crash m/m - del 43

Okej här kommer nästa kapitel =) och säg inte att det är kort nu, för det är faktiskt 25 wordsidor (och egentligen hörde ju kapitel 42 till det här också XD) ;)
överlag så är jag i alla fall nöjd med kapitlet, förutom den där delen jag pratade om förut -.- men jag nämner inte vilken det är för då kanske ni också stör er på den XD annars så hoppas jag att ni ska tycka om det (:
ni vet vad ni ska göra efteråt 8)


- without you I am like a puzzle with the last piece missing

Resten av veckan fortsatte mycket lugnare. Vi gjorde inte något speciellt men det kändes bara skönt att vara hemma igen, och att vara med Max. Det hade verkligen hjälpt att vi hade pratat om det som hände i parken, Max mådde mycket bättre nu.
Det var fredag eftermiddag och vi höll på för fullt med att ordna till festen, Johan skulle komma snart. Först hade jag inte tyckt att det verkade så roligt med fest, det var så länge sen jag hade gjort något sånt, men sen hade jag ändrat mig, det kunde nog faktiskt bli kul.

3 dagar tidigare.

Max

Jag hörde genom duschstrålarna att min mobil ringde och jag vred snabbt av kranen och sträckte ut armen efter en handduk att torka handen med innan jag tog upp mobilen.
”Hallå?” sa jag och drog med handen över ansiktet då det rann ner vatten i ögonen.
”Tjena, det är Johan. Hur är läget?”
”Hej! Jo det är bra, stod precis i duschen”, flinade jag.
”Ojdå, lyckat av mig. Ska jag ringa upp om ett tag?”
”Nej det är lugnt.”
”Okej. Hur är det mellan dig och Trey nu då? Pratar ni?”
”Jo han har flyttat hem igen faktiskt”, log jag. ”Men vi är inte.. tillsammans.”
”Åh.. vad tråkigt, jag är ledsen Max.”
Jag log lite svagt.
”Jag har inte gett upp än.”
”Så ska det låta. Men då är det nog inte så passande det jag tänkte fråga.”
”Jo vadå?”
”Nej men jag tänkte ifall ni skulle vilja ha fest med mig? Vi pratade ju om det förut. Och det skulle vara skitkul att göra något alla 3. Men jag fattar ju om det inte är läge nu.”
Jag tyckte inte att idèen var helt dum faktiskt.
”Jo men det skulle vara kul. Jag kan höra med Trey. Vilken dag isåfall?”
”Fredag?”
”Absolut. Jag ringer dig sen”, log jag.
”Härligt, då hörs vi!”

Trey hade varit tveksam först men sen hade han kommit på andra tankar och vi hade bestämt att vi skulle ha festen här hemma med Johan, med både lite nytt folk och gamla kompisar från skolan som vi inte hade träffat på länge.


 Trey

”Ställde du in systemkassen i kylen?” ropade jag.
”Yes!” fick  jag som svar av Max innan han kom ut från sitt rum med en handduk om midjan. Vattendropparna som rann längs bröstkorgen fick min blick att följa dom enda tills dom försvann under handduken. Tanken på att han var helt naken där under fick mig att bli både lite smånervös och nyfiken. Det fick mig att tänka tillbaks på den där natten i stugan då jag hade rört vid hela hans nakna kropp för första gången.
”Trey?”
”Va?” Jag såg snabbt upp.
”Är du lite borta eller?” skrattade han till.
”Oj jaa”, flinade jag generat. ”Förlåt, vad sa du?”
”Kan jag låna din vita skjorta? Min hade en jäkla fläck på sig såg jag, och jag orkar inte försöka ta bort den nu.”
”Självklart”, log jag. ”Letar du på den själv? Jag tänkte börja hälla upp i skålarna.”
Nötter och salta pinnar brukade alltid vara uppskattat.
”Jaa det gör jag. Tack”, log Max och försvann in på mitt rum. Jag borde verkligen också byta om. Just nu gick jag omkring i jeans och en alldeles för stor grå huvtröja.
När Max kom ut i köket en stund senare hade han på sig svarta jeans, min vita skjorta med lite uppkavlade ärmar och en svart väst över. Han såg perfekt ut, precis som vanligt. (och yes, här kommer en till klädbild; http://i56.tinypic.com/t65kyt.jpg)
”Skitsnyggt”, log jag.
”Tycker du? Tack”, log Max. ”Alltså vart fan är Johan? Gästerna kommer hinna hit innan honom.”
”Han kommer säkert snart.”
Vi hade självklart bjudit Sid och dom, till och med Martin, men dom hade inte kunnat komma då dom var tvungna att repa ikväll inför imorgonkväll då dom skulle ha spelning, och så skulle Joe knappast ha gett dom ledigt för att gå på fest. Och det hade väl inte varit så smart att festa kvällen innan en spelning heller.
Som om vi telepaterat dit Johan på något sätt kom han precis in genom dörren.
”sorry att jag är sen! Jag hade glömt att jag hade tvättid så jag fick skynda mig som fan”, flinade han och drog av sig den svarta jackan med pälshuva.
”Det är lugnt”, flinade jag och gav honom sen en kram med ena armen.
”Kul att se dig, det var länge sen”, sa Johan och ställde ner kassarna han hade med sig. ”Har Max stuckit ut eller?”
”Nej jag är här!” ropade han ifrån köket och kom sen ut i hallen. ”Paaaarty!” Han höll ut båda armarna och gav sen Johan en stor kram och flinade. ”Jag tänkte köra på fjortistema ikväll.”
Johan skrattade till och bar in kassarna i köket.
”Då har du alldeles för lite rosa på dig, och du visar inte tillräckligt mycket hud måste jag tyvärr upplysa dig om”, flinade Johan.
”Skit också, då får jag väl vara emo ändå då, fast en glad emo.”
”Har han redan börjat dricka eller?” frågade Johan roat mig.
Jag flinade och ryckte på axlarna. ”Ingen aning vad han gjorde när jag var i duschen.”
”Sluta”, flinade Max. ”Ska vi göra bålen eller är det för tidigt?”
”Nej men det kan vi väl göra. Om vi har i is håller den sig”, svarade Johan.
”Gör det ni, jag ska byta om”, sa jag och gick iväg till mitt rum.
Efter att ha sett Max kändes det ännu mer hopplöst att hitta något jag kunde vara någorlunda snygg i. Jag skulle fortfarande vilja bli designer av något slag, och jag hade ju kunnat hjälpa Sid flera gånger, så det var ju väldigt konstigt att jag inte kunde hjälpa mig själv. Ett hopplöst fall. Det knackade på dörren innan Max kikade in.
”Vet du vart vi gjorde av alla plastmuggar vi köpte?”
”Uhm.. längst ner i det stora skåpet tror jag.”
”Just ja.” Han var på väg ut igen men hejdade sig. ”Är du okej?”
Jag suckade.
”Jaa, jag har inget att ta på mig bara.”
”Men du har ju massa snyggt”, sa Max förvånat.
”Har jag?”
Max kom in på mitt rum och puttade igen dörren efter sig.
”Jaa det är klart. Ska jag hjälpa dig?”
Jag nickade.
”Visst, det finns ändå inget jag ser bra ut i.”
”Sluta, du är snygg vad du än har på dig”, sa Max och öppnade garderoben.
Han letade runt en stund innan han vände sig mot mig och höll upp en blåsvart rutig skjorta jag inte använt på länge och ett svart linne.
”Det här är jättesnyggt, testa?” log han.
Jag reste lite motvilligt på mig och tog emot kläderna. Jag drog av mig den stora huvtröjan och blev lite illa till mods då jag såg att Max tittade på mig. Jag drog snabbt på linnet och sen skjortan som jag lät vara oknäppt. Dom svarta jeansen var åtminstone godkända.
”Där ser du! Jättesnygg!” log Max stort.
Jag kände hur kinderna blev lite varma och jag vände mig snabbt mot spegeln istället för att se på Max. Jag såg faktiskt okej ut.
”Tack”, log jag och vände mig mot Max igen.
Vi såg på varandra en stund och det kändes på något sätt.. nästan elektriskt i rummet.
”Hur kopplar jag in datorn till högtalarna?” ropade Johan och fick oss att komma tillbaks till verkligheten.
Efter att Max gått ut från mitt rum letade jag på ett svart ganska brett läderarmband och knäppte fast runt handleden. Så, det fick duga.

En timme senare var vår lägenhet alldeles folkfylld. Det stod folk i köket, det satt folk i soffan, det var folk som dansade i vardagsrummet, ett par stycken stod ute på balkongen, och alla verkade ha väldigt kul. Jag smuttade lite på bålen jag hade hällt upp i en plastmugg och såg mig omkring efter Max.
”Hej Trey! gud vad länge sen jag såg dig, vill du dansa?”
Det var Michelle ifrån min gamla klass, hon var sig rätt lik förutom att hon hade mörkare hår nu.
”Jaa verkligen”, sa jag med ett leende. ”Visst, jag ska bara..” Jag drack upp innehållet i min mugg. Lite väl fort tydligen då det snurrade till i huvudet. Jag reste mig upp och följde med Michelle en bit ut på vardagsrumsgolvet som agerade dansgolv.
”Jag har saknat dig!” sa Michelle högt för att höras över musiken. ”Har du blivit någon designer än?”
Jag skrattade och skakade på huvudet medans jag rörde mig till musiken.
”Nej jag jobbar på dagis just nu, så rätt långt ifrån.”
”Men åh vad gulligt! Jag skulle älska att jobba på dagis.”

Trots att vår lägenhet inte var så stor tog det ett bra tag innan jag träffade på Max igen.
”Har du kul?” frågade han med ett leende och tog en klunk ur sin ölburk.
”Japp!” log jag tillbaks. Jag själv höll min tredje cider i handen. Men det var faktiskt länge sen jag drack, och jag blev inte direkt full på några cider och lite bål.
”Woah, ramla inte!” sa Max och tog tag i min arm.
”Va?” flinade jag.
”Du vinglade till rätt fint”, flinade han tillbaks.
”Gjorde jag?” frågade jag förvånat och log sen snett under luggen. ”Du försöker bara luras”, sa jag och kisade lite mot honom.
Max såg bara roat på mig utan att jag riktigt förstod varför. Vi damp ner i soffan båda två och jag såg att Johan börjat leka DJ borta vid datorn, med sällskap av en annan tjej jag inte kände till.
Jag drack lite av min ananascider och såg sen på Max igen. gud, var han inte ännu snyggare nu än för en liten stund sen?
”Hey Max!” ropade Johan. ”Kan du komma och logga in din spotify?”
Jag såg lite besviket efter Max då han reste sig upp. Annars så kände jag mig.. glad. Och lite, lite snurrig.
När Max kom tillbaka såg jag på honom med ett stort leende.
”Vi dansar!”
Han såg lite tveksam ut men jag tog tag i hans hand och drog upp honom, den tomma ciderflaskan ställde jag ner på bordet. Det pirrade till lite konstigt i mig då jag höll Max hand, och jag hade ett svagt minne av att jag inte borde hålla honom i handen alls. Men jag orkade inte bry mig i det nu.
Max skrattade till lite och vi trängde oss in bland alla varma kroppar.
”Är du full?” flinade han.
”Nej”, sa jag förvånat innan jag log lite busigt. ”Jag har inte druckit mycket.”

Max
Det var länge sen jag såg Trey så här, men så visste jag ju också att han blev påverkad av typ 3, 4 cider, och det var säkert det antalet han druckit. Men det var skönt att se honom glad, och jag kunde ju inte förneka till att jag gillade att han verkade lite mer oförsiktig vad gällde beröring. Hans varma hand om min när han drog upp mig från soffan hade fått det att kittlas i magen.
Vi dansade ett tag men när det blev en lugn låt verkade Trey ändå inse något och han var snabb med att säga att han skulle på toa. Jag gick ut på balkongen så länge för att få lite luft.
”Det är inte mycket syre kvar där inne.” Jag vände mig om och såg att det var Sean, en kille som gått i Johans klass och som vi hade umgåtts med rätt mycket i skolan, men efter att vi gått ur skolan hade jag inte direkt sett till honom. 
”Nej inte direkt”, flinade jag.
”Ska du ha?” Han höll fram ett ciggpaket.
”Nej jag har fortfarande inte börjat”, log jag snett tillbaks.
”Duktigt. Föressten, har du inte din pojkvän här? Den där blonda, jag hörde om er av Johan för länge sen. Spelar i until my last heartbeat va?”
Jag grimaserade lite. Varför skulle Martin dras upp nu?
”Det var rätt länge sen vi gjorde slut. Vi passade inte.”
”Ajdå vad tråkigt. Ingen ny på gång?” log han.
Han hade uppenbarligen inte hört om Trey.
”Nja, kanske snart, förhoppningsvis.”
”Det lät spännande”, flinade han och fimpade ciggen efter bara några bloss. ”Men ska jag vara ärlig så hade jag svårt att tänka mig dig med en pojkvän, typ att du skulle bli uttråkad efter två dagar eller något”, sa han lite retsamt.
”Det var gymnasie-Max som var sån”, flinade jag. ”Jag.. håller mig hellre till en person nu.”
Sean log och greppade lätt min axel med handen. ”Det låter bra. Men fan jag drar in nu, lär ju frysa ihjäl annars.”

 Trey
Jag hade hunnit dansa med massa olika personer, jag som inte ens brukade tycka att jag kunde dansa, och jag hade lyckats med att vinna en limbotävling också som Johan och Max helt plötsligt hade startat. Superseriöst hade det väl inte varit direkt. Men om jag fick säga det själv så hade jag varit jävligt bra. Jag brukade inte gilla uppmärksamhet men ännu en gång kände jag att jag inte orkade bry mig. Jag hade börjat fundera över Max lite tidigare, att alla var så komplicerat, att jag var jättekär men ändå ville vara kompisar och allt det där. Men efter en väldigt fin drink blandad av Kate, en tjej som gått i min engelskagrupp, hade den oron försvunnit.
Min skjorta hade visst åkt av någonstans också. Men det var verkligen sjukligt varmt så det gjorde inget. Min blick fångade upp Max borta vid DJ-hörnan och jag gick dit med ett glatt leende på läpparna.
”Max! Du lovade mig en vinnardans efter att jag vann limbon! Har du glömt?” frågade jag och petade honom lätt i magen.
Max skrattade till och skakade på huvudet.
”Självklart inte. Vill du ta den nu?”
Jag nickade och slog armarna om hans hals och backade bakåt en bit ut på golvet innan jag började röra mig runt. En lite vingligare variant av en tryckare kanske. Till en snabb låt dessutom. Men det gjorde ingenting.
”Tycker inte du det är varmt?” frågade jag och la armarna om hans midja istället. ”Du borde klä av dig lite”, sa jag och fnissade till. ”Eller vill du att jag ska hämta is?!” frågade jag snabbt.
Max skrattade till igen och skakade på huvudet.
”Nej det är lugnt Trey.”
"Okeeej", sa jag och fortsatte se upp på honom. "Vi vill inte att du ska få värmeslag Maxie", fortsatte jag sakligt och tryckte handen mot hans panna innan jag flinade till igen. "Het, I tell you."
Max skrattade roat till och la händerna på mina axlar.
"Om jag känner att jag håller på att få värmeslag lovar jag att säga till dig."
Efter att låten var slut tog jag mig ut till köket och öppnade fönstret. Det var massa personer där inne som jag inte ens kände igen. Antingen var det några av Johans nya kompisar eller någon kompis kompisar. Det kunde ju lätt bli så ibland. Jag hällde upp lite av bålen i en blå plastmugg och hajade sen till lite när jag drack. Den smakade mycket starkare nu än förra gången. Fast i ochförsig stod det en hel rad med olika flaskor på bänken så det skulle inte vara konstigt om någon fått för sig att blanda i någonting mer i skålen.

Vid kvart över 3 gick dom sista personerna. Det var bara Johan som var kvar.
”Ska vi städa?” frågade han och drog handen genom håret som tycktes stå åt alla håll nu.
”Nej inte städa”, flinade jag och kände hur det gungade till lite. Det kanske var någon liten jordbävning.


Max
”Nej det är lugnt, gå hem du, om du inte vill sova över?”
”Nej jag tror jag drar hem, men jag kommer över imorgon så röjer vi upp då.”
”Hejdå”, log Trey brett och vinkade. ”Kom ihåg vem som är limbo-kungen!”
Johan skrattade och drog på sig jackan.
”Det lär bli svårt att glömma.”
Trey verkade lite smått hyper, och han gick knappast rakt om man säger så. Men han var charmig på något sätt. Men enligt han själv var han inte det minsta full. Inte alls..
Men det var inte så att han sluddrade eller något, han var bara glad.
”Det blev lyckat”, log jag och drack upp den sista bålen i min mugg. Jag hade också fått i mig en del, men jag kände mig inte särskilt påverkad. ”Förutom att du tappade bort din skjorta då”, sa jag och fnissade till. Okej, lite påverkad kanske.
”Jaa det är skumt”, skrattade Trey. ”Men nu tänker jag.. sova”, sa han och gick iväg mot sitt rum. Jag drog handen genom håret och följde efter honom.
”Godnatt då”, log jag från dörröppningen. Jag skrattade sen till. ”Jag fattar inte hur du har lyckats fått håret så där rufsigt.”
Trey skrattade och kände på sitt hår där han stod på golvet.
”Det är snyggt. Men.. sover du inte här?” frågade han förvånat.
”Vill du det?” frågade jag försiktigt.
Först såg han lite osäker ut men så nickade han.
”Jaa, kom.”

 Trey
Det snurrade fortfarande lite behagligt i huvudet och jag tyckte det var okej att jag bad Max sova här faktiskt. Jag behövde inte oroa mig. När jag såg mot honom igen fladdrade det till lite i magen på mig. gud, max..
När han var framme vid sängen la jag armarna om hans axlar och utan att riktigt veta hur drog jag ner honom mot sängen så att vi båda föll ner. Det bubblade i mig och pulsen slog jättehårt. Jag la mig halvt över Max och drog lite i hans väst innan jag började knäppa upp knapparna.
”Trey..”, andades Max fram och såg upp på mig.
”Jaa?” sa jag och såg ner på honom med glansiga ögon.
Jag kunde inte hejda mig utan fortsatte knäppa upp knapparna.
”Det var inget”, svarade han och hjälpte till att få av sig västen.
När den låg på golvet började jag med skjortknapparna istället. Samtidigt så kände jag Max sköna händer mot min rygg och jag ville inget hellre än att han skulle låta dom leta sig in under mitt linne. Jag slet av honom skjortan och lutade mig sen ner och kysste honom hetsigt. Jag tog hjälp med händerna runt hans nacke och lät min tunga röra sig med Max, nästan våldsamt. Allt kändes så bra. Helt perfekt.
Han drog äntligen av mitt linne och jag satt mig gränsle över honom.
”Jag tror.. att jag är lite full”, fnissade jag till innan jag sakta drog med pekfingret över bulan på Max jeans. ”Nemen vad är det här?” sa jag och såg retsamt på honom.
”Det tror jag me..ed.” Hans röst gick upp i falsett på det sista ordet och det fick mig att skratta till igen. Jag kupade handen över det hårda och kände hur det snurrade till igen. Max drog ner mig mot sig och kysste mig häftigt.
”Jag älskar dig Max. Jättejätte mycket”, andades jag högt fram.
”Och jag dig”, mumlade han tillbaks.
Jag kysste honom en gång till och letade mig sen neråt med händerna. Jag knäppte fumligt upp knappen till jeansen och började sen dra ner dragkedjan. Max vred på sig under mig och jag var nära att tappa balansen där jag satt ovanpå honom. Jag försökte komma ihåg hur många ciderflaskor jag kunde ha druckit. En kanske.. Nej.. tre. Max fyra. Fast jag kan ha tagit en till lite senare..
Jag såg ner på honom igen och fick kämpa ett tag med att få ner hans tighta jeans över rumpan. Pulsen slog ännu hårdare och jag drog retsamt med handen längs midjan på honom, alldeles ovanför kalsonglinningen, dock var min hjärna inte så superfokuserad så jag råkade vika av från den raka linjen, vilket gjorde att lite av retsamheten gick förlorad. Det var ju meningen att jag skulle vänta med att röra honom just där han ville.
”Åh, jag vet!” flinade jag busigt till och släppte hans jeans som jag försökt dra ner ännu lite längre för att sen sträcka mig mot sängbordet. Jag drog ut lådan och fiskade upp dom rosa handbojorna.
”Kolla här”, flinade jag mot Max. Men så kollade jag ner i lådan igen och fick syn på rakbladet, och det var precis som att en hink med iskallt vatten kastades på mig. Max. Martin. Kompisar. Sårad. Alla ord kastades på mig. Känslorna kom tillbaks. herregud. Min puls slog fortfarande hårt men jag blev också helt illamående. gud vad höll jag på med?
”Trey?” andades Max fram.
Jag släppte sakta handbojorna. Jag kunde fortfarande känna Max stånd mot mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kände mig med ens väldigt nykter, och väldigt vilsen. Jag klev snabbt av Max och ställde mig på golvet.
”Max jag..”
Varför kunde det inte bara sluta snurra?
”Är du okej?”
Jag såg på Max igen. ”Jag vet inte.. det var inte meningen.”
Han såg plötsligt så besviken ut. ”Det är okej Trey.. det gör inget.”
Jag drog handen genom håret och visste fortfarande inte vad jag skulle göra.
”Jag.. älskar dig. Jag menade det”, sa han tyst.
Jag nickade.
”Jag älskar dig med, det vet du.”
Mina andetag blev snabbare igen och jag var rädd att jag skulle få någon slags panikattack eller någonting. Vi skulle ju vara kompisar!
”Kom och lägg dig”, sa Max och satt sig upp. ”Trey, titta på mig.”
Jag vände blicken mot honom. ”Men Max.. jag vill inte bli det igen”, pressade jag fram.
”Vadå?”
”Jag vill inte bli sårad en gång till. Jag vill aldrig det igen.” Jag var inte nykter än. Inte alls.
”Men du, kom.” Han höll upp täcket och jag la mig till sist bredvid honom.
”Trey, jag lovar att jag inte ska såra dig igen. Aldrig mer. Jag vill inte vara med någon hellre än dig.”
Jag såg tyst på honom.
”Jag känner mig yr.”
”Du har druckit lite för mycket”, mumlade han. ”Vi kan prata mer om det här imorgon. Vi sover nu.”
”Okej”, sa jag lågt. ”Är vi kompisar?”
Han nickade. ”Jaa vi är kompisar.”
”Okej bra. För då får jag krama dig”, sa jag tyst och la armarna om honom innan jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och slöt ögonen.

Max
Jag vaknade tidigt nästa morgon. Trey låg tätt intill mig och sov fortfarande. Det kändes nästan som en dröm när jag tänkte tillbaks på natten. Overkligt på något sätt. Det hade varit helt underbart att hångla med Trey, att fått röra vid honom. Men jag kände mig fruktansvärt oansvarsfull, som att jag inte accepterade Trey. Jag visste ju att han inte ville att vi skulle vara ihop, han hade sagt till mig när jag rört vid honom förut. Visst, vi hade kyssts på bion och vi sov tillsammans. Men jag visste ju att han inte ville ta det där steget till att bli tillsammans igen. Han var.. rädd på något sätt. Jag kunde förstå honom.
Jag hade vetat att han var full, att han nog inte tänkte klart. Ändå så hade jag låtit det hända. Jag hade varit med på det. Jag visste att det inte var så, men det kändes nästan som att jag hade utnyttjat honom.
Fast han hade sagt att han älskade mig..
Jag ville så gärna ha honom så där nära igen. Jag ville ha honom.

 Trey
Jag vaknade med ångest, minst sagt. Redan när jag märkte att jag låg med huvudet mot Max bröstkorg insåg jag vad jag hade gjort inatt. Varför vad jag så jävla dum i huvudet? Jag tyckte så synd om Max. Jag gjorde det bara svårare för honom hela tiden.
”Är du vaken?” viskade han.
”Mm”, sa jag tyst och kände hur ont huvudet gjorde.
”Hur är det?”
”Igår.. det var ett misstag. Jag.. visste inte vad jag gjorde”, sa jag istället för att svara på hans fråga.
”Ett misstag?” sa han lågt och jag kunde höra den sårade tonen.
”Inte så. Eller.. jo, det blev fel. Det var mitt fel. Jag skulle inte..”. Plötsligt slog en tanke mig. Natten var ganska suddig ändå. ”Vi.. gjorde det inte va? Jag menar..”
”Nej vi hade inte sex”, avslutade Max min mening och drog sig lite ifrån mig. Det fick det bara att göra ännu mer ont i mitt huvud.
”Max..”
”Jag måste ha vatten”, sa han och lämnade mig i sängen. Det blev alldeles kallt.

Vi pratade inget mer om det den dagen. Vi hade hunnit städa, Max hade ringt Johan och sagt att han inte behövde komma, duschat, lagat mat och ätit, städat lite till och vädrat ur lägenheten lite, allt det innan klockan ens var 2. Det hade varit spänt till en början och Max hade verkat lite småsur, vilket var förståeligt, men jag hade inte vågat ta upp det. Jag skämdes själv över hur jag höll på.
Senare på dagen var han i alla fall den vanliga Max och det verkade som vi hade lagt det där andra bakom oss.
”Ingen kan då säga att vi latar oss i alla fall”, flinade han. ”Två festkvällar i rad i är det inte alla som klarar av, inte om man gått upp vid 10 i alla fall.”
Vi skulle på spelningen ikväll, och jag visste att jag var fånig, men det lät faktiskt väldigt coolt med backstage.



                                                                                 *


 Sid

Jag tog en sked med flingor och drog borsten genom håret med andra handen innan jag tog upp mobilen och slog Jens nummer.
”Hallå?”
”Hej!”
”Jag undrade när du skulle ringa”, sa han lite roat.
”Jag försov mig! Förlåt! Du får komma över på en gång om du vill?”
Jens skulle följa med på spelningen och jag var inte så lite nervös. Det var första gången dom andra skulle få träffa honom, som min kompis, inget annat än. Jag hade liksom inte nämnt för någon av dom andra än att jag liksom gillade killar också. Jag visste ju att dom inte skulle tycka att det var det minsta fel, eftersom både Hale och Martin var bi, men ändå. Det var inte det enklaste att bara få ur sig. Och dessutom skulle det här bli första gången jag visste om att Jens stod i publiken. Det var nervöst.
”Absolut, jag tar nästa buss så jag är hos dig om en halvtimme typ.”
”Okej jättebra!” log jag.
Jag la tallriken i diskmaskinen och gick sen in på mitt rum för att ta tag i håret på riktigt.

En stund senare kändes det faktiskt som att jag hade allt under kontroll igen. Eller ja, nästan allt insåg jag då det plingade på dörren och jag fortfarande inte hade fått på mig några byxor efter duschen.
Mina svarta skinnbyxor hade en väldigt stark tendens att kunna försvinna i garderoben.
”Kom in!” ropade jag. ”Eller nej vänta!” Jag rusade ut i hallen där Rex stod och skällde och drog snabbt tag i hans halsband för att han inte skulle överfalla Jens.
Jag sträckte ut armen och öppnade dörren med den lediga handen.
”Hej!” log Jens då han kom in, hans blick föll sen lite neråt och blodet rusade genast till mina kinder.
”Jag höll på och.. letade byxor”, flinade jag och höll fortfarande ett fast tag om Rex.
Jens skrattade till.
”Det kanske skulle vara något annars. Spela i underkläder på scenen.”
Jag skrattade och nickade. ”Jo det skulle nog bli succé.”
Jens böjde sig lite ner och klappade försiktigt Rex.
”Hej Rex..”, sa han och rätade sen på sig igen. Han var fortfarande  lite reserverad men jag tyckte han var jätteduktig.
”Vill du att jag ska stänga in honom?” frågade jag.
”Nej det är lugnt, så länge han inte börjar hoppa på mig..”, sa han lite nervöst men log ändå mot mig. ”Är du taggad?”
Jag log stort.
”Jätte! Fast lite lagom nervöst, det beror typ på den här spelningen ifall vi får åka till Canada eller inte, Joe vill se hur vi funkar utan Chris.”
”Det var er förra sångare eller hur?”
”Jaa precis”, log jag.
Vi gick in på mitt rum och jag gjorde ett nytt försök att leta efter byxorna medans Jens satt sig på sängen. På överkroppen hade jag ett mörkrött linne, en svart oknäppt väst och så ett svart tygband knutet runt ena överarmen. Och ja nertill ett par vita boxers. Skitsnyggt.
”Var det okej med Trey och Max att jag hänger på under spelningen då? Jag fick inte med någon annan, det är flera av mina kompisar som är utomlands.”
”Jaa det gick jättebra. Självklart!” log jag.
Jag hittade äntligen på mina byxor och drog på mig dom.
”Snurra tack”, flinade Jens och jag vände mig om mot honom.
”Godkänd?”
”Mvg”, log Jens snett. ”Det kommer vara rätt många tjejer som skriker efter dig va?”
Jag skrattade till.
”Äh.. jo men några brukar det väl vara, konstigt nog. Fast det är ju inte någon av dom jag kommer träffa efteråt..”, sa jag lite retsamt.
”Åh, jag blir din enda groupie?”
Jag flinade och nickade. ”Definitivt.”

Klockan halv 7 var vi på stan och försökte hitta den nya klubben. Jag hade en svart tygkasse, med 30 seconds to mars logga, med hårspray, plattång, skrivblock, en tjocktröja och allt annat som kunde tänkas behövas, och gitarren på ryggen.
”Just ja..”, sa jag då vi fick syn på den upplysta skylten där det stod Ignite med blåa lysande neonbokstäver en bit längre fram. ”Mina kompisar.. Hale, Martin och Derek alltså vet liksom inte.. jag har inte sagt något om..” Åh det här var jättesvårt att få fram. ”Dom vet inte att jag är bi..”, mumlade jag.
”Åh.. när du sa att du var ny på den där halvan så menade du verkligen ny?”
Jag nickade lite generat.
”Dom vet inte.. något om oss.” Jag hoppades att han inte tog det som att jag trodde att vi var värsta paret eller något sånt. För det var vi ju inte. Jag vågade inte ens hoppas att vi skulle bli. Kunde Jens verkligen tycka om mig så mycket?
”Så vi håller låg profil ikväll alltså?” flinade han.
”Det är okej för dig?” frågade jag oroligt.
”Jaa men det är klart!” log han. ”Det är inget konstigt alls. Du ska ju berätta när du själv vill.”
Jag andades lättat ut när han tog det så bra. ”Men då tänker jag sno åt mig en sån här innan”, fortsatte han och stannade till för att sen luta sig ner en liten bit och snudda vid mina läppar. Jag ryste till och kände mig alldeles varm trots dom 10 minusgraderna det var ute. Jag kysste honom mjukt och mötte sen hans blick.
”Det beror absolut inte på dig, så du inte tror det.”
”Absolut inte, det är helt okej Sid”, log han. ”Jag ska försöka att inte attackera dig med kyssar”, sa han och blinkade med ena ögat innan vi fortsatte gå.
Jag tvekade lite innan jag drog upp dörren till klubben, jag hade ingen lust att stå ute i kylan och vänta på dom andra. Vi kom in i en ganska stor lokal. Väggarna var vita och svarta och bardisken blänkande svart. Längre in stod en rätt liten scen med spotlights riktade mot den. Klubben öppnade först vid 8 så det var folktomt där nu.
”Första gången jag inte är sist”, flinade jag.
”Hallå! Ni måste vara från bandet?” sa en man och kom gående mot oss. Han hade svarta jeans och en kortärmad rutig skjorta. Ett nitarmband runt handleden och en kedja runt halsen med någon berlock som liknade nirvanas bandlogga. I 30årsåldern skulle jag gissa.
”Yes, Sid”, log jag och räckte fram handen. ”Och Jens, fast han är inte med i bandet.”
”Trevligt, välkomna! Jonas heter jag”, sa han och tog Jens hand med. ”Jag ska visa er backstagerummet.” Vi hann dock inte långt förrän dörren bakom oss öppnades igen och resten av gänget ramlade in, det vill säga Martin, Hale, Derek, Max, Trey och Joe.
”Vi tajmade varandra bra här utanför”, flinade Hale och skakade bort lite snö ur håret. Jag såg hans något förvånade blick när han fick syn på Jens, och Trey såg helt jävla lycklig ut.

En liten stund senare hade vi fått av oss instrumenten, fått fram drickan och dragit av oss tjocka jackor. Joe var ute i barlokalen och fixade med ljus och ljudkillarna.
”Det här är Jens”, log jag. ”En kompis.”
”men gud! Det är du från krogen! Jag tyckte väl att jag kände igen dig. Jag visste inte att ni hade fortsatt träffas”, sa Hale förvånat.
”Tyvärr blev han inte av med mig”, flinade Jens.
”Det är säkerligen ingen förlust”, flinade Hale tillbaks. ”Kul att du kom med!”
Dom andra hälsade också på Jens och han smälte in hur bra som helst i gruppen till min lättnad. Men han var så pass öppen och social så jag hade inte direkt varit orolig. Det enda jag fick lov att tänka på själv var att inte fånga upp hans läppar i en kyss.
”Nej ska vi ta och spela igenom lite eller?” frågade Martin och reste sig upp ur den mörkbruna skinnsoffan. Vi hade en ganska blygsam raiderlista, inte några krav på färg på soffan direkt. Nej det var i princip alkohol, vattenflaskor, frukt och något mindre i matväg till efter spelning som vi hade på vår lista.

Max
”Spelar du något?” frågade jag Jens och lutade mig bakåt i soffan.
”Gitarr, men inte på någon seriös nivå direkt”, log han. ”Du då?”
”Gitarr, jag fick hoppa in med dom” Jag nickade mot Martin och dom som höll på att spela. ”under en konsert när.. Martin inte kunde”, log jag.
Trey hade rätt att Jens var snygg, och han verkade jättetrevlig också, inte särskilt blyg eller något.
”Shiet vad kul. Det här är första gången jag är backstage någonstans”, flinade han.
”Visst känner man sig lite cool?” sa Trey och flinade till.
Jens skrattade och nickade.
”Jaa lite VIP så där.”
Jag såg blickarna han kastade mot Sid och kunde inte låta bli att tycka det var sött.
”Jag hörde att Trey lyckades störa er i förrgår också.”
Jens skrattade till. ”Just ja. Men jag fick låna honom enda tills nästa morgon så det var lugnt”, sa han lite retsamt.
Det var nog rätt skönt för Jens att jag och Trey visste i alla fall. Det skulle jag ha tyckt.
Jag såg lite mot Trey som satt på min vänstra sida. Hans lår snuddade då och då vid mitt och jag försökte att inte rycka till varje gång. Det var som att jag hade blivit en miljon gånger känsligare efter den där händelsen inatt. Det hade varit riktigt plågsamt när han dragit sig undan, det hade känts som att jag skulle explodera. Det gjorde det fan fortfarande, och det såg inte bättre ut än att jag skulle få ta saker i egna händer senare, bokstavligen alltså. Det var inte heller någon tvekan om vems händer jag skulle låtsas att det var.

 Trey
Dörren öppnades och Joe kom in i lokalen.
”Okej killar, en kvart kvart sen ska ni upp på scenen. Kör på precis som vanligt, fast ännu lite bättre, så kommer det bli skitbra. Okej?”
Martin gjorde honnörsgesten med fingrarna och log snett.
”Jag ska sjunga som en gud”, flinade han.
”Vi fixar det”, log Hale.
Dom snackade en stund och sen skålade vi allihopa. Joe var på väg att gå mot dörren igen men hejdade sig och vände sig om igen.
”Föressten, Max.”
Max vände sig om mot honom och såg lite förvånad ut. Vi hade ju presenterat oss när vi träffade på dom andra tillsammans med Joe så det var inte konstigt att han kunde hans namn, men jag tror inte att någon av oss väntade sig att han skulle börja prata med oss direkt.
”Jag fick höra killarna spela en låt som du tydligen har skrivit, lät riktigt bra. Texten var verkligen felfri, jag gillade den.”
Max såg överraskat på honom.
”Oj tack. Vad kul att du tyckte det.”
Joe log snabbt och tryckte sen ner handtaget till dörren.
”Jag ska kolla så att allt är helt klart, gör mig inte besviken”, flinade han. ”Jag vet inte om jag sa det, men kön var inte kort om man säger så.”
Jag log stort mot Max när Joe hade gått.
”Där ser du, du är jätteduktig”, sa jag och rörde lätt vid hans arm.
Jag såg på Max att han försökte hålla tillbaks det där lyckliga leendet som jag älskade.
”Det var kul..”, sa han och drog fingrarna genom luggen.
”Vadå ’det var kul’? Säg att du är asbra”, flinade jag.

