utmaning

okej here we go. fick tipset av camou och tyckte det lät som en kul utmaning, jag vet dock inte om min berättelse är så pass populär att någon skulle vilja lägga ner tid på att rita något XD men vi chansar så får vi se ;)

en lite kreativ utmaning alltså; utmaningen/tävlingen är att avbilda någon av crash-karaktärerna 8) sen hur ni gör det spelar ingen roll. det kan vara något seriöst med blyerts, photoshop, en enkel bild i paint, whatever you want =)
och förhoppningsvis har jag beskrivit och visat bilder på karaktärerna så att ni vet ungefär hur dom ser ut i alla fall, men det behöver inte vara några identiska och verkliga bilder, det är inte det som är avgörande liksom. en max skulle tex. kunna se ut så här: inte särskilt snygg XD och knappast Max-identisk.



skicka gärna bilden i en tinypic-länk. och när jag (förhoppningsvis) har fått in några bidrag så utser jag en vinnare. låter det bra? =D

extramaterial

har ni något tips/önskemål på 'extramaterial' ni skulle vilja ha till crash? =)
eftersom jag inte är klar med kapitlet än så lägger jag gärna upp annat, men jag har inga idèer just nu..

tidigare extramaterial har ju varit 'mina vänner'-presentationerna, dikter av trey, omröstningen om favoritkaraktär, tester och funny facts.
så har ni någon idèe så skriv en kommentar =)

funny facts - crash

här kommer lite småfakta om crash 8) eftersom det dröjer lite med kapitlet.. x)
(vissa saker har ni kunnat läsa i kapitlen, annat är sånt som varit oskrivet.)

Visste ni att..
..crash utspelar sig i USA?
..Sid egentligen bara var tänkt att vara en liten bi-roll som 'martins bandkompis'?
..Max äter mazariner utan glasyren?
..Trey var blond från början?
..Jag valde det tillfälliga(som fortfarande inte ändrats) namnet till berättelsen eftersom jag lysssnade på crashdiet när jag började skriva på första kapitlet?
..Max älskar att hälla chilisås över vilken sallad han än äter? (inklusive fruktsallad)
..Martin blev misshandlad när han var yngre?
..Jag alltid skriver kapitlen förhand först?
..den som duschar allra längst tid är Max?
..när crash 'startade' var det sommar/vår?
.. Max är bisexuell medans Trey är gay?
.. Max har en dum vana att byta ringsignal typ 10 gånger i veckan?
.. Trey alltid har velat ha en storebrorsa?
.. Treys drömjobb skulle vara att få designa kläder?
..Sid praktiserade i en fiskaffär när han gick i 8an?
.. Och att han var så äcklad av stanken att han tvålade in hela sig i handsprit när han kom hem för att få bort lukten?
.. Martin spelade tvärflöjt en kort period på lågstadiet?
.. För att sen på mellanstadiet ändra stil totalt och börja spela gitarr och lyssna på rockmusik?
.. Max älskar att se på skräckfilm bara för att han vill få hålla om Trey?
.. Trey går med på att se skräckisar bara för att han älskar att få krypa ihop intill Max?
.. Papa roach musik har spelats ganska ofta i crash?
.. Max hatar gröt?
.. Dom första kapitlen bestod av ungefär 3-5 sidor, och senare mellan 18-35?
.. Jag identifierar mig mest med Trey?
.. Trey har släktingar i spanien därav efternamnet Sanch?
.. Han själv inte kan förstå det eftersom han är nästintill lika blek som familjen cullen och inte blir brun på sommaren?

nightcall 2

När jag hade släckt sänglampan dränktes hela rummet i mörker. Tidigare hade månen utanför fönstret kastat in ett litet sken, men nu täcktes den av mörka moln. Jag hade följt med mina 2 rumskompisar till en ganska avlägsen krog tidigare under kvällen, trots att alkohol var emot reglerna under träningslägret, men en timme senare hade en huvudvärk kommit smygande och jag hade tagit mig tillbaks innan det skulle bli ännu värre.
Nu en timme senare och med en alvedon i kroppen mådde jag i alla fall bättre.
Några trädgrenar slog emot fönstret och jag började undra om det kanske till och med var öppet. Men mina funderingar avbröts av mitt favoritljud .
Jag tog snabbt upp telefonen ifrån golvet nedanför sängen och satt den mot örat.

- Hej, ler jag och kan knappt vänta tills jag får höra hans röst.
- Hej! Jag skulle ha ringt tidigare men det var sånt liv här hemma. Men nu sover dom andra.
Det gjorde ingenting, så länge jag får prata med honom spelar inte tidpunkten någon roll.
- Det gör inget, men jag har längtat.
- Jag med. Jätte mycket.
Det blir tyst en liten stund och jag lyssnar till hans andetag. Dom får mig alltid att bli så lugn. Men samtidigt börjar jag sakna honom ännu mer.
- Hur är det? frågade jag efter en stund och ser ut i mörkret.
- Så bra det nu kan vara, säger du och jag kan se ditt söta men lite sorgsna leende framför mig. Hur mår du?
- Så där. Jag har lite ont i huvudet. Jag följde med till krogen en liten stund men fick gå hem. Fast nu känns det inte som någon större förlust när jag får prata med dig.
Ett lågt skratt hörs i mitt öra.
- Smöris
Jag flinar och drar undan luggen från ansiktet.
- Det är faktiskt sant. Vet du hur gärna jag vill kyssa dig eller?
Vi brukade oftast undvika att prata om sånt här, för det gjorde det bara ännu mer smärtsamt. Jag hade packat min väska mer än ett par gånger och tänkt åka hem. Men Liam hade fått mig att stanna varje gång, trots att jag hörde hur gärna han också ville. Jag visste att det här var en jätte chans för mig, det var jätte svårt att bli antagen till just det här fotbollsträningslägret eftersom det var på elitnivå, och jag hade ju faktiskt kul. Men vi hade aldrig varit ifrån varandra så här länge. Det var jobbigt. Det kändes hela tiden som att jag drogs hemåt, som att jag satt fast i ett gummiband, och ju längre tid jag var borta desto svårare blev det att stå emot det starka bandet som drog så hårt.
- Vet du hur gärna jag vill att du ska hålla om mig varje kväll?, kommer det tyst ifrån dig.
- Förlåt Liam.. vi pratar om något annat..
- Säg inte förlåt, det var ju jag som började. Det är okej.
- Ligger du i sängen nu? frågar jag tyst.
- Mm, du med?
- Jaa, säger jag lågt fastän jag är ensam i rummet.
Jag kan se honom framför mig så lätt. Hur han ligger där i den breda sängen. Han brukar alltid ligga innerst mot väggen när jag sover över.
Jag kan se ditt svarta hår som spretar lite över kudden, dom mörkt gröna ögonen som ser in i mina, dom mjuka läpparna som alltid tycks le. Och din röst.. när du viskar att du älskar mig, att du inte vill somna än för att du inte vill slösa bort vår tid.
Jag vill inte heller missa ett enda ögonblick med honom.
- Och du är helt ensam? frågar du efter en stund och det finns något nästan lite retsamt i din röst.
- Jaa..? säger jag lite undrande.
- Och din fantasi har inte blivit sämre sen du kom dit?
Jag börjar flina lite, nyfiken på vad det är han menar.
- Nej det tror jag inte. Vad Liam?
- Blunda.
Det tar bara några korta sekunder för mig att förstå.
- Åh.., säger jag och börjar le. Nu är jag med.
- Jasså det är du? säger du och jag kan höra att du också flinar. Blundar du?
- Jaa, säger jag och sluter ögonen.
Vi har gjort det här för länge sen. Då var jag inte längre bort än i mitt hus och Liam var hemma hos sig. Men ändå.
- Vill du veta vad jag skulle ha gjort om jag varit där med dig?
Jag nickar snabbt fastän han inte kan se det.
- Väldigt gärna.
Det blir tyst en liten stund.
- Tänk att du ligger där i sängen precis som du gör nu, bara att jag också skulle vara där.
- Okej, säger jag lågt och väntar på att du ska fortsätta.
- Jag skulle ligga bredvid dig, stödd på ena armbågen så att jag kan se ner på dig, och jag skulle sakta stryka några fingrar längs din hals, upp över käkbenet och sen långsamt röra en fingertopp över dina läppar, följa deras form..
Jag behöver inte anstränga mig för att kunna föreställa mig det. Det pirrar utav bara den lilla beskrivningen.
- Sen skulle jag luta mig neråt, långsamt, och försiktigt bitit tag i din underläpp.
Jag höll fortfarande ögonen slutna. Han brukade göra så; nafsa mig lite i underläppen för att sen retsamt lirka in sin tunga i min mun. Vi brukade börja med att kyssas långsamt för att sen öka tempot lite.
- Och kysst mig? andas jag fram.
- Du ska vara tyst, svarar du retsamt. Jag skulle kyssa dig och samtidigt lägga händerna om din nacke, kyssa dig häftigare och dra lite lätt med naglarna över din nacke.
Jag ryser till och vill höra mer. Hans låga röst i kombination med dom heta orden gör det nästan plågsamt. Men på ett nervkittlande sätt.
- Jag skulle lite retsamt dra mig undan och se in i dina bruna ögon en stund. Sen skulle jag sätta mig gränsle över dig.
Nu började det definitivt bli svårt att ligga still.
- Liam..
- Ska jag sluta? Frågar du lite förvånat.
- Nej! svarar jag snabbt, rädd att du faktiskt ska det. Jag börjar få lite svårt att.. ligga still bara, flinar jag.
- Du är väl ensam? frågar du retsamt.
Jag drar handen genom luggen.
- Jaa..
Fast jag visste inte hur länge till.
- Jag skulle böja mig ner igen, fortsätter du. Och kyssa dig igen, lite hetsigare den här gången, säger du.
Jag skulle ha kysst tillbaks och försökt dra honom ännu närmare mig. Velat ha honom så nära som möjligt. Känna hans varma kropp mot min.
- Jag skulle sen ta tag i din tröja och dra den över ditt huvud, och kasta ner den på golvet, stryka lätt över din bröstkorg med händerna.
Tanken på hans smala, bleka, mjuka händer över min bara överkropp fick det att kittla till.
- Efter ett tag skulle jag dra mig lite bakåt, så att jag gränslar dina lår istället, och så..
Jag vrider lite otåligt på mig, som att han verkligen skulle befinna sig ovanpå mig på riktigt.
- Liam.. fortsätt, gnäller jag och lägger handen över min bara platta mage.
Ett lågt skratt hörs igen.
- Skulle inte du vara tyst? Frågar du retsamt.
- Det är inte kul Liam, morrar jag.
- Okej, okej, skrattar du men blir sen seriös igen. Jag skulle sakta knäppa upp knappen till dina jeans, för att sen lägga handen över jeanstyget, precis där du vill.
Jag var knappt medveten om det själv men min hand hade förflyttat sig ner och lagt sig över bulan utanpå dom svarta fotbollsshortsen jag hade på mig just nu. Men Liam beskrev så verkligt att det nästan kändes som jeanstyg.
Det känns som en evighet innan han fortsätter.
- Jag skulle kyssa dig mjukt igen och sen låta handen leta sig in under jeansen. Klaga lite över att dom är för tighta..
Det sista fick mig att skratta till. Liam själv använde knappt något annat än stuprör, men ändå klagade han över att jag använde sånna för att dom är så jobbiga att dra av.
- Men efter ett tag skulle jag ha fått in handen under dina svarta boxers..
- Vänta, jag tror jag har svarta! Skrattar jag. Ser du mig eller?
- Oh ja, jag står utanför fönstret istället för att komma in och röra vid dig på riktigt.
Jag flinar och biter tag i ringen jag har i läppen.
- förlåt, jag ska inte avbryta.
- Jag skulle sakta sluta handen om dig..
Det tystnar igen men jag hör att det inte bara är mina andetag som blivit tyngre.
Jag letar mig in med handen under shortsen och underkläderna och sluter den om mig själv, precis som Liam nyss berättat.
- Cam..
Jag ryser till när han säger mitt namn.
- Mm?
- Jag skulle verkligen vilja vara hos dig nu..
Dina andetag är lite oregelbundna.
- Jag vill också, andas jag fram.
Vi är tysta igen och det enda som existerar just där och då är mörkret och våra andetag.
- Jag skulle sakta börja röra handen längs dig, sakta uppåt.. och lika sakta nerför, fortsätter du till sist och min hand gör likadant.
Det är som att något skriker inombords efter dig, varenda liten cell och partikel i min kropp vill vara nära dig. Jag vill stryka mina fingrar genom ditt svarta hår, röra fingertopparna över din bleka hud, drunkna i dina kajalinramade ögon, låta blicken falla ner till dina läppar innan jag möter dom..
- Du vet att du gör mig lite tänd här va..? flinar jag.
- Det är liksom det som är meningen, så det hoppas jag, säger du roat tillbaks, men din röst är hesare än vanligt.
- Jag skulle sluta ögonen och trycka höfterna närmare dig, jag skulle inte veta vart jag skulle ta vägen för att det känns så bra, jag skulle dra av dig tröjan och dra ner dig mot mig, säger jag fastän du tidigare sa att jag skulle vara tyst. Jag kan inte låta bli.
- Jag skulle pressa min kropp mot din, kyssa dig hårt på halsen och samtidigt fortsätta röra handen. Skulle du vilja att jag gjorde det snabbare..? andas du fram till svar och verkar inte ha haft något emot att jag svarat.
- Lite kanske, mumlar jag tillbaks.
Min högra hand kramar hårt om telefonen medans den vänstra fortsätter röra sig uppför och nerför. Det pirrar i hela kroppen.
- Då skulle jag öka takten lite, och samtidigt smeka dig över magen med den andra handen..
Jag svalde hårt och ökade själv tempot. Det skulle inte gå länge till, ett litet lågt stön slapp ut mellan mina läppar.
- Är det skönt? viskar du, du förstår så klart vad jag gör.
- Mm..
- Jag skulle ta i lite mer, lite hårdare.. jag älskar dig Cam.. Jag skulle lite retsamt stanna till med handen, nafsa tag i din underläpp igen och trycka mig mot dig så att du skulle kunna känna att jag är lika hård som dig..
Den hesa rösten fick mig att skälva till och min egen hand stannade till bara för att Liam sagt att hans skulle det.
- Liam.. fortsätt.. snälla.., stönar jag fram och vrider på mig igen.
- Jag skulle ta ett fastare tag med handen och röra den snabbare.. lite mer hårdhänt, säger du.
Och sekunden efter kom jag.
- Åh!.., flämtar jag till och känner hur det går som en elektrisk våg genom hela kroppen.
- Kom du? frågar du och jag kan inte låta bli att le åt den hoppfulla tonen.
Jag andas häftigt en stund och låter ögonen vara slutna.
- Det kan man säga.., flinar jag efter en stund och undviker att röra den nu kladdiga handen.
- Då var jag lite bra alltså? Frågar du och jag kan än en gång se det där flinet framför mig.
- Jävligt bra skulle jag säga.
Det var bara tur att dom andra inte kommit tillbaks under tiden.
- Jag får ge dig en telefonrunkning sen då? Säger jag lite andfått och flinar till.
Du skrattar högt till i telefonen och jag blir alldeles varm i bröstet av att höra det. Du har låtit så ledsen dom senaste gångerna vi pratat.
- Vad fult ord! Det låter jätte pervigt!
Jag börjar skratta jag med.
- Fast vi kan inte direkt kalla det ’heta linjen’ heller eftersom det är du som betalar för samtalet.
- gud Cam.., skrattar du igen.
Jag reser mig upp ifrån sängen och går över det kalla golvet i riktning mot badrummet, ändå lyckas jag slå i dörren med axeln.
Jag vrider på vattnet och sköljer handen.
- Vad är det som låter? Frågar du förvånat.
- Jag tvättar händerna bara, eller handen, flinar jag.
- Åh jaha, svarar du lite roat.
Jag hör sen hur dörren öppnas och suckar lågt.
- Nu kom resten hem.
- Måste du lägga på? frågar du tyst och jag kan höra undertonen av besvikelse.
- Inte riktigt än, ler jag och går ut i sovrummet där nu lampan i taket är tänd. Vänta lite bara, säger jag.
- Tjena Cam! Mår du bättre? Frågar Zack och slänger armen om mig.
- Jodå bättre, flinar jag tillbaks.
Dom hade uppenbarligen fått i sig lite fler öl efter att jag gått. Han släppte mig och vinglade till lite.
- Härligt! Fast synd att du var tvungen att dra.. vi hade så jäävla kul, eller hur Jake?
- Ja det kom typ mycket mer mäns.. männsk.. folk sen! Men alltså du skulle ha sett när Zack.., börjar Jake och brister ut i skratt.
- Käften! Kommer det som svar från Zack som också börjar skratta.
Jag drar mig lite diskret undan och kryper ner i sängen, jag tror jag klarar mig ganska bra utan deras resumè av kvällen.
- Hej igen, säger jag i telefonen.
- Lär bli lätt att sova där, säger du och skrattar till.
- Absolut, flinar jag tillbaks.
Det blir några sekunders tystnad innan du börjar prata igen.
- Det är inte så länge kvar nu.
Jag har nästan koll på hur många minuter det är till och med. Jag kommer krama dig i en evighet när vi träffas igen..
- Nej, fast varje sekund känns lång..
Den lite sorgsna stämningen är tillbaks. Som alltid när vi snart måste lägga på.
- Det tycker jag med.. Du ska upp tidigt imorgon va?
- Klockan 6.
- Då ska du få sova nu.
Jag vill inte missa ett enda ögonblick med dig. Även om det bara är genom telefonen.
- Cam.., säger du lite ledset när jag inte svarar.
- Jag vet.., säger jag och försöker rycka upp mig. Vi hörs imorgon.
- Som alltid.
Jag ler svagt och kramar om telefonen igen.
- Jag älskar
- Jag älskar di..
Vi skrattar till när vi börjar prata precis samtidigt.
- Jag älskar dig Liam. Sov gott.
- Du med. Och jag älskar dig jätte, jätte mycket. Det vet du.
Och det känns så himla bra.
- Godnatt.
- Godnatt.
Klick.

____________________________________________________________________________________

kommentera =D


en liten undran..

först: shiet vad härligt det är med sol =D jag har suttit ute nästan hela dagen, springer bara in en kort stund för att skriva det här, och solat 8) och skrivit en del.. vilket tar oss vidare till nästa grej ;)

jag skriver på del 2 av nightcall, men det kan hända (okej, ta bort det där 'kan':et) att den blir lite mer pervig än den första.. ehehe (a) vill ni ha sånt...? (a)
annars får den förbi nerskriven i mitt block bara ;)


Nightcall - oneshot

kände för att skriva något, och det var det här som knappades ner på datorn. Hoppas det är någon som gillar den :)
jag har någon förkärlek för att skriva telefonsamtals-oneshots tror jag XD
men lämna gärna en kommentar =)
och skulle ni vilja ha en del 2?




