flera (sen får ni vänta lite på nästa istället, tills jag kommer på något.) men då förväntar jag mig kommentarer ifrån er ;)

jag ska upp tidigt imorgon och sen jobbar jag lördag, söndag och mesta delen av nästa vecka, men jag ska försöka få till renskrivningen under kvällarna ändå :) så snart så! =D


missa inte teaser'sarna här neranför =)


teasers

Jag bet mig hårt i läppen och i nästa stund vände Max blicken mot mig. Vi såg på varandra en lång stund och jag fick inte fram ett ord. Hur skulle jag kunna ursäkta det där?

______________________________________________________________________________________

”Max?” viskade jag. ”Max!?” sa jag högre med en lätt panikartad ton då han inte svarade.

______________________________________________________________________________________


.. överdrivet medveten om varenda liten millimeter av Max hand som nuddade min kropp.


_____________________________________________________________________________________

Jag blev tyst och Trey likaså, inget skratt eller någonting. Hur gärna jag än ville så var inte allt helt bra.

_____________________________________________________________________________________



.. och kände illamåendet skölja över mig. Jag hade gått för långt.

_____________________________________________________________________________________

”Max jag menade inte..”
”Det är lugnt. Jag fattar.”

_____________________________________________________________________________________


”Det låter skönt”, flinade jag.
”Jo då, jag klagar inte.. Ehe..” Det sista avslöjade att Jens var lite smånervös han med.

_____________________________________________________________________________________


”Förlåt, vi behöver inte prata om det mer.. jag blev bara att undra”, sa han tyst.
Jag nickade och drog ner tröjärmen, försökte hålla tillbaks tårarna.

_____________________________________________________________________________________


Jag kunde inte stå emot den plötsliga inandningen och Sid vände sig om mot mig igen.

_____________________________________________________________________________________

.. strök mig sakta över håret och jag slöt ögonen. Jag tyckte verkligen om det här.


_____________________________________________________________________________________


update

jag har skrivit en hel del på kapitlet, så det är nog inte alltför långt kvar tills renskrivningen ;) och nu är jag dessutom ledig i två dagar, så då ska jag nog se till att få klart det. om mina läsare är kvar vill säga x)

någon som är up for some teasers? ;)

-

vad synd att det är tomt med tips här XD men jag lyckades skriva en hel del sidor igårkväll i alla fall 8D ändå så känns det som att det inte händer så mycket Oo men det kanske inte gör er så jättejättemycket om det inte blir ett jätte actionfyllt kapitel? (a)

sen kan jag passa på att ställa två små frågor också, jag är lite nyfiken ;)
vilken (om ni har någon alltså) karaktär känner ni mest igen er i? någon ni identiferar er med alltså :)

och är det något om någon karaktär ni skulle vilja veta mer om? (som tidigare när någon sa att dom ville veta mer om max familj. Som ni nu fått lite mer bakgrundsfakta om :))

snälla, fina bloggläsare (a)

hjälp mig med inspiration snälla ni!
jag har haft jättesvårt att ens börja med kapitlet den här gången -.- men nu har jag skrivit ett par sidor i alla fall, närmare 20 tror jag : o men ändå är det typ bara en händelse och inte särskilt intressant.. så kom igen, ge mig idèer genom att säga vad ni vill att kapitlet ska innehålla =D litet som stort spelar ingen roll! Ibland räcker det att bara få ett litet tips så flödar idèerna till en av sig själva! ;)

Oftast när jag är i den här skrivperioden då det inte går superbra så fastnar jag jag just i någon händelse, och ser inte dom andra möjligheterna och kanske frågorna som läsarna har. Så det är jättesnällt om ni hjälper mig =D för jag antar att både ni och jag vill ha fortsättning ;)







och åh just ja, jag stod bakom en kille i en publik på peace&love och han hade värsta perfekta sid-stilen! Lite kortare hår än 'min' sid bara, men ändå, och han hade sån där bandana/sjal och allting också =D och solbrillor så han såg så där typisk sid-cool ut ;) jag ville så gärna ta kort XD men det skulle kanske ha blivit lite awkward stämning resten av den konserten då (a) nu måste jag nästan låta sid få en likadan kavaj bara för det -.- det var en sån där typ sjömanskavaj, men härligt sliten och lite trasig, misstänker att han skulle se på håkan hellström senare den natten (och jag tänker Inte låta sid bli ett hellström-fan i alla fall x)) well, nu har ni fått höra om mitt lilla sid-moment i alla fall XD

crash m/m - del 38

Hinner uppdatera lite grann nu mitt under peace&love i alla fall så här kommer nästa kapitel, som är ett Sid-kapitel alltså =) hoppas ni tycker om det. Och jag blir fortfarande jätteglad om alla som läser lämnar åtminstone en liten kommentar =D



 Sid

Alldeles innan jag skulle lämna lägenheten fick jag ett sms, vilket fick mig att hoppa till. Mina nerver var verkligen på helspänn idag.
Från Jens.
Hej :) du det är svinkallt ute så vi kanske kan ses på köpcentret istället? så slipper vi vara ute mer än nödvändigt ;)
Jo tack, jag visste att det var svinkallt ute. Men nu hade jag i alla fall ett torrt linne på mig, ännu ett vitt men utan tryck, byxorna hade skönt nog hunnit torka.
Hej :) Det låter bra, ses snart =)
Åh, nu blev jag lite nervös igen. Jag hade verkligen inte varit det på krogen den där gången, kanske en aning efter att han hade kysst mig, men inte som nu. Jag hoppade i alla fall på bussen till köpcentret och funderade samtidigt ifall jag kanske skulle försöka få tag på valium någonstans.
Just ja, vi kanske behövde bestämma plats också så vi slapp leta efter varandra i det 4 våningar höga köpcentret.
Innanför första entrèn? :)
Det tog ungefär 10 sekunder innan jag fick ett Yes, blir bra ^^ som svar.