”fan vad kul det här ska bli!” Sid sprayade håret en sista gång och tog sen ett grepp om gitarren. ”Har du setlisten Derek?”
Han nickade och höll upp en tunn hög av papper. ”Yes, ska vi dra?”


Jag älskade känslan som alltid infann sig när jag stod i en publik. Det spelade ingen roll om det var en stor konsert eller en mindre spelning, det var lika härligt ändå. Att lyssna på bra musik, skriksjunga med utan att någon brydde sig om hur man sjöng, att hoppa tillsammans med massor av andra människor som var där av samma anledning. Jag gillade verkligen att dela den där upplevelsen och känslan med så många andra, mestadels okända, personer.
Dom såg verkligen proffsiga ut på scenen. Även om jag aldrig skulle tycka särskilt bra om Martin, jag hade ju ogillat honom från allra första stund, så var jag väl tvungen att medge att han sjöng väldigt bra, och han passade som frontfigur, det hade jag tyckt även då Chris sjöng och skulle föreställa deras frontfigur.
Sid såg skitcool ut, och det såg ut som att han älskade varje sekund. Hale snurrade proffsigt med trumpinnarna, och Derek spelade felfritt precis som vanligt.
När den tredje låten var slut greppade Martin micken med båda händerna.
”Shiet vad kul att det är så många här! Det känns sjukt kul att vara här, ascool klubb ju. Om det är några här som inte har sett oss förut så är vi until my last heartbeat”, log han snett.
”Chris, Chris!” var det några högljudda killar som började ropa längre bak i lokalen. Vi stod självklart långt fram.
”Jag kommer till det”, fortsatte Martin. ”Chris har tyvärr hoppat av bandet av personliga skäl, så det är jag som har tagit över den här rollen. Jag hoppas att jag inte ska göra en besvikna.”
Det hördes några fler positiva läten den här gången, Martin hade ju alltid varit en favorit i bandet. ”Vi kör väl vidare då! Den här låten vet jag att ni kan.”
Han hann bara spela ett enda ackord innan jubel och skrik utbröt i lokalen, och hade man inte velat hoppa hade man dragits med ändå så tätt som alla stod i publiken. Jens ramlade in i mig och såg snabbt upp. Jag tog tag i hans arm för att hjälpa honom hitta balansen igen. ”Gick det bra?”
”sorry!” skrattade han. ”Det gick bra. jävlar vad varmt det är!”
”Helt sjukt!” ropade jag tillbaks och flinade. ”Vad tycker du om dom?!”
Publiken lugnade ner sig lite under versen.
”Ska jag vara ärlig?” sa Jens högt intill mitt öra. ”jag tycker sid ser jävligt bra ut där uppe!”
Jag skrattade och drog den lite fuktiga luggen ur ögonen. ”Eller hur!”
Max hade hamnat en bit snett framför oss och min blick föll alltmer på honom istället för scenen. Jag tecknade åt Jens att jag skulle ta mig lite längre fram och han hängde på bakom mig medans vi banade oss genom folkmassan.
”Hej!” skrek Max då han fick syn på oss. ”Jag kunde inte ta mig bakåt!”
”Lugnt! Visst är dom bra?!”
”Skitbra!” Dom avslutade låten och började direkt på en annan stor favorit. Jag och Max log stort mot varandra innan vi drogs med i det galna hoppandet igen. Max la upp armen om mina axlar och jag sjöng med i låten.

Det kändes som att jag hade kört världens träningspass då spelningen var slut. Det räckte med att känna på håret, jag ville absolut inte se hur min frisyr såg ut nu. Jag kände mig hur svettig som helst och fötterna värkte av att ha stått på det hårda betonggolvet så länge. Max hade gått iväg till baren för att hämta vatten och kom precis tillbaks med två stora plastglas.
”Här”, sa han och räckte det ena till Jens och det andra till mig.
”Tack.” Jag drack flera djupa klunkar innan jag såg på honom igen. ”Du då?”
”Jag drack där borta, jag hade inte fått med mig 3 stycken”, flinade han.
Jag tog en klunk till och gav honom sen glaset. ”Du kan ta resten.”
”Tack”, log han. ”åh gud vad varmt det är. tror du någon bryr sig om jag tar av mig tröjan?”
Jag flinade och nickade.
”Jaa, på ett positivt sätt men”, sa jag och såg menande mot ett par tjejer längre bort som jag hade sett kastat mer än en blick på Max. Jag var van med det. Jag skulle också ha brytt mig om han tagit av sig tröjan. En svettig bar Max-överkropp skulle inte direkt lämna mig oberörd.
”Jag tyckte inte det märktes så mycket att Chris var borta”, sa Jens och drog handen genom sitt nu rufsiga hår. ”Jag såg dom på festivalen i somras.”
”Nej faktiskt inte, Martin är duktig”, sa jag något motvilligt.
”Ska vi försöka ta oss bakåt?” undrade Max och vi började än en gång bana oss igenom folkmassan, den här gången mot backstagedörren.

Det förvånade mig inte särskilt mycket att Hale hade en tjej tätt intill sig i soffan när vi kom in, det hade känts bra om Martin haft det också. Nog för att Max fortfarande stod rätt nära mig men ändå.
”Åh våra groupies!” sa Sid och log stort.
”Ni var asbra”, log jag stort tillbaks och gav Sid en kram.
”Tack! Det kändes bra, det var så kul att spela igen”, sa han och ställde ifrån sig ölflaskan. ”Men hallå är det ingen som vill ha en autograf nu när ni fått komma in här?” flinade han retsamt.
”Jag vill”, flinade Jens.
”Det fixar vi!” log Sid stort och plockade upp en svart spritpenna ifrån bordet. Han verkade lite smått hyper, men samma härliga Sid som vanligt. ”Vart vill du ha den? Och vad heter du?”
”Jens”, flinade han. ”Jag vill ha den.. på magen.”

 Sid

Han såg på mig med en retsam blick.
”Det ska väl gå bra”, svarade jag lika retsamt och lutade mig ner lite. Jens drog upp sin tröja en bit och jag la försiktigt ena handen mot hans mage. Även fast jag redan var helt uppspelt efter spelningen så kände jag tydligt det där pirrandet. Jag darrade till lite på handen innan jag skrev ’Sid’ med stora bokstäver på hans mage.
”Det kittlas”, skrattade Jens till. ”Men skitsnyggt. Tack. Jag ska aldrig duscha!” sa han tillgjort med ljus röst. Han släppte ner tröjan igen samtidigt som jag reste mig upp och gav mig ett leende. ”Ni var jätteduktiga.”
”Tack”, log jag. Det värmde att höra något sånt ifrån Jens.

Joe var hur nöjd som helst med oss och sa att vi kunde räkna med Canada framöver, så det blev självklart att fira det. Vi höll oss kvar backstage ganska länge innan vi bestämde oss för att gå ut till själva klubblokalen. Vi hann beställa en varsin öl innan ryktet spridit sig att vi var där, och då var det så klart folk som kom fram. Jag blev lika glad för varje person som sa att vi hade varit jättebra. Men skulle jag bli tvungen att beskriva hur någon av tjejerna jag pratat med sett ut skulle jag ha misslyckats rejält, man kunde säga att jag bara hade ögon för Jens, även om jag försökte vara diskret.
”Du, jag är ledsen över hur jag varit på sistone, det är ju det här jag vill hålla på med”, sa Martin och slog sig ner på barstolen bredvid min. Han hade nog fått i sig ganska mycket ikväll, men han var åtminstone glad. Och hellre alkohol än piller.
”Det är lugnt”, log jag. ”och du skötte dig jävligt bra ikväll”, sa jag och höll upp mitt glas. ”Skål.”
Plötsligt var det någon som la en arm om mina axlar och den andra över Jens axlar. När jag vände mig om såg jag att det var Hale.
”Nu är det slutvilat, vi ska dansa”, flinade han.
Jag kastade en blick bakom honom.
”Är det där hon du hade med backstage?”
Han flinade lite och skakade på huvudet.
”Det var ju länge sen. Variation Sid, det är viktigt.” Han rätade på sig igen och släppte oss. ”Kom nu.”
”Vill du?” frågade jag Jens och flinade lite.
”Självklart, det var väl slutvilat?”
Vi reste oss upp och jag såg Trey och Max en bit bort som stod och dansade. Jag log lite för mig själv och hoppades verkligen att Trey börjat fundera på det där jag sagt.

När klubben stängde vid 3 tog vi oss ut i den kyliga natten. VI fick ställa upp på några kort men sen var vi ganska ensamma. Det var väl inga som ville vara ute längre än nödvändigt i den här kylan.
”när fan går bussen?” frågade martin. ”Eller ska vi fixa taxi?”
”Det tar ju sån tid innan den kommer”, suckade jag.
”Men där borta är en hållplats, vi kan kolla tiderna”, sa Max och började gå ditåt, i sällskap med Trey och Derek.
”Det finns ingen lista här!” ropade Max efter en stund.
”Jag tror det finns en till busshållplats runt hörnet där borta”, sa Hale och pekade. ”Hänger du med Sid?”
Jag kastade en blick på Jens men han stod och pratade med Martin så jag nickade och följde med Hale.
”Du”, sa han efter en stund och jag kunde inte säga att han gick spikrakt. ”Alltså.. är det.. du får inte ta illa upp nu, det behöver inte alls vara så men är du och Jens mer än kompisar eller något?”
Jag blev lite paff av frågan, jag trodde vi hade varit diskreta. Jag hade velat pussa Jens typ hundra gånger under kvällen men inte gjort det en enda.
”Alltså..”, började jag.
”Nej sorry! Fan jag menade inget illa. Varför skulle du ha gått och blivit gay helt plötsligt för? Jag fick väl bara för mig något. Du får tänka på att jag inte är helt nykter”, flinade Hale.
”Jo men typ”, sa jag och kliade mig i nacken. ”Inte att vi är.. något par eller så.. men jag tycker om honom. Som.. ja du vet.. kille.”
Han stannade och skrattade till kort.
”Nej? På riktigt? Vadå har ni.. träffats länge eller? Jag visste inte ens att du hade fortsatt ha kontakt med honom ju.”
”Jo.. vi har setts några gånger, det har bara inte blivit av att berätta.”
”Men jag fattar ändå inte, jag trodde du gillade tjejer?!”
Jag flinade till.
”Jo.. det trodde jag med.. alltså jag tycker ju inte att dom är ointressanta, jag tror jag gillar både och.”
”Men så insåg du så där bara att du tände på han, Jens, också? När då liksom?”
Jag drog lite med tungpiercingen mellan tänderna.
”Han liksom.. kysste mig den gången vi var på krogen.”
”Va?! vad fan har du inte sagt något för Sid?!” skrattade han.
”För att jag var helt freaked out kanske! Det var ju inte så att jag bra ’åh jaha, jag är bi. Coolt!’ Det tog ett tag innan jag fattade själv. Jag var helt hysterisk på mig själv ett tag”, skrattade jag.
Hale skakade lite på huvudet och började gå igen.
”Jag trodde inte du kunde förvåna mig Sid, du är ju liksom galen hela tiden. Men uppenbarligen så kan du det.”
gud, han skulle bara veta vad jag hade gjort med Trey.
”Men du har väl.. inget problem med det?” frågade jag och blev lite orolig.
Han såg snabbt på mig. ”men gud nej! Självklart inte! Jag är ju fan allätare själv. Lite chockad är jag, men det är ju askul! Han är ju hur snygg som helst, och jätteschysst. Det tyckte jag redan på krogen.”
Jag log och drog handen genom håret.
”Det känns väldigt bra i alla fall. Men säg inget till dom andra än. Trey och Max vet, men inte Martin och Derek.”
”Absolut, jag säger inget”, log Hale. ”Men behöver du några förförelsetips så..”
Jag skrattade och knuffade till honom lätt.
”Ge dig.”
Han lyckades snubbla till och klev rakt ner i rännstenen.
”Hey ta det lugnt!” skrattade han. ”Mitt balanssinne sjunker med 90 % när jag är full, det är sant. Sluta flina, jag har faktiskt räknat på det!”

Klockan var nästan 4 när vi klev på bussen. Det var en del folk på men ljudnivån steg ju avsevärt när vi hoppade på. Hale och Martin klev av efter 3 hållplatser och det var ett under att Hale inte hamnade under bussen när han halkade på nedersta trappsteget. Förhoppningsvis skulle Martin hjälpa honom hem, annars skulle han väl somna i någon snödriva.
När Derek också hade gått av, en hållplats senare, vände jag mig om mot Jens.
”Vill du hänga med hem?” frågade jag och försökte fokusera blicken på honom. Hale var inte den enda som hade druckit en del ikväll. Men det var vår första spelning på länge, det hade varit askul och vi hade dessutom fått veta att vi skulle få åka till Canada, och det hade varit så härlig stämning på klubben, klart vi hade druckit.
”Vill inget hellre”, log han och bet tag i läppen.
Trey vände sig om från sätet framför.
”Vi ska av nu, vi ses väl”, log han.
”Jaa det gör vi, sov gott sen!” log jag tillbaks.
Både han och Max reste sig upp och gick mot dörren när bussen saktade in.
”Ha det bra!” log Max.
”Hejdå.” Jens log och vinkade.

När vi klev av 4 hållplatser senare kunde jag inte hejda mig längre. Jag la armen om Jens rygg och drog honom intill mig för att sen kyssa honom hårt. Jag hade nog alkoholen att tacka för att jag vågade det här. Jens besvarade häftigt min kyss och hans fingrar drogs genom mitt hår.

”Ska vi gå in?” frågade jag då jag lyckats slita mig ifrån honom en stund senare. Jens nickade men kysste mig en gång till. Vi tog oss uppför trappen och så fort dörren gått igen bakom oss inne i lägenheten tryckte jag mina frusna läppar mot hans igen.
”Vi kanske borde införa sånna där kyssförbud oftare om du blir så här efteråt”, mumlade Jens med ett flin.
Jag skrattade till en aning generat.
”förlåt jag..”
”Vadå förlåt? jag tycker det är jävligt sexigt”, sa han och såg upp på mig med en blick som nästan var svart, och det var inte av ilska.
Jag började ta av min jacka och Jens var snabbt där med sina händer för att hjälpa till.
”Vet du vad jag mer tyckte var sexigt? Du på scenen”, sa han lågt.
Jag tryckte upp Jens mot väggen så att han stod med ryggen mot den och kysste honom hetsigt igen. Jag tog nog igen varenda kyss jag inte hade kunnat ge honom under kvällen nu på en gång. Jens strök ivrigt med händerna över min rygg och drog mig sen ännu närmare honom.

 Trey
”Vad kul det var!” log jag då Max stack nyckeln i låset.
”Jaa verkligen! Skitkul.”
Vi gick in i hallen och Max log mot mig igen. ”Vet du vad som gjorde mig mest glad ikväll?”
Jag skakade på huvudet.
”Att jag har sett dig le så mycket. Inte en enda ledsen min.”
Jag log lite försiktigt mot honom.
”Jag hade kul med dig.”
”Jag hade jättekul med dig med.” Max såg på mig en stund innan han gick mot köket. ”Shiet, klockan är halv 5 och jag är inte ens trött”, hörde jag honom säga.
”Inte jag heller konstigt nog.” Jag gick efter honom till köket och såg honom precis ta ner ett glas ifrån skåpet. Sids ord spelades upp i mitt huvud. Det skulle vara så enkelt att bara.. Det hade varit så kul ikväll. Jag hade inte ens oroat mig när jag dansade med Max.
”Vad tänker du på?” log Max.
”Va? Nej inget.”
”Okej. Du såg så fundersam ut”, sa han och drack lite vatten.
”Det var inget speciellt”, log jag. ”Går det något på teve den här tiden eller? Jag är verkligen inte trött än”, flinade jag.
”Säkert repriser på dåliga komediserier och csi, det går fan jämt”, flinade Max tillbaks.

Det var först vid halv 6 som jag kände att jag ville sova, och då slog tröttheten verkligen till på en gång. Jag satte ner fötterna på golvet och ryckte till.
”Åh nej men fot har somnat. Jag hatar det”, sa jag men skrattade ändå lite. ”Det känns så äckligt.”
”Den kunde inte vänta tills resten av du ska sova?” flinade Max.
”Men eller hur.”
”Ska jag bära dig?” frågade han roat.
Såklart skulle den där osäkerheten slå till igen. Men nu tänkte jag strunta i den.
”Okej”, sa jag och skrattade lite. ”Om du orkar.”
”Trey.. ett barn skulle orka bära dig.”
Jag fnissade till när han enkelt lyfte upp mig och jag la armarna om hans hals. gud vad jag älskade att vara nära honom.
Vi var snabbt inne på mitt rum och Max släppte ner mig i sängen.
”TaxiMaxi till er tjänst”, flinade han. ”Godnatt.”
Fastän han log, fastän han nyss skrattat så såg jag det där i hans blick. Något som liknade smärta. Sorg kanske.
”Ma..” Jag tystnade och tvekade lite.
”Va?” sa han och vände sig om i min dörröppning.
”Du kan väl sova här om du vill.”
”Jag behöver inte..”, sa han osäkert.
”Du får”, sa jag och såg på honom innan jag flyttade in mig. Det var ju mer regel än undantag att vi sov tillsammans nu.
”Som kompisar, jag vet. Du behöver inte oroa dig Trey”, sa han och log svagt. Jag hade faktiskt inte ens tänkt säga det den här gången. Men han var väl van med min automatiska kommentar jag sagt dom senaste nätterna. Inte för att jag tänkte säga att vi kanske kunde bli.. liksom ihop igen, men ändå. Det var kanske inte jätte nödvändigt att nämna det där ordet som jag hade börjat irritera mig på, åtminstone när det handlade om oss. Eller, även när vi varit tillsammans så hade han ju varit min bästa kompis, men nu fick det alltid en negativ stämning att sprida sig när någon av oss nämnde det.
Det är för att du både vill vara hans bästa kompis OCH pojkvän, idiot.
Jag krånglade av mig jeansen under täcket och försökte att inte snegla mot Max när han klädde av sig. Han la sig sen bredvid mig och en stund låg vi bara tysta på rygg båda två.
”Susar det i dina öron med?” sa Max efter ett tag.
”Mm”, flinade jag.
”Irriterande.”
”Jag tycker om det på något konstigt sätt. Det hör liksom till när man varit på spelning.”
”Om du saknar det imorgon kan jag blåsa dig lite i öronen”, flinade Max roat.
”Tack, det uppskattar jag”, sa jag och skrattade till.
Jag tystnade igen och det var inte bara suset i öronen jag hörde utan också Max andetag, vilket var väldigt lugnande.
”Hur är det med din piercing föressten?” frågade jag. ”Du gör väl rent nu?”
”Jaa det gör jag. Det gör inte lika ont längre”, sa han och vek ner täcket.
Jag skulle inte ha frågat, det var ju omöjligt att spela oberörd då jag såg Max mage. Det måste ju synas på mig. Jag var säkert röd i ansiktet till och med.
”Det ser mycket bättre ut”, sa jag och såg på smycket för att sen snabbt låta blicken glida över resten av magen. Han log och drog upp täcket igen.
”Ska vi sova?”
Jag nickade. ”Jaa, godnatt.”
”Godnatt”, log Max tillbaks.

 Sid
”Ska jag ta fram madrassen?” mumlade jag när vi nästan snubblade in på mitt rum, fortfarande med armarna om varandra.
”Nej..”, mumlade Jens tillbaks.
”Bra”, andades jag fram och backade bak Jens mot sängen innan jag mjukt tryckte ner honom. Hans händer letade sig snabbt upp till mina axlar och drog ner mig mot honom. Jag lyckades dock stanna till lite och såg en aning retsamt på honom.
”Är du fortfarande min groupie?”
”Definitivt”, nickade Jens och jag tryckte mjukt bak honom mot väggen. Jag satte mig sen gränsle över honom och la händerna på hans axlar. Aldrig, aldrig att jag skulle ha vågat göra det här helt nykter.
Jens försökte kyssa mig men jag vred retsamt på huvudet.
”Jasså, det ska vara på det viset”, sa Jens och såg lite roat på mig innan han helt utan förvarning la händerna mot min rumpa och stack ner händerna i fickorna. Jag mumlade lågt något och tryckte läpparna mot hans. Jag slet av Jens hans svarta linne och kände samtidigt hans händer ta tag i nederkanten på mitt.
Allt gick i ett ganska högt tempo, men ändå kändes det för långsamt. Våra kyssar hade nästan blivit våldsamma och mina skinnbyxor var halvt uppknäppta. Våra andetag var lika häftiga som kyssarna och min puls slog hårdare än en hammare. En dov duns hördes då Jens bakhuvud slog i väggen men han verkade inte bry sig särskilt mycket utan nafsade istället tag i min underläpp. Snart var mina byxor helt uppknäppta och Jens hand började ivrigt utforska där innanför. Jag slöt ögonen då han höll handen stilla utanpå mina boxers ett tag.
”Är det okej?” mumlade Jens.
”Vad känns det som?” frågade jag dovt och försökte med tankekraft att få hans hand att röra sig.

Max
Jag var jättetrött, ändå tvingade jag mig att vara vaken tills Trey hade somnat. Jag ville på något sätt vara säker på att han var okej. Hans ögonlock rörde sig lite och jag förstod att han drömde, men med tanke på hans lugna ansiktsuttryck verkade det inte vara någon mardröm. 
Den här kvällen och natten hade varit jättebra. Jag log för mig själv och fortsatte se på Trey. Han var så fin.
Det fanns inget jag inte skulle göra för honom. Jag kunde inte ens beskriva i tankarna hur mycket jag älskade honom. Min kärlek för honom gick liksom inte att mäta.
Om man skulle samla in alla sandkorn i världens alla öknar skulle det inte vara tillräckligt.
Alla vattendroppar i alla jordens hav skulle inte räcka.
Varenda liten stjärna som fanns i alla kända och okända galaxer skulle vara för lite.
Den gick inte att mäta. Den gick inte att beskriva med ord. Min kärlek var så mycket starkare än så. Jag ville att han skulle förstå det.


 Sid
Jag grep tag om Jens hår då han sakta började röra handen som han nyss slutit om mig. Känslan var helt obeskrivbar. Inte i närheten av vad jag hade känt förut. Det var så annorlunda med en killes hand. Jag sköt fram höfterna lite och kände Jens grepp hårdna något, vilket så klart fick mig att stöna till. Jag hoppades för guds skull att det här inte var någon dröm, för då skulle jag med största säkerhet vakna upp innan jag nått den där kanten.

”Det är..”, började jag men tystnade då Jens långsamt rörde handen uppför igen.
”Vad sa du?” frågade Jens retsamt.
”Det är jättebra”, andades jag fram.
”Åh, så du vill inte att jag slutar?” Och så stannade han plötsligt till med handen.
Fruktansvärt taskigt om jag får säga vad jag tycker.
”Jens”, mumlade jag plågat.
Tänk er att ni har sprungit 5 maratonlopp på raken, ni ser någon som håller fram ett stort glas med isbitar och iskallt vatten. Och så vänder den där personen glaset upp och ner. Alldeles framför dig.
Så kändes det för mig.
Jag öppnade ögonen och hann se lite nervositet i Jens blick innan han pressade sina läppar mot min hals. Då var det åtminstone inte bara jag som var nervös mitt i allt det sköna och spännande. Så började han sakta röra vid mig igen och en rysning gick genom hela min kropp. Det fanns ingenstans i världen där jag hellre skulle vilja vara just nu. Inte på en solig strand på Malaysia, inte på en spelning på rock am ring. Det fanns inget som skulle få mig att lämna den här sängen just nu. Inte om det blev jordbävning och väggarna rasade in, inte om utomjordingar invaderade lägenheten och petade på mig med sina långa gröna fingrar. Det fanns en person som jag ville kyssa tills läpparna skulle börja blöda, en person jag ville röra vid tills händerna domnade bort, en person jag ville skulle smeka mig över hela kroppen tills jag blev överhettad och svimmade.
Jag drog häftigt efter andan då Jens ökade tempot lite. Jag kysste honom hårt samtidigt som jag borrade in naglarna i hans axlar. Stjärnor dansade framför ögonen på mig. Och sen föll jag över den där kanten jag tänkt på tidigare.
Jag lutade andfått pannan mot Jens axel och skulle inte få fram ett ord om jag ens försökte.
Jens andades också tungt och pussade mig mjukt på axeln.
”Har du.. något papper?” frågade han och skrattade till lite.
Jag höjde sakta på huvudet och skrattade generat till. Well, det hade varit oundvikligt.
”Mm vänta.” Jag såg mot skrivbordet där jag hade för mig att jag ställt en toarulle efter att ha råkat spilla ut ett vattenglas igår, men det stog inte alls någon där. Jag fick syn på en handduk nedanför sängen och sträckte mig efter den.
”Här”, sa jag och räckte Jens.
”Tack.”
Han torkade snabbt av handen och kysste mig sen mjukt igen. Efter att han dragit sig lite ifrån mig gav han mig en retsam blick innan han lät sin tungspets fånga upp det han missat på handen. Konstigt nog fick det mig bara att tända till igen.
”Det där var helt sjukt”, mumlade jag och drog sakta två fingrar över hans mage, flinade lite när jag såg mitt namn. Han såg på mig med ett leende och en lite trött blick.
”Och du är jävligt skön”, log han mot mig och drog ner mig så att vi båda låg ner i sängen. Mina läppar ömmade och hjärtat slog fortfarande hårt.
”Är jag godkänd som groupie eller?” frågade han skämtsamt.
”Mvg +, eller föressten. Du har uppgraderat till och med. Vad kommer efter groupie?”
Jens skrattade till och la mjukt 2 fingrar över mina läppar.
”Du är söt.”
Jag pussade mjukt på hans fingrar innan jag greppade tag om båda hans handleder och tryckte ner dom mot madrassen.
”Vill du vara försökskanin till något jag aldrig prövat förut?” frågade jag och drog sakta tungpiercingen mellan tänderna samtidigt som jag såg ner på honom med en lite retfull blick.
”Jag skulle älska att vara det”, sa Jens med en betydligt hesare röst än han haft alldeles nyss.


När jag vaknade nästa dag var det ljusare i rummet och när jag kastade en blick mot stereon visade dess siffror 12.45.
Även fast jag varit lite onykter igår mindes jag varenda händelse. Speciellt varenda smekning och varje kyss. Mina kinder hettade till lite då jag tänkte på hur Jens hade rört mig. För att inte tala om vad jag hade gjort.
Nu låg han med huvudet mot min axel och ena benet över min höft. Han var alldeles varm. Jag ångrade ingenting ifrån igår. Jag kunde dock inte låta bli att fundera på hur det skulle kännas att göra det där med Jens. Om jag hade varit nära att svimma för att han gav mig ett handjob, hur fan skulle det då kännas att gå hela vägen?
Det dröjde inte så länge innan han rörde lite på sig och sen såg upp.
”Godmorgon”, sa han lågt.
”Godmorgon.”
Jag såg ingen chock eller panik i hans ögon, så förhoppningsvis ångrade inte han sig heller.
”Har du sovit gott?” frågade han och hävde sig upp lite för att sen luta sig på ena armbågen.
”Mm, har du?”
Han mötte min blick och såg sen ner samtidigt som han lät fingrarna trippa över min bröstkorg.
”Jodå, fast jag mådde ännu bättre innan vi sov”, sa han och flinade under luggen. ”Och jag vet inte om jag sa det, men jag gillar den där piercingen du har i tungan.”
Det fick mig så klart att rodna som en jävla tolvåring igen.
gud, förra gången hade jag tagit fram en madrass till honom och varit nog nervös över det. Den här gången hade jag låtit honom röra vid mina allra heligaste delar. Det hade varit så annorlunda än när Trey hade gjort det. Det hade varit jätteskönt då med, annorlunda men skönt, men då hade jag hela tiden haft tanken om att det var så himla fel i bakhuvudet. Hade inte Trey haft Max hade jag kanske tyckt om det ännu mer. Men Trey skulle alltid vara min bästa kompis, jag hade varit tänd på honom just då, men inte kär. Och det var nog också en av skillnaderna. Jag hade varit sjukt tänd på Jens igår, men.. det hade varit något mer också.. jag var nog kanske lite kär. Något kände jag ju i alla fall, även när vi inte kysstes eller låg i sängen. När jag hade sett Jens i publiken igår ifrån scenen så hade jag känt något speciellt.
”Jag mådde också bra då”, flinade jag. ”Jag är jätteglad att du följde med till spelningen igår föressten.”
”Det var hur kul som helst att du frågade! Jag såg er ju på festivalen i somras också, men ni har verkligen blivit bättre, och det säger jag inte bara för att jag tycker om dig.”
Jag log mot honom och la försiktigt min hand över hans.
”Tack. Det var mycket mer folk än jag hade väntat mig.”
”Det var sjukt mycket! Dina bandkompisar var trevliga.” Jag log igen, jag var glad att han tyckte om dom. ”Och jaa Trey och Max också! Jag hade jättekul med dom faktiskt. Men du sa väl att dom hade gjort slut? Att det var därför han bodde hos dig tidigare?”
Jag nickade.
”Dom ser ut att passa sjukt bra ihop i alla fall. Jag hade absolut trott att dom var ett par, fastän dom inte höll på med varandra på det sättet.”
Jag log lite. Alla såg det. Hur bra dom hörde ihop. Dom var nog bara inte medvetna själv om hur tydligt det syntes.
”Du vet Martin? Han och Max var tillsammans innan Max och Trey. Och jaa, Trey bodde hos mig för att det hände lite grejer mellan Max och Martin. Det är därför läget är som det är nu, men det är väldigt mycket bättre än vad det var för bara någon vecka sen. Då petade Trey knappt på Max.”
Jag ville inte berätta precis allting, det kändes inte rätt mot Trey, Max eller Martin, men jag förstod ju om Jens blev lite förvirrad så jag kunde i alla fall försöka förklara lite.
”Ajdå.”
”Jaa det kan man säga. Men jag tror det kommer lösa sig.”
”Hoppas det”, log Jens.

 Trey
När jag vaknade låg Max inte längre bredvid mig och jag såg mig lite fundersamt omkring. Jag hade liksom, dumt nog, börjat vänja mig vid att vakna bredvid Max igen. Han kanske hade gått in till sig under natten(morgonen)? Han kanske faktiskt tyckte att jag var väldigt självisk och elak. Vilket jag ju också var. Det är inte särskilt schysst att låta någon sova i ens säng samtidigt som man envisas med att vara kompisar.
Jag lämnade den varma mysiga sängen och drog på mig den stora gråa huvtröjan innan jag gick ut från mitt rum. Jag fick syn på Max i vardagsrummet där han stod och tittade ut genom fönstret. Det snöade för fullt.
”Vad du är uppe tidigt då”, log jag.
Max vände sig om.
”Åh hej.”
”Vad gör du?”
”Äh inget. Jag tänkte någonting dumt bara, men det var inget.”
Jag såg undrande på honom. ”Vadå?”
”Det har kommit jättemycket snö och jag fick lust att gå ut. Jag tänkte att vi kunde göra varm choklad och ta med oss, du vet som vi gjorde första året vi flyttade hit.”
”Varför inte?” log jag.
”För att allt inte är som vanligt. Det kanske inte är meningen att vi ska göra.. vanliga saker då.” Han såg så sorgsen ut på något sätt.
”Det är det väl Max.. typ.”
”Jag menar inte att allt ska bli perfekt på en gång. Jag vet att det behöver ta tid, vi kan ju inte bara låtsas som att vi aldrig var ifrån varandra, att vi inte ens pratade. Men jag tycker att det är så.. svårt ibland. Jag vet inte när jag ska vara tyst, vad jag får säga och inte. Ibland glömmer jag att tänka mig för och då känns det jättebra och enkelt men.”
”Max”, avbröt jag. ”Du behöver inte tänka så! Vi har varit kompisar sen ettan för guds skull. Bästa kompisar sen 8an. Du behöver inte bete dig på något annat sätt än du gjort alla dom åren.”
”Men tar du inte illa upp? Typ som att det verkar att jag tar dig för givet?”
Jag log mot honom. ”Nej, inte längre. Det hade kanske känts så om du varit sån första dagen jag flyttade hem igen. Men det har gått rätt länge nu. Jag vill ha kul med dig Max. Jag vet att jag är skitdryg emellanåt, men det har jag väl alltid varit. Oroa dig inte”, log jag.
Det var inte ofta jag var den av oss som försökte lugna. ”Varm choklad sa du?”
Leendet han gav mig fick mig att uppleva som en flashback, det där leendet jag hade fått på skolgården efter uppropet på högstadiet. Då vi sågs för första gången på flera år.
”Med extra mycket kakao”, log han svagt.

Jag följde nog också mitt eget råd, för jag oroade mig faktiskt ingenting, precis som på spelningen igår. Vi hade tagit med oss en termos med varm choklad och sen pulsat iväg i snön mot en mindre skog som fanns en bit bort. I just den skogen hade vi lekt när vi gick i ettan eller tvåan, vi hade haft med oss en varsin pulka och sen tävlat i dom branta nedförsbackarna. Max hade kört in i mig så att jag hade vält och hamnat med ansiktet rakt ner i snön. Självklart hade han fortsatt över mållinjen för att vara säker på att vinna innan han gick tillbaks för att höra hur det var med mig. Han hade verkligen velat tävla i allt när vi var små. Och jag hade tyckt att han var jättecool.
Nu medans vi gått till skogen hade vi skrattat precis som vanligt och jag kände mig verkligen glad.

”Jag som trodde det skulle hjälpa med dubbla vantar”, muttrade jag och gned mina vantklädda händer mot varann där jag satt på sittunderlaget vi tagit med oss.
”Du är otrolig”, flinade Max. ”Jag tycker inte det var så farligt kallt faktiskt.”
”Det är för att du inte är mänsklig”, suckade jag.
”Men vet du vad som hjälper om man fryser?” frågade Max och reste sig upp.
”Gå in?”
”Nej att röra på sig”, flinade Max. Han böjde sig ner och jag befarade vad han tänkte göra då han samlade upp lite snö mellan händerna.
”Du skulle bara våga..”
”Bäst du sätter fart, jag vill ju ha lite motstånd”, flinade Max innan han kastade iväg snöbollen mot mig. Jag vred mig åt sidan men den träffade mig ändå på axeln.
”Du skulle inte ha gjort det där!” flinade jag och var snabbt uppe på fötter och började tillverka en snöboll.

Det var faktiskt kul att för en gångs skull få vara med och leka istället för att hela tiden hålla koll på småbarn som lekte och se till så att dom inte gjorde illa varandra. Max tjöt till och kastade sig ner bakom ett träd och gled fram på magen en bit innan han tog sig upp till en hukande ställning och höjde armen med en ny snöboll , ja han har nog sett lite för många actionfilmer.
”Synd att det där inte hjälpte”, flinade jag då jag snabbt var framme vid honom och släppte ner ett regn av lössnö över hans huvud.
”nej nu jävlar!” flinade han till och kom upp på fötter snabbare än jag väntat mig.
”Ah! Sluta!” skrattade jag och började rusa iväg. ”Jag vill inte Max!”
”Ger du upp då?” ropade han.
”Aldrig!”
Det tog inte lång tid förrän han var ikapp mig och plötsligt föll vi båda ner i snön. Max ovanpå mig.
”Ger du upp nu då?” frågade han retsamt.
”Absolut inte!” pressade jag fram och försökte knuffa bort honom.
”Synd”, härmade han mig och därefter kände jag iskall snö mot nacken. Jag skrek högt till men det ersattes snart av skrattande.

Det var definitivt värt att komma hem halvt ihjälfrusen för eftermiddagen hade varit asrolig. Frågan var bara hur jag ens skulle kunna ta mig till duschen.
”Kolla!” skrattade jag samtidigt som jag hackade tänder. ”Kolla mina händer. Jag kan inte ens dra ner dragkedjan.” Jag höll fram mina skakande händer mot Max och började skratta.
”Du är värre än en nakenhund ju! Ska jag hjälpa dig?”
Jag skrattade och nickade. När Max hade hjälpt mig av med jackan gick jag iväg till badrummet. Det kändes som att mina fötter skulle ramla av.