Det är alldeles tyst och mörkt i rummet, tidlöst. Tills en signal skär igenom mörkret och tystnaden och påminner mig om att tiden fortfarande går, att det finns en verklighet framför mina stängda ögonlock.
Efter lite fumlande med handen sluter sig mina fingrar om den släta svarta mobilen och jag trycker den emot örat.
- Hallå?, nästan viskar jag. Det är svårt att prata högt när det är mörkt.
- Hej.
Rösten får mig att le och sakta börjar mina ögon vänja sig vid mörkret, kunna urskilja dom föremålen som finns i det svartmålade rummet.
- Hej, ler jag mot luren. Hur är det?
- Bättre nu, jag vet att det är sent men jag kunde inte sova.
Han hade inte ens behövt någon ursäkt, jag älskar att höra hans röst, han skulle kunna få ringa vilken tid på dygnet som helst.
- Jag hade inte heller somnat, säger jag tyst.
Jag behöver inte ens stänga ögonlocken för att kunna se honom framför mig. Dom bruna ögonen som är så djupa och varma, dom lagom fylliga läpparna som alltid är formade till ett svagt leende, den svarta luggen som sträcker sig ner över pannan och ena ögat, dom smala långa fingrarna som stryker undan den.
- Liam?
Hans röst får mig att blinka till lite och jag får känslan av att jag har missat något.
- Va? frågar jag ut i mörkret.
Hans skrattar lågt till.
- Hade du somnat eller?
Jag drar lite på munnen och stryker undan min egna svarta lugg.
- Nej jag.. tänkte nog på annat bara.
Dig.
- Det har jag gjort hela kvällen, säger du och jag kan se det där lite sneda leendet framför mig.
- På vadå? Frågar jag lite nyfiket.
Det blir tyst ett tag och det enda jag hör är dina och mina andetag. Det är som att dina andetag värmer mitt öra.
- Mest dig.
En liten välbehaglig rysning går genom min kropp och jag hinner inte svara förrän du fortsätter.
- Eller ja, bara på dig faktiskt.
- Något bra hoppas jag?
- Det beror på. Det finns bara bra saker att tänka om dig, men det får mig samtidigt att sakna dig alldeles för mycket.
Jag vet vad han menar. Jag har också saknat alldeles för mycket. Så där så att det gör ont i kroppen och att det smärtar att veta att jag inte kan träffa honom. Inte nu.
Och ändå såg jag honom för mindre än en vecka sen. Men det känns som en evighet.
- Jag vill att du ska komma hem, viskar jag. Fastän jag lovat mig själv att inte säga så, för jag vet att det blir jobbigare för honom då, och jag vill ju att han ska stanna kvar tills träningslägret är slut. Jag vet att det är en jättechans, och jag vill inte sabba det.
- Jag vet, viskar du tillbaks.
Det blir tyst igen och jag sluter ögonen. Det är allt jag behöver göra för att kunna känna hur dina fingrar sakta stryker längs min kind, hur du sakta andas ut små vindpustar mot mitt ansikte, hur ditt ansikte sakta kommer närmare mitt.
Det kittlar till lite i mig när jag tänker på hur dina läppar smakar, hur dom brukar röra sig mot mina. Jag kan verkligen känna hur du spetsar din tunga lite, försiktigt lirkar upp mina läppar och låter våra tungor röra sig med varandra. Du brukar nafsa tag lite i min underläpp, le snett under den där svarta luggen innan du sluter ögonen.
- Jag kan.., börjar du men jag avbryter.
- Nej, jag vill inte. Vi klarar ett tag till.
Men jag kan knappt vänta tills jag får lägga mina armar om hans kropp igen, dra in hans underbara doft och stryka fingrarna genom hans hår, dra fingertopparna längs den lena huden i nacken. 
- Du jag måste lägga på nu, jag är inte ensam längre.. och dom andra vill nog sova.
Jag känner besvikelsen skölja över mig. Jag älskar dom här samtalen, men dom kändes alltid för korta. Det var som att minuterna gick lika snabbt som sekunder.
- Okej.. jag ringer dig imorgon?
- Du har inget att välja på.
Ett litet lågt skratt från honom igen.
- Godnatt, jag älskar dig.
- Jag älskar dig med, mest i världen vet du.
Ett leende spred sig över mina läppar och jag kramade lite hårdare om telefonen. Det var det närmaste jag kunde komma honom just nu. Så långt ifrån, men ändå så nära.
- Sov gott, säger jag lite dröjande, jag vill inte lägga på riktigt än.
- Liam!, säger du som att du är rädd att jag lagt på.
- Ja? Andas jag fram.
- Jag skulle inte kunna finnas utan dig. På riktigt. Jag skulle inte vilja. Du vet det va? Det är du som håller ihop mig, jag skulle falla isär om jag inte hade dig. Du är den finaste jag vet..
Jag är så nära att säga att han måste komma hem nu, att jag inte kan vara utan honom i en sekund till.
- Jag känner..
- Shiet, jag måste verkligen lägga på nu. förlåt, sov gott Liam.
- Okej, godnatt, älskar dig.
Klick.


Hur hittade ni mig?

jag härmar amanda (nemria.blogg.se) lite och undrar vart ni hittade mig och den här bloggen någonstans? 8)
från dikta.se? någon kompis som tipsade er? eller hittade ni mig kanske ifrån någon annans blogg?
berätta gärna =D

och idag har jag namnsdag =D enda stället där mitt namn stavas 'rätt' är i almanackan XD

-.-

skrivkraaaaamp -.-
jag har försökt i flera dagar nu, men jag kan inte ens öppna blocket för att jag känner mig så fantasilös -.-
har ni några idèer som kan ge mig lite inspiration? förutom att max och trey borde prata.
det kanske kan få mig att komma igång lite med skrivandet.. skriv vad ni än har på hjärtat 8D

och antingen så har inte särskilt många läst senaste kapitlet eller så är ni dåliga på att kommentera, och det känns också jätte tråkigt D:

crash m/m - del 31

okej här kommer nästa kapitel då. hyffsat långt i alla fall, och jaa.. det händer väl lite grann men inte supermycket, hoppas ni gillar det i vilket fall =)
jag hade tänkt vänta med att lägga upp det här tills jag skrivit lite på nästa kapitel, men det går lite segt med det, så ni får läsa det här och kanske vänta lite
längre på nästa, men det har ni inga problem med va? ;)
well, nu får ni läsa 8) och ni vet vad ni ska göra när ni läst klart - kommentera. (yes, det är dealen för att jag ska fortsätta lägga upp.)


just ja, bandets manager har bytt namn till Joe, för jag insåg att jag hade råkat döpa honom till peter också, och då blir det så förvirrande XD



_______________________________________________________________________________________________

      - A piece of my heart is missing




Jag satt uppkrupen i Sids säng och höll armarna hårt om dom uppdragna benen.
Det hade tagit lång tid innan jag vågat gå fram till dörren igen. Och då hade han i alla fall gått. Jag visste inte om det var bra eller dåligt att han nu visste att jag var här. Jag skulle inte klara av ifall han kom tillbaks. Men förhoppningsvis fattade han att jag inte ville ha med honom att göra.
Jag hade verkligen inte varit beredd.
En del av mig hade velat öppna och kasta mig om halsen på honom, bara glömma allt som hänt och låtsas att det var bra.
En annan del hade velat öppna och frågat vad i helvete han gjorde där, om han inte redan hade sårat mig tillräckligt?
Och så var det den tredje delen, och uppenbarligen den starkaste just nu. Den delen som var för rädd för att öppna. För rädd att bli sårad igen och få höra om att Max var ledsen men att han faktiskt var kär i någon annan.
Jag ville aldrig visa honom den sårbara sidan igen. Jag kände mig redan så trasig och meningslös.
Skulle jag någon gång hitta någon som verkligen ville ha mig på riktigt? Någon som älskade mig och tyckte att jag var det bästa valet? Som inte hade ögon för någon annan än just mig. Någon som inte behövde kolla runt om sig efter något bättre val.
Jag hade älskat det jag och Max hade. För det hade känts äkta. Men nu visste jag inte längre. Han kanske aldrig hade känt på samma sätt som jag. Och det gjorde så fruktansvärt ont.
Likaså att jag tydligen inte förtjänade att få veta på en gång, och att han inte kunnat göra slut bara. Tanken på att Martin kanske hade vetat hela tiden gjorde mig illamående. Att han kanske vetat att Max älskade honom. ’Stackars korkade Trey, han tror verkligen att Max är kär i honom, haha.’ Och där hade jag gått runt och varit glad att det var jag och Max, att Martin kunde dra någonstans.
Jag svalde hårt och gungade sakta lite fram och tillbaka.
Jag ville att allt ont skulle försvinna. 

 
När jag äntligen fått kontroll på tårarna rättade jag klart låten. Den var faktiskt bra, det behövdes bara några småändringar. Jag gick ner för trappen igen och in i vardagsrummet där mamma och Peter satt kvar.
”Jag kollade på den där låten”, mumlade jag och sjönk ner i soffan.
”Vad schysst av dig! Vad tyckte du?”
”Ingen ny världshit men den funkar nog på ett jubileum”, sa jag och ryckte på axlarna.
”Max då..”, sa mamma och log snabbt lite ursäktande mot Peter.
”Vad?” frågade jag och kände mig lite irriterad.
Men Peter hann svara innan henne.
”Han är nog bra mycket proffsigare än mig”, flinade han. ”Tack för hjälpen. Jag går upp och kikar på en gång.”
”Visst.”
Jag drog handen genom håret och andades ut lite hackigt. Jag hade nog inte hämtat mig helt än efter den där tårfloden.
”Jag ska kanske.. åka hem då”, sa jag efter en stund.
”Nej men kan du inte stanna och äta middag med oss?” frågade mamma och log hoppfullt.
Jag ryckte på axlarna.
”Jag har en buss snart..”
”Men du, vi vill gärna att du stannar. Så slipper du vara ensam en fredagkväll.”
Det fick det att riva till i bröstet igen. Hade det varit en vanlig fredagkväll hade vi nog lagat tacos tillsammans och sen kollat en film eller kanske gått ut.
”förlåt Max, jag tänkte inte göra dig mer ledsen. Åh, vad dumt det där lät.”
Jag försökte le.
”Ingen fara.”
Hon satt sig lite närmare mig och la försiktigt armen om mig igen.
”Det ordnar sig säkert snart. Men jag vill inte att du åker hem och sitter alldeles själv och är ledsen ikväll”, sa hon mjukt.
Jag kunde kontrollera mig så pass mycket att jag inte började gråta igen i alla fall. Det kanske var en av dom få saker jag kunde tacka pappa för.
Han hade alltid sagt åt mig att det var mesigt att gråta, och gjorde man det var man svag. Jag höll givetvis inte med honom, men det hade gjort att jag kunde stå emot tårar lättare.
Fast å andra sidan var hans inpräntade ord jobbiga att ha där i bakhuvudet också. Som nu, när jag inte kunnat stå emot och gråtit flera gånger; då kände jag mig svag.
Jag ville aldrig gråta inför andra, och inte för mig själv heller.
”Okej då”, sa jag tyst.
”Vad bra”, log hon och kramade om mig lite. ”Det var jätte länge sen du åt tillsammans med oss.”
Jag log svagt. Det kändes faktiskt bra att kunna göra mamma lite glad. Hon kanske faktiskt hade saknat mig mer än jag trodde. Men jag hade inte trivts att bo hemma, aldrig egentligen. Inte när jag var yngre och pappa alltid klagat så mycket på mig, och inte senare när dom bråkat med varandra. Och speciellt inte efter att jag och mamma flyttade in hos Peter och Jenny. Det var nog bara den ganska korta perioden där emellan jag hade trivts någorlunda, då det bara varit jag och mamma, vi hade kommit varandra lite närmare den tiden. Och jag hade hoppats att vi skulle kunna börja om och bli en riktig familj då, när pappa var ute ur bilden.
Sen drog jag mig undan mer och mer efter att vi flyttat hit, och vi pratade knappt om viktiga saker alls.  Men jag intalade mig att jag inte behövde det. Jag ville bara flytta hemifrån och klara mig själv, tillsammans med Trey visade det sig senare .
Om vi inte hade valt samma gymnasium hade vi aldrig flyttat ihop, och kanske inte ens haft någon kontakt nu.
Fast det hade vi ju inte heller..
Vad jag än tänkte på så slutade det med Trey.
”Vi kanske ska höra ifall Jenny vill komma hit och äta också?”
”Jaa”, log jag. Jag ville faktiskt träffa henne.
”Peter”, ropade hon.
”Jaa?” hördes hans röst ifrån övervåningen.
”Kan du inte ringa och höra ifall Jenny vill komma hit och äta middag med oss?”
”Absolut! Jag ringer på en gång.”
”Jag är glad att du kom hit Maximilian”, sa mamma efter en stund. ”Jag vill att du ska känna att du kan komma hit eller ringa om det är något som är jobbigt. Och annars också så klart.”
Jag såg lite besvärat ner på mina händer.
”Jag vet. Eller.. jo jag vet väl egentligen, men det har inte känts så självklart ändå.. om du fattar”, sa jag och såg sakta upp.
”Jag vet”, sa mamma tyst och såg lite ledset på mig. ”Jag har inte varit någon bra mamma på sistone.”
”Jag menade inte så”, sa jag snabbt.
”Jo men det är så. Jag har ju inte.. hört av mig ofta alls. Det är inte konstigt att du inte tänkt på att komma hit.”
Det var iochförsig sant. Vi hade ju inte haft någon bra kontakt alls på flera år. Så att ringa till mamma med problem eller för att berätta om pojkvänner hade aldrig lockat mig. Och dom gånger hon faktiskt ringt hade jag varit ganska kort tillbaks.
”Det hade kanske blivit annorlunda ifall det hade börjat bättre..”, sa jag lite trevande. Jag visste inte om det här var att gå över gränsen. ”Märkte du aldrig.. hur pappa var mot mig?” frågade jag lågt och slog ner blicken igen. Jag kunde inte ens minnas när vi pratat om det här sist, om vi ens hade det. När pappa stuckit hade jag mest varit förbannad inombords. Att han var så feg. Att han aldrig bett om ursäkt. Att mamma tagit sån tid på sig att skilja sig ifrån honom, att hon aldrig hade sagt ifrån, att hon inte hade hjälpt mig mer.
Sen efter att den ilskan hade lagt sig lite så hade jag riktat en annan ilska mot mig själv. Jag hade trott att det var mig det var fel på, att det var jag som var misslyckad. Att det var därför pappa betett sig som han gjort, att det var därför han stuckit.
Hon var tyst en lång stund.
”Jag.. märkte inte förrän efter lång tid. Jag trodde verkligen att vi var en så bra familj, att jag nog blundade för en del. Jag vet att han var sträng mot dig ibland och jag pratade med honom om det, många gånger. Men.. han sa att jag bara var fånig och överreagerade. Och jag trodde nog på det. Jag vet nu att jag borde ha pratat mer med dig istället, och lyssnat. Men jag gjorde inte det..”
Jag svalde hårt. Min pappa hade tryckt ner både mig och mamma. Men jag kunde ändå inte bara släppa det. Allt skulle ju ha varit så mycket enklare under dom där åren ifall jag hade haft mamma på min sida. Om jag känt att det fanns en enda person som verkligen brydde sig om mig, som kunnat säga att det inte alls var något fel på mig, att det inte var jag som var dum.
”Jag ångrar det varje dag Max”, sa hon tyst och jag hörde att hon var ledsen.
Jag fortsatte ändå se ner.
”Jag är så himla ledsen över hur allt blev, du fick stå ut med så mycket när du var liten.. Jag var alldeles för svag.”
Jag svalde hårt igen.
”Jag hatar honom”, sa jag till sist lågt. ”Jag vet att man inte ska säga så om sina föräldrar, men jag gör det.”
”Jag förstår det”, sa hon tyst. ”Om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden hade jag gjort allt så annorlunda. Du förtjänade en så mycket bättre mamma. Du vet att.. när jag träffade din pappa var han helt annorlunda, han var.. rolig, glad, omtänksam. Jag hade inte en aning..”
”Tills han ville att du skulle göra abort så att jag aldrig skulle få finnas?”
Hon slog ner blicken precis som jag gjort.
”Jag trodde att allt skulle bli så mycket bättre.. Jag är så ledsen.”
”Jag hatar inte dig mamma”, sa jag med tjock röst. ”Jag har bara.. varit besviken.”
Jag såg försiktigt upp igen och såg att mammas ögon var tårfyllda. Nu kände jag mig ännu mer hemsk. ”Mamma..”
”Nej jag..”, sa hon och strök snabbt handen över kinderna. ”Jag förstår det. Det är inte konstigt alls”, fortsatte hon. ”Jag är glad att du ens vill prata med mig.”
”Men det är väl klart..”, sa jag tyst. ”Du har varit en bra mamma också. Jag är väl långt ifrån perfekt, men hade jag bara vuxit upp med pappa hade jag väl varit helt misslyckad nu. Så något bra har du gjort med mig”, sa jag och försökte låta lite skämtsam.
Mamma skrattsnyftade till lite och såg på mig.
”Jag hoppas det är så. Du är en sån fin kille Max, det vet du väl? Jag är så stolt över dig.”
Jag vred tyst lite på händerna.
”Men jag skäms verkligen för hur jag varit. Kan vi inte.. försöka? Göra ett nytt försök? Jag har verkligen saknat dig. Jag tror att jag.. varit så rädd för att vi tappat kontakten så mycket att jag inte vågat ta upp den igen, om det låter det minsta logiskt.”
Nu var tårarna nära igen. Jag kanske kunde försöka lägga den där besvikelsen åt sidan. För jag ville också ha en mamma att kunna prata med. Jag hade ju insett idag att jag faktiskt saknat det. Att jag också behövde någon att luta mig mot ibland, någon som kunde ge mig råd och stöd. Så jag nickade tyst.
”Mm.”
Hon la armarna om mig och kramade mig hårt.
”Jag älskar dig Maximilian, det vet du väl? förlåt för allting.”
”Jag..”
Vad var det för fel på mig? Alla skulle väl kunna säga ’jag älskar dig’ till sina föräldrar. Men jag fick inte fram något. Jag kramade tillbaks och lät sen huvudet falla ner mot hennes axel. Det blev för mycket med allting nu. Allt gjorde ont.
”Även om det kanske inte verkat så, så är jag intresserad av att höra vad du gör och hur du mår och allting. Jag vill höra. Jag har bara varit dålig på att fråga”, sa hon och verkade inte bli förkrossad av att jag inte svarat i alla fall. Hon kanske inte krävde det heller. Hon hade ju sagt att hon var glad bara av att jag pratade med henne. Jag fortsatte luta huvudet mot hennes axel, just nu orkade jag inte ens räta på mig. Hon strök mig sakta över ryggen.
”När vi flyttade hit så hoppades jag att allt skulle ordna sig..”, sa hon.
”Jag vet. Men jag var inte redo för hela ’en ny familj’-grejen. Det gick för fort för mig. Det blev för mycket krav.”
”Jag krävde inte..”
”Det kändes så”, avbröt jag. ”Att jag förväntades bli glad och positiv och vara den perfekta sonen och den perfekta lillebrorsan i den perfekta familjen. Du verkade anpassa dig så snabbt. Men jag kunde inte bara köpa hela mamma, pappa, barn-grejen.  Inte efter att min egen pappa stuckit. Jag kände mig redan helt misslyckad.. Jag kunde inte låtsas som att dom tidigare åren inte hade inträffat. Jag ville inte ha någon ny pappa och inget syskon.”
Jag hade aldrig berättat det här tidigare. Trey hade försökt ett par gånger att pusha mig, men jag hade bara blivit sur. Men nu kändes det faktiskt skönt att ha fått förklara.
Mamma släppte mig sakta.
”Du har aldrig berättat att du kände så här..”, sa hon försiktigt.
”Jag trodde inte du skulle lyssna. Du verkade så glad..”
”Åh Max.. du skulle ha pratat med mig. Jag skulle ha lyssnat. Jag trodde att det du behövde var en ny start, att det skulle vara bra för dig. Du skulle ha sagt något.. även fast jag borde ha frågat mer..”
Jag ryckte på axlarna.
”Det är försent nu, eller hur?”
Hon såg lite uppgivet på mig.
”Jag är glad att du berättade nu i alla fall. Även om det nog inte hjälper dig så mycket. Vi skulle nog ha.. gått till någon och pratat, båda två, tillsammans. Det hade nog hjälpt oss.”
Jag nickade och satt mig lite rakare.
”Men vi kan göra det. Försöka alltså. Du kanske.. vill komma till mig någon gång också..”
Mamma hade nog bara varit i lägenheten 2 gånger.
”Jätte gärna! Det skulle vara jätte kul”, log hon och jag kunde se i hennes blick att det här betydde mycket för henne.
Jag hade kanske varit för hård dom få gånger jag varit hem. Jag hade ju inte ens kramat henne hejdå. Det var inte bara mamma som gjort fel. Det var nog jag med.
”Fast.. vi får se hur det blir.. jag..”
Jag kunde inte ens uttala orden. ’Jag bor ju ensam nu.’
”Du bestämmer så klart när du vill att jag ska komma”, sa hon mjukt.
Jag nickade tyst.
”Jag har varit en besvikelse till son också va?” frågade jag lågt.
”Nej! Säg inte så, det har du inte varit. Jag har inte varit en bra mamma så det är fullt förståeligt att du inte velat ha så mycket kontakt. Du har inte gjort något fel alls, det får du aldrig tro”, sa hon bestämt.
”Men pappa då? Det måste väl ha funnits någon anledning att han störde sig så mycket på mig?..”, sa jag tyst.
Jag försökte att inte tänka på pappa, men det var klart att frågorna dök upp ibland. Det här var något som fortfarande plågade mig, något som jag förmodligen alltid skulle bära med mig.
”Det var honom det var fel på. Hör du det Maximilian? Du får aldrig, aldrig tro något annat. Du har inte gjort något fel alls.  Du ska inte låta honom trycka ner dig mer. Lovar du det?”
Jag nickade tyst.
”Okej.”
Hon såg på mig en stund och strök mig sen över kinden.
”Jag tror vi behövde det här. Att prata ut lite.”
Jag nickade.
”Jaa.. förlåt i alla fall, för dumma saker som jag också gjort.”
Hon log.
”Jag tänkte på dig för några dagar sen faktiskt, eller jag tänker självklart på dig varje dag, men kommer du ihåg Mrs. Maple, Marian? Som bor här bredvid.”
Jag nickade.
”Jaa?”
”Deras katt har fått ungar, för någon vecka sen. Du kanske vill kika? Jag kommer ihåg hur fäst du var vid Leon.”
Jag log svagt. Jag saknade honom. Jag var verkligen en kattmänniska.
”Är det okej tror du?”
”Självklart. Hon tycker om dig.”
”Fastän jag pallade äpplen därifrån?” flinade jag.
Mamma skrattade till.
”Du behöver väl inte nämna just det för henne kanske.”

Jenny hade blivit glad över inbjudan till middagen och skulle komma om ett tag, och så länge hade jag gått över till grannen efter att mamma tjatat lite.
”Eh.. hej”, hade jag sagt dumt. ”sorry att jag kommer över så här på kvällen. Det var mamma som sa..”
”men hej Maximilian! Vad kul att se dig”, hade hon glatt hälsat och dragit in mig i en kram. Hon hade sagt att det inte gjorde någonting alls och att jag jätte gärna fick komma in och kika på katterna.

