help? ;)

jag funderar på att ha med någon tillbaka-blick i nästa kapitel. ni vet som när ni fick läsa om hur dom träffades på lekis? och sen hur dom träffades igen på högstadiet, och lite sånt.

men jag behöver lite tips på vad ni skulle vilja läsa om i en tillbakablick nästa gång? =)
så skriv era önskemål så att jag får lite inspiration =D
och ni som inte kommenterat senaste kapitlet: do it >8D

crash m/m - del 22

okej lite saker innan kapitlet ;)

  • jag har skrivit typ 50 sidor handskrivet, och det är 33 wordsidor. så jag tycker faktiskt att jag kan kräva en kommentar från varje person som läser ;)
    det behöver inte vara någon superlång (även om det också är kul), det räcker med en mening bara om ni så vill =D det blir så mycket roligare att skriva när man får lite respons/kritik på det man lägger upp.


  •  Min läkar-karaktär är inspirerad av min favoritdoktor ;) därför har jag lånat hans riktiga efternamn - Facinelli. Ni får så klart göra era egna bilder av mina karaktärer men det är så här jag tänker mig honom.

           
    carlisle cullen.                                         peter facinelli.

  • ignorera solglasögonen på hale, dom skulle jag helst vilja ta av så att han inte ser så fjortis ut -.- för annars så är han godkänd på bilden ;)(-tills jag hittar en som verkligen är Hale.) (tack johanna för hjälp med bild-letande.)

  • Läs på nu =D



    - förvirrande kaos

För mig betyder ordet ’akut’ att det ska gå snabbt. Inte att man ska bli ombedd att sätta sig och vänta på en hård träsoffa i ett alldeles för syrefattigt väntrum. Visst, det fanns personer med mer akuta besvär, som den gamla mannen som hostade så rossligt att till och med jag fick ont i bröstet, och den lilla tjejen som var helt svullen i ansiktet, med mamman som stressat förklarade att hon fått i sig nötter.
Men nu hade vi suttit och väntat i 40 minuter och Trey såg inte alls ut att må bra.
Hale och Derek var iväg för att försöka få tag på kaffe, men Sid satt kvar. Jag tror att han frivilligt tagit på sig uppgiften att försöka hålla mig kvar varje gång jag tänkte gå iväg och klaga.
’Lugna dig, dom kommer så fort dom kan.’
sure baby, det fanns säkert en hel drös av läkare och sjuksystrar som satt och fikade i något personalrum. Trey satt lutad mot mig, svettig i pannan och inte särskilt närvarande. Det var en underdrift att säga att jag var orolig. Och samtidigt så var jag irriterad (för att det tog sån tid), skuldmedveten (för att jag inte borde ha väntat med att få iväg honom till sjukhus, jag borde inte ha.. legat med honom, jag borde ha satt hans hälsa i första hand), och väldigt trött (för att det hade varit en sjukt lång dag/kväll/natt och jag kände mig så himla slut.)
”Du stinker öl”, mumlade jag.
”Vadå, asmycket?” frågade Sid och kupade handen framför munnen och näsan för att känna efter.
”Dom kanske tar in dig för alkoholavgiftning.”
”Sluta. Det gör dom väl inte alls..”, sa han men lät inte så övertygad.
”Tjaffsa inte..”, kom det plötsligt ynkligt ifrån Trey.
”Åh hej, jag trodde du hade somnat, hur går det?” frågade jag och la försiktigt handen mot hans kind.
”Bra..”
Jag fortsatte tyst se på honom, med en menande blick.
”Okej inte så bra..”, ändrade han sig tyst.
”Dom måste komma snart, du är säkert nästa på tur”, sa Sid.
Jag strök undan några hårslingor på Trey och såg i ögonvrån hur en medelålders kvinna, utan några synliga problem, som satt mitt emot oss tittade på oss med lite, i mina ögon, avsmak. Det blev droppen för mitt redan instabila humör.
”Vad är det?!” fräste jag till.
Hon blinkade förvånat till, verkade undra om det verkligen var henne jag frågat.
”Ja du!” fortsatte jag.
”Ursäkta?”
”Ja han är min pojkvän! Är det något problem? För jag skiter i vad andra tycker om det. Hade han inte mått så dåligt hade jag kysst honom nu på en gång. Skulle du ha något emot det bara för att vi är killar då eller?”, fortsatte jag hetsigt.
”Max!” sa Trey högre den här gången.
Kvinnan såg nu väldigt besvärad ut och försökte undvika min blick, precis som jag ignorerade Treys kommentar.
”Jag har inte sagt något..”, började hon.
”Och vad är det här för jävla sjukhus?!” fortsatte jag.
”Max lugna dig för fan”, sa Sid och tog tag i min arm.
”Vad? Vi får ju aldrig någon hjälp, och hon där verkar ju tycka att det är konstigt att vara gay!”
”Lägg av!” sa Sid igen och försökte fånga min blick med sin egen som var lite ofokuserad på grund av att han inte direkt var nykter.
Det var väl inte jag heller, men det var det sista jag brydde mig om just nu.
”Vad händer här då?” frågade plötsligt en ny röst.
En ganska ung blond man i vit rock stog i dörröppningen, en läkare uppenbarligen. 


 
Läkaren i vit rock kanske var från psyket och skulle komma och hämta Max efter att han hört hans höga röst. Eller för att hämta mig för den där avgiftningen..
Nej men jag visste inte vad det var med Max, men han var inte särskilt stabil om man säger så. Jag fattade att han var orolig, det var jag med, men det här var nog för mycket för honom, allt som hänt under dagen måste ha fått bägaren att rinna över. För jag hade verkligen inte fått uppfattningen av honom att han var en sån som skrek på oskyldiga människor och höll på. För av vad jag hade sett så hade den där kvinnan inte gjort någonting alls.
”Min kompis behöver hjälp”, sa jag och såg på läkaren. ”Vi tror att han har brutit foten.”
Han gick fram till oss och kastade en blick på Max som såg allt annat än lugn ut, han såg sen på Trey.
”Då ska vi kika på din fot, men du ska inte stödja dig på den förrän vi vet hur det ligger jag. Jag är strax tillbaka.”
”Vart skulle han nu då?” frågade Max med en suck.
Trey såg besvärat upp och lutade sig mot mig istället.
”Lugna dig Max, snälla”, sa han lågt.
En annan läkare kom in i rummet och kvinnan som suttit mitt emot oss följde med. Inte långt därefter kom Treys läkare tillbaka med en rullstol. Han hjälpte Trey ner i den och började rulla iväg mot en dörr.
Max var på väg att följa efter men jag tog försiktigt tag i hans arm.
”Jag tror det är bäst du väntar här.. Du behöver nog lugna dig.”
”Va?! Lägg av, jag ska med”, sa han och försökte dra sig loss.
”Han kommer inte kunna undersöka Trey om du stressar på, och allvarligt Max, du är så uppstressad som det bara går. Sätt dig och andas. Jag följer med och ser hur det går, okej?”
”Nej men..”
”Jo. Trey blir jätte orolig när du håller på så här. Jag försöker inte vara taskig. Sätt dig bara ner och lugna dig lite.”
Jag trodde aldrig han skulle gå med på det, men han sjönk uppgivet ner på bänken igen.
”Skynda dig efter dom då! Han ska fan inte behöva vara ensam..”
Jag nickade och småsprang mot dörren och såg dom sen längre ner i korridoren. Jag ville verkligen inte vara taskig mot Max, men hans humör gjorde Trey stressad och orolig, och han mådde redan nog dåligt. Och det skulle inte bli bra om Max fick för sig att bli sur på läkaren också.

Läkaren visade oss in i ett undersökningsrum och drog sen fram en pall och satt sig framför Trey i rullstolen. Jag satt mig på sängen, en sån där brits i typ galon och med ett papperslakan.
”Doktor Facinelli”, sa han och tog Treys hand i sin. ”Vill du berätta vad som har hänt?” 


 
Jag såg på läkaren och sen snabbt på Sid, vart var Max?
”Trey..”, mumlade jag tillbaks. ”Jag.. snubblade i skogen tidigare idag, jag tror jag fastnade i något. Och så ramlade jag och vred foten fel.”
”Hur länge sen var det ungefär?”
Jag fick tänka efter lite. Det kändes så länge sen, och ändå så hade det varit ikväll.
”Vid 5 kanske. Det gjorde asont..”.
Man kanske inte borde säga ’as’ till en läkare, men det var det bästa sättet att beskriva på. Och han såg ändå inte ut som en sån där butter läkare. Han såg ut att vara i 30årsåldern, var ganska lång och hade en väldigt ljus hudton. ”Och sen blev det lite bättre.. men sen inatt blev det värre igen.”
Doktor Facinelli nickade.
”Det är vanligt att det blir så. Om man gör sig riktigt illa så kan man bli bedövad ett bra tag, och sen kommer smärtan tillbaks”, sa han. ”Men vi ska kolla hur foten ser ut. Du ska få lägga dig på britsen där.”
Sid hoppade snabbt ner från den och jag såg hur han vinglade till lite och fick lov att ta stöd mot väggen. Doktorn såg på mig och sen Sid.
”Är ni påverkade av något? Har ni druckit?”
Sid skakade först på huvudet men verkade sen ångra sig.
”Vi har druckit lite.. men det var efter att Trey gjort sig illa! Han var inte full när han ramlade eller något. Och vi är tillräckligt gamla för att få dricka! Så du behöver inte.. ringa polisen eller något.”
Jag såg lite undrande på Sid, hur många öl hade han fått i sig medans jag och Max..
Dr. Facinelli nickade.
”Det ska jag inte göra. Jag undrade bara, det är inte ovanligt med sånna olyckor på helgkvällarna. Man dricker för mycket och gör dumma saker, och skadar sig. Därför frågade jag. Men då var det inte så i det här fallet”, sa han och log snabbt. ”Då ska vi se här då.”
Han hjälpte mig till sängen och jag la mig ner på rygg. Jag bet hårt ihop när han tog av mig skon och strumpan. Jag kunde ändå inte hindra en flämtning när han rörde min fot.
”Aj, aj..”
”Jag ska försöka att inte göra dig illa, men jag måste se hur foten ser ut”, sa han med vänlig röst.
Jag nickade och kände svetten tränga fram igen, det gjorde så ont. Han började linda av bandaget och jag knep samtidigt ihop ögonen. Vart var Max? Ville han inte ens vara här med mig?
”Oj jaa den här är rejält svullen”, fortsatte han. ”Men det är bra att du har haft den lindad”, fortsatte han. ”Kan du testa att vinkla foten uppåt? Bara lite grann.”
Jag kunde inte göra mer än att skaka på huvudet.
”Jag vet att det gör jätte ont, men det är viktigt att du försöker.”
Det gjorde så himla ont. Jag ville inte röra foten en millimeter. Jag hörde steg i rummet och efter en stund Sids röst.
”Det går bra Trey”.
Jag höll ögonen slutna men vinklade sen foten försiktigt uppåt.
”Ah.. det gör så ont”, pressade jag fram.
”Bra, jätte duktigt. Jag kommer känna lite försiktigt på den nu.”
Jag famlade efter Sids hand och fick tag i den. Jag kramade den hårt samtidigt som dr. Facinelli vinklade lite på min fot och kände.
Det kändes som en evighet innan han slutade.
”Du är jätte duktig”, sa Sid lågt.
”Jag tror inte att den är bruten, så här utanpå känns det inte så. Och du har ganska bra rörlighet i den fastän det så klart gör ont. Men en rejäl stukning har du.”
”Vad gör ni åt det då? Eller alltså, går det att göra något?” frågade Sid.
”Inte särskilt mycket tyvärr. Foten måste läka själv.”
Jag nickade och kände mig fortfarande lite smått svimfärdig.
”Men det är lurigt med sånna här stukningar. Även om den inte är bruten så kan det ha blivit någon liten spricka, och då behövs en skena för att hålla foten rätt. Därför skulle jag vilja att vi röntgar den, så att vi är säkra.”
Jag nickade igen och hoppades att det verkligen inte var någon spricka.
”Dessvärre finns det inte någon ledig röntgentid idag, så du får stanna kvar här inatt, så försöker jag få in dig tidigt imorgon.”
Inte det också. Jag ville inte. Plötsligt kände jag mig alldeles gråtfärdig. Och jag ville ha Max.
”Ok-ej”, sa jag och hörde själv hur rösten bröts.
Jag kände doktor Facinellis hand på min axel.
”Det kommer gå bra. Jag ska prata med någon sjuksköterska som får flytta dig till ett rum på vanliga avdelningen. Det ska inte dröja alltför länge.”
Jag bet mig hårt i läppen.
”Okej.. tack.”
”Har du några frågor?”
Jag skakade på huvudet.
Han log snabbt mot mig och när dörren gått igen efter honom kunde jag inte hålla tillbaks tårarna längre. Det fick mig bara att känna mig ännu mer patetisk.
”Det går bra Trey”, sa Sid oroligt. ”Det är säkert bara en stukning.”
”Vart är Max?”
”Han..”
”Ville han plötsligt inte vara med mig längre eller?” frågade jag och orkade inte ens försöka pressa tillbaks tårarna längre.
”Jo! Det är mitt fel att han inte är här. Jag sa åt honom att vänta där ute och lugna sig lite. Han mådde inte så bra..”
Det hade ju jag också märkt. Han blev så plågad direkt jag mådde dåligt. Det hade nästan verkat som att han var på väg att bryta ihop. Så det hade nog varit en bra idèe av Sid.
”Okej du har rätt. Jag vill inte att han ska oroa sig”, sa jag och drog bort några tårar med handen.
”Jag kan gå och kolla hur han är nu? Han vill nog komma in”, sa han varpå jag nickade.
”Tack, gör det. Och.. fölåt att jag är så jobbig, och gråtig och..”, sa jag och blev sen tyst igen.
”Du är inte jobbig Trey. Och det är klart du är ledsen. Det skulle jag också vara om jag hade så där ont. Okej?” frågade han mjukt.
”Okej..”
”Jag kommer snart”, log han och försvann ut han med, efter att ha fått lov att ta stöd mot väggen igen när det tydligen blev lite för vingligt. 


 
Max reste sig så fort jag kom ut i väntrummet. Hale och Derek hade kommit tillbaks dom med.
”Hur gick det?” frågade han lika snabbt som han rest sig.
”Läkaren tror inte att den är bruten men han måste röntgas imorgon, så han behöver stanna över natten.”
”Åh..”, sa Max tyst.
”Du kan väl gå in till honom, han vill nog det. Rum 10.”
 

Jag nickade och bet mig i läppen.
”Du.. alltså.. tack att du följde med honom, det var nog lika bra att jag inte var med..”
Jag visste inte riktigt vad som hänt, men jag hade nog inte betett mig så bra i alla fall.
”Jag förstår att du är orolig”, sa Sid och såg på mig.
Jag nickade sakta igen.
”Men den där kvinnan du vet..”, sa jag och nickade mot stolen hon suttit på. ”Hon.. kollade väl konstigt?”
Sid skakade på huvudet.
”Inte för att ni är tillsammans nej, hon märkte det säkert inte ens. Jag tror du skrämde henne lite när du började skrika.. så efter det kollade hon konstigt ja.”
”fan, jag känner mig som ett as nu. Jag vet inte vad som tog åt mig.”
”Gå in till Trey nu istället.”
Han hade rätt. Det var bättre än att jag stog här och ångrade vad jag hade gjort.
”Vi har kaffe till dig Sid, men det är kanske lite ljummet nu”, var det sista jag hörde innan jag lämnade väntrummet.

Jag öppnade dörren till rum 10 och fick se Trey sitta på en brits. Det gjorde ont i mig att se honom så ledsen.
För även om han inte grät så syntes det att han hade jätte ont.
”Hej”, sa jag tyst.
”Hej”, sa Trey och snörvlade till lite. ”Jag är så jävla mesig, men det gjorde jätte ont när han undersökte foten.”
Jag gick fram till honom och satt mig bredvid.
”Du är inte ett alls mesig”, sa jag och la armarna om honom. ”fölåt att jag inte var här. Men jag.. jag kunde inte hålla mig lugn.”
”Jag vet.. det gjorde inget. Är det bättre nu?”
Jag släppte honom igen.
”Det är inte meningen att du ska behöva fråga mig det. Det är dig det är synd om ju.”
Jag fick faktiskt ett litet leende från honom.
”Jag vill ju veta så att dom inte tar in dig på psyket.”
Jag skrattade till.
”Hey passa dig. Men jo det skulle ju vara fint. Du inlagd här, Sid på alkoholavgiftning, och jag på psyket. Hale och Derek kanske klarar sig.”
Trey flinade mot mig och tog sen tag i min hand.
”Jag måste tydligen sova kvar här.”
”Ja Sid sa det. Men det verkar inte som att foten var bruten i alla fall?”
”Nej. Men ibland kunde det vara någon spricka eller så, det var därför han ville röntga.”
”Okej, det kommer gå bra”, sa jag och kramade tillbaks hans hand.
Plötsligt öppnades dörren och jag släppte automatiskt Treys hand.
Jag hatade att veta att det aldrig någonsin skulle bli lika lätt att vara gay som det var att vara straight. För det skulle väl aldrig komma någon tid när man skulle känna sig helt bekväm med att kyssas med en kille, Trey, på stan? Utan att få nyfika/äcklade/chockade blickar?
För det mesta försökte jag strunta i det. Men vissa stunder, som nu, blev jag ledsen över det.
Och som i väntrummet. Om inte någon verkligen kollade konstigt så inbillade jag mig att dom gjorde det istället. Det problemet kunde aldrig heteropar behöva ha. Inte så att jag hellre skulle vilja vara med en tjej, det hade jag ju redan testat på och det var inte lika bra som att vara med killar, Trey speciellt, men det kändes bara orättvist ibland.
Det var en ung sjuksköterska som dykt upp och hon log snabbt mot oss, kollade ner på en journal.
”Trey va?”
”Jaa”, log han tillbaks.
”Camille. Vi ska flytta dig till avdelningen, så att du får en riktig säng och så”, log hon.
”Jag skyndar mig och säger till dom andra bara”, sa jag och reste mig upp och snabbade mig ut från rummet. 