10 minuter senare hade jag fortfarande inte kommit in i duschen.
”Trey? Har du frusit ihjäl? Jag trodde du skulle duscha.”
”Jag försöker”, ropade jag från andra sidan dörren och försökte få mina stela fingrar att sammarbeta. Det var nästan lite otäckt.
”Vad gör du?” skrattade Max. ”Kan du inte vrida på vattnet?”
”Värre. Jag har inte fått av mig byxorna än.” Jag skrattade och kände hur underläppen började darra igen. Jag skulle kanske faktiskt hinna frysa ihjäl.
”Ska jag hjälpa dig med det med?” Max gläntade på dörren och flinade roat.
Jag tänkte först säga nej, men vad fan. Jag hade stått och fumlat med knappen i snart en kvart. Jag slog ut med armarna och flinade jag med.
”Jag känner mig som e..e-hett dagisbarn.”
”Jag tänker inte säga att jag känner mig som en dagisfröken.”
Jag tystnade då jag kände Max fingrar vid min jeanslinning. Min mage drogs automatiskt in då jag ryste till. Jag såg ner på hans händer, så nära, och i nästa sekund var dom borta och min knapp var uppknäppt. Max mötte hastigt min blick.
”Ta-hack”, andades jag fram och kände hur jag började hacka tänder igen.
”Slappa av”, sa han lågt och log svagt.
”Ka-han int-he..”
Han lutade sig sakta, sakta fram mot mig, och så lite neråt. Min underläpp darrade till igen och jag var precis på väg att sluta ögonen då han öppnade munnen igen.
”Jag vrider på vattnet åt dig.” Han rätade på sig och lutade sig sedan in i duschkabinen innan han lämnade badrummet.

När jag fått av mig kläderna och tagit mig in i duschen kunde min kropp äntligen börja tinas upp.
Jag hade inte haft något emot lite sällskap.
Jag blev lite paff av min egen tanke och vände upp ansiktet mot duschstrålarna för att försöka få tankarna att klarna. Vi fick se vad som hände sen, men just nu ville jag ta det lugnt.


 Sid
Jens hade gått hem lite senare på eftermiddagen då han skulle jobba ikväll och jag hade ägnat en stund åt att försöka ta in allt. Jag hade i alla fall kommit fram till att kvällen och natten inte kunde ha blivit bättre.
När det plingade på dörren höjde jag förvånat ögonbrynen lite. Jens kunde det inte vara i alla fall. Och Trey hade jag inte hört av vilket borde betyda att han var med Max.
När jag öppnade dörren var det Martin som stod där.
”Tjena”, log han. ”Är du upptagen?”
Jag skakade på huvudet och klev åt sidan. ”Nej kom in”, log jag.
Martin böjde sig ner och hälsade på Rex som lämnat sin nya favoritplats, min säng, för att kolla vem det var som kommit. Han såg sen upp på mig igen. ”Är du seg?” flinade han och tog av sig jacka och skor.
”Nej inte så farligt faktiskt. Lite småtrött bara, du då? Jag tyckte att du var ovanligt lugn.”
Vi gick in i vardagsrummet och Martin log lite.
”Jo jag vet, inte bra för min image”, skämtade han. ”Nej jag tror Hale drack för oss alla igår, tog alla tjejer också”, skrattade han.
”Jaa men typ. Kom han hem igår eller?”
”Efter att ha försökt gått in i 2 andra portar än sin egen och sen fått en skrattattack i hissen så ja”, flinade Martin. ”Men han Jens var ju schysst”, log han.
Jag nickade och hoppades att det inte syntes på mig vad jag tänkte. Vilket var ungefär: Jag, Jens, Säng.
”Jo han är jättesnäll. Hur kändes det för dig med Max och allt då?”
Jag hade varit mer orolig för Trey faktiskt. Men han hade sett ut att ha jättekul, jag tror faktiskt inte att han brydde sig så himla mycket i Martin just igår. Vilket var väldigt bra.
Han ryckte på axlarna och vred lite på en kudde han lagt i knäet.
”Det funkade väl. Det var ju skitkul med spelningen och så. Alltså.. det känns fortfarande förjävligt, jag tänker inte ljuga om det, men jag vet ju att det är kört så. Jag hoppas väl bara på att han inte ska hata mig för all framtid.”
Jag bet mig lite i läppen.
”Jag tror han hatar sig själv mer än dig faktiskt.”
Martin såg inte övertygad ut. ”Vet du om dom liksom är ihop igen eller?”
Jag tyckte det här var lite svårt. Trey var ju min bästa kompis, men jag och Martin hade också varit asbra vänner i flera år. Jag ville inte säga för mycket.
”Nej.. det är dom inte. Trey har lite svårt att komma över allt. Vilket är förståeligt.”
Han nickade. ”Jo..” Han fiskade upp en cigg ur jeansfickan. ”Får jag?”
Jag såg på honom med höjda ögonbryn.
”Varför skulle du plötsligt få röka här inne när du aldrig fått det förut?”
Han såg lite ursäktande på mig. ”Frågade bara. Men seriöst, det kändes väldigt bra igår. Det känns som att vi är ett band igen, inte 4 olika bandmedlemmar bara.”
Jag log och nickade. Det var verkligen så. ”Det var askul. Vi lyckades till och med följa samma setlist allihop”, flinade jag.
Martin skrattade och nickade. ”True. Fast jag gjorde säkerligen några Chris-fans missnöjda. Det kan ha låtit svajigt någon gång.”
Jag skakade på huvudet. ”Nej det lät skitbra allting, säkert Martin. Jag hade faktiskt väntat mig att du skulle klanta till det någonstans, men det var asbra.”
Martin gav mig ett leende som jag inte hade sett på väldigt länge. Fastän han oftast betedde sig som en manlig diva och verkade ha världens självförtroende så var det inte hela sanningen. Han blev verkligen glad på riktigt, nästan förvånad när han fick en komplimang. Förmodligen något som satt kvar från hans barndom, som jag förstod det hade han inte varit bortskämd med beröm. Han hade varit tacksam när han sluppit få någon örfil på en hel dag.
”Jag vill verkligen det här. Jag tänker inte.. du vet.. svika er igen. Bara så ni vet.”
Jag log och nickade. ”Det är lugnt Martin.”
Han log igen men flinade sen till och var den vanliga kaxiga Martin igen.
”Du fick inte till det med någon tjej igår då?”
Jag flinade och skakade på huvudet. ”Nope, ingen tjej igår.”



Max
Vi hade inte direkt orkat göra något mer under dagen, och nu satt vi i soffan och tittade på en film. Trey satt inlindad i en filt, lutad mot mig. Hans hår var fortfarande fuktigt och ibland föll det ner några vattendroppar på min t-shirt. Jag tvekade lite innan jag la armen om Trey, utanpå filten. Jag väntade på att han skulle dra sig undan men han satt kvar. Jag hade tänkt på det här, det var länge sen Trey hade dragit sig undan, stelnat till eller något liknande. Dom senaste gångerna hade det ju till och med varit han som föreslagit att jag skulle sova med honom. ’som kompisar’ givetvis, men ändå. Han kändes inte lika.. övertygad om det själv längre.
När filmen var slut slog mitt hjärta så hårt att jag var rädd att Trey skulle höra det.
”Trey..”
Han vred på huvudet och såg upp på mig.
”Jaa?” log han.
Han hade lett så mycket mer nu på sistone. Det kändes som en ilning genom hela kroppen. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Jag fick improvisera.
”Jag vet att du har sagt att du vill vara kompis och så.. men vi.. jag menar.. vi sover tillsammans, vi kramas, vi har kul, vi pratar om saker, vi..” Jag gjorde en gest med handen mellan oss. Vi delade på ett säte i hela soffan. ”Den där kyssen.. det var väl fel av mig men jag var varm i flera timmar efteråt.. och du.. kysste mig tillbaks, jag inbillade mig inte det”, sa jag lågt och såg på honom en liten stund. ”Vi gör typ allt som vi gjorde när vi var ihop så varför kan vi inte..”
Trey hade inte avbrutit mig en enda gång. Inget ’Max, sluta.’ Ingen ansats att resa sig upp ur soffan, ingen besvärad blick.. Jag svalde nervöst.
”Vill du liksom.. kan vi.. jag..” Jag visste vad jag ville säga men det var så svårt att få fram det. ”Får jag chans på dig?” sa jag till slut dumt.
jävla idiot. barnsliga, löjliga idiot. ’Får jag chans på dig?’?! Kom igen.. är du 7 år eller? Tönt-Max. jävla korkade fåniga..
”Frågar du chans på mig?” Trey såg på mig och försökte hålla tillbaks ett roat leende.
Jag såg generat på honom men nickade.
”Ja, jo.. jag gör väl det. På ett väldigt.. barnsligt sätt”, mumlade jag.
Det roade leendet på Treys läppar försvann och det vanliga leendet började svagt framträda. Han slog ner blicken och såg nästan lite blyg ut. Det såg inte ut som att han skulle resa sig upp och gå. Det såg inte ut som att han skulle säga ’Max, jag har ju sagt flera gånger att jag vill vara kompis..’ Så såg han sakta upp på mig och nickade försiktigt.
”Va.. vadå?” sa jag tyst och förväntade mig nästan att hjärtat skulle slå sönder min bröstkorg och ramla ut i soffan mitt emellan oss.
”Jag vill det”, viskade han. ”Jag vill vara med dig Max.. hela tiden.. nog för att vi redan är med varandra typ jämt men.” Han skrattade till kort och strök hastigt med handen under ena ögat. Grät han? När han tyst snörvlade till en gång förstod jag att så var fallet. ”Men jag vill vara ihop med dig igen.. jättegärna. Det känns ju bara som att något saknas annars.”
Mitt hjärta höll inte längre på att slå sig ut. Det smälte istället och skulle snart rinna runt i min kropp tillsammans med blodet. Jag var så lycklig att det gjorde ont i kroppen. Jag sträckte fram handen och la den mjukt mot Treys kind.
”Jag älskar dig Trey”, viskade jag. ”så jävla mycket.”
Han log mot mig, både med ögonen och läpparna, och det  slog mig att han inte alls var lika vacker som jag föreställde mig att änglar var. Han var ännu vackrare.


<----

jag har ju haft frågestunds-inlägg förut, men nu har jag fixat en sån där riktigt fråge-grej ;) så fråga på om vad ni vill! =D (klicka bara på bilden där till vänster)

och en liten update om kapitlet kanske ni vill ha också?
del 44 går fortfarande segt, har äntligen lyckats skriva lite idag, men det blev dock bara 3 sidor och jag har inga direkta idèer -.- (bara till kommande kapitel dumt nog haha) men det ska nog gå till slut (: lägger upp några teasers.



inga jätte teasiga teasers direkt, men något i alla fall ;)

del 43 -

________________________________________________________________________________________

”Om du saknar det imorgon kan jag blåsa dig lite i öronen”, flinade Max roat.

______________________________________________________________________________________

”Men ska jag vara ärlig så hade jag svårt att tänka mig dig med en pojkvän, typ att du skulle bli uttråkad efter två dagar eller något”, sa han lite retsamt.
”Det var gymnasie-Max som var sån”, flinade jag. ”Jag.. håller mig hellre till en person nu.”

__________________________________________________________________________________________

Pulsen slog ännu hårdare och jag drog retsamt med handen längs midjan på honom

___________________________________________________________________________________________


”Mitt balanssinne sjunker med 90 % när jag är full, det är sant. Sluta flina, jag har faktiskt räknat på det!”

____________________________________________________________________________________________

När filmen var slut slog mitt hjärta så hårt att jag var rädd att Trey skulle höra det.

___________________________________________________________________________________________


gör det ont att drunkna? - oneshot

jag har fastnat lite grann och kommer inte riktigt igång med kapitel 44 -.- men kapitel 43 är ju i alla fall klart (: fast eftersom det inte var länge alls sen jag la upp 42 får ni vänta lite på det ;)
så länge lägger jag upp en oneshot jag skrev förra året (:
missa inte senaste crash-kapitlet här nedanför ni som inte har läst det =)




                                





Har du tänkt på att man kan se samma saker på så olika sätt? Som från det här broräcket jag sitter på. Man kan se ut över havet och le vid synen av hur oändligt det ser ut, hur många tusen miljoner mil det ser ut att vara bort till horisonten, och undra vad som finns när man väl kommer dit.  Hur trevligt det skulle vara att ta en båttur. Eller så kan man se ut över havet och tänka på hur långt ner det är till bottnen. Hur trevligt det skulle vara att bara släppa taget om stålräcket och låta sig slukas av det där oändliga havet. Man kan se ner från bron och undra hur varmt eller kallt det skulle vara att bada. Eller så kan man se ner och undra om det gör ont att drunkna.


”Vad menar du?”
Jag frågar fastän jag vet exakt vad han menar. Han menade det han sa. Precis så brutalt som han sa det.
”Jag tycker bara..”, börjar han men låter mer tveksam den här gången.
”Säg det då. Säg att jag inte duger åt dig.”
Han flackar med blicken men ser snart på mig igen. Oj, är jag fortfarande värd att se på?
”Du duger visst. Du duger mer än väl. Det är bara.. Jag tror vi skulle behöva vara ifrån varandra lite.”
Jag ser på honom och håller envist tillbaka tårarna. Han är inte värd dom.

Om vi hade haft ett kasst förhållande där vi inte kunnat prata med varandra, om vi inte trivdes med varandra eller aldrig så mycket som kramades så skulle jag kunna förstå om han ville att vi skulle vara ifrån varandra ett tag och känna efter. Men jag trodde vi hade det bra. Jag trodde verkligen det.

”Och jag frågar igen; varför? Om jag duger åt dig och vi hade det bra, vad är då din jävla anledning till att vilja göra slut?” frågar jag och höjer rösten.
Och då börjar han tappa tålamodet. Men jag känner igen dom där tecknen så väl och vet vad dom betyder, eftersom jag själv varit på samma sätt. Han är bara osäker, och så jävla rädd.
”Fan vad du tjatar! Jag har inte sagt att vi behöver göra slut, jag vill bara att vi är ifrån varandra en stund och känner efter vad vi vill!”
’Vad vi vill.’ Jag var åtminstone ganska säker på att jag ville fortsätta spendera mitt liv med honom. Det kändes så senast imorse när vi pussades i dörröppningen.
”Okej. Vi är ifrån varandra ett tag”, säger jag med ett tonläge jag lika väl hade kunnat använda till en åsikt om en ny spelare i Barca.
Och då kanske jag ska nämna att jag är totalt ointresserad av fotboll. Och med dom orden lämnar jag min pojkvän, eller vad han nu är, och hans lägenhet som jag spenderat så mycket tid i.

Det prasslar under mina skor då jag krossar dom sköra löven som för länge sen lämnat sina trädgrenar. Det ser ganska färgglatt ut med allt det gula, orangea och röda. Men jag känner mig precis tvärtom. Helt färglös. Svart. Brun. Grå.
Den senaste timmen har jag försökt komma på ifall han betett sig annorlunda den senaste tiden. Vi sågs lite mindre förra veckan, och det var för att han tränade på gymmet lite mer än vanligt. Men förutom det har det varit precis som vanligt.

Klumpen i min hals har växt ifrån storleken av en pingisboll till en tennisboll och jag känner hur det blir svårare för varje steg att hålla tillbaks tårarna. För mig är det inte lika lätt att ta ett avbrott ifrån ett tvåårigt förhållande som det verkar vara för honom. Han såg inte ens ledsen ut.
Irriterad – Ja
Arg – Ja
Nervös, osäker, rädd – Ja
Men inte ledsen.

Har du någon gång städat din garderob? Antagligen. Men brukar du vika varenda plagg för att sen ordna i högar med t-shirtar i en, långärmade i en, jeans, byxor osv? Kanske det också. Men brukar du ordna kläderna så att dom ligger i färgskala? Med det mörkaste underst för att sen gå över i ljusare och ljusare nyanser? Och sen efter mönster. Knappar. Dragkedjor. Jag vet att det låter ganska stört, men det är min sysselsättning när jag försöker att inte bryta ihop. Medans jag sorterar kläderna får jag något annat att tänka på.

Några timmar senare ligger jag i sängen och då kommer gråten ändå. Jag gråter tills det känns som att tårarna gjort djupa, svidande spår längs mina kinder. Som långa ärr. Jag förstår inte hur jag ska fixa det här.
Jag älskar honom.

Nästa morgon har jag samlat mig lite och jag ringer upp honom. Vi behöver verkligen prata. I alla fall jag. Jag vill ha en anledning till att han bestämt det här, för det är inget vi bestämt tillsammans. Men han svarar inte. Inte någon av dom följande tre gångerna under dagen heller. Jag förstår faktiskt inte hur han kan vara så vek att han inte ens kan prata igenom det ordentligt.

Men jag ger inte upp utan när det börjar skymma ute börjar jag gå mot hans lägenhet. Utåt sett kanske jag ser ganska lugn ut, men inom mig stormar det värre än det gör av en orkan. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på ska hända när jag kommer dit. Kanske att få en riktig förklaring, eller kanske ännu hellre att han tar mig i sin famn och säger att han gjorde ett hemskt misstag.

Jag går uppför trapporna och tvekar sen lite vid dörren. Jag har aldrig behövt plinga men nu känner jag mig osäker. Jag sätter fingret mot ringklockan och trycker till.
Det gälla ringandet hörs innifrån lägenheten men inga steg hörs. Jag kan förstås inte veta helt, men jag är ganska säker på att han är hemma. Jag plingar igen. När han inte öppnar den gången heller drar jag irriterat upp nyckeln ur fickan och sätter den i låset. Jag fick nyckeln ganska tidigt eftersom jag praktiskt taget bodde hemma hos honom ett tag. Och det var av flera anledningar.

Jag vet inte hur jag ska förklara det jag såg där inne. Jag vet inte hur jag ska förklara smärtan jag kände. Men jag kan göra det enkelt med några få ord.
Jonny med en tjej.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Han har ofta skämtat om att jag är den feminina av oss två. Men jag hade aldrig trott att han skulle föredra en tjej framför mig.

Jag vet inte hur jag tog mig till bron. Men nu sitter jag här och ser på havet, den där utsikten som folk kan se på så olika sätt.

Du kanske har förstått vilket av sätten jag ser den på?
Undra hur det känns att drunkna.

Jag försöker inte längre torka bort tårarna som rinner, det kommer bara nya ändå. Istället försöker jag se dropparnas färd från min haka ner till vattnet. Men det är så klart omöjligt. Undra om havet blir ännu saltare av alla mina tårar. Jag bryr mig inte om bilarna som kör förbi i hög hastighet alldeles bakom mig, och dom bryr sig inte i mig. Det gör inte Jonny heller.

Vattnet ser lika svart ut som jag känner mig. Kanske kommer vi passa ihop då. Kanske inte. Jag får snart veta.

För varje tår som rinner från mina ögon, nerför kinderna för att slutligen droppa ner från hakan känner jag mig lite mer krossad.
Vad gjorde jag för fel?
Vad var det som inte var bra med ’oss’?
Vad har hon för något som inte jag har?

Jag drar efter andan och kramar åt lite hårdare med händerna om räcket. Snart släpper jag. Jag blundar en kort stund men allt jag ser är den där hemska bilden av Jonny och tjejen och jag slår snabbt upp ögonen igen. Jag rycker till när jag hör en snyftning, bara för att sekunden efter inse att den kom ifrån mig. Jag undrar hur länge det har pågått. Hur länge han varit med Henne. Har han varit med henne varenda gång han sagt att han skulle till gymmet? Har han låtsas att jag varit Hon varje gång vi kysst varandra? Har han någon gång menat dom där tre orden han sagt till mig?
Jag vet inte varför jag gör det, jag vill ju inte prata med honom, ändå tar jag upp mobilen och slår vant siffrorna till hans telefon. Varje ton som går skär i mitt öra. Men ingen svarar. Jag håller krampaktigt kvar mobilen emot örat, oförmögen att kunna trycka av förrän jag hört hans röst. En sista gång. Och efter tillräckligt många signaler går mobilsvaret igång och den där bekanta glada rösten ljuder. ’Tjena, Jonny här. Jag har antagligen något superviktigt för mig för annars hade jag svarat!’ det där lite hesa skrattet, ’säg något efter pipet så hör jag av mig, tjingeling.’ Jag har alltid tyckt att det där sista tjingelinget låtit så gulligt.

Sakta lossar jag finger efter finger som greppat räcket, och snart sitter jag utan att hålla i mig. Det behövs så lite för att jag ska falla. Jag behöver bara luta mig lite framåt. Det skulle räcka med en vindpust. Låt allt försvinna.

”Gör det inte.”
Jag andas häftigt till och vänder mig blixtsnabbt om. Rörelsen får mig att vackla till och jag kan inte hindra skriket. I sista sekunden då jag famlar efter räcket med händerna så tar personen, vars röst som nyss skrämde mig, tag i min arm.
”Gör det inte”, säger han igen och låter mer ängslig än jag kände mig.
Det är först då jag verkligen ser på honom. I någon millisekund hann jag hoppas att det skulle vara Jonny. Ögonen som ser på mig nu tillhör inte Jonny, men det är dom djupaste ögon jag sett in i. Jag andas fortfarande snabbt och jag kastar en snabb blick ner mot havet igen för att sen vända blicken mot min räddare. Jag har inte ens sagt något.
”Kom, jag hjälper dig”, säger han och det låter som att han försöker verka lugn, men chocken lyser i hans ögon.
”Jag..”
Jag känner hur tårarna börjar rinna igen och jag slåss mellan alternativen att slita mig loss och göra det jag kom hit för, och att låta honom hjälpa mig ner från den hemska bron.

Till slut vinner fegheten. Eller är det mod? Jag kliver i alla fall ner från kanten jag stått på och låter honom leda mig bort ifrån bron och bilvägen.
”Varför gjorde du så där?” frågar jag efter en lång tystnad och ser ledset på honom.
Det trängs så många blandade känslor inom mig just nu.
”Jag hade velat att någon gjorde så för min bror” säger han tyst.
Chocken jag såg i hans ögon tidigare har ersatts med sorg och jag biter mig lite i läppen.
”Din bror..?” frågar jag försiktigt.

Har du någon gång suttit och pratat i över 3 timmar med en främling? Mitt i natten? På en öde trottoar i en lika öde del av stan? Bara några kvarter ifrån den del av stan som aldrig sover? Jim och jag gjorde det. Och jag har aldrig känt sådant extremt medlidande som jag gjorde när han berättade om sin storebrorsa som tog livet av sig från just en bro. Efter det kände jag mig både patetisk och elak. Hur hade jag ens kunnat överväga tanken? Var Jonny verkligen värd det? Enligt Jim var han absolut inte det, och jag kan hålla med.
Jag har heller aldrig berättat så mycket för en okänd människa på så kort tid, och inte heller tyckt att jag känt en person efter bara 3 timmar. Men det kändes verkligen så med Jim. Han lyssnade, han avbröt inte, han berättade personliga saker, han ville veta vad jag tyckte. Och patetisk som jag är så bröt jag till slut ihop i hans famn och grät tills att det inte fanns fler tårar. Och han klagade inte en enda gång. Han verkade inte ens besvärad. Han bara höll om mig och viskade att det skulle bli bra. Och han om någon borde veta. Jag hade kanske förlorat min pojkvän, som ändå visade sig vara en idiot, men Jim hade förlorat sin bror.
Och på något sätt så sammanfördes vi; två sorgsna själar. Och jag tror verkligen att det här kan bli en vänskap som inte behöver gå förlorad.


crash m/m - del 42

det kanske är dags att lägga sig nu när klockan visar 04.00 (: XD men först tänka jag lägga upp det här.

ledsen om jag kanske gör några besvikna, men det barnförbjudna kommer visst i nästa kapitel nu när jag har delat upp dom ;)
men jag hoppas ni kommer gilla det här kapitlet ändå ;) det var åtminstone känslosamt för mig att skriva ._. 
kommentera lika duktigt som förra gången så blir jag glad =D  


- I look at the stars
And dream that the universe was ours



 Trey

Det kändes lite konstigt att vara på väg till dagiset. Det var så himla länge sen jag varit där. Skulle barnen ens komma ihåg mig?
Jag hoppade av bussen och började gå mot det röda huset som var omringat av brunt staket. Jag var inte heller van att gå upp så här tidigt, klockan visade bara halv 8.
Fröknarna gillade som sagt inte att jag var sminkad och jag brukade tona ner på det när jag jobbade, men hade jag inte målat på lite kajal idag hade mina ögon både sett röda och halvslutna ut. Jag hade äntligen letat på min vinterjacka så att jag slapp frysa ihjäl, men några vinterskor hade jag inte så fötterna fick fortfarande frysa i ett par converse.

Jag drog upp den tunga dörren och borstade bort lite snö ur håret. Jag hade inte behövt oroa mig för att barnen skulle ha glömt mig, för jag hann inte mer än att ta av mig jackan förrän jag hade tre barn fastklamrade vid benen.
”Trejj!” tjöt Sam till och såg upp på mig med ett sånt där helhjärtat leende som bara barn tycks få fram. Barn och så Sid då.
”Hej på er”, log jag och satt mig på huk. ”Vad kul att se er!”
”Vart var du?” frågade Emmy och såg upp på mig med en nästan anklagande blick. Emmy var oftast ganska blyg och hon ville alltid hålla mig i handen när vi skulle på utflykt. Men istället för att skrika och tjata som dom andra barnen så backade hon oftast, jag var inte säker på om dom andra fröknarna märkte det. Men jag märkte det, och jag brukade istället ta tag i hennes hand och säga att hon visst fick gå med mig på ditvägen.
”Jaa du var borta jättejättelänge!” höll Sam med.
”Jag.. har varit sjuk”, sa jag. Det stämde ju på sätt och vis i alla fall. Psykiskt sjuk.
Mike såg häpet på mig.
”Stackars dig! Men då kan vi vara dina doktorar! Kom!” sa han och drog tag i min hand. Jag skrattade till lite.
”Okej, okej, det kan ni få vara. Men jag måste ta av mig skorna först. Och så ska jag hälsa på era andra fröknar.”
”Nej nu!” sa Mike och sköt ut underläppen.
”Snart. Om ni springer iväg och fixar erat sjukhus så kommer jag dit alldeles snart, okej?” log jag stort.
Både Mike och Sam såg lite tveksamma ut men nickade sen.
”Okej! Kom!” ropade Sam och sprang iväg mot dockvrån.
Emmy dröjde sig dock kvar lite och såg upp på mig igen.
”Trejj? Är du frisk nu?” frågade hon och såg oroligt på mig.
Jag log och satte mig ner på huk igen.
”Jaa jag är frisk nu. Jag mår bra.”
”Okej..”, log hon försiktigt. ”Bra!” Hon kastade sig om halsen på mig och kramade mig hårt med sina små, smala armar. Sen släppte hon lika snabbt igen och sprang efter dom andra.

”Hej på dig Trey, det var länge sen”, sa Margot när jag gick in i det stora rummet som fungerade som både matrum och pysselrum.
”Jaa jag har inte mått så bra.”
”Vad jobbigt. Men det är bättre nu?” frågade hon och bar ut några brödkorgar till det lilla köket.
”Jaa det är det”, sa jag och log svagt.
Jag ville inte stanna längre än nödvändigt och prata med Margot så jag gick iväg mot dockvrån.
”Trejj! Kom hit! Sjuksyster, vår patient är här!” skyndade sig Mike att säga.
Dom hade dragit på sig utklädningsskjortor alla tre och jag såg att Mike hade ritat ett sjukhus-kors mitt i pannan med tusch. Aja, det var faktiskt inte min idèe.
”Där ska du ligga!”, fnissade Emmy och pekade på en docksäng.
Jag skrattade och skakade på huvudet.
”Då lovar jag att den går sönder. Jag kan ligga på golvet.”
”Men.. det är hårt”, sa Sam och såg lite oroligt på mig.
”Det gör ingenting”, försäkrade jag med ett leende och la mig ner på rygg.

”Så nu tar vi blodprov”, sa Sam sakligt och tryckte en penna mot min fingertopp. ”Oj, oj, oj det kommer mycket blod. Då svimmar du!” sa hon och la handen på min panna för att trycka ner mitt huvud mot golvet.
”Vi måste få igång hjärtat!” ropade Emmy och snart kände jag hennes små händer mot min bröstkorg och hon tryckte till flera gånger. Jag hostade till och slog upp ögonen.
”Hjälp! Vad hände?!” sa jag och försökte leva mig in i min patientroll. Jag hade tydligen något väldigt allvarligt fel.
”Det går bra, vi hjälper dig”, log Emmy och klappade på min hand. ”Doktor, hjälp Trejj!”
”Vi måste operera armen”, sa Mike och öppnade en liten sjukhuslåda. Den måste vara ny för jag hade inte sett den tidigare. Dom tog väldigt snabba vändningar på det här sjukhuset, för jag kunde inte säga att jag fick ihop hur min arm kunde behöva opereras när jag nyss hade varit avsvimmad.
Utan att jag hann säga emot hade Mike dragit upp ärmen på min svarta tröja.
”Vad är det?!” utbrast han.
Jag såg ner på min vänstra arm som pryddes av alla ärr, dom senaste fortfarande väldigt röda.
Jag satt mig upp och drog snabbt ner tröjärmen.
”Jag har gjort illa mig bara. Jag har ramlat. Klantigt va?” sa jag och försökte le lite.
Alla tre som nyss hade varit så uppspelta och inne i sin lek såg nu alldeles ängsliga ut.
”Ska vi hämta plåster?” frågade Emmy tyst.
”Nej”, log jag. ”Det går bra ändå.”
Plötsligt dök Margot upp i dörröppningen.
”Ska vi.. vad gör ni då?” log hon.
Mike vände sig om mot Margot.
”Leker doktor! Fast Trey har gjort illa sig.”
”Då är det väl tur att han är på ett sjukhus”, log hon.
”Nej på riktigt!” sa Sam. ”Kolla!”
”Nej det är..” Mer hann jag inte säga förrän Sam hade dragit upp min tröja igen. ”Titta fröken! Stackars Trejj!”
Jag vände snabbt blicken mot Margot, hoppades att hon inte skulle fatta, men hon såg inte alls glad ut.
”Oj det var inte bra”, sa hon. ”Vi ska gå ut lite nu, ni kan väl börja ta på er overallerna så kommer vi och hjälper er snart.”
Visst, Margot hjälpte aldrig till. Hon skyllde på att hon hade ont i ryggen och kunde på sin höjd hjälpa till med vantarna, medans jag och Jenny fick ta på alla overaller och stövlar.
”Okej”, sa Sam. ”Du är frisk nu!” log hon och klappade mig på huvudet.
”Vad bra, tack”, flinade jag.
Jag reste mig upp samtidigt som Sam, Emmy och Mike sprang ut och var på väg att gå efter då Margot stoppade mig.
”Kan jag få prata lite med dig bara Trey?”
”Visst”, sa jag och försökte låtsas som att jag inte alls visste om vad.
”Du jobbar på ett dagis, och barn är väldigt lättpåverkade. Jag har ju sagt tidigare vad jag tycker om det här med smink. Men det där jag såg på din arm är inte acceptabelt överhuvudtaget.”
Det kändes som att jag också var en liten dagispojke nu, och fick skäll av fröken.
”Vadå..?” började jag fastän jag visste att det inte var någon idèe.
”Dina skärsår, håller du på med sånt kan du tyvärr inte vara kvar här Trey. Det förstår du väl?”
Jag svalde hårt.
”Jag håller inte på längre”, sa jag tyst.
Margot såg lite misstänksamt på mig.
”Är det säkert det?”
Jag nickade.
”Okej. Men då ser du till att du döljer det där, för det är ingenting barnen ska behöva se. Om någon förälder skulle höra något om det ser det väldigt illa ut för hela förskolan.”
Jag nickade igen.
”Det var inte jag som..”
”Jag vill inte höra några ursäkter. Nu vet du vad som gäller.”
”Jaa”, sa jag tyst och gick ut från rummet mot hallen där barnen hade börjat klä på sig alla vinterkläder.
”Trejj! Hjälp med vantarna!” ropade en tjej så fort hon fick syn på mig.


 Sid

Jens hade blivit kvar till förmiddagen dagen efter och det hade känts som att ingen utav oss kunde sluta le.
Nu var klockan runt 5 och vi skulle repa vid halv 6 och dessutom träffa Joe.
Det var helt grått ute och det var nästan så att man började undra om det ens fanns någon sol bakom alla dom där molnen. Jag hämtade gitarren på mitt rum, klädde på mig och gick sen ut från lägenheten. Det här skulle bli den första riktiga repningen med den nya bandkonstellationen. 

”Oj är jag sen?” frågade jag då jag kom in i källarlokalen och alla andra redan var där.
”Lite grann, men ingen är förvånad”, flinade Hale ifrån soffan. ”Joe har inte kommit än i alla fall.”
Martin såg piggare ut än när jag senast såg honom och han log lite.
”Tjena.”
”Tja”, sa jag och damp ner bredvid dom i soffan. ”Läget?”
Jag fick ganska liknande svar från allihopa. Bra helt enkelt.
”Vad har du pysslat med på sistone då? Var ett tag sen vi hördes”, sa Derek.
”Nja lite allt möjligt”, log jag.
Jens till exempel.
”Jo just ja..”, började Hale men avbröt sig när dörren öppnades och vår manager kom in.
Han är runt 35, rätt lång, mörkbrunt aningen rufsigt hår och har oftast solglasögon, inte idag dock. Kläderna han bar var ett par vanliga jeans och en svart skjorta.
”Tjena killar”, log han och la ifrån sig jackan han haft över armen. ”Skönt att ni äntligen tar er tid till att repa”, sa han och såg lite menande på oss.
”Det har varit ganska mycket. Men vi är seriösa nu”, sa jag.
”Okej bra, det är så det ska låta. Jag har.. vart är Chris föressten?”
”Ehm jo det är så här..”, började Hale och kastade en blick på mig. ”Chris har liksom slutat. Hoppat av. Men!”, skyndade han sig att tillägga. ”Martin har tagit över sången.”
Det såg inte ut att få Joe att bli lugn.
”Va?! Har Chris hoppat av? När fan då? Det är meningen att ni ska prata med mig om sånt innan. Det är liksom det jag är till för.”
”Det hade inte gått att snacka honom kvar. Han tycker inte det är lika kul längre, det lät inte ens bra på senaste repningen. Och så har han sin tjej”, fortsatte Hale.
”Jag skiter faktiskt i era flickvänner. Hur fan kan ni säga att ni tar det här seriöst när ni inte ens har kvar sångaren i bandet?” frågade han upprört.
”Vadå är jag en låtsassångare eller?” frågade Martin irriterat.
”Alltså Martin kan sjunga, han har ju alltid varit med i refrängerna.  Och jo vi tar det seriöst, det är ju därför vi har löst det”, sa jag och såg på Joe.
Han suckade och drog handen genom håret.
”Fixar du det Martin? Och då menar jag inte halvdant.”
Martin nickade.
”Ja det är klart.”
”Jaa okej då, men då vill jag höra något. Inget nytt antar jag?”
”Jo det har vi”, sa Martin en aning spydigt. ”Max låt? Som jag var med och skrev på”, sa han och såg på oss.
Jag nickade.
”Absolut, vi kör på den.”

Joe tog vår plats i soffan och avslöjade ingenting i ansiktsuttrycket om vad han tyckte om låten. Det var först när vi hade spelat klart hela som han öppnade munnen.
”Okej grabbar, det låter bra. Men ni har inte kört den många gånger va?”
”Typ två”, svarade Derek.
”Okej, ni får öva rätt mycket så att det sitter perfekt. Men jag gillade den. Vem sa ni hade skrivit den?”
”Max. En.. kompis till oss”, sa Martin.
Joe nickade lite fundersamt.
”Han kanske har fler texter han vill dela med sig av.”
Martin lutade sig mot mickstativet och såg på Joe.
”Och spelning?”
”Jag kommer till det.” Han reste sig upp igen och såg på oss. ”Jag har fixat en spelning nästa helg. Jag vet att det är kort varsel men det blev så. Men då trodde jag ju fortfarande att ni var hela bandet.”
”Vi fixar det ändå”, sa Hale.
Joe nickade sakta.
”Det är på den nya krogen på stan. En nattklubb, Club Ignite, den öppnar nästa fredag, och ni kommer spela på lördagen som det ser ut nu. Så ni kommer ju bli ett av dom första banden som spelar där. Och ni vet ju själva att det är ännu viktigare att allt funkar perfekt då det är så pass intimt. Publiken kommer jättenära. Det är ingen stor scen.”
Vi nickade och jag rättade till axelremmen på gitarren lite.
”Sen har jag en annan nyhet också, men vi säger så här. Jag låter spelningen bli som ett test, fixar ni det så har ni en liten turnè i Canada att vänta er.”
”Va? Är det sant?” utbrast jag glatt.
”Yes. Alltså ingen lång turnè, inte som sist. Det blir typ på 5 olika platser i Canada. Men det är rätt stort ändå, eller hur?”
”som fan”, log Hale stort.
Martin log faktiskt på riktigt han med nu.
”Det är ingen mer som har planer på att hoppa av? Isåfall vill jag hemskt gärna höra det nu på en gång.”
”Nej, inga sånna planer”, sa Martin. ”Kan vi fortsätta repa nu?”
Joe drog handen genom håret igen. ”Ja, jo gör det. Jag stannar ett tag till och lyssnar, sen ska jag iväg och fixa lite mer inför er spelning. Jag mailar över infon sen om exakt tid, för om jag säger det här lär ni väl glömma av det.”
”Du känner oss”, flinade Hale.
”Jaa och ibland är ni rätt hopplösa”, sa han och flinade till. ”Kör igång nu.”