Så där satt jag nu, i deras vardagsrum med alla dom söta kattungarna. Jag smälte direkt.
”Dom är så mjuka”, log jag och strök handen över pälsen på kattungen som låg i mitt knä. Alla ungarna var gråa, förutom den jag hade i knäet  som var alldeles kolsvart förutom lite vitt på magen och tassarna – efter pappan hade Marian berättat.
”Jaa visst är dom, och han du håller i är nog den som spinner allra mest, han älskar verkligen när man kelar så där med honom”, log hon.
Jag log svagt och klappade sen en av dom andra ungarna som börjat försöka klättra upp i mitt knä.
”Har ni fått alla sålda då?” frågade jag.
Hon skakade på huvudet.
”5 av dom. Så det är 3 kvar. Men vi funderar på att behålla en eller två faktiskt.”
Jag log och nickade igen. Jag saknade Leon.
”Jag skulle inte heller kunna sälja alla”, flinade jag.
”Skulle du vilja ha en?”
Jag såg upp lite förvånat.
”Vadå? Jo alltså, jag har tänkt några gånger att jag skulle vilja ha en katt igen. Dom är mysiga”, log jag.
”Du får gärna en av oss. Han där ser ju ut att trivas med dig”, sa hon och skrattade lite smått.
”Va? Nej men.. så kan jag ju inte göra.”
”Jo varför inte? Det skulle vara jätte kul.”
”Hur mycket har ni tagit för dom då?”
”Nej men du får en. Självklart. Det är dom där två kvar”, sa hon och pekade på två av dom gråa ungarna som somnat och nu låg med huvudena på varandras ryggar. ”Och han du har i knäet. Vi har inte bestämt vilka vi ska behålla, så du får välja helt själv.”
Mitt i allt det ledsna blev jag faktiskt lite glad nu. Jag skulle jätte gärna vilja ha en katt igen. Och väldigt gärna just nu..
Jag är helt ensam..

Jag hade protesterat och sagt att det var klart att jag skulle betala. Men Marian, som var något på 60, var lika envis som dom flesta äldre människor var. Jag skulle inte alls betala.
Det hade inte varit svårt att välja katt. Jag hade fastnat för den svarta direkt. Vi skulle nog passa bra ihop. Jag skulle få hämta honom redan i nästa vecka. Det fick mig att vara glad åtminstone en liten stund, innan Trey tog upp mina tankar igen.



När jag hörde dörren öppnas drog jag på mig ett litet leende. Jag kunde inte gråta varje gång Sid såg mig.
Jag hörde hans steg i hallen och sen hans glada röst.
”Hallå!”
”Hej”, sa jag lite tystare tillbaks. ”Gick det bra?”
”Jadå, det tog tid bara”, sa han ifrån hallen. ”Har det..” Hans mobil började ringa men innan han svarade dök han upp i dörröppningen till rummet.
”Det är Hale, jag kommer snart”, log han och viftade lite med mobilen. ”Tjena”, sa han i telefonen och försvann mot vardagsrummet.
Mitt leende försvann igen och jag satt tyst kvar. Jag hörde honom prata och efter en kort stund var det några meningar som fångade min uppmärksamhet.
”Alltså jag orkar inte med honom längre. Jag förstår inte hur han kan hålla på så här.. Det blir ju jobbigt för alla.”
Jag kände som is i magen. Vad sa han? Sid?
Jag blev helt illamående. Jag visste att jag hade varit jobbig. Men jag trodde att Sid kunde ta det, han hade ju sagt det. Fast ärligt talat, Sid var ingen övermänniska. Han kunde inte ta hur mycket som helst. Det var klart att han var trött på mig. Han sa det ju till Hale just nu.
’Jag orkar inte med honom längre.’
Skulle Sid också lämna mig nu? Var ingen ärlig längre?
Jag svalde gång på gång och kände att jag inte stog ut längre. Han var ju den enda jag hade just nu.
Jag var tvungen.
Jag orkade inte hantera det här. Det gick inte.
Toan.



”Nej inte jag heller”
, suckade Hale. ”Och ändå så blir det ju ingenting utan honom. Jag tror fan inte vi har kvar Chris länge till. Han har ju snackat om att flytta, har du hört det?”  
”Nej?! Fast vi har inte snackat på länge. Han har varit så frånvarande på sistone, umgås typ bara med Rosie. Jag tror inte han tycker det är lika kul som oss faktiskt..”
”Nej.. och då är det ju Martin vi behöver till sångare. Han passar ju bäst till det. Om inte du skulle vilja då..”
”Nej absolut inte”, flinade jag. ”Jag fortsätter gärna vara med på refrängerna men jag skulle inte vilja vara sångare på heltid liksom. Det är ju som du säger Martin vi behöver där.”
Vi hade haft lite på känn ett tag att Chris nog inte skulle bli kvar i bandet länge till. För det första var han äldre än oss andra, och det kanske spelade in, och han verkade inte riktigt kunna dela upp tiden på både sin flickvän och repningar, utan vi fick repa när det passade honom. Lite som med Martin just nu.. men Martin hade ändå mer passion för bandet, bara han kunde skärpa till sig.
”Mm.. om han bara rycker upp sig skulle det ju bli asbra. Bättre än med Chris tror jag.”
Hale hade ringt upp mig efter att han träffat Martin. Dom skulle ha kollat igenom lite låtar, men Martin hade tydligen varit hög. Igen. Och varit allmänt jävla jobbig. Och det funkade som sagt inte. Han var tvungen att skärpa sig. Både för att han faktiskt var vår kompis, och för att vi behövde honom i bandet.
”Vi får väl försöka snacka med honom alla tre. Du, jag och Derek alltså. Jag vill inte dra in Joe i det här.”
”Nej fan det kan vi inte göra. Då lär det ju inte bli något Canada.”
Jag suckade tungt.
”Har du hört något från Joe?”



Jag borde inte. Verkligen, verkligen inte. Men jag kunde inte hantera mer smärta och ångest just nu. Det gick inte.
Efter att näst intill hysteriskt letat runt i Sids badrumsskåp hade jag hittat en någorlunda vass nagelsax. Och det var med den som jag nu drog snabbt över handleden. All smärta var bättre än den jag just nu kände. Och kanske kunde jag ersätta den nu.
Sakta började det röda tränga fram från dom smala risporna på min magra arm och jag såg som hypnotiserat på dom en stund innan det började sticka i ögonen.
Jag drog snabbt igen.
Jag ville ha min Max. Den Max han varit förut.

No tears allowed.
Hold me now, because the time I’ve got is running out.
So hold me now, as I take my last breath.
I don’t wanna die, I don’t know why, this kind of fate was meant for me.

Jag ville känna Max armar om mig, det hade alltid fått mig att må så bra. Varför kunde det inte vara som vanligt?
Och nej jag ville inte dö. Men jag ville försvinna. Bort från allt det här. Allt det onda, det jobbiga, det ångestfyllda. Varför hade det här hänt? Vad var meningen med det egentligen? Varför hade inte allt bara kunnat få fortsätta vara bra? Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Varför hade jag blivit en sån fruktansvärt jobbig människa att ingen längre orkade med mig? Vad gjorde jag ens här?



”Du jag ska vara lite social med Trey nu, han är fortfarande här.”
”shiet, vad är det som har hänt egentligen?”
”Det.. alltså, jag har lovat att inte berätta någonting. Men det har liksom pajat lite mellan honom och Max just nu.”
”Aj.”
”Mm. Och.. Martin är väl lite inblandad också.”
”Aj igen?”
Jag bet mig lite i läppen. Jag borde inte säga något mer.
”fan vad tråkigt. Men det måste ju ordna sig. Liksom.. man ser ju hur dom lyser tillsammans.”
”Jo jag vet. Men jag ska gå och höra hur det är med honom nu.”



Jag drog till igen och lutade mig sen bakåt mot väggen där jag satt på golvet. Jag hade ingen Max. Nu ville inte ens Sid ha med mig att göra. Och han kunde inte ens säga det rakt till mig. Jag tryckte hårdare med saxen och kände sen hur det började svartna för ögonen korta stunder.
Jag mådde så illa.
 Jag slöt ögonen och orkade inte känna efter längre. Det var bara skönt när det svartnade.



”Okej gör så. Hoppas allt löser sig.”
”Det gör jag med. Vi hörs”, log jag. ”Hejdå.”
”Hejdå.”
Jag tryckte av samtalet och gick sen mot mitt rum.
”Gick det bra medans jag var på bank..” Han var inte kvar på mitt rum. Jag höjde på ögonbrynen och gick iväg till köket.
Nehej.
”Trey?”
Jag gick fram till toan. Det var inte låst.
”Trey?”
Jag knackade och öppnade sen försiktigt dörren.
”Trey! helvete!”


Lagomt till att jag gick in på gården igen körde Jenny in med bilen.
”Hej Max”, log hon glatt när hon öppnat dörren.
”Hej”, log jag svagt. ”Hur är det?”
”Det är bra. Men jag blev förvånad att höra att du var här.”
”Jo..”, sa jag och visste inte riktigt vad jag mer skulle säga.
”Är det bra eller?” frågade hon och såg lite fundersamt på mig.
Jag ryckte på axlarna och körde ner händerna i jeansfickorna.
”Men Max, vad är det?”
”Kan vi inte bara gå in och äta? Mamma vill ju så gärna.”
”Men jag märker ju att det är något.”
”Kan vi ta det sen?” bad jag.
Jag skulle inte orka just nu.
”Okej..”, sa hon och såg lite oroligt på mig. ”Vi går väl in då.”

Kvällen blev.. blandad. Det var ovanligt att äta alla tillsammans, men det kändes bra också. Men samtidigt så var det svårt att låtsas vara glad, och jobbigt att aldrig veta om rösten skulle hålla när jag skulle säga något. Så jag var ganska tyst.
”Det här var jätte gott”, log Jenny.
”Tack, vad kul att du tycker det”, log mamma.
Hon kastade då och då lite oroliga blickar mot mig, för att sen le lite, uppmuntrande förmodade jag. Men det funkade inte riktigt. När Peter sen föreslog att vi skulle se en film tackade jag nej. Jag hade varit här länge nu, och det kanske hade hjälpt lite, men nu ville jag hem. Jag ville slippa att behöva hålla uppe fasaden ett tag. Jag ville få vara ledsen ifred.
Och ja, jag hade ett litet, litet hopp att Trey skulle vara hemma. Att allt skulle vara bra.
”Men tack för maten”, log jag. ”Det är bäst jag går nu så jag inte missar bussen.”
”Men du kan åka med mig”, sa Jenny och reste sig upp med sin tallrik.
”Ska du åka hem redan?” frågade Peter.
”Jaa jag är jätte trött. Jag öppnade imorse, och sen tycker jag inte att Max behöver ta bussen hem. Den tar sån tid.”
”Du behöver inte”, log jag svagt och ställde undan min tallrik.
”Jag vill”, log hon tillbaks så jag protesterade inte mer.

Mamma kramade om mig länge i hallen.
”Ring om det är något, när som helst.”
Jag nickade och släppte henne.
”Tack.”
Jag vinkade till Peter och gick sen ut på trappen och väntade på att Jenny också skulle komma.
Efter att hon låst upp bilen öppnade jag dörren och satt mig ner i det mjuka skinnsätet.
”Åh vad mätt jag blev”, flinade hon och körde ut från gården. ”Man äter alltid för mycket när det är något gott.”
”Mm”, flinade jag tillbaks och vred upp värmen lite. Det var inte alls skönt ute nu, och det kändes att bilen stått ett tag.
Vi åkte en stund utan att säga något tills Jenny bröt tystnaden. 
”Vad är det som har hänt?..”
”Jag och Trey har gjort slut”, sa jag och förvånades själv över hur lugn jag lät.
Hon såg snabbt på mig.
”Va?”
Jag nickade och såg ner. Börja inte gråta.
”Varför då?” frågade hon förvånat.
”Jaa, alltså.. det var snarare Trey som gjorde slut. Inte vi.”
”Men varför det? Ni var ju jätte kära nyss?” sa hon oförstående.
Jag fortsatte tyst titta ner, försökte stressat att hålla tillbaks gråten.
Jag var jätte kär nu med.
”Max?” Hon kastade en blick på mig igen men jag skakade bara på huvudet och bet mig hårt i läppen. Jag kunde inte säga något, det skulle brista då. Jag märkte hur hon körde in till vägkanten och sen stannade.
”Max.. Jag vill höra allt, nu.”
Jag fuktade läpparna med tungan och vände ner blicken igen.
”Jag.. jag vet inte ens hur jag ska börja..” Jag ville inte ljuga.
”Från början?” föreslog hon mjukt och vände sig om mot mig.
Jag såg försiktigt upp. Det var mörkt ute och det var bara instrumentbrädan som tidigare lyst upp lite i bilen, men nu hade dom lamporna också slocknat. Det var åtminstone lite lättare att prata i mörker.
”Du vet Martin?”
”Jaa, honom har du berättat om.”
”Han.. kom hem till oss för några dagar sen.. Trey var inte hemma.”

Det hade varit skönt att få berätta allt. Även om det hade gjort fruktansvärt ont. Som att hälla salt i ett helt öppet sår. Jenny knäppte loss sig och lutade sig mot mig för att krama mig hårt.
”Jag är så ledsen Max..”
Jag skakade sakta på huvudet.
”Det var mitt fel. Jag är så himla äcklig..”
”Sluta, säg inte så”, sa hon tyst. ”Jag tänker inte säga att det var bra gjort av dig att kyssa honom, även om det nu tydligen var han som började så har man ju alltid ett val.. men du är inte äcklig Max.”
”Jag försökte dra mig undan!” försvarade jag mig.
”Nyss sa du att du besvarade den?.. Det är enklast om du är ärlig..”, sa hon försiktigt.
Jag såg ner i golvet. Jag hade visst varit mer ärlig än jag kom ihåg. Jag hade verkligen kysst honom tillbaka?
”Bara en liten stund..”, sa jag tyst.
”Men ändå. Det jag skulle säga var i alla fall att det var bra av dig att berätta det för Trey.”
”Varför då? Nu har han ju stuckit! Jag sa ju att han inte ens öppnade!”
”Ta det lugnt, lyssna på mig först.”
Jag andades tungt ut.
”En av dom viktigaste sakerna i ett förhållande är ärlighet och tillit. Du var skyldig Trey att berätta det där, och som du sa själv skulle du ju ha mått dåligt av att inte ha sagt något, eller hur?”
Jag nickade.
”Just därför var det det enda rätta. Sen är det faktiskt upp till Trey. Men det är klart att du måste få förklara allting, annars blir det ju inte heller rättvist”, sa hon. ”Förstår du hur jag tänker?”
”Jaa.. men det var ju inte som att jag knullade honom eller något.. eller sa att jag var ohjälpligt förälskad i honom. Jag sa bara att det råkade hända, att han kysste mig, han behövde ju inte göra slut”, sa jag upprört.
”Fast om man verkligen är kär i någon, som Trey i dig, så tar det nog väldigt hårt med kyssar också. Det är inte så bara. Han litade väl på dig..”
Jag vände mig mot fönstret och såg ut med sammanpressade läppar. Jag visste ju att hon hade rätt.
”Har Trey varit med många?.. Jag menar inte att lägga mig i..”
”Nej. Han har inte varit någon player som jag var. Han har väl varit seriös med typ en innan mig. Vadå?”
”Då är det ännu mer förståeligt tycker jag. Att han verkligen är seriös med den han är med. Och då tar han det hårdare än någon som kanske strular runt ofta.”
”Som jag eller? Det var inte så att jag hade en ny varje vecka om du tror det!” sa jag lite hetsigare.
”Nej jag menade inte dig!” sa hon snabbt. ”Jag menade generellt.”
Jag suckade och satt tyst en stund.
”Nej han öppnar sig inte så lätt. Det är väl just därför han inte strular runt. Han är bättre än så”, sa jag tyst och kände hur jag sjönk ihop lite i sätet. Han hade litat på mig och verkligen öppnat sig. Vi hade känt varandra jätte länge innan vi ens blivit tillsammans. Så det var ganska logiskt att han tog det hårdare ju.. Jag var en sån hemsk människa. Och jag hade inte ens menat det. ”Men hata mig du också om det känns bra”, fortsatte jag.
”Lägg av, det gör jag inte.”
”Du tycker ju bara att allt är mitt fel i alla fall. Martin är helt oskyldig, eller hur? och det var väl jag som attackerade honom”, sa jag lite småsurt.
Jag visste att jag var fånig. Jag hade gjort fel, jag förtjänade inte något medlidande direkt. Men just nu ville jag ha det, för jag tyckte så fruktansvärt synd om mig själv. 
”Det är väl klart att det är hans fel också. Men det är ju du som är kär i Trey, eller hur?”
”Jaa det är klart.”
”Och gjort är gjort, så jag tycker inte du ska fokusera något mer på Martin och hur mycket fel han har gjort. Det hjälper ju inte.”
Kunde hon inte bara hålla med mig om att Martin var en idiot? Just nu skulle det kännas mycket skönare.
”Nej men det är ju ändå slut. Trey är ändå borta. Och jag vet fan inte vad jag ska göra utan honom!” sa jag och rösten bröts i slutet av meningen.
”Han är inte borta Max. Förr eller senare måste han prata med dig. Du får nog helt enkelt vänta. Jag tror det är bäst.”
”Men då tror han att jag inte bryr mig”, sa jag och strök irriterat bort en tår som trängt fram.
”Nej eftersom du var hem till.. Samuel?..”
”Sid.”
”Sid igår så har ju Trey hört att du vill prata och förklara. Då är det upp till honom nu. Och jag tror han kommer vilja prata.”
”Det har gått 3 dagar!” sa jag irriterat igen.
”Han behöver kanske 4 dagar. Eller 5. Du kan inte göra så mycket mer än att vänta Max. Även om du ångrar dig jätte mycket och det var Martin som började så är det ju tekniskt sätt du som gjort fel, och då får du låta Trey ta den tid han behöver. Det var ju ni som var tillsammans och inte han och Martin.”
Varför var hon så elak? Tänk om jag skulle få vänta i månader? År? Och sen se honom med någon ny? Då skulle inga förklaringar i världen hjälpa. Den tanken gav mig panik. Men jag sa inget till Jenny.
”Jag menar inte att vara taskig mot dig”, sa hon tyst efter ett tag.
”Nehej..”, svarade jag lika tyst, fastän jag egentligen förstod det ju.
”Jag är jätte ledsen att det hände. Och jag förstår, eller jag kan nog inte helt sätta mig in i hur jobbigt det måste vara för dig.”
Hon kramade min axel med handen.
”Vill du följa med hem till mig?” frågade hon.
Jag skakade på huvudet.
”Nej. Det är okej. Jag vill bara hem.”
”Okej. Du vet att jag finns för dig i alla fall.”
Hon startade bilen och körde ut på vägen igen. Jag log svagt och nickade.
”Tack.”

Ungefär 40 minuter senare körde hon in vid trottoaren utanför lägenheten. Jag kastade en blick upp mot fönstret och kände hur hjärtat sjönk lite. Det var helt släckt.
”Är du okej Max?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej. Tack för skjutsen”, sa jag och öppnade dörren.
”Vänta. Jag kan stanna ett tag med dig om du vill? Vi kan se någon film eller bara prata?”
Jag skakade på huvudet igen och klev ur bilen. Jag lutade mig sen ner för att kunna se henne.
”Det går bra. Hejdå.”
”Okej, ring om det är något. Hejdå.”
Jag hann se Jennys oroliga blick någon sekund innan jag rätade på mig igen och stängde dörren.



