.. jag vill inte mer

Eftersom jag är seg med crash igen så kommer det en oneshot här så länge.
jag skrev ihop den nu bara och har inte läst igenom den, så jag vet inte ens om den är bra.
men jaa.. kommentera gärna om ni vill.
Och jag är på depphumör idag, så den är väl kanske inte alltför munter. 


”Jag önskar att du aldrig hade blivit född, jag ångrar så jävla mycket att vi fick dig!”
Håll tillbaks, pressa tillbaks tårarna, låt dom inte rinna över, inte än.
”Hör du det?! Jag mår dåligt av att se dig!”
Bara en liten stund till, pressa tillbaks. Ta inte åt dig, lyssna inte.
Jag slängde igen dörren efter mig även om jag snart skulle ut igen, slet åt mig bagen som låg under sängen, kastade i någon tröja och ett par jeans, stannade till mitt i rörelsen och såg bara på väskan. Varför packade jag? Vad fan skulle jag med kläder till? Jag skulle inte behöva byta om något mer.
Svälj ner klumpen, håll tillbaks, låt inte någon se.
Jag kastade ifrån mig väskan, lämnade rummet igen och fortsatte ut i hallen. Sista gången.
Det funkar inte längre. Jag orkar inte det här längre. Jag har försökt så länge, men jag orkar inte mer nu. Jag vill inte mer.
Jag tryckte ner handtaget, så nära från att lämna det jävliga, men jag hann bli stoppad.
”Vart i helvete ska du?!”
”Ut.”
Håll rösten stadig, låt inte någon se hur ont det gör, hur krossad du är.
”Du ville ju inte se mi..”
”Och sen ska du bara komma hem igen när det passar va?! Det är bekvämt att ha det så va?”
Jag tryckte ner handtaget igen, gjorde ett nytt försök att lämna. Jag ville bara iväg. Nu.
Ett grepp om min arm, ett ryck som fick det att kännas som att hela armen skulle slitas av.
”Släpp!”
”Jag ställde en fråga! Tror du att du bara kan springa in och ut hur fan du vill? Dra om du vill! Men du behöver inte komma tillbaks, fattar du? Jag är så jävla trött på att ha dig här, precis som jag var med din jävla knarkarmorsa, vet du hur mycket jag önskar att du hade försvunnit med henne?”
Ja det vet jag. Jag har hört det så många gånger att jag skulle kunna återberätta det i sömnen. Jag önskar nog faktiskt själv också att jag inte kommit till överhuvudtaget, jag vill bara härifrån. Varje dag är ett helvete.
”Men släpp mig då! Och oroa dig inte, jag kommer inte tillbaks!”
Jag hann knappt reagera förrän handflatan träffade min kind och det brände till. Jag bet hårt ihop och motstog impulsen av att föra upp handen mot det smärtande stället. Jag slet mig loss och slängde upp dörren, rusade nerför trapporna. Det var ett under att jag inte snubblade.

Regndropparna kändes tunga och luggen låg klistrad ner i ansiktet, dolde ögonen. Tårarna rann ikapp med regnet och vattnet läckte in i mina converse. Det var som att fötterna gick av sig själv. Dom visste precis vart dom skulle. Och jag följde bara med.
Jag vill inte mer.
Vägen jag gick längs saknade gatlampor och lämnade mig därför i ett svart mörker, men det passade bra. En gatlampas sken skulle knappast göra mitt liv ljusare.
Vad är det ens för jävla liv jag lever?
Jag ville inte tänka, men jag kunde så klart inte hindra alla tankarna som for runt i huvudet.
Varför hade hon stuckit? Visste hon vilket helvete jag skulle få?
Vad har han emot mig? Varför är jag så lätt att hata?
Kommer det göra ont att försvinna?

Jag höjde blicken från mina röda converse, såg upp på spåret och blinkade bort regndropparna som fastnat i ögonfransarna. Jag försökte stänga av tankarna igen, det här var mitt enda alternativ, jag kunde inte komma på något annat.
Jag vill bara att det ska gå fort.
Det var halt i gräset men jag lyckades ta mig uppför diket, klättrade sen smidigt över staketet, ignorerade skyltarna om livsfarliga ledningar. Som att jag inte visste om det..
Det var så öde. Inte en människa i syne, inte ett ljud förutom regnet. Det enda som jag egentligen såg i mörkret var lampan som blinkade gult långt borta. Jag drog upp huvan på den svarta huvtröjan, försökte svälja bort klumpen i halsen igen. Påminde mig ännu en gång om att det här var enda alternativet.
Ingen skulle ändå sakna mig. Och om jag var så avskyvärd som han fick det att låta så gjorde jag nog egentligen alla en tjänst. Och jag skulle slippa ha ont. Jag skulle slippa vakna varje morgon med en klump i magen, jag skulle slippa somna med tårar rinnandes längs kinderna varje kväll. Jag skulle slippa få mitt nästan obefintliga självförtroende krossat mer och mer för varje dag. Det skulle bli skönt att slippa allt.

När jag väl stog där var det som att ett lugn spred sig över mig. Tårarna rann inte längre, det var bara regndropparna. Klumpen i halsen hade minskat. Jag bara väntade.
Jag vet inte hur lång tid det tog, men efter ett tag såg jag lampan börja blinka rött istället för gult där borta. En liten ilning for genom min kropp men det där lugnet var fortfarande kvar. Jag slöt ögonen och lyssnade, väntade. Det lät som ett avlägset mullrande, undra hur hög hastighet det kör i?
Jag öppnade ögonen igen och såg två vita sken komma långt där borta, som två stora ögon. Snart.
Efter en stund började det tuta. Högt och gällt. Länge. Det lät panikslaget på något sätt.
Mitt hjärta slog så hårt.
Jag bara stirrade framåt på dom där vita ögonen. Det skrikande tutandet lät högre och kom allt närmare. Mullrandet fortsatte, lät närmare nu. Ögonen blev större. Som två strålkastare nu.
Snart.
Än en gång var det mina fötter som bestämde, och jag bara följde.

Jag vände blixtsnabbt på huvudet, följde tåget med blicken, kände den kraftiga vindpusten dra i mig.


:(

jag har varit seg igen, jag vet -.- men jag ska försöka börja skriva på nästa kapitel imorgon. det kanske flyter på om jag väl börjar ;)

eftersom jag har målat lite mer på sistone än jag brukar så kanske jag får igång skrivandet också ;)


RSS 2.0