ny blogg

hej, är det mot förmodan nån som kikar in här så har jag flyttat över till ilennaa.blogspot.se efter att dikta dött. så häng på dit om ni vill fortsätta läsa vad jag skriver =)

untitled

Det fanns jävliga dagar och så fanns det dom som var förjävliga. Med betoning på för.
Han hade inte älskat sitt jobb, han hade inte studsat upp ur sängen med världens fetaste leende på läpparna när larmet satte igång 07:03 varje morgon. Och han hade inte tyckt om chefen.
Efter idag räckte inte den beskrivningen heller. Han hatade fan gubben.
Han hade inte älskat det men det hade i alla fall varit ett jobb, dom kollegor som kommit över stadiet att vara rädd för homosexuella hade varit schyssta och utsikten på tjugofemte våningen hade varit ganska så otrolig.
Chefens grupptillhörighet kunde inte bara begränsas till homofobklicken utan behövde en så pass bred benämning som idiot. Hans beteende innefattade högst olämpliga kommentarer även till sina kvinnliga anställda, en arbetsmoral som betydde att han själv skulle göra så lite som möjligt och dom andra helst jobba dygnet runt om det så krävdes och en benägenhet att spotta fram ord när han var irriterad över något.
Han hade ändå bitit ihop dom åtta månaderna han hade jobbat där – just för att det var ett jobb, och för att han ju åtminstone hade några kollegor som inte tittade snett på honom i fikarummet och förmodligen befarade att han skulle ställa sig och torrjucka mot dom ifall dom inte såg upp.
Ledsen att göra er besvikna men så fruktansvärt attraherande är ni inte.
Han hade svalt ner bitska svar när chefen gång på gång nedvärderat hans arbete med kommentarer som ’låt Josephine kolla på det en extra gång innan du skickar det till mig. Så fort som du skrev ihop det där lär det nog ha kommit med en hel del slarvfel.’  Och ’Är du säker på att den här faktan stämmer? Det funkar inte att klippa och klistra här utan att kolla upp källor innan.’
Behövde han säga att allt han skrivit under sina åtta månader hade varit felfritt och att Josephine – som suckade lika odiskret varje gång han var så illa tvungen att låta henne kolla artiklarna han skrivit – också kunnat intyga det?
Han hade tagit att få kaffefläckiga papper slängda på sitt skrivbord med uppmaningen ’jag vill ha det här inskrivet om tio minuter. Max’ , nedlåtande antydningar om att hans läggning skulle ha något att göra med hans sätt att arbeta, och absolut noll uppskattning.
Tills idag då.
Han hade precis hämtat en mugg med kaffe efter lunchen när chefen kallat in honom till sitt kontor. Det var inte alltför ovanligt och behövde nödvändigtvis inte betyda att han skulle klaga över någonting. Men det mest troliga? Precis, att han skulle påpeka någonting negativt men som lika ofta förekommande inte grundade sig i någonting annat än fånigt skitsnack. Men som vanligt hade han påmint sig om att det i alla fall var ett jobb och sedan tagit ett djupt andetag innan han öppnade dörren.
’Jag tycker att du slösar både på min tid och företagets pengar när du ger mig sånt här trams.’ Hade han sagt och kastat fram två utskrivna sidor på skrivbordet. Artikeln han jobbat med dagen innan och varit riktigt nöjd med. ’Du har på avlönad arbetstid suttit och skrivit på någonting som vi ändå inte kommer att trycka. Tycker du att det låter rimligt?’
Slipsen hade känts spänd när han försökt svälja ner irritationen. Irritationen som han väntat sig skulle bli ännu värre efter att han behövt fråga exakt vad det var som var tramsigt och tydligen orimligt. Han hade ändå fått fram frågan relativt lugnt. ’Vad är det som är dåligt med den? Josephine har kollat igenom den. Som vanligt.’
’Vad som är dåligt? Att det här inte hör hemma på vår tidning. Jag förväntar mig att du skriver artiklar utifrån det läsarna kan tänkas vilja läsa, inte utifrån att du är bög.’
Han hade bara stirrat på honom. Pridefestivalen skulle hållas i helgen. Han hade skrivit om det ökade intresset och ett gäng ungdomar som tagit till uppgift att åka runt till olika parker och föreläsa om egna erfarenheter. Och det var alltså trams, orimligt och en artikel skriven enbart för att han råkade vara gay? Inte en artikel om något som vem som helst borde ha kunnat uppmärksamma? Någonting som hölls mitt i centrala Stockholm och som engagerade väldigt mycket folk; även dom som var straighta för den delen.
Fastän han hade stått tyst några sekunder hade han inte hunnit tänka igenom vad han skulle komma att göra och säga. Det hade liksom bara hänt. Plötsligt hade han kastat den halvfulla muggen med kaffet – det som förvisso hade varit halvljummet eftersom han alltid hällde i tre förpackningar mjölk – över sin chef och hans vita skjorta. Följt utav orden ’Jag säger upp mig. Gubbjävel.’
Han hade inte brytt sig om att smälla igen dörren efter sig och därför klart och tydligt hört det rasande ’Du får sparken!’
På sätt och vis var det väl en lättnad men samtidigt.. fan, han hade haft bättre dagar.

Efter att dörrarna till hans – hans tidigare – kontor glidit igen bakom honom stannade han till alldeles ovanför trappen. Fuck it, han kunde ta hissen idag. Det var sista dagen och han var ändå tvungen att komma över den där fåniga cellskräcken någon gång. När även dom dörrarna glidit igen lossade han något på den svarta slipsen och suckade lågt. Egentligen var klädkoden kostym men för det första hade han inte haft pengar till att köpa en och för det andra skulle han ha känt sig superobekväm i pressveckade byxor. Därav bestod hans outfit av svarta stuprörsjeans, skjorta – för dagen gråmönstrad – och en svart kavaj. Självklart hade det också resulterat i en hel del blickar; mestadels från tidigare nämnda inte så trevliga kollegor, och någon oerhört lustig kommentar om ifall han shoppade jeans på tjejavdelningen. Och så ett lika lustigt leende i något fånigt försök att få det att verka som att han på riktigt undrade. 
Hissen stannade redan efter tre våningar – förmodligen bara för att förvärra hans redan stigande puls – och av alla personer som hade kunnat kliva in i hissen så var det Kasper som gjorde det.
Som att dagen inte redan hade varit jävlig. För jävlig.
Kasper jobbade inte på samma avdelning eller ens samma våning och kanske var ogillandet av honom inte rättvist då han faktiskt inte alls kände honom. Han mötte honom i huset någon gång då och då och han hade sett honom i förbifarten på den fruktansvärt tråkiga firmafesten. (Den när han först fått genomlida det så kallade minglet och bara känt sig allmänt awkward eftersom han varit så pass ny och knappt känt några, och när han råkat gå in till toaletterna just som Josephine och någon kille på Marknad hade sex mot handfaten, och när han nästan somnat på sin stol – inte på grund av alkohol eftersom han särskilt efter badrumsincidenten kände att åtminstone han ville ha kontroll över sig själv – tills att klockan äntligen blivit så pass mycket att det kändes okej att avlägsna sig.) Men han hade känt honom. Eller egentligen inte det heller. Han hade ’känt till’ honom. Och han hade haft en patetiskt desperat och fullkomligt idiotisk crush på honom. Under hela gymnasiets tre år hade han kastat uppgivna blickar efter honom. Blickar som han hatade att han kastade efter honom. Han hade hatat att bara hans röst fått det att fladdra till i magen. För han hade varit en idiot.
Han var kaxig, elak och fruktansvärt självsäker. Störigt medveten om hur många som tittade på honom. Han hade varit killen som slängde ur sig kommentarer med avsikten att verkligen såra, han som alltid hördes och syntes, han som hade största kompisgänget och som var populärast bland tjejerna. När det kom till vissa delar var gymnasiet precis som högstadiet.
Han hade varit så frustrerad på sig själv som låtit sig påverkas utav honom – varför han inte kunnat bortse från det där snygga utseendet. (Det blonda, charmigt spretiga håret och den gängliga kroppen. Ögonen som man redan på håll kunde se hur djupt gröna dom var. Det där sneda leendet som varit typ det sexigaste som fanns men som dessutom gjorde en skrattgrop på högra sidan synlig. Och nacken. Han hade till och med tyckt att nacken var fin för att den sett så len ut.)
Till motsats mot tjejerna hade han ju hatat hans personlighet och sätt att vara, och det gjorde det hela ännu värre. Att han trots det hade letat med blicken efter honom i korridoren varenda dag.
3 år.
Kasper hade lagt märke till honom. Men inte på det sättet. Inte på det sättet heller då det kort sagt varit väldigt tydligt hur straight han var. Han hade lagt märke till honom på det sättet att han vid något tillfälle kastat en road blick mot honom och sedan konstaterat till sina kompisar att Emos tydligen fortfarande existerade. Följt utav ’kanske var därför det fanns så få knivar i matsalen idag.’
Kasper skulle inte ha kommit ihåg honom ens en vecka efter studenten. Ännu mindre fem år senare. Dom var tjugofyra nu. Eller möjligtvis att Kasper inte hunnit fylla än – riktigt så patetisk att han kollat upp hans födelsedag hade han inte varit.
När han först sett honom på kontoret hade fjärilarna fladdrat till i magen som att dom aldrig lämnat sin plats. Som att dom bara legat och vilat sedan den där dagen i juni för fem år sedan. När han såg honom för sista – det var i alla fall vad han hade trott – gången, med studentmössan bak och fram, en ölburk i handen, skrikandes på ekonomi-flaket.
Han hade hatat att dom fladdrat till igen – precis som han hade gjort i skolan.

Kasper gav honom en nick och ett svagt leende. Sådär som man gjorde när man jobbade i samma hus men inte på samma avdelning, när man kanske inte ens visste vad den andre hette. Han såg hur han sträckte fram handen för att trycka på någon utav knapparna men också hur han hejdade sig och sänkte armen igen. Bara tjugotvå våningar tillsammans då. Med en andning som redan börjat kännas ganska ytlig.
Kasper hade sett annorlunda ut, men det hade ändå inte tagit honom mer än två sekunder att känna igen honom den där första gången i korridoren på Marknadsvåningen. Han var så mycket mer man än pojke nu. Han tycktes ännu längre och det där gängliga från gymnasiet hade jämnats ut på något sätt – även fast benen fortfarande var lika oändligt långa och smala. Genom skjortan hade han kunnat se musklerna spela och samtidigt förundrats över hur han kunde se både så muskulös och smal ut på samma gång. Håret hade inte längre varit lika blont utan färgat (eller om det kanske var hans naturliga) i en mer sandblond nyans, och den spretiga frisyren från skolan hade bytts ut till en mer rufsig. Som att han skulle ha varit och surfat någonstans och sedan dragit händerna genom det saltvattendränkta håret och låtit solen torka det. Han gillade det bättre än det spretiga.
Han själv hade också ändrat hårfärg från gymnasietiden – nu mörkbrunt istället för svart – men hade fortfarande ungefär samma frisyr. Om den fortfarande klassades som emo när det inte var svart visste han inte, men hans något vågiga hår slutade en bit ovanför axlarna med en snedlugg som hölls på plats av både hårspray och ihärdighet och som var tillräckligt lång för att inte täcka ögonen. Dom uppklippta längderna fick det dessutom att se precis sådär nonchalant rufsigt ut som han tyckte om. Några tatueringar hade det också blivit sedan studenten men som självklart var dolda under skjortärmarna – hade han haft någon synlig hade han definitivt blivit av med jobbet innan han hunnit sluta själv. fan, han hade verkligen inget jobb längre. Och han hade kastat kaffe på sin chef. Men.. ärligt talat? Han var inte så ångerfull när det kom till det sistnämnda.
Han hade blicken fäst på en av golvlisterna snett mitt emot och försökte ignorera att tystnaden skrek ’Kasper’ när hissen plötsligt skakade till. Eftersom han tidigare alltid undvikit att åka den visste han inte om det var normalt men-
När den skakade till ännu mer för att sedan bli helt tyst, med en efterföljande duns förstod han att det var så långt ifrån normalt det kunde bli. Hissen rörde inte på sig längre.
Det var bara något tillfälligt, eller hur? Han stod alldeles knäpptyst och väntade, lyssnade efter minsta lilla ljud som antydde att den var på väg att fortsätta nedåt, eller uppåt för den delen, han var verkligen inte petig.
”Verkar som att den stannat va?” sa Kasper och lät lika lugn som att han pratat om vädret.
Han själv försökte stänga ute orden som den andre nyss yttrat. Stannat. Fastän det var han som stod närmast tavlan med knappar så var det Kasper som sträckte sig fram och tryckte på larmknappen. Och nu försökte han stänga ute känslorna istället. Få inte panik. Få inte panik.
”Det lyser i alla fall någ- hur är det med dig?”
Han höjde snabbt upp blicken och drogs ur sina upprepande tankar för en kort sekund. ”Bra.” Han kämpade för att behålla en lugn ton. Det som han tills idag hade varit så bra på.
”Det ser inte helt bra ut..?”
Insikten om att dom var instängda i en liten hiss utan minsta lilla möjlighet att kunna ta sig ut slog till med full kraft igen och resulterade i ett betydligt mer irriterat framstressat svar den här gången.
”fan det är inget, men dom måste väl få igång den? Det måste väl finnas några rutiner för sånt här?”
Kasper nickade, som att han precis förstod hans frustration. Hur enkelt skulle det inte ha varit om det varit frustration han känt?
”Ja såklart, dom måste ju ha fått larmet. Jag har lunchrast en timme i alla fall. Så det är lugnt än så länge.” Han drog på munnen till ett roat leende och trots att all hans energi borde läggas på att hålla paniken under kontroll så lyckades ändå en del av honom titta efter den där skrattgropen på högra sidan. Självklart fanns den fortfarande där. Och lika självklart hatade han sig själv för att han kom ihåg den. ”Du då?”
Varför hade han tvingats fastna i en hiss med just Kasper? Varför han det inte kunnat vara någon annan? Och som att det inte redan var nog jävligt så skulle han envisas med att prata med honom också? Kunde dom inte bara.. tyst vänta och hoppas på att dom inte skulle dö eller kvävas eller svimma eller..
”Jag har fått sparken. Eller egentligen slutade jag själv. Så nej ingen tid att passa för mig.”
”Va? Varför då?” Kaspers gröna ögon såg förvånat på honom.
”Just idag? Förmodligen för att jag hällde kaffe på honom. Den egentliga orsaken? För att jag är gay tror jag.”
”Men vad fan..”
Han kände hur paniken försökte bryta sig loss ännu mer, att ta det där stryptaget om honom, att försöka överta den lilla kontrollen han hade kvar. Och det gjorde honom så fruktansvärt arg.
”Du har ingen aning om vem jag är va?”
”Va jo det är klart. Jag har sett dig många gånger. Du jobbar väl.. eller ja jobbade då, längre upp i huset?”
”Vi gick på samma skola. Och du var ett as.”
Alla känslor blev uppenbart för mycket för honom. Ändå sa han det förvånansvärt lugnt. Som att det var fakta bara. Vilket det ju var. Han hade varit en idiot. Precis som han själv varit som spenderat all den där tiden på att titta efter honom. På att fundera om hans läppar skulle ha känts hårda eller mjuka. På att reagera direkt han hörde hans skratt. På att låtit dom jävla fjärilarna få fritt utrymme i hans mage.  
Kasper såg med ens besvärad ut. Han hade uppenbarligen inte behövt någon betänketid för att förstå vad han menat. Han var inte ovetande om vilken attityd han haft.
En suck – sannolikt riktad mot sig själv – lämnade hans läppar innan en fortsättning kom. ”Gjorde jag något.. mot dig?” Han hade höjt handen och drog den långsamt över nacken, och till och med den lilla rörelsen såg besvärad ut.
Han ryckte på axlarna vilket egentligen var helt onödigt. För han kom ju ihåg.
Och precis där slog den där känslan till honom i magen igen. Den som skrikande och desperat ville berätta för honom att han var instängd. Den fick honom nästan att tappa luften.
”Ja du kallade mig väl emo när du kände för det. Och det var tydligen jag som snott knivarna i matsalen någon gång och.. Du kanske vill se mina armar?” Han började hetsigt och fumligt försöka dra upp ärmarna men fingrarna ville inte lyda. ”Och-ja-ja-har-fruktansvärd-jävla-cellskräck.”
”Åh shit. Eh..”
Och hur mycket värre hade han inte gjort det nu? Man började inte med att konfrontera någon för dennes tidigare beteende för att därefter tillägga en svaghet hos sig själv. Det var bara helt fucked up.
”Vad heter du förresten?”
Han ville verkligen inte prata med honom. Och han ville ännu mindre se på honom. För han hatade att han fortfarande såg så mycket snyggt i honom. Han hade varit snygg när han var sexton, sjutton, arton och nitton men det utseendet hade inte mycket att sätta emot det nuvarande. Det var en överlägsen vinst till tjugofyraåriga Kasper med rufsigt hår och vältränad kropp.
”Jacob.”
”Okej. Kas-”
”-per. Jag vet.”
Med ryggen mot väggen hasade han ner till sittande och drog sedan upp benen för att lägga armarna över dom lätt särade knäna. Det kanske såg avslappnat ut om det inte vore för hans högra hands fingrar som greppat tag så hårt om hans andra hand att dom redan börjat vitna.
Kasper stod tyst en stund. Kanske hade han med kombinationen av det han sagt och hans tonläge fattat att han inte ville prata med honom. Att det kändes fullkomligt onödigt att ens presentera sig.
Men tydligen inte.
”Du, jag fattar om du inte gillar mig, jag är inte som var jag var då, men jag fattar. Men jag tror att det kanske hjälper att snacka istället för att.. Eller ja för att få något annat att tänka på bara.”
”Jag klarar mig”, sa han enkelt. Egentligen sjukt sammanbitet. Och försökte samtidigt bestämma sig vart det var bäst att hålla blicken. Knapparna var helt uteslutna för där skulle han bara se larmknappen som blinkade. Dörrarna – ännu mer uteslutet. Kasper – absolut inte. Taket? Det som kändes som att det var på väg att sänkas? Nej. Så det blev hans egna skor. Svarta och förvånansvärt rena. Dom som kunde ha gått över asfalten just nu om han bara inte hade tagit hisse- varför kunde hans tankar inte bara hålla käften för en stund? Det var inte som att dom hjälpte till direkt.
”Vad sa du förresten, att du hällde kaffe på din chef?”
Han satt tyst en stund men såg sedan upp med en suck. Det var tydligt att han inte tänkte ge sig. ”Japp. Jag nådde väl någon bristningsgräns. Har lyckats vara tyst ganska länge dock.”
Det lät som att Kasper andades ut i ett lågt skratt. ”Han förtjänade det väl förmodligen. Finns ju några sviniga chefer här. Jag har en rätt soft men vi har hunnit byta två gånger det senaste året så hon blir väl kanske inte särskilt långvarig hon heller.”
Okej, han förstod vad han höll på med. Ingen skulle frivilligt stå och snacka om sina chefer på sin lunchrast – även om den lunchrasten råkade spenderas i en hiss – om det inte var för att man försökte distrahera någon och därmed började prata om det första som dök upp, och sedan fortsatte utveckla svaret utan att ens ha fått något uppmuntrande.
Och precis där hade han distraherat honom.
”Bråvalla?” Han nickade mot det röda tygbandet som syntes nedanför skjortärmen som han precis dragit upp en liten bit.
”Va? Åh jaha det.” Kasper flinade till och fick samtidigt honom själv att lätt bita tag i underläppen. Det var inte bara han hade haft ett sexigt leende. Det var precis på samma sätt nu. ”Jag är lite töntig när det kommer till det; gillar liksom att ha kvar minnet. Och jag såg ett av mina absoluta favoritband för första gången så.”
Det började kännas jättevarmt. Luften kanske höll på att ta slut. Han såg sig snabbt om efter någon slags ventilation men blev inte avsevärt mycket lugnare av att se den lilla ventilen uppe i taket. Få inte panik. Få inte panik.
”Vilket band?”
”Sleeping with sirens.” Han lät nästan lite tvekande när han sa det och av ren gissning kunde han tro att det kanske berodde på att han tyckte det kändes lite jobbigt att berätta att han gillade ett band som helt klart klassades som ett emoband, med tanke på vad dom pratat om för bara en stund sedan. Men hur irriterad han än varit på sig själv över att ha crushat på någon så störig kille så kunde han inte anklaga honom för att ha samma beteende nu. Självklart kände han honom inte bättre nu än han hade gjort i skolan – eller jo kanske, för under dom där tre åren hade dom inte sagt ett ord till varandra bortsett från Kaspers kommentarer – men det väldigt troliga flinet gymnasie-Kasper skulle ha gett någon som medgett att han hade töntig cellskräck hade uteblivit. Och han hade sett ut att skämmas när han sagt att dom gått på samma skola och att han också fått kommentarer slängda efter sig. Kasper hade inte ens sett ut att reagera när han sagt att han var gay. Och med tanke på hur flera av hans kollegor – före detta kollegor – betedde sig så var det väldigt tydligt att Kasper hade mognat. Vilket var vad han kanske borde ha förväntat sig istället för att förutsätta att han var precis likadan. Det hade bara varit enklare så eftersom han fortfarande inte hade kunnat släppa irritationen på sig själv. ”Lyssnar du också på dom.. eller?”
”Jag har sett dom fyra gånger.”
”Nej?” utbrast Kasper och minsta lilla spår av det där obekväma var som bortblåst. ”Jävlar. Jag missade dom när dom var i Sverige första gången. Jag hade en utomlandsresa bokad med några kompisar som vi hade bokat nästan ett halvår före. Jag tjurade typ hela veckan för att jag tvunget var i Spanien istället för hemma på Fryshuset.”
Han kunde inte låta bli att dra på munnen åt det. Mest för att han skulle ha reagerat precis likadant. ”Otur.”
”Något. Men fyra gånger. Jag antar att du också såg dom på Bråvalla då? När var dom andra två gångerna?”
Kasper kastade en blick mot knapptavlan igen och tryckte sedan på larmknappen en gång till. Han måste också undra varför fan ingen hör av sig. Varför det inte händer något. Varför dom fortfarande sitter fast och inte kan ta sig ut och att dom kanske kommer att bli kvar här och att det känns trängre för varje minut och.. Men han var tacksam över att han inte sa någonting utav det där. Att han inte nämnde högt att det var konstigt att dom inte fått någon bekräftelse än.
”Uhm..” Han försökte koppla bort både tankarna och känslorna igen och kramade samtidigt åt lite hårdare med fingrarna om handen. ”I London en gång.. och..”
Kasper satte sig ned på golvet mitt emot – med ena benet utsträckt framför sig och det andra uppdraget, med armbågen vilandes mot knäet och en hand som drog tag om några hårslingor.
”Berlin den andra. London var allra bäst. Det var då dom körde tillsammans med Pierce the Veil.”
”Shit vad avundsjuk jag är. Det hade ju varit sjukt att vara på den spelningen.”

”Sjukt varmt är det också”, sa han och lossade för första gången på en lång stund greppet om sin egen hand för att börja dra av sig kavajen. ”Det här är någonting jag inte kommer sakna med jobbet i alla fall.”
”Ja men eller hur”, höll Kasper direkt med och rätade på bakhuvudet han haft lutat mot väggen. ”Jag har typ alltid sagt till mig själv att jag inte ska ha ett jobb där det krävs någon slags dress code. Men så hamnade man här och har plötsligt hela garderoben full med slipsar och skit.”
Han drog roat på munnen och nickade. För det var ju så hans garderob såg ut också.
”Fast du lyckades ju slippa sådana här fåniga byxor i alla fall. Alltid undrat hur du fick igenom det.” Den gröna blicken vändes ner till dom pressveckade byxorna för att sedan nicka mot hans egna uppdragna ben iklädda dom svarta tighta jeansen. Alltid undrat. Som i att han faktiskt lagt märke till vad för byxor han hade på sig dom gånger dom mötts i huset?
”Eh ja.. Jag frågade nog aldrig. Kanske var det som gjorde det.” Han ryckte svagt leende på axlarna och knölade sedan ihop kavajen för att lägga den bredvid sig. Och precis där var blicken på väg tillbaks mot knapptavlan. Om det var så här varmt nu. Hur varmt skulle det inte då vara om.. gud, hur länge kunde dom bli kvar här? Om luften tog slut. Om någonting mer gick sönder och taket verkligen skulle sänkas. Om..
”Några planer till helgen?”
”Jag ska upp till Trysil med några kompisar. Om vi är ute då vill säga.” Skrattet som följde lät bara nervöst och på gränsen till att övergå till något hysteriskt men Kasper flinade inte åt det nu heller. Han såg bara på honom med dom där gröna ögonen igen innan ett helt vanligt leende tog plats på hans läppar.
”Åh, skidor eller snowboard?”
”Snowboard.”
”Nice. Jag åker också. Kör du trick och sådant med?”
Han drog luggen lite åt sidan och försökte ignorera hur svettig handen kändes. ”Yes, har åkt sen jag var tolv så det har liksom blivit att man fortsätt bygga på. Har varit med i några tävlingar men inga större direkt.”
”Shit vad kul, samma här ju. Vi kanske har varit med i samma någon gång då. Vilket märke kör du?”
Det blev lite som en krock i huvudet. Kasper verkade – eller ja han var faktiskt betydligt mindre störig nu, han var chockerande nog.. trevlig. Och av den anledningen borde det inte göra honom så obekväm och irriterad på fjärilarna som då och då tog några vingslag. Som när Kasper precis följde hans exempel och tog av sig kavajen och den där bröstkorgen direkt framhävdes bättre. Men det borde inte heller ge honom den där svaga känslan av nervositet.
”Nitro.”
”Hur går det med.. jag menar, är du okej?”
Hade han bleknat ännu mer nu eller? Han tyckte ju att han hade fått någorlunda kontroll igen.
”Ja, det är ingen fara.” Det är ingen fara. Det är ingen fara.
”Okej, bra. Jag hade Nitro som första bräda men bytte till en Burton för två vintrar sedan.”
Dom höll sig kvar vid snowboardämnet och han hade väntat sig att få höra om några häftiga upplevelser när Kasper precis berättat att han varit i Schweiz förra året, men istället kom det något helt annat.
”Du, sorry att jag var otrevlig mot dig i skolan. Jag minns det inte, men det gör det kanske ännu värre. Jag var en douche på gymnasiet, jag var liksom en sån som jag idag skulle undvika till varje pris.”
Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det hade kommit helt oväntat och.. Han visste ändå inte vad han skulle säga. Det var inte så att emo-kommentarerna hade gett honom men för livet, han hade inte tagit åt sig på det sättet. Grejen hade ju mest varit att han skämts över att han haft någon töntig crush på en kille som betedde sig som en idiot rent allmänt.
Men det var ingenting han tänkte berätta för Kasper. Fan, det fick honom ju nästan att rodna vid tanken på att den andre skulle få veta. Och nu.. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt; för han påverkades fortfarande utav killen mitt emot honom, och nu kunde han inte försöka skjuta undan det genom att intala sig att han var ett störigt as – för det var han inte. Inte längre. Nu var det jobbiga att han satt här med en kille han tyckte var ännu snyggare nu än då, som faktiskt var trevlig att prata med och som han inte kunde komma närmare även om han skulle vilja. Vem skulle inte bli nervös av att vara nära någon.. som man på sätt och vis haft känslor för (totalt ytliga och tonåriga men ändå.) och som man kände sig attraherad av? Fjärilarna var väl överlyckliga över att få flyga runt som galna efter den långa vilan. Och han visste inte ens om han kunde klandra dom lika mycket längre. Det var inte så att han försökte titta bort från Kasper längre. Han la istället märke till att han hade en tendens att dra handen genom håret ganska ofta och att det för varje gång blev lite mer rufsigt, hur hans ögon ibland tycktes blänka till när han skrattade och hur slanka men ändå starka hans underarmar såg ut med skjortärmarna uppkavlade.
Men så gjorde han misstaget att titta mot dom stängda dörrarna och med ens var det intensiva illamåendet tillbaks, det som spred sig i magen och upp till lungorna där det sög ur all luft, det som fick honom att känna som att något täpptes till i halsen, samtidigt som allt inom honom skrek att han var tvungen att ta sig ut, att det inte spelade någon roll hur omöjligt det var, att han tvungen att TA SIG UT.
”..Jacob.”
Han öppnade snabbt ögonen som han inte ens visste att han hade stängt och såg plötsligt in i ett par alldeles gröna då Kasper nu satt på huk mitt emot honom. Andningen som nyss känts obefintlig hotade nu med att bli alldeles för ytlig istället och han försökte kontra med att hålla andan i några sekunder.
”Jacob. Titta på mig.”
Var det inte det han gjorde..?
”Du måste andas. Okej? Det är ingen fara. Jag lovar att det inte är någon fara.”
Han drog häftigt efter andan och det var som att trycket i lungorna äntligen släppte lite, lite grann. Men några ord ville inte lämna hans läppar. Han ville inte ens tänka på hur.. Du är instängd. Du kan inte komma ut härifrån.. Han ville inte ens tänka på hur illa det måste ha sett ut för att få Kasper att resa sig upp och sätta sig alldeles framför för att försöka få ordentlig kontakt med honom.
”Bättre?” frågade han.
Han andades igen. Så han antog det. ”Ja. Lite. Jag brukar inte.. Eller ja, jag brukar undvika situationer som riskerar att bli såhär. Åker man inte hiss riskerar man inte att fastna i en och så vidare..” Han försökte verkligen få fram ett leende – för att ha kvar någon slags stolthet – men visste inte hur han lyckades.
”Dom arbetar alldeles säkert på det. Bara att högtalaren inte funkar. Vi kommer säkert ut vilken sekund som helst.” Han hade aldrig sett Kaspers ansikte på så nära håll och det såg knappast sämre ut inzoomat. Han kunde till och med se ett litet hål på sidan av underläppen som antydde att han haft en piercing där tidigare. ”Jag kollar igen.”
Kasper gick fram och tryckte på larmknappen flera gånger men utan något hörbart resultat. Han såg honom också ta upp mobilen för ett nytt försök men det fanns uppenbarligen fortfarande ingen mottagning. Andas. Ingenting farligt kommer hända.
”Dom jobbar säkert redan på det”, upprepade han.
Han hade väntat sig att Kasper skulle sätta sig ner mitt emot igen men istället sjönk han ner på golvet bredvid honom – tillräckligt nära för att fjärilarna skulle trotsa kaoset i magen och fladdra till. Å andra sidan behövde dom inte mycket uppmuntran för att göra det.
”Har du planer på fler? Tatueringar alltså.”
Han såg ner på sina underarmar vid frågan. Runt den högra slingrade sig några notlinjer en bit upp och tonades ihop med tre stycken rosor i grått och svart. Den vänstra var prydd med en svart stjärna med breda konturer.
”Ja planer är det inga problem med, pengarna är en annan sak.” Han drog svagt på munnen. ”Men jag letar efter nytt boende med lägre hyra, så efter det kanske. Har du några?” Om han bara höll tankarna upptagna på annat så kanske den allt mer stigande pulsen skulle lugna ner sig. Den kanske åtminstone kunde hållas kvar på samma nivå.
”Nej inte en enda. Jag är sugen dock. Jag har..” När Kasper böjde sig framåt för att knyta om sin sko kunde han inte låta bli att kasta en blick på hans plötsligt synliga nacke. ”Jag har några idèer men jag har inte bestämt mig helt liksom..” När hans tankar var noga med att påpeka att den såg precis lika len ut som den gjort i skolan bet han tag i läppen och svalde lätt. Han var verkligen jättejättesnygg. Och han satt väldigt nära. Och han var inte alls som han varit på gymnasiet. Inte i närheten.
”Men jag tror jag börjar med något litet, bara för att få veta hur det känns du vet?” fortsatte han flinande och efter att han rätat på sig igen snuddade armen lätt vid hans egen. Precis som en stöt hade det känts. Och inte ens en obehaglig sådan.
Fuck. Han kunde inte låta sig påverkas på det här sättet igen. Han kanske inte behövde hata sig själv för det längre, men det var för sjutton plågsamt.
”Kan vara smart. Istället för att börja på en hel ryggtatuering som första kanske”, skämtade han men knöt samtidigt händerna när den där pulsen inte alls verkade vilja hålla sig på samma tempo utan istället började dra med sig ångesten. Hur lång tid kunde det ha gått sedan han helt tappat det och inte ens märkt att Kasper hade satt sig framför honom? Tio minuter kanske. Max. Han var patetisk.