 Trey

Jag släpade mig uppför trapporna och öppnade sen dörren till lägenheten. Max kom ut i hallen nästan på en gång.
”Oj, tuff dag?”
”Något”, mumlade jag. ”Det kändes att det var länge sen jag var där.”
”Var dom jobbiga mot dig?”
”Nej dom var snälla, men dom är så intensiva”, flinade jag.
Ännu en gång kände jag det där behovet av att vara nära. Jag ville krama honom, säga att jag faktiskt hade hunnit med att sakna honom mellan alla lekar, mellanmål och påklädningar. Men det skulle fortfarande inte vara rätt av mig. När vi hade vaknat imorse och jag hade haft Max armar om mig hade det känts som vanligt. Tills jag började oroa mig att han skulle tycka min kropp var äckligt mager, och så hade jag känt mig dum som hade gått in igårkväll, jag gick emot det jag själv sa hela tiden.
’Rör mig inte Max’ Och så börjar jag leka med hans hår. ’Jag sover själv på mitt rum’, ’Jag är rädd Max, kan du hålla mig sällskap? Kom och lägg dig här’. Jag drar mig undan. Sen är jag nära att kyssa honom. Jag har sovit i hans säng. ’Jag vill att vi är kompisar.’ Jag besvarar hans kyss.
Jag sover med honom igen.
Trey Sanch – Förvirrad[alt. Psyko] person. Kännetecken för en Trey Sanch – [mycket] velig person, ger dubbla budskap. Svårt för att bestämma sig. Väldigt[alt. Extremt] känslig. En Trey Sanch kan helt plötsligt brista ut i kraftig gråt. Forskning har gjorts men beskrivning till hur man ska bemöta detta beteende har inte framkommit än.
Att understryka är dock att en Trey Sanch egentligen vill sina medmänniskor väl.
Passande partner till denna varelse är en art vid namn Maximilian Spjuth [se s. 12]

Jag kanske borde våga chansa igen. Max skulle aldrig göra om något sånt där. Visst skulle han inte? Dom här senaste dagarna hade jag känt mig omtyckt. Och jag hade märkt att han väldigt gärna ville vara närmare mig. Jag hade sett på honom flera gånger att han varit på väg att säga något men sen låtit bli, på grund av mitt kompis-snack, för att han inte ville förstöra något igen. Men tänk så skulle han bli irriterad om jag plötsligt ändrade mig. ’Nu vill jag vara mer än kompisar.’ Jag trodde inte att han skulle bli irriterad, men jag kunde inte veta 100 %.
”Vad är det som luktar?” frågade jag och tog av mig skorna.
”Det är nog sen jag åt lunch bara”, sa Max och ryckte på axlarna.
Jag kände mig alldeles stel i axlarna och släpade mig vidare mot köket. Jag gick fram till diskbänken för att ta ett glas vatten men hejdade mig med handen vid köksskåpet.
”Men.. vad är det här?” frågade jag tyst och såg mot bordet.
”Jag trodde att du skulle vara hungrig när du kom hem”, log Max försiktigt.
Köksbordet var dukat med en vit duk som jag inte ens mindes att vi hade, tallrikar, vinglas, flera skålar som såg ut att innehålla både sallader och såser, och mitt i allting stod två höga vinröda ljus i svarta ljusstakar. Dom brann jättefint.
Jag var väldigt känslig av mig, fast det brukade mest vara när jag var ledsen, men nu blev jag verkligen rörd.
”Åh, vad fint. Du hade inte behövt. Vi kunde ha.. lagat ihop något snabbt bara.”
”Jag ville. Dessutom sysselsatte det mig ett bra tag så att jag slapp ha tråkigt”, flinade Max. ”Sätt dig. Jag ska ta fram det sista.”
Jag satt mig vid bordet och såg att servetterna i glasen matchade ljusen. I vanliga fall brukade jag vara den av oss som ville att allt skulle matcha och sånt där, men nu hade Max verkligen lyckats.
”Den har stått i eftervärmen så den borde vara varm”, sa Max och tog ut en form ur ugnen. Det luktade verkligen jättegott.
Potatisgratäng kunde jag konstatera när han ställde ner den på bordet. Därefter hämtade han ett fat med kött skuret i skivor.
”Vilken lyxmat”, sa jag och kände mig fortfarande alldeles rörd. Max log mot mig och tog sen fram en vinflaska. ”Firar vi något?”
”Nej, jag tyckte bara vi kunde ha en sån här liten middag ändå. Det var.. länge sen.”
”Vad fint av dig, verkligen”, log jag stort och höll fram mitt glas när han hällde i och sen satte sig mitt emot.
”Ta först du”, sa Max och sköt över gratängen mot mig.
Det slog till så plötsligt. Jag såg grädden i formen, räknade snabbt ihop i huvudet att det där var väldigt många kalorier. Exakt antal visste jag inte, men ändå.
”Trey?”
Jag ville inte ljuga. Jag hade slutat med det, och jag visste ju att jag var smal.
”Jag råkade bara tänka.. du vet.. grädde och sånt.”
”Men du”, sa Max och såg ledset på mig. ”Tänk istället att det är nyttigt för dig. Du skulle behöva äta margarin och grädde varje dag.”
Jag nickade sakta.
”Förlåt, du har gjort allt det här och jag bara förstör. Jag är jättehungrig och det ser jättegott ut.”
Han log mot mig.
”Du förstör inte. Jag vill veta när du får sånna där dumma tankar.”
Jag log mot honom.
”Tack Max.” Jag la på gratäng på tallriken och tog sen två köttskivor. ”Vad är det för såser?”
”Den där vita är vitlökssås. Jag hittade ett recept på nätet som jag testade, den blev god faktiskt. Och den röda är rödvinssås, så fick jag lite mer användning av vinet.”
”Men.. har du gjort såserna själv till och med? Så här mycket hade du inte behövt göra!”
”Jag ville sa jag ju”, flinade Max och la på mat han med. ”Vad gjorde ni på dagiset då?”
”Vad har vi inte gjort?”, flinade jag. ”Lekt doktor, jag var patient. Läst böcker, varit ute och lekt. Haft snöbollskrig, jag var måltavla. Ätit lunch, jag tappade aptiten efter att Erik nös rakt på mig, och så har jag klätt på typ hundra ungar.”
Max skrattade.
”herregud, då förstår jag att du är trött.”
Jag flinade och nickade.
”Jaa, men det var kul också.”
”Dom hade saknat dig va?”
Jag log och nickade.
”Faktiskt. Jag fick minst 3 kramar av vartenda barn.”
Max log mot mig.
”Du passar med barn. Margot då, var hon där?”
”Jaa tyvärr”, suckade jag. ”Det.. hände en grej som inte var så bra.”
Jag berättade om ärren som både barnen och Margot sett, och Max såg medlidande på mig.
”Vad jobbigt.”
”Jaa, jag ska börja använda sånna där tröjor med hål för tummarna när jag är där.”
”Det låter bra”, flinade Max.

Det var hur gott som helst, och det gick bra att äta upp allt på tallriken. Inget illamående. Det kändes väldigt vanligt mellan oss också. Förutom dom uteblivna kommentarerna så som ’vet du hur kär jag är i dig?’ och dom lite nervösa ’jag älskar dig’. Vi hade inte hunnit sagt det mer än 2 gånger tror jag.
”Vad gott det var. Jätte. Jag blev hur mätt som helst.”
”Vad bra”, log Max glatt. ”Jag blir jätteglad av att höra det.” Han höll sen upp sitt glas. ”Skål?”

Max
Jag var jätteglad över att middagen hade gått bra, Trey hade verkligen uppskattat det. Jag ville visa för honom att jag fortfarande kunde vara en bra kille, att jag uppskattade honom hur mycket som helst. Jag ville visa mina bra sidor, så att han inte trodde att dom hade försvunnit. Jag ville att han skulle förstå hur tacksam jag var att vi var kompisar. Men jag tänkte ändå inte sluta kämpa för att få bli hans pojkvän igen. Jag ville så himla gärna få ha honom intill mig, säga alla ord jag nu bara kunde tänka. Jag ville ha honom lika nära som han var i mitt hjärta.
”Vill du ha mer?”
”Nej tack jag orkar verkligen inte. Tack så jättemycket för det här.”
”Det var så lite så”, log jag och reste mig upp för att börja plocka bort.
”Det där kan jag göra!” sa Trey snabbt och reste sig upp.
”Du behöver inte”, log jag men som väntat började Trey fylla på diskvatten ändå. Envis som han var.

Vi hade plockat undan och diskat allt och jag var på väg ut från köket då Trey sa mitt namn.
”Jaa?”
Han tog stegen fram till mig och förvånade mig genom att lägga armarna om mig.
”Tack Max.”
Jag kramade tillbaka och log stort inombords. Jag älskade verkligen att ha honom nära. Och kramas fick man göra om man var kompisar. ”Jag är inte värd det här”, viskade han.
”Det är du visst! Du är värd miljoner gånger mer. Och det är jag som ska tacka att du ens vill vara med mig.”
”Det vill jag”, svarade Trey och kramade mig lite hårdare innan han släppte mig. Det pep till i hans mobil och han tog upp den.
”Sid och dom ska ha spelning nästa vecka”, log han.
”Vad kul, då kan vi väl gå?”
”Jaa absolut, det gör vi”, log han tillbaks och fortsatte sen läsa. ”Oj, dom ska få åka till Canada också! Nästan helt säkert i alla fall. Vad roligt för dom!”
”Verkligen”, log jag. ”Vi borde också åka på semester någon gång”, log jag försiktigt.
”Jaa det skulle vara jättekul.”
Jag kände mig fortfarande varm av den där kramen.

”Ska vi gå ut en stund? Bara en kort promenad eller något. Jag känner mig alldeles tung i huvudet.”
”Absolut”, log Trey.
”Om du orkar?”
”Jaa det gör jag. Jag ska bara leta på vantar.”
En kvart senare gick vi längs gatan mot en av dom mindre parkerna som fanns i vårt område. Det var verkligen kolsvart ute och dom få gatlamporna gjorde inte mycket nytta.
”Jobbade Jenny idag?” frågade jag och vek in mot parken.
Trey skakade på huvudet. ”Nej hon var ledig idag.”
”Okej”, log jag och nickade.
Jag vände handflatan uppåt och drog lite med fingertoppen över den.
”Är det något?” frågade Trey.
Jag skakade på huvudet. ”Jag råkade skära mig tidigare bara, jättefånigt för det var inte ens när jag skar köttet med den vassa kniven, utan när jag gjorde salladen”, flinade jag. ”Men det svider som fan ändå.”
”Stackars..”, sa Trey och tog tag i min hand med sin vantbeklädda för att kika på det röda skärsåret. Jag svalde hårt. När hade han senast hållit i min hand? Han såg snabbt upp på mig innan han lät våra fingrar länkas samman och kramade om min hand lite. ”Känns det bättre så här?”
Jag nickade tyst och visste inte riktigt om jag skulle kunna få fram något ord.
Lite längre fram i parken kom två långa killar gående. En av dom bar en typisk svart goth-rock och såg ganska gänglig ut medans den andra killen i skinnjacka såg mer muskulös ut. Stigen vi gick på var ganska smal och våra axlar stötte i varandra lite då och då, och Trey höll fortfarande i min hand. Jag visste inte ens om han var medveten om det själv, för isåfall skulle han väl inte hålla kvar så här länge..?

 Trey

Två killar kom gående mot oss, den ena såg ut att röka och jag tyckte det kändes som att dom glodde rakt på oss, jag kanske inbillade mig men det kändes faktiskt så. Jag kramade om Max hand och gick lite närmare honom för att inte krocka in i killarna precis då vi möttes, men så stannade killen i skinnjackan till.
”vad fan glor du på?”
Jag ryckte till och trodde först att han pratade med någon annan, men han stirrade rakt på mig.
”Inget”, sa jag förvånat och släppte Max hand.
”Det såg jag väl att du gjorde. jävla bög.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur kunde den här killen ha så mycket emot mig när vi aldrig hade träffats? Hans kompis hade också stannat till och slöt upp bredvid skinnjackskillen.
”Kom”, sa Max och tog löst tag i min arm.
”Jag vill veta vad i helvete ni glodde på!” röt killen till och vände blicken mot Max.
”Men inget! Varför skulle vi glo på dig?” frågade Max upprört.
Vilket han nog inte skulle ha gjort.
Utan att jag hann reagera eller ens försöka stoppa honom så hade killen slagit till Max rakt i magen.
”Vet ni hur äckliga jag tycker sånna som er är?!”
Jag såg chockat på killen och skyndade mig sen att ta tag i Max arm för att hjälpa honom att räta på sig igen.
”Ni äcklar mig!” Han knuffade till mig så att jag tappade taget om Max och jag flämtade till.
”Ge dig!” utbrast Max och såg upp igen, rätade sakta på sig. ”Du rör honom inte!”
”Håll käften! Jag kunde se på flera meters håll vilka jävla rövknullare ni är.”
Killen vände blicken mot mig igen och hans ögon såg verkligen svarta ut.
”Jag såg hur du stirrade, fattar du det? Och jag vill inte att någon liten bög ska glo på mig!” Han tog dom få stegen fram till mig och jag kom mig inte för att backa. Han grep plötsligt tag om min haka och stirrade på mig. "Vet du vad jag gör med dom som retar upp mig?"
"Ge dig för i helvete!" hörde jag Max ryta till och jag såg hastigt mot honom. Killen i gothrocken stod alldeles intill honom, lite framför så att han precis blockerade vägen fram till mig.
Skinnjackskillen tryckte till om min haka innan han släppte.
Han såg ut att vara på väg att knuffa till mig igen.
”Sluta!” sa jag och backade ett steg.
”Visst, jag kan ta din pojkvän istället.”
Lika snabbt som sist slog han till Max i magen en gång till och Max plågade läte fick det att skära i mina öron.
”Sluta!” skrek jag desperat. ”Snälla sluta!” Jag visste att jag inte skulle ha en chans att kunna övermanna killen, han hade ju dessutom en kompis. Men jag försökte mig ändå på att få tag i hans arm innan han skulle göra något mer.
”Trey! Backa, håll dig undan”, sa Max och höll sig för magen.
Jag såg förtvivlat på honom och visste inte vad jag skulle ta mig till. Just som jag trodde att killen gett sig så drog han upp Max så att han stod rakt igen innan han slog till honom rakt över kinden med öppen handflata.
”Max!” Min röst bröts och tårarna trängde fram. ”Lägg av! Snälla!”
Max hostade till och tog sig för kinden. Jag såg hur han vacklade till och var rädd att han skulle falla. Jag tänkte inte låta den där sjuka människan peta på honom en enda gång till. Jag knöt näven och skulle precis till att höja armen då Max röt till åt mig.
”Backa Trey! Gör som jag säger för i helvete!”
Och så höjde han själv armen i ett försök att få in ett knytnävsslag på killen, men till min förtvivlan såg jag hur han fick tag i Max hand och istället gav tillbaks med en, i mina ögon, stenhård knytnäve över Max käkben. Hans plågade stön överröstade min gråt, och ändå lyckades han se upp på mig med det smärtsamma uttrycket ansiktet. "Stick Trey! Gör det.. bara." Han grimaserade illa igen och blev allt suddigare i mitt synfält.
”Hey! Det är några här för fan!” sa plötsligt killen i rocken som hittills inte hade gjort någonting mer än att titta på. Skinnjackan vände sig om och jag följde hans blick. En bit längre bort kom ett par gående.
”Vi sticker”, sa han och dom började gå ifrån oss med snabba steg.
Jag rusade fram till Max och hjälpte till att stötta honom.
”gud hur gick det?! Max..”
Han grimaserade lite men rätade ändå på sig.
”Bra..”
Jag såg chockat mot killarna igen, dom hade nästan försvunnit i mörkret.
”Är du okej?” frågade han.
”Jaa, det var ju du som blev slagen! gud.. jag försökte.”
”Det är lugnt Trey.. kom vi går..”
”Vad i helvete hade vi gjort dom?! Jag sneglade inte ens mot dom!”
Vi började sakta gå och jag höll kvar armen om Max rygg.
”Det förstår du väl?” sa Max och gav ifrån sig ett lite smärtsamt ljud. ”Vi är två killar, vi höll varandra i handen, det finns dom som inte tål det. Homofober kallas dom. Störda jävar är ett annat ord.”
Jag ville inte att det skulle vara så. Jag ville verkligen inte det. Det fanns tillfällen då jag hade varit orolig för att hålla någon kille i handen ute på stan, men jag hatade den känslan. Jag ville inte tro på att det fanns människor som avskydde icke helstraighta människor så mycket.
”Vi borde ringa polisen”, mumlade jag.
”Vi vet ju inte vilka det var. Jag skulle bara kunna säga att det var en mörkhårig kille i svart jacka”, sa Max och såg på mig innan han tryckte ena armen mot magen igen. Jag kände mig fortfarande helt förtvivlad.
”gud stanna Max, få se hur du ser ut..” Jag drog tag i hans arm för att få honom att stanna och gick lite åt sidan där det fanns en gatlampa. Jag ställde mig på tå och strök försiktigt fingrarna över hans kind som hade antagit en lite röd färg. Tårarna svämmade över igen.
”Hur är det med magen?..”
”Det är okej Trey.”
Jag skakade på huvudet.
”Han slog dig ju flera gånger..”, sa jag. ”När han såg ut att vara på väg att slå mig sa jag ju att han skulle sluta, och då gav han sig på dig..”
”Snälla Trey, det var inte ditt fel!”
”Varför fick jag inte hjälpa då?!” sa jag förtvivlat.
”Jag skulle hellre ta hundra slag till än att se honom röra dig.”
Jag skakade ledset på huvudet.
”Vi borde kanske åka till sjukhuset..”
Max såg på mig och började sen gå igen.
”Nej det behövs inte. Kom nu, vi går hem. Det hade kunnat bli mycket värre..”
”Jag förstår inte hur vissa kan vara så.. kalla”, sa jag tyst.
Han skakade på huvudet och vi kom ut ifrån parken.
”Inte jag heller. Inte jag heller Trey..”

Jag kände mig fortfarande skakad en timme senare. Och då måste det vara ännu värre för Max. Konstigt nog såg han dock ganska lugn ut. Men det fanns en anledning till att jag hade sett Max gråta ungefär 3 gånger bara; han var bra på att hålla tillbaks sånna känslor som visade på minsta svaghet. Det var någonting han hade kvar från sin pappa. Han som så många gånger sagt till Max att det bara var svaga människor som grät. Jag ville så gärna kunna få Max att glömma dom där orden. Han skulle inte vara svag om han grät. Det var inte bra att han höll allt inom sig.
”Hur är det?” frågade jag tyst där jag satt bredvid honom i soffan.
”Lite ont, men det är okej”, sa Max och log svagt.
”Säkert att du inte vill ha en till värktablett?”
”Säkert”, sa han. Han hade åtminstone gått med på att lägga en ispåse mot kinden.
Jag bet mig lite i läppen. ”Allt gick så fort”, sa jag tyst.
Max nickade sakta. ”Jag var bara rädd att han skulle göra dig mer illa.”
”Var du inte rädd när han slog dig?” frågade jag och såg upp på honom.
Det tog en stund innan han svarade. ”Jo..”
Jag satt mig lite rakare och vände mig sen åt sidan innan jag la armarna om honom. Han kändes lite stel men jag fortsatte hålla kvar armarna om honom och efter ytterligare en stund lutade han huvudet mot min axel.
”Jo det var jag..”, sa han lågt igen.
Jag kunde höra på hans röst att han släppt fram lite av dom där känslorna nu, frivilligt eller inte visste jag inte.
”Jag förstår det, jag var också det”, sa jag tyst. ”Det är bra nu.” Jag strök ena handen lite över hans rygg.

Jag låste ytterdörren och gick sen in till Max. Jag visste att det var omöjligt men jag var ändå rädd att dom där killarna plötsligt skulle rycka upp dörren och komma in.
”Kan du sova tror du?” frågade jag och såg oroligt på Max.
”Jaa det går nog bra”, log han svagt. ”Förlåt att jag lägger mig så tidigt.”
Jag skakade på huvudet.
”Det gör väl ingenting! Du behöver sova. Jag ska också lägga mig.”
Max såg på mig en liten stund innan han slog ner blicken.
Det här skulle ta kol på mig. Det kändes som att något inuti slet mig åt olika håll. Om något skulle hända igen, om han skulle träffa på någon bättre, om han skulle råka göra för mycket med någon. Om jag skulle känna mig lämnad igen. Jag var så rädd för allt det där. Jag hade förlåtit honom helt, jag var inte arg eller ledsen längre. Och jag hade ju redan tillåtit mig att känna dom där känslorna för honom igen. Jag älskade honom så himla mycket. Det var just det som gjorde det så svårt. Han betydde så himla mycket att jag inte riktigt vågade chansa.
Om ett tag kanske.
”Du Trey..”
Jag nickade. ”Jaa?”
”Jag..” Han tystnade och såg ut att tveka på vad han egentligen skulle säga. ”Jag är bara så glad att du finns.”
Nu gjorde han det så svårt igen. Eller jag själv kanske. Jag ville säga att jag älskade honom, att jag ville vara med honom för alltid. Jag ville berätta varför jag var så rädd för det här. Jag ville krypa ner bredvid honom och hålla om honom. ”Samma här..”, fick jag till sist fram. ”Lovar du.. att aldrig försvinna? Eller det kan du nog inte, man vet aldrig vad som händer, jag tänkte bara..”

”Jag lovar”, avbröt Max mig. ”Jag kommer aldrig försvinna från dig Trey. Aldrig.”
Jag nickade och kände hur tårarna hotade att tränga fram.
”Bra. Godnatt Max.”
”Godnatt Trey.”
Jag släckte i taket men hann inte ut från rummet förrän Max röst hördes.
”Kan du tända igen?”
Jag tände förvånat lampan igen och såg på honom. Än en gång såg jag några av dom där känslorna som han släppte fram. Max såg inte alls ut att må så bra som han försökte få det att låta som. Han såg.. nästan rädd ut.
”Jag vill bara.. ha det tänt”, sa han som förklaring och log lätt, men det försvann alldeles för fort för att han skulle kunna övertyga mig.
”Vill du.. att jag sover här med dig?”
Han såg tyst på mig en stund och slog sen ner blicken.
”Nej.”
Min blick föll ner till golvet och jag nickade tyst utan att han såg det.
”Det är klart jag vill”, viskade han. ”Men du behöver inte. Jag.. vet det där med kompisar..”
Jag såg upp igen och släckte sen lampan innan jag snabbt gick fram till sängen och la mig ner bredvid honom.
”Det är okej”, sa jag tyst. ”Hur ont har du? Ärligt.”
”Ganska ont”, kom det tyst ifrån Max. Det gjorde så ont i mig att höra den där smärtan i hans röst. Den som han försökte dölja så väl.
”Stackars, stackars dig”, viskade jag och la utan att tveka armarna om Max.
Det här handlade inte om ifall jag var för nära honom som kompis och om han kunde tolka det fel eller någonting, herregud Max var ledsen och det var klart jag ville vara där för honom. Jag ville kunna göra så att det kändes åtminstone lite, lite bättre för honom. ”Försök sov”, sa jag tyst. ”Jag är vaken, så det är ingen fara.”


Nästa morgon mådde Max faktiskt bättre. Kinden var fortfarande en aning röd och han kände sig öm just där han blivit slagen i magen, men han lovade mig att han var okej, och den här gången såg jag på honom att det var sant. På den fysiska biten alltså. Psykiskt mådde han inte alls lika bra, vad han än försökte intala mig.

Senare på förmiddagen ringde jag Sid. Jag var jättenyfiken på hur det hade gått med Jens.
”Hallå?” sa Sid och lät lite sömnig.
”Väckte jag dig?” frågade jag.
”Nej jag vaknade för någon..”
”Okej bra för jag hade ändå inte lagt på”, flinade jag. ”Hur gick det med Jens?! Förlåt att jag inte ringt tidigare. Jag jobbade igår och sen..” Jag hade ingen lust att tänka på vad som hade hänt i parken.
”Det är lugnt Trey, jag lovar”, sa Sid lite roat. ”Det gick väldigt bra. Jag antar att du har fler frågor?” Jag kunde se det där Sid-flinet framför mig.
”Många! Vad gjorde ni för något? Blev det någon kyss? Du är kär va? Gjorde ni något.. du vet!”
Sid skrattade igen.
”Andas Trey. Vi.. åt mat, det var jättemysigt att laga mat med honom faktiskt. Det blev inga pinsamma tystnader eller så. Och.. han kysser väldigt bra.”
Jag pep förtjust till och blev alldeles lycklig för Sids skull.
”Jag kunde verkligen se på er hur hångelsugna ni var!”
”gud alltså.. vet du vad jag gjorde? Jag frågade om han ville sova kvar! Jag var så nervös så jag höll på att dö. Men jaa han sov kvar och..”
”Sov ni i samma säng?” frågade jag snabbt.
”Nej jag vågade inte föreslå det, vi hämtade in en madrass och alltså.. du ska bara se hans mage..”
”Oj oj ni hade inga kläder på er?” sa jag retsamt.
”Han sov utan”, sa Sid och det lät som han flinade igen. ”Sen liksom.. det blev så att jag sov med honom på golvet halva natten, och det kanske hände lite grejer..”
Jag kände hur mina ögon blev lite större.
”Vad hände?!”
Efter att ha ställt typ hundra frågor till hade jag fått ur Sid det mesta och det lät ju som att det hade varit minst sagt ganska hett på den där madrassen. Stackars Sid var supernevös nu i efterhand.
”Jag var ju liksom i andra tankar medans vi.. du vet.. så då måste jag ju ta den där nervositeten efteråt istället.”
Jag skrattade. ”Du är så söt.”
”Tror du han tyckte jag var.. mesig som inte låg med honom?”
”Nej men självklart inte! Det visar ju mer på att du inte är någon player. Låt han jobba lite för det istället.”
”Kanske det”, sa Sid och lät mindre nervös. ”Hänt något mellan dig och Max?”
Jag blev alldeles tyst och såg mot min stängda dörr. I rummet mitt emot låg Max på sängen med skrivblocket, åtminstone hade han gjort det senast jag kikade in. Den där kyssen spelades fortfarande upp i mitt huvud.
”Trey?”
”Mm vi.. har varit på bio. Det är nog det enda.”
”Du låter inte riktigt okej..”
Jag bet mig lite i läppen innan jag lågt fortsatte.
”Vi kysstes.”
”Va?” frågade Sid chockat.
”Det bara hände. Max kysste mig plötsligt och jag.. besvarade den.”
”Shiet. Men kändes det bra då?”
Helt jävla underbart.
”Jätte”, viskade jag. ”Och det är det som skrämmer mig.”
”Men du..”, sa Sid mjukt. ”Krångla inte till det så mycket. Det är ju jättebra att det kändes bra. Och du är fortfarande kär i Max. Tror du inte att det skulle vara bra att testa lite? Han ångrar sig, det vet vi ju. Och han kommer inte göra om det.”
”Det vet du inte”, sa jag tyst.
Jag drog lite med handen över mitt täcke och såg mig omkring i rummet.
”Nej men jag är 99 % säker i alla fall. Vi säger så här.. Du låter bli att bli tillsammans med Max igen och på så sätt riskerar du inte att bli sårad av honom. Men när du låter bli att vara tillsammans med honom, avstår från allt det där du tyckte och tycker om, då är du olycklig istället?”
”Sid..”
”Det är inte tillräckligt för dig att bara vara kompisar, eller hur?”
Sid behövde inte ens se på mig för att kunna se rakt igenom mig.
”Det är jobbigt att försöka vara kompisar”, sa jag tyst.
”Just det. Du behöver ju inte ta något stort beslut precis nu, men du kan väl funderade på det i alla fall?”
Jag nickade.
”Jaa.. tack Sid.”

”Föressten”, sa han en stund senare efter att vi hade pratat om Max och mig ett tag. ”Vi ska ha den där spelningen på lördag, klockan nio. På den nya klubben i stan. Vill ni komma?”
”Jaa det är klart! Det behöver du inte ens fråga”, log jag.
”Vad kul! Vi drar dit till sju ungefär, så ni kan väl också komma då? Backstage alltså.”
”Åh jaa gärna. Det låter askul.”
”Jag tänkte.. höra om Jens vill följa med också.”
”Spännande”, log jag. ”Har du.. sagt något till dom andra?”
”Nej..”, sa Sid lite osäkert. ”Men då får dom träffa honom på lördag i alla fall. Så kan han väl vara med er under spelningen?”
”Absolut! Det blir jättekul”, log jag. Det skulle bli kul att träffa Jens igen.
Vi bestämde så och la sen på. Samtalstiden stod på en timme exakt. Ibland kände jag mig nästan som en tjej.

Jag gick ut ifrån mitt rum och öppnade försiktigt dörren till Max. Han satt i sängen med korslagda ben och skrev i blocket där han hade alla sina texter.
"Hur är.." Jag tystnade då jag såg att han inte alls satt och skrev. Pennan vilade bara mot papperet och en liten droppe landade precis på det vita bladet. Han vände snabbt upp blicken mot mig och strök hastigt med handen över kinden.
"Va?" frågade han och log.
"Max.."
Jag gick fram och satt mig på sängkanten bredvid honom. Max leende försvann och hans blick föll ner till blocket igen. Han drog bort några fler tårar med fingrarna och det högg till i mitt hjärta.
"fan.. det slutar inte..", sa han plågat.
Jag la armen om honom och försökte att inte börja gråta själv. När jag så sällan såg Max gråta så blev det så fruktansvärt jobbigt när han väl gjorde det. Det smärtade i hela bröstkorgen på mig.
"Det är okej", sa jag tyst. "Du får gråta Max.. det är inte konstigt."
Han snörvlade till lite och tog sen ett djupt andetag.
"Jag har ju.. varit i slagsmål förut, men då har jag alltid varit beredd på det. Jag har ju fan varit med och startat det, eller åtminstone medvetet retat upp någon. Men igår.. jag var inte beredd. Det var sånt jävla påhopp bara. Jag har aldrig.. känt mig så underlägsen."
Jag strök honom försiktigt över ryggen. Det var bra att han pratade ut om det, han skulle inte börja må bättre förrän han fått ut det. Jag hade dessvärre inga bra svar, men det var nog inte det viktigaste.
"Jag blev också chockad", sa jag tyst.
"Jag hann få så många bilder i huvudet av att han skulle göra illa dig. Jag var livrädd för det. Det skrämde mig nog mer än att han slog mig."
Jag bet mig tyst i läppen. "Du borde ha lagt energin på dig själv.. Du borde inte ha tänkt på mig. Så som han slog dig var jag den minst viktiga."
Max snörvlade till igen men det verkade som att han hade slutat gråta. "Det är klart jag tänker på dig i första hand", sa han lågt. "Men jo, jag hann tänka på mig själv också mitt i allt det där. Jag var rädd att han skulle slå ihjäl mig."


frågestund

   



yey jag har skrivit rent kapitel 43 nu också 8) så nu ska jag rätta igenom kapitel 42, och sen kommer det upp inom några dagar =) men medans ni väntar tänkte jag lägga upp en liten sån här frågestund igen som jag hade nån gång förut ;)

så ni får jättegärna ställa frågor, om precis vad ni vill =) om det är någon karaktär ni undrar någonting över, något allmänt om crash, någon fråga till någon av huvudpersonerna kanske, något knasigt ni alltid funderat över men inte kommit er för att fråga ;) haha. eller om ni skulle vilja veta något om mig. (men det är inte så intressant faktiskt (: XD)


'



jag döper mina dokument till så fina namn -.- har typ runt 10 sidor kvar att skriva rent på kapitel 43, sen är det äntligen klart. men nu ger jag upp för ikväll, har fortfarande ont i nacken efter londonresan och det här gör det inte bättre XD

nightclub alà maxey

okej guys, jag behöver er hjälp ;)
ge mig namnförslag på vad en nattklubb kan heta. det behöver inte vara något speciellt, bara någonting =D det står still för mig -.- det är det sista jag behöver skriva in i kapitel 42 nämligen 8)

teasers

okej nu tror jag att jag har bestämt mig XD det är ganska många händelser i det här kapitlet, och det känns som att det kanske kan bli lite rörigt om allt är med i samma kapitel, så det jag skrivit rent hittills (23 handskrivna sidor) blir till ett kapitel. och dom återstående 45 sidorna (åh vad kul det ska bli att skriva rent dom! -.-) blir nästa kapitel. så alltså: kortare kapitel än det senaste, men inte superlång väntan till nästa (:

och så länge är jag snäll och ger er några teasers ;)

_____________________________________________________________________________________



”Vi måste få igång hjärtat!” ropade Emmy

____________________________________________________________________________________

Trey Sanch – Förvirrad[alt. Psyko] person. Kännetecken för en Trey Sanch – [mycket] velig person, ger dubbla budskap. Svårt för att bestämma sig. Väldigt[alt. Extremt] känslig. En Trey Sanch kan helt plötsligt brista ut i kraftig gråt. Forskning har gjorts men beskrivning till hur man ska bemöta detta beteende har inte framkommit än.
Att understryka är dock att en Trey Sanch egentligen vill sina medmänniskor väl.
Passande partner till denna varelse är en art vid namn Maximilian Spjuth [se s. 12]


_____________________________________________________________________________________


”Backa Trey! Gör som jag säger för i helvete!”

_____________________________________________________________________________________


”Nej men jag är 99 % säker i alla fall. Vi säger så här.. Du låter bli att bli tillsammans med Max igen och på så sätt riskerar du inte att bli sårad av honom. Men när du låter bli att vara tillsammans med honom, avstår från allt det där du tyckte och tycker om, då är du olycklig istället?”

_____________________________________________________________________________________


”Vill du.. att jag sover här med dig?”
Han såg tyst på mig en stund och slog sen ner blicken.
”Nej.”

_____________________________________________________________________________________

update

oj, redan klar med kapitel 42 =D det gick ovanligt snabbt, och jag har skrivit ovanligt mycket Oo 67 sidor. så det blir ett långt kapitel igen ;) renskrivningen kvar, men den tänker jag inte börja med idag. nu ska jag istället läsa en riktig bok som någon annan har skrivit haha.
ni kanske kommer ihåg mitt deppinlägg över hur fruktansvärt jag tyckte det jag skrivit var? så början blir säkerligen inte rolig att skriva ren -.- XD

och just ja, jag hoppas att ni inte har något emot lite barnförbjudet, och att ni inte får hål i tänderna om det är för puttinuttigt på vissa andra ställen. jag är en sucker för att få skriva lite gulligt ibland, så det var nödvändigt haha. det har ju varit så dystert ett tag nu ;)

det kanske kommer några teasers medans jag skriver rent =)

och ni som inte kommenterat senaste kapitlet - gör det! =D jag vill höra vad ni gillar och inte gillar!

jag trodde att det bara var jag som skrev konstigt med blocket helt snett, men det finns faktiskt fler! ;)

crash m/m - del 41

jag hoppas ni orkar läsa det här kapitlet fastän det är långt XD jag är någorlunda nöjd i alla fall, så förhoppningsvis blir ni också det =)
och så tycker jag att ett 30 sidor långt word-kapitel kan få en liten kommentar också (: (jag uppskattar fortfarande jättemycket om ni skriver Vad ni gillade osv =D)
och sen vill jag tacka er för att ni fortfarande kommer in hit och läser det jag lägger upp, det är så himla kul!

tack till hanna också som hjälpte mig att komma igång med det här kapitlet! =D





Max.