 
Camille rullade fram rullstolen och jag suckade tyst.
”Jag känner mig helt handikappad om jag ska skjutsas runt i en sån där. Finns det inga kryckor jag kan låna?”
Camille log igen.
”Du är inte den första som frågar det. Det är speciellt vanligt hos killar i din ålder faktiskt, jag tror att det kan ha något att göra med att ni inte vill verka klena..?”
Jag kunde inte låta bli att flina lite. Det kunde nog stämma ja.
”Men tro mig, du kommer hinna tröttna på kryckor, och det är väl skönt att få skjutsas runt?” sa hon och såg på mig med ett lite retsamt leende.
”Jo det förstås”, sa jag och reste mig  försiktigt upp och satt mig i rullstolen. ”Kan vi vänta på Max bara?”
Hon nickade.
”Absolut. Din kompis?”
Jag drog lite i en hårslinga i luggen.
”Kille..”
”Åh jaha”, log hon. Inte nedlåtande på något sätt. ”Jag ska ta lite blodprover på dig också, rutingrej, men vi tar det på ditt rum.”
Jag bet mig lite i läppen och nickade. Jag var inte överförtjust i nålar.
”Okej. Kan jag få någon värktablett också? Det gör så jä.. ont.”
Hon nickade.
”Självklart. Vi ska ta proverna först bara.”
Dörren öppnades igen och Max kom in. Jag såg dom andra där utanför.
”Okej då går vi då, eller rullar rättare sagt”, sa Camille och såg på mig igen.
”Kul..”, flinade jag.
Jag visste inte varför, men jag gillade Camille från första stund faktiskt. Kanske för att hon inte verkade lika stel och sträng som tidigare sjuksystrar jag träffat. Då hade det varit typ ’Lägg fram armen.’ Ta fram megasprutan, ett hugg rakt ner i armvecket, uttråkat ansiktsuttryck. ’Oj gjorde det ont? Synd.’ Ut med sprutan. En papperstuss tryckt mot armen.  ’Behöver du något plåster? Nej det är du väl för stor för. Hejdå’. Typ i alla fall.
”Oj du är populär”, sa Camille när hon fick se Sid, Hale och Derek också.
”Oh ja, det är han”, flinade Sid.
Vi gick iväg längs korridoren och sen in i en hiss, två våningar upp och en till lång korridor.
”Här har du ditt rum”.
Det var ett enkelrum tack och lov.
Camille skjutsade fram mig till den vita sängen och skulle precis hjälpa mig upp.
”Det är lugnt, jag kan resa mig själv”, log jag snabbt och reste mig försiktigt upp. Jag satt mig på sängkanten och drog handen genom håret.
Sid och Hale hade slagit sig ner på 2 av stolarna som stog intill ett litet bord, och Derek i fåtöljen som stog i hörnet. Max lämnade inte min sida.
”Vi stör inte eller något?.. Öh.. syster?” frågade Hale.
Jag kunde inte låta bli att skratta till. Det lät så töntigt gulligt det där sista. Camille vände sig om.
”Nej mig gör det ingenting att ni är här. Jag ska bara hämta lite saker, jag är strax tillbaka”, sa hon vänd mot mig igen.
Så fort hon lämnat rummet öppnade Hale munnen.
”jävlar! du var tvungen att fixa den hetaste sjuksyrran va?” flinade han mot mig.
Jag skrattade lite igen, det var lättare att ignorera smärtan just nu.
”Tycker du?”
”Men kom igen! Även om du är gay måste du väl ha sett att hon var läcker?”
”Jag såg!” flinade Sid och viftade lite med armen.
”Du är inte gay Sid”, sa Hale och såg roat på honom.
Skönt att dom inte verkade osams längre i alla fall.
”Jag har kysst..”
”Trey. Vi vet. Alltså.. vill du vara gay eller? För det börjar nästan låta så”, sa han och flinade till.
”Men vadå jag börjar ju känna mig utanför.. jag kan väl vara bi i alla fall? Ni andra är ju både gay och bi och allt möjligt.. Derek, du borde också känna dig utanför. Vill du hångla med mig?”
”Du är sjuk”, skrattade jag.
”Jag avstår nog”, flinade Derek.
”Mes”, flinade Sid tillbaks.
”Hey ni kommer ifrån ämnet. Trey, vad hette hon?”
”Camille.”
Hale log brett.
”Jag gillar det.”
”Du hade väl gillat hennes namn även om hon hetat Ursula?” sa Max och flinade.
”Äh..”
Men hon var väl söt. Hon måste vara ganska ny eftersom hon såg så ung ut. Medellång, smal, blont hår i en slarvig knut, lite svag kajal, och dom vanliga sjukhuskläderna.
”Synd att det inte var du som gjorde illa foten då”, sa jag skämtsamt och såg på Hale.
Han nickade med ett flin men såg sen allvarlig ut igen.
”Hur går det? Har du fortfarande jätte ont?”
Jag bet mig lite i läppen.
”Typ. Jag försöker att tänka bort smärtan.”
Max strök tummen över min hand och fick den där oroliga blicken igen.
”Det är okej”, sa jag lågt och strök honom snabbt över kinden med den andra handen.
Efter en stund kom Camille tillbaks och det var dags för blodprovet.
”Tar du några mediciner?” frågade hon och tog upp min journal igen.
Jag skakade på huvudet.
”Allergier?”
”Nej.”
”Har du druckit alkohol senaste dygnet?”
Jag vet inte varför jag kände mig skyldig, jag hade ju åldern inne för att dricka.
”Ja..”
Hon log lite.
”Jag behöver veta innan, så att provsvaren inte blir missvisande.”
Jag nickade igen.
”Okej.”
”Du kan dra upp ärmen så ska jag tvätta rent lite bara.”
Jag gjorde som hon sa och drog upp tröjärmen, till min ärrfria arm, lite. Jag tog sen tag i Max hand igen medans hon drog en bomullstuss över mitt armveck. När jag såg att hon tog fram sprutan vred jag lite på mig.
Sid, Hale och Derek satt och småpratade lite med varandra så jag hade ingen publik i alla fall, men jag ville ändå inte det här.
”Du är inte spruträdd?” frågade Camille som verkade ha märkt hur besvärad jag var.
”Nål..”, mumlade jag. ”Och spruträdd också för den delen.”
”Svårt att tro”, log hon.
”Vadå?”
”Med tanke på dina piercingar där, du borde vara van med nålar?”
Mina snakebites.
”Åh.. jag vet”, flinade jag. ”Men det tog mig 4 besök att göra dom.”
Hon skrattade till lite och satt fast ett band om min överarm och drog till lite.
”Det är sant. 2 av gångerna hann han inte ens gå in genom dörren. Den tredje ångrade han sig i stolen inne hos piercaren. Men den fjärde gjorde han det”, flinade Max.
Jag suckade lite. gud jag lät så pinsam.
”Så det blir inga fler eller?” frågade Camille.
”Nja jag funderade på tung..”
Jag såg ner på mitt armveck. Hon hade redan stuckit mig.
”Det gjorde inte särskilt ont”, sa jag förvånat.
Hon log mot mig.
”Vad bra.”
Efter en stund drog hon ur nålen och satt på ett litet plåster.
”Så där”, log hon igen. ”Jag ska ta och linda om din fot igen också. Det är nog enklare om du lägger dig ner.” 
Jag släppte sakta Max hand och la mig ner. Camille reste sig upp från den silvriga snurrpallen och gick till fotändan av sängen. Hon tog upp en rulle med vitt bandage ur rockfickan.
”Jag gör så försiktigt jag kan men säg till om du vill ta en paus.”
Jag nickade och gjorde mig beredd. Om en stukning gjorde så här ont ville jag inte ens tänka på hur det  måste kännas att bryta foten. Hon började linda om foten samtidigt som jag koncentrerade mig på min andning.
”Ni då? Är ni kompisar?” log hon och kastade en blick mot dom andra.
”Japp, vi har lite kortsemester i min stuga en bit härifrån”, var Hale snabb att svara.
”Vad trevligt”, log hon och fortsatte linda min fot. ”Går det bra?”
Jag nickade.
”Mm.”
Max kramade om min hand igen och jag försökte le mot honom.
”Är det extra körigt ikväll eller? Det verkade vara lite kaos på akuten”, fortsatte Hale.
”Jaa det har varit mycket både igår och idag. Men här på avdelningarna är det ganska lugnt ändå faktiskt.”
”Okej..”, log han.
”Han heter Hale föressten”, inflikade Sid plötsligt.
Jag kunde inte låta bli att flina mitt i min andningskoncentration.
”Jasså”, sa hon lite roat. ”Och du då?”
”Sid. Och Derek där.”
Jag kastade en blick på Max och fick ett roat leende tillbaks.
”Så där då var det klart”, log Camille.
Jag såg ner på min fot och sen upp på henne.
”Tack”, sa jag.
”Kan han få något smärtstillande? Han har haft jätte ont länge nu”, sa Max.
Hon nickade.
”Jag ska ordna det. Men eftersom du druckit kan jag inte ge dig något jätte starkt. Men det ska nog hjälpa ändå”, sa hon vänd mot mig.
”Tack”, log jag igen.
Hon reste sig upp och gick mot dörren.
Med orden ”Strax tillbaka”, lämnade hon rummet.

Jag satt mig försiktigt upp i sängen igen men lät benet ligga utsträckt.
”Jag betalar taxi tillbaks till er i alla fall, det känns jätte dumt att ni var tvungna att följa med hit bara för att jag är klen..”, mumlade jag.
Sid var snabb att svara.
”Sluta, det var självklart att vi skulle följa med hit.”
”Och jag åker inte hem, jag stannar här med dig”, sa Max med förvånad blick.
Jag bet mig i läppen.
”Det behöver du inte.”
”Jag vill. Jag vill inte att du sover ensam här.”
Jag log tacksamt mot honom. Han var världens bästa.
”Tack. Men tror du ens att du får sova kvar? Jag tror inte man får ha någon kvar efter att man fyllt 16 eller något. 18 kanske.”
”Det måste jag väl få! Dom kan väl inte säga något om jag sitter här i stolen hela natten till exempel?”
Plötsligt sken Hale upp.
”Jag kan gå och fråga Camille.”
Jag flinade och såg på honom.
”Annars kan vi ju fråga när hon kommer tillbaks.”
”Nej men det är okej. Jag kan göra det”, sa han och reste sig upp och skyndade mot dörren.
Sid himlade med ögonen och jag flinade lite roat tillbaka.



”Vänta syster!”
Camille hade hunnit en bit bort i korridoren men hon vände sig om med ett leende som verkade vara nära att bli ett skratt.  Jag gick snabbt ikapp henne.
”Något som är kul?” flinade jag.
Hon skrattade lite och skakade på huvudet.
”Nej inget alls.”
”Vad var det du hette nu igen?”
Som att jag inte redan frågat ut Trey.
”Syster Mckeen”, sa hon med ett till leende och började gå igen.
Jag höjde lite på ögonbrynen och såg på henne, började sen gå bredvid.
”Du sa ditt förnamn till Trey.”
”Så då vet du redan mitt namn?” frågade hon med en lite retsam ton.
Det fick mig att bli tyst en stund.
”Uhm.. okej Camille, jag heter Hale”, flinade jag sen.
”Okej, Hale. Vad var det du ville?”
Hon var verkligen snygg. Jag ville prata mer med den här tjejen. Och jag skulle vilja vara bra på att flirta.
”Öh jo..”
Hjärnsläpp. vad fan.. jag skulle ju..
Hon svängde åt höger i korridoren och kastade en lite road blick på mig.
”Max! Just ja. Alltså, får någon sova över hos Trey? För Max, han som satt bredvid Trey, vill det.”
Hennes lite roade leende försvann.
”Tyvärr. Det är bara på barnavdelningen vi låter någon sova kvar.”
”Men varför då? Liksom, dom är tillsammans.”
”Jo jag vet. Men tyvärr.”
”Dom har nyss blivit tillsammans! Allt har typ krånglat för dom! Och dom är jätte kära. Trey kommer bli asledsen om han måste stanna själv. Och Max blir typ helt knäpp om han inte får vara med Trey. Och hur tror du det blir för oss inatt då? Han kommer riva stugan. Kom igen..”
Hon såg på mig och jag såg en liten tvekan i hennes ögon.
”Har du någon rast snart?” fortsatte jag.
”Eh.. varför undrar du det?”
”Har du det?”
Hon kastade en blick på väggen där det satt en klocka.
”Halv 1.”
”Okej, om du låter Max sova över så bjuder jag dig på en fika på din rast?” sa jag och log ett svagt snett leende.
”Jag fikar ju gratis i vårt personalrum annars..”
”Men jag slår vad om att det är godare kaffe i kafeterian.”
”Fast den är ju stängd..”
Argh, hon tänkte inte göra det lätt för mig.
”Jag vet ett annat ställe, och ta det lugnt, det är här inne.”
Hon flinade faktiskt till lite.
”Jag ska se vad jag kan göra. Det är egentligen inte jag som bestämmer. Men om det finns någon ledig säng så kanske jag kan rulla in den. Det är ändå så få läkare här på avdelningen nattetid. Men ni får hålla tyst om det isåfall.”
”Tack syster”, log jag stort. ”Och halv 1 då.”
Hon skrattade lite och öppnade en dörr.
Jag hoppades att det var ett ja. 


 
Dörren öppnades och Hale dök upp.
”Gissa vem som har en dejt med sjuksyster?” flinade han stolt.
Sid skrattade till.
”Lägg av!”
”Jag har det. Inatt faktiskt.” Han kollade på klockan. ”Om en halvtimme för att vara exakt. Och jag har kanske ordnat så att Max får stanna inatt också.”
Nu var det min tur att le stort.
”Har du?”
”Hon skulle se vad hon kunde göra i alla fall.”
Sid suckade.
”Vad hotade du stackaren med?”
”Det är du som hotas, jag flirtar”, flinade han tillbaks.
Max flätade ihop sina fingrar med mina.
”Men vart tar ni vägen isåfall? Åker ni hem?”
Hale såg med höjda ögonbryn på Max.
”Du, jag kommer antagligen åka hem till Camille.”
Nu skrattade Derek till.
”Sluta dröm casanovan. Men jaa det är väl smartast om vi åker hem? Vi lär ju inte få plats alla här. Ni klarar er väl?”
Max nickade.
”Ja, och då kan ni ju komma och hämta oss imorgon.”
Derek nickade.
”Precis. Det låter smidigast. Och du Trey, det är inte för att vi inte bryr oss. Hade det gått hade vi ju så klart stannat.”
Jag flinade lite.
”Vad tror ni om mig egentligen? Det är klart jag förstår det. Jag är jätte tacksam att ni ens följde med hit. Det hade ni inte behövt.”
”För hundrade gången Trey, vi bryr oss om dig”, sa Sid och log lite.
”Okej jag ska sluta”, log jag svagt tillbaks.

”Den här sängen var ledig. Den är inte särskilt bekväm men bättre än inget alls antar jag?” log Camille då hon en stund senare rullade in en ihopfälld extrasäng.
”Jätte snällt, tack”, log Max och reste sig upp för att börja fälla ut den.
”Nu måste jag tyvärr sticka dig igen”, sa hon nästan ursäktande till mig och satt sig på pallen vid sängen igen. Sprutan innehöll någon genomskinlig vätska, förhoppningsvis skulle den få bort lite av min smärta i alla fall.
”Du kan bli lite trött av det här, men du behöver nog ändå sova”, log hon och stack in nålen i mitt armveck.
Jag ryckte till lite och det ilade till i armen när hon tryckte in vätskan. Men det var snabbt över.
”Så där, är du okej?”
Jag nickade.
”Jadå.”
”Då ska ni få sova lite, det är bara att trycka på knappen om det är något.”
Jag log svagt och nickade.
”Okej.”
Hon lämnade rummet och Max fick precis ut sängen och la täcket och kudden till rätta.
”Jaa vi ska väl börja ta oss hemåt. Ring imorgon och berätta hur det gick med röntgen, okej?” sa Sid och reste sig upp. Han såg inte särskilt pigg ut längre han heller.
”Mm”, sa jag och började redan känna mig lite sömnig.
Han böjde sig ner och gav mig en kram och jag omslöts av den där parfymen som verkligen var han.
”Godnatt”, sa jag tyst och log. ”Och lycka till med dejten Hale”, flinade jag sen.
”Tackar. Krya på dig nu också.”
Vi sa hejdå och dom lämnade rummet.


”fölåt att jag är så tråkig, men jag somnar nog nu..”, mumlade Trey.
”Det är meningen att du ska sova”, log jag från min säng som jag ställt bredvid hans.
Jag drog upp täcket lite och försökte lägga mig bekvämt. Det var bara lite svårt när varenda fjäder kändes. Men så länge jag fick vara med Trey var det okej.
”M.. pu..”
Jag vred på huvudet och såg mot Trey. Jag hade verkligen inte uppfattat vad han sa.
”Vad sa du?”
”Kan jag få en puss först?”
Jag kände ett leende sprida sig på mina läppar.
”Det är klart.”
Jag reste mig upp och lutade mig sen ner mot honom. Jag lät sakta mina läppar möta hans.
”Sov gott nu sötis”, sa jag tyst mot hans läppar.
”Mm, du med.”
Jag rätade sakta på mig och skulle precis lägga mig igen.
”Max?”
”Jaa?” flinade jag lite och vände mig om igen.
”Jag måste fråga något pervigt..”
”Hah, vadå?”
”Kan du bara.. få av mina jeans?”
”Inte nu Trey”, sa jag retsamt.
”Men jag menade inte så! Det gör inte lika ont just nu så jag vill inte börja krångla själv och..”
”Hey, jag retades bara. Det är klart jag hjälper dig”, log jag.
Jag vek undan täcket och Trey knäppte upp dom tighta jeansen.
”Jag skulle dö om någon kom in nu”, suckade han.
Jag flinade och började försiktigt dra av honom jeansen. Men jag förstog honom, det var inte bekvämt att sova i jeans.
”Dra in höfterna lite”, flinade jag skämtsamt och fick till sist ner jeansen.
Jag tog det så försiktigt jag kunde vid hans fot och såg snabbt upp på honom.
”Gick det bra?”
Han nickade.
”Jaa, tack”, log han och drog till tröjan lite.
”Godnatt”, log jag igen och drog sen av mig jeansen jag med. Huvtröjan fick också åka av då jag hade en t-shirt under.
Jag la mig ner i sängen igen men var inte tillräckligt avslappnad för att kunna sova än. Jag ville vara säker på att Trey somnat först.


Camille såg sig omkring med låtsat wow-uttryck.
”Det här var något annat än kafeterian.”
Jag flinade och nickade.
”Skojar du? Det här är så nära lyx man bara kan komma. Vad vill du ha till kaffet?”
Vi befann oss i, håll i er nu, ett väntrum på våningen under Treys korridor. Det fanns en sån där fika/godisautomat där. Och en kaffeautomat. Väldigt imponerande.
Camille skrattade lite.
”En dammsugare kanske.”
”Okej det fixar jag”, log jag och la i några mynt i automaten och fick efter en stund ut en dammsugare och en jordnötskaka. Efter ytterligare en stund hade vi också 2 kaffemuggar framför oss på det lilla bordet.
Vi var åtminstone ensamma.
”Tack, du hade verkligen inte behövt”, flinade Camille och tog en liten klunk av sitt kaffe.
”Okej jag erkänner, det var inte enbart för sängen. Jag hade bjudit dig på fika ändå.”
”Nehej hade du?” frågade hon roat.
Jag öppnade plasten på min kaka och flinade lite.
”Dina kompisar då? Väntar dom inte på dig?”
”Nej dom lämnade mig faktiskt”, sa jag. ”Jag tar en taxi senare.”
Hon log och strök en hårslinga bakom örat.
”Det är faktiskt trevligt med lite sällskap. Nattskiften går så långsamt annars. Vi är ju inte så mycket personal här på avdelningen så det brukar inte bli så att vi har rast samtidigt.”
Jag log och nickade.
”Kan tänka mig det. Och nu får du fika med en icke-patient till och med.”
Hon skrattade lite och nickade.
”Jaa det är lite ovanligt faktiskt.”
”Hur länge har du jobbat här då? Eller jaa.. som sjuksköterska överhuvudtaget.”
Jag var nära att fråga om hennes ålder, men det kanske jag kunde lista ut nu istället.
”Jag har varit här i ett halvår om.. 3 veckor blir det. Och det här är min första riktiga arbetsplats. Jag tog ett sabbatsår efter att jag slutat skolan.”
”Åh jaha, vad gjorde du?” frågade jag nyfiket.
”Jag reste i Europa. Rom, Madrid, Algarve..”
”Shiet, vad nice.”
”Jaa det var hur kul som helst”, log hon och åt lite av sin dammsugare.
”Och sen började du här eller?”
”Jaa precis. Eller jag hade lite små extrajobb i typ ett år.. men första fasta jobbet är här.”
”Så då är du.. eller hur många år läser man?”
Hon skrattade lite.
”Jag är 23. Jag läste 3 år. Så jag har tänkt ta lite mer kurser, så att jag får lite mer på papperet liksom, men jag vill jobba ett tag först.”
Jag drog handen genom håret och flinade lite. Jag var nog inte så diskret ändå.
”Okej ett år äldre än mig då. Fast jag fyller om typ en månad.”
gud vad jag babblade.
”Okej”, log hon. ”Men nu har vi pratat massa om mig, vad gör du för något?”
Hon hade en söt röst till och med. Jag brukade verkligen inte falla så här lätt.
Jag ställde ner min kaffemugg på bordet utan att riktigt ta blicken ifrån henne. Dumt misstag. Muggen välte över bordet och jag for snabbt upp på fötter.
”helvete!”
gud vilket bra intryck jag måste göra.
”Oj!”
Camille flyttade sig snabbt lite åt sidan.
”Jag hämtar papper!” sa jag.
Servetterna på bordet skulle knappast kunna torka upp allt. Jag skyndade mig in på toaletten som låg en bit bort bara, tur att jag hade sett den tidigare, och drog loss massa papper.