Han hade nyss nickat när Kasper frågat om han fortfarande var okej. Dom hade fortsatt prata om tatueringar. Men ärligt talat skulle han inte kunna återberätta mycket av den konversationen då det kändes som att han knappt var närvarande. Och ändå var han fruktansvärt närvarande för att vara medveten om vart han befann sig.
”.. du.. eller..”
Han hörde Kaspers röst men kunde inte ta sig till vad han sa för tillfället. Med huvudet en aning nedböjt drog han båda händerna genom håret och andades tungt ut. Kasper tycktes säga någonting mer men han kunde inte ens urskilja några ord nu. Han ville resa på sig och slå mot väggen, han ville banka på dörrarna och han ville hitta någon magisk lucka som bara skulle ta dom ut därifrån. Men någonstans i paniken kunde han ändå resonera så pass att han visste att något sådant bara skulle göra det hela ännu värre. Han visste att det inte skulle hända någonting om han slog på väggen – men om han fick se det själv framför sina ögon – att knytnävarna inte gjorde någon nytta – så skulle han ändå bryta ihop. Han bara visste det. Så han knöt händerna där han satt istället. Och han slöt lika hårt ögonen.
”Jacob!”
Han hörde honom nu. Men det enda svaret han kunde ge var att skaka på huvudet. Det här gick inte längre. Han kunde inte ta sig ur det en gång till. Bägaren var fylld och all sån där skit.
”Shit dina händer skakar ju. Jacob.”
Andningen var så snabb och ytlig att det gjorde ont men han visste inte hur han skulle lugna ner de-
Helt plötsligt kände han ett par läppar tryckas mot sina och lika plötsligt slutade han andas i en sekund. Två sekunder.
Han slog upp ögonen och såg ytterligare en gång in i den gröna blicken som han aldrig någonsin trott att han skulle få möjlighet att – eller ens vilja – se in så djupt i. Pulsen hade rusat iväg till en helt ny nivå men som inte hade någonting alls att göra med klaustrofobi. Snarare med att han för några sekunder sedan hade haft Kaspers läppar tryckta mot sina. Kasper som nu hade bitit tag i underläppen men fortfarande såg på honom. Kasper hade kysst honom. En väldigt lätt och väldigt snabb kyss – men killen vars läppar han i tre år funderat hur dom skulle kännas hade precis kysst honom.
”Jag..” började Kasper. Ingen fortsättning.
”Jag.. varför, jag menar.. Du är ju inte ens. Du är väl straight?” lyckades han själv till sist få fram.
Behövdes det nämnas att fjärilarna fullkomligt exploderat?
Kasper vred långsamt på huvudet åt ena hållet och tillbaks. ”Försökte vara, skulle jag nog kalla det. Om du.. tänkte på i skolan.”
Försökte. Hur många olika tjejer hade han inte sett honom med i skolkorridoren? Tjejer som hållit armen om hans midja och förmodligen helst velat skrika ut ’kolla vem jag är med.’
Det gjorde ingen massiv förändring för honom själv, kyssen hade mest troligt hänt för att han än en gång fått kämpa med att få kontakt med honom, men det var ändå chockerande på sitt sätt. Han hade haft sin crush på honom men inte ens i tankarna hade han tillåtit sig att undra hur det skulle vara att.. Det hade ju varit så fullständigt otänkbart. Kasper hade varit en idiot. Och Kasper var straight. Det var dom två sakerna som det inte hade varit någon som helst frågan om.
”Sorry. Alltså verkligen. Jag.. visste inte vad jag skulle göra bara.”
Han bet själv tag i läppen som Kasper tidigare gjort men släppte den snabbt igen innan han skakade på huvudet. ”Det gör inget.” Han svalde lätt innan han – inte helt utan att nervositeten hördes – tillade. ”Ingenting alls faktiskt.”
Kasper såg in i hans ögon och blicken skiftade till någonting som liknade både förvåning och.. någonting som fick en lätt rysning att fladdra igenom hans kropp. Och han kunde inte göra annat än att titta tillbaks. Han visste inte ens om han blinkade. En sekund gick. Två sekunder.
Och så lutade sig Kasper hastigt fram och med ens var deras läppar tryckta mot varandra igen. Om det var mindre chockerande andra gången? Nej.
Men till skillnaden hörde att läpparna inte drogs tillbaks den här gången. Vilket sannolikt berodde på att han själv rörde sina. I nästa stund möttes deras tungor och Kaspers händer hittade hans nacke och hår. Ett hårt grepp om den förstnämnda och fingrar inflätade bland det andra. Ett häftigt andetag lämnade honom och inte heller det hade någon som helst koppling till det faktumet att han var instängd. När en hes utandning även hördes från den andre vred han ytterligare på sig för att komma ännu närmare – och ändå var det inte tillräckligt.
Kasper verkade ha varit av samma åsikt för kort därefter drogs han snabbt upp av den andre och fann sig själv med ryggen tryckt mot väggen.
Det hann knappt bli något avbrott och när Kasper nafsade tag i hans underläpp greppade han samtidigt själv tag om hans skjortkrage. Händerna letade sig vidare till axlarna och ned över ryggen innan den högra gjorde en vändning till det blonda håret för att kunna dra honom ännu närmare.
”Jacob..” andades Kasper fram och kysste honom hårt igen. ”Det här.. du är okej med det här va?”
Han kunde inte hålla tillbaks ett hest skratt men nickade lika snabbt. ”Märker du inte det..?”
Kanske hade dom ändå på något sätt väntat in det där båda två, någon slags bekräftelse att det var okej, för både händer och tungor blev plötsligt så mycket hetsigare. Jacobs fingrar fumlade med hans skjortknappar utan att låta kyssen brytas och när han sedan kände samma fingrar och händer ivrigt stryka över hans bröstkorg var det nära att benen ville vikas. Läpparna hade hittat sin väg till hans hals och han vred automatiskt på huvudet som för att ge honom bättre utrymme. Han visste med sig att hans hals var ett känsligt område men ingen beröring hade gett honom så mycket rysningar som Kaspers läppar gjorde när han mjukt tryckte dom mot den tunna huden. När han återigen drog en hand genom det blonda rufset övergick den mjuka pussen till att bli en hårdare kyss – och han var med ens tvungen att ha honom närmare igen. Med ett grepp om hans nacke fick han Kasper att höja huvudet igen och tryckte därefter läpparna mot hans, särade på dom med tungspetsen och bet sedan löst tag om hans underläpp.
”M-hm.” Det lilla lätet Kasper gav ifrån sig tog sig direkt överst upp på listan över dom sexigaste ljuden han hört och när han efter lite kämpande knäppt upp knapparna på hans vita skjorta och dragit av den kunde han också konstatera att hans bara överkropp var det sexigaste han hade sett. Utöver att den var alldeles slät syntes nu med ens dom där musklerna han tidigare bara kunnat ana genom tyget och ovanför kanten på dom svarta byxorna skymtade ett par tydliga höftben. Och var det något han var svag för så var det just höftben.
Med hans egen skjorta – och nyligen även slips - nedfallen till golvet var det plötsligt hud mot hud och också hans tur att inte kunna hålla tillbaks ett lågt läte när kyssen djupnat ännu mer.
Pulsen slog så hårt att han nästan var säker på att Kasper måste höra den och det blev inte bättre – eller jo, på ett helt annat sätt blev det sjukt mycket bättre – av att den andre tryckte sina höfter mot hans. Själv kom han runt med armarna om hans midja igen och fortsatte – med pulsen ännu högre rusande – ned med händerna över hans rumpa. Friktionen som uppstod var tillräcklig för att ett lågt, och nästan plågat stön skulle ta sig fram mellan dom redan svullna läpparna och Kasper greppade samtidigt tag lite hårdare om hans hår.
”Shit..”
Han kunde inte annat än hålla med. Shit. Han hånglade med Kasper. Han hade den andres väldigt tydliga höftben tryckta mot sina egna. Hela den andres kropp faktiskt. Han såg rakt in i hans glittrande gröna ögon. Han kände Kaspers (Kaspers!) hesa utandning mot sina egna lätt särade läppar.

Det var tunga, och förmodligen trötta, andetag som hördes från dom båda. Kasper gav honom det där sneda leendet och fick samtidigt fjärilarna att göra någon slags störtdykning där i magen.
”Så..”
Med försiktiga fingrar förflyttade han sig från nyckelbenen till nacken och ett litet leende lyckades ta sig fram på hans läppar när huden kändes exakt så len som han hade föreställt sig. Han visste inte om fingertoppar kunde rysa till men det kändes så.
”Så..”, höll han med. ”Ganska bra, tycker jag.”
Kasper flinade till och nickade. ”Skulle kunna sträcka mig till jävligt bra till och med.”
”Förjävligt bra.”
Precis som att deras tunga andetag hade blandats gjordes också deras låga skratt. Det var nästan så att man kunde höra alla dom där blandade känslorna i dom; nervositet, spänning, upphetsning, vad-fan-hände-precis och vi-borde-göra-det-här-igen.
Helt utan förvarning dunkade hissen plötsligt till – precis likadant som den där dunsen när hissen stannat – för att sedan gnissla istället innan det nästan, nästan kändes som att dom rörde på sig. Dom stod fortfarande mitt emot varandra, hans hand fortfarande vilande mot Kaspers nacke, ögonen fortfarande låsta i varandra, när dörrarna sakta öppnades. 

I hate (almost) everything about you - del 89

Det hade känts lugnt att festa på onsdagen eftersom balen inte skulle vara förrän på torsdagkväll. Men det var en liten detalj han hade glömt och sedan kommit på först på onsdagnatt när han var på väg hem – lindrigt nykter. Han skulle följa med Nataly och Kajsa på någon fotografering på torsdagförmiddag.
Det var därför en väldigt sliten Liam som mödosamt tog sig upp från sängen när larmet satte igång. Han hade inte hört att Jake och Sarah skulle iväg och ta kort, inte någon utav dom andra killarna heller för den delen. Varför var just tjejerna han skulle gå med så väldigt seriösa?
Kostymen hängde färdigstruken på garderobsdörren men istället för att ta på sig den på en gång var det ett par vanliga jeans och en svart långärmad tröja som åkte på. Han och Andy hade setts så himla lite den här veckan och han ville vara säker på att hinna träffa honom innan balen.
Ytterdörren var olåst så han gick in själv men knackade sedan på Andys stängda dörr. Det blonda håret var än så länge helt ofixat och trots att han skulle ta en dusch direkt han kom hem igen så drogs automatiskt fingrarna genom håret så att det skulle se någorlunda ut – som att emopojken inte redan sett hans hår i alla dess olika stadier.
”Hej.” Dörren öppnades för honom och han la direkt märke till avsaknaden av något leende. Den svarta luggen täckte ena ögat och han hade på sig ett par vanliga träningsbyxor och en huvtröja. Definitivt springkläder.
”Hej”, log han själv och tog några steg in i rummet. Andy var förmodligen bara trött. Och han själv var.. nervös. Han hade inte velat nämna balen något mer senare i veckan, inte ens för (särskilt inte för) att berätta om Nataly och Kajsa. Hela ämnet hade varit så känsligt och han hade inte velat att det skulle bli dålig stämning mellan dom; som det känts väldigt nära till när Andy informerat om att han i alla fall hade en partner och Liam skyndat sig att byta samtalsämne. Fan.
”Får jag se kostymen?” fortsatte han med ett leende. Nervös eller inte, han ville fortfarande såklart se hur Andy skulle se ut. Hur vacker han skulle vara. Även om han alltid var vacker.
”Den är helt vanlig”, sa han med en axelryckning och ägnade mer uppmärksamhet åt att vira upp sladden till plattången han höll i. Han slet dock lite för mycket. Lite för hårt.
”Men jag har inte sett dig i en vanlig kostym”, försökte han och fick en snabb blick från Andy.
”Jag orkar inte ta på mig den nu.”
Ta det lugnt. Han var uppenbarligen inte på humör men det berodde kanske inte på Liam..
 – såklart att det gjorde.
 
”Jaha okej.. Ja jag ska gå med Nataly och Kajsa i alla fall, du vet Nataly i min klass? Och Kajsa går Natur eller något.”
”Jaha.”
Han fortsatte med normal ton trots Andys bistra. ”Vi ska tydligen åka iväg och ta några kort med hennes morbror, om en timme typ. Men.. vi kommer ju se varandra där inne i alla fall? Ikväll menar jag.”
”Ja säkert..” Andy gav honom inte ens någon blick den här gången utan gjorde istället en ansats att sätta i kontakten till plattången.
”Alltså..” Han tappade tålamodet. Han kunde inte hjälpa det. ”Vad fan är du så sur över?! Du sa att det var okej att vi hade det så här ett tag till! Det handlar om två dar till Andy, och än sen; det är en jävla bal bara. Vi behöver inte ens gå. Jag vill inte ens gå, det är ju bara för morsan skulle bli så besviken annars”, sa han med sammanbiten röst innan den istället blev allt högre. ”Det är en töntig bal, var glad att du har Lisette! Jag hade egentligen inte ens velat gå med Nataly..”
”För mig betyder den något!” kastade Andy ur sig. ”Fattar du inte det?! Jag är så jävla trött på dig, vi borde inte ens ha gett det här en ny chans”, sa han och drog häftigt undan luggen.
Dom såg på varandra i några sekunder. Andys ögon kallare än han någonsin sett dom.
”Du menar inte det där”, pressade han sammanbitet fram.
”Jo det gör jag! Jag skiter i om vi ses där inne eller inte, jag fattar inte ens varför du säger så..”
”Men fan kan du bara sluta! Jag säger ju att vi kan skippa balen båda två men du ska bara klaga på mig! Du kanske har rätt i att vi inte borde ha försökt igen för du försöker bara sätta dit mig hela tiden; och det är så jävla taskigt när du sagt att det är okej, att vi kan stå ut.”
”Det där är bara orättvist Liam..”
”Är jag orättvis?! Ena dagen säger du att det är okej, att du förstår, att vi kan ha det så här den korta stunden som är kvar, och nästa dag är du förbannad eller bara tjurig och försöker få mig att må ännu sämre över det!”
”Jag har känslor Liam! Dom kan faktiskt ändras från dag till dag ibland, men det fattar väl inte du eftersom du är helt jävla känslokall!”
Det kändes som ett slag i magen och en hink med iskallt vatten över huvudet på samma gång. Och någonstans inombords kokade det. Med rejäl ansträngning svalde han hårt ner klumpen i halsen men tillät sig inte att tänka på den brännande känslan bakom ögonlocken.
”Du vet inte ett skit om vad jag känner.”
Andys händer var knutna men underläppen darrade till en gång. ”Du känner ingenting! Det är det som är problemet!”

Dörren slog igen efter honom och i samma stund som han häftigt drog efter andan tyckte han sig höra ett liknande ljud inne ifrån Andys rum. Med tårar som hotade att tränga fram vilken sekund som helst skyndade han över till sig och drog med darrande händer av sig kläderna innan han vred på duschstrålen på max. Väl under vattnet skulle dom salta dropparna inte märkas lika tydligt.

Andy gjorde ett tredje försök med kajalen men den smetades återigen ut när tårarna än en gång bildade en ny flod. Den stängda dörren frambringade fortfarande ljudet av hur den smällde igen i hans huvud. Det var ju inte meningen att det skulle bli så här..
Han var en idiot! Han hatade honom.
Han hade sagt att han var känslokall.. Han som ju egentligen tyckte att Liam gjort sådana framsteg när det gällde just den biten..
Liam hade varit minst lika elak själv.
Vad trodde han? Att han skulle vara jätteglad när han helst av allt velat att dom två skulle gå tillsammans, men att det inte skulle hända?
´och det är så jävla taskigt när du sagt att det är okej´
´Jag är så jävla trött på dig, vi borde inte ens ha gett det här en ny chans ´
Floden blev ännu kraftigare och han begravde ansiktet i händerna.

”Sådär det blir jättebra, jag tar några från en annan vinkel också”, sa Natalys morbror Benjamin och tog några steg åt sidan.
”Liam du skulle ju hålla handen här..”, påminde Nataly och gav honom en lite irriterad blick. Han hade redan hunnit fått några sådana. Hon hade på sig en aprikosfärgad lång sidenklänning, det röda håret var uppsatt i någon avancerad frisyr fäst med vita pärlor och om han bara hade kunnat koncentrera sig hade han säkert kunnat konstatera att hon var vacker.
”Men ja jag vet..” Med en lätt darrig suck la han handen på hennes axel och försökte få fram ett leende.
”Liam, kan du vrida lite på dig till vänster tror du?” undrade Benjamin och han gjorde som han sa. Bara för att sekunden senare låta handen falla ner från Natalys axel igen. ”Kan jag ta en cigg bara? Jag måste..” Han började gå därifrån men hann inte många steg förrän den rödhåriga var ikapp honom.
”Vad är det med dig? Är något fel Liam? För seriöst du beter dig jävligt drygt..”
Han skakade på huvudet och drog upp ärmarna på den svarta kavajen som kändes alldeles för varm. ”Det här är jävligt drygt! Jag sa aldrig att jag ville vara med på de.. förlåt, jag..” Handen drogs genom håret medans han försökte samla sig. ”Jag behöver en cigg bara..”
Han fick en uppgiven huvudskakning till svar men hon lät åtminstone bli att säga någonting och vände sig sedan om mot Benjamin. ”Vi kan väl ta några kort på bara mig och Kajsa så länge?”

Rökpausen hade inte gjort det hela särskilt mycket bättre utan han hade fortsatt varit okoncentrerad och otålig resten av fotograferingen, vilket gjort både Kajsa och Nataly irriterade i sin tur. Benjamin hade försökt få upp stämningen så gott det gick och visst, det hade blivit en hel del kort som säkert var okej, men när dom åkte hemåt igen kändes det som att ingen utav dom längre såg fram emot balen. Och det var helt och hållet hans fel.

”Ha det så jättekul ikväll nu”, log Cathy när han öppnade bildörren för att gå av utanför Natalys hus. ”Får ja se så fluga..”
”Den sitter bra morsan”, flinade han och satte ner ena foten på asfalten.
”Jag vet, du är så himla fin. Visst sa du att bilen var vit som ni skulle åka i?”
Han nickade och hukade sig ner för att kunna se in i bilen på sin mamma. ”Japp, vit och ganska låg. Men jag måste gå nu, hejdå”, log han snett och stängde dörren innan det skulle komma några jobbiga mammatårar.
Han hade sovit ett tag efter att han kommit hem från fotograferingen och om han lät bli att tänka på att han och Andy fortfarande inte hade pratat med varandra så mådde han åtminstone bättre än han hade gjort i förmiddags. Det skulle kanske bli kul med balen ändå. Och han och Andy skulle bli sams igen. Han visste bara inte när.. men dom var tvungna att bli det. Dom måste bli det.
”Tjena”, log han när Nataly öppnade dörren. ”Sorry för tidigare idag, jag hade en dålig morgon bara.” Innan hon hann svara någonting tog han fram den orangea handledsblomman ur påsen han hade med sig.
”Men Liam”, utbrast hon med ett stort leende. ”Vad gulligt av dig! Det hade jag ärligt talat inte väntat mig.”
”Nu känner jag mig förolämpad”, flinade han och trädde på den på hennes arm. ”Är Kajsa här än? Jag har en till henne också..” Han tog upp även den blåa blomman och klev sedan in i hallen. Han hade såklart inte haft en tanke på att killen väntades ha med någon slags blomma till sin partner utan det hade han sin mamma att tacka för – men det behövde ju inte dom få veta.

Andy öppnade dörren med ett stort leende. Den utsmetade kajalen och dom rödsprängda ögonen var inte längre närvarande och han visste att det här skulle bli en bra kväll. Han tänkte inte ljuga för sig själv och låtsas som att allt kändes bra – för det gjorde det aldrig när han och Liam var osams, men dom hade varit ledsna och arga båda två och sagt sådant dom inte menat, sagt det på onödigt hårda sätt också. Liam trodde väl inte på riktigt att Andy tyckte att han var helt känslokall? Visst förstod han att han var besviken över balen bara och att han därför sagt andra saker som han inte hade menat? Och den andre var inte alls ´så jävla trött´ på honom? Han hade också varit arg och kanske innerst inne ledsen han också över att dom inte kunde gå tillsammans, arg på sig själv – men att det istället gått ut över honom. Han tyckte inte alls att Andy försökte sätta dit honom på något sätt. Han hade bara varit upprörd och gått in i försvarsställning. Inget mer än så. 
Han tänkte se till så att det blev en bra kväll.
”Hej, gud, vad fin du är!” sa Jens efter att ha sett på honom uppifrån och ner och sedan gett honom en stor kram.
”Äh, tack”, flinade Andy generat och kastade en snabb blick ner på sig själv i den svarta kostymen. Skjortan under var vit och en smal svart slips var knuten runt halsen – lite för tight för hans smak då han annars körde den klassiska emostilen med slips löst runt halsen och en vanlig långärmad tröja. Men han kände sig ganska fin ändå – för att inte tala om ovan. Han hade hajat till ett flertal gånger när han gått förbi spegeln i hallen. Han tog sig sedan tid till att studera Jens. Kavajen var mörkgrå och smal, skjortan vit och självklart hade han valt en fluga; en blågrå med svarta prickar. Det brunlockiga håret levde lite utav sitt eget liv precis som vanligt och ögonen såg väldigt glada ut där bakom dom svarta glasögonen. Han såg perfekt ut.
”Du är också hur fin som helst”, log han. ”Tack igen för att du gör det här för mig.”
”Självklart, jag vill ju. Det kommer bli jättebra.”
Andy lät Jens kliva in och stängde sedan dörren efter honom. ”Mamma glömde sin mobil på jobbet så hon är iväg för att hämta den bara, men hon var jättenoga med att säga att vi inte fick åka härifrån förrän hon tagit kort på oss”, sa han och himlade med ögonen.
Jens log tillbaks men Andy såg hur någonting fladdrade förbi i hans tidigare så glada blick och han ville helst slå sig själv i huvudet. Det kanske var han som var känslokall. Hade det här varit tidigare så hade dom förmodligen hållit varandra i hand på dom bilderna, pussat varandra.. Andy tyckte att det blev jobbigt att tänka på så hur måste det inte kännas för Jens då? Fina, fina Jens som kanske fortfarande..
”Fast hon har redan tagit säkert hundra bilder på mig så hon borde faktiskt nöja sig”, tillade han i ett försök att rädda situationen. Om det lilla skrattet lät äkta eller inte kunde han inte avgöra.
”Pappa är och hämtar bilen nu i alla fall så han kommer om ett tag”, sa Jens och bytte till Andys tacksamhet samtalsämne. Han ville inte att han skulle ha ledsna ögon..
”Okej, vad bra”, nickade han snabbt. ”Jag vet att det inte är typ New york fashion week vi ska på men
jag är seriöst jättenervös för när vi ska gå ur bilen och längs den där mattan”, erkände han roat och lutade sig mot väggen när Jens satte sig på den låga byrån.
”Jag med! Kul om man ramlar ut genom bilen eller något dumt”, flinade han tillbaks och det sorgsna i blicken verkade åtminstone ha försvunnit tillfälligt. ”Är du okej Andy?” fortsatte han sedan och den svarthårige blinkade snabbt till. 
”Ja, absolut, det är bra.”
Det kändes bara som att det var lite för mycket känslor just nu. Klumpen i magen fanns trots allt där ändå efter det där bråket, han kände sig nästan skyldig över att han bjudit Jens när Liam inte visste något om det, klumpen från magen hade spridit sig upp till halsen när Jens sett sådär låg ut och han började ångra att han frågat honom. Inte för att han inte ville gå med honom utan för att det kändes som att det sårade Jens. Och mitt i allt kände han sig förväntansfull inför balen; även om det kanske var fel utav honom i det här läget. 
”Det är det inte..”, sa han försiktigt och reste sig upp. ”Vill du prata om det?”
Andy skakade på huvudet, ryckte på axlarna och bet sig sedan i läppen. ”Jag bara.. känns det här okej för dig? Jag vill inte.. om du ångrat dig så är det helt okej för mig, jag förstår om.. du vet.”
”Andy.. jag sa ju i skolan att jag inte skulle ha sagt ja om jag inte hade velat, och det menade jag”, sa han och gav honom en menande blick som för att förtydliga vad han sagt. ”Det känns mer än okej, jag lovar. Jag tycker liksom om att umgås med dig även om det är som kompisar du vet”, sa han och ryckte lätt på axlarna. ”Jag tror att det skulle vara jobbigare att undvika dig, ifall vi helt brutit, för då skulle jag bara tänka på det som varit och påminnas varje gång jag såg dig. Nu.. skapar vi ju nya minnen på kompisbasen och det känns okej. Än så länge i alla fall.”
Han beundrade hur modig Jens var, hur han kunde se honom i ögonen hela tiden, hur han kunde stå där och prata om sådant som till och med måste vara ännu jobbigare för honom än för Andy och att han lyckades förklara på ett så.. fint sätt ändå. Dom skapade faktiskt nya minnen. Ändå ömmade det i hans hjärta när han tänkte på vad Jens kände för honom och att han inte kunde besvara det.
”Du är så himla fin”, sa han tyst och tog det korta steget fram till honom innan han la armarna om honom -dumt eller inte; han kunde inte låta bli. ”Det finns någon lyckligt ovetande där ute som inte ens vet om att han kommer träffa dig än.”
Jens andades ut i ett lågt skratt och Andy kände hur han grep tag lite om hans kavaj i ryggen. ”Kanske det.”
”Det vet jag att det gör.”
Dom avbröts av en tut-melodi och Jens flinade till och skakade på huvudet. ”Pappa ser verkligen fram emot att köra oss.. Är du beredd att göra lite historia där borta eller?”

[16:59] Förlåt för imorse. Du har all rätt att vara arg och jag borde inte ha skrikit mot dig. Fan jag älskar ju dig. Förlåt att det inte är jag som tar dig till balen, förlåt att jag inte är den killen du förtjänar. Jag menade inte det där med att du skulle försöka sätta dit mig på något sätt, det är klart att du blir ledsen och arg.

[17:07] Men fattar du inte hur det känns för mig också? Jag tycker redan allt är asjobbigt, även om det liksom är mitt eget fel, och det blir tusen gånger värre när du vänder det mot mig på det där sättet. Och jag är för fan inte känslokall, jag fattar inte ens hur du kan säga något sånt, jag försöker öppna mig för dig varenda jävla dag Andy. Men jag är inte som dig, jag är inte nått uppslaget känslolexikon, sorry men jag är inte det.

[17:10] Jag älskar dig. Och du vet det. Försök inte lura i mig något annat, du vet att jag älskar dig mest av allt för fan.
Du ångrar inte att vi gav det här en chans till eller hur? Det var bara något du sa..? För jag menade det inte när jag sa att jag höll med.

[meddelanden raderade – ej skickade]


I hate (almost) everything about you - del 88

Han hade inte direkt något mer alternativ. Matilda hade han skämt ut sig inför för länge sedan, när han trott att hon var på väg att fråga honom om balen när hon i själva verket ville att han skulle snacka med Jake åt henne. Den där medlidsamma blicken och ´Åh nej.. du trodde att jag skulle fråga dig?´ Så fruktansvärt förnedrande. Killarna hade redan sina partners. Lollo var inte ett alternativ efter deras kväll på kryssningen. Och kryssningen ja, som ledde fram till det där sista alternativet. Nataly som hade tjatat på honom sedan i oktober att dom borde gå med varandra, men som han hela tiden undvikit att svara på ordentligt för att han hade haft något töntigt hopp om att han skulle hitta sin drömtjej att fråga; så att det skulle betyda något. Nataly som han hade dansat med på studentkryssningen och som han till sist suckat åt och sagt att ´jaja, vi går väl då.´ Nataly som hade blivit fly förbannad. ”Jag vill inte vara något slags välgörenhetsfall, typ att du går med mig för att vara snäll.” Hans egna, inte särskilt övertygade ´Men jag vill.´ Och slutligen ”Vet du, skit i det Liam! Du kommer få gå helt själv, du är medveten om det va?” innan den rödhåriga tjejen stormade av från dansgolvet.
Lät som en jättebra idèe att fråga henne. Verkligen.
Men studentkryssningen var länge sedan och dom hade ju såklart snackat med varandra i skolan efter det. Hon skulle säkert bli.. glad.