Jag sjönk ner på knä på toagolvet intill Trey och slet tag i hans hand.
”Vad håller du på med?!” sa jag skrämt.
Han släppte det han höll i handen och jag såg att det var den lilla saxen jag haft liggande i skåpet utan att ha använt en enda gång. Det rann blod längs hans onormalt smala arm och han såg.. sömnig ut. Som att han inte var särskilt närvarande.
”Trey för fan!” Jag drog upp han i en mer sittande ställning och la händerna på hans kinder för att fixera hans huvud mot mig. ”Är du okej?!”
Han vek undan med blicken och försökte ta sig loss.
Jag såg snabbt ner på hans arm igen, det blödde som fan. Jag släppte honom och kom upp på fötter. Jag slet åt mig en handduk ifrån kroken och sjönk sen ner bredvid honom igen. Jag tryckte hårt den mörkblåa handduken mot den blodiga armen.
Jag hade inga problem med blod om det gällde ett litet skrubbsår eller något, näsblod var inte heller någon fara. Men att se Treys arm så där skrämde vetttet ur mig. Det var liksom inte naturligt.
”Sluta”, mumlade han.
”Vad håller du på med Trey?” frågade jag och hörde själv hur ostadig min röst lät.
”förlåt”, viskade han.
Jag fortsatte trycka mot hans arm.
”Det är dig själv du gör illa ju. Du lovade att inte göra det igen. Du sa att du hade slutat.”
Det hade varit nog jobbigt att se ärren förut. Jag förstog inte hur Max hade klarat av att se det här.
”Men för att jag är jobbig..”, fortsatte han och undvek fortfarande att titta på mig.
Varför sa han så precis nu? Varför gjorde han plötsligt illa sig? Vi hade ju pratat om det här, att jag brydde mig om honom och att han inte var jobbig. Det hade väl inte hänt något mer nu?
”Du är inte det. Men det här är helt sjukt”, sa jag och lyfte sakta på handduken. Jag mådde illa av synen av allt blod. Jag torkade försiktigt bort det då det i alla fall verkade ha slutat blöda. Det hade åtminstone inte blivit jätte djupa sår.
Och precis då började det blöda igen.
”gud..”, mumlade jag och tryckte hårt till igen. ”Har det hänt något? Varför gjorde du det här Trey?!” frågade jag upprört.
Han stönade plågat till.
”Du får kasta ut mig. Du kunde ha sagt något.”
Jag såg förvirrat på honom.
”Va?”
”Jag hörde.”
Jag förstog ingenting.
”Vad pratar du om?”
Trey drog plötsligt åt sig armen.
”Jag hörde vad du sa till Hale! Att du inte orkar med mig! Att jag bara förstör. Att du inte kunde fatta hur jag kunde hålla på så här”, sa han och andades snabbt.
Jag blev tyst några sekunder.
”Jag pratade ju om Martin!”
”Va?” pep han.
”Jaa. Jag och Hale pratade om Martin. Att han varit hög igen och inte verkar bry sig i bandet. Att han förstör för bandet just nu..”
Trey såg tyst på mig.
”Jaha”, sa han lågt. ”Jag trodde du pratade om mig.”
Jag brukade kunna hålla mig lugn men nu blev jag faktiskt irriterad. Jag reste mig upp och såg på honom.
”Alltså.. att du för det första tror att jag säger sånt om dig gör mig bara jävligt besviken, jag trodde du kände mig bättre än så. Och för det andra, du kunde väl ha pratat med mig istället för att börja skära sönder armen?!”
Han såg upp på mig med förtvivlad blick.
”Men jag trodde..”
”Du trodde jävligt fel! Jag pratade inte om dig! Jag sa att jag skulle gå och kolla hur det var med dig, inget annat. Nu får du fan ge dig. Jag ringer till Max nu, det här går inte.”
”Nej! Nej Sid, sluta. Gör inte det. Sid.”
”Jo Trey, jag försöker hjälpa dig men om du inte ens kan lita på mig utan gör sånt här så går det inte.”
”Men..”
” Om du hade skurit lite för djupt då?! Va? Jag vill inte vara skyldig till det Trey!”
Han kom upp på fötter.
”men förlåt! Jag tycker bara att jag är så jobbig och så hörde jag dig och.. det blev för mycket ju. Jag visste inte vad jag skulle göra!” sa han och andades snabbt igen.
”Du behöver prata med Max.”
”Nej! Jag vill inte. Inte nu. Sluta..” Han drog händerna genom håret och hans ögon lyste av panik.
Jag tog ett djupt andetag.
"Tror du jag vill hitta dig så här då?! Man kan inte alltid få som man vill. Du behöver prata med Max, förstår du inte det?"
"Nej! Sluta, lägg av bara.. jag.." Jag trodde nästan att han skulle börja hyperventilera. "Det var inte meningen ju!"
"Det var väl ändå du som gjorde det? Du har ju gått in hit och letat på en jävla sax! Du tror att jag vill kasta ut dig, du kan ju knappt andas normalt Trey! Vad fan ska jag göra tycker du?!"
Jag blev bara så rädd och arg att jag inte kunde ta det lugnt. Jag fick fram mobilen ur fickan och började bläddra efter Max nummer.
"Men sluta! Sid!" kved Trey fram och försökte dra tag i min arm. "Snälla.. gör det inte."
Jag mötte hans blick och sänkte sakta mobilen. Jag ville inte få honom att ramla ihop eller något.
”Lugna dig Trey. Jag ringer inte.”
Inte idag.
”Jag kan dra om du vill. Jag gör det nu.. Jag kan.. Pontus kanske är hemma..” Han trängde sig förbi mig och ut från badrummet. ”Jag kan nog sova där..”, sa han mellan dom häftiga andetagen.
”Trey!”
Jag drog tag i hans arm för att få honom att stanna. Jag drog honom sen mot mig och la armarna hårt om honom.
Han drog häftigt efter andan igen innan han sjönk ihop i mina armar. Jag kramade honom hårt och det tog inte lång tid förrän han började gråta. Några korta snyftningar innan allt kom.
”Det är klart du ska stanna här”, sa jag tyst och strök honom över ryggen. 

 
Jag hoppades ändå. Att dörren skulle vara öppen. Att han inte bara tänt.
Men det var låst, och när jag öppnat och gått in var det alldeles tyst i lägenheten. Ingen Trey. Jag bet mig hårt i läppen och tog av mig skorna. Mobilen hade varit tyst hela dagen.
Han skulle inte ringa.
Jag släpade mig in i badrummet och tog av mig kläderna för att sen gå in i duschen.
Det var först när vattnet rann ner över håret och ner längs kroppen som jag tillät tårarna att komma igen. Då kunde jag låtsas att det var vatten.
Jag ville bara att någon skulle tala om för mig vad jag skulle göra för att ordna allt. Inget ’Det kommer bli bra’. Jag ville veta exakt hur jag skulle göra. Jag vägrade inse att de var över. Det fick inte vara det. Jag saknade honom så himla mycket. Vi hade ju pratat om allt. Och nu plötsligt var jag singel och Trey vägrade att prata med mig.
Det var helt overkligt. Och så sjukt skrämmande.
Jag klev ur duschen igen och drog en handduk om mig. Han måste väl komma och hämtade sina saker åtminstone? Det måste han. Och då skulle jag vara här. Då skulle han bli tvungen att prata med mig.
Eller hur?

Jag tog på mig underkläder och gick sen och borstade tänderna. Efter det gick jag in på mitt rum, jag undrade om min blick såg lika tom ut som den kändes.. jag såg liksom inget särskilt detaljerat, det var som att mina ögon blivit helt grumliga.
Du gråter för i helvete.
Jag strök irriterat med händerna över kinderna och tog sen ett djupt andetag. Jag bröt inte ihop. Jag var inte sån. Och det här skulle fixa sig. Det var inte kört.
Oftast så kunde jag distrahera mig ganska bra när jag skrev, så jag kanske kunde försöka skriva på den där låten jag börjat på för länge sen. Vad som helst som kunde få mig att tänka på något annat än honom.
Jag öppnade skrivbordslådan och fick fram skrivhäftet och rotade sen runt efter en penna där i också. Då jag inte hittade någon suckade jag och stängde den med en smäll.
Fanns det inte ens en jävla penna här inne?
Jag snurrade runt och kastade en blick mot bokhyllan, där på en av dom övre hyllorna stog ett svart glas som jag hade några pennor i. Just ja. Jag gick fram dit och sträckte upp armen för att ta ner glaset. Det stog lite för långt in så jag fick sträcka på mig ännu lite mer för att nå. Och när jag fått tag i glaset och skulle dra det längs den svarta träskivan så råkade jag på något sätt få med mig något annat. Något som ramlade ner från hyllan, ner på golvet, och gav ifrån sig ett högt kras. Något som gick i tusentals små bitar.
När jag såg vad det var brast precis allting. Det var liksom den sista droppen som behövdes. Det kändes som salt i ögonen, det kändes som att någon slog mig med en hammare i bröstkorgen, som att någon borrade i mitt huvud, som att någon sparkade på mig när jag redan låg.
Jag satte händerna för ansiktet och sjönk sakta ner mot golvet tills knäna slog i det med en duns. Hela min kropp skakade samtidigt som den häftiga gråten fyllde rummet.

”Jag vet att du alltid tyckt att alla hjärtans dag är fjollig..”, flinade Trey.
”Jaa det tycker jag fortfarande”, log jag snett tillbaks.
Det var den 14:e februari, och som vanligt var affärerna överdrivet rosa. Det var ’alla hjärtans dag’-erbjudanden, fåniga nallar som höll i röda hjärtan, chokladaskar med hjärtformad choklad som inte ens var särskilt god. Alla par skulle gå på bio och vara gulliga mot varandra, och det var liksom så.. överdrivet och onaturligt. Okej om man gick på bio och gjorde söta saker för varandra lite då och då, men om man gjorde det bara för att det var ett visst datum en visst månad så var det bara så fejk. Det var inte så att jag var helt oromantisk själv, när jag väl hittat någon riktig pojk eller flickvän så ville jag också gå ut och äta middag någon kväll och ge honom någon present då och då, titta på film och sitta alldeles intill varandra i soffan, gå på en lång promenad en sen kväll och hålla handen. Jag tyckte sånt lät mysigt. Men jag skulle aldrig ge honom eller henne en nalle som höll i ett rött hjärta.
”Jag vet.. men jag vill ändå säga en sak. Fast.. det kan vänta tills imorgon istället om du vill”, sa han och log lite försiktigt.
Jag flinade och skakade på huvudet.
”Nej vadå för något? Du får säga.”
”Men du kommer bara tycka att det är fånigt..”
”Ska du ge mig en nalle med rött hjärta?” stönade jag.
Han skrattade till och såg roat på mig.
”Det skulle faktiskt ha varit ganska kul, men nej det ska jag inte.”
Han kliade sig lite i nacken innan han fortsatte. ”Jag har sagt det förut också, men ändå.. Även fast du inte är min pojkvän eller något så.. Jo..”
Jag såg roat på honom. Han verkade nästan nervös ju.
”Vad är det Trey?”
”Jag ville bara säga att du verkligen är min bästa kompis. Det låter väl töntigt och mellanstadie-aktigt, men du är det. Du har liksom alltid ställt upp för mig, och det är så skönt att ha någon som jag alltid kan prata med, om allting. Jag älskar att vi både kan ha kul och prata allvar och veta att du alltid finns där. Jag försöker inte säga att jag är kär i dig eller något, för det skulle vara väldigt konstigt..”, flinade han och fortsatte sen innan jag hunnit säga något. ”Så liksom.. tack för att du finns eller något. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.”
Jag var inte killen som hade lätt för att bli tårögd. Det skulle krävas mycket för det. Men nu kände jag mig rörd på riktigt. Det var klart att Trey sagt att han älskade mig som kompis förut, och jag hade sagt det till honom också. Men sättet han sa det på nu, det gjorde mig faktiskt väldigt varm inombords.
”Men Trey..”, log jag och bet mig i läppen med ett leende.
”Fjolligt jag vet..”, flinade han och drog handen genom håret. ”Men jag ville säga det..”
”Det var inte ett dugg fjolligt, jag tycker precis likadant. Verkligen. Jag är jätte glad att jag har dig också Trey.”
Om jag hade sett några andra stå och säga det där till varandra hade jag förmodligen tyckt att det var alldeles för puttinuttigt, men inte nu, inte när det var vi. Det betydde så mycket för mig att höra att någon uppskattade mig, att jag var värdefull för någon. För jag hade inte fått höra det av särskilt många..
”Jag vet att du inte vill ha alla hjärtans-dag presenter men här”, sa han snabbt och räckte mig ett litet fyrkantigt paket inslaget i vitt glansigt papper.
Jag tog förvånat emot det.
”Vad är det här?”
”Inget speciellt egentligen..”
Jag såg lite nyfiket på honom och började sen dra bort papperet. Jag stannade dock till och såg upp på honom igen. ”Jag har inget till dig..”
”Det gör inget”, log han.
Han hade nog inte väntat sig något heller, dels för att vi som sagt inte var tillsammans och dels för att han visste att jag inte var någon mr. valentine-typ.
Jag drog av papperet och öppnade sen kartongen. Där i, bland lite silkespapper, låg ett hjärta i svart glas. Ungefär lika stort som en knytnäve. Jag tog försiktigt upp det och såg att det var platt längst ner, så att det skulle kunna stå antog jag.
”Men åh..”, sa jag tyst och kände hur ett leende spred sig på mina läppar.
”Jag tänkte att svart åtminstone inte var så alla hjärtans-dag aktigt..”, sa han lite osäkert.
”Det är hur fint som helst”, log jag stort och såg upp på honom, kände mig återigen alldeles rörd.
”Det står lite saker där under..”
Jag vände på hjärtat och såg något som var inristat. Ett M och ett T, med något slags tecken emellan. Inte ett hjärta i alla fall. Jag var glad att jag kommit över Trey faktiskt, det skulle ha blivit sjukt jobbigt just nu ifall jag varit olyckligt kär eller något i honom. Men nu visste jag ju sen ett ganska bra tag att han inte kände något sånt för mig, och jag kände inte heller något sånt längre. Han var min bästa kompis.
”Det är symbolen för vänskap”, sa Trey och log lite.
”gud, det här är nog den finaste present jag fått”, viskade jag och log stort mot honom.
Jag la försiktigt ner hjärtat på sängen och slog sen armarna om honom.
”Tack Trey! Det var hur gulligt som helst! Och inte ens på ett fjolligt sätt”, sa jag och kramade honom hårt.
Han skrattade och kramade mig.
”Vad bra, jag var jätte nervös att du skulle bli sur”, flinade han och släppte mig.
”Äh det är klart att jag inte skulle bli sur över något sånt här. Nu känner jag mig mest dum som inte har något till dig.”
”Det gör inget sa jag ju. Jag ville bara att du skulle ha den där.”
Jag log mot honom igen.
”Du är bäst, vet du det? Jag kunde inte ha fått en bättre kompis.”
Jag tog upp hjärtat igen och strök sakta fingret över det släta glaset, vred försiktigt lite på det för att se hur det skimrade ur olika vinklar.
”Vart ska jag ställa det..”, sa jag lite undrande. ”Inte på skrivbordet i alla fall för då kommer jag säkert råka ha ner det i golvet eller något.”
Trey såg sig lite omkring i mitt rum.
”I hyllan då?” log han.
”Jaa det blir bra”, sa jag och gick fram till den svarta trähyllan jag hade vid väggen mitt emot sängen. ”Blir det bra här?” frågade jag och sträckte mig upp mot den näst översta hyllan och satte ner hjärtat där.
”Jaa nu syns den jätte bra”, log han.
Jag gick tillbaks till honom och såg mot hyllan.
”Skitbra.”
 Nu skulle jag kunna se hjärtat när jag låg i sängen på kvällarna. Den tanken fick mig att le.


Och nu låg hjärtat i tusentals små svarta glasbitar.



Efter att jag slutat gråta och Sid fått plåstra om min blodiga arm, med vissa protester från mig, hade vi satt oss i soffan framför någon halvtråkig film.
Och just nu låg jag med huvudet i Sids knä och såg halvhjärtat mot teven. Jag kände mig jätte hemsk. Sid hade verkligen tagit illa upp, och det var inte särskilt konstigt. Men han hade sagt att vi skulle släppa det för ikväll och ta det imorgon isåfall. Och det var kanske bäst. När jag i princip hade anklagat honom för att ha pratat om mig med Hale så hade jag inte tänkt på att det skulle såra honom, jag hade inte tänkt så överhuvudtaget. Jag hade bara varit egoistisk och tänkt på mig själv. Det var först nu jag insett det. Och det fick mig att må jätte dåligt.
Han drog sakta fingrarna genom mitt hår och jag slöt ögonen. Det var inte som att det var något romantiskt över situationen, det kändes bara bra, som en liten tröst fastän det var jag som varit elak, och fastän jag kände mig både ledsen och dum.
Jag öppnade ögonen igen och Sids tatuering på armen fångade min blick.
”Gjorde den ont?” frågade jag tyst och petade försiktigt på det tatuerade bandnamnet.
”Nej inte så farligt”, sa han tyst och fortsatte fingra med mitt hår.
”Så säger du bara för att verka cool”, sa jag lågt och drog lite på munnen.
”Mm..”, svarade han lite utdraget. ”Tungan gjorde ondare.”
Jag slöt ögonen igen medans Sid sakta drog fingertopparna genom mitt svarta hår.



Jag såg framför mig en lång stund. Trey var nog helt slut, men jag kände mig rätt trött själv. Det var jobbigt för mig när han mådde dåligt. Jag ville kunna hjälpa. Och samtidigt var jag lite arg på honom för att han gjort illa sig själv. Han skulle inte göra så. Och det sved lite att han trott det där om mig.
Hade jag inte visat alls att jag brydde mig om honom? Att jag älskade honom? Att han var min bästa kompis? Var jag så dålig på att visa det att han trodde att jag skulle snacka skit om honom till Hale?
Hur kunde han tro att jag ville kasta ut honom? Och att jag inte orkade med honom längre? Och att jag dessutom skulle ha sagt det bakom ryggen på honom? Riktiga kompisar ’orkade man med’ fastän dom mådde dåligt. Riktiga vänner fanns där i alla lägen. Och det var det jag försökte göra för Trey. Just nu snurrade verkligen frågorna runt i mitt huvud. Men jag hoppades att han bara varit förvirrad och ledsen, och att det var därför han trott det där. För visst visste han hur mycket jag brydde mig? Det måste han veta.
Jag fortsatte stryka fingrarna igenom hans hår och såg ner igen.
”Trey?” sa jag tyst men fick inget svar.
Jag böjde mig ner lite och såg att han blundade. Han måste ha somnat. Jag log svagt och gjorde sen en kraftansträngning för att kunna lyfta upp honom och resa mig upp.
Jag gick in i sovrummet och la försiktigt ner honom i sängen. Efter att jag rätat på mig började jag klä av mig men tvekade lite med fingrarna på jeansknappen, och suckade sen åt mig själv. Vi hade varit väldigt överrens om att vi inte skulle göra något igen, och dessutom var Trey inte direkt i form. Det var inte som att han skulle hoppa på mig. Ett tag imorse hade det till och med låtit som att Trey ångrade sig mer än mig också. Så jag drog av mig jeansen och rättade till mina svarta boxers innan jag drog linnet över huvudet.
Jag la mig ner bredvid honom i sängen och drog upp täcket över oss. Jag strök sen försiktigt handen över Treys kind.
”Godnatt”, viskade jag.
Även fast jag skrikit på honom, blivit rädd, arg, irriterad och besviken så betydde han ju verkligen jätte mycket för mig.


Jag brydde mig inte ens om att kolla på klockan, jag tänkte sova ändå. Mina knän värkte efter att jag befunnit mig på golvet så länge. Det högg till i magen på mig när jag såg på sängen och på några sekunder hade jag slitit åt mig täcket och kudden och gått ut ifrån mitt rum.
Jag la ner allt i soffan i vardagsrummet och kröp ner under täcket. Jag kunde inte direkt fly saknaden av Trey, men jag behövde i alla fall inte göra den ännu starkare genom att sova i en för stor säng med en kudde som luktade som honom.
Jag såg upp i det mörka taket en stund och kände mig bara helt tom. Jag slöt sen ögonen och försökte glömma.


                                                                                    *



När jag vaknade var det ljust i rummet och jag vände blicken mot Sid som låg bredvid mig. Jag kunde inte ens minnas att jag lagt mig i sängen igår. Men det andra mindes jag alltför tydligt, och jag var glad att han faktiskt låg bredvid mig, för det hade inte varit konstigt om han inte gjort det. Armen sved och jag hade dåligt samvete över hur jag sårat Sid. Jag var nog i själva verket väldigt självisk av mig. Jag stötte bort en av dom personerna som brydde sig allra mest om mig.
Jag låg alldeles tyst tills Sid rörde lite på sig.
”Är du vaken?” viskade jag.
”Mm..” Han vände sakta på sig med ansiktet mot mig.
”Godmorron”, sa jag lågt. ”Du..”
”Är du okej?” frågade han innan jag hunnit klart.
”Inte direkt. Du.. det var verkligen inte meningen.. igår.”
”Vilket av det?”
Jag slog skamset ner blicken.
”Allting.”
Han sa ingenting och jag såg försiktigt upp igen.
”Jag vet att du inte skulle säga så om mig..”
”Gör du?”
Jag tyckte inte om det där tonfallet, men jag förtjänade det väl.
”Jaa..”
”Jag vet att jag inte är perfekt eller någonting. Men jag gör verkligen mitt bästa. Och.. jaa då är det inte så kul att bli anklagad för att ha pratat bakom ryggen på någon. För något som jag dessutom aldrig skulle säga. Jag vet att du mår dåligt och så, men jag trodde åtminstone att du litade på mig.”
Jag kände mig bara mer hemsk för varje ord han sa.
”Jag gör det. förlåt Sid. Och jag vet att jag säger det jätte ofta, och jag har varit dum flera gånger.. men jag menade inte.. Jag litar visst på dig”, stakade jag mig fram.
Jag fick inte förstöra det här också. Stackars sid. Först hade jag sex med honom, sen var jag sur på honom, sen sårade jag honom jätte mycket.. och det var jag som dragit in honom i allt det här från början.
”Okej. Om du verkligen menar att du gör det så..”
”Det gör jag.”
Han såg på mig en stund och det gjorde ont att se hans ledsna blick.
”Då är det okej”, sa han lågt.
Jag la försiktigt armarna om hans midja och kramade honom länge.
”Nej det är det inte. Men tack för att du finns Sid”, sa jag lågt.
När han inte sa något bet jag mig lite oroligt i läppen men höll kvar armarna om honom.
”En sak till bara, om du tror att jag tycker något, eller tror att jag gjort eller sagt något, kan du fråga mig om det istället då? Och inte.. göra illa dig själv eller dra egna slutsatser?”
Jag nickade.
”Jag lovar.”
”För det känns mer rättvist så. Jag hoppas du vet att jag bryr mig om dig? Jag trodde verkligen det..”
”Jag vet det. Det är klart jag vet Sid, så mycket som du har ställt upp för mig. Jag är jätte ledsen för igår, jag vet inte hur jag kunde tro något sånt..”
”Jaa det var jävligt dumt av dig att tro det. Men ursäkten är godtagen eller vad man säger.”
Jag log lite svagt men leendet försvann ganska snart.
”Vill du att jag ska gå? För efter det här så förstår jag om du verkligen vill det.”
Han suckade och la armarna om mig.
”Du skulle ju sluta med det där. Det är klart att jag inte vill. Dryga pojke..”, sa han och kramade mig.