När jag väl kom in till köpcentret kollade jag klockan. 1 minut över fem bara. Men Jens syntes inte till än så då hade han inte behövt vänta i alla fall. Jag såg mig omkring åt dom olika hållen för att inte missa när han kom. Men klockan blev tio över fem och kvart över fem.. Han kanske hade ångrat sig. Tanken gjorde mig alldeles nedstämd och jag kollade mobilen igen. Inga sms. Jag hade väl sagt första entrèn? Jo det hade jag. Jag såg åt alla håll en gång till, men ingen Jens. Och jag visste att jag skulle känna igen honom, han var inte en sån som smälte in i mängden direkt. Kul att bli dissad på en dejt som inte ens var en dejt. Trey skulle bli jättebesviken när han fick höra det här.
Jag hade precis börjat gå emot utgången då jag hörde en ganska bekant röst.
”Sid!”
Jag vände mig om och såg Jens komma springande.
”Hej”, sa jag förvånat och stannade.
”Förlåt att jag är sen!” sa han andfått. ”Precis när jag skulle gå började kranen i köket att läcka, det sprutade rakt ut! Så jag skyndade mig att ringa vaktmästaren, och så fort han kom stack jag.”
”Va?” flinade jag. ”Lämnade du honom där?”
”Jaa jag sa att det var viktigt, jag ville inte ställa in eller något.”
Vad gullig han var.
”Sen skulle jag ringa dig på vägen och säga att jag blev sen, men jag hade så klart glömt mobilen”, sa han och flinade till. ”Men nu är jag här i alla fall. Förlåt igen.”
”Men gud det gör väl inget. Klart du var tvungen att ta hand om det där. Inte så kul om hela lägenheten blivit fuktskadad”, flinade jag.
”Nej inte särskilt. Kul att se dig i alla fall!” sa han och log glatt.
”Dig med, verkligen.” Otroligt, jag hade inte ens hunnit bli nervös än, förmodligen tack vare att han hade pratat så mycket.
Jag verkade ha klätt mig rätt i alla fall. Jens hade ett par svarta tighta jeans med smala vita lodrätta streck, en hyfsat åtsittande svart t-shirt, v-ringad, med lila tryck som matchade slingorna. Han hade lite sotig kajal under ögonen och han var om möjligt ännu snyggare än sist, och han såg definitivt piggare ut än vad han hade gjort på bussen sist.
”Så.. vill du ta en glass eller något? Jag älskar glassbaren här”, sa Jens och hängde den svarta lite glansiga jackan över armen.
”Absolut, jag har inte ens hunnit äta idag..” Jag tystnade snabbt. Åh duktigt Sid, ska du säga att du inte hunnit äta för att du har letat kläder som en tokig halva dagen, och varit nervös den andra halvan? ”För att.. jag har haft så mycket att göra”, avslutade jag meningen och drog lite på munnen.
Jens flinade.
”Vad skönt. Jag har inte haft något alls att göra så jag har typ bara gått och väntat på att klockan skulle bli fem.”
Det fick mig att le lite inombords. Det lät nästan som att han hade längtat.
Vi kom fram till glassbaren och kikade på menyn en stund.
”En sån där Saturdayspecial”, sa jag till glasskillen och letade fram en sedel ur fickan.
”Nej men jag bjuder”, log Jens snabbt och gav honom pengar. ”En jordgubbsmix också.”
Killen gav oss ett leende och började sen göra iordning glassarna.
”Du behöver verkligen inte bjuda, här”, sa jag och räckte Jens sedeln.
”Jag vill. Du fick ju vänta och allting”, sa han och log lite ursäktande.
”Men..”, sa jag. Vad envis han var.
”Du kan få bjuda mig nästa gång om det känns bättre?” sa han och log snett.
”Okej, vi kör på det då”, flinade jag tillbaks.
”Great, då har jag redan ordnat så att du måste träffa mig igen”, sa han med en lite busig glimt i ögonen.
”Det hade inte behövts någon vidare övertalning för att få mig till det”, svarade jag lite retsamt.
Shiet, det här gick mycket bättre än jag vågat hoppas. Jag hade inte ens rodnat än.
När vi fått våra glassar gick vi och satt oss vid ett bord med utsikt över ’huvuddelen’ av köpcentret. Det var verkligen mycket folk och shoppade idag.
”Hur mår du föressten?” frågade Jens och fick en lite orolig blick. ”Du låter inte lika hes längre i alla fall.”
”Nej men idag mår jag typ som vanligt. Lite slut i kroppen än, men annars bra.”
”Okej vad skönt”, log han.
Jag tog en sked av min glass och såg lite mot honom igen. Jag ville nästan säga hur fin jag tyckte att han var, men jag lät bli.
”Hur är det med dig då?”
”Jättebra”, log han tillbaks. ”Jobbigt väder bara.”
Jag nickade.
”Du vill inte veta vad som hände mig idag.”
”Jo!” sa han nyfiket.
Jag flinade och berättade om bilincidenten, jag uteslöt dock den delen att jag fick panik över vad jag skulle ta på mig. Jens skrattade och såg på mig.
”Nej men gud stackare! Du skulle ha kollat hans registreringsskylt, han hade säkert fått böta!”
”Jag kom på det efteråt”, flinade jag.
Vi pratade en stund om vad vi hade gjort under veckan och jag kom fram till att jag verkligen gillade Jens skratt.
”Din glass har mycket finare färg än min”, sa Jens med ett flin och petade runt lite med sin sked.
”Vill du smaka om den är godare också?” frågade jag lite roat.
”Jag menade inte”, började Jens snabbt men flinade sen till lite. ”Om jag får? Du har inte bacillskräck?”
”Jag har nog redan delat baciller med dig..”, sa jag och höjde ena ögonbrynet lite medans ett leende lekte på mina läppar. Den här gången var det jag som fick Jens att rodna. Han hade uppenbarligen inte, vilket gjorde mig fånigt glad, glömt bort vårt hångel.
”Du har en poäng där”, flinade han under luggen och fångade sen upp lite glass på sin sked. ”Mycket godare också”, konstaterade han efter en liten stund. ”Den där ska jag ta nästa gång.”
”Gör det”, log jag och drog undan luggen från ansiktet för att kunna se honom.