”Va? Ursäkta?”
Liam drog en hand över nacken där han stod i dörröppningen till det vita huset. Ett plus för att han inte skickat ett sms i alla fall.
”Vill du gå på balen med mig?” frågade han igen.
”Alltså, du är medveten om att den är på torsdag va?”
Han nickade. ”Japp. Jag har haft mycket i huvudet på sistone.. det har hänt lite saker och så.” Det kunde vara bra med lite medlidande i det här läget. Och ja det var helt medvetet att han bet tag i läppen och slog ner blicken en kort stund.
”Och då tror du automatiskt att jag inte har någon att gå med?”
”Har du?” frågade han och pressade fram ett leende.
Nataly drog det röda håret över ena axeln. ”Ja jag och Kajsa ska gå.”
”Så ingen av er har en kille att gå med alltså? Då är det ju helt perfekt att ni kan få dela på mig”, sa han och det sneda vanliga leendet var på plats.
Hon suckade och såg på honom men att hon inte svarade på en gång var definitivt positivt och han tog därför tillfället i akt att fortsätta. ”Kom igen, det blir asbra. Du sa ju själv att du ville dansa med mig. Och jag är snygg i kostym också.”
Det syntes att hon kämpade för att hålla tillbaks det men till sist var det där ändå; ett litet roat leende på läpparna.
”Jag ska höra med Kajsa, men tycker hon inte att det är okej så är det ett nej. Okej?”
”Absolut”, log han snett. ”Men det är inte särskilt troligt.”
”Liam..” Nataly såg ner en kort stund med ett nästan generat leende och drog sedan undan den vågiga luggen när hon såg upp igen. ”Ibland är du så dryg att det nästan blir charmigt, men det är du säkert väldigt medveten om? Och sluta med det där sneda leendet.”
”Vadå, för att du inte tycker om det eller?” frågade han retsamt.
”Precis. För att jag inte tycker om det. Jag ringer dig sen, okej?”

*
Tisdag. Han skulle förmodligen alltid minnas att det varit en tisdag. Eller så skulle han inte komma ihåg det alls för att det hela kändes så overkligt och sjukt och.. Han hade haft en enda sista chans.
”Liam?” När han inte svarade, mest för att han inte ens varit säker på att han verkligen hört något, blev Jakes röst en aning högre. ”Liam vad fan har hänt?”
Han såg upp från där han satt på golvet i korridoren, med knäna uppdragna och armarna vilande mot dom samtidigt som han fortsatte vika ihop häftet tills att det blev allt mindre och mindre. Han visste inte vart han skulle göra av det.
”Men hallå vad har hänt? Varför säger du inget? Mår du dåligt?”
Utan att svara räckte han honom pappershäftet som nu var så pass litet att det skulle ha fått plats i hans ficka.
”Vad..” Jake tog förvirrat emot det och började veckla ut det. ”Shiet, det är ditt matteprov..?”
Liam nickade.

Han kunde inte ens säga till Lundkvist att snabba på sig att ta fram det jävla provet eftersom käkarna var tillfälligt ihopsvetsade. Knogarna var förmodligen vita så hårt som händerna var knutna men eftersom blicken stirrade på skrivbordslådan Lundkvist öppnade så kunde han inte kontrollera om det stämde. Det där hade varit hans allra sista chans. Antingen skulle han ta studenten på fredag eller så skulle han hoppa av skolan idag. Helvete, han klarade inte det här. Han ville inte hoppa av. Han ville inte ha tillbringat alla dom här åren i skolan helt i onödan. Han ville inte göra sin mamma och Andy besvikna. Gud, han kunde verkligen inte göra det hä..
”Varsågod.”
Han ryckte åt sig provhäftet och bläddrade så våldsamt att sidorna egentligen borde ha gått sönder.
G
”Grattis Liam, det där fixade du hur bra som helst. Det var två små fel bara, annars var allt helt korre..”
”Jag är godkänd..?”
”Du har ett godkänt i matte Liam.”

”What the fuck.. Det är ju ett jävla G Liam!” utbrast Jake och såg chockat på honom. ”Varför.. vad fan sitter du här för? Du har ju klarat skiten!”
Han nickade och svalde. ”Jag vet. Jag är godkänd i matten Jake, fattar du..? Dom kan inte ta tillbaks det nu, jag har fullständiga betyg och jag kommer få ta studenten och.. Jag fattar inte, jag tror inte att jag fattar det. Jag är godkänd, eller hur?”
”Kompis.” Jake log bredare än han någonsin sett honom göra och sjönk ner på huk framför honom. ”Du ser helt chockad ut! Men ja, du är godkänd, det står ett fett G där”, sa han och la handen på hans axel.
Liam nickade igen och såg ner på häftet i Jakes andra hand. Det var verkligen ett G.
”Du borde nog skicka ett sms till Andy.”
”Ja..” Han andades ut i ett lågt skratt, han var nog faktiskt chockad. ”Jag går ut ett tag.. Vi ses på..”
”Engelskan”, fyllde Jake flinande i åt honom. ”Grattis Liam.”

”Hallå?”
”Tja.”
”Vad vill du Li.. vänta lite jag ska gå ut från matsalen bara.” Sorlet i bakgrunden dog långsamt ut innan Andys röst hördes igen. ”Hej, vad vill du? Har det hänt något? Du är väl också i skolan..?”
”Jag är godkänd.”
”Va?”
”Jag är godkänd i matten, jag fick tillbaks det för en stund sen och jag.. jag klarade det.”
”Liam”, pep Andy till. ”Är det sant?! Gud, jag viss.. jag ser dig nu.”
Liam vände sig om i riktning mot matsalen och mycket riktigt stod Andy långt där borta. Ändå kunde han sig tycka se hans leende.
”Hej..”, flinade han dumt.
”Jag sa ju att du skulle klara det! Åh, jag är så stolt över dig.”
Han fortsatte se på honom medans han hade telefonen tryckt mot örat. Det var konstigt att vara så nära honom men ändå så långt ifrån. Men han tyckte om att höra hans röst samtidigt som han såg honom. Det här var ett väldigt bra alternativ när dom inte direkt kunde springa fram och krama varandra mitt på skolgården.
”Tack”, viskade han och såg sedan hur Andy la fingrarna mot läpparna för att därefter låtsas blåsa iväg pussen mot honom. Det var en väldigt diskret sådan och om det befunnit sig några andra utomhus för tillfället hade dom förmodligen inte ens lagt märke till det, men Liam gjorde det och han bet leende tag i läppen.
”Vi ses hemma sen?”

Han ryckte ur ena hörsnäckan när han tyckte sig ha hört en knackning på dörren. I nästa stund öppnades den och hans mamma kom in på rummet.
”Liam, jag vet inte vad det är för envist du håller på med men nu vill jag faktiskt veta om du ska gå på den där balen överhuvu..”
”Jag ska gå på balen”, avbröt han med en suck. ”Med Nataly och Kajsa. Det blev bestämt igår”, sa han med en axelryckning. ”Så chilla morsan..”
”Säg inte åt mig att ´chilla´”, sa hon och gav honom en inte helt road blick. Hon hade uppenbarligen inte haft en bra dag på jobbet. Dessutom hade hon säkert föreställt sig när hon knackade på dörren att han skulle säga att han inte bestämt sig om balen. ”Men det var ju trevligt att höra, du har ju din kostym i alla fall.”
Han nickade. ”Ja, det är inget mer vi behöver fixa så sluta stressa en stund, snälla.”
Hon började att dra ur hårsnodden från den slarviga knuten men den verkade inte vilja samarbeta och en frustrerad suck hördes från henne. ”Har du inte några läxor du behöver göra? Är du säker på att..”
”Jag fick godkänt på matten”, avbröt han än en gång och såg upp på sin mamma från sängen. Hon verkade helt komma av sig innan hon istället sprack upp i ett leende; knappt ett spår av det där trötta och irriterade.
”Vad säger du gubben? Har du fått godkänt?”
Han nickade och kunde inte hålla tillbaks sitt eget leende. ”Lite sent kanske men det är klart nu i alla fall.”
”Men Liam, åh duktiga du!” Hon var snabbt framme vid sängen och när han satte sig upp kramade hon hårt om honom. ”Vad stolt jag är över dig. Bra kämpat gubben.”
Fastän han i vanliga fall kände sig obekväm med den där sortens berörelse kändes den nu istället väldigt bra och han kramade tillbaks. Han var också stolt.
”Jaa det var sjukt lättande, jag kommer aldrig i hela mitt liv öppna en mattebok igen nu.”
Cathy log mot honom. ”Förlåt att jag lät så sur. Nu tycker jag att du och jag går ut och äter eller något ikväll, för att fira.”
”Morsan..”, flinade han. ”Så stort är det inte, alla har fått godkänt för länge sen, på första provet dessutom.”
”Det spelar väl ingen roll, du har kämpat jättemycket och nu fixat det. Det är klart att vi ska fira det, och du sa väl att det här var enda vilokvällen?”
Han drog fingrarna genom håret och flinade igen. ”Ändrade planer, vi ska köra ölbrännboll istället, men det är inte förrän senare så vi hinner äta innan isåfall.”
Cathy såg inte helt glad ut över den informationen. ”Det låter som att det innebär väldigt mycket drickande?”
”Morsan, vi kommer supa hela veckan, det är det studentveckan går ut på. Jag är ju knappt nykter sedan igå..”
”Okej jag vill inte höra Liam. Var rädd om dig bara, kan du lova mig det?”
Han ryckte flinande på axlarna.
”Liam!”
”Men ja! Jag kommer vara rädd om mig – vad det nu innebär.”
Hon suckade tungt och reste sig upp från sängkanten. ”Ja jag får väl vara glad över att du åtminstone inte är på någon sån där studentresa. Men på torsdag får du faktiskt ta det lugnt, det kommer ni väl göra? Du kan inte komma full till balen Liam..”
”Det är lugnt, det är klart jag inte kommer vara det. Det spar jag väl till där inne isåfall.” Han skrattade och såg upp på henne. ”Förlåt! Jag lovar. Jag kommer fortfarande vara vid medvetande på studenten och jag kommer inte snubbla ut ur bilen på balen.”

[21:05 nytt meddelande- Liam] Är du fortfarande hemma? Kan jag komma över?
[21:06 sänt meddelande] Ja jag är hemma =)
Han visste att Liam skulle träffa sin klass för någon ölbrännboll senare och han själv skulle också iväg på en fest i en klasskompis sommarstuga med resten utav klassen, men han och Nicholas skulle ta bussen först om en timme. Det dröjde inte många minuter förrän Liam gläntade på dörren och sedan kom in.
”Tja.”
”Hej, och grattis igen! Gud vad glad jag är för din skull”, log han brett och la armarna om Liams midja.
”Tack babe.” Han flinade som att det inte var världens största grej men han kunde inte dölja det där lyckliga glittret i ögonen. 
Deras läppar mötte varandra men innan kyssen fått djupna tillräckligt mycket för Andys smak drog sig Liam undan och han såg besviket upp på honom. ”Jag var inte klar med dig..”
Den blonde såg bara roat på honom och verkade inte känna sig skyldig alls. Elak.
”Jag har en sak till dig..”, sa han och vände sig om för att ta upp en papperskasse han tydligen haft med sig. ”Jag skulle aldrig ha klarat den där matten om det inte var för dig och..”
”Det skulle du visst ha gjort Liam.”
Han skakade bestämt på huvudet. ”Nej det skulle jag inte. Och du hjälpte mig till och med när jag fortfarande betedde mig som ett as mot dig, fastän du inte alls borde ha gjort det. Så tack, för allt.”
Andy kunde inte ignorera värmen som spred sig i hans bröst. Kanske att Liam hade behövt den där pushen för att verkligen komma igång, och hjälp med att förstå att han visst kunde, men Andy tänkte absolut inte ta åt sig hela äran för att han nu hade fått sitt godkänt. Liam stod för den största delen utav det. Trots det så kändes det väldigt bra att höra honom säga det där, att han uppskattat allting; även när Andy själv tappat humöret över idioten som kommit över till honom för att kräva hjälp och sedan varit sjukt otrevlig och kastat böcker ifrån sig.

”Jag vet inte om det här är rätt nu, du kanske vill ha någon annan sort men.. Jag har kvitto isåfall.”
Andy tog emot påsen och drog sedan långsamt upp ett ljusgrått skissblock och två pennor. Nu kokade värmen där inne i bröstkorgen.
”Liam..”
”Det var inte rätt, eller hur?” frågade han osäkert men Andy log bara innan han ställde sig på tå för att ge honom en puss.
”Det blir hur bra som helst, tack! Du hade inte behövt.. Du är så gullig”, log han stort och drog tummen över bladen för att bläddra igenom dom.
”Det där med gullig Andy..”
”Lägg av, du är gullig hur gärna du än inte vill vara det”, retades han och vred på pennorna. ”Jag vill rita dig någon gång..”, sa han och såg upp, mer seriös nu.
”Vill du?” frågade han förvånat. Hur kunde han ens bli det? Varför skulle han inte vilja rita av det där vackra ansiktet? Varför skulle han inte vilja få studera varenda liten linje, vinkel och drag i hans ansikte? Innan han hunnit svara något fortsatte Liam. ”Eller vad pratar vi om för slags porträtt isåfall? Den sexiga varianten ala Titanic?” frågade han med höjda retsamma ögonbryn.
Andy skrattade till och såg upp på honom. ”Du sa ju till mig att du inte ens sett den, så hah! Avslöjad. Men visst, vi kan ta den varianten, du kan vara iklädd endast gitarren.”
”Spännande.”
Dom såg på varandra med busiga blickar innan Liam lutade sig ner för att fånga upp hans läppar. 

”Vi skulle kunna börja på en gång..”, mumlade han mot hans axel efter att ha dragit ner tröjan en bit över den.
”Helt okej för min del.” Liams fingrar hade letat sig upp till hans tuperade bakhuvud och greppade tag lite extra om det hårspraysfixerade håret när Andys läppar vandrade vidare mot den lilla gropen vid halsen.
Precis som läpparna vandrat lät han händerna vandra upp innanför hans tröja och smekte långsamt fingertopparna över den släta magen och vidare upp mot bröstkorgen. Det verkade som att det var en uppskattad beröring då en något frustrerad suck lämnade den blonde.
”Du vet att jag inte kommer kunna släppa iväg dig på den där festen va..?”
”Du menar att du tänker skippa brännbollen?” frågade han och lät två fingertoppar leka över en hård bröstvårta.
”Vi komm- ah vad gör du..” Liam andades tungt ut och drog honom genast närmare sig. ”Vi kommer komma lite sent i alla fall”, avslutade han meningen och lät sina egna händer leta sig in under den långärmade tröjan Andy bar.
Han kunde inte låt bli att älska hur Liam drog dom kortklippta naglarna över hans rygg.
Han kunde inte hindra en egen plågsam suck när den andres höfter trycktes närmare hans och fick särskilda områden att komma betydligt närmare varandra.
Han kunde inte vänta med att slita av Liams tröja och otåligt styra honom bakåt mot sängen.

? (:

hej guys, vill bara kolla ifall det fortfarande är några som läser här ifall det är någon idèe att jag lägger upp fler av kapitlen? ^^ 


I hate (almost) everything about you - del 87

Det var inte så att varenda en av hans dagar hade varit bra – han hade haft riktigt dåliga dagar, men den här hörde nog ändå till en av dom allra värsta, i alla fall om man enbart fokuserade till det fysiska planet. Vad Liam, eller Cathy, hade sagt till hans mamma visste han inte; han hade nämligen ägnat hela förmiddagen åt att spy, legat helt utslagen i sängen, svurit på att han aldrig, aldrig mer skulle dricka, försökt överleva huvudvärken och någonstans däremellan oroat sig över hur Liam såg ut och vad han hade pysslat med kvällen innan.
Framåt eftermiddagen hade han äntligen börjat känna sig någorlunda levande igen, efter en pizza i Liams säng hade han nästan mått bra och han kunde i alla fall låtsas som att han också såg någorlunda ut. Det gjorde han inte.
Håret var en enda röra; vissa partier var fortfarande plattade och raka, andra tuperade, i bakhuvudet hade han århundradets tova och några hårtester stod bara rakt ut. Armarna och ansiktet var inte längre prydda utav svarta streck och figurer utan istället blekgråa sådana, kantade med röda märken efter att ha skrubbat frenetiskt med tvål och handfatsborsten. Kanske borde han också ha letat på en kajalpenna och åtminstone fått det blåa i ögonen att förstärkas något – nu såg blicken bara helt matt ut.
Men – ja det var väl tur att det fanns något postivit i alla fall – han kunde ju tack och lov sitta nu, han spydde inte längre och trots att ögonen var färglösa ville dom åtminstone inte slutas.
”Har Jake svarat något?” frågade han och lutade sig mot Liams axel igen.
”Nej, men han sover säkert. Han gick ju härifrån redan vid halv tio imorse, han skulle ta sig hem och sånt där.”
”Men jag känner mig hemsk. Jag väckte honom med mina spyljud, hur vidrigt är inte det?”
Liam skakade flinande på huvudet. ”Inget han inte varit med om förut. Han har dessutom varit mycket värre själv, en gång när jag slaggade hos honom snubblade han först ner på mig som låg på golvet, och spydde sen över mig. Inte bredvid, mig.”   
”Ew.”
”Exakt. Så jag lovar att han inte brydde sig, han tyckte mest det var askul att se dig full.”

”Helt sjukt att vi snart tar studenten, eller hur?”
Andy log, men det var inte ett riktigt Andy-leende. Kanske var han bara trött fortfarande.
”Alltså det är ju det man pratat om sedan första dagen i ettan typ, och då kändes det som en evighet dit. Men nu är den här liksom”, fortsatte han och drog fingrarna genom det blonda håret.
”Ja, och balen också. Jag har en partner nu i alla fall..”
Liams fingrar stannade till mitt i rörelsen. Han lät nästan.. anklagande. Han kunde väl inte tro att.. Visst det hade varit perfekt – Om dom levt i en annan värld. Liam kunde inte gå tillsammans med Andy. Han kunde inte gå med en kille överhuvudtaget. Alla skulle se. Alla skulle döma. Det förstod han väl, att dom två inte kunde gå? Det skulle ha varit fint och mysigt och allt det men.. som sagt; i en annan värld. Dessutom skulle väl Andy gå med Lisette såklart, han var bara förvånad över att dom inte bestämt det redan i ettan.
”Okej”, log han. Han ville inte prata om det här, det kändes svinjobbigt att Andy lät anklagande, det kändes ännu jobbigare nu att han själv inte skaffat sig en partner än.. ”Härligt”, tillade han. ”Så.. den där filmen vi snackade om, ska vi se den nu?”

”Nej jag har inte blivit slagen”, sa Andy när han stängde dörren efter sig och sedan använde den sista energin till att ta av sig skorna. Det var krävande att ta av sig converse – ännu mer krävande att försöka komma fram till varför han varit så dum att han knutit dom när han bara skulle gå från Liams hus. ”Det är märken efter en spritpenna men det går säkert bort när jag duschar..”
”Vännen, hur du ser ut.. Jag antar att jag egentligen ska skälla på dig eller åtminstone säga att du får skylla dig själv, men.. jag har inte direkt någon erfarenhet av det här.”
Andy fick trots allt fram ett leende när han såg på sin mamma.
”Att du inte behövt vara med om det tidigare betyder nog att du varken behöver skälla eller påpeka det jag redan vet.” Faktiskt. Hon hade inte, till skillnad mot Cathy, behövt se honom full eller bakis från att han var 15. Dom gånger han varit lite full hade hon inte varit vaken för att se det, och morgonen efter hade han mått så pass bra att det knappt synts.
”Det har du nog rätt i”, log hon tillbaks. ”Vill du att jag ska tycka lite synd om dig?”
Han skakade på huvudet. ”Det behövs inte. Men jag skulle uppskatta en tevekväll och massa chips, om det går för sig.” Leendet letade sig fram igen och övergick till ett flin. ”Jag ser verkligen förjävlig ut eller hur?”

”Jag ska gå med Jens på balen förresten. Jag frågade honom i veckan”, sa han och sprätte iväg några chipssmulor från jeanslåret.
”Jaha”, sa Magda förvånat. ”Jag trodde du skulle gå med Liam nu efter att ni blivit tillsammans igen.”
”Liam hade redan bestämt med en tjej, för länge sen”, ljög han. Av någon anledning hade han alltid velat skydda honom, till och med under den långa tiden han varit elak med vilje. Och nu var ett sådant tillfälle igen; han ville inte säga till sin mamma att Liam inte ville gå med honom för att han brydde sig mer om sitt rykte, för det skulle leda fram till en massa andra saker som han planerade att aldrig någonsin berätta. Deras mammor hade varit helt ovetande om vad som pågått och det kändes onödigt om dom skulle få veta nu. Mest för Liams skull.
”Åh ja det förstås, du och Lisette bestämde er väl också väldigt tidigt. Men det blir väl bra att gå med Jens? Ni är väl fortfarande vänner?”
Han nickade. ”Ja det blir jättebra. Men vi måste hitta någon med bil, förlåt att det blir så stressigt med allt nu men.. allt gick inte som planerat.”
”Det gör inget gubben, det behöver du inte säga förlåt för. Jag kan höra på jobbet om någon känner någon, och så kanske Jens föräldrar kan fråga runt också. Det löser sig.”
”Jag hoppas det”, sa han och lutade sig mot hennes axel. Han hoppades att allt skulle lösa sig. Inte bara det som handlade om balen. 

besöksrekord ;D

jag trodde att jag hade typ 2 läsare, och det mesta besöksantalet sen jag började lägga upp här igen har varit typ 4. 
och nu plötsligt står det att hela 8 personer (haha ;D) varit in här igår?? vart kommer ni ifrån? :o ni får mer än gärna säga hej! 

(missa inte dom senaste kapitlen jag lagt upp heller (: ) 

I hate (almost) everything about you - del 86

”Jag vill verkligen ha en tatuering, men jag vet inte om jag vågar. Alltså ifall det inte kommer se snyggt ut när den väl är på plats, och jag är totalt värdelös på att rita så jag kan inte ens testa hur det skulle se ut med bläckpenna”, förklarade Frida och ställde ifrån sig sitt drinkglas.
”Jag kan rita”, sa plötsligt Andy som satt i andra änden av samma soffa. ”Om du fixar en penna kan jag försöka hjälpa dig att se hur det skulle kunna se ut.”
”Åh kan du?!” Hon kom snabbt upp på fötter och ropade åt en annan klasskompis för att höras över musiken ”Erik kan du ta med en penna från köket? Eller förresten.. Gustav!”
Andy flinade lite och sträckte sig efter sin egen ölflaska. Så gott som alla i klassen var där och hittills hade det inte funnits någonting alls att klaga på - alla var glada, musiken var bra och det hade inte kommit dit några oinbjudna gäster.
”Tänk vad livsfarligt det är med sånna där som har egna tatueringsmaskiner hemma, alltså sånna som inte har någon koll på vad dom sysslar med”, sa Nicholas som satt bredvid honom och Andy nickade.
”Eller hur! Kul att vakna upp och upptäcka att man gjort fem fylletatueringar som dessutom kommer läka helt kasst”, svarade han och drog upp ärmarna på sin vinröda tröjan en aning.
”Hallå vart är An..” Frida fick syn på honom och trängde sig ner mellan honom och Nicholas innan hon höll fram en tjock svart penna. ”Det funkar med spritpenna va? Då kanske jag till och med hinner testa flera dagar hur det känns. Jag har tänkt ett träd där grenarna liksom ska slingra..”

Liam drog handen genom det hårsprayssträva håret och flinade åt Jake som försökte snacka sig till att dom skulle få bli insläppta av vakten. Det var tydligen fullt, så länge man inte stod på gästlistan åtminstone, och Jake var uppenbarligen utav fel kön för att kunna charma den biffiga vakten.
”Kom igen Jake, vi drar någon annanstans.”
”Vi kan ju testa den nere på hörnet, där brukar det vara bra”, höll Johan med.
Jake gav dom en snabb blick och mimade ett ´vänta!´ innan han gjorde någon yvig gest med handen som ingen utav dom fattade vad den skulle betyda.
”Fan vad dryg han är, han kommer ju aldrig fixa det där”, suckade Pontus och körde ner händerna i jeansfickorna. ”Jag behöver pissa också..”
Dom hade börjat kvällen med några öl på en uteservering och sedan gått vidare för att hitta något ställe med lite mer drag, vilket det inte verkade bli något utav ifall Jake skulle stå kvar länge till med vakten. Det fanns inte en chans att biffen skulle ge med sig, däremot desto större chans att han skulle kalla dit en kollega som fick avlägsna den irriterande killen.

”´Jag fixar det här´ eller hur var det?” flinade Liam.
”Äh håll käften, han hade ju vägrat Kungen att komma in till och med”, muttrade Jake.
Det hade varit tänkt att Sarah och Jessica skulle följa med också men tydligen hade det dykt upp någon fest som absolut inte gick att missa så det hade blivit Liam, Jake, Pontus, Johan, Chrille och Marcus istället, vilket i sig inte var någonting dåligt.

En timme senare var missödet med vakten glömt sedan länge, stämningen på topp och sällskapet betydligt större.
”Någon särskild drink du rekommenderar?”  frågade den blonda tjejen som han ville minnas hette Sofie, eller om det möjligtvis var Sofia.
”Jag tror du missuppfattat någonting nu, bartendern är han som befinner sig på andra sidan baren”, flinade han och drack upp det sista ur sin ölflaska. Den mörkgråa skjortan han hade på sig hade ganska snabbt blivit att kännas för varm så att dess ärmar fått dragits upp en aning och efter att han ställt ner flaskan på disken knäppte han även upp den översta knappen.
”Han som verkar vara världens mest upptagna kille menar du? Jag hoppades att du skulle kunna ge mig ett snabbare tips”, log hon drog en hårslinga bakom örat vilket fick guldringarna runt handleden att glida ner en aning längs armen.
”Okej, som en icke drink-gillande person ska jag ändå göra mitt bästa för din skull”, sa han roat och drog åt sig den inplastade drinklistan från killen bredvid. ”Dom som innehåller någon form av röd juice väljs bort på en gång för dom är äckligt söta, så jag hoppas att du inte gillar något sånt.. Den här skulle jag säga är den minst äckliga”, sa han och pekade.
”Hm”, sa hon med huvudet lutat på sned för att läsa. ”Okej! Jag litar på dig.” Ett snabbt leende innan handen snuddade vid hans lår. Något som inte alls gav ett besvarande leende från honom. Han saknade Andy.
Plötsligt lades en arm om hans axlar bakifrån ”Där är du Liam! Jag har letat överallt efter dig”.  Tack gode gud för att Jake fanns.
”Verkligen?” frågade han flinande när han vände sig om mot sin lindrigt nyktra kompis.
Han nickade bestämt för att intyga att det var precis så. ”Kom nu, du har ett glas här borta.”
Han lät sig dras med till andra änden av bardisken där dom andra beställt tequilas och snart satt han där själv med ett glas framför sig.
”Ett, två..” När Johan räknat till tre tömde Liam hastigt sitt shotglas och smällde sedan ner det på bardisken med en plågsam grimas. Helvete vad äckligt det var.
”En till?” sa Jake direkt.

”En till?”
”Två till!” svarade Andy genast och greppade tequilaflaskan. ”Vi måste ha fler glas!”
Efter att Tobbe försvunnit iväg till köket för att leta hade Simon gjort Andy sällskap på golvet och den svarthårige var i full färd med att studera honom genom sitt shotglas.
”Men kolla”, skrattade han och kisade med ena ögat. ”Du ser typ.. jätteliten ut, men samtidigt stor.” Han vinklade lite på glaset för att försöka se sin vitblonderade kompis ur en annan vinkel men var inte helt beredd på att den kvarvarande genomskinliga vätskan skulle skvimpa ur på honom själv.
”Oops”, fnissade han och fick ett högt skratt till svar från Simon.
”Lyckat Andy!”
”Det blir snart påfyllning ändå! Tobbe är och.. han är.. vad heter det, Simon?”
”Va? Vad menar du?”
”Det där rummet..”, sa han och himlade med ögonen innan han kikade ner i glaset som plötsligt blivit väldigt tomt. ”Inte badrummet men.. men vad heter det?” Han kisade med ena ögat igen men det var fortfarande tomt där i. ”Köket!! Han är i köket. Tobbe är och hämtar glas. Så du kan också vara med!” sken han upp.
”Okej  jag är med”, svarade Simon roat. ”Säker på att jag inte ska ta ditt glas också?”
”Pft”, fnös Andy till innan ännu ett fniss lämnade hans läppar. ”Det här är det godaste som finns. Jag looovar Simon, du måste testa alltså. Det är tuuusen gånger godare än cider. Det är ju som saft du vet, inte kul alls.”
”Du har ganska kul nu va?”
”Skojaru eller?!” Han började flina när Simon skrattade. ”Vad är det roliga?”
”Du?” sa han med ett höjt ögonbryn innan han skrattade igen. ”Hur många sånna där har du druckit?”
”Jadu..”, sa han fundersamt och satte fingret mot läpparna. ”Det kan jag inte riktigt svara på. Men du måste vara med Simon! Det.. Perfekt!” sa han med ett brett leende när Tobbe kom tillbaks med några småglas i varierande storlek och form.