Jag försökte verkligen äta som vanligt. Jag tyckte ju om stekt ägg egentligen. Men jag tänkte för mycket, och då gick det inte. Jag lät huvudet hänga lite och såg uppgivet ner på tallriken. Varför kunde jag inte bara?
”Vi ska kanske byta det där förbandet..”, mumlade Sid efter en stund och jag såg automatiskt mot min banderade arm. ”Eller.. hur funkar det? Du har väl gjort det förut..”
Besvikelsen i hans röst var tydlig, men som sagt förtjänade jag det. Det hade varit så himla dumt av mig att göra det igen, och att dessutom tvinga Sid att behöva se det.
”Jag..” Jag såg ner i bordet och ryckte svagt på axlarna. ”Jag fixar det.”
”Brukar du göra djupare än så där?” frågade han, med det där tonläget som jag inte hört honom använda så många gånger förut, och som jag inte tyckte om.
”Sid.. vi behöver inte prata om det här.”
”Brukar du det?”
”Jag.. brukar är väl fel ord egentligen, jag har.. hade slutat. Men förut när jag..” Jag tyckte inte alls om att prata om det här. ”Ja.”
Jag såg försiktigt upp på honom och hans blick var hård.
”Jag fattar inte vad det hjälper att du ska göra illa dig själv, fattar du inte vad som.. vill du dö?”
Den rättframma frågan fick mig att bli alldeles tyst för en stund.
”Nej. Eller, vissa gånger. Ibland. Men inte igår. Jag.. Sid..”, försökte jag igen.
”Jag vill höra.”
Jag såg ledset ner på dom stekta äggen igen.
”När smärtan blir för jobbig att hantera vill jag ersätta den.. med något mer.. fysiskt ont. Det blir som en lättnad. Som en befrielse.”
Det lät sjukt. Jag hörde det själv. Men ändå hade jag gjort det så många gånger. Jag trodde att jag hade slutat på riktigt. Men tydligen var jag inte så pass stark som jag ville tro. 
”Du måste hittat något annat sätt. Trey, du får inte göra det igen. Fattar du? Jag skiter i om du mår bättre för stunden av det, du får inte ändå.”
Jag nickade tyst.
”Jag vet..”
Det här påminde så mycket om Max. Det var nästan som att det var han som satt framför mig och sa orden.
”Kan jag inte få prata med honom?”
Jag såg upp på honom.
”Va?”
”Kan jag få prata med Max?”
Det var som att han läst mina tankar.
”Nej.”



Jag såg på honom en stund. Igår hade varit droppen, jag förstog att jag verkligen måste prata med Max. Trey gick runt som en sorgsen zombie. Ibland hände det ju att vi kunde skämta lite och ha kul, men sen blev han deppig igen. Han gjorde inte några framsteg med maten heller, och sist jag försökte prata med honom om det så hade han ju blivit sur. Och igår när han ristat med den där saxen..
Och grunden till allt det där var Max. Om Trey vägrade prata med honom behövde i alla fall jag göra det. Jag behövde få höra Max version av det hela. Det här gick inte. Jag skulle också bryta ihop snart.
”Snälla, jag kan åka dit?”
”Nej.”
Jag drog handen genom håret.
”Jag vill bara prata med honom Trey, du behöver inte följa med.”
”Varför ska du göra det? Max har visat ganska tydligt att han hellre vill vara med Martin. Och jag har gjort slut..”, sa han. ”Det är inget mer med det.”
Men med tanke på att hans röst sprack i den sista meningen och smärtan som lyste i hans ögon så trodde jag honom inte riktigt. Jag tyckte så synd om honom.
”Trey..”, sa jag tyst och sträckte ut handen över bordet.
”Kan du ta med kläder till mig då?” viskade han.
Hela han utstrålade smärta nu. Det såg ut som att han skulle falla i bitar.
”Självklart. Jag fixar det”, sa jag tyst.”Det blir bra. Jag lovar.”
Jag såg hur han kämpade mot tårarna.
”Varför gjorde han det?..” kom det lågt ifrån honom, med den där plågade rösten.
”Jag vet inte Trey.. Jag vet inte..”


Jag vände sida i tidningen och började läsa en artikel som handlade om någon konstutställning som skulle hållas i helgen. Inte särskilt intressant men jag behövde distrahera mig med något.
Det var dock ansträngande att ens hålla ögonen öppna. Jag hade inte sovit mycket alls inatt.
Men ringsignalen från min mobil fick mig att bli helt klarvaken. Jag hann se Sids namn på skärmen innan jag svarade.
”Hallå!”
”Tjena, det är Sid.”
”Hej, vad vill du?” frågade jag och kände mig både förvirrad och lättad.
Att Sid ringde var bra.
”Är du hemma?”
”Jaa det är klart.” Ifall Trey skulle komma hem..
”Skulle jag kunna komma över?”
Jag svalde snabbt.
”Absolut. Trey.. också?”
Hans tystnad sa allting. Trey skulle inte komma. ”När kommer du?” frågade jag istället lågt.
”Typ.. ganska snart. Om det är okej?”
Jag nickade.
”Yes. Vi ses då..”
Fast varför skulle han vilja ses? Vad ville han säga?
Jag satt med mobilen i handen en lång stund efter att jag lagt på. Det var verkligen positivt att Sid ringt, mycket bättre än det där korta samtalet sist när han inte låtit mig prata med Trey och bara lagt på. Men det var klart att jag hade velat att det skulle ha varit Trey som ringt.
Jag hade inte hört hans röst på 3 dagar..


äntligen -.-

kul att ni verkar vilja ha kvar martin i alla fall ;) då har jag kanske inte fått honom att framstå som hel-ond i alla fall, för det är han inte =)

men kapitelinfo nu då ;)
jag har suttit och skrivit rent alla dom 37 handskrivna sidorna, råkat bli lite tårögd som vanligt för att jag lever mig in för bra i mina karaktärer(max denna gång), lagt till ungefär 2 word-sidor som inte var tänkta från början, och blivit frustrerad för att jag inte får till alla meningar precis som jag vill.

men nu får det duga -.- bara genomläsningen kvar för att kolla slarvfel, sen kommer det förmodligen upp i början av veckan =)

och yes jag tjatar lite igen ;) ni måste ju vara fler än 6 personer som läst bonuskapitlet jag slängde upp för några dagar sen? och jag vill höra vad ni tycker, kritik (positiv som negativ) gör en alltid bättre, så skriv en kommentar 8)

röstningen

här är resultatet av röstningen jag hade om vilken som var er favoritkaraktär ;)

Sid vann med 8 röster, ganska tätt följd av Trey på 6 röster, och sen Max på 4.
och för att redovisa resten av rösterna: (gud vad proffsig jag låter ;)) Dan på 2 röster, Hale 1 röst, och Derek 1 röst.

Den som får lämna serien blir alltså.. Martin eller annan.
ring och rösta på din favorit så att han eller hon inte behöver lämna!



okej slut på detta seriösa inlägg :)

ps. missa inte det senaste kapitlet här nedanför =)

bonuskapitel - max

jag är inte klar med kapitel 31 än, och höll på med en flashback till det. men den blev lite för lång för att ha med i kapitlet tyckte jag, så därför får den bli som ett eget litet extrakapitel, hoppas ni gillar det =)
slutet av den kanske ni känner igen, för det är samma händelse som var med i början av crash, då trey tänker tillbaks på när max kysste honom för första gången(för några år sen, och då han sen kommer över Trey.) , fast nu är den ur Max synvinkel.
början är dock 'nutid' =)

och efter att ni har läst -> kommentera =D 





Jag kunde inte tänka mig att vara utan Trey. Shiet, han hade varit i mitt liv enda sen jag började på dagis. Visst, vi hade haft några års uppehåll där mellan mellanstadiet och tills att vi började på samma högstadium. Men ändå, han hade alltid funnits där. Det kändes som en evighet sen vi flyttade ihop, efter att ha bott i den där studentkorridoren i ett år. Och ännu avlägsnare då jag blivit kär i honom för första gången. Och kommit över honom. För att sen bli kär igen.
Men den där första gången.. jag var inte helt säker på när känslorna för honom egentligen dykt upp. Kanske var det redan när vi bodde på studenthemmet, och sen ökade när vi flyttade ihop? För visst hade jag känt något mer än bara vänskap när vi satt i det trånga affischtapetserade studentrummet och spelade gitarr och skrattade? När vi festade till långt in på nätterna och knappt orkade gå upp på lektionerna dagen efter? Jo, det hade nog börjat redan där.

”Vi kan väl vänta ett tag med att gå över till Mikey? Det lär inte bli något drag förrän senare ändå”, flinade jag och slängde mig ner på sängen.
Det var inte särskilt stort utrymme vi hade på två personer. En säng vid vardera långsida och ett skrivbord var väl egentligen det som fick plats där inne. Men det dög, vi hade ju inte så mycket annat att välja på. Och vi ville båda gå på den här skolan. Det hade liksom inte funnits något annat val än Estet för mig. Jag kunde absolut inte tänka mig att gå någon plugglinje som Natur eller någon fjollig bakningslinje som livsmedel. Så jag var glad att jag kommit in, och ännu gladare att Trey också valt samma linje. Det hade varit tråkigt om vi hade börjat på olika skolor efter 9an, för då hade vi säkert tappat kontakten igen.
”Absolut”, log Trey tillbaks och tryckte sen gitarren i famnen på mig. ”Spela något nu.”
”Men..”, flinade jag och satt mig lite mer upp. ”Jag lovar att mina fingertoppar kommer börja blöda snart”, sa jag men drog dom ändå försiktigt över strängarna.
En 2 timmars lång musiklektion tidigare på dagen hade satt sina spår.
”Sluta mesa dig, vi behöver lite förfest”, sa Trey skämtsamt och satt sig i sängen bredvid mig och lutade sig sen mot väggen.
Jag började spela på en av mina favoritlåtar för tillfället och kastade då och då en blick på honom. Han hade sminkat sig lite mer än vanligt nu ikväll, med något tjockare kajalstreck under ögonen. Han passade i det.
”Vad tittar du på?” frågade han efter en stund och såg lite nyfiket på mig. ”Ser jag konstig ut?”
Jag flinade och skakade på huvudet.
”Tvärtom. Du ser bra ut, du borde sminka dig så där oftare.”
Han log lite generat.
”Äh..”
”’Äh..’”, härmade jag honom och knuffade till honom lite i sidan med armbågen.
”Sluta!” skrattade han och knuffade tillbaks.
”Hey! Tror du det är okej att knuffas så där eller?” frågade jag med spelad kaxighet och la ifrån mig gitarren för att sen brotta ner honom i sängen.
”Ah! Nej sluta Max! Du började!” skrattade och vred sig under mig för att komma loss, utan större framgång. Fast jag hade mina aningar om att han inte tog i allt han kunde heller.
”Jag hör inte vad du säger!” flinade jag och stack in mina fingrar i hans midja så att han tjöt till.
Jag visste ingen som var mer kittlig än Trey.
”Lägg av! Allvarligt.. Max!” fick han fram mellan flämtningarna.
På något sätt lyckades han i alla fall trycka mig ifrån sig, och jag själv tappade balansen. Det hela resulterade i att jag ramlade ner från den smala sängen och landade i en hög på golvet.
”Aj..”, sa jag först men brast sen ut i skratt.

Mikey gick en klass över oss, och orättvist nog så hade andraårs-eleverna större rum än oss, men iochförsig var det bra när någon av dom ordnade fest. Det hade ju knappast gått att få in fler än 2 personer till på vårt rum. Och en fest på 4 personer lät ju inte jätte roligt.
Men luftkonditioneringen var inte bättre i deras rum och det märktes verkligen att vi var en hel hög med människor där inne. Det var som en bastu, plus några grader varmare. Och musik som säkerligen hördes enda till källarvåningen. Men det hörde till.
Jag hade en ölflaska i handen som jag inte ens visste hur jag hade fått, men jag klagade inte utan drack några klunkar innan jag vände mig då någon sa mitt namn.
”Maaax! Dansa med mig”, log Rebecka och drog tag i min lediga hand.
Jag flinade och snurrade henne ett varv samtidigt som jag kastade en blick omkring i rummet efter Trey.
Jag dansade med min svarthåriga klasskompis en stund innan jag släppte henne med ursäkten att jag höll på att dö av törst och behövde något att dricka. Det var faktiskt sant.
Men i jakten på något nytt drickbart krockade jag ihop med Trey.
”Åh jag letade efter dig”, flinade jag. ”Man borde inte kunna tappa bort någon i ett studentrum!”
Trey skrattade och såg upp på mig.
”Jag såg dig med Rebecka, men du såg ut att vara ganska upptagen.”
”Hon är lite överenergisk.. åh, kan jag få smaka?” frågade jag och nickade mot ciderburken han höll i handen.
”Visst”, log han och räckte mig den.
Jag höll på att sätta i halsen när en låt av mitt favoritband började spela.
”Hör du?!”
Trey skrattade och nickade.
”Jaa..”
”Vadå ’Jaa..’? Jag älskar den här”, sa jag och drog tag i hans arm för att dra in honom bland dom andra som dansade. Det skvimpade ur lite cider ur burken då jag började dansa, men det gjorde inte så mycket. Och snart hade jag fått med Trey också, och det hela slutade i någon blandning av bugg/disco/hårdrockshoppande. Men kul hade vi.

Någon timme senare snubblade vi ut ifrån det överfyllda rummet. Någon hade sagt att dom sett vaktmästaren på våningen under som hade sett lagom irriterad ut. Och man ville inte vara kvar i rummet ifall han kom upp. Han var känd för sina bestraffningar. Det var egentligen inte tillåtet att lämna sina rum efter klockan 11 på kvällarna. Så han tog ofta tillfället i akt att prata med ens mentor så att man fick kvarsittning, eller tvingade en till skitgöra som att skrapa bort tuggummi från bänkar, sortera böcker i biblioteket eller damma hyllor inne på skolan som låg alldeles i anslutning till studenthemmet . Ingen favorit på skolan alltså.
Jag hade kanske fått i mig lite för mycket under kvällen, därav mina omanliga fnissningar.
”Här Max!”
Jag vände mig om och såg på Trey.
”Va? Vi ska väl till vårt rum?” frågade jag och flinade. ”Eller har du några andra busiga idèer?”
Trey skrattade och skakade på huvudet, pekade sen på dörren som han stannat framför.
”Vårt rum är här.”
”Åh.. jaha”, flinade jag och vände om för att gå dit. ”Missade visst den.”
”Hade du ens någon koll på vilken våning vi bor på?” frågade han retsamt.
Jag log oskyldigt och skakade sakta på huvudet.
”Kom nu”, flinade han och öppnade dörren.
Jag följde med in och föll sen ner i sängen.
”Vad ska vi göra nu?” frågade jag glatt.
”Sova?”
”Trååååkigt”, sa jag och drog handen genom håret.
”Vad vill du göra då?” frågade Trey roat och satt sig ner i min säng.
”Mmmhh.. kramas kanske”, flinade jag och sträckte ut armarna för att dra ner honom bredvid mig.
”Aj, jag vred till armen..”
”Ojdå..”, sa jag men flinade sen till igen och la armarna om honom för att krama honom hårt. ”Du är min bästa kompis Trey. Du vet det va?”
”Jaa”, flinade han men fick sen ett lite mer besvärat ansiktsuttryck. ”Du kväver mig Max.”
”Va?” sa jag och kramade honom hårdare. ”Du är som en nalle! Typ så att man bara vill krama dig hela tiden!”
”Max”, sa han hest och jag såg på honom igen. ”Jag.. får ingen lu..uft!”
”Men gud säg det då!” sa jag förskräckt och släppte honom snabbt.



Senare i veckan.

”Max..”, viskade Trey.
”Mm?”
”Är det här så smart?”
”Jaa, det kommer gå jätte bra Trey”, flinade jag.
Jag gläntade försiktigt på dörren och kikade ut i korridoren. Det var släckt överallt och lika tyst. Men så var klockan över 12 också.
”Ser du någon?” frågade han.
”Nej..”, sa jag och skakade på huvudet. ”Jag tror det är lug..” Innan jag hunnit avsluta meningen fick jag syn på en gestalt längre bort i korridoren och drog blixtsnabbt igen dörren. Vilken gav ifrån sig en hög smäll.
”Jag vet inte vem det var!” pep jag till och rusade till sängen och kastade mig ner i den.
”Var det vaktis?!”
”Jag vet inte!”
Trey kröp snabbt ner i sängen han också och vi låg knäpptysta en lång stund innan jag vågade sätta mig upp igen. Det hade kanske bara varit någon annan elev som haft planer på att smyga ut.
”Den här gången kollar jag”, sa Trey och gick tyst fram till dörren och öppnade den.
Jag ställde mig alldeles bakom honom och kikade över hans axel.
”Det är tomt va?”
”Ja.. Kom, vi skyndar oss.”
Vi stängde dörren efter oss och började sen snabbt gå i korridoren mot trappen som ledde ner till undervåningen där utgången var. Ibland kunde man faktiskt vakna på natten och vara jätte röksugen, då var det klart att man var tvungen att smyga ut.
Plötsligt tvärstannade Trey i trappen och jag höll på att snubbla in i honom.
”Shh!” sa han och hukade sig ner lite för att kolla efter något eller någon på undervåningen. ”Jag tyckte att jag såg någon..”
”Sluta skräms”, flinade jag.
”Hörde du?” frågade han snabbt.
”Nej!”
”Det var något som knarrade.. Du vet väl att det är spöktimmen just nu?..” frågade han men kunde inte hålla sig särskilt länge innan han började fnittra. Och så klart smittade det av sig.
”Vi måste vara tysta!” väste jag men började ändå skratta.
Vi skyndade oss nerför trappan så att vi kom ner i den väldiga entrèn. Just på natten kändes faktiskt hela studentbyggnaden lite gammaldags och spöklik, när jag tänkte efter så fanns det många likheter mellan inredningen här och hur den brukade se ut i spökhus i nöjesparker . Golven täcktes av mörkröda heltäckningsmattor, trapporna hade rejäla träräcken, och det var högt i tak. Därifrån hängde en enorm ljuskrona, och på dom mörka väggarna som nästan såg ut att vara i sten satt det ljushållare med vita smala ljus i.
Med snabba steg tog vi oss vidare till utgången och tryckte upp dörren för att komma ut på stentrappan.
”Shiet”, flinade Trey och lutade sig mot det svarta räcket.
”Vi klarade det i alla fall”, flinade jag tillbaks och fick upp ciggpaketet ifrån fickan.
Jag rökte inte särskilt ofta, men jag fick sånna där ryck ibland då jag verkligen blev jätte sugen. Trey däremot sa att han skulle sluta. Fast det hade inte hänt än.
”Här”, sa jag och sträckte fram paketet till honom innan jag satte min egen cigg mellan läpparna.
Jag tände både hans och min för att sen ta ett bloss. Det var kyligt ute, men samtidigt skönt på något sätt. Friskt liksom.
”Det är fullmåne..”, konstaterade Trey och jag följde hans blick mot den stora månen.
Men min blick lämnade den ganska snabbt och gled istället över till Trey. Jag var verkligen glad att jag hade honom. Men något som gjorde mig lite fundersam var att jag liksom.. kände mig varm inombords när jag var med honom. Det hade jag inte tänkt på tidigare. Jag hade ju tyckt om honom jätte mycket på högstadiet också, då vi äntligen hittade tillbaks till varandra igen, men jag hade inte känt den här värmen.. Det var något som kommit smygande nu sen vi börjat på gymnasiet. Jag visste inte riktigt vad det betydde.
Eller.. jag hade mina aningar. Men ändå.. vi var kompisar. Jag ville inte förstöra något. Trey kände väl knappast den här värmen, och jag ville inte riskera vår vänskap. Jag var ju inte ens helt säker, det kanske bara var något jag inbillade mig.
Trey vände blicken mot mig och log, blåste sakta ut lite rök.
Höll han inte kvar min blick lite längre än vanligt?
Men precis efter att jag tänkt det släppte han min blick och knäppte av lite aska från sin cigg. Han lutade sen ryggen mot räcket bredvid mig.
”Har du varit kär någon gång?” frågade jag plötsligt.
”Va?” flinade han och såg lite förvånat på mig.
”Jaa.. alltså jag undrar bara”, log jag.
Han såg lite fundersam ut.
”Jag tror inte det. Eller nej det har jag inte. Fast det finns en här.. på skolan alltså. Som jag typ.. nu låter det jätte löjligt”, flinade han.
Jag hade nästan hållit andan. Tänk så.. han kanske också..
”Nej men säg”, sa jag.
”Jo alltså, det finns en kille som jag blir lite pirrig av att se. Typ varm. Om du fattar?”
Jag nickade snabbt.
”Jaa?”
Det här hade han inte sagt något om.
”Vem är det då?” frågade jag andlöst.
”Han bor inte på studenthemmet. Jag har bara sett honom inne på skolan några gånger. Typ lång, svart hår, ganska blek. Dan tror jag han heter.”
Jag försökte verkligen hålla minen trots besvikelsen. Jag fattade inte ens varför jag blev besviken, jag var väl inte.. kär i Trey?
Kanske.
”Åh.. Jag tror inte jag har sett honom. Du får visa sen”, log jag.