”Har du lust att kolla runt lite? Jag skulle behöva någon ny tröja”, sa Jens då vi hade ätit upp.
”Jaa absolut”, sa jag glatt och reste mig upp. Jag spenderade mer än gärna mer tid med honom.

Jag hade inte behövt oroa mig att det skulle bli nervöst och spänt. Allt kändes faktiskt väldigt avslappnad, och spännande på något sätt. Vi hade båda två kommit med lite flörtiga kommentarer då och då, medvetet eller ej hade jag inte så stor koll på. Men jag hade i alla fall fått känslan av att Jens var lite intresserad och det var lättande faktiskt. Så slapp jag känna att jag var den enda. Det var ju trots allt ingen dejt. Eller.. hade han menat så? Nej..
Just nu var vi inne på topman och Jens höll på att pröva tröjor.
”Alltså jag vet inte om den här är fult snygg eller om den bara är ful?” flinade han och öppnade dörren till provrummet.
Jag såg lite fundersamt på honom.
”Jag gillade den faktiskt. Så fulsnygg skulle jag nog säga”, sa jag roat.
”Jag har en till att prova, orkar du titta?”
Jag log och nickade.
”Självklart.”
Det här kanske var ett tecken på att jag var bi. Majoriteten av straighta killar hatade att följa med som smakråd och gå runt och kolla i klädaffärer, men jag tyckte det var kul. Kläder överhuvudtaget var kul.
”Är du klar?” frågade jag efter en stund.
”Klar.”
Jag öppnade dörren och där stod Jens i bar överkropp och med tröjan i handen. Mina ögon hade sin fria vilja och gled direkt över hans bröstkorg och mage innan jag kunde öppna munnen.
”Sorry! Jag tyckte du sa att du var klar”, sa jag och stängde snabbt dörren. Nu hettade mina kinder. Men Jens skrattade bara till.
”’Snart’ sa jag. Men det gör väl ingenting, jag är inte direkt naken”, flinade han och öppnade dörren igen, nu med tröjan på. Den kommentaren fick bara mina kinder att hetta ännu mer. Jag orkade inte ens försöka ignorera eller bortförklara det.
”Du ser ju hur van jag är med sånt här”, skrattade jag. ”Hur röd är jag?”
Jens flinade till.
”En blandning mellan en tomat och en stoppskylt?” sa han och log lite oskyldigt. ”Ganska gullig faktiskt”, sa han en aning retsamt.
”Jag skyller på att jag är ny på den här planhalvan. Jag brukar faktiskt inte reagera så här med tjejer.” Det borde inte komma som någon överraskning för honom att jag gillade honom på något sätt i alla fall. Och yes, nu hade jag fått det sagt också, att jag inte alls var särskilt erfaren med killar. Inte mer än att jag hade råkat lega med min bästa kompis. ”Den där tröjan var snyggare faktiskt.”
”Är du?” frågade han förvånat. ”Jag menar.. gud.. jag var så säker den där kvällen.. åh nu känner jag mig dum.”
”Nej gör inte det!” sa jag snabbt. ”Det var mer än okej för min del”, flinade jag. Men jag tänkte inte säga att jag kommit på det just den kvällen, fastän han säkert misstänkte det nu, och säga något i stil med ’du omvände mig’. Det skulle bara bli jättepinsamt.
”Okej vad bra. Så jag inte bara.. flög på dig, och sen ringde och frågade om du ville ses och allting.. och så var du världens straightaste person eller något.”
”Det.. var jag inte. Är inte”, sa jag. ”Och jag ville gärna träffa dig igen”. Våra blickar möttes en stund medans vi var alldeles tysta. Ett leende skymtade sen förbi på Jens läppar innan han öppnade munnen.
”Jag gillade också den här tröjan. Jag tar den.”