Liam torkade sig om munnen med ovansidan av handen efter att han rätat på sig från handfatet. Blicken som såg tillbaks på honom i spegeln var ovanligt klar för att vara en utekväll, men så hade han inte druckit särskilt mycket heller. Han drog till skjortan lite, strök fingrarna genom håret och vände sig sedan om för att lämna badrummet. Han hade inte ens hunnit fram till baren förrän han såg Pontus och Jake, allt annat än glatt pratandes som han sett dom sist, och plötsligt drog Pontus bak armbågen innan ett slag träffade Jake över kindbenet. Liam behövde inte fundera, han behövde knappt tänka, fötterna rörde sig helt av sig själv och i nästa stund var det han som grep tag om Pontus axel, slet honom bakåt och riktade en egen knytnäve mot honom.
”Vad fan..!” sa Jake och Liam tyckte sig se honom ta sig för käken i ögonvrån. Uppmärksamheten drogs dock hastigt tillbaks mot Pontus när han hårt knuffade till honom i bröstkorgen. ”Vad fan lägger du dig i för?!”
”Knuffa mig inte för i helvete”, fräste han tillbaks och när han kände någon ta tag i hans arm slet han bara åt sig den. Knuffen han gav tillbaks resulterade i en ännu mer förbannad Pontus vilket taggade igång Liam ännu mer och innan att han riktigt hann reagera befann dom sig på golvet.
”Pontus..! Liam! Ge er..” Det hördes röster runt om dom men dom båda killarna var alltför upptagna med varandra för att lägga någon större vikt vid det.
”LÄGG AV!” Det var inte förrän den betydligt bestämdare röstens ägare grep tag om båda deras armar som dom hejdade sig något.
”Släpp mig”, andades Liam andfått och försökte dra åt sig armen utan att lyckas. ”Släpp mig för fan!”
Vakten ignorerade deras protester och trots motstretande hade dom snart släpats med till dörren som dom sedan blev utkastade ur.
”Men jävla svi..” Pontus hann inte avsluta meningen förrän porten dragits igen och Liam vände en mörk blick mot honom.
”Bra jobbat för fan!”
”Du själv då!”
Dom såg ilsket på varandra en stund innan Pontus drog en hand under den blödande näsan och Liam tungt andades ut igen. Han kände sedan på underläppen och försökte hålla tillbaks det plågade lätet.

”Sorry för det där med läppen.. är den sprucken?”
Liam suckade och spottade ut lite mer blod. ”Nej jag.. aj satan.. jag vet inte.”
Dom hade långsamt börjat gå ifrån klubben efter flera misslyckade försök att få komma in igen och efter ett antal svordomar mot varandra hade dom lugnat ner sig något. Tydligen hade det varit Jake som satt igång själva bråket genom att tryckt på precis dom knapparna som han visste var absolut känsligast hos Pontus och efter den förklaringen var Liam inte lika förvånad. Jake hade mer eller mindre tiggt om det, men det gjorde inte att Liam ångrade sig. Jake var hans bästa polare oavsett hur idiotiskt han kunde bete sig när han var full, och dagen han inte skulle försvara honom skulle aldrig komma. Samtidigt kunde han förstå att Pontus blivit förbannad för att Liam lagt sig i, det skulle han själv också ha blivit.
”Hur är det med näsan..? Jag hann egentligen aldrig sikta så det var inte helt medvetet..”, sa han något ursäktande.
”Äh det är lugnt. Tänker du dra hem eller?”
Liam nickade och kunde trots smärtan inte motstå att känna på läppen igen. Det var som någon dum jävla tvångstanke. Det var ju inte så att den skulle göra mindre ont när han kände på den för tredje gången. ”Ja jag.. men fan också.” Han suckade frustrerat när han såg sprickan på mobilskärmen. Den var dessutom helt svart. ”Du är skyldig mig en ny mobil om den här inte går igång.” Varför hade han haft mobilen i bakfickan när han så gott som alltid annars hade den i framfickan?

”Jag tror vi ska gå hem Andy..”
”Men neej varför dåå?” sa han och såg besviket på Simon. Dom kunde inte gå hem nu?!
”För att.. Du kommer tacka mig för det imorgon, jag lovar”, flinade han och tog tag om hans arm. ”Kom nu.”
Det var en väldigt lustig gata dom gick på, alldeles vinglig och krokig -  nästan som en berg och-dalbana fast..
”Det här känns som en berg och- dalbana fast utan vagnar”, konstaterade han med ett flin och försökte blåsa luggen ur ögonen. ”Fast jag fattar inte varför vi inte bara.. tog bussen?” Han vred leende på huvudet för att se på sin kompis. ”Hur tänkte du här Simon? Vi skullejubara ha..  tagit bussen du vet. Tut tut.” Han fnissade innan han lutade huvudet bakåt och gjorde ett nytt försök att blåsa undan den svarta luggen.
”Jag tänkte mig att lite frisk luft skulle vara bra för dig. Jag tror aldrig att jag har sett dig full på riktigt Andy”, sa han och flinade tillbaks. ”Alltså jag trodde att jag hade det, typ en eller två gånger, men uppenbarligen inte.”
”Vadå full?” Han började fnissa igen. ”Jag är inte full, bara.. vahetere.. bi.. be.. berusad! Just det, berusad Simon. B-e-r.. be..” Han rynkade pannan lite men skakade sedan på huvudet. Det var ett konstigt ord ändåså.
”Hey, hey Andy!” Simon hann precis dra tag i hans arm innan han varit på väg att dyka ner i en buske.

Liam klev upp för tunnelbanetrappen och gjorde samtidigt ännu ett försök att få igång mobilen men med samma resultat som tidigare. Något avlägsna röster men som kom allt närmare hördes en bit bort och när han kommit upp på gatan fick han syn på två bekanta personer, varav en väldigt bekant. Vad..? Han kisade lite för att försäkra sig om att han verkligen såg rätt men jodå. En bit längre bort kom Simon gående med Andy som hade ena armen upplagd runt hans axlar och nästan såg ut att släpas mer än att gå själv. Herregud.
”Vad har hänt?!” ropade han och skyndade sig bort mot dom.
”Lite mycket att dricka bara!” ropade Simon tillbaks och med tanke på att han inte lät alldeles skärrad bestämde sig Liam för att tro på honom och slappna av en aning. Vad fan hade han i ansiktet..?
När han kommit närmare kunde han se svarta streck och figurer både i emopojkens ansikte och på armarna, möjligtvis några ord också.
”Lite mycket att dricka sa du?” Han höjde båda ögonbrynen men fick en rynkad panna till svar från Simon.
”Vad har du gjort? Du är helt..”
Liam hade försökt ignorera smärtan i ansiktet, särskilt från läppen, men nu blev den självklart mer påtaglig igen. Han skakade dock bara på huvudet och skyndade sig att dra handen över munnen. Något mer hann inte sägas förrän Andy höjde huvudet och först då verkade inse att dom inte längre var ensamma.
”Liam!” utbrast han och log alldeles stort. ”Vagöru här? Ska du också med på fest?! Kolla vem som är här Simon, Liam!”
Liam skrattade något chockat till när han hörde Andys sluddrande. Killen var full. På riktigt.
”Ehm nej jag har festat klart för ikväll. Inte du eller?”
Andy skakade flinande på huvudet och lossade Simons grepp om sin axel bara för att sekunden senare svaja till åt hans håll. ”Äre efterfest på våran balkong?!” började han sjunga men verkade sedan tappa bort sig och såg istället ner på sina nedklottrade armar. ”Vare jag som gjorde det här eller? Vet du Liam?”
Simon skakade roat på huvudet och såg mot Liam. ”Tequila”, sa han som förklaring. ”Men jag tror inte det är någon fara.. han verkar inte må dåligt i alla fall. Ska jag..” Han nickade mot Andys hus.
”Jag fixar det, jag kan ta med honom till mig, hans morsa lär bli helt chockad annars. Men.. schysst att du följde med honom hit.”
Simon flinade åt något Andy mumlade och nickade sedan. ”Självklart, det hade inte känts säkert att sätta honom på tunnelbanan direkt.”
”Nej inte så jätte kanske.”
”Har du varit i slagsmål..? Din läpp ser inte vidare bra ut..”
”Det är inget, jag bara.. Ingenting som jag inte har varit med om förut”, sa han till sist och pressade fram ett snett leende istället för att säga något otrevligt om att han inte ville ha några frågor och särskilt inte från någon han inte kände särskilt väl. Simon menade väl inget illa, och han hade dessutom sett till att Andy kommit hem säkert.

”Nej, nej försvinn inte iväg nu”, sa han och skyndade sig att ta tag i Andys handled när han verkade vara på väg mot baksidan av huset. Han fortsatte leta efter nyckeln i jeansfickan med den andra handen utan att lyckas och tog istället tag om Andys axlar. ”Sitt här så länge, okej?” sa han och tryckte mjukt men bestämt ner honom på trappen. ”Stanna. Okej?”
Den svarthårige flinade mot honom men lutade snart huvudet mot trappräcket. Innan Liam hunnit kolla igenom den andra fickan for dock huvudet snabbt upp igen.
”Vad har du gjort?!” utbrast han gällt.
”Vad?” Han såg förvånat på honom innan han lirkade upp husnyckeln ur den tighta fickan.
”Du har blod i ansiktet”, sa han förfärat. Och det upptäckte han först nu? Okej tänk snabbt. Han ville inte att Andys fylla skulle slå över till något hejdlöst gråtande, och med tanke på att han var rätt känslig i vanliga fall var det absolut en risk.  
”Det här? Det är fejkblod”, flinade han. ”Du vet som på.. halloween.” Sjukt dåligt.
”Är det..?” Andy kisade upp mot honom och lutade sig lite närmare. Ett flin började långsamt sprida ut sig över hans läppar. ”Busigt.”
Liam nickade med ett snett leende fastän det gjorde fruktansvärt ont. ”Eller hur.”

”Ska vi sova?! Nu?” frågade Andy chockat. Först efter att han dragit av sig kläderna och lagt sig i sängen. Som att han inte alls fattat varför han gjort det men ändå gått med på det för att det var vad Liam gjort. Han kunde ju inte förneka att killen var ganska så underhållande när han var full ändå.
”Vad vill du göra istället?” frågade han, mest för att han var nyfiken på vad som rörde sig i det där berusade huvudet just nu.
”Rymma ut genom fönstret kanske. Ska vi det Liam?” frågade han ivrigt och log hoppfullt mot honom.

Liam ryckte häftigt till när det plötsligt knackade på dörren. Han antog att det var vad han hade hört i alla fall. Innan han hunnit vare sig svara något eller tagit sig upp från sängen gläntade det på dörren och Jake stack in huvudet.
”Tja, är du vaken?” frågade han. ”Jag har tappat min jävla nyckel någonstans och jag ville inte väcka mamma och pappa så jag tänkte.. alltså jag har försökt ringa dig men du svarar ju aldrig, men det var öppet där nere så.. kan jag slagga här ell..” Han verkade sedan få syn på det svarta rufset på kudden bredvid Liam. ”Oj fan jag tänkte inte.. ni två ju..”
”Det är lugnt”, sa Liam hest och flinade till. ”Du kan..”
”Jake!” sa Andy plötsligt och satte sig glatt upp. ”Hur kom du hit? Klättrade du upp till fönstret eller?” frågade han och skrattade sedan åt sig själv.
”Är han..?”, började Jake och såg från Andy till Liam utan att verka kunna bestämma sig om han skulle börja skratta eller bara förvirrat höja på ögonbrynen.
”Full? Jajamen. Inte så lite heller.”
”Haha.” Jake drog roat en hand genom håret. ”Nu måste jag verkligen få stanna.”
Liam lyfte lite på Andys arm innan han tog sig upp från sängen. ”Vi hämtar madrassen då.”

Det var först ute i hallen under lampan som Liam kunde se skadan i Jakes ansikte; en röd näsa med torkat blod under; inte jättemycket kanske men tillräckligt för att ge honom lätt illamående. Han hade inte orkat kolla hur han själv såg ut än.
”Fan hur du ser ut, varför skulle du hoppa på Pontus för? Det var ju mitt fel.”
Liam drog ut madrassen ur förrådet och kastade en kudde till Jake. ”Uppenbarligen för att jag inte vill se någon ge sig på dig, fastän du är en idiot.”
Jake hjälpte till att få fram täcket och suckade sedan. ”Men ändå.. gör det jävligt ont eller?”
”Äh”, flinade Liam. ”Det var åtminstone rätt sida, ringen sitter ju kvar så.” Måste. Sluta. Flina. Eller le. Eller prata överhuvudtaget. ”Men du kan ta is nere i köket om du vill ha. Klenis”, tillade han och drog självklart på munnen igen fastän det gjorde så förbannat ont.

”Mhm, åhaaj.” Bara att få dom få och säkert väldigt obegripliga orden ut från munnen fick illamåendet att förvärras med tusen. Om han bara låg alldeles, alldeles still så kanske.. ”Åh.. gud.”
Någon rörde på sig bredvid honom och det var nästan så att han hoppades att det skulle vara någon okänd istället för Liam. Inte för att han ville dela säng med någon annan utan mer för att han inte ville att det skulle vara Liam som snart kunde få en spya rakt över sig.
”Gomorron..”, mumlade den andre hest och öppnade ena ögat. Han började sedan le på ett sätt som i Andys ögon var oerhört ondskefullt. ”Mår du bra eller?”
”Mm typ.” Han gjorde misstaget att röra på sig en millimeter och la direkt handen över munnen.
”Okej vänta, vänta. Du får inte spy i min säng.” På mindre än en sekund hade han farit upp från sängen och var strax tillbaks med en hink. ”Här.”
Vad i helvete hade han gjort igår? Scener spelades upp i hans huvud men det kändes som att det saknades några däremellan. Han mindes klassfesten, att han ritat på Fridas arm, att han dansat, han mindes.. Simon genom ett shotglas? Citronskivor. Någon promenad. Men hur hade han kommit in till Liam..?
”Ååh..” Han drog handen genom håret och tvingade bort blicken från hinken och.. ”Gud, vad har du gjort?” frågade han med stora ögon. Liams underläpp var både svullen och röd och.. torkat blod. Början till en sårskorpa. Något som såg ut som ett sår.. ”Vad..” Han hann inte säga något mer förrän det blev oundvikligt att böja sig ner över hinken.

”Liam?”
Han bet sig i läppen när han hörde sin mammas röst och svor sedan högt till just på grund av det han gjort. Hur kunde en läpp göra så satans ont?
”Mm?” sa han plågat och lutade pannan mot kylskåpsdörren. Snälla sluta dunka.
”När kom ni hem igår? Jag hörde ytterdörren men jag kollade aldrig på..” Hon kom in i köket och tystnade när han vände sig om med ett lika plågat leende.
”Hej.”
”Liam! Vad har du gjort nu?” sa hon förfärat och kom fram till honom för att kolla närmare. ”Du tar ju studenten nästa vecka för guds skull! Det där kommer aldrig hinna läka.”
”Men det var inte mitt fel!” sa han och drog sig undan innan hon hunnit ta tag om hans haka.
”Det var mitt.”
Dom vände sig om båda två vid Jakes röst. Han stod i dörröppningen med det bruna håret åt alla håll och trötta ögon. ”Han försvarade mig när Pontus gav mig en höger, vilket var helt och hållet mitt eget fel..”
”Men du är ju också alldeles..” Cathy gav ifrån sig en djup suck. ”Kom hit så får jag se på det där med. Och Andy då? Säg inte att han ser värre ut än er?”
Liam drog en hand över nacken. ”Nejdå. Andy är bara.. väldigt bakfull.”

I hate (almost) everything about you - del 85

Efter dagen med Johan och-Chrille-situationen i korridoren så hade veckan fortsatt i bättre stil, dock ganska mycket på olika håll för Liam och Andy. Han hade haft fotbollsträningar och Liam hade sovit hos Jake en natt och sedan varit iväg på någonting med klassen en eftermiddag som sedan blivit till en kväll och halva natten, Andy hade följt med Magda på en tur till Uppsala, hängt hemma hos Lisette och helt plötsligt var det torsdagkväll. Han hade inte sagt någonting till Liam om Jens och balen, kanske för att han fortfarande var en aning tjurig över det hela, men det kändes nästan ännu dummare att han inte alls hunnit att fråga honom om matten, det var ju imorgon han hade delproven.
Han plingade på dörren och efter en kort stund öppnades den utav en Liam som både såg trött och väldigt ofixad ut. Han hade väl varit i skolan..? När han tänkte efter hade han faktiskt inte sett till honom.
”Hej.. hur är det?” frågade han förvånat.
”Tjena, det är lugnt”, sa han med en axelryckning och släppte in honom.
”Har du inte varit i skolan? Är du sjuk?”
”Nej och nej.” Han började gå mot sitt rum och vände sig sedan om. ”Jag orkade inte gå dit bara. Och jag har typ inte sovit ett skit inatt. Det var tomt utan dig.”
Andy nickade och klev in över tröskeln efter honom. ”Det har varit tomt att sova utan dig också, vi gick verkligen om varandra den här veckan huh?”
”Verkligen. Och..” Hans blick gled vidare till sängen och Andy följde den till matteböckerna som låg utspridda. ”Jag är inte så säker på att du hade rätt när du sa att jag skulle fixa det där..”
Det var någonting som inte kändes helt okej med Liam. Han brukade inte se såhär deppig ut över matten - han brukade mer kasta böckerna i väggen.
”Liam.” Han tog tag i hans hand och fick honom att vända sig om mot honom. ”Hur är det? På riktigt?”
Den blonde ryckte på axlarna igen men drog sedan på munnen till det vanliga sneda leendet. ”Du är ju här, då är det bra.”
”Jag är seriös Liam, har det hänt någonting?”
”Nej”, sa han och undvek att se på honom. ”Jag bara.. vad händer om jag inte fixar det här? Ingen förväntar sig att jag ska misslyckas med någonting, förutom Lundkvist kanske, och det är väl kanske mest för att jag alltid sagt att jag är så jävla bra på allting. Men vad ska liksom alla säga om jag faktiskt inte klarar dom där proven? Morsan kommer bryta ihop om jag inte ens tar studenten och du som har hjälpt mig så mycket..”
Andy kramade hårt om hans hand innan han istället placerade båda om hans ansikte för att få honom att se upp. ”Vad håller du på med? Varför tänker du ens dom här tankarna? Du sa ju själv att du alltid sagt att du är så himla bra, och det är du ju.”
Liam skrattade lågt till, inte särskilt glatt. ”Jag säger det ja, men det är ju inte sant. Jag kanske är jävligt bra på vissa saker men det här.. jag får ju panik när jag väl sitter där, jag glömmer bort det lilla jag lärt mig eller så blir det fel fastän det känns jätterätt.”
”Det kommer inte bli så den här gången, jag lovar. Du har lärt dig jättemycket och det finns där inne i huvudet, om det känns som att du har glömt allt så får du bara se till att plocka fram det och strunta i tankarna som säger att du inte vet. Okej?”
När det inte ens kom en axelryckning som svar tryckte han hårt läpparna mot Liams. Ögonen blinkade förvånat till men han kände hur han långsamt slappnade av och kanske att han faktiskt tog till sig det han sagt också. ”Du blir stressad och osäker utav att det sitter andra runt om dig va?”
”Va? Nej”, svarade Liam snabbt, i den där försvarstonen som han kommit att känna igen så väl. Fastän han nyss stått där och i princip sagt hur dålig han var så var det som att en annan del inuti honom ibland lyckades ta sig fram; den som absolut vägrade visa några svagheter. Andy behövde dock inte se länge på honom förrän en suck lämnade hans läppar. ”Ja det kanske jag blir. Vadådå?”
”Du skulle kunna förklara det för Bengt så att du kanske får sitta i ett eget klassrum när du gör proven.”
”Vadå som någon efterbliven tönt eller, nejtack.”
”Sluta, jag skulle också vilja sitta i ett eget klassrum oavsett vilket prov jag gör, det är massa saker som stör runt om.” Han sa ingenting om att han trodde att Liams självförtroende sjönk när han gång på gång tittade upp på vad andra gjorde, hur blicken sökte sig runt i klassrummet innan han såg ner igen, skrev lite och sedan bara satt där med pennan i ett hårt grepp, hur huvudet än en gång for upp när någon passerade hans bord, hur han alltid tycktes hålla koll på vart alla satt och ifall någon såg mot honom, att han förmodligen tänkte tankar som ´ser dom på mig att jag inte fattar någonting?´, ´är det någon som ser hur länge jag har suttit här nu utan att ha skrivit någonting? ´ ´Vad pratar Johan och Pontus om där framme?´ ´Andy skulle redan ha lämnat in proven vid det här laget.´ Han hade kanske först gjort det omedvetet; studerat och funderat över Liam under mattelektionerna, hur han betedde sig. Och när dom sedan hade blivit tvungna att sitta bredvid varandra den där morgonen hade det blivit så himla mycket tydligare, för att inte tala om hur mycket mer han hade hunnit lära känna honom nu. Liam sa kanske inte alltid vad han tänkte och hur han fungerade, men Andy hade lärt sig mycket utav det ändå, och han hoppades att det på något sätt blev en fördel för Liam; att Andy åtminstone ibland visste vad som var bäst att säga och göra.
”Det skulle inte vara något konstigt, du kan ju kanske säga det till din mentor om du vill, om han är bra?”
”Nej det tänker jag inte göra Andy”, sa han och såg bort. Han andades tungt ut. ”Man kan göra det alltså? Säga till läraren att man vill sitta själv? Eller är det någon himla idèe du kommit på själv?”
Än en gång blev det tydligt att irritationen i hans röst egentligen tydde på osäkerhet, men att han ens frågade betydde att han övervägde det och det var bra.
”Nej det är inget jag fått för mig”, flinade han. ”Säg att du vill sitta själv bara, han kommer inte tycka det är konstigt, och dom andra kommer inte ens fundera över det, dom kommer tro att det är Bengt som bestämt det. Sluta oroa dig, du kommer göra det jättebra.”
Han nickade och bet tag i ringen innan han långsamt släppte den. ”Vill du typ.. kolla igenom det jag gjort? Ifall uträkningarna är rätt?”

”Fan vad är det med dig?” undrade Pontus när han och Liam möttes vid skåpen. ”Det är fredag, utgång ikväll, vi behöver snart aldrig mer sätta vår fot här inne igen..”
”Det är ändå för tidigt för att orka le”, sa han och låste upp sitt skåp och försökte hålla tillbaks det redan pågående illamåendet som plötsligt blev tusen gånger värre när han såg matteboken överst i bokhögen där inne.
”Men du hänger väl med ut ikväll?”
”Va..? Jo.. vi får se.” Han grävde runt bland alla papper och böcker för att försöka hitta någon av alla pennor som han visste gömde sig där inne, men utan någon större framgång.
”Eller vadå ska du hänga med Andy igen eller?”

”Vad menar du?” frågade han och kunde inte ens höra själv ifall han lät skräckslagen eller om autopiloten slagit till och fått hans tonläge att låta fullständigt normalt. Det enda han visste var att han slutat andas.
”Jamen din morsa brukar väl tvinga dig typ varenda helg att hänga med den där?”
Såklart. Han visste inte.
Liam försökte snabbt komma tillbaks till verkligheten och Pontus som väntade sig ett svar. 
”Påminn mig inte”, sa han och himlade med ögonen. ”Men nej jag tänker inte låta någon tvinga mig till det ikväll, det finns ju ändå någon gräns hur mycket man pallar med att se den där killen.” Förlåt.
Pontus flinade och nickade. ”Eller hur. Så totalt värdelös.” Sluta. ”Alla brukar ju vara bra på något men den där tönten är..”
”Jag har hört att han är jävligt grym på fotboll.” Det bara slank ur honom. Han hade absolut inte tänkt säga det där. Han ville bara få Pontus att sluta, att inte säga ett enda ont ord till om Andy och helt plötsligt.. det hade bara sluppit ur honom.
”Va?” Pontus  hajade till. ”Tycker du att han är grym på fotboll?”
”Nej alltså, inte vet jag, jag har bara sett honom spela när jag hängde med Jake och sådär. Han var väl inte Messi direkt men värdelös var han inte.”
Pontus fortsatte se på honom innan han gav ifrån sig ett mellanting av en utandning och en fnysning. ”Okej, vad har han mer för talanger då? Du kanske inte alls har något emot att umgås med honom?”
Ett skratt lämnade Liam, ett som i hans öron lät både falskt och nervöst, men kanske var det bara som han inbillade sig. Vad fan höll han på med? Hjärtat dunkade ju fortfarande som besatt med rädsla för att Pontus skulle ha fattat vem det var som Liam tillbringade varje ledig stund med – och inte för att han blev tvingad. Det skulle ta en sekund för Pontus att klippa deras band, resten av killarna skulle veta inom fem minuter, blickarna som skulle följa, ryktet som skulle sprida sig, att inte veta vart han skulle sätta sig i klassrummet längre, att inte ha någon självklar plats i matsalen, kommentarerna som skulle komma, allt som skulle förändras så totalt på mindre än en skoldag.. Nej. Nej det gick inte.
”Vad fan jag driver ju med dig, tror du på riktigt att jag ens skulle kolla på den där idioten när han spelar? Han var helt osynlig på planen, han kanske spelar fotboll men han spelar inte. Kan vi sluta snacka om honom nu så att du kan berätta vart ni planerat att gå ut ikväll?”
”Du är sjuk Liam, vet du det?” flinade Pontus. ”Jag trodde nästan på dig en stund där. Uh.” Han låtsades rysa till innan dom började gå i korridoren mot lektionssalen. ”Vi tänkte dra till..”

”Andy..?”
Han såg sig förvirrat omkring innan han insåg att det var Emmy som måste ha sagt hans namn, och förmodligen också sagt någonting innan. Vart han hade haft sin blick kunde han inte riktigt svara på.
”Va?”
”Vad tänkte du på? Du verkade väldigt långt borta”, sa hon lite roat.
”Jag tänkte på ett matteprov bara”, sa han och skakade på huvudet. ”Vad sa du?”
”Jag frågade om du skulle komma på Gustavs fest ikväll? Men det gör du va?”
Det var väl på sätt och vis en studentskiva slash klassfest med tanke på att det enbart var deras klass som skulle vara där, men det var inget jätteseriöst planerat som tema eller middag och sånt, utan bara en vanlig kul fest innan själva studentveckan skulle sätta igång. En förfest; bokstavligt talat.
”Ja det är klart”, log han. Och precis som att Simon, som befann sig i biblioteket med sin svenska-grupp , vetat vad dom pratade om just då dök ett sms upp med samma tema.
[09:32 nytt meddelande- Simon] Tobbe kan köpa ut så sms:a över vad du vill ha för någonting =)
[09:33 sänt meddelande] Jag vet inte, två cider?
[09:34 nytt meddelande- Simon] jag menade inte till förfestandet hemma hos mig utan till den riktiga festen ;)

Andy log lite för sig själv åt Simons svar. Han brukade inte dricka så himla mycket på fester och ärligt talat brukade två flaskor vara tillräckligt för att han skulle bli lite snurrig.
[09:36 sänt meddelande] Haha ;) Måste vara med och läsa igenom en grej bara, skickar snart!

”Du har 70 minuter på dig men blir du klar tidigare så är det alltid bra att sitta kvar ändå och kolla igenom en extra gång. Miniräknare och linjal har du?”
Liam nickade och knäckte fingrarna i brist på att kunna bita sig i läppen – den ömmade redan fruktansvärt mycket efter nästan två timmars nervositet.
”Sen vill jag ha din mobil också.”
Den blonde vände irriterat upp blicken. ”Varför då? Så att jag inte ska ringa något mattegeni och fråga om hjälp eller? Känns bra att du har så höga förhoppningar om att jag ska klara det här.”
”Liam, det hör till reglerna och är likadant för allihop, du vill väl sätta igång med det här?”
Precis när han skulle lägga mobilen i Lundkvist hand plingade den till och han drog snabbt åt sig den igen.
”Liam..”
[nytt meddelande- A – öppna?]
”Jag måste kolla det här. Okej?” sa han och försökte hålla rösten stabil innan han snabbt klickade upp sms:et.
[10:08 nytt meddelande- A] Lycka till Liam! Det kommer gå jättebra, jag lovar. Ta det lugnt och kom ihåg det där jag sa; om hjärnan försöker få dig att tro att du inte minns så får du strunta i dom tankarna – för det är du som vet bäst; att du visst kan. Okej? Kommer du ihåg igår när jag rättade igenom det du gjort och allt var rätt? Jag behövde inte ens hjälpa dig, du kan det där hur bra som helst. Älskar dig.
Han läste igenom sms:et en gång till och struntade i Lundkvist harklande innan han till sist gav honom telefonen. Några sekunder senare stängdes dörren om honom.

”Hur kändes det då? Gjorde du klart alla tal?”
”Ja det gjorde jag, jag hann titta igenom dom flesta en extra gång också och.. det kändes okej, jag fick ju åtminstone inte panik och hoppade ut genom fönstret så det är väl positivt antar jag?” Han flinade lite och cyklade över ett övergångsställe.
”Gud vad duktig du är! Jag vet att det kommer ha gått jättebra.”
”Tack, men du har lika lite koll på det som jag Andy..”
”Jag vet hur bra det gick igår så det är omöjligt att du kommer ha misslyckats med det där. När får du veta resultatet?”
Liam släppte styret en kort stund för att dra undan några hårtester som hamnat för ögonen av vinden och öppnade sedan munnen igen. ”Han skulle försöka rätta det i eftermiddag så att jag får veta på måndag.. så antingen kommer det bli en grym studentvecka eller så kommer jag få hoppa över hela skiten.” Han försökte le igen men det tog emot, och när Andy inte ens kunde se honom kändes det inte direkt särskilt nödvändigt.
”Du kommer att ha klarat proven, vart är den Liam som hävdar att han är bäst på allting?”
Han andades ut i ett litet skratt. ”Han är här.”
”Bra. Jag kommer hem och gör mig klar innan jag ska iväg ikväll så vi ses då.”
”Okej det gör vi. Puss.”