Ett år senare.

När vi slutat ettan kände vi att vi hade tröttnat lite på hela studentkorridorgrejen. Det var inte lika kul längre, och jag insåg själv att anledningen till att mina betyg inte varit särskilt bra var just att vi la ner mer tid på att festa med dom andra än att plugga. Och visst, det var kul, men jag ville inte gå ur skolan med sämre betyg än jag haft i 9an. Så vi hade börjat kolla efter någon lägenhet i närheten av skolan, och otroligt nog hade vi hittat en jätte fin som dessutom var billig. Det hade nästan varit för bra för att vara sant, och vi hade inte alls räknat med att få den.
Men några veckor senare hade vi fått veta att vi faktiskt skulle få lägenheten. Det kändes sjukt kul att vi skulle flytta ihop, i en riktig lägenhet. Med flera rum som vi skulle få inreda själva, ett eget kök, ett badrum som vi inte behövde dela med massa andra, kunna gå ut vilken tid vi ville, slippa dunkningar i väggarna när dom bredvid hade fest långt in på småtimmarna, få en egen balkong till och med. Det skulle bli askul.

Precis som jag trott så trivdes vi jätte bra i lägenheten, och på något sätt kom vi ännu närmare varandra. Trey hade förståeligt varit jätte deppad efter att Dan flyttat och det tagit slut mellan dom, men det gick över så småningom och vi hade verkligen jätte kul.
Fast jag hade kvar dom där känslorna som jag känt redan förra året, och dom hade blivit något starkare också. Men jag sa ingenting om det, för det skulle bara bli konstigt. Det var ju inte så att jag gick omkring och var olyckligt kär i Trey eller något. Jag var bara.. lite kär ändå. Men det var ingen katastrof liksom.
”Ska vi beställa pizza?” frågade Trey ifrån köket och kom sen in i vardagsrummet. ”Jag håller allvarligt på att dö av hunger”, flinade han.
”Det låter väldigt bra”, log jag brett. ”Ska jag ringa?”
”Om du vill. Jag vill ha den där.. romeo i alla fall.”
”Du är så söt som alltid beställer romeo-pizzan”, log jag retsamt.
”Jättekul”, sa han och flinade tillbaks. ”Den är faktiskt god.”
”Jag tror dig”, sa jag och fortsatte flina. ”Jag ska nog välja något mer.. manligt.”
”Alltså du är så jävla dryg”, sa han och tog dom få stegen fram till soffan där jag satt och tog upp en av kuddarna för att slå mig i huvudet med, dock inte särskilt hårt.
”Nu jäklar!” skrattade jag och drog tag i hans arm för att få ner honom i soffan.
”Nej!” skrek han till och höll händerna över huvudet.

”gud vad gott det här var”, sa jag och lutade mig bakåt i soffan efter att ha ätit upp pizzan.
”Jaa, jag är så sjukt mätt”, sa Trey och la besticken ovanpå kartongen.
”Går det någon bra film ikväll?” frågade jag och drog lite i en av mina svarta hårslingor.
”Vet inte. Jag orkar inte hämta fjärrkontrollen.”
”Inte jag heller.”
Vi satt tysta en stund innan jag började skratta.
”Hur kan man bli trött av att äta?!”
Jag reste mig upp från soffan och hämtade fjärrkontrollen som låg framme vid teven. Jag satt mig sen bredvid honom i soffan igen och började zappa bland kanalerna.
”Jag ska bara duscha, du kan väl leta på någon film så länge”, log han och reste sig upp. ”Det är tur att vi inte har badkar för jag tror fan jag skulle sjunka då”, skrattade han och gick till badrummet.
Jag hörde Trey komma ut ifrån badrummet en stund senare.
”Det börjar en film snart som jag tror är bra”, sa jag och zappade vidare till en annan kanal. Den brunhåriga killen fångade direkt min blick.
”Okej, jag ska bara ta på mig något”, hörde jag Trey säga.
”Vänta kom!” ropade jag. ”Vad är han med i för film? Skynda dig!”
Han kom in i rummet och såg mot teven, precis då han försvann ur bild.
”Vem?”
”Vänta han kommer nog snart igen, han pratade med den där killen nyss”, sa jag och fortsatte se på teven.
Trey satt sig i soffan bredvid mig men jag höll kvar blicken mot teven. Jag visste att jag skulle fundera jätte länge över vart jag sett den där skådespelaren förut annars.
”Men kom igen, han måste vara med igen. Jag kände igen honom jätte väl.”
Jag kastade en blick mot Trey och kände hur min blick dröjde sig kvar när jag insåg att han satt i bara handduk. Visst, jag hade sett honom utan tröja förut. Men nu satt han alldeles bredvid, med små vattendroppar som rann längs bröstkorgen och ner över den platta magen.
”Alltså jag ska klä på mig”, flinade han. ”Jag ska bara se om han visas igen.”
”Trey..”
Han såg lite förvånat på mig.
”Jaa vad är det?”
Jag hann inte tänka efter så mycket utan lutade mig istället mot honom och tryckte i nästa sekund läpparna mot hans.
Hans läppar kändes helt stela emot mina.
”fan Max!” sa han och drog sig ifrån mig.
”Vad.. är det?” frågade jag och såg lite besvärat på honom.
Det var inte så här jag hade tänkt att han skulle reagera.
”Varför gjorde du så där?” fortsatte han.
”Du.. gillade det inte?” frågade jag lite osäkert.
”Max.. jag känner inte riktigt så.” 


441

så många sidor består crash av än så länge ;)
word-sidor i textstorlek 12 har jag räknat då =)

det har hunnit bli en del XD




edit: om det skulle dyka upp någon flashback i nästa kapitel, alltså något som max och trey gjort tidigare (eller bara max, eller bara trey. ni fattar.), har ni några önskemål om vad den skulle handla om då? 8)
känner att jag behöver lite inspiration, och förhoppningsvis kan ni vara söta och ge mig lite =D

Crash m/m - del 30

30:e kapitlet! woho =D jag fick faktiskt ihop mer än vad jag hade trott, inget 25-sidorskapitel, men i alla fall mer än dom två sidorna jag trodde att det skulle bli ;)
och som vanligt: jag vill inte tjata men kommentera. kort eller lång spelar ingen roll men alla som läser skriver åtminstone Något, okej? 8)
nu när det är 30-firande och allting ;)
och yes, Max är tillbaks 8D




- han kommer inte tillbaks






Ibland vill man bara kunna spela tillbaks tiden.
För att kunna göra saker lite annorlunda. För att kunna säga lite andra saker, eller helt enkelt låta bli.
Det kändes som en helvetesevighets lång tid sen jag sagt det där till Trey, och ändå så var det bara 2 dagar sen.
I förrgår..

När jag tagit mig upp på fötter och puttat upp portdörren så var Trey redan borta.
”Trey!” skrek jag ändå och började sen småspringa i strumpfötterna åt det hållet jag trodde att han sprungit.
”Trey!”
Jag saktade ner och kände hur det susade i huvudet på mig. helvetes jävla skit. Han skulle komma tillbaks snart, eller hur? Han skulle vända om högst 10 minuter och komma tillbaks för att prata igenom allt.
’Men då gör jag det! Okej?! Jag gör slut för i helvete Max! Jag orkar inte!’
Hela jag, min hjärna, min kropp, försökte ignorera just den meningen, för att jag inte stog ut med den. För att den var så tydlig. Det fanns inget tvivel, inget ’Men han menade det nog inte på det sättet..’
Trey hade gjort slut med mig.
Jag blev stående på den asfalterade vägen och bara stirrade. Små gruskorn borrade sig in i mina fötter, men det var ingenting mot smärtan jag kände inombords.
Trey skulle snart vara hemma igen. Högst 10 minuter.

Jag vände mig sakta om och gick mot porten igen. En tjej i min ålder kom gående mot mig och jag såg hennes blick vandra ner till mina fötter. Hon såg sen upp på mig med någon slags ’Och vad är det för fel på dig då..?’-blick.
”Nej jag ville inte ha skor på mig idag! Okej?!”
Hon såg förskräckt på mig och gick sen snabbt förbi utan att säga någonting.
jävla fjortis.

När jag kommit in igen försökte jag lugna ner mig. Det var inte kört än. Det var det verkligen inte. Han hade bara blivit arg, då kunde man säga och göra dumma saker. Han skulle snart komma hem.
Jag gick in i köket och suckade tungt då jag såg skärvorna av dom två kopparna Trey släppt i golvet. Jag hämtade disktrasan och började torka upp teet som skvätt över en stor del av golvet. Jag plockade sen försiktigt upp porslinsbitarna.
”helvete”. Jag svor lågt till då jag lyckades skära mig på en av dom.
Jag reste mig upp och sköljde av handen under kranen och gick sen iväg till badrummet för att hämta ett plåster.
Någon frukost hade jag ingen lust att äta längre.
När jag gått tillbaks till köket igen kollade jag ut genom fönstret, på den tomma lekparken, den lika tomma vägen utanför porten, den brunaktiga gräsmattan. Varför kom han inte?
Jag ryckte till när min mobil plötsligt började ringa. Trey!
Jag sprang in i mitt rum och såg mig snabbt omkring, hur kunde jag alltid glömma vart jag lagt mobilen? Men ljudet kom inte ens därifrån. Jag stannade till någon sekund innan jag skyndade mig in på Treys rum istället. Det var där vi hade sovit..
Och där inne på sängbordet låg mobilen. Jag tog snabbt upp den och kastade en blick på displayen. Martin..
”Vad är det?” sa jag irriterat efter att jag tryckt på ’svara.’
”Jaa hej på dig med.”
”Det är inte läge nu Martin!”
”Vadå vad har hänt?”
Jag suckade tungt och sjönk ner på sängen.
”Max?”
Jag drog handen genom håret.
”Vad fan kysste du mig för?”
Han blev tyst en lång stund.
”Jag.. du var väl också med på det..”
”Nej det var jag inte.”
”Fast det var ju inte direkt så att jag inbillade mig att du kysste mig med..”
Hans ord framkallade ren och skär ångest.
”Jag var inte beredd! Du började. Och vad fan gjorde du det för? Brukar du hångla upp upptagna killar eller? Eller du behöver inte ens svara på det föressten”, sa jag giftigt.
”Men.. jag vet inte. Ibland händer bara sånt där vet du väl. Och jag tycker fortfarande om dig”, sa han och verkade ignorera min sista kommentar.
”Men du visste att jag är ihop med Trey!” Var.
”Sorry.”
”Det är liksom lite försent nu”, sa jag hårt.
”Vad menar du?”
Jag lutade pannan mot handen. Jag skulle aldrig ha följt med Martin hem igår.
”Maxi?”
Jag suckade tungt.
”Inget.”
”Jo men säg.”
”Inget säger jag ju!”
Jag orkade inte med det här.
”Det hör jag väl för fan! Kan du sluta barnsla dig och säga istället?”
”Jag berättade för Trey och nu har han dragit! Nöjd?!”
”Oj..”
”Just det.”
”Jag visste inte.. Alltså.. Men vadå dragit? Har ni bråkat?”
Bingo. Guldstjärna för den oerhört intelligenta gissningen.
”Jaa det kan man säga”, sa jag torrt.
”Ni kan väl snacka då? Jag menade inte..”
”Sen när bryr du dig i Trey då? Du vill ju inte att jag ska vara med honom! Så du är väl nöjd.”
Det var kanske fel av mig att vara så dum mot Martin. Men jag ville skjuta undan vetskapen om att jag hade besvarat hans kyssar. Och det var lättare om jag tog ut ilskan på honom.
Jag hade aldrig haft särskilt lätt att hålla mig lugn. Det hade varit så enda sen jag var liten.
”Jag har sagt att jag är ledsen! Det var inte meningen. Men du är inte helt oskyldig själv. Eller tycker du det?”
”Lägg av”, sa jag sammanbitet.
Han blev tyst en stund igen.
”Det fixar sig, du kan väl skylla på mig om det känns bättre. Han har väl aldrig gillat mig ändå.”
”Jag kan inte snacka med honom för han har dragit! Han gjorde slut för fan!”
Det här blev för mycket. Min röst var nära att spricka när jag sa det sista. Jag fixade inte det här. ”Jag måste gå nu, hejd..”
”Men Max.”
”Nej, jag måste. Hejdå.”
Jag la på och föll ner på rygg i sängen.
Varför kom han inte?
Jag snurrade lite på mobilen i handen. Jag vågade inte ringa honom. Jag ville inte höra honom skrika åt mig igen. Även om jag förtjänade det.

Det hade varit naivt av mig att tro att han skulle ta det bra. Jag hade förstått om han börjat gråta, för Trey var känslig, och jag hade berättat något som ingen ville höra. Men jag hade aldrig någonsin trott att han skulle göra slut. Det hade inte funnits på kartan. Hade jag trott att han skulle göra det hade jag nog aldrig berättat.
Det skulle ha varit påfrestande att hålla det inom mig, men hellre det än det här.
Jag hade aldrig sett honom så arg..
Men han kunde inte bara dra! Han borde ju ha tyckt att det var bra att jag var ärlig. Han kunde väl ha låtit mig förklara i alla fall?!

Efter att jag gått emellan köket och vardagsrummet och kollat ut genom fönstret typ 10 gånger, försökt titta på teve, suttit vid datorn, snurrat mobilen i handen typ 100 gånger och duschat iskallt stog jag inte ut längre. Jag kunde inte sitta och bara vänta.
Så jag gick in på mitt rum och la mig i sängen för att försöka sova. Jag struntade i att ta av mig kläderna. Jag ville bara somna så att Trey skulle vara tillbaks när jag vaknade.

Jag drog snabbt på mig den svarta skjortan och gick ut ifrån mitt rum.
”Trey vi måste sticka om typ 2 minuter!”
”Jag hittar inte min spray!”
Jag krockade nästan med honom i hallen.
”Du har ju inte ens klätt på dig!” flinade han mot mig.
”Jag vet”, flinade jag tillbaks och började knäppa knapparna. ”Men vi har jätte bråttom ändå!”
”Jag har egentligen ingen lust..”, suckade Trey och drog handen genom håret.
”Inte jag heller, men vi kan ju gå därifrån om det blir jätte tråkigt. Men det blir pinsamt om vi kommer dit sist.”
”Sant. Klara färdiga gå?”
Han sprang iväg till sitt rum i jakt på sprayen och jag själv knäppte knapparna i raketfart.
Det var meningen att vi skulle iväg till en klassfest. Dom vi gått tillsammans med på högstadiet. Jag trodde att man brukade ha sånna när man var typ 40, men det var några tjejer ifrån klassen som dragit igång det och dom var jätte angelägna om att alla skulle komma.
Vi hade bara inte varit ute i så god tid idag, därav stressandet.

”Hur ser jag ut?” frågade Trey snabbt och höll ut armarna.
”Assnygg, är jag okej?”
”Stekhet”, svarade Trey lika snabbt och slet åt sig jackan.
Vi småsprang nerför trappan och det var inte förrän vi kommit ut som jag insåg att vi inte ens låst.
”fan vi låste inte dörren!” sa jag och vände om igen.
Jag hörde Trey skratta innan dörren slog igen efter mig.

”Vilket jävla kaos”, skrattade Trey bakom mig när vi sprang mot busshållplatsen. Påsen han höll i handen klirrade på ganska fint.
”Skynda dig!” ropade jag.
”Jag försöker! Vänta! Jag får håll!”
Jag började skratta jag med och vände mig om.
”Krama en sten eller något då! Kom nu.”
Vi fortsatte springa och snart syntes busshållplatsen i alla fall. Jag vände mig snabbt om igen och kollade så att Trey var med, men han hade hamnat ännu mer efter.
”Skynda dig! Vi kan inte missa bussen!”
”Men jag har håååll!” Ropade han tillbaks men skrattade ändå. ”Det gör asont! Vänta!”
Jag saktade in lite.
”Bussen!” skrek han till och pekade. ”Spring Max!”
”åh gud, skynda dig!” sa jag och viftade med armen mot bussen. Jag vände mig snabbt om mot Trey igen och nu verkade han ha fått en skrattattack också, och halkade så klart efter ännu mer.
”Spring!” skrattropade han. ”gud påsen kommer gå sönder!”
Jag spurtade på den sista biten och tack och lov stannade bussen.
”Det kommer en till”, flåsade jag till chauffören.
En liten stund senare snubblade Trey in i bussen och tryckte sitt kort mot läsaren.
När han fortfarande skrattade brast det för mig också och vi damp ner på sätena mitt emot varandra med högljudda fnissningar.
”Vi måste sluta vara så tjejiga!” skrattade Trey och tog ett djupt andetag.
”Okej”, flinade jag tillbaks och började sen skratta igen.
Nu skulle vi i alla fall hinna.

Det var en sån där härlig sommarkväll när det fortfarande var varmt fastän solen börjat sjunka längre ner på himmelen.
Bussen skumpade plötsligt till och chauffören gjorde en kraftig inbromsning.
”Vad hände?” frågade Trey med höjda ögonbryn efter att han fått greppa tag om sätet för att inte flyga rakt fram.
”Ingen aning..”, sa jag och kikade ut genom fönstret. ”Är du okej?”
”Jaa det är ingen fara, snabba reflexer”, flinade han.
Chauffören hade ställt sig upp.
”Det verkar som att jag har fått punktering. Jag ska ringa till garaget och höra ifall dom kan skicka hit en ny buss. Men tyvärr kommer det väl dröja ett tag.”
Jag vände mig om mot Trey och flinade till. Det här var inte sant. Hela den här kvällen hade varit ett kaos.
”Alltså..”, flinade Trey. ”Vi måste vara med i dolda kameran eller något.”
”Det känns så. Men vi kommer ju omöjligt hinna om vi väntar här. Ska vi gå?”
Han nickade.
”Jaa det är kanske lika bra. Det kommer ju inte gå fort men..”
Vi klev av bussen och började sen gå längs landsvägen som kantades av en brun åker på ena sidan och ett grönt fält på den andra.

”Fortfarande håll?” flinade jag efter ett tag.
”Lite grann”, flinade han tillbaks.
”Det kanske hjälper om du håller i min hand då”, sa jag med ett snett leende och tog mjukt tag i hans hand. Han flätade ihop sina fingrar med mina och påsen han höll i den andra handen klirrade till igen.
”Äh, ska vi fuska och ta en öl nu? Dom andra lär väl ändå vara där redan”, flinade jag.
”Det låter väldigt bra”, sa Trey och skrattade lite.
Han var så fin när han skrattade.
”Jag fattar inte varför jag tog jacka, jag svettas fan ihjäl”, fortsatte han och räckte mig en ölburk och öppnade sen en egen.
”Skål”, flinade jag och slog min burk lätt mot hans innan jag tog en klunk.

”Jag vill ha en puss”, flinade Trey.
Vi hade gått ett bra tag men befann oss fortfarande vid landsvägen. Någon buss hade inte åkt förbi än och knappt någon bil heller.
”Det kan du få”, flinade jag tillbaks och tryckte mjukt mina läppar mot hans. Jag höll kvar dom länge och stannade sen till och la armarna om honom.
Trey kysste mig mjukt och jag kunde inte hejda mig utan lät mina händer leta sig in under hans tröja.
”Vad gör du?”, fnissade han till men tryckte sig närmare mig.
Trey blev om möjligt ännu mer fnissig efter att han druckit lite. Men det var ganska sött.
”Vi behöver inte skynda oss va? Vi har ju ändå kommit försent”, flinade jag.
”Vadå har du andra planer eller?” frågade han retsamt.
”Kanske det”, flinade jag till innan jag drog ner honom diket.
Han tjöt till och var nära att snubbla.
”Max din jävla galning!”
”Sorry!” Jag skrattade till men la snabbt mina armar om honom igen.
Efter en stunds hånglande föll vi ner i gräset och jag rullade över åt sidan så att jag hamnade ovanpå Trey.
”Hej”, flinade han upp mot mig.
”Hej snygging.”
Snart befann sig båda våra händer under varandras kläder och i takt med att solen gick ner ökade hettan mellan oss.
”Ah.. gud Max..”
Jag rörde mig mjukt mot honom och blev ännu mer tänd av att höra hans ord. Han la sina händer mot mina höfter och hjälpte till med rörelserna.
”Åh.. Jag älskar dig Maximilian.”
Jag ryste till och kysste honom på halsen. Det var inte ofta han använde mitt riktiga namn, men det lät bra när han sa det.
”Jag älskar dig med Trey”, andades jag fram.