Jens skrattade högt.
”Sluta, jag får ont i magen!”
Jag skrattade för att sen le oskyldigt.
”Okej jag ska.”
Han flinade tillbaks. Vi hade precis kommit ut ifrån köpcentret och jag fick tack och lov upp min dragkedja den här gången.
”Jag vet inte riktigt hur det ser ut hemma hos mig, men förhoppningsvis är det inte översvämning. Så om du vill får du gärna hänga med en stund”, sa Jens och såg lite frågande på mig med ett leende på läpparna.
”Jaa visst, gärna”, log jag tillbaks. Jag trivdes verkligen i Jens sällskap och även fast det kändes lite nervöst att faktiskt följa med honom hem så ville jag ju.
”Kul!” sa han. ”Det tar typ en kvart med bussen.”
Vi började gå mot hållplatsen, Jens med två kassar i handen och jag med en. Jag behövde fler långärmade tröjor, nu på vintern särskilt, och hade hittat en som verkligen skrek Sid. Så den hade det blivit.
”Hur går det med bandet?” log Jens efter en stund.
”Jaa.. vår sångare har hoppat av, så Martin, du vet han på gitarr? Blontsvart hår.”
”Jaa han vet jag.”
”Han har tagit över sången, så det ska nog bli bra. Jag tror vi ska ha en spelning snart, Joe, vår manager alltså, håller på och kollar upp det.”
”Härligt. Jag gillar er musik. Har du spelat länge?”
”Jag gick min första gitarr när jag var 8, så jag har väl i princip spelat sen dess, men mer seriöst först på högstadiet. Och så bildade vi bandet på gymnasiet då.”
Jens nickade intresserat och log.
”Spelar du något eller så?” frågade jag nyfiket.
”Njae, jag har också en gitarr men jag spelar mest på skoj, inte särskilt seriöst”, sa han och log svagt.
Vi hade kommit fram till hållplatsen och Jens satt sig på bänken.
”Föressten”, sa jag och svängde lite med min påse. ”Jag vet inte varför det sägs att det är en dum fråga att ställa, men vad jobbar du med? Eller du kanske pluggar?”
Vi hade pratat så mycket men inte kommit fram till den delen än. Och jag var nyfiken. Jag visste ju att han var 19, så han måste ha gått ur förra året. ”Och vad gick du för något?” log jag.
Han flinade till.
”Jag fattar inte heller det där med att man inte ska fråga sånt. Jag tänkte inte ens på det, annars hade jag berättat redan”, log han. ”Inte lika spännande som att ha ett band som jobb bara, och det är typ ett extrajobb, det är så himla svårt att få tag på något. Du vet solstjärnan? Det där hemmet på östra?”
Jag funderade lite.
”Jag tror det..”
”Jag hjälper till där i alla fall. Tar med gamlingarna ut på promenad, håller dom sällskap och lyssnar på deras historier”, flinade han. ”Spelar lite spel, jämför tatueringar med gubbarna som har några”, fortsatte han och drog lite på munnen.
Nu när han sa det kändes det helt självklart att Jens skulle jobba med människor på något sätt. Han var öppen, verkade ha lätt att prata, och så var han omtänksam. Han hade verkligen låtit som att han brytt sig om mig när jag sa att jag var sjuk. Och faktiskt så var det mer regel än undantag att tjejer och killar som man såg gick med gamlingar i rullstol eller var assistent till någon var alternativa. Det var inte konstigt i mina ögon att se en piercad rockkille vara ute och shoppa med en handikappad tjej i rullstol. Jag kunde inte heller låta bli att bli lite nyfiken på vad det var för tatueringar Jens hade. Jag hade inte sett dom.
”Åh men det låter faktiskt kul”, sa jag ärligt. ”Dom gillar dig säkert.”
Han log tillbaks.
”Jo men det är ett tacksamt jobb faktiskt. Inte så ansträngande för mig men dom bli jätteglada för något så litet.”
Jag log mot honom och nickade.
”Det är skönt att känna att man gör något nyttigt.”
”Precis. Och jag gick Sam. Mest för att jag inte visste vad jag ville bli”, flinade han. ”Och du gick estet va?”
Jag nickade.
”Japp, jag hade klart för mig ganska tidigt vad jag ville syssla med, men jag trodde ju inte att jag skulle lyckas för det.” 
”Och där trodde du väldigt fel”, flinade han. ”Åh, nu kommer bussen.”
Vi skyndade oss på och satt oss i den bakre delen.
”Det blev verkligen vinter från ena dagen till den andra känns det som”, sa jag och knöt mina frusna händer. ”Jag lär mig aldrig att ta med vantar heller.”
”Då är vi två. Ibland är det så illa att jag inte ens kan slå in portkoden för att fingrarna är så stela.”
Jag skrattade till.
”Exakt! Och så bara hoppas man att någon ska komma ut precis och öppna dörren”, flinade jag och Jens nickade instämmande.
Vi satt tysta en stund och det var först nu tanken dök upp i huvudet. Hade det här övergått till en dejt nu? När jag följde med honom hem? Jag sneglade på honom då han precis drog fingrarna genom luggen som täckte ena ögat. Jag.. skulle nog inte ha något emot om så var fallet. Men han kanske inte alls tänkte så.
Plötsligt vände han blicken mot mig och jag höll kvar den lite för länge. Han bet tag i läppen med ett leende innan han vände bort sin blick igen, han såg nästan lite generad ut.