I hate (almost) everything about you - del 84

”Morsan?! Jag drar över till Andy nu.”
”Nu? Vänta lite!”
Det dröjde några sekunder innan Cathy kom ned för trappen med en handduk virad om håret. ”Hur gick det med matten du höll på med då? Jag är glad för din skull att det är så bra mellan er igen men du kan inte strunta i skolarbetet för det. Du vet hur viktigt det är Liam.. Ni ses ju så himla mycket ändå.”
”Men vet du hur länge jag har suttit med den där boken eller? Måste du ta för givet att allt blev fel under den tiden?”
”Det är klart att jag vet att du kan när du försöker, säg inte sådär. Men under hela tiden jag låg i badet hörde jag gitarrspelande från ditt rum..”, sa hon och såg menande på honom vilket fick hans axlar att sjunka ner en aning. Avslöjad. Men han hade faktiskt räknat några tal innan.
”Men Andy hjälper mig, så det är egentligen bara bra att jag går över till honom nu”, log han snabbt och gick fram till dörren. ”Ses imorgon.”
”Det är jättebra att du tänker låta Andy hjälpa dig, men det kanske är en fördel att du tar med dig boken då?” sa hans mamma och han vände sig om med en suck. Var hon tvungen att märka allting?

”Hej.” Andy såg leende upp där han satt på sängen, iklädd en stor svartvitrandig tunt stickad tröja. Det tillsammans med kajalen under ögonen och det svarta håret fick honom att se ut som en söt tvättbjörn.
”Morsan tycker att jag borde plugga mer matte idag och du är förmodligen i hennes team, men vi kan väl kolla någon film först?” frågade han hoppfullt och fick ett roat leende till svar.
”Vi är definitivt i samma team.” Leendet blev mer seriöst. ”Men du vet att du är jätteduktig va? När vi fått den där sista geometridelen att fastna så kommer du fixa dom där delproven hur lätt som helst, jag är helt säker på det.”
”Det är för att du är född till att tro det bästa”, flinade han och sjönk ner på huk framför Andys filmhylla. Bakom det där flinet var han dock väldigt glad över det Andy sa, det fick honom att tro lite mer på sig själv och att det faktiskt skulle gå bra med proven i slutet av veckan. Han skulle visa Lundqvist att han kunde, han skulle visa sin mentor, sin mamma, Andy, och inte allra minst sig själv. ”Vad har du lust att se för något?”
”Bestäm du”, svarade Andy. ”Fast.. om du får väldigt svårt att bestämma har jag några förslag.”
Liam såg sig roat över axeln. ”Är du på fantasy-humör eller Romcom? - Okej ditt leende har redan avslöjat dig.”
”Vi kan se två”, sa den andre oskyldigt innan han gjorde honom sällskap framför hyllan och samtidigt strök handen över hans rygg i förbifarten.

Liams fingrar strök långsamt genom Andys hår som hade huvudet liggande i hans knä. I början hade det varit en väldig massa klagande på dom klyschiga replikerna men till sist hade han gett upp och Andy trodde att han i hemlighet faktiskt också satt och hoppades på ett överdrivet och ännu klyschigare lyckligt slut – fastän man redan efter dom första tio minuterna hade räknat ut att det skulle bli ganska exakt så. Men det var ju det som var charmen med dom där filmerna!
Det var dock en scen Andy hade glömt bort och när huvudpersonerna ifråga klev in genom entrèn till den stora balsalen vred det sig både oroligt och förväntansfullt i hans mage. Liams fingrar hade stannat till mitt i den kammande rörelsen och Andy kunde inte låta bli att snegla upp mot honom. Han tänkte säga något om de..
”Dom har bleknat rätt mycket dina slingor nu, eller mörknat kanske man säger. Ska du färga i mer rött?”
Han svalde innan blicken återvända till teven. ”Nej jag tror inte det, jag låter det nog vara helsvart ett tag nu.”
”Mm.”
”Visst är det romantiskt?”
”Va, vadå?”
”På filmen såklart”, sa han och såg på paret som gick ner för den långa guldiga trappan med sammanflätade fingrar.
”Jodå, men hur lång är den egentligen? Allt är ju typ lyckligt och bra nu..”
Han kommer inte fråga. Såklart.

I vanliga fall skulle han ha sms:at eller ringt Lisette för att prata ut om stressen han verkligen kände inför balen nu, att han inte hade en aning om vem han skulle fråga och att det just nu bara kändes helt hopplöst. Men han ville inte ge henne mer dåligt samvete, det var det sista han ville. Annars hade han kunnat prata med Liam, frågat honom om han hade någon idèe eller bara låtit honom få hjälpa till att lugna ner honom själv. Men Liam var faktiskt den sista han ville prata med om det, för det handlade inte bara om stressen att han inte visste vem han skulle fråga när det var så kort tid kvar, det handlade minst lika mycket om att det kändes förjävligt att inte dom två kunde gå, eller att han åtminstone hade kunnat sagt att han hade velat. Tvärtom så verkade han inte bry sig någonting, som att studentbalen var något dom hade varit med om tio gånger redan. Han överreagerade säkert, det var förmodligen vad Lisette skulle ha sagt. Vad hade det egentligen gjort för skillnad om Liam sagt ´Du vet ju att vi inte kan gå på balen tillsammans, det skulle inte funka.. på grund av mig, men jag hade gärna velat, du vet det va?´ Liam kanske tänkte så till och med bara att han inte sagt det, för att han antog att Andy förstod det ändå. Gud! Kunde han bara sluta tänka på allting så himla mycket?!
”Vad tänker du på?” viskade Liam intill hans öra.
Om han bortsåg från alla jobbiga, irriterade, upprörda, ledsna och onödiga tankar..?
”Att du luktar väldigt gott”, svarade han lika lågt och drog Liams arm som redan låg över hans midja ännu lite närmare.
”Det gör du också. Så pass att jag blir alldeles snurrig i huvudet och nog tyvärr måste vänta med det där matteräknandet till imorgon..” När Andy såg på honom över axeln log han det där leendet som alltid fick honom att bli alldeles varm inombords, det där leendet som faktiskt sa att Andy betydde mest utav allt. ”Du verkade trött så jag tänkte mest för din skull, vi kan spara det tills imorgon.”
”Okej, vi tar det direkt efter skolan. Då hinner det kanske sjunka in lite bättre det du gjorde själv idag”, sa han och fick sedan en puss i nacken.
”Absolut. Fast jag menade det där andra, du luktar också väldigt gott. Det gör du jämt men ändå.”
När dom låg på det här sättet spelade det inte någon roll att Liam var så mycket längre, han passade in perfekt där bakom honom, med armen över hans midja och Andys hand som vilade ovanpå hans.
Han följde långsamt dom svarta läkta linjerna längs hans underarm och stannade till lite extra vid L:et och A:et.
”Har din nål och blodrädsla blivit bättre efter tatueringen?” frågade han och kände hur Liam andades ut mot hans nacke.
”Jag har undvikit att ens komma i närheten av det där så jag vet inte. Och nej jag tycker inte vi ska testa igen, inte förrän jag får sug efter en till tatuering i alla fall”, sa han och Andy kunde nästan höra det där lilla flinet.
”Vi får se, jag kanske hör med din mamma ifall vi kan få komma på ett litet studiebesök för att kolla in nålar på nära håll.”
”Okej sluta!” skrattade han. ”Om jag vaknar av mardrömmar inatt är det helt och hållet ditt fel.”
Andy strök fingrarna över hans hand innan han vred huvudet bakåt igen. ”Okej förlåt, jag ska få dig att drömma mycket bättre drömmar..” Han sträckte lite på sig, i en inte så jättebekväm vinkel, och tryckte mjukt läpparna mot Liams innan han försiktigt lirkade upp dom med hjälp utav tungan.

Det kanske var helt galet det han tänkte göra. Det skulle förmodligen bli ett nej men den största anledningen till att det inte var någon bra idèe var att det egentligen var väldigt själviskt. Kanske skulle han bara..
”Nej tyvärr jag ska gå med David från Estet, har du verkligen inte frågat någon än?´
´Det hade varit jättekul Andy men jag har redan bestämt med Sam.´
Med tanke på hans senaste två försök fanns det uppenbarligen ingen ledig tjej och han tänkte verkligen inte börja gå runt och fråga personer han knappt pratat med. ´Hej, vi har nog setts i matsalen någon gång, inte för att jag vet vad du heter eller så men skulle du vilja gå på balen med mig?´ Han hade ju sett fram emot det här så mycket. Det skulle ha blivit perfekt med Lisette. Och med Liam.
Fast nej, det hade kanske inte alls blivit perfekt med honom med tanke på att han verkade tycka att det var en skitsak, och ändå lär tjejer ha frågat honom enda sedan i ettan. Varför hade han inte bara bestämt med någon på en gång? Det lät inte troligt alls att Liam, Liam som alltid, alltid varit populär, inte skulle ha en balpartner när dom bara var skoldagar ifrån balen. Han borde ha bestämt med någon av dom minst lika populära tjejerna så fort det bara gick för att vara säker på att han skulle se bra ut den där kvällen. Varför hade han väntat så  här länge om det inte ens betydde något på det planet för honom? För honom var det ju bara trist och ytligt, han borde inte bry sig ifall han gick med en tjej han känt i tre år eller som han bara sett i matsalen så länge hon hörde till rätt grupp.

”Jag trodde aldrig jag skulle få så bra betyg på den där uppsatsen”, log Simon stort. ”Och särskilt inte på diskussionsdelen, jag skrev ju bara massa svammel.”
”Lärare älskar svammel i diskussionsdelarna”, flinade Andy tillbaks. ”Men ja det var askul att du fick det, det kommer säkert höja slutbetyget.”
”Jag hoppas det!”
”Vad var..” Han hade inte varit tillräckligt uppmärksam för att hinna se Johan och Chrille som kom gående i korridoren och hade därför såklart inte hunnit dra sig undan förrän Johan smällt in sin axel i hans. Han var kanske av det tunnaste laget men det var pinsamt att en axel kunde göra så himla ont.
”Vad i helvete..”, sa Simon dovt och såg efter dom.
”Bry dig inte i det..”
”Jo det tänker jag göra..” Simon vände sig om helt. ”Ni är så äckligt jävla fega!”
Andy bet sig snabbt i läppen och var på väg att ta tag i Simons arm för att gå därifrån men Johan och Chrille hade redan vänt sig om.
”Vad sa du?” frågade Johan med huvudet lätt på sned och tog några steg tillbaks mot dom.
”Jag sa att ni är äckligt fega. Alla vet att ni två bara är Pontus och Liams små jävla bitchar, ni vågar aldrig göra något utan dom. Utan att på sin höjd knuffa till någon - otroligt modigt.” Han kastade en snabb ursäktande blick åt sidan på Andy. Kanske för att han visste att ´knuffen på sin höjd´ faktiskt hade gjort ont.
”Vill du se vad jag kan göra med dig ditt freak? Eller vill du hellre att vi visar på din lilla emokompis där bredvid?” sa Johan och vände blicken mot Andy som försökte se oberörd ut. Han tänkte inte ge honom något annat.
”Vänta, hör ni?” sa Simon och låtsades lyssna efter något. ”Ljudet av tomma hot.”
Det hade inte varit det smartaste draget. Ett nästan morrande ljud lämnade Johan innan hans hand for ut och greppade tag om Simons arm. Under två korta sekunder som kändes som minuter försökte Andy febrilt komma på vad han skulle göra, ifall han hade störst chans att få bort Johan därifrån genom att knuffa på honom eller om han skulle försöka sig på en spark i hans knäveck, innan den rödhårige skulle ha hunnit vrida om armen på det där fruktansvärt obehagliga sättet. Helt oväntat var det istället Simon som vred om, blixtsnabbt och till synes helt utan tvekan. Johan flämtade till och svor sedan högt när den vithårige släppt honom.
”Vad i helvete gör du..?!” började Chrille men dom hann inte höra fortsättningen då dom redan börjat skynda sig igenom korridoren. Simon småjoggade uppför trappan, svängde in i en utav korridorerna på övervåningen och vände sig sedan snabbt om mot Andy.
”Är dom efter oss?” frågade han med ytliga andetag.
”Nej jag.. tror inte det”, sa han och såg bakåt innan han vände sig tillbaks mot sin kompis. ”Vad.. var det där?!”
Simon hade ju skrikit tillbaks på bussen åt Pontus när dom skulle på studiebesök, och vid något annat enstaka tillfälle hade han kastat ur sig någonting åt dom andra, - som dom dessvärre inte brytt sig vidare mycket i - och han hade försökt få Andy att prata med någon lärare om vad som pågick och hade pågått under så lång tid. Men han hade aldrig gjort något fysiskt mot dom och ärligt talat hade Andy trott att han oftast blev lika illa till mods när dom mötte dom i korridoren eller i matsalen som han blev.
”Jag vet inte. Men jag var skiträdd!” sa Simon och vred sina händer i varandra. ”Tror du han märkte det? Jag vill ju att han ska fatta att han ska lämna dig ifred..”
Andy var fortfarande lite smått chockad men nickade snabbt innan han istället skakade på huvudet. ”Nej menar jag, jag tror inte han märkte det. Det där var.. hur jävla bra som helst. Vart har du ens lärt dig sånna där grepp?”
”Jag gick på judo i femman..”
Han skrattade förvånat till. ”Shiet.. ja det var oväntat, men tack. Du behövde inte men.. det kändes rätt bra att se det, även om jag låter hemsk när jag säger det.”
”Det är inte hemskt! Killen är ju ett jävla as. Det kändes rätt bra att göra det också kan jag säga.”
När dom börjat gå mot trappen på andra sidan korridoren började dock oron leta sig fram. Johan hade förmodligen inte blivit så pass avskräckt att han inte tänkte berätta det för Pontus och sedan skulle han, eller Johan själv, ge tillbaks på Andy för det. Det var det enda logiska. Eller.. Han såg mot sin kompis. Eller så skulle dom ge sig på Simon för att dom då visste att Andy skulle ge sig själv skulden för det. Nej. Nej det behövde inte alls bli så. Det var alldeles snart studentveckan, festerna avlöste redan varandra, lektionerna blev färre och färre, dom skulle inte orka lägga ner tid på honom något mer nu. Dom skulle ju snart aldrig mer se honom. Förhoppningsvis. Och Liam.. om han hörde något om det skulle han väl se till att stoppa det?
Varför kunde han inte ha fått det här att sluta för länge sen?! Varför kunde han inte strunta i dom där jävla idioterna och vara med bara Andy istället. Han hatade den här teatern, han hatade, hatade, hatade den.
”Kommer du?” undrade Simon ett steg ner i trappen.
”Jag behöver prata med Jens om en sak, jag tror han har engelska här uppe så jag väntar nog.”
”Nej jag såg han där nere för ett tag sen, alltså innan jag kom till dig. Han satt i ett utav grupprummen med två tjejer.”
”Åh jaha, men då är han kanske kvar där. Kan du visa vart?”
”Absolut”, log Simon.

Jens fick syn på honom genom glasväggen och vinkade. Till Andys fördel måste tjejerna ha gått därifrån.
”Hej”, log han och gick in. ”Hur är det?”
”Bra”, svarade Jens leende. ”Gör klar en sista grej till svenskan bara. Hur är det med dig?”
Andy satte sig ner på stolen bredvid och la ifrån sig sina böcker. ”Jodå det är bra.”
Jens log mot honom innan han bläddrade sida i boken. Han hade på sig en svart t-shirt med lite urringad halslinning med en svart-och beige mönstrad cardigan utanpå och halva det lockiga håret täcktes av en svart pösig mössa. På andra hade det sett fånigt ut med tanke på att det var varmt ute, men på Jens såg det ut som att den alltid suttit där, lite nonchalant på bakhuvudet och med stil liksom. Under bordet var dom utsträckta benen klädda i ett par ankelkorta ljusa jeans.
”Har du nya glasögon?”
Jens såg förvånat upp på honom. ”Nej det är dom jag har haft hela tiden”, sa han och petade till dom svarta rektangulära glasögonen. Han fick sedan tillbaks leendet på läpparna. ”Vad ville du? Egentligen?”
Andy bet tag i läppen. ”Jag tänkte fråga.. är jag jättehemsk om jag frågar om du vill gå på balen med mig?”
Det förvånade var tillbaks.
”Du har säkert redan bestämt med någon med tanke på att vi faktiskt går i trean och slutar alldeles snart men vi pratade liksom aldrig om det, och även om du inte hade det så förstår jag om du tycker det är jättekonstigt av mig att fråga och att det skulle kännas fel för dig.”
”Nej, nej alltså du är inte hemsk eller konstig. Jag har faktiskt inte tänkt gå, jag gillar inte själva konceptet med skolbaler och grejer.”
”Åh.”
”Men.. jag skulle kunna gå med dig.”
”Menar du det?” frågade han och kunde inte ens försöka dölja det förvånade i hans eget ansikte.
”Ja, alltså är det något jag skulle kunna ställa upp på så är det väl att låta det bli typ första gången i skolvärldens historia som två killar går med varandra.”
Han log lite försiktigt. Han hade en poäng i det. Det var bra om några kunde visa att det faktiskt var okej. ”Det skulle inte kännas konstigt för dig då..? Jag skulle ju aldrig kunna gå med Liam och.. jag menar inte att du är någon slags reserv på det sättet, jag har ingen lust att fråga någon bara för sakens skull, någon jag inte ens känner särskilt väl. Då går jag hellre med en kompis som jag tycker väldigt mycket om. Fast jag vill inte att du ska göra det bara för att vara snäll, inte om det känns jobbigt med.. oss.” När han sa det sista var han inte modig nog att se upp. Han kände sig fortfarande elak och samtidigt så kunde han ändå inte ångra att det blivit som det blev, för då hade han inte varit med Liam och han älskade den killen, även om han gjorde honom fruktansvärt frustrerad ibland.
”Det är lugnt Andy, jag hade inte sagt ja om det inte kändes okej.  Jag går gärna med dig på balen som en kompis.”
Lättnaden spred långsamt ut sig i hans bröst. ”Tack Jens. Det blir kul.”
”Hur blir det med bil och sånt där..? För visst brukar man åka i någon sån där lite snyggare innan man kliver ut?”
”Ja det gör man. Men.. jag har inte riktigt tänkt på det, jag och Lisette bestämde redan i ettan att vi skulle gå och hennes faster hade en bra bil, men hon blev bjuden av en kille hon tyckt om jättelänge och..”
”Aj”, sa Jens och såg medlidande på honom.
”Nej alltså jag menade inte så. Hon tänkte säga nej först, det var jag som mer eller mindre tvingade henne att ta chansen”, flinade han. ”Hon har haft en crush på honom hur länge som helst, jag hade inte trott att det skulle kännas så jobbigt att fråga någon annan bara.”
 

I hate (almost) everything about you - del 83

Dom gick en bit längs vattenkanten, i riktning mot bryggan, och tro det eller ej men han tyckte att det var fint med det mörka vattnet och träden som reflekterades mot ytan tack vare månskenet. Liams tumme strök över hans hand.
”Är du rädd?” frågade han lite skämtsamt, men inte alls på något sätt som skulle tyda på att han tyckte att han var fånig. Dom hade stannat alldeles intill sjön och kanske att hjärtat slog lite hårdare när han tänkte på den mörka skogen bakom dom, där han inte kunde se vad som fanns, men han kände ändå inte det där behovet av att vända sig om och han lyssnade inte heller efter ljud, inte andra än Liams andetag. Han tänkte på den kvällen dom legat på bryggan och pratat om saker dom kanske inte skulle ha pratat om ifall det varit ljust, hur det hade kittlats i magen över att vara så nära, den underbara nervositeten när han känt Liams tyngd över sin bröstkorg och hur deras läppar sedan hade mötts, hur besvärad Liam verkat tidigare när han räckte Andy sin huvtröja, men hur envis han ändå varit att han skulle ha den, att han hellre frös själv än att Andy skulle göra det..
”Nej, jag är ju inte det när du är här. Då får jag inte dom där tankarna..”, svarade han ärligt. Liam var trygghet.  
”Men då får du..”, började Liam och kramade om hans hand igen. ”När du är här själv så får du tänka på hur det känns nu, när jag är här, och påminna dig om att det inte är något värre när du är själv, det är lika ofarligt som när jag är här med dig.”
”Det var ett bra förslag faktiskt. Jag ska försöka tänka så, det kanske funkar”, log han och ryckte på axlarna. Han hoppades det. ”Kan vi inte gå till bryggan?”
Liam såg bort mot den och nickade. ”Gärna.” Andy tyckte sig se en lite retsam glimt i ögonen på honom innan han fortsatte. ”Jag kan gå före och kolla så att det inte finns något läskigt där under.”
”Liam”, flinade han. ”Jag är inte rädd när du är här har jag ju sagt, och jag tror inte på spöken.”
Den andre hade redan börjat gå före honom, än så länge baklänges så att han kunde titta på honom. ”Sjöodjur då?”
”Okej då, stick iväg och kolla efter sjöodjur”, sa han roat men blev samtidigt tvungen att erkänna för sig själv att det kändes lite, lite jobbigt när Liam lämnade honom. Inte för att han trodde att någon skulle överfalla honom bakifrån i mörkret men.. det kändes helt enkelt bara bättre när han höll Liams hand i sin.
När han åter riktade blicken mot den andre som tagit det första steget ut på bryggan glömde han dock bort oron för en stund och flinade istället.
”Det verkar lugnt men jag ska kolla efter!” ropade han skämtsamt innan han började lägga sig på mage för att kolla över kanten längst ut på bryggan, han hann dock inte lägga sig helt platt förrän han snabbt kom upp på huk igen. ”Ah det var ju alldeles blött här!”
”Sjöodjuret kanske låg och solade där tidigare”, ropade han tillbaks samtidigt som han långsamt gick ditåt.
Liam sjönk ner på knä istället och placerade händerna på varsin sida innan han lutade sig neråt för att kolla under bryggan.

Han hann inte ens se att han tappade balansen, att han lutat sig lite för långt ut. Helt plötsligt tippade han över bara, som i någon slags misslyckad framåtkullerbytta som resulterade i ett högt plask. Andy bara stirrade först.
”Gud, Liam!”
Under knappt tre springande steg hade han hunnit med att tänka att Liam slagit i huvudet i någon sten där under och att han skulle få dra upp en alldeles livlös pojkvän ur vattnet, men redan efter det fjärde steget kom Liam upp ovanför ytan med ett högt flämt.

”Är du okej?!” hörde han Andy skrika och när han blinkat bort vattnet ur ögonen kunde han se honom komma springande på bryggan.
Vad i helvete hade han gjort, hur fult måste inte det där ha sett ut? Ett stort jäkla epic fail var väl kanske bästa sättet att beskriva det på. ”Ja det är lugnt!” skyndade han sig att säga och tog sedan tag om kanten på bryggan innan han hostade till. Hostandet övergick dock i ett kort skratt och när Andy verkade ha insett att han faktiskt var okej skrattade han också till, ett skratt som lät både lättat och förundrat.
”Gjorde man inte något sånt där när man tog baddaren-simmärket? Gud alltså..”
”Du är helt galen!” Andy verkade fortfarande en aning chockad över hans simkonst. ”Här, ta tag i min hand.”
När Liam till och med misslyckades med det brast det för dom båda och det var en skrattande-nästan-gråtande Andy som till sist kunde greppa tag om hans överkropp för att dra upp honom.
”Åh, jag får ingen luft!” skrattade Liam när dom till sist föll ner på rygg på bryggan båda två. ”Tänk så hade du behövt hämta den där simringen åt mig..”
”Sluta!” kved Andy fram och höll sig för magen. ”Du är helt sjuk.. i huvudet. Vad fan gjorde du sådär för?!”
”Jag skulle ju bara kolla! Det var inte meningen att.. hela jag skulle tippa ner i sjön.”
”Du bara försvann!”
Dom började sakta återfå normal andning utan skrattanfall varannan sekund och Liam försökte få den trassliga luggen ur ögonen.
”Har du med dig några kläder? Annars måste vi gå hem, du är ju alldeles genomblöt”, sa Andy och satte sig upp innan den oroliga blicken var tillbaks på Liam.
”Nej men det gör inget, jag fryser inte.. så mycket”, flinade han och satte sig upp han med.

”Säkert att du inte gjorde illa dig?”
”Nej det gjorde jag inte..” Han suckade lite och Andy trodde först att det var åt hans fråga innan han insåg att det var håret som var problemet. Liam rufsade till det med fingrarna på flera olika ställen innan han försökte dra till den lika blöta luggen. ”Ser det förjävligt ut?”
”Du skojar..”
”Är det helt platt här bak eller?”
Andy började flina och när Liam vände tillbaks blicken mot honom skakade han på huvudet. ”Okej du är härmed utsedd till den mest fåfänga jag känner. Tror du att jag bryr mig hur ditt hår ser ut? Du har ju alldeles nyss ramlat ner i en sjö Liam!”
”Men..”, började han men sänkte sedan långsamt handen som varit i färd med att rätta till håret innan han bet tag i piercingen samtidigt som det sneda leendet spred ut sig. ”Okej då.”
”Just det”, sa han roat. ”Men seriöst, vi borde gå hem, eller åtminstone gå tillbaks till tältet och försöka värma upp dig.”
Liam log igen och skakade på huvudet. ”Det är ingen fara Andy, vi kan väl stanna här en stund? Sen går vi tillbaks till tältet, okej? Det finns ju åtminstone inga sjöodjur förutom mig här..”

Han drog av sig den svarta, långärmade tröjan som var helt klistrad mot hans kropp men behöll dom slitna, ljusblåa stuprörsjeansen på innan han la sig ner på rygg på den slitna bryggan.
”Säkert att vi inte ska gå tillbaks till tältet? Fryser du inte?” undrade Andy och rörde fingrarna över hans fuktiga bröstkorg. Om han frusit innan så hjälpte den där beröringen omedelbart.
”Nej jag fryser inte”, log han och drog handen genom håret igen innan han fattade tag om Andys arm för att dra ner honom bredvid sig. ”Men jag tror att mina jeans är ännu tightare än dina nu..”, sa han och såg från sina ben till Andys  som nu låg utsträckta bredvid hans.
”Definitivt”, flinade han och kände på hans blöta lår innan han letade upp hans hand för att krama om den. ”Det känns som det var länge sedan vi låg här sist..”
Liam nickade sakta. ”Mm, typ en annan värld. Men det är fortfarande en av mina favoritkvällar.”
”Min med”, sa han lågt. ”Jag var så töntigt lycklig över att du lät mig behålla tröjan efter att vi kommit hem, även om du var tvungen att komma med den där kaxiga kommentaren om att jag inte behövde ha på mig den offentligt eftersom den såg ut som en klänning på mig.”
”Just ja”, skrattade han lågt. ”Men den gjorde ju det, kortis.”
Han fick genast en boxning på armen. ”Tyst. Eller vill du kanske bada igen?”
”Vad? Har jag sagt att det är något fel att vara kort eller? Jag tycker om att du är det, på riktigt alltså.”
”Bara för att det får dig att känna dig ännu längre eller? Jävla lyktstolpe.”
Skratten letade sig ut i mörkret, ut över den nästan svarta sjön och vidare mot skogen där man inte längre kunde urskilja träden utan allt bara såg ut som en enda mörk massa. Han förstod att Andy kunde se det från ett läskigt perspektiv; det var svårt att ens se deras tält nu, det skulle kunna röra sig någon eller något bland träden bakom dom utan att man vare sig skulle höra eller se det. Men man kunde se det från ett fint perspektiv också; konstrasten över hur totalt svart allt kunde se ut när det några timmar tidigare varit så skinande ljust. Man kunde gå närmare den där skogen och faktiskt urskilja träden som i Liams tycke alltid såg ståtligare ut när det var mörkt, grenarna som sträckte sig upp mot den lika svarta himlen. Man kunde ta några steg närmare den skrämmande sjön och se hur fin den faktiskt var när månskenet reflekterades i den och det nästan glittrade på sina ställen. Man behövde inte lyssna efter ljud i skogen eller runt omkring sig utan kunde bara lyssna till tystnaden istället – den som aldrig infann sig under dagarna när det var ljust.
Andy vred något på sig innan hans läppar försiktigt snuddade vid Liams och han slöt nöjt ögonen för att besvara kyssen.
”Dina läppar är alldeles kalla”, viskade den svarthårige.
”Kyss mig då så blir dom varmare”, viskade han tillbaks och la försiktigt upp armen om Andys nacke och precis som han hade hoppats förflyttade han sig så att hans överkropp hamnade alldeles ovanför Liams egen.
”Vill du ha min tröja?” mumlade Andy mot hans läppar samtidigt som fingrarna kände sig igenom hans blöta hår.
Han frös. Benen kändes alldeles stelfrusna och om inte Andy sjunkit ner över hans överkropp och om månskenet bara varit lite starkare hade han förmodligen kunnat sett exakt hur mycket bara genom en blick på bröstvårtorna. Inte för att det spelade någon roll, han tänkte inte låta emopojken frysa istället för honom och han ville inte gå tillbaks, inte än.
”Nej det är lugnt, men tack”, sa han och drog honom närmare sig innan händerna letade sig upp längs hans rygg och vidare till sidorna.

Andy rös till av den enkla men väldigt uppskattade beröringen. Han älskade att känna Liams händer över sin kropp och även om läpparna kändes kalla så nästan brände händerna genom huvtröjan han hade på sig. Han ville komma närmare. Utan någon större tvekan greppade han tag om den andres ansikte och lät dom tidigare ganska så lugna kyssarna bli betydligt högre i tempo. Han struntade i om han själv blev blöt och flyttade på sig så att han inte längre låg så snett utan mer trasslade ihop sina ben med Liams klistriga jeansben. För varje tungt andetag han tog var det som att pirrandet nådde ut lite längre i kroppen, som att det pumpades runt tillsammans med blodet och snart hade spritt sig till varenda liten del. Och han tyckte om det. Den blonde gav ifrån sig en låg suck och hade snart greppat tag om hans hår vilket i sin tur fick Andy att pressa sig ännu närmare honom.
Hesa andetag blandade sig med lika hest uttalade namn, blickar sökte varandra i mörkret innan det nafsades tag i läppar, sneda leenden fick kinder att hetta och retsamma kommentarer gick upp i falsett av kyssar placerade på halsens känsliga hud.