Jag vaknade med ett leende på läpparna. Det där hade varit en helt okej dröm. Jag vände mig om för att kunna kyssa Trey, han kanske ville förverkliga den där drömmen.
Det högg till i magen på mig när inte Trey låg där bredvid. Det var först då jag mindes.
Jag satt mig upp och tog snabbt upp mobilen som låg bredvid mig. Jag bläddrade fram Treys namn och tryckte på grön lur.
2 signaler hann gå fram innan samtalet trycktes bort. Det kändes inte bara som ett slag i magen nu utan en fet jävla spark.
Han ville inte ens svara.
Det kunde inte vara kört. Det gick inte.
Jag ringde upp honom igen men möttes den här gången direkt av mobilsvaret. Jag släppte mobilen och drog handen genom håret. Vart fan var han?! Tänkte han bara vägra att prata med mig? Hur moget var det egentligen?
Jag kände hur min andning ökat och jag försökte lugna ner mig. Han skulle ringa upp.



Han kommer inte tillbaks.
Det var inte förräns på kvällen när jag låg helt ensam i sängen som jag insåg det. Tillät mig själv att tänka tanken; ’Han kommer inte tillbaks’.
Det värkte i bröstet på mig. Jag visste inte ens vart han var. gud, tänk så hade han gjort illa sig själv. Tänk så var han ute alldeles ensam.
Tankarna snurrade runt i huvudet på mig och jag kunde inte tänka logiskt överhuvudtaget.
Jag tog tag i mobilen igen och slog hans nummer.
Snälla svara.
Mobilsvar.
Jag la ifrån mig mobilen och vände mig om i sängen.
Den kändes alldeles för stor.
Den röda kudden såg helt fel ut när det inte vilade ett svarthårigt huvud på den.
Det var för tyst när det inte hördes djupa andetag från den svarthåriga pojken.
Det var för kallt när det inte låg en varm kropp bredvid mig som jag kunde lägga armarna om.
Det var för tomt.
Jag tillät inte mig själv att gråta, men den stora klumpen i magen höll på att ta över.
Jag hade aldrig trott att det här skulle hända.
Varför var han så barnslig och stack?!
Så fort jag tänkt tanken fick jag dåligt samvete. Det var väl egentligen fullt förståeligt att han stuckit. Det hade varit konstigt av mig att tro något annat. Det här var bara mitt fel. Inte Treys, inte Martins. Bara mitt.

Jag vet inte hur länge jag låg där i sängen, men jag somnade i alla fall inte. Jag tog tag i den röda kudden och kramade den hårt, drog in den välbekanta doften av Trey - och kastade den sen ifrån mig. Försökte jag ta livet av mig psykiskt?!
Kunde han inte bara komma tillbaks?

Jag stog inte ut längre. Jag reste mig upp från sängen och drog på mig kläder innan jag gick ut i hallen. Han kanske verkligen var ute någonstans.
Jag gick ner för trapporna och ut i den mörka natten. vad fan hade jag gjort?!.
Jag gick ett varv genom lägenhetsområdet men såg honom ingenstans. Jag fortsatte bort till busshållplatsen, enda bort till den stängda kiosken, tillbaks.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara gick.
Till sist hade jag kommit till stan, dit det tar 10 minuter med buss. Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att gå, jag hade ingen koll.
Det var väldigt dött på stan, jag såg bara några få människor som såg ut att vara på väg hem från någon klubb. Jag väntade mig att se honom i varje gatuhörn, varje gränd, men så klart var han inte där.



När jag irrat runt på stan i säkert 20 minuter gick jag in på mcdonalds. 0.45 visade klockan som satt på väggen bakom kassorna.
Jag gick fram till kön som bara bestog av en människa och det blev snabbt min tur.
”En kaffe”, tvingade jag fram. Det kändes som världens utmaning att ens prata.
”10 kronor”, sa killen och knappade in något.
Jag kände efter i fickan efter plånboken men insåg att den låg i den andra jackan. Jag hittade dock några kronor och la upp dom på disken. 5 ynka stycken.
”Om du fyller den till hälften då?” frågade jag tyst. Jag orkade verkligen inte med mer ikväll.
”Du får en kaffe ändå, du ser ut att behöva det”, sa killen och samlade ihop mynten.
”Tack”, sa jag och klämde fram ett leende.
Jag fick min kaffe och gick sen och satt mig vid ett litet bord långt in, så långt ifrån dom andra gästerna som möjligt.
Jag ville inte gå hem till en tom lägenhet.
Jag lutade armbågarna mot bordet och lät huvudet falla ner lite. Det kunde inte vara slut.
Medans jag satt där tyst och stirrade ner i bordet med luggen hängande ner i ansiktet hörde jag en låt på låg volym ur högtalarna, en låt med sorgset pianointro och en jättevacker killröst.
Hold me now, cause i couldn’t even if i tried.
It’s over now, I guess it really is my time.
I don’t wanna go, but it’s time, I gotta say goodbye.
So hold me now..

Jag satt kvar efter att jag druckit upp mitt kaffe. Jag satt kvar efter att alla gått därifrån. Jag satt där medans det kom in nytt folk, som också hann gå. Jag satt kvar tills en tjej kom fram och sa att dom stängde nu.
Jag lämnade restaurangen och började sakta gå hemåt igen. Jag skulle knappast kunna pruta på priset på bussen.
Jag frös som fan, och nu var jag faktiskt trött också. Jag ville bara sova så att det kunde bli en bättre dag imorgon.

När jag äntligen kom hem var jag helt slut. Jag stupade i sängen utan att ens bry mig om att ta av mig kläderna.

Nästa morgon när jag vaknade kändes det inte särskilt mycket bättre. Men jag fick ändå ett litet, litet hopp om att Trey skulle ha kommit hem senare på natten, utan att jag hade hört det.
Jag reste mig upp och smög fram till hans rum. Jag höll omedvetet andan och kikade in.
Tomt.
Såklart.
Sid! Självklart. Varför hade jag inte tänkt på det? Sid måste veta vart han var, han kanske till och med var där. Jag småsprang in på mitt rum och tog upp mobilen. Jag bläddrade fram Sid bland kontakterna och tryckte sen på ’ring’.
Det gick några signaler. Jag kanske ringde för tidigt.
Men så plötsligt trycktes samtalet bort. Precis som när jag ringt Trey första gången.
Nu kände jag mig ännu mer gråtfärdig. Hatade Sid också mig?
Men samtidigt, det måste betyda att Trey var där? Eller att dom åtminstone pratat. Sid måste veta. Annars skulle han ha svarat.
Jag gick sakta in i vardagsrummet med mobilen i handen och sjönk sen ner i soffan. Jag drog handen över ansiktet och tog ett djupt andetag. När jag såg upp igen fångade min blick något svart i ögonvrån. Treys huvtröja låg en bit bredvid mig. Det lilla fick klumpen i magen att förflytta sig till halsen. Igår den här tiden hade han varit här. Igår den här tiden hade allt fortfarande varit bra. En halvtimme senare hade jag förstört allt.
Det kunde inte bara ta slut så här. Det kunde inte vara över bara. Inte på 5 minuter. Min mening, mitt avslöjande, kunde inte ha raserat allt vi hade.
’Jag gör slut för i helvete Max!’
Jag knep ihop ögonen när jag hörde Treys röst alldeles för tydligt i huvudet. Jag vägrade tro det. Jag kunde inte ha förstört allt.
Men jag hade kysst någon annan. Jag hade kysst Martin. Jag hade berättat det för Trey. Jag hade lika gärna kunnat spöa upp honom, sparkat på honom tills han tappade luften. Det skulle ha varit lika elakt som det jag gjort.. Ifall jag hade kysst Martin med vilja vill säga.
Men det var inte så. Trey hade ju inte lyssnat. Jag hade inte fått förklara. Det hade ju inte betytt någonting. Dom där kyssarna var totalt betydelselösa för mig. Det hade bara hänt.
Jag ville att Trey skulle förstå det.

Jag låg näst intill apatisk i soffan hela dagen, förutom då jag försökte ringa till Trey. Men mobilen var fortfarande avstängd.
Jag kände mig så fruktansvärt uppgiven. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det fanns inget jag kunde göra.
Jag försökte tänka mig in i situationen ifall den varit omvänd. Ifall Trey sagt att han kysst Dan eller något. Jag hade nog också blivit jävligt besviken. Men jag hade inte stuckit. Det trodde jag i alla fall inte. Det jag och Trey hade var så himla mycket mer värt.
Jag tog ett djupt andetag igen så att det inte skulle komma några tårar.

Jag saknade att få hålla om honom, fastän han varit så stel på sistone, jag saknade att känna hans läppar mot mina. Att höra hans andetag då han somnat. Att känna hans mjuka hår mot kinden då jag vaknade alldeles intill honom.
Jag saknade att se hans söta leende, och hans retsamma flin då han ibland visade den där kaxigare sidan. Jag saknade att kunna sitta och prata med honom om allting, eller då vi satt i samma rum och gjorde olika saker men att den där gemensamheten ändå fanns där. Jag saknade att skratta tillsammans med honom, att dra fingrarna genom hans hår, att höra hans röst.
Jag saknade att bara se honom. 


                                                                                   *

Det hade gått 2 dagar nu. 2 dagar som jag inte pratat med Trey. Det kändes som en hel evighet. Jag kände inte ens att jag behövde gå upp ur sängen. Dagen skulle ändå bli lika jobbig som den tidigare.




”Det kommer bli bra..”, sa Sid tyst igen.
”Jag är psykiskt störd”, sa jag olyckligt.
”Nej det är du inte alls det”, sa han mjukt. ”Lite psykiskt instabil just nu bara..”
”Det är ju samma sak!” utbrast jag.
”Nej, det är jätte stor skillnad.”
”Vad är det för skillnad?”
”Men.. om du hade varit störd hade du inte vetat om det. Typ. Då hade du påstått att du mådde bra. Så då är du alltså inte störd”, sa han lite trevande.
”Det där lät bara jätte konstigt.”
”Jag var aldrig särskilt bra på meningsuppbyggnader i skolan.. därför lät det kanske skumt, men du är i alla fall inte störd”, sa han log sen lite retsamt innan han fortsatte. ”Inte så mycket i alla fall fall.”
”Mindre än dig!”
”Det är klart. Jag är tydligen galen, enligt flera olika personer.”
Jag skrattade till genom tårarna.
”Galen på ett bra sätt.”
”Är det så?” flinade han.
”Jaa, jag skulle inte vilja att du var helt normal. Då skulle du inte vara Sid.”
”Ska jag ta det där som en komplimang?” sa han och flinade igen.
”Det tycker jag”, log jag.
”Tack.”
Jag torkade bort några tårar och fick fram ett till leende.
”Jag lovar att det fixar sig”, sa han igen och la armarna om mig. I vanliga fall hade det bara känts bra, men nu drog jag mig undan lite.
”Sid..”, sa jag lite besvärat.
”Mm?” sa han och såg plötsligt lite obekväm ut han med.
”Alltså.. igår. Det var inte därför jag ville att du skulle sova med mig. Jag hade inte direkt planerat något.. Det bara kom. Jag tänkte inte. Jag var bara arg på Max.”
Jag slog ner blicken efter att jag fått ur mig det mesta.
”Jag antog det faktiskt.. efter ett tag. Att det inte var något du hade tänkt på.”
Jag vred lite på mina händer och fortsatte se ner.
”Det var inte meningen.”
”Äh det var ju inte bara ditt fel. Jag hade ett val liksom..”
”Men jag tjatade, eller hur?” mumlade jag.
”Nja.. Inte tjata kanske. Du.. var väldigt säker på din sak bara.”
Jag stönade till.
”Det här känns jätte, jätte fel.”
”Det är inte hela världen Trey..”
”Men det blev helt fel! Jag ville ge igen på Max. Och just då kändes det skönt och bra. Men inte längre.”
”Jag förstår vad du menar. Man gör dumma saker när man är ledsen och arg.”
”Jag tänkte inte särskilt långt..”
Jag såg försiktigt upp och Sid suckade tungt.
”Jag borde inte ha gått med på det. Jag menar inte att det var illa på något sätt, men jag borde ha försökt få dig att fatta vad du höll på med, att du egentligen inte ville.”
”Sluta”, avbröt jag honom. ”Det är inte ditt fel. Och det var inte direkt ditt ansvar. Jag borde kunna tänka själv. Stackars dig liksom, jag måste ju ha chockat dig som fan när jag började pussa på dig och.. typ slita av dig kläderna”, sa jag skamset.
Sid skrattade till lite lågt.
”Lite chockad ja. Men jag lovar att du inte våldtog mig, jag var med på det”, sa han och blev sen lite mer allvarlig. ”Jag vill bara inte att det här ska ha förstört något mer mellan dig och.. Max.”
”Det kommer inte bli jag och Max igen ändå. Det här gjorde ingen skillnad. Det är slut.”
Jag förvånades över att jag inte började gråta igen.
”Säg inte så..”, sa han tyst.
”Det är sant.”
Jag drog handen genom håret och bet lite i ena piercingen.
Sid såg på mig en stund men gäspade sen och sträckte på sig. Hans tröja gled upp en bit så att jag såg den platta magen och den smala strängen som gick från naveln och neråt. Jag kände hur kinderna hettade till och försökte snabbt komma på något att säga. gud, jag skulle inte rodna av att se på Sid! Det här var helt konstigt.
”Vad..?” frågade han och stannade till mitt i rörelsen och såg lite osäkert på mig. ”Gjorde jag något konstigt?..” frågade han och sänkte sakta armarna.
”Nej inget”, sa jag snabbt och lät luggen falla ner i ögonen.
Jag skulle Inte tänka på hur Sid såg ut naken.
”Okej det här är jätte skumt”, sa han och jag såg hur han flinade lite. Han fortsatte sen lite allvarligare. ”Du..”
Jag såg besvärat upp och han satt sig på stolen på andra sidan bordet.
”Mm?” sa jag tyst och mumlade sen. ”fölåt, fölåt, fölåt.”
”Men det gör inget Trey. Jag bara.. har liksom..”
Det var ovanligt att Sid inte hittade ord faktiskt.
”Har det här förstört något mellan oss?” frågade han tyst.
Jag såg förvånat upp.
”Tycker du det?”
”Jag hoppas inte det. Liksom..”
”Jag är inte kär i dig eller något. Jag lovar.”
Nu började paniken komma. Skulle jag förlora Sid också nu?
”Okej, det trodde jag inte heller. Det är nog bäst”, sa han och log svagt. ”Jag menar inte att.. alltså. Om du varit kär i mig så hade jag inte tyckt att det var.. dumt på något sätt. Ifall omständigheterna varit annorlunda, om du förstår vad jag menar?”
Jag nickade tyst.
”Men det kändes helt konstigt. Du är ju min bästa kompis”, sa jag lågt.
”Du är min med vet du. Så.. du tycker det är okej? Inget förstört?”
Jag skakade på huvudet och han log svagt tillbaks mot mig.
”Nu känns det bättre. Jag fick världens ångest efteråt, att vi skulle.. sluta vara kompisar på något sätt. Och det skulle jag inte klara av.”
Det värmde att höra det. Att någon faktiskt brydde sig så mycket om mig.
”Nog för att jag har sett dig utan kläder förut.. typ.. utan tröja och sånt, men jag ska försöka tänka bort hur det.. kändes att..”, sa jag och såg ner lite generat igen. Jag ville bara försäkra honom om att jag verkligen inte hade några tankar på att göra om det.
”åh gud”, sa han och skrattade till.
Jag hörde sen hur han reste sig upp då stolen skrapade till lite.
”Kom såg får jag en riktig kram nu.”
Jag log och reste mig upp och la armarna om honom.
”Vi gör aldrig om det, eller hur?” frågade jag.
”Deal.”
Vi stog där en stund med armarna om varandra bara och just då kändes det nästan som vanligt igen. Tills Sid öppnade munnen.
”Du.. har du stånd eller?..”
Jag såg förskräckt upp på honom och släppte honom.
”Nej!”
Han började skratta och såg roat på mig.
”fölåt jag skämtade bara, det var taskigt.”
”Skittaskigt!” sa jag och knuffade till honom. ”Det var inte ett dugg kul”, sa jag och såg surt på honom.
Han fortsatte bara flina.
”Jag ska inte göra det igen.”
”Bra.”
”Vi gör inte om det där. Men du har fan tagit min andra oskuld, det är lite komiskt.”
Jag skrattade till generat.
”Eh.. jo jag har väl det.”
Han drog handen genom håret och flinade.
”Och jag är alltså bi eller något? Jag.. även om det var jätte konstigt och fel så.. alltså.. jo jag tyckte ju..”
”Det är visst inte bara jag som är generad här”, flinade jag.
”Äh sluta. Men alltså.. Jag tyckte ju att det var skönt på slutet.”
”Ett ganska säkert tecken”, log jag.
”Vad skumt det känns”, flinade han. ”Jag kanske har varit det jätte länge.. utan att ha vetat om det. Jag har aldrig blivit påhoppad så där förut”, sa han och såg retsamt på mig igen.
”Lägg av Sid! Jag känner mig redan som ett pervo!” stönade jag. ”Och du verkade ganska nöjd själv där på slutet kan jag upplysa dig om. Jag var inte ensam om att komma om du tror det.”
Han skrattade och slog armarna om mig.
”Sluta vara så söt annars kanske jag blir kär i dig.”
”Ge dig! Det är inte kul Sid.”

Sexsnacket hade distraherat mig en stund, jag hade ju till och med lett och skrattat några gånger, men efter frukosten (som inte gått så jätte bra för min del) var den där deppigheten över mig igen, som en svart skugga. Den hade försvunnit ett tag då solen kikat fram, men nu var den större och mörkare igen.
Jag ville inte vara jobbig så jag hade låst in mig på toan och suttit där inne länge och gråtit tyst. Men Sid hade så klart märkt direkt jag kommit ut.
”Det kommer aldrig bli bra. Jag kommer alltid må så här”, snyftade jag fram.
”Nej det kommer du inte, det har bara gått 2 dagar Trey. Det är okej.”
Jag drog med handen över kinderna.
”Kom.” Sid drog med mig till soffan och sa åt mig att lägga mig ner. ”Du behöver nog vila lite”, sa han och satte på teven.


Efter att ha legat i sängen i en timme till tog jag upp mobilen och försökte ringa Trey igen. Samma resultat som tidigare. Men det gjorde ännu ondare nu. Jag ringde Sid igen och bet mig hårt i läppen medan signalerna gick fram. Bara han inte tryckte av igen.
”Hallå?”
”Är Trey där?!” frågade jag på en gång.
Säg ja, säg ja, säg ja. Då visste jag åtminstone att han var okej.
”Hej, jo.. Han är här”, sa han lågt.
”åh gud! alltså fan.. kan jag få prata med honom på en gång? Jag har ringt säkert tusen gånger. Han kom ju inte ens hem!”
”Du vänta. Han..”
”Får jag prata med honom Sid!”
”Jag kan inte prata nu, jag är ledsen. Jag.. jag måste gå.”
Klick.
Det kändes som is i mina ådror igen. fan.



”Det var någon som ringt fel bara”, log jag svagt och gick in till Trey igen.
Han hade hört att det ringt och jag kunde inte.. det skulle kännas som att jag gick bakom ryggen på honom om jag pratade med Max. Jag ville försöka ordna det mellan dom men jag ville inte svika Trey. Det var en jobbig situation, milt sagt.

”Trey”, ropade jag då lunchen var klar. Klockan hade hunnit blir runt 1.
”Jag kan ta någon macka eller något”, sa Trey tyst och kom in i köket med Rex tätt efter.
”Nej du måste äta.”
Han bet sig i läppen och satt sig vid bordet. Det såg ut som att han väntade på världens straff.
”Du måste gå upp i vikt Trey, det är farligt annars.. du kanske behöver professionell hjälp, typ en läkare. Eller psykolog.”
”Sluta! Det behöver jag inte alls”, sa han vasst.
”Jag menade inget illa..”.
”Men du tycker att jag är något psyko som behöver gå till en psykolog?”
”Nej jag har aldrig sagt att du är ett psyko. Men om du inte klarar av att kunna börja äta igen så finns det ju säkert hjälp. Jag vill bara att du ska må bra”, sa jag tyst.
”Jag ska äta”, sa han kort.
Jag försökte att inte ta åt mig. Jag visste ju att han inte mådde bra, då var det inte konstigt att han blev irriterad på mig. Jag blev bara så orolig.
”Vad bra”, sa jag tyst och ställde fram potatisen och köttbullarna på bordet. Ja, det blir rätt enkel mat när jag lagar.
”Jag behöver sticka till banken och fixa en grej med mitt konto som krånglat lite. Vill du följa med eller klarar du dig en liten stund?”
Han la på en liten potatis på tallriken och tittade upp.
”Jag klarar mig.”
”Säkert?”
”Men ja, du behöver inte vakta mig.”
Jag slog ner blicken en kort stund. Jag kanske var för överbeskyddande.
”Okej vad bra..”, sa jag ändå lite tystare. ”Det är ju så trist på banken så jag ville inte tvinga med dig”, sa jag och flinade lite.