”Är du bra på att laga mat? Typ så att du är värsta kocken i köket?” frågade han och plingade.
”Nej verkligen inte”, skrattade jag. ”Korv och makaroner är typ min standardrätt”, sa jag och undrade lite varför han frågat det.
”Okej vad bra, då behöver jag inte skämmas om jag frågar ifall vi ska köpa med oss pizza?”
”Inte alls”, flinade jag. ”Pizza låter bra. Jag börjar bli hungrig faktiskt.”
”Jag med, magen känns helt tom fastän den där glassen. Det finns en jättebra pizzeria alldeles intill min lägenhet”, sa han och reste sig upp när bussen stannade.
”Åh vad farligt”, flinade jag och följde efter honom för att sen kliva av bussen.
”Något”, flinade han tillbaks. ”Men nu har jag lite mer självdisciplin i alla fall. Första månaden efter jag flyttat in åt jag fan pizza fyra dagar i veckan. Jag borde ha fått en pizza uppkallad efter mig!”
Jag flinade roat.
”Det syns inga spår efter den pizzamånaden i alla fall.”
Han vände blicken mot mig och log lite snett.
”Har du kollat in mig?” frågade han retsamt.
”Kanske”, svarade jag med samma retsamma ton och fortsatte gå längs trottoaren som var kantad av gatlyktor och träd.
”Jag kanske har råkat lägga märke till att du passar ganska så bra i linne också.”
Den kommentaren fick mina kinder att bli lite varma och jag skakade roat på huvudet.
”Är det den där pizzerian eller?” Lite längre fram på gatan lyste en skylt med orden Pizza Estrella.
”Yes, vet du vad det betyder?”
Jag skakade på huvudet.
”Ingen aning, jag trodde det var ett chipsmärke bara”, flinade jag.
”Trodde jag med förut. Stjärna betyder det i alla fall. Spanska.”
”Åh kan du det? Jag har bara läst engelska. Eller jag läste faktiskt också spanska i skolan, fast bara två lektioner”, medgav jag. Jag hade inte varit någon storskolkare, men spanska hade varit alldeles för krångligt för att jag skulle orka lägga ner tid på det.
”Ojdå”, flinade han. ”Jag läste det i tre år.”
”Åh vad duktigt, då måste du vara jättebra. Men nu kan jag mer än ’jag heter Sid’ i alla fall”, flinade jag. ”Estrella. Jag ska komma ihåg det.”
”Yey”, log han. ”Fast det uttalas estrejja.”
Jag sa ju det, spanska är alldeles för krångligt!
”Okej, något annat då.. vad heter.. glass?”
”Helado, det stavas med H men du uttalar det inte.”
”Elado, det kan vara praktiskt att kunna”, log jag lite skämtsamt.
”Absolut”, flinade han. ”Något annat som kan vara bra att veta vad det betyder är typ.. eres bello.”
Jag såg på honom.
”Vad betyder det?”
”Du är snygg.”
Jag kom av mig lite, speciellt då han hade det där lite sneda leendet igen och den där lite retsamma glimten i ögonen.
”Så vet du vad den personen menar..”, sa han lite lägre och drog sen upp dörren till pizzerian.
Nu var definitivt nervositeten tillbaks.
”Vill du hellre käka här?” undrade Jens.
”Nej vi kan gå till dig, jag vill se hur det ser ut”, log jag.
”Okej, vänta dig inte för mycket bara”, flinade han. ”Jag tar nog den där romeo, jag är svag för räkor.”
”Och jag för banan. Det finns någon sån va?” sa jag och lät blicken glida över den stora menyn som satt ovanför kassan. Jens skrattade till lågt.
”Vad?”
”Nej inget”, sa han lite roat och skakade på huvudet. ”Jag är bara löjligt bra på att misstolka.”
När jag förstod vad han menade hettade mina kinder till för tionde gången, kändes det i alla fall som, innan jag skrattade.
”Jag tänker vara tyst nu!”
”Nej vad inte det! Förlåt. Jag förstod vad du menade. Homeros kan du ta, det är banan och skinka”, flinade han.
Jag tyckte att vår icke-dejt hade gått oväntat bra, men jag var ju tydligen tvungen att rodna och fåna mig ändå. Men hade Jens tyckt att jag var jättelöjlig borde han inte ha bjudit hem mig.