”Okej nu erkänner jag att jag fryser.”
”Det menar du inte? Du hackar ju tänder, kom här”, flinade Andy och la båda armarna om Liams midja medans dom gick tillbaks mot tältet.
”Egentligen var det en fint utav mig bara..”, sa han och huttrade till ”.. att ramla ner i vattnet sådär, jag ville få dig att tänka på något annat än mörkret.”
”Du skulle göra det för mig alltså? Även när det innebar att du sabbade din frisyr?” frågade han retsamt och fick Liam att skratta till mellan tandhackandet.
”Allt för dig baby.”
Väl inne i tältet var Liam snabb med att dra av sig dom genomblöta byxorna och la sedan ut dom på gräset utanför i ett tveksamt hopp om att dom skulle torka tills imorgonbitti.
”Åh gud vad skönt”, suckade han när han krupit ner i sovsäcken och sedan dragit upp täcket över sig också.
Andy log mot honom i mörkret och började sedan leta i väskan efter ficklampan han sagt att han packat med.
”Letar du efter kakorna eller ficklampan?”
”Mitt hungriga jag hoppas nog att hitta kakorna först, men.. här”, sa han och fick fram ficklampan. ”Satt du inte fast den i taket eller något när ni var små..?”
”Jo just ja!” flinade Liam. ”Knyt fast den i den där pinnen som går rakt över.. trä den genom öglan liksom.. ah precis, sådär. Mysigt.”

Ännu mysigare blev det när Andy kröp ihop bredvid honom och lampans sken spred ut sig precis lagomt inne i tältet. Han försökte minnas om han hade tyckt att det varit lika mysigt när dom tältade hemma på gården men han hade nog inte tänkt på det sättet då. Då hade det mest varit häftigt och.. kanske mysigt också, men definitivt på ett annat sätt. Han hade varit glad att Andy var där med honom då också, men det hade inte pirrat i magen och tanken att kyssa honom skulle aldrig någonsin ha slagit honom. Herregud han hade ju varit på stadiet då tjejer fortfarande var lite halvt obehagliga.
”Här”, sa den svarthårige och räckte honom en kaka. ”Blir du något varmare?”
”Jaa nu känner jag faktiskt mina manliga delar igen”, flinade han men valde ändå att ligga kvar invirad i sovsäcken som i någon slags kokong.  ”Jag tror att det pep från din mobil förresten.”
Andy satte sig upp och verkade skriva något sms innan han såg ner på Liam igen. ”Är du också jättepigg av någon anledning? Eller vill du sova?”
”Nej jag är inte särskilt trött, jag ligger bara här för att det är skönt”, log han snett. ”Vi kanske skulle tagit med en kortlek eller något.”
”Eller..”, sa han och började knappa på mobilen igen. ”Jag tog hem en app för ett tag sen, eller ja det var länge sen, på en fest- och ja jag har faktiskt också gått på sånna.”
Liam stönade till. ”Jag kanske inte sa det på så schyssta sätt men jag trodde faktiskt inte att du gick på fester..”
”Förlåt”, flinade han. ”Nej men i alla fall, det är en sån där sanning och konka-app, man får upp random saker att svara på eller göra. Vi skulle kunna göra det? Alltså bara frågor?”
Sanningsfrågorna hade alltid skrämt honom, han hade varit killen som valt konsekvens så länge det var möjligt då han knappast haft några besvär med att kyssa någon eller att stå i centrum på andra sätt. Men Andy visste ju redan så mycket om honom och.. det var ju ändå Andy, det borde inte vara något att oroa sig över.
”Absolut, kör på”, log han. ”Jag kan börja.”
”Okej..” Andy la mobilen ovanpå täcket emellan dom och tryckte sedan på en knapp så att en fråga  dök upp. ”Säg något du är nöjd med i ditt utseende.”
”Oj..” Han ville inte låta för kaxig och säga att han under dom bra dagarna var ganska så nöjd med allt överlag. ”Jag tycker mina armar är helt okej, inte för biffiga men inte spinkiga..” Han bet sig snabbt i läppen. ”Alltså jag gillar dina armar! Dom är fina just för att dom är smala, jag bara..”
Andy skrattade och strök luggen ur ögonen. ”Tack, men frågan var ju vad du tyckte var snyggt på dig så du behöver inte förklara dig.”
Liam krånglade upp armen ur sovsäcken för att kunna trycka fram sin fråga. ”Hur många gånger har du haft sex?”
Han tyckte sig se Andys kinder skifta lite i färg men han var ändå snabb med att svara. ”Hur många gånger.. jag har inte direkt.. räknat men det är väl inte så jättemånga? Ja det är ju bara med dig i alla fall”, sa han med en axelryckning innan Liam gav honom ett leende. Han var bara tacksam över att det inte varit han som fått frågan, då hade det blivit dålig stämning for sure.
”Har du någon kändiscrush?” Andy såg roat på honom. ”Du kommer säkert aldrig erkänna.”
”Kommer jag väl visst det, men hade någon annan frågat hade jag förmodligen dragit till med Megan Fox eller något. Men okej jag har väl kanske crushat på Ashley Purdy, han är jävligt het.”
”Hah det visste jag inte, fast jag blev ju väldigt förvånad att du lyssnade på black veil brides överhuvudtaget, men ja han är snygg, eller typ mer vacker tycker jag men..”
”Fast inte hetare eller vackrare än dig.. gud jag måste lägga av med det där cheesy-snacket, du blir säkert avtänd av det själv?”
”Inte ett dugg”, skrattade Andy.

I själva verket var det skönt när han sa något sånt där för då blev han oftast mer varm inombords än när han sa något som gjorde honom alldeles generad och värmen så envist var tvungen att sprida sig till kinderna. Som när han senast när dom skulle sova, och Andy dragit av sig tröjan, höjt ena ögonbrynet och sagt ”fattar du vad du får mig att vilja göra med tungan när du klär av dig på det där sättet?” Så cheesy var bra, cheesy var han mycket bättre på att hantera. Inte för att det andra inte var sexigt..
”Okej.. min tur”, sa Liam långsamt och tog upp mobilen. ”Det står: Vad tänker du på eftersom du rodnar?”
Andy såg snabbt upp. ”Va? Det står det int.. väldigt kul..”, mumlade han sedan fram när han insåg att Liam jävlades med honom. ”Frågan gick visst över”, sa han och drog åt sig mobilen innan han låtsades läsa. ”Är du rädd för blod? Kanske på den nivån att din pojkvän fick betala åt dig på tatueringsstudion sist för att du själv låg helt däckad i soffan och sedan försökte bortförklara det med feber?”
Liam såg kisande mot honom. ”Lågt.”
Andy såg bara nöjt på honom ”Ett ja alltså. Vill du fortsätta leka?”
”Ge hit den där”, sa han och satte sig själv upp. ”Jag tänker i alla fall inte fuska. Berätta vad du tycker om hos personen till höger om dig.”
”Jag tyck..”
”Jag tar gärna den där frågan ifrån dig. Om det är okej”, sa han, nu utan den retsamma tonen och Andy nickade lite förvånat.
”Okej.”

Liam såg ner på Andys mobil i sina händer och vred på den lite fram och tillbaka.  ”Utseendemässigt tycker jag om allting hos dig, jag tycker ditt hår är jättesnyggt och jag tycker det är charmigt att du hela tiden får dra undan luggen, samma sak när du istället drar ner den i ögonen som för att liksom gömma dig lite. Jag tycker om dina ögon, att dom är sådär isblåa och inte bara vanligt blåa och jag tycker om att dina läppar är lite för röda för att egentligen passa på en kille.”
Han såg långsamt upp och Andy såg nästan lite förundrad ut. Men det kunde väl knappast komma som en överraskning för honom att Liam tyckte att han var vacker, snygg och alla andra positiva benämningar som fanns?
”Jag tycker dina nyckelben är sexiga, särskilt när du har en lite för stor tröja på dig, och jag älskar din mage.”
”Liam..”, sa Andy tyst men tycktes inte kunna hålla tillbaks leendet.
”Nej jag är inte klar, jag älskar förresten det där leendet också.”
”Du överdriver..” Dom smala fingrarna strök undan luggen fastän han nog inte ens var medveten om det.
”Du har världens sexigaste jeansrumpa och jag gillar dina smala höfter.” Han mötte Andys blick och hoppades att han inte skulle få en kaka kastad i huvudet för det han var på väg att avsluta med. ”Och jag tycker det är hur sött som helst när du rodnar.”
Den svarthårige tittade generat ner i sitt knä innan han såg upp igen. ”Du är fin. Vet du det?”
”Jag menade allt det där jag sa, så jag hoppas du tar åt dig.”
Han nickade med ett svagt leende. ”Jag ska försöka. Tur för dig också att du kommer få se den där magen nu då..”, skämtade han innan han började klä av sig inne i det lilla tältet.

Efter en snabb tandborstning utanför hade dom krupit ner i Liams sovsäck båda två och precis när Andy var på väg att öppna munnen för att säga godnatt öppnade även Liam munnen.
”Jag har ju bara sagt vad jag tycker om hos dig utseendemässigt..”
”Liam du behöver inte.”
”Jo, jag vill”, sa han lågt och drog långsamt fingrarna genom hans hår innan han flyttade ner armarna om hans midja istället. ”Jag tycker om dig för att du alltid försöker se det bästa hos personer, du är inte lika snabb att döma som jag ofta är. Och du sätter alltid alla andra framför dig själv. Jag tycker att du borde vara lite mer självisk ibland men jag beundrar ändå den egenskapen.” Han var tyst en liten stund innan han fortsatte. ”Du är hur duktig som helst på att teckna och jag tycker det är.. vad heter det, att jag går igång på det? Det låter ju helt fel.. jag menar ju inte att jag..”
”Du kanske tycker det är attraherande?” föreslog han och försökte låta bli att skratta. Han var så söt.
”Just ja så kallar man det, jag tycker det är attraherande när någon är kreativ och passionerad för det han håller på med, så det gillar jag väldigt mycket hos dig. Jag tycker om att du intresserar dig för det jag gör med, att vi kan dela musiken som alltid varit en väldigt stor del för mig. Och.. jag är nästan avundsjuk på att du är så bra på att visa känslor, att du vågar, att du är så modig.”
Han ville säga någonting men för tillfället var klumpen så stor i halsen att han istället bara kramade om den där fina, fina människan intill sig.
”Du är rolig, väldigt snäll, och.. du är Andy liksom, allt går inte att beskriva men det jag älskar allra mest med dig är att du är Andy.”
”Vill du få mig att gråta eller?” andades han fram i ett skratt som var ytterst nära att få sällskap av tårar.
”Det skulle vara lyckligare tårar än dom du grät sist vi tältade då va? För isåfall..”
”Liam..” Han log mot hans axel innan han tryckte sig ännu lite närmare. ”Det skulle dom. Och jag älskar dig väldigt mycket också. Tack förresten, för allt det där du sa..”
Liam lutade hakan mot hans huvud och slöt armarna om honom. ”Det är inget att tacka för.”

Han trodde nästan att Andy hunnit somna innan han plötsligt vred på sig.
”Du.. jag ställde larmet på halv nio, jag börjar sent..”, mumlade han sömnigt. ”När börjar du? Du måste kanske upp tidigare..”
”Jag.. jag börjar också sent, kvart över nio, så oroa dig inte för det. Sov gott nu.”
Efter att dom hade släckt ficklampan hade det blivit totalt svart i tältet och det hade dröjt en bra stund innan han kunnat urskilja Andys ansikte fastän det var så nära hans eget, men han tyckte det var mysigt med mörkret och än så länge hade han inte hört några snyftningar från emopojken så kanske funkade det här ännu bättre än han hade trott. Om killen skulle klarat det lika bra ifall han legat där helt ensam visste han dock inte. Han själv trodde såklart inte att något farligt skulle dyka upp utanför tältet men trots det låg han vaken tills att han var helt säker på att Andy sov och sedan ännu lite längre där han faktiskt lyssnade efter ljud, och först efter det tillät han sig själv att sluta ögonen – fortfarande med beskyddande armar om den smala kroppen.

”Börjar du verkligen sent?” frågade Andy och såg bara en aning skeptisk ut där dom gick längs gatan på väg hem. Liams byxor hade inte torkat särskilt mycket under natten så han behövde hem och byta.
”Nej jag började åtta”, erkände han. Det spelade ju ingen roll nu, klockan var redan efter halv nio.
”Liam..!”
”Ta det lugnt, jag skippar ju åtminstone inte resten av lektionerna.”
Andy såg inte helt nöjd ut över svaret. ”Det är meningen att jag ska ha bra inflytande på dig, inte att du ska skolka mer.”
Liam ryckte oskyldigt på axlarna. ”Kärleken går före allt?”
”Inte skolschemat.”
oromantisk”, sa han och himlade med ögonen innan han fick en knuff i sidan. ”Hey! Låt orden tala, inte nävarna.. eller något sånt där.”
”Går du någon poesikurs eller? Isåfall verkar du behöva plugga mer.”
Liam skrattade och stack ner händerna i jeansfickorna fastän dom var alldeles fuktiga. ”Och du verkar ha gått någon ´hur du snackar som en badass´-kurs. Trodde inte du hade det där kaxiga i dig Ask.”
”Du ska bara veta..”
”Hm, jag gillar den där blicken”, sa han retsamt och fångade sedan tag om Andys hand för att få honom att stanna innan han försökte fånga upp även hans läppar.
Dom rödaktiga läpparna strök varsamt, nästan plågsamt varsamt, över hans innan han löst bet tag om Liams underläpp vilket direkt skickade en ilande våg till nederdelen av hans mage. Han hann lagomt lägga upp handen om Andys nacke innan den andre drog sig ifrån några millimeter.
”För att få den där måste du ha förtjänat den, genom att till exempel gå på dina lektioner. Alla lektioner.”
”Lite försent nu”, sa han med ett snett leende och hoppades att det var charmerande nog för att få dom där läpparna att komma tillbaks.
Andy besvarade det sneda leendet med ett eget innan han istället la upp handen om Liams nacke, trasslade in fingrarna i det blonda håret och sedan nafsade tag om hans underläpp igen. Han lät tungspetsen snudda vid den och..
”Synd att du inte tänka på det tidigare då..”
”Andy!.. Arhg sluta vara så..!” Han drog båda händerna genom håret och såg efter den svarthårige pojken. Det pulserade i kroppen. Vissa partier mer än andra. ”Det är tortyr! Du vet det va? Och det är olagligt här i Sverige!”
”Det är olagligt att skolka också”, svarade han roat och såg på honom över axeln.
”Det är det inte!”

Andy väntade på Liam utanför gården och när han kom ut någon minut senare i nya jeans började dom gå mot busshållplatsen. Och om cirka tio minuter skulle dom gå av bussen som två helt andra personer igen. Liam skulle förmodligen ta några långa steg så att han hamnade en bit framför och när dom senare under dagen skulle mötas i korridoren skulle dom låtsas som att dom inte ens ville se varandra.. Bara ett litet tag kvar att stå ut nu.

”Har du fått något svar på mailet till din pappa förresten?” frågade Andy och fick Liam att se upp från mobilen.
”Ja för några dagar sen.”
”Har du?” frågade han förvånat. ”Men.. vad sa han då?”
 ”Jag vet inte.”
”Va, vad menar du med att du inte vet?”
”Jag läste det aldrig.”
Det var sant. Han hade inte läst det. Han hade ångrat att han skickat meddelandet i samma stund som han tryckt på skicka-knappen och när mailet plötsligt hade legat där i inkorgen knappt en dag senare hade han inte vågat öppna det utan genast raderat det. Han ville inte få läsa något fegt jävla svar i stil med  ´Jag har ingen aning vad du pratar om, du måste ha tagit fel person´ men inte heller den potentiella sanningen; ´Jag ville aldrig ha dig. Var snäll och låt bli att kontakta mig igen.´ Han skulle inte fixa det, då var det bättre att inte veta mer än vad han gjort innan. Det vill säga; ingenting mer än att han blivit lämnad innan han ens blivit född och att hans pappa var ett svin.
Men han borde såklart ha sagt någonting till Andy, han ville egentligen inte lämna honom utanför, och nu satt han där mitt emot honom på bussen med förvirrad blick.
”Jag fegade ur”, erkände han innan Andy behövt fråga någonting mer. ”Jag var rädd för vad det skulle stå och det känns lättare att.. att inte veta mer än vad jag redan gör. Ledsen att göra dig besviken.”
Andy skakade snabbt på huvudet. ”Du har inte gjort mig besviken, jag ville ju att du skulle göra det för din egen skull, ifall du tyckte att det skulle kännas bättre.”
”Jag vet. Men jag fixade det inte, jag vill inte ha med honom att göra ändå..”

I hate (almost) everything about you - del 82

Skolveckan hade varit ganska så bra hittills, han hade äntligen lämnat in uppsatsen till engelskan och han hade fått tillbaks ett svenskaprov som han otroligt nog hade fått ett vg på. Mattelektionerna hade han däremot inte ens gått till - men han hade pluggat nästan som besatt på matten hemma flera eftermiddagar och tagit hjälp av Andy när det behövts, och när han väl kände sig säker tänkte han gå på nästa lektion och fråga efter dom där jävla delproven. Han skulle fixa det här nu.

Liam skyndade sig genom korridoren och tryckte sedan upp den tunga skolporten och gick ner för trappen där dom andra väntade.
”För att vara så jävla snabb på idrotten är det konstigt att det tar sån tid för dig att gå ut från skolan”, sa Johan och skakade på huvudet.
”Bara för att du kan glida obemärkt förbi alla människor, folk vill liksom snacka med mig”, flinade Liam och drog upp den slitna ryggsäcken på ena axeln.
”Okej men ska vi gå eller?” frågade Sarah som stod en liten bit längre bort med Jake. När han kollade närmare såg han att dom höll varandra i handen; eller hålla handen var väl att ta i – dom hade liksom hakat i lillfingrarna i varandra, som att dom trodde att folk inte skulle lägga märke till det då.
”Påminn mig igen varför jag och Johan också måste hänga med på det här?”
”Men för att det sägs att det spökar där?” sa hon som att han var helt dum i huvudet som inte förstod det. Kanske hade hon redan nämnt det också.
Liam skrattade lite lågt när dom började gå ut från skolområdet. ”Just ja, det är säkrare om vi är fler”, sa han roat och när han sedan passerat dom med några steg kastade han en blick över axeln  ”Förresten ser alla redan att ni håller varandra i handen.”
Han kunde inte svära på det eftersom han vänt sig om för att säga någonting till Johan men han var ganska så säker på att dom direkt lossat det där lillfingergreppet. Underhållande var dom i alla fall.

”Vad tycker du om det här?” frågade Sarah och placerade handen på höften. ”Är det här bättre än när jag stod och tittade åt sidan?”
”Jag tycker inte du borde vara med överhuvudtaget”, sa Liam och drog loss ett nytt löv från busken för att sedan börja riva det i smala remsor.
”Jag frågade inte di.. vadå inte vara med? Det är väl klart jag ska vara med! Jake vet du vad som hände med Liam eller? Blev han tappad som liten?”
Liam skrattade igen och drog handen genom håret innan han såg upp mot dom översta fönstren på den stora vita byggnaden. Dom befann sig vid ett gammalt militärsjukhus som egentligen inte låg särskilt långt ifrån stan men samtidigt i ett rätt öde område så att det kändes som långt utanför civilisationen. Han hade inte orkat lyssnat på Sarahs långa utläggning om vad hennes projektarbete handlade om men det var någonting om övergivna platser och byggnader i Stockholm, och det enda hon hade kvar nu var att göra klart framsidan till häftet, och till det behövdes ett kort.
Jake såg en aning besvärad ut där han stod med systemkameran i händerna och med en alltmer irriterad Sarah framför sig, men det var ju ingenting nytt att hon och Liam tjafsade med varandra – det hade dom alltid gjort och Liam hade alltid tyckt att det var lika roligt och Sarah hade alltid blivit lika sur, vilket i sin tur gjorde att Liam tyckte det var ännu roligare. Ändå hängde dom fortfarande i samma gäng tre år senare så någonting fick dom uppenbarligen ut av vänskapen ändå.
”Jag tycker det var bäst när du tittade åt sidan, det passade bättre till stämningen i bilden liksom. Och du håller käften Liam”, sa Jake och höjde kameran igen.

”Åh vad bra att du kom nu, följer du med och springer?” frågade Andy och mötte Liam som kom gående ifrån busshållplatsen.
”Jaa.. det kan jag väl”, sa han och tillade sedan flinande ”Hinner jag byta om eller?”
”Två minuter”, skämtade Andy tillbaks.

”Nästan så att du borde springa framför mig när du har dom där shortsen..”
Liam skrattade till och såg ner på sina vanliga svarta shorts som liknande Andys egna fotbollsshorts. ”Seriöst?”
”Japp, du är sexig i shorts och linne, särskilt bakifrån.”
”Vad är det med dig idag?” sa Liam och skakade roat på huvudet för att försöka dölja den där lilla genansen som letat sig fram när Andy sagt att han tyckte han var sexig. Det var en sak att skämta om det själv, till och med att ibland tycka att man såg rätt bra ut, det var en sak när han legat med tjejer som tittat upp eller ner på honom och talat om hur sexig dom tyckte han var, men det var en helt annan att höra killen man var kär i säga det.
”Det var jättemycket mygg i skogen när jag sprang igår så vi kan väl ta vändan genom området istället?”
”Absolut, du bestämmer.”

”Jag hatar verkligen den där sjön”, sa Andy andfått när dom joggade längs vägen ovanför. ”Eller på ett sätt tycker jag om den för att du och jag har varit där, men samtidigt hatar jag den för att jag alltid.. mörkret känns alltid värst där.”
”Går du fortfarande dit ibland?” frågade Liam och såg på honom innan han drog undan den lite svettiga luggen.
”Ja, flera gånger, man ska ju utsätta sig för rädslan för att bli av med den men det funkar inte.”
Dom svängde ner på gatan som snart skulle leda tillbaks till deras egen.
”Men har du gått därifrån direkt det känts jobbigt då eller?”
”Nej jag har stannat jättelänge, men det går ändå inte över..”
”Hmm..”
”Jag vet jag är töntig, och tydligen obotlig till att komma över det också.”
Liam skakade på huvudet. ”Nej jag menade inte så, du är inte töntig. Fan, jag är ju rädd för att se en droppe blod, till och med när det är på film”, sa han och himlade med ögonen vilket fick Andy att dra på munnen.
”Jo jag kan ju åtminstone se mörker på teve eller ut genom fönstret, så du är töntigare då.”
”Hey passa dig”, skrattade han och satte av efter Andy som redan fått upp farten. 

”Duschar du hos mig?” undrade Andy när dom kommit tillbaks och torkade sig i pannan med nederdelen av t-shirten.
”Jag behöver fixa en sak först så jag duschar hos mig, men tro mig; jag hade velat duscha med dig”, log Liam retsamt innan han gick över till sig.
Värst vad han blev hemlighetsfull helt plötsligt. Andy såg efter honom en liten stund men vände sedan om för att själv ta den där efterlängtade duschen, helst en kall.
Han hade antagit att Liam skulle komma över till honom när han var klar och det var precis vad han gjorde efter en och en halv timme ungefär, då Andy själv redan hade hunnit duscha, klätt på sig och satt sig för att rita en stund.
”Kom, vi ska ut.”
”Vadå?” frågade han förvirrat och la ifrån sig pennan.
”Vi ska gå till sjön och försöka bota din rädsla.”
Axlarna sjönk ner en aning och han såg på den blonde.
”Det funkar inte, jag har redan försökt.”
”Du kanske inte har stannat tillräckligt länge.”
”Jo jag har verkligen det Liam, det är någonting med vattnet och skogen bakom och.. jag har stannat där länge.”
Liam sträckte sig efter något alldeles utanför rummet och höll sedan fram någonting misstänkt likt en ihoprullad sovsäck i fodral. ”Inte över natten”, sa han med ett höjt ögonbryn samtidigt som ena mungipan följde med.
Andy skrattade förvånat till. ”Va? Vad menar du ens?”
”Vi ska tälta snygging.” Han gav honom ett snabbt, snett leende innan han släppte ner sovsäcken på golvet. ”Om du vill alltså. Men det kanske funkar, och seriöst hur länge sedan var det inte vi tältade?”
”Typ i tvåan? På gården.”
”Jaa men precis, vi kan väl avancera lite. Jag hittade tältet i förrådet och förhoppningsvis är det fortfarande helt, så om vi tar med kuddar och täcke bara så är vi ready to go.”
”Okej jag gillar idèen, men kan vi inte.. jag vet inte, ta det på någon åker eller så istället?”
Liam skakade flinande på huvudet. ”En åker? Vet du hur läskigt det skulle vara eller? Nej vi ska vara nere vid sjön så att du kan komma över din rädsla, okej? Det kommer bli jättebra.”
Det verkade faktiskt som att han menade det här, väldigt otippat, och när han själv funderade på det en liten stund så tyckte han ju om förslaget; inte just mörkret kanske men att tälta med Liam, att göra något helt spontant.. som ett litet och kanske en aning fånigt äventyr.

”Vem tältar tio minuter hemifrån?” fnissade Andy och började ta sig ner för slänten efter Liam. ”Nej min kudde!” utbrast han sedan när han tappade taget om den.
”Klant”, flinade Liam och tog upp den från marken. ”Vet du förresten hur man sätter upp tält eller? Jag har bara tittat på.. och inte särskilt noga. Och det var på Peace&Love så vi brydde oss liksom inte så mycket i hur det såg ut efter att det var klart, bara man hade någonting över huvudet så.”
”Jo men jag vet hur man gör, det är ju oftast märkt på pinnarna vilka som ska i vilka.”
Han skulle kanske dock inte ha sagt det där sista då Liam en halvtimme senare hade fruktansvärt kul åt Andys frustrerade pinnkastning och svordomar över hur tältduken var för liten.
”Jag hatar det här tältet!” Det dröjde dock inte många sekunder innan han började skratta själv. ”Herregud, vi kommer få ringa hit din mamma eller något. Hur värdelösa kan vi vara?”
”Det ser ut som ett plocke pinn eller något”, sa Liam och skrattade ännu mer. ”Men okej..” Han tog ett djupt andetag och verkade försöka lugna ner sig själv. ”Om vi delar upp alla pinnarna i längdordning då? Det kanske är enklare att fatta då. Men jag tycker fortfarande det ser ut att vara alldeles för många pinnar..”
Det hade börjat skymma men Andy kände inte alls det där obehaget han gjorde när han stod där själv framför vattnet och försökte låta bli att kasta blickar över axeln mot skogen. Istället kände han en pirrande känsla i magen och en värme i bröstet när han tittade upp på Liam som kastade tältpinnar åt olika håll. Det var länge sedan dom hade skrattat såhär mycket och det kändes så himla bra. Det kändes skönt att kunna vara barnslig tillsammans med Liam, att driva med varandra och att bara ha väldigt roligt. Dessutom hade det varit en väldigt söt idèe av honom, dels att han tänkt ut något som han trodde skulle kunna hjälpa Andy, och dels att det var just tältning, något som dom gjort tillsammans för så väldigt länge sedan.

”Fan, vi är rätt bra ändå!” log Liam brett när tältet stod på plats, om än lite snett kanske. ”Och vet du vad det bästa är? Jag har med kakor!”
”Har du med ficklampa också?”
”Självklart. Jag har till och med tagit med tidningar, men tyvärr ingen bamse eller vad man nu läste när man var liten.”
”Gullig du är”, flinade Andy och la armarna om honom.
”Måste du använda det där ordet?” klagade han och la händerna på Andys höfter. ”´Schysst´ låter bättre.”
”Lägg av, du är söt och gullig och.. rar kanske?” Vid det sista kunde han inte ens försöka hålla minen utan började skratta samtidigt som han kramade åt hårdare om Liam så att han inte skulle rymma. ”Förlåt jag ska vara snäll. Du är inte bara söt utan väldigt cool också, jättemacho och..”
”Häftig.”
”Absolut; häftig. Badass..”
”Det är jag faktiskt”, andades Liam ut i ett skratt och pussade honom sedan på halsen. ”Ska vi försöka bädda iordning? 

Det blev faktiskt riktigt mysigt där inne när dom lagt ut sovsäckar, kuddar och täcken och sedan dragit igen dragkedjan. Och det var självklart att även Liam tänkte tillbaks på den där kvällen när dom varit små, när dom varit så ivriga över att tälta på gården och sedan visat upp sin packning för varandra, korten dom hade tagit tillsammans och musiken dom lyssnat på.
”Har du kvar honom, den där lila mjukisdjurshunden?”
”Lufsen. Ja jag tror det, i förrådet eller så. Kommer du ihåg att jag hade den?” log Andy och drog ihop benen till skräddarställning.
”Det är klart. Jag tror att du alltid haft som ett eget litet fack i mitt huvud där jag sparat både viktiga och mindre viktiga saker om dig. Minnen och sånt såklart, men typ.. jag kommer ihåg vissa av dina teckningar från skolan, den där röda dunjackan du hade i ettan..”
Gud vad han älskade det där leendet. Han skulle kunna sitta och titta på det i en evighet, det tillsammans med dom isblåa ögonen, den svarta luggen som föll ner över dom, dom smala fingrarna som strök undan den.. Han skulle kunna sitta och titta på honom för alltid.
Han hade knappt reflekterat över det men nu märkte han hur mörkt det faktiskt blivit inne i tältet, så pass så att det vore dags att ta fram dom där ficklamporna. Men först..
”Okej kom så går vi ut”, sa han och kröp fram till tältöppningen. ”Jag spar spökhistorierna till senare, snällt va?”
”Ha ha. Väldigt”, flinade Andy och kom ut efter honom.