If you told me to cry for you
I could
If you told me to die for you
I would
Take a look at my face
There's no price I won't pay
To say these words to you

And I will love you, baby - Always
And I'll be there forever and a day - Always
I'll be there till the stars don't shine
Till the heavens burst and
The words don't rhyme
And I know when I die, you'll be on my mind
And I'll love you – Always



Sid

Det kändes fortfarande lite konstigt att Trey inte sov i lägenheten, men såklart var jag jätteglad att han klarade av och ville sova hemma med Max igen.
Jag gnuggade mig lite i ögonen innan jag sträckte mig efter mobilen på sängbordet. jävlar, halv 12. Så himla sent hade jag inte somnat ändå. Jag hade inget emot att ligga i sängen och chilla bara, men jag hade ju en hund att tänka på också. Med en utdragen suck reste jag mig upp från sängen och kisade lite mot solljuset som kom ifrån fönstret. Det spelade ingen roll hur många timmar jag sov, jag var ändå astrött varje gång jag vaknade.
Rex måste ha hört att jag var vaken för han kom snart in på mitt rum, glatt viftande på svansen som vanligt. Det var nästan lite uppkäftigt att han kunde vara så pigg jämt.
”Jaa vi..”, började jag och hajade själv till över hur hes jag lät. ”Vi ska gå ut snart”, fortsatte jag och hostade till lite. Det måste var morgonrösten bara, för jag kände mig inte sjuk.
Jag drog fram kläder ur garderoben och masade mig sen iväg till duschen. Jag skulle behöva minst 3 koppar kaffe för att vakna till idag.

När jag kom in med Rex igen tog jag upp mobilen och ringde Jens innan jag skulle hinna bli för nervös.
”Hallå?” fick jag som svar efter bara två signaler.
”Tja, det är Sid”, sa jag och drog lite nervöst i en hårtest.
”Hej! Vad hes du låter, du är inte sjuk igen?”
Den värsta nervositeten släppte så fort han började prata. Jag tyckte verkligen om hans röst.
”Jag vet, men nej det tror jag inte.”
”Rökt cigarr eller druckit massvis med whiskey?” frågade Jens lite roat.
”Ja just ja det har jag ju, måste vara därför”, flinade jag. ”Hur är det med dig?”
”Inget negativt dock, du låter lite mystisk.” Av någon anledning fick det där mig att rodna lite. ”Det är bra med mig.”
Jag log och fick sen en kort blackout, gud vad var det jag hade tänkt fråga?
”Öh..”
Jens var tyst och jag fortsatte frenetiskt att få hjärnan att funka.
”Är.. du kvar?” frågade han försiktigt efter en stund.
”Ja! Jag..” Jag skrattade till lite. ”Det här är lite pinsamt, men du fick mig att glömma vad jag tänkte säga..”
”Skyller du på mig alltså?” sa han och det där lilla flinet blev synligt på min näthinna.
”Yes”, flinade jag. ”Jo just ja.. vad ska du göra idag?”
Fint, jag skyndade mig att ringa för att inte hinna bli nervös, och så lyckades jag helt tappa bort frågan.
”Idag.. ingenting.”
Ett litet leende spred sig på mina läppar innan jag svarade.
”Vill du ses då?”
”Jaa”, svarade Jens på en gång utan minsta tvekan.
En fortfarande ganska obekant värme spred sig inuti mig. Det hade känts lite jobbigt om han sagt nej.
”Vad bra”, log jag. ”Jag ska hem till Trey senare idag, men om du vill ses ikväll? Eller är du upptagen då?”
”Yes jag är upptagen med dig då.”
Jag visste inte om det hade varit hans mening, men jag misstolkade det där på en gång.
”Det låter bra”, flinade jag. ”Vill du komma hit?”
”Jättegärna. Men jag suger på att fatta vägbeskrivningar och sånt där, orientering var faktiskt mitt enda ig i skolan, så du får gärna möta mig någonstans.”
”Absolut, välj en plats du.”
”Hmm okej, där vid kyrkan på torget då? Det borde bli rätt nära dig?”
”Jaa det blir jättebra”, log jag.
”Vid sex? Eller är det för tidigt?”
”Nej det blir bra. Då ses vi.”
Nu kände jag mig så där fånigt glad igen.
”Japp.. jag tänkte faktiskt på dig precis innan du ringde. Så du tajmade bra”, sa han och skrattade till lite.
Jag tänkte inte berätta hur många gånger jag tänkt på honom sen vi träffades sist.
”Vad tänkte du då?” flinade jag, men jag var faktiskt nyfiken.
”Nej men typ.. inget speciellt..” Han blev tyst en stund och sen kom det där låga skrattet igen. ”Jag kan ju inte avslöja allt heller”, sa han en aning retsamt. ”Kyrkan klockan sex?”
”Uppfattat. Hejdå så länge.”
”Bye bye.”
Okej det där hade gått hyfsat bra, förhoppningsvis hade jag inte låtit jättetöntig.


Trey

Jag orkade inte kolla vad klockan var när jag vaknade, eller jag hade egentligen inget behov av det ens, vi hade ingen tid att passa. Jag öppnade försiktigt ögonen och såg att Max låg vänd mot mig. Han såg så avslappnad ut. Läpparna var lite, lite särade och dom tjocka ögonfransarna vilade mot den tunna huden under ögonen. Den svarta luggen var lite rufsigare än vanligt då plattången inte varit där än, och andetagen var lugna.
Om jag bara skulle röra armen någon centimeter skulle den nudda hans. Det kändes nästan som förut.
Jag visste att vi låg närmare varandra än vad kompisar gjorde, men jag ville inte flytta mig. Inte nu. Och Max sov ju ändå, han kunde inte missuppfatta någonting, jag var inte självisk och elak. Så länge han sov låg jag gärna kvar och kände värmen ifrån honom. Jag kunde inte riktigt ta blicken ifrån honom.
Det var helt tyst tills en mygga eller fluga började surra alldeles intill mig. Dom borde väl inte ens leva nu? Jag viftade med handen vid huvudet och vred samtidigt lite på mig. Oavsiktligt hamnade jag lite närmare Max och kände något väldigt misstänksamt. Fastän jag känt det förut, fastän jag visste att det var helt naturligt och att han uppenbarligen inte ens var medveten om det själv då han sov, så blev jag lite generad. Drömde han något speciellt just nu? Eller berodde det bara på att det var morgon?
Även om hela grejen med Martin inte skulle ha hänt så var jag inte säker på om jag skulle ha vågat göra något. Typ lägga handen mot honom.. röra vid det där misstänksamma. Nej jag hade nog inte vågat. Det kändes på något sätt som att Max var mycket mer erfaren än mig, och det stämde väl på sätt och vis. Jag hade varit med två.. nej tre(varför kunde jag inte bara glömma det?!) killar. Max hade varit med många fler, både tjejer och killar.

Medans jag låg och funderade över det där märkte jag inte ens att Max hade öppnat ögonen, men plötsligt hörde jag hans röst.
”Godmorgon.”
Jag log lite. ”Godmorgon.”
Max gjorde det väldigt diskret men jag märkte ändå att han drog sig lite, lite ifrån mig, det hade nog jag också gjort om jag märkt att något hänt där nere. Det kändes ändå inte lika genant som det hade gjort när vi vaknat den morgonen Max legat tryckt intill mig.
”Har du sovit gott?” frågade jag och drog luggen ur ögonen.
Han nickade och log tillbaks. ”Jaa jättebra, du då?” Han drog åt sig täcket lite och såg sen på mig igen, en liten glimt av oro eller osäkerhet fanns i hans ögon.
”Jaa, det åskade åtminstone inte”, sa jag och flinade lite. ”Och jaa, det är skönt med nybäddad säng.”
Vi låg tysta en stund och jag visste att jag egentligen borde flytta mig mer ifrån Max, eftersom det var jag som hade hävdat att vi skulle vara kompisar. Men jag ville inte riktigt.. Max kanske inte misstolkade ändå..
”Jag åker hem till Sid om ett tag och hämtar mina saker då. Så följer han med hit sen.”
”Det blir bra”, log Max. ”Ska vi ta fram fika eller något?”
”Jaa smart, det borde vi göra. Har vi något i frysen?”
Max funderade lite. ”Det har vi nog inte. Jag är inte så bra på att baka..”
”Kladdkakan var god”, inflikade jag.
Han flinade lite. ”Tack. Men jaa, jag bakar inte så ofta och du äter alltid upp smeten när du gör det.”
Jag log lite oskyldigt.
”Ska vi försöka oss på något?”
Shiet, vi hade haft ett helt normalt samtal, och då låg vi ändå i sängen, inte den mest avslappnande miljön för oss just nu.
”Jaa det kan vi göra”, sa Max och flinade tillbaks lite.

Det blev tyst igen och Max såg ingående på mig. Det gjorde mig lite nervös och jag svalde hårt. Han sträckte sakta fram handen och hans fingertoppar gav mig som en stöt när han drog undan några hårslingor i min lugg.
”Vi borde gå upp”, sa jag och satte mig snabbt upp. Om jag låg kvar skulle det bara bli något misstag.
”Trey..”
”Det tar ju ett tag innan ugnen blir varm”, sa jag och undvek att se på honom.
”Det såg ut som att du hade håret i ögonen bara”, sa Max bakom mig. ”Inget annat.”
Jag vände mig om och såg på honom.
”Okej”, sa jag tyst och fick fram ett litet leende. ”Jag ska bara klä på mig så kan vi baka något sen då.”
Jag lämnade Max rum och gick in på mitt rum för att klä på mig. Men jag hann inte mer än att putta igen dörren förrän tårarna svämmade över i ögonen. Jag orkade inte med mig själv. Jag orkade inte att allt kändes så komplicerat och svårt. Vem som helst skulle säkert säga ’vad är problemet? Bli tillsammans med honom om du är kär i honom, det är inget mer med det!’ Men det var visst så mycket mer för mig. Jag visste att jag var känslig, jag visste att jag var jobbig och mesig och.. massa annat dumt. Men det var inte så himla lätt. Det var faktiskt inte lätt alls.
Jag sjönk ner med ryggen mot garderoben och tog några djupa andetag. Jag lät tårarna rinna ett tag i hopp om att det skulle gå över snabbare då. Jag kanske bara behövde få ur mig det.
Varför kunde jag inte vara som alla andra killar verkade? Tjejer för den delen också. Det verkade som att dom kunde ta så lätt på sånna här grejen. Visst, jag hade förlåtit Max för det han gjort med Martin, men hur kunde alla andra ha så lätt att gå vidare? Antingen med någon ny eller att bara fortsätta med den dom var tillsammans med. Dom verkade bara kunna stryka ett streck över allt och så hade dom känslorna inom kontroll. Var det ingen mer än mig som blev osäker(mer osäker) och var rädd för att bli sårad igen? Var det ingen mer än mig som fortsatte vara jättejätte kär och inte ville något mer än att vara nära den människan som hade sårat dom, men som samtidigt tyckte att det var svårt?

När det kändes lugnt igen reste jag mig upp och tog fram kläder. För ovanlighetens skull fick det bli ett par av mina få ljusa jeans, men den svarta långärmade tröjan vägde upp det hela i alla fall. Jag passade inte i allt för ljusa kläder, eller jag trivdes åtminstone inte i det. Jag förstod inte hur jag hade kunnat vara blond förut, det om något hade ju ljusat upp mig.


”Inte något för avancerat”, sa Max när vi stod vid bänken och tittade i receptboken. ”Och inget med för god smet.”
”Sluta”, flinade jag och bläddrade. ”bullar?”
”Det är så vanligt. Kan vi inte göra dom där?” frågade han och pekade i boken.
”Sockerkringlor? Dom ser väldigt avancerade ut Max.”
Det var konstigt, men jag tyckte fortfarande det kändes ovant att säga hans namn.
”Äh det klarar vi. Det verkar ju vara typ samma deg som till bullar, liknande i alla fall.”
”Okej då, hur många grader ska det vara?”



Max

”Det är inte kul!” utbrast Trey, men jag kunde ändå inte sluta skratta. Allt som kunde gå fel hade nog faktiskt gått fel. Vi hade råkat smälta smöret fastän det skulle vara rumstempererat. Så degen(smeten) blev alldeles för lös. Vi hade inte tillräckligt med jäst, Trey hade råkat hälla ut mjöl på sig själv, vi glömde vaniljsockret och fick ha i det efter att degen(smeten, hrm) hade jäst, och själva utbakningen gick ju inte heller riktigt bra.
”Lite”, sa jag och drog bort en tår under ögat.
”Dom är asfula! Vi kan inte bjuda på det här!”
Det hade låtit väldigt lätt att göra dom där kringlorna men det hade varit assvårt. Ingen blev i samma storlek och dom såg mest ihopsnurrade ut, inte alls som kringlor. Sen hade dom råkat flyta ihop i ugnen, så dom såg väldigt egna ut nu.
”Jo men dom var ju goda! Kolla på den här”, sa jag och tog upp en missbildad kringla och började skratta igen. ”Kolla hur den ser ut!” Åh, jag fick alldeles ont i magen.
”’Inte så avancerat’ sa du!” klagade Trey och såg besviket ner på plåten. ”Och sluta skratta!” sa han snabbt och såg upp på mig igen. Jag kunde inte hjälpa det, men när Trey blev sur hade jag alltid svårt att sluta skratta. Han var så gullig.
”Men det gör inget Trey! Vi ska ju inte visa upp dom för någon bagare, dom ser roliga ut bara.”
”Roliga?! Tycker du det här är kul?!”
”Nej”, sa jag men flinade fortfarande brett. ”Bli inte sur.”
”Jag är inte sur!” fräste han.
”Inte?” flinade jag.
Hade det varit ett riktigt gräl hade jag blivit livrädd nu och gjort allt för att bli sams, men det här var likt Trey. Han blev upprörd och gulligt sur, och det var kul att småretas lite med honom. Han var inte arg på riktigt.
”Nej”, sa han och såg surt på mig.
Jag såg på honom och flinade.
”Ska vi ta en varsin innan du sticker?”
”Nej jag vill inte ha.”
Jag tog upp en av dom missbildade kringlorna och delade på den.
”Här”, sa jag och räckte honom ena halvan.
Han såg bara surt tillbaks.
”Du är gullig när du är sur”, vågade jag mig på att säga.
Vi hade faktiskt legat väldigt nära varandra i sängen, så det borde vara okej att säga så. Det var liksom mer oskyldigt.
”Visst, skitgullig.”Jag började skratta igen. ”Sluta”, sa han men nu började ett leende leka i mungipan på honom.
”Vad ska vi kalla dom? Falska kringlor?”
Trey såg på mig och jag såg hur han kämpade för att inte börja skratta, men han klarade det inte särskilt länge.
”Vad fult. Psyko-kringlor tycker jag”, sa han och flinade.
”Okej psyko-kringlor”, flinade jag tillbaks. ”Smaka nu, dom är goda.”
Trey tog en tugga och svalde efter en stund.
”Inte så goda”, sa han och försökte sig på en sån där allvarlig min igen men började sen flina mer och mer. ”Äh, dom var väl goda då”, sa han och skrattade till lite innan han drog luggen ur ögonen.

När vi hade diskat efter bakningen sa Trey att han skulle gå till Sid och försvann ut i hallen.
”Vänta, vi äter frukost först”, sa jag och följde efter.
”Du kan göra det, jag är inte hungrig”, log han och tog på sig jackan. ”Det tar inte så lång tid så vi är snart tillbaks.”
”Vi äter frukost först”, sa jag lite mer bestämt och Trey stannade till i rörelsen. Aldrig att jag skulle låta Trey börja fuska med maten. Det stämde säkert att han inte var hungrig, men skulle han börja hoppa över en dag skulle det vara lätt att göra det igen, och igen. Och han skulle kunna hamna i allt det där hemska igen, kanske omedvetet. Jag tänkte inte riskera det.
”Okej”, sa han och bet sig i läppen.


Trey
Efter att vi hade ätit frukost gick jag ut hallen igen.
”Du kan väl ta fram några kakor eller något bara, vi har väl något i skåpet. Vi kan inte ta fram dom där kringlorna.”
”Men så fula är dom inte”, hörde jag Max säga, men sen också hur han började skratta.
”Ses snart!” ropade jag och öppnade dörren.
”Japp. Hejdå!”

Det gick ovanligt snabbt att ta sig till Sid och jag gick upp för trapporna för att sen plinga på dörren.
”Hallå”, sa jag med ett leende efter att jag öppnat dörren.
”Åh hej!” log Sid och kom ut i hallen.
Jag hann inte stänga dörren bakom mig förrän Rex tog ett jättesprång mot mig och hoppade upp med framtassarna mot min bröstkorg. Jag snubblade bakåt, slog i dörren med ryggen och näst intill ramlade ut i trapphuset. Jag hann precis ta emot mig med händerna för att inte slå bakhuvudet rakt i golvet.
”Rex! Gud gick det bra?!” utbrast Sid och drog tag i Rex halsband när han försökte slicka mig i ansiktet.
Jag tog ett djupt andetag och satt mig upp.
”Jag lever..”, sa jag en aning chockat. ”Har jag varit saknad eller något?”
”Gjorde du illa dig?” frågade Sid oroligt och tog tag i min hand för att dra upp mig. ”Förlåt! Jag hann verkligen inte ta tag i honom. Han blev bara så glad..”
”Jag mår bra, det gör inget Sid”, log jag och gick in i lägenheten igen. Jag satt mig sen ner på huk och klappade Rex.
”Och jaa, du har nog varit saknad. Han tycker om dig, även om han visar det på ett lite klumpigt sätt”, flinade Sid då han förstod att jag var okej. ”Är det bra med dig? Lugnt med Max?”
Jag rufsade om Rex päls lite innan jag reste mig upp.
”Jaa det är bra, och jo det har gått bra med Max med. Det känns.. mer avslappnat faktiskt.”
”Vad bra”, log Sid. ”Vad skönt att höra. Han tar fortfarande kompisgrejen bra?”
Jag svarade inte på en gång. Jag kunde ha sagt nej igår när Max föreslagit att jag skulle sova i hans säng, men han hade ju sagt att det var som kompisar. Fast jag borde ha flyttat mig imorse.
”Jo.. det tror jag”, sa jag långsamt och mindes när han dragit undan luggen på mig. Då hade jag i alla fall dragit mig undan. Men samtidigt hade jag velat ligga kvar, jag hade velat att han skulle röra vid mitt hår. Jag hade velat fortsätta känna värmen hans kropp skickade ut.
”Jag har lagt dom flesta av dina saker i rummet, jag vet inte om du har något mer någonstans”, sa Sid och nickade mot vardagsrummet.
”Vad snällt, tack”, log jag och gick in i rummet med Rex tätt i hälarna.
”Har du en kasse?” frågade jag och tog upp högen av kläder.
”Visst ja, vänta så hämtar jag.”

Jag la i kläderna i den svarta papperskassen Sid höll fram och gick sen in på toan och kollade så att jag inte hade glömt något där.
”Nej det verkar vara allt”, log jag. ”Ska vi gå på en gång?”
”Visst, jag ska bara stänga av stereon.”
Jag gick ut i hallen igen och Rex buffade på mitt lår med huvudet innan han la sig på rygg och glatt såg upp på mig. Jag flinade lite och satt mig sen ner på knä och kliade honom på magen.
”Jaa jag har saknat dig med”, log jag.
”Så där”, sa Sid då han kom ut i hallen. Han drog på sig en svart lite tjockare jacka som jag inte hade sett förut och jag påmindes ännu en gång om att jag var tvungen att leta på min vinterjacka.
Vi lämnade Rex och lägenheten och gick mot busshållplatsen.
”Åh vad länge sen det var man byggde snökoja”, flinade jag och såg mot dagisgården på vår högra sida där flera barn höll på med en snögrotta.
Sid skrattade och nickade.
”Jaa verkligen, vi brukade alltid stå vid fönstret och kolla så att inte snöplogen skulle förstöra den där vi var på lektion. Typ i ettan, tvåan.”
”gud jag har hört om barn som blivit instängda i sånna där snögrottor för att plogen har kommit medans dom varit inne i den, för att han inte sett liksom.”
Jag kunde nästan se hur Sid ryste till, precis som att han mindes någonting.
”fy fan vad hemskt. Tänk vilken panik man skulle få. Jag med min cellskräck dessutom.”
”Hade du?” frågade jag förvånat.

Sid

”Har fortfarande”, mumlade jag.
”Någon speciell anledning?”
”Jag fastnade i hissen när jag var liten. Det sitter liksom kvar, så jag gillar inte trånga utrymmen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att flyga.”
Jag såg på honom och stannade till vid busshållplatsen.
”men gud, stackars dig”, sa Trey tyst. ”Var du själv?”
Jag nickade. ”Jaa, jag skulle till mormor. Jag vet inte hur länge jag satt där, det kändes som en evighet.”
”Jag förstår det. Men om ni kanske ska till Canada?”
”Jo jag vet. Jag vill dit, men jag försöker att inte tänka på själva vägen dit.”
”Det kommer gå bra”, log Trey igen. ”Det är rätt stort där inne ändå. I planen alltså.”
Jag log tillbaks och nickade. ”Kanske det.”

Trey öppnade dörren och jag möttes direkt av en jättegod doft.
”Åh vad är det som luktar?” frågade jag.
”Ehm, något vi bakade bara. Men det blev inte bra”, sa Trey och tog av sig skorna.
Jag såg lite fundersamt på honom men såg sen upp när Max kom ut i hallen.
”Tja”, log han.
”Hej! Det var länge sen”, sa jag och tog två kliv mot honom för att ge honom en snabb kram.
”Jaa väldigt. Hur är läget?”
”Bara bra”, log jag och tog av mig mina snöiga skor.
”Vill du ha lite fika? Jag har precis gjort kaffe.”
”Jaa absolut.”
Det kändes väldigt ovant att se Trey och Max i samma rum, det kändes så himla länge sen sist. Jag följde med in i köket och hörde samtidigt Trey säga något till Max.
”Men dom var ju goda”, sa Max lågt.
”Vi kan inte ta fram dom! Sluta, jag sa ju att vi skulle ta fram kakor.”
gud, jag hoppades att dom inte bråkade eller något.
”Visst vill du ha en kringla Sid?” frågade Max.
”Va? Jo.. visst”, sa jag lite undrande och reste mig upp.
Trey suckade och drog undan en bakduk från en tallrik.
”Vi bakade innan jag gick till dig men dom blev misslyckade. Vi har faktiskt kakor som är normala.”
”Men dom är jättegoda”, sa Max och lät faktiskt övertygande.
”Psyko-kringlor heter dom”, sa Trey och blängde på fikabrödet. Det fick mig att flina och sen kunde jag inte låta bli att skratta.
”Dom ser lite psyko ut faktiskt, men dom ser goda ut också!” skyndade jag mig att tillägga, för det gjorde dom.
”Där ser du”, flinade Max och ställde fram tallriken på bordet.
”Pinsamt”, suckade Trey och la över duken över dom kringlorna som låg kvar på bänken.
”Dom är faktiskt lite charmiga”, flinade jag. ”Ungefär som.. den där hunden som utsågs till världens fulaste. Jag tyckte han hade sin charm ändå.”
Trey skrattade högt och knuffade till mig lätt med axeln.
”Du jämför våra kringlor med en enögd hund med huggtänder och tre ben? Då är dom ännu värre än jag först tyckte!”
Max började också skratta och råkade spilla lite kaffe utanför koppen när han hällde.
”Åh förlåt”, skrattade han. ”Vill du ha mjölk?”
Jag flinade och skakade på huvudet.
”Nejtack. Och alltså, era kringlor är finare än hunden!”
”Säkert, kom med bortförklaringar bara”, sa Trey och såg retsamt på mig.
”Hunden hade faktiskt fyra ben föressten.”

Kringlorna var jättegoda och jag tyckte att det verkade bra mellan Trey och Max faktiskt. Dom satt lite längre ifrån varandra än dom kanske skulle ha gjort annars, men det var ju inte så farligt. Jag tänkte ändå till en extra gång innan jag sa någonting varje gång, jag ville inte säga något som kunde göra stämningen konstig eller så.
”Vi ska repa imorgon är det tänkt, jag tror vi ska köra den där låten du skrev då Max”, log jag.
Han såg förvånat på mig men jag kunde se hur glad han faktiskt blev av att höra det.
”Duger den verkligen till det?”
”Jaa men självklart! Mer än duger.”
”Du är jätteduktig att skriva ju”, sköt Trey in och drack lite ur sin kaffekopp.
Max såg lite generad ut. ”Äh.. men det skulle vara kul att höra hur ni får den att låta.”
Jag log och nickade. ”Vi ska ta tag i hela band-grejen på riktigt igen nu när Martin är med på det igen, så det kommer bli mycket mer repande framöver, så då kan ni väl komma med någon gång så får du höra.”
”Gärna”, log Max.
”Dom ska kanske och spela i Canada”, sa Trey och kastade en blick på Max.
Det var något jag hade lagt märke till under fikan. Även om Trey hävdade att dom bara var kompisar, trots att han sagt att han fortfarande var kär i Max, så kunde jag se dom där blickarna dom gav varandra. Inte att dom satt och kollade in i varandras ögon alltså, nej när Max såg på mig, ner i sin kopp eller ut genom fönstret sneglade Trey på honom, höll kvar blicken lite längre än han hade behövt. Och när Trey drog fingrarna genom luggen på det där Trey:iga sättet eller bara satt och bet i sin piercing utan att se på något särskilt så såg Max länge på honom. Det var inte av artighet eller något, han såg ju på honom då Trey inte ens pratade. Jag undrade om dom själva var medvetna om varandras blickar eller ens sina egna. Jag förstod Trey på sätt och vis, han var rädd att bli sårad igen, och jag tyckte fortfarande att Max hade gjort fel när han kysst Martin, men man måste vara blind för att inte se hur bra Max och Trey passar, att dom hör ihop. Föressten skulle det nog inte göra något om man var blind, då skulle man kunna känna att dom hör ihop. Dom kunde liksom inte dölja det, hur gärna Trey än ville, och hur mycket Max än försökte uppfylla Treys önskemål om att bara vara vänner.
Max vände blicken mot mig.
”Åh ska ni? jävlar, vad coolt!”
Jag log stort och nickade. ”Jaa, det är inte helt klart än, men det skulle vara skitcoolt. Vårt album säljer bra där.”

Plötsligt plingade det och sekunden efter kunde vi höra hur dörren öppnades.
”Hallå mina sötpojkar!” ropade en glad tjejröst och i nästa stund uppenbarade sig en minst sagt färgglad söt tjej i dörröppningen. En del av håret var svart, överhåret och den spretiga luggen var dock illrött, men det var nog också det enda som inte var färgglatt. Hon bar en mörklila tyllkjol, lila/lime-randiga leggings och en lila topp med små vita knappar längs halva kragen. En liten rosa rosett var fäst i håret och hon hade en systemkamera över ena axeln. Och jo föressten, kappan hon bar var faktiskt svart, men en lila fejkros piffade upp även den med lite färg.
I ungefär 5 sekunder såg hon ut som en levande sol med världens leende, sen byttes det ut mot ett något mer chockat uttryck.
”Oj har ni främmande här?”
Trey skrattade till, något förvånat lät det som.
”Hej Cornelia, det här är Sid, honom..”
”Åh dig har jag hört om!” utbrast tjejen som tydligen hette Cornelia och såg med ens lika glad ut igen innan hon nästan dansade fram till bordet. ”Hej!” sa hon och räckte fram en smal hand och jag hann se att hennes pekfinger pryddes av en ring som såg ut som en cupcake.
”Tja”, flinade jag och tog hennes hand. ”Sid.”
”Cornelia! Jag är kusin till Trey.”
Just ja, nu när hon sa det fick jag ett svagt minne av att Trey eller Max hade nämnt henne förut. Men jag hade inte väntat mig en sån.. färgsprakande, livlig tjej. Dock inget negativt.
”Vad kul!” log jag.
”Stör jag?” frågade hon och såg mot Trey och Max.
”Nej inte alls, vi satt och fikade. Vill du ha?”
”Vi har bakat psyko-kringlor”, flinade Max och reste sig upp för att förmodligen hämta en.
”Det lät spännande”, flinade hon och slog sig ner bredvid mig. ”Trey berättade inte att du var så snygg!” sa hon med ett busigt leende.
Jag skrattade till, en aning generat och förvånat.
”Då hade han ljugit. Bor du här i närheten?”
Hon rörde lite på sin septumpiercing innan hon svarade.
”Nja, en bit utanför stan. Men just ja!” sa hon och vände sig mot Trey igen. ”Jag kom egentligen förbi här, oinbjuden och allt, för att jag skaffat mig en ny systemkamera!” sa hon och höll glatt upp den. ”Redan min nya älskling, Andreas har faktiskt hamnat på en andra plats. Jag vill i alla fall ha kort på er! Vi är inte helt klara med fotoväggen än som jag visade dig.”
Max kom tillbaks och ställde ner en kopp och en kringla framför Cornelia innan han satt sig igen.
”Tack!” log hon snabbt. ”Nu fick jag till och med tre objekt att fota”, flinade hon.
”Nej, nej jag är inte fotogenisk”, flinade jag.
”Det avgör jag, och dessutom kan den här skönheten göra alla supersnygga på bild”, log hon och klappade på kameran. ”Vi tog jättefina kort i snön igårkväll, Andreas gillade inte idèen men han blev nöjd med resultatet i alla fall.”
Jag förstod inte hur en sån liten tjej kunde få plats med så mycket ord inom sig, hon pratade både snabbt och mycket, men hennes glada personlighet smittade av sig på något sätt.
”Vad gjorde ni?” flinade Trey.
”Andreas fick posa i bar överkropp i en snödriva. Stackarn var frusen i två timmar efteråt.”
Jag kunde inte hålla tillbaks skrattet.
”Oh my god, är Andreas din pojkvän eller något?”
”Jajamen”, flinade hon.
Jag undrade om han var lika energifull.
Hon tog upp sin kringla och flinade igen.
”Vilken söt! Men varför heter den kringla?” frågade hon och vände lite på den.
Max skrattade till lite lågt. ”Sluta nu, ansträng dig lite så ser du att det är en kringla.”
Hon kisade lite och vände sen upp blicken mot Max igen.
”Psyko-kringla, I get it.”


Det var roligt och gick väldigt bra tills Cornelia tog upp kameran.
”Okej nu vill jag ta kort. Pussa på varandra så att jag får en söt bild!” log hon stort.
Det var som att någon tryckte på en knapp. Allt blev knäpptyst. Trey slog nervöst ner blicken i bordet, Max såg lagomt besvärad ut och jag själv visste inte riktigt vad jag skulle göra.
”Vad?” frågade Cornelia tyst efter en stund. ”Ni har väl inget emot att vara med på kort?”
Trey sa fortfarande ingenting, Max stirrade ner i sin kaffekopp. Det blev helt enkelt jag som fick avslöja den dystra nyheten.
”Dom har liksom gjort slut”, sa jag lågt och drog sakta tungpiercingen mellan tänderna.
Cornelia såg tyst från mig till Trey och sen till Max.
”Det är ett dåligt skämt, eller hur?” sa hon lite osäkert och såg tillbaks på mig.
Jag skakade långsamt på huvudet.
”Mer kaffe?” sa Max till slut och såg upp.
”Vadå gjort slut?” utbrast Cornelia. ”Ni var ju mitt favoritpar! Varför har ni gjort det?” frågade hon och lät uppriktigt upprörd.
Trey höjde sakta på huvudet men lät luggen ligga kvar ner i ögonen, som någon slags trygghet antog jag.
”Inget speciellt. Eller.. det har hänt lite grejer bara.”
Det kändes som att all luft hade sugits ut ur rummet och som att taket sakta var på väg neråt, det var nästan så att jag fick cellskräck.
Cornelia såg tillbaks på Trey.
”Men..”
”Du kan väl ta det där kortet på mig så länge”, flinade jag, i hopp om att kunna rädda situationen.
Det fick henne att le lite.
”Okej perfekt! Du kan.. sätt dig lite närmare fönstret.”
Jag gjorde som hon sa och fick sen ytterligare instruktioner. ’Vänd ansiktet lite åt höger’ ’Höj blicken lite’ ’Slappa av i läpparna’ ’Vrid dig åt vänster.’
”Skitsnyggt!” log hon stort.
Jag flinade. ”Det tvivlar jag på.”
”Jo kolla!” sa hon och visade mig. Jag var tvungen att medge att jag inte såg helt kass ut i alla fall.
”Det såg okej ut för att vara mig. Gick du estet? Eller alltså, hur gammal är du?”
”Japp det gjorde jag, och jag är lika gammal som Trey”, log hon. ”Du också?”
Jag nickade.
”Jaa med inriktning musik, eller menade du hur gammal jag är? Isåfall ett år äldre än ni.”
”Just ja, du spelar i Until my last heartbeat.”
Jag gav henne ett leende och nickade. Det var alltid kul när folk kände igen bandet.
”Men jag vill ha ett kort på er med. Även om ni nu är puckade som gjort slut. Sätt er närmare varann åtminstone.”
”Cornelia”, började Trey.
”Lägg av, ni behöver inte hångla upp varandra, även om jag tror att det hade blivit ett lyckat kort, sätt er lite närmare varandra bara.”
Efter lite stolskrapande satt Trey och Max rätt nära varandra och trots den nu spända stämningen la jag märke till dom där blickarna igen.
”Slappa av killar”, log hon och kikade i kameran igen. Det blixtrade till några gånger och jag tror att hon lyckades fånga precis en av deras blickar.


Trey

Det hade inte förvånat mig när Cornelia dragit ut på mig en promenad medans Max och Sid satt kvar i köket. Jag hade vetat precis vad hon skulle fråga.
Nu satt vi på en varsin gunga i lekparken och vi hade i princip pratat om allting som hänt. Från olyckan i skogen då jag stukat foten, till att jag hade flyttat hem ifrån Sid igen. Dock inte världens detaljerade version för då hade vi fått sitta där tills det blev morgon.
”Hade jag inte frågat det där om pussen hade jag inte märkt något”, sa hon fundersamt efter en stund. ”Kanske senare, men inte på den där stunden i alla fall.”
Jag log lite.
”Det är väl bra antar jag, vi är mer avslappnade i alla fall.”
”Och kära.”
Jag hade försökt utesluta just den delen när jag berättade om allt för Cornelia.
”Va?”
”Sluta, som att du inte är kär i honom längre?”
”Jag har aldrig blivit så sårad, jag har aldrig mått så dåligt.”
”Jag vet Trey, men även om någon gjort korkade saker kan man vara kär i honom. Tänk alla tjejer som blir kära i bad boys. Och dom kan vara otrogna tio gånger, med vilja dessutom.”
Jag drog lite med skon i den snöblandade sanden under gungan.
”Jag tar det som ett ja”, sa hon.
Jag suckade tyst.
”Är det konstigt om jag är lite förvirrad själv?”
”Nej inte alls. Men om du kysste honom kanske allt skulle klarna lite”, log hon och såg på mig. ”Just sayin' it.”

När jag hade berättat att jag tyckte att jag var tjock och vad jag hade gjort hade Cornelia haft tårar i ögonen när hon kramade om mig. Och när jag hade berättat om Max och Martin hade hon svurit en hel massa ord om dom båda två, så hon höll åtminstone inte tillbaka, därför visste jag att hon menade det hon sa nu med. Hon kanske hade rätt.
”Han är mysig föressten, Sid, han verkar jättehärlig.”
”Det är han”, log jag.
”Snäll och omtänksam har jag redan förstått, eftersom han typ tog hand om dig. Men han är rolig också. Och ja snygg.”
Jag skrattade till lite.
”Du är medveten om att du har pojkvän va?”
Hon viftade lite med handen och flinade.
”Jaja.”
Vi gungade en stund under tystnad innan jag såg på henne igen.
”Men nu har vi pratat så mycket om mig. Hur är det med dig och Andreas? För du tänker inte överge honom va?” frågade jag skämtsamt.
”Nej det skulle jag aldrig göra”, sa hon och skrattade lite. ”Det är jättebra. Jag känner mig fortfarande nykär”, log hon.
”Vad bra. Då borde du vara lite snäll mot honom också. Du vet att man kan frysa ihjäl va? Åtminstone kan ens spermier göra det och då kan ni aldrig få små färgglada galna barn.”
Cornelia skrattade och såg på mig.
”Du är sjuk Trey. Vi var inte ute såå länge, så det är nog lugnt på den fronten.”
Jag såg lite roat på henne innan jag satte ner fötterna och stannade gungan.
”Ska vi gå tillbaka?”


När vi hade kommit in igen hade vi spelat lite spel och allt hade faktiskt känts ganska avslappnat, trots det tidigare pinsamma momentet. Cornelia hade så klart inte kunnat veta när jag inte hade sagt något, men det hade känts som att jag bara ville sjunka genom jorden just då. Åtminstone under mattan.
Sids vinnarinstinkt infann sig inte bara i guitar hero utan han hade tagit sällskapsspelet på största allvar också och nästan vält stolen av iver. Jag och Sid hade varit i samma lag, och vi hade förlorat. Jag kan ju säga att två dåliga förlorare i samma förlorarlag inte är den bästa kombon. Vi hade nog till och med uppfunnit några nya svordomar.