Efter en kvart fick vi våra pizzor och lämnade restaurangen bara för att gå in i dörren intill, till ett vitt lägenhetshus. Vi gick uppför tre breda glansiga trappor där Jens sen låste upp en dörr där det stod J. Willingrose på.
Hallen var ljus och vit och mycket större än min egen.
”Jag kan ta den”, sa Jens och tog min pizzakartong och gick in med båda i rummet till höger om hallen. Jag tog av mig skorna och jackan och följde sen efter honom. Det var vardagsrummet vi befann oss i, även det vitt men med en ljusgrå soffa och en svart bokhylla. Han hade lagt ner kartongerna på ett lågt glasbord som var placerat framför soffan. Mitt emot fanns en platt-teve, som dock stod på golvet istället för att vara uppsatt på väggen som dom flesta var nu för tiden. Jag däremot körde på old-school och hade tjockisteve.
Det hade kunnat sett alldeles för stilrent och stelt ut, men den svarta filten som låg slängd över ena armstödet på soffan och den lagoma oordningen i bokhyllan fick det istället att se trivsamt och mysigt ut, som att någon faktiskt bodde där och att det inte var ett museum.
”Vad fint”, log jag.
”Åh tack”, sa han glatt men plockade ändå snabbt upp några dvd-fodral som låg på golvet och borstade bort lite smulor ifrån bordet. ”Det är bara att kolla runt, så plockar jag fram så länge. Vill du ha en öl? Jag har läsk annars också, någon cider kanske.”
”Äh det är tjejdricka”, flinade jag skämtsamt. ”En öl blir jättebra.”
Eftersom han sagt att jag skulle kolla runt gick jag vidare till köket och kom först då ihåg olyckan som hade inträffat tidigare.
”Vågar jag kolla?” frågade Jens en bit bakom mig.
”Ja det ser typ bra ut”, svarade jag varpå han också kom in.
”Åh han måste ha bytt ut kranen. Den förra måste ha varit jättegammal”, sa han och vred på vattnet för att sen stänga av kranen igen. ”Ursäkta röran”, sa han lite ursäktande och började plocka upp högarna av blött papper som låg på golvet.
”Det gör väl ingenting, du hade inte behövt släppa allt, jag kunde ha väntat”, sa jag och hjälpte till att kasta det sista.
”Det ville jag inte”, log han och öppnade sen kylskåpet och tog ut två ölflaskor.
Köket var också stort. Även där var väggarna vita, medans köksbänken och skåpen var i ljust trä. Köksbordet var i mörkare trä och såg nästan svart ut, med tillhörande stolar i samma nyans och svarta dynor. Jag tyckte att mitt vanliga ganska lilla köksbord hade varit dyrt, så dom där möblerna måste ju ha varit svindyra.
”Äter du i kartong eller vill du ha tallrik?” frågade Jens och drog ut en låda.
”Nej kartong blir bra”, log jag. ”Vad fint du har det. Större än mig också.”
”Tack”, log han. ”Jo den är egentligen för stor för bara en person, men den kostade inte lika mycket som lägenheterna här gör nu. Priserna har höjts jättemycket, det flyttade in ett par bredvid mig här förra veckan, och jag tror dom gav dubbelt så mycket som mina.. mig.”
”Oj, vilken tur du hade då, den ligger ju bra till också.”
”Precis, jag är jättenöjd. Du har säkert sagt det, men vart var det du bodde? Nära stan va?”
Jag nickade.
”Jaa på andra sidan parken, mitt emot stan liksom.”
”Just ja”, log han.
Jag tog en snabbtitt i badrummet, som hade svart och grått kakel, ett djupt handfat och spotlights i taket. Jag brukade inte bli så imponerad av badrum, men det här var snyggt.
”Vad är ’inte så dyrt’ för dig då? Är du rik eller något?” flinade jag och släckte lampan igen.
”Haha nej det är jag inte”, kom det som svar ifrån Jens. "Men alltså.. typ.. mina föräldrar tjänar rätt bra."
Jag hade nästan börjat ana det. Inte för att han betedde sig bortskämt på något sätt, men liksom; han hade en stor fin lägenhet som var lyxigt inredd, och han var 19 år. Jag hade också flyttat hemifrån tidigt, men min lägenhet var långt ifrån samma klass som den här. Jag gick vidare och kom fram till ett rum där dörren var halvstängd. Det enda jag kunde se var typ en säng med svart täcke och någon tavla av new york på väggen och jag förstod att det måste vara hans sovrum. Jag kunde inte förneka att jag var nyfiken på att kolla närmare på hur det såg ut där inne, men det skulle kännas som jag trängde mig på. Så jag gick in till vardagsrummet igen där Jens precis ställde ner flaskorna.
”Så där, klart”, log han och damp ner i soffan. ”gud vad hungrig jag är.”
”Jag med”, sa jag och sjönk ner i soffan bredvid honom och öppnade min kartong.
”Har du sett dig omkring nu? Jag borde kanske ha gett en guidad tur”, flinade han. ”Men det är inte så himla många rum direkt.”
Jag skrattade lite och skar en bit.
”Jag klarade mig hur bra som helst utan.”
Vi började äta och jag såg efter en stund på Jens igen.
”Vad jobbar dina föräldrar med då? Eller alltså.. är det dom som har..”, jag gjorde en gest över rummet.
”Köpt lägenheten till mig ja, pappa är advokat, och mamma jobbar inom banken, så jaa.. vi har väl typ alltid haft gott om pengar”, sa han och ryckte på axlarna.
”Jag menade inget negativt”, skyndade jag mig att säga. Jens flinade tillbaks.
”Det fattade jag väl. Den var faktiskt ganska billig för att vara så pass stor, men ’mindre dyr’ hade kanske varit ett bättre ordval. Jag sa bara ingenting om det för.. jag ville inte att du skulle få fel bild av mig, även om jag har rika föräldrar så är jag inte direkt någon.. ’pappa betalar’-glidare. Isåfall skulle jag inte ha tagit ett extrajobb på ett gammelhem. Men jag vill kunna försörja mig själv och så.”
Han lät nästan nervös och jag förstod att han menade det han sa, att han inte ville att jag skulle få fel bild av honom. Men det skulle nog inte vara möjligt, även fast jag inte hade känt honom så himla länge, för han var inte en sån person helt enkelt. Det hade jag märkt från första stund. Han var som sagt omtänksam och allt det där, ingen översittare på minsta lilla sätt.
”Jag skulle inte heller ha tackat nej till en sån här lägenhet om min mamma och pappa velat betala, så jag förstår dig fullt ut”, log jag. ”Och jag skulle aldrig tro det där om dig, det märks ganska snabbt på dig att du inte är sån. Om du inte är väldigt bra på att spela och egentligen är en sån där kändisbloggare som skryter om allting”, flinade jag.
Jens såg lättad ut över det jag sa och skrattade sen till.
”Attans, avslöjad. Jensiboy heter jag ju”, sa han och himlade med ögonen för att sen flina igen.