Efter att jag torkat upp kaffet satt jag mig ner med en suck.
”Ledsen för det där.”
”Ingen fara”, log hon. ”Men du.. du är lite röd om kinderna”, fortsatte hon.
”Sluta det är jag inte.”
”Lite grann..”, sa hon en aning retsamt. ”Men det är lite gulligt så det gör inget”, sa hon och ryckte på axlarna för att sen flina igen.
Jag drog handen genom håret och såg upp på henne igen. Hon lekte lite med en bläckpenna mellan fingrarna.
”Vad sa du innan jag klantade mig?” flinade jag.
”Jag frågade vad du gjorde för något”, log hon.
”Jag jobbar lite extra i en skivaffär. Men annars så spelar jag i ett band.”
”Va? Gör du? Shiet, något jag hört talas om? Jag känner inte igen dig..”
Nu lät det som att hon helt släppt sjuksyster-imagen och jag kunde inte låta bli att skratta till lite.
”Until my last heartbeat.”
Hon skakade sakta på huvudet men sken sen upp.
”Jo jag har ju hört er! Visst spelade ni på festivalen i somras?”
Jag log snett och nickade.
”Japp. Lördagkväll.”
”Jag visste inte vilka ni var men jag och min kompis lyssnade på er! Sjung något så kanske jag kommer ihåg ännu mer.” 
Jag skrattade.
”Åh okej..”
Jag började lågt sjunga på refrängen till en av våra populäraste låtar.
”Vad kul! Den har jag ju hört. Vad spelade du?”
”Trummor”, sa jag med ett leende och försökte att inte känna mig stött för att hon inte mindes.
shiet, hon var ju inte direkt ett fan, och uppenbarligen inte lika kärlekskrank som jag tydligen blivit. Plötsligt pep det till och hon tog upp en sökare ur fickan.
”Vad är det?”
”Ledsen men jag måste gå. Mary behöver hjälp med en patient. Men tack för det här. Det var jätte snällt av dig.”, sa hon och reste sig upp.
Jag bet mig lite besviket i läppen men försökte genast dra på mig ett leende. Jag kunde ju inte vara hur pinsam som helst.
”Ingen orsak.”
’Ingen orsak’?! som att jag var typ 70 år. Eller att jag hade gjort det för att vara snäll bara. Anledningen hade ju varit att jag ville träffa henne! ”Föressten!” sa jag innan hon hunnit iväg. ”Kan jag inte få ditt nummer?” log jag snett under luggen som fallit ner.
Sökaren pep till igen.
”Jag måste gå”, log hon och så försvann hon i korridoren.
fan! det hade ju faktiskt verkat som att hon också tyckte det var kul.

Jag suckade och ställde våra muggar i varandra och tryckte sen ner plasten från kakorna i dom också. Jag sträckte mig efter servetterna och såg först då att något var skrivet på en av dom. Jag drog åt mig den och såg till min förvåning, och glädje, att det stog ett telefonnummer på den. När hade hon hunnit med det? Ett fånigt leende spred sig över mina läppar och jag la snabbt ner servetten i min jackficka. Kaffemuggarna tänkte jag inte på längre utan började gå genom korridoren mot hissarna och utgången. Medans jag stog och väntade på hissen kunde jag inte låta bli utan boxade med handen genom luften med ett ”Yes!”
Och så klart öppnades hissdörren precis då och en läkare såg roat på mig. Och allvarligt, hur ofta ler läkare?
”Hallå”, log han och gick förbi mig och vidare ut i korridoren.
Aja, jag hade i alla fall inte gjort någon jäkla glädjedans.




”Max.”
Inget svar.
”Max..”
Jag såg mot honom men det var så mörkt att jag inte riktigt kunde se om han sov eller inte, jag såg bara hans gestalt.
”Max.”
”Mm?” kom det sömnigt efter ett tag.
”Kan du inte komma hit?” viskade jag.
”Va?” Han satt sig sen blixtsnabbt upp i sängen så att den gnisslade till. ”Har du ondare igen?”
”Nej det går bra. Men kan du inte komma hit?” frågade jag tyst igen.
”Vadå, vart?” frågade han med den vanliga hesa rösten han brukade ha när han nyss vaknat.
”Men hit till min säng, snälla?”
Jag visste att sängen inte var särskilt stor, men jag ville så gärna ha honom intill mig. Det kändes för långt bort att han skulle ligga i sängen bredvid.
”Aw du menade så. Det är klart”, sa han och det lät som att han log. ”Om jag inte gör illa dig då?”
”Det gör du inte”, log jag och flyttade mig lite åt sidan.
Jag vet inte hur länge jag sovit, men någon timme borde det vara. Jag hade börjat få mer ont igen, men inte det där ’jag kommer svimma!’-ontet.
Max klängde sig över den lilla kanten på sängen och klämde ner sig bredvid mig. Jag lyfte på täcket lite och la det sen över honom. Hans kropp var varm och jag log nöjt och la armarna om honom.
”Säkert att du inte har ont?” frågade han lågt.
Jag kände hans läppar leta sig över min kind tills dom hittade mina läppar.
”Inte så jätte i alla fall”, mumlade jag och pussade honom mjukt. ”Har du kunnat sova?” fortsatte jag.
”Lite grann. Jag ville vara beredd om du skulle vakna.”
Jag suckade lite.
”Då hade jag faktiskt kunna väcka dig.”
”Men hade du det?” frågade han skeptiskt.
Vi visste båda två svaret på det. Jag ville ju inte oroa honom. Så jag hade antagligen lidit i det tysta om jag vaknat och haft ont. Jag kände hans armar om mig och jag kurade ihop mig lite, la ena handen mot hans bröstkorg.
”Vi försöker sova lite, okej?” sa han och pussade mig mjukt på huvudet.
Jag nickade.
”Okej godnatt.”

Nästa gång jag vaknade var det ljust i rummet. Jag log när jag såg Max sova djupt bredvid mig, fortfarande med armarna om min kropp. Så jag låg alldeles stilla. Klockan på väggen, som för övrigt tickade fruktansvärt högt, visade att det fortfarande var ganska tidigt. Halv 9. Men jag visste inte vilken tid jag skulle röntgas. Som om någon hört min outtalade fråga knackade det på dörren. Jag vred snabbt på huvudet och såg på Max. fan. Det skulle säkert inte se bra ut att vi låg i samma säng, oavsett om han var kille eller tjej. Och jag skulle ju egentligen inte ens få ha någon som sov över. Allt det där hann jag tänka dom få sekunderna innan dörren öppnades. Jag drog snabbt täcket över Max huvud och såg sen mot dörren.
”Godmorgon”, log Camille när hon kom in.
Tack och lov att det inte var läkaren.
”Gomorron”, log jag tillbaks och hoppades att jag såg lite avslappnad ut åtminstone.
Hon såg på den tomma sängen bredvid min och sen på mig igen.
"Sov han inte kvar?"
”Jo! Han.. är på toa bara.”
Hon nickade sakta.
”Okej. Jag slutar mitt skift snart, men jag har fått din tid till röntgen. Halv 11. Så då kommer en annan sköterska och hämtar dig. Sen efter röntgen får ni nog tyvärr vänta lite till på att läkaren, Dr. Facinelli hade du eller hur?, har kollat på plåtarna.”
”Okej, tack. Då vet jag”, log jag.
”Hur är det med foten då? Behöver du mer smärtstillande?”
”Nej det går bra.”
Just nu gjorde det inte jätte ont.
”Okej, då får du lycka till med röntgen. Och så hoppas jag att du fått åka hem nästa gång jag jobbar”, sa hon lite skämtsamt.

När Camille stängt dörren vek Max bort täcket.
”Försöker du kväva mig eller?!” frågade han surt men började snart flina.
Jag skrattade lite och skakade på huvudet.
”Jag visste inte vad hon skulle säga om hon såg.. och jag trodde det skulle vara läkaren.”
”Knäppis”, log han och vred lite på sig.
”Har du sovit gott?” frågade jag.
”Faktiskt. Jag trodde inte det men jag har inte vaknat någon gång i alla fall. Du då? Har du kunnat sova?”
Jag log lite svagt.
”Så där.”
Han strök mig över kinden.
”Stackars dig. Men skönt att du fick en tid till röntgen i alla fall.”
”Jaa, det är väl lika bra.”
”Ett tag kvar bara..”
”Mm..”, suckade jag. ”Du får gå och göra något om du vill, det här kan ju inte vara så kul för dig.”
Jag ville helst inte gå på foten. Då skulle det kanske bli värre igen.
”Det är klart jag inte tänker gå någonstans. Det är lite trångt, men mysigt. Så jag ligger gärna kvar här”, flinade han.
Jag log och pussade honom mjukt. Det var fortfarande så sjukt att jag kunde göra det när jag ville. Jag behövde inte gå runt och fantisera om hur det skulle vara att kyssa Max. Det var sjukt att han faktiskt verkade gilla mig så som jag gillade honom. Älskar..
Det fanns ju tusen killar som var snyggare, roligare och coolare än mig. Och även om Martin varit en idiot så var han i alla fall med i ett band. Och han såg alltid bra ut. Jag vaknade knappast snygg, som han antagligen gjorde.
”Ska vi kolla om det är något på teve?” frågade Max och drog mig ur tankarna.
”Visst.”
Han krånglade sig ur sängen och gick fram till teven som satt fast i en ställning från taket. Han sträckte sig upp och slog igång den.
”Finns det ingen fjärrkontroll?” frågade jag och la upp kuddarna lite bakom ryggen.
”Tror inte det.. eller jo, den satt fast på sidan.”
Han kom tillbaks till sängen och halvsatt sig bredvid mig igen.

En halvtimme senare kände jag mig inte alls särskilt bra längre. Det var som att foten vaknat till först nu, den dunkade jätte mycket, och jag kände mig varm. Max hade zappat runt lite bland kanalerna, men jag hade inte kunnat koncentrera mig. Nu försökte jag dock. Det var någon realitysåpa om ett par killar och tjejer som bodde i Florida. Just nu var dom nere på stranden för att surfa. Jag tappade koncentrationen igen och försökte tänka bort smärtan.
”Oj, det där var ju inte en helt fel kropp”, sa Max plötsligt.
Jag såg upp på teven igen och såg en av killarna i bara badshorts. Han var jätte vältränad och smal på samma gång, magrutor, och snygga höftben som syntes alldeles ovanför linningen. Så där såg inte jag ut. Långt ifrån.
”Vadå han?” frågade jag för att vara säker på att det var han som Max menade.
”Jaa! Typ perfekta kroppen ju”, flinade han. ”Alltså det ser sjukt svårt ut att surfa..”
Jag hade slutat lyssna. Min blick höll sig bara kvar på den där smala killen. Det var alltså den typen av killar som Max gillade. Hade han inte sagt till mig igår att dra in höfterna lite? Som att jag var lite, lite för bred.
Vad hade jag tänkt egentligen? Att Max skulle fortsätta vara tänd på mig oavsett hur jag såg ut? Jag försökte svälja ner klumpen i halsen. Plötsligt kändes det jätte trångt i sängen.
”Jag.. måste gå på toa bara”, mumlade jag och började försiktigt resa mig upp.
”Går det bra?”
”Jaa..”
Jag grimaserade lite men tog mig ner på golvet och började sen haltande gå mot toan. Jag låste om mig och ställde mig sen framför spegeln. Jag drog upp t-shirten och studerade noga spegelbilden. Jag var definitivt inte lika smal som surfkillen. Jag ställde mig åt sidan istället och såg på mig i profil. Putade inte magen lite till och med? Jag svalde hårt igen. Hur hade jag kunnat missa det här? Jag var ju noga med mitt hår och smink och allting. Hade jag bara lyckats glömma kroppen?
Och varför hade Max och Sid sagt att jag åt för lite? Jag såg ju tydliga bevis på att så inte var fallet. Jag tänkte aldrig på vad jag åt ju. Jag åt frukost, lunch, kvällsmat och däremellan kunde det bli någon macka, eller godis ibland.. chips någon gång kanske. Jag åt kanske inte alltid så mycket, men jag åt inte särskilt nyttigt heller. Det hade tydligen gett konsekvenser nu. Och Max som sett mig senast igårnatt helt naken.
Jag kände mig självisk. Han var hur snygg som helst, kropp inräknad, och jag själv.. det var ju konstigt hur han fått upp den överhuvudtaget.
Att han inte sagt något var ju inget konstig egentligen, han ville väl inte såra mig. Hur gärna säger man ’Du kanske skulle behöva gå ner några kilon?’ till någon? Jag förstog bara inte varför han sa förut att jag borde äta mer. Jag ville inte att han skulle ljuga för mig.
Jag tog ett djupt andetag och spolade, ifall han skulle undra, och bestämde mig för att göra något åt det här. Jag ville att Max skulle tycka om att titta på mig.
Jag gick ut från toan och sakta mot sängen igen.
”Vet du vad jag har kommit på?” flinade han. ”Att vi ska surfa någon gång! Okej, det är nog assvårt, men vi kan ju lära oss. Eller hur?”
”Jo visst”, sa jag och försökte le.
Förhoppningsvis skulle jag vara några kilon lättare tills dess. Jag bet mig hårt i läppen när jag råkade gå på den onda foten och la mig sen ner i sängen igen. Jag kände mig helt utmattad bara utav att ha gått fram och tillbaks till toan. Max letade upp min hand under täcket och flätade ihop sina fingrar med mina.
Det fick mig bara att må ännu sämre. Jag ska bli snyggare för din skull, jag lovar Max.
Jag ville vara hans typ av kille. Men surfkillen hade haft mörkt hår, och jag hade ju svart så det var i alla fall ett plus.

”Jag går och kollar om det finns någon frukost, så jag tar med in hit”, log Max efter ett tag.
Jag nickade sakta.
”Okej, fast jag är inte så hungrig.”
”Det borde du vara. Det var jätte länge sen vi åt ju. Jag håller på och hungrar ihjäl”, flinade han och reste sig upp. ”Jag kommer snart.”
Jag vek ner täcket lite och zappade till en annan kanal istället. Ett djurprogram. Bättre.

Rummet jag låg i var ett typiskt sjukhusrum. Opersonligt liksom. Väggarna var i en tråkig ljusgrön nyans. Det satt två tavlor på väggen men dom gjorde det knappast bättre då motiven var lika intetsägande som rummet, och antagligen var det likadana tavlor i alla rum också. Fönstret var stort men utsikten var inget att hurra över – gråa höghus mitt emot.
Gardinerna var för ljust gula, det såg ut som att dom hade blekts under åren dom suttit där. Sen var det bordet i hörnet och dom två stolarna som såg alldeles för hårda ut, fåtöljen i det andra hörnet som var klädd i ett lika urblekt tyg som gardinerna. Och det luktade så där kliniskt. Till och med något så litet som en doftspray skulle ha gjort stor skillnad. Fast det kanske inte hade varit så bra för allergiker.
Jag var i alla fall redan trött på rummet och jag hade bara legat här sen igårnatt. Folk som blev tvungna att ligga här i månader måste ju bli deprimerade.
Det kanske var därför det inte gick att öppna fönstren. För att patienter skulle ta självmord genom att hoppa ut annars.
gud jag blev ju nästan deprimerad själv.
Så det var kanske tur att Max kom tillbaka ganska snabbt. Min mage kurrade till lite när jag såg brickan han hade med sig. Men nej, jag skulle inte fortsätta på samma dåliga sätt.
Max satt sig på det låga staketet/kanten till sängen, hur bekvämt det nu kunde vara, och ställde ner brickan på mina ben, som låg under  täcket. Han hade plockat med frallor, två tallrikar fil och två glas juice.
”Jag tror inte det är meningen att jag ska äta här heller, men nu är jag ond och gör det ändå”, flinade han.
Konstigt nog kunde ju Max äta som vanligt utan att det syntes på hans kropp. Jag hade också kunnat det förut. Det kanske var något som förändrats med mina hormoner? Eller var det för tjejigt?
”Ta nu”, sa Max och tog en tugga av sin fralla.
”Jag är verkligen inte hungrig”, ljög jag och tog istället upp glaset och drack lite. Det kanske kunde få lite av hungern att försvinna i alla fall. Och dessutom; om man är jätte trött men ändå fortsätter vara vaken så blir man ju till slut övertrött, och pigg. Hunger kanske funkade på samma sätt. Om jag kämpade på ett tag slutade jag nog vara hungrig. Och så kunde jag äta lite grann ibland istället.
Han såg lite undrande på mig efter en stund.
”Ät lite grann Trey, du kommer må dåligt annars.”
En macka borde väl kanske inte skada. Jag tvekade lite men tog sen ändå upp frallan och tog en tugga. Det var verkligen gott.
På bara en liten stund hade jag ätit upp mackan och nästan all fil. Direkt efter det kände jag mig nästan skyldig. Hur skulle jag kunna fixa det här? Jag hade inte ens lyckats med min ’plan’ i en timme.
”Vill du ha något mer?” frågade Max.
Jag skakade snabbt på huvudet.
”Nej.”
Inget mer. Inte idag. Jag hade ätit nog. Max själv åt glatt upp sin fil och såg sen på mig igen.
”Bara 40 minuter kvar.”
Han verkade mer avslappnad idag. Inte som igår när han skällt ut oskyldiga människor och sett ut som att han skulle få ett sammanbrott.
”Jag är bara rädd att det ska vara en sån där spricka. Jag vill inte ha ont längre..”, sa jag tyst.
Max såg på mig en stund och ställde sen brickan på det lilla bordet på hjul bredvid sängen. Han flyttade sig närmare mig och la armarna om mig.
”Det kommer säkert inte vara någon spricka”, viskade han.
Jag lät honom hålla om mig och försökte tro på vad han sa. Men ändå så hade fler jobbiga känslor kommit smygande nu. Rädsla över att han plötsligt inte alls skulle vilja vara med mig, isåfall bara som kompisar. Jag som tyckte att mitt självförtroende hade blivit bättre på sistone, nu kändes det som att allt rasat igen.
Jag svalde hårt och lutade hakan mot hans axel.
Jag vill vara bra nog åt dig.

Dom där 40 minuterna gick snabbt och sen flöt allt på väldigt smidigt faktiskt. Sköterskan som kom och hämtade mig såg lite ogillande på extrasängen men sa inget utan rullade istället iväg mig i rullstolen. Jag fattade inte varför alla var så noga med den. Sen hade vi fått vänta en liten stund vid röntgen innan det var min tur. Men när det väl var min tur gick det snabbt och smärtfritt. Men eftersom det var läkaren som skulle kolla på plåtarna fick jag inget svar om foten utan fick skjutsas tillbaks till rummet. Jag hade erkänt att det gjorde lite för ont och fått mer smärtstillande.