Han såg ganska besvärad ut när han åt, och ärligt talat fick han inte i sig så mycket heller.
”Tack för maten”, sa han och sköt undan tallriken en bit.
”Du har knappt ätit någonting”, sa jag tyst.
”Jag orkar inte mer. Jag lovar.”
”Men kan du inte ta lite mer ändå? Du måste ju vänja kroppen med större portioner.”
”Jag kan inte Sid. Okej?” sa han och reste sig häftigt från stolen.
Han tog med tallriken till diskbänken och lämnade sen köket.
Jag suckade tungt och åt upp det jag hade på tallriken.

”Jag drar nu Trey”, sa jag och drog på mig skinnjackan.
”Okej”, fick jag som svar ifrån mitt sovrum.
Jag drog handen genom håret och tryckte sen ner handtaget.
”Vänta!”
Jag vände mig om och Trey kom ut i hallen.
”fölåt.. det var inte meningen att bli sur på dig..”
”Det är lugnt.”
”Nej det är det inte. Du är världens snällaste och jag beter mig helt.. otacksamt.”
”Jag vet att du har det jobbigt..”
”Jag är ledsen i alla fall”, sa han och såg nästan lite skamsen ut när han tittade ner i golvet.
”Det är okej, jag tar inte åt mig”, log jag. ”Jag kommer tillbaks snart, okej?”
”Okej”, sa han tyst och drog undan luggen från ansiktet. ”Hejdå.”
Jag låste automatiskt dörren och gick sen nerför trapporna. Folk brukade klaga på att det inte fanns någon hiss. Men det störde inte mig. Om det hade funnits en hiss hade jag nog ändå inte använt den. När jag var liten fastnade jag i en. Det var när jag skulle hälsa på min mormor, och jag var runt 7,8 år. Plötsligt hade hissen ryckt till lite och sen stannat helt. Och så klart var jag helt ensam där, och någon mobil hade jag inte. Jag hade bankat på dörren och tryckt på larmknappen, men utan någon framgång. Till sist hade jag sjunkit ner på golvet och börjat gråta.
Jag vet inte hur lång tid det tog, men till slut skakade hissen till igen och började sen åka neråt istället för att sen stanna vid entrèn.
Sen dess undviker jag hissar så gott det går, men tyvärr utvecklade jag cellskräck efter den där gången. Något som jag ogärna berättar. Att sova på turnèbussen hade faktiskt varit jobbigt, och jag ville inte ens tänka tanken på att flyga. Så det där med att åka till Canada och spela kändes mest jobbigt nu, även om det så klart skulle vara askul efter att väl ha kommit dit, det var flygresan som skrämde mig.
Spindelfobi och cellskräck. Otroligt rockigt och manligt.



Det blev obehagligt tyst efter att Sid gått så jag satt på radion i vardagsrummet. Jag hoppades verkligen att Sid inte hade tagit illa upp. Jag var inte värd honom. Jag var inte värd någon. Det högg till i magen igen.
Nästa hugg kom i hjärtat då den där låten började spelas igen. I almost told you that I loved you med papa roach. Just den låten som jag och Max hånglat till den där gången efter att vi varit på krogen.
Jag stog först bara still och andades helt oregelbundet innan jag skyndade mig fram till stereon igen och tryckte av den. Jag ville inte påminnas mer om honom! Varför kunde jag inte få slippa?!


Det blåste rejält och jag drog upp kragen på min svarta skinnjacka och skyndade på stegen. Jag hoppades att jag skulle minnas vilken lägenhet som var Sids.
Jag var tvungen att träffa Trey. Det här gick inte längre.
Vinden drog tag i mig igen och jag ångrade att jag lagt ner så mycket tid på håret innan jag gått ut, nu var det helt fucked up ändå.
Den andra lägenheten kändes bekant och jag drog upp porten. Jodå, det stog S. Crus där nere på tavlan. Jag skyndade mig upp för trapporna och gick sen fram till Sids dörr.
Jag tryckte in plingan och väntade.


Jag ryckte till när det plötsligt plingade på dörren. Fanns det något som inte skrämde mig längre?
Jag gick tyst fram till dörren. Vem kunde komma hit nu? Sid hade inte sagt något i alla fall.
Jag kikade försiktigt i titthålet och drog efter andan. Max.
Nej. Åh.. gud, nej.
Han plingade på igen och såg sen rakt mot mig. Jag duckade snabbt även fast jag egentligen visste att han inte kunde se mig.


Var dom inte ens hemma nu?
Jag tryckte in plingan en gång till och kände sen på handtaget men dörren var låst.
Jag böjde mig ner och öppnade brevlådan.
”Hallå?!”
Det var då jag fick syn på dom. Fötterna med dom röda strumporna. Dom med en gul anka längst fram. Dom som var så fula att dom blev gulliga. Treys strumpor.
”Trey!”
Fötterna stog helt orörliga.
”Öppna då! Trey!”
Men han öppnade inte. Och bara en liten stund senare försvann hans fötter.
”Nej vänta! Lyssna Trey! Vänta för fan! Du kan väl låta mig förklara i alla fall! Du kan inte bara sticka!”
Jag rätade på mig och bankade på dörren med knytnäven.
”Trey öppna!” ropade jag och böjde mig ner igen och öppnade brevlådan. Jag började få panik nu.
Plötsligt öppnades en dörr, men inte den jag ville.
”Vad håller du på med?” frågade en man i 50årsåldern förbannat.
”Jag..”, sa jag och rätade på mig. ”Jag behöver snacka med en bara.”
Jag vände mig bort från honom och plingade på igen.
”Trey!”
”Ska jag ringa polisen? Gå härifrån på en gång annars gör jag det!”
Jag såg förvånat mot honom. Såg jag ut som någon galning eller?
”Lyssna, jag känner honom”, började jag och tog några steg mot honom.
”Kom inte närmare! Jag ringer polisen”, sa han och drog genast igen dörren lite.
”Men jag..”
”Nu!”
Jag bet mig i läppen och backade ett steg. Jag såg mot Sids dörr igen och gick sen uppgivet mot trappen med nersjunkna axlar.
Stegen nerför trapporna var dom tyngsta på länge.



Det var verkligen inget jag planerat. Men ändå så satt jag på bussen hemåt nu. Eller ’hem’ var väl kanske fel ordval. Men hem till mamma alltså.
Jag lutade tungt huvudet mot rutan och slöt ögonen.
Jag grät inte, det hade jag fortfarande inte gjort, men det kändes så sjukt jobbigt just nu.
Jag kände mig så ensam.
Jag hade inte varit hos mamma sen jag, Trey och Jenny varit dit, och det kändes jätte konstigt att vara på väg dit nu. Men jag hade liksom gjort det helt instinktivt; Gått till busshållplatsen och hoppat på direktbussen dit. Jag visste inte ens om någon skulle vara hemma. Tänk så skulle det bara vara Han.
När bussen så stannade klev jag tungt ner för trappstegen och började gå mot huset. Jag kände mig som världens minsta person just då.

Gruset knastrade under mina fötter då jag gick fram till dörren. Jag tog ett djupt andetag innan jag plingade på.
Jag hoppades nästan att ingen skulle öppna. Vad gjorde jag ens här?
Men dörren öppnades och min mamma uppenbarade sig.
”Maximilian!” sa hon förvånat men log sen stort. ”Vad glad jag blir!”
Jag såg nog däremot inte lika glad ut för hon hejdade sig innan hon hunnit krama mig.
”Men.. är det något fel?”
”Får jag komma in?” frågade jag med tjock röst.
”Det är klart”, sa hon förvånat och backade in.
Jag stängde dörren efter mig och svalde hårt, försökte få bort det där tjocka i min hals.
Jag tog sakta av mig skorna men när jag sen såg upp på mamma igen kunde jag inte hålla tillbaks längre.
Mina ögon fylldes av alla dom där tårarna jag hunnit samla på mig dom här dagarna.
”Men gubben! Vad är det?”
Plötsligt befann jag mig i mammas famn och tårarna rann helt okontrollerat.
”Han öppnar inte ens..”, fick jag fram.
”Vad sa du Max? Vem öppnar inte?”
”Trey..”
Det gjorde ont att ens säga hans namn.
Hon kramade mig hårt och det kändes konstigt nog så himla bra. Jag behövde det.
”Så ja..”, sa hon tyst och strök ena handen över mitt hår.
”Allt är förstört..”. Jag kunde inte hjälp snyftningarna som kom. Jag som aldrig grät.
”Vad är det som har hänt vännen?” frågade hon mjukt.
Men hur skulle jag ens kunna berätta det? Jag skulle låta så himla hemsk. Jag fick skylla mig själv att det blivit så här.
Han hade inte ens öppnat.

Vi stog i hallen en lång stund utan att jag sa någonting.
”Kom gubben, vi sätter oss.”
Jag följde med in i det ljusa vardagsrummet med tårarna fortfarande rinnandes längs kinderna. Jag sjönk ner i soffan bredvid min mamma och såg sorgset ner i knäet.
”Kan du berätta vad som har hänt?” frågade hon försiktigt.
Jag satt alldeles tyst för att sen snyfta till kort igen.
”Trey har gjort slut med mig.”

Jag fick inte ur mig något mer på länge och mamma väntade tålmodigt medan hon höll om mig.
”Vi bråkade typ”, sa jag till sist tyst.
Det var väl inte hela sanningen direkt, men jag skämdes så mycket och mamma visste ju inget om Martin heller, och jag skulle inte klara av att dra upp hela den historian. Jag var bara glad att jag åtminstone berättat om Trey för henne sist.
”Om vadå?” frågade hon.
”Jag hade gjort en dum sak”, sa jag tyst.
”Vill du berätta?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej.”
”Alla gör dumma saker ibland vet du, är det inget ni kan lösa?”
”Jag sårade honom jätte mycket. Du.. såg inte hur han såg ut. Han skrek också. Jag har aldrig sett honom så.”
Hon strök mig lite tveksamt över håret igen, jag märkte att hon också var förvånad över det här; att jag kommit hit, och att jag inte drog mig undan från beröring som jag brukade. Vi hade nog blivit lika chockade båda två sist då jag låtit henne krama mig i köket.
”Men har ni inte pratat alls då? Du sa något om att han inte öppnade. Menade du hans rum?”
”Nej han stack. För 2 dagar sen. Och jag hade ingen aning vart han var och så..” Jag svalde hårt igen. Jag grät inte längre men jag kände mig inte mer hel inombords för det.
”Du behöver inte berätta om du inte vill..”
”Jo.. jag fick tag på hans kompis och fick reda på att Trey var hemma hos honom. Så jag gick dit idag.. Och så plingade jag på och Trey vägrade öppna. Fastän han hörde att det var jag”, sa jag och kände hur jag gick sönder ännu lite mer inombords när jag sa det högt.
”Är du säker på att han var där då?”
Jag nickade tyst.
”Jag såg hans fötter när jag öppnade brevlådan”, sa jag lågt. ”Han hatar mig.”
”Nej men det tror jag verkligen inte att han gör. Ingen människa är felfri. Han behöver kanske få vara ledsen ifred. Och sen vill han säkert prata.”
”Han var jätte, jätte arg på mig.. Han skrek att han gjorde slut..”
Jag satte ena handen över ögonen och lät tungt huvudet falla ner.
”Jag är ledsen”, sa mamma tyst. ”Men jag tror att det kommer ordna sig. Det gör jag verkligen. Jag önskade bara att jag kunde hjälpa dig.”
”Det kan du inte. Inget kommer bli bra igen.”

Jag rätade snabbt på mig i soffan när ytterdörren öppnades. Peter dök sen upp och såg förvånat på oss.
”Men hej Max, är du här..”, det såg ut som att han kom av sig lite. ”Har något hänt?”
”Nej”, sa jag hårt och drog handen genom håret.
Nu kände jag mig jätte mesig som kommit hit och gråtit som någon 13åring. Trey hade inte hållit på så här efter att han och Dan gjort slut.
”Åh nehej..”, fortsatte han lite förvirrat.
Mamma strök mig över armen innan hon reste sig upp.
”Han kom hit och hälsade på, jag blev jätte överraskad”, log hon och vände sig sen om mot mig igen. ”Dricker du kaffe Maximilian?” frågade hon och såg för några sekunder lite ursäktande ut. Varför vet jag inte, kanske för att hon inte visste så mycket om sin son längre?
Men det var väl kanske till största delen mitt fel.
”Ibland, jag kan ta lite”, sa jag och log svagt.
Mamma och Peter försvann ut i köket och jag hann höra att mamma sa ’Det har hänt lite saker, han är jätte ledsen’ eller något liknande. Bara inte Peter skulle komma in och försöka vara någon slags låtsaspappa nu.
Jag drog fingrarna över kinderna för att få bort spåren efter tårarna. Jag hörde att telefonen ringde och kort därefter mammas glada röst. Jag lutade mig bakåt i soffan och såg mig omkring. Hela vardagsrummet gick i vitt och ljust beige. Soffan var alldeles kritvit, nästan så att man var rädd för att sitta i den med risk för att smutsa ner den. När jag fortfarande bott där hade vi haft en svart soffa. Väggarna var också vita, och ena kortsidan pryddes av tavlor med både mig och Jenny. Fula skolporträtt som jag helst skulle vilja ta ner. Jag såg jätte töntig ut.
”Vad kul att du kom förbi i alla fall.”
Jag vände mig om då jag hörde Peters röst.
”Mm”, sa jag kort.
Han ställde fram 3 kaffekoppar och satt sig sen ner i andra hörnet av soffan.
”Din mamma brukar vara ganska bra på att prata i telefon”, flinade han.
Jag såg uttråkat tillbaks på honom.
Han blev tyst en stund och drog sen handen över det mörka håret. Jag tänkte då inte försöka sitta och vara social med honom. Jag hade ingen som helst skyldighet till honom, det var inte jag som valt att han och mamma skulle flytta ihop, jag hade aldrig tyckt att det var en bra idèe. Jag drog ena fingret över mitt jeansbeklädda knä, dom var lite slitna just där. Jag var noga med att inte se mot hans håll och hoppades mest på att han skulle gå eller att mamma åtminstone skulle komma in igen. Det här blev bara jätte spänt.
”Du vet bandet jag var med i?” sa han sen.
Han försökte i alla fall inte ta reda på vad jag var ledsen över – Ett litet pluspoäng.
”Ja du har berättat om det..”, sa jag och undrade lite smått vad han skulle dra upp den här gången. Jag hade ingen lust att höra om deras spelningar för hundra år sen.
Men jag var väl tvungen att erkänna att musiken dom spelat varit bra. Rockigt liksom. Men det hade jag bara nämnt en enda gång, och då med orden ’Det var väl okej.’
”Det ska vara ett jubileum i stan om någon månad. För att staden funnits i 30 år eller något, jag minns inte så noga. Men jag fick i alla fall förfrågan ifall vi ville göra en liten comeback den kvällen, med bandet.”
Jag fnös till.
”Är inte det lite patetiskt? Gubbar liksom..”
”Hey, du får det att låta som att jag redan har rullator", flinade han.
”Det kommer säkert inte dröja.”
Jag blev tvungen att flina lite. Gubbe var väl kanske att ta i. Peter var typ 38. Och om jag inte mindes fel var Jared Leto också det, och jag skulle aldrig kalla honom gubbe. Och egentligen så var det inte mycket gubbe över Peter heller.
”Så det låter som en jätte dum idèe?” fortsatte han.
”Det hade ju varit lite häftigare om guns ’n’ roses hade gjort comeback med originalmedlemmarna, men visst, det kanske är någon som blir glad..”
Han log lite, antagligen nöjd utav att ha fått ur mig något.
”Jag tänkte i alla fall på en sak.”
”Att jag ska vara med och spela? No way”, sa jag snabbt, men log sen lite retsamt.
inte för att jag brydde mig särskilt mycket om han blev ledsen eller något, men det kanske skulle vara lite väl barnsligt av mig att ignorera hans försök till ett normalt samtal med den svåra ’bonus’sonen. Fast bonus var nog att ta i. ’Nit’-sonen kanske. Så därför kunde jag väl kosta på mig ett litet leende i alla fall.
”Nja det kändes ganska lönlöst att fråga något sånt”, sa han lite skämtsamt. ”Men Elena har sagt förut att du gillade att skriva när du var yngre. Skrev du låttexter också?”
Ännu en sak mamma inte visste något om. Jag gillade fortfarande att skriva och hade massor av låttexter hemma. Undra om hon visste att musik var mitt största intresse? Hon kunde väl inte ha glömt att jag och min gitarr typ suttit ihop sen jag var ungefär 7?
”Jo det gör jag..”, sa jag lite frågande. Varför undrade han det?
”Jag skrev ju låtarna i vårt band också. Men det var så länge sen nu. Men vi tyckte det skulle vara kul att göra någon ny.. och inte bara spela dom gamla. Skulle du vilja kolla igenom en text jag skrivit? Du har ju säkert bättre känsla för sånt där än vad jag har nu.”
Jag såg lite tveksamt på honom. bra var jag inte.
Fast Martin ville att bandet skulle sjunga min låt.
Och dessutom, varför skulle jag hjälpa Peter? Trodde han att vi blivit pappa och son nu?
”Bara om du vill”, skyndade han sig att säga. ”Den finns där uppe på datorn, ifall du skulle vilja kika sen.”
”Jaha okej..”, sa jag och lutade mig bakåt i soffan igen.
Nu var det slut på välgörenhetsleenden.

Mamma hade äntligen pratat klart i telefonen och kom in med fika och kaffe.
”herregud, jag tror jag har fått skavsår i örat”, log hon. ”Hur gick det där mötet Peter? Visst var det idag?”
Mamma satt sig bredvid mig och höll fram fatet.
”Här ta nu”, log hon.
”Det gick oväntat bra faktiskt. Jag är ganska säker på att vi kommer gå i vinst om allt flyter på”, svarade han.
Jag hade aldrig riktigt fattat vad Peter jobbade med. Men något slags kontor på något stort företag. Mamma jobbade i en blomsterbutik i stan som specialiserade sig på bröllop, så det var inte ovanligt att det ibland stått någon vas med vita och röda rosor i på köksbordet.
”Vad roligt”, log hon tillbaks och såg sen på mig med en lite orolig blick.
Jag log lite tillbaks. Det kändes i alla fall lite bättre nu, även om det säkert bara var tillfälligt, jag hade kanske behövt gråta ut.

Efter att vi fikat klart sa jag att jag skulle gå på toa bara. Jag gick uppför trappen till övervåningen där jag även hade haft mitt rum förut, nu var det förmodligen ganska tomt, ifall dom inte gjort något nytt av rummet vill säga. Jag hade ingen lust att kolla.
Jag gick in i badrummet och sköljde av ansiktet. Min kajal hade smetats ut lite och jag försökte fixa till det så gott det gick. Men inget såg särskilt bra ut när man hade alldeles rödgråtna ögon.
När jag gått ut igen stannade jag till vid databordet i hallen. Jag kunde väl kolla på den där låten i alla fall.
Jag snurrade lite i datastolen medans datan laddade. Tankarna på Trey började göra sig påminda igen och jag försökte förgäves trycka undan dom.

Dokumentet låt på skrivbordet men istället för att klicka upp det gick jag in på internet och mitt mailkonto. Jag klickade upp ett nytt mail och började skriva.

snälla, vi måste prata. Du kan inte bara försvinna.
Jag vet att jag varit en jävla idiot. en hemsk, elak, vidrig idiot. Men det var inte meningen. Försök tro på mig. Och det betydde verkligen ingenting. Det är du som betyder för mig. Jag vill inet vara med någon annan än dig. Förstår du?
Det kanske inte verkar som att jah vill det, men det blev fel.
jag saknar dig så jävla mycket.
snälla vi kan väl åtminstione prata?
jag älskar dig ju för fan!!!

Jag såg några korta sekunder på det jag skrivit innan jag raderade allting. Jag kunde inte.
Jag saknar dig så jävla mycket.

Jag tog upp dokumentet med Peters låt och började läsa igenom den. Jag markerade några ord på andra raden och skrev en kommentar bredvid.
Det var inte förrän orden började flyta ihop som jag insåg att mina ögon var fyllda av tårar igen.


Tisdags-godis ;)

här kommer ett gäng bilder på hur Sid ser ut ;)
ni kanske har någon annan bild i huvudet men det är den här killen som var min inspiration till Sid från första början 8)



<®@$|-|

                              

förhoppningsvis blir det lite skrivande nu =)

liten teaser

här kommer i alla fall något ifrån nästa kapitel ifall det dröjer.
som vanligt är det bara meningar tagna från lite olika ställen i kapitlet, så dom hör inte ihop =) 

__________________________________________________________________________________________

Små gruskorn borrade sig in i mina fötter, men det var ingenting mot smärtan jag kände inombords.

_____________________________________________________________________________________________

Han såg på mig en stund men gäspade sen och sträckte på sig. Hans tröja gled upp en bit så att jag såg den
platta magen. gud, jag skulle inte rodna av att se på Sid!

_____________________________________________________________________________________________

Snart befann sig båda våra händer under varandras kläder och i takt med att solen gick ner ökade hettan mellan oss.

_____________________________________________________________________________________________

”Jag hade gjort en dum sak..”, sa jag tyst.
”Vill du berätta?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej.”
______________________________________________________________________________________________

”Jag ringer polisen!”
”Men jag..”
”Nu!”

________________________________________________________________________________________________


RSS 2.0