”Är du klar?” frågade han då vi båda hade ätit upp, förutom en liten bit som jag hade sparat, men det hade verkligen inte gått i mer.
”Japp”, sa jag och drog sen tungpiercingen lite mellan tänderna, en ovana jag hade.
Han la min kartong ovanpå sin och la sen ihop besticken uppe på.
”Jag kan ta undan det där”, sa jag och sträckte mig efter kartongerna, samtidigt som Jens, vilket resulterade i att våra händer snuddade vid varandra. En liten rysning gick igenom mig och våra blickar möttes för några sekunder innan jag reste mig upp med kartongerna.
”Envis du är”, flinade Jens och följde efter mig till köket. ”Det lär inte gå i soporna. Här”, sa han och tog fram en matkasse ur en låda och höll upp den så att jag kunde trycka ner kartongerna. Jag la sen ner besticken i diskhon.
”Får jag se ditt rum?” frågade jag hoppfullt.
”Har du inte kollat där? Det är klart du får”, flinade han. ”Jag har inte så många hemligheter.”
”Bara några?” frågade jag retsamt.
”Dom är väl undangömda”, svarade han med ett höjt ögonbryn. ”Det är inget märkvärdigt, och inte särskilt städat”, fortsatte han och gick ut ifrån köket mot rummet.
”Jag kör på det där ’ostädat är mysigt’, så det är ingen fara”, flinade jag tillbaks.

Jens drog upp dörren och jag följde med in i sovrummet. Det var lite mindre, men fortfarande lika fint som jag tyckte att dom andra rummen var. Där inne var inte väggarna vita utan svarta, med ett stort fönster ut mot gatan. Den breda sängen såg lite slarvigt bäddad ut med två vita kuddar som låg vid fotändan. En svart bokhylla stod vid väggen mitt emot och på ena hyllan stod en stereo. Det som sen fångade min blick var en tavla som satt en bit bredvid. En svart ros som omgavs av röda snirklar och blad.
”Vad fin den där tavlan var”, log jag. 
Jens följde min blick.
”Tycker du?”
”Jaa jätte. Jag borde fixa någon tavla eller något jag med. Mina väggar är så tomma, förutom i sovrummet. Men jag tycker alla tavlor i affärerna ser så trista ut, jag vill liksom inte ha någon fult kladd för tusen spänn som någon känd konstnär har gjort, eller en trist fruktskål eller något. Då vill jag ju ha något som känns mer som mig, för.. eh.. jag babblar på ganska mycket om ganska tråkiga saker va?" flinade jag lite generat.
Jens skrattade bara till och skakade på huvudet.
"Babblar på ganska mycket ja, men det är inte tråkigt."
Jag log och drog piercingen mot tänderna igen.
"Vart har du köpt den då?
”Jag har gjort den..”, sa han och log lite snett.
Jag vände mig mot honom.
”Va? På riktigt? gud vad duktig du är.”
Han såg lite smått generad ut.
”Äh.. jag tycker det är kul att måla bara”, sa han.
”Den är hur fin som helst. Jag kan inte ens rita streckgubbar ju”, sa jag och flinade.

När vi var på väg ut ifrån hans rum stannade han plötsligt till och jag var nära att krocka in i honom. Han vände sig om mot mig.
”Du..”, började han.
Vi såg på varandra en stund och utan att jag riktigt visste hur det gick till så trycktes snart våra läppar emot varandra. Min tunga letade sig in mellan Jens läppar och han la sina händer runt min nacke. Det kändes.. det gick inte ens att beskriva. Det kändes bara rätt på något sätt. Mysigt. Skönt. Pirrigt. Och den här gången fanns det ingen alkohol på samma sätt som kunde mixtra med mina tankar och känslor. En öl var inte tillräckligt för att jag skulle göra något förhastat. Jag tyckte om det här. Jens tunga rörde sig med min och hans läppar kändes alldeles lagomt mjuka.
Jag flyttade upp ena min hand och la den mot hans nacke, kände det där mjuka håret mot den. Mina ögon var slutna och jag kunde inte låta bli att låta den redan häftiga kyssen djupna lite till. Jens nafsade tag i min underläpp innan han hårt kysste mig igen.
Jag visste inte hur lång tid det hade gått när vi slutligen drog läpparna ifrån varandra, men mitt hjärta slog i alla fall hårt. Vi såg på varandra en liten stund innan Jens flinade till lite.
”Oj.”
”Ehe”, flinade jag tillbaks.
”Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte säga..”, flinade han och drog fingrarna genom luggen. Hans kinder var alldeles rosiga och det såg ut som att han hade liknande andningssvårigheter som jag hade. ”Men.. vill du ha en till öl?” frågade han till sist. ”Eller behöver du gå hem?”
Jag skakade på huvudet. I mina tankar var jag nog fortfarande inne i den där kyssen.
”Nej jag behöver inte gå än.”
Jens hämtade varsin flaska åt oss och vi satt oss i soffan igen.

”Hur är det med din kompis då? Han som var med på krogen den där kvällen, trummisen va?” log Jens.
”Hale ja, jo det är bra med han med.”
”Liza, en av mina tjejkompisar som var med du vet? Hon är fortfarande alldeles till sig för att hon festat med ’trummisen ifrån until my last heartbeat’”, flinade han.
Jag skrattade lite.
”Det skulle Hale säkert vilja höra. Han älskar sånt där.”
Jag var otroligt tacksam att Hale föreslagit just den krogen den där kvällen.
Jens sträckte sig efter sin flaska på bordet och när han lutade armen mot sitt ben så nuddade våra armar vid varandra igen. Jag ville uppleva den där känslan en gång till .. så innan jag skulle hinna bli för nervös lutade jag mig den lilla biten mot honom och fångade upp hans läppar. Med ett klirr ställde han ifrån sig glasflaskan på bordet igen och vred sen lite på huvudet åt motsatt håll än vad jag gjorde.