I hate (almost) everything about you - del 81

Han var precis på väg att klicka på ´ring upp´ när han ångrade sig och istället började skriva ett meddelande. Det var lättare att säga nej genom sms och han ville ge honom den möjligheten. Kanske var det dumt av honom att ens skicka ett sådant också men.. han ville ju väldigt gärna.
[15:05 sänt meddelande] Hej, har du lust att ses nånting? (:
Han hade inte sett till honom i skolan så kansk- vem försökte han lura? Han hade visst sett honom i skolan men han hade inte kunnat få sig till att gå fram. I början hade det känts förvånansvärt lätt, dom hade ju till och med ätit tillsammans i matsalen några gånger – inte tillsammans med Liam givetvis men ändå. Nu hade det dock gått någon vecka utan att dom egentligen sagt någonting mer alls förutom något snabbt hej i korridoren ibland. Kanske var det så han ville ha det och då var Andy trots allt okej med det, fastän han så gärna ville fortsätta ha kontakt med honom, för det viktigaste var ändå att han mådde bra.
Kanske skulle han bara låtsas som att han inte sett sms:et för att han inte ville skriva nej rakt ut.
[15:30 nytt meddelande- Jens] Jättegärna :-) Vart vill du träffas?

”Hej Andy, kom in”, log Cathy och höll upp dörren.
”Jag ska typ iväg så.. kan du säga till Liam att komma ut?” undrade han och kastade en snabb blick på sina skor, han orkade verkligen inte börja snöra upp dom igen.
”Tja”, log Liam när han kom ut i hallen en liten stund senare. ”Gissa vad jag höll på med?”
Han såg lite fundersamt på honom. ”Skrev på en låt..?”
”Jag hade föredragit det”, flinade han och kom ut på trappen innan han stängde dörren efter sig. ”Matten. Jag har varit på väg att kasta iväg den jävla boken ett antal gånger men.. jag har gjort några tal i alla fall.”
”Åh vad bra!” log han stort. ”Säg till om du behöver hjälp bara, men jag tror faktiskt att det börjat lossna för dig nu.”
”Tack”, log han snett. ”Men bra att du kom, jag tackar inte nej till en paus.”
”Jo fast..”, började han och bet sig i läppen samtidigt som han lutade sig mot trappräcket. ”Jag tänkte liksom.. träffa Jens. Det var det jag skulle säga eller fråga eller.. jag menar, är det okej med dig..?”
Liam såg ut att komma av sig lite men nickade sedan och hade fått tillbaks leendet på läpparna. ”Självklart. Alltså du behöver ju inte fråga mig om sånt förstår du väl. Jag tänker inte bli den där pojkvännen man måste fråga om lov för saker.”
Andy nickade, både lite nervös och lättad. ”Okej. Jag tänkte bara att.. jag ville i alla fall höra med dig, för jag fattar ju om det känns konstigt. Men han är ju fortfarande min kompis..”
”Det är helt okej, jag lovar. Ska du iväg på en gång?”
”Jaa.. in till stan. Vi ses senare va? Ikväll?”
”Absolut.”
När Andy gått ner för trappen och på väg ut från gården sa Liam hans namn.
”Tack att du sa det ändå.”

Helt plötsligt ville dom där talen inte samarbeta överhuvudtaget längre. Det som nyss varit ganska så logiskt kändes återigen helt obegripligt. Det behövdes ingen längre betänketid för att förstå vad som var orsaken till det. Han hade absolut menat vad han sa; att Andy inte behövde fråga om lov och att det var helt okej för honom att han skulle träffa Nörden. Men var det fel av honom att ändå tycka att det kändes lite jobbigt? Fastän det var han och Andy som var tillsammans och han inte tvivlade det minsta på vare sig sina eller Andys känslor så kändes det fortfarande som att han behövde tävla mot den där Jens, och det kändes fortfarande som att han låg i underläge. Han hade kanske känt Andy längre och dom delade något som Nörden inte var en del av men.. Han kunde bocka av betydligt fler boxar än vad Liam kunde.
Ordentlig – check
Överdrivet jävla bra betyg – check
Stabil, lugn och säkert ett betydligt jämnare humör – check
Öppet gay och inga problem med att visa sig tillsammans med Andy – check, check, check
Säkert sjukt bra på att kyssas – check. Det kunde i och för sig Liam också checka av om han fick säga det själv.
Lätt för att visa och prata känslor – säkert en check på den också. 
Aldrig sårat Andy – check
Aldrig mobbat Andy – check
Förmodligen aldrig övergett sin bästa kompis i sjätte klass – check.
Han hade greppat pennan så hårt att det började göra ont i handflatan.

”Tj.. oj vad deppar du över?” frågade Jake så fort han kommit in i rummet.
”Jag deppar inte.”
”Okej ursäkta; vad tjurar du över?” flinade hans brunhåriga kompis innan han slängde sig ner i andra änden av sängen.
”Ge mig en anledning till att Andy inte skulle vilja vara med Jens istället? Killen har ju allt för i helvete, och Andy är med honom nu och.. vad fan gör jag om han plötsligt ångrar sig och inser att han vill vara med honom igen?”
”Okej vänta, vänta. Är Andy med Jens nu?”
”Ja, dom är i stan eller något. Han berättade att han skulle träffa honom och det är klart att jag tycker det är okej men.. fan, jag vill inte att han ska ångra sig.”
Jake andades ut innan han satte sig upp och lutade bakhuvudet mot väggen istället. ”Okej den där första frågan du ställde, en anledning till att Andy inte skulle vilja vara med Jens istället? En väldigt stor anledning är att han är med dig. Kallar sig Andy Jens pojkvän liksom?”
”Nej men..”
”Killen kanske är rätt felfri, eller inte vet jag men okej han är kanske bättre än dig på några sätt..”
”Tack som fan Jake, det är ju precis vad jag vill höra..”, muttrade han och tog tag i ena kudden innan han drämde den mot honom.
”Hey jag är inte klar!” flinade han och hann precis ta tag i kudden. ”Det jag skulle säga var att han kanske är bättre än dig på vissa sätt, men det är du som har något som gör att Andy lämnade Jens, som gör att han kallar sig för din pojkvän och som gör att han lyser varenda gång han är i närheten av dig.”
Liam såg skeptiskt på honom.
”Du lyser också så du behöver inte vara avundsjuk”, retades han. ”Nej men seriöst, han tycker väl om Jens men det är dig han är kär i. Om jag hade en brud som var kär i mig skulle jag inte bry mig i vilka killkompisar hon hängde med. Inte om jag hade en kille som var kär i mig heller för den delen.”
”Har du ens varit kär i en kille någon gång?”
”Ja det har.. Liam, det hör inte ens hit. Grejen är att du inte borde bry dig. Han blev väl dessutom tillsammans med Jens efter att ni brutit upp? Det kanske var en reboundgrej bara?”
”Andy är inte sån.”
Jake ryckte på axlarna. ”Kanske inte. Men Jens är i alla fall inte Liam och i det här fallet är det någonting väldigt bra, för Andy är tänd på Liam och inte på Jens. Förstår Liam eller ska Jake förklara en gång till?”
Liam flinade till och skakade roat på huvudet. ”Fan vad dryg du är.”

Dom hade bestämt sig för att träffas på ett utav cafèerna i gamla stan och det var där innanför dörren som Andy såg sig lite omkring. Var Jens redan där och hade tagit plats eller hade han inte kommit än? Han behövde inte fundera särskilt länge innan han hörde en bekant röst bakom sig.
”Hej”, log Andy tillbaks och det blev några långa, åtminstone kändes dom det, obekväma sekunder då ingen utav dom riktigt visste om dom skulle kramas eller om det räckte med ett hej och ett leende. Till sist flinade Andy till och gav honom en snabb kram. Det skulle bli mer konstigt att inte göra det.
”Förlåt att du fick vänta, jag blev stannad av några turister som ville veta vart slottet låg.”
”Nej det är ingen fara jag kom alldeles nyss, och jag var dessutom tidig så.”
Jens hade på sig en ljusgrå enkel kavaj som Andy inte sett tidigare och en vit tunn t-shirt till ett par svarta jeans. Andys egna jeans matchade Jens men hans överdel bestod utav en lilasvartrutig skjorta med uppkavlade ärmar. Liam hade sagt en gång att han tyckte att det lila fick hans blåa ögon att förstärkas ännu mer. I samma stund som han tänkt Liams namn kände han sig elak mot Jens och han skyndade sig att öppna munnen igen.
”Det såg ut att finnas rätt många lediga bord ute så vi kan väl köpa på en gång?”

”Slutade ni också tidigt idag?” frågade Andy och smakade försiktigt på den varma chokladen. Det var kanske inte vad dom flesta valde i dryckesväg när det var så pass varmt att man kunde sitta ute utan jacka men han visste att han skulle ha ångrat sig ifall han nu suttit där med en cola framför sig.
”Ja vi fick gå hem redan efter lunch för svenskan blev inställd.”
”Men oj, jag som tyckte det var tidigt att sluta två”, flinade han tillbaks.
Det kändes inte så himla stelt ändå, det var ju ändå Jens som satt där och dom visste uppenbarligen fortfarande hur man pratade med varandra.
”Är det bra mellan dig och Liam då?”
Jo just ja, ´det kändes inte så himla stelt ändå´. Jens såg dock inte besvärad ut, förvånande nog.
”Jadå”, sa han enkelt och tog upp sin bulle.
”Säkert?” frågade han och såg upp med sina snälla ögon.
”Ja..” Han tvekade och kände sig sedan alldeles skyldig när han fortsatte. ”.. det är jättebra..” Han var jättejättekär, det kändes hur bra som helst med Liam och han kunde fortfarande få ett fånigt leende på läpparna när han tänkte på att Liam inte bara var den där killen som han tyckte väldigt mycket om och pussades med utan att han faktiskt var hans pojkvän också. Men det kändes ändå fel att säga att allt var jättebra till Jens när han inte alls visste om hans känslor för honom själv hade svalnat. ”Men jag tyckte allt var bra med dig också, det var fint och bra och allt sånt. Jag bara.. Det..”
”Är du lycklig?” avbröt Jens.
Han nickade och kände sig än en gång alldeles känslokall innan han tyst sa ”Ja.”
”Andy.. Jag vet inte exakt vad du tänker på nu men du behöver inte se så skyldig ut, jag är glad att du är glad, okej? Jag frågade för att jag ville veta och jag hoppades att du skulle svara ja, att allt är bra och så som du ville att det skulle bli.”
”Ibland vore det bara lättare om du hatade mig..” suckade han tyst. ”Fast då skulle jag i och för sig sakna dig.”
Jens skrattade lågt och rörde runt med sugröret i sitt colaglas. ”Tur, då slipper jag alltså hata dig?”
Andy nickade med ett flin på läpparna samtidigt som han kikade upp på honom under luggen, tacksam över att stämningen verkade ha lättat igen. ”Är allt bra med dig?”
”Ja absolut, förutom att det är så lugnt i skolan att jag nästan blir stressad över det. Hur sjukt är inte det?”
Andy skrattade och drog undan luggen. ”Jag kände lite så i tvåan, men det fick jag igen tusen gånger om första terminen i trean.”

Stockholm hade verkligen förvandlats på bara några få veckor, ibland kändes det nästan som dagar. Dom tidigare mörka och oftast regnvåta gatorna lystes nu istället upp av solen så att dom kullerstenslagda kringelvägarna återfick sin charm. Istället för dom lika mörkt klädda personerna som stressade uppför gatorna med uppdragna huvor eller paraplyer var det nu istället barnfamiljer som letade efter det perfekta glasstället, eller bara första bästa så att ungarna skulle bli nöjda, det var äldre par som nu tyckte att det var betydligt trevligare att ta en promenad och som faktiskt stannade upp och tittade på olika statyer och gamla skyltar ovanför butiker som yngre personer inte alls la märke till, det var glada kompisgäng som slutat skolan och tagit en vända ner till stan för att sedan kanske gå vidare till någon park, det var skratt och liv och rörelse och det var Stockholmsfödda stadsbor, inflyttade sedan flera år och det var turister, alla i en härlig blandning.
”Men gud, såg du mannen som gick förbi?” sa Jens och lutade sig bakåt på stolen för att kunna se längre bort på gatan bland allt folk.
”Nej vadå?”
”Han hade värsta capen och svart hög hatt, och en käpp eller vad man kallar det, alltså inte en sån som gamlingar har utan.. såg du inte?”
Andy skakade flinande på huvudet. ”Eller hade en väska också? Typ en gammaldags medicinväska?”
”Jag vet inte, jo det hade han nog! Gud  han såg ut att komma från något gammaldags England eller något.. hur visste du det förresten? Att han hade väska?”
”Jag tror att du såg en av guiderna till en spökvandring dom brukar ha här i gamla stan.”
Jens såg förvånat på honom. ”Shiet är det sant? Har du varit på den?”
Han nickade och grimaserade lite vid minnet. ”Alltså det var något år sen, det var när jag skulle se en konsert på Debaser och så blev den inställd. Jag hade satt fram emot den aslänge fastän jag inte ens fått med mig någon kompis som ville se, och ja sen fick vi veta att den blivit inställd typ en halvtimme innan insläppet.”
”Nej? På riktigt?” sa Jens och la ifrån sig servetten han suttit och vikt.
”Ja tyvärr. Och jag var skitsur och ville inte åka hem på en gång, och så fick jag syn på en sån där guidad spökvandring som precis skulle börja och hängde med på den istället. Det var typ om Stockholms blodbad, spöken på slottet, pesten och massa grejer.”
”Åh vad kul!” utbrast Jens. ”Alltså intressant liksom.”
”Jag var livrädd hela vägen hem”, erkände han med ett ironiskt leende. ”Smög runt varje hörn typ ifall det skulle stå någon gammal pestdoktor där.”
Först såg Jens lite medlidande ut men i nästa sekund brast han ut i skratt. ”Men stackars! Åh jag kan verkligen se framför mig hur du skyndade dig fram här i gränderna, typ nerhukad och allt.”
Andy himlade med ögonen men skrattade sedan han också. ”Det var faktiskt precis så. Kanske lite värre till och med.”

”Det var kul att ses”, log Jens när dom var framme vid tunnelbanespärren och skulle åt olika håll. ”Alltså mer än snabbt i skolan bara.”
”Tycker jag med”, sa Andy leende och kramade tillbaks när Jens la armarna om honom.
Det var inte lika långa kramar som det hade varit tidigare, innan dom ens varit tillsammans, men det kändes åtminstone inte främmande som han hade varit så orolig över den där första tiden efter att dom gjort slut. Med tanke på vilken bra eftermiddag det hade blivit så ångrade han sig inte alls att han skickat det där sms:et.

”Vad är det?!” ropade han när Cathy knackade på dörren och bytte samtidigt låt på mobilen där han låg på rygg i sängen. När dörren sekunden senare öppnades var det inte alls hans mamma som stod där.
”Men tja, jag trodde det var morsan”, flinade han när Andy kom in.
”Jag antog det”, log han tillbaks och stängde dörren efter sig innan han kastade något mot honom som han inte hann uppfatta vad det var innan han fångat det.
”Men.. är dom här till mig?” log han stort då det visade sig vara en godispåse med hans favoritlakrits.
”Japp, jag fick akut chokladbehov och var in på pressbyrån lite snabbt”, sa han och ryckte oskyldigt på axlarna innan han satte sig ner bredvid honom. ”Visst är det dom där du tycker så mycket om?”
”Ja det är det, tack!” Han strök mjukt fingrarna över hans hand innan han kramade om den. ”Hade ni kul?”
Den svarthårige nickade innan han vände på handen för att fläta ihop fingrarna med Liams. ”Det var jättekul. Vi tittade mest på roligt folk som gick förbi. Vet du vad jag mer fick för akut behov på vägen hem?”
Liam skakade på huvudet.
”Liam-behov.” Ett litet snett leende letade sig fram i Andys högra mungipa innan den lediga handen strök undan luggen.
Hur hade han ens kunnat oroa sig? Det var han och Andy och ingen kunde ändra på det nu. Han tyckte så fruktansvärt himla mycket om den där pojken. Bara något så enkelt som att hålla i hans hand var något så underbart att det knappt gick att beskriva.
”Jasså? Vilken tajming för jag har haft stort Andy-behov den senaste timmen”, log han snett tillbaks innan han verkligen tog sig tid till att titta in i dom där kajalinramade ögonen.
”Och nu försöker du hypnotisera mig..?”
”Nah, jag tycker om dina ögon väldigt mycket bara.”
Inte helt oväntat slog Andy något generat ner just den där fina blicken. ”Tack.”

”Ska vi spela något?”
”Jaa viss.. eller hur mycket är klockan?”
”Snart halv sex”, sa Liam efter att ha kollat på mobilen. ”Du har inte träning va?”
”Nej men jag ska gå över och hjälpa mamma med maten tänkte jag..” Han reste sig upp och när Liam gjorde detsamma dök det upp i huvudet igen; det som han tänkt på flera gånger sedan han kommit hem från stan men inte kunnat få ut mellan läpparna.
”Du förresten..  har du frågat någon om balen? Eller jag menar.. du kanske redan har bestämt med någon?”
Det såg ut som att frågan förvånade Liam men det dröjde inte länge för honom att svara. ”Nej det har jag inte, men.. det löser sig. Du då?”
”Nej jag tänkte..” Han tystnade och svalde ner besvikelsen. Han hade väl ändå tänkt tanken? Att han skulle vilja? Andy kunde ha sagt någonting just där och då; att han i alla fall hade önskat att dom hade kunnat gå, att han förstod att det inte var ett alternativ för Liam men att tanken var mysig. Och så hade dom kunnat prata och planera för en framtida bal, en alternativ bal; kanske på något egentligen alldeles för fint och lyxigt ställe för dom, men dit dom hade kunnat gå ändå så att dom hade kunnat ha kostym, där dom hade kunnat dansa och låtsats att det var deras egna lilla bal. Men istället lät han tystnaden sprida sig och omsluta dom en kort stund men som ändå var alldeles för lång innan han log och sa att han skulle gå över till sig för att hjälpa till med den där maten.
Kanske skulle Liam fundera över det. Kanske, kanske skulle han.. Nej det skulle han inte. Andy ville inte vara sur, han visste ju hur det låg till och han hade gått med på det, men han var sur över att Liam inte sagt att han hade velat gå med honom, att han så nonchalant sagt att det skulle ordna sig.. Barnsligt kanske, men fick man inte vara det ibland då? Om det kändes lite bättre för stunden?

[19:02 nytt meddelande- A] Mamma har hyrt någon film hon gärna ville ha sällskap till så jag stannar här ett tag.
[19:04 sänt meddelande] okej (:
[21:45 nytt meddelande- A] Du jag sover nog hemma ikväll, känner mig inte så bra och sådär.
[21:52 sänt meddelande] jag har inte gjort något fel va?..
[21:58 nytt meddelande- A] Nej självklart inte, vad skulle det vara? Jag känner mig bara inget bra, men vi ses imorgon.
[21:59 sänt meddelande] Okej.. hoppas det känns bättre imorgon, sov gott <3
[22:02 nytt meddelande- A] godnatt


I hate (almost) everything about you - del 80

”Jag har ett förslag”, sa Andy och drog den rufsiga luggen ur ögonen.
”Få höra?” mumlade Liam roat och pussade honom på axeln innan han lät huvudet sjunka ner mot kudden igen.
”Vi stannar här i sängen hela dagen, jag menar.. det är ändå lördag.”
”Mm det låter som en bra idèe”, flinade han och drog upp täcket en aning.
Det var tyst en liten stund och när Andy öppnade munnen nästa gång sa han något som Liam helst hade velat att han låtit bli.
”Hur känns det..?”
Såklart hade Andy inte glömt situationen från inatt, inte Liam heller för den delen. På ett sätt hade det väl kanske varit skönt att fått ur sig det, han hade ju funderat mycket och samtidigt hållit det för sig själv, men på ett annat sätt tyckte han det var jobbigt så här i efterhand att han tappat kontrollen så totalt över sina egna känslor. Särskilt när han inte ens hade gråtit över det tidigare.
”Det är okej, jag lovar, vi behöver inte prata om det.”
”Säkert? För jag pratar gärna om det, eller lyssnar.”
Liam skakade på huvudet. ”Det är säkert. Men tack”, tillade han och strök några fingrar över hans kind. Han var verkligen världens finaste, både på insidan och utsidan.
Plötsligt började Liams mobil ringa och han lutade sig ner från sängen i jakt på jeansen han haft igår. Det fanns inget så stressande som när ens mobil ringde och man inte hittade den.
”Hallå?!” sa han snabbt efter att ha hittat den, nästan tappat den, och till sist dragit fingret över skärmen.
”Tja, vad håller du på med då? Ringer jag olämpligt eller?” frågade Pontus roat i hans öra.
”Tja”, sa han och skrattade han med. ”Nej inget, jag hittade inte telefonen bara och höll samtidigt på att ramla ur sängen.”
”Jaha den klassikern. Vill du ses eller? Jag har varit i stan så jag kan komma förbi på en gång.”
Blicken vändes hastigt till Andy. ”Nej! Alltså jag menar visst, vi kan träffas men jag kan väl komma till dig istället? Morsan är hemma och sådär du vet.”
”Okej? Men ja kom hit då, jag är väl hemma om tio.”
Dom la på och Andy såg lite undrande på honom.
”Ändrade planer”, sa han ursäktande. ”Det var.. en kompis, så du får nog ligga kvar här själv”, log han snett.
”Ingen fara. Vem var det?”
Han kände sig skyldig. När han hängde med sina kompisar hemma hos någon tänkte han inte så jättemycket på det, då kändes ju allt som vanligt och dom hade kul, men när han hade Andys ansikte framför sig och samtidigt sa Pontus namn kände han sig som världens svin. Det var då han påmindes om exakt vad den killen gjort mot honom; inte just dom töntiga kommentarerna som ropats efter honom under första året på gymnasiet, då hade ju Liam själv nästan varit värre, utan det var det där andra; slagen i gränden, dom roade kommentarerna till killarna om att Andy borde ha tagit livet av sig för länge sen, teckningen han knölat ihop som att det var hans rätt att förstöra något som Andy lagt ner tid på.. Och samtidigt; anledningen till att allt det där hänt var egentligen Liam. Om han bara inte hade sagt något om emopojken dom där första dagarna i skolan..
”Pontus”, sa han lågt. ”Men jag kan säga att jag fick ont i huvudet..”
Andy bet sig i läppen men skakade sedan på huvudet. ”Nej, nej det är klart du ska träffa honom.”
”Jag känner mig som ett as mot dig, särskilt när jag umgås med honom utanför skolan.”
”Du behöver inte känna så.. ja jag blir ledsen i skolan ibland när han eller någon av dom andra säger något och du är med på det eller bara låter bli att säga åt dom, men jag vet ju hur läget är. Och jag antar att ni gör annat än att snacka skit om mig när det bara är ni”, sa han och fick fram ett leende som inte såg lika roat ut som han nog själv ville.
Liam nickade tyst.
”Just det. Jag fattar att dom är dina kompisar och att ni har kul, så du borde träffa dom. Det handlar ju inte om oss då.”
”Jag borde ha bättre kompisar, sådana som jag faktiskt kan prata med om dig – bra saker. Sådana som du skulle kunna följa med och träffa.”
Andy ryckte på axlarna. ”Jag tänker inte bestämma vilka som ska vara dina kompisar Liam. Så länge du.. menar det där du har sagt om att du inte tänker fortsätta att smyga med det vi är efter att vi slutat skolan så..”
”Det tänker jag inte. Andy, jag lovar, du får aldrig tvivla på det, okej?” sa han och såg in i hans ögon. ”Okej?” upprepade han när det inte kom något direkt svar.
Emopojken log svagt och nickade. ”Okej.”
Han placerade en puss på hans läppar och strök sedan undan den svarta luggen. ”Jag måste göra mig klar, säkert att det är okej?”
”Säkert.”  

[17:22 nytt meddelande- morsan] Hej, blir du borta länge till?
[17:23 sänt meddelande] Nej jag sitter på tunnelbanan hem nu, vadådå?
[17:25 nytt meddelande- morsan] Vad bra :) Magda har bjudit över oss på middag så du kan komma över direkt, jag är redan där.
[17:25 sänt meddelande] okej, kommer dit

”Mm, jag har saknat dig”, log Liam mot Andys nacke när han kramade honom innanför dörren.
”Synd för du kommer få sakna mig lite mer idag.”
”Vadå?” log han och släppte honom.
”Jonah, i mitt lag du vet, hörde av sig för någon timme sen bara, vi ska träffas dom flesta ur laget lite senare ikväll.”
”Vad kul! Men du är med och äter först eller?”
Andy nickade med ett leende. ”Jaa jag skulle träffa dom runt halv 8, 8.”
Dom gick in i köket och precis som vanligt när Magda lagade mat luktade det ljuvligt. Det kändes så dumt att han inte uppskattat dom här middagarna tidigare, både planerade och sådana här mer spontana, då när han bara räknat sekunderna tills han kunde få sluta le sådär falskt mot Andy och slippa dom vänliga kommentarerna med dom inte lika vänliga undertonerna, då när det känts som ett straff att behöva gå till någon utav deras rum och låtsas inför deras mammor att allt var okej och bra. Nu däremot satt dom och tåflörtades under matbordet och höjde skämtsamt på ögonbrynen eller gav varandra retsamma leenden när inte Cathy och Magda såg.
”Ska du iväg på något ikväll då Liam?” undrade Magda efter att ha skickat över salladsskålen.
”Nej..” Han blev nästan förvånad själv av sitt svar, men han hade ju faktiskt fejkat lite huvudvärk när Pontus frågat ifall han skulle med till Elias ikväll. Dels hade han velat spendera kvällen med Andy och dels tyckte han verkligen inte om festerna hos Elias. Visst kunde det vara kul folk där ibland, men majoriteten var oftast skumma typer som höll på med saker som var mycket tyngre än vanliga cigaretter och som Liam inte hade någon lust att vara i närheten av. Jake och Johan var inte heller några större fan av att festa där så kanske var det inte bara Liam som skulle tillbringa en lördagkväll utan festande. ”Jag blir nog hemma bara.” Han kunde inte undgå att se lättnaden som spred sig över sin mammas ansikte och än en gång slog det där dåliga samvetet till. Men behövde hon verkligen se lättad ut? Visst, han hade kommit in till henne på sjukhuset skapligt onykter och med en skrubbad haka, inte dykt upp förrän morgonen efter ett stort antal gånger och ibland haft någon lite skada i ansiktet, men hon hade inte direkt behövt hämta honom i fyllecellen(eller jo, men det var en enda gång och den polisen hade helt klart överreagerat. Han hade fan inte sett äldre ut än 15.) eller hittat honom halvt nedkyld i en snödriva..
”Det var jättegott förresten”, tillade han sedan för att komma ifrån ämnet.

”Var det kallt ute eller?” frågade Andy och vände sig om mot Liam som låg på rygg i hans säng.
”Nej det var skönt, fast det var ju ett tag sen jag var ute så.”
”Men då borde jag väl i alla fall klara mig med t-shirt om jag tar med skinnjackan. Och du ska alltså ha lugn hemmakväll?” fortsatte han roat innan han drog av sig huvtröjan han haft på sig tidigare.
”Jag vet, jag är chockad själv. Jag kommer sitta uppe med lampan tänd tills du kommer hem också.”
Andy skrattade lågt innan han kom fram med huvudet ur t-shirten. ”Om du har tur går bingolotto fortfarande också.”
Det var Liams tur att skratta nu. ”Måste vara hårt för dig att ha missat så många avsnitt sedan du började hänga med mig.”
Han mindes väldigt väl den där kvällen, särskilt eftersom det varit senare den natten som han knackat på Andys fönster och sedan spenderat natten på hans golv.
”Du, kan vi inte säga att du ska visa mig någonting hemma hos er, och sedan kan jag dra hem till Jake istället?”
Andy slog upp blicken och ryckte på axlarna. ”Visst.”
”Tack..”, sa han förvånat.
”Jag gör det inte för din skull, tror du jag gillar att vara här eller? Att titta på bingolotto skulle vara roligare.”
”Vad babblar du om?” flinade Andy innan han satte i sladden till plattången.
Liam studerade sin tatuering innan blicken gled vidare till Andys stängda dörr och det som var målat på den. Precis som att Andy tyckt att fler borde få höra Liams musik så borde verkligen fler få ta del av den andres tecknande. Om Liam någon gång blev modig nog att ge ut sin musik, och om någon mot all förmodan skulle vara villig att ge ut den, kunde Andy få göra omslaget till honom. Han stoppade dom orealistiska tankarna med en liten road huvudskakning innan han såg bort mot Andy igen.
”Du borde låta fler se vad du tecknar vet du.”
”Va?” Den svarthårige såg sig om över axeln efter att ha dragit till den plattade luggen. ”Vad fick du det ifrån bara sådär?”
”Det har jag ju tyckt sen du visade mig din pärm, men jag blev påmind av din dörr nu”, sa han med en nick och fick sedan ett brett leende över läpparna. ”Jag har en sjukt bra idèe.”
”Av sättet du ler på tror jag inte att jag kommer tycka det är en lika bra idèe”, retades han.
”Du, den är asbra. Visst tycker du också att väggarna i skolan är skittråkiga? Alltså dom är ju sådär urblekta och fula. Men tänk om jag skulle hjälpa dig att bryta dig in i skolan, du tar med lite färg och penslar och sen kan du göra värsta makeovern där inne. Och så på måndagen kommer alla bli helt jäkla chockade över vilka coola väggar vi fått.”
Andy började skratta högt. ”Gud Liam! Och jag gillar hur du sa att du skulle hjälpa mig bryta mig in i skolan, inte som att det var du som skulle vara den olagliga och göra inbrott.”
Liam fnös till. ”Inbrott? Det skulle ju vara för en god sak. Fast det skulle i och för sig inte kännas okej om ingen fick veta vem som låg bakom konstverken så du skulle ju behöva skriva under och det kanske, möjligtvis skulle kunna bli problem med rektorn då. Hon har lite gammalmodig smak.”
Andy fortsatte flina och kom upp på fötter. ”Jag tror det är bra att du ska vara hemma ikväll. Drack du förresten verkligen cola till maten?”