”Nej nu ska jag bege mig hemåt”, flinade Cornelia efter en stund och reste sig upp. ”Var ju inte riktigt meningen att våldgästa er men.. eller jo det var det nog.”
Jag skrattade till. ”Det var kul att träffa dig igen.”
Max nickade instämmande och vi gick ut i hallen allihop.
”Vi ses förhoppningsvis snart”, log hon och gav mig sedan en hård kram. ”Ring om det är något”, sa hon lågt.
När hon kramade Max såg jag att hon viskade någonting till honom, men jag hade ingen aning om vad. När hon släppte honom hann jag se något skymta förbi i Max blick. Inte smärta, men något åt det hållet.
”Det var kul att träffa dig Sid!” log hon stort och slog armarna om honom med för att sen ge honom en snabb puss på kinden. Sid skrattade till. ”Detsamma.”
Hon log ett strålande leende igen innan hon drog på sig sin svarta trenchcoat och la ner kameran i väskan.
”Hejdå!” sa hon och vinkade innan hon försvann ut.
”Hejdå”, sa jag med ett leende och stängde dörren efter henne.
”Hon var..”, började Sid och drog handen genom håret. ”En frisk fläkt.”
”Så kan man kalla det”, flinade jag.
”Jag gillade henne”, log Sid och lutade sig mot öppningen till köket.
”Vill du stanna och äta lunch?” undrade Max men Sid skakade på huvudet.
”Nja jag har ju redan fått fika och allting. Ni vill kanske..”
”Äh sluta, jag har ju bott hos dig jättelänge.” Så kändes det verkligen.
”Men inte ätit min mat direkt”, sa Sid lågt.
Det högg till i min mage och den här gången såg jag definitivt smärta i Max ögon.
”Jag menade inte..”, började Sid och såg med ens ångerfylld ut.
”Nej det är sant”, sa jag, fortfarande tyst. ”Men du får i alla fall gärna stanna och äta.”

Max hade stått för matlagningen och det som stått på menyn var några slags kryddbiffar och stekt potatis. Jag kunde fortfarande bara äta små portioner, men det var i alla fall bättre än inget alls.
Sid hade envist krävt att få hjälpa till med disken och sen hade han tagit bussen hem. Så nu var det alltså bara jag och Max igen.
”Skulle du vilja ha en katt?” undrade Max där vi halvlåg i ett varsitt hörn av soffan.
Jag såg lite förvånat på honom.
”Det har jag aldrig tänkt på.”
”Jag vet att du vill ha en hund, men jag.. jag är bara inte så förtjust i dom, men du kanske skulle gilla en katt också?”
Jag flinade lite.
”Jaa kanske det. Hur kom du att tänka på det?”
Ljuset som föll in genom fönstret gjorde att Max hår reflekterades lite, det skiftade i både svart och nästan vitt.
”Jag var hem till mamma och Peter för ett tag sen..” Det förvånade mig verkligen. Det brukade vara jag som fick tjata på Max att han borde träffa sin familj lite. Det hade varit ett jättesteg för honom när vi åkt dit tillsammans. Jag hade inte trott att han skulle göra det själv. Det måste ha varit medans vi.. inte pratade med varandra. Var det därför han hade åkt dit? För att han var ledsen? Eller för att han var arg på mig? Eller så hade han kanske inte ens nämnt mig.
”.. och vår granne hade fått kattungar, och jag får liksom en, ifall jag.. jag menar vi, vill. Det var mest för att jag inte ville behöva vara helt ensam.”
Det gjorde ont i mig att höra det sista. Jag hade inte velat att Max skulle vara ensam. Jag hade absolut inte velat att han skulle vara med Martin, men inte heller ensam och ledsen.
”Förlåt”, viskade jag.
”Nej säg inte så. Jag har sagt att allt var mitt fel.”
Jag såg tyst på honom en liten stund.
”Jo men katter är också mysiga.”
”Han är jättesöt”, log Max.
Det är du med.
”Så vi ska typ.. bli kattföräldrar?”
Max skrattade till.
”Ägare annars, men det låter lite gulligt om du skulle vara kattpappa, så visst.”

Vi hade varit tysta en stund och jag hade haft blicken på teven som stod på med låg volym. Nästa gång jag vände mig om mot Max såg jag att han hade ögonen slutna.
”Är du trött?” frågade jag.
Inget svar. Han sov nog faktiskt. Jag höll kvar blicken på honom och log lite smått. Han såg yngre ut på något sätt när han sov. Man såg inte kajalen lika tydligt, ett svagt leende såg ut att leka på hans läppar och han hade nog inte sprayat håret lika mycket idag, det såg mjukare ut än vanligt. Han liknade mer en pojke när han sov.
En rysning gick längs min ryggrad och det stack oroväckande till i ögonen. Max..
Jag la handen mot jeansfickan för att ta upp mobilen men den var inte där. Vart hade jag lagt den? Men gud.. nu när jag tänkte efter kunde jag inte ens minnas vart jag haft den sist. Jag reste mig upp från soffan och såg mig omkring i vardagsrummet innan jag gick in på mitt rum för att leta där.
Först efter att jag hade letat i hela lägenheten kom jag på idèen om att ringa till den. Sagt och gjort, men det var mobilsvaret som gick igång. Jag suckade tungt och tänkte efter igen när jag senast haft den. Jag hade sms:at Max! Att jag skulle bli kvar hos Sid ett tag. Jag måste ha glömt den där. Det var tydligt att jag hade mycket att fundera över då jag inte märkt förrän nu att mobilen var borta. Jag gick in i rummet igen där Max fortfarande sov. Jag kunde inte låta bli att försiktigt sjunka ner i soffan och sätta mig alldeles bredvid. Trots allt som hänt så hade jag verkligen börjat känna den där tryggheten från Max igen. Han behövde egentligen inte säga eller göra något särskilt, jag kände mig lugn i hans närvaro bara. Jag visste bara inte om jag någonsin skulle våga chansa igen. Tanken lockade mig lite, men samtidigt så skrämde den mig så mycket. Hade Max bara varit någon slags flört, någon som det hade varit spännande att vara tillsammans med, någon att få ligga med, någon som kunde hålla om mig i soffan, då hade jag inte tvekat, då hade jag lätt chansat och hoppas att jag inte skulle behöva bli sårad igen. Men han betydde ju så himla mycket mer, han var inte någon flört jag bara ville ligga med. Han var den första och enda jag varit kär i på riktigt. Dan hade jag varit förälskad i, nästan besatt, men efter att jag insåg vad jag kände för Max så förstod jag att jag aldrig varit kär i Dan, inte på samma sätt.
Max arm vilade mot soffan och handen mot hans lår. Även nu när det var vinter hade han mer färg än mig, han blev aldrig lika blek som mig. Jag skulle kunna söka jobb som vampyr i spökhuset på tivolit utan att ens sminka mig. Jag såg på hans ansikte igen, sen på hans bröstkorg. Han andades tungt så han borde sova ganska djupt. Jag sträckte sakta fram min hand, tvekade en stund innan jag lät ena fingertoppen röra fjäderlätt vid Max hand, över den där varma, släta huden. Jag lät fingret glida ner mellan två av knogarna och sen upp längs pekfingret. Jag gjorde allt väldigt sakta och försiktigt, jag höll nästan andan. Jag borde väl förmodligen inte göra så här, men jag kunde inte låta bli.
Jag tittade upp på honom igen, för att försäkra mig om att han sov, innan jag så försiktigt jag kunde la min hand ovanpå hans. Jag lät mina fingrar glida ner mellan hans och reflekterade över hur bra våra fingrar passade ihop.
”Jag kommer aldrig sluta älska dig”, viskade jag.

Max

Först hade jag befunnit mig i någon skog, det var mörkt och dunkelt och jag försökte se om det fanns någon mer människa där. Jag hade ropat men inte fått något svar.
Sen hade skogen sakta lösts upp och jag hade hamnat i något tillstånd då jag var medveten om att jag drömde, att jag nog var på väg att vakna. Men så kände jag plötsligt något mot handen, något mjukt. Jag fortsatte blunda för att få stanna i den här nya drömmen en stund. Den kändes så verklig, beröringen. Jag såg ingenting framför mig, det var bara svart, men det gjorde det lite spännande. Något fortsatte smeka min hand, ett finger. Jag ville inte vakna än.
Fingertoppen fick sällskap av fler fingrar och flätades samman med mina. Det kändes så rätt, så bekant. Trey. Det var Trey jag drömde om. Jag kände igen hur hans fingrar kändes. Jag ryste till lite och försökte själv framkalla en bild av Treys ansikte eftersom min dröm verkade koncentrera sig på känslan bara.
”Jag har aldrig slutat älska dig”, sa Treys röst i min dröm och det kändes som att någon kramade om mitt hjärta.
”Jag älskar dig med”, tänkte jag.
Men så plötsligt försvann den där handen. Värmen från dom lena fingrarna. Jag försökte frustrerat få tillbaks drömmen men det gick inte.

Trey

Jag lyfte försiktigt min hand och reste mig sen tyst upp. Jag gick ut i köket och skrev en lapp till Max att jag hade gått till Sid för att hämta min mobil bara. Jag hejdade mig dock i hallen när jag skulle ta på mig skorna och gick in i rummet igen och la försiktigt en filt över Max. Sedan lämnade jag lägenheten.




Sid

Kvart i sex stod jag vid kyrkan och väntade på Jens och ännu en gång var jag fånig och trodde att han kanske hade ångrat sig. Men efter bara 5 minuter såg jag honom komma gående. Det lila i luggen syntes på lång väg. Han sken upp lite när han fick syn på mig och den här gången blev det ingen pinsam tvekan utan han gav mig en lätt kram på en gång.
”Hej”, log han och det kom lite rök ur hans mun. Han hade ett par svarta ganska tjocka glasögon på sig, något jag inte sett honom i tidigare. Men han såg inte det minsta töntig ut, bara ännu sexigare på något sätt.
”Hej”, log jag tillbaks. ”Hur är det?”
”Bra”, log han och stoppade ner händerna i fickorna på den svarta tjocka jackan han bar. ”Med dig med? Har du varit hos Trey?”
Jag log och nickade. ”Jaa det är bra.” Jag gjorde en gest mot hållet jag kommit ifrån. ”Hitåt. Jaa jag kom hem för en stund sen”, fortsatte jag medans vi började gå.
”Jag har gjort absolut ingenting idag”, flinade han. ”Eller jo duschat, men det är typ det enda.”
Han sa det absolut inte på ett sånt sätt, men min störda hjärna försökte direkt framkalla trovärdiga bilder på hur Jens möjligtvis kunde se ut med mindre kläder.
”Jag visste inte att du hade glasögon föressten, du passar i dom.”
Jens flinade till lite generat.
”Äh, det tycker jag inte. Jag har linser egentligen. Jag.. det här låter ju väldigt illa med tanke på att jag nyss sa att jag inte gjort någonting alls idag, men jag gick väl in i duschen för sent eller något, för jag fick stressa jättemycket och jag hann liksom inte med linserna så.. jag har med dom..”, sa han och flinade till lite oskyldigt.
Jag skrattade till.
”Men det hade du väl inte behövt, glasögonen funkar väl bra?”
”Jag känner mig supertöntig”, sa han och log lite snett.

”Har du ätit något ikväll?” frågade jag och försökte tänka bort hur Jens kunde se ut naken. (Nej pinsamt nog hade det inte ens hjälpt att vi hade pratat om någonting annat.)
”Uhm nej.. jag borde ha gjort det men jag var liksom inte hungrig, jag.. tar något när jag kommer hem”, log han.
”Eller så tänkte jag höra om du vill äta med mig, för jag har inte heller gjort det.”
Jens leende dök upp på läpparna igen.
”Åh gärna, det blir jättebra.”
”Antingen så kan vi köpa med oss något, eller så lagar vi något, men jag kan förvarna dig om att jag inte är någon kock..”
Han skrattade till och vände blicken mot mig igen.
”Det är inte jag heller så, vi kan väl laga något enkelt då?”
Tanken på att laga mat tillsammans med Jens lät faktiskt mysig, och då hade vi någonting att göra också, så att det slapp bli pinsamt tyst.
”Det kör vi på”, log jag tillbaks.

Jag höll upp ytterdörren och började gå uppför dom 3 trapporna. Jag stack nyckeln i låset och vred om. Självklart kom Rex rusande.
”Woah.” Jens backade direkt några steg ut i trapphuset.
”Jag kanske inte har nämnt Rex? Han låter värre än han är”, sa jag precis innan han skällde till igen.
Jens svarade inte utan hade istället blivit helt blek i ansiktet.
”Vad är det?” frågade jag oroligt.
”Alltså..” Han såg från Rex till mig. Rex tyckte inte alls om att jag höll i honom i halsbandet, han ville ju hälsa på den okända killen. ”Jag är typ hundrädd”, sa han en aning generat.
”Åh.” Vad dum jag kände mig nu. ”Shiet förlåt, jag tänkte inte.. jag är så van att alla vet att jag har honom. Tyst Rex!”
”Nej men det är ju inte ditt fel! Det är jag som är mesig”, flinade han och stod kvar.
”Vänta så ska jag stänga in honom, jag kommer strax.”
Jag drog med mig Rex in till mitt sovrum och klappade honom lite för att lugna ner honom innan jag stängde dörren.
”Så där”, log jag när jag kommit ut i hallen igen. ”Förlåt igen.”
Jens såg lite ursäktande på mig och gick in.
”Vad taskig jag känner mig nu.”
”Gör inte det! gud han mår inte dåligt över det där. Jag lovar att han redan ligger i min säng”, flinade jag. ”Men han är världens snällaste, jag lovar”, log jag.
Han tog av sig skorna och log snabbt mot mig.
”Jag kanske kan hälsa sen.”
”Bara om du vill!” svarade jag snabbt. Var man hundrädd så var man, det var inget konstigt alls med det. Jag tog av mig jackan och när jag sen vände mig om mot Jens igen hade han också fått av sig ytterkläderna. Hur kunde människan vara så snygg hela tiden? Idag hade han på sig en gråblå v-ringad t-shirt med en smal tunn rutig halsduk som gick i grått och svart, löst knuten om halsen två varv så att den hängde ner på sidorna.(det är så svårt att beskriva kläder ibland, så här är en bild ;) http://i52.tinypic.com/2qben9x.jpg) Till den hade han på sig ett par svarta tighta jeans.
”Vad fin du är”, log jag och försökte låta så naturlig som möjligt, inte som att jag nyss undrat hur han alltid kunde vara så snygg.
”Åh tack”, flinade han och drog fingrarna genom luggen. ”Nu får du ge mig en guidad tur.”

Med tanke på storleken på min lägenhet tog den guidade turen inte så lång tid, men Jens tyckte om den jättemycket ändå. Han hade hunnit med att byta ut sina glasögon mot linser också, även om jag inte tyckte att det var nödvändigt.
”Jag måste erkänna att jag var lite nervös över att du skulle se hur jag bor efter att jag varit hos dig”, flinade jag och gjorde en gest med handen.
Jag hade städat som en galning när jag kom hem ifrån Trey, men jag kunde ju inte direkt göra den större och lyxigare.
”Nej ge dig, det hade du verkligen inte behövt oroa dig för”, utbrast Jens. ”Det är hur mysigt som helst! Jag älskar att du har brutit av det svarta i vardagsrummet med den där röda fondväggen, hela lägenheten är jättefin.”
”Äh tack”, flinade jag.
Kläderna hade ju också blivit ett panikmoment igen. Jag hade säkert bytt 5 gånger (värre än en tjej, jag vet.) innan jag bestämde mig för mörkgråa jeans och en vit tight t-shirt med svart tryck, och så ett nitskärp om höfterna.
”Jag kan se ditt rum om ett tag, om jag får förbereda mig för din läskiga kompis först”, sa han skämtsamt. ”Jag känner mig jättelöjlig.”
”Jag har ju sagt att du inte ska göra det”, log jag. ”Vad vill du äta för någonting? Jag har det mesta hemma i alla fall, annars kan jag springa ner till affären.”
”Jag vet inte riktigt”, sa Jens lite fundersamt.
Jag tyckte inte att min hall var särskilt speciell; svarta väggar, en låg byrå, en stor spegel och så krokarna där jackorna hängde. Men nu var den plötsligt väldigt fin när Jens befann sig i den.
”Vad är du sugen på?” log jag.
Något lite retsamt glimmade till i Jens ögon.
”Kom.” Han höll upp handen och böjde lite på pekfingret mot sig för att visa att jag skulle komma fram till honom.
Jag tog dom få stegen och han öppnade munnen igen.
”Jag är lite sugen på.. dig faktiskt.”
Det hettade till inuti mig och jag närmade mig nervöst hans ansikte. Trots att han var så nära kändes det som en evighet innan jag nådde fram till honom. Jag snuddade lätt vid hans läppar och slöt samtidigt ögonen.
Ringklockan fick oss båda att hoppa till och jag vände snabbt blicken mot dörren. Jag hann inte säga ’kom in’ förrän Trey uppenbarade sig i dörren. Han såg rejält chockad ut.
”Oj.. hej.. jag..”
Jens såg plötsligt lite smånervös ut och jag insåg att vi fortfarande stod kyss-nära varandra. Jag tog ett litet steg bakåt.
”Det här är Jens”, log jag och försökte att få ner pulsen med viljan.
”Jag ser det”, slank det ur Trey och jag kunde se hur Jens flinade till lite förvånat.
”Jens, det här är Trey.”
Trey sträckte snabbt fram handen.
”Hej! Kul att ses.”
”Detsamma, jag har hört om dig”, log Jens.
”Kom in”, sa jag och drog igen dörren bakom Trey.
”gud jag känner mig som Cornelia nu”, sa Trey och skrattade till lite. ”Jag ska inte våldgästa, jag ska bara hämta min mobil, jag tror att jag har glömt den här.”
Han såg lite snabbt mot Jens igen.
”Oj gjorde du? Jag har inte sett den, men den kanske är på mitt rum då? Akta så inte Rex smiter ut bara.”
”Jag ska bara fixa till den jäkla linsen, den högra ska alltid krångla”, flinade Jens och gick iväg till badrummet.

Så fort jag hade stängt dörren bakom mig och Trey stirrade han menade på mig med stora ögon.
”Shiet Sid!” viskade han högt.
Jag kunde inte låta bli att le brett.
”Jag vet!”
Han hittade på sin mobil på en gång och hälsade sen på Rex.
”Hade ni bestämt att han skulle komma? Varför har du inte sagt något?” frågade han, inte på något anklagande sätt, bara nyfiket.
”Vi bestämde det i förmiddags, jag glömde helt av att säga något när jag var hos er, det var så mycket annat.”
”Åh, vad gulligt!”
”Shh!” flinade jag.
”Okej, okej jag ska gå. Det såg nästan ut som att jag avbröt något ju.”
”Jo det var lite dålig tajming av dig faktiskt”, skämtade jag.
Vi gick ut i hallen igen och badrumsdörren öppnades nästan samtidigt.
”Hittade du den?” log Jens.
”Japp”, svarade Trey och höll upp den. ”Nu ska jag lämna er ifred”, sa han, fortfarande med leendet på läpparna, men det gick inte att undgå den retsamma tonen.
Jens drog fingrarna genom luggen igen och gav ifrån sig ett nästan lite nervöst skratt.
”Om det är okej att jag lånar honom så.”
”Absolut”, log Trey stort. ”Ser inte ut som att han har något emot det heller..”, sa han retsamt.
”Okej hejdå Trey!” flinade jag och puttade honom lite mot dörren.
Han flinade tillbaks och vinkade.
”Hejdå, kul att ses Jens! Hoppas ni får en skön kvä..”
Jag stängde dörren och skrattade till.
”Alltså..”
”Jag gillar honom”, skrattade Jens. ”Och faktiskt så stämmer det nog, du ser inte ut att ha något jätteemot att jag lånar dig en stund.”
gud, han var tvungen att sluta med det där. Jag skulle få feber om jag blev mycket varmare nu.
”Kanske inte..”, log jag snett.
”Bra. För jag har inte heller något emot det. Inte minsta lilla.”
På två steg var han framme vid mig igen och sänkte huvudet en bit för att sen fånga upp mina läppar. Mitt hjärta slog snabba nervösa slag och jag pussade honom mjukt. Jag kände hur han särade lite, lite grann på läpparna och en kittlande våg gick genom min kropp precis innan jag kände hans tungspets mot min underläpp. Men så drog han sig sakta ifrån och log retsamt mot mig.
”Kom vi fram till vad vi skulle äta?”
Jag hade aldrig någonsin vara så ointresserad av mat.


Det hade blivit något så avancerat som strimlad lövbiff, ris och wokade grönsaker. Fast huvudsaken var väl att det var gott, och det var det absolut.
”Vill du ha en till?” frågade jag och pekade på Jens ölflaska.
Det hade väl kanske varit mysigare att dricka vin eller något, men jag hade inget hemma.
”Om du ska så kan jag ta en”, log Jens och jag reste mig upp.
”När fyller du år föressten?” frågade han då jag ställde fram två flaskor på bordet.
”16 maj”, svarade jag och öppnade båda kapsylerna. ”Vadådå?” log jag.
”Nej jag undrade bara. Jag fyller 25:e december, skittråkigt”, flinade han.
”Åh vad dumt. Men just ja, på tal om att fylla år. Trey fyller snart, jag är värdelös på att leta på presenter. Jag vill liksom köpa något personligt till allas födelsedagar, men jag hittar aldrig något, och så blir det typ choklad, underkläder eller trisslotter.”
Jens skrattade lite.
”Låter typ som jag. När jag var liten brukade jag göra egna presentkort, till mamma och pappa alltså, med ungefär ’en sängbäddning, ’frukost på sängen’ och sånt där. Men det känns inte riktigt som jag kan göra något sånt nu”, flinade han.

”Det kanske är dags att möta min rädsla nu.” Jens såg lite smånervöst på mig även om jag såg att han försökte le.
”Jag lovar att det går bra”, log jag och gick mot mitt rum.
Det var svårt att förstå hur någon kunde vara rädd för Rex. Vi hade ju tillbringat flera år tillsammans och jag visste inte hur jag skulle överleva den dagen han inte skulle finnas mer. Jag fick ont i magen bara av att tänka på det.
”Kommer han att hoppa?”
Jag vände mig om mot Jens igen. ”Nejdå, jag håller i honom.”
Jag öppnade dörren och tog tag i halsbandet på Rex när han kom fram. ”Så ja, sitt Rex. Sitt!” Jag såg på Jens igen. ”Du kan låta honom nosa på din hand.”
Jens satt sig ytterst försiktigt på huk och sträckte sakta fram handen. Rex luktade lite och drog sen tungan längs hela Jens hand. Han skrattade till och drog åt sig handen.
”Det där tyder i alla fall på att han redan gillar dig”, flinade jag. ”Du vet, Rex får godkänna alla människor jag tar hem hit, så hade han morrat åt dig hade jag tyvärr blivit tvungen att kasta ut dig.”
Jens såg lite osäkert på mig och log sen lite försiktigt. ”Åh..”
Jag började skratta och kunde inte hindra mig från att lägga handen mot hans arm.
”Jag skämtade, förlåt. Jag lovar att jag inte låter min hund bestämma vilka jag umgås med.”
Jens skrattade och kliade sig lite i nacken.
”Man är inte särskilt snabbtänkt när man är livrädd och pulsen slår i typ sju hundra.”
Jag såg lite oroligt på honom. ”Du behöver inte, vi kan gå ut på en gång.”
Han skakade på huvudet. ”Nej jag vill. Jag kommer ju bara bli ännu mer rädd om jag aldrig tar tag i det liksom..”
Efter ytterligare en stund vågade han sig på att klappa Rex och det såg inte ut som att han höll på att dö eller något.
”Går det bra?” log jag.
Han nickade. ”Faktiskt. Han nafsar i alla fall inte, det har typ alla hundar jag träffat gjort, och har man dragit bort handen har dom börjat hoppa och skälla. Fast dom har varit små.”
”Små hundar är typ aldrig uppfostrade känns det som, dom kan nästan jag också bli rädd för. Stora hundar ser kanske läskigare ut, men oftast är dom ju rätt lydiga.”
Han log och nickade. ”Så är det nog.” Han strök sakta handen över Rex rygg igen.


”Jag borde kanske börja gå mot bussen..”, sa Jens när vi en stund senare satt i soffan med ett varsitt ölglas.
Okej, okej lugna dig. Ta det lugnt. Jag kunde i alla fall fråga. Det skulle väl inte vara jättekonstigt? Och om han sa nej skulle jag försöka att inte bli besviken, och sa han ja skulle jag försöka att inte dö av nervositet.
Det var verkligen stor skillnad på mig nu och hur jag var för några år sen. För några år sedan hade jag dragit med mig en tjej till sovrummet bara, eller till en toa på en krog till och med. Inget jag var stolt över dock. Och med Mi, min ex-tjej hade det varit lite likadant. Vi hade gått ganska fort fram båda två, blivit jättekära väldigt snabbt, och sen hade den där förälskelsen gått över rätt snabbt också. Det kändes så länge sen fastän det bara var lite över ett år sen vi gjorde slut. Vi hade sagt att vi skulle fortsätta vara vänner, men hur ofta blir det så? Typ aldrig. Vi hade nog pratat 4 gånger sammanlagt sen vi gjorde slut, och träffats noll.
”Du kan ju stanna om du vill, kanske inte så kul att åka buss så här sent, och om man är ung och snygg ska man absolut inte gå ute ensam”, sa jag och drog lite på munnen.
”Jag trodde det var tjejer det gällde”, flinade Jens.
”Tjejer och dig", log jag snett.
Jens flinade mot mig. ”Den var ny. Men jaa, om det är okej så stannar jag gärna.”
Iiiiihh.. okej skärp dig för i helvete. Du skulle inte bli nervös!
”Bra”, log jag så gott jag kunde och försökte att inte le alldeles fånigt.
Vi hade en musikkanal på men jag visste inte ens vad det var för video som visades nu, jag kände mig så glad bara. Det här var verkligen något nytt, men jag gillade det.
”gud, jag hörde inte ens att han kom”, utbrast Jens och jag såg hur Rex hade satt upp ena framtassen i soffan, som att han var på väg att smyga upp.
”Han behöver nog ut på promenad, du kan stanna här om du vill, det går snabbt.”
”Nej men jag kan följa med”, log Jens och reste sig upp.


Max

”Hittade du mobilen?” frågade jag då dörren öppnades.
”Japp den var där hemma”, log Trey. ”Har du sovit till nu?”
”Nej jag vaknade för en stund sen. Jag brukar aldrig somna så där bara”, flinade jag.
”Nu har jag träffat Jens”, log Trey glatt. ”Kändes lite pinsamt att ramla in där bara när han var där, men han verkade snäll i alla fall, det lilla jag hann se.”
”Åh vad spännande, hur ser han ut?”
Trey kom in i vardagsrummet och satt sig ner i soffan. ”Typ ganska lång, längre än Sid. Smal, svart hår med lila lugg, snygg. Piercing i ögonbrynet. Lite kajal tror jag.”
Jag log och nickade. ”Kul för Sid.”
”Jaa verkligen. Han förtjänar någon.”
Det gjorde förmodligen inte jag, men jag ville ha någon (läs: Trey) ändå.

What if I told you that I think you're perfect?
Beautiful sky in your eyes, it's so worth it.
I know you make me feel alive.


”Har du lust att hitta på något ikväll?” frågade jag. ”Vi skulle kunna gå ut någonstans bara, eller bio kanske.”
Trey såg lite tveksam ut och jag suckade inombords. Han skulle säga nej. Men vi hade faktiskt gått ut som kompisar också.
”Eller så stannar vi hemma..”, fortsatte jag lågt.
Allt hade varit så jävla bra nu om jag bara hade låtit bli att gå hem till Martin! fan!

Every time it's something new.
Never knew what love could feel like
Until I walked away the first time.


”Jo men det kan vi”, log Trey och förvånade mig.
”Säkert?”
”Jaa, det blir kul. Vad vill du göra?”
Det kunde vara kul att gå ut, men om någon började dansa med Trey.. om han skulle byta nummer med någon.. jag visste att jag lät läskigt svartsjuk, men jag skulle verkligen inte klara av det.
”Bio då?” log jag. Då fick jag åtminstone vara nära honom.
”Absolut”, log Trey. ”Ska vi gå dit till halv 9 eller något då? Så hinner vi kolla där vad vi ska se.”

Halv 8 gick vi hemifrån mot pizzerian på stan. Ingen av oss hade varit särskilt pepp på att laga mat.
När vi hade satt oss vid bordet fick jag lite av en deja vû-känsla. För inte så jättelänge sen hade vi också gått ut och ätit, då Trey hade börjat mått dåligt och spytt, frivilligt fick jag veta senare, och sen hade vi gått på bio. Vår första riktiga dejt. Jag kunde väl vara fånig och se det här som vår andra, fastän det inte alls var någon dejt.
”Vad vill du ha?” log jag.
”Jag tar nog en barnpizza, då borde jag i alla fall orka.”
Jag nickade och hämtade två drickor åt oss. Det var ändå ett framsteg att han åt en barnpizza. För några dagar sen hade han ätit en potatis och två köttbullar.


Vi gick in i den stora foajen och såg på tavlan ovanför kassan.
”Åh vad många det går, det hade varit enklare om det bara funnits en att välja på”, flinade Trey.
Han hade ätit upp hela sin pizza och var i princip den vanliga Trey jag kände. Han hade skämtat flera gånger och när jag hade råkat nudda hans arm, oavsiktligt, på väg till bion hade han inte ens dragit sig undan.
”Eller hur”, flinade jag. ”Green lantern verkar rätt bra, lite överdriven kanske men ändå.”
”Eller bilar 2”, flinade Trey tillbaks. ”Vi och alla barn.”
Vi flyttade oss lite åt sidan när några gick förbi för att komma till kön.
”Ska vi ta green lantern då? Vi kan ju alltid gå igen någon annan kväll.”
Bara den meningen, slutet av den, gjorde mig så himla glad.
”Jaa det blir bra”, log jag och vi flyttade in oss i kön.

”Hej Max, Trey!” vi vände oss om och fick se vilka det var som dykt upp i kön bredvid oss med popcornkartonger och drickor i händerna.
”Hej”, log jag och försökte att inte se helt besvärad ut.
Hale och Martin.
”Tjena”, sa Martin och såg ungefär lika obekväm ut som jag kände mig. Men Trey hälsade faktiskt till och med på honom.
”Läget?” frågade Hale och tog ett popcorn.
”Bra”, log Trey. ”Med er då?”
”Bara fint, jag tyckte jag såg er här längre fram. Vi ska gå på den där superhjältefilmen, green lantern. Ni då?”
”Bilar 2”, sa jag snabbt.
Med min otur skulle vi annars hamna bredvid Hale och Martin, och det gick inte.
”Den verkar faktiskt kul”, flinade Martin.
Jag kände Treys lite förvånade blick på mig men låtsades inte om det.
”Nu börjar dom släppa in, vi ses något”, log Hale.
”Det gör vi, hejdå”, sa jag och tog ett steg framåt i kön.
Martin såg en stund på oss men följde sen med Hale mot trappen upp till biosalongerna.
”Bilar?” frågade Trey.
”Jag tänkte.. Martin och så..”
”Du hade inte behövt”, log Trey lite försiktigt.
”Jag ville. Det kändes inte rätt mot dig, och jag vill inte heller.”
”Okej tack. Bil-filmen verkar rolig i alla fall”, sa han och log lite snett.

Eftersom vi gick på 9-filmen var det i alla fall inte så himla många ungar i salongen utan flest folk i vår ålder. Jag var som sagt inte superförtjust i ungar, och speciellt inte i biosalonger. Antingen så låter dom bara allmänt mycket, kommenterar och frågar om filmen hela tiden, eller så spiller dom ut sina popcorn, måste gå på toa eller far runt i stolen och bara stör. Vi satt oss lite längre bak än i mitten och salongen var nästan fullsatt. Vi hade köpt en stor popcorn att dela på som jag hade fastkilad mellan knäna.
”Säg till om du blir rädd”, flinade Trey då sista reklamen visats och filmen började.
”Äh lägg av”, flinade jag tillbaks. Jag kunde inte rå för att jag hade tyckt att traktorerna i första filmen varit läskiga.

Våra armar vilade lite mot varandra då vi båda hade dom på armstödet och det kändes som att någon drog med eld längs min hud. Men jag vågade inte flytta armen heller. Ville inte. Jag sneglade lite mot Trey igen som såg koncentrerat mot filmduken. Han lyfte på armen och jag följde hans hand med blicken då han sträckte den mot mig och tog några popcorn, fortfarande med blicken riktad framåt. Jag drack lite cola för att försöka få halsen mindre torr.
En stund senare hade jag lyckats komma in i filmen jag med och när jag stoppade ner handen i popcornkartongen kände jag någon annans hand. Ja Treys självklart, det hade varit läskigt om min andra stolsgranne hade tagit av våra popcorn. En kraftig stöt gick genom min kropp och jag såg snabbt mot Trey.
”Förlåt”, viskade han och drog sakta åt sig handen igen.
Jag svalde hårt och bet mig lite nervöst i läppen. gud vad jag ville ta tag i hans hand, fläta ihop fingrarna med hans, precis som i drömmen. ’Jag skulle gilla det för mycket.’ Det borde betyda att han kände något för mig fortfarande. Jag skulle aldrig någonsin göra illa honom igen. Aldrig. Jag fuktade läpparna och sneglade på Trey igen som såg framåt, men på något sätt såg han inte fullt lika koncentrerad ut längre.
Väldigt sakta, och väldigt försiktigt lutade jag mig åt hans håll. Jag var så nervös så att det kändes som att jag skulle svimma. Men så lutade jag mig fram den sista biten. Jag tänkte inte ge upp honom. Jag tänkte inte sluta kämpa. Precis då Trey vände sitt ansikte mot mig så tryckte jag fjäderlätt mina läppar mot hans. Jag var nog redan chockad, för att jag vågat, för att jag äntligen, äntligen kände hans läppar mot mina igen, men jag blev ännu mer chockad då Trey inte drog sig undan. Det var inte så att han särade på läpparna och stack in sin tunga, men han drog sig inte undan. Dom första sekunderna vågade jag inte ens röra mina läppar, men sen så särade jag på dom någon millimeter och kysste honom försiktigt.
Känner du det också älskling? Hur tiden nästan stannar?
Jag märkte hur han vred lite på huvudet åt sidan och väldigt försiktigt besvarade han min kyss.

I will wait for this moment when our lips collide
And almost stop the earth.
You're in my arms tonight.

Lika snabbt som det börjat så tog det slut. Trey drog sig undan och jag var först rädd att han skulle resa sig upp ur stolen och gå.

Deep inside, it's something true.
You're the only reason I fight,
You're the best thing in my life.

“Maximilian..”, viskade han med lite darrande röst.
Det var så ovant att höra honom säga hela mitt namn, men jag tyckte om det.
”Mm?”
”Vi.. borde inte..”
Jo det borde vi, jättemycket Trey. Jag vill inget hellre.
”Inte?” frågade jag tyst tillbaks, jag kände mig fortfarande snurrig av den där kyssen.
”Vi.. skulle ju vara kompisar..” Han lät nästan tveksam själv nu.
Jag ville inte pressa honom. Att han hade besvarat min kyss kändes helt underbart, det behövdes inget mer just nu.
”Jo vi skulle väl det..”, svarade jag tyst och mötte hans blick i mörkret.
Hans ansikte lystes bara upp lite grann och skiftade i färg i takt med att färgerna på bioduken ändrades. Vi såg på varandra en lång stund utan att säga något.
Och som att ljuset verkligen hade något emot oss, som under strömavbrottet då det tändes exakt fel tidpunkt, så började sakta lamporna tändas och eftertexterna börja rulla längs bilden. Folk började resa sig upp och vi gjorde detsamma. Alla mina känslor var på helspänn nu, så när en av dom få ungarna som varit på bion ogenerat pekade på oss, när vi var på väg mot dörren, och sa till sin mamma: Blä, dom där pussades! Fast dom är killar! så kunde jag inte hejda mig.
”Håll käften din lilla snorunge, det är inget fel med det!”