Hade jag inte haft Rex att tänka på, och Trey med för den delen, jag hade inte hört något av honom idag förutom ett litet sms vid lunch ungefär, så visste jag inte när jag skulle ha gått hem. Hur hade jag kunnat missa det här i så många år? Att kyssa killar var.. eller nej det var nog inte sant, det var inte att kyssa killar som var underbart, det var att kyssa Jens. Dock skulle jag inte ha stannat över natten, det visste jag. Både för att jag var alldeles för nervös för det, och för att jag inte ville göra något förhastat. Min hjärna gick redan på högvarv och jag kände mig nästan skakig i benen.
”Vi hörs va?” log Jens när jag fått på mig jackan.
Han hade erbjudit sig att han kunde följa med mig till busshållplatsen men jag hade sagt att det var lugnt. Det var inget vidare väder ute.
”Det är klart”, log jag. Jag hoppades verkligen det i alla fall. Det hade inte börjat som en dejt, jag trodde fortfarande inte att Jens hade menat så, men det hade nästan slutat som en. Och oavsett hur det utvecklade sig så ville jag se honom igen. Han var rolig att umgås med. Nog för att jag fortfarande var en aning nervös, men det var spännande att lära känna honom. Det fanns så mycket mer jag ville veta om honom.
Och ja okej, jag ville kyssa honom igen. Helst jättemycket.
”Föressten!” sa Jens och dök ner i en byrålåda. ”Du kan få låna ett par vantar. Så att du kan slå portkoden när du kommer hem menar jag”, flinade han och räckte mig ett par svartgrårandiga fingervantar.
”Åh tack”, log jag tacksamt och tog emot dom. ”Behöver du ha tillbaks dom snabbt?”
”Nej nej det är ingen brådska. Jag kan ta dom nästa gång vi ses.”
Jag log och nickade, inombords log jag däremot mycket bredare, då hade han i alla fall för avsikt att vi skulle ses igen.
”Tack för ölen, och glassen också. Det var jättetrevligt, alltihop.”
”Det tycker jag med”, log han stort. ”Gå försiktigt.”
”Yes”, flinade jag och öppnade dörren. ”Hejdå.”
Efter att Jens sagt hejdå och jag hade stängt dörren gick jag nerför trapporna med lätta steg. Jag kände nästan för att ge ifrån mig ett sånt där fånigt tjejskrik, men jag lät bli. Jag ville inte radera dom manliga egenskaperna jag hade kvar.
Det här hade jag aldrig väntat mig när jag åkte hemifrån. Jag hade trott att det skulle bli kul, men inte så här. Det snöade lite lätt och var inte riktigt lika kallt som tidigare, men jag snabbade ändå på stegen lite, förbi pizzerian och vidare längs trottoaren. En gatlampa blinkade till lite innan den slocknade helt. Tur att jag inte var mörkrädd i alla fall, för det var inte mycket till ljus ute nu.

Jag hade precis kommit fram till busshållplatsen då min mobil ringde. Jag fick fram den ur fickan och tryckte på ’svara’ utan att ha kollat vem det var.
”Hallå det är Sid?”
”Hej, länge sen”, sa en mjuk röst i örat på mig.
Jag flinade.
”Verkligen.”
”Ehm, jag borde väl ha någon mer normal ursäkt till att jag ringer, typ att du glömt något eller så men..”
Det fick mig att haja till.
”Just ja! Min påse, tröjan.”
”men gud ja! Det glömde jag helt! Har bussen kommit än?”
”Nej det har den inte”, svarade jag.
”Okej men då kommer jag med påsen, jag skyndar mig.”
Jag flinade till då jag hörde hur han sprang runt i lägenheten.
”Du behöver inte.”
”Jo men det är klart, vart la du den? Eller vänta jag hittade den.”
Jag hörde fler steg i luren innan en dörr slogs igen.
”Nu är jag på väg.”
”Vad bra”, log jag lite roat. ”Men om det inte var därför du ringde, vad var det då?”
Han skrattade till lite.
”Jag skulle bara höra så att du hade kommit fram.” Men åh, vad gullig han var. ”Det finns så mycket skumma typer ute. Det räcker ju nästan med att man inte har några cigg på sig så blir man nerslagen.”
”Faktiskt”, sa jag och bet mig lite i läppen. ”Men jag har kommit fram i alla fall.”
”Bra det.”
Det tog inte lång tid förrän jag såg honom en bit bort på gatan.
”Hej”, flinade jag i telefonen.
”Tjena igen”, sa han roat. ”Vi kanske ska lägga på?”
”Kanske det. Ses snart då”, skrattade jag och tryckte av.
10 sekunder senare stod han mitt emot mig.
”Du glömde den med flit va?” flinade han och räckte mig påsen.
”Självklart”, svarade jag och tog emot den. Jag skrattade sen lite. ”Vad snällt, tack.”
Varför är det jämt så? Att när man vill att bussen ska komma är den typ jämt försenad, och när den gärna får vara lite, eller mycket, sen så kommer den exakt i tid.
”Jaa vi ses väl då”, log jag och tog upp busskortet ur fickan.
”Jaa.. det gör vi.”
Jag tvekade lite på om jag skulle ge honom en kram, och i samma stund såg det ut som att han gjorde en ansats att krama mig. Vi såg på varandra i några sekunder tills jag började flina och Jens skratta. Sen kramades vi jättesnabbt innan jag log lite generat igen.
”Hejdå!” sa jag och skyndade mig sen på bussen innan den skulle åka utan mig.
”Hejdå!” Jens log och vinkade lite innan han vände sig om och började gå tillbaka. 


RSS 2.0