”Du får ju gärna stanna här med oss Liam”, sa Magda när Liam gick ut i hallen en liten stund efter att Andy lämnat huset.
”Tack men.. nejtack”, flinade han. ”Jag går hem, men tack igen för maten, det var jättegott.”
Både dagen och den tidigare kvällen hade varit bra och det hade kanske kunnat vara skönt med en lugn lördagkväll med huset för sig själv - med tanke på vinflaskan Magda tagit fram skulle Cathy förmodligen bli kvar länge, men han kände sig mest ensam faktiskt. Han hade aldrig varit van med att bara umgås med sig själv liksom, åtminstone inte när det gällde kvällar. För att minska på den där känslan av att vara ensam greppade han gitarren innan han sjönk ner på den som vanligt obäddade - men åtminstone renbäddade - sängen. Både fingrarna och huvudet verkade dock ha svårt för att bestämma sig vad han skulle spela och till sist förvånade han sig själv när dom något melankoliska ackorden letade sig fram. Han hade aldrig tidigare lyssnat på Kent frivilligt men deras musik hade liksom letat sig fram alltmer sedan han började umgås med Andy, då han var ett inbitet fan sedan länge. Kanske var det också så att Liam själv hade fått något utav två favoriter bland dom där låtarna som var så sprängfyllda utav små och stora ord – för att inte nämna många.
Luggen skymde ögonen något men det gjorde inget, han följde knappast några notblad och fingrarna visste vart strängarna satt lika väl som stjärnorna visste sin plats på himlen.  
Vad lyssnade han på för slags musik?
Han drog hastigt undan luggen innan fingrarna letade sig tillbaka till strängarna och nästan omedvetet hade han bitit tag i läppen – som att det skulle kunna hindra rösten i huvudet från att tala.
Kom han ihåg datumet för hans födelsedag? Hade han gjort det en gång i tiden men glömt den?
Han tappade melodin och la frustrerat handen mot det svarta blanka träet innan han försökte hitta någonting nytt att spela, något som kändes bra, något som kunde få honom att sluta tänka.
Hade han aldrig själv känt sig som ett svin över vad han gjort?! Hade han tyckt att det var helt okej?!
Okej det räckte nu. Om det var vad som krävdes för att han skulle få det ur huvudet och kunna få ha sina egna tankar ifred och.. fan, kunna få spela musik utan att störas så okej. Han kunde göra det.
Med en snabb rörelse hade han lagt ifrån sig gitarren på sängen och rest sig upp för att hämta laptopen. Han låtsades inte om fingrarna som nästan darrade när han skrev in namnet i sökrutan och han försökte hålla tillbaks impulsen av att skrika rakt ut hur förbannad han var. Varför hade det här blivit en så stor grej för honom när han knappt lagt någon vikt alls vid det tidigare? Han fattade inte.. Argh, han hatade den där profilbilden!
Andy hade ju föreslagit att han skulle skriva ett meddelande och han skulle göra det, absolut. Kanske bara inte den sortens meddelande Andy hade föredragit..

Nytt meddelande
Till: David Nymèn
_____________________________________
Jag försöker komma på hur jag ska börja det här mailet men jag vet verkligen inte, ´hej och tack för att du aldrig gav mig en chans?´ ´Hej, synd att du missat hela min uppväxt fast just ja, du bryr dig inte´, eller bara ett jävla ´hej pappa´? Jag tror precis att jag kom på det: ´Hej, jag hatar dig.´
Jag har klarat mig sjukt bra utan dig för jag har världens bästa morsa (hon som du också lämnade om du minns?) och egentligen är du inte värd någon utav oss men hur vet du att jag klarat mig bra ändå? Hur vet du att jag inte tyckte det var asjobbigt i skolan när jag var liten och folk undrade vart min pappa var på föräldramötena? Hur vet du att jag inte bara låtsades som att jag inte brydde mig? Du vet inte ett jävla skit om det.
Och jag kanske visst har velat ha en farsa ibland, vet du om alla gånger då jag varit så arg och osäker att jag inte vetat vad jag ska göra? Jag har gjort saker som folk kanske anser är dåliga, eller olagliga, och jag hade förmodligen gjort det även om du varit här, för att det oftast varit saker jag velat göra, för att jag är sån, för att jag får någon slags kick av det, men det kanske också hade varit trevligt att haft något slags alternativ, att ha en farsa att snacka med när jag inte känt för att prata med morsan? Vissa saker hade kanske kunnat undvikas, sånt som jag hade velat slippa fastän jag aldrig skulle ha erkänt det.
Jag kanske hade velat ha en farsa som kunnat visa mig något så simpelt som hur man använder en rakhyvel. Jag kanske hade velat få tips hur man snackade med tjejer.

Jag har ingen jävla aning hur jag ska klara matten innan jag slutar skolan, och vart fan var du som borde ha kunnat hjälpa mig med sånt? Som kanske skulle ha orkat med det mer än morsan, hon blir knäckt över att jag inte lagt ner mer tid, att jag inte fixar betygen..
Det är inte bara dom praktiska sakerna det handlar om heller. Jag kanske hade velat ha en farsa att skratta med, att snacka musik med, att lira x-box med, men du är förmodligen sjukt jäkla tråkig och skulle ändå inte ha gjort något sånt.
Jag fattar bara inte varför du inte kunde ge mig en chans?! Jag hade varit helt okej med att du inte velat ha att göra med mig efter att jag fyllt 15 för jag har varit dryg, jag är dryg, jag är komplicerad, jag har gjort en massa skit som både innebär slagsmål, polisen, enormt mycket skolk, jag har mobbat.. men jag hade varit okej med att du valt bort mig på grund av det för att du inte hade orkat eller velat, för då hade jag åtminstone fått visat vem jag var. Du valde bort mig innan du ens sett mig! Du hade inte en jävla aning om vem jag skulle bli. Och jag hatar dig för att du gjorde det.
Jag hade velat få visa dig min pojkvän. (Ja jag gillar killar och om du har problem med det så är du ännu dummare i huvudet än jag redan tycker.) Han är världens finaste och fastän jag egentligen inte förtjänar honom så har jag aldrig varit lyckligare, jag har aldrig varit kär tidigare. Jag hade velat att du fått träffa honom. Andy heter han.
Jag hade velat att du var där när jag tar studenten, när utspringet är och alla har sina föräldrar där. Eller nej, jag hade inte velat ha dig där för att alla andra har två föräldrar där, för det stämmer inte; det finns fler som bara har en närvarande förälder, men jag hade velat ha det för Min skull, jag vill göra någon stolt. Jag vill att det ska fixa sig med betygen, jag vill få känna mig lika lycklig som alla andra den där dagen och jag vill att morsan ska vara stolt över mig för en gång skull, att jag gjort något bra, att jag inte bara misslyckas och gör dåliga saker, och jag antar att jag hade velat göra dig stolt också fastän jag hatar dig, fastän jag inte känner dig och fastän du valde bort mig.
Jag skulle bara vilja veta varför. Och om du någonsin tänkt på mig, om du någonsin ens kollat upp någonting om mig, om du ens visste vad jag hette?
Tack så jävla mycket för ingenting.
/ Liam.
Skicka.

”Ska du inte ta och försöka sluta med det där..?”
Han ryckte till när han plötsligt hörde sin mammas röst i mörkret och vände sig om med cigaretten mellan fingrarna. Hon hade precis kommit in på gården.
”Det räcker med att Jake tjatar som någon slags extramorsa, du behöver inte också göra det”, sa han med ett snett leende och tog ett sista bloss innan han fimpade ciggen. ”Hade ni kul eller?”
”Jättetrevligt”, log hans mamma. ”Vad har du gjort?”
”Inte så mycket. Spelat gitarr, tittat på teve..” 
”Ganska skönt ändå va?”
”Pft, få inte för dig något nu, jag tänker inte bli hemmakille”, flinade han. Med undantag för när han var det tillsammans med Andy då.. Men det var inte riktigt samma sak.
”Nej det skulle väl vara att hoppas för mycket”, sa hon men lät samtidigt så pass skämtsam på rösten att han inte behövde oroa sig för att hon faktiskt tyckte han var sådär jättejobbig. Det hade ju varit rätt lugnt sedan han blivit tillsammans med Andy igen, det måste hon också ha märkt.
”Andy har inte kommit tillbaks?”
Han skakade på huvudet. Hur fånig var han inte som faktiskt stått där ute i mörkret och oroat sig över emopojken; vart han var någonstans, vad dom gjorde, ifall något hade hänt.. Det var ironiskt med tanke på hur han aldrig oroade sig över sig själv, och när han dessutom visste att Andy inte var killen som gav sig in i slagsmål och grejer. Herregud killen var ju bara och träffade sina lagkompisar och hade en rolig kväll vilket gjorde att han blivit borta betydligt längre än Liam trott.
”Jag tycker det var lite småkyligt nu, kommer du med in?” undrade hans mamma och började gå mot dörren.
”Snart”, sa han och trampade till en extra gång på ciggen. ”Vadå var Magda orolig eller eftersom du frågade om han kommit tillbaks?” skyndade han sig att tillägga.
”Nej, nej, vi pratade bara om det precis innan jag gick, ifall ni var hos oss båda två..” Det lät som att hon tog ett steg mot honom igen. ”Är du det? Orolig?”
”Nej”, sa han snabbt med ett flin. ”Jag är väl ingen morsa heller.”

När dörren hade stängts och han såg ut i mörkret över trädgården och sedan mot det svaga ljuset gatlampan gav ifrån sig började han återigen fundera och fastän han kände sig jättetöntig och egentligen inte alls ville störa Andy drog han upp mobilen ur jeansfickan.
[00:02 sänt meddelande] Har ni kul? (: Jag kanske har somnat innan du kommer hem men du får komma upp om du vill.

[00:15 sänt meddelande] Nyckeln ligger ute i foppatoffeln

Efter att han kommit ut från duschen var det som vanligt som en slags ångbastu inne i badrummet och ångan följde efter honom ut i hallen när han med blöta fötter gick mot sitt rum. Efter att ha tagit på sig ett par mörkgråa boxers la han sig ner i sängen men det kändes liksom aldrig lika bra att göra det ensam och just nu kröp det obehagligt i hela kroppen.
[00:45 sänt meddelande] Godnatt (:
[00:46 sänt meddelande] okej det där sista var bara en fånig undercover för att jag ville ha ett svar och se att du var okej. Du är okej va? Förlåt, det är klart att du är okej, jag vet inte varför jag fått för mig något annat haha, hoppas du har kul och jag ska sluta skicka sms nu, lovar. Godnatt ;)

Andy bet sig leende i läppen när han läste Liams sista sms. Gulliga Liam. Han hade faktiskt inte alls väntat sig att han skulle bli orolig på något sätt, men det lät som att han menade det, som att han faktiskt var det. Nu kände han sig dum att han inte haft mer koll på mobilen.
[01:20 sänt meddelande] Förlåt jag hade inte mobilen på mig, jag är okej. Är du vaken?
När han fortfarande inte fått något svar efter att ha gått av bussen och kommit fram till sitt hus fortsatte han istället över till Liams gård och letade runt i mörkret efter foppatoffeln han nämnt. Så försiktigt han kunde låste han upp, stängde lika tyst efter sig och smög sedan uppför trappan. Kvällen hade blivit hur rolig som helst, helt klart över förväntan, och hade det inte varit för att bussarna gick så sällan den här tiden hade han förmodligen blivit kvar ännu längre.
Han tyckte sig urskilja Liams rufs ovanför täcket men det var svårt att avgöra i det nästan kolsvarta rummet. Att döma av dom tunga andetagen sov han åtminstone och Andy fortsatte tyst tassa över golvet för att inte väcka hono.. fan också. Han hade inte tänkt på att det kunnat legat något på golvet och helt plötsligt hade han skurit igenom den där tystnaden lika obemärkt som en elefant skulle ha gjort.
”Andy?” kom det mumlande ifrån sängen och sekunden senare tändes sänglampan. ”Helvete vad du skrämde mig!”
”Förlåt”, log han oskyldigt och såg nu att det varit en kartong fylld med massvis av gamla skivor som han råkat sparka till.
Den blonde stönade till något innan han hävde sig upp på armbågarna. ”Har du haft kul..? Hur mycket är ens klockan?”
”Snart halv två tror jag. Och ja jättekul”, sa han innan han drog tröjan över huvudet och sedan knäppte upp jeansen. ”Och någon var visst lite orolig..?”
”Äh. Kom och lägg dig nu.” Det följde dock en lite uppgiven suck innan Liam öppnade munnen igen. ”Ja jag skrämde tydligen upp mig själv och fick för mig att du råkat ut för någonting, förlåt för mammabeteendet, det var en engångsgrej.”
Andy  la ifrån sig jeansen på skrivbordsstolen och kröp sedan ner bredvid honom i sängen efter att Liam flyttat in sig.
”Jag tyckte det var gulligt, men förlåt att du behövde oroa dig. Vi gick hem till Jonah efter en stund och jag hade jackan i hallen och mobilen låg i den, så jag hörde inte. Men jag är säker på att vår kväll var lugnare än vad dina utekvällar är”, sa han menande innan han gav honom en puss på kinden.
”Förmodligen. Men du är okej och då är jag mer än nöjd”, mumlade han och la armarna om honom. ”Var ni många? Och vart var ni innan ni gick hem till Jonah då?” fortsatte han intresserat.
”I vitabergspark.. kan jag få ligga innerst istället?”
”Det är klart”, log Liam snett och lät Andy krångla sig över. Det hade liksom blivit hans plats sedan den där första gången han sov hos Liam och han hade frågat om han skulle ligga innerst eller ytterst, då när han verkat helt bekväm med att bara dra av sig kläderna på det där sättet och Andy själv hade varit hur nervös som helst över i princip allting och sedan dragit till med den oerhört genomskinliga ursäkten ´det är kallt´ när Liam kommit tillbaks från tandborstningen och Andy haft täcket uppdraget till näsan..
”Vad har du gjort då?” frågade Andy lågt efter att Liam släckt sänglampan. Det var konstigt hur det blev så automatiskt; att man viskade när det var mörkt. ”Stannade du kvar med mamma och Cathy?” fortsatte han flinande.
”Ja säkert. Nej jag var här hemma bara..” Han tystnade en kort stund och det hördes att han ville säga någonting mer. ”Jag skickade ett mail till min pappa.”
”Va? Gjorde du? Kändes det.. bra?”
Det såg ut som att han ryckte på axlarna. ”Nej. Jo. Eller jag vet inte.”
”Okej.. har du sagt något till Cathy om det? Jag menar om att du hittat honom överhuvudtaget?”
”Nej.”
”Prata med mig Liam..”, bad han tyst och strök försiktigt handen över hans arm.
”Nej jag har inte sagt något för.. alltså hon verkar så glad just nu, jag vill inte förstöra det genom att dra upp det här. Det spelar ju egentligen ingen större roll.”
”Jo det är klart att det gör, det är ju din pappa. Jag tror hon skulle vilja att du pratade med henne.. Så om du vill det tycker jag att du ska göra det.”
”Kanske det. Men jag känner inte för att göra det ändå, inte nu i alla fall.”
”Okej. Lova bara att du pratar med mig när det blir för mycket att tänka på. Eller helst innan det blir för mycket.”

Liam kramade om lite hårdare om Andy och drog samtidigt in hans doft.
”Tack att du finns Andy”, sa han lågt. ”Du vet att du kan prata med mig med, eller hur?”
”Det är klart. Men just nu vill jag bara ligga här och.. krama dig, om det går bra.”
”Det går väldigt bra.” 

I hate (almost) everything about you - del 79

[18:27 nytt meddelande- Lisette] Det här kan vara den tråkigaste middagen jag någonsin varit på! Var glad att din mamma inte jobbar på bank och tvingar med dig på supertråkiga middagar med dom ännu tråkigare bankkollegorna!
[18:29 sänt meddelande] Haha stackars! Men är maten åtminstone god då?
[18:30 nytt meddelande- Lisette] Om man föredrar blodrött kött och någon slags potatis som varken smakar eller ser ut som potatis :) Mcdonalds kommer att tjäna bra på mig idag!
[18:31 nytt meddelande- Lisette] Men på tal om gubbar i kostym. Har du fixat baldejt än?? Har glömt att fråga! (och jag känner mig fortfarande hemsk :()

Det var frågan han helst hade sluppit. Nej han hade inte fixat någon baldejt. I själva verket hade han inte ens frågat någon mer. Han hade den senaste tiden haft något töntigt hopp om att Liam kanske möjligtvis skulle fråga honom ändå, för att det skulle betyda lika mycket för honom också att faktiskt gå tillsammans, men han förstod ju innerst inne att det var lönlöst att hoppas på det. Ändå tog det emot för honom att fråga vem Liam skulle gå med, och den blonde hade inte frågat honom heller. Dom undvek det helt enkelt båda två. Han visste inte ens om han hade någon lust att gå; vare sig han fick någon partner eller ej.

[18:33 sänt meddelande] Nej tyvärr inte.. och sluta med sånna dumheter ;) jag sa ju att det var helt okej, det löser sig för mig. Oroa dig inte :)

”Vem är den lycklige som får min underbara pojkväns uppmärksamhet?”
”Hej”, flinade Andy och vred på huvudet för att kunna snudda vid Liams läppar. ”Lisette, hon är på någon tråkig middag.. Du luktar gott..”
”Ändå var det en väldig snabb dusch, det är inte lika kul att tvåla in sig ensam.”
”Shh, din mamma är i köket”, fnissade han. ”Hon sa förresten för rätt länge sen att maten snart är klar så skynda dig att klä på dig. Vet du hur mycket jag älskar Cathys lasagne eller?”
”Inte lika mycket som du älskar mig.”
”Du är precis under..”, sa han och kom sedan av sig lite när han faktiskt såg upp på Liam och den där blöta överkroppen och handduken som var virad precis sådär sexigt, retsamt långt ner.

”Du, min mamma är faktiskt i köket”, sa Liam med rynkad panna och försökte hålla tillbaks skrattet, vilket blev ännu svårare när Andy direkt såg så generad ut över att ha blivit påkommen med den studerande blicken . Han var så söt. Och han gillade hans blickar. ”Förlåt”, skrattade han. ”Jag skyndar mig.”
Kvällen hade känts jättebra, mycket bättre än vad eftermiddagen hade gjort innan Andy kommit över. Fastän han lovat sig själv att han aldrig mer skulle kolla upp den där jävla profilen på facebook så var det precis vad han hade gjort efter skolan. Han hade scrollat ner bland dom nya statusuppdateringarna, som inte var särskilt många utan mer delningar av töntiga videos eller inlägg, och sedan klickat in i det äckligt lyckliga fotoalbumet ännu en gång. Det hade inte hänt något nytt där – bara samma leende ansikten. Särskilt profilbildens ansikte hade han velat riktat en knytnäve mot. När hans mamma vaknat, hon hade slutat jobbet imorse och skulle ha ett till pass inatt, hade han först varit på väg att säga något, bara nämna att han kollat upp idioten på internet och att han om möjligt hatade honom ännu mer nu. Men Cathy hade verkat så glad, hon hade varit det på sistone fastän det var mycket jobb och annan stress, och han hade inte velat förstöra det genom att nämna något om svinet som lämnade henne. Kanske verkade hon också mindre stressad nu för att Liam och Andy var tillsammans igen, att Liam själv var lugnare och att det inte varit så mycket tjaffs på sistone, när hon trodde att det gick bra för honom i alla ämnen i skolan.. Han hade inte velat förstöra hennes humör.

”Borde den inte ha börjat läka bättre vid det här laget?” frågade Liam och gick in på sitt rum där Andy redan låg i sängen. ”Kolla liksom, jag är jättenoga med smörjningen men den ser helt fläckig ut?” fortsatte han och höll fram armen. Trots det så älskade han tatueringen, den hade blivit ännu bättre än han hade förväntat sig och Ash hade gjort Andys skiss rättvisa. Han hajade fortfarande till när han såg ner på sin arm och kunde sen liksom inte få bort det sneda leendet. Jake hade också tyckt att den var hur grym som helst, även om han först inte trott på att den var riktig och sedan garvat i säkert 5 minuter när Andy, den jäveln, berättat om Liams bleka ansikte och att det hela hade slutat med att han legat i soffan i tatueringsstudion och nästan fått bäras ut – det sista var otroligt överdrivet; han hade gått helt perfekt på egen hand. Fastän han i vanliga fall tänkte på allting så hade han inte haft någon riktig plan på vad han skulle säga om någon frågade om bokstäverna i tatueringen, men dom var så sammansmälta med resten av noterna att det faktiskt inte var någon som påpekat något, däremot hade han stolt pekat ut den finaste detaljen, A:et, för Jake.
”En av mina stjärnor såg också ut sådär ett tag, det hör till läkningen så det kommer försvinna, jag lovar. Kom hit.”
Liam gick fram till sängen och rös till av den enkla beröringen när Andy strök fingrarna över hans arm. ”Den är så snygg. Du är snygg i den.”
”Jag vet, helt tack vare dig”, flinade han och satte ner händerna mot madrassen för stöd innan han tryckte läpparna mot Andys.
”Jag hoppas på att du inte har några planer på att pierca tungan..”, mumlade den svarthårige och drog honom närmare sig. ”För jag skulle aldrig kunna gå med på att inte kyssa dig under läkningen..”
”Ingen risk”, andades han ut och sjönk ner helt ovanpå Andy.

 ”Jag fattar knappt att du är min..”, sa Liam lågt och strök långsamt fingertopparna över Andys rygg innan han istället bara la armarna om honom.
”Jag har också svårt att förstå ibland”, viskade han tillbaks och pussade honom mjukt i den lilla gropen intill halsen. ”Att allt blev som det blev. Men jag är väldigt lycklig över det.”
”Jag med.”
Det var tyst en stund innan Liam plötsligt skrattade till lite hest.
”Vad är det?”
”Vi är rätt cheesy ibland. Och jag hade typ lovat mig själv att aldrig bli det.”
”Men det är värt det va? För min skull?” frågade han mjukt och hoppades att Liam inte såg hans flin i mörkret.
”Såklart, för att jag älskar dig.”
”Hah, nu var du det igen”, skrattade han och blev genast boxad på armen.
”Väldigt roligt, tönt.”
”Tycker jag med”, fortsatte han flina innan han istället gäspade. ”Vill du sova?”
”Mm, om du lovar att inte smyga ut genom fönstret när jag somnat. Jag skulle känna mig totalt utnyttjad.”
”Oops, avslöjad”, sa Andy i mörkret. ”Men okej, jag behåller dig inatt också.”

Det tog inte alltför lång stund innan han hörde Andys allt tyngre andetag och emopojken hade redan krupit ihop närmare honom. Leendet låg fortfarande kvar över Liams läppar men blicken vändes upp mot taket och den egna sömnen kändes för närvarande väldigt långt borta.

Andy gav ifrån sig ett litet ljud och vred en aning på kroppen. Regndropparna som slog mot fönstret gick från långsamt och rytmiskt till att smattra på som helt galna, innan regnet återigen gick över till långsamt – precis som att det inte kunde bestämma sig. Långsamt öppnade han ögonen och väntade sig att se Liam ligga med ena armen över ansiktet som han så ofta gjorde och med läpparna lätt särade, istället fick han se honom ligga på rygg med ögonen helt öppna och riktade mot taket.
”Är du vaken än?” frågade han hest.
”Tydligen”, sa han och vände efter ytterligare några sekunder blicken mot honom och drog på munnen till ett svagt leende. ”Sov du.”
Men han ville inte sova. Inte när Liam låg där vaken och tydligen hade gjort det bra länge.
”Det är mysigt att ligga i sängen när det regnar, eller hur?”
”Ja det är det faktiskt”, svarade Liam. ”Särskilt när det regnar sådär jättemycket, det blir nästan att låta som musik, olika toner om man lyssnar noga.” Han hade fortfarande blicken upp mot taket.
Ännu mysigare än att bara ligga i sängen och lyssna på regnet var att göra det bredvid Liam. Han försökte lyssna efter dom där tonerna och slöt snart ögonen igen.
”Jag har kollat upp min pappa.”
Andy slog snabbt upp ögonen igen. ”Va?” frågade han chockat. Det var inte vad han hade väntat sig få höra. Han hade inte trott att Liam skulle säga någonting mer alls innan han somnat igen. ”Hur.. jag menar, vart då? På internet?”
”Ja. På facebook.”
”Oj.. när då? Igår?”
”Nej det var ett tag sen. Innan du och jag.. blev tillsammans igen.”
Andy vred lite på sig och försökte få Liam att se på honom utan att lyckas. Det var ju jättelänge sen! ”Men varför har du inte sagt något? Liam..”
”Förlåt, jag kände bara inte för det, och jag vill inte prata mer om det nu heller, jag tänkte bara berätta det”, sa han och fastän han fortfarande låg lika nära honom kändes det som att han redan börjat dra sig undan.
”Men du..” sa han och hävde sig upp till sittande istället. ”Jag vill veta. Skrev du något till honom? Bor han här? Hur.. känns det?”
”Jag vill inte prata om det, glöm att jag sa något. Det är inte ens viktigt.”
Han brukade oftast låta Liam få som han ville i dom här lägena, när något blev för jobbigt för honom att prata om, och lät honom få ta upp det senare när han själv kände för det, men han tänkte inte låta det vara den här gången. Det var en stor grej.
”Det är visst viktigt, Liam snälla..”
”Han har tre ungar och han har förmodligen glömt att han egentligen har fyra och han har musikintresse! Okej?!”
Andy svalde hårt och såg sorgset ner på Liam innan han försiktigt la sig ner igen, alldeles intill. Det är inte ens viktigt. Liams ord, tonfall, allting tydde på den exakta motsatsen och det var inte det minsta konstigt. Det var väl självklart att det var känsligt, även om dom inte pratat om det så hade han ju för länge sedan gissat på att Liam behövt den där pappan i sitt liv, att han måste ha funderat över det, att alla dumma saker han gjort, hans problem med att visa känslor, attityden, fasaden han byggt upp,  att mycket av det där förmodligen berodde på att allt varit så jobbigt för honom från första början; att han bara försökt trycka undan det och velat bevisa för sig själv och alla andra att han klarar sig bra ändå.
Utan att säga något lindade han armarna runt Liams varma kropp och lutade kinden mot hans bröstkorg.
”Han är musiklärare..”, viskade Liam efter en lång stund. ”Han har en gitarr som är samma modell som min, inte svart men..” Han hörde hur han svalde. ”Och han har barn.. tre stycken. Och den där familjen ser hur lycklig som helst ut..” Det lät som att Liam pratade om någon helt okänd familj, vilken den i och för sig var men han pratade om den som att det var någonting han inte brydde sig i, som att han beskrev en familj han sett på mataffären, han lät nästan glad. ”Sonen är ett år yngre än mig, så det betyder att han lämnade morsan och mig, som inte ens var född, och knappt ett år senare hade han en ny familj..”
”Liam..”, viskade han.
”Nej det är okej. Säkert”, sa han och lät än en gång sådär glad. Nästan överdrivet. ”Han hade ju kommit över rädslan över att bilda familj då. Då var det helt plötsligt okej! Då ville han träffa den där sonen som låg i magen och se honom växa upp..”, fortsatte han ivrigt fastän rösten inte alls lät som hans egen längre. ”Då ville han vara pappa och pojkvän och make och allting. Han har säkert låtit sin son spela på den där gitarren enda sen han var lit..” Orden verkade fastna i hans hals och.. ”Han ser precis ut som mig Andy, han har mitt jävla ansikte och..” Det hann knappt komma någon inandning förrän den första hulken lämnade hans läppar.
Smärtan exploderade rakt i Andys bröst och han kramade om så hårt han kunde. Han försökte få den där varma kroppen att hålla ihop och han flyttade upp handen för att stryka över håret och han lät honom snyfta. Och sedan ligga tyst men med axlar som fortfararande skakade av ljudlös gråt. 
”Det är okej Liam..”, viskade han och fortsatte stryka honom över ryggen. Det var inte okej det hans pappa hade gjort men det var okej att han var ledsen, att han grät, att han brydde sig fastän han inte ville, och han hoppades att Liam förstod att det var det han menade. ”Det är okej..”
Dom låg där en lång stund utan att Liam sa något mer, utan att Andy frågade och utan att det kom några fler snyftningar.
”Jag blev bara så jävla chockad, jag hade inte väntat mig.. han såg ut som en äldre mig. Och dom där korten.. jag vill inte ha honom här men jag.. jag vet inte, jag hade väl inte väntat mig att han skulle ha en familj, jag ville inte att han skulle ha det. Jag ville att han skulle ångra sig varenda jävla dag över att han lämnade morsan och valde bort mig.”
”Jag förstår det”, svarade han lågt.
”Fan, jag..” Liam drog sig ur hans grepp och drog händerna över ansiktet. ”Det är inte så att jag har suttit och.. du vet, över det här flera gånger. Jag är bara trött och..”
”Det gör inget Liam, det är okej att grå..”
”Jag tycker inte det! Okej?.. Förlåt.” Han andades tungt ut. ”Förlåt jag menade inte att låta sådär mot dig. Jag ångrar bara att jag kollade upp honom. Han bor i Norrköping förresten.”
Andy nickade. Han förstod Liam även om han inte varit i exakt samma situation. Första gången han på riktigt mindes att han hade träffat sin pappa var när han var 7, han och Magda hade flyttat ifrån varandra redan när Andy var två, och efter det hade han valt bort honom själv. Han hade haft möjlighet att träffa honom, kanske till och med bo hos honom ibland? Men han hade inte velat. Precis som att hans pappa inte varit särskilt entusiastisk att ha någonting med dom att göra heller. Det hade dessutom varit en del alkoholproblem inblandade så förmodligen hade det inte alls funnits någon möjlighet att bo hos honom varannan vecka som så många andra ungar i hans ålder hade haft det.
”Fast du skulle kunna skriva till honom.. bara ett meddelande om vem du är och se vad han svarar? Låta honom veta att du faktiskt finns”, föreslog han försiktigt.
”Aldrig i livet. Jag är förmodligen död för honom och han kommer vara det för mig också.”
”Okej”, sa han och la armarna om honom igen. Han tänkte inte tjata om det, det var helt upp till Liam och han tänkte stötta honom vad han än bestämde sig för.

RSS 2.0