Trey

Mamman såg chockat på oss och tog sin sons hand i sin.
”Du använder inte den där tonen till mitt barn.”
”Men han ska få snacka skit om oss för att vi inte är ’normala’ och har en varsin tjej med oss eller?” frågade Max irriterat. ”Det är lika illa som att vara rasist vet du.”
Ibland var hans stubin kortare än i vanliga fall(även om den inte var särskilt lång då heller) och det blev oftast så när han var spänd, orolig, nervös eller något liknande. Som när vi hade suttit på akuten med min fot och han skällde ut en kvinna som bara sett åt vårt håll.
För det mesta brydde han sig inte alls att visa att han gillade killar, han brydde sig inte om folk tittade eller vad dom sa, men när han redan var känslig över något så kunde han bara explodera.
”Ta det lugnt Max, vi går”, sa jag.
”Nej jag vill höra. Är det så?” frågade han den brunhåriga mamman.
Folk trängde sig förbi oss mot utgången och vissa såg irriterat på Max.
”Självklart är det inget fel att.. att vara.. att inte var straight, men barn slänger ur sig saker.”
Istället för att vara tyst såg den lille killen upp på Max.
”Blä!” sa han högt och gömde sig sen bakom sin mamma.
”Du din lilla..”
”Kom Max!” sa jag och drog tag i hans arm.
Jag drog med honom ut från salongen och släppte honom inte förrän vi var nere från trappan.
”Du kan inte hålla på så där!”
”Men du hörde honom väl?! kaxiga jävla unge. Jag lovar att han kommer vara 100 % homofob om några år. Han kommer definitivt bli en mobbare i skolan.”
”Strunta i honom”, sa jag och kastade popcornkartongen innan jag började gå mot dörren. ”Han kanske inte har sett något sånt förut, och nya upplevelser kan kännas läskiga. Han var ju liten. Det ser däremot väldigt illa ut om en mycket äldre kille ger sig på en 6åring.”
”Jag tänkte inte slå honom eller något”, sa Max surt.
”Nej jag vet.”
Vi gick ut från bion och Max såg på mig igen.
”Tycker du att det var helt okej alltså?”
”Nej det är klart jag inte tycker. Men jag tar inte åt mig av vad småungar säger heller, bara om det är något bra”, sa jag och log svagt.
Max såg lite skamset på mig.
”Förlåt. Det var inte meningen att skämma ut dig. Jag.. kunde inte hejda mig bara.”
”Jag vet. Det är inte första gången..”
Han såg en aning generad ut.
åh gud, kyssen alltså. Det var som att jag fortfarande kunde känna hans läppar mot mina. Jag hade blivit chockad när han kysste mig, men jag hade inte kunnat låta bli att kyssa tillbaks. Det hade känts så.. rätt. Fast ovant och inte särskilt bra med tanke på att jag sagt att vi skulle vara kompisar, men ändå. Det hade varit så pirrigt, mysigt. Jag hade gärna återupplevt det där ögonblicket flera gånger till.
”Tycker du filmen var bra i alla fall?” frågade Max.
”Jaa jätte”, log jag.
Fast jag var tvungen att erkänna att jag inte hade uppfattat slutet. Jag hade varit i helt andra tankar då. Redan efter att våra händer hade mötts i popcornkartongen. ”Tycker du?”
”Jaa, bättre än ettan nästan”, log Max tillbaks.
”Inga mardrömmar efter den här alltså?” flinade jag.
”Sluta, så illa var det aldrig!”
”Typ”, skrattade jag.
Jag hade inte trott det här, att det skulle kunna fortsätta vara avslappnat efter den där kyssen. Visst kände jag mig jättepirrig fortfarande, men jag kände inte att jag behövde gå långt ifrån Max eller att jag inte vågade se på honom.


Sid

”Jag ska gå till förrådet där ute bara, jag ska ha en madrass där tror jag.”
”Ska jag följa med och bära?” undrade Jens.
”Om du vill, det går nog snabbare då i alla fall”, flinade jag.
Det var en sak att fråga om han ville stanna över natten, men det hade känts för på att säga att vi skulle dela säng. Det hade bara blivit pinsamt.
”Absolut, jag följer med”, flinade Jens tillbaks och vi tog på oss skorna igen.
Det hade varit en dum idèe att strunta i jackan. Det hade inte känts svinkallt när vi var ute med Rex, men nu utan jacka var det det. Vi skyndade oss runt lägenhetshuset och mot garaget där också förråden fanns. Efter lite trixande med nyckeln, låset var helt fucked up, kom vi i alla fall in och det var bara att börja leta runt bland all skit.
”jävlar, behöver du allt det här?” skrattade Jens och såg sig omkring.
”nej”, flinade jag. ”Knappt hälften skulle jag tro. Det har bara blivit att jag har ställt hit mer och mer.”
”Du kanske borde anordna en loppis”, föreslog han roat.
”Och samla på mig hundra tantpoäng, nejtack. Men jag kan nog skänka det till soptippen.”
Jens såg flinande på mig och verkade sen ha fått syn på något.
”Är det där madrassen?”
Jag såg åt samma håll och nickade.
”Jaa vad bra, det är den.”

Vi fick slita rejält för att få ut den ur förrådet och sen upp för trappan till mig och in i sovrummet.
”Du vill sova här inne föressten? Du får sova i vardagsrummet om du hellre vill..”, började jag osäkert.
”Det är klart jag vill sova här inne”, log han och la ut täcket och kuddarna jag hade tagit fram.
Jag letade fram en lite större t-shirt ur garderoben och höll upp.
”Vill du låna något att sova i?”
”Jag kanske är ohyfsad eller något, men jag får värmeslag om jag sover i något, men tack ändå”, log han.
Jag tyckte inte han var ohyfsad alls.
Jens hade gjort sig klar först, och när jag sen kom tillbaks ifrån badrummet drog han precis tröjan över huvudet. Åh shiet. Jag visste inte vart jag skulle titta, men så fångade något min blick. En tatuering på sidan av magen, alldeles vid nedersta revbenen.
”Åh, vad cool”, sa jag. ”gjorde det inte jävligt ont där?”
Jens såg upp på mig och sen ner på tatueringen.
”Jo det kändes rätt fint över benen”, flinade han.
Det var som en slags eldflamma, fast i svart.
”Betyder den något speciellt?” undrade jag.
Han fick något lite sorgset i ögonen.
”Ett minne skulle man kunna säga, typ en påminnelse om att jag ska vara glad att jag ens är här.”
”Vadå?” frågade jag lite oroligt. Det lät allvarligt.
Han satt sig ner på madrassen och såg upp på mig igen.
”När jag var liten, 6 år, så började det brinna i vårt hus. Dom tror att det var något med ugnen, att det blev någon slags kortslutning. Det var på natten.” Han såg ner på sina händer. ”Pappa skulle.. springa upp på övervåningen för att hämta mig, men mamma hade redan fått ut mig. Det var.. jätterökigt. Sen föll hela trappan ihop. Vi såg lågorna ur fönstret där uppe..”
Jag såg tyst på honom och fick inte fram ett ord på ett långt tag.
”Men.. han kom ut?”
Jens skakade sakta på huvudet.
”Nej. Nej han kom aldrig ut.”
”Men.. du sa att dina föräldrar..”
”Det är min låtsaspappa.”
Jag fick en tjock klump i halsen. ”gud jens, jag är så ledsen. vad fruktansvärt.”
Han såg upp på mig igen. ”Jag känner mig på något sätt så skyldig.”
”Gör inte det”, sa jag snabbt. ”När något sånt där händer är det klart att det blir missförstånd, det var inte ditt fel. Det är inte någons fel.”
Han såg lite ledsen ut men log sen. ”Jag försöker ta vara på varje dag i alla fall.”
Jag log och nickade. ”Det är viktigt att man gör det.”
Han reste på sig igen för att ta av sig jeansen och ett litet flin lekte på hans läppar när han såg på mig igen efter att jag precis dragit av mig tröjan.
”Otroligt gayigt jag vet”, sa han och såg ner på sina neonrosa boxers.
”Sexigt”, skrattade jag och drog av mina jeans och försökte att inte känna mig alltför nervös.
Någonting mer fångade min blick. En liten piercing i hans vänstra bröstvårta. En liten silvrig stav. Det om något fick det att dunka till i vissa kroppsdelar. Jag hade alltid blivit lite tänd på piercingar, och just den där passade Jens väldigt bra.
Jag la mig ner i sängen och såg sen ner på Jens som hade lagt sig ner på madrassen som låg nedanför min säng. Han såg på mig en stund innan han log lite generat.
”Du är verkligen snygg. Jag låg precis och tänkte på det, men jag kan ju lika gärna säga det till dig.”
Jag skrattade förvånat till.
”Oj tack eller något. Det är jag inte men.”
”Jo det är du”, flinade Jens.

Jag vaknade till runt 2 och vände på mig i sängen. När mina ögon hade vant sig kunde jag se Jens där nere på madrassen. Jag drog upp täcket lite och vred på mig igen. Jag hade alltid lika svårt att somna om när jag vaknade på natten.
”Är du vaken?” viskade Jens.
Jag ryckte till och vände mig om mot honom. ”Jaa”, sa jag lika tyst. ”Jag kan inte sova.”
”Kom ner hit då.”
Jag visste inte om jag hade hört rätt, och nervositeten infann sig på en gång, men en hel del spänning också.
”Vadå, till dig?”
”Nej till under skrivbordet där borta”, sa Jens roat. ”Ja till mig så klart. Du kunde väl inte sova?”
Shiet, shiet, shiet.
Jag tog mig smidigt upp från sängen och satte mig försiktigt på knä vid madrassen innan jag la mig ner då Jens flyttade åt sig.
”Har du sovit något?” frågade jag lågt.
”Jaa, jag vaknade typ nyss”, svarade han och jag kunde känna hans andedräkt som små pustar mot ansiktet.
Jag kunde inte förneka att den här situationen fick mig att undra över hur erfaren Jens egentligen var på det här planet. Visst att jag hade varit nära tjejer, men det var ju annat, och jag hade varit väldigt nära Trey, men det var också helt annorlunda. Jag hade ju sagt till Jens att jag var väldigt ny på den här planhalvan, men jag visste inte om han förstod att jag faktiskt inte hade varit med någon kille alls på det här sättet, inte någon kille som jag trodde att jag hade börjat få känslor för. Inte för att Jens försökte slita av mig mina kläder, vilket bara var mina kalsonger men ändå. Jag var nervös över att göra något fel. Skulle jag bara lägga mig lite närmare skulle min bara överkropp röra vid hans.
”Vad tänker du på?” frågade Jens lågt.
”Dig”, flinade jag utan att riktigt hinna tänka efter.
”Jasså, vad tänker du om mig då?” frågade han retsamt.
”Äh jag kan ju inte avslöja allt heller”, sa jag och härmade det han sagt i telefon tidigare. Jens skrattade till lite lågt, och sen utan något vidare tryckte han plötsligt läpparna mot mina. Samma stöt som vid den förra kyssen gick genom min kropp och jag kunde inte hjälpa den plötsliga inandningen. Jag lät försiktigt min tunga leta sig in mellan Jens läppar och kände snart hans hand runt nacken. Jag lät min tunga möta hans och det pirrade till ännu mer i mig.

När jag slöt ögonen blev det automatiskt så att dom andra sinnena blev mer uppmärksamma. Jag kunde höra Jens andetag, som hade blivit lite tyngre, jag kunde höra min egen puls i öronen, och någonstans på gatan nedanför kunde jag höra bilar köra förbi.
Jag kunde känna smaken av Jens; någon speciell smak som inte gick att beskriva blandat med en svag smak av tandkräm.
Jag kunde känna hans mjuka fingrar vid nacken, och hur dom sen letade sig in i mitt hår.
Jag kunde känna hans lagomt mjuka läppar som tryckte sig lite hårdare mot mina, och tungan som lekte med min.
Fastän jag egentligen inte vågade så la jag ena handen mot hans midja, förundrades över hur len huden kändes. Varm och mjuk var han. Mycket bättre än jag hade fantiserat att det skulle kännas att röra vid den där magen som jag hade sett för första gången i provrummet.
Tjejers kroppar kunde jag utan och innan kändes det som, och även om jag hade en egen killkropp som jag kunde hålla på med bäst jag ville (okej det där lät skumt.) så var det ändå annat att röra vid en annan killes kropp. Men Jens verkade tycka om hur jag gjorde det för han tryckte sig lite närmare min hand och jag lät den försiktigt glida fram till magen. Det kändes så overkligt. Att en kille som både var snygg och snäll ville träffa mig, att jag var gay (bi i alla fall), att jag hade bjudit hem honom, att vi nu låg på en madrass på mitt golv, att jag kysstes med en kille, att jag rörde vid hans mage. Allt kändes overkligt, men samtidigt väldigt bra.
Jens hand gjorde den första sällskap och därefter förflyttade han ner båda till mina axlar, lät dom glida ner över skuldrorna. Ett litet ofrivilligt ljud lämnade mina läppar.
”Är det okej?” viskade Jens och släppte mina läppar med sina egna. ”Är det för snabbt?”
Jag skakade på huvudet och försökte fånga upp hans läppar.
”Det är jätteokej”, sa jag lågt.
Jag öppnade ögonen och möttes av ett litet leende och ögon som såg ut att glittra i mörkret.
Hans fingertoppar rörde sig skönt över min rygg innan han ersatte dom med naglar istället. Jag ryste till och rörde sakta min hand lite över hans mage. Det här var mysigt, skönt och spännande, och på ett sätt skulle jag vilja vara ännu närmare honom, slingra ihop mina ben med hans, trycka mig intill honom. Men på ett annat sätt var det här alldeles lagom, det behövde inte gå längre, inte idag. Våra kyssar blev lite häftigare och Jens händer vilade mot mina höfter. Jag hade svårt att hålla tillbaks dom halvplågade lätena som ville ut ur min mun, men det funkade nog rätt bra ändå, och sjukt nog så rodnade jag inte ens.

När vi slutligen drog oss ifrån varandra andades vi båda högt och jag var alldeles varm.
”Kan du.. sova nu tror du?” frågade Jens och strök sakta handen längs min arm innan han drog åt sig den igen.
”Med så här hög puls? Skulle inte tro det”, flinade jag.
Jag funderade över om jag skulle lägga mig i min säng igen, men jag varken ville eller orkade, så jag hoppades att det var okej för Jens att jag stannade nere på golvet.
”Jag kanske somnar snart.. så godnatt”, viskade Jens.
Jag log och drog undan min lugg ur ögonen. Allt kändes ganska bra nu faktiskt. Eller ja, väldigt bra.
”Sov gott.”


Trey

Innan vi var hemma hade klockan hunnit bli halv 12 och jag längtade verkligen efter att lägga mig i sängen. Jag hade inte sovit överdrivet mycket medans jag bodde hos Sid, och när jag väl hade sovit hade det varit oroligt, så min kropp hade nog inte hunnit ikapp än. För i vanliga fall var jag jätte kvällspigg.
”Ska du också lägga dig?” frågade jag Max med tandborsten i munnen.
”Jaa jag är jättetrött”, sa han och strök luggen åt sidan.
”Jag med”, sa jag och gäspade, vilket fick mig att nästan sätta tandkrämen i halsen och jag hostade till flera gånger.
”Charmigt”, skrattade Max och tog sig förbi mig in i badrummet. ”Är du okej?”
Jag drog med ovansidan av handen över munnen. ”Japp.”

Jag försökte i alla fall göra ett nytt försök med kompis-grejen så jag gick in på mitt rum direkt då jag var klar. Det skulle bara bli ännu mer missförstånd annars, och jag skulle bara tycka om det ännu mer.
”Godnatt.” Max kikade in på mitt rum då jag precis hade lagt mig i sängen.
”Godnatt, sov gott.”
Det släcktes i hallen och jag hörde Max gå in på sitt rum.

Fastän jag hade varit jättetrött kunde jag inte somna. Det var som att något saknades. Jag vände på kudden och drog upp täcket lite mer, försökte slappna av.
Jag gjorde misstaget att kolla på klockan lite senare och blev uppstressad över att jag legat vaken ännu en kvart. Jag vred lite på mig och gnydde besvärat till när det kändes obekvämt att ligga både på magen, sidan och ryggen.
Det var något som saknades och jag visste precis vad. Klumpen i halsen dök upp igen och jag drog upp knäna mot kroppen, la sen armarna om dom som om jag kramade mig själv. Sängen kändes för stor. Det kändes tomt och ensamt och.. jag reste mig upp från sängen och tassade ut från mitt rum och ut i hallen. Jag tvekade lite innan jag gläntade på Max dörr.
”Sover du?” frågade jag tyst.
”Nej inte än”, svarade han. Jag kunde bara urskilja hans konturer.
”Får jag sova här?” frågade jag lika tyst.
”Självklart. Kom”, sa han och tände sänglampan.
Jag orkade inte bry mig i att reflektera över vilken dum idèe det här var, jag orkade inte säga till Max att det här var en engångsgrej (för tredje natten i rad.. hrm, engångsgrej var det ja.) Jag ville bara inte vara ensam. Eller.. det var inte heller riktigt sant. Sanningen var att jag bara inte ville vara ifrån Max.
Jag såg att det nästan lyste i hans ögon och att han försökte hålla tillbaks ett leende. Det var ganska sött faktiskt.
Jag la mig ner i sängen och lutade huvudet mot kudden.
”Godnatt”, sa jag tyst och drog upp täcket.
”Godnatt”, sa Max lågt alldeles intill mig.
Jag låg med ryggen mot honom men kunde ändå känna värmen på något sätt. Nu kände jag mig mycket mer avslappnad och efter 10 minuter sov jag.

Max

Det gick inte riktigt att beskriva hur mycket det värmde mitt hjärta när Trey kommit in och frågat om han fick sova inne hos mig. Jag visste inte vad anledningen var, om det var för att han inte kunnat sova eller om han bara ville sova hos mig, men det spelade ingen roll. Huvudsaken och det som värmde mig så mycket var att han låg här bredvid mig nu. Oavsett vad orsaken var så betydde det något. Något bra.

Here I stand with my heart in my hands
And all I do
To get closer to you

Det värkte i mina armar efter att få lägga dom om honom. Men jag var rädd att det skulle bli för mycket för honom. Att han skulle vakna, ångra sig, och gå in på sitt rum igen. Fast jag kunde fortfarande känna doften från honom, se på honom, känna värmen från honom. Och det gjorde mig lyckligare än på väldigt länge.

I would do anything
I'd beg, I'd steal, I'd die
To have you in these arms tonight

Baby I want you
Like the roses want the rain
You know I need you
Like a poet needs the pain
And I would give anything
My blood, my love, my life

If you were in these arms tonight
I'd hold you
I'd need you
I'd get down on my knees for you
And make everything alright
If you were in these arms
I'd love you
I'd please you
I'd tell you that I'll never leave you
And love you 'till the end of time

Jag hade kysst Trey idag, jag ville inte utmana ödet för mycket, men gud jag var så kär.
Jag höll nästan andan då jag la mina armar om Treys smala kropp. När han inte stelnade till utan lugnt fortsatte andas släppte jag sakta ut luften ur mina lungor och slöt ögonen.
Baby, I will always love you.

Trey

Jag trodde först att jag fortfarande sov, och att jag helt enkelt drömde om Max, men när jag sakta öppnade ögonen kände jag hans armar om mig på riktigt. Jag försökte fortsätta andas som vanligt, så där lugnt som man gör när man sover, även om min puls hade ökat ganska så mycket. Jag slöt sen ögonen igen och log svagt och hoppades för mig själv att han skulle hålla kvar armarna så där enda tills jag vaknade imorgon.


><

del 41 är helt färdigrättad, så det kommer upp inom några dagar =)
dock så har jag nu fått bevisat för mig själv att jag blivit helt kass på att skriva. jag har skrivit jättemycket på del 42 nu ikväll och jag hatar fan varenda mening -.- värdelös är rätta ordet. känner bara för att kasta hela blocket och skita i att skriva något mer. 'trey och max levde lyckligare i alla sina dagar. slut'. typ -.-
nej så illa ska det väl förhoppningsvis inte bli, och imorgon kommer jag säkert vara på bättre humör, men just nu känns det inte kul alls ._.


help

håller på med nästa kapitel och behöver er hjälp =D
skicka in en bild/länk/egen beskrivning på en snygg fest-outfit som skulle passa trey 8D känns så tråkigt med jeans och en vanlig t-shirt bara. så ös gärna på med förslag om alltifrån färg på jeansen till passande accesoarer.

jag är sån som tycker det blir mycket enklare att skriva då jag har en klar bild hur mina karaktärer ser ut ;) och förhoppningsvis finns det någon av er läsare som också tycker det är kul med detaljerade beskrivningar haha =D

extramaterial

ni får fortfarande jättegärna tipsa mig om vad ni skulle vilja ha för slags extramaterial =D jag tycker det är kul att fixa, men just nu har jag dåligt med idèer ;)

 
en jens =D (i väntan på att jag ska hitta den perfekta bilden ;))

snart mina vänner

snart så är nästa kapitel klart ;)
det blev runt 55 handskrivna sidor, så dom senaste dagarna har jag skrivit rent, och skrivit rent.. men nu är det snart klart ;)
jag skriver som bäst när jag kan sitta ute i solen och det är jättevarmt, så förra veckan när det var så där supervarmt skrev jag både klart kapitel 41 och runt 20 sidor på kapitel 42 =D känns väldigt bra!

jag delar inte upp det den här gången, så det blir ett långt =)





har även påbörjat ett elfte crash-block ;)

tänkte även länka till en låtlista med låtar jag använt mig av till kapitlet (vissa som jag bara lyssnat på(och egentligen inte är så crash-iga, men väldigt bra ;)) och andra som jag lånat textrader av =)) ifall någon skulle vilja lyssna 8)
annars så kommer kapitlet någon av dom närmaste dagarna!


här har ni låtlistan - maxey

ni som inte läst kapitel 40 - missa det inte här nedanför! (:

crash m/m - del 40

framme vid del 40 =D har inte så mycket att säga om kapitlet, mer än att jag hoppas att ni gillar det =)
lämna gärna en kommentar som vanligt 8D


-
Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har




 Trey

Luften ute kändes frisk efter åskovädret inatt och det var inte så himla kallt faktiskt. Det måste dock ha snöat tidigare på morgonen för ett tunt vitt snötäcke täckte gräsmattorna, men vägarna var fortfarande lika gråa som vanligt. Jag hade tänkt ta bussen men bestämde mig för att gå istället, det kändes som jag behövde lite tid för mig själv att tänka. Jag kunde inte riktigt släppa känslan jag haft när jag vaknat med Max så där tätt intill. Det hade inte varit en endaste centimeter luft mellan oss.. och jag hade inte dragit mig undan.
Självklart inte. Du vill ju ha honom nära.
Jag korsade gatan och började gå i riktning mot stan och parken. Föressten.. Sid kanske inte ens var hemma. Jag visste inte ifall han hade några planer för dagen. Jag tog upp mobilen ur fickan och ringde upp honom.
”Tja det är Sid?”
”Hej”, log jag. ”Är du hemma?”
”Jaa det är jag, hur har det gått?!” frågade han snabbt.
Alla känslor och funderingar bubblade upp igen.
”Bra tror jag. Eller jo, det har gått bra. Det känns som att vi har pratat igenom allt nu.”
”Åh vad bra, det behövde ni. Känner du dig mindre spänd med honom nu då?”
Jag bet mig i läppen. Jag visste inte hur jag skulle förklara.
”Ibland. Liksom.. det känns fortfarande ovant. Men jag tycker ju om att vara med honom, och vi har haft kul också. Vi är kompisar igen.”
”Okej, men det är väl bra? Det är det du vill? Kompisar alltså.”
Jag nickade tyst. Det var det väl?
”Jo.. det är det.”
”Är du hemma nu?”
”Nej jag är på väg till dig. Om det är okej?”
”Men det är väl klart. Du skulle kunna få en extranyckel hit om du vill”, sa han och skrattade lite. Det där typiska glada Sid-skrattet som nästan alltid kunde få mig på bra humör. ”Men vad kul, då ses vi snart.”
”Japp, hejdå så länge!” log jag. 

 Sid

Jag hann bara lägga på innan det ringde igen. Jag tryckte på grön lur och satte mobilen mot örat.
”Hej igen”, flinade jag i tron om att det var Trey som glömt säga något.
”Eh.. det var i alla fall igårkväll.. natt.”
Åh shiet.
”Jens! Jag trodde det var Trey, du vet Trey? Jag pratade med honom nyss.”
Jens skrattade till.
”Din kompis som bor hos dig? Han vet jag. Jag tyckte liksom att det kändes som det var länge sen du åkte härifrån, så det hade varit lite pinsamt om du tyckte att jag ringde för snabbt..”, sa han och skrattade till lite grann igen.
”Nej nej absolut inte! Jag tycker också.. att det känns typ länge sen.”
Det var ganska fånigt att bli så himla glad för att han ringde va?
”Hur är det med dig?” frågade han.
”Jättebra”, sa jag glatt. Hade jag inte mått bra innan hade jag definitivt gjort det nu. ”Med dig också?”
”Yes, vaknade typ nyss. Det var trevligt igår.”
Våra kyssar spelades upp i mitt huvud och jag rodnade lite.
”Mm, det var det. Jag hade jättekul.” Åh, det där lät inte ens bra. Eller, jag hade ju haft kul, men det hade varit mysigt också. Men det vågade jag inte riktigt säga.
”Vad bra..”, sa Jens och jag hörde hur han log. ”Vad gör du för någonting?”
Jag såg mig omkring i mitt rum. Hela min garderobs innehåll låg utspritt i rummet. Men jag behövde verkligen sortera om lite. Jag ville inte behöva få panik igen över att jag inte hittade något att ta på mig.
”Öh.. stökar ner?” flinade jag. ”Jag håller på och städar min garderob. Det ser ut som ett jävla kaos.”
Jens skrattade igen och jag blev lite varm i kroppen av det.
”fan vad drygt. Sånt orkar jag aldrig ta tag i.”
”Inte jag heller egentligen så det är ingen garanti att jag gör klart det här idag”, sa jag och skrattade. ”Du då? Eller du hade nyss vaknat va?”
”Japp, jag ligger bara i sängen och gör ingenting. Förutom att prata med dig då.”
Jag kunde inte hjälpa att jag försökte framkalla en bild på hur han kunde se ut just nu där i sängen. Sov han i t-shirt? Underkläder? Naken? Var han rufsig i håret?
”Det låter skönt”, flinade jag.
”Jodå jag klagar inte. Ehe..” Det sista avslöjade att Jens var lite smånervös han med, men jag tyckte det var jättegulligt att han hade ringt.
”Några planer för idag då?” undrade jag.
”Jag ska vara duktigt barnbarn och hälsa på min mormor faktiskt, om jag orkar ta mig upp någon gång.”
Jag flinade till.
”Vad trevligt. Lika bra att resa på sig snabbt, annars blir man bara mer seg.”
”Jo.. jag ska.. snart”, svarade Jens och jag hörde hur han också flinade. ”Ska du göra något särskilt?”
”Trey kommer hit snart, så vi kanske hittar på något.”
”Vad kul. Jag träffar honom gärna någon gång.”
Det gjorde mig av någon anledning nervös, men jag nickade ändå.
”Visst, han vill säkert träffa dig med.”
Jo det ville han verkligen, så som han hade tjatat, och så som han hade tjutit till när han fick se bilden på Jens, och så som han hade hoppats på att vår icke-dejt skulle gå bra.
Men gud, hoppas bara att Jens inte trodde att jag hade pratat om honom en massa nu. Det skulle vara jättepinsamt, då skulle han säkert tro att jag gått runt och varit kär eller något i honom, typ enda sen den där kvällen på krogen. Och riktigt så hade det ju inte varit, efter den kvällen hade jag mest varit förvirrad över att jag gillat att kyssa en kille.

”Jag ska väl försöka ta mig upp nu då, men vi hörs?” sa Jens efter att vi pratat en stund till.
”Absolut”, log jag glatt. ”Ha det så bra.”
”Du med. Uhm.. Sid.. kul att prata med dig och så.”
Jag log fånigt och drog tungpiercingen mellan tänderna.
”Med dig med. Hejdå.”
”Hejdå.”


Det tog inte lång tid förrän jag hörde ytterdörren öppnas och ett ’hej!’ ifrån Trey. Rex ylade lyckligt till och gjorde en av sina rusningar ut i hallen. Mitt fåniga leende på läpparna dröjde sig fortfarande kvar när jag också kom ut i hallen.
”Vad har hänt?” frågade Trey direkt.
”Vadå? Inget”, sa jag så oskyldigt jag kunde.
”Nej visst!” flinade Trey.
”Äh, Jens ringde bara. Jag blev väl glad eller något..”
’Glad’ var en rejäl underdrift.
Trey log större och fick sen någon slags glimt i ögonen.
”Vad gjorde ni igår?”
”Åt glass.. shoppade.. och så där.”
”Åh! Vad mysigt. Var ni ute länge?”
”Nja så där, några timmar blev det nog. Jag följde med honom hem sen”, sa jag och försökte att inte le lika stort den här gången.
”Du följde med honom hem?! Oj.. shiet Sid, grattis!”
Jag såg generat ner i golvet. Jag hade verkligen flirtat med Jens där på köpcentret? Hade han tyckt att jag var skum först? Och provhytten.. gud.. och kyssarna..
”Vad.. gjorde ni hemma hos honom då?” frågade Trey och avbröt mina tankar. Han drog av sig jackan men såg hela tiden på mig.
”Inget särskilt. Vi köpte med oss pizza.. pratade och sånt.”
Jag som så envist hade hävdat att det var en icke-dejt, och så hade jag både följt med honom hem och hånglat med honom. Det var nästan så att jag ville skaka på huvudet åt mig själv. Men jag ljög inte, vi hade ju köpt pizza. Och just där vid pizzerian så hade han så gott som sagt att han tyckte att jag var snygg.. och vi hade pratat.. och sen hade jag känt hans tunga i min mun och hans hud under mina fingrar. Då menade jag huden vid nacken alltså. herregud, jag vågade inte ens tänka på hur det skulle ha varit att känna huden på andra ställen..
”Sid, du är hur jävla röd i ansiktet som helst.”
”Det är jag inte!”
”Jo”, flinade Trey.
”Jens sa också det”, suckade jag.
”Vad hände?” började Trey men började sen flina igen. ”Eller vänta. Hade ni..?”
”Nej! gud nej, inget sånt! herregud, då skulle jag ju ha dött.”
”Vad gjorde ni då? Du skulle ju knappast bli generad ifall ni bara ätit pizza.”
Ibland hade det varit enklare om Trey varit färgblind. Eller om jag bara kunde sluta med min nya ovana; att rodna hela tiden.
”Men.. vi.. ja vi hånglade väl då”, sa jag till sist.
”Åh gjorde ni?!” utbrast han och log jättestort.
Jag blev tvungen att skratta.
”Du ser nästan lyckligare ut än vad jag kände mig.”
”Men det är ju så kul! Åh, men hur var det då? Lika bra som sist?! Vem började? Pirrade det?”
Jag skrattade igen och såg på honom.
”oh my god Trey, du skulle passa som skvallertjej.”
”Sluta, jag är inte tjejig! Jag vill bara veta ju..”, sa han och såg lite besviket på mig.
”Okej”, flinade jag. ”Vad var första frågan?”
”Var det lika bra som sist?” sa han snabbt.
”Jo.. eller bättre kanske. För igår var vi ensamma och jag känner honom bättre, och jag var inte lika chockad. Så.. det var trevligt”, sa jag och log lite generat igen.
”Åh! Vad sött.”
Jag såg roat på honom och drog fingrarna genom håret.
”Var det du som började?” fortsatte han.
”Nej.. det var Jens. Det hände jättesnabbt. Först gick jag efter honom ut från hans rum, och plöt..”
”Vad gjorde ni i hans rum?” frågade han häpet.
”Men inget sånt!” skrattade jag. ”Jag fick se hans rum bara!”
”Okej, vad var det du sa?”
Jag flinade och fortsatte sen.
”Först gick jag efter honom ut från hans rum, och plötsligt hade jag hans läppar mot mina.”
Trey blev plötsligt tyst och det såg ut som att han började tänka på något annat. Jag bet mig i läppen då jag antog vem det var han funderade över. Jag borde kanske inte ha berättat ändå.
”förlåt trey.. jag tänkte inte..”
Han blinkade till och log snabbt.
”Vadå? Det är inget. Det blev en dejt ändå då kan man säga?”
Jag var jätteglad över att se Trey le igen och på telefon hade det låtit som att det gick rätt bra med Max. Jag hoppades verkligen att det skulle fortsätta så.
”Jo.. jag tror det”, flinade jag. ”Jag.. gillar honom.”
Trey log stort och slog plötsligt armarna om mig.
”Vad roligt Sid. Jag är jätteglad för din skull.”
Jag log och kramade tillbaks.
”Tack. Det känns bra faktiskt. Men jag är ändå sjukt nervös.”
Han släppte mig igen och log snett.
”Det hör till. Jag var sjukt nervös med.. Dan också”, sa han och flackade till lite med blicken.
”Gick allt bra med Max?” undrade jag.
Han nickade.

 Trey

”Jo.. det gjorde det. Det känns bra att träffa honom igen. Fast igårkväll var väl inte så kul”, suckade jag.
”Vadå vad hände?”
”Det åskade hur mycket som helst, det måste du ha märkt?”
”Jo jag vaknade till av det, men jag måste ha somnat om snabbt.”
Jag såg med stora ögon på honom.
”gud, jag var livrädd. Och så gick strömmen innan också, så det var redan kolsvart.”
”Nej stackare”, sa Sid och såg medlidande på mig.
”Jag vet inte om jag gjorde en dum sak bara. Jag tror att jag.. var på väg att.. kyssa honom.”
Sid såg tyst på mig en stund.
”Kändes det inte rätt?”
”Nej eller jo. Eller.. nej, jag hade precis sagt att han inte skulle röra mig typ.. jag.. vill ju att vi ska vara kompisar. Jag måste ju göra honom helt jävla förvirrad.”
Men jag var så förvirrad själv.
”Ajdå.. men han.. kanske fattar ändå?”
”Jo, jag sa efteråt igen att jag ville vara kompis med honom. Men vi sov liksom i samma säng också. Men det var för att jag var rädd för åskan. Inget annat.”
”Det var nog ingen fara”, log Sid. ”Vi har ju också sovit bredvid varandra, som kompisar.”
Än en gång återupplevde jag just den där scenen med Sid som jag ville glömma. Jag hade inte ogillat det på det sättet, men det var så fel bara. Och jag hade gjort det av helt fel anledning. Stackars Sid, första gången han gjorde det med en kille, och så blev han tvungen att göra det med mig. Jag hade väl inte tvingat honom men ändå. Jag ville inget hellre än att han skulle glömma det.
Jag nickade och såg på honom.
”Jo men..”
”Det är inte samma sak, jag vet..”


Vi pratade en hel del mer om både Jens och Max. Det var verkligen skönt att ha någon att kunna prata igenom allt med och jag hade saknat att skratta med honom. Just provrumsincidenten hade fått mig att skratta riktigt mycket. Jag hade så himla gärna velat se det. Jag var glad att det verkade ha gått så bra på deras dejt/ickedejt/whatever det var. Sid förtjänade verkligen det. Det hade till och med gått bra att äta lunch idag.


”Gör det ont?” frågade Sid och petade försiktigt på min underarm där tröjan glidit upp lite. Vi satt i den mjuka soffan i vardagsrummet, alla tre. Rex tog sig friheter ibland.
”Nej”, sa jag lågt.
”Brukar du.. ångra dig efteråt?”
Jag klarade inte riktigt av att se på Sid, jag skämdes, utan såg ner i Rex päls istället.
”Oftast. Ibland direkt efteråt, ibland kan det ta mycket längre tid. Ibland ångrar jag mig inte alls, dom gånger jag tycker att jag förtjänat det..”. Jag såg tyst ner på min arm. Det fanns ärr från många år bakåt. Alla bar på smärtsamma minnen, vissa jobbigare än andra. ”När jag inser att dom här aldrig kommer försvinna så ångrar jag att jag gjorde det den där allra första gången.”
Jag såg i ögonvrån hur Sid såg på mig.
”När var första gången?”
”När jag var 16 typ. Jag.. kom ut för mamma och pappa. Och pappa.. liksom.. han tog det inte så bra kan man säga.”
”Hur då?” frågade Sid försiktigt och rörde varsamt vid ett av ärren med fingertoppen. Jag brukade aldrig låta någon göra det, även om Max också gjort det, men jag lät honom nu.
”Han pratade inte ens med mig på flera dagar. Han har väl fortfarande inte accepterat det helt och hållet.”
”fy fan.. jag fattar inte hur man kan göra så som förälder. Man ska väl älska sina barn oavsett vilket kön dom älskar. Så länge dom inte håller på med barn eller djur spelar det väl fan ingen roll.”
Jag log lite svagt.
”Jag hoppades också att det skulle vara så.”
”Tog din mamma det bättre?”
”Jaa hon har aldrig haft problem med det. Hon blev väl lite chockad men sen har det aldrig varit något.”