Jag och Max satt i sängen och väntade när det knackade på dörren och vi vände på oss båda två.
”Hej Trey”, log Dr. Facinelli och log sen snabbt mot Max också. ”Hur mår du idag?”
”Jag fick smärtstillande så nu mår jag bättre.”
Jag hade dock inte fått lika hög dos idag så jag var inte särskilt trött.
”Okej huvudsaken är att du inte har för ont. Jag har kollat på dina röntgenplåtar, och jag tog med några bilder.”
Han la ut två bilder på sängen som ändå inte sa mig särskilt mycket.
”Ser du det här mörka partiet?” frågade han och pekade med en penna.
”Jaa.. fast jag vet inte vad det betyder”, erkände jag.
Han log lite och drog snabbt handen genom det blonda håret. Han hade ett ganska trevligt utseende faktiskt.
”Det förväntar jag mig inte heller. Det är svullnaden. Så den är alltså ganska kraftig, och det är det som gör att du säkert känner som ett tryck hela tiden? Eller att det dunkar?”
Jag nickade.
”Men sen kan du kolla här”, sa han och visade med pennan. ”Det var det här benet jag oroade mig lite över. Men det är inte av och det är ingen spricka.”
Jag andades lättat ut.
”Inte ens en liten?”
Han flinade lite.
”Nej inte ens en liten. Men det kan göra lika ont för det. Men i och med att det inte är något problem med benen i foten så kommer det att läka ganska snabbt när svullnaden går ner, vilket den borde göra om någon dag. Du har haft oturen att få en rejäl stukning bara.”
”Så han kommer bli helt bra?” frågade Max.
”Jaa absolut, han kanske inte ska springa långa rundor i skogen den närmaste veckan. För foten kan ömma lite ett bra tag efter. Men det ska inte bli några bestående problem.”
Max såg lättad ut och log snabbt mot mig.
”Jag vill ändå kolla på foten hur den ser ut utanpå”, fortsatte Dr. Facinelli.
”Visst”, sa jag och la upp benet på sängen.
Han lindade försiktigt av bandaget och kände lite på foten. Hans händer var lite kalla men det kändes bara skönt mot foten.
”Den är inte lika röd idag i alla fall så svullnaden har nog redan börjat minska. Men jag skriver ut några värktabletter åt dig utifall att. Och så har jag tagit med kryckor åt dig”, sa han och nickade mot dörren där det stog ett par lutade mot väggen bredvid. Han började linda om min fot igen. ”Så då får du åka hem, om du inte har några frågor?”
Jag skakade på huvudet. Det lät bra.
”Nej inte vad jag kommer på. Tack.”
Han log och reste sig upp. Jag väntade mig att han skulle skaka hand med mig som dom flesta läkare, men han klappade mig lite på axeln istället.
”Då får du ha det så bra Trey, och hör av dig om det är något.”
”Tack”, log jag.
Han samlade ihop bilderna och gick sen fram till dörren.
”Hejdå killar”, sa han och lämnade rummet.
”Jag gillade honom faktiskt”, log Max. ”Ingen sån där surgubbe.”
Jag log och nickade.
”Precis, jag med. Näst efter musiker är nog läkare det sexigaste”, flinade jag.
”Fast dagisfröken är allra sexigast”, flinade Max och såg menande på mig.
Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Sluta. Dessutom var det länge sen jag var där och jobbade nu.”

Max ringde dom andra efter skjuts och jag  hoppade lite stapplande bredvid på väg mot apoteket där vi skulle hämta ut mina tabletter. Min mage kurrade igen och det fick mig att bli helt illamående. Jag hade ju ätit mycket frukost. Jag kunde inte vara så äcklig att jag fortfarande var hungrig.
”Derek åker därifrån nu. Sid mådde tydligen inte så bra. Förvånande..”, sa Max lite ironiskt.
Jag nickade och följde samtidigt en kille som gick förbi med blicken. Han hade en svart tight t-shirt på sig och en droppnål i armvecket. Han var nog i vår ålder. Och han var smal.
Vi gick in på apoteket och jag tog en nummerlapp.

Efter att jag fått ut medicinen hade vi gått ut från sjukhuset och satt oss på en bänk för att vänta.
Jag lutade mig mot ryggstödet och ställde ifrån mig kryckorna mot bänken. Jag kände hur Max såg på mig och det gjorde mig illa till mods. Jag ville inte att han skulle se hur tjock jag blivit. Inte supertjock som i att väga typ 100 kilo. Men tjockare än jag borde vara, därför började jag snabbt prata om något.
”Undra hur det gick för Hale igår då.”
”Jaa just ja! Tror du på det där med att systern, Camille hette hon va?, ville träffa honom?”
”Vet inte. Det lät som att han var allvarlig i och för sig..”
”Jaa kanske det. Vi får väl säkert höra idag.”
”Ifall det gick bra ja”, flinade jag lite. ”Annars är han säkert tyst om det.”
”Säkert”, flinade Max tillbaks.

Vi behövde inte vänta så länge förrän Derek kom med bilen och vi åkte till stugan igen. Sid hade tagit sig upp men han liknande mest en levande död.
”Ni måste säga till mig att inte dricka”, suckade han när han såg min och Max blick.
”Skulle du lyssna på det då?” flinade jag.
”Antagligen inte.”
Jag ställde ifrån mig kryckorna och tog av mig skorna.
Sid hade ringt upp när vi satt i bilen hem och velat höra hur det hade gått, han hade dock erkänt att han inte orkat resa sig upp än. Men han blev i alla fall glad att det inte var någon mer skada med min fot.
”När ska vi åka härifrån då tycker ni? Jag ska jobba imorgon vid 11 så det måste nog bli idag i alla fall”, sa Hale.
Jag nickade.
”Okej, men typ i eftermiddag någon gång då?”
Just nu lät det faktiskt skönt att åka hem. Jag skulle ju inte kunna göra så mycket dom närmaste dagarna ändå.
Vi bestämde att försöka komma iväg vid 2, efter det försvann Sid in på sitt sovrum med ett stön.
Jag och Max började packa ihop våra grejer, eller Max rättare sagt. Han lät mig inte ens lägga i kläderna själv.
”Uh det luktar sjukhus av mig nu”, mumlade han och drog av sin tröja för att byta till en svart långärmad.
Jeansen behöll han på men tog på sig det vanliga nitskärpet.
Jag kände egentligen för att duscha men kom sen fram till att jag lika gärna kunde göra det när vi kommit hem.
När Max var klar med vår packning satt han sig bredvid mig på sängen. Jag lutade mig sakta mot honom och lät mina läppar snabbt snudda vid hans. Jag kunde inte låta bli.
Max drog sig dock inte tillbaka utan fångade upp mina läppar igen och la försiktigt några fingrar under min haka för att lyfta mitt huvud lite. Jag mötte snabbt hans blick men slöt sen ögonen samtidigt som han sög tag i min underläpp. Jag kysste honom mjukt och la handen mot hans nacke.
Efter en stund avslutade Max kyssen med en puss och log mot mig.
Det var fortfarande spännande att kyssa honom. Jag ville att hanskulle fortsätta vara min.
”Maten är klar snart”, hörde vi Hale säga från köket.
”Jag måste gå och höra hur det gick med dejten bara”, flinade Max.
”Jag kommer jag med.”
”Är det inte bra om du vilar lite? Så att du inte överanstränger foten?”
Jag suckade tyst. Han hade antagligen rätt.

”Hur gick det igår då casanovan?” flinade jag mot Hale när jag kom ut i köket.
”Åh nej! Nu kommer han sätta igång igen!” klagade Derek som satt i soffan i vardagsrummet.
Hale skrattade.
”Äh lägg av!” Han vände sig om mot mig. ”Vi träffades precis som jag sa att vi skulle göra. Och.. okej för att göra historian kort. Hon var jätte söt. Jag klantade mig lite. Jag trodde jag blev nobbad på slutet, sen upptäckte jag hennes telefonnummer på en servett.”
”Oj då, grattis då”, flinade jag. ”Det hade jag faktiskt inte trott.”
”Eftersom vi inte känt varandra så länge så gör det inget att du inte trodde det. Men dom där två andra trodde inte heller på mig!” sa han låtsat förolämpad.
Derek skrattade lite ifrån soffan.
”Har du testat att ringa än då? Hon kanske lämnade numret till sin pojkvän som kommer skälla ut dig som fan när du ringer”, sa Derek retsamt, halvt om halvt på skämt.
”Men käften! Du är bara avundsjuk”, flinade Hale och rörde om i kastrullen. ”Maten är typ klar nu.”

Hale skrattade till och såg mot dörröppningen till köket.
”Jag menar inte att vara taskig, men ni ser ganska komiska ut tillsammans.”
Sid kom först, med fötterna släpandes och håret helt vilt, och med ett mycket plågat ansiktsuttryck. Och tätt efter kom Trey stapplandet med sina kryckor, nästan lika rufsigt hår, och med en trött uppsyn.
”Det var väl någon av er som la någon tablett i min öl eller något”, mumlade Sid och sjönk ner på en stol. ”Och jag tror inte att det var du i alla fall Trey.”
”Vadå för tablett?” skrattade Hale.
”Inte vet jag. Våldtäktsdrogen eller något..”
”Gubben, det hade nog inte behövts. Du hade nog varit villig till lite vad som helst igårkväll.”
Sid stönade till igen och lutade armbågarna mot bordet.
Hale ställde fram maten, pasta och köttbullar, på bordet och vi satt oss allihopa. Jag hade inte trott att jag skulle vara hungrig redan men det gick lätt i. Jag såg mot Trey och rynkade pannan lite, han petade mest runt i maten. Fast man kanske inte hade så bra aptit när man hade ont.. fast han åt ju lite i vanliga fall så det gjorde mig ändå lite orolig att han inte verkade vara sugen alls nu.
Men förhoppningsvis skulle han må lite bättre imorgon.
”Sa jag att hon hade rest massa?” frågade Hale efter en stund.
”Jaa!” svarade Derek och Sid i mun på varandra.


Kvart över 2 körde Hale ut från gården och började åka hemåt.
”Jäkligt kul att ni också följde med Max och Trey. För visst har det varit kul? Om vi bortser från det med foten.”
”Hur kul som helst”, log jag. ”Och tack för att vi fick följa med.”
”Det är klart”, sa han och log snabbt i backspegeln.

Jag hade tagit en värktablett innan vi åkte så det gjorde inte så himla ont nu i alla fall.
Det kändes som det gick väldigt snabbt att åka hem för plötsligt stannade Hale utanför vår lägenhet.
”Så där då. Behöver ni hjälp med väskorna eller något?”
”Nej det är lugnt”, log Max och öppnade dörren.
”Vi hörs väl något”, log jag och tog mig ur bilen jag med.
Sid vinkade lite trött och log. Och dom andra sa också hejdå.
Max bar våra bagar uppför trapporna och fiskade sen upp nyckeln ur jackfickan.
”Det känns som det var länge sen vi var hemma faktiskt”, sa han och öppnade.
Vi möttes av lite reklam på dörrmattan, annars såg det sig likt ut. Vi hade ju trots allt inte varit borta så länge.
”Jag hjälper till att packa upp sen, jag vill bara duscha först”, sa jag och tog av mig jackan.
”Okej gör det”, log Max. ”Om du det fixar det själv?”
”Jag är ingen gamling Max”, flinade jag och hoppade iväg mot badrummet.
Jag satt mig på toalocket och drog av mig kläderna. Jag lindade försiktigt av bandaget. Max fick hjälpa mig att linda på det igen sen.
Det var skönt att duscha. Jag slöt ögonen och lät det varma vattnet skölja över min kropp. Men jag kunde sen inte låta bli att titta ner på mig själv. Jag drog in magen så mycket jag kunde och släppte sen ut luften igen. Kanske ingen ölmage, men definitivt mer mage än jag ville ha. Jag tvingade mig att se upp och hade sen i schampoo i håret.

                                                                           *

Dom följande dagarna var både lite uppåt och neråt. På uppåtlistan var att min fot kändes bättre och att jag inte behövt äta värktabletter några dagar nu. Och det hade varit lite varmare ute, det vill säga typ 5 plusgrader. Och att jag lyckats hålla mig till att äta lite mindre.
På neråtlistan var att jag börjat jämföra mig med nästan alla jag såg. Killar jag mötte på stan, personer på teve, i tidningar, reklam. Och jag försökte hela tiden komma fram till vad Max mer gillade. Jag ville inte heller fråga honom massa, då skulle han kanske undra.
Och jag var så hungrig. Och samtidigt mådde jag illa av hungertankarna. Det gjorde att det blev ett enda förvirrande kaos i mitt huvud.

Klockan var ungefär halv 9 och vi satt i soffan och kollade på idol. Jag skulle precis till att kommentera låten då Max mobil började ringa.
”Hallå det är Max?” sa han utan att riktigt kolla på skärmen.
Jag såg hur han stelnade till lite.
”Tittar på idol. Du då?”
Han var tyst en stund.
”Nej.. alltså.. nej det är ingen bra idèe.. Nej det gör jag inte.. säg inte så.. Nej det gör dom inte.”
Han fortsatte prata ett tag och jag såg mot teven igen. När han lagt på sträckte han sig fram mot bordet och tog några chips. Han hade så klart tyckt det var konstigt att jag inte åt några tidigare, så jag hade tagit några men bara stoppat ett i munnen och tuggat långsamt. Dom andra hade jag diskret smulat sönder. Och när jag sen sträckte mig fram för att låtsas ta ett till hade jag helt enkelt släppt ner smulorna i skålen. Jag kände mig nästan skyldig, som att jag gick bakom ryggen på Max, men jag visste inte vad jag skulle göra annars. Jag visste att han inte skulle erkänna att han tyckte jag var tjock om jag frågade.
”Vem var det?” frågade jag.
”Martin..”
Hans namn fick det att hugga till lite i magen och snabba scener spelades upp i mitt huvud. När jag trott att han aldrig skulle sluta slå.. ”Och..?”
”Äh men han ville ses och så.”
”Du vet att du får för mig? Om ni ses som kompisar så är det ingen fara..”
”Han är inte min kompis.”
”Max.. han ångrade ju verkligen vad han gjorde mot mig.”
”Det spelar ingen roll.”
”Jo, för jag vet att du tyckte om honom. Och även om ni inte passade som par så behöver du ju inte säga upp kontakten med honom. Inte för min skull i alla fall.”
Jag förvånades själv över det jag sa. Det lät så moget på något sätt. Men jag tror det skulle vara ganska lugnt för min del om Max träffade Martin någon gång. Även om Martin säkert ville ha tillbaks Max fortfarande så var ju Max med mig nu.
Han hade varit sjuk i huvudet som slagit mig så mycket, men alla kanske förtjänade en andra chans? Jag ville inte vara orsaken till att han blev helt utstött.
Max såg en stund på mig.
”Okej, tack Trey. Vi får se..”
Jag nickade och såg ner i min hand där jag förväntade mig att smulorna skulle vara. Men det var inga där. Hade jag ätit upp chipsen ändå? För att jag varit så inne i programmet? Illamåendet sköljde över mig igen. Och jag hade ätit kvällsmat med Max också. Visserligen bara en köttbit och den minsta potatisen. Men den där såsen till hade innehållit äckligt margarin. Sånt som satt sig direkt på kroppen. Jag svalde hårt då illamåendet blev ännu värre. Jag kände mig så äcklad av mig själv. Jag reste mig upp från soffan.
”Jag går bara ut och röker. Och jag vet att jag ska sluta, jag röker faktiskt mindre”, sa jag och började gå mot hallen. Jag hade inte kryckorna längre, bara om jag skulle gå långt, men jag gick försiktigt ändå.
”Vadå varför går du inte ut på balkongen?”
”Eh.. jag kände bara för att gå ut på riktigt nu. Jag kommer strax.”
”Jaha okej, skynda dig innan det börjar.”
Jag snabbade mig nerför trapporna, blev tacksam över att det inte syntes till en enda själ ute vid vårt område. Jag gick iväg en bit ifrån vår lägenhet och svalde hårt igen. Det kändes äckligt att tänka på dom där feta chipsen som låg i min mage.
I nästa sekund stog jag lutad över en buske och spydde.
Jag hulkade till men tvingade mig själv till att stoppa fingrarna i halsen och få ut det sista. Jag andades hackigt ut och rätade på mig. Först kände jag mig nästan chockad över vad jag hade gjort. Jag höll inte på med sånt här. Jag skulle äta mindre, men inte spy upp mat. Men sen insåg jag att det faktiskt kändes bättre. Nu var det där äckliga ute ur min kropp.
Jag drog med ovansidan av handen över munnen och började sen gå tillbaks mot lägenheten. Max skulle ju knappast kunna se på mig vad jag gjort.

Han satt kvar i soffan när jag kom in, men innan jag gjorde honom sällskap gick jag ut i köket och drack vatten för att få bort den äckliga kräksmaken.
”Vad kall du är”, sa Max då han strök sina fingrar över min hand då jag hade satt mig bredvid honom igen.
”Det var rätt kallt ute.”
”Är du okej?”
Hans fråga fick mig att vända blicken mot honom.
”Ja?”
Han ryckte på axlarna.
”Okej, du verkar lite frånvarande bara.”
Jag bet mig i läppen.
”fölåt, jag är nog bara trött.”
”Okej, foten är inte sämre?”
”Nej jag känner knappt av den längre.”
Det var sant, det var bara om jag vred på den som det gjorde lite ont fortfarande, men det var ju inget jag behövde göra. Vi såg båda tyst på programmet en stund och jag kände att jag inte riktigt kunde koncentrera mig. Jag tänkte på så mycket annat.
Max lutade sig lite mot mig och började leka lite med mina fingrar.
”Nu börjar jag också bli lite trött faktiskt”, sa han och gäspade. ”Vi kanske ska lägga oss?”
”Mm..”, sa jag och rätade på mig.
Han drog fingrarna genom det svartblonda håret och reste sig sen upp han med.
Vi gjorde oss klara och Max gick sen mot sitt rum. Jag tvekade lite och stannade till mellan hans och mitt rum. Han vände sig om och höjde lite frågande på ögonbrynen.
”Vi kan väl sova hos mig eller?”
Jag log lite och nickade.
”Visst.”
Jag vet inte varför jag fick för mig att han inte ville sova med mig. Vi hade ju sovit hos mig båda två igår.
Vi kanske borde skaffa en dubbelsäng, fast å andra sidan var båda våra sängar ganska breda, så det funkade bra.
Sen vi kommit hem från stugan hade jag haft svårt att klä av mig inför Max också. Vi hade inte legat med varann något mer heller. Fast vi hade gjort annat. Och han verkade i alla fall gilla det lika mycket fortfarande. Jag drog av mig jeansen och vände mig sen om mot väggen och drog av mig tröjan innan jag kröp ner under täcket.
Jag tyckte inte om det här, att jag skulle känna mig obekväm så fort jag var utan kläder nära Max. Jag blev irriterad på mig själv, jag ville inte tänka på det där hela tiden. Men jag kunde inte sluta.
Så fort jag såg hans bara mage så drog det ihop sig i min egen. Hur såg Martin ut utan kläder? Brukade Max jämföra oss? Brukade han tänka på hur det skulle vara att smeka handen längs den där platta magen som surfkillen hade?
Jag ryckte till då jag plötsligt kände Max läppar mot nacken.
”Du vet att jag tycker väldigt mycket om dig va?”, mumlade han.
Jag log lite svagt.
Han pussade mig igen och lät sen fingrarna vandra längs min rygg. Jag ryste till lite och kunde inte låta bli att vända mig om. Jag mötte hans läppar och strök försiktigt handen genom hans hår.
Han tryckte sig närmare mig och jag kände sen hur hans hand närmade sig linningen till mina kalsonger. Jag kunde inte säga åt honom att sluta, jag gillade det för mycket. Hans hand gled sakta in och han strök fingrarna över mina allra heligaste delar. Men sen retades han istället lite och drog ut handen igen och la den mot min mage.
Och det var då jag drog mig undan. Han skulle bara bli så äcklad. Jag ville inte se hans blick, hans uttryck när han kände allt.. fett. Han försökte röra vid mig igen men jag drog mig lite diskret bort en bit till och drog upp täcket lite.
”Trey?..”, sa Max lite frågande.
Jag log mot honom.
”Sov gott.”
Jag vände mig om med ryggen mot honom och leendet rann av mig.

Jag såg på Treys rygg och kände hur mina axlar sjönk ner en bit. Jag fattade inte vad jag gjorde för fel. Rörde jag honom fel på något sätt? Jag kunde ju inte inbilla mig att han drog sig ifrån liksom..
Okej, igårkväll hade han tagit mig så skönt i munnen att jag trott att jag skulle börja sväva eller något. Men när jag ville ge honom något tillbaks hade han sagt att han var jätte trött. Men det kändes nästan som att han inte ville att jag skulle.. göra det skönt för honom. Som att han inte ville att jag skulle ta i honom. Och jag fattade inte varför. Hans tidigare kyss ikväll hade känts äkta.
”Trey..”, viskade jag.
”Jaa?”
”Du..”
Jag väntade mig att han skulle vända sig om men det gjorde han inte så jag fortsatte ändå. ”Är du okej?”
”Jaa, det sa jag ju”, sa han och det lät i alla fall som han log lite.
Jag suckade tyst.
”Har jag gjort något fel?”
Skulle jag vara ärlig så var jag lite rädd för svaret.
Det kanske var för bra för att vara sant att vi kände likadant för varandra. Men jag kunde inte tänka mig att vara utan Trey på det här sättet, jag ville inte bara vara kompisar. Tanken på att inte få kyssa honom var hemsk.
Nu vände han sig i alla fall mot mig i mörkret.
”Nej det är klart att du inte har”, sa han förvånat.
”Nehej..”
”Jag är bara trött.”
Igen.
Men jag ville inte börja tjaffsa. Jag menade ju inte att vi behövde ha sex varje kväll, men det kändes ändå konstigt att han inte verkade vilja vara nära lika mycket nu. Hade han liksom tröttnat på mig eller? För jag hade verkligen inte gjort det. Jag tyckte fortfarande det var spännande att kyssa honom, att röra vid honom. Jag hade fortfarande kvar ställen av hans kropp som jag ville utforska. Jag hade fortfarande sätt kvar som jag ville kyssa honom på. Jag flyttade mig lite närmare honom igen och gjorde ett nytt försök. Jag sökte sakta upp hans läppar.
”Godnatt då.”
Han förvånade mig genom att besvara kyssen.
”Du med.”
Jag la försiktigt armarna om hans smala kropp och jag är helt säker på att han stelnade till lite. Det gjorde ont faktiskt så jag vände mig om med ryggen åt honom för att försöka sova. Jag tänkte inte tvinga honom till något.
Men istället la han faktiskt armarna om mig. Det kändes i alla fall bättre och min självkänsla steg lite, lite grann. Jag slöt ögonen och kurade ihop mig lite. Försökte somna.


=)

senaste projektet jag målat ;) den här gången på min dörr =)


update

50 sidor handskrivet babes ;)
okej det är lite mycket kludd på vissa sidor, men något runt det i alla fall. och jag är inte riktigt klar än.
sen har jag det tråkiga kvar - skriva rent på datan -.-

  
- trey&max.

(dom får i alla fall agera dom för dom passade väldigt bra in på mina bilder av dom 8))

crash

update: 17 22 33 ½ handskrivna sidor.

den här gången blir det lite grann ur Hales synvinkel också, hoppas ni gillar det =)

det känns som att det här kapitlet blir ganska långt i alla fall, men det kanske inte blir så jätte spännande : o

crash

update: 7 ½ handskrivna sidor.
nu har jag skrivkramp i handen så jag hoppas skrivlusten håller i sig till imorgon så att jag kan fortsätta då XD

just nu känns det som att jag bara skrivit 7 ½ tråkiga sidor med text som ingen ändå kommer att vilja läsa -.- men jaa vi får se. jag hoppas att det blir något läsbart i alla fall.




( gud så positivt det där inlägget blev -.- godnatt. )


angels

jag tror jag har lagt upp något jag målat förut..(?) annars så brukar jag i alla fall måla keramikfigurer ibland =) tänkte att ni kunde få se den senaste jag gjorde klart för några dagar sen ;)

den här gjorde jag innan jul:




och den här nyaste är en likadan ängel fast i lite annan stil ;) blev faktiskt nöjd =) klicka för större bilder =)
 
                    


för övrigt har jag tänkt börja med nästa crash-kapitel ikväll =)
jag kom precis på också att jag skrev i typ första kapitlet att titeln bara var tillfällig. nu är jag uppe i del 21 och berättelsen heter fortfarande crash -.- XD

crash

redan idèer till nästa kapitel = bra.

förhoppningsvis kommer det inte dröja lika länge tills nästa kapitel nu ;)



men jag tycker att ni som inte kommenterat senaste kapitlet ska göra det -.-
jag vet att ni är fler som har läst.


crash m/m - del 21

tack ni som har haft tålamod med att vänta på den här delen. Ibland har man helt enkelt inte skrivlusten. och jag har inte haft tiden heller. Men nu har jag fått ihop ett ganska långt kapitel i alla fall, ungefär 15 wordsidor, så jag hoppas ni gillar det =)
och skriv jätte gärna en kommentar så att jag får veta vad ni gillade (och om det var något ni inte gillade.) så kommer förhoppningsvis nästa kapitel ganska snart.

och eftersom det var så länge sen jag skrev så kanske ni har glömt hur mina karaktärer ser ut? ;) därför har jag skrivit namnet bredvid bilden första gångerna haha.


- skräckblandad förtjusning


 - trey

Hade jag inte haft så himla ont i foten hade jag nog blivit mer lättad utav att se dom andra. Vi var ju äntligen hittade.
”herregud, hur mår du?!” frågade Sid som kom fram först till mig med Max och Hale alldeles bakom.
”Inte så jätte bra”, sa jag och försökte tvinga fram ett leende.
”Vi måste bära honom”, sa Max snabbt och trots att det var så mörkt kunde jag se oron som lyste i hans ögon. Plötsligt kände jag mig elak. Jag ville inte att Max skulle vara orolig. Jag hade ju varit så tjurig i skogen också..
”Det är ingen fara Max, jag kan nog..” Jag la handen mot marken och tog kraft för att resa mig upp. Det kändes som att min fot gick i tusen bitar och till och med i mina öron så lät mitt kvidande hjärtskärande.
”Sluta! Rör dig inte”, sa Max och la genast armen om min midja för att ge stöd. ”Tror ni den är bruten?” frågade han snabbt och såg på Sid och Hale.
Det var länge sen jag hört Max så skrämd.
”En stukning kan nog göra jävligt ont den med, så det är svårt att säga. Men i vilket fall behöver vi nog ta oss till stugan nu”, sa Hale.
”Hjälp till”, sa Max och la upp min ena arm runt hans nacke. Sid slöt upp på min andra sida och gjorde likadant med min vänstra arm.
”Stöd dig bara på oss”, sa han.
Hale gick lite före och lyste upp vägen med ficklampan.
Det kändes som en evighet innan vi kom fram till bilen men när jag väl satt i baksätet bredvid Max kände jag mig otroligt lättad.
”Hur går det?” frågade Max oroligt.
”Det dunkar, men det gör inte lika ont längre”, sa jag.
Kunde jag ha sån tur att det redan höll på att gå över?
”Ni skrämde halvt ihjäl oss, vi trodde fan ni hade blivit kidnappade”, sa Sid och vände sig om.
”Max sa att han skulle hitta hem”, sa jag och lutade huvudet bakåt. Jag kände mig helt utmattad.
”Ni som aldrig ens varit här? Du måste ha varit bra på att övertala Derek”, sa Hale och svängde in på en väg.
”Okej jag erkänner att det var jag som virrade bort oss, kan vi sluta prata om det och bry oss om Trey istället?” sa Max.
”Det är okej Max, ärligt. Det gör inte alls lika ont längre.”
Men någonstans i bakhuvudet gnagde någonting om att foten kanske bara domnat bort, att den var bedövad av smärtan. Jag hade läst någonting om det i skolan för länge sen. Men jag var nöjd med att smärtan avtagit för stunden i alla fall.
Hale svängde in på gården och Max och Sid envisades med att släpa mig igen. Det var verkligen inte nödvändigt. När vi kom in i stugan försökte Max hjälpa mig av med skorna till och med.
”Ge dig Max”, sa jag och flinade lite. Men när jag sen tog av mig skon själv kunde jag inte hindra den smärtsamma grimasen.
”Åh ni hittade dom?!” frågade Derek lättat när han kom ut i hallen.
Sid berättade snabbt vad som hade hänt och efter det tyckte så klart Derek synd om mig.
”Jag skulle inte ha låtit er gå..”
”Lägg av, det är verkligen inte ditt fel. Det var ju jag som tjatade”, sa Max.
”Tack för att ni bryr er, verkligen. Om ni inte hade kommit och letat efter oss hade vi antagligen kommit hem först imorgonbitti”, sa jag och försökte flina lite. ”Ni har ätit va?” frågade jag sen.  
”Det är klart vi inte har. Först väntade vi på er och sen oroade vi oss, och sen åkte vi ut och letade”, sa Sid som den mest självklara saken.
”gud fölåt, det var inte meningen att vi skulle få er att svälta”, sa jag och bet mig i läppen.
”Sluta, det är klart ni är viktigare än maten. Och den finns ju kvar. Vi äter nu”, log Hale.

Det kändes verkligen bra att få i sig mat och det blev riktigt trevligt när alla äntligen slutade oroa sig över min fot. Det hade säkert bara blivit en lätt vrickning. Bordet var dukat med allt som hör till tacos, och Hale hade till och med letat fram lite stearinljus och ställt ut.
”Men föressten, vad var det ni handlade? När ni var tvungna att stanna på macken”, frågade Sid. ”Det var ju därför allt det här hände.”
”Öh..”, började Max och kastade en snabb blick på mig.
Det var helt tomt i huvudet på nödlögner.
”Vad köpte ni?” frågade Hale också och såg förvånat på oss.
”Äh, det var inget speciellt”, sa jag och la på ett tortillabröd på tallriken.
”Men kom igen säg. Det måste ju ha varit något viktigt om ni till och med kunde gå hem för det”, sa Sid nyfiket.
Han kunde vara så himla dryg ibland.
Jag sneglade på Max och såg till min förfäran hur han börjat rodna. Han som aldrig rodnade annars.
”Sid kan jag få osten?” sa jag snabbt.
Men han hade så klart vänt blicken mot Max istället.
”Men shiet Max! Säg!” skrattade han. ”Du rodnar!”
”Det gör jag inte alls!” protesterade han.
”Jo det gör du”, flinade Sid.
”Vi köpte kondomer okej?” sa han och såg rakt på Sid.
Dock så förlorade den där kaxiga tonen lite av sin effekt när hans kinder var alldeles röda.
Sid flinade brett och visslade lågt till.
”Ojdå.. då förstår jag.”
”Lägg av att retas”, skrattade Hale. ”Nu behöver vi inte fråga ut dom mer.”
”Nej just det”, flinade jag lite generat och såg menande på Sid.
”Okej jag ska inte fråga mer”, sa Sid men fortsatte le lika brett för att sen sträcka sig efter köttfärsen.
”Sluta”, flinade jag och hoppades att inte jag också rodnade.

När vi dukat av kom jag plötsligt på att vi ju skulle basta.
”Har ni satt igång bastun?” frågade jag.
”Nej vi hade ju lite annat viktigare för oss”, sa Sid och log lite.
Även om han hade retats vid maten så visste jag att han verkligen brydde sig.
”Jag kan sätta igång den nu, den brukar bli varm ganska snabbt”, sa Hale som hört oss. ”Om inte du vill gå och lägga dig och vila?”
”Nej det är ingen fara”, log jag.
Jag såg mig om efter Max men såg inte till honom. Jag hittade honom dock ganska snabbt i vårt sovrum. Han drog precis på sig en huvtröja när jag kom in.
”Fryser du?” frågade jag och log lite.
”Jaa enda in till skelettet känns det som”, sa han och vände sig om mot mig.
”Hale sätter igång bastun, så då blir du nog varm”, log jag och gick fram och la försiktigt armarna om honom. ”Tack att du hämtade dom andra, där i skogen.”
”Men det är väl självklart. Jag var jätte orolig”, sa han och kramade mig.
Jag älskade at vara i hans famn.
”Får jag se på foten?” frågade han tyst efter en stund. ”Kom.”
Han drog ner mig på sängen och satt sig sen på huk framför och drog av min strumpa. Jag bet mig i läppen och vågade inte titta. Även om jag inte kände foten just nu så kanske den inte såg så fin ut.
”Jag tror den är ganska svullen”, sa han. ”Gör det här ont?”
Han la försiktigt handen om min fot.
”Nej inte direkt”, sa jag och såg ner.
Jo den var svullen, och lite röd. Men det var inte så illa som jag hade förväntat mig.
Han nickade.
”Okej. Lova att säga till om det börjar göra ont.”
”Okej”, log jag.
Jag älskade att se in i hans ögon. Dom var så varma och djupa på samma gång.
”Vad är det?” flinade Max.
”Ingen. Du är fin..”
Han log nästan lite förläget och reste sig upp för att sen sätta sig bredvid mig i sängen.
”Sid har redan fått mig att rodna så sluta..”
”Värst var du har blivit lättgenerad nu då”, flinade jag retsamt.
Jag hade fortfarande planer för ikväll.
”Det är jag väl inte!”
”Jo!” skrattade jag. ”Det är ju jag som brukar vara det annars.”
Istället för att svara tryckte han sina läppar mot mina och reste sig sen upp.
”Vi packade väl i handdukar?”
Jag blev lite besviken att han reste sig upp. Jag hade inte vant mig än vid att kyssa honom än, men jag ville gärna fortsätta. Det var spännande. Det kändes fortfarande lite konstigt allting, hur allt hade blivit liksom. Max som varit kär i mig för ett år sen, hur han kommit över mig men sen kysst mig igen efter den där kvällen på baren. Hur han ångrat sig. Och jag som hade försökt intala mig själv att vi bara var kompisar men sen gått och blivit kär i honom istället. Max som inte känt likadant. Martin.. Och nu var vi tillsammans.
”Trey?”
Jag förvånat upp.
”Va?”
”Jag frågade om vi hade packat handdukar men jag hittade dom. Du såg helt borta ut”, flinade han.
”Äh.. Jag tänkte bara”, log jag.
”Vad tä..”
”Max! Trey!”
Sids röst avbröt Max fråga.
”Jaa?” ropade jag tillbaks och reste mig från sängen.
”Ni vill ha öl va?”
”Visst! Är bastun varm eller?”
”Nästan.”

En kvart senare satt vi allihopa i bastun. Det kändes verkligen skönt efter att ha varit ute så länge.
”Det känns ändå lite konstigt att inte Martin är med, eller hur?” Sa Hale.
Jag kände direkt hur det knöt sig lite i magen.

- max
Sid kastade  en blick på Hale och det fick honom att direkt ursäkta sig.
”Alltså jag menade inte att jag vill ha honom här nu, inte efter vad han gjorde mot dig Trey. Men det har alltid varit vi liksom. Chris har inte alltid varit med på allt, så det känns ärligt talat inte så annorlunda. Men Martin har alltid hängt med oss.”
”Det är lugnt, jag förstår vad du menar”, log Trey.
Jag sa inget men jag tyckte också det kändes annorlunda att vara med Sid, Hale och Derek utan Martin. Men jag kunde fortfarande inte fatta vad han hade gjort mot Trey.
Han hade väl åkt hem från sjukhuset nu, men det var ett bra val av honom att inte hänga med hit. Då hade inte jag och Trey följt med. Det hade ju verkat som att Martin ångrade sig, att han misshandlat Trey, men jag hade inte kunnat fölåta honom än. Trey verkade dock ha börjat acceptera det nu. Han ville i alla fall inte att jag skulle bråka mer med Martin om det.
Jag drog handen genom håret och tog en klunk ur ölburken.
”Det här var ju inte helt fel”, flinade jag.
”Inte det minsta”, höll Derek med som satt på den översta bänken.
”Fast jag har ett jätte hemskt bastuminne”, suckade Sid.
”Vad?” frågade Trey och flinade.
”Det var länge sen men ändå. Och tänk på att jag hade, okej; har, ganska livlig fantasi. Vi var på klassresa med skolan, och så var vi till ett badhus. Och så fanns det en ångbastu där, utanpå såg den jätte cool ut, typ som en hydda gjord av kakel. Det var en sån där bastu för både tjejer och killar. Så jag och en kompis gick in dit, och allvarligt, det var som världens dimma där inne. Man såg inte ett skit."
”Det kanske är det som är grejen med ånga?” inflikade Hale med ett flin.
”Äh, jag var faktiskt liten så jag tänkte inte så.”
”Hur gammal var du?” frågade jag.
”15 kanske..”
Jag skrattade lite och nickade.
”Kan jag få berätta nu? Vi satt oss där inne i alla fall, och det gick knappt att andas heller. Men vi ville ju testa på liksom.”
Jag flinade lite och sträckte ut benen framför mig, drog till handduken lite som jag hade om höfterna.
”Sen efter ett tag började man åtminstone se lite grann, och då såg jag en gubbe som satt bredvid mig, och han började babbla massa. Och erik, min kompis, sa att han inte stog ut längre och gick ut. Och jag tänkte ju följa med, men jag ville inte vara taskig mot gubben så jag satt kvar och lyssnade. Sen började jag se ännu bättre där inne, jag tror ångan minskade, och shiet.. Det satt bara gubbar där inne, assvettiga och med typ hängiga ölmagar och små badshorts så man såg precis allt. Det var så jäkla ofräscht! Och där satt jag mitt i liksom.”
Hale började skratta.
”gud! Det låter som att du hade tur ändå. Du hade ju kunnat bli deras lilla bitch och blivit antastad inne i ångbastun!” sa han med spelad förfäran.
Sid såg på honom.
”Du jag var fan rädd för det! Det var säkert 7 stycken där inne och då kan man ju nästan ta för givet att i alla fall en var bög. Så jag började få för mig att någon säkert skulle ta tag i mig. Så jag reste mig assnabbt upp och gick igenom dimman fram till dörren. Och så försökte jag knuffa upp den, men det gick inte! Fatta vilken panik jag hade! Jag tog i allt vad jag kunde och till slut pep jag fram, jaa jag var töntig när jag var yngre, ’det går inte att öppna!’, och då skrattade en av dom där gubbarna lite och bara ’grabben, dörren går inåt.’. Jätte pinsamt ju. Men jag kom i alla fall ut.”
Jag kunde inte låta bli att skratta.
”Stackars dig!”
”Jaa!” sa han och suckade igen.
”Men du får inte sån där livlig fantasi och blir rädd här inne då?” frågade Hale retsamt.
Sid skrattade.
”Nej faktiskt inte. Men nu har jag ju kysst någon av manligt kön, så jag har kanske en liten, liten gay-poäng själv. Så då kan jag väl inte vara rädd antar jag..”, flinade han.
Jag sneglade lite på Trey. Jag visste att det hade varit på lek. Men det hade ändå varit jobbigt att se Trey och Sid kyssas.
”Det är nog bäst att du aktar dig ändå, vi är ju 3 stycken här inne som skulle kunna ta dig som offer”, flinade Hale igen.
”Äh det skulle vara du då, dom där 2 är ju så tända på varann att dom inte ser någon annan”, sa Sid med ett flin och såg mot mig och Trey.
Jag trodde att Trey skulle titta mot mig, men istället såg jag hur han snabbt kollade ner på sig själv och la händerna i knäet, eller okej, lite högre upp än så, istället. Precis som att han försökte dölja något.  Jag rynkade pannan lite och kunde sen inte låta bli att skratta till när jag förstog varför.
”Vad?” frågade Trey snabbt.
Jag lutade mig mot honom och skrattade till igen.
”Jag tror inte han menade så. Men vadå har du..?”
”Tyst”, väste han.
Jag flinade och såg menande mot hans knä. Sid och Derek hade börjat prata om något så dom hade nog inte vidare koll på oss längre.
”Är det på grund av mig?” fortsatte jag.
”Det är klart. Sluta se så jävla sexig ut”, muttrade han. ”Få mig att tänka på någon annat åtminstone!”
Jag skrattade igen. Han var så söt. Min Trey.
Han tog upp sin öl och drack några djupa klunkar.
”Du har påsen va?” mumlade han.
Nu blev jag också pirrig.
”Yes, så som vi kämpade för dom”, flinade jag.
Nu hade jag inte alls tid att sitta kvar här ju. Trey såg på mig igen och min blick föll till hans läppar. Jag ville kyssa honom. Fruktansvärt gärna. Jag kom att tänka på när han hade kysst mig i bastun på gymmet.. när han fått mig att inse att jag faktiskt var kär i honom igen också.
”Någon mer som vill ha en till öl?” frågade Hale och reste sig upp.
”Jag”, sa Sid, och när Hale hade gått ut reste sig Sid helt ogenerat utan handduk och gick och hällde på lite mer vatten på aggregatet. Jag såg hur Trey höjde lite på ögonbrynen.
”Någon som inte är pryd i alla fall”, flinade han. 

 
”Äh.. vad ska man vara det för”, skrattade han lite och satt sig igen.
Jag tror dock det hade lite med ölen att göra. När jag sov hos Sid förut hade han då linne på sig. Och han hade varit noga med att fråga så att det inte kändes konstigt för mig att sova i samma säng. Men han såg helt okej ut. För liksom, vem som helst skulle ju ha kollat. Det var inget konstigt. Mina tankar drogs dock fort tillbaks till Max igen. Jag visste att det skulle bli vår första gång inatt. Inget skulle gå fel nu. Det var lite skräckblandad förtjusning över det. Jag var sjukt nervös för jag visste att Max hade legat med många fler än mig. Och jag hade hört honom och Martin. Jag ville inte att han skulle tycka att jag var dålig. Dan hade ju inte tyckt det, men Dan var fortfarande Dan. Och Max var Max. Men jag längtade efter det också. Att verkligen få vara så nära det bara gick. Jag var kär i Dan förut, men det var ingenting i jämförelse med hur kär jag är i Max. Jag ville röra vid honom. Kyssa honom..
fan, jag skulle ju inte tänka på sånt där nu.
Man kan avslöjas ganska lätt om man bara har en handduk till skydd. Tjejer har det fan mycket lättare. Dom kan vara hur kåta som helst utan att det syns. Men nejdå, inte vi killar. Vi ska ha kroppsdelar med egna viljor.
”sorry, gjorde jag dig bekymrad?” frågade Sid förvånat. ”Jag har handduken på mig nu. Jag lovar.”
Jag vände mig förvånat om.
”Va? Nej. Det är inte det. Jag tänkte bara på.. lite saker.”
herregud, jag behövde gå och kyla ner mig.
”Hur är det med foten?” frågade han då han antagligen trott att jag hade ont igen.
”Det är okej”, log jag.
Sanningen var att det hade börjat göra lite ondare igen. Inte i närheten av hur ont jag hade haft i skogen. Men ondare än för en liten stund sen.
”Okej, vi kanske ska linda om den? Hale har säkert något här.”
”Nej det behövs..”
”Det låter som en bra idèe”, sa Max.
Jag suckade lite.
”Ni har verkligen bildat något team va?”
”Så länge vi båda bryr oss om dig är det inte något problem för mig”, flinade Max.
Hale kom in igen och kastade den ena ölburken till Sid. Han var dock lite sen att reagera och missade den. Jag hann precis fånga den innan den rullade över kanten.
”Snyggt”, flinade Sid när jag räckte honom den.
Vi satt där inne ett tag till men sen gav jag upp.
”Jag går ut och duschar nu”, sa jag och gick ut från den varma bastun.
Det var skönt att låta det ljumna vattnet skölja över mig och när jag var klar virade jag handduken om midjan och gick in i mitt och Max sovrum. Jag tog på mig ett par nya kalsonger och ett par svarta fotbollsshorts. Jag orkade inte dra på mig dom tighta jeansen nu. När jag tagit på mig en t-shirt också kastade jag en blick på klockan. Den var redan halv 11. Fast natten innan hade vi å andra sidan inte lagt oss förrän runt klockan 3. Jag grimaserade lite när jag kände foten smärta igen. Alvedon kanske skulle hjälpa. Jag gick in i badrummet igen och öppnade toalettskåpet. Jag hoppades att Hale inte hade något emot det. Jag letade runt lite och hittade efter en stund en kartong med alvedon.
Jag hade precis svalt en tablett när Max kom ut ifrån bastun. Jag visste att man inte skulle ta värktabletter med alkohol i kroppen, men en alvedon kunde väl inte göra någon skada.
”Det börjar bli lite för varmt nu”, flinade han.
”Jag tyckte också det”, log jag. ”Skynda dig nu.”
Max såg på mig och log snett.
”Vi har inte bråttom.”
Om han försökte verka som att han inte var lika otålig som mig så avslöjade hans ögon honom. Så jag flinade bara och gick sen ut från badrummet.

När jag hörde fotsteg utanför rummet var jag säker på att det var Max. Men istället var det Sid som kom in. Påklädd nu. Jag visste inte vad Max höll på med, Sid hade ju uppenbarligen också hunnit duscha nu.
”Hale hade en linda”, log han och höll upp en bandagerulle.
Jag bet mig lite i läppen och kände mig inte så sugen på att röra foten överhuvudtaget. Han satt sig bredvid mig i sängen.
”Lägg upp foten”, log han och klappade med handen på sitt lår.
”Alltså Sid, det är inte nödvändigt.”
”Det är det visst det”, sa han och såg menande på mig.
Jag lyfte sakta upp benet och la sen foten över hans lår. Han måste ha märkt att jag ryckt till så fort han bara lagt handen mot foten för han såg upp på mig.
”Har du ondare igen?”
Jag skakade på huvudet.
”Linda på”, sa jag och försökte le.
Han började linda bandaget runt min fot och jag bet mig hårt i läppen.
”Jag har det”, sa jag tyst.
”Vadå?” frågade han och stannade till.
”Ondare”, sa jag lika lågt. ”Men säg inget till Max. Jag vill inte att han ska oroa sig mer.”
Sid såg lite ledset på mig.
”Han bryr sig ju bara om dig.”
”Jag vet. Men säg inget. Snälla.”
”Okej”, sa han tyst och fortsatte linda. ”Stackars dig..”
När han lindat klart foten kände jag mig alldeles svettig. Men det skulle nog kännas bättre med lite stöd åt foten.
”Tack”, sa jag och drog luggen ur ansiktet.
”För att jag gjorde dig mer illa?” flinade han. ”Varsågod.”
”Skratta inte nu eller något, men jag tror jag och Max kommer att.. du vet..”, sa jag och log fånigt. Jag kunde inte låta bli att berätta.
Sid såg lika lycklig ut som jag kände mig.
”Gulligt! Jag drar upp musiken så behöver ni inte tänka på att vara tysta”, sa han och började flina.
Jag skrattade.
”Okej tack, du är knäpp”, flinade jag.
”Jag vet. Men jag tänkte gå och äta något nu, jag blir jämt ashungrig när jag badat eller bastat.”
Jag flinade lite.
”Okej gör det. Tack för allt. I skogen, och det här”, sa jag och lyfte försiktigt på foten.
”Så klart”, log han och la armarna om mig och gav mig en kram.
Det kändes bra. Jag var verkligen glad att jag träffat Sid. 



 
”Jag tror jag och Trey går och lägger oss. Jag känner mig helt slut.”
”Det förstår jag, ni behöver nog sova lite”, log Hale och dunsade ner i soffan.
Derek hade börjat blanda en kortlek. Dom skulle köra poker tydligen.
”Godnatt, ses imorgon”, log jag och gick sen mot mitt och Treys sovrum.
Jag stängde dörren och var framme vid sängen på några sekunder. Vi kunde inte hålla oss ifrån varandra längre. Jag pressade läpparna mot Treys och hans tunga letade sig snabbt in i min mun. Han drog ner mig i sängen och mina armar la sig automatiskt runt hans midja. Vi kysstes häftigt i flera minuter innan jag var tvungen att hämta andan. Treys händer rörde sig över min bara överkropp och det var som att jag var känsligare än någonsin. Det hade pirrat i mig när Martin rörde mig också, men inte så här. Jag andades tungt ut och lät mina händer glida in under Treys t-shirt.
”Vet du hur gärna jag hade velat kyssa dig där i bastun?” mumlade han och smekte fingrarna över min nacke.
”Lika mycket som jag ville”, sa jag och ryste till av hans beröring.
Jag drog mina egna fingrar genom hans hår och kysste honom häftigt igen. Det fanns ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja vara nu. Jag hörde hur Treys andning blivit tyngre och han tryckte sig mot mig. Jag tvingade mig att dra mig undan lite.
”Hur är det med foten?”
Han stönade till.
”Prata inte om den nu”, sa han och försökte dra mig intill sig igen.
”Men jag vill inte göra dig mer illa..”
”Du gör inte det”, sa han och la handen om min nacke. ”Sid har till och med lindat om den.”
Det gjorde mig lite mer nöjd och jag gav med mig och kysste honom djupt.
För några veckor sen hade jag aldrig trott att det här skulle hända. Jag brukade inte känna mig nervös över att ha sex. Inte när jag hade haft det med one night stands. Men nu var det med Trey. Och han var viktig. Jag ville inte göra honom besviken, och jag hade ingen aning om hur bra Dan hade varit som Trey legat med sist. Men så äckligt bra som mr. vampire såg ut var han säkert asbra i sängen också.
Jag smekte Trey mjukt över bröstkorgen och ner till midjan. Väl där drog jag retsamt fingrarna längs kanten på shortsen. Det fick honom att flämta till och jag log för att sen kyssa honom på halsen. Han sträckte lite på den så att jag skulle komma åt bättre och slöt sen ögonen.
”Det här är mysigt”, mumlade han.
”Jätte”, mumlade jag och stannade till med min hand. ”Vi behöver inte gå längre..”
”Jo! Jag vill”, sa han så snabbt att jag inte kunde låta bli att skratta till. ”Om du vill?
”Dum fråga”, flinade jag och lät min hand leta sig ner i hans shorts. Jag kände hans bula direkt och ett litet stön kom ut mellan mina läppar.
”gud trey..”
Jag la försiktigt handen mot honom utanpå kalsongerna och han ryckte till i hela kroppen.
”Vad pinsam jag är..”, flinade han lite generat.
”Det är du inte alls”, log jag och kände själv hur jag var lite darrig i handen. Jag hade inte varit så här nervös igår, och då hade vi ändå hunnit längre. Jag höll handen still en stund och letade mig sen sakta in med handen i hans svarta boxers.
”Mm..”
Treys låga läte fick mig bara att bli ännu mer tänd. Jag slöt sakta handen om honom och en rysning gick genom hela min kropp. Trey hade slutit ögonen igen och andades lite stötvis. Jag smekte med den lediga handen över hans mage igen och började samtidigt röra den andra handen uppåt och neråt. Plötsligt fnittrade han till och jag såg förvånat upp på honom.
”fölåt, det är jätte skönt”, sa han. ”Men är det där någon extraeffekt du har kommit på själv?”
”Vadå?” frågade jag oförstående.
”Du darrar på handen.. men det gör bara så att det känns ännu mer så..”, flinade han.
”Åh..”, sa jag och slog ner blicken, började sen skratta lite. ”Nej det var inget jag gjorde medvetet..” Jag var bara pinsamt nervös. Och väldigt tänd på honom. Och den kombinationen gav tydligen en darrig hand som resultat.
”Okej.. du får gärna fortsätta i alla fall”, sa han och fick en lite retsam glimt i ögonen.
Det gjorde jag mer än gärna. Han tryckte höfterna mot mig och smekte mig samtidigt över ryggen.
”Det är jätte skönt”, mumlade han.
”Bra”, andades jag fram och ökade takten lite.
Han gav ifrån sig ett nytt stön och jag kände hur han spände hela kroppen.
”Max.. du måste sluta..”
Jag tog sakta handen ifrån honom och han kysste mig häftigt igen.
”Vänd dig om, på rygg”, mumlade Trey och drog sig ifrån mina läppar.
Jag såg på honom med nyfikna ögon och gjorde som han sa. Han drog av sig t-shirten och jag suckade nöjt när jag såg hans bara överkropp. När han sen hasade sig ner en bit i sängen förstog jag precis vad han skulle göra. åh gud..
Han lutade sig ner och pussade mig på magen. Jag kunde inte låta bli att vrida lite på mig.
”Du ser ut som du ska svimma”, flinade han retsamt.
”Jag kanske håller på att göra det.”
Han hasade ner lite mer och för en kort sekund tyckte jag mig se smärta i hans ansikte, men det försvann så fort så jag var inte säker att jag hade sett rätt. Och sekunderna senare var det helt borta ur mitt huvud. Han drog sakta ner mina knallrosa boxers, jag vet, det är otroligt manligt. Trey slöt först handen om mig och sen läpparna. Jag grep tag med händerna i lakanet och kämpade för att inte stöna till högt. Det befann sig ju fortfarande 3 personer till i stugan. Fast dom hade ganska hög musik på. Ibland har man tur. Dessutom låg inte vardagsrummet särskilt nära vårt sovrum.
När Trey tog mig djupare i munnen flämtade jag till och försökte komma åt att röra honom, var som helst. Det kändes helt underbart. Jag kunde inte minnas att jag känt så här någon gång tidigare. Han lät tungan svepa över mig och jag stönade lågt till. Jag ville komma ännu närmare, jag lyfte på höfterna och grep åt hårdare med händerna igen, böjde sen nästan ryggen som i en båge. Han lät mig glida in längre i munnen och det kändes som att han tog i mer. Jag kände mig nästan yr, på ett härligt sätt och jag slöt ögonen samtidigt som jag sträckte ner armen för att kunna lägga en hand mot hans huvud. Jag grävde in fingrarna i hans hår och vred sen på mig igen, visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv.
Jag som annars brukade vara ganska uthållig kände att jag inte alls skulle klara länge till.
”Trey.. åh..”
Jag försökte få fram att han skulle sluta, men det gick inte.
Hur lätt är det att försöka säga något när man egentligen vill motsatsen?
Och Trey fortsatte. Miljontals fjärilar for runt i min mage och det kändes som att dom skulle flyga iväg med mig vilken sekund som helst.
”Jag ko..”
Jag hann inte avsluta meningen förrän jag hade kommit i Treys mun. Jag fortsatte hålla ögonen slutna och kände hur bröstkorgen snabbt hävdes uppåt och neråt.
”Var det okej?” frågade Trey och kom upp vid min sida igen.
Jag andades tungt ut och la mig på mage, la sen armen över hans bröstkorg.
”Sjukt mycket bättre än okej”, sa jag andfått. ”sorry att jag inte hann säga..”
”Det gör inget, jag ville”, log han. ”Det smakar du.”
Jag rodnade lite och vände mig om mot honom, la båda armarna om honom. Efter en stund lugnade min andning ner sig och jag sökte upp Treys läppar igen. Vi hade det bästa kvar. Om det nu kunde bli bättre än det jag just varit med om.
”Orkar du mer?..” flinade Trey och bet lite retsamt tag i min underläpp. Hans piercing kändes kall mot mina läppar, men det var inget negativt.
”Ge mig en minut bara så är jag din igen”, flinade jag tillbaks.
Han släppte mig och drog sig lite ifrån.
”Vart är..?”
”I min bag.”
Han kravlade sig ur sängen och jag såg hur han undvek att gå riktigt med den högra foten.
Snart var han tillbaks med den lilla förpackningen och det pirrade till i mig igen.
Han såg så söt ut när han fumlade med att få fram den, hans hår var rufsigare än vanligt och hans kajal hade suddats ut lite grann. Hans ögon var en aning glansiga också.
”Ska jag?” frågade han varpå jag nickade.
”Visst. Ha inte sönder den nu bara.”
Han såg på mig och höjde på ögonbrynen.
”Skitkul. Men vi har några reserver den här gången.”
Jag ryckte pinsamt nog till så fort hans fingrar nuddade mig och han trädde på gummit. När han var klar kysste han mig igen. Jag hjälpte till att få av hans boxers och la sen händerna om hans ben, drog dom närmare mig. Han stönade till och drog naglarna över min rygg.

Det kändes som att jag inte kunde kyssa tillräckligt djupt så jag tog hjälp av händerna och la dom om Treys nacke. Han nafsade tag i min underläpp och fortsatte smeka mig över ryggen.
’Ta med min mössa Hale! Den ligger där.’
Det var Sid som ropade och några sekunder senare hörde vi ytterdörren slå igen.
”Gick dom ut?” flämtade Trey.
”Tror det”, mumlade jag och började sakta leta mig neråt med handen.
”Åh!” flämtade Trey högt till så fort jag hade fått in ena mitt finger i honom.
Nu fanns det ingen anledning för oss att vara tysta längre.
”Går det bra?” viskade jag och lät honom vänja sig ett tag.
”Mm..”

Tungor lekte med varandra, naglar drogs över ryggar, nafsande i båda örsnibbar och läppar, låga stön, höga flämtningar, ett till finger.
Jag såg snabbt upp då Trey gnydde till. Jag kanske gick för fort framåt.
”Ska vi.. ta det lugnare?”
”Nej, gud jag vill känna dig på riktigt nu. Max..”
Hans sätt att säga mitt namn fick det att pirra och jag greppade hans lår igen och drog honom intill mig, försökte lägga oss till rätta så att det skulle gå så lätt som möjligt. Jag ville kunna se honom samtidigt.
”Beredd?”
”Sluta fråga hela tiden! Knul..” Han tystnade mitt i meningen och jag såg hans kinder bli röda. För nej, Trey brukade inte vara särskilt grov i munnen. I och för sig hade vi aldrig haft sex förut, men ändå. Jag skrattade och drog handen genom hans hår.
”Okej jag ska”, flinade jag.
Det gick inte så bra till att börja med och jag fick göra några försök innan jag kom in i honom. Trey grimaserade lite men slingrade armarna om mig och drog mig närmare. Jag började röra mig mot honom och känslan var helt obeskrivlig. Jag gjorde verkligen det här med Trey.
”Ah.. aj..”
Jag såg snabbt på honom igen med orolig blick, stannade till med höfterna.
”Nej fortsätt..”, mumlade han.
”Gör det ont?” frågade jag andfått och bet mig i läppen.
”Det går över snart.”
Jag strök honom över kinden och rörde mig så mjukt jag kunde mot honom. Dock så gick det fortfarande inte särskilt bra, vi hade nog behövt lite hjälpmedel.
”fölåt, det är något jävla fel på mig..”, sa Trey och såg olyckligt på mig.
”Det är det inte alls”, log jag. ”Ibland är det ju så här.. vill du försöka någon annan gång istället?”
”Nej! Jag vill. Kan vi bara.. vänta en liten stund? Vi kan väl.. bara kramas lite?” frågade han försiktigt.
Han var så himla söt.
”Det är klart vi kan kramas”, flinade jag och la armarna om honom.
Jag strök handen genom hans hår igen och lyssnade till våra snabba andhämtningar.  
Jag vet inte hur länge vi låg där, 5, 10 minuter kanske. Jag hade inget emot det, det var jätte mysigt. Jag älskade att ha armarna runt Treys varma kropp, att känna den där doften som inte gick att beskriva men som verkligen var han, blandad med parfymen som han använde. Jag älskade att höra hans andetag. Jag älskade hur han drog mig intill sig och sakta drog några fingrar längs min kind. Han såg på mig som om jag var den underbaraste personen som fanns, och det höll jag inte riktigt med om, men det var en mysig känsla att vara så omtyckt. Men sen ville Trey försöka igen i alla fall.
Den här gången kändes han faktiskt mindre spänd. Hans varma händer gled ut längs med mina axlar, ner över överarmarna och vidare längs mina sidor. Han rörde sig lite mot mig och han såg mycket mer avslappnad ut nu. Han stönade till lite.
”Nu.. känns det bra”, andades han tungt.
”Bra, det.. tycker jag med”, log jag och stötte mot honom.

Jag vet inte hur någon av oss klarade av det, men vi höll ut sjukt länge. Jag ville fortsätta i timmar. Trey kysste mig hetsigt och drog fingrarna genom mitt hår, hårt emellanåt. Men det kändes bara sexigt. Jag drog upp hans ben lite och kom på så sätt ännu längre in. Det var en så häftig känsla att verkligen vara inne i Trey, allt kändes så himla skönt. Våra tungor lekte med varandra igen och Trey stönade mot mina läppar ibland när jag stötte in i honom. Jag älskade hur han kramade om mig, och jag kunde inte låta bli att flämta till. Han gnydde till igen och jag antog att det var för att han tyckte det kändes lika bra som jag. Sen gick det inte längre. Min kropp höll på att explodera.
”Ah jag kommer!” stönade jag fram.
Den där välbekanta, men inatt miljoner gånger starkare, vågen for genom min kropp och jag sjönk utmattat ihop på Trey. Han andades lika snabbt som mig och vi låg en stund i varandras armar tills jag drog mig ur. Jag satt mig upp och drog av skyddet. Shiet, det där hade verkligen varit underbart.
Men när jag vände mig om kändes det som jag fick ett slag i magen. Trey grät, om än tyst. Tårar rann längs hans kinder.
”Vad är det? Gjorde det ont?” frågade jag snabbt och tog mig fram till honom.
Jag trodde det hade blivit bättre, han hade sagt att det var skönt.
”Det är foten”, pressade han fram.
Jag såg ner på hans fot som var utanför täcket och sen upp på Trey igen.
”gud varför sa du inget?!”
”Jag ville inte sluta”, snyftade han fram. ”Det var jätte skönt..”
”Men du skulle ha sagt till ju! Gör det ont i hela foten?”

Jag nickade och knöt nävarna hårt. Jag hade försökt ignorera smärtan i foten, och det hade gått bra nästan enda till slutet. Men när Max hade dragit upp mina ben hade det känts som att foten börjat brinna. Det var samma smärta som i skogen. Det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Max la försiktigt handen mot min fot men jag drog blixtsnabbt åt mig den.
”Aj sluta!” sa jag nästan panikslaget. ”Aj..”, kved jag fram och la händerna mot ansiktet.
Jag ville bara att det skulle sluta. Jag förstörde så jäkla mycket. Allt hade ju varit perfekt.
”fölåt”, sa han snabbt. ”Vi måste åka till sjukhuset.”
Jag skakade snabbt på huvudet.
”Nej!”
”Sluta Trey, den kanske är bruten!”
Jag skakade på huvudet igen och sänkte händerna. Jag såg nästan skrämt på honom.
”Nej..”, sa jag mycket tystare.
Fler tårar rann över och jag försökte torka bort dom. ”Jag ville inte förstöra..”, viskade jag.
När vi börjat hade det ju inte gjort så jätte ont. Jag hade inte ens märkt av foten efter ett tag. Känslan av att ha Max i mig hade varit helt underbar. Okej, det hade gjort jäkligt ont först, antagligen berodde det på att Max var lite mer välutrustad än vad Dan hade varit. Men när väl smärtan släppt så hade det varit så himla skönt.
”Du har inte förstört något”, sa Max lugnande och la armarna om mig. ”Men du förstår väl att du är tusen gånger viktigare än sex?”
Jag snyftade till lite och la armarna om honom.
”Mm.. men tyckte du det var lite bra i alla fall?.. Jag är inte så bra..”
Han kanske hade tyckt jag varit jätte mesig som inte ens hade klarat av det först, utan behövt ta en paus.
”Skämtar du? Det är klart jag tyckte det var skönt. Det var skönaste gången någonsin för mig. Och du var helt jävla underbar.”
Även fast mina tårar rann så log jag stort.
”Det var min skönaste gång också. Ledsen över att jag var lite mesig en stund bara..”
”Det var du inte. Jag vill att du ska säga till när det inte känns bra, det är ju mycket bättre om vi tar det lugnt då. Det blev ju asbra sen, eller hur?” log han.
Jag nickade och drog bort några fler tårar.
”Det var jätte skönt.”
Han släppte mig och mötte min blick.
”Jag älskar dig Trey.”
Jag blev helt tyst. Det var första gången Max hade sagt det. Som mer än kompisar. För en stund försvann smärtan helt och allt jag kände var lycka. Max verkade dock ta min tystnad som något annat.
”shiet fölåt, jag menade inte.. alltså.. Eller jo jag menade det men.. jag..”
”Max!” sa jag för att få honom att bli tyst.
Jag log lyckligt mot honom.
”Jag älskar dig med.”
Dom orden fick hela hans ansikte att lysa upp.
Men så klart så skulle min fot jävlas igen.
”Aj..”
Han såg oroligt på mig igen.
”Vänta här, jag går och letar på dom andra. Vi måste ta dig till sjukhus.”
Det var ingen idèe att protestera så jag sträckte mig istället efter mina kläder.

”Jag har inte druckit så jätte mycket..”, började Sid.
”Du får ändå inte köra fattar du väl”, sa Hale och såg alldeles stressad ut. ”Du har ju inte ens körkort!”
”Nej men.. hur ska vi få han till sjukhuset då? Du har ju druckit!”
”Jo jag vet det Sid”, sa Hale lite irriterat.
Jag ville inte att folk skulle börja bråka på grund av mig, men nu kändes det nästan som det.
”Det måste väl finnas taxi?” frågade Max.
”Jo fast det tar en evighet för dom att ta sig ut hit. Men det är väl vårt enda alternativ.”
”Har ni någon telefonkatalog?” frågade Derek.
Jag satt i soffan i vardagsrummet. Jag tyckte inte det var nödvändigt att alla skulle bry sig så mycket i mig. Det var säkert ingen fara, trots att det gjorde så ont.
”Översta lådan i byrån i hallen”, svarade Hale.
”Hur går det?” frågade Sid och satt sig ner bredvid mig.
”Det gör ont”, sa jag plågat.
Han la armen om mina axlar.
”Stackare. Men du kommer säkert få några bra värktabletter på sjukhuset.”
Jag nickade tyst och lutade mig trött mot honom.
Jag hörde Derek prata i telefonen. Max vandrade mest nervöst fram och tillbaks genom rummet.
”Max..”, sa jag ganska tyst. ”Sätt dig, det ordnar sig.”
Han såg mot oss.
”Jag vill bara att vi kommer iväg någon gång.”
Än en gång såg han mer plågad ut än mig.
”Jag har beställt nu, den kommer så snabbt det går, men det kunde dröja 20 minuter”, sa Derek.
”20 minuter?! Vi ringer ambulansen istället.”
”Nej! Aldrig i livet”, sa jag bestämt.
”Varför inte?” frågade Max upprört.
”Jag är inte dödssjuk! Jag vill inte åka ambulans.”
”Sid?” försökte Max.
”Sluta! Jag bestämmer själv”, sa jag innan Sid hunnit svara.
Jag visste att Max bara brydde sig om mig. Han blev upprörd bara för att han var så orolig över mig. Men ambulans var verkligen inte nödvändigt.
”Jag går ut och röker lite snabbt bara”, sa Hale.
”Jag följer med”, sa Max och drog handen genom håret. Han hejdade sig dock och vände sig om mot mig. ”Är det okej?”
Jag nickade.
”Visst, men rök inte.”
Jag visste ju att han inte ens gillade det.
Hale och Max försvann ut och Derek gick ut i hallen med telefonkatalogen.
”Vi gjorde det”, sa jag lågt och log fånigt, struntade i smärtan.
”Va?! Säkert?!” log Sid stort.
”Tyst!” skrattade jag men grimaserade sen igen. ”Jaa, det gjorde vi.”
”Snyggt jobbat”, flinade han. ”Var det bra?” frågade han nyfiket.
jag flinade och nickade. Undra vad Max skulle tycka om att jag berättade sånt här för Sid.
”Bästa någonsin.”
”fan vad härligt. Jag är skitglad för din skull. Vem var det som sa att det skulle fixa sig från början? Kommer du ihåg när du var hemma hos mig och var så deppig?”
Jag nickade tyst.
”Jag vet. Jag är glad att du hade rätt”, log jag.

Efter nästan exakt 20 minuter kom taxin och Max och Sid hjälpte mig än en gång in i baksätet, den här gången gick det dock lite osmidigare då Sid nog druckit lite för mycket ikväll.
”Ni behöver inte följa med..”, sa jag.
”Det är klart vi gör”, sa Hale och hoppade in i framsätet.
Taxichauffören tyckte däremot inte att det var självklart.
”Jag kan inte köra fler än vad det finns bälte till.”
Vi var ju 5 personer.
”Men kom igen, han ska till sjukhuset!” sa Max och satt sig bredvid mig. ”Vi får plats.”
”Jag kör inte fler än vad det finns bälten till, som jag sa”, upprepade chauffören.
Jag har sett Sid riktigt förbannad en gång, det var när han fick veta att Martin slagit mig. Men nu var hans ögon nästan lika svarta.
”Vi ska med allihopa, fattar du? Om polisen stoppar oss så tar jag på mig det, okej?”
”Jag kan inte göra så”, sa mannen och såg nästan lite överlägset på Sid.
Sid är verkligen en av dom snällaste jag känner, men han kan se ganska elak ut om han vill faktiskt.
”Vi kanske ska ta en omröstning om vem som inte ska följa med? Vem röstar på taxichaffisen?”
”Sid, lugna dig..”, började Hale.
”Kör oss till sjukhuset nu. Jag kan säkert hitta något att stämma dig för annars”, sa han och tog ett steg mot mannen. Han började se en aning nervös ut nu faktiskt, jag förstog honom.
”Vi behöver åka nu”, sa Max.
”Jag vill ha alla era namn om jag gör det här”, sa han till sist.
Sid suckade men började rabbla upp våra namn.
”Hale, Derek, Max, Trey och Sid. Nöjd?”
Nu såg mannen lite tveksam ut igen.
”Jag kan bli av med mitt jobb! Jag kan inte göra det här. Någon av er får stanna.”
”Du kan fan inte ändra dig igen!”
Mannen såg ut att få syn på något.
”Det där bandet är min dotters favoriter”, sa han och jag såg nu att det var Sids tröja han tittade på. Han hade en av deras bandtröjor på sig. 

 - sid
Jag flinade till lite snett.
”Jasså? Det är liksom vi som är det bandet. Eller ja en del av det. Vi säger så här, om du kör oss så får du våra autografer så att du kan ge dom till henne? Deal?”
”Okej hoppa in”, suckade chauffören.

Jag satt mig nöjt i bilen och vi klämde ihop oss i baksätet. Jag var lite snurrig i huvudet faktiskt.
”Det där var ganska smart faktiskt”, flinade Max lågt.
”Tack, jag har mina stunder”, flinade jag tillbaks.
Taxin körde ut från gården och började sen åka mot sjukhuset. Jag hoppades verkligen att Treys fot inte var bruten. Jag tyckte redan så synd om honom.
”Är du okej Trey?” frågade jag.
”Ganska”, svarade han tyst och jag såg hur Max kramade om hans hand.
Jag var så glad att det hade ordnat sig mellan dom. Dom passade verkligen ihop.
”Just ja, autografer”, sa jag och flinade till lite. ”Hey, har du något papper?”
Jag brukar i vanliga fall inte bete mig så som jag gjort mot chauffören. Men jag vägrade gå med på att en av oss skulle stanna kvar. Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta på sjukhuset, och vi brydde oss ju alla om Trey. Men nu efteråt skämdes jag ändå lite över hur jag hade betett mig. Jag ville inte framstå som någon bad guy. Jag var inte Martin. För det hade alltid varit han som var den kaxigaste av oss i bandet, även om det var lite av hans image på scenen så var han ändå tuffare än mig, och jag tyckte det var bra så. Inte det med misshandeln så klart, det var ju bara vansinne, jag menar innan vi ens träffade Max och Trey. Jag skulle inte ha druckit den där sista ölen ikväll.
”Det finns nog något i handskfacket där”, sa han till Hale.
Hale sträckte efter en stund bak ett papper och en penna till mig.
”Vad heter din dotter?” frågade jag och log faktiskt lite den här gången.
”Rachel”, svarade han.
Jag skrev ’rockiga hälsningar till Rachel’ och sen min autograf innan jag gav Derek papperet.
”Hon får med vår stand in-gitarrist också”, sa jag och gav sen Max papperet också.
”Hon kommer bli jätte glad. Hur länge har ni killar spelat ihop då?”
Sjukt nog fortsatte jag och chauffören prata hela vägen till sjukhuset, han var helschysst. Och nu visste han typ hela historian om vårt band. Förutom anledningen till att Martin inte varit med på senaste spelningen.
Han stannade till på trottoaren och jag sträckte mig fram och betalade.
”Du sorry för hur jag betedde mig, det var jäkligt dåligt. Din chef kanske kan skicka böter till mig eller något”, sa jag och flinade till lite.
”Det ska nog inte behövas, men ursäkten godtas. Hoppas det går bra för er kompis nu”, sa han.
Jag hjälpte till att få ut Trey och efter en stund var vi alla ute ur bilen.
”Där står det det akut, det måste ju vara dit vi ska”, sa Hale och pekade.
Vi började gå ditåt med Trey linkandes mellan mig och Max igen.


update

7 ½  11 ½  15 handskrivna sidor på crash.
det är en början i alla fall XD

update 01.00: jag hoppas ni inte har något emot att det blir en del (läs: mycket) barnförbjudet i den här delen? : o (a)

update 9/1 : 29 ½ sidor handskrivna. nu ska jag skriva rent, sen kommer det upp ;) hoppas ni kommer gilla det =)




love in the air

okej här kommer oneshoten jag pratade om.
tack arne för tipsen på ord att ha med i berättelsen ;)

Kille/kille, flygplan, berg, nyckel, oreokex, superlim, usbminne. 


Ryan skulle komma när som helst och jag visste precis hur han skulle höja på ögonbrynen och flina lite, undra varför jag alltid var så himla dålig på att planera min tid. Men faktiskt så hade jag tänkt packa igårkväll men Ryan hade kommit förbi och varit så där oförskämt sexig. Och sen hade vi liksom haft annat för oss den natten. Vi skulle utomlands, första gången ensamma, och jag var sjukt förväntansfull. Det skulle bli så kul. Bara jag och han i ett soligt grekland med fina stränder och roliga klubbar på kvällarna. Vi skulle åka imorgon, klockan 14 för att vara exakt.
Jag suckade tungt och öppnade garderoben för att börja ta fram t-shirtar och dom få shortsen jag ägde. Jag bar oftast jeans, och det skulle kanske bli lite varmt. En kofta.. fan vad tjejigt det låter föressten, en cardigan fick följa med också ifall det skulle bli kyligt någon kväll.
Sen var det badrummet då, dom vanliga hygiengrejerna.
”Just ja..”, sa jag för mig själv och sträckte mig efter flaskan med solkräm. Jag var så blek att jag skulle bränna sönder mig totalt om jag inte smörjde mig. För övrigt var jag svarthårig och hade en ganska rufsig frisyr, förutom luggen som jag omsorgsfullt plattade. Jag var ganska lång också, och smal. För smal enligt Ryan. Mina ögon var bruna och var oftast inramade av svart kajal. Ni skulle antagligen som så många andra säga att jag såg ut som en emo, jag själv föredrar att kallas alternativ.
Jag tog med två handdukar och gick sen ut ifrån badrummet och la i allt i resväskan. Sen gick jag istället och hämtade min systemkamera som jag laddat batteriet till. Det skulle vara fruktansvärt om jag glömde den. Jag hade alltid gillat att fotografera. Fotografering och musik var mina stora intressen. Jag hade fått min första gitarr när jag var 7, börjat ta gitarrlektioner i skolan när jag var 10, och uppträtt första gången i 7an. Sen dess hade jag fortsätt spela. Jag var 19 nu.
Jag satte i batteriet och gick sen in på mitt rum igen och slog igång laptopen för att ladda in alla kort på datorn. Lika bra att ha ett tomt minneskort när vi åkte. Plötsligt plingade det på dörren och några sekunder senare öppnades den.
”Det är bara jag!”
Jag log när jag hörde Ryans röst. Jag trodde inte man skulle kunna känna sig nykär efter 2 år, men jag gjorde verkligen det.
”Jag är på mitt rum”, svarade jag och drog över filerna till en ny mapp.
”Hej”, log Ryan då han dök upp i dörröppningen.
”Tjena snyggning”, flinade jag.
”Vad gör du?” frågade han och kastade sig ner i sängen bredvid mig.
”Laddar över kort bara”, log jag. ”Kan jag få usb-minnet, det ligger på sängbordet”, fortsatte jag.
”Mm..”, sa han och sträckte sig åt sidan. ”Vart?”
”Det ligger där, det rosa.”
”Nej det finns inget här, eller jo.. här”, sa han och räckte mig det.
”Tack.” Jag satte i det i uttaget och la sen in korten på det med. Min förra dator hade kraschat helt och hållet och sen dess var jag noga med att spara alla kort på två ställen.
Ni vet hur man kan känna att någon verkligen iakttar en? Så kände jag, så jag vände mig om och mötte Ryans roade blick.
”Vad?”
”Du panikpackade alldeles nyss va?” frågade han och kastade en blick på min väska.
Inget var riktigt vikt och det hängde kläder på kanterna, mitt i all röra stack tandborsten upp.
Jag försökte låta bli att flina.
”Nej..”
”Joo..?”
Jag bet mig i läppen och började flina.
”Det spelar ingen roll. Huvudsaken är väl att det är klart innan vi åker?” försökte jag.
Han skrattade lite.
”Jo jag antar det. Så du har packat allt nu då?”
”Japp. Det tror jag.”
”Tänk efter riktigt noga.. för sen vill jag gärna..”, började han lågt och lutade sig sakta mot mig tills hans läppar var alldeles intill mitt öra.
”Vadå?” andades jag fram.
”.. kyssa dig..”
”Bara kyssa mig?” frågade jag lika lågt och höll fortfarande fingrarna på tangentbordet.
”Kanske något mer också.. om du vill..”
”Jag vill.”
”Har du packat allt då? Typ badkläder och hårspray och sånt där?”
”Men jaa”, sa jag otåligt och stängde igen datan för att sen slingra armarna runt hans hals. Hans läppar letade snabbt upp mina. Det tog inte lång tid förrän våra kläder låg på golvet och hela rummet var fyllt av värme, svett och sex.

Jag betraktade Ryan när han klädde på sig. Han var för snygg för sitt eget bästa. Han var ungefär lika lång som mig, hade precis lagom med magrutor och svart spretigt hår med mörkröd lugg. En smal ring prydde hans ena näsvinge och högst upp mellan skuldrorna hade han en tatuering föreställandes två mellanstora svart/gråa vingar. När han dragit på sig dom svarta stuprören vände han sig om mot mig.
”Ska vi äta något?” log han.
”Du får gärna laga något”, flinade jag tillbaks och drog upp täcket lite.
”Vad förvånad jag blir att du hellre ligger i sängen än att laga mat”, sa han ironiskt, men med en retsam ton. ”Vad är du sugen på?”
”Vet inte riktigt, gör vad du vill.”
”Okej.. jag hittar på något.”
Jag hade världens bästa pojkvän.

Efter en stund reste jag mig upp ur den sköna sängen och drog på mig kläder. Jag gick sen ut i köket och fann Ryan vid spisen.
”Kyckling och nudlar, blir det bra?”
”Jätte”, log jag och pussade honom i nacken.
”Shiet, tänk imorgon den här tiden, då sitter vi säkert på en restaurang någonstans, i värmen dessutom”, log Ryan och vände sig om mot mig.
”Mm, gud vad härligt. Hoppas vi har nära både till stranden och stan.”
”Jaa, men jag lär inte kunna släppa dig med blicken, då kommer du väl bli uppraggad av någon het grek”, flinade han.
Jag skrattade och drog handen genom håret.
”Eller inte.”

Efter att vi ätit tittade vi på en film och gick sen och la oss. Det var väl bäst att vara utvilad imorgon.
”Nate..”
”Mm?” svarade jag lite sömnigt.
”Vill du flytta ihop med mig?”
”Va?”
Jag blev lite förvånad över att den frågan kom just nu, men lika glad som förvånad blev jag.
”Det kanske var ett dumt förslag..”
”Nej, nej. Det är klart jag vill.”
”Vill du? För jag har tänkt på det ett tag. Vi är ju ändå nästan jämt här eller hos mig, så skulle det inte vara mer praktiskt? Och mysigt också för den delen.”
”Jaa, jätte mysigt”, log jag.
Det kändes faktiskt ganska onödigt att vi hade en varsin lägenhet.
”Din eller min då?” log Ryan och la armarna om mig.
”Jag vet inte.. vi kan fundera lite?”
”Det låter bra. Vi kanske borde sova..”
Jag log och pussade honom mjukt.
”Tack för att du frågade. Godnatt.”

Nästa morgon gick vi upp redan klockan 8 för att hinna med allt utan att behöva stressa. Jag hade dragit ut kontakten till bredbandet och stereon, vi hade kollat igenom våra väskor så att vi verkligen hade packat allt, och jag hade ringt mamma för att dubbelkolla att hon hade reservnyckeln till min lägenhet så att hon kunde vattna, och det var helt mammas idèe. Jag har inte ens några blommar, utan bara några kaktusar, och jag brukar vattna dom typ en gång i månaden. Men mamma var så envis så det var lika bra att låta henne göra det.
Jag hade redan hunnit duscha och nu när Ryan var där inne började jag för ovanlighets skull att laga lunch åt oss. Jag hade aldrig tyckt att hemkunskapen var särskilt kul.
Jag flinade för mig själv när jag hörde höga textrader ur ’miss murder’ med afi. Ryan sjöng alltid i duschen – högt.
För länge sen hade jag, mest på skämt, satt mig utanför badrumsdörren med gitarren och spelat med i låten som han just då sjungit. Det var tur att inga såg hur vi höll på ibland. Jag tänker inte gå in på våran dans som följde efter att Ryan duschat klart.

Jag muttrade irriterat då jag råkat steka korven lite för hårt. Jag vred snabbt ner plattan lite och tyckte fortfarande att den i alla fall såg ätbar ut. Makaronerna kokade åtminstone på som dom skulle.
”Åh vad.. bränt det luktar”, sa Ryan när han kom in i köket en stund senare.
”Käften”, flinade jag.
Han skrattade.
”Det är säkert gott ändå.”
Han försvann ut igen, för att klä på sig antog jag, och jag dukade så länge.
Korvskivorna jag ställde fram såg väl inte alltför aptitliga ut, men förhoppningsvis skulle det gå att äta i alla fall. Ryan fick vara försöksdjur och smaka först.
”Var det gott?”
Han undvek att se på mig och hällde upp lite juice i sitt glas. ”Mm”.
Jag skar en bit korv och smakade jag med. Jag har inte smakat kol men jag förställer mig att det smakar ungefär som min korv.
”fy fan..”
Ryan såg försiktigt på mig.
”Vi kanske kan äta makaronerna..”
Vi såg på varandra en stund och sen kunde inte Ryan inte hålla sig längre. ”Jag fattar inte att du inte ens kan steka korv!” skrattade han.
”Men jag kanske ville göra den knaperstekt! Som bacon.”
”Den är inte knaperstekt Nate, den är som sten ju!” flinade han. ”Men det gör inget, det är tanken som räknas”, skrattade han.
Jag skrattade jag med och la på lite mer makaroner istället.
”Jag torr jag har någon pirog i frysen, du kan ta en sån om du inte blir mätt”, flinade jag.
”Det är lugnt”, flinade han tillbaks.

Vi hade kunnat sova mycket längre. Det var över en timme tills vi behövde åka. Och vi var klara med allting. Ryan satt inne i vardagsrummet och tittade på mtv och jag roade mig på annat sätt i köket. (Och få inga konstiga idèer nu.)
”Nate? Kom och kolla, den här videon är så jäkla kul!”
”Snart”, sa jag koncentrerat.
”Nej men skynda dig.”
När han inte fick något svar kom han efter en stund in i köket.
”Vad gör du?” frågade han förvånat och började sen skratta.
Det jag roade mig med var att bygga en pyramid av mina favoritkakor, oreonkakor, dom där bruna dubbla chokladkakorna ni vet. Jag lovar; jag är dödligt beroende av dom. Och nu var pyramiden så pass hög att jag var tvungen att koncentrera mig.
”Bygger..”, mumlade jag och la försiktigt på en kaka till.
”Du måste verkligen ha tråkigt”, skrattade han igen och satt sig vid bordet han med.
”Kan hända”, flinade jag och la på den sista kakan som fick agera toppen. ”Woho klar!”
”Du är knäpp”, flinade Ryan. ”Kan jag få en?”
”Yes, bara för att det är du så får du ta toppen.”
”Oh, jag är så smickrad!” flinade han och tog den översta kakan.
”Hur mycket är klockan?” frågade jag och kastade en blick ut genom fönstret. ”Jag vill åka någon gång.”
Han drog upp sin mobil.
”Kvart över 12. Men vi kan väl åka nu, så har vi tid på oss.”
Jag log stort och reste mig upp, började snabbt plocka ihop kakorna.
”Bra, jag hämtar väskorna.”

Efter att vi tagit ut resväskorna till bilen sprang jag in för att ta på mig min munkjacka bara. Den skulle väl knappast behövas i grekland, men jag skulle säkert frysa på planet utan. Så därför åkte jag i mina smala svarta jeans, en band-t-shirt och munkjackan. På fötterna hade jag som vanligt converse.
”Har vi allting nu?” frågade Ryan.
”Jaa för hundrade gången. Sluta oroa dig”, flinade jag.
”Men vi kollar biljetterna och passen en sista gång.”
”Okej, okej.”
Jag drog upp dragkedjan till ytterfacket på resväskan och tog fram våra pass där vi lagt biljetterna också.
”Ditt pass, mitt pass, min biljett, din.. vart är din biljett?”
”Vadå ligger den inte i mitt pass?”
”Nej..”
Jag rotade snabbt igenom facket men det fanns inget mer där.
”fan.. kolla i stora facket då”, sa Ryan stressat och kände igenom sina fickor.
”Vart hade du biljetten sist då?”
”Men inte vet jag. Vi skrev ju ut dom och la i passen direkt.”
Vi funderade båda två medans jag letade igenom båda väskorna. Men ingen biljett.
Jag stängde dörren till bilen och gick mot lägenheten igen.
”Den kan ju inte bara vara borta. Vi skrev väl ut dom på mitt rum?”
”Jaa.. vänta.. jag satt i soffan när jag kollade igenom passet! Jag skulle ju kolla så att datumet var giltigt”, sa Ryan och nästan sprang in i vardagsrummet.
När jag kom in efter honom låg han på mage och kollade under soffan.
”jävla skit, den är borta”, suckade Ryan och slog uppgivet ut med armarna. ”Jag får stanna hemma.”
”Nej vi hittar den, den måste ju vara här.”
Och bara en liten stund senare utbrast Ryan:
”Här! Den har hamnat mellan sätena!”
Han stack ner handen och försökte lirka ut den. ”Men va fan..!”
Han slet till och såg sen helt chockad ut.
”Vad är det?”
”åh gud..”
Jag såg ner och upptäckte då hur hans biljett rivits isär i två delar. Han måste ha dragit för hårt.
”Vi skriver ut en ny!” sa jag och kände mig med ens lättad. Det hade vi ju kunnat göra på en gång.
Eller inte.
”Det går inte. Det var ju en sån där kod så att man bara kunde skriva ut en gång”, sa Ryan nästan förtvivlat.
”Just det..”, sa jag och såg oroligt på honom. ”Vad gör vi nu?”
”Lim, ta fram lim!”
Jag gjorde som han sa och sprang ut i köket och drog ut en låda.
”Inte tejp då?”
”Nej då kanske den inte går att scanna.”
Jag letade runt efter ett limstift, men som vanligt när man verkligen behöver något så fanns det ju inget. Jag hittade dock en liten flaska med lim.
”Går det bra med superlim?”
”Vad som helst”, sa Ryan och kom in i köket med den trasiga biljetten.
Hade vi inte varit så stressade hade jag nog skrattat åt situationen, vi måste se ganska roliga ut där vi satt och försökte klistra ihop en flygbiljett.
Konstigt nog fick vi ihop Ryans biljett, nu hoppades vi bara att den skulle godkännas på flygplatsen.

Kvart över 2 lyfte planet och vi satt tack och lov med på det. Ryans biljett hade funkat och allt hade flutit på bra.
”Shiet kolla”, sa Ryan och lutade sig mot fönstret.
”Nej tack.”
Höjder var inte riktigt min grej.
”Men det är jätte coolt.”
”Det är det säkert.”
Ryan flinade lite mot mig och tog sen tag i min hand.
”Vågar du titta om jag håller dig i handen?”
Jag kunde inte låta bli att le mot honom.
”Kanske.”
Jag vred försiktigt på huvudet och såg ut genom fönstret. Det var massa luddiga vita moln.
”Fint va?” log han.
”Jaa faktiskt”, log jag tillbaks.
Det var när molnen skingrades lite som jag nästan fick svindel, långt där nere syntes spetsiga berg, alperna kanske? Eller nej det var det nog inte. Geografi var inte heller min starka sida. gud, det låter som att jag bara har svaga sidor haha.
”gud nu vill jag gå av”, mumlade jag och kramade Ryans hand.
”Det är ingen fara”, log han. ”Och om du skulle gå av nu skulle ingen av oss här inne överleva vet du.”
”Tack Ryan, nu känns det mycket bättre. Nu får jag klaustrofobi också.”  
Han skrattade lite och pussade mig på kinden.
”Sorry”, flinade han.

Efter en timme började jag bli lite rastlös.
”Kom”, mumlade jag till Ryan och försökte dra honom lite närmare mig för att sen kyssa honom mjukt. Det gamla paret bredvid oss sov tack och lov.
Ryan mötte mjukt mina läppar och det som börjat som en försiktig kyss blev snart till en allt djupare.
”Jag vill ha dig”, viskade jag intill hans öra.
Han la handen mot mitt lår och kysste mig igen.
”Kom då.”
”Vadå?” frågade jag och såg undrande på honom.
Jag hade ju menat när vi kom fram.
”Vart tror du?” frågade han retsamt.
Jag såg oförstående på honom. Han höjde lite på ögonbrynen och nickade längs gången. Då gick det upp för mig.
”Åh, dit.”
”Dit”, flinade han.
Det pirrade till i mig bara av att tänka på det.
”Jag vet inte.. om någon kommer på oss då?..”
”Äh, vi får chansa lite”, log han snett och knäppte loss sitt bälte.
Jag såg lite osäkert på honom men knäppte loss mig jag med och följde med honom mot toan.
Skylten lyste grönt och Ryan tog sig fort in. Jag kollade mig omkring och gick sen snabbt in jag med och låste dörren efter oss. Jag hann knappt vända mig om förrän Ryan hade tryckt upp mig med ryggen mot väggen. Vi kysstes häftigt och jag lät mina händer leta sig in under hans tröja. Han gav ifrån sig ett lågt ljud då jag smekte honom över bröstkorgen.
”Vi måste nog skynda oss”, mumlade jag varpå han nickade och började knäppa upp mina jeans med fumliga fingrar. Det var sjukt trångt där inne, men lika upphetsande, och det var lite trixigt att hålla på och ta av sig byxorna samtidigt som vi kysstes och knappt kunde hålla händerna ifrån varandra. Men det gick fint det med.
Min tröja drogs av också och han bad mig vända på mig. Jag kände sen Ryans händer på mina höfter när han mjukt men bestämt lutade mig framåt mot handfatet. Jag blev alldeles pirrig igen och hjälpte själv till att få ner mina underkläder. Jag tog tag om kanten på handfatet och ryste till då jag kände hur Ryan smekte med handen över min rygg.
”Ta mig nu”, mumlade jag och tryckte mig lite bakåt mot honom. Jag skulle inte kunna vänta mycket längre. Men han hade tydligen bestämt sig för att retas med mig för efter bara en kort stund kände jag hans hand leta sig framåt och neråt. Jag kämpade emot ett stön när hans hand slöt sig om mig.
”åh gud..”
”du är så het”, viskade Ryan och började sakta röra handen uppåt och neråt.
Jag bet mig hårt i läppen och grep åt hårdare med händerna om det kalla stålhandfatet. Han ökade takten lite och jag andades häftigt till.
”Ryan..”
Jag tryckte mig lite bakåt igen och det svartnade nästan för ögonen på mig när jag kände hans hårdhet. Ryan gav också ifrån sig ett stön och han släppte mig för att lägga händerna på mina höfter igen.
Sekunderna senare trängde han in i mig.
”Åh!” Jag var inte van vid att gå så fort framåt. Vi brukade alltid börja lite lugnt. Men det var ju jag själv som sagt att vi nog borde skynda oss.
”Går det bra?” frågade han nästan lite ängsligt.
”Mm.. åh!”
”Shh”, skrattade han hest fram.
Han var still en stund och började sen röra sig mot mig. Jag mötte honom så gott jag kunde i det trånga utrymmet, det var nog bara tänkt att en person skulle befinna sig inne på toaletten.
”gud vad.. sk-hönt”, flämtade jag fram.
Ryan stötte lite hårdare vilket gjorde att det kändes ännu mer. Hans andetag hade ökat lika mycket som mina och den lilla spegeln där inne hade börjat imma igen.
”Jag kommer snart”, kved han fram.
”Jag med… lite hårdare bara. Snälla..”
Jag visste att Ryan brukade gå igång lite extra när jag bad honom om något. Så ibland la jag till dom där ’snälla’.
Mitt önskemål uppfylldes och jag började känna blodsmak i munnen för att jag bet mig så hårt i läppen.
Plötsligt kände jag Ryans hand sluta sig om mig igen och det blev droppen. Med ett dämpat stön kom jag rakt i hans hand.
”Ah!” flämtade Ryan och jag kände hur även han kom i mig.
Vi stog bara och flämtade ett tag tills Ryan drog sig ur mig och jag vände mig om mot honom.
”Shiet..”, mumlade jag.
”Precis..”, svarade han andfått.
Den kraftiga skakningen fick oss båda att tappa balansen och jag föll rakt in i väggen.
”Nate!”
Jag la handen mot huvudet som jag slagit i och tog stöd mot väggen med den andra handen. Planet skakade till igen och jag kände hur hela magen drog ihop sig.
”Vi kommer krascha!” utbrast jag skrämt.
Ryan tog snabbt tag i min arm för att ge mig stöd samtidigt som han själv höll i sig i dörrhandtaget.
Jag bara väntade på att dom där gula syrgasmaskerna skulle trilla ner från taket. gud.. det fanns säkert inga sånna på toan! ”Vi kommer dö!” fortsatte jag hysteriskt och klamrade mig fast i Ryans arm då planet skakade till igen. Det kändes som att planet plötsligt sjönk flera meter, mil kanske! , och det ilade till i magen. Som när man åker fritt fall. Fast det här var inte ett dugg kul. Det sprakade till lite i högtalaren och vi stog tysta båda två.
”Det här är kaptenen som talar, vi har hamnat i ett område med mycket turbulens så gå därför till era platser så fort ni kan och behåll säkerhetsbältena på tills lampan slocknar. Brickorna och fönsterluckorna ska vara uppfällda.”
Rösten tystnade och jag drog blixtsnabbt på mig byxorna och tröjan. Okej vi höll inte på och krascha, tack snälla, jag ville verkligen inte behöva hoppa fallskärm eller åka på någon läskig ruschkana rakt ner i vattnet, och jag ville inte sprängas i luften heller.
”Skynda dig!”
”Lugna dig Nate! Det är ingen fara, jag lovar”, sa Ryan och tog tag om båda mina axlar. ”Du hyperventilerar ju nästan!”
Jag har en tendens till att överreagera ibland.
En snabb knackning hördes på dörren.
”Ursäkta, du måste komma ut därifrån. Alla måste gå tillbaks till sina platser”, hördes en kvinnlig röst, en flygvärdinna antagligen.
”Kommer!” ropade Ryan och skyndade sig på med kläderna han med.
”fan hon kommer se nu ju”, mumlade jag.
Först nästan-kraschen och nu en flygvärdinna alldeles utanför toan.
”Vill du hellre stanna här inne utan bälte då? Kom nu.”
Han pussade mig snabbt på munnen och öppnade sen dörren.
Det gick inte att missa uttrycket i den unga kvinnans ansikte och fastän jag fortfarande var skakad så hade jag mer än gärna velat höra hennes tankar. Jag flinade lite och skyndade mig efter Ryan genom gången tillbaks till våra stolar.

När vi knäppt fast oss igen la han armen om mig. Planet skakade inte alls lika mycket längre.
”Är du okej?” frågade han lågt.
”Mm jag tror det”, sa jag och lutade mig mot honom så gott det gick med ett armstöd emellan oss.
”Det är över snart”, log han. ”Jag hann föressten inte säga att jag tyckte det var väldigt skönt..”, flinade han.
Jag log mot honom och lutade mig lite närmare.
”Och sexigt.”
Han skrattade lågt och nickade.
”Jätte.”
När det knastrade i högtalaren igen ryckte jag automatiskt till.
”Då var det kaptenen här igen, vi har tagit oss ut ur området med turbulens och det ser inte ut att bli något mer problem. Om ni kollar mot höger sida så kan ni nu se kreta där nere. Om ungefär en kvart börjar vi gå ner för landning. Temperaturen i Grekland ligger just nu på 28 grader och det ser ut att bli en molnfri kväll.
Om en kvart stänger vi alltså toaletterna och släcker ner. Jag och besättningen tackar för att ni har flugit med oss och hoppas att ni får en trevlig vistelse i Grekland.” 

 


hjälp? ;)

i helgen(och kanske imorgon då jag är ledig) har jag tänkt sätta mig ner med nästa crash-kapitel så förhoppningsvis kommer det upp då också (kanske inte så superlångt bara).

men jag tänkte försöka skriva någon oneshot, om några hittills okända karaktärer haha, ikväll för att få igång skrivandet igen.

och det är här ni kommer in ;) ni får gärna skriva några saker som ni vill ska vara med i oneshoten, typ 3-5 grejer.
det kan vara.. 'skog, bråk, halsband, kille/kille', 'dans, tjej/kille, kärlek', eller vad som helst X)

sen skriver jag en oneshot som innehåller alla (alternativt några av) punkterna.
det kanske blir skit, eller så blir det något jätte bra ;)

så skriv gärna på =D


update

okej den här veckan ska jag börja skriva på kapitlet (<--- SKA ). Förhoppningsvis kommer skrivlusten och fantasin tillbaks när jag väl kommer igång med skrivandet igen. Jag ska inte skjuta på det längre nu haha XD

hoppas ni läsare finns kvar =)



RSS 2.0