Fast vår kontakt var ju inte den bästa. Hon hade ju träffat Max massvis med gånger då jag fortfarande bodde hemma, men jag hade aldrig hunnit presentera honom som min pojkvän. Men hon skulle nog inte ha blivit så förvånad. Inte pappa heller, enligt honom var det ju Max ’fel’ att jag blivit bög. ’Dåligt inflytande’ eller vad han babblat om.
”I alla fall”, fortsatte jag. ”Det var då jag började med.. det här”. Jag såg ner på armen igen. ”Sen fortsatte det. Oavsett om det handlade om pappa eller inte”, sa jag och svalde. Jag kände mig svag när jag pratade om det här. ”Jag höll på.. rätt länge, men sen lyckades jag sluta. Tills.. det hände grejer med Max.”
Jag mindes ofrivilligt den där natten när jag hade berättat för Max att jag var kär i honom, och hur han hade blivit så förbannad. Hur han hade stuckit ut klockan två på natten. Dörren hade smällt igen så hårt. Och så den hemska morgonen efter. Ångesten jag hade känt. Sängbordslådan. Rakbladet. Blodfläckarna på lakanet när jag vaknade nästa gång.
”När du..”, började Sid.
”När jag sa att jag var kär i honom ja. Jag trodde att jag hade förstört allting.”
”Det var då när jag inte fick tag på dig på flera dagar va? Jag och Martin kom hem och åt middag hos er sen.”
Jag nickade sakta. Jag ville inte tänka tillbaks på det. Ändå flimrade ännu en scen förbi. När jag berättat för Max att jag hade sett Martin kyssa en annan kille, och Max hade gett mig en örfil som svar. Det hade gjort så mycket mer psykiskt ont än fysiskt.
”Förlåt, vi behöver inte prata om det mer. Jag.. blev bara att undra”, sa Sid tyst.
Jag nickade och drog ner tröjärmen, försökte hålla tillbaks tårarna.
”Jag ville inte prata mer om det.”
”Vi gör inte det”, sa han lågt.
Jag drog sakta handen över Rex päls och bet mig samtidigt hårt i läppen. Nu kändes allt mycket jobbigare igen.
”Du, vill du ha lite varm choklad? Jag tänkte göra lite”, sa Sid och reste sig upp.
”Visst”, sa jag lågt.


”Föressten, jag tror jag har bestämt mig för att flytta hem igen idag”, sa jag senare på eftermiddagen.
”Åh ska du?” log Sid stort. ”Känns det bra?”
Jag nickade.
”Jag tror det. Det har ju gått rätt bra dom senaste dagarna så det är väl kanske det bästa.”
”Jag tror det kommer bli jättebra”, log Sid.
Jag flinade lite.
”Så kan jag sluta inkräkta här också.”
”Sluta, jag kommer sakna att ha dig här ju. Men du var i och för sig här rätt mycket även när du bodde hemma också, så det har du inget val än att fortsätta med”, flinade han.
Jag log och såg på honom.
”Nej så lätt slipper du inte undan. Men jag vet inte ens hur jag ska tacka för allt. Liksom.. jag vet fan inte vad som hade hänt om inte du hade tagit hand om mig. Antagligen så hade jag hoppat framför tåget på grund av Max eller svält ihjäl mig själv”, sa jag tyst.
Sid tog dom få stegen fram till mig och kramade mig hårt.
”Du behöver inte tacka mig på något sätt. Jag är bara så jävla glad att du ens lever.”
Jag drog in den vanliga Sid-doften och kramade hårt tillbaks.
”Tack Sid. Du är min bästa kompis, även om det låter töntigt när jag säger det. Men du är den bästa man kan ha.”
”Aw, sluta vara så gullig. Du är också den bästa.”
Vi släppte varandra efter en stund och Sid log.
”Ska du dra nu eller stannar du ett tag?”
Max hade skickat ett sms för en liten stund sen att han hade kommit hem, men jag ville stanna ett tag till, vilket jag hade skrivit också.
”Nej jag kan stanna en stund. Vad ska vi hitta på?”
”Vi kan.. åh jag vet! Jag har råkat döda en blomma i vardagsrummet. Kasta ut den genom fönstret och leka rockstjärna?” frågade han hoppfullt.
Jag skrattade.
”Du är sjuk på riktigt.”


”Jävlar!” skrek Sid och kastade sig ner på golvet, efter att ha dragit med mig också. ”Vilken enorm krasch det blev! Och det var inte ens en så stor kruka!” sa han och såg på mig med ett pojkaktigt flin.
Jag vågade absolut inte kika upp men kunde inte låta bli att skratta.
”Jag fattar inte varför jag gör det här med dig! Någon kommer ju fatta att det var härifrån den kom.”
”Den kan ha ramlat.”
”Jaa det lät ju rockaktigt. Tror du rockstjärnor som slår sönder hotellrum skyller på att det plötsligt blev jordbävning och att det inte alls var dom som förstörde allt?”
Sid såg gapande på mig.
”Trey! Det låter som att du helt plötsligt är mer positiv till den här rockgrejen”, flinade han.
Jag skrattade till och såg retsamt på honom.
”Kanske det min vän. Har du någon Jack Daniels vi kan dricka eller?”
”Okej nu börjar du bli läskig.”
Jag flinade och kröp för säkerhetsskull bort en bra bit ifrån fönstret innan jag vågade ställa mig upp. Sid kom också upp på fötter och kikade ut genom fönstret. Han såg ungefär ut som en stolt 5åring.
”Någon gång ska vi åka på en jättestor turnè, större än den förra, och så ska jag slå sönder ett hotellrum”, började han. ”Fast jag kan nog betala efteråt, annars kommer jag känna mig jätteelak.”
”Du är rätt söt”, flinade jag och hoppade sen till lite förvånat när det plingade på dörren.
Sids ansiktsuttryck ändrades från uppspelt till vettskrämd på 2 sekunder. Han såg mot hallen och sen på mig.
”Öppna?” sa jag och höjde på ögonbrynen.
”åh gud..”, mumlade han och gick med släpande steg mot hallen. Jag tyckte mig höra att han mumlade ’polisen’, men jag var inte säker.
”Åh, hej”, hörde jag honom sen säga och jag kikade ut i hallen.

 Sid

”Hejsan, jag har varit bortrest ser du, och nu såg jag att jag visst hade fått ett utav dina brev.”
Det var tanten som bodde en våning under mig. Hon var alltid jättegullig; en sån där typisk snäll tant med lila filtmössa och en tax och som alltid hälsade när man möttes i trappen. Jag hade fått ett antal inbjudningar på fika till henne också, vilket verkligen hade förvånat mig i början. Tanter brukade rygga tillbaks för killar som mig; Lång, svarthårig, slitna småtrasiga jeans, sminkad, tatuering, piercing.. men nejdå, hon blev lika glad varje gång jag tackade ja till en fika (jag hade inte hjärta till att säga nej fastän jag kanske ätit lunch precis innan och inte alls var sugen på tre olika sorters fikabröd och kaffe..). En utav gångerna hade hon tittat länge på min tatuering och sen frågat en massa om när jag gjort den, vad den betydde, om jag ville göra fler.. Det skulle inte förvåna mig om hon själv gick iväg och skaffade en. Undra hur förvånad tatuerarkillen skulle bli om en 75årig tant kom in i studion. Och nu stod hon utanför min dörr med ett brev i sin lite darrande hand.
”Ojdå vad tokigt”, flinade jag.
”Jaa, men brevbärarna verkar ha så bråttom nu för tiden så det är inte konstigt att det blir fel. Ibland hör man hur dom springer, jag blir alltid lika orolig att någon ska trilla..” Hon skakade lite på huvudet och räckte mig sen brevet, vilket såg ut att bara vara en vanlig räkning eller något.
”Tack”, log jag. ”Vad snällt”, sa jag och såg samtidigt hur hon kikade lite bredvid mig.
”Nemen, sminkar sig alla pojkar nu för tiden?”
Jag skrattade till och vände mig om mot Trey som stod i dörröppningen till vardagsrummet.
”Nja, inte alla”, flinade jag tillbaks. ”Men det är väl fint?”
Hon skrattade lite smått och nickade.
”Jadå du är ju så trevlig, så då går det väl för sig. Din vän där ser också trevlig ut.”
Trey skrattade till lite där han stod.
”Det lovar jag att jag är”, sa han.
”Ni skulle gärna få komma ner och fika lite, men det är repris på ett väldigt bra teveprogram nu ikväll som jag ska se”, förklarade hon och jag försökte att hålla minen.
”Då tycker jag absolut att du ska se det. Vi kommer och fikar någon annan dag.”
Hon såg verkligen uppriktigt glad ut och såg upp på mig.
”Åh vad bra. Då så, hejdå med er.”

När jag väl stängt dörren efter henne började Trey skratta.
”Shiet vad rädd du var innan!”
”Det var jag inte!”
Trey såg så menade på mig att jag inte kunde låta bli att flina.
”Någon hade ju faktiskt kunnat se!” sa jag. ”Sluta mobbas, annars kommer jag tvinga med dig att fika imorgon. Och dom fikorna brukar ta runt två timmar.”
”Okej, okej. Du såg inte alls ut som att du höll på att pissa på dig när du gick till dörren”, flinade Trey.
”Alltså.. du borde börja springa fort som fan. Nu.”
Jag väntade ungefär i en sekund innan jag flög på honom och tacklade ner honom på golvet.
”Sid ge dig! Sid!!”
Jag behövde inte ta i särskilt mycket förrän jag lyckats trycka ner Treys handleder mot golvet och satt mig gränsle över honom. Dock hade jag inte räknat med att han skulle få någon oväntad kraft och helt plötsligt hade han knuffat av mig så att det var jag som låg på golvet istället.
”Vart är du mest kittlig?” frågade han och såg på mig med ett elakt leende.
”Ingenstans”, svarade jag nonchalant.
”Då får jag testa mig fram. Ska jag börja med magen eller fötterna?”
”Nej! Nej allvarligt Trey, du får inte”, sa jag snabbt. Jag var inte bara lite kittlig, jag var extremt kittlig, på typ alla ställen. ”Det var du som var taskig, inte jag! Det är meningen att jag ska kittla dig isåfall!” sa jag och försökte se så oskyldig och ledsen ut som möjligt.
”Snyggt försök. Kan du pressa fram några tårar också så kanske jag kan bli lite imponerad i alla fall.”
Jag skrattade till och såg på honom.
”fan vad kaxig du är!”
”Jag vet”, log han självsäkert men kunde inte hålla sig så länge innan han själv började skratta också.


”Jag tror det börjar någon film vid halv 8, ska vi kolla?” frågade jag en stund senare då vi lugnat ner oss något. Trey hade åtminstone inte kittlat ihjäl mig, vilket var något positivt.
Han log och nickade.
”Absolut.”


 Trey

”Jasså, du vill utforska lite mer i ditt nya område”, sa jag retsamt men fick bara en förvånad blick till svar.
”Vadå?”
”Gaykillar..?”
”Är det?”
Jag flinade och nickade.
”Japp. Dom är cowboys, och blir kära i varann typ.”
”Avslöja inte!” flinade Sid. ”Eller vill du se den? Om du redan har sett den?”
”Jo men den är bra, så jag kan se igen.”

Jag hade som sagt redan sett brokeback mountain, men jag skulle kunna se den tio gånger till för enbart Jake Gyllenhaal. Det var något speciellt med honom. Sid hade inte sagt så mycket hittills, men när filmens enda, korta sexscen spelades upp såg jag hur han rodnade rätt häftigt.
”gud”, mumlade han och flinade sen.
”Äh, det är ju tur att någon av dom tar initiativet , annars skulle dom aldrig inse hur bra dom passar ihop”, flinade jag tillbaks.
Jag gillade verkligen första delen av filmen, när dom var tillsammans och allt var spännande. Men sen var det inte alls lika kul när dom var ifrån varandra och Ennis inte verkade ha några planer alls på att lämna sin familj för Jacks skull.
”Visst är han snygg? Jack alltså”, sa jag efter en stund och såg på Sid igen.
”Ja, fast jag tycker han var snyggare i början utan mustasch och så mycket skägg.”
”Jo då är han klart snyggare”, höll jag med. Jag tyckte att vissa killar kunde vara snygga i stubb, men absolut inte mer än så, och jag kunde inte tänka mig Max med skägg överhuvudtaget. ”Åh då måste du se ’love and other drugs’ någon gång! Då är han sjukt snygg i hela filmen”, sa jag och log lite fånigt.


Det spelade ingen roll att jag redan hade sett filmen. När Ennis fick det där vykortet kunde jag inte heller den här gången hålla tillbaks tårarna. Och det kändes på något sätt värre den här gången.
”Men nej, är han död?” frågade Sid tyst.
Jag nickade tyst, det skulle inte gå att säga något med klumpen i halsen.
Dom fick inte ens träffas den där sista gången, Jack ville ju så gärna. Och den där gården han ville att dom skulle ha tillsammans.
”Men Trey”, sa Sid plötsligt och såg på mig.
”Va?” pressade jag fram.
”Är du okej?”
Jag nickade.
”Mm.”
När Ennis kramade Jacks skjorta forsade tårarna nerför mina kinder. Åh, jag skulle aldrig i hela mitt liv ha klarat av ifall Max verkligen hade hoppat från den där bron. Det skulle inte räcka med en Max-tröja för mig. Jag kunde inte stå emot den plötsliga inandningen och Sid vände sig om mot mig igen.
”Trey då”, log han och drog åt sig filten från armstödet och la den om mig för att sen lägga armarna om mig i en kram.
”Jag är kär”, fick jag ansträngt fram. ”Jag är verkligen det.”
”I Jake Gyllenhaal?” frågade Sid förvånat och kastade en blick mot teven .
Jag höll fortfarande blicken på skärmen och följde det känslosamma dramat. Det var ganska så känslosamt inom mig också just nu.
”Nej i Max”, pressade jag fram.
”Det vet jag väl att du är”, sa Sid tyst och fortsatte krama mig.
Mina tårar rann fortfarande, både för Jake Twist och Maximilian Spjuth. Vi satt tysta en stund innan Sid öppnade munnen igen.
”Usch vad sorglig den var”, sa han lågt.
Faktiskt så lät Sid lite tjock i halsen han också nu.
”Jag är en sån där tönt som hela tiden hoppas att allt ska vara ett missförstånd. Att Jake inte alls är död utan att det var en annan person.”
Jag såg upp på Sid och kunde faktiskt skymta en tår i ena ögonvrån. Jag hade nog aldrig sett Sid gråta. Han hade varit väldigt nära ett tag när jag varit.. så där psyko dock.
Jag nickade.
”Jag hoppas också alltid det.”
När eftertexterna började rulla så satte mina tårar igång igen. Det var verkligen inte bra att se en sån här film när man redan var i en extremt känslig period, och absolut inte när man hette Trey Sanch.
”Men du..”, sa Sid mjukt.
Jag försökte få tårarna att sluta rinna men dom blev bara fler. Jag drog mig ur hans armar och la sen ner huvudet i hans knä, så som jag gjort tidigare för länge sen. Åtminstone kändes det länge sen jag varit så där zombie-deprimerad, och på samma gång kändes det som att det hade kunnat vara i förrgår.

Sid drog upp filten över mig men la handen mot min axel.
”Han tänkte ta livet av sig”, slank det plötsligt ur mig.
”Va? Jack? Varför tror du det?”
”Inte jack.” Ännu fler tårar. ”Max..”
”Va?!”
Jag nickade och slöt ögonen.
Sid lyfte sin hand och rörde lite på sig, men jag låg kvar. ”Trey? Varför då? Har han sagt det?”
Jag berättade det som Max berättat för mig och jag kände mig lite, lite lättad efter det. Sid hade kommit med precis rätt ord och till sist hade mina tårar slutat rinna.
Han strök mig sakta över håret och jag slöt ögonen igen. Jag tyckte verkligen om det här, men dom gånger Max rörde vid mitt hår älskade jag det. Jag skulle aldrig kunna förneka att jag älskade honom så mycket att det gjorde ont. Jag var så kär. Jag ville aldrig ha någon annan än Max. Ändå så var jag så rädd för att vilja ha honom igen.
”Du får stanna om du vill”, sa Sid tyst.
Jag skakade på huvudet.
”Tack. Men jag kan åka hem, annars lär jag göra Max orolig igen.”
”Du..”, sa Sid och snurrade en av mina hårslingor runt fingret. ”Du gör inte något av det här för att du är rädd att Max gör något dumt annars?”
Jag förstod att han undrade, så jag tog inte illa upp.
”Nej det gör jag inte. Isåfall hade jag sagt att vi kunde bli tillsammans på en gång och inte lämnat hans sida en enda sekund. Vi.. är kompisar för att jag vill. Och han sa att det var alldeles tillräckligt. Han hade inte tänkt hoppa för att jag gjort slut utan för att han trodde att jag aldrig mer ville träffa honom mer.”
Sid såg lite ledset på mig.
”Jag är ledsen att allt det här hände. Men det kommer fixa sig Trey, jag lovar.”
Jag nickade tyst.
”Jag hoppas det.”

Det kändes så skönt att Sid visste och förstod. Han förstod varför jag inte bara kunde bli tillsammans med Max igen, fastän jag var så kär. Jag förstod själv inte hur det här skulle lösa sig och vad som skulle hända, men jag litade på det han sa, att allt skulle bli bra. Jag var bara så himla rädd för att bli sårad igen. Jag skulle inte överleva en gång till, inte något som liknade det här.
”Jag kanske kan komma och hämta mina saker imorgon istället, det tar sån tid om jag ska börja packa nu, och det är rätt sent.”
”Men självklart. Jag tror jag får plats fastän du har lite av dina kläder här”, flinade Sid.
”Tror du?” flinade jag tillbaks. ”Jag råkade se hur det såg ut på ditt rum.”
”Ehm.. jag städar faktiskt.”
”Okej.. det lär ju bara kunna bli bättre i alla fall.”
Sid skrattade och nickade.
”Jo typ.”
Jag satt mig upp och såg på honom.
”Men om jag kommer och hämtar mina saker imorgon så kan du väl följa med hem sen? Det var länge sen. Och som du sa behöver vi säkert göra normala saker för att det ska bli bra igen. Max hälsade också föressten.”
Han flinade och nickade.
”Absolut, jag kan komma och försöka göra tillvaron lite mer normal.”
”Och lite knäpp. Lite galen. Lite Sid:ig.”
Jag fick en kudde i ansiktet som svar och dunkade sen tillbaks en på Sid.
”Nej sluta!” skrattade han och försökte ta tag i den. ”Jag kommer jättegärna. Och jag är faktiskt inte så himla knäpp.”
”Lite bara då”, log jag oskyldigt och fick sen nästa kudde rakt i huvudet.



Efter att Sid letat efter sin lila mössa i 20 minuter, han hittade den i duschen(fråga inte varför), lämnade vi lägenheten och började gå mot bussen.
”När ska du träffa Jens igen då?” frågade jag.
”Jag vet inte. Vi har inte bestämt något. Men han har lovat att jag ska få bjuda honom på glass i alla fall”, flinade han.
”Vad trevligt”, flinade jag tillbaks. ”Vart var det han bodde?”
”Typ tvärs över stan, det tog ungefär en kvart ifrån köpcentret med buss. Och alltså, du skulle ha sett hans lägenhet! Hur jävla lyxig som helst.”
Jag såg förvånat på honom.
”Var den? Stor alltså?”
”Jaa jätte!”
”Delar han med någon?”
”Nej men hans föräldrar är tydligen jätterika. Han verkar inte gilla att prata om det, men jo det syns på lägenheten att dom är det.”
Jag nickade och körde ner händerna i jackfickorna.
”Jag vill träffa honom sen.”
Sid log lite.
”Visst, när det blir läge. Okej?”
”Självklart”, sa jag glatt.
Vi hade kommit fram till hållplatsen och jag var på väg att sätta mig ner men ångrade mig. Även om jag inte skulle ha barn, inte egna åtminstone, vore det ju synd att förfrysa Trey junior där nere.
Sid lutade sig mot lyktstolpen och såg på mig.
”Känns det okej?”
Jag log och nickade.
”Jaa. Tack att du bryr dig så mycket Sid.”
”Det är inget att tacka för har jag ju sagt. Det är självklart”, log han och tog upp mobilen. ”Vi ska ha möte med Joe i överimorgon, med bandet alltså.”
”Åh vad kul”, log jag. ”Ska ni få någon mer spelning?”
”Jag tror det. Och så lär vi berätta att vi blivit en mindre i bandet och bytt sångare”, sa han och grimaserade lite för att sen sucka. ”Jag hoppas att han fortfarande håller fast vid planen om att spela i Canada.”
Jag var nog rätt egoistisk ibland, jag skulle självklart bli jätteglad för deras skull om dom fick åka till Canada och göra dom där spelningarna, men jag skulle sakna Sid, nu var jag ju ännu mer van vid att kunna träffa honom när som helst. Men jo, jag hoppades att dom skulle få åka dit. Dom hade i alla fall kämpat med bandet i några år och sen kanske det kunde hjälpa Martin att bli på bättre humör också. Det kanske också var egoistiskt men det skulle kännas mycket lättare för mig om Martin kom över Max helt och hållet. Inte för att jag och Max var tillsammans, och inte för att Max var kär i Martin, men jag skulle nog på något sätt oroa mig ändå.

Bussen svängde in vid busshållplatsen och jag började gå mot dörren.
”Vi ses imorgon då, jag hör av mig innan!”
”Okej fint, vi ses”, log Sid och höjde handen innan han vände sig om.

 Max
Jag började nästan tvivla på att Trey skulle komma hem. Klockan var snart 11.
Det hade i alla fall varit trevligt att äta med Jenny. Jag hade trott att det skulle bli massa jobbigt prat bara, men efter att jag hade berättat lite om läget mellan mig och Trey, vilket var lite av en lättnad så att jag kunde få någon annans synvinkel på det hela, så hade vi haft kul. Jenny jobbade på med sina snoriga ungar på dagiset, nej det skulle absolut inte vara ett jobb för mig, och hade planerat en liten utlandssemester med några tjejkompisar framöver. Tydligen så hade till och med Peter, hennes pappa och mammas kille alltså, undrat hur det var med mig. Inte för att jag trodde att han brydde sig på riktigt men, han var väl bra på att låtsas i alla fall. Fast det hade jag såklart inte sagt till Jenny.
Vi hade ätit en jättegod äppelpaj till efterrätt och sen gått på stan en stund. Jag hade nog faktiskt behövt en syskondag. Fastän vi haft lite mindre kontakt efter att vi båda flyttat hemifrån så kom vi fortfarande lika bra överrens. Jag såg henne absolut som min storasyster även om vi bara var låtsassyskon. Det var svårt att tänka tillbaks på dom där första månaderna när vi hade flyttat ihop till en enda familj, jag hade verkligen avskytt Jenny, och hon hade tyckt att jag var en uppkäftig jävla emo. Jag log lite roat åt tanken.
Hon skulle bjuda sina tjejkompisar, samma som hon skulle utomlands med, på middag om någon vecka, och hon tyckte att jag och Trey skulle komma. Särskilt eftersom hennes kompisar inte hade sett mig sen jag var typ 16. Jag hade inte tackat nej helt och hållet, men absolut inte lovat någonting. Det berodde helt på hur det fortsatte vara med Trey. Men just nu gick det ju bra i alla fall, och precis som Jenny sagt skulle säkert allt bli ännu bättre och mer avslappnat ju mer vi var med varandra.


Så det var därför jag oroade mig lite nu att han inte skulle komma alls. Han kanske fortfarande tog illa upp för igårnatt, att jag råkat hamna så nära. Men det hade i alla fall varit han som varit nära att kyssa mig och inte tvärtom. Det var synd att han inte hade hunnit göra det..
Mitt hjärta gjorde ett ofrivilligt litet hopp när jag hörde dörren öppnas.
”Hallå?” kom det lågt ifrån hallen och jag gick snabbt ut ifrån mitt rum. ”Hej”, log Trey. ”Jag visste inte om du hade hunnit lägga dig.”
Som om jag hade kunnat somna isåfall.
”Nej jag är vaken”, log jag och skrattade sen till lite generat. ”Uppenbarligen. Hade ni kul?”
Trey nickade med ett leende.
”Jaa jätte.”
”Okej”, log jag. Jag kunde dock inte undgå att se att han inte hade någon väska med sig hem.
Det verkade som att han hade sett min blick.
”Det blev så sent när filmen vi såg var slut, så jag ville hellre gå hit än att packa. Jag ska hämta sakerna imorgon.”
Jag kunde inte hålla tillbaks det glada leendet.
”Okej”, sa jag och försökte åtminstone att inte verka helt överlycklig. Jag ville inte att han skulle ta det på fel sätt.
”Har du ätit?” fortsatte jag. Jag skulle vara jättenoga med att han åt minst 3 gånger om dagen.
”Jaa jag åt med Sid.” Han såg på mig en stund. ”Jag lovar.”
”Okej bra.”
”Hur hade du och Jenny det då?” frågade han medans han tog av sig jackan och skorna. ”Påminn mig föressten att jag ska leta på min vinterjacka imorgon. Jag håller på att frysa ihjäl ju.”
Jag flinade lite.
”Det brukar du säga att du gör i vinterjackan också. Du fryser jämt Trey.”
Han suckade men flinade till.
”Ja ja, men jag fryser i alla fall mindre i den.”
”Okej, jag måste ta fram min också. Men ja det var trevligt, vi hade kul.”
”Vad bra”, log Trey uppriktigt.
”Hon hälsade till dig. Och dom saknar dig på jobbet också.”
”Margot?”

 Trey

Max grimaserade lite. Hans intryck av Margot var inte bättre än mitt. Han fick lika missnöjda blickar som mig, speciellt då han var mer sminkad än vad jag var på jobbet, och så var det förstås piercingen i näsan.
”Okej Jenny saknar dig i alla fall. Och barnen.”
Jag log lite vid det sista. Jag saknade faktiskt också barnen lite.
”Det var någon av dom där tanterna som skulle vara ledig snart, bara några dagar men ändå, så dom ville gärna ha dit dig då. Någon skulle höra av sig i alla fall.”
Jag nickade.
”Okej.”
Som det var nu skulle jag nog fixa att jobba några dagar. Nu när jag inte kände mig helt trasig. Inte för att jag kände mig hel heller. Men.. man skulle kunna säga att min kropp inte längre var bruten, men stukad. Den behövde tid att läka. Fast det var nog bra att använda kroppen under läkningen. Försöka leva som vanligt.
”Jag ska gå och göra mig klar”, log jag lite och gick iväg mot badrummet.
Jag såg på mig själv i spegeln någon sekund och tvättade sen bort sminket. Efteråt kunde jag inte låta bli att dra upp tröjan och kolla på magen i spegeln. Jag oroade mig för att jag en dag skulle se en tjock mage igen. Men nu såg den fortfarande alldeles för platt ut. Jag åt faktiskt, även om det var små portioner, så snart borde det väl synas.


När jag kom ut kikade jag in i köket och vardagsrummet men fann inte Max i något utav rummen så jag gick vidare till hans rum. Han satt på sängen med lite uppdragen tröja och såg ut att röra vid höft-piercingen. Jag skulle aldrig sluta påverkas av den där magen.
”Gör det ont?” frågade jag och Max såg snabbt upp.
”Va? Piercingen?” Han såg ner på sig själv igen. ”Jaa det gör det”, sa han lågt.
”Hur lång läktid var det?”
”En till fyra månader sa han.. jag vet inte om det blivit någon jävla infektion eller något.”
Han såg så himla besviken ut just då.
”Gör du rent noga då?” frågade jag.
”Jaa.. men det gör så satans ont ju. Det kanske är bra att låta det vara också..”
Det där var så typiskt Max. Han hatade allt som hade med sår att göra, och desto mer att göra rent dom. Tydligen var hans smärttröskel rätt hög när han piercade sig, men inte när det gällde att göra rent, vilket var lite konstigt.
”Ska jag hjälpa dig?” frågade jag försiktigt.
Han såg tveksamt upp på mig.
”Nej det behöver du inte. Jag fixar det”, sa han och reste sig upp.
”Men jag kan”, sa jag och såg på honom.
”Okej.. om du vill så.”
Jag log och nickade.
”Självklart.”
”Flaskan är där i skrivbordsskåpet", sa han och satte sig igen.
Jag öppnade dörren och tog ut rengöringen och en påse med tops.
”Jag ska bara tvätta händerna.”

”Den är ju jättefin. Så det är ju synd om den ska bli infekterad”, sa jag och dränkte en tops i den blåa vätskan.
Max drog upp tröjan en bit igen och jag la försiktigt vänstra handens fingertoppar mot huden alldeles ovanför jeanslinningen bredvid smycket, och snuddade sen lika försiktigt med topsen vid piercingen.
”Mhm”, kom det sammanbitet ifrån Max. ”Det svider alltid lika mycket.”
”Jag gör så försiktigt jag kan”, sa jag lågt och snuddade vid smycket igen, precis där det försvann i huden.
Samtidigt försökte jag ignorera insikten om hur pass mycket det påverkade mig att bara vila fingertopparna så lätt mot Max mage. Det var inget speciellt med det här. Jag blev inte alls nervös. Det pirrade inte ens. 
..... Jo visst.
”Går det bra?” frågade jag tyst.
”Jaa ganska”, mumlade han.
”Jag kommer röra lite vid det nu..” Jag snurrade lite försiktigt på båda silverkulorna och såg sen sakta upp på Max igen. Han såg tyst tillbaks på mig och för en liten stund var den där smärtan i hans ögon borta. Jag vände ner blicken igen och hade ut lite mer vätska på topsen innan jag gjorde rent en sista gång.
Varför skulle hans hud kännas så len för?
”Så där då. Nu är den rengjord”, sa jag. ”Det är lite rött men den ser ju inte infekterad ut i alla fall.”
”Okej bra”, log Max. ”Tack för hjälpen. Jag tycker det är så obehagligt med den där rengöringen så det blir mest så att jag skjuter på det.. näsan läkte ju så bra liksom.”
Jag nickade.
”Höften är nog ett svårare ställe att läka”, sa jag och sänkte blicken igen. Jag snuddade lätt vid silversmycket med ena fingret. ”Men den är jättefin i alla fall”, sa jag lågt.
Och fortfarande väldigt sexig.
”Tycker du?” frågade Max lika tyst.
Jag höll fortfarande kvar dom andra fingertopparna mot Max hud och hoppades nästan att han inte märkte det.
”Mm”, svarade jag med samma låga röst och flyttade ytterst diskret fingertopparna lite, lite grann.

 Max

Jag fick kämpa rejält för att inte dra efter andan när Treys fingertoppar rörde sig så sakta över nedre delen av min mage. En vanlig människa skulle nog knappt ha känt det, men jag var så extremt medveten om allt Trey gjorde. Dom där fingertopparna ovanför jeanslinningen kändes som små eldgnistor. Men på ett väldigt skönt sätt. Jag ville inte att han skulle ta bort dom.
”Ty.. tycker du jag ska göra på andra sidan också?” andades jag fram. Jag ville fortsätta prata, annars skulle han säkert resa på sig. Det var ett under att jag själv kunde sitta upp.
”Hmm.. nej jag tror inte det. Det är se.. snyggt att ha på ena sidan bara. Du passar i det”, svarade Trey, nästan som i en viskning. Men eftersom jag var lika extremt medveten om vad han sa så hörde jag vartenda ord perfekt.
Hans fingrar rörde sig lite, lite grann igen och jag blev nästan nervös över att det snart skulle synas exakt hur mycket jag och min kropp påverkades av det här. Det var inte alltid praktiskt med tighta jeans.
Varför gjorde han ens så här? Vi.. skulle ju vara kompisar. Då borde han inte röra vid min mage.. För han måste väl vara medveten om vad han höll på med? Hans.. fingrar kunde inte ha ett eget liv. Han fick väldigt gärna göra det! Tro inte något annat, men det gjorde mig lite smått förvirrad ändå.
Var han lite kär i mig fortfarande? Trots det jag gjort? Hans ord ’Jag skulle gilla det för mycket’  ekade i mitt huvud igen.
”Okej”, svarade jag och log försiktigt. ”Tur. Jag skulle nog inte fixa att göra en till”, sa jag och flinade till lite svagt.
Trey såg upp igen och våra blickar möttes en liten stund. Jag kände hur handen som jag höll upp tröjan med darrade till lite svagt, men förhoppningsvis var det ingenting han såg. Jag kunde bara inte få mig till att släppa ner tröjan. Inte nu. Det var så tyst att jag kunde höra båda våra andetag. Jag kände mitt hjärta slå och Treys beröring skickade stötar genom hela kroppen.
Så gled hans fingrar ner en liten bit till, så att dom snuddade vid kanten till mina jeans till och med. Det svartnade till för mina ögon och plötsligt var hans hand borta och två sekunder senare var han uppe på fötterna.
”Jag..”. Han pekade mot dörren och såg ut att kämpa för att få fram en fortsättning. ”Jag ska borsta tänderna.”
Igen..?
Jag andades tungt ut och föll bak mot väggen. Jag grimaserade då jag slog i bakhuvudet men slöt sen ögonen. Min puls måste vara uppe i ungefär 800. Jag la handen mot jeansen där det dunkade som mest och bet tag i läppen. Måste inte Trey också ha påverkats av det där? Oavsett om han gjort det medvetet eller inte så måste han väl ha.. känt något litet?
Eller så var det bara jag som var extremt överkänslig. Han hade faktiskt bara gjort rent min piercing.
Fast han hade hållit kvar fingrarna när han var klar..

När han en stund senare kom in på mitt rum tog jag snabbt bort handen.
”Jaa jag ska nog.. gå och lägga mig”, sa han och det gick inte att undgå det nervösa tonfallet nu.
”Du får..”, började jag men vågade inte riktigt fortsätta.
”Vadå?” frågade han tyst.
”Du får.. sova här om du vill.”
”Max..”
”Inte på det sättet alltså!” skyndade jag mig att säga. ”Jag tänkte bara.. jag bäddade rent tidigare idag..”
”Och med det menar du?” sa Trey och drog fingrarna genom håret.
”Du.. älskar att lägga dig i en nybäddad säng.” Det gjorde han. Han hade sagt att det hörde till hans 10-sköna-saker-topplista.
”Det gör jag i och försig”, sa han och flinade faktiskt till lite. ”Det är med på min..”
”Tio sköna saker-topplista, jag vet”, sa jag med ett snett leende.
”Kommer du ihåg det?” frågade han förvånat men glatt. ”Minns du hela listan?”
”Klart jag gör”, log jag och fick ett leende tillbaks från Trey. Ett sånt där äkta Trey-leende som jag älskade. Bra nu blev stämningen genast lättare och inte lika elektrisk.
Jag reste mig upp och började knäppa upp jeansen.
”Längst in?”
Trey såg för en liten stund osäker ut igen men nickade sen sakta.
”För att du älskar nybäddade sängar”, sa jag igen för att försäkra honom om att jag inte menade något annat. Även om tanken på att sova i samma säng som Trey igen var kittlande. Jag behövde föressten inte ens sova. Jag skulle älska att ligga bredvid en sovande Trey. Och då skulle jag dessutom kunna se till att jag inte råkade lägga mig så där nära honom igen. Det fick liksom inte hända.
Trey tog tag i nederkanten av sin tröja men såg sen ut att tveka och såg på mig.
”Vänd dig om”, viskade han.
Jag såg ledset på honom.
”Det gör inget Trey. Eller alltså, det är klart att det inte är bra det som hände, men jag tycker inte.. att du är äcklig eller något. Jag lovar.”
Det hade varit så hemskt att höra honom säga det tidigare. Oavsett om vi var tillsammans eller inte så ville jag att Trey skulle vara bekväm med mig. Inte att han skulle skämmas över att visa sig utan tröja.
”Snälla”, kom det från honom igen.
Det gjorde ont i mig men jag vände mig om och passade på att dra av mig jeansen. När jag vände mig om igen hann jag precis se Treys bara rygg innan han drog upp täcket. Jag drog min röda tröja över huvudet innan jag la mig ner bredvid, så långt ut som sängen tillät.
”Skönt”, log Trey nöjt och la armarna ovanpå täcket.
Jag log mot honom och nickade. Jag fick en sån där impuls igen av att vilja stryka undan hans lugg. Att pussa honom snabbt på munnen. Men jag lät såklart bli. Jag tänkte inte förstöra något igen. Och just nu var det här alldeles tillräckligt. Mer än tillräckligt


-

en liten grej inför nästa kapitel(som kommer snart 8)) bara ;)



RSS